Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 25 november 2009 - Strasbourg

13. Mot våld mot kvinnor (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om

- en muntlig fråga till rådet från Eva-Britt Svensson för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om internationella dagen mot våld mot kvinnor (O-0096/2009 – B7-0220/2009), och

- en muntlig fråga till kommissionen från Eva-Britt Svensson för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om internationella dagen mot våld mot kvinnor (O-0096/2009 – B7-0220/2009).

Jag påminner er om att det i dag är internationella dagen mot våld mot kvinnor och att detta tillfälle att hålla den här debatten i dag är särskilt värdefullt att ta till vara.

  Eva-Britt Svensson, frågeställare. − Fru talman! I dag är det alltså den 25 november, 10-årsdagen av FN:s instiftande av Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Själv har jag i hela mitt vuxna liv arbetat politiskt i kvinnoorganisationer, i nätverk för att bekämpa detta våld mot kvinnor. Jag tycker att jag i arbetet har använt alla ord för att beskriva hur situationen är. Jag tycker att jag använt ord, ord, ord – det har vi tillsammans gjort i denna kamp. Nu känner jag att vi faktiskt måste se konkreta åtgärder!

Detta är ett våld som berövar kvinnor deras mänskliga rättigheter. Det påverkar och präglar kvinnors dagliga liv. Det är ett våld som styr kvinnor och unga flickors liv och livssituation.

Vi har alla ett ansvar att bryta tystnaden, och att inom parlament och utomparlamentariskt samarbeta med alla goda krafter för att bryta detta våld. Det handlar om våld i nära relationer, sexuella trakasserier, fysisk och psykisk misshandel, våldtäkter, mord, sexslavhandel, könsstympning. Under krig och väpnade konflikter liksom under återuppbyggnad efter konflikter blir kvinnor mer utsatta, både individuellt och kollektivt, för våld.

Det finns de som hävdar att våld i nära relationer är en privat fråga, en familjefråga. Det är inte det, utan det är ett strukturellt våld och en samhällsfråga. Samhället måste ta ansvar för att bryta våldet.

Detta är ett strukturellt och utbrett problem i alla regioner, länder och kontinenter. Att det blir ett slut på alla former av könsrelaterat våld är grundläggande för ett jämställt samhälle. Mäns våld mot kvinnor, hävdar jag, är ett tydligt bevis på det ojämlika maktförhållandet mellan män och kvinnor. Samtidigt bidrar det till att upprätthålla denna maktordning. Därför måste arbetet med att stoppa mäns våld mot kvinnor och barn ske utifrån insikten att det handlar om makt, kontroll, föreställningar kring kön och sexualitet och en rådande samhällsstruktur, i vilken män är överordnade kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är ett tydligt bevis på det ojämlika maktförhållandet mellan kvinnor och män.

Det är ett folkhälsoproblem. Det är ett socialt problem, som – förutom allt personligt lidande – innebär stora kostnader för samhället. Framför allt är det emellertid ett jämställdhetsproblem. Därför måste vi angripa problemet med våld mot kvinnor ur ett jämställdhetsperspektiv. Det innebär också att EU därmed har befogenheter att vidta åtgärder, och det är sådana åtgärder från EU:s sida som jag och mina kolleger i parlamentets utskott för kvinnors rättigheter efterlyser.

Inom EU har vi Daphneprogrammet som ger ett visst ekonomiskt stöd till olika initiativ för att bekämpa våld. Det är bra och nödvändigt, men det är långt ifrån tillräckligt. Därför frågar parlamentets utskott för kvinnors rättigheter bland annat kommissionen och rådet om man planerar för att medlemsstaterna ska utarbeta nationella handlingsplaner mot våld mot kvinnor. Planerar kommissionen och stöder rådet att förslag till riktlinjer för en enhetlig EU-strategi läggs fram? Enligt befintliga fördragsbestämmelser finns skyldigheten att arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män.

