Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 8 oktober 2009 - Bryssel

8. Röstförklaringar

– Muntliga röstförklaringar:

– Betänkande: Weber (A7-0011/2009)

  Jan Březina (PPE). – (CS) Fru talman! Förslaget till rådets rambeslut om förebyggande och lösning av jurisdiktionstvister i straffrättsliga förfaranden lades fram på initiativ av bland annat Tjeckien. Det visar att Tjeckien ser straffrättsligt samarbete som en mycket viktig fråga. Ämnet är emellertid känsligt, och vi behöver därför se till att samarbetet sker inom ramen för de befogenheter som grundfördraget ger EU. Det är precis vad som sker i det här fallet. En svag punkt är emellertid att texten är ganska allmänt hållen. Exempelvis fastställs ingen tidsfrist för den kontaktade myndigheten att svara på en begäran om information, och det anges inga kriterier för hur man ska avgöra vilken rättslig myndighet som är bäst lämpad att handlägga straffrättsliga förfaranden. Ett annat aber är den bristfälliga integrationen av Eurojust, som borde ha ägnats större omsorg. Eurojust är det organ som ansvarar för det rättsliga samarbetet i Europa. Eurojust kan potentiellt spela en mycket viktigare roll än i förslaget till rambeslut. Där saknas till och med en bestämmelse om att Eurojust ska underrättas vid lösningen av tvister som rör lagföring i en enda medlemsstat vid brott som berör flera länder.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Fru talman! Jag röstade emot betänkandet, men inte därför att jag har något emot att nationella myndigheter utbyter information om straffrättsliga förfaranden. Det är bra att ta reda på om det pågår parallella förfaranden för samma sakförhållanden i flera medlemsstater.

Jag vänder mig emellertid kraftfullt emot de federalistiska tongångarna i många av ändringsförslagen. Ändringsförslag 3 innebär exempelvis att medlemsstaterna uttryckligen fråntas möjligheten att bestämma vilka myndigheter som ska vara behöriga att vidta åtgärder. Jag är ingen motståndare till Eurojust, men Eurojust får inte bli en ”supermyndighet”.

– Gemensamt resolutionsförslag: G20-toppmötet i Pittsburgh (den 24–25 september) (RC B7-0082/2009)

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (EN) Fru talman! Jag röstade för resolutionen. Det gläder mig att se att såväl EU som de mäktigaste länderna inte underskattar allvaret i den situation vi alla befinner oss i och inte eftersträvar strategin ”en storlek passar alla”. Krisen har orsakats av ett antal komplexa och besläktade faktorer, och det kommer inte att finnas någon enkel utväg.

Den globala finanskrisen gav oss också ett bra tillfälle att ompröva våra prioriteringar och åtgärder, särskilt när det gäller den långsiktiga hanteringen av hållbar ekonomisk återhämtning. Vi har åtaganden gentemot och förväntningar från våra medborgare när det gäller att få full fart på våra ekonomier igen i syfte att garantera full funktionalitet i fråga om kapitalmarknader och utlåning, hantering av arbetslöshet och skapande av arbetstillfällen samt i fråga om att skydda våra medborgare, särskilt de fattigaste och mest sårbara. Detta kommer inte att bli lätt, men jag tror att vi är på väg i rätt riktning.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Fru talman! Vi föreslår på fullt allvar att förvärra den. Orsaken till finanskrisen var överdriven statlig intervention: först i den bemärkelsen att räntenivåerna hölls på en för låg nivå under för lång tid, ett politiskt beslut snarare än ett marknadsbeslut – ett beslut som alla centralbankerna medverkade till – och sedan i den bemärkelsen att, så sent som förra året, lagstiftande organ uppmanade långivare att ställa fler billiga lån till förfogande.

Nu ska G20-ledarna träffas, och de säger: ”Vad är lösningen? Mer statliga ingripanden.” Jag tror, som Mark Twain en gång konstaterade, att om det enda man har är en hammare så börjar allting att se ut som en spik. Men sanningen är att varje åtgärd de har vidtagit har i bästa fall varit meningslös, och har i värsta fall aktivt förvärrat vår situation: räddningsaktionerna, nationaliseringarna, svepskälet att sätta åt skatteparadisen (när de i själva verket menar länder med mer konkurrenskraftiga skattenivåer än deras egna) och den omfattande utvidgningen av statlig jurisdiktion under förevändning av ”oförutsedda händelser”. Och nu vill vi reformera hela det finansiella systemet. Jag vill avsluta med att citera min numera avlidne landsman, domare Aspery: ”Reform? Är inte saker och ting illa nog redan?”

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag har två kommentarer till den tidigare omröstningen om G20-mötet i Pittsburgh. Jag beklagar, och jag anser att det är bedrövligt, att det står så lite om att lösa klimatkrisen i den här resolutionen och även i materialet från G20-mötet. Det finns också ett omnämnande av Tobinskatten, som jag tror kan vara en väg för att såväl finansiera utvecklingsbistånd som att hjälpa utvecklingsländer när det gäller klimatfrågor.

Anledningen till att jag inte röstade ja till ändringsförslagen är för att de var formulerade på ett mycket gammalmodigt sätt, som om vi har en diskussion om Tobinskatten för 20 år sedan. Det moderna sättet att diskutera om detta är en ny finansieringskälla för Förenta nationerna syftar till något annat, och jag hoppas kunna återvända till detta i kammaren senare.

– Resolutionsförslag: Den ekonomiska och finansiella krisens följder för utvecklingsländerna och utvecklingssamarbetet (B7-0078/2009)

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (EN) Fru talman! Jag gav mitt stöd till resolutionen eftersom jag anser att det är tid för alla aktörer att ta sitt ansvar och uppfylla sina åtaganden gentemot utvecklingsländerna. Det är sant att den globala, ekonomiska och finansiella krisen har drabbat till och med de mest utvecklade ekonomierna hårt, men vi får inte glömma att den har drabbat de fattigaste länderna ännu mer. Vi måste komma ihåg att utvecklingsländerna inte förorsakade krisen, men det är de som nu får bära en tung börda.

Förverkligandet av millenniemålen är nu allvarligt hotat. Jag välkomnar varmt G20:s bekräftelse på att man kommer att ta kollektivt ansvar, och jag förväntar mig att se dessa löften förvandlas till verkliga handlingar.

  Krisztina Morvai (NI). – (EN) Fru talman! Jag stödde detta betänkande eftersom jag anser att det finns ett behov av ett nytt paradigm i världen – ett nytt paradigm där vi ändrar inriktning från fullständigt penga- och vinststyrt beslutsfattande till människo- och samhällsstyrt beslutsfattande, från konkurrensens logik till rättvisans logik.

Jag betraktar detta betänkande som åtminstone ett frö. Jag säger inte att det ger fullt stöd åt det nya paradigmet, men det innehåller åtminstone fröet till ett nytt paradigm, i synnerhet i punkt 2, som lyder: ”Europaparlamentet anser att det omedelbart krävs en radikal förändring av politiken för att hantera de faktorer i systemet som ligger bakom livsmedels- och finanskrisen. Detta bör ske genom att det införs nya demokratiska och tydliga regler för den internationella handeln och det internationella finanssystemet.”

Jag tror, och hoppas, att vi tar detta mycket allvarligt. Det finns grundläggande orsaker till denna kris, och vi måste verkligen se närmare på dessa orsaker systematiskt och grundligt. Vi behöver ett helt och hållet nytt paradigm.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr talman! Jag röstade för resolutionen. Alla länder har ju drabbats av den globala finansiella och ekonomiska krisen, men den har varit särskilt förödande för de fattigaste länderna. Krisen har slagit mot samtliga finansieringskällor som de använder. Utan omvärldens hjälp kommer de landvinningar som gjorts att gå förlorade.

Krisen hotar 2015 års millenniemål. Jag stöder därför EU:s planer att tidigarelägga 8,8 miljarder euro i utvecklingsbistånd för budgetstöd och snabba åtgärder för jordbruksfinansiering, liksom förslaget om 500 miljoner euro för att stödja sociala utgifter. Jag stöder inte resolutionsartiklarna om Tobinskatt.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman! Jag röstade för resolutionen, liksom för de ändringsförslag som syftade till att införa Tobinskatt.

Orsaken är att jag vill vara konsekvent. Jag var ledamot i det baskiska parlamentet 2002. Parlamentet antog då en resolution som gick ut på att vi borde ta itu med de internationella kapitalrörelserna, eftersom företeelsen får så stora sociala och ekonomiska konsekvenser i hela världen. Vi borde införa kriterier och mekanismer för att på olika sätt övervaka och främja utvecklingen för människorna, för att minska klyftorna mellan olika länder och i samhället, och för att åstadkomma ekologisk jämvikt. Vi ansåg också att det var vår plikt att införa mekanismer som begränsar spekulativa kapitalrörelser.

