Przewodniczący. − Kolejnym punktem porządku dziennego są oświadczenia Rady i Komisji dotyczące szczytu G 20 w Pittsburgu, który odbędzie się w dniach 24-25 września 2009 r.
Cecilia Malmström, rådets tjänstgörande ordförande. − Herr talman! Det är en stor glädje för mig att vara här idag och representera det svenska ordförandeskapet. Ordförandeskapet och kommissionen kommer tillsammans att representera EU vid G20-mötet i Pittsburgh den 24–25 september. Vi kommer att hålla ett informellt europeiskt råd i Bryssel imorgon för att förbereda EU:s gemensamma ståndpunkt. Som ni alla vet har den globala och finansiella krisen nödvändiggjort globala åtgärder utan motstycke:
För det första, snabba kraftfulla finans- och penningpolitiska åtgärder till stöd för finanssektorn och den reala ekonomin. För det andra, samordning av de globala insatserna och utvecklingen av G20:s roll som ett forum för samordningen, bl.a. för åtgärder som rör reglering av finansmarknaderna. De finans- och penningpolitiska åtgärder som snabbt kunde vidtas var helt nödvändiga för att vi skulle kunna ta oss genom den värsta krisen.
Det övergripande stödet till EU:s ekonomi i år och nästa år beräknas uppgå till 5 procent av BNP. Centralbankerna har svarat mot krisen genom att hålla en räntenivå nära noll. Vi är idag försiktigt hoppfulla om att vi har lagt det värsta bakom oss när det gäller finanssektorns akuta problem, men den ekonomiska situationen är fortfarande instabil och risken för återfall är stor. Vi är mycket medvetna om att stigande arbetslöshet kommer att vara en helt dominerande fråga framöver. Situationen är fortfarande osäker, men den kunde ha varit mycket värre.
Samordning och samarbete på det internationella planet kommer att bli oerhört viktigt för att säkerhetsställa en bred återhämtning och för att ange tonen för en återgång till en långsiktig och hållbar tillväxt som vilar på stabil grund. G20 har spelat och kommer att spela en central roll i detta. G20 kommer också att samverka med de internationella finansiella institutionerna IMF och Världsbanken för att garantera att de har tillräckliga resurser och en välfungerande intern organisation för att kunna stödja ekonomisk tillväxt och säkerhetsställa finansiell stabilitet i hela världen.
G20-processen lett till följande viktiga resultat:
För det första att vi har en gemensam analys av de problem som våra ekonomier har drabbats av. Det kanske inte låter som ett stort framsteg, men en gemensam syn på finanssektorn och de verkliga ekonomiska problem som ligger bakom krisen är en förutsättning för effektiva motåtgärder.
För det andra har vi gjort verkliga framsteg med en rad konkreta åtgärder som vi enades om i London på toppmötet i våras. Det handlar t.ex. om ett omfattande stimulanspaket för våra ekonomier en förstärkning av samarbetet kring tillsyn och reglering av de finansiella marknaderna. Vi har dessutom sett till att Internationella valutafonden har tillräckliga resurser för att möta en efterfrågan på lån. Vi har dessutom förbundit oss att förbättra att de internationella finansiella institutionernas möjlighet att övervaka den globala makroekonomiska situationen för att i god tid kunna varna om liknande problem dyker upp igen.
Mycket återstår att göra, men vi har gjort tydliga framsteg som har drivits igenom genom samordnade internationella åtaganden. Jag anser att vi i EU tillsammans med övriga G20 har gjort stora framsteg i ett antal centrala frågor som är avgörande för att kunna ge ett strategiskt svar på den ekonomiska och finansiella krisen. Vår samordnade EU-strategi innebär att Europa leder snarare än följer debatten. Det är våra lösningar som beaktas när globala lösningar tas fram. Det är därför ordförandeskapet inbjuder stats- och regeringscheferna till middag imorgon kväll. Syftet är att bygga vidare på det framgångsrika arbetet från den informella Ecofin-lunchen och G20:s finansministermöte i London så att vi kommer väl förberedda till Pittsburgh.
Jag väntar mig att mötet imorgon och toppmötet i Pittsburgh fortsätter att leda till framsteg i de övergripande frågor som jag har nämnt, men också på några ytterligare områden. Ett ämne som flera europeiska finansministrar har kommenterat i starka ordalag är frågan om bonussystemens roll för den finansiella stabiliteten. Det råder samstämmighet bland EU:s finansministrar om att vi bör vara ledande när det gäller att kräva effektiva globala normer för att se till att bonussystemen inte får destabiliserande effekter och att bonusbetalningarna står i rimlig proportion till prestationen. Detta är en viktig del i den övergripande satsningen för att säkerställa större öppenhet och bättre tillsyn inom finanssektorn och det är avgörande för att kunna säkerställa stabilitet i framtiden.
Financial Stability Board har ombetts att rapportera till Pittsburgh-mötet om sitt arbete med att utveckla principer för bonussystem. Jag hoppas att denna rapport kommer att innehålla konkreta och praktiskt genomförbara strategier som garanterar att finansinstituten inför sunda och ansvarsfulla ersättnings- och bonusstrukturer. Därutöver hoppas jag att vi kan komma överens om att fortsätta ge nödvändig stimulans till våra ekonomier så länge det behövs, men det är också viktigt att vi åtar oss att avveckla åtgärderna när de inte längre behövs så att vi kan återgå till balanserade offentliga finanser när återhämtningen kommer.
Vi har precis börjat reflektera över dessa exit strategies. Utformningen och samordningen och hur de genomförs kommer att vara en väldig viktig komponent för att nå en balanserad och långsiktig ekonomisk återhämtning. En annan stor utmaning handlar om sysselsättningen. Vi måste noggrant utforma de åtgärder som krävs samtidigt som vi har ett väl avvägt samspel mellan finans- och strukturpolitik. Jag är övertygad om att vi också kommer att upprepa behovet av att hålla stånd mot protektionismen och att säkerställa rättvisa spelregler på de globala marknaderna. Denna fråga kommer att kräva betydande samordning av finansreglering och tillsyn, men också när det gäller avveckling om extraordinära åtgärder som vi vidtagit för att stödja den finansiella sektorn. Det kommer fortfarande att krävas ett omfattande arbete på nationell nivå och EU-nivå.
Diskussionerna kommer att fortsätta imorgon och i Pittsburgh, men också under resten av året om reformen av de institutionella finansinstituten. Vi vill att de ska vara starka, med tillräckliga resurser, rätt mandat, politiska riktlinjer och ledningsstrukturer som korrekt avspeglar deras medlemssammansättning. Dessa frågor är invecklade och sammanlänkande, men det brådskar att ta itu med dem så att finansinstituten kan utföra ett arbete som blir allt viktigare.
Slutligen vill jag säga att det naturligtvis föreligger ett starkt behov av politisk beslutsamhet för att nå framsteg i diskussionerna inför klimatmötet i Köpenhamn. Detta är en mycket viktig prioritering för det svenska ordförandeskapet. Vi vill se till att alla har de rätta incitamenten att vidta åtgärder för att begränsa den globala uppvärmningen och anpassa de ekonomiska strategierna så att de gynnar en klimatvänlig utveckling.
Vårt mål är att Pittsburgh-mötet ska leda till framsteg när det gäller riktlinjer för finansiering av globala klimatåtgärder. Jag kan inte lova att vi kommer att uppnå allt vi vill eftersom det är mycket komplicerade frågor, men vi lovar att ordförandeskapet på ett ansvarsfullt sätt kommer att framföra och försvara EU:s ståndpunkter. Det är i denna anda jag ser fram emot fruktbara diskussioner med stats- och regeringscheferna i morgon kväll och de konkreta resultat som världen förväntar sig från Pittsburgh nästa vecka.
(Applåderar)
Joaquín Almunia, Miembro de la Comisión. − Señor Presidente, señora Ministra Malmström, señoras y señores diputados, me dirijo por primera vez a esta Cámara en esta nueva legislatura y quiero empezar felicitando a todos ustedes por su elección, o reelección en muchos casos, y compartir, estoy seguro, con todas sus Señorías el sentimiento de responsabilidad con el que debemos afrontar uno de los mayores retos políticos de nuestra generación, como es superar esta profunda crisis económica, financiera, consiguiendo devolver a nuestros ciudadanos un horizonte de confianza y de estabilidad, ampliando el abanico de sus oportunidades y alcanzando para todos el nivel más elevado posible de cohesión social.
El tema que vamos a debatir en la Cumbre de Pittsburg del G-20 la próxima semana, está en el centro de este desafío y de esta preocupación, y tengo la convicción de que va a ser un tema recurrente a lo largo del próximo período, a lo largo de toda esta legislatura, aquí en el Parlamento Europeo, con independencia de si se discuten estos temas en las Cumbres del G-20, en los Consejos europeos, en sus propios debates o en las propuestas de iniciativa que la próxima Comisión traerá a esta Cámara.
La Cumbre del G-20 en Pittsburg es la tercera que se convoca a nivel de Jefes de Estado y de Gobierno desde que hace ahora un año y un día se produjo la caída de Lehman Brothers y el inicio de una crisis de unas proporciones desconocidas desde hace muchas décadas.
A la luz de la experiencia de las dos primeras reuniones del G-20 al máximo nivel, en Washington en noviembre del año pasado y en Londres en abril de este año, es obvio decir que el G-20 está jugando un papel decisivo para coordinar a escala global las respuestas a esta crisis.
La contribución del G-20 a la hora de encontrar respuestas coordinadas ha sido fundamental para evitar una recesión todavía más profunda de la que estamos viviendo, así como para sentar las bases de un sistema económico y financiero que evite en el futuro la repetición de los desequilibrios y de los excesos que nos han conducido a la situación actual.
La Unión Europea ha jugado un papel activo determinante en la activación del G-20 a estos efectos. La primera Cumbre de Washington fue, como recordó ayer aquí el Presidente Barroso, una iniciativa europea de la Presidencia francesa, del Presidente Sarkozy junto con la Comisión, y la Unión Europea ha contribuido también de manera decisiva a fijar los objetivos ambiciosos de las dos cumbres anteriores y a participar activamente en los trabajos preparatorios de las mismas para alcanzar, no sólo declaraciones de principio, sino resultados y compromisos concretos.