När tänker kommissionen anordna ett europeiskt år mot våld mot kvinnor? Det är något som parlamentet nu har begärt upprepade gånger sedan 1997. Det borde vara dags nu!

  Åsa Torstensson, rådets tjänstgörande ordförande. − Fru talman! Ärade ledamöter! Den ärade ledamoten och ordföranden för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har tagit upp en allvarlig och brådskande fråga. Jag vill redan från början tydligt klargöra att våld mot kvinnor inte har någon plats i ett civiliserat samhälle.

Detta år högtidlighåller vi den tionde årsdagen av Förenta nationernas resolution, i vilken den 25 november fastställs till den internationella dagen mot våld mot kvinnor. I dag tänker vi på de otaliga kvinnor och flickor som drabbas av våld i krigszoner och konfliktområden. Vi är medvetna om de lidanden som drabbar kvinnor i hela världen, kvinnor som våldtas, misshandlas eller trakasseras eller som blir föremål för skadliga sedvänjor. Vi uttrycker vår solidaritet med offren för tvångsäktenskap och våld som sker i form av hedersrelaterade brott, som kan vara allt från könsstympning till mord. Vi är medvetna om den oroväckande omfattning i vilken många olika typer av våld dagligen begås mot kvinnor i Europa.

Våld mot kvinnor är ett problem som gäller ett stort antal olika politikområden. Detta anges tydligt i det förslag till resolution om avskaffandet av våld mot kvinnor som ni kommer att rösta om i morgon. Våld mot kvinnor är inte bara en fråga om brott och orättvisa mot kvinnor utan en fråga om män som gärningsmän och en jämställdhetsfråga. Den bästa strategin för att bekämpa våldet är genom att ta helhetsperspektiv och utgå från en bred definition av våld mot kvinnor.

I allt sitt arbete för jämställdhet vägleds rådet av principen om jämställdhetsintegrering. Enligt artiklarna 2 och 3 i EG-fördraget ska rådet främja jämställdhet mellan kvinnor och män i all verksamhet.

Rådet har vid flera tillfällen och i flera olika sammanhang tagit upp problemet med våld mot kvinnor. Jag vill gärna börja med något positivt. Ett av de mest framgångsrika exemplen hittills på jämställdhetsintegrering i EU är området kvinnor och väpnade konflikter, där en mer övergripande politik om att bekämpa våld mot kvinnor börjar framträda.

Det är självklart att rådets förmåga att agera på detta område är begränsad till de befogenheter som anges i fördraget, och att medlemsstaterna har ansvaret för frågor som omfattas av deras behörighet, särskilt rättsliga och inrikes frågor samt hälsofrågor.

Det är medlemsstaternas rättighet att utforma sina egna planer för att bekämpa våld mot kvinnor, men de drar också nytta av samarbete. Men dessutom förekommer åtgärder på EU-nivå. Att utrota könsrelaterat våld och människohandel är ett av de sex prioriterade områden som fastställs i kommissionens färdplan för jämställdhet 2006–2010. Under denna rubrik stöder kommissionen medlemsstaterna i att ta fram jämförbar statistik, samt öka medvetenheten, utbyta goda exempel och samarbeta om forskning. Vi ser nu fram emot kommissionens nya plan om jämställdhet för 2011–2015.

Stockholmsprogrammet, som ska antas nästa månad, erbjuder en ram för att ta itu med många av de farhågor angående våld mot kvinnor som har uttryckts av Europaparlamentet. Vi ser fram emot en överenskommelse om programmet och att det senare genomförs.

Under tiden sker det redan mycket på EU-nivå, särskilt när det gäller att öka medvetenheten, samla in information och utbyta goda exempel. Några av er var närvarande vid ordförandeskapets konferens i Stockholm nyligen om just strategier för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, som utgjorde ett tillfälle för deltagarna att utbyta erfarenheter och diskutera framtida politik.

