Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 16 september 2009 - Strasbourg

4. G20-mötet i Pittsburgh (24-25 september) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om G20-mötet i Pittsburgh som ska hållas den 24–25 september 2009.

  Cecilia Malmström, rådets tjänstgörande ordförande. − Herr talman! Det är en stor glädje för mig att vara här idag och representera det svenska ordförandeskapet. Ordförandeskapet och kommissionen kommer tillsammans att representera EU vid G20-mötet i Pittsburgh den 24–25 september. Vi kommer att hålla ett informellt europeiskt råd i Bryssel imorgon för att förbereda EU:s gemensamma ståndpunkt. Som ni alla vet har den globala och finansiella krisen nödvändiggjort globala åtgärder utan motstycke:

För det första, snabba kraftfulla finans- och penningpolitiska åtgärder till stöd för finanssektorn och den reala ekonomin. För det andra, samordning av de globala insatserna och utvecklingen av G20:s roll som ett forum för samordningen, bl.a. för åtgärder som rör reglering av finansmarknaderna. De finans- och penningpolitiska åtgärder som snabbt kunde vidtas var helt nödvändiga för att vi skulle kunna ta oss genom den värsta krisen.

Det övergripande stödet till EU:s ekonomi i år och nästa år beräknas uppgå till 5 procent av BNP. Centralbankerna har svarat mot krisen genom att hålla en räntenivå nära noll. Vi är idag försiktigt hoppfulla om att vi har lagt det värsta bakom oss när det gäller finanssektorns akuta problem, men den ekonomiska situationen är fortfarande instabil och risken för återfall är stor. Vi är mycket medvetna om att stigande arbetslöshet kommer att vara en helt dominerande fråga framöver. Situationen är fortfarande osäker, men den kunde ha varit mycket värre.

Samordning och samarbete på det internationella planet kommer att bli oerhört viktigt för att säkerhetsställa en bred återhämtning och för att ange tonen för en återgång till en långsiktig och hållbar tillväxt som vilar på stabil grund. G20 har spelat och kommer att spela en central roll i detta. G20 kommer också att samverka med de internationella finansiella institutionerna IMF och Världsbanken för att garantera att de har tillräckliga resurser och en välfungerande intern organisation för att kunna stödja ekonomisk tillväxt och säkerhetsställa finansiell stabilitet i hela världen.

G20-processen har lett till följande viktiga resultat:

För det första att vi har en gemensam analys av de problem som våra ekonomier har drabbats av. Det kanske inte låter som ett stort framsteg, men en gemensam syn på finanssektorn och de verkliga ekonomiska problem som ligger bakom krisen är en förutsättning för effektiva motåtgärder.

För det andra har vi gjort verkliga framsteg med en rad konkreta åtgärder som vi enades om i London på toppmötet i våras. Det handlar t.ex. om ett omfattande stimulanspaket för våra ekonomier, en förstärkning av samarbetet kring tillsyn och reglering av de finansiella marknaderna. Vi har dessutom sett till att Internationella valutafonden har tillräckliga resurser för att möta en efterfrågan på lån. Vi har dessutom förbundit oss att förbättra de internationella finansiella institutionernas möjlighet att övervaka den globala makroekonomiska situationen för att i god tid kunna varna om liknande problem dyker upp igen.

Mycket återstår att göra, men vi har gjort tydliga framsteg som har drivits igenom genom samordnade internationella åtaganden. Jag anser att vi i EU tillsammans med övriga G20 har gjort stora framsteg i ett antal centrala frågor som är avgörande för att kunna ge ett strategiskt svar på den ekonomiska och finansiella krisen. Vår samordnade EU-strategi innebär att Europa leder snarare än följer debatten. Det är våra lösningar som beaktas när globala lösningar tas fram. Det är därför ordförandeskapet inbjuder stats- och regeringscheferna till middag imorgon kväll. Syftet är att bygga vidare på det framgångsrika arbetet från den informella Ecofin-lunchen och G20:s finansministermöte i London så att vi kommer väl förberedda till Pittsburgh.

Jag väntar mig att mötet imorgon och toppmötet i Pittsburgh fortsätter att leda till framsteg i de övergripande frågor som jag har nämnt, men också på några ytterligare områden. Ett ämne som flera europeiska finansministrar har kommenterat i starka ordalag är frågan om bonussystemens roll för den finansiella stabiliteten. Det råder samstämmighet bland EU:s finansministrar om att vi bör vara ledande när det gäller att kräva effektiva globala normer för att se till att bonussystemen inte får destabiliserande effekter och att bonusbetalningarna står i rimlig proportion till prestationen. Detta är en viktig del i den övergripande satsningen för att säkerställa större öppenhet och bättre tillsyn inom finanssektorn och det är avgörande för att kunna säkerställa stabilitet i framtiden.

Financial Stability Board har ombetts att rapportera till Pittsburgh-mötet om sitt arbete med att utveckla principer för bonussystem. Jag hoppas att denna rapport kommer att innehålla konkreta och praktiskt genomförbara strategier som garanterar att finansinstituten inför sunda och ansvarsfulla ersättnings- och bonusstrukturer. Därutöver hoppas jag att vi kan komma överens om att fortsätta ge nödvändig stimulans till våra ekonomier så länge det behövs, men det är också viktigt att vi åtar oss att avveckla åtgärderna när de inte längre behövs så att vi kan återgå till balanserade offentliga finanser när återhämtningen kommer.

Vi har precis börjat reflektera över dessa exit strategies. Utformningen och samordningen och hur de genomförs kommer att vara en väldig viktig komponent för att nå en balanserad och långsiktig ekonomisk återhämtning. En annan stor utmaning handlar om sysselsättningen. Vi måste noggrant utforma de åtgärder som krävs samtidigt som vi har ett väl avvägt samspel mellan finans- och strukturpolitik. Jag är övertygad om att vi också kommer att upprepa behovet av att hålla stånd mot protektionismen och att säkerställa rättvisa spelregler på de globala marknaderna. Denna fråga kommer att kräva betydande samordning av finansreglering och tillsyn, men också när det gäller avveckling om extraordinära åtgärder som vi vidtagit för att stödja den finansiella sektorn. Det kommer fortfarande att krävas ett omfattande arbete på nationell nivå och EU-nivå.

Diskussionerna kommer att fortsätta imorgon och i Pittsburgh, men också under resten av året om reformen av de institutionella finansinstituten. Vi vill att de ska vara starka, med tillräckliga resurser, rätt mandat, politiska riktlinjer och ledningsstrukturer som korrekt avspeglar deras medlemssammansättning. Dessa frågor är invecklade och sammanlänkande, men det brådskar att ta itu med dem så att finansinstituten kan utföra ett arbete som blir allt viktigare.

Slutligen vill jag säga att det naturligtvis föreligger ett starkt behov av politisk beslutsamhet för att nå framsteg i diskussionerna inför klimatmötet i Köpenhamn. Detta är en mycket viktig prioritering för det svenska ordförandeskapet. Vi vill se till att alla har de rätta incitamenten att vidta åtgärder för att begränsa den globala uppvärmningen och anpassa de ekonomiska strategierna så att de gynnar en klimatvänlig utveckling.

Vårt mål är att Pittsburgh-mötet ska leda till framsteg när det gäller riktlinjer för finansiering av globala klimatåtgärder. Jag kan inte lova att vi kommer att uppnå allt vi vill eftersom det är mycket komplicerade frågor, men vi lovar att ordförandeskapet på ett ansvarsfullt sätt kommer att framföra och försvara EU:s ståndpunkter. Det är i denna anda jag ser fram emot fruktbara diskussioner med stats- och regeringscheferna i morgon kväll och de konkreta resultat som världen förväntar sig från Pittsburgh nästa vecka.

(Applåder)

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. – (ES) Herr talman, fru Malmström, mina damer och herrar! Det här är första gången som jag talar inför parlamentet under denna nya valperiod. Först och främst vill jag gratulera er alla till att ni har blivit valda, eller i många fall omvalda. Jag är övertygad om att vi alla känner att vi har ett gemensamt ansvar för att ta itu med en av de största politiska utmaningarna för vår generation: att övervinna den djupa ekonomiska och finansiella krisen. Vi måste återställa våra medborgares tillförsikt och skapa stabilitet, samtidigt som vi ökar deras möjligheter och ser till att var och en garanteras högsta möjliga nivå av social sammanhållning.

Den fråga som kommer att behandlas vid G20-mötet i Pittsburgh nästa vecka är central för detta problem. Jag är övertygad om att diskussionerna om den här frågan kommer att fortsätta under nästa valperiod och även under parlamentets valperiod, oavsett om den diskuteras vid G20-möten, Europeiska rådets möten, under era debatter eller med anledning av de förslag till initiativ som nästa kommission kommer att lägga fram för parlamentet.

G20-mötet i Pittsburgh är det tredje som sammankallas på regeringschefsnivå sedan Lehman Brothers fall för ett år och en dag sedan, då en kris av sådana proportioner som vi inte sett på många årtionden inleddes.

I ljuset av de två första G20-mötena i Washington i november i fjol och i London i april i år, är det tydligt att G20 spelar en avgörande roll i samordningen av det globala svaret på krisen.

G20:s bidrag till att utveckla en samstämmig reaktion har varit av största vikt för att undvika en ännu djupare lågkonjunktur än den vi upplever i dag. Det har också varit mycket viktigt för att utforma grunderna för ett ekonomiskt och finansiellt system som i framtiden kan förhindra att sådana obalanser och överdrifter som har lett till dagens situation upprepas.

EU har spelat en aktiv och avgörande roll för att stödja G20 i detta avseende. Som ordförande José Manuel Barroso nämnde i går här i parlamentet var det första toppmötet i Washington ett europeiskt initiativ från det franska ordförandeskapet och ordförande Nicolas Sarkozy, tillsammans med kommissionen. EU bidrog också på ett avgörande sätt genom att ställa upp ambitiösa mål för de två tidigare toppmötena och aktivt delta i förberedelserna inför dessa möten för att man inte bara skulle komma fram till principförklaringar utan även konkreta resultat och åtaganden.