De todo ello, todos los europeos, las Instituciones europeas, debemos sentirnos satisfechos. También podemos estar razonablemente satisfechos del grado de coordinación que ha existido entre los diferentes representantes europeos en el G-20, los países europeos que son miembros del G-20 y que participan en las reuniones del G-20 como tales países, más la Presidencia de la Unión Europea junto con la Comisión, que representamos la voz de todos los europeos y la posición común de todos los países miembros.
La Cumbre de Washington, el pasado mes de noviembre, sirvió para que las principales economías del planeta ―los países del G-20 representamos algo así como el 90% del total del PIB mundial― se pusieran de acuerdo sobre la puesta en marcha de planes de estímulo para sostener la actividad económica en un momento, el otoño pasado, en el que se estaba produciendo el frenado en seco del crédito, del comercio internacional y de la inversión como consecuencia del gravísimo shock financiero desencadenado, primero, en agosto del 2007 y acelerado, de forma increíble, en septiembre del 2008.
Pocos días después de la Cumbre de Washington, el año pasado, la Comisión propuso el Plan Europeo de Recuperación Económica, que recibió en diciembre el apoyo político del Consejo Europeo, plan que ha sido la base de la respuesta europea desde el punto de vista de las políticas fiscales y de las políticas de estímulo a la demanda a través de instrumentos que están en manos de los Gobiernos y Parlamentos nacionales, o que están en manos de las propias Instituciones europeas.
Con la última información disponible, estos estímulos fiscales discrecionales, más el juego de los estabilizadores automáticos, que en los países europeos es muy importante dado el peso de nuestros impuestos y de nuestro sistema de protección social, se puede estimar que están añadiendo, como contribución a la demanda agregada, el equivalente al 5,5 % del PIB de la Unión Europea entre 2009 y 2010.
También la nueva administración norteamericana ha adoptado un plan de estímulo muy importante. Dado que sus estabilizadores automáticos son menores que los europeos, la suma agregada de los estímulos directos más los estabilizadores automáticos llevan a un impulso similar a este lado del Atlántico y al otro lado del Atlántico, pero también países como Japón, China, Canadá y otros miembros del G-20 adoptaron estímulos fiscales equivalentes.
La Cumbre de Londres, a principios de abril de este año, insistió a este respecto en la necesidad de poner en práctica estos planes con celeridad, llamó a hacer un seguimiento preciso de los mismos y declaró que, si fuese preciso, habría que complementarlos con medidas adicionales. Hoy podemos afirmar que los planes de estímulo, junto con los estímulos monetarios muy importantes también adoptados por los bancos centrales, más la movilización de recursos públicos en apoyo de las instituciones financieras y, en particular, de los bancos, han logrado detener la caída libre de la economía y nos permiten ver ahora, en este otoño, los primeros síntomas de estabilización, como se puede ver en las previsiones económicas que tuve ocasión de presentar, hace dos días, en Bruselas. Por primera vez en dos años estas previsiones no han tenido que revisar a la baja la previsión anterior.
Sin embargo, no estamos en condiciones, hoy en día, de asegurar que la actividad económica se puede sostener por sí sola si le retiramos los estímulos. Y es cierto que existen, incluso con los estímulos que se están aplicando, riesgos de recaída dada la progresión del desempleo, extraordinariamente preocupante, y las debilidades aún no resueltas en el sistema financiero.
Por ello, uno de los mensajes que los Ministros de Finanzas del G-20, reunidos en Londres a principios de este mes, han acordado de cara a la Cumbre de Pittsburg es la necesidad de mantener por el momento las medidas temporales de apoyo, sin perjuicio de la necesidad de diseñar desde ahora una estrategia de salida coordinada. Y a ello me voy a referir un momento al final de mi intervención.
Las dos Cumbres del G-20, Washington y Londres, han sido también determinantes a la hora de fijar una agenda global de reformas de los sistemas de regulación y supervisión financiera. Se puede decir que estamos asistiendo a un punto de inflexión radical frente a casi tres décadas dominadas por el paradigma de la desregulación y las teorías sobre la supuesta infalibilidad de los mercados financieros.
En Washington, los países del G-20 sentaron las bases, enunciaron los principios y definieron la agenda para someter a los mercados financieros a una regulación y supervisión más estricta, más eficaz, que no deje zonas, productos, ni actores financieros fuera del ámbito de control de las autoridades de supervisión y regulación, autoridades que deben cooperar y coordinarse de manera mucho más estrecha para superar la inoperancia flagrante de los sistemas de supervisión nacionales frente a unos mercados globalizados y frente a unas instituciones financieras que operan a través de las fronteras en esos mercados.
En la Cumbre de Londres, en abril, se trabajó intensamente para que se produjeran avances concretos y significativos en la puesta en práctica de esta agenda de reformas. Desde las normas prudenciales y contables, aplicables a las instituciones financieras, hasta la exigencia firme de transparencia de las jurisdicciones no cooperativas, es decir de los paraísos fiscales, pasando por la regulación de los hedge funds o de otras instituciones financieras, la organización de mercados transparentes de derivados, o la promulgación de reglas relativas a la remuneración de los dirigentes de las instituciones financieras y de los traders que operan en los mercados, el G-20 de Londres dio un impulso contundente al cumplimiento de la promesa de reformas.
La Unión Europea ha llevado a cabo, en consecuencia, no sólo una tarea muy importante de promoción de estos acuerdos a nivel del G-20, sino también una importante tarea de aplicación de esos acuerdos del G-20, lo que implica una intensa labor regulatoria desde hace un año. Algunas de esas propuestas ya han sido aprobadas aquí en este Parlamento y por el Consejo, otras están ahora en discusión en esta Cámara y en el Consejo y de aquí a final de año la Comisión tiene previsto adoptar una serie adicional de propuestas, empezando la semana que viene, un día antes de la Cumbre de Pittsburg, con la propuesta de creación del Consejo Europeo de Riesgos Sistémico y de las tres autoridades europeas de microsupervisión, a escala europea, siguiendo las recomendaciones del informe De Larosière que tanto el Consejo como la Comisión hicieron suyas.
También la Administración norteamericana ha desvelado un plan de reformas financieras ambiciosas que el Presidente Obama, esta misma semana, ha reafirmado como una prioridad de su mandato, reconociendo la responsabilidad de los Estados Unidos como el lugar donde se incubó y se inició esta crisis.
La Cumbre de Pittsburg se ha fijado, entre sus objetivos, verificar el avance significativo de estas reformas y velar por la necesaria convergencia regulatoria a ambas orillas del Atlántico. Cualquier divergencia regulatoria va a servir o puede servir en el futuro para estrategias de arbitraje de los inversores que podrían volver a producir importantes distorsiones en los mercados. Pero Pittsburg, además de vigilar el cumplimiento de lo ya acordado y de impulsar la puesta en marcha de las medidas adoptadas, debe lanzar un claro mensaje político. Se trata ahora de dejar sentada la voluntad irrenunciable de los Estados, de los líderes políticos, de las Instituciones, de nuestros países, de la Unión Europea, de fijar un marco regulatorio sólido con un compromiso firme y un mensaje disuasorio: «Que nadie pueda pensar que una vez que hemos superado lo peor de esta crisis puedan volver a producirse las prácticas anteriores que generaron la crisis, como si nada hubiera pasado».
Los ciudadanos esperan garantías de que se exigirá a las instituciones financieras y a sus dirigentes el respeto de unas reglas, en particular en lo relativo a las remuneraciones, que impidan volver a poner en peligro el sistema financiero y la economía real en su conjunto. Y hay que decir que la Unión Europea está totalmente unida en torno a este punto.
Otro de los asuntos que figuran en un lugar prominente de la agenda de las distintas cumbres del G-20 es la reforma de las instituciones financieras internacionales a la que ya se ha referido la Ministra Malmström.
Lo único que quiero añadir es que en Londres se dio un paso adelante de enorme trascendencia en términos de capacidad financiera de esas instituciones y, en particular, del Fondo Monetario Internacional, incrementando la capacidad crediticia del fondo nada más y nada menos que en 500 000 millones de dólares, con lo cual el límite total del que dispone ahora el Fondo Monetario para sus operaciones es 750 000 millones de dólares. Y además de ello, de manera adicional, se acordó distribuir entre todos los países miembros del Fondo, en proporción a su cuota, derechos especiales de giro por valor de 250 000 millones de dólares, y además de todo ello, se acordó también aumentar la capacidad financiera del Fondo Monetario para potenciar sus créditos concesionales a los países más pobres. Y todo ello ya está en marcha. En el espacio de seis meses se ha avanzado en este sentido mucho más que en muchos años anteriores.
La Unión Europea, por supuesto, ha acordado en consecuencia contribuir, en la medida en que nos corresponde, a ese aumento de los recursos financieros del Fondo, y los miembros de la Unión Europea han acordado añadir a sus contribuciones habituales 125 000 millones de euros para corresponder proporcionalmente a la financiación de los nuevos objetivos.
Los líderes del G-20 van a debatir también la adaptación de la representación de los diferentes países en los órganos de gobierno de las instituciones financieras internacionales. Los países emergentes y en vías de desarrollo, con toda razón, aspiran a contar con una representación más adecuada. Una aspiración que la Unión Europea apoya, pero que debe traducirse en acuerdos concretos, para lo cual la Comisión Europea ―no es la posición oficial de la Presidencia de la Unión Europea― sigue diciendo que, en coincidencia con lo que piensa este Parlamento hasta ahora, la mejor representación de la Unión Europea en esos órganos es una representación única.
La agenda de la Cumbre de Pittsburg cubrirá además otros asuntos: la financiación del cambio climático, preparando la Cumbre de Copenhague; la necesidad de retomar las negociaciones comerciales internacionales y de no ceder a las tentaciones proteccionistas o el refuerzo a los apoyos a los países más vulnerables y más débiles para afrontar esta crisis. Sobre financiación del cambio climático, como saben ustedes, la Comisión aprobó la semana pasada una comunicación al respecto.
Por último, permítanme concluir, señalando la voluntad expresada en la pasada reunión de los Ministros de Finanzas del G-20 y que va a ser debatida en la Cumbre de Pittsburg, la necesidad de ir sentando las bases de un modelo futuro de crecimiento más equilibrado y sostenible. Esto pasa, en primer lugar, por concebir desde ahora estrategias de salida, no para aplicarlas inmediatamente, sino para que se apliquen cuando corresponda de manera coordinada, porque la determinación de dichas estrategias no sólo es clave para salir de manera sostenible de esta crisis, sino también para ofrecer al mismo tiempo un horizonte de sostenibilidad a medio y largo plazo tras la fractura profunda que la crisis se ha cobrado sobre las finanzas públicas, sobre los niveles de empleo y sobre la capacidad de crecimiento de nuestras economías.
