Debatter

Onsdagen den 21 oktober 2009 - Strasbourg

4. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Informationsfrihet i Italien och i andra medlemsstater i Europeiska unionen

  Antonio Masip Hidalgo (S&D). – (ES) Herr talman! Jag hoppas att de rättsliga myndigheterna åtalar Silvio Berlusconi för de brott han har begått och att han slutar dominera pressen. Vissa parlamentsledamöter, som inte röstade för detta, borde sluta att blunda för det som håller på att hända med friheten i Italien, eftersom det är mycket allvarligt. Det är en fråga som påverkar och rör alla européer, oavsett vad resultatet blir i dagens omröstning.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Jag röstade för den resolution som utarbetats av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet tillsammans med andra grupper, eftersom informationsfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten måste garanteras i alla EU:s medlemsstater. Informationsfriheten är grunden för ett fritt, demokratiskt samhälle. I stadgan om de grundläggande rättigheterna anges att varje person har rätt till yttrandefrihet, vilket bland annat omfattar rätten att ha en egen åsikt och att ta emot och sprida information och idéer utan inblandning av statliga institutioner. Därför måste vi, Europaparlamentets ledamöter, stödja utvecklingen av oberoende medier och sund konkurrens på nationell nivå. För att garantera en effektiv pressfrihet måste statliga institutioner vara beredda att försvara yttrandefriheten och främja dess utveckling. Detta är det viktigaste för att garantera EU:s grundläggande värden och rättigheter.

  Crescenzio Rivellini (PPE). – (IT) Herr talman! ”Det som en larv kallar världens undergång kallar hela världen en fjäril.” Denna tanke av en kinesisk filosof är relevant i den här debatten, med tanke på att president Barack Obama vann Nobels fredspris trots att han gick till angrepp mot den hätska tv-bevakningen av honom, och här diskuterar vi anklagelser om en brist på frihet som motiveras av en enda sak: hatkulturen mot Silvio Berlusconi.

En hatkultur som framgår av fotomontaget av premiärministern bakom galler vid gatudemonstrationerna om pressfrihet, som präglades av röda flaggor och alla möjliga typer av förolämpningar. En hatkultur som parlamentet måste ta ansvar för om det ska förhindra den radikala vänsterns skamliga, antidemokratiska angrepp.

Det kan vara så att Europa, som alltid har kämpat för att tolerera ett starkt och beslutsamt Italien, inte låtsas om allt det här för att förminska Italiens makt. Det italienska folket kommer inte att tillåta detta. De kommer inte att tillåta att oärliga europeiska makthavare försöker rationalisera Italien på grund av den hatkultur som råder bland dem som bara vill riva upp mittenhögerns demokratiska valseger.

Av de tidningar som har flest läsare i Italien är 18 emot eller inte allierade med regeringen, och endast fem kan tillskrivas mittenhögern, och vi hör alla möjliga typer av förolämpningar. Så är det, och för demokratins skull är det dags att parlamentet talar om en italiensk vänster som är antidemokratisk och beroende av hatkulturen.

  Krisztina Morvai (NI). – (HU) Låt oss skicka ett budskap till lögnarna i Ungern, som påstår att Jobbik inte har eller kan ha någon plats i Europaparlamentet och att rösterna från de tre medlemmarna i den ungerska Jobbik-delegationen innebar att Italien inte kunde fördömas här idag av de orättvisa, diskriminerande krafter som finns. Det var det första jag ville säga. Det andra är att vi inte gjorde som vi gjorde av lojalitet mot vår politiska grupp utan av rättviseskäl. Vi tog för det första även hänsyn till att de skulle ha försökt använda sig av dubbelmoral. Jag klagade igår hos José Manuel Barroso över att den socialliberala regeringen i Ungern hade kränkt åsiktsfriheten, inte genom koncentrationen av press eller medier, utan genom att skjuta folk i ögonen, sätta dem i fängelse, tortera dem i fängelset och genomföra en rad skenrättegångar. José Manuel Barroso svarade att det var en inhemsk angelägenhet. Hur kan det vara en inhemsk angelägenhet när fallet i Italien inte är en inhemsk angelägenhet? Jobbik kommer inte att tillåta att sådan dubbelmoral tillämpas i parlamentet.

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Herr talman! Europa har också lagt märke till att den italienska oppositionen har blivit förvirrad och inbillar sig saker som inte finns.

Vi kan naturligtvis inte glädjas åt detta, eftersom vi hellre hade kommit till parlamentet och talat om de verkliga problem som människor ber oss att lösa. Vi kan dock trösta oss med att Europa åtminstone har avgett en dom som inte ens Antonio Di Pietro kan ifrågasätta. Detta inträffade faktiskt redan 2004. Huvudpersonen var återigen Di Pietro, stödd av andra ledamöter. Nu har han skickat hit de andra för att göra samma sak, men det har inte förekommit något firande av detta.

De italienska väljarna ville vidare få bort kommunisterna från den parlamentariska arenan, och de sitter inte längre i bänkarna här. Pressfriheten i Italien är inget annat än ett försök från utgivarnas, domarnas och politikernas sida att skada premiärministerns och hans regerings legitimitet. Detta ger dock upphov till en situation där människor jagas, och där framförallt en man jagas extremt mycket, och till ett inbördeskrig som, underblåst av en viss vänsterfalang, kan få mycket allvarliga konsekvenser.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Det finns flera sätt att förstöra mångfalden i medierna, förse befolkningen med vinklad information och förhindra oliktänkande. En möjlighet är att monopolisera medierna ekonomiskt genom ägande, men det är inte den enda. Man kan till exempel skapa informationsmonopol genom att tillsätta poster vid ledande offentliga medieorganisationer med medlemmar av ett och samma parti – det vill säga medlemmar av det regerande partiet – och genom att inte släppa fram andra åsikter. Det finns andra exempel, och vi i parlamentet har hört talas om dem under debatten i ämnet. De stämmer förmodligen.

Allt detta visar att det, om Europa vill bli demokratiskt, behövs regler och direktiv för att skapa mångfald i medierna. Därför stöder jag den resolution som ALDE-gruppen, socialdemokraterna och de gröna har lagt fram och som innehåller förslag av just det här slaget.

  Carlo Casini (PPE). – (IT) Herr talman! Först av allt vill jag korrigera min första och andra röst. Jag hade tänkt lägga ned min röst men gjorde fel eftersom jag agerade för snabbt och tryckte på fel knapp. Mina två första röster utgör nedlagda röster i hela dagens omröstningar.

