Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 11 november 2009 - Bryssel

18. Gemensam programplanering av forskning om kampen mot neurodegenerativa sjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till rådet om gemensam programplanering av forskning om kampen mot neurodegenerativa sjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom (O-0112/2009 – B7-0218/2009).

Frågeställaren Herbert Reul har meddelat att han är försenad. Om han kommer kan han få ordet sist.

  Françoise Grossetête, ersättare för frågeställaren. – (FR) Herr talman! I Herbert Reuls frånvaro ska jag upprepa den fråga vi ställer till kommissionen. I enlighet med den rättsliga grunden, artikel 165 i fördraget, kräver rådets rekommendation om åtgärder mot neurodegenerativa sjukdomar samråd med parlamentet.

Vi vill veta om rådet avser att anta slutsatser i denna fråga vid rådets (konkurrenskraft) möte den 3 december 2009. Avser rådet dessutom att beakta parlamentets ståndpunkt vid utarbetandet av sina slutsatser, då ju parlamentet rådfrågades om kommissionens förslag?

När det sedan gäller eventuell framtida gemensam programplanering av forskningsinitiativ, kan rådet bekräfta sin inställning att dessa initiativ principiellt ska antas utgående från samma rättsliga grund?

Jag vill påpeka att vi har utarbetat en resolution. Denna resolution stöds av alla politiska grupper, och den är viktig helt enkelt därför att den belyser utmaningarna i samband med befolkningens åldrande – utmaningar som innebär att vi i dag i EU har över sju miljoner människor som lider av Alzheimers sjukdom, en siffra som väntas dubbleras under de kommande 20 åren.

På detta område är det därför väsentligt med planering, investeringar och samarbete för att kontrollera de sociala kostnaderna för dessa sjukdomar och ge de miljontals drabbade och deras familjer hopp, värdighet och ett friskare liv. Dessa hälsoproblem och sociala problem, som drabbar hela EU, kräver samordnade åtgärder som utformas för att säkra effektivitet i det förebyggande arbetet och i diagnostiseringen, behandlingen och vården av de människor som berörs.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt stöd till den forskning och det innovationsarbete som bedrivs av offentliga och privata aktörer för att finna nya behandlingar och förhindra att dessa sjukdomar utvecklas. Hälsoforskningen är ännu mer fragmenterad på EU-nivå, och de offentlig-privata partnerskapen måste bli fler. Ett exempel är initiativet för innovativa läkemedel som inleddes i februari 2008, och det får inte bli en engångsföreteelse.

Avslutningsvis vill jag säga att detta i själva verket är en kamp mot klockan, för vi måste förebygga dessa sjukdomar i möjligaste mån. Dagens forskning visar att det redan finns initiativ som avser tidig diagnos. I dessa konkreta frågor förväntar sig våra medborgare signaler från ett EU för hälsa, som måste ge garantier och föregripa utvecklingen av åldersrelaterade sjukdomar.

  Cecilia Malmström, rådets tjänstgörande ordförande. − Herr talman! Förslaget till rådets rekommendation om åtgärder mot neurodegenerativa sjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom, som antogs av kommissionen den 22 juli, grundar sig på artikel 165 i fördraget. I artikeln talas det om samordning mellan gemenskapen och medlemsstaterna av verksamhet inom forskning och teknisk utveckling, just för att säkerställa att det finns en större samstämdhet mellan medlemsstaternas politik och gemenskapens politik.

Artikel 165 och målen för initiativen till gemensam programplanering stämmer överens. De bygger på att vi gemensamt fastställer de utmaningar som våra samhällen kollektivt står inför, och att vi genom ett förstärkt politiskt åtagande från medlemsstaternas sida kan komma överens om gemensamma eller samordnade svar på dessa utmaningar. Syftet är naturligtvis att öka effektiviteten i den offentliga forskningsfinansieringen i Europa.