Corien Wortmann-Kool, namens de PPE-Fractie. – Mijnheer de Voorzitter, minister Malmström, commissaris Almunia, we bevinden ons in een wereldwijde crisis. Een financiële sector die wereldwijd opereert. Daarvoor moeten we dus zo veel mogelijk op het wereldtoneel bindende regels afspreken. Daarom is ook die G20 in Pitsburg zo belangrijk, al zal de Europese Unie natuurlijk ook zelf voortvarend moeten handelen. De inzet moet gericht zijn op het herstel van de balans tussen vrijheid en verantwoordelijkheid, de waarden die ten grondslag liggen aan onze sociale markteconomie, de kern van ons EVP-verkiezingsprogramma.
Voorzitter, de G20-top is een belangrijke top, waar het gaat om meer dan visie - gelukkig hebt u dat ook gezegd -, het is een top waar knopen moeten worden doorgehakt. Het gaat om structurele wijziging in het risicomanagement, meer transparantie, betere regels voor het financieel toezicht. Commissaris Almunia, u zei dat er voorstellen liggen voor de hedge funds; wat wilt u op dat punt in de G20-top bereiken? Een snelle hervorming van het IMF en de Wereldbank, ook die is hard nodig. Èn - gelukkig hebt u dat beiden genoemd - er moet tijdig gewerkt worden aan gecoördineerde exit-strategie, anders veroorzaakt dat weer nieuwe problemen.
Voorzitter, het is van het grootste belang dat de foute bonuscultuur wordt aangepakt met bindende regels, want bonussen die korte-termijngewin belonen, vormen een groot gevaar voor de stabiliteit van financiële instellingen. Maar er is meer. Want terecht is er heel veel publieke verontwaardiging, en ook daarom is het heel belangrijk dat we op dat punt daadkracht tonen.
Voorzitter, de top is pas een succes wanneer er bindende afspraken gemaakt worden. Ik ben ingegaan op de financiële regelgeving, maar ook de klimaatverandering, de voorbereiding van een succesvolle Kopenhagen-top, strijd tegen protectionisme in het belang van werkgelegenheid zijn natuurlijk heel erg belangrijk. U, de Europese Unie, wij met elkaar, moeten daarin een voortrekkersrol vervullen en het is belangrijk dat u daarom de Europese lidstaten op één lijn krijgt.
Udo Bullmann, im Namen der S-D-Fraktion. – Herr Präsident, Frau Ratspräsidentin, Herr Kommissar, werte Kolleginnen und Kollegen! Das Wichtigste zuerst: In der gegenwärtigen wirtschaftlichen Situation darf es kein „weiter so“ geben. Wir werden nur langsame Erholungstendenzen haben, wir werden dramatisch weiter steigende Arbeitslosenziffern sehen, auch bei uns in Europa. Und deswegen: Seien Sie mutig! Das ist die wichtigste Botschaft dieses Parlaments an diejenigen, die nach Pittsburgh gehen. Seien Sie mutig!
Herr Almunia, ich habe eine erfrischende Rede von Ihnen gehört, zu der ich Sie beglückwünschen möchte. Fangen Sie an, dies in die Praxis umzusetzen! Es ist gut, mit Bonussystemen anzufangen, aber das genügt nicht. Überall dort im internationalen Finanzmarkt, wo der kurzfristige Spekulant aufgrund falscher Regeln gegenüber demjenigen, der langfristig in gute Arbeitsplätze, in exzellente Produkte, in das langfristige Gelingen seines Unternehmens investieren möchte, im Vorteil ist, überall dort muss der Hebel umgelegt werden. Es ist richtig zu sagen, kein riskanter Akteur, kein riskanter Finanzplatz darf ohne eine vernünftige Regulierung bleiben. Deswegen brauchen wir eine Regulierung der Offshore-Zentren, von denen aus immer noch die ganze Welt mit zweifelhaften Produkten überschwemmt wird. Das ist die wichtigste Aufgabe, der wir uns jetzt zu stellen haben.
Haben Sie auch keine Angst vor der Diskussion über Steuerpolitik – die ist nicht verboten. Eine internationale Kapitalverkehrssteuer, die dem langfristigen Investor Vorteile bringt, würde uns in dieser Diskussion insgesamt voranbringen. Wir brauchen eine starke, verbesserte Koordination unserer internationalen und auch unserer europäischen Wirtschaftspolitik. Es ist richtig, sich über den Ausstieg Gedanken zu machen, aber noch wichtiger ist im Moment, wie wir in eine solide Stützung der Konjunktur und eine verbesserte Koordination unserer Wirtschaftspolitik einsteigen.
Sylvie Goulard, au nom du groupe ALDE. – Monsieur le Président, Madame la Ministre, Monsieur le Commissaire, nous apprécions évidemment tous les efforts que vous avez mentionnés et qui, effectivement, sont déjà allés assez loin, mais nous voulons plus. Nous voulons une concrétisation d'un certain nombre d'éléments et d'engagements du G20. J'attire notamment votre attention sur le décalage entre les chiffres plutôt encourageants dans le domaine financier et les chiffres terribles du chômage dans l'Union européenne. Si nous avons durablement du chômage, nous aurons, d'abord, un drame humain, et aussi un poids sur les finances publiques et une absence de relance par la consommation.
Nous, groupe libéral, nous redoutons beaucoup un scénario à la japonaise et une espèce de croissance molle pendant quelques années. Je crois que votre pays, Madame, la Suède, en a malheureusement aussi fait l'expérience. Aidez-nous, s'il vous plaît, à tirer parti de cette expérience.
Pour moi, il y a trois chantiers essentiels. Le premier, c'est qu'on continue à coopérer internationalement, qu'on continue à lutter contre le protectionnisme, à renforcer des institutions mondiales, comme le FMI. Nous ne nous en sortirons pas tout seuls. L'Europe doit inlassablement marteler ce message.
Deuxièmement, nous devons mener à bien une supervision effective et un assainissement bancaire beaucoup plus exigeant. À cet égard, méfions-nous des effets d'annonce du G20. Il y a les exécutifs, mais il y a le travail à faire au niveau législatif et, pour nous, Monsieur Almunia, les propositions de la Commission sur la supervision sont un pas dans la bonne direction, mais ce n'est pas suffisant. À terme, nous voulons des entités plus européennes. Ensuite, je crois qu'il faudra réfléchir à des stratégies communes de sortie de crise en préservant l'euro, en veillant à ce que les déficits ne pèsent pas sur la discipline monétaire commune.
Pour conclure, je voudrais remercier le commissaire Almunia d'avoir dit qu'il était favorable à des prises de position de l'Union européenne en tant que telle dans les instances internationales, défendant la méthode communautaire. Nous comptons sur vous pour faire en sorte que ce ne soient pas seulement les grands États qui fassent entendre leur voix, mais que l'intégralité de l'Union européenne et l'intégralité du marché intérieur soient bien défendues.
Sven Giegold, on behalf of the Verts/ALE Group. – Mr President, I thank the Commissioner for his speech. I have several concerns. The first is that the Committee on Development in this House drafted a motion for a resolution. I quote from that. It ‘notes with great concern that the crisis already bears major human costs, and has devastating effects for the vulnerable in the poorest countries with an expected increase of 23 million more unemployed, up to 90 million more extreme poor in 2009 alone, life-saving drug treatment for up to 1.7 million people under threat, and 200 000-400 000 more infant deaths per year on average between 2009 and 2015’.
Unfortunately, this motion was not passed, although it was written together by all groups of this House. We strongly deplore and we think it is a shame that this House was not able to draft a resolution on the G20 on development issues.
The big question is how to finance the consequences of the crisis, and there the German Minister of Finance, together with the Chancellor, suggested that the G20 discuss the possibility of a global transaction tax. I ask the Commission, and I also ask the Presidency of the Council. Do you support this proposal?
The second question is about tax havens. The G20 wants to tackle it on the basis of case-by-case information exchange. We know that this will not work. The Development Committee suggested a country-by-country reporting regime so that transnational corporations have to report back on a country-by-country basis. We suggest introducing automatic information exchange so that information really flows between the different countries.
A global financial system needs transparency. We also want to know your position on these concrete proposals to get out of the crisis and finance the consequences.
Kay Swinburne, on behalf of the ECR Group. – Mr President, thank you for the speeches we have had this morning. I was particularly pleased to hear Mrs Malmström’s comments about the G20 Pittsburgh representatives needing to agree to significant coordination in the continued support of stimulus measures, in the unwinding of these support measures when appropriate, and a determined coordinated effort on future regulation.
However, the backdrop to this summit is nations spending trillions of dollars on bailouts and stimulus packages and in two of the largest world economies we are seeing some protectionist measures, particularly with regard to tyres and poultry, as well as two of the most complicated regulatory structures in the world, namely the EU and the US, looking to completely overhaul their financial systems. Therefore I hope that the important issues of how to coordinate financial services, particularly now that some countries are showing early signs of coming out of this period of negative growth, will be the main topic of discussion and not the distraction of controlling bankers’ bonuses.
This summit should focus on how we achieve a common regulatory framework in a common timescale so that we do not create an opportunity for competitive advantage by individual nations or regulatory arbitrage opportunity for speculative trading. There will be no first-mover advantage in financial regulation. A global, coordinated approach is the only one which would benefit the businesses looking to raise funds in Wales, the EU and beyond.
If my Welsh businesses cannot access funds from the US, if the banks they rely on will require so much capital that the taxpayers of the EU need to take even more risk, we will not be thanked for moving first on overly burdensome regulation. My plea is that a global, coordinated approach is adopted at all times and maintained to ensure the future access to capital for all our businesses in Wales, the EU and beyond.
Miguel Portas, em nome do Grupo GUE/NGL. – Em Portugal os lucros da banca, no primeiro trimestre deste ano, cresceram 18%. Mais do que os lucros da banca só aumentou o desemprego. Portugal não é excepção, é o exemplo de uma promessa falhada, a que foi feita pelo G20, e que era a de que iríamos resolver esta crise com uma nova ordem económica e mundial.