Jag vill göra följande uttalande: Det förslag som har gett upphov till dagens debatt är skamligt, vilket den italienska presidenten redan har påpekat. Dessutom är det skamligt att utnyttja den italienska premiärministerns rättsliga åtgärder mot vissa tidningar – en process som uppenbarligen är helt förenlig med rättsstatsprincipen – som ett sätt att angripa honom.

Vi har därför inte röstat för förslaget från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster osv. Vi har dock inte heller röstat för förslaget från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Det förtjänar visserligen erkännande i den mån det skyddar Italiens värdighet, men man förbiser helt det balansproblem mellan medierna och andra statliga makthavare som finns i Europa och som är ett allvarligt problem även i Italien. Det här gäller inte bara den italienska premiärministerns intressekonflikt på området. Det gäller även andra problem.

På nationell nivå utmanar mitt parti, UDC, å andra sidan ständigt majoriteten om detta. Jag anser att vi också måste skicka ett stödjande budskap genom att lägga ned våra röster.

  Carlo Fidanza (PPE). – (IT) Herr talman! Den här debatten har visat att den italienska vänstern står allt längre ifrån folkets uppfattning. Italienarna har inte gjort uppror. En elit av jurister, förläggare och politiker har genom politisk manipulation försökt att upphäva folkets legitima dom för några månader sedan.

De som under de senaste dagarna här i parlamentet har påstått att italienarna är oroade över att pressfriheten hotas av Silvio Berlusconi ljuger, och det vet de. Alla goda italienare inser att tidningar, radiostationer och tv-kanaler verkar fritt i Italien. De inser att många av dessa tidningar har en annan politisk färg än den italienska premiärministern. De inser att om det någonstans råder brist på mångfald så är det i den enda – och jag betonar den enda – fackförening som erkänns av italienska journalister och som är skamligt vänstervriden. De inser att programmakare, kommentatorer och komiker vars åsikter strider mot den italienska premiärministerns med lätthet kan hitta uppdrag och arbete vid statliga tv-kanaler eller tv-kanaler som ägs av den italienska premiärministern, utan att äventyra sin frihet.

Om det är någonting som italienarna, i likhet med alla européer, är rädda och oroade över så är det krisen, den olagliga invandringen, sysselsättningen och pensionerna, dock inte informationsfriheten, som aldrig har varit hotad men som däremot angrips varje dag av vänsteranhängarna.

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag ska citera John Stuart Mill och därefter fortsätta på svenska. ”Om alla människor utom en enda hyste en åsikt och blott denna enda vore av motsatt mening, skulle mänskligheten lika litet ha rätt att tysta ned denna enda, som hon, om hon hade makt därtill, skulle ha rätt att tysta ned hela mänskligheten.”

Italien är en del av den europeiska demokratins vagga. Det är därför beklagligt att situationen för italiensk media ser ut som den gör idag. Att grundläggande mänskliga rättigheter respekteras i alla länder i Europa är kärnan i EU-samarbetet. Det är fullständigt felaktigt att som PPE hävda att så inte är fallet. PPE gömmer sig bakom de här argumenten och springer på det sättet Silvio Berlusconis ärenden.

Mediemångfald innebär att många olika aktörer får chansen att verka utan att staten lägger sig innehållet. För att vi ska ha en levande demokratisk debatt i Europa behövs oberoende medier i alla medlemsländer. Hur detta uppnås är inte en EU-fråga, men att säkerställa pressfriheten hör hemma på EU-nivå. Jag beklagar därför dagens resultat i voteringen om resolutionen om mediafrihet i Italien.

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Herr talman! Jag imponeras inte av Silvio Berlusconis politiska och moraliska ledarskap, och tyvärr är Italien inte det land som ligger högst på listan när det kommer till pressfrihet. Informations- och pressfrihet är dock främst en fråga för Italien självt. Italienarna måste själva göra någonting åt saken. Som tur är gör de faktiskt det, till exempel genom att häva den italienska premiärministerns immunitet. Den nyligen lanserade tidningen Il Fatto Quotidiano visar dessutom att det finns en kritisk press i Italien och att den har handlingsutrymme.

Jag uppmanar därför italienarna själva att vara vaksamma på eventuella angrepp på pressfriheten i landet. Jag hoppas att byråkraterna i Bryssel inte behöver blanda sig i detta. Vi vill när allt kommer omkring inte ha ”mer EU” utan snarare ett EU som koncentrerar sig på sina kärnfrågor. Först då kan EU vinna väljarnas förtroende.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Informationsfriheten är en mycket viktig fråga, och själv röstade jag för den. Vi måste dock komma ihåg att frihet även innebär ansvar, och vi i Europa behöver en kritisk och öppen kommunikation. Vi måste se till att det förblir så även i framtiden. Europas historia visar vilka fasor som har förekommit när medierna har varit stängda och information inte har fått flöda fritt.

Här tycker jag att vi i Europaparlamentet måste se till hela Europa, och inte bara en enskild medlemsstat. Därför måste vi utvidga frågan och upprätta principer som vi följer, oavsett om det är socialdemokrater, liberaler eller högern som har makten. Samma regler måste gälla för alla och i alla fall. Vi måste agera för att se till att informationsfriheten bevaras. Det är en av de grundläggande friheter som jag hoppas att EU också kommer att bevara under kommande år. Jag hoppas också att alla kommer att behandlas lika.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Herr talman! EU påstår sig stödja de fina principerna om frihet och demokrati, och de bekräftas och stärks i Lissabonfördraget. Än en gång blundar vi dock för de grova överträdelser som sker i vissa medlemsstater. Vi pekar inte finger mot dem som inte stöder de principer som EU bygger på. Vi vill inte gärna ställa till trassel, men idag hade vi chansen att ta ställning och säga att den italienska premiärministerns kontroll av pressen är ett uppenbart övergrepp.

Det finns problem även i andra medlemsstater, men det är värst i Italien. På grund av rösterna från brittiska Independence Party och de brittiska konservativa så förlorade vi idag med en röst: Det fanns en röst där. De konservativa i Storbritannien säger att de vill ta tillbaka social- och sysselsättningspolitiken från EU. De säger inte att de även vill förhindra att EU har någon som helst roll när det gäller att försvara de grundläggande friheter som demokratin i hela Europa bygger på.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag är också glad över att resolutionen har röstats ned eftersom det är oacceptabelt att låta parlamentet missbrukas för att bedriva en politisk häxjakt på en viss politiker. Det är också oacceptabelt att parlamentet utser sig till en slags europeisk storebror i frågan, en inkvisitor som direkt blandar sig i en fråga som helt och hållet är en fråga för den enskilda medlemsstaten.

