Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 20 oktober 2009 - Strasbourg

13. Främjande av demokrati inom ramen för yttre förbindelser (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en muntlig fråga till rådet av Gabriele Albertini och Heidi Hautala, för utskottet för utrikesfrågor, och Eva Joly, för utskottet för utveckling, om främjande av demokrati inom ramen för yttre förbindelser (O-0093/2009 – B7-0213/2009).

  Heidi Hautala, frågeställare. – (FI) Fru talman! Det gläder mig att Sverige under sitt ordförandeskap har gjort stödet till demokrati inom ramen för yttre förbindelser till en viktig fråga. Som företrädare för underutskottet för mänskliga rättigheter vill jag betona att demokrati och mänskliga rätter är oskiljaktiga. Detta är uppenbart att döma av de olika definitioner av demokrati som finns, och jag vill rikta er uppmärksamhet på att exempelvis Förenta nationerna försökte definiera demokrati 2005. Definitionen innehåller en lång rad punkter, från ett pluralistiskt politiskt system till rättssäkerhet, öppenhet i förvaltningen, pressfrihet och så vidare. Detta visar tydligt att man inte kan skilja på mänskliga rättigheter och demokrati.

Om EU vill använda dem har vi en mängd olika resurser till vårt förfogande när det gäller att främja demokratin i världen. Hela utvecklingspolitiken och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattar hela detta spektrum. De resurser som står till vårt förfogande är dialog med andra länder, olika finansiella instrument, deltagande i internationella forum och valobservatörsuppdrag, vilka självfallet är mycket viktiga för oss.

Det finns också lägen där vi måste överväga olika negativa åtgärder. Jag vill uppmärksamma minister Cecilia Malmström på att rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) nästa vecka förbereder sig för att diskutera upphävandet av förbudet att exportera vapen till Uzbekistan. Jag tycker att allt pekar på att detta är helt fel signal att skicka ut, eftersom Uzbekistan inte har lyssnat ordentligt på kraven från världssamfundet. Världssamfundet, inklusive EU, krävde att landet skulle genomföra en oberoende internationell undersökning av de tragiska och chockerande händelserna våren 2005 i Andizjan, när demokratin verkligen förtrycktes. Jag skulle också vilja höra vad Cecilia Malmström anser om denna situation. Hur kan vi främja demokrati när vissa medlemsstater nu vill häva detta förbud på vapenexport?

Jag vill också säga att demokrati inte kan exporteras. Det är ingen exportprodukt. Demokrati är verkligen ingenting som kan föras in utifrån, och därför vill jag betona betydelsen av att låta det civila samhället delta i processen, för på detta sätt växer demokratin organiskt, så att säga från samhällets gräsrötter.

Jag vill nämna att Ryssland är en samarbetspartner som systematiskt vägrar gå med på att låta icke-statliga organisationer delta i dialoger om mänskliga rätter mellan Ryssland och EU. Jag anser att vi inte kan acceptera denna situation i framtiden.

Slutligen vill jag säga att stödet för demokrati borde vara högre upp på dagordningen i unionens utrikes- och säkerhetspolitik och utvecklingspolitik. Den behöver också mer resurser. Till exempel har det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter mycket blygsamma resurser, och vi borde öka dess finansiering.

  Eva Joly, frågeställare. – (FR) Fru talman, fru Malmström, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Demokrati och mänskliga rätter hänger oupplösligt samman. Det är genom respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som en demokratisk regim slutligen kan erkännas.

Därför måste vi välkomna att rådet 19 maj angav att EU måste inta en mer konsekvent hållning angående demokratiska styrelseformer.

Det arbete som har gjorts fram till dess har varit ytterst otillräckligt. Konflikten mellan Israel och Palestina är ett slående exempel på detta. Trots att den delegation som skickades för att observera det palestinska valet 2006 erkände valresultatets legitimitet valde EU och dess medlemsstater att bojkotta den valda regeringen, på samma sätt som de bojkottade den nationella enhetsregeringen som därefter bildades för att bryta dödläget.