Não é verdade, 50 milhões de novos desempregados e 200 milhões de novos pobres provam que não está a ser assim. É por isso que sugiro à Comissão e à Ministra Malmström, tratem de bónus, de hedge funds, tratem disso, mas principalmente tratem do que aqui não falámos, do fim dos off-shores, dos paraísos fiscais, da taxa sobre as transacções financeiras, do fim do segredo bancário. Façam qualquer coisa que se veja se querem que as pessoas acreditem.
Mario Borghezio, a nome del gruppo EFD. – Signor Presidente, onorevoli colleghi, quale fiducia possono avere i popoli in una regolamentazione dei mercati finanziari affidata ai sacerdoti dei templi finanziari mondialisti come Draghi.
In America è in atto una rivolta popolare, una nuova rivoluzione conservatrice di popolo contro le oligarchie finanziarie. Noi popoli non crediamo nelle politiche di salvataggio dei poteri finanziari fatte pagare ai contribuenti, in America come in Europa! Piuttosto i governi europei diano adeguate risorse all'economia reale, si preoccupino della produzione, del lavoro! I risultati dei G-20 li vediamo, altro che tetto e bonus, altro che eliminazione dei paradisi fiscali!
Gli interventi sono invece finalizzati solo a salvare i responsabili della bolla finanziaria: già spesi 23 trilioni di cui 5 dalla Banca centrale europea. I soldi della nostra economia regalati ai responsabili delle bolle finanziarie. A fronte di 850 miliardi per le banche, solo 50 per ammortizzatori sociali e incentivi alla produzione. La realtà è che l'alta finanza comanda e la politica obbedisce.
Come in USA così in Europa, i politici appaiono solo come camerieri del potere bancario mondialista! Europa svegliati! Segui l'esempio del popolo americano che sta iniziando una seconda grande rivoluzione: la rivoluzione conservatrice di popolo!
Hans-Peter Martin (NI). - Herr Präsident! Wir brauchen eine Revolution der Demokratie. Das zeigt sich gerade an diesem Prozess, der jetzt mit G20 – denn es kann vielleicht noch mehr werden, man könnte auch einmal an eine G3 denken – zum Glück in Schwung gekommen ist. Wie sieht es von Seiten des Rates – gerade in Ihrer Tradition – mit Überlegungen aus, einen demokratischen Kontrollmechanismus etablieren zu helfen? Das muss nicht gleich ein Weltparlament sein. Aber das, was da vorangebracht wird, bedarf einer demokratischen Kontrolle durch gewählte Abgeordnete in einem noch viel größeren Rahmen als dem Europäischen Parlament.
Ausdrücklich hinweisen möchte ich auch darauf, dass die Frage der systemischen Risiken unbedingt vom Grundsatz her angegangen werden muss. Gerade in Bezug auf die Nötigungssituationen, in die wir immer wieder geraten sind – beginnend bereits 1998 mit LTCM, Hypo Real Estate und natürlich Lehman –, und auf die Folgewirkungen daraus müsste es Regeln geben, die es unmöglich machen, dass es zu diesem Grundsatzproblem des Too big to fail kommen kann. Das kann kartellrechtlich erfolgen, ist aber sicherlich auch eine globale Grundsatzfrage.
Im Bereich der Transaktionssteuer gab es hier im Europäischen Parlament bereits 1999 die Tobin-Steuer-Gruppe. Schön, dass da Fortschritte zu verzeichnen sind! Im Bereich des Aufsichtspakets ist es dringend notwendig, europäisch zu agieren und sich nicht zurückdrängen zu lassen von denjenigen, die hier das falsche Europa wollen.
Othmar Karas (PPE). - Herr Präsident, meine Damen und Herren! Die Daten werden besser. Die vielfältigen Ursachen der Krisen – es geht nicht nur um Regelungslücken – sind aber noch länger nicht beseitigt. Daher dürfen der politische Wille, die Entschlossenheit und der Mut nicht erlahmen, im Gegenteil.
Wir reden heute über G20. Das ist ein guter Prozess. Ja, wir brauchen neue bzw. veränderte Strukturen, Prioritäten und Bewertungsgrundlagen zum Aufbau einer globalen Wirtschafts- und Finanz-, Sozial- und Gerechtigkeitsordnung in der Welt.
Dafür gibt es drei Bedingungen: erstens die Erarbeitung eines demokratischen parlamentarischen Legitimierungsprozesses; zweitens mehr EU in Europa und mehr Europa in der Welt – das heißt auch, dass die Werte der Grundrechtecharta unser Exportartikel sind, dass das Verantwortungsmodell der ökosozialen Marktwirtschaft die Grundlage unserer globalen Ordnung ist; und drittens, dass in jenen Bereichen, wo im Rahmen der G20 keine Einigung in Sicht ist, trotzdem europäische Regelungen notwendig sind.
Wir sagen ja zu einer europäischen integrierten und nicht bloß koordinierten Finanzmarktaufsicht nach dem Modell der Europäischen Zentralbank. Der De-Larosière-Bericht ist zu wenig. Wir sagen ja zur Debatte über die Bonuszahlungen, aber mit der Veränderung der Auszahlungsmodalitäten geht sie nicht in die richtige Richtung. Wir müssen die Bemessungsgrundlagen verändern, und überall dort, wo es einen Bonus gibt, muss es auch eine Maluskomponente geben.
Für mich kommt die Debatte um die Prozyklizität im Moment zu kurz. Wir müssen für die Jahre 2009 und 2010 die prozyklischen Effekte der Krise und der bestehenden Regelungen beseitigen. Der politische Wille darf nicht erlahmen. Daher gehen wir jetzt nach Ihren Reden Frau Ratspräsidentin und Herr Kommissar mit Optimismus nach Pittsburgh.
Pervenche Berès (S-D). - Monsieur le Président, Madame la Présidente du Conseil, Monsieur le Commissaire, un an après la chute de Lehman Brothers, la voix qu'exprimera l'Union européenne lors du Sommet du G20 à Pittsburgh sera absolument critique si l'on veut que tout ne recommence pas comme avant et que la dynamique du changement reste en haut de l'agenda. Pour cela, quatre observations.
La première: lors du Sommet du G20 à Londres, en avril dernier, les chefs d'État et de gouvernement se sont engagés à augmenter les moyens du FMI. Soit. On a vu qu'il y avait une grande mobilisation pour remplir cet objectif. Je crains que cela ne cache moins de détermination à être acteurs de la réforme de la gouvernance du FMI, dont nous avons tant besoin.
Deuxième observation: il faut veiller aux effets de mode. Je ne voudrais pas que l'omniprésence du débat sur les bonus et les rémunérations à la fois des CEO et des traders – qui est absolument critique si l'on veut faire évoluer le système vers un système moins à court terme qui favorise plus l'investissement à long terme – ne mette de côté le combat, tout aussi essentiel, sur la question de la lutte contre les paradis fiscaux, qui avait été le sujet-vedette du Sommet de Londres.
Troisième observation, et je rebondis sur ce qu'a dit Udo Bullmann, nous sommes dans un moment historique pour reposer la question de la contribution des banques au financement des suites de la crise pour permettre cette relance du débat sur la fiscalité des transactions, qui doit, là aussi, permettre de dégager des moyens financiers au service de l'investissement à long terme. Encore une fois, après la façon dont les banques ont été soutenues et aidées pour faire face à cette crise, il est juste, normal et efficace qu'elles puissent aujourd'hui contribuer au financement de l'économie.
Dernière observation: lorsque l'on regarde la situation de l'emploi, je crois que, depuis le début, nos réunions du G20 ont une lacune lorsqu'il s'agit d'aborder la question macroéconomique, la question d'un pacte global pour l'emploi et la question d'un retour à une stratégie qui, demain, nous permette de corriger les déséquilibres mondiaux qui sont à l'origine de cette crise.
Wolf Klinz (ALDE). - Herr Präsident, liebe Kollegen! Ich begrüße die schnelle und entschlossene Reaktion der G20-Staaten auf die globale Finanzkrise. Vieles ist geschehen. Das Feuer scheint gelöscht, aber das Fundament unseres Finanzsystems ist nach wie vor wacklig. Die Bürger sind verunsichert. Die Gewinne werden bei den Aktionären thesauriert, die Verluste werden sozialisiert – so sehen es die Bürger. Inzwischen gehen mehr und mehr Marktteilnehmer wieder zum Business as usual über. Sie drehen große Räder und konzentrieren sich nicht auf das, was sie eigentlich als Dienstleister tun müssen, nämlich die Realwirtschaft unterstützen. Wirtschaftsethik und Verantwortung scheinen nach wie vor bei vielen Fremdwörter zu sein.
Ich erwarte von der G20 konkrete Maßnahmen, und zwar schnell. Ich hoffe, dass die EU-Mitgliedstaaten hier an einem Strang ziehen. Neben neuen Aufsichtsstrukturen brauchen wir eine höhere und progressiv zum Risiko steigende Eigenkapitalausstattung, langfristig – nicht kurzfristig – ausgerichtete Anreizsysteme, eine koordinierte Ausstiegsstrategie aus der Staatshilfe, Eindämmung von Protektionismus, Regulierungskongruenz anstatt Regulierungsarbitrage, Überwindung der Prozyklizität und eine Lösung für das „Too big to fail“-Problem, und vor allem müssen wir an der bewährten sozialen Marktwirtschaft festhalten.
Cornelis de Jong (GUE/NGL). - Mr President, so far the G20 has concentrated on measures for the financial sector. However, everyone seems to forget that the real economy also suffers from greed and an obsession with short-term profits.
I have deep respect for small enterprises which, against all odds, try to survive. They deserve to get the loans to which they are entitled. However, I have no respect at all for the management of some of the bigger companies which have no affinity with the products or services they deliver and can only think in terms of expansion and speculation.
I therefore call upon the G20 to discuss ways of making the economy more democratic and how to make sure that, within the company, workers and others who represent the general interest have enough power to control the management.
Within the EU we have to look again at the statute for a European company. We should make sure that it becomes impossible for shareholders and management to engage in speculative growth strategies to the detriment of the long-term interest of the companies themselves and of those who work for these companies.
Krisztina Morvai (NI). - Mr President, the majority of Europeans are not corporate leaders and not bankers but family farmers, small entrepreneurs, state employees.