Beslutet 2007 om att inrätta Daphne III-programmet, som har betytt så mycket för att bekämpa våld mot barn, ungdomar och kvinnor, har också varit viktigt. Jag välkomnar den verkan som Daphneprogrammet har haft och fortsätter att ha i våra samhällen.

I er resolution har ni med rätta betonat att det saknas regelbundna och jämförbara uppgifter om olika typer av våld mot kvinnor. Rådet är också väl medvetet om att sammanställningen av korrekta och jämförbara uppgifter är väsentlig, om vi ska kunna förbättra vår förståelse av problemet med våld mot kvinnor på EU-nivå. Jag hoppas att Europeiska jämställdhetsinstitutet, som upprättats gemensamt av rådet och Europaparlamentet, kan lämna ett betydande bidrag på detta område. Rådet självt har redan vidtagit konkreta åtgärder för att förbättra tillgången till statistik om våld mot kvinnor. Rådet har arbetat inom ramen för handlingsplanen från Peking och antagit särskilda indikatorer inom tre områden som är relevanta här: 1) våld mot kvinnor i hemmet, 2) sexuella trakasserier på arbetsplatsen och 3) kvinnor och väpnade konflikter. Vi har gjort framsteg, men naturligtvis måste det göras mycket mer.

Många av världens mest utsatta kvinnor bor i utvecklingsländer. Rådet, som är medvetet om detta, har antagit en serie slutsatser om jämställdhet och kvinnors egenmakt i utvecklingssamarbetet, där man betonar vikten av att ta itu med alla former av könsrelaterat våld, bland annat sådana skadliga sedvänjor och bruk som kvinnlig könsstympning. Men vi bör inte slå oss till ro med detta. Kvinnlig könsstympning, så kallade hedersbrott och tvångsäktenskap är också en realitet i EU.

Europaparlamentet har konsekvent stått i spetsen när det gäller att mana till åtgärder mot skadliga sedvänjor. I linje med detta angreppssätt bekräftade rådet sitt engagemang för att skydda de mest utsatta i de slutsatser om flickors situation som rådet antog förra året. I dessa slutsatser betonade rådet, och jag citerar, att ”avskaffandet av alla former av våld mot flickor, inbegripet människohandel och skadliga sedvänjor, är av avgörande betydelse för flickors och kvinnors egenmakt och för att nå jämställdhet i samhället”.

Som den ärade ledamoten har betonat i inledningen till sin fråga inverkar våld mot kvinnor skadligt på kvinnors förmåga att delta i det sociala, politiska och ekonomiska livet. Kvinnor som genom våld utesluts från social verksamhet, inbegripet sysselsättning, riskerar marginalisering och fattigdom.

Detta för mig tillbaka till det helhetsperspektiv jag började med, och våldets strukturella art, som betonas i frågan till rådet. Problemet med våld mot kvinnor är ett mer omfattande problem – bristande jämställdhet. Den bredare kampanjen för att främja kvinnors egenmakt bidrar till att bekämpa våldet. Kvinnor som har frihet att utnyttja hela sin potential är mindre utsatta för våld än kvinnor i utanförskap. Rådet har också regelbundet förklarat att det är nödvändigt att lindra kvinnors fattigdom. Sysselsättning är ofta det bästa sättet att komma ur fattigdom. Det måste göras mer för att underlätta kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Ekonomiska och sociala kriser gör kvinnor mer utsatta. Vid mötet den 30 november 2009 förväntas rådet anta en rad slutsatser om jämställdhet: förstärkning av tillväxt och sysselsättning – ett bidrag till Lissabonagendan efter 2010. Syftet är att garantera att både jämställdhetsintegrering och särskilda jämställdhetsåtgärder får en framträdande plats i framtida strategier.

När vi högtidlighåller den tionde årsdagen av Förenta nationernas resolution, där den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor fastställs, erkänner vi vidden av detta problem. Samtidigt välkomnar vi också det faktum att nationerna arbetar gemensamt för att få slut på det. En stor del av vårt arbete för att bekämpa våld mot kvinnor här i Europa utförs inom en internationell ram.