De som här protesterar mot ett inbillat hot mot informationsfriheten i Italien, ett hot som är fullständigt gripet ur luften, är också de första att förespråka munkavlelagar som helt enkelt är tänkta att politiskt rensa bort oliktänkande. Detta vänsterhyckleri är motbjudande. Faktum är att vi redan skulle ha gjort stora framsteg om det ens fanns hälften så mycket informationsfrihet i Belgien som det finns i Italien.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Det vanhedrar parlamentet att hela föredragningslistan, hela omröstningen, idag har upptagits av en fråga som aldrig borde ha debatterats. Den ligger utanför parlamentets verksamhetsområde och inom ett område där en av medlemsstaterna har ensam behörighet.

Jag försvarar inte Silvio Berlusconi. Det gläder mig att de brittiska konservativa inte längre sitter tillsammans med hans parti i Europeiska folkpartiet. Jag kan dock knappast ha varit ensam om att tycka att det är motbjudande med den självgoda självrättfärdighet som vi har hört från andra sidan under debatten. De klagade på att Silvio Berlusconi har immunitet och inte kan åtalas utan att nämna att de, som Europaparlamentsledamöter, har liknande immunitet. De klagar över att han dominerar medierna, utan att nämna de tiotal miljoner euro av offentliga medel som parlamentet lägger ned på sin egen marknadsföring.

Den här resolutionen, och det faktum att den överhuvudtaget har lagts fram idag, hedrar inte någon – vare sig italienarna, som här i parlamentet har tagit upp en tvist som de förlorat i sitt eget land, eller resten av oss som understår oss att lägga oss i det hela. Den här typen av frågor borde i vederbörlig ordning avgöras via Italiens nationella demokratiska mekanismer och förfaranden. Jag vill upprepa mitt krav på att vi bör rösta om Lissabonfördraget. Pactio Olisipiensis censenda est!

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! Jag tror att alla här i kammaren är oroade över mångfalden i medierna. Vi vill alla se större mångfald i medierna i hela EU. Jag är oroad över mångfalden i medierna i ett antal medlemsstater. Jag är oroad över mångfalden i medierna i ett antal länder utanför EU, som socialdemokraterna emellertid sällan tar upp, till exempel Kuba och Nordkorea. Socialdemokraterna är ganska tysta när det gäller mångfalden i medierna i dessa länder.

Det finns dock en mycket viktig princip här. Rolling Stones sade en gång: ”You can’t always get what you want”, och när man inte kan få som man vill får man förlita sig på att man genom den demokratiska processen i landet kan övertyga människor om att rösta bort den regering som man inte stöder. Man bestämmer sig inte för att vända sig till Europaparlamentet och där försöka riva upp demokratiska beslut. Det här är en viktig princip för de konservativa, och jag är därför stolt över att gruppen Europeiska konservativa och reformister gjorde sitt för att rösta ned denna usla resolution.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). – (IT) Herr talman! Jag anser att parlamentets demokratiska omröstning tydligt har visat någonting som alla redan vet, nämligen att det råder informationsfrihet i Italien.

Det som vänstern har försökt göra är nämligen att hitta frågor att protestera mot – varför? Jo, för att, som jag sade redan i Bryssel, de har så många tidningar i Italien men inte vet vad de ska skriva om. Det enda de kunde säga – samtidigt som de försenar parlamentets arbete en månad – var därför att de stöder uppfattningen att det inte finns någon informationsfrihet i Italien.

De kan i sina många tidningar inte skriva att en regering i Italien på fyra månader har flyttat ut de jordbävningsdrabbade i Aquila ur tältstäderna och tillbaka in i riktiga hus. De kan i sina tidningar inte skriva att en ny Berlusconiledd regering i Italien har fått bort soporna från Neapels gator som man hade låtit torna upp sig där under flera år. De kan inte skriva att Italien enligt OECD är det land som har förlorat minst antal arbetstillfällen, trots den ekonomiska krisen. De kan i sina tidningar inte skriva att inga banker har gått i konkurs eller att inga sparare har förlorat sina pengar i Italien, trots den ekonomiska krisen. De kan inte skriva det, ingen läser dem, ingen tror på dem, och de skyller på den påstådda bristen på informationsfrihet.

Vet ni vad vi säger i Italien? Vi säger att de är precis som dem som har öppnat inhägnaden, släppt ut tjurarna och letar efter hornen: De har förlorat tjurarna, rösterna, majoriteten i Italien. De försökte – jag ska avsluta här, herr talman – vinna tillbaka dem i Europa, där de också hade majoritet, men de förlorade även denna.

Med all respekt för dem i Europa som vill bevisa motsatsen har demokratin än en gång visat att informationsfriheten lever och frodas i Italien.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Jag gläder mig mycket åt resultatet av omröstningen om dagens resolution. Italien är en av EU:s medlemsstater, och det vore ganska onödigt att ta upp ett enskilt land i ett resolutionsförslag. Jag hoppas dock att vi i framtiden har möjlighet att diskutera informationsfriheten, pressfriheten och friheten för enskilda journalister att ge uttryck för sina åsikter inom de organ där de arbetar. Vi bör också se till att debatten gäller hela EU, eftersom vi inte bara bör diskutera ett visst land. Dagens resultat var en bra dag för EU och en bra dag för demokratin.

  Aldo Patriciello (PPE). – (IT) Herr talman! Som vanligt konstaterar vi att vi diskuterar och röstar om frågor som enbart är av nationellt intresse och nationell betydelse i Europaparlamentet, och inte i den italienska deputeradekammaren eller i den italienska senaten.

Efter att de som är i opposition, inte på grund av någon märklig konspiration, som de själv anser sig ha fallit offer för, utan på grund av folkets fria vilja, kritiserat den italienska regeringen för sin invandringspolitik här i kammaren, har man än en gång gjort ett opportunistiskt, löjeväckande och egennyttigt försök att ge en förvrängd bild av situationen i Italien, med det enda syftet att svärta ned regeringen och vårt land genom vår premiärminister, Silvio Berlusconi.