På samma sätt ansåg vi att vi behövde agera för att utarbeta förslag till hur vi kan utöva demokratisk kontroll över internationella kapitalrörelser och hantera deras sociala följder. Vi konstaterade också att det var nödvändigt att snarast införa en så kallad Tobinskatt, det vill säga en skatt på internationella finanstransaktioner – något som vi stödde. Skatteintäkterna används till utvecklingsbistånd. Vi ville också införa demokratiska styrmekanismer för det internationella systemet.

Det har nu gått flera år sedan det baskiska parlamentet antog sin resolution. Det är glädjande att Europaparlamentet nu har antagit en resolution i samma anda.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Fru talman! Jag vill gratulera er till det flinka, skickliga och känsliga sätt som ni har utövat ordförandeskapets privilegier på.

I 50 år har europeisk handels- och jordbrukspolitik lett till fattigdom i tredje världen som hade varit möjlig att förebygga. Vi har på samma gång uteslutit produkter från länder där jordbruksexporten står för huvuddelen av statsinkomsterna, strött salt i såren och exporterat våra egna överskott – på ett fruktlöst sätt dumpat våra överskott – på deras marknader. Sedan har vi försökt att stilla våra samveten med omfattande stödprogram som inte har tjänat till att förbättra förhållandena för dessa länder, utan som i stället har stört åtskillnaden mellan representation och beskattning, som har tjänat till att bromsa den demokratiska utvecklingen i stora delar av världen.

Det finns en sak som vi kan göra i morgon som skulle ha en omedelbar, gynnsam och omvälvande effekt i de länder vi talar om: vi kan avskaffa den gemensamma jordbrukspolitiken. Det bästa är att det inte skulle kosta oss ett öre. Tvärtom, våra jordbrukare skulle få det bättre, vår landsbygd skulle tas bättre om hand, våra skatter skulle minska och livsmedelspriserna skulle sjunka, vilket skulle sänka inflationen och leda till en generellt förbättrad situation för världsekonomin.

Och om ni trodde att jag hade glömt det så har jag inte veknat, utan jag anser fortfarande att vi behöver en folkomröstning om Lissabonfördraget: Pactio Olisipiensis censenda est.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Fru talman! Hyckleriet och bristen på konsekvens här i kammaren upphör aldrig att förbluffa. Å ena sidan konstateras i resolutionen helt riktigt det bedrövliga i att de mest kompetenta och begåvade personerna lämnar utvecklingsländerna, och att kompetensflykten skadar länderna ekonomiskt. Samtidigt finns det stöd i alla politiska läger för EU:s blåkort, och för Europas mottagningscentrer för legal invandring i Afrika. Ändå är det just härigenom som kompetensflykt uppkommer och består. Erfarenheten visar ju faktiskt att ”cirkulära migranter” stannar i Europa. Men det finns oändligt många andra skäl till att jag röstade emot resolutionen, bland annat dess vädjan till EU att höja utvecklingsbiståndet. Om EU överhuvudtaget ska åta sig någon uppgift inom utvecklingssamarbetet, bör det vara att samordna medlemsstaternas åtgärder – inte att uppträda som givare.

  Edward Scicluna (S&D). − (MT) Parlamentet och regeringarna bedriver till stor del sitt arbete på området i form av ”brandkårsutryckningar”. Vi vidtar förebyggande åtgärder mot klimatförändringen – men vi behöver också vidta åtgärder för att förebygga underutveckling. Det är inte politiska utan ekonomiska faktorer som ligger bakom många av våra problem på migrationsområdet, särskilt i Medelhavsregionen. För att förhindra att problemet förvärras behöver vi därför tillhandahålla stöd.

− Skriftliga röstförklaringar:

− Betänkande: Böge (A7-0021/2009)

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftligt. – (RO) Italien har begärt stöd av EU:s solidaritetsfond för att återuppbygga Abruzzo-regionen, som drabbades av stora skador vid jordbävningen i april 2009. Jag röstade för detta eftersom ett krisdrabbat land förtjänar att vi tar humanitära hänsyn. Fonden är ett instrument på EU-nivå som ska hjälpa oss att klara naturkatastrofer och vara solidariska med katastrofdrabbade regioner. Jag vill därför betona hur viktigt det är att snabbare kunna tillhandahålla de medel som begärts till de berörda staterna.

  Louis Bontes, Barry Madlener och Laurence J. A. J. Stassen (NI), skriftligt. − (NL) Det nederländska frihetspartiet (PVV) är för katastrofbistånd, men att tillhandahålla sådant bistånd är de enskilda medlemsstaternas uppgift – inte EU:s.

  David Casa (PPE), skriftlig. − (EN) I april 2009 inträffade en jordbävning i Italien som orsakade en hel del skador. Det är av denna anledning som kommissionen föreslagit att Europeiska socialfonden (ESF) tas i anspråk till förmån för Italien. Händelserna som ägde rum i Italien var verkligen tragiska. Jag håller därför med om att det är motiverat att ta ESF i anspråk och har röstat för.

  Edite Estrela (S&D), skriftligt. − (PT) Jag röstade för Reimer Böges betänkande om utnyttjande av EU:s solidaritetsfond för Italiens räkning eftersom jag anser att EU snarast bör reagera på landets rop på hjälp. Härigenom kan vi mildra de tragiska följderna av jordbävningen som drabbade den italienska Abruzzo-regionen i april 2009, och som krävde 300 människoliv och orsakade mycket omfattande skador.

  Diogo Feio (PPE), skriftligt. − (PT) Som jag tidigare har meddelat anser jag att solidariteten mellan medlemsstaterna – och framför allt EU-stödet till katastrofdrabbade länder – tydligt visar att EU nu är något mer än bara ett frihandelsområde. EU har inrättat särskilda biståndsinstrument, bland annat EU:s solidaritetsfond, som demonstrerar att vi kan hålla ihop vid motgångar, då det mänskliga lidandet och de materiella skadorna är särskilt omfattande. Jag välkomnar därför än en gång att EU:s solidaritetsfond utnyttjas för att hjälpa offren för jordbävningen i Abruzzo-regionen i april 2009, och uttrycker mitt stöd för detta.

Jag hoppas som sagt att EU:s solidaritetsfond inte ska utnyttjas alltför ofta, det vill säga att Europa förskonas från allvarliga nödsituationer. Men det vore också bra om dess struktur och tillgänglighet förbättrades löpande och utvärderades ofta, så att vi kan reagera snabbt och obyråkratiskt när ett eventuellt behov uppstår.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftligt. − (PT) Betänkandet stöder utnyttjandet av EU:s solidaritetsfond för att hjälpa Italien efter jordbävningen i april, som krävde 300 människoliv och orsakade mycket omfattande skador. De direkta skadorna efter jordbävningen uppgår uppskattningsvis till över 10 miljarder euro. Katastrofen har kvalificerats som ”en större naturkatastrof”, i enlighet med fondens interventionskriterier, och faller därmed inom ramen för den rättsliga grunden.

Kommissionen föreslår därför att ett sammanlagt belopp på 493 771 159 euro ska tas i anspråk ur EU:s solidaritetsfond. Vi får inte glömma att rådet ännu inte har tagit ställning till förslaget till omarbetning av den förordning genom vilken fonden inrättades, som kommissionen lade fram i maj 2006 och som parlamentet då avvisade.

Vi anser att det bland annat är viktigt att se till att stöd kan utgå vid regionala katastrofer även i framtiden. Vi kanske till och med kan skapa utrymme för ett särskilt beaktande av de naturkatastrofer som kan inträffa i Medelhavsområdet. Fondens handläggningstid och de åtgärder den får vidta kan också behöva skräddarsys till behoven i samband med torka, bränder och andra naturkatastrofer.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftligt. – (RO) I dag röstade jag för Reimer Böges betänkande om att utnyttja solidaritetsfonden för att hjälpa Italien. Jag välkomnar att betänkandet upptogs i föredragningslistan, trots att detta var besvärligt. Parlamentets administration måste räkna med att dagens situation kan upprepas i framtiden. Det går inte att av tekniska skäl skjuta upp omröstningar om betänkanden som är livsavgörande för unionsmedborgarna. Europeiska kommissionen behöver se över förfarandet för att utnyttja solidaritetsfonden, så att stödet kan betalas ut snabbare. Vi behöver inrätta ett system för förskottsbetalningar som bygger på en omedelbar, preliminär bedömning av de direkta skadorna. Vid den slutgiltiga betalningen beaktas sedan den slutliga bedömningen av de direkta skadorna och de förebyggande åtgärder som bevisligen vidtagits med anledning av katastrofen.