Vid sitt nästa möte i mars 2010 kommer FN:s kvinnokommission att genomföra femtonårsöversynen av handlingsplanen från Peking. Det svenska ordförandeskapet har redan utarbetat en rapport om de framsteg som gjorts i Europeiska unionen och de utmaningar som kvarstår. Den 30 november förväntas rådet anta en rad slutsatser i detta ärende. Handlingsplanen från Peking ger oss en struktur och en långfristig agenda för internationell jämställdhetspolitik. Rådet är aktivt engagerat i detta arbete, där en betydande del ägnas åt att bekämpa våld mot kvinnor.

Problemet med våld mot kvinnor har inga nationella gränser. Vi måste ta itu med det på internationell nivå, både inom och utanför Europa. Vi måste öka kampen mot könsrelaterat våld i våra internationella uppgifter, och vi bör inte sluta ögonen för det våld som begås hemma, mot våra egna medborgare.

Herr talman, ärade ledamöter! Jag upprepar vad jag sade i början: våld mot kvinnor har ingen plats i ett civiliserat samhälle. Jag är tacksam mot parlamentet för att det tar upp denna fråga i dag. Ni har fullt stöd av rådet, av detta ordförandeskap och av alla som säger sin mening och försvarar principerna om rättvisa, jämställdhet och solidaritet.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman! På internationella dagen mot våld mot kvinnor vill kommissionen upprepa att vi har ett starkt politiskt engagemang för att bekämpa våld mot kvinnor. Detta engagemang återspeglas i meddelandet om Stockholmsprogrammet, där några av prioriteringarna är behovet att särskilt uppmärksamma barns rättigheter och skydda människor som är särskilt sårbara, såsom kvinnliga brottsoffer och äldre.

Genom färdplanen för jämställdhet mellan män och kvinnor för perioden 2006–2010 gjorde Europeiska kommissionen ett åtagande att hjälpa till att utrota sexuellt våld och våld som är förbundet med människohandel. Att bekämpa våld mot kvinnor kommer också att vara en viktig prioriterad fråga i den nya strategin, som kommer att följa på färdplanen och som nu håller på att utarbetas.

Det är emellertid också mycket viktigt att finansiera praktiska åtgärder ute på fältet. Kommissionen har redan gjort en hel del för att bidra till att bekämpa våld i Europa genom Daphneprogrammet. Nu måste responsen i fråga om att förebygga våld och stödja offer förstärkas med mer praktiska åtgärder.

För det första har kommissionen identifierat åtgärder i samband med Daphne III-programmet i syfte att genomföra en mer konsekvent EU-strategi för att bekämpa våld mot barn, ungdomar och kvinnor. Tack vare en årsbudget på omkring 17 miljoner euro 2009 kunde kommissionen rikta in sig direkt på riskgrupperna. Dessa medel kommer utöver det stöd som ges genom nationella program.

En expertgrupp kommer att tillsättas som ett inslag i arbetsprogrammet i Daphne III för 2010. Denna grupp ska hjälpa till att urskilja nödvändiga åtgärder på gemenskapsnivå och stimulera till en gemensam strategi för medlemsstaterna.

Kommissionen kommer också att börja arbeta på en viktig genomförandestudie som ska utvisa om det är möjligt och nödvändigt att harmonisera lagstiftningen om sexuellt våld och våld mot barn på EU-nivå. Resultaten av denna studie kommer att presenteras under hösten 2010. Kommissionen tänker sammanföra företrädare för medlemsstaternas regeringar, gemenskapens institutioner, politiska grupper, civilsamhällets organisationer, internationella organisationer och så vidare, i syfte att utarbeta en tydligare gemenskapspolitik.

Vidare diskuterades utbytet av bästa metoder, normer och modeller för insatser redan i december 2007, under ledning av det europeiska nätverket för förebyggande av brottslighet.