Men jag tror att problemet och kärnan till er fråga är att artikel 165 inte ger rådet rätt att agera. Artikeln utgör en rättslig grund för kommissionen att ta eventuella initiativ för att främja samordningen mellan medlemsstaterna och gemenskapens politik. Det finns ingen annan rättslig grund i fördraget under rubriken forskning som kommissionen kunde använda för att föreslå åtgärder angående initiativ till gemensam programplanering.

Det finns naturligtvis ett mycket starkt politiskt engagemang inom rådet för att inleda pilotinitiativ för gemensam programplanering ägnat kampen särskilt mot Alzheimers sjukdom så snart som möjligt. Mot bakgrund av detta är det ordförandeskapets åsikt att rådet ska anta slutsatser om detta gemensamma programplaneringsinitiativ utifrån den text som har lagts fram av kommissionen.

Jag vet att Europaparlamentet ger hög prioritet åt kampen mot Alzheimers sjukdom. I ert uttalande från februari uppmanade parlamentet kommissionen och medlemsstaterna att erkänna denna kamp som en prioritering inom området europeisk folkhälsa. Ni känner naturligtvis till kommissionens förslag. Ordförandeskapet kommer att försöka se till att parlamentets synpunkter så långt det är möjligt införlivas med de slutsatser som ska antas när konkurrenskraftsrådet sammanträder den 3 december i år.

Vad gäller eventuella framtida initiativ till gemensam programplanering delar rådet ledamotens uppfattning att man bör välja ett gemensamt tillvägagångssätt för att anta dessa initiativ under rubriken forskning. Just nu finns det tyvärr bara ett sätt som står till buds, nämligen att anta rådsslutsatser för varje enskilt initiativ. Det beror på att fördraget inte innehåller någon lämplig rättslig grund för att anta andra åtgärder.

  Elena Oana Antonescu, för PPE-gruppen. – (RO) Det svenska ordförandeskapet vill i december anta slutsatser om åtgärder mot neurodegenerativa sjukdomar, utan att ens vänta på parlamentets ståndpunkt i frågan.

Jag var föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i detta ärende, och med tanke på omständigheterna stöder jag antagandet av en resolution för att ge uttryck för parlamentets ståndpunkt i fråga om åtgärderna mot neurodegenerativa sjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom, genom gemensam programplanering av forskningsinitiativ.

Neurodegenerativa sjukdomar är ett stort hälsoproblem i EU. Läkarvetenskapens framsteg och levnadsstandarden i industriländerna har skapat förhållanden som ger en ökad medellivslängd, men antalet människor som drabbas av neurodegenerativa sjukdomar har också ökat.

Det här är ett mångfacetterat problem. Det handlar till viss del om livskvaliteten för dem som drabbas av dessa sjukdomar och om hur sjukdomen påverkar deras nära anhöriga eller dem som vårdar dem. I lika hög grad är det ett problem som påverkar hållbarheten hos sjukvårdssystemen, som tvingas hantera allt fler patienter i ett läge där andelen människor som inte längre är yrkesverksamma ökar i och med att befolkningen blir allt äldre.

Kommissionens förslag är inriktat på de forskningsrelaterade aspekterna. I vårt resolutionsförslag läggs lika stor vikt vid de resultat som kommer att nås genom samordning av forskningsverksamheten och deras bidrag när det gäller att förbättra den rådande situationen. Jag vill därför att våra insatser ska koncentreras på två huvudsakliga områden: vetenskaplig forskning och garantier för att de insatser som görs återspeglas i resultaten med avseende på vårdkvaliteten.

Med tanke på det intresse som parlamentet genom åren har visat för dessa frågor och på betydelsen av detta ärende, som är ett pilotprojekt gällande gemensam programplanering av forskningsinitiativ, är det helt avgörande att parlamentets ståndpunkt beaktas vid utarbetandet av rådets slutsatser.

Parlamentet måste göras delaktigt i alla initiativ som gäller framtida gemensam programplanering på forskningsområdet. Artikel 182 i Lissabonfördraget är i själva verket en lämplig rättslig grund för framtida utveckling på detta område.