Var finns EU:s konsekvens och trovärdighet när unionens egna beslut står i så skarp kontrast till dess lovordade principer? Och vad kan man säga om de medlemsstater som vägrar att ställa sig bakom Goldstone-rapporten? Dess slutsatser är rättvisa och välavvägda, och ett brett stöd för dem skulle utgöra ett steg i riktning mot fred.

Det är detta hopp som stormakterna förstör, och de gör det genom sin brist på mod och lojalitet gentemot sina egna värderingar.

Det är därför inte tillräckligt att organisera valobservatörsuppdrag, särskilt om man efteråt vägrar erkänna resultatet. Vi måste vara sanna mot oss själva och tillämpa en helhetsstrategi i dessa frågor.

Rådet bör snarast anta ett handlingsprogram i denna riktning och skapa en verklig strategi för mänskliga rättigheter som är tvingande på alla nivåer inom EU. Vi måste ange våra prioriteringar tydligt och integrera dem formellt i alla våra instrument: utrikespolitiken, människorättspolitiken och utvecklingspolitiken.

Vilken sorts övervakning ska vi utföra i de tredjeländer där EU observerar valen för att se till att man respekterar politisk pluralism och medverkan av det civila samhället på lång sikt?

Vilka krav ska vi ställa på inrättandet av ett oberoende rättsväsende och institutioner som är öppna och ansvariga inför sina medborgare?

Den ständiga vagheten när det gäller vilken plats de mänskliga rättigheterna ska ha i vår politik är förkastlig och motverkar sitt eget syfte. Det är dags att bringa klarhet i detta om vi vill att EU och dess mest grundläggande värderingar ska tas på större allvar på internationell nivå.

  Cecilia Malmström, rådets tjänstgörande ordförande. − Fru talman, ärade ledamöter! I EU:s konsensus för utveckling definieras begreppet fattigdom multidimensionellt. Fattigdom är brist på makt, möjligheter och säkerhet. Utveckling hämmas om det inte finns någon frihet, och frihet begränsas utan demokrati. Det är svårt att ha fred utan demokrati. Därför finns det ingen utveckling utan fred. Båda kräver full respekt för mänskliga rättigheter. Begreppen är sammanflätade, och vi behöver en sammanhållen, övergripande ram för att bättre kunna utnyttja befintlig politik och instrument till stöd för demokratibygge.

Jag vill tacka Europaparlamentet för ert starka intresse och stöd för detta arbete. Efter sju år som ledamot, bland annat i utrikesutskottet, känner jag väl till parlamentets varma engagemang och konkreta bidrag till demokratibyggande inom ramen för EU:s yttre förbindelser.

Detta initiativ som har lanserats av det tjeckiska och det svenska ordförandeskapet har ju redan diskuterats här vid flera tillfällen, bland annat med min kollega Gunilla Carlsson.

Initiativets utgångspunkt är att demokratibyggande är en nyckelfaktor såväl i EU:s utvecklingssamarbete som i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är oomtvistat. Det är dock tänkt att initiativet ska gå ett steg längre. Som global aktör, med 27 medlemsstater, och Europaparlamentet, och som världens största biståndsgivare har EU en nyckelroll när det gäller att stödja demokratibyggande i yttre förbindelser. Det finns en symbolisk dimension i detta, eftersom vi hoppas att våra inhemska framgångar ska tjäna som inspiration för partnerländer runtom i världen. Initiativet är emellertid också tänkt att fungera pragmatiskt och operationellt. Syftet är att se till att vi på ett samordnat och effektivt sätt till fullo utnyttjar de instrument som vi har till förfogande inom EU:s rättsliga och politiska ram och våra institutioner.

Vi startar inte från scratch. Vi har åstadkommit en hel del redan. Vi har erfarenhet från att stödja demokratibyggande i yttre förbindelser. Det är ett prioriterat område i förbindelserna med AVS-länderna – inskrivna i Cotonouavtalet – och med andra regioner, t.ex. Asien, Latinamerika och Östeuropa. Vi har ett starkt regelverk för mänskliga rättigheter, som inbegriper dialog med tredjeländer och sju stycken gemensamma EU-strategier.