  David Martin (S&D), skriftlig. − (EN) Jag röstade för ändringsförslag 7. Det gläder mig att förfarandena har organiserats snabbt för att genomföra omröstningen, och jag hoppas att de medel som behövs i Italien blir tillgängliga så snabbt som möjligt för att tillhandahålla omedelbar och effektiv hjälp.

  Barbara Matera (PPE), skriftligt. − (IT) Jag gratulerar parlamentet till att det gick med på min begäran i går att stoppa omröstningen om utnyttjandet av solidaritetsfonden på grund av jordbävningen i Abruzzerna, som krävde många människoliv och orsakade omfattande skador. Att vänta med en omröstning som betyder så mycket för hårt prövade unionsmedborgare, om så bara i två veckor, är helt omotiverat.

Europeiska kommissionen gjorde en blixtsnabb preliminär utredning och beviljade Italien exakt det belopp som landet begärde, det vill säga 493 771 159 euro. Det kan mycket väl vara det högsta belopp som fonden någonsin beviljat. Parlamentet visar genom omröstningen sin hundraprocentiga solidaritet och samhörighet med de drabbade invånarna. Det brukar annars ta i snitt 18 månader innan fonden kan utnyttjas. Med tanke på att jordbävningen inträffade för fem månader sedan kom vi den här gången mycket snabbt till skott med samrådet med parlamentet. Jag hoppas därför innerligt att kommissionen och rådet genomför resten av förfarandet så snabbt som möjligt, och ser till att Italien har tillgång till pengarna vid årsskiftet.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. − (EN) Effekterna av jordbävningen i Abruzzo var förödande och tragiska, och den finansiering vi godkände i dag kan naturligtvis inte kompensera för den fruktansvärda förlusten av liv eller den fysiska destruktionen av samhällen som orsakats av denna naturkatastrof. Men finansieringen från EU:s solidaritetsfond kommer att betyda mycket för regionen och dess långsiktiga återhämtning, och det faktum att denna fond finns och fungerar effektivt är ett bevis på solidariteten mellan Europeiska unionens medlemsstater. Program och mekanismer för att tillhandahålla praktiska åtgärder gör oss starkare som union och bättre rustade för att klara av kriser, oavsett om det handlar om ekonomisk nedgång eller naturkatastrofer. Vi ska fortsätta stödja dessa praktiska åtgärder för att tillhandahålla stöd till medlemsstater under perioder då det finns ett verkligt behov. Politik gör det möjligt för oss att påverka och kontrollera händelser, men för de händelser – såsom naturkatastrofer – som går utöver den politiska sfären kan vi utveckla dessa viktiga mekanismer som hjälper oss att klara av kriser.

  Rafał Kazimierz Trzaskowski (PPE), skriftligt. – (PL) Människor har drabbats av en tragedi. De har mist nära och kära och i många fall allt de äger. En vacker stad med mycket gamla anor har förstörts. Varje anständig människa ställer sig i det läget bakom ett förslag som detta. EU:s solidaritetsfond är ett exempel på hur EU kan handla gemensamt, och på ett sätt som ger resultat, när ent medlemsstat drabbas av en tragedi, som i detta fall. Genom EU:s solidaritetsfond kan vi ge katastrofbistånd snabbt, och det sänder tveklöst en positiv signal till medborgarna.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar det positiva omröstningsresultatet när det gäller att tillhandahålla finansiering till offren för Abruzzojordbävningen. Vår reaktion på naturkatastrofer, såsom den förödelse vi såg i Italien, måste gå utöver den politiska sfären. Att agera för att hjälpa offren för denna katastrof att återuppbygga sina liv, sina hem och sin framtid är naturligtvis något som varje ledamot av parlamentet med en aldrig så liten gnutta sann medmänsklighet kommer att gå med på.

EU:s solidaritetsfond gör det möjligt för oss att agera som en gemenskap för att lindra nöd och lidande. Sedan den inrättades har fonden använts för att hjälpa folk i mer än hälften av EU:s medlemsstater och i samband med över 20 katastrofer, från översvämning till skogsbränder, torka och vulkanutbrott. Jag noterar också att folket i Wales har varit bland dem som har kunnat dra nytta av finansiering efter de fruktansvärda översvämningarna 2007.

Fondens intäkter måste dock ses över, och det finns starka skäl att tillåta fonden att ha sina egna resurser så att andra projekt inte påverkas när fonden tas i anspråk.

Jag hoppas att dessa pengar på något sätt kan bidra till inte bara återuppbyggandet av byggnader utan också av de samhällen som förstördes.

− Betänkande: Weber (A7-0011/2009)

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftligt. – (RO) Att förbättra samarbetet mellan myndigheter med parallella behörigheter vid straffrättsliga förfaranden är en mycket viktig åtgärd. När en brottslig gärning omfattas av jurisdiktionen för två eller fler medlemsstater ska det straffrättsliga förfarandet genomföras i den lämpligaste jurisdiktionen. Det är då avgörande att inrätta en gemensam och enhetlig ram för hur jurisdiktionen ska väljas på ett objektivt och öppet sätt. Misslyckas tillämpningen av principen ne bis in idem – som återfinns i konventionen om tillämpningen av Schengenavtalet – kränks de grundläggande rättigheterna. Det strider dessutom mot EU:s mål att skapa ett gemensamt område för frihet, säkerhet och rättvisa. Det betänkande som jag röstat för utgör en ytterligare garanti för att principen ska respekteras, inte bara i varje enskilt lands förfaranden, utan i det europeiska rättsliga området som helhet. Jag välkomnar därför att betänkandet antogs vid sammanträdet i går.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftligt. − (LT) Jag röstade för betänkandet, eftersom jurisdiktionstvister bör lösas i samförstånd så smidigt som möjligt. Det är bra med en garanti för att principen ne bis in idem respekteras i medlemsstaternas domstolar. Betänkandet ger tyvärr inte besked om hur behörighetstvister ska lösas och hur man ska fastställa vilken stats jurisdiktion som ska gälla. Inte heller Eurojusts roll är klart definierad. Betänkandet sporrar oss ändå att åstadkomma fler viktiga beslut på området medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.

  David Casa (PPE), skriftlig. − (EN) I en värld som blir alltmer globaliserad och en situation där det finns 27 medlemsstater i EU är sannolikheten för att det ska pågå någon konflikt i någon jurisdiktion stor. Det kan ge upphov till svårigheter, vilket är anledningen till att jag har röstat ja.

  Carlos Coelho (PPE), skriftligt. − (PT) Jag anser att det är avgörande att vi får effektivare straffrättsliga förfaranden, samtidigt som en korrekt rättskipning måste garanteras. Rambeslutet bidrar till att förebygga och lösa jurisdiktionstvister, till att förfaranden handläggs i den jurisdiktion som är lämpligast, och till att göra jurisdiktionsvalet öppnare och mer objektivt när sakförhållanden omfattas av jurisdiktionen för mer än en medlemsstat.

Jag hoppas att vi på så vis kan undvika onödiga parallella straffrättsliga förfaranden. Det får dock inte byråkratisera ärenden där lämpligare och snabba alternativ finns att tillgå. Om exempelvis medlemsstater har infört mer flexibla instrument eller avtal bör dessa få företräde. Om det förekommer situationer där parallella straffrättsliga förfaranden i flera medlemsstater avser samma person och sakförhållanden, kan detta faktiskt strida mot principen ne bis in idem, vars tillämpning måste få genomslag i hela det europeiska rättsliga området. Jag stöder också att Eurojust får en viktigare roll redan i ett tidigt skede av processen.

  Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater valde att lägga ned våra röster, eftersom vi anser att det är medlemsstaterna själva som ska bestämma vilka myndigheter som ska anses vara behöriga i samrådsförfaranden, att Eurojusts inblandning ska vara kompletterande och sekundär i förhållande till medlemsstaterna, och att byråns mandat inte på något vis ska vidgas genom detta beslut.

Många punkter i parlamentets betänkande förbättrar dock förslaget till rambeslut. Det är viktigt, inte bara för de nationella myndigheterna utan särskilt för dem som är misstänkta eller står åtalade, att det finns tydliga tidsfrister, förfarandegarantier och andra skyddsmekanismer.

  Diogo Feio (PPE), skriftligt. − (PT) Vi kan bara effektivisera rättsväsendets hantering av straffrättsliga förfaranden genom att medlemsstaterna vidtar samordnade åtgärder för att förebygga och lösa jurisdiktionstvister i samband med sådana förfaranden. Straffrättsliga förfaranden som berör flera jurisdiktioner bör därför handläggas i en enda medlemsstat. Det sparar inte bara tid och resurser, utan också pengar. Därför är det av största vikt att dessa förfaranden genomförs enhetligare och effektivare.