  Patrizia Toia, för S&D-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det initiativ som vi står i begrepp att inleda är mycket viktigt av två skäl: det första är ämnet för forskningen, nämligen kampen mot neurodegenerativa sjukdomar, och det andra är de gemensamma programplaneringsmetoderna för forskningen.

Vi hade givetvis velat att parlamentet gjorts mer direkt delaktigt i pilotprojektet – detta har sagts, och det är ämnet för vår fråga. Vi måste nu gå vidare och undvika att saker och ting stannar upp, men vi efterfrågar ändå garantier för att vår ståndpunkt kommer att beaktas vid överläggningarna i rådet (konkurrenskraft), och vi vill att en säkrare rättslig grund fastställs i framtiden, så att parlamentet kan bli fullt delaktigt och känslan av medbestämmande ökar på forskningsområdet.

Vi måste nu gå in med tillräckliga medel och resurser för att förebygga och utrota det utbredda gissel som utgörs av Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och de andra sjukdomarna, som kommer att bli allt vanligare i och med att befolkningen åldras. Vi vill att insatserna ska riktas mot omfattande, storskaliga undersökningar avseende både diagnos och behandling. Forskning om biomarkörer och om metoder för tidig diagnos grundade på ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt, sammanställning av omfattande databaser samt sökande efter kurativa läkemedel och lämpliga behandlings- och insatsmodeller framstår som frågor av avgörande betydelse.

Jag vill bara be om en sak här i kammaren: att vi inte bortser från vare sig de individuella villkoren för patienterna, som alltför ofta glöms bort när det handlar om den här typen av sjukdomar, eller patient- och anhörigföreningarnas engagemang. Ur metodologisk synvinkel anser vi att gemensamma forskningsprojekt är mycket viktiga eftersom de uppfyller ett grundläggande krav, nämligen sammanslagning av insatser och resurser så att vi undviker splittring och dubbelarbete och därmed kan skapa en kritisk massa som är tillräcklig för att få tillfredsställande resultat från forskning av detta slag.

Om vi tänker på att gemensamma offentliga och privata insatser i andra delar av världen ger investeringar på tiotals miljoner euro inser vi hur mycket vi har kvar och hur mycket vi fortfarande måste göra. Det handlar om att rikta våra insatser mot gemensamma projekt, mot strategiska handlingslinjer och gemensamma program mellan medlemsstaterna och EU och mellan offentliga och privata aktörer, utan att glömma bort det internationella sammanhang där vi kan ta del av viktiga vetenskapliga framsteg på internationell nivå.

  Jorgo Chatzimarkakis, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru rådsordförande! I dag debatterar vi ett resolutionsförslag om neurodegenerativa sjukdomar. Avsikten är i själva verket att detta ska bli ett direktiv, så nästa gång bör vi också debattera ett direktiv om den här frågan. De sjukdomar vi talar om i dag – Alzheimers sjukdom, även om Parkinsons sjukdom också nämns i texten – är hjärnsjukdomar som utgör en stor utmaning för EU. Kostnaderna på lång sikt kommer att stiga i höjden, och mycket forskning återstår fortfarande. Tyvärr förekommer en hel del dubbelforskning och byråkrati i EU. Med detta resolutionsförslag vill vi alltså komma till rätta med dubbelforskning, byråkrati och fragmentering.

Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har lagt fram ett förslag om att forskningsresultaten ska göras allmänt tillgängliga. Jag anser att det är ett bra förslag. Tyvärr är det felformulerat, och jag skulle därför vilja be om att det formuleras om så att det kan införlivas på ett bättre sätt. Det handlar i grund och botten om ett problem gällande EU-patent. Det vore bra om kommissionen, och även rådet, kunde ta upp frågan om EU-patent på läkemedels- och bioforskningsområdet och klargöra att vi behöver detta. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa stöder under alla omständigheter detta resolutionsförslag.

  Philippe Lamberts, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle ha varit föredragande för detta ärende, så jag känner en viss besvikelse. Men jag är glad att vi gör framsteg. Det här är inte en lämplig tidpunkt för en tvist mellan institutionerna. Det gläder mig att rådet är redo att agera.