Minoritetspartierna har försökt att vinna valet med en ensidig pr-kampanj. De kompenserar för bristen på ideologi och innehåll i sina politiska program med en kampanj som är avsedd att systematiskt skada vårt land i EU. De Europaparlamentsledamöter som har ställt sig bakom den italienska oppositionen borde koncentrera sig på frågor som endast rör sina egna länder, och inte se på den italienska situationen genom mina landsmäns vilseledda och vilseledande ögon. De tillhör ett parti som genom åren har utmärkt sig för att föra en politik som består av en enda sak: systematiska och målinriktade smädelser av den italienska premiärministern, ledaren för en koalition som blivit demokratiskt vald av 17 miljoner italienare.

Skriftliga röstförklaringar

- Informationsfrihet i Italien och i andra medlemsstater i Europeiska unionen

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om informationsfrihet från gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, eftersom jag anser att pressfriheten är en av pelarna i ett fritt och demokratiskt samhälle, som jag stöder. När den äventyras, som i Italien för närvarande, måste vi vara beredda att försvara den. I Italien finns det uppenbarligen ett allvarligt hot mot yttrandefriheten och pressfriheten.

Det faktum att premiärministern, direkt eller indirekt, kontrollerar ett enormt imperium av förlag, dags- och veckotidningar och tre tv-kanaler, är uppenbarligen oförenligt med Silvio Berlusconis politiska ämbete och med kraven på en demokratisk stat och medlem i EU. Därtill kommer försöken att utöva påtryckningar och manipulera den offentligfinansierade tv-stationen. Vi får inte glömma att den rådande ekonomiska krisen har försvagat medierna ytterligare och gjort dem mer mottagliga för påtryckningar från reklambyråer eller offentliga institutioner. Det är viktigt att kommissionen slutligen utfärdar ett förslag till direktiv om mediekoncentration och mångfald och klargör vilka regler som ska följas i alla medlemsstater i denna fråga som är så viktig för demokratin.

  Jean-Pierre Audy (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för att ändra titeln i förslaget till resolution om informationsfrihet i Italien, till följd av kommissionens uttalande av den 8 oktober 2009, och stryka ordet ”Italien”. Även om situationen i Italien är djupt oroande på grund av en pågående intressekonflikt mellan ägande och/eller kontroll av offentliga eller privata medier och vissa politiska makthavare, håller jag med många av mina kolleger om att Europaparlamentet inte bör peka finger åt någon enskild medlemsstat.

  Liam Aylward, Brian Crowley och Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (EN) Vi har idag röstat om flera olika resolutioner och ändringsförslag. Det har lagts fram förslag som fördömer hur mediebolagen drivs i Tyskland, Portugal, Ungern och Italien.

Som medlemmar av det ledande partiet i den irländska regeringen har vi konsekvent motsatt oss förslag som lagts fram i Europaparlamentet och som fördömer enskilda regeringars och enskilda länders inrikes angelägenheter i EU.

Sedan vi anslöt oss till EU har vi konsekvent motsatt oss politiska strategier där Europaparlamentet ombeds döma i politiska stridigheter och debatter som förekommer i enskilda länder i EU.

Det har varit vår politiska ståndpunkt tidigare och så även nu. Vi har alltid varit konsekventa.

Vi kommer alltid att försvara yttrandefriheten som är en grundläggande rättighet för alla medborgare i Europa.

  Ivo Belet (PPE), skriftlig. – (NL) Det överraskande resultatet av den här omröstningen kommer förhoppningsvis att ge upphov till en riktig debatt, en debatt om de problem som hotar mångfalden i medierna i Europa. Vi stöder helhjärtat en sådan debatt. Som vi alla vet är mediernas frihet under press i flera medlemsstater (se Reportrar utan gränsers senaste pressfrihetsindex som offentliggjordes igår).

Det är dock viktigt att vi har en grundläggande strategi för att ta itu med dessa problem och utarbetar ett instrument för att förbättra situationen i hela EU så att journalister kan göra sitt jobb utan påtryckningar från privata eller politiska aktörer. Vissa ledamöter i parlamentet valde ett slå in på ett nationellt spår och ordna upp sina inrikes angelägenheter. Det är dock bra att strategin misslyckades eftersom det kunde ha riskerat att kväva debatten i sin linda. Vi måste nu en gång för alla sluta med dessa nationella förehavanden och lägga all vår energi på strukturella lösningar på ett problem som på längre sikt kommer att utgöra ett verkligt hot mot rättssäkerheten och demokratin i Europa.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Det är en missuppfattning att det förekommer någon form av intrång i rätten till information i Italien. För det första är Europaparlamentet inte rätt forum att diskutera frågor som hör till domstolarnas och parlamentens nationella behörighet i medlemsstaterna. Dessutom är det uppenbart att den senaste kritiken mot Italien endast är ett försök att angripa den italienska premiärministern Silvio Berlusconi. Jag har därför röstat emot resolutionen.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Förhållandet mellan den politiska makten och journalistiken är komplicerat och vanskligt, men för mig är det uppenbart att ingen ska ha rätt att tvinga på någon annan sin ”sanning”, censurera idéer, förfölja journalister eller begränsa yttrande- och informationsfriheten. Informations- och yttrandefriheten är en av de grundläggande principer som EU bygger på, och den är nödvändig i en demokrati. Det innebär också att vi inte ska trivialisera debatten eller utnyttja den i politiska syften.

Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet blandar ihop Europaparlamentet med det italienska parlamentet när den lämnar in en resolution om informationsfrihet i Italien. Den visar sin dubbelmoral när den inte vill ta med fall från andra länder i förslaget, till exempel Tyskland, Ungern eller Portugal, där den otillbörliga nedläggningen av Jornal Nacional på TV1 har nämnts. Den är inte intresserad av informationsfriheten i Europa utan endast i Italien … Intressant är att vi just i dag får höra att Portugal har fallit 14 placeringar i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Pressfriheten är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Därför anser jag att alla medlemsstater måste stödja en balanserad mediemarknad. Medlemsstaterna måste, både individuellt och gemensamt, åta sig att ge Europas medborgare möjlighet att få tillgång till så korrekt information som möjligt. Jag anser att det är helt nödvändigt att alla Europas medborgare aktivt utövar sina rättigheter och skyldigheter så att de är ordentligt insatta men samtidigt kan förstå och kritisera det sätt som de får information på av EU:s institutioner och av varje enskild medlemsstat.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Som före detta journalist lade jag ned min röst i alla omröstningar om förslag och ändringsförslag denna onsdag. Jag vill på så sätt starkt kritisera att man för partipolitiska ändamål utnyttjar en debatt om en så grundläggande fråga som pressfriheten, en grundläggande rättighet som inte under några omständigheter får bli föremål för politisk kohandel och stridigheter mellan vänstern och högern!