För att det ska gå att fastställa vilken jurisdiktion som är behörig, och överföra ärendet dit, är det därför avgörande att medlemsstaternas behöriga myndigheter samråder direkt med varandra med minsta möjliga tidsspillan. Här är det viktigt att slå vakt om den tilltalades rättigheter under hela det straffrättsliga förfarandet, eftersom ett av EU:s grundläggande mål är att erbjuda sina medborgare ett gemensamt område för frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi röstade nej till betänkandet eftersom det är inriktat på att stärka Eurojusts roll. I juridiskt hänseende garanteras rättvisa beslut av rådets förslag til rambeslut, framför allt eftersom ne bis in idem-principen där tydligt garanteras: nämligen att en person inte får dömas två gånger i samma straffrättsliga förfarande. Trots att föredraganden erkänner detta stärks genom de införda ändringsförslagen Eurojusts roll på områden som uteslutande hör till medlemsstaternas jurisdiktion. På detta sätt, och genom att man räknar med att Eurojust kommer att ingripa i förfarandena, görs Eurojust till en instans som är överordnad medlemsstaterna, eftersom deras möjlighet att komma överens om vem som ska bestämma över förfarandena fråntas dem.

Vi anser inte att det är godtagbart att allt detta motiveras med hänvisning till ”tidsspillan och resursslöseri”. Att överlämna medlemsstaternas jurisdiktioner på det rättsliga området samt på andra områden till EU försvagar deras suveränitet och tjänar inte allmänhetens intressen när det gäller försvaret av dess rättigheter, friheter och garantier. Enligt vår mening utgör betänkandet ytterligare ett exempel på just detta.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Ne bis in idem-principen – enligt vilken en och samma person inte kan prövas två gånger för samma brott – är en grundläggande rättsprincip i en demokrati. Jag själv är offer för en kränkning av denna princip i Frankrike, eftersom jag fortfarande är föremål för åtal på statens order i en sak där kassationsdomstolen redan helt har frikänt mig.

För detta har jag särskilt att tacka Diana Wallis, föredragande om min immunitet, som har missbrukat sina befogenheter och gjort det möjligt att använda alla tänkbara knep för att beröva mig det skydd som jag skulle ha rätt till om rättvisa, moral och rättspraxis hade varit rådande i parlamentet.

Renate Webers betänkande är dock inte inriktat på att förhindra dessa fall av ne bis in idem. För detta ändamål finns en EU-konvention från 2000, som vad det verkar fungerar till praktiserande juristers belåtenhet och enligt rättsordningens principer.

Nej, Renate Webers betänkande är i verkligheten inriktat på att ge Eurojust, som många vill göra till en europeisk åklagarmyndighet, rätt att utöva kontroll och fatta beslut på nationella behörighetsområden. Det är skälet till att vi har röstat nej.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Weberbetänkandet om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden. Allvarlig brottsverksamhet är i ökande omfattning av gränsöverskridande natur, och EU har en viktig roll att spela när det gäller sådan verksamhet. Tydligare förfaranden för utbyte av information i straffrättsliga förfaranden kommer att förbättra samarbetet mellan medlemsstater och förbättra individuella nationers förmåga att bekämpa brottslighet. Grundläggande rättigheter måste alltid beaktas, och enligt min uppfattning förbättrar Weberbetänkandet det föreslagna rambeslutet.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Jag beslutade mig för att lägga ned min röst i den slutliga omröstningen. Även om det finns några bra ändringsförslag om mänskliga rättigheter (t.ex. ändringsförslagen 6 och 15) i den gemensamma omröstningen finns det också ändringsförslag som för över medlemsstaters befogenheter till Eurojust (t.ex. ändringsförslagen 3, 9, 16, 17 och 18). Jag anser att dessa ska förbli inom medlemsstater.

Förslag från talmanskonferensen: Utnämningar till det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. − (PT) Inrättandet av det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen kan visa sig bli avgörande för EU:s framtid. Dess ledamöters erfarenhet är avgörande för fullgörandet av de uppgifter och förslag som kommer att läggas fram av detta särskilda utskott. Jag anser att listan över ledamöter omfattar parlamentsledamöter som är respekterade och mycket erfarna på de områden som påverkas av den nuvarande krisen. De kommer därför även att kunna bidra till att diskutera och lägga fram relevanta åtgärder för att rätta till felen i det finansiella system som gav upphov till den nuvarande situationen. Därigenom kommer de att på ett viktigt sätt bidra till att bereda väg för det möjliga antagandet av en välgrundad och bättre lagstiftning i framtiden.

Jag anser även att detta utskott bör fortsätta sin verksamhet efter de planerade tolv månaderna och att dess sammansättning ska kunna ses över, för att göra det möjligt att övervaka och utvärdera de åtgärder som antas i samband med den nuvarande krisen.

− Gemensamt resolutionsförslag: G20-toppmötet i Pittsburgh (den 24–25 september) (RC B7-0082/2009)

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. − (PT) Jag är nöjd med de överenskommelser som nåddes vid G20-toppmötet i Pittsburgh. Jag är övertygad om att de utgör ett steg i rätt riktning. De omedelbara prioriteringarna måste vara att kunna garantera en stark och hållbar ekonomisk tillväxt i den reala ekonomin, se till att kapitalmarknader och utlåning fungerar, bevara och främja sysselsättningen och skydda människor från krisens negativa effekter, med särskilt beaktande av de fattigaste och mest sårbara.

Den snabba ökningen av statsskulden och budgetunderskotten är oroande. Vikten av att man upprättar långsiktigt stabila statliga finanser måste betonas för att undvika att lägga alltför stora bördor på kommande generationer. Bristen på utvärdering av de stora misstag inom reglering och övervakning som orsakade den finansiella krisen är dock beklaglig. Det är en prioritet att förstå vad som hände på den nivån och därigenom undvika att misstagen från det förflutna upprepas.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Världen står inför en motsägelse som kommer att bli svår att lösa. Å ena sidan kräver den ekonomiska krisen och dess sociala konsekvenser brådskande åtgärder för att återskapa en tillväxt som leder till arbetstillfällen. Det stod på G20-toppmötets dagordning i Pittsburgh. Å andra sidan – och detta kommer att bli utmaningen för konferensen i Köpenhamn – är det lika brådskande att bekämpa klimatförändringarna genom att minska energiförbrukningen. Med andra ord måste vi starta om maskinen och se till att den förorenar mindre. Dessa båda frågor kan dessutom inte lösas i följd. Båda är brådskande. Det är brådskande att ge ekonomin en nystart, och det är brådskande att begränsa konsekvenserna av ekonomins verksamhet. Vid G20-toppmötet i går och vid klimatförändringskonferensen i morgon måste EU balansera mellan två lika stora hot. EU-institutionerna måste inrättas så snabbt som möjligt enligt Lissabonfördraget, som har antagits av unionens 27 länder. Genom att Tjeckiens president Václav Klaus försöker vinna tid för att fördröja detta ögonblick bär han ett stort ansvar inför unionens 500 miljoner medborgare.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. − (LT) EU behöver en strängare övervakning av finansmarknaden, vilket en institution skulle vara ansvarig för (G20-gruppen). Det är viktigt att säkerställa en långsiktig finanspolitisk stabilitet för att undvika att lägga alltför stora bördor på kommande generationer samt att skapa fler arbetstillfällen och skydda människor från krisens verkningar. Prioriteringarna måste vara att skapa arbetstillfällen, garantera en stark och hållbar ekonomisk tillväxt i den reala ekonomin, se till att kapitalmarknader och utlåning fungerar, bevara och främja sysselsättningen och skydda människor från krisens negativa effekter, med särskilt beaktande av de fattigaste och mest sårbara. I dag måste vi stödja den sociala dialogen på alla nivåer för att förhindra lönesänkningar och för att se till att löneökningarna ligger i linje med produktionstillväxten. Skapandet av nya arbetstillfällen måste betraktas som det viktigaste målet.

  Pascal Canfin (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Verts/ALE-gruppen röstade för resolutionen om G20 av flera skäl, bland andra följande: genom att hänvisa till behovet av att utveckla nya indikatorer som går längre än BNP ger Europaparlamentet en tydlig signal om att ”ekonomisk återhämtning” inte får baseras på en strategi som går ut på att ”allting ska fortsätta som vanligt”, vilket ligger i linje med vårt krav på att utveckla en ”Green New Deal”; i resolutionen hävdas behovet av att ta itu med den globala obalansen, särskilt obalanser när det gäller växelkursen och instabiliteten i fråga om priset på handelsvaror inom en multilateral ram; i resolutionen sänds ett positivt budskap ut med tanke på införandet av en skatt på finansiella transaktioner, vilket det aldrig har varit fråga om förrän nu; när det gäller den ekonomiska krisen gör Europaparlamentet ett starkt yttrande om internationell samordning i syfte att undvika tillsynsarbitrage. I resolutionen betonas att förbättringen av aktsamhetsregler inom ramen för G20 består av en strategi med ”minimiharmonisering” som inte får förhindra att EU tillämpar högre standarder; när det gäller övervakning av finanssektorerna har Europaparlamentet tagit ett viktigt steg mot en förbättrad och mer centraliserad strategi för övervakning av finansmarknader med inrättandet av en enda finansiell tillsynsmyndighet som det slutliga målet.