Jag har ett antal synpunkter. Här i parlamentet hoppas vi verkligen att rådet kommer att ta till sig tankarna i de resolutioner som vi ska rösta om i morgon.

Jag vill framhålla behovet av att finna en lämplig balans mellan begränsning och anpassning – precis som när det gäller klimatförändringarna. Jag talar här om att förebygga sjukdomen och förstå varför den uppträder, vilka faktorer som ligger bakom, så att vi verkligen kan förebygga den på ett effektivt sätt. Det är nämligen alltid det effektivaste och även det minst kostsamma sättet att bekämpa sjukdomar.

Är initiativet gällande gemensam programplanering tillräckligt? Tja, inte såtillvida att samarbete kring så stora projekt bör bli normen. Det bör inte vara frivilligt att samarbeta, utan alla medlemsstater bör vara bundna att arbeta tillsammans på ett effektivt sätt.

När det för det andra gäller finansiella prioriteringar är den första frågan: Satsar vi tillräckliga medel på denna typ av sjukdomar? Vi tycker inte det och insisterar på att vi i de kommande ramprogrammen tar en del pengar från stora program som Iter, som enligt de mest framstående forskarna kommer att betala sig om kanske 60 år, och lägger dem på forskning om Alzheimers sjukdom och andra liknande sjukdomar. Det tror jag verkligen är nödvändigt.

  Marisa Matias, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Först och främst vill jag uttrycka mitt fulla stöd när det gäller Herbert Reuls fråga och framför allt påpeka att den grundläggande frågan här – den grundläggande politiska frågan – just gäller gemensam programplanering av forskning.

Det som hände i frågan om gemensam programplanering när det gäller neurodegenerativa sjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom, var att reglerna ändrades under processens gång. Vi gick från ett betänkande till en resolution, och därmed försvann vår rätt till medbeslutande i frågan. I stället för ledamöter av Europaparlamentet blev vi rådgivare. Jag skulle därför åtminstone vilja veta om det som vi rekommenderar kommer att beaktas eller inte.

Programplanering av forskningsverksamhet är, vilket område det än gäller, ett politiskt och inte ett tekniskt val, och i detta avseende bör parlamentets roll betonas och stärkas. När man fastställer prioriteringar som är av politisk art bör de granskas, och de bör medge insyn och vara demokratiska. Det som hände i samband med det gemensamma beslutet och den gemensamma programplaneringen av forskning om Alzheimers sjukdom bör inte upprepas. Och om det skulle upprepas, se åtminstone till att förvarna oss ordentligt. Jag hoppas alltså att det sista som kan hända är att de beslut och rekommendationer som parlamentet lagt fram i denna fråga inte tas i beaktande.

ORDFÖRANDESKAP: KOCH-MEHRIN
Vice talman

  Diane Dodds (NI). – (EN) Fru talman! I min valkrets i Nordirland har vi i dag 16 000 personer som lider av demens. De, deras familjer och deras anhörigvårdare kommer att välkomna en proaktiv hållning till kampen mot denna sjukdom, som kan vara så förödande för både de drabbade och deras familjer.

Det är på sådana här områden som jag menar att det är bra med samarbete mellan EU-länderna. Jag anser att en samordnad hållning till sjukdomsbekämpning kan ge nya rön, nya medicinska genombrott och, så småningom, förhoppningsvis bättre behandlingar och botemedel.

I Storbritannien har vi i dag drygt 400 000 personer som lider av alzheimer. Siffran för Storbritannien kommer sannolikt att ligga kring 750 000 personer 2025. Något måste därför göras för att förbättra diagnostisering, behandling och förebyggande samt den sociala forskningen om välfärden för patienterna och deras familjer, särskilt familjer som fungerar som anhörigvårdare. Ett samordnat tillvägagångssätt och forskningsutbyte är av avgörande betydelse, så länge forskningen respekterar okränkbarheten för mänskligt liv i alla dess former.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE). – (PT) Jag välkomnar initiativen och åtgärderna på EU-nivå för att bekämpa neurodegenerativa sjukdomar, framför allt Alzheimers sjukdom. Medlemsstaterna har utvecklat forskningsarbetet på detta område. Det är viktigt att uppmuntra samarbete mellan medlemsstaterna för att säkra en ökad samordning av den vetenskapliga forskningen och den tekniska utvecklingen och undvika fragmentering.