Alla inom EU, och alla EU:s institutioner, borde känna sig nöjda med detta. Vi kan också vara nöjda med samordningen mellan EU-företrädarna vid G20-mötet: de EU-länder som är G20-medlemmar och deltar i G20-mötena i denna egenskap, och EU:s ordförandeskap tillsammans med kommissionen, där kommissionen företräder alla EU-medborgares och alla medlemsstaters gemensamma ställningstaganden.

Vid toppmötet i Washington i november i fjol kunde alla de stora världsekonomierna – G20-länderna står för cirka 90 procent av världens BNP – enas om genomförandet av stimulansplaner för att stödja den ekonomiska aktiviteten förra hösten, då utlåningen, den internationella handeln och investeringarna plötsligt stannade upp som ett resultat av en gigantisk finansiell chock. Denna chock märktes först i augusti 2007 och hade i september 2008 eskalerat i otrolig omfattning.

Några dagar efter Washington-toppmötet i fjol lade kommissionen fram en europeisk ekonomisk återhämtningsplan som fick politiskt stöd av Europeiska rådet i december. Planen har utgjort grunden för EU:s finanspolitiska åtgärder och politik för att stimulera efterfrågan genom instrument som styrs av nationella regeringar och parlament, eller genom instrument som EU-institutionerna styr.

Baserat på den senaste informationen beräknas dessa användarstyrda finanspolitiska stimulansåtgärder bidra till den totala efterfrågan med motsvarande 5,5 procent av EU:s BNP mellan 2009 och 2010, tillsammans med verkan av automatiska stabilisatorer som är mycket viktiga i EU-länderna på grund av omfattningen av våra skattesystem och sociala välfärdssystem.

USA:s nya administration har också antagit en mycket viktig stimulansplan. Under förutsättning att de automatiska stabilisatorerna i USA inte är lika omfattande som i Europa innebär den totala summan av direkt stimulans och automatiska stabilisatorer att jämförbart stöd ges på båda sidor om Atlanten. Dessutom har länder som Japan, Kina, Kanada och andra G20-medlemmar vidtagit motsvarande finanspolitiska stimulansåtgärder.

Vid London-toppmötet i början av april insisterade man på att planerna snabbt måste omsättas i handling. Man ville ha noggrann kontroll över planerna och meddelade att dessa, om så blev nödvändigt, skulle kompletteras med ytterligare åtgärder. Vi kan nu bekräfta att dessa stimulansplaner tillsammans med de mycket viktiga monetära stimulansåtgärder som vidtagits av centralbankerna samt mobiliseringen av offentliga resurser för att stödja finansinstituten, i synnerhet bankerna, har lyckats bromsa det fria fallet i ekonomin. De har också bidragit till att vi nu i höst kan se de första tecknen på stabilisering, vilket tydligt framgår av de ekonomiska prognoser som jag hade tillfället att presentera för två dagar sedan i Bryssel. För första gången på två år har de tidigare prognoserna inte justerats ned i de nya prognoserna.

Ännu kan vi dock inte påstå att ekonomin klarar sig själv om stimulansåtgärderna skulle upphöra. Det är också sant att det trots pågående stimulansåtgärder finns risker för återfall med tanke på den mycket oroande ökningen av arbetslösheten och ännu ej lösta brister i det finansiella systemet.

Därför var ett av de budskap som finansministrarna i G20-länderna enades om vid sammanträdet i London i början av månaden, och som rör Pittsburgh-toppmötet, att man än så länge måste ha kvar de tillfälliga stödåtgärderna men samtidigt inte får glömma bort att man måste börja utveckla en samordnad ”exitstrategi”. Jag återkommer i korta ordalag till detta i slutet av mitt anförande.

De två första G20-mötena i Washington och London var också avgörande för att slå fast en global agenda för att reformera systemen för finansiell reglering och tillsyn. Man kan säga att vi nu ser ett radikalt förändrat tonläge efter nästan tre årtionden som dominerats av avregleringar och teorier om finansmarknadernas förmenta ofelbarhet.

I Washington fastslog G20-länderna grunderna, lade fast principerna och bestämde agendan för hur finansmarknaderna skulle underkastas striktare och effektivare styrning och kontroll. Man lämnade inte några områden, produkter eller finansaktörer utanför myndigheternas styrnings- och övervakningsbefogenheter. Myndigheterna måste samarbeta och samordna sina åtgärder mycket mer för att kunna rätta till de uppenbara bristerna i de nationella tillsynssystemen i förhållande till de globaliserade marknaderna och de finansinstitut som arbetar över gränserna på dessa marknader.

Vid Londontoppmötet i april arbetade man hårt för att få till stånd konkreta och avgörande framsteg i genomförandet av denna reformagenda. Vid detta toppmöte tog man avgörande steg för att infria de löften som getts i reformen, från detaljerade bokföringsregler för finansinstitut till bestämda insynskrav i icke samarbetsvilliga jurisdiktioner, så kallade skatteparadis, inklusive reglering av hedgefonder och andra finansiella institutioner, att organisera öppna marknader för derivatinstrument och att anta bestämmelser om ersättning till finansinstitutens ledare och till de mäklare som är aktiva på marknaderna.

Resultatet är att EU har genomfört ett mycket viktigt uppdrag, inte bara genom att främja dessa överenskommelser på G20-nivå utan också genom att tillämpa dem. Under det senaste året har detta inneburit ett intensivt lagstiftningsarbete. Vissa av förslagen har redan antagits här i parlamentet och av rådet. Andra diskuteras för närvarande i parlamentet och rådet. Kommissionen planerar att i slutet av året anta en rad förslag, med början i nästa vecka – en dag före Pittsburgh-mötet – med förslaget att inrätta ett europeiskt systemriskråd och tre EU-myndigheter för mikrotillsyn på grundval av rekommendationerna i de Larosiere-rapporten, som både rådet och kommissionen har godkänt.

Den amerikanska administrationen har också aviserat en ambitiös finansiell reformplan och president Barack Obama bekräftade i veckan att den kommer att vara en av prioriteringarna under hans mandattid. Han har erkänt USA:s ansvar eftersom det var där krisen utlöstes och utvecklades.

Målen för toppmötet i Pittsburgh är bland annat att följa upp reformframstegen och se till att lagstiftningen på respektive sidor av Atlanten har nödvändig konvergens. Alla eventuella olikheter i lagstiftningen kan eller skulle i framtiden kunna utnyttjas av investerare för arbitrage-strategier som återigen skulle kunna skapa stora snedvridningar på marknaderna. Förutom att se till att det man redan kommit överens om efterlevs och att verka för att de antagna åtgärderna verkligen genomförs, måste man vid Pittsburgh-mötet sända ut ett tydligt politiskt budskap. Vi måste klargöra den bestämda önskan hos regeringar, politiska ledare, institutioner, våra egna länder och EU att fastslå stabila rättsliga ramar med ett tydligt åtagande och avskräckande budskap. Budskapet måste vara att ingen ska tro att man kan återgå till de gamla metoderna som utlöste krisen som om ingenting har hänt bara för att den värsta krisen är över.

Allmänheten förväntar sig garantier för att finansinstituten och deras VD:ar ska tvingas följa vissa regler, särskilt om ersättningar, för att förhindra att de återigen äventyrar det finansiella systemet och hela realekonomin. Jag vill betona att hela EU är överens om denna punkt.

En annan punkt som stått högt på agendan vid flera G20-möten är reformeringen av de internationella finansinstituten, som Cecilia Malmöström redan nämnt.

Det enda jag vill tillägga är att man i London tog ett mycket viktigt steg framåt när det gäller dessa instituts finansiella resurser, särskilt internationella valutafonden (IMF). IMF:s utlåningskapacitet har ökat med inte mindre än 500 miljarder US-dollar, och som ett resultat av detta uppgår de totala medel som IMF nu har tillgång till för sina verksamheter till 750 miljarder US-dollar. Dessutom kom man överens om att särskilda dragningsrätter på 250 miljarder US-dollar skulle fördelas proportionellt mellan alla IMF:s medlemsstater. Man enades också om att öka IMF:s finansiella resurser för att höja fondens koncessionslån till de fattigaste länderna. Allt detta pågår redan. Under sex månader har man gjort större framsteg än man tidigare gjort under flera år.

EU gick därför naturligtvis med på att bidra med sin del för att öka IMF:s fondmedel. EU:s medlemsstater har samtyckt till att öka sina vanliga bidrag med 125 miljarder euro, i proportion till finansieringen av de nya målen.

G20:s ledare kommer också att diskutera en förändring av olika länders representation i ledningsorganen i de internationella finansinstituten. Tillväxtländer och utvecklingsländer vill med all rätt vara bättre representerade. EU stöder denna strävan, men den måste omvandlas till konkreta överenskommelser. Därför fortsätter kommissionen – trots att det inte är ordförandeskapets officiella ståndpunkt – att säga att den bästa representationen för EU i dessa organ är en enhetlig representation, helt i linje med parlamentets åsikter.

Vid Pittsburgh-mötet kommer man även att ta upp andra frågor: finansiering av klimatförändringsarbetet som förberedelse inför toppmötet i Köpenhamn, behovet av att återuppta internationella handelsförhandlingar och inte ge efter för protektionistiska tendenser, och ökat stöd till de svagaste och mest sårbara länderna för att tackla krisen. Som ni vet antog kommissionen i förra veckan ett meddelande om finansieringen av klimatförändringsarbetet.