  Maria da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) G20-gruppen har åtagit sig att nå en överenskommelse vid toppmötet i Köpenhamn, och det är väsentligt att EU fortsätter att spela en ledande roll i förhandlingarna för att nå en omfattande och rättvis överenskommelse. Överenskommelsen i Köpenhamn kan driva på den ekonomiska tillväxten, främja ren teknik och säkerställa att nya arbetstillfällen skapas i industrialiserade länder och utvecklingsländer.

Att det finns en överenskommelse om finansiering av och tekniskt stöd till ren, förnyelsebar energi och energieffektivitet i u-länder är nödvändigt för att nå en stabil överenskommelse i Köpenhamn. Det är viktigt att definiera en konkret modell för att maximera chanserna att nå en överenskommelse i Köpenhamn. I den internationella överenskommelsen måste man säkerställa en gemensam minskning av utsläppen av växthusgaser enligt rekommendationerna i den fjärde utvärderingsrapporten från Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (25–40 procent fram till 2020 i förhållande till 1990) och måste fastställa en långsiktig minskning för EU och andra i-länder på minst 80 procent fram till 2050 i förhållande till 1990.

  David Casa (PPE), skriftlig. − (EN) G20-toppmötet som hölls i Pittsburgh den 24–25 september var framgångsrikt på olika områden, såsom att diskutera behovet av att ta itu med orsakerna till finanskrisen för att garantera att sådana händelser inte inträffar igen i framtiden. Jag instämmer i detta och har därför röstat för resolutionen.

  Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark, Anna Ibrisagic och Alf Svensson (PPE), skriftlig. Vi har i dag röstat för resolutionen om G20. Vi har emellertid valt att rösta emot införandet av en finansiell transaktionsskatt eftersom det motverkar fattiga länders kapitalbildning och utgör ett hinder mot den utveckling och tillväxt som har lyft länder och människor ur fattigdom de senaste 30 åren. Vi är även emot införandet av en sysselsättningsfond för utjämning av konjunktursvängningar på internationell nivå eftersom det riskerar att bevara gamla och förlegade strukturer och därmed hindra framväxten och utvecklingen av nya jobb. Det skulle kräva införandet av ett internationellt beskattnings- och fördelningssystem utan demokratisk kontroll och med uppenbara risker för korruption av olika slag. Det är viktigt att människor som drabbas av krisen kan få stöd och hjälp, men detta hanteras bäst på nationell nivå, inte av ett internationellt byråkratiskt system.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Delegationen av valda representanter från Mouvement Démocrate (gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa – Frankrike) välkomnar antagandet av resolutionen om slutsatserna från G20-toppmötet. Genom detta beslut bekräftar Europaparlamentet att EU måste upprätta ett system för finansiell tillsyn och en gemensam finansmyndighet. Vi måste sträva efter en långsiktig finanspolitisk stabilitet för att inte skada kommande generationer. De omedelbara prioriteringarna måste vara att skapa arbetstillfällen och skydda medborgarna från krisens effekter. Vi har röstat ja till ändringsförslagen 5, 8, 11, 12 och 13 och beklagar att Europaparlamentet inte gick längre i fråga om öppenhet i bokföringen, kampen mot skatteparadisen och miljöåtagandena (”New Green Deal”). Vi upprepar även vårt engagemang för en typ av Tobinskatt på finansiella transaktioner. I detta avseende uppmanar vi Europaparlamentet att inleda en diskussion om hur en sådan skatt ska definieras.

  Frank Engel (PPE), skriftlig. – (FR) Även om vi instämmer i de huvudsakliga riktlinjerna i Europaparlamentets resolution om G20-toppmötet i Pittsburgh och av det skälet har gett vårt stöd till den, vill Luxemburgdelegationen från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) uttrycka vissa reservationer om delar av resolutionen som är otillfredsställande.

För det första nämns i slutsatserna från Pittsburgh behovet att låta dem som blir föremål för räddningsåtgärder bidra till kostnaden för dessa åtgärder. Detta är inte samma sak som att ta fram en skatt på finansiella transaktioner, som det föreslås i parlamentets resolution. För det andra rekommenderar vi ett system för finansiell tillsyn i vilket man i framtiden sammanför de nationella tillsynsmyndigheterna och de tre EU-organen. Ett sådant system håller på att upprättas inom ramen för EU:s lagstiftningsförfarande.

Slutligen är det viktigt att förhindra det utbredda bruket av termen ”skatteparadis”, som hämtats från G20-gruppen. Jurisdiktioner som inte på något sätt är skatteparadis har godtyckligt tagits med på en ”grå lista”, medan verkliga skatteparadis även fortsättningsvis slipper alla former av påtryckningar från G20-gruppen och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Att kalla länder med måttlig beskattning ”skatteparadis” hjälper oss inte att komma ur krisen, eftersom dess orsaker ligger någon annanstans.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. − (PT) Jag röstade ja till Europaparlamentets resolution om G20-toppmötet, som hölls i Pittsburgh den 24–25 september, eftersom jag anser att de nuvarande ekonomiska svårigheterna måste ses som en möjlighet att främja Lissabonstrategins mål och upprepa ett åtagande att bekämpa arbetslöshet och klimatförändringar samt skapa en europeisk strategi som leder till en ekonomisk återhämtning som är långsiktigt stabil. Det är dock synd att förslaget till en typ av Tobinskatt på finansiella transaktioner inte har antagits, eftersom den skulle göra det möjligt att begränsa överdriven spekulation samt främja finansiell stabilitet och investeringar på lång sikt.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. − (PT) Mot bakgrund av den globala ekonomiska krisen och dess allvarliga sociala följder blir de beslut som fattas av G20-gruppen mycket viktiga. Det är genom samordnade insatser av medlemmarna i G20-gruppen som vi kan bygga upp ett finansiellt system som bidrar till en jämnare och mer stabil ekonomisk utveckling i framtiden, och därigenom undvika kriser som den nuvarande.

Vi i EU kan inte agera på egen hand och anta regler som inte följs av andra länder, eftersom detta skulle bli till nackdel för EU:s ekonomi i den globaliserade värld vi lever i.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Jag är nöjd med de överenskommelser som nåddes vid G20-toppmötet i Pittsburgh. Som en följd av kapitalets globalisering kräver åtgärder för att bekämpa och förhindra nya kriser så mycket internationellt samarbete som möjligt. Jag är glad över överenskommelserna, som är inriktade på ekonomisk tillväxt, främjande av sysselsättningen och reglering av marknaderna, och jag hoppas att dessa mål i hög grad förverkligas. En skatt på finansiella transaktioner för att möjliggöra kontroll av överdriven spekulation och främja långsiktiga investeringar kan endast fungera om den tillämpas på global nivå.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den resolution som antagits i dag är i linje med de ståndpunkter som redan har antagits av olika EU-organ, inklusive Europaparlamentet, i ett försök att dölja de verkliga orsakerna till den ekonomiska och sociala krisen och, genom att manipulera den, påskynda och främja en fortsättning på och utveckling av den politik som orsakade krisen. Bland annat när det gäller skatteparadis tas endast hänsyn till att dessa ”har undergrävt den finansiella regleringen” och rekommenderar endast att det är nödvändigt att ”förbättra skatteöppenheten och informationsutbytet”.

Vad som krävs, och vad som inte nämns i resolutionen, är att man överger den nyliberala politik som medför att tjänster liberaliseras och privatiseras, arbetstagarnas rättigheter angrips och tillverkningsstrukturerna förstörs. Denna politik leder till försämrade levnadsförhållanden, skulder, ökad arbetslöshet, anställningsotrygghet och fattigdom. Det är nödvändigt att värdesätta arbetet och arbetstagarna, skydda produktiva sektorer och offentliga tjänster, att på ett verkligt sätt göra den ekonomiska makten underordnad den politiska makten, att bekämpa och straffa korruption och ekonomisk brottslighet samt göra slut på skatteparadisen.

  Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade nej till samtliga ändringsförslag som lades fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen om G20-resolutionen, för att protestera mot den gruppens taktik att alltid öppna upp debatter på nytt genom allmänt demagogiska ändringsförslag. De gröna hade förhandlat fram det gemensamma resolutionsförslaget och fått sina krav tillgodosedda i många ändringsförslag. Det oaktat har de inte undertecknat det gemensamma resolutionsförslaget så att de kan ställa till en scen vid plenarsammanträdet.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Vi röstade nej till resolutionen om G20-toppmötet av ett bra skäl: ingenstans ifrågasätts det globala finansiella system som är roten till krisen. I resolutionen fastslås till och med att vi behöver ännu mer globalisering, ännu mer liberalisering, samt den så kallade skyddsåtgärden som består av multilaterala institutioner och organ ämnade att bli en världsregering.

Men genom att vägra förändra systemet garanterar man att de få användbara och nödvändiga åtgärdsförslagen går i stöpet. Genom att till varje pris försöka rädda systemet som det ser ut i dag, med marknader som har allt mindre samband med den reala ekonomin, bereder man väg för andra kriser och ser till att det uttalade målet att skapa arbetstillfällen inte uppnås.

Ekonomin är inte ett mål i sig: den utgör bara ett medel för att uppnå politiska mål, framsteg i samhället och mänsklig utveckling. Så länge man underkastar sig ekonomins påstådda krav och kapitulerar inför de förment oföränderliga marknadslagarna kommer man inte att lösa några problem.

  Sylvie Goulard (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag skulle som företrädare för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa vilja förklara varför vi lade ned våra röster vid omröstningen om gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens ändringsförslag om en typ av Tobinskatt. Vår grupp har beslutat att inrätta en arbetsgrupp i denna fråga för att klargöra syftet med och de praktiska detaljerna kopplade till denna skatt. Med full insikt i förhållandena kommer sedan de politiska grupperna att kunna enas om en gemensam strategi i denna fråga, en strategi som har samma innebörd för alla och som kan försvaras i behöriga internationella organ.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för resolutionen om G20-mötet i Pittsburgh. Den aktuella ekonomiska krisen är verkligen global både vad gäller ursprunget och effekterna, och därför är det väsentligt med samordnade internationella åtgärder för att hitta lösningar. Nationella regeringar har alla en roll att spela i dessa lösningar, och samordnade åtgärder på EU-nivå kommer att ge garantier för att EU kan gå i bräschen för den globala återhämtningen. Den skotska regeringen propagerar för ett program som syftar till att stödja sysselsättning och samhällen, stärka utbildning och färdigheter samt investering i innovation och framtidsindustrier. Tillsammans med de andra länderna i Europa kommer vi att kunna övervinna de prövningar vi nu står inför.

  Arlene McCarthy (S&D), skriftlig. − (EN) Jag och mina kolleger från Labourpartiet stöder starkt de åtaganden som G20 gjort för att få till stånd en skatt på finansiella transaktioner. Mot bakgrund av de kostnader som skattebetalarna drabbats av under krisen är det viktigt att vi kan säkerställa att finanssektorn bidrar fullt ut och på ett rättvist sätt för att få till stånd en förbättring av de offentliga finanserna. Tobinskatten är en typ av skatt på finansiella transaktioner som har föreslagits. Vi stödde inte ändringsförslag 8 eftersom vi måste beakta alla alternativ i stället för att specifikt binda oss för en ”Tobinskatt”. Vidare föreslås i ändringsförslaget att en ensidig europeisk form av en sådan skatt bör övervägas. Branschen för finansiella tjänster är en global industri, och vårt arbete måste även fortsättningsvis vara inriktat på att säkerställa en skatt på transaktioner som är effektiv och som fungerar på global nivå.

  David Martin (S&D), skriftlig. − (EN) Jag lade ned min röst i fråga om ändringsförslag 8 om skatt på finansiella transaktioner. Jag är för en sådan skatt, men jag anser att den måste finnas på global nivå i stället för på europeisk nivå för att vara verkningsfull.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det gemensamma förslaget till resolution om G20-toppmötet i Pittsburgh har många positiva inslag I resolutionsförslaget påpekas exempelvis rent ut svårigheterna med de finanspolitiska stimulansåtgärder som har införts av flertalet stater. Konsolideringen av de nationella budgetarna måste ges en betydande roll under de kommande åren. Jag välkomnar även att man försöker ta itu med krisens orsaker, med hänvisning till den ohämmade spekulationen och bristen på reglering av finansmarknaden. Detta har dock endast gjorts på ett ytligt sätt. Man tränger inte ned till de verkliga reformer som behövs. Med tanke på den enorma kris som vi fortfarande befinner oss i och som tyvärr kommer att leda till många fler arbetslösa, är detta alldeles för lite. Av det skälet har jag lagt ned min röst.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) I förslaget till resolution om G20-toppmötet i Pittsburgh slås det uttryckligen fast att krisen är en följd av vårdslöst och oansvarigt risktagande från vissa finansinstituts sida samt brist på reglering av finansmarknaden. Dörren lämnades därmed vidöppen för total spekulation. Det är därför än viktigare att snabbt införa lämpliga regler för marknaderna. Vissa av de idéer som i detta hänseende läggs fram i förslaget välkomnas varmt. Det är dock olyckligt att man i förslaget även ställer sig bakom Basel II-regelverket, som enligt vår egen erfarenhet har lett till att kapitalflödet till små och medelstora företag praktiskt taget har sinat. Det kategoriska slopandet av banksekretessen är inte något som jag kan stödja, av hänsyn till alla små bankkunder. Av detta skäl beslutade jag att lägga ned min röst vid slutomröstningen.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Först och främst välkomnar jag att man vid G20-toppmötet tog itu med sådana viktiga frågor som hållbar ekonomisk tillväxt, sysselsättning och potentiella klimatförändringar, som skulle kunna göra vår planet obeboelig. Dessa är aktuella globala frågor som allmänt betraktas som livsviktiga för den europeiska tillväxten.

I detta avseende välkomnar jag beslutet att fortsätta stimulansåtgärderna för ekonomisk återhämtning och det uppvisade engagemanget i en strategi som kan göra Lissabonagendans principer genomförbara, särskilt det globala intresset för att genomföra den globala sysselsättningspakten. På denna punkt är det viktigt att betona det brådskande behovet av att inrätta en sysselsättningsfond för utjämning av konjunktursvängningar på internationell nivå och ambitiösa finanspolitiska stimulanspaket som skapar och bevarar arbetstillfällen, samt en stark socialpolitik till stöd för sårbara grupper.

  Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Den finansiella krisen uppstod delvis på grund av att banker missbrukade sina kunders förtroende och tog för stora risker med kundernas pengar. Vi tycker att det behövs en fördjupad diskussion om hur gränsöverskridande finansiella transaktioner ska hanteras. Vi tycker inte att den så kallade Tobinskatten på ett effektivt sätt motverkar spekulation, men vi välkomnar en diskussion om hur finansiella företag som banker, fondbolag och försäkringsbolag kan bidra till en sund och stabil finansmarknad. Den finansiella krisen visar att det behövs gränsöverskridande lösningar på gränsöverskridande problem. Denna diskussion bör därför föras globalt och inte enbart inom EU.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. − (PT) Jag välkomnar de överenskommelser som nåddes vid G20-toppmötet, som jag är mycket nöjd med och som allmänt betraktades som ett steg i rätt riktning.

Eftersom viktiga frågor som reglering och övervakning av finansmarknaderna och de offentliga finansernas hållbarhet diskuterades, vill jag särskilt betona frågan om hållbar ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

Jag är glad över att de prioriteringar som antagits av G20-gruppen är grundade på hållbar ekonomisk tillväxt i den reala ekonomin, som inte bara garanterar skapandet av arbetstillfällen utan även tjänar som en garanti för att allmänheten, särskilt de fattigaste och mest sårbara, skyddas från krisens negativa verkningar. Jag är även glad över G20-ledarnas åtagande att tackla arbetslöshetskrisen på internationell nivå och göra främjandet av arbetstillfällen till en central del av återhämtningsplanen.

Jag beklagar endast att man vid G20-mötet misslyckades med att nå en överenskommelse i fråga om den globala kampen mot klimatförändringarna.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Det var viktigt för Europaparlamentet att sända en tydlig signal till världens främsta ledare efter G20-toppmötet i Pittsburgh. Denna signal har sänts genom den resolution som antogs i dag, i vilken det påpekas att vi visserligen har den värsta delen av finanskrisen bakom oss men att följderna vad beträffar budget och sysselsättning kommer att vara påtagliga en lång tid framöver utan gemensamma åtgärder av EU, Förenta staterna och Kina. De senare har redan fattat beslut om en reform av Internationella valutafonden, övervakning av börsmäklarnas bonusar, kapitalkrav och insyn när det gäller komplexa finansiella produkter, så G20-mötet var inte förgäves.