The majority of Europe is completely fed up with the present system, in which global multinational corporations and banks rule the world. They need, and they want, a fundamentally new paradigm, in which there must be a shift from globalisation to localisation, from completely profit- and money-centred decision-making to human-centred and community-centred decision-making, from WTO-ruled free trade agriculture to food sovereignty, local production and local farming.
Please do not fail to represent at the G20 summit the views of the majority of Europe.
Werner Langen (PPE). - Herr Präsident, liebe Kolleginnen und Kollegen! Wer soll wen wie regulieren? Das wird eine der strittigen Fragen auf dem G20-Gipfel sein. Wenn auch Einigkeit darüber herrscht, dass es keine Rückkehr zur ungezügelten Finanzmarktentwicklung geben darf, so sind die Wege und das Ausmaß der Regulierung doch heftig umstritten. Man wird sich noch über Eigenkapitalregeln einigen können, über Rating-Agenturen, möglicherweise auch über Fragen im Zusammenhang mit den Derivaten und ihrer Zulassung. Aber schon in der Frage des unlauteren Wettbewerbs, bei Steuern und Kontrolle wird man streiten. Man wird streiten über Boni, und man wird streiten über die Forderung aus Europa, eine Tobin-Steuer einzuführen.
Das heißt, wir als Europäer haben eine Verantwortung, unabhängig von den Ergebnissen des G20-Gipfels unsere eigenen Hausaufgaben zu machen. Da ist die Kommission auf dem richtigen Weg, indem sie sich nicht ausschließlich davon abhängig macht. Das Motto muss sein: Kein Finanzmarktakteur, kein Finanzprodukt und kein Finanzplatz darf in Zukunft unbeaufsichtigt bleiben.
Aber es steht auch die globale Erholung der Wirtschaftsentwicklung auf der Agenda. Hier kann es nicht so sein, dass wir fortfahren wie in der Vergangenheit und die Ungleichgewichte in der Welt zugunsten der USA und zugunsten der großen Industrieländer aufrechterhalten bleiben. Wir müssen uns der Überwindung von Armut und Hunger in der Welt widmen, und dazu muss dieser G20-Gipfel neue Impulse setzen.
Ich will einen Punkt anfügen, der bisher außer von Kommissar Almunia nicht angesprochen wurde. Es wird notwendig sein, in Europa den Stabilitäts- und Wachstumspakt einzuhalten, ihn nicht zu begraben. Nur weil wir diesen Pakt hatten, weil wir ihn auch in reformierter Form eingehalten haben, war es überhaupt möglich, dass Europa handlungsfähig geblieben ist. Das sollte ein europäisches Ziel bleiben: eine schnelle Exit-Strategie aus der übermäßigen Verschuldung hin zu einer stabilen Wirtschaft, zum Stabilitäts- und Wachstumspakt, wie er uns genützt hat.
Edward Scicluna (S-D). - Sur President, wieħed mis-suġġetti l-aktar popolari għall-anqas fuq l-aħbarijiet dwar is-Samit tal-G 20, huwa bl-ebda dubju l-kwistjoni tal-"bonuses". Ma hemm l-ebda dubju li din popolari, però rridu nfiehmu li l-problema hija aktar komplessa. Ukoll irridu ngħidu li jekk dawn ikunu ta' riskju għas-sistema finanzjarja, għandhom bl-ebda dubju jiġu ċċekkjati. Però rridu ngħidu wkoll li kien hemm l-iżbilanċi kbar fil-kummerċ estern bejn il-pajjiżi li wassal għal din il-kriżi u kif ukoll żbilanċi oħra interni fiskali.
Xi ħaġa li wieħed irid jara, hija dwar ix-xogħol. Nafu li x-xogħol jieħu l-"leg" tiegħu bejn sena jew ftit anqas, biex jirrifletti dak li jkun ġara qabel fil-GDP. U allura meta nħarsu lejn ix-xogħol huwa tajjeb li l-mezzi ta' stimulu fiskali, il-pakketti li ngħataw, jibqgħu jingħataw sakemm wieħed jara tibdil pożittiv. Il-Kummissjoni għandha tara li ma tkunx inkonsistenti u titlob li jsir tnaqqis fid-defiċit qabel isir dan.
IN THE CHAIR: Libor ROUČEK Vice-President
Κυριάκος Τριανταφυλλίδης (GUE/NGL). - Κύριε Πρόεδρε, η σύνοδος των G20 με κεντρικό θέμα τη διαχείριση των μπόνους (bonus) δεν ακουμπά σε καμιά περίπτωση τη ρίζα του προβλήματος και δυστυχώς δεν αποτελεί βήμα προς τη βελτίωση του υπάρχοντος συστήματος.
Η σειρά προτάσεων για τροποποίηση των κανονισμών περιορίζεται στην ανάλυση επιφανειακών ζητημάτων και δεν επικεντρώνεται στους κοινωνικούς στόχους. Στόχος θα έπρεπε να είναι η συνολική χρηματοπιστωτική αλλαγή, ο δημόσιος και κοινωνικός έλεγχος. Μια πιο δημοκρατική σύνοδος που θα ενέπλεκε το σύνολο των κρατών και θα αντιμετώπιζε ζητήματα όπως η αυξανόμενη ανεργία, οι καλπάζουσες τιμές σε βασικά αγαθά και καύσιμα. Μια σύνοδος η οποία θα έπαιρνε ουσιαστικές αποφάσεις για παρέμβαση στην αγορά, με στόχο τον τερματισμό της συνεχούς ιδιωτικοποίησης και της καταστροφής του κοινωνικού κράτους.
Αυτές είναι οι πραγματικές ανάγκες των λαών. Οι πολίτες σήμερα, κύριε Πρόεδρε, απαιτούν συνολικές δομικές αλλαγές. Μακριά από το νεοφιλελεύθερο σύστημα, που οδηγεί στην υπανάπτυξη, αντί στην ανάπτυξη, μακριά από τη μεγιστοποίηση της κερδοσκοπίας, η οποία στρέφεται εις βάρος των συμφερόντων των λαών.
Jean-Paul Gauzès (PPE). - Monsieur le Président, Monsieur le Commissaire, je me félicite de votre détermination.
L'Europe a commencé à mettre en place une réglementation efficace, mais elle ne peut pas être isolée. Une étroite coopération internationale est nécessaire, et c'est bien ce que nous attendons du G20. Il doit poursuivre avec rigueur et vigueur les réformes qui ont été entamées lors des précédentes réunions. Il faut parfaire le cadre international de régulation du secteur financier afin qu'il soit au service de l'investissement, de la croissance et de l'emploi. Des principes directeurs doivent être affirmés. La crise n'est pas finie. Nous ne devons pas revenir à la situation antérieure et renoncer aux mesures qui s'imposent pour éviter, autant que faire se peut, le renouvellement de crises particulièrement dommageables à l'économie réelle, à la croissance et à l'emploi.
Le renforcement de la surveillance et de la régulation est également nécessaire. Les obligations de supervision doivent refléter le niveau du risque systémique que les institutions financières font peser sur ce secteur. Les activités de spéculation, qui représentent un risque important, doivent être découragées en augmentant les exigences de fonds propres et en appliquant internationalement les règles de Bâle.
S'agissant des rémunérations dans le secteur financier, il convient de préconiser des comités de rémunération, d'accroître la transparence de ces rémunérations par des obligations de publication plus strictes et d'encadrer les rémunérations variables, notamment les bonus. Le renforcement des institutions financières mondiales est également un impératif, de même que la réforme de la gouvernance et de la représentation au FMI.
Voilà, Monsieur le Commissaire, quelques-unes des attentes des citoyens face au prochain G20, où l'Europe devra s'exprimer d'une seule voix, avec force et conviction.
Alejandro Cercas (S&D). - Señor Comisario Almunia, señora Ministra, les ruego que en Pittsburgh no se olviden de que estamos asistiendo no sólo a una crisis financiera y económica de dimensiones desconocidas hasta el presente, sino también a una grandísima crisis social con consecuencias devastadoras sobre los más necesitados, sobre los que sólo tienen su puesto de trabajo, sobre los pequeños empresarios, sobre las regiones y los países más desfavorecidos. Ojalá en Pittsburgh quede claro que la economía es importante, pero que son más importantes las personas y que la economía está al servicio de las personas.
También, señor Comisario, señora Ministra, que no se olvide en Pittsburgh que Europa existe. Hagan oír su voz por encima de la voz de los tres tenores. Tengo aquí la carta de los tres Primeros Ministros europeos del día 3 de septiembre. Ni una sola palabra de Europa. Afirman que es importante que Europa hable con una sola voz, pero ellos ocultan la voz de Europa.
Hablen ustedes más fuerte que ellos. Hagan saber que Europa tiene el derecho y la obligación, y que nuestra visión sobre la economía social de mercado es la solución a esta crisis, y para que no se repita en el futuro.
José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE). - Señorías, coincido con muchas de las cosas que se han dicho y haré algunas matizaciones con respecto a otras.
Coincido en que es pronto para retirar las muletas al enfermo, pero es tiempo ya de prepararle para andar sin ellas. Absorber la liquidez excesiva de los mercados, corregir el desequilibrio de las cuentas públicas y restablecer el imperio de las normas de la competencia son asignaturas pendientes. En Pittsburgh tenemos que hacer varias cosas que no podemos hacer solos; tenemos que establecer mecanismos de alerta temprana que funcionen, porque los que teníamos no han funcionado; tenemos que revisar el marco regulador, porque el marco regulador no ha funcionado.
Coincido en que es importante regular los «bonus» y los paraísos fiscales ―medidas todas necesarias, pero no suficientes. Más importante me parece restablecer la musculatura de las entidades financieras, limitar el endeudamiento y establecer provisiones en los buenos tiempos para capear los malos; más importante me parece hacer un esfuerzo en materia de supervisión.
Sabe el señor Comisario que apoyé el Informe Larosière, aunque me pareciera insuficiente —sería partidario de una supervisión más centralizada—, pero es obvio que la supervisión europea no puede funcionar sin una coordinación estrecha con los órganos supervisores de las otras grandes áreas económicas del mundo. Es necesario también hacer algo en materia de comercio. Está bien ayudar a los países emergentes, pero es más importante levantar las barreras que todavía obstaculizan el intercambio de bienes.