Men visst finns det stort utrymme för förbättringar. Vi kan göra mer. Vi kan göra bättre. Substansen i demokrati kräver en ny politisk ram, och den rådande arbetsfördelningen mellan de olika pelarna motsvarar inte nödvändigtvis behoven. Olika instrument används parallellt, ibland med begränsad samstämmighet. Detta undergräver effekten av det vi gör. Det kan också påverka synligheten och trovärdigheten och begränsa våra möjligheter att samarbeta effektivt. Utan att för den skull uppfinna nya verktyg eller modeller, vill vi helt enkelt få större samordning och samstämmighet i det sätt som vi arbetar med demokratistöd.

Hur ska vi då göra det? Jo, genom att fastställa konkreta sätt att utnyttja EU:s instrument mer effektivt inom en enhetlig ram.

Vi har några framgångshistorier som vi kan inspireras av. Vårt engagemang på västra Balkan är ett sådant exempel. Det kombinerar första- och tredjepelarinstrumentet och är på samma gång inriktat på att stödja politiska reformer, däribland institutionsbyggande. Därför blir det en stabil miljö för demokrati. Den ”dubbelhattade” rollen som EU:s särskilda representant har bidrar till bättre samordning och sammanhållning mellan EU:s olika instrument. Vi måste dock vara ödmjuka. Vi står inför stora utmaningar i regionen.

Jag vill vara mycket tydlig. En del är oroliga – inte ni här kanske – för att vi med detta initiativ inför ny konditionalitet i utvecklingsbiståndet. Detta är naturligtvis känsligt. Men att tala om mänskliga rättigheter och demokrati med våra partnerländer kan aldrig vara konditionalitet.

Var står vi nu? De relevanta arbetsgrupperna har inlett diskussioner om förslag till rådets slutsatser, grundade på olika bidrag. Vi bygger på det arbete som inleddes av det tjeckiska ordförandeskapet, som hade en särskild konferens om EU och demokratibyggande.

Jag har också sett en mycket intressant rapport från International Institute for Democracy and Electoral Assistance, som gör jämförelser mellan våra avsikter när vi går in i demokratibyggande och hur de uppfattas av våra partner.

Det är för tidigt att utvärdera initiativet, men vill jag understryka att processen redan ger ett mervärde. Ansvariga för utvecklings- och människorättsfrågor arbetar närmare varandra. Diskussionerna i rådsarbetsgrupperna för utveckling och människorättsfrågor äger rum parallellt eller i gemensamma möten. Bara det är ett mervärde och en viktig poäng i hela initiativet. Vi arbetar för att rådets slutsatser ska kunna antas vid allmänna rådet i november.

Ett av de förslag som diskuteras är behovet av landspecifika ansatser, som tar sin utgångspunkt i en djupanalys av ett lands situation och föder in i demokratibyggande på EU-nivå, och påverkar valet av lämpliga instrument.

Ett annat förslag är behovet av verkliga partnerskap, grundade på dialog och samråd, där demokratistöd bör behandlas som ett eget tema, och där olika dialoger är mer samstämmiga och samordnade.

EU:s stöd till valprocesser runtom i världen är viktiga. Här finns en stor samsyn mellan rådet och Europaparlamentet. Vi delar den oro som parlamentet ibland känner när det handlar om behovet att ”gå bortom valen”. Det krävs att valstödet sätts in i en kontinuerlig process som handlar om att följa den politiska utvecklingen under lång tid. Det innebär att man måste fokusera på vad som händer före valen, under valen och mellan valen för att se till att det finns fungerande mekanismer för att utkräva ansvar.

Jag kan inte nog betona våra olika parlaments roll, dvs. Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll, i den demokratibyggande processen. De måste delta fullt ut i EU:s verksamhet.

Jag hoppas att Lissabonfördraget träder i kraft inom kort. Dessa nya ”spelregler” för unionen leder till att vi får ett mer demokratiskt och effektivt EU. Fördraget bidrar också till att Europa blir en starkare aktör på den globala arenan genom inrättandet av den europeiska utrikestjänsten. Idén bakom detta är ju att göra EU:s utrikespolitik mer samstämmig, och att överbrygga gapet mellan kommissionens och rådets arbete, så att politiken går åt samma håll. Tillsammans med utrikestjänsten kommer det politiska ramverket för stöd till demokratibyggande att bli bättre så att EU kan stödja utvecklingen ännu bättre på olika ställen i världen.