Trots det måste fortfarande tre stora uppgifter fullgöras om det ska kunna göras några framsteg i kontrollen av globaliseringen. Den första uppgiften är att på ett verkligt sätt ta itu med skatteparadisen, eftersom så mycket pengar saknas i statskassorna. Den andra är att förhindra en valutahandelsstorm som en följd av misslyckandet att omvikta växelkurserna och bruket av devalveringar i konkurrenssyfte. Den tredje uppgiften är att ta itu med prisvolatiliteten för grundläggande handelsvaror, särskilt livsmedel, eftersom detta bidrar till att öka obalansen och fattigdomen i världen.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Fru talman, mina damer och herrar! Det nyligen genomförda G20-toppmötet i Pittsburgh har bekräftat att den ekonomiska situationen gradvis stabiliseras. Det är dock fortfarande nödvändigt att hålla i minnet de problem som vissa ekonomier kan ställas inför. Mötet gjorde det möjligt att bekräfta staternas beslut att förbättra systemet för reglering av finansmarknaderna. Den största faran, som vi inte får tillåta, är en fortsatt ökning av arbetslösheten, sjunkande efterfrågan och minskning av produktionen. De principer som föreslogs i Pittsburgh bör utgöra grunden för den gemensamma ekonomiska utvecklingen i världen. Vid toppmötet bekräftades behovet av ytterligare insatser för att inrätta institutioner och instrument för granskning och övervakning på olika områden av den globala marknaden.

  Peter Skinner (S&D), skriftlig. − (EN) Europaparlamentets labourgrupp stödde den här resolutionen och gav stöd till att förstärka de framsteg som gjordes i Pittsburgh förra månaden. Utan åtaganden för att förbättra den multilaterala övervakningen inom IMF och för att få andra ekonomier utöver de nuvarande medlemmarna mer engagerade går det inte att uppnå någon nämnvärd framgång. Det finns mycket att lovorda i denna resolution, och med omsorgsfulla överväganden kan större framsteg förväntas när det gäller problemen med finanskrisen.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Först och främst välkomnar jag att man vid G20-toppmötet tog itu med sådana viktiga frågor som hållbar ekonomisk tillväxt, sysselsättning och potentiella klimatförändringar, som skulle kunna göra vår planet obeboelig. Dessa är aktuella globala frågor som allmänt betraktas som livsviktiga för den europeiska tillväxten.

I detta avseende välkomnar jag beslutet att fortsätta stimulansåtgärderna för ekonomisk återhämtning och det uppvisade engagemanget i en strategi som kan göra Lissabonagendans principer genomförbara, särskilt det globala intresset för att genomföra den globala sysselsättningspakten. På denna punkt är det viktigt att betona det brådskande behovet av att inrätta en sysselsättningsfond för utjämning av konjunktursvängningar på internationell nivå och ambitiösa finanspolitiska stimulanspaket som skapar och bevarar arbetstillfällen, samt en stark socialpolitik till stöd för sårbara grupper.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det grekiska kommunistpartiet röstade nej till de konservativas, socialdemokraternas och liberalernas resolutionsförslag, eftersom det utgör essensen av monopolens strategiska ambition att vältra över de smärtsamma följderna av den kapitalistiska finansiella krisen på arbetarklassen. Kapitalismens politiska språkrör uppmanar i resolutionen medelklassens regeringar att fortsätta stödja monopolens vidunder med färska offentliga medel och att man samtidigt ”upprättar sunda statliga finanser”, vilket innebär ännu större nedskärningar inom sociala utgifter, hälsovård, välfärd, utbildning och så vidare. De välkomnar skapandet av ”anständiga arbetstillfällen” som ska ersätta fasta heltidsanställningar med dåligt betalda, flexibla och osäkra jobb med minsta möjliga antal rättigheter. Plutokratins politiska företrädare föreslår denna ”anständighet” för arbetarklassen. I resolutionen efterlyser man ett stärkande av internationella imperialistorganisationer (Internationella valutafonden, Världsbanken, Världshandelsorganisationen) och bereder väg för en ”grön” kapitalavkastning med klimatförändringarna som förevändning och en fullständig liberalisering av den internationella handeln, vilket ger en signal till monopolen att tränga ännu längre in på utvecklingsländers och fattiga länders marknader och plundra deras lukrativa naturtillgångar och arbetskraft.

− Resolutionsförslag: Den ekonomiska och finansiella krisens följder för utvecklingsländerna och utvecklingssamarbetet (B7-0078/2009)

  Maria da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Utvecklingsländerna drabbas hårt av upprepade kriser som de kriser som orsakades av livsmedels- och bränslepriserna, samt klimatförändringarna. De lider svårt av finanskrisens och den ekonomiska konjunkturnedgångens följder. Det är nödvändigt att EU och dess medlemsstater tar sitt ansvar som internationella aktörer, infriar sina löften om offentligt utvecklingsbistånd och fortsätter att bidra till strävan att nå millennieutvecklingsmålen.

EU har tidigarelagt 8,8 miljarder euro i utvecklingsbistånd, budgetstöd och jordbruksfinansiering som omedelbar åtgärd samt föreslår 500 miljoner euro för att stödja sociala utgifter i utvecklingsländer genom FLEX-mekanismen för AVS-länderna. Det är viktigt att budgetstödet inriktas på områdena hälsa, anständiga arbetsförhållanden, utbildning, sociala tjänster och grön tillväxt. Kommissionen uppmanas att hitta nya finansieringskällor för att trygga Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Det är också viktigt att EUF ingår i gemenskapsbudgeten. Samtidigt är det nödvändigt med ökad samstämmighet mellan EU:s handels-, budget-, klimat- och utvecklingspolitik.

Utvecklingsbiståndet måste gynna ...

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 170.1 första stycket i arbetsordningen.)

  David Casa (PPE), skriftlig. − (EN) Trots att det verkligen inte var utvecklingsländerna som var orsaken till krisen är det verkligen sant att det är de som har drabbats av de mest negativa och oproportionerliga konsekvenserna av den. Detta är anledningen till att jag röstade för denna resolution.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. − (PT) Trots att den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen inleddes i Förenta staterna har dess följder påverkat hela världen. Den har påverkat Europa och i ännu högre grad drabbat utvecklingsländerna, antingen genom de mänskliga kostnaderna av att miljoner människor drabbades av extrem fattigdom eller genom att ländernas redan bräckliga ekonomier försvagades.

Det är angeläget att alla enheter som spelar en aktiv roll inom det offentliga utvecklingsbiståndet – särskilt Bretton Woods-institutionerna – reagerar snabbt och ändamålsenligt på situationen. Det är även nödvändigt att EU och dess medlemsstater föregår med gott exempel när det gäller utvecklingsbistånd genom att uppfylla sina internationella åtaganden till dessa länder, genom att brådskande öka hjälpen för att uppnå millennieutvecklingsmålen och genom att öka volymen av offentligt utvecklingsbistånd, som inte räcker till för att reagera på krisens följdskador i utvecklingsländerna.

Det är även angeläget, särskilt under den period som föregår Köpenhamnskonferensen, att EU och andra internationella aktörer artikulerar sin handels-, klimat-, bistånds- och utvecklingspolitik. Av dessa skäl stöder jag denna resolution.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Vi står inför en nödsituation i fråga om utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd på grund av den ekonomiska krisen. Den mänskliga kostnaden av krisen fortsätter att öka, särskilt eftersom konjunkturnedgången följer inpå de kriser som orsakades av livsmedels- och bränslepriserna. Tyvärr är en av de direkta följderna av den ekonomiska krisen en internationell givarkris, mot bakgrund av den accelererade fattigdomsökningen. Bara under 2009 har 90 miljoner människor tvingats ut i extrem fattigdom, samtidigt som antalet arbetslösa har ökat med 23 miljoner. En strimma av hopp erbjuds av de förslag som har antagits i dag för att hjälpa de mest utsatta länderna, utvecklingsländerna. Dessa förslag räcker dock inte, med tanke på att de 6 miljarder US-dollar som erhålls från försäljningen av Internationella valutafondens guldreserver och som är avsedda som bistånd till de fattigaste länderna endast kan täcka omkring 2 procent av deras faktiska behov. Följaktligen anser jag att större påtryckningar måste utövas på G20-staterna så att de uttryckligen tar på sig huvudansvaret för att ha satt igång krisen och mobiliserar resurser i form av krisstöd till utvecklingsländerna. Med tanke på behovet av att rationalisera systemet välkomnar jag resolutionens kritik mot Pittsburgh-toppmötets misslyckande med att tackla frågan om en reform av de internationella finansinstitutionerna, med hänsyn till Bretton Woods-institutionernas långsamma reaktion på krisen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. − (PT) Utvecklingsländerna har drabbats hårt av den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen och det befaras att deras tillväxt- och framstegsindex kommer att uppvisa en starkt försvagad utveckling eller till och med allvarlig tillbakagång. EU och dess medlemsstater måste i egenskap av viktiga givare hålla detta i minnet och överväga att öka biståndet till dessa länder. Alternativet är att vissa av dem ohjälpligt sjunker ned i en fattigdom som skulle kunna leda till eller förvärra sociala och politiska konflikter samt bidra till brist i regioner som med svårighet har strävat efter fred och utveckling.