Y lo más importante, señor Comisario, necesitamos establecer las bases para un crecimiento estable y sostenido para una generación. Para eso son necesarios mercados libres, mercados abiertos a la innovación, mercados abiertos a los emprendedores, pero mercados sujetos a una cierta reglamentación.
Terminaré con una cita, que resultará familiar a mi compatriota Almunia: «Pragmáticas, pocas, pero que se cumplan, amigo Sancho», decía El Quijote.
Peter Skinner (S-D). - Mr President, I thank the Commissioner. I especially agree with him on his Charter for Sustainable Economic Activity. I think this is what we must take to the G20 but I do not agree that we should use all our capital to focus on bankers’ bonuses. I think this is a distraction in many ways although it should be dealt with. Neither is a wish list for solving the world’s problems frankly likely to win the day.
The financial services industry is on fire. We need first to make sure that we have put out that fire and that it stays out. For this we need a consistent approach. The G20 is a leading forum, but we also need permanent structures in place as well like the Transatlantic Economic Council to deal with issues like IFRS. If systemic risk is to be truly dealt with, we need to stop looking in the rear-view mirror and start focusing on the road ahead.
Kader Arif (S-D). - Monsieur le Président, chers collègues, la crise que nous traversons est profonde et durable. Il est donc urgent et absolument indispensable de mettre en place les régulations nécessaires et l'encadrement du secteur financier et des banques, pour éviter que la crise d'aujourd'hui ne se reproduise plus violemment encore. Le système financier doit être remis au service de l'économie réelle et non continuer à la ruiner.
De ce point de vue, le dernier sommet du G20 à Londres, qui a été évoqué, s'était soldé par des propositions pour le moins partielles, mais surtout les discours ne se sont pas transformés en actes et les dérives financières sont à nouveau là.
Face à cette situation, et pour que le sommet du G20 de Pittsburgh soit vraiment utile, l'Union européenne doit défendre des mesures fortes de régulation, qui soient réellement suivies d'effets. Au-delà des dispositions essentielles pour encadrer la finance énumérées par nombre de mes collègues, je souhaitais pour ma part évoquer les questions du commerce et du développement, car à Pittsburgh, il sera aussi question de la relance du cycle de Doha. Le relancer, oui, mais à condition que l'objectif initial et central de ce cycle, à savoir le développement, ne soit pas à nouveau mis de côté. Nos partenaires du sud n'accepteront pas, à juste titre, que leurs préoccupations restent encore sans réponse.
L'enjeu de ce G20 dépasse celui de la crise financière: il s'agit de poser les bases d'une nouvelle gouvernance mondiale.
Ramon Jauregui Atondo (S&D). - Señora Ministra, señor Almunia, tres ideas en un minuto.
Primero, más Europa. Porque, en esta situación mundial, hay que configurar una Europa unida y fuerte. Si no lo hacemos, Europa no contará, Europa no juega.
Segundo, más Estado. Más Estado porque, además de configurar una nueva gobernanza para el mundo, además de una nueva regulación y supervisión, y de una mayor coordinación internacional, quiero destacar la necesidad de poner fin a los paraísos fiscales y a la revisión de una fiscalidad transnacional. Creo que éste es un tema urgente para el futuro.
Y, por último, mejor mercado. Creo que es importante reiterar la necesidad de una nueva ética para los negocios, para fomentar una nueva cultura de la responsabilidad corporativa de las empresas. Creo que esto es imprescindible. A la empresa hay que situarla en la sociedad, como parte de la sociedad, y hay que hacerla responsable ante esos grupos de interés, ante esos stakeholders.
Rachida Dati (PPE). - Monsieur le Président, Madame la Ministre, Monsieur Almunia, tout d'abord, le 3 septembre dernier, l'Allemagne, le Royaume-Uni et la France se sont mis d'accord, ont parlé d'une seule voix dans un consensus européen autour de la question de l'encadrement des bonus des traders.
Jeudi, le Conseil se réunira à 27 pour préparer le G20. Je vous encourage à œuvrer activement à trouver une solution, une réponse commune, mais une réponse surtout ambitieuse à la question des rémunérations des traders. En effet, les règles édictées et les décisions prises lors du dernier G20, en avril, n'ont pas été respectées, puisque des banques, qui avaient d'ailleurs bénéficié d'aides d'État, ont rapidement provisionné des montants pour rémunérer des traders.
Les citoyens européens ne peuvent plus comprendre et ne comprendraient pas que des mesures soient prises lors de ce sommet du G20 et que les manquements ne soient pas sanctionnés. Quand il y a des aides d'État, les manquements doivent être absolument sanctionnés. Il est donc nécessaire que des mesures concrètes, et surtout communes, soient adoptées à Pittsburgh. On ne peut pas être vertueux tout seul.
Bref, il faut que les rémunérations soient mieux encadrées par des règles de transparence, de gouvernance et de responsabilité et que des sanctions soient appliquées en cas de manquements.
Monika Flašíková Beňová (S-D). - Myslím si, že to, čo ste tu odprezentovali, je pomerne ambiciózny plán, ktorý chcete na G20 prezentovať. Obávam sa však, aký bude záver G20 a aká bude tá realita, ktorá sa vlastne potom aj preklopí do spoločnosti, pretože tie výsledky, ktoré sa dostali aj na úroveň štátov v Európskej únii, nie sú zatiaľ citeľné a nie sú viditeľné.
Ak pani Malmström hovorila o tom, že pôjde o primeranosť platov manažérov, potom treba povedať, že všetky údaje nasvedčujú tomu, že tie sektory, ktoré sme podporili finančne a zachránili sme ich povedzme pred krachom, práve tam žiadna primeranosť odmien manažérom nie je. Takisto sa nič nestalo s offshore-mi, jednoducho ten mechanizmus sa nespustil.
To všetko smeruje k tomu, že vzniká oveľa väčšia nezamestnanosť, máme problém vo vzťahu k malým a stredným podnikom, a myslím si, že by sme sa v budúcnosti mali orientovať možno na menej tém, ale tie témy aj potom naozaj realizovať.
Pascal Canfin (Verts/ALE). - Monsieur le Président, vous avez parlé de la gouvernance du FMI. Je voulais savoir également si vous aviez l'intention de porter au G20 la question de la conditionnalité de l'argent que le FMI prête aux États. On a vu que les conditionnalités qui allaient dans un sens très libéral n'avaient pas été changées, notamment dans les prêts qui avaient été faits à certains États européens. Quelle est votre position là-dessus?
Deuxième question: quelle est la position de la Commission et du Conseil sur la proposition chinoise de mettre en place une monnaie internationale qui soit un peu différente, pour réguler autrement le système financier à la place du dollar?
Troisième question: le G20 s'inscrit aussi dans la préparation de Copenhague. La Commission a proposé un montant compris entre 2 et 15 milliards d'euros pour aider les pays du sud à s'adapter au changement climatique. Quelle est la position du Conseil? Quel montant allez-vous mettre sur la table du G20, la semaine prochaine?
Vicky Ford (ECR). - Mr President, the G20 came up with many sensible responses: the need to rewrite financial regulation and supervision, and the need to act in a coordinated fashion. Our national politicians are saying one thing, but here in the EU we seem to be doing another. The detail of the regulation that is already being considered by some of my colleagues shows divergence both in the timetable of implementation and in the detail of the regulation.
Our economies are still very fragile. Unemployment is rising, and access to finance is a huge concern, especially for small and medium-sized businesses. Do we want our British or European businesses to be at a competitive disadvantage when they need working capital? Do we want to make it so expensive to borrow from a European bank that our customers, our corporates, just go and borrow from Wall Street and end up handing another coup to Wall Street at the expense of European banks?
(The President cut off the speaker.)
Enikő Győri (PPE). - Tisztelt képviselőtársaim! Engedjék meg, hogy a válság egy visszásága felől közelítsek a témához. Magyarországon megdöbbentek a polgárok, hogy miközben 7 év szocialista kormányzás eredményeképp az ország jelenleg az IMF és az EU segélyén tengődik, addig a magyar bankok félévi nyeresége elérte a válság előtti szint kétharmadát. A bankok továbbra is egyoldalúan módosíthatják szerződéseiket, kiszolgáltatott helyzetbe hozva a lakáshoz jutás reményében devizahitelt felvett polgárokat.
Meggyőződésem, az ilyen jelenségekkel szemben fel kell lépni! Vonjuk valódi felügyelet alá a bankokat és az egyéb pénzpiaci szereplőket! Akadályozzuk meg, hogy a válság előtti ártalmas jutalmazási gyakorlat tovább működjön! Véssünk kőbe etikai szabályokat, mert látjuk, hogy hova vezetett a túlzott liberalizáció! Teremtsünk olyan világot, mely nem a rövidtávú nyerészkedést és mértéktelenséget díjazza, hanem a valódi munkát, s mely a társadalmi felelősségvállalást tekinti alapértéknek! Együtt kell dolgoznunk okos szabályokkal, hogy a G 20-as partnereinket meggyőzzük.
Csaba Sándor Tabajdi (S-D). - Az eddig elhangzottak egyértelműek, hogy a polgárok bizalma visszaszerzése érdekében föl kell lépni a bónuszok ellen, az adóparadicsomok ellen. Kérdésem lenne Almunia biztos úrhoz és Wallström miniszter asszonyhoz, hogy a magyar miniszterelnök által javasolt európai pénzügyi felügyelet mikor kezd el tevékenykedni, és szeretném jelezni, hogy nagyon fontos feladat lenne - nem a G 20 kapcsán - ennek a Parlamentnek, védeni az európai fogyasztók, az európai polgárok érdekét.
Teljes mértékben ki vannak szolgáltatva a bankoknak, a bankok nem adnak elegendő hiteles információt. Magyarországon kidolgozásra került egy etikai kódex. Javasolnám, hogy Európában is legyen uniós szinten egy etikai kódex az állampolgárok és a bankok magatartásában, mert meggyőződésem, hogy rengeteg ártatlan áldozata van, mert az állampolgár nem látja át a hitelfelvételének a kockázatát. Ez egy nagyon fontos európai feladat.
Corinne Lepage (ALDE). - Monsieur le Président, Madame la Ministre, Monsieur le Commissaire, le programme très ambitieux que vous nous avez présenté est intéressant, mais ne pensez-vous pas qu'il faudrait s'attaquer à la question de l'intérêt qu'il y a encore, aujourd'hui, à favoriser les transactions à très court terme et une rentabilité à très court terme, par rapport au moyen et au long terme?