Låt mig avsluta med att ta upp den önskan som uttrycktes vid det förra mötet mellan G20-ländernas finansministrar och som kommer att diskuteras vid Pittsburgh-mötet: behovet av att fastställa grunderna för en framtida modell för en mer balanserad och hållbar tillväxt. Detta innebär först och främst att utveckla ”exitstrategier” som inte ska tillämpas direkt utan när det är lämpligt och på ett samordnat sätt. Detta motiveras av att utvecklingen av sådana strategier inte bara är lösningen för att vi ska kunna ta oss ur den rådande krisen, utan samtidigt erbjuder utsikter till hållbarhet på medellång och lång sikt efter de djupgående effekter som krisen har haft på de offentliga finanserna, arbetslösheten och tillväxtkapaciteten hos våra ekonomier.

  Corien Wortmann-Kool, för PPE-gruppen. – (NL) Herr talman, fru Malmström, kommissionsledamot Almunia! Vi befinner oss i en global kris. Vi har en finanssektor som fungerar på global nivå och därför behöver vi, så långt det är möjligt, komma överens om bindande regler för sektorn på global nivå. Därför är G20-mötet i Pittsburgh så viktigt, även om EU naturligtvis måsta vidta kraftfulla åtgärder på sitt håll. Arbetet måste inriktas på att återupprätta balansen mellan frihet och ansvar, de värden som utgör grunden till vår sociala marknadsekonomi och är kärnan i vår valplattform i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).

G20-toppmötet är viktigt och måste ha flera olika visioner – jag är glad att även ni har sagt detta. Vid toppmötet måste man fatta beslut. Det gäller strukturreformer inom riskhantering, ökad öppenhet och bättre lagstiftning om finansiell tillsyn. Kommissionsledamot Almunia, ni sade att det redan finns förslag som rör hedgefonder. Vad hoppas ni uppnå på denna punkt vid G20-toppmötet? Snabb reformering av IMF och Världsbanken behövs i högsta grad och, som ni båda redan till min glädje har sagt, en samordnad ”exitstrategi” måste snabbt arbetas fram annars står vi snart inför nya problem.

Det är av största vikt att vi tar itu med den skamfilade bonuskulturen med hjälp av bindande lagstiftning, eftersom bonusar som belönar kortsiktiga vinster utgör en stor risk för finansinstitutens stabilitet. Men det räcker inte. Allmänheten är med rätta upprörd och därför är det mycket viktigt att vi visar att vi är bestämda på den här punkten.

Toppmötet kommer bara att bli framgångsrikt om bindande avtal uppnås. Jag har talat om finansregleringar, men klimatförändringen, förberedelserna inför ett lyckat toppmöte i Köpenhamn och att bekämpa protektionism för att behålla jobben är naturligtvis mycket viktiga frågor. Ni, EU, vi alla tillsammans, måste ta täten och därför är det viktigt att ni får medlemsstaterna att dra åt samma håll.

  Udo Bullmann , för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst kan vi inte bara fortsätta som förut i dagens ekonomiska situation. Med den metoden skulle återhämtningen gå långsamt och vi skulle få ytterligare dramatiska ökningar av arbetslöshetssiffrorna, även här i EU. Ni måste därför vara djärva. Det är det viktigaste budskapet som parlamentet kan ge företrädarna i Pittsburgh. Var djärva!

Herr Almunia, jag har lyssnat till ert uppfriskande anförande och jag vill gratulera er till det. Nu måste ni börja förverkliga detta. Det är bra att börja med bonussystemen, men det räcker inte. Vi behöver växla in på nya spår överallt där kortsiktiga finansspekulanter på grund av en felaktig lagstiftning har övertaget på den internationella finansmarknaden över dem som vill investera på lång sikt i arbetstillfällen, kvalitetsprodukter och långsiktiga framgångar för sina företag. Det är helt korrekt att säga att inga riskaktörer, inga riskfyllda finanscentrum ska få finnas kvar utan rimlig reglering. Därför behöver vi lagstiftning för de utlandsbaserade centrum som översvämmar världen med sina tvivelaktiga produkter. Det är den viktigaste uppgiften som vi måste åta oss.

Var inte heller rädd för att diskutera skattepolitik – det är inte förbjudet. En global transaktionsskatt som gynnar långsiktiga investeringar skulle föra oss framåt i hela den här diskussionen. Vi behöver kraftfull och förbättrad samordning av den ekonomiska politiken, både internationellt och på EU-nivå. Visst måste vi tänka på en ”exitstrategi”, men just nu är det ännu viktigare att vi kommer fram till hur vi kan ge ett stabilt stöd till ekonomin och öka samordningen i vår ekonomiska politik.

  Sylvie Goulard, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru minister, herr kommissionsledamot! Vi uppskattar alla det arbete ni har nämnt och som faktiskt redan har kommit långt, men vi vill ha mer. Vi vill att ett antal av punkterna och åtagandena vid G20-mötet formaliseras. Jag vill särskilt fästa er uppmärksamhet på luckan mellan de relativt uppmuntrande siffrorna inom finanssektorn och de skrämmande arbetslöshetssiffrorna inom EU. Långtidsarbetslöshet innebär först och främst mänskliga tragedier, en börda för de offentliga finanserna och inget hopp om återhämtning genom konsumtion.

Vi, Alliansen liberaler och demokrater för Europa, fruktar ett japanskt scenario och en trög tillväxt under flera år. Fru Malmström, jag tror att ert land, Sverige, tyvärr har haft erfarenhet av detta. Hjälp oss ta vara på dessa erfarenheter.

Som jag ser det har vi tre viktiga uppgifter. För det första måste vi fortsätta det internationella samarbetet, fortsätta kämpa mot protektionism och stärka globala institutioner som IMF. Vi kan inte ta oss ur detta utan hjälp. Det är ett budskap som EU oförtröttligt måste hamra in.

För det andra måste vi lyckas genomföra effektiv övervakning och en mycket mer krävande form av stabilisering av bankerna. I detta avseende måste vi vara medvetna om G20:s reklamtrick. Det finns befogenheter att genomföra reglerna men mer arbete krävs på lagstiftningsnivå och för oss är kommissionens förslag om tillsyn ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt. I slutändan vill vi ha fler enheter inom EU. Därefter anser jag att vi måste överväga gemensamma strategier för oss att ta oss ur krisen och samtidigt bevara euron och se till att underskotten inte innebär några påfrestningar för normal monetär disciplin.

Avslutningsvis vill jag tacka kommissionsledamot Almunia för hans uttalande om att han var positiv till att EU framför sina ståndpunkter som ett organ i de internationella institutionerna. Därmed försvarar EU gemenskapsprincipen. Vi litar på att ni ser till att inte bara de stora länderna kan göra sina röster hörda utan att hela EU och hela den inre marknaden försvaras.

  Sven Giegold, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans anförande. Det finns flera frågor som jag vill ta upp. Den första handlar om att utskottet för utveckling har utarbetat ett resolutionsförslag. Jag citerar från detta att utskottet ”noterar med stor oro att krisen redan har fått stora konsekvenser för de sårbara befolkningarna i det fattigaste länderna med en förväntad ökning med ytterligare 23 miljoner arbetslösa, upp till ytterligare 90 miljoner extremt fattiga bara under 2009, livräddande läkemedelsbehandling till upp till 1,7 miljoner hotade personer och ytterligare 200 000–400 000 döda spädbarn per år i genomsnitt mellan 2009 och 2015”.

Detta resolutionsförslag antogs tyvärr inte, trots att det författades gemensamt av alla grupper i parlamentet. Det beklagar vi djupt och vi anser att det är skamligt att parlamentet inte kunde utarbeta en resolution om G20 avseende utvecklingsfrågor.

Den stora frågan är hur man ska finansiera krisens konsekvenser och här föreslog den tyske finansministern, tillsammans med kanslern, att G20 skulle diskutera en möjlig global transaktionsskatt. Jag frågar kommissionen och rådet: stöder ni detta förslag?

Den andra frågan handlar om skatteparadis. G20 vill ta itu med detta genom ett informationsutbyte i varje enskilt fall. Vi vet att detta inte kommer att fungera. Utskottet för utveckling föreslog ett rapportsystem genom vilket man tar upp varje land för sig, så att transnationella företag måste rapportera om varje land för sig. Vi föreslår att man inför ett automatiskt informationsutbyte, så att information verkligen utbyts mellan olika länder.

Ett globalt finansiellt system kräver öppenhet. Vi vill också veta var ni står när det gäller dessa konkreta förslag om hur vi ska komma ur krisen och finansiera konsekvenserna.

  Kay Swinburne, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Tack för de anföranden vi har fått höra denna förmiddag. Det gladde mig särskilt att höra Cecilia Malmströms kommentarer om att G20-företrädarna i Pittsburgh måste komma överens om en större samordning när det gäller det fortsatta stödet till stimulansåtgärder, eller en avveckling av dessa åtgärder när detta är lämpligt, och en kraftfull samordnad insats för framtida lagstiftning.

Bakgrunden till detta toppmöte är emellertid att länderna har lagt biljoner dollar på fallskärmar och stimulanspaket, och i två av världens största ekonomier ser vi hur man har börjat tillämpa vissa protektionistiska åtgärder, särskilt avseende bildäck och fjäderfän. Två av världens mest komplicerade lagstiftningsstrukturer, dvs. EU och Förenta staterna, planerar en fullständig översyn av sina finansiella system. Jag hoppas därför att de viktiga frågorna om hur man ska samordna finansiella tjänster, särskilt nu när vissa länder uppvisar tidiga tecken på att de är på väg ut ur denna period av negativ tillväxt, blir det mest tongivande diskussionsämnet och inte den oviktiga frågan om att reglera bankanställdas bonusar.

Toppmötet bör inriktas på hur vi ska få till stånd en gemensam lagstiftningsram inom en gemensamt överenskommen tidsram, så att vi inte gör det möjligt för enskilda nationer att vinna konkurrensfördelar eller att lagfästa arbitragemöjligheter för spekulativ handel. Det kommer inte att bli några fördelar för snabba beslutsfattare i den finansiella lagstiftningen. Ett globalt, samordnat tillvägagångssätt är det enda som skulle främja de företag som vill få ihop medel i Wales, i EU och i resten av världen.