Slutligen är det viktigt att understryka att extrema former av våld mot kvinnor måste bekämpas med de kraftigaste instrumenten. I det syftet föreslog kommissionen i mars en förändring av EU:s straffrättsliga ram när det gäller kampen mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn, som främst drabbar de mest sårbara kvinnorna och flickorna.

När det gäller förslaget att organisera en europeisk dag mot våld mot kvinnor har kommissionen på grundval av en ingående studie dragit slutsatsen att det skulle vara för tidigt att ta ett sådant initiativ innan en verklig strategi för att bekämpa våldet har utarbetats.

Nu lämnar jag ordet till min kollega Benita Ferrero-Waldner.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman, ärade ledamöter! Som ni vet har jag alltid – jag är ju också själv kvinna – varit engagerad i kampen mot våld mot kvinnor, men också i frågan om ökad delaktighet för kvinnor i allmänhet, inte bara under de senaste fem åren som kommissionsledamot med ansvar för utrikesfrågor, utan också som minister före det. Därför vill jag säga några ord om detta.

När det gäller omvärlden, vid sidan av särskilda insatser i utvecklingsländerna som min kollega kommer att tala om lite senare, har kampen mot våld mot kvinnor blivit en viktig punkt i EU:s politik för mänskliga rättigheter och åtgärden förstärks av de särskilda riktlinjer som antogs i december 2008.

Tillämpningen av dessa riktlinjer är särskilt uttalad på lokal nivå i tredjeländer där Europeiska unionen är närvarande. I cirka 90 tredjeländer har EU-ländernas ambassader och Europeiska kommissionens delegationer tagit fram egna handlingsplaner, som syftar till att tillämpa dessa riktlinjer och utarbeta en lång rad initiativ som ska genomföras under perioden 2009–2010.

Vi sänder systematiskt ut ett tydligt budskap om detta: brott mot kvinnors rättigheter kan inte rättfärdigas med kulturell relativism eller traditioner.

I samband med dessa samtal kommer vi också att erbjuda hjälp i form av samarbete, med att till exempel förverkliga rekommendationerna från den särskilda rapportören om våld mot kvinnor, förstärka de nationella institutioner som ansvarar för jämställdhetsfrågor eller verka för att lagar som är diskriminerande mot kvinnor ändras.

Ämnet ”kvinnor, fred och säkerhet” som resolutionerna 1325 och 1820 från Förenta nationernas säkerhetsråd handlar om har fångat hela vår uppmärksamhet. I december 2008 antog Europeiska unionen också en global strategi för genomförandet av dessa resolutioner.

Jag anser att den ger en grund av gemensamma principer, både för åtgärder som har med den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken att göra och för insatser där gemenskapens instrument kommer till användning. Dessa aktiviteter bör göra det möjligt för oss att integrera den ”kvinnliga” dimensionen i hela konfliktcykeln på ett mer verkningsfullt sätt, från förebyggande, hantering och lösning av kriser till befästande av freden och långsiktig återuppbyggnad.

Personligen har jag sökt stöd av 40 kvinnliga ledare i hela världen för att ge genomförandet av resolution 1325 en skjuts genom att, som ni vet, föreslå att en ministerkonferens ska anordnas 10 år efter det historiska datum då den antogs. Denna idé har fått stöd av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, och det är jag mycket stolt över. Något som är ännu mer anmärkningsvärt är dock att allt fler stater och internationella organisationer, såsom Afrikanska unionen, inför denna ministerkonferens har beslutat att öka arbetet med att främja resolution 1325, främst genom att ta fram nationella handlingsplaner.

Fru talman! Jag vill sluta med en personlig kommentar. Jag sätter stort värde på de möjligheter som EU:s politik, både internt och externt, har gett kampen mot våldet mot kvinnor, och är glad över det stöd den har fått generellt. Det gläder mig mycket att se att någonting som tidigare ofta var ett rent personligt engagemang nu håller på att bli en gemensam angelägenhet.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

  Barbara Matera, för PPE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Avskaffandet av våld mot kvinnor är en mycket viktig fråga som fordrar att vi alla anstränger oss och engagerar oss mer: det gäller EU:s institutioner, medlemsstaterna och civilsamhället.