Gemensam programplanering av forskning är ett värdefullt verktyg för att minska fragmenteringen genom att engagera medlemsstaterna och den offentliga och den privata sektorn på EU-nivå. Det gemensamma programplaneringsverktyget kommer att få avgörande betydelse för det europeiska forskningsområdets framtid. Utveckling av det europeiska forskningsområdet är ett centralt inslag i forskningspolitiken enligt Lissabonfördraget.

Jag är dock rädd att genomförandet av detta gemensamma programplaneringsverktyg ska präglas av byråkratiskt krångel och förseningar i de administrativa förfarandena. Därför vill jag fråga vad det finns för planer när det gäller att tillämpa en process som baseras på stordriftsfördelar, där effektivitet, förenkling och påskyndade administrativa förfaranden kombineras för att främja kompetens och uppmuntra samarbete på EU-nivå, såsom frågans vikt kräver.

  Nessa Childers (S&D). – (EN) Fru talman! För mig som tidigare arbetat inom vården i över 30 år var det beklämmande att få veta att inget samråd skulle hållas med parlamentet om kommissionens nya förslag om Alzheimers sjukdom. Men vi måste gå vidare.

I takt med att EU:s befolkning blir äldre kommer även alzheimer genomslagskraft att bli större. Antalet drabbade över hela världen väntas öka från 35 miljoner i dag till 107 miljoner 2050.

Något av det hemskaste med Alzheimers sjukdom är att den påverkar så många människor vid sidan av patienten. På Irland, exempelvis, finns det 50 000 registrerade anhörigvårdare som ska ta hand om Irlands 44 000 drabbade. Denna sjukdom kallas ofta en familjesjukdom på grund av den kroniska stress det innebär att se en älskad person sakta tackla av.

Vi får inte bortse från Europaparlamentets fortsatta roll i kampen mot Alzheimers sjukdom. Om EU byter riktning bör hänsyn tas till parlamentets enhälliga ståndpunkt i frågan, och man bör sträva efter att hjälpa inte bara de drabbade utan även de många anhörigvårdare som arbetar för att öka deras livskvalitet.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Fru talman! Det är givetvis mycket viktigt att forskningen på detta område samordnas, och det handlar inte bara om Alzheimers sjukdom eftersom termen ”neurodegenerativ” innefattar en mängd olika sjukdomar.

Parlamentet har i själva verket en mycket viktig roll att spela när det gäller hur forskningen ska bedrivas. Jag vill fästa uppmärksamheten på de diskussioner som pågår mellan parlamentet och rådet om välbefinnande för djur som används vid vetenskapliga försök. Jag är angelägen om att vi även fortsättningsvis ska tillåta nödvändig forskning med användning av djur på ett sätt som tar större hänsyn till deras välbefinnande än vad som kanske sker i dag – och vår föredragande och samtalens inriktning gör mig hoppfull. Vi behöver nämligen forskning på detta område för att kunna göra de saker som det har talats om för att förebygga och för att behandla människor som har oturen att drabbas av dessa sjukdomar – en dag kan det vara vår tur.

Jag hoppas att vi snabbt kan nå en överenskommelse vid andra behandlingen om detta mycket viktiga direktiv. Även om vi kanske inte kunnat bidra särskilt mycket i just denna fråga kan vi i alla fall bidra till den pågående forskningen.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Fru talman! Frågan om kampen mot denna sjukdom togs upp under det franska ordförandeskapet – och det bör de hållas räkning för. Man sade då att EU borde vidta åtgärder på detta område. Det vore bra om nästa ordförandeskap tog upp frågan och tillskrev den lika stor betydelse. Det har redan sagts här att detta problem drabbar miljontals människor och deras familjer, som alla lider.