Om mina walesiska företag inte får tillgång till medel från Förenta staterna, om deras banker kommer att kräva så mycket kapital att EU:s skattebetalare måste ta ännu större risker, kommer vi inte att få beröm för att vi som första part tar itu med alltför betungande lagstiftning. Jag skulle vilja att man först och främst antar och tillämpar ett globalt, samordnat tillvägagångssätt för att säkra den framtida tillgången på kapital för alla våra företag i Wales, i EU och i resten av världen.

  Miguel Portas, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) I Portugal steg bankernas vinster med 18 procent under årets första kvartal. Det enda som steg mer än bankernas vinster var arbetslösheten. Portugal är inget undantag, utan ett exempel på ett ouppfyllt löfte från G20, nämligen att vi skulle lösa denna kris med en ny ekonomisk ordning och en ny världsordning.

Så har inte skett, och ytterligare 50 miljoner arbetslösa och ytterligare 200 miljoner fattiga bevisar att löftet är ouppfyllt. Jag uppmanar därför kommissionen och fru Malmström att ta itu med bonusar och hedgefonder, men först och främst vill jag att de ska ta itu med något som vi inte har nämnt i kammaren: att stoppa s.k. off-shore-bankverksamhet, skatteparadis, skatt på finansiella transaktioner och att stoppa banksekretessen. De bör göra vad som helst som syns och märks om de vill att allmänheten ska tro på dem.

  Mario Borghezio, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Hur kan folk ha förtroende för finansmarknadslagstiftningen när den har lagts i händerna på översteprästerna i de globala finanstemplen, t.ex. Mario Draghi?

I Förenta staterna sker ett folkligt uppror just nu, en ny konservativ folkrevolution mot de finansiella oligarkierna. Vi som företräder folket tror inte på att använda skattebetalarnas medel för att rädda storfinansen, vare sig det gäller Förenta staterna eller EU. Regeringarna i EU bör i stället anslå lämpliga resurser till realekonomin. De bör tänka på produktionen och arbetstillfällena. Vi kan se resultaten av G20-mötet: man har inte tagit med någonting om tak och bonusar, ingenting om att få ett stopp på skatteparadis!

Åtgärderna är i stället helt inriktade på att rädda dem som är ansvariga för den finansiella bubblan: man har redan använt 23 biljoner euro, av vilka 5 biljoner har använts av Europeiska centralbanken. Pengarna i vår ekonomi har getts bort till dem som är ansvariga för den finansiella bubblan. I jämförelse med de 850 miljarder euro som har getts till bankerna, har bara 50 miljarder öronmärkts för den samhälleliga välfärden och för produktionsincitament. I verkligheten ger storfinansen order och politikerna lyder dem.

I Förenta staterna, på samma sätt som i EU, verkar politikerna bara vara de globala bankjättarnas tjänare. Vakna, Europa! Följ det amerikanska folkets exempel och starta en andra större revolution: det konservativa folkets revolution!

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Vi behöver en demokratisk revolution. Detta står klart om man ser på denna process, som lyckligtvis har fått fart i och med den grupp som för tillfället kallas G20, eftersom fler kanske kommer att delta; man kan t.o.m. tänka sig ett G3. Hur skulle det vara om rådet hjälpte till med att inrätta en demokratisk kontrollmekanism, särskilt med tanke på rådets samförståndstraditioner? Det måste inte bli ett världsparlament omedelbart, men det som förs fram behöver granskas demokratiskt av valda parlamentariker inom ramen för ett mycket större forum än Europaparlamentet.

Jag vill också särskilt påpeka att frågan om systemrisker måste behandlas grundligt. Med tanke på den tröttsamma situation vi ständigt hamnar i, med början 1998 med LTCM, Hypo Real Estate och naturligtvis Lehman, och kedjereaktionerna, bör man anta bestämmelser med detta i åtanke så att det grundläggande problemet ”too big to fail” inte kan uppstå. Detta kan naturligtvis åstadkommas genom kartellagstiftning, men det är förvisso också grundläggande global fråga.

När det gäller en global transaktionsskatt inrättades Tobinskattegruppen här i parlamentet redan 1999. Det är bra att det har skett en utveckling här. När det rör övervakningspaketet måste vi snabbt handla på EU-nivå och inte låta oss hållas tillbaka av dem som vill se EU ta fel spår.

  Othmar Karas (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Statistiken håller på att förbättras. De många skilda orsakerna till krisen – och det handlar inte bara om kryphål i lagstiftningen – är långt ifrån avlägsnade. Om detta ska ske måste vi visa politisk vilja, beslutsamhet och mod.

I dag diskuterar vi G20. Det är en bra process. Vi behöver nya eller annorlunda strukturer, prioriteringar och bedömningsgrunder om vi ska kunna bygga upp en global ekonomi och en finansiell, social och rättslig ordning i världen.

Det finns tre villkor för detta: för det första måste vi utveckla en demokratisk, parlamentarisk legitimeringsprocess. För det andra behöver vi mer EU i Europa och mer Europa i världen, vilket också innebär att värderingarna i vår stadga för grundläggande rättigheter är våra exportartiklar, att vår modell med en ansvarstagande miljöpolitik och en socialt inriktad marknadsekonomi utgör grunden för vår globala ordning. För det tredje krävs EU-lagstiftning på områden där man ännu inte har enats inom ramen för G20.

Vi säger ja till en integrerad övervakning på EU-nivå, i stället för att bara samordna övervakningen av finansmarknaderna på grundval av ECB:s modell. Det räcker inte med de Larosièrerapporten. Vi säger ja till diskussionen om bonusbetalningar, men att ändra betalningsmetoderna är inte rätt väg att gå. Vi måste ändra bedömningsgrunden och det måste också finnas en straffkomponent när det ges bonusar.

Jag anser att diskussionen om att väga in konjunkturen inte är tillräckligt långtgående för tillfället. Vi måste avlägsna krisens konjunkturella effekter och den gällande lagstiftningen för 2009 och 2010. Vi måste uppbåda den politiska viljan. Rådsordförandens och kommissionsledamotens anföranden ger oss därför anledning att vara optimistiska när vi reser till Pittsburgh.

  Pervenche Berès (S&D). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Ett år efter Lehman Brothers kollaps är det absolut nödvändigt att vi tillämpar den ståndpunkt som EU antar vid G20-mötet i Pittsburgh om vi vill förhindra en upprepning av tidigare händelser och vill att förändringens dynamik ska fortsätta att finnas överst på dagordningen. Jag har fyra kommentarer om denna fråga.

För det första: vid G20-mötet i London i april åtog sig stats- och regeringscheferna att öka IMF:s medel. Utmärkt. Vi har sett att det fanns tillräckligt stöd för att uppfylla detta mål. I det här sammanhanget fruktar jag att beslutsamheten att delta i den välbehövliga reformen av IMF:s ledning har varit svagare.

Min andra iakttagelse är att vi inte får falla för jippon. Jag vill inte att den ständiga diskussionen om bonusar och löner till både chefer och handlare – vilket är absolut nödvändigt om vi vill utveckla systemet till ett system som inriktas mindre på kortsiktiga och mer på långsiktiga investeringar – ska överskugga den lika viktiga kampanjen om utrotning av skatteparadis, som betonades mest under toppmötet i London.

Min tredje iakttagelse – och jag återknyter här till det som Udo Bullmann sade tidigare – är att detta är ett historiskt ögonblick för oss att återigen ta upp frågan om bankernas bidrag till finansieringen av krisens efterdyningar. Det kommer att göra det möjligt för oss att på nytt diskutera beskattningen av transaktioner, som också måste göra det möjligt att använda medel till långsiktiga investeringar. Återigen, med tanke på det sätt som bankerna har fått hjälp att klara av krisen, är det enda rätta att de i dag bidrar till finansieringen av ekonomin.

När vi bedömer den aktuella sysselsättningen anser jag avslutningsvis att våra G20-möten från första början har misslyckats med att ta itu med den makroekonomiska frågan, frågan om en global sysselsättningspakt, och frågan om att gå tillbaka till en strategi som, i morgon, kommer att göra det möjligt för oss att rätta till de globala obalanser som orsakade denna kris.

  Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar G20:s snabba och beslutsamma gensvar på den globala finanskrisen. Det är mycket som har hänt. Det ser ut som att det värsta är över, men grunderna till vårt finansiella system är fortfarande instabila. Medborgarna är oroliga. Vinster återinvesteras för att gynna aktieägarna medan samhället får bära förlusterna, det är så medborgarna uppfattar situationen. Samtidigt börjar läget återgå till det normala för alltfler marknadsaktörer, som satsar stort i stället för att koncentrera sig på vad de verkligen borde göra som tjänsteleverantörer, dvs. stödja realekonomin. Finansiell etik och ansvar verkar, som vanligt, vara främmande ord för många av dem.

Jag förväntar mig särskilda – och snabba – åtgärder från G20. Jag hoppas att alla EU-medlemsstater kommer att dra åt samma håll. Förutom nya övervakningsstrukturer behöver vi också ett större eget kapital som ökar i linje med risken, långsiktiga – inte kortsiktiga – stimulanssystem, en samordnad strategi för att komma bort från statligt stöd, åtgärder mot protektionism, passande lagstiftning i stället för godtycklig lagstiftning, vi måste få slut på de procykliska idéerna och en lösning på problemet ”too big to fail” och, framför allt, måste vi hålla oss till den beprövade sociala marknadsekonomin.

  Cornelis de Jong (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! G20 har hittills koncentrerat sig på åtgärder för den finansiella sektorn. Alla verkar emellertid ha glömt bort att realekonomin också lider av girighet och en besatthet av kortsiktiga vinster.

Jag har stor respekt för små företag som, mot alla odds, försöker att överleva. De förtjänar att få de lån de behöver. Jag har emellertid ingen som helst respekt för ledningen i vissa större företag, som inte har någon känsla för de produkter eller tjänster de säljer utan bara tänker på att expandera och spekulera.