Våld mot kvinnor är inte bara ett brott mot mänskliga rättigheter. Det får också allvarliga individuella och sociala konsekvenser som inte får nonchaleras. Därför måste denna fråga tacklas på flera fronter.

På den kulturella fronten måste vi bekämpa tanken att våld baserat på kulturella, religiösa eller sociala aspekter någonsin kan rättfärdigas. Vi måste organisera kampanjer för att informera och öka kunskapen som också når ungdomar. Alltså måste de bedrivas också i skolorna. Att organisera ett europeiskt år, som Europaparlamentet flera gånger har krävt, skulle kunna ha den rätta verkan på EU- och internationell nivå för att skapa en mer konsekvent och ändamålsenlig politik.

På den politiska fronten är det viktigt att prioritera den här frågan i nationella, europeiska och internationella agendor. Därför anser jag att vi bör knyta starkare band – jag ska strax sluta – mellan Europeiska unionen och Förenta nationerna, så att vi alla kan arbeta tillsammans med samma inriktning. I det avseendet var det anförande som FN:s ställföreträdande generalsekreterare Asha-Rose Migiron höll i Europaparlamentet föredömligt. Således hoppas jag för allas vår skull att vårt samarbete kommer att växa sig ännu starkare.

  Britta Thomsen, för S&D-gruppen. – (DA) Herr talman, mina damer och herrar! I dag, den 25 november, firar kvinnor och män i hela världen FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor.

Våld mot kvinnor är en viktig samhällsfråga som inte bara får reduceras till en kvinnofråga. Det handlar snarare om brott mot mänskliga rättigheter, rätten till liv och rätten till trygghet. FN bedömer att sju av tio kvinnor upplever våld från mäns sida under sina liv. Faktum är att mäns våld kostar fler kvinnor livet än malaria, trafikolyckor, terrorism och krig tillsammans. Vi kan inte bara förbli passiva åskådare. Det är viktigt att vi i EU gör någonting NU. Kommissionen måste så snart som möjligt lägga fram en plan med politiska åtgärder från EU:s sida som syftar till att bekämpa alla former av våld mot kvinnor.

Om vi tittar på de initiativ som de olika medlemsstaterna har tagit står det helt klart att en del länder tar problemet mer på allvar än andra. Spanien, som tar över ordförandeskapet för rådet den 1 januari, har satt upp kampen mot våld mot kvinnor högst upp på agendan för ordförandeskapsperioden. Spanien är den enda EU-medlemsstat som har inrättat ett observatorium om våld som varje år lägger fram en rapport om det könsrelaterade våldet och regelbundet uppdaterar sin bästa möjliga strategi för att bekämpa sådant våld. Låt oss stödja det kommande spanska ordförandeskapets initiativ att inrätta ett observatorium om våld i EU till fromma för alla europeiska kvinnor.

  Antonyia Parvanova, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är inte bara med anledning av internationella dagen mot våld mot kvinnor som vi bör fråga oss om vi har gjort tillräckligt när vi behandlar en resolution om den här frågan. Var fjärde kvinna faller offer för våld, misshandel i hemmet, våldtäkt, sexuellt utnyttjande eller kvinnlig könsstympning i Europa i dag.

Ett av de mest fruktansvärda exemplen på könsbaserat våld är när våldtäkt används som ett vapen i krig, som i Kongo. Det är dags att vi får en heltäckande EU-strategi som mynnar ut i en konkret handlingsplan för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor, inklusive handel med kvinnor.