När vi möter våra väljare får vi ofta frågan: Vad gör EU för de europeiska medborgarna? Vad är ni bra för? Vad ansvarar ni för? Vad gör ni? Det är just den sortens frågor vi bör utgå från i våra ansträngningar att skapa en bild av ett EU som har auktoritet och betydelse. Det är vad våra medborgare behöver. Gemensamma insatser för att bekämpa sjukdomar av detta slag måste prioriteras av EU-institutionerna.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Jag ser oerhört allvarligt på frågan om att bekämpa neurodegenerativa sjukdomar, särskilt alzheimer.

Det är därför av stor nytta att få till stånd samordnade åtgärder mellan EU:s medlemsstater för att komma till rätta med orsakerna och ta itu med problemet med förebyggande och behandling liksom sjukdomarnas konsekvenser för patienterna, för samhället som helhet och för folkhälsan i EU.

Jag anser att förebyggande och inte medicinering bör prioriteras och utgöra den huvudsakliga inriktningen. Medlemsstaterna bör också uppmuntras att inrätta övervakningscentrum för patienter och anhörigvårdare och säkra en jämbördig forskningsmedverkan från medlemsstaternas sida i detta EU-forskningsprojekt.

Slutligen måste den databas som upprättats i samförstånd med rådet och medlemsstaterna stå under offentligt och statligt ägande inom ramen för nationella system, och slutsatserna måste offentliggöras vid ett offentligt globalt forum. Och till sist är det upp till oss att styra budgeten för denna fråga.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Jag håller definitivt med om att det i det här läget är särskilt viktigt att ägna uppmärksamhet åt vetenskaplig forskning för att se till att människor som lider av alzheimer får hjälp. Vår union består ju av 27 medlemsstater, och alla stater har inte samma förmåga att erbjuda hjälp till de drabbade. Vi har olika sjukvårdssystem, olika socialtjänstsystem, olika stöd för familjer med en sådan patient. Denna vetenskapliga forskning är därför av avgörande betydelse, och vi måste för det första inrikta oss på finansiering och samordning av arbetet och initiativen. För det andra är det mycket viktigt att det finns medel för att bedriva forskningen och erbjuda verkligt stöd till människor som lider av sjukdomen, liksom till deras familjer.

  Herbert Reul (PPE). – (DE) Fru talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Flera talare har redan framhållit betydelsen av detta. Det handlar om en sjukdom som drabbar många människor, och antalet ökar. Desto viktigare är det att medlemsstaterna samarbetar och förenar sina krafter för att vara effektiva. I det avseendet är detta en riktig och klok väg att gå.

När det gäller förfarandena är det synd att det är svårt för parlamentet att få medverka. Det är beklagligt att denna resolution måste utarbetas i sista minuten. Men om slutresultatet blir gott är det det viktiga.

  Cecilia Malmström, rådets tjänstgörande ordförande. − Fru talman! Alzheimer och andra demensrelaterade sjukdomar är fruktansvärda. Jag tror att många av oss som har sett en anhörig drabbas av alzheimer ser vad det gör för att bryta ner en tidigare frisk människa och hur plågsamt det är för familj och anhöriga, och jag känner väldigt starkt för att vi ska satsa mera resurser på att forska om denna fruktansvärda sjukdom.

Det är tydligt att vi behöver ta nya grepp för att bättre samordna vår kunskap och forskning i Europa, och kommissionens pilotinitiativ syftar till att mobilisera de bästa forskarna vi har för att försöka förstå, bota och förhindra såväl alzheimer som andra demensrelaterade sjukdomar.

Inom ramen för det triosamarbete som pågår mellan Frankrike, Tjeckien och nu Sverige, diskuterade vi tidigt vikten av att lyfta in alzheimer som en gemensam prioriterad fråga inom ramen för folkhälsoarbetet. Det franska ordförandeskapet hade en mycket viktig konferens som en utav de ärade ledamöterna refererade till, och det svenska ordförandeskapet hade i september en konferens om värdigt åldrande, där alzheimer var en utav punkterna på agendan.