Jag uppmanar därför G20 att diskutera sätt att göra ekonomin mer demokratisk och hur man ska se till att arbetstagare och andra som företräder allmänintresset har tillräckliga befogenheter att övervaka företagsledningarna.

Inom EU måste vi återigen titta på stadgan för Europabolag. Vi bör se till att det blir omöjligt för aktieägare och företagsledningar att syssla med spekulativa tillväxtstrategier till skada för företagets och dess anställdas långsiktiga intressen.

  Krisztina Morvai (NI). – (EN) Herr talman! De allra flesta européer är inte företagsledare eller bankdirektörer. Det är vanligare att de driver ett familjejordbruk, ett mindre företag eller är anställda inom offentliga sektorn.

De allra flesta i EU är utleda på det nuvarande systemet, där globala multinationella företag och banker styr världen. De behöver, och vill ha, ett i grunden helt nytt system där vi har växlat från globalisering till lokalisering, från ett fullständigt vinst- och penningfixerat beslutsfattande till ett beslutsfattande som är mer inriktat på mänskliga och samhälleliga värden, från ett WTO-styrt frihandelsjordbruk till livsmedelssuveränitet, lokal produktion och lokala jordbruk.

Vid G20-mötet måste ni företräda de åsikter som de allra flesta EU-medborgare stöder.

  Werner Langen (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vem bör övervaka vem och hur? Det blir en av de kontroversiella frågorna vid G20-mötet. Även om man enas om att vi inte kan återgå till en otyglad utveckling av de finansiella marknaderna, råder det fortfarande stor oenighet kring metoderna och lagstiftningens karaktär. Det är fortfarande möjligt att komma överens om bestämmelserna om eget kapital, om ratinginstitut, kanske t.o.m. om frågor som har att göra med derivat och tillstånd i sammanhanget, men det kommer att bli mycket diskussioner om orättvis konkurrens, skatter och övervakning. Frågorna om bonusar och EU:s krav på en Tobinskatt kommer också att bli mycket omdiskuterade.

Med andra ord, som européer har vi ett ansvar att göra vad vi ska oavsett resultatet av G20-mötet, och kommissionen är på rätt spår genom att den inte helt och hållet förlitar sig på mötet. Mottot måste vara: inga spelare på finansmarknaden, inga finansiella produkter och inga finanscentrum utan övervakning i framtiden.

Den globala ekonomiska återhämtningen står emellertid också på dagordningen. Vi kan inte fortsätta som tidigare och bevara obalanserna i världen till nytta för Förenta staterna och de stora industriländerna. Vi måste inrikta oss på att utrota fattigdomen och svälten i världen och G20-mötet måste ge nya impulser till detta.

Jag vill tillägga att ingen, med undantag för kommissionsledamot Joaquín Almunia, har uttalat sig hittills. Vi måste följa stabilitets- och tillväxtpakten i EU, inte begrava den. Det är bara på grund av att vi hade denna pakt, på grund av att vi såg över och behöll den, som det över huvud taget var möjligt för EU att agera. Detta bör förbli ett mål för EU: en strategi för att snabbt kunna åtgärda höga skulder och skapa en stabil ekonomi, med hjälp av stabilitets- och tillväxtpakten i sin nuvarande form.

  Edward Scicluna (S&D). – (MT) Herr talman! Ett av de mest populära samtalsämnena handlar om bonusar, åtminstone i samband med nyheter som har att göra med G20-mötet. Det är tydligen en mycket het fråga, men samtidigt måste vi inse att det faktiska problemet är mycket mer komplext. Om dessa bonusar utgör en risk för det finansiella systemet måste man naturligtvis övervaka dem. Vi måste emellertid komma ihåg att det var stora underskott i handeln mellan länder som ledde till denna kris, samt andra inhemska underskott i de offentliga finanserna.

Vi måste också beakta sysselsättningen. Vi känner till att eftersläpningen när det gäller sysselsättningen kräver ungefär ett år för att komma ikapp effekten av det senaste BNP-utfallet. När vi analyserar sysselsättningen måste vi därför fortsätta att tillämpa offentliga stimulanspaket tills de ger positiva resultat. Kommissionen måste se till att det inte finns några motsättningar och bör kräva att man kan påvisa ett minskat underskott innan detta äger rum.

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Under G20-mötet var huvudfrågan hanteringen av bonusar, men jag kan inte ens i min vildaste fantasi tro att detta kommer åt grundproblemet. Tyvärr är detta inte ett steg i riktning mot en förbättring av det nuvarande systemet.

Förslagen till ändring av reglerna begränsas till en analys av ytliga frågor och inriktas inte på sociala mål. Målet bör vara en fullständig översyn av det finansiella systemet och offentlig och social övervakning, ett mer demokratiskt möte där man inbegriper alla stater och tar upp frågor som t.ex. ökad arbetslöshet och de allt högre priserna på basvaror och bränsle, ett möte där man fattar grundläggande beslut att ingripa på marknaden för att få slut på det ständiga privatiserandet och förstörandet av den sociala staten.

Detta är folkets verkliga behov. Dagens medborgare vill se en övergripande strukturell förändring, långt ifrån ett nyliberalt system som leder till underutveckling i stället för utveckling, långt ifrån den ohejdade spekulationen som arbetar mot folkets intressen.

  Jean-Paul Gauzès (PPE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag välkomnar er beslutsamhet.

EU har börjat tillämpa effektiv lagstiftning, men vi får inte bli isolerade. Det är nödvändigt med ett nära internationellt samarbete och det är just det vi förväntar oss av G20. Man måste på ett bestämt och kraftfullt sätt fullfölja de reformer som man tog initiativ till vid tidigare möten. Den internationella ramen för reglering av finanssektorn måste slutföras så att den kan bli ett stöd i samband med investeringar, tillväxt och sysselsättning. Man måste bekräfta vilka riktlinjer som ska tillämpas. Krisen är inte över. Vi får inte återvända till den tidigare situationen och överge åtgärder som behövs för att i så stor utsträckning som möjligt undvika att vi får nya kriser som kan vara särskilt skadliga för realekonomin, tillväxten och sysselsättningen.

Det är lika viktigt att stärka övervakningen och lagstiftningen. Skyldigheterna avseende övervakningen bör spegla den grad av systemrisk som finansinstituten utgör för denna sektor. Spekulativ verksamhet, som står för en betydande risk, bör man avskräcka från genom att skärpa kapitalkraven och tillämpa Baselbestämmelserna internationellt.

När det gäller lönerna inom finanssektorn bör vi rekommendera betalningskommittéer, öka öppenheten i lönefrågorna med strängare krav på offentlighet och övervaka rörliga löner, framför allt bonusar. Stärkandet av globala finansinstitut samt reformeringen av IMF:s ledning och representation är också viktiga initiativ.

Detta är några av de förväntningar som medborgarna har på nästa G20-möte, och EU måste visa upp en enad front med beslutsamhet och övertygelse.

  Alejandro Cercas (S&D). – (ES) Kommissionsledamot Almunia, fru Malmström! Jag vill be er att i Pittsburgh inte glömma att vi inte bara genomgår en finansiell och ekonomisk kris av en aldrig tidigare skådad omfattning, utan även en enorm social kris med katastrofala effekter för de mest behövande, för dem som bara har sitt arbete, för småföretagare och för de mest missgynnade regionerna och länderna. Jag hoppas att man i Pittsburgh klargör att ekonomin är viktig, men att människorna är viktigare och att ekonomin tjänar folket.

Glöm dessutom inte i Pittsburgh att EU finns. Gör era röster starkare än de tre tenorernas. Jag har här skrivelsen av den 3 september från de tre europeiska statsministrarna. Det står inte ett ord om EU. De säger att det är viktigt att EU är samstämmigt, men de fortsätter själva att överrösta EU:s röst.

Ni måste överrösta dem. Ni måste klargöra att EU har både en rättighet och en skyldighet och att vår vision om den sociala marknadsekonomin är lösningen på krisen och att den kan förhindra ytterligare kriser.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE). – (ES) Mina damer och herrar! Jag instämmer i många av era kommentarer, men jag vill gärna ta upp ett par andra punkter.

Jag håller med om att det är för tidigt att ta bort patientens kryckor, men det är dags att förbereda patienten på ett liv utan dem. Vi måste fortfarande absorbera överlikviditeten på marknaderna, rätta till obalanserna i de offentliga finanserna och återupprätta respekten för konkurrensbestämmelserna. I Pittsburgh måste vi göra åtskilliga saker som vi inte kan göra själva: vi måste upprätta förvarningssystem som fungerar, eftersom våra tidigare system inte fungerade. Vi måste se över lagstiftningen, därför att den befintliga lagstiftningen inte har fungerat.

Jag instämmer i att det är viktigt att lagstifta om bonusar och skatteparadis. Detta är nödvändiga åtgärder, men de är otillräckliga. Jag anser att det är viktigare att på nytt bygga upp finansinstitutens styrka, begränsa skulderna och skapa reserver under goda tider, så att vi kan klara oss igenom de dåliga tiderna. Det är mycket viktigare att vidta åtgärder när det gäller övervakning.

Kommissionsledamoten vet att jag stödde de Larosièrerapporten, trots att jag ansåg att den var otillräcklig, eftersom jag är för en mer centraliserad övervakning. Det står dock klart att övervakningen på EU-nivå inte kan fungera utan en nära samordning med tillsynsmyndigheterna i världens övriga viktiga ekonomiska områden. Vi måste också göra något åt handeln. Visst är det bra att vi hjälper tillväxtländerna, men det är viktigare att vi avlägsnar de hinder som fortfarande hämmar varuhandeln.

Det viktigaste är att vi måste skapa grunderna för en stabil och ständig tillväxt under en generation. Vi behöver då fria marknader, marknader som är öppna för innovation och entreprenörer, men även marknader som underkastas en viss reglering.