EU:s stöd till demokratibyggande är oerhört viktigt. Om en demokratisk stat inte kan leverera medborgarnas grundläggande behov och stimulera ekonomisk och social utveckling, leder detta till missnöje med hur demokrati fungerar. Regeringen riskerar då att förlora både legitimitet och politiskt stöd.

Jag vill tacka er ledamöter i Europaparlamentet för att ni trycker på i denna fråga. Ni medverkar genom ert engagemang, genom lagstiftning, genom era förbindelser och kontakter med parlament runtom jag världen och med ert deltagande jag EU:s valövervakningsuppdrag. Därför är ni en central kraft i demokratibyggandet, och jag hoppas att Europaparlamentet kommer att fortsätta att spela denna roll under lång tid framöver.

  Véronique De Keyser, för S&D-gruppen. – (FR) Fru talman! Hur kan man införa demokrati i en nation? Genom att förlita sig på och stärka dess civila samhälle, genom att bekämpa fattigdom och uteslutning samt genom att befria dess kvinnor.

EU har vi inte varit så naivt att vi har trott att vi kan införa demokrati med hjälp av stridsvagnar och bomber, även om vissa medlemsstater kanske har arbetat utifrån denna missuppfattning. EU måste därför ikläda sig rollen som ”mjuk makt”. Det är en otacksam och svår roll. EU förfogar över ett europeiskt instrument för demokrati och mänskliga rättigheter, som i dag liknar ett nyfött barn. Det är ömtåligt men lovande, om det vårdas ömt. De icke-statliga organisationerna kan lägga fram projekt inom ramen för detta instrument utan stöd från sina regeringar, och det är viktigt.

Men det är också ur den mycket begränsade budgeten för detta instrument som valobservatörsuppdragen finansieras. Dessa uppdrag är mycket viktiga och har under de senaste tio åren visat sig vara mycket värdefulla, men parlamentet har redan begärt mer resurser och fler uppföljningsåtgärder – tack, fru Malmström – men också mer politisk konsekvens i det sätt på vilket vi övervakar deras legitimitet, och här instämmer jag helt med det som Eva Joly sade angående en del av våra uppdrag. Det är inte normalt att ett land som inleder ett demokratiskt valförfarande inte får stöd i sin konsolidering.

De som anlägger ett kortsiktigt perspektiv tycker antagligen att demokrati är dyrbart. Det är i alla händelser mindre dyrbart än krig, och det är något som avdelningen för yttre åtgärder med all säkerhet kommer att ta hänsyn till i sin verksamhet.

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

  Charles Goerens, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Kan det finnas demokrati utan frihet? Nej. Kan det finnas frihet utan rättigheter? Naturligtvis inte. Detta för oss tillbaka till uppfattningen om mänskliga rättigheter i denna debatt.

Joseph Ki-Zerbo, en stor tänkare från Burkina Faso, gav följande svar på denna fråga: ”Den som lever i absolut fattigdom har ingen frihet eftersom han inte kan välja mellan olika alternativ”. Fattigdom är därför synonymt med en brist på frihet. Det finns därför ett nära förhållande mellan frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Därför är det inte överraskande att det finns så många hänvisningar till detta i de grundläggande texter som reglerar förbindelserna mellan EU och tredjeländer, med början i Cotonouavtalet som särskilt innehåller en klausul om mänskliga rättigheter och demokrati inom ramen för den politiska dialogen med AVS-länderna. Främjandet av demokrati väcker således grundläggande frågor som är kopplade till ett klokt fastställande av villkor.