I Italien förekommer angrepp mot pressfriheten, och detta är helt oacceptabelt. Men har vi även hört något från bulgariska, rumänska eller franska journalister? Har vi noggrant undersökt den politiska eller ekonomiska påverkan som förekommer i andra länder i EU? Hur kan vi vara säkra på att politiken i våra egna länder inte påverkar den redaktionella kontrollen och innehållet? Om vi hade utökat vår studie med en ny rapport skulle vi ha kunnat underbygga våra resolutioner så att de på lämpligaste sätt nådde sitt verkliga mål: pressfrihet i EU! Jag tycker att denna grundläggande rättighet förtjänar en större investering än vad som har framkommit i dessa texter – texter som alla har missat målet.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för den resolution i vilken man efterlyser ett direktiv om mediekoncentration och skydd av mångfalden. Tyvärr är EU:s lagstiftning om mångfalden i medierna och mediekoncentration fortfarande otillräcklig. EU garanterar yttrande- och informationsfriheten i artikel 11 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. I artikel 11 i stadgan står det uttryckligen att ”[m]ediernas frihet och mångfald skall respekteras”. Mediernas frihet och mångfald är en förutsättning för ett fritt, sunt och demokratiskt samhälle. Den ökande koncentrationen av medierna i händerna på förmögna mecenater hämmar uppenbarligen en öppen debatt. Vi måste vara mycket vaksamma på förmögna affärsintressen som kontrollerar informationsflödet och driver en egennyttig, marknadsdriven agenda emot en reglering och ofta även emot fackföreningarna. Av samma objektivitetsskäl bör de offentliga medierna därför vara oberoende och inte utsättas för påtryckningar av statliga myndigheter.

  Frank Engel (PPE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet uppmanas än en gång att yttra sig i en nationell fråga, nämligen hoten mot yttrandefriheten i Italien. De luxemburgska ledamöterna i PPE-gruppen anser att Europaparlamentet i princip inte bör blanda sig i en intressekonflikt, verklig eller inte, i en medlemsstat. Parlamentet bör inte kräva europeiska lagstiftningsåtgärder varje gång en politisk eller juridisk fråga inte kan lösas på ett sätt som är tillfredsställande för alla berörda parter i en medlemsstat. Vi har därför röstat emot alla försök att på EU-nivå lagstifta om ett problem med intressekonflikter i en viss medlemsstat.

Vi är emellertid för en verklig europeisk debatt om pressen och de problematiska sammanslagningar som kan förekomma på området. Debatten bör inte fokusera på en viss medlemsstat utan ta upp frågan på ett objektivt och konsekvent sätt för hela EU så att lösningarna på problemen kan baseras på befintlig gemenskapslagstiftning.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Den portugisiska socialdemokratiska delegationen i Europaparlamentet kritiserar och fördömer vissa insatser av portugisiska Europaparlamentsledamöter från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). De har försökt att svärta ned bilden av Portugal och den portugisiska premiärministern med obefogade anklagelser om att ha påverkat medierna. Detta gjordes som ett led i en kampanj för att släta över att Silvio Berlusconis italienska regering angripit yttrandefriheten och medierna. Den socialdemokratiska delegationen kan inte annat än beklaga att vissa portugisiska Europaparlamentsledamöter har fört upp den här debatten, som vissa partier startade under den senaste valrörelsen, och som de portugisiska väljarna har gett ett rungande svar på, på den internationella arenan.

Till skillnad från dem som ligger bakom kampanjen uppmanar socialdemokraterna inte några portugisiska medborgare att avsäga sig sitt medborgarskap utan fördömer dem som angriper Portugals goda rykte för att leva upp till eventuella åtaganden gentemot Silvio Berlusconi.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionsledamot Viviane Reding har vädjat till parlamentet inför debatten om den här frågan och bett oss att inte använda EU:s institutioner för att lösa problem som enligt fördragen bör lösas på nationell nivå. Jag håller helt och hållet med, och jag beklagar att den europeiska vänstern, framförallt socialdemokraterna, använder sig av den här typen av taktik. Jag kommer ihåg att de spanska socialdemokraterna under den förra mandatperioden försökte manipulera Europaparlamentet genom att samla stöd utifrån – som det inte fanns mycket av i deras eget land – för en ödesdiger politik för att bekämpa terrorismen. Detta olyckliga beteendemönster fortsätter. Som ordföranden för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har klagat över är dessa attityder svekfulla och gör ingenting för att bygga upp allmänhetens förtroende för EU:s institutioner.

Jag undrar om gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet skulle vara lika ivriga att föra en liknande debatt om Portugal och dess regerings upprepade inblandning i medierna, som på ett par månader har lett till att chefredaktören för en känd tidning (O Público) bytts ut och till att ett nyhetsprogram (TV1) har lagts ned, vilket redan har fått mycket kritik av mediernas tillsynsmyndighet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för resolutionen till försvar av informationsfriheten, eftersom vi tror på att försvara yttrande- och informationsfriheten och på mångfald i stället för koncentration av medierna. Vi håller dock inte med om vissa aspekter av resolutionen som gränsar till inblandning i enskilda länders demokratiska situation. Vi tvivlar också starkt på möjligheten med ett direktiv i frågan, särskilt med tanke på Europaparlamentets nuvarande sammansättning.

Vår kamp för informations- och yttrandefrihet, journalisters och andra mediearbetares rättigheter, allmän tillgång till information och garanterad mångfald i medierna får inte användas för att dölja partipolitiska planer att framförallt få Europaparlamentet att ingripa i länders inrikes angelägenheter, genom att tillämpa olika principer beroende på vilken politisk grupp som har intresse av en viss fråga.

Därför har vi också lagt ned våra röster i omröstningen om förslagen från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) om frågor som rör TV1 i Portugal, även om det portugisiska kommunistpartiet är känt för att vara kritiskt till den här situationen i Portugal.

  Mathieu Grosch (PPE), skriftlig. – (FR) Jag anser att debatten om pressfriheten är mycket viktig. Situationen i Italien är oroande, men Europaparlamentets uppgift är att debattera frågan generellt eller för alla länder som har problem på området.