Rådet ämnar som sagt anta slutsatser om detta den 3 december, och vi kommer naturligtvis att ta i beaktande den utmärkta resolution som ni har skrivit och som ni kommer att rösta om i morgon. Jag är övertygad om att frågan om alzheimer kommer att återkomma inom ramen för forskningsprogrammet och liknande initiativ inom en mycket kort framtid, så tack så mycket för att ni reste denna mycket viktiga fråga.

  Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar kommissionens förslag till rekommendation om gemensam programplanering av forskning om neurodegenerativa sjukdomar. Befolkningens psykiska hälsa är avgörande för att en anständig livskvalitet ska kunna garanteras. Sjukdomar av detta slag drabbar allt fler människor i EU. Det behövs därför insatser för att motverka de faktorer som ligger bakom dessa sjukdomar. För att dessa faktorer ska kunna motverkas måste de dock identifieras genom forskning. Jag anser att pilotprojektet för gemensam programplanering av forskningsinitiativ medför den tydliga fördelen att finansieringsinsatserna samordnas, vilket kommer att resultera i en effektivare användning av de medel som öronmärkts för forskning på detta område. Vidare finns det stora fördelar med samarbete baserat på nätverk som upprättas av nationella forskningscentrum och gemensam användning av den nödvändiga infrastrukturen, eftersom inte alla medlemsstater har de resurser som krävs för att bedriva forskning på egen bekostnad, trots att de ställs inför ett stort antal patienter med neurodegenerativa sjukdomar. Det kommer att vara av yttersta vikt att forskningsresultaten används för att informera befolkningen om hur psykisk hälsa kan främjas, så att antalet patienter begränsas och de nationella offentliga sjukvårdssystemen behåller sin livskraft.

  António Fernando Correia De Campos (S&D), skriftlig. – (PT) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionens meddelande till parlamentet innehåller en optimistisk analys av de förväntade vinsterna med forskningssamarbete mellan medlemsstaterna och med den samordning som kommissionen kan bedriva inom ramen för sjunde ramprogrammet när det gäller neurodegenerativa sjukdomar, framför allt Alzheimers sjukdom. De åtgärder som föreslås i meddelandet gäller endast principen om ett bättre utnyttjande av befintliga resurser och program: hälsoprogrammet, sjunde ramprogrammet, EU:s handlingsplan för funktionshinder, den öppna samordningsmetoden och statistikprogrammet. Kan de förväntade resultaten nås enbart genom ett optimalt utnyttjande av resurserna? Vilka samordningsmekanismer föreslår kommissionen som inte hade kunnat införas före meddelandet? Vilket mervärde ger detta? Vilka nya konkreta åtgärder överväger kommissionen att vidta för att stimulera forskningssamarbete i en situation där resurser och forskarlag redan finns, även om de är fragmenterade? Kan problemet lösas enbart genom att ge frågan större synlighet och använda befintliga instrument?