Jag avslutar med ett citat som är bekant för min landsman Joaquín Almunia: ”Skapa inte för många påbud, men när du gör det, se till att de är genomtänkta och framför allt att de följs”, sade Don Quijote till sin vän Sancho.

  Peter Skinner (S&D). – (EN) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten. Jag håller särskilt med honom när det gäller hans stadga för hållbar ekonomisk verksamhet. Jag anser att vi måste ta upp detta på G20-mötet, men jag håller inte med om att vi bör använda allt vårt kapital för att koncentrera oss på banktjänstemännens bonusar. Bonusarna är inte särskilt viktiga, även om man måste ta itu med dem. Uppriktigt sagt är det inte heller troligt att en önskelista för att lösa världens problem kommer att röna några framgångar.

Finansbranschen brinner. Vi måste först förvissa oss om att vi har släckt elden och att den inte flammar upp igen. Vi behöver då ett konsekvent tillvägagångssätt. G20 är ett ledande forum, men vi behöver också permanenta strukturer som Transatlantiska ekonomiska rådet för att kunna hantera frågor som internationella redovisningsprinciper (IFRS). Om vi verkligen vill komma till rätta med systemriskerna måste vi sluta att titta i backspegeln och börja koncentrera oss på framtiden.

  Kader Arif (S&D). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den rådande krisen är djup och kommer att vara länge. Det är därför brådskande och oerhört viktigt att vi börjar tillämpa den nödvändiga lagstiftningen och övervakningen av finanssektorn och bankerna för att förhindra en ännu allvarligare upprepning av dagens kris. Det finansiella systemet måste återigen tjäna realekonomin och inte fortsätta att förstöra den.

Ur denna synvinkel avslutades som sagt det senaste G20-mötet i London med ofullständiga förslag, för att uttrycka sig milt. Framför allt hade man inte omsatt orden till handling och passiviteten på det finansiella området fortsätter.

Med hänsyn till denna situation, och för att se till att G20-mötet i Pittsburgh verkligen blir till nytta, måste EU försvara kraftfulla lagstiftningsåtgärder som får verkliga konsekvenser. Förutom de nödvändiga åtgärderna för övervakning av finanssektorn som flera av mina kolleger har räknat upp, skulle jag personligen vilja ta upp handel och utveckling, eftersom man i Pittsburgh också kommer att diskutera en ny Doharunda, under förutsättning att det främsta och centrala målet med denna runda, dvs. utveckling, inte återigen får spela andrafiolen. Våra partner i de sydliga länderna kommer med all rätt inte att godta att man fortsätter att nonchalera deras oro.

Det som står på spel vid detta G20-möte är större än finanskrisen: det handlar om att lägga grunden till nya globala styrelseformer.

  Ramon Jauregui Atondo (S&D). – (ES) Fru Malmström, herr Almunia! Jag ska ge er tre idéer att fundera över.

För det första måste EU få ett större inflytande. Skälet till detta, med hänsyn till den globala situationen, är att EU måste stå förenat och kraftfullt. Om vi inte klarar det kommer inte EU att räknas och kommer inte att delta.

För det andra måste staten få ett större inflytande. Skälet till detta, förutom att utveckla nya styrelseformer för världen, förutom ny lagstiftning och övervakning, och även en större internationell samordning, är att vi måste stoppa skatteparadisen och se över den transnationella beskattningen. Jag anser att detta är en brådskande fråga för framtiden.

Slutligen behöver vi en mer välfungerande marknad. Jag anser att det är viktigt att upprepa behovet av en ny affärsmoral och även att främja en ny ansvarskultur för företagen. Jag menar att detta är nödvändigt. Företagen måste bli en del av samhället och därmed hållas ansvariga inför dessa intressegrupper och intressenter.

  Rachida Dati (PPE). – (FR) Herr talman, fru minister, herr Almunia! Den 3 september sände Tyskland, Storbritannien och Frankrike ett enhetligt budskap om en europeisk samsyn i frågan om reglering av bankbonusar.

På torsdag träffas de 27 rådsmedlemmarna för att förbereda sig inför G20. Jag vill uppmana er att arbeta aktivt för att hitta en lösning, ett gemensamt svar som lägger särskild vikt vid frågan om bankernas ersättningar till handlarna. De regler som antogs och de beslut som fattades vid förra G20-mötet, i april, har inte respekterats. Bankerna har fått statligt stöd och ändå snabbt satt undan pengar för att betala sina handlare.

EU:s medborgare förstår inte, och kommer aldrig att förstå, varför dessa överträdelser inte har bestraffats, trots att åtgärder vidtogs redan vid G20-toppmötet. När det handlar om statliga stöd måste överträdelser alltid bestraffas. Det är därför viktigt att konkreta och framför allt gemensamma åtgärder antas i Pittsburgh. Vi kan inte vara de enda med moral.

Kort sagt måste lönerna övervakas bättre genom regler om öppenhet, styrning och ansvarighet, och påföljder måste tillämpas vid överträdelser av reglerna.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Ni har presenterat en mycket ambitiös plan att lägga fram för G20. Jag oroar mig dock för vilka slutsatser G20 kommer att dra och vilka reella effekter det kommer att få i samhället, eftersom de resultat som hittills har filtrerats ned till EU-medlemsstatsnivå ännu så länge varken är påtagliga eller synbara.

Cecilia Malmström menade att det handlar om proportionella lönenivåer för bankchefer, men det måste framhållas att alla uppgifter tyder på att det var just i de sektorer som fick ekonomiskt stöd och som vi skyddade från konkurs som bankcheferna fick oproportionerligt höga ersättningar. Dessutom har ingenting hänt när det gäller offshorebanker – den mekanismen har helt enkelt inte satts i spel.

Allt detta leder till stigande arbetslöshet och problem för de små och medelstora företagen, och min åsikt är att vi kanske hellre borde inrikta oss på färre frågor i framtiden och i stället se till att de frågor vi tar upp faktiskt genomförs fullt ut.

  Pascal Canfin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Ni talade om styrningen av IMF. Jag vill veta om ni även vid G20-mötet tänker ta upp frågan om villkorligheten för de summor som IMF lånar ut till staterna. Vi har sett att de hittills mycket liberala villkoren inte har ändrats, och detta gäller i synnerhet lån som beviljats vissa europeiska stater. Vad har ni för inställning till detta?

Min andra fråga är följande: Vad är kommissionens och rådets ståndpunkt i fråga om det kinesiska förslaget att inrätta en annan världsvaluta för att försöka reglera det världsekonomiska systemet med hjälp av ett alternativ till den amerikanska dollarn?

Min tredje fråga: G20-mötet är också en del av förberedelserna inför klimatmötet i Köpenhamn. Kommissionen har föreslagit ett totalbelopp på mellan 2 och 15 miljarder euro för att hjälpa länderna i syd att anpassa sig till klimatförändringen. Vad är rådets inställning till detta? Vilket belopp kommer ni att föreslå vid G20-mötet nästa vecka?

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Herr talman! G20 har kommit med många bra svar, exempelvis om behovet att reformera den finansiella regleringen och tillsynen och agera samordnat. Våra nationella politiker säger en sak, men här i EU verkar vi göra en annan. Detaljerna i den reglering som en del av mina kolleger redan håller på att behandla uppvisar olikheter både när det gäller tidsplaner och detaljer i regleringen.

Våra ekonomier är fortfarande mycket sårbara. Arbetslösheten stiger och tillgången till finansiering är ett stort problem, särskilt för små och medelstora företag. Vill vi att våra företag i Storbritannien och EU ska missgynnas i konkurrensen när de behöver driftkapital? Vill vi göra det så dyrt att låna i en europeisk bank att våra kunder och företag i stället lånar på Wall Street och ger Wall Street ytterligare fördelar på de europeiska bankernas bekostnad?

(Talmannen avbröt talaren.)

  Enikő Győri (PPE). – (HU) Mina damer och herrar! Jag vill belysa denna fråga med ett exempel på krisens snedvridningar. Ungerns medborgare har chockats över nyheten att de ungerska bankernas halvårsvinst nu uppgår till två tredjedelar av den nivå de låg på före krisen, medan landet fortfarande överlever tack vare stöd från IMF och EU, efter sju år av socialistiskt styre. Bankerna kan också ensidigt ändra sina avtal, vilket gör att medborgare som tagit lån i utländsk valuta för att kunna köpa sina egna bostäder hamnar i en mycket sårbar situation.

Vi måste agera mot tendenser i den här riktningen. Banker och andra aktörer på finansmarknaden måste ställas under regelrätt tillsyn. Vi måste stoppa den förödande bonuskultur som lever kvar sedan tiden före krisen. Vi har sett hur vi ideligen hamnar i en överdriven avreglering – nu bör de etiska yrkesreglerna huggas i sten. Låt oss skapa en värld som belönar ett gott arbete hellre än snabb, kortsiktig profit och överdrifter, en värld där socialt ansvarstagande är en grundläggande värdering. Vi måste samarbeta kring bra regler som kan få våra G20-partner över på vår sida.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Det finns ett tydligt budskap i det som sagts hittills, nämligen att vi måste agera mot bonusar och skatteparadis om vi ska kunna vinna tillbaka medborgarnas förtroende. Jag vill fråga Joaquín Almunia och Cecilia Malmström när den europeiska finansinspektion som föreslagits av Ungerns premiärminister kommer att inrättas. Det skulle vara en utomordentligt viktig uppgift för parlamentet, som inte har med G20 att göra, att skydda EU-konsumenternas och EU-medborgarnas intressen.

De är nu fullständigt utelämnade åt bankerna, som inte ger tillräckligt pålitlig information. En etisk kod har upprättats i Ungern. Jag skulle vilja föreslå att detsamma upprättas på EU-nivå, en etisk kod som kan styra medborgarnas och bankernas uppförande. Jag är övertygad om att det finns många oskyldiga offer på grund av att vanliga medborgare inte inser vilka risker det innebär att ta lån. Detta är en mycket viktig uppgift för EU.