Att endast nämna Italien, samtidigt som man vet att det finns problem även i andra länder, till exempel Rumänien, Bulgarien, Portugal och Ungern, skapar en partipolitisk debatt som inte bidrar till yttrande- och pressfrihet.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag har idag röstat emot det gemensamma förslag till resolution om informationsfriheten i Italien och andra EU-medlemsstater som lagts fram av PPE-, ECR- och EFD-grupperna, liksom de ändringsförslag som dessa grupper har lagt fram till vänsterns och den förenade mittens gemensamma förslag till resolution, eftersom de i princip syftade till att frånta den italienska premiärministern sina skyldigheter att följa principen om mångfald som är ett grundläggande värde i våra demokratier. De angrep skamligt nog även den italienska presidenten, Giorgio Napolitano. Jag stödde den gemensamma resolution som min grupp medundertecknat, eftersom jag i grunden stöder yttrandefriheten och är för en europeisk lagstiftning om sammanslagningar av mediebolag, trots att högern är emot detta, vilket redan har påvisats flera gånger. Vi bör notera Italiens oro över Silvio Berlusconis senaste påtryckningar på italienska och europeiska tidningar, samt på kommissionens yttrandefrihet om de italienska myndigheternas avvisning av migranter till havs till Libyen, i strid med principen om ”non-refoulement”.

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Jag röstade emot resolutionsförslaget eftersom det är skadligt och oförenligt med europeiska normer. Vänstern har på grund av vissa särintressen bland annat brutit mot principen att tillämpa enhetliga normer för alla medlemsstater. Det faktum att en omröstning om József Szájers muntliga ändringsförslag förhindrades visar tydligt att det verkliga målet med resolutionen inte var att visa omsorg om mediernas frihet. Det verkliga målet med resolutionen var att angripa den italienska regeringen, och endast den italienska regeringen. Skälet är att vänstern ogillar regeringen. Vänstern har rätt att ogilla den italienska regeringen. Jag ser dock inget skäl att gå med på försöket att använda Europaparlamentet som ett verktyg, eller försöket att dra in parlamentet i en pågående politisk kamp i en medlemsstat.

Mediernas frihet är universell och viktig även när den hotas av vänsterregeringar. Jag är mycket glad att vi har förkastat förslaget som endast fanns med i arbetsplanen för att vänstern skulle få en chans att angripa sina politiska motståndare i Italien.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Herr talman! Yttrandefriheten och oberoende medier är demokratins hörnsten och måste värderas högt och skyddas. I likhet med många andra här är jag oroad över den utveckling som vi har sett i vissa medlemsstater, däribland Italien och Ungern. Om resolutionen hade handlat om kommunikation och kommunikationsproblem i EU generellt skulle jag också gärna ha ställt mig bakom den. Den här gången kunde jag inte göra det. Jag stöder den princip som vår grupp, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), har gett uttryck för, nämligen att EU inte bör lägga sig i nationella angelägenheter om man inte har juridiskt mandat att göra det. Jag är därför nöjd med resultatet av omröstningen om informationsfrihet i Italien och med att alla nio resolutionsförslag förkastades i kammaren i dag. Jag delar min grupps oro över att parlamentet, med sina krav på europeisk lagstiftning om mångfald i medierna och ägande, snarare skulle förstöra pressfriheten än trygga den. Alla EU:s medlemsstater har sina egna institutioner för att hitta en lösning på grundläggande problem, och Italiens problem måste också lösas på nationell nivå. Det innebär emellertid inte att vi ska förneka att problemet finns.

Jag röstade själv i enlighet med min grupps ståndpunkt om socialdemokraternas, liberalernas och de grönas gemensamma förslag till resolution, bortsett från på en punkt. I vår grupps ändringsförslag 10 underskattar, eller faktiskt avvisar, gruppen problemen med informationsfrihet i Italien, och jag kunde därför inte stödja det. Enligt samma logik kunde jag inte heller stödja vår grupps eget resolutionsförslag, eftersom man där också gav efter för frestelsen att endast ta upp situationen i en medlemsstat och underskattade problemen genom att försöka hitta rätt balans.

  Jean-Marie Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Är det i Italien som statschefen hotar, vidtar rättsliga åtgärder vid minsta kritik och blir personligt involverad i ett rättsfall för att förinta en politisk motståndare? Är det i Italien som det regerande partiet behandlar minsta ickelismande information som ”förtal”, som en ”helt exempellös våldskampanj” och som ett avsiktligt försök att fälla statschefen? Är det i Italien som pressen kritiseras när den sprider nyheter om frågor som svågerpolitik som gynnar statschefens barn? Är det bara i Italien som makthavarna har särskilda band med cheferna för de stora privata tv-kanalerna och utser cheferna för de offentliga kanalerna? Är det i Italien som vi ändrar lagen om audiovisuell reklam för att gynna våra vänner?

Är det i Italien som en minister bjuds in till ett stort nyhetsprogram på tv för att erkänna att han sysslat med sexturism, en handling som är straffbar, förutom i denna ministers fall? Nej, det är i Frankrike! Det förvånar mig att de franska socialdemokraterna, kommunisterna och de gröna här i parlamentet inte passar på att använda den här debatten för att fördöma ”sarkozias” tveksamma metoder!

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot resolutionen om informationsfrihet i Italien och andra medlemsstater, främst på grund av punkt D där man hänvisar till en rapport från Freedom House om den ”kritiska situation som råder i Rumänien och Bulgarien”. Jag har läst rapporten noggrant, särskilt det avsnitt som handlar om mitt land, och jag kan därför säga att denna mening inte stämmer. I den citerade rapporten står det tydligt att pressfriheten skyddas i den rumänska konstitutionen och att regeringen i allt större utsträckning respekterar dessa rättigheter.