Denna ökning, som måste karaktäriseras av flexibilitet, fantasi, solidaritet och sunt förnuft, måste åtföljas av en sträng övervakning av givarna i fråga om hur biståndet används och genom att på ett ändamålsenligt sätt spåra de belopp som ges till mottagarländerna, från överföring till slutmottagare. Det civila samhället och parlamenten i dessa länder måste medverka i denna öppenhetssträvan, och EU måste främja nationella debatter om hur det mottagna biståndet ska användas.

Trots den ekonomiska konjunkturnedgången kan och får EU inte stänga in sig och ignorera de brännande frågorna i omvärlden.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Utvecklingsländerna har drabbats hårt av den nuvarande finansiella och ekonomiska krisen, som orsakades av banker och andra spekulanter i Förenta staterna. Detta har en enorm inverkan på deras redan svaga ekonomier och kommer att göra ytterligare miljontals människor arbetslösa. De arbetslösa kommer när så är möjligt att söka sin räddning i Europa och därigenom ytterligare öka migrationstrycket på Europa. Vi européer måste därför stödja dessa länder för att bygga upp deras ekonomier. Den nuvarande formen av utvecklingsbistånd är ett olämpligt verktyg för detta ändamål, eftersom mycket pengar försvinner i mörka kanaler eller leds tillbaka till europeiska bankkonton tillhörande korrumperade despoter. Trots ett antal positiva idéer lade jag av detta skäl ned min röst i slutomröstningen om utvecklingsutskottets förslag.

  Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Den finansiella krisen uppstod delvis på grund av att banker missbrukade sina kunders förtroende och tog för stora risker med kundernas pengar. Vi tycker att det behövs en fördjupad diskussion om hur gränsöverskridande finansiella transaktioner ska hanteras. Vi tycker inte att den så kallade Tobinskatten på ett effektivt sätt motverkar spekulation, men vi välkomnar en diskussion om hur finansiella företag som banker, fondbolag och försäkringsbolag kan bidra till en sund och stabil finansmarknad. Den finansiella krisen visar att det behövs gränsöverskridande lösningar på gränsöverskridande problem. Denna diskussion bör därför föras globalt och inte enbart inom EU.

  Sirpa Pietikäinen (PPE), skriftlig. − (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Som nämns i utvecklingsutskottets resolutionsförslag, vilket länder det till heder, har den nuvarande globala finansiella och ekonomiska krisen hårdast drabbat de fattigaste länderna. De utvecklingsmål som har uppnåtts i många utvecklingsländer är hotade och det tycks allt svårare att uppnå millennieutvecklingsmålen. Trots i-ländernas många löften, som exempelvis tillkännagetts offentligt vid G20- och G8-toppmötena, är den mängd bistånd som skickas till utvecklingsländerna inte i närheten av vad som utlovades. I själva verket var mängden utvecklingsbistånd från många EU-medlemsstater mycket mindre än vad de hade lovat redan innan krisen utbröt.

Krisen kan även innebära en ny möjlighet. Den betydande ökningen av Internationella valutafondens resurser och förändringar av den organisationens system för beslutsfattande utgör två skäl till att anta att en viss positiv utveckling äger rum. Reformen av Internationella valutafonden och de extra resurserna fyller ett trängande behov, men detta kan i sig inte på långa vägar underlätta situationen för de fattigaste i världen. De industrialiserade länderna måste infria sitt löfte när det gäller åtagandet om millennieutvecklingsmålen och om de 0,7 procent av BNP som behövs för att öka utvecklingsbiståndet. Den finansiering som behövs för att bekämpa och anpassa sig till klimatförändringarna är ytterligare ett ansvarsområde som den industrialiserade världen inte har råd att försöka slingra sig ur. En grundläggande stöttepelare för de nya internationella reglerna måste vara att parterna i ökad utsträckning får lika möjligheter både vid omarbetandet och efterlevnaden av reglerna.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Fru talman! Jag röstade ja till ett antagande av resolutionen, eftersom jag anser att den innehåller många träffande anmärkningar både om orsakerna till och följderna av dagens svåra situation i utvecklingsländerna. Jag vill framför allt betona att den nuvarande ekonomiska krisen inte bara är en följd av finansmarknadernas sammanbrott, utan även av de tidigare livsmedels- och energikriserna. Jag anser att det är nödvändigt att vidta åtgärder för att på ett snabbare och mer ändamålsenligt sätt använda hjälpmedel som har gjorts tillgängliga av i-länderna. Detta är särskilt viktigt med tanke på att de rika länderna för närvarande brottas med interna problem som otillräcklig budget eller tidsbegränsningar. Jag betonar än en gång att det är viktigast att förenkla förfarandena så att medel som flyttas från rika till fattiga länder inte försvinner i ett hav av byråkrati.

  Catherine Soullie (PPE), skriftlig. – (FR) Att ge bistånd till utvecklingsländer är en plikt som EU inte får överge. Den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen har gett globaliseringen en ny dimension. Idén om en skatt på finansiella transaktioner var nyttig: president Nicolas Sarkozy har gjort den till en av sina prioriteringar. Det verkar som om EU har angett tonen och att resten av världen följer efter. Den internationella finansverksamhetens nya, hållbara funktionssätt måste grundas på rättvisa.

Därför beklagar jag att Michèle Strifflers och Maurice Pongas ändringsförslag har förkastats, eftersom man där föreslog en skatt på finansiella transaktioner som skulle läggas ihop med det offentliga utvecklingsstödet så att de minst utvecklade länderna skulle kunna dra nytta av den. Det är sant att våra ekonomier och finansiella system skulle ha fått en större skattebörda, men EU skulle därigenom ha inlett en stor internationell solidaritetsrörelse.

Vi kan fortfarande hoppas att den resolution som har antagits här kommer att sporra unionen till att infria sina åtaganden och hjälpa utvecklingsländerna att hålla takten med globaliseringen.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Jag stödde helhjärtat den resolution som lades fram av utvecklingsutskottet om effekterna av den globala finansiella och ekonomiska krisen på utvecklingsländerna. Europaparlamentet uppmanar med rätta EU att utrota problemen med skatteparadis, skatteflykt och olaglig kapitalflykt i utvecklingsländerna. Internationella valutafonden har med rätta skjutit till medel för att bekämpa den finansiella och ekonomiska krisen. Samtidigt är det rent ut sagt alarmerande att 82 procent av dessa resurser hittills har gått till Europa och endast 1,6 procent till Afrika. Det som framför allt måste prioriteras nu är en minskning av fattigdomen. Det är även nödvändigt att avtalen om ekonomiskt partnerskap används som ett instrument för att ge de berörda länderna en handelsfördel, samtidigt som dessa länder tillåts lämna känsliga produkter och sektorer, såsom investeringar och tjänster, utanför förhandlingarna. Jag beklagar att ändringsförslaget där kommissionen och medlemsstaterna uppmanades att lägga fram förslag till innovativa finansieringsmekanismer, som en skatt på finansiella transaktioner som komplement till det offentliga utvecklingsbiståndet, inte beaktades.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. − (IT) Jag röstade ja till resolutionsförslaget men anser att det är nödvändigt att göra några förtydligande anmärkningar. Den nyligen inträffade finansiella krisen har lett till en global ekonomisk lågkonjunktur som på grund av sina många återverkningar särskilt har drabbat utvecklingsländerna, vilket förvärrar livsmedelskrisen. Enligt uppgifter från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation överstiger antalet svältande i världen för första gången i historien en miljard människor. Samtidigt är antalet undernärda 100 miljoner fler än 2008.

Verkningarna av den finansiella krisen på AVS-länderna har varit förödande och har gjort miljöproblemen och prisvolatiliteten för livsmedel än mer komplexa. Dessa länder, som får den minsta mängden bistånd, är inte ansvariga för krisen men har drabbats hårdast av dess följder. Detta är inte längre godtagbart. Av dessa skäl och i en situation som det inte är klichéartat att kalla tragisk, anser jag att det är nödvändigt att förbättra kvaliteten på det bistånd som ges dessa länder, hellre än att bara ta hänsyn till kvantiteten. Jag anser att det är nödvändigt att agera mer öppet och ändamålsenligt när medlen används och jag anser att det är nödvändigt att kontrollera de uppnådda resultaten på ett opartiskt sätt.

  Talmannen. − Röstförklaringarna är härmed avslutade.