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder denna resolution, där det föreslagna pilotprojektet för gemensam programplanering av forskningsinitiativ avseende neurodegenerativa sjukdomar välkomnas. Mer än sju miljoner EU-medborgare lider av neurodegenerativa sjukdomar som alzheimer och parkinson. Det finns i dag inget botemedel mot neurodegenerativa sjukdomar, och kunskaperna om förebyggande, behandling och identifiering av riskfaktorer är mycket begränsade. Den mesta forskningen om neurodegenerativa sjukdomar bedrivs också av medlemsstaterna och samordningen över gränserna är inte särskilt omfattande, vilket leder till fragmentering och ett begränsat utbyte av kunskap och bästa praxis medlemsstaterna emellan. Gemensam programplanering skulle i hög grad kunna bidra till att göra forskningsinsatsen mindre fragmenterad, eftersom man därmed skulle kunna samla en kritisk massa av kompetens, kunskap och finansiella resurser. Artikel 182.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som införs genom Lissabonfördraget, innehåller bestämmelser om åtgärder som är nödvändiga för genomförandet av det europeiska forskningsområdet och skulle kunna utgöra en lämpligare rättslig grund för framtida gemensamma programplaneringsinitiativ på forskningsområdet. Kommissionen bör överväga att använda artikel 182.5 som rättslig grund för alla framtida förslag gällande gemensam programplanering av forskningsinitiativ.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftig. – (FI) Fru talman! Alzheimer är en sjukdom som orsakar förvirring och förändrar den drabbades värld till något okänt och hotfullt. Livet blir ett farligt ”nu”, där det inte finns några tidigare minnen eller lärdomar för att skapa en trygg koppling till nutiden. Denna ödesdigra mänskliga tragedi förvärras dessutom av att det inte i dag finns något känt botemedel mot sjukdomen. Sjukdomen medför också lidande för nära anhöriga. Den kallas ibland en familjesjukdom eftersom de anhöriga ofta drabbas av kronisk stress. De sociala konsekvenserna är enorma och kräver stora offer. I och med att befolkningen åldras i EU blir neurodegenerativa sjukdomar som alzheimer och parkinson i allt högre grad en folkhälsofråga – det finns i dag mer än sju miljoner patienter, och det förväntas att antalet kommer att fördubblas under nästa årtionde. Läkarvetenskapen har dock ännu inte ens full kunskap om vad som orsakar sjukdomen. Det finns en del hoppingivande forskningsresultat, men vi behöver samordnade insatser för att nå fram till ett genombrott. För att kunna sammanställa uppgifter från den forskning som bedrivs av privata och offentliga organisationer och av medlemsstaterna, och för att kunna samordna deras innovationer, behöver vi programplanering på EU-nivå. Det kan ge oss hopp om att effektivare förebyggande, diagnostisering och behandling av dessa sjukdomar så snart som möjligt kan bli en realitet i det praktiska vårdarbetet. Jag är övertygad om att människor som kämpar mot neurodegenerativa sjukdomar – patienter, släktingar och anhörigvårdare – starkt kommer att stödja alla försök till samarbete för att finna nya sätt att hantera dessa sjukdomar. Det är just projekt av det slaget som visar våra medborgare varför vi alls är här i dag: de rättfärdigar unionens hela existens. Jag håller med min kollega Herbert Reul om att förfaranden och behörighet kommer i andra hand när man faktiskt är på väg åt rätt håll.

  Sirpa Pietikäinen (PPE), skriftlig. – (FI) Fru talman, mina damer och herrar! I somras antog kommissionen rådets rekommendation där EU:s medlemsstater uppmanades att delta i gemensam programplanering av forskning om neurodegenerativa sjukdomar. Detta är viktigt om vi ska kunna utnyttja de begränsade forskningsresurserna på ett ännu bättre sätt. Vi måste dock minnas att EU vid sidan av forskning behöver ett mer omfattande handlingsprogram för demens. Tidigare i år godkände Europaparlamentet ett skriftligt uttalande där man krävde att kommissionen skulle utarbeta en handlingsplan för Alzheimers sjukdom. I parlamentets uttalande framhölls fyra viktiga frågor: forskningsutveckling, tidig diagnos, förbättrad livskvalitet för patienter och anhörigvårdare samt ställningen för alzheimerföreningarna. Jag vill påminna alla om att programmet är brådskande och att kommissionen måste ta itu med den åtgärd parlamentet har bett den att vidta.

  Richard Seeber (PPE), skriftlig. – (DE) I vårt åldrande samhälle kommer allt fler att drabbas av neurodegenerativa sjukdomar som alzheimer eller senildemens. För att ha bästa möjliga beredskap för detta måste vi inrätta bättre forskningsstrukturer och utnyttja befintliga resurser på ett bättre sätt. Det pilotprojekt som planeras på det här området är en idealisk utgångspunkt för en bättre sammanlänkning av de pågående forskningsinsatserna. Förutom att ge de drabbade bästa möjliga vård är det emellertid också viktigt med förebyggande. Medlemsstaterna måste intensifiera sina informationskampanjer för en aktiv livsstil.

(1) Se protokollet.