Fru kommissionsledamot! Jag vill informera er om att vi i dag, i samband med behandlingen av Stockholmsprogrammet, har antagit ett ändringsförslag som innebär att vi kräver ett direktiv, en europeisk handlingsplan, om våld mot kvinnor i syfte att förhindra våld, skydda offren och lagföra förövarna.

Jag hoppas att våra kolleger, ni och också rådet inte kommer att åberopa subsidiaritetsprincipen den här gången och att vi mycket snart får fram detta direktiv och denna handlingsplan. Vi har också tagit upp frågan med det spanska ordförandeskapet, som verkligen stödjer denna prioritering. Jag hoppas att det blir en prioriterad fråga för oss alla.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är verkligen nödvändigt att fastställa en tydlig rättslig grund för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor.

Jag uppmanar också rådet och kommissionen att fatta beslut om att göra den europeiska politiken till en gemenskapsfråga fullt ut. EU:s medlemsstater klarar inte av att lösa dessa problem själva. Nolltolerans mot alla former av våld mot kvinnor måste vara högsta prioritet för alla institutioner i hela EU.

Att parlamentet kräver en mer målinriktad och sammanhängande plan för EU-politiken av rådet och kommissionen i syfte att bekämpa alla former av våld mot kvinnor är ett steg i rätt riktning, liksom observatoriet om våld som redan har nämnts.

Vidare vill jag påminna kommissionen och rådet om mitt yrkande att våld mot kvinnor ska tas upp inom ramen för den könsrelaterade dimensionen av brott mot mänskliga rättigheter på internationell nivå, i synnerhet i samband med de bilaterala associeringsavtal och internationella handelsavtal som är i kraft eller föremål för förhandlingar, vilket också slås fast i mitt betänkande om kvinnomord. Jag vill be kommissionsledamoten att vara lite mer konkret i fråga om detta.

Avslutningsvis välkomnar jag att våra vänner från Förbundet för fred och rättvisa i Kongo sitter på läktaren. De har gett oss dessa blommor för att varje dag påminna oss om att detta är en gemensam kamp som vi måste utkämpa tillsammans och med de människor som lider och kämpar med denna fråga ute på fältet.

  Marina Yannakoudakis, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Våld mot kvinnor, särskilt i hemmiljö, är en fråga som måste debatteras och jag gratulerar ordföranden för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män till att ha fört fram den.

Vi måste emellertid inse att detta inte bara är en könsfråga. Det handlar inte bara om jämställdhet. Det är inte heller bara en människorättsfråga, utan i första hand en straffrättslig fråga. Och eftersom det är en straffrättslig fråga är det en fråga för suveräna stater. Det är nationalstaterna som måste ta ledningen.

Enligt Europarådet kommer var fjärde kvinna att uppleva våld i hemmet under sin livstid. EU kan vara aktivt på det här området genom att tillhandahålla resurser för utbildning och ökad kunskap och genom att dra i gång debatten om våld mot kvinnor, liksom mot män: enligt brittiska inrikesministeriet kommer var sjätte man att uppleva våld i hemmet.

Nyligen besökte jag Elevate, en tillflyktsplats för kvinnor i London, för att tala om offer för våld i hemmen. Kvinnorna kommer från alla socioekonomiska grupper. Det finns inga stereotyper. Våldet drabbar offret, familjen och barnen. Det har både isolerade och utåtriktade effekter och det förstör liv. Det är ett mödosamt arbete att bygga upp dessa liv igen och stöd behövs. Elevate-projektet erbjuder offren en fristad och hjälper dem att bygga upp sitt självförtroende och sin förmåga att fungera i samhället igen. Sådana projekt måste stödjas och de behöver finansiellt stöd.

EU kan göra en insats genom att bryta ned en del av de tabun som finns om våld mot kvinnor – och män. Det är ett område som samhället inte har råd att nonchalera längre.

  Laurence J.A.J. Stassen (NI) . – (NL) Eva-Britt Svensson har ställt en muntlig fråga om våld mot kvinnor och lagt fram ett förslag till resolution. Hon hävdar att våld mot kvinnor är ett strukturellt och utbrett problem i hela Europa och att orsaken är bristande jämställdhet mellan män och kvinnor.