  Corinne Lepage (ALDE). – (FR) Herr talman, fru minister, herr kommissionsledamot! Det ambitiösa program som ni presenterar för oss är intressant, men tycker ni inte att vi borde ta upp det faktum att det fortfarande lönar sig att favorisera mycket kortsiktiga transaktioner och mycket kortsiktiga vinster på bekostnad av mer långsiktiga?

Bristen på finansiering till våra företag, särskilt inom EU, beror just på att mycket kortsiktiga investeringar fortfarande är lönsamma. Tycker ni inte att frågan bör tas upp?

  Cecilia Malmström, rådets tjänstgörande ordförande. − Herr talman! Tack så mycket alla ledamöter som har bidragit till denna debatt. Jag tycker mig skönja en mycket stor samsyn här i kammaren om vad som är viktigt i den europeiska positionen och vilka frågor vi ska driva inför G20. EU har i dag en starkt samordnad och tydlig röst på den internationella scenen och jag vill verkligen tacka kommissionen och Joaquín Almunia för det arbete han har gjort för att bidra till att denna samstämmighet har kommit till stånd.

Många ledamöter har tagit upp de frågor som både jag och kommissionären var inne på. Ja, vi behöver en bättre tillsyn och en bättre reglering av de finansiella marknaderna. Vi hoppas att ett övervakningssystem kan komma på plats så snart som möjligt. Vi utgår från Larosière-rapporten och ser hur snabbt vi kan få det på plats. Vi behöver fler koordinerade, globala lösningar och effektiva och funktionella internationella institutioner. Vi behöver tydliga principer för bonussystem. Jag sätter stor tilltro till Financial Stability Board och att de kan komma fram med konkreta, genomförbara förslag som vi kan diskutera.

Vi vill också ta upp frågan om klimatfinansieringen. Vi kommer att uppmana alla länder att ta sitt ansvar, men jag är osäker på om det är realistiskt att vi också kommer att kunna diskutera siffror på mötet i Pittsburgh. Vi kommer naturligtvis att verka för det; det vore bra.

Vi behöver också globala lösningar. Vi kan inte bryta ut EU-lösningar från detta system, utan måste se till att få så många globala lösningar som möjligt på plats. Arbetslösheten är kanske det som människor runt om i Europa tydligast märker av när det gäller den ekonomiska och finansiella krisen. Arbetslösheten kommer att stanna i de alla flesta länder under en tid framöver och detta är mycket, mycket allvarligt. Här behövs det europeiska och nationella lösningar. Vi måste ha en stark arbetsmarknadspolitik, vi måste underlätta för företag och företagare att våga anställa och våga investera och vi måste se till att människor är anställningsbara genom att satsa på utbildning och forskning. Vi kommer att föra en särskild diskussion om arbetslöshet i Ecofin i oktober.

Vi måste också diskutera exitstrategier. Annars finns det risk för att de åtgärder som vi har vidtagit får negativa effekter just på arbetslösheten och tillväxten samt skapar underskott och inflation. Det drabbar alltid först dem som är mest utsatta i samhället. När det gäller de fattigaste länderna är vi mycket, mycket medvetna om att det är de som är de stora förlorarna i den internationella krisen. Den slår hårt mot de fattigaste människorna i världen. Vi har diskuterat och vi fortsätter att diskutera hur vi kan underlätta för dessa människor. Det är viktigt att de multilaterala utvecklingsbankerna, MDB, har tillräckliga resurser för att kunna ge s.k. mjuka lån. Det är också viktigt att vi ser till att det internationella handelssystemet fungerar och att det inte finns protektionism i det. Därför är olika diskussioner om globala skatter och olika varianter på Tobinskatten bara meningsfulla om detta verkligen gick att uppfylla globalt, och i dag finns inga förutsättningar för det. Då kommer de bara att vara kontraproduktiva och inte hjälpa våra ekonomier.

Många ledamöter har tagit upp frågan om hedgefonder och en ny finansreglering. Detta är prioriterade frågor för det svenska ordförandeskapet. Här är vi medbeslutande tillsammans med er och ser fram emot att jobba mycket nära med Europaparlamentet för att få direktiv om hedgefonder och finansreglering på plats så snart som möjligt. Jag är medveten om att det är svårt och komplicerat – att det finns många hänsyn som ska tas där – men vi är beredda att jobba med er så nära som möjligt för att få detta på plats.

Sammanfattningsvis kan G20-mötet naturligtvis inte lösa alla de problem som vi har diskuterat. Jag har en god förhoppning om att vi ändå kan komma en bra bit framåt i de frågor som vi har diskuterat. Det finns ett tryck bland europeiska medborgare, men det finns också människor runt omkring i världen som förväntar sig att vi visar prov på ledarskap och ökar stabiliteten i de finansiella systemen, gör vårt yttersta för att undvika denna typ av kriser i framtiden och ser till att vi kan komma starkare ur krisen i framtiden. EU står enat, EU står starkt, och jag kan garantera er att det svenska ordförandeskapet kommer att göra sitt yttersta för att försvara och framföra de europeiska åsikterna på G20-mötet nästa vecka. Tack så mycket för en mycket intressant debatt.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. – (ES) Herr talman! Jag tror att vi alla är eniga om att resultatet av G20-toppmötet i Pittsburgh kommer att bli mycket viktigt. I nuläget, då vi fortfarande brottas med stora och svåra utmaningar till följd av krisen måste vi tro att vi genom av dessa möten kommer att börja hitta och tillämpa lösningar på de problem och utmaningar vi står inför. Vi börjar nu faktiskt se en del viktiga tecken på återhämtning i vissa ekonomiska sektorer, särskilt genom tillväxten i den internationella handeln och ett ökat förtroende bland konsumenter och investerare. Det är därför som stats- och regeringscheferna bör, måste och förhoppningsvis kommer att enas om alla punkterna på toppmötets dagordning och börja genomföra dem efter mötet nästa vecka.

En av de viktigaste punkterna, som många av er också har tagit upp, är behovet av tydlighet, av tydliga budskap om hur de stora världsekonomierna har tänkt fortsätta samordna sitt agerande. Nästa steg i samordningen av ekonomipolitiken måste bli att fastställa en exitstrategi och gå in för ett beslut om när och hur denna strategi ska tillämpas på ett samordnat sätt. Vi måste ta lärdom – och det tror jag också att vi har gjort – från krisen den tjugonionde och inse att stimulansåtgärder inte kan dras tillbaka för snabbt när ekonomin, som sagt, fortfarande går på kryckor. Stimulansåtgärderna får dock inte tillämpas under längre tid än nödvändigt, eftersom vi då skulle återskapa de förhållanden som gav upphov till bubblorna och obalansen som orsakade den här krisen. Detta är en mycket viktig fråga som måste klargöras vid mötet i Pittsburgh.

Vi måste undvika att upprepa tidigare misstag inte bara när det gäller den makroekonomiska politiken utan också i fråga om finansiell reglering och tillsyn. Detta åtagande har uttryckts mycket tydligt vid tidigare toppmöten. Vi måste vidareutveckla åtagandet och infria de löften som getts på såväl global nivå som på EU-nivå, i vårt fall.

I detta sammanhang håller jag med dem som i förmiddagens debatt framhöll att inte allt bara får handla om frågan om ersättningar. Jag instämmer dock även fullständigt i att ersättningsfrågan är mycket viktig, i såväl ekonomiskt, socialt och politiskt som i etiskt avseende. EU visar sitt ledarskap i denna fråga – som vi redan har gjort i andra frågor på G20:s dagordning – både genom var och en av våra stats- och regeringschefer och dessutom genom EU:s institutioner, Europeiska unionens ordförandeskap och kommissionen.

Vi får inte glömma att kommissionen i april i år lade fram rekommendationer för medlemsstaterna angående ersättningar, nästan exakt samma rekommendationer som nu föreslås för hela världen. Vi måste fortsätta vara uppmärksamma på det finansiella systemets problem – mer kapital, omstrukturering och korrigering av bankernas balansräkningar – på EU-nivå och på global nivå.

När man har fullständigt sammankopplade finansiella system är det ingen mening med att vi löser problemen inom våra gränser om ingen annan löser sina problem samtidigt. Ni måste komma ihåg att vi för ett år sedan, så sent som dagen före Lehman Brothers-krisen, fortfarande trodde att vi kunde undvika de värsta problemen med den finanskris som hade börjat i Förenta staterna. Samtidigt är det helt sant, som många av er redan har påpekat, att det politiska målet i slutändan inte bara är att reda ut en banks balansräkning eller kapitalisera dess tillgångar. Det grundläggande problemet är sysselsättningen, situationen för våra små och medelstora företag och bärkraften hos vår offentliga sektor och våra sociala trygghetssystem.

Utan ett fungerande finanssystem kan dock ingenting annat heller fungera. Det är denna utmaning som måste hanteras vid toppmötet i Pittsburgh, eller rättare sagt som G20 måste fortsätta att hantera vid Pittsburgh-mötet.

Slutligen vill jag säga något om en fråga som har tagits upp i många inlägg i debatten. Jag håller med det som många av er har sagt om olika punkter på G20:s dagordning, men jag vill särskilt ta upp en av dem – frågan om skatteparadis och icke samarbetsvilliga jurisdiktioner.