I rapporten står det att Rumäniens president, Traian Băsescu, har visat sig kontrollera och manipulera medierna i mindre utsträckning än sina företrädare. Ett annat starkt argument för att vi har yttrandefrihet är att Rumänien anses ha en regional ledarroll inom snabbt bredband. Alla journalister kan via Internet uttrycka sig fritt och nå ut till allmänheten. Jag tycker därför att hänvisningen till Rumänien och Bulgarien har använts utan att ta hänsyn till hela sammanhanget.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen och stöder kraven att förhindra mediemonopol i Europa. Informationsfriheten är en oerhört viktig fråga, och jag hoppas, med tanke på alla starka känslor och den jämna omröstningen, att det är en fråga som vi kommer att återkomma till. Jag blev besviken över att vi, när vi hade förkastat ändringsförslagen, inte kunde godkänna den slutliga resolutionen.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade emot resolution RC-B7-0088/2009 som högern lade fram och för den gemensamma resolution RC-B7-0090/2009 som resterande grupper i parlamentet lade fram, eftersom jag försvarar yttrande- och informationsfriheten och mångfalden i medierna, och eftersom jag är oroad över situationen i Italien, där det finns en intressekonflikt mellan den politiska och ekonomiska makten och makten över medierna, samt en oroande mediekoncentration av både offentligt och privat ägda medier. Situationen i Italien utgör ett allvarligt angrepp på mångfalden i medierna, och här har högerregeringen, under ledning av Silvio Berlusconi, agerat helt oacceptabelt. Jag tycker att det är rätt att åtgärda dessa missförhållanden som skulle kunna få allvarliga återverkningar för hela EU och att vidta åtgärder för att garantera de offentliga mediernas oberoende och skydda dem från all statlig inblandning. Jag ville att min röst uttryckligen skulle spegla mitt missnöje med att de italienska myndigheterna utsätter europeiska nationella tidningar för påtryckningar eller hot.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Dagens omröstning om resolutionsförslagen bygger på en debatt som är oerhört politiskt ensidig. Den enade vänstern har gått till angrepp mot Silvio Berlusconi och hämnats på honom. Italien har visserligen en hög mediekoncentration, men hoten mot yttrandefriheten och demokratin har överdrivits. Det är uppenbart att de kommer att motsätta sig allting som inte är vänsterpolitiskt.

De gröna, socialdemokraterna, kommunisterna och liberalerna har i sitt gemensamma resolutionsförslag efterfrågat att EU ska få behörighet att övervaka mångfalden i medierna som det så eufemistiskt heter. Jag är helt emot detta, eftersom medlemsstaterna måste ha ensam behörighet över området. Jag kände att jag var tvungen att protestera mot dessa partipolitiska påtryckningsförsök och att jag var tvungen att rösta emot vänsterns gemensamma resolutionsförslag. För mig och Österrikiska liberala partiet (FPÖ) är mediernas frihet och yttrandefriheten några av demokratins viktigaste aspekter och måste försvaras.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Yttrandefriheten är ett av de värden som utgör demokratins grunder. EU:s institutioner måste vidta åtgärder för att skydda yttrandefriheten, samt fungera som en inspirationskälla för hela världen på området. Europaparlamentet kan dock inte agera medlare eller påtryckningsmedel i inhemska politiska dispyter, som det är fråga om med denna resolution och med resolutionen om ”situationen” i Litauen som vi röstade om under det förra sammanträdet. Mot bakgrund av detta röstade jag emot resolutionsförslaget.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det stämmer att det finns en väsentlig brist på informationsfrihet i Italien, särskilt på grund av att den italienska premiärministern, Silvio Berlusconi, har sett till att han direkt eller indirekt kontrollerar de flesta tv-kanalerna till följd av sin politiska ståndpunkt och sitt medieimperium. Det här är dock inte något problem som är unikt för Italien. I Frankrike till exempel har man till följd av en konstitutionell reform infört lagar som ger presidenten rätt att utse cheferna för de offentliga radio- och tv-bolagen (Groupe France Télévision, France 2-5). Det här har orsakat stor oenighet i Frankrike. (Dessutom var ordföranden för den största privatägda tv-kanalen, TF1, Nicolas Sarkozys ”best man” och har således ett mycket nära förhållande till honom.) Det är möjligt att det här fallet, ur EU:s perspektiv, är mer motiverat av partipolitik och av motstånd till Silvio Berlusconi än det är en genuin debatt om mediernas frihet och informationsfriheten. Jag har därför röstat emot resolutionsförslaget.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Med tanke på att organisationen Freedom House har placerat tre EU-medlemsstater (inklusive Rumänien) i kategorin länder med ”delvis fria” medier anser jag att det krävs åtgärder på EU-nivå för att se till att en av demokratins viktigaste principer, nämligen mediernas frihet, iakttas.

Jag anser att vi måste uppmana kommissionen att garantera mångfalden i medierna genom att genomföra gemensamma normer på EU-nivå. Jag röstade för EU:s resolution, och jag vill passa på att upprepa behovet av att anta ett direktiv om informationsfrihet.

  Judith Sargentini (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har lagt fram ett gemensamt förslag tillsammans med grupperna S&D, ALDE och GUE. Alla dessa grupper har in i det sista visat en vilja att samarbeta med andra politiska grupper i parlamentet, inklusive PPE:s förslag att även ta upp pressfriheten i andra medlemsstater. Det visade sig dock att förslagen inte var något allvarligt menat försök att nå en överenskommelse. Priset för en sådan överenskommelse var att stryka alla hänvisningar till Italien och vår uppmaning till kommissionen att lägga fram ett direktiv om mediekoncentration och mångfald i EU, som utgjorde själva kärnan i vår resolution.

PPE försökte med sina ändringsförslag endast vattna ur texten och skapa splittring bland textens förespråkare. Därför var de gröna tvungna att rösta emot, även om vi under förhandlingarna skulle ha kunnat nå en överenskommelse om åtminstone några av dem. PPE:s sätt att arbeta är inte konstruktivt. Vi beklagar att högergrupperna än en gång har vägrat att kräva en europeisk lösning på ett europeiskt problem.

  Catherine Soullie (PPE), skriftlig. – (FR) Pressfrihet är en absolut nödvändighet. En demokratisk lagstiftande församling som Europaparlamentet kan naturligtvis inte ifrågasätta detta. Vi måste skydda och försvara informationsfriheten under alla omständigheter. Trots det har Europaparlamentet inte till uppgift att vara en överstatlig domstol. Mångfald och frihet för alla medier måste garanteras i EU. Det anstår dock inte oss som Europaparlamentsledamöter att döma ett land och dess ledare om förhållandet mellan pressen och den politiska världen.