Le manque de financement de nos entreprises, notamment en Europe, vient précisément de l'intérêt qu'il y a toujours sur les placements à très court terme. Est-ce que vous ne pensez pas qu'il faudrait s'attaquer à ce sujet?
Cecilia Malmström, rådets tjänstgörande ordförande. − Herr talman! Tack så mycket alla ledamöter som har bidragit till denna debatt. Jag tycker mig skönja en mycket stor samsyn här i kammaren om vad som är viktigt i den europeiska positionen och vilka frågor vi ska driva inför G20. EU har i dag en starkt samordnad och tydlig röst på den internationella scenen och jag vill verkligen tacka kommissionen och Joaquín Almunia för det arbete han har gjort för att bidra till att denna samstämmighet har kommit till stånd.
Många ledamöter har tagit upp de frågor som både jag och kommissionären var inne på. Ja, vi behöver en bättre tillsyn och en bättre reglering av de finansiella marknaderna. Vi hoppas att ett övervakningssystem kan komma på plats så snart som möjligt. Vi utgår från Larossière-rapporten och ser hur snabbt vi kan få det på plats. Vi behöver fler koordinerade, globala lösningar och effektiva och funktionella internationella institutioner. Vi behöver tydliga principer för bonussystem. Jag sätter stor tilltro till Financial Stability Board och att de kan komma fram med konkreta, genomförbara förslag som vi kan diskutera.
Vi vill också ta upp frågan om klimatfinansieringen. Vi kommer att uppmana alla länder att ta sitt ansvar, men jag är osäker på om det är realistiskt att vi också kommer att kunna diskutera siffror på mötet i Pittsburgh. Vi kommer naturligtvis att verka för det; det vore bra.
Vi behöver också globala lösningar. Vi kan inte bryta ut EU-lösningar från detta system, utan måste se till att få så många globala lösningar som möjligt på plats. Arbetslösheten är kanske det som människor runt om i Europa tydligast märker av när det gäller den ekonomiska och finansiella krisen. Arbetslösheten kommer att stanna i de alla flesta länder under en tid framöver och detta är mycket, mycket allvarligt. Här behövs det europeiska och nationella lösningar. Vi måste ha en stark arbetsmarknadspolitik, vi måste underlätta för företag och företagare att våga anställa och våga investera och vi måste se till att människor är anställningsbara genom att satsa på utbildning och forskning. Vi kommer att föra en särskild diskussion om arbetslöshet i Ecofin i oktober.
Vi måste också diskutera exitstrategier. Annars finns det risk för att de åtgärder som vi har vidtagit får negativa effekter just på arbetslösheten och tillväxten samt skapar underskott och inflation. Det drabbar alltid först dem som är mest utsatta i samhället. När det gäller de fattigaste länderna är vi mycket, mycket medvetna om att det är de som är de stora förlorarna i den internationella krisen. Den slår hårt mot de fattigaste människorna i världen. Vi har diskuterat och vi fortsätter att diskutera hur vi kan underlätta för dessa människor. Det är viktigt att de multilaterala utvecklingsbankerna, MDB, har tillräckliga resurser för att kunna ge s.k. mjuka lån. Det är också viktigt att vi ser till att det internationella handelssystemet fungerar och att det inte finns protektionism i det. Därför är olika diskussioner om globala skatter och olika varianter på Tobinskatten bara meningsfulla om detta verkligen gick att uppfylla globalt, och i dag finns inga förutsättningar för det. Då kommer de bara att vara kontraproduktiva och inte hjälpa våra ekonomier.
Många ledamöter har tagit upp frågan om hedgefonder och en ny finansreglering. Detta är prioriterade frågor för det svenska ordförandeskapet. Här är vi medbeslutande tillsammans med er och ser fram emot att jobba mycket nära med Europaparlamentet för att få direktiv om hedgefonder och finansreglering på plats så snart som möjligt. Jag är medveten om att det är svårt och komplicerat – att det finns många hänsyn som ska tas där – men vi är beredda att jobba med er så nära som möjligt för att få detta på plats.
Sammanfattningsvis kan G20-mötet naturligtvis inte lösa alla de problem som vi har diskuterat. Jag har en god förhoppning om att vi ändå kan komma en bra bit framåt i de frågor som vi har diskuterat. Det finns ett tryck bland europeiska medborgare, men det finns också människor runt omkring i världen som förväntar sig att vi visar prov på ledarskap och ökar stabiliteten i de finansiella systemen, gör vårt yttersta för att undvika denna typ av kriser i framtiden och ser till att vi kan komma starkare ur krisen i framtiden. EU står enat, EU står starkt, och jag kan garantera er att det svenska ordförandeskapet kommer att göra sitt yttersta för att försvara och framföra de europeiska åsikterna på G20-mötet nästa vecka. Tack så mycket för en mycket intressant debatt.
Joaquín Almunia, Miembro de la Comisión. − Señor Presidente, creo que estamos todos de acuerdo en que, en la coyuntura actual, en la que todavía tenemos que afrontar grandes y profundos desafíos como consecuencia de la crisis, pero estamos empezando a ver algunos signos importantes de mejora en algunos indicadores económicos, en particular en el crecimiento en el comercio internacional, en la confianza de consumidores e inversores, el éxito de la Cumbre de Pittsburgh, el éxito de la reunión del G-20, la credibilidad de que, a raíz de esas reuniones se empiezan a encontrar y a aplicar las soluciones a los problemas y desafíos que estamos afrontando, es de una importancia extraordinaria. Por eso, todos los puntos de la agenda de la cumbre debieran ser, deben ser y espero que sean acordados por parte de los Jefes de Estado y de Gobierno y puestos en marcha a raíz de la reunión de la próxima semana.
Entre los puntos más importantes, que han citado muchos de ustedes, está la clarificación, el mensaje claro de cómo las economías más importantes del mundo quieren seguir coordinando sus actuaciones. Y ahora, el siguiente paso de la coordinación en materia de política económica debe consistir en definir una estrategia de salida y comprometer la decisión sobre cuándo y cómo se va a aplicar esa estrategia de manera coordinada. Tenemos que aprender —y creo que hemos aprendido— la lección de la crisis del veintinueve de que no se pueden retirar los estímulos demasiado pronto, cuando la economía, como alguno de ustedes ha dicho, todavía necesita andar con muletas, pero tampoco debemos prolongar los estímulos más allá de lo necesario, porque, en ese caso, repetiríamos otra vez las condiciones que dieron lugar a las burbujas y a los desequilibrios que nos trajeron esta crisis. Ése es un tema muy importante, que tiene que ser aclarado por la Cumbre de Pittsburgh.
Tenemos que evitar repetir errores del pasado, no sólo en materia de políticas macroeconómicas, sino también en materia de regulación y supervisión financiera, y creo que ese compromiso ha quedado muy claro ya en las cumbres anteriores. Ahora se trata de seguir desarrollándolo, de hacer honor a los compromisos ya adquiridos, tanto a escala global como, en nuestro caso, a escala europea.
Desde este punto de vista, coincido con quienes han dicho en el debate de esta mañana que no todo se debe reducir a la cuestión de las remuneraciones, pero coincido plenamente con quienes dicen que la cuestión de las remuneraciones es extremadamente importante desde el punto de vista económico, desde el punto de vista social, desde el punto de vista político y desde el punto de vista ético. Y creo que ahí Europa —como ha sido el caso en otros temas de la agenda del G-20— está mostrando liderazgo, tanto a través de alguno de los Jefes de Estado y de Gobierno como a través de las propias Instituciones europeas, la Presidencia de la Unión Europea y la Comisión.
No podemos olvidar que la Comisión Europea, en abril de este año, ya envió recomendaciones a los Estados miembros en materia de remuneraciones que están prácticamente en línea con lo que ahora todo el mundo está proponiendo. Hay que seguir prestando atención a los problemas del sistema financiero —más capital, reestructuraciones y saneamiento de los balances de los bancos—, tanto a escala europea como a escala global.
En un sistema financiero totalmente interconectado, de nada nos valdría resolver nuestros problemas dentro de nuestras fronteras si los demás no están resolviendo los suyos a la vez —acordémonos de cómo hace un año, el día anterior a la crisis de Lehman Brothers, todavía creíamos que podíamos esquivar los mayores problemas de la crisis financiera que se había creado en Estados Unidos— y, a la vez, es totalmente cierto lo que muchos de ustedes han dicho: que, al final, el objetivo político no es resolver el balance de un banco o capitalizar su pasivo; el problema de fondo es el empleo, el problema de fondo es la situación de nuestras pequeñas y medianas empresas y el problema de fondo es la sostenibilidad de nuestro sistema de servicios públicos y de protección social.
Pero, sin un sistema financiero en condiciones, todo lo demás no se podrá sostener. Y ése es el desafío que tiene que resolver la Cumbre de Pittsburgh, o que tiene que seguir resolviendo el G-20 en la Cumbre de Pittsburgh.
Y, por último, un comentario sobre un tema que ha estado presente en muchas de sus intervenciones. Coincido con otros puntos que están en la agenda del G-20 y que muchos de ustedes han mencionado, pero me quiero referir a uno, que es el de los paraísos fiscales, el de las jurisdicciones no cooperativas.
Es verdad que la reunión del G-20 de Londres no encontró soluciones para todos los problemas que plantean los paraísos fiscales. Sería muy difícil encontrar todas las soluciones en un día para un problema que está presente desde hace muchos años. Pero sí es absolutamente cierto que, desde la Cumbre de Londres de abril hasta hoy, en estos seis meses, se han resuelto, en ese punto particular —en el intercambio de información necesaria para evitar que se eludan impuestos y que se oculten a las autoridades públicas actividades económicas y financieras, utilizando la protección de los paraísos fiscales— muchos más problemas que los que se habían podido resolver o se habían querido resolver en muchos años, antes de la Cumbre de Londres. Por lo tanto, es verdad que no todo se está consiguiendo en seis meses, pero en seis meses estamos consiguiendo mucho en un tema que es muy importante para evitar que actividades financieras ocultas a las autoridades de regulación y supervisión creen, de nuevo, distorsiones en el sistema, y también es extraordinariamente importante, desde el punto de vista del mensaje que lanzamos a nuestros ciudadanos acerca del reparto de las cargas y de los esfuerzos necesarios para afrontar esta crisis.