Det stämmer att G20 vid sitt möte i London misslyckades med att hitta en lösning på alla problem med skatteparadis. Det är väldigt svårt att på en dag hitta alla lösningar på ett problem som funnits i många år. Helt sant är dock att man sedan toppmötet i London i april har löst många fler problem på dessa sex månader än vad man gjort eller kunnat göra under många år före Londonmötet. På just denna punkt har man nått en överenskommelse om utbyte av den information som behövs för att förhindra skatteflykt och förebygga att ekonomisk och finansiell verksamhet undanhålls myndigheterna genom utnyttjande av skatteparadis. Det stämmer alltså att vi inte har löst allting under dessa sex månader. Däremot har vi under detta halvår åstadkommit en hel del inom en fråga som är av stor betydelse för att förhindra att finansiell verksamhet som undanhålls reglerings- och tillsynsmyndigheter än en gång skapar snedvridningar i systemet. Detta är också oerhört viktigt när det gäller det budskap vi vill ge våra medborgare i fråga om ansvarsfördelningen och de insatser som krävs för att hantera krisen.

Slutligen var det någon som sade att EU:s röst måste höras tydligare än rösterna från de europeiska G20-länderna. Jag kan försäkra er att EU:s röst under det svenska ordförandeskapet och med kommissionen som språkrör sannerligen hörs. Man lyssnar till den med uppmärksamhet och respekt eftersom EU, inte bara ett par europeiska länder, utan Europeiska unionen, är den organisation som satte igång hela denna globala samordningsprocess. Detta visar tydligt att mer effektiva resultat kan åstadkommas om det finns en verklig samordning.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under den första sammanträdesperioden i oktober.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  András Gyürk (PPE) , skriftlig. – (HU) Det kommande G20-mötet förväntas lägga stark tonvikt vid klimatmötet i Köpenhamn. Fortfarande står många olösta frågor i vägen för ett avtal som ska efterträda Kyoto-avtalet. Låt mig dela med mig av några tankar kring detta. För det första behöver vi bindande åtaganden på medellång sikt i stället för vaga långsiktiga löften. Åtagandena måste vara realistiska, rättvisa och redovisningsbara. Utöver faktorer som ekonomisk utveckling och naturtillgångar är det viktigt att också beakta hur Kyoto-åtagandena har uppfyllts hittills.

För det andra bör vi stödja linjen att EU ska bistå utvecklingsländerna finansiellt och hjälpa dem i deras strävan att uppfylla sina miljöpolitiska mål. Det krävs specifika finansiella garantier för att åstadkomma detta. För att garantera öppenhet måste dock även utvecklingsländerna göra bindande åtaganden och upprätta detaljerade handlingsplaner.

För det tredje måste flexibilitetsmekanismerna ha en fortsatt viktig roll. För att kunna främja investeringar måste vi snarast möjligt få till stånd avtal om hur certifikaten från de projekt som genomförts så här långt ska kunna räknas med.

För det fjärde måste marknadsbaserade instrument få större räckvidd i det nya systemet efter Kyoto. Exempelvis skulle en utökad handel med utsläppsrättigheter eller gröna certifikat kunna bidra till minskade utsläpp på de platser där detta medför minst kostnader. Jag tror inte att den ekonomiska krisen är ett hinder för en kompromiss i Köpenhamn. Ett rimligt avtal på medellång sikt skulle kunna stärka EU-ekonomins konkurrenskraft och samtidigt minska påfrestningarna på miljön.

  Edit Herczog (S&D), skriftlig. – (HU) För fem år sedan åtog sig alla nya medlemsstater som anslöt sig till EU att införa euron. Hittills har fyra av dem gjort det. De andra länderna har släpat efter på detta område på grund av olika ekonomipolitiska hänsynstaganden och misstag, för att inte tala om det faktum att den allmänna finanskrisen har försatt dem i en sårbar situation. Lågkonjunkturen har gett bränsle åt protektionistiska tendenser som hotar att undergräva den inre marknadens funktion.

Den pågående ekonomiska krisen har belyst det faktum att euron har intagit en framträdande roll i de nära ekonomiska band som knutits mellan medlemmarna i euroområdet, men de stater som hoppats på att införa euron har nu hamnat i en ytterst sårbar situation på grund av de utdragna förberedelserna. Många, däribland jag själv, menar att lösningen på den kritiska valutasituation som har utvecklats vore att påskynda införandet av euron i dessa medlemsstater. Det måste fastställas ekonomipolitiska villkor för detta, men också med de villkor som redan finns kommer övergången till euron att ta flera år.

Jag anser att vi inte bara bör kontrollera att konvergenskriterierna är oförändrade. Den förordning som styr hur länge länderna måste tillämpa växelkursmekanismen ERM II måste också hanteras på ett flexiblare sätt av EU än vad som nu sker. Jag anser dessutom att det är mycket viktigt att granska hur processen för anslutning till euroområdet kan påskyndas, samtidigt som man uppfyller de villkor som kan uppfyllas. Detta skulle kunna stabilisera situationen i de länder som påverkas, för att inte tala om hur det skulle bidra till att skydda EU:s hela inre marknad. I värsta fall skulle annars länderna utanför euroområdet, om de drabbas av insolvens, kunna dra med sig euroområdet i fallet.

  Liisa Jaakonsaari (S&D), skriftlig. – (FI) Herr talman! Marknadsekonomin är en bra tjänare men en dålig herre. På senare tid har dock rollerna börjat blandas ihop. Det är vanligt att man vid internationella konferenser pratar om trivialiteter, men nu behöver vi handling, och det snabbt. Nu vid G20-mötet i Pittsburgh har världen en historisk chans att än en gång enas om reglerna för den globala ekonomin. Pressen har talat mycket om bankernas bonusar, men de är bara toppen på isberget. Världsekonomin behöver en totalrenovering och nyckelordet är öppenhet. Vi måste försöka göra oss av med riskekonomin och röra oss mot en realekonomi. Det är bara bindande internationella regler som kan garantera att den casinoekonomi vi bevittnat under de senaste åren inte upprepas. I framtiden ska inte skattebetalarna behöva betala förödelsen. I mekanismer som förmögenhetsskatter finns alltid en risk att någon i den globala ekonomin visar sig vilja åka snålskjuts. Jag anser dock att vi åtminstone bör fundera över hur relevanta dessa fripassagerare kan vara.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) G20-mötet i Pittsburgh kommer att äga rum nästan på årsdagen av Lehman Brothers kollaps. Världens ledare bör ha denna bakgrund i åtanke. Krisen har haft återverkningar för invånarna i nästan alla delar av världen. Toppmötets främsta mål bör vara att minimera riskerna för en upprepning av krisen som orsakats av avregleringen av finansmarknaderna. G20:s ledare står inför uppgiften att skapa ett regelverk för att förhindra att fler spekulationsbanker dyker upp och, uppriktigt sagt, svindlar miljoner finansinstitutskunder över hela världen.

Under de senaste månaderna har vi ständigt fått allt sämre nyheter om chefer som fört sina företag till ruinens brant samtidigt som man tar emot statligt stöd. Under de senaste åren har vi här i EU bevittnat en inkomstklyfta utan tidigare motsvarighet i den europeiska sociala modellen. En av uppgifterna för G20 bör vara att jämna ut inkomsterna i EU och på global nivå. Den finansiella sektorn måste få regler som gör bonusarna beroende av långsiktig avkastning på investeringar och inte kortsiktiga vinster.

Ledarna för flera EU-länder och för hela Europeiska unionen kommer att närvara i Pittsburgh. Därför bör EU visa upp en enad front vid toppmötet. Jag vädjar till Europeiska unionens företrädare att komma ihåg att gemenskapens intressen inkluderar alla medlemsstaters intressen, även de som inte har någon nationell företrädare vid toppmötet.

  Sirpa Pietikäinen (PPE), skriftlig. – (FI) I måndags hade vi den tvivelaktiga äran att arbeta på en årsdag att minnas. Exakt ett år tidigare kollapsade investeringsbanken Lehman Brothers. Denna kollaps anses vara det som faktiskt störtade världsekonomin i den nuvarande djupa lågkonjunkturen och finanskrisen.

Så här mellan denna årsdag och det kommande G20-mötet i Pittsburgh är det värt att stanna upp för att reflektera över vad vi lärt oss och vad vi fortfarande kan lära oss av krisen. Jag ser något mycket viktigt växa fram ur krisen, nämligen möjligheten till en ordentlig översyn av hela den finansiella arkitekturen. Steg i denna riktning har redan tagits. G20-mötet i våras blev en bra grund för handling och riktlinjer kring en global samsyn om de åtgärder som behövs. Förenta staterna har nyligen aviserat ett omfattande finansiellt lagstiftningspaket. Europeiska kommissionen förväntas lägga fram ett förslag om uppbyggnad och tillsyn av EU:s finansiella arkitektur nästa vecka. Nyckelbegreppet här är ”globalt tillvägagångssätt”.

Vi måste upprätta internationellt bindande regler om reformen av Internationella valutafonden, regler om solvens och nya regler om betalningar av optioner. Lagstiftningen måste gälla alla finansiella produkter, och den måste vara flexibel så att den alltid kan anpassas till förändringar och nylanserade produkter inom sektorn.

I djupet av en kris som rubbar människors grundläggande trygghet, försörjning och välfärd är det också konstruktivt att fundera över nya sätt att mäta välstånd. I slutsatserna från den kommission som president Nicolas Sarkozy nyligen tillsatte rekommenderas att välståndet ska mätas med andra kriterier än enbart BNP, och att man i stället särskilt ska ta hänsyn till samhällets förmåga i ekonomiska termer att slå vakt om sina medborgares välbefinnande och en hållbar miljö.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag håller med dem som talat om behovet av ett globalt samordnat tillvägagångssätt. Detta är av yttersta vikt om vi ska kunna ändra maktstrukturerna i det globala finansieringssystemet. Varken kommissionen eller rådet har dock kommenterat konceptet med avvecklingsplaner (living wills) för banksektorn. I veckan är det ett år sedan Lehman Brothers kollaps. Man beräknar att det kommer att ta tio år innan investeringsbanken är färdigavvecklad. Detta kan jämföras med Dunfermline Building Society, vars avvecklingsplan gjorde det möjligt att tydligt identifiera alla tillgångar. Öppenhet är oumbärligt om vi ska kunna återställa konsumenternas förtroende för banksektorn.