På grundval av dessa observationer kommer vi till slutsatsen att demokratin inte utgör en förutsättning för utvecklingen, utan i stället ofta är ett resultatet av den. När det gäller partnerskapen mellan EU och tredjeländer kan vi inte ignorera detta faktum. Vi kommer inte att göra några framsteg utan beslutsamhet, men vi kommer inte heller att göra några framsteg utan tålamod. I dag finns det ett stort antal länder som inleder den demokratiska processen. EU har haft förtjänsten att stödja dessa processer tack vare en strategi som införlivar kampen mot fattigdom, kodifieringen av mänskliga rättigheter och främjandet av demokratiska principer och rättssäkerhet. Trots all den kritik som nyligen har riktats mot politiken och som jag delar, är jag fortfarande övertygad om att det som har visat sig fungera tidigare också bör vägleda oss i vårt framtida agerande.

  Richard Howitt (S&D). – (EN) Herr talman! Demokratiseringen bidrar till ett fredligt genomförande av politiken, politiska förändringar och förvaltningen av makt i samhället, liksom respekten för mänskliga rätter. Stödjandet av demokratin förstärker våra utrikespolitiska mål att förhindra konflikter och minska fattigdomen. Därför var det med glädje som jag lade fram parlamentets ändringsförslag om kravet på ett europeiskt samförstånd om demokratisering, och jag vill gratulera det svenska ordförandeskapet för dess initiativ på denna punkt.

Jag anser verkligen att demokratiseringen borde genomsyra hela EU:s politik gentemot tredjeländer. Jag måste säga att jag fördömer ECR-gruppen när den motsätter sig punkt 10 i vår text och verkar anse att EU kan säga en sak om demokrati och göra en annan gentemot odemokratiska länder när det passar oss. Nej.

Slutligen handlar demokratibyggande, som Cecilia Malmström också sade, inte alls bara om val: det handlar om att bygga ett pluralistiskt civilsamhälle. Därför bör EU finansiera icke-statliga organisationer som ökar medborgarnas delaktighet, stödja integrationen av marginaliserade grupper, tillhandahålla utbildning för dem som arbetar inom rättsväsendet, främja yttrande- och föreningsfrihet och stärka de politiska partierna i parlamentet. Det innebär att vi måste stödja en civil satsning.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp frågan om demokratibyggande när det gäller våra östra grannländer. Under de senaste åren har det skett en stagnation, och i vissa fall har det gått bakåt när det gäller demokratiska normer i dessa länder. Utvecklingen i Georgien och Moldavien väcker de största farhågorna.

Ryggraden i alla demokratiska samhällen, ett välfungerande – och jag betonar väl-fungerande – civilt samhälle, saknas huvudsakligen i alla våra östra grannländer. Jag vill gratulera Sverige, det nuvarande ordförandelandet, för att det var en av initiativtagarna till det östliga partnerskapet. Denna politik har förutsättningar att föra våra östra grannländer närmare EU. Men i många avseenden lyckas inte det östliga partnerskapet ge verkligt betydelsefulla incitament för dessa länder att inleda smärtsamma och långvariga reformer.

Min följdfråga lyder: Vilken är rådets ståndpunkt i detta avseende? Med andra ord, vad har ni för planer? Ska vi agera kraftfullare för att se till att demokratin i detta och många andra problemfyllda och känsliga områden stärks?

  Heidi Hautala (Verts/ALE). – (FI) Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga till minister Cecilia Malmström att vi som union enligt min mening har två svagheter när det gäller försöken att främja demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen. Medlemsstaterna har ofta mycket motstridiga och olikartade ambitioner. Förbudet mot export av vapen till Uzbekistan ser ut att vara just ett sådant fall: inte alla medlemsstater är av samma åsikt. Hur ska vi kunna bedriva en gemensam politik på detta sätt?

För det andra vill jag säga att Uzbekistan också utgör ett bra exempel på ett land som säger till oss att EU inte har något att lära dem om demokrati och mänskliga rättigheter eftersom unionen har sina egna brister och problem. Hur kan vi göra oss av med denna dubbelmoral? Vi har för vana att läxa upp andra, men vi lever inte nödvändigtvis som vi lär. Jag tycker också att den idé som ni nämnde om en redogörelse för demokratin i en organisation fäste uppmärksamheten på denna dubbelmoral.