Y, por último, alguien ha dicho que la voz de la Unión tiene que oírse por encima de las voces de los Estados europeos miembros del G-20. La voz de la Unión Europea, les puedo asegurar que —bajo la Presidencia de Suecia y con la voz de la Comisión Europea— se escucha. Y se escucha con atención y con respeto, porque Europa, la Unión Europea, no uno o dos países europeos, la Unión Europea ha sido quien ha iniciado este proceso de coordinación a nivel global y es la que muestra las ventajas de resultados más eficaces cuando existe una verdadera coordinación.
President. − The debate is closed.
The vote will take place during the first October part-session.
Written statements (Rule 149)
András Gyürk (PPE), írásban. – A közelgő G20-csúcstalálkozón várhatóan meghatározó szerepet kap majd a koppenhágai klímatárgyalások kérdése. Számos eldöntetlen kérdés áll ugyanis a poszt-kiotói megállapodás útjában. Engedjék meg, hogy pár gondolatot megfogalmazzak ezzel kapcsolatban. Először is. Homályos hosszú távú ígéretek helyett kötelező, közép-távú vállalásokra van szükség. Olyan vállalásokra, amelyek reálisak, méltányosak és számon kérhetőek. Ezek megállapításánál a gazdasági fejlettség és a természeti adottságok mellett a kiotói vállalások eddigi teljesítését is figyelembe kell venni.
Másodszor. Támogatandó elképzelés, hogy az EU pénzügyileg is támogassa a fejlődő országokat a klímapolitikai célok elérésében. Ehhez konkrét pénzügyi felajánlásra van szükség. Az átláthatóság érdekében azonban a fejlődő országoknak is kötelező vállalásokat kell tenniük és részletes cselekvési terveket kidolgozniuk.
Harmadszor. A rugalmassági mechanizmusoknak továbbra is fontos szerepet kell biztosítani. A befektetések elősegítése érdekében mihamarabb meg kell állapodni arról, hogy az eddigi projektekből származó kibocsátási egységek milyen módon lesznek beszámíthatóak.
Negyedszer. A piaci alap eszközöknek nagyobb teret kell adni a Kiotó utáni rendszerben. Így például az emisszió-kereskedelmi, vagy a zöld tanúsítvány-rendszerek kiterjesztése hozzájárulhat ahhoz, hogy a kibocsátás-csökkentés ott menjen végbe, ahol a legkisebb költséggel jár. Úgy vélem, hogy a gazdasági válság nem akadálya a koppenhágai kompromisszumnak. Egy tisztességes megállapodás középtávon éppenséggel megerősítheti az európai gazdaság versenyképességét, csökkentve egyúttal a környezeti terhelést is.
Edit Herczog (S-D), írásban. – 5 éve az EU-csatlakozással valamennyi új tagország kötelezte magát arra, hogy be fogja vezetni az eurót. Mostanra már közülük 4 ezt teljesítette. A többiek különböző gazdaságpolitikai megfontolások és hibák miatt e téren elcsúsztak, lemaradtak s a gazdasági, valamint a pénzügyi válság kiszolgáltatott helyzetbe hozta őket. A gazdasági visszaesés tápot adott a protekcionista törekvéseknek, ami azzal fenyeget, hogy aláássa az egységes piac működését.
A mostani pénzügyi válságban fény derült arra, hogy az euró-zóna tagjaival kiépült szoros gazdasági kapcsolataikban az euró kiemelkedő szerepre tett szert, de a felkészülés elhúzódása miatt most rendkívül kiszolgáltatott helyzetbe kerültek. Sokan úgy vélik, velem együtt, hogy a kialakult válságos valutáris helyzetben a megoldás kulcsa ezen tagországok számára az euró gyorsított bevezetése volna. Ennek gazdaságpolitikai feltételeit azonban meg kell teremteni, de a korábban megszabott feltételek mentén az euró bevezetésére csak évek múltán kerülhetne sor.
Megítélésem szerint meg kellene vizsgálni, hogy a konvergencia-kritériumok változatlan fenntartása mellett az EU a jelenleginél rugalmasabban kezelje az ERM-II árfolyamrendszerben kötelezően eltöltendő időre vonatkozó előírást, valamint igen fontosnak tartom, hogy miként, milyen teljesíthető feltételek teljesítése mellett lehetne felgyorsítani az euró-zónához való csatlakozás folyamatát; s ezzel stabilizálni az érintett országok helyzetét, továbbá az EU egész belső piacát megóvni. Az euró-zónához még nem tartozó országok esetleges nemzetközi fizetésképtelensége ugyanis súlyosabb esetben az euró-zónát is magával ránthatja.
Liisa Jaakonsaari (S-D), kirjallinen. – Arvoisa puhemies, markkinatalous on hyv renki mutta huono isnt. Viime aikoina tosin roolit ovat menneet aika lailla sekaisin. Kansainvlisiss kokouksissa on tapana puhua lmpimi, mutta nyt tarvitsemme tekoja ja nopeasti. Maailmalla on nyt historiallinen tilaisuus sopia Pittsburghin G20-kokouksessa uudelleen maailmantalouden snnist. Lehdiss on puhuttu paljon pankkiirien bonuksista, mutta ne ovat vain jvuoren huippu. Maailmantalous kaipaa kokonaisremonttia ja avainsana on lpinkyvyys. Meidn tytyy pyrki pois riskitaloudesta kohti reaalitaloutta. Vain sitovat kansainvliset snnt voivat taata sen, ett viime vuosina nhty kasinotalous ei en toistu. Tulevaisuudessa veronmaksajaa ei saa en laittaa vahingon maksajaksi. Varallisuusverojen kaltaisissa mekanismeissa on aina se riski, ett globaalitaloudessa joku on vapaamatkustaja. Mutta mielestni niiden kelvollisuutta pitisi ainakin tutkia.
Wojciech Michał Olejniczak (S-D), na piśmie. – Szczyt grupy G20 w Pittsburgu odbędzie się niemal nazajutrz po pierwszej rocznicy upadku banku Lehman Brothers. Rocznica ta powinna stanowić horyzont dla działań światowych przywódców. Skutki kryzysu są odczuwane przez mieszkańca każdego niemal zakątka kuli ziemskiej. Naczelnym celem szczytu G20 powinna być minimalizacja ryzyka powtórzenia się kryzysu spowodowanego deregulacją rynków finansowych. Przed przywódcami G20 stoi zatem zadanie stworzenia takich regulacji, które zapobiegną powstawaniu kolejnych baniek spekulacyjnych i, powiedzmy to wprost, oszukiwaniu milionów klientów instytucji finansowych na całym świecie.
Przez ostatnie miesiące docierały do nas gorszące informacje o konsumowaniu pomocy publicznej przez menadżerów, którzy swoje firmy doprowadzili na skraj bankructwa. W Europie w ostatnich latach byliśmy świadkami tworzenia się rozpiętości dochodowych zupełnie dotąd niespotykanych w europejskim modelu społecznym. Jednym z zadań grupy G20 powinna być ich niwelacja w skali Europy i świata. W sektorze finansowym konieczne jest wprowadzenie zasady, że premie są uzależnione nie od krótkoterminowych zysków, ale od długoterminowej opłacalności inwestycji.
W Pittsburgu będą obecni przywódcy kilku państw europejskich oraz Unii Europejskiej jako całości. Dlatego też na szczycie G20 Europa musi mówić jednym głosem. Apeluję, aby przedstawiciel Unii Europejskiej pamiętał, że na interes Wspólnoty składają się również interesy tych państw członkowskich, które w Ameryce nie będą posiadały swoich krajowych reprezentantów.
Sirpa Pietikäinen (PPE), kirjallinen. – Tämän viikon maanantailla oli kyseenalainen kunnia toimia eräänlaisena vuosipäivänä: tasan vuosi sitten kaatui investointipankki Lehman Brothers. Kaatumista pidetään varsinaisena sysäyksenä nykyiselle, syvälle globaalille taantumalle ja rahoituskriisille.
Vuosipäivän ja lähestyvän Pittsburghin G20-kokouksen kynnyksellä on hyvä pysähtyä pohtimaan, mitä kriisistä on opittu ja mitä siitä voidaan vielä oppia. Keskeisenä pidän kriisistä kumpuavaa mahdollisuutta: mahdollisuutta syvällisesti uudistaa kansainvälinen finanssiarkkitehtuuri. Askelia tätä kohden on jo otettu. Hyvän pohjan toimille muodosti viimekeväinen G20-kokous, joka suuntasi globaalia yhteisymmärrystä tarvittavista toimista. Yhdysvallat on aivan äskettäin julkaissut laajan finanssilainsäädäntöpaketin. EU:n komissiolta odotetaan Euroopan finanssiarkkitehtuuria ja -valvontaa rakentavaa esitystä ensi viikolla. Avainsana on globaalius.
Meidän tulee saada aikaan kansainvälisesti sitovat säännöt IMF:n uudistamisesta, vakavaraisuussäännöksistä ja optioiden maksun pelisääntöjen uudistamisesta. Sääntelyn piiriin tulee saattaa kaikki finanssituotteet, ja sääntelyn tulee olla tarvittavan joustavaa, jotta sillä on mahdollista reagoida alati muuttuvaan ja uusia tuotteita synnyttävään alaan.
Ihmisten perusturvaa, toimeentuloa ja hyvinvointia romuttavan kriisin kourissa on rakentavaa myös pohtia uudenlaisia tapoja, joilla mitata vaurautta. Presidentti Sarkozyn asettaman komission äskettäin julkaistuissa loppupäätelmissä todetaan suositeltavaksi siirtyä BKT-pohjaisesta varallisuudenmittauksesta uudenlaisiin mittaustapoihin, joissa otetaan huomioon erityisesti yhteiskunnan taloustoiminnan kyky turvata kansalaisten hyvinvointi ja ympäristön kestävyys.
Catherine Stihler (S-D), in writing. – I agree with those who spoke about the need for a global co-ordinated approach. This is essential if we are to change the power structures of the global financial system. However neither the Commission or the Council made comment about the concept of 'living wills' for the banking sector. This week marks the anniversary of the collapse of Lehman brothers. It is estimated that it will take ten years for the investment bank to be wound up. This is in contrast to the Dunfermline Building Society which had a life will enabling its assets to be clearly identified. Transparency is essential if we are to bring consumer confidence back to the banking sector.