Europaparlamentets inblandning i frågan är oacceptabel. Vad har vi för legitimitet att överhuvudtaget yttra oss om de italienska mediernas situation? Det här är en inhemsk politisk debatt i en medlemsstat, en debatt som måste föras och lösas inom den berörda statens gränser. Det ändringsförslag som syftade till att ändra resolutionens titel för att ge den en mer gemenskapsinriktad känsla förkastades, vilket visar att det var en målinriktad och rent politisk debatt. Vi måste vara försiktiga så att vi inte förvandlar vår församling till en domstol.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Vi vägrade att delta i den slutliga omröstningen om ett resolutionsförslag som, under förevändningen att försöka kontrollera Silvio Berlusconis inblandning i de italienska medierna, syftar till att främja plutokratins allmännare intressen för att koncentrera medierna på nationell och europeisk nivå. Man efterlyser direktiv som i grund och botten ska ändra rätten till information och yttrandefriheten i frågor som rör den inre marknaden och konkurrens genom att låta storfinansen styra informationen och anpassa public service till den privata sektorns krav och den fria marknadens regler. Mittenhögerns och mittenvänsterns anhängare av en europeisk enkelriktning lovordar och förespråkar EU:s direkta inblandning i medlemsstaternas inrikes angelägenheter, stöder storfinansens överhöghet på informationsområdet och kämpar, med tvivelaktiga konfrontationer och dolda avsikter, för att se vem som kommer att vinna plutokratins gunst för att främja sina intressen. De stora mediebolagen försöker på ett tarvligt sätt att påverka arbetstagarnas samvete för att införa kapitalets antigräsrotspolitik som mittenhögerns och mittenvänsterns regeringar tillämpar. Folket luras inte av tuppfäktningarna i Europaparlamentet och försöken att upphöja det till positionen som censor, som dessutom är de grundläggande stödramarna för kapitalets intressen.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL) skriftlig. – (EL) Vi stöder det gemensamma förslaget till resolution, men vi vill inte förknippas med uppmaningarna till kommissionen att lägga fram ett förslag till direktiv om mediekoncentration och skydd av mångfalden, eftersom vi anser att medlemsstaterna själva bör ansvara för detta allvarliga och nödvändiga område.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Genom att rösta för den gemensamma resolution som lagts fram av S&D, ALDE, de gröna och GUE känner jag att jag har visat mitt stöd för mediernas frihet i Italien. Som folkvald företrädare anser jag att det är min uppgift att stödja åtgärder för att förhindra en alltför stor kontroll av medierna, inte bara i Italien utan i alla EU:s medlemsstater. Jag anser att monopoliseringen av medierna är farlig och att det är nödvändigt att arbeta för större frihet i medierna i Europa. EU:s medborgare bör inte utsättas för mediecensur och selektiv nyhetsbevakning.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! För drygt ett år sedan intog jag min plats här i kammaren för första gången, och jag var oerhört tagen på grund av den djupa respekt jag har för EU:s institutioner och parlamentet i synnerhet. Jag beklagar djupt att parlamentet förödmjukas av att tvingas ödsla tid på målinriktade angrepp från politiska partier som nyttjar och utnyttjar det för sina egna nationella och regionala intressen.

Det tydligaste exemplet på att det råder press- och informationsfrihet i Italien finns just på den lägsta, lokala nivån. Tänk på alla de lokala tidningar, de stora och små städernas tidningar, som människor läser varje dag och se vem de talar om! Tänk på tidningar som La Repubblica och hela vänsterpressen. Idag har Europaparlamentet än en gång försummat möjligheten att föra en allvarlig debatt om mediernas frihet i Europa, som tas som gisslan av dem som använder parlamentet för att angripa den italienska premiärministern.

- Förslag till resolution: RC-B7-0090/2009

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för denna resolution som kritiserar pressens försämrade situation i Europa, särskilt i Italien, och därmed kräver lagstiftning om sammanslagningar av mediebolag. Jag tycker därför att det är skamligt att den europeiska högern – däribland parlamentsledamöter från Union pour un Mouvement Populaire – har uttalat sig emot att skydda yttrandefriheten och därmed allierat sig med extremhögern och EU-skeptiska parlamentsledamöter. Den europeiska högern har genom omröstningen visat att de reflexmässigt skyddat den italienska premiärministern, Silvio Berlusconi, som är medlem av PPE och ledare för ett för en politiker hittills okänt medieimperium, och som med jämna mellanrum hotar journalister och folkvalda ledamöter som protesterar mot det han gör. Man kan lugnt säga att det faktum att Italiens regeringschef kontrollerar de transalpinska medierna är en förolämpning mot den europeiska pressfriheten. Italiens demokrati förtjänar givetvis respekt, i likhet med alla EU:s demokratier. Dess företrädare har dock inte visat sig värdig av det idag. Det är av respekt för det italienska folket som vi har en skyldighet att kritisera honom idag.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta gemensamma förslag eftersom jag är djupt oroad över det koncentrerade medieägandet i Italien och i övriga Europa. En liknande situation håller eventuellt på att utveckla sig på Irland, och jag hoppas att Europaparlamentet kommer att undersöka frågan igen. Dessa frågor måste undersökas grundligt, och parlamentet bör följa hur medieägandet utvecklas på Irland och i övriga Europa. Jag är också besviken över att Fianna Fáil-partiets ledamöter röstade emot detta blygsamma förslag om medieägandet i Italien.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Den fråga vi har röstat om handlar om att reglera medieägandet. Många människor talar om EU:s demokratiska underskott. Med tanke på koncentrationen av medieägandet i Europa är världens mediemoguler dock det största hotet mot verklig demokrati. Om människor tror att ägarna inte påverkar tidningarna så bör de tänka om. Rupert Murdoch äger nästan 200 tidningar över hela världen. Endast en minoritet av dessa tog ställning mot kriget i Irak. Demokratin är beroende av att allmänheten är informerad. En koncentration av medieägandet innebär att en mindre elit kan främja sina affärsintressen och dölja detta bakom en oberoende ledarredaktion. Allmänheten måste alltid ha en valmöjlighet när det gäller nyhetsrapportering. På Irland har vi våra egna problem med medieägandet som vi måste reglera. Parlamentet måste stödja yttrande- och pressfriheten. Jag beklagar att kollegerna till höger inte höll med.

  Catherine Soullie (PPE), skriftlig. – (FR) Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) är mycket nöjd med omröstningen om den gemensamma resolutionen om informationsfrihet i Italien och Europeiska unionen. Det vi behövde göra var att tydligt fastställa Europaparlamentets roll. Vi är en lagstiftande församling och inte en domstol som ska döma i medlemsstaternas inrikes angelägenheter. Det hade varit olämpligt om parlamentet hade ställt sig bakom det här dolda personangreppet. Jag är mycket nöjd med resultatet av omröstningen. Även om det var mycket jämnt bekräftar detta än en gång värdet av subsidiaritetsprincipen inom EU och dess institutioner.