  Cecilia Malmström, rådets tjänstgörande ordförande. − Herr talman! Jag vill rikta ett tack till ledamöterna för att ni engagerar er i denna fråga. Vi är helt överens om behovet av att stärka demokratin i EU:s utrikespolitik. Just i dag under en period med ekonomisk kris är det extra viktigt att denna dimension inte glöms bort. Vi vet att många utvecklingsländer drabbas mycket hårt av krisen. Recession leder till missnöje och social oro. Finns det då inte väl fungerande demokratiska institutioner kan det gå riktigt illa. Därför är det viktigt att det finns trygga, demokratiska institutioner och ett starkt civilt samhälle som kan hantera dessa kriser.

Det östra partnerskapet är ett mycket viktigt instrument, inte minst för att stärka demokratin. Vi lägger ned ett intensivt arbete på detta. Vi kommer att ha ett utrikesministermöte i december och vi hoppas kunna sjösätta en hel del konkreta åtgärder i början av 2010. Det östra partnerskapet är ett viktigt instrument för att stärka demokratin i vårt omedelbara grannskap.

Heidi Hautala tog upp frågan om Uzbekistan. Det är naturligtvis en mycket allvarlig fråga. Situationen för de mänskliga rättigheterna där är långt ifrån tillfredsställande. Som Heidi Hautala vet krävs det enhällighet i rådet för att förlänga sanktionerna. En sådan enhällighet finns inte i dagsläget. Men målsättningen är vi eniga om, att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna i Uzbekistan. Vi hoppas att vägen dit är ett starkare engagemang. Vi hoppas kunna hitta alternativa vägar för att förstärka demokratin genom att kontinuerligt utvärdera läget för de mänskliga rättigheterna och överväga vilka förbindelser vi ska ha med Uzbekistan. Det finns andra sätt att påverka som kanske är effektivare än just ett vapenembargo. Det är väldigt få länder handlar med vapen med Uzbekistan så ett vapenembargo skulle kanske bli mer en symbolisk åtgärd än något annat. Kanske kan man hitta andra sätt. Men som sagt, först behöver vi enighet i rådet och det har vi inte i dag.

Om EU ska ha trovärdighet i våra relationer med omvärlden på området mänskliga rättigheter och demokrati måste vi också vara starka inom EU. Det finns brister. Vi kanske inte vill jämföra dem med de fruktansvärda övergrepp som begås i andra länder, men det finns brister internt inom EU. Vi måste hela tiden vara vaksamma på detta för att kunna ha trovärdighet utåt.

Slutligen vill jag tacka för den här debatten och också tacka för den utmärkta resolution som jag har sett att parlamentet har lagt fram. Jag har inte hunnit titta på alla ändringsförslag ännu, men den resolution som finns tycker jag är mycket bra. Den motsvarar helt det svenska ordförandeskapets ambitioner. Vi hoppas som sagt kunna anta rådets slutsatser på mötet med rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser i november. Sedan ser vi fram emot fortsatta diskussioner med parlamentet i denna fråga.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 22 oktober kl. 11.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder helt detta krav på en mer sammanhängande och effektiv ram för EU-stöd för demokratibyggande, främjande av demokratiska värderingar och respekt för mänskliga rättigheter i världen. Europeiska unionen är själv grundad på just demokrati och mänskliga rättigheter. Enligt Köpenhamnskriterierna som reglerar villkoren för EU-anslutning krävs det att kandidatländerna har ”stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter”. Dessutom förstärker Lissabonfördraget unionens åtagande att fortsätta sina yttre åtgärder enligt dess grundläggande principer. Ett av de centrala målen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är faktiskt att stärka demokratin, rättssäkerheten och respekten för mänskliga rätter. Jag yrkar på att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (EEAS) inrättas snarast inte bara för att bidra till demokratibyggandet utan också som en demokratiskt ansvarig tjänst till Europaparlamentet. Demokrati är en universell värdering. Demokratisering och gott styre är inte bara mål i sig utan också nödvändigt för fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling, fred och stabilitet. Demokrati, utveckling och respekt för mänskliga rättigheter, även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, är beroende av och förstärker varandra.