Nederländska frihetspartiet kan inte delta i åtgärder på EU-nivå på detta område, men vi stöder ändå de här förslagen och uppmanar de enskilda medlemsstaterna att vidta integrerade åtgärder. Frihetspartiet fördömer allt våld mot kvinnor, i starkast möjliga ordalag. Det förekommer dock mycket våld mot muslimska kvinnor i Europa, i synnerhet i hemmen. Därför måste vi också ta upp våld i hemmen, hedersbrott och kvinnlig könsstympning som har sina rötter i den muslimska synen på mäns och kvinnors roller.

Frihetspartiet anser att allt våld mot kvinnor är ytterst förkastligt, men vi vill uppmärksamma denna särskilda form av våld här. Låt mig understryka det en gång till: detta är fullkomligt oacceptabelt. Därför vill mitt parti med kraft uppmana medlemsstaterna att bekämpa dessa former av våld och vidta särskilda åtgärder för att undersöka våld mot kvinnor som har muslimska förtecken.

  Edit Bauer (PPE). – (HU) Fru minister, fru kommissionsledamot! Jag vill också påminna om vad ministern sade: våldet har ingen plats i civiliserade samhällen. Vi firar tioårsdagen av FN:s resolution mot våld mot kvinnor. När jag lyssnade på era och mina kollegers anföranden undrade jag om våra efterträdare om 10 eller 20 år fortfarande kommer att stå här i kammaren och säga att våldet inte har någon plats i civiliserade samhällen. Det stämmer att tiden inte är på vår sida: vi ser att övergreppen ökar i våra samhällen. Mediernas påverkan ligger delvis bakom denna ökning, men krisen är också en orsak. Psykologerna säger att aggressioner är mycket mer dominerande i kristider än annars. Visst är våld mot kvinnor ett problem, men problemet är också att män också drabbas av våldet, som mina manliga kolleger ofta säger. Tyvärr visar statistiken fortfarande att 95 procent av offren är kvinnor. 80 procent av offren för människohandel är också kvinnor. Jag tycker faktiskt att det är dags att EU-institutionerna tar det här problemet på större allvar.

  Iratxe García Pérez (S&D). – (ES) Herr talman! I dag protesterar miljontals enskilda individer och miljontals kvinnor i hela världen mot könsrelaterat våld. I dag kan vi inte blunda för detta stora gissel i samhället, som är ett exempel på maktförhållanden som har varit ojämlika genom hela historien. Det finns inga godtagbara skäl eller argument eller något utrymme för förståelse. En del kvinnor mördas helt enkelt för att de är kvinnor.

Eftersom det är så är det vårt ansvar att använda alla medel som står till vårt förfogande för att eliminera könsrelaterat våld och gå vidare för att skapa ett mer jämställt samhälle med hjälp av djärva och bestämda rättsliga åtgärder. Detta ansvar åvilar oss alla, EU-institutionerna, medlemsstaterna och organisationerna.

Länder som Spanien har gjort tydliga åtaganden i det avseendet. Lagen mot könsrelaterat våld är ett nödvändigt och avgörande instrument. Den bör därför vara ett föredöme för resten av EU. Jag kan också nämna utbildning i jämställdhet, bekämpande av stereotyper och rättshjälp till offren. Jag är säker på att vi kan räkna upp många andra nödvändiga politiska åtgärder på det här området. Det tillträdande spanska ordförandeskapet har satt upp kampen mot könsrelaterat våld som ett prioriterat mål. Jag tycker att detta är mycket viktigt och är säker på att kammaren med kraft kommer att stödja vartenda initiativ i den riktningen.

Vi måste göra en gemensam insats och arbeta tillsammans. Det är enda sättet att kunna stödja de miljontals kvinnliga offer som inte har råd att vänta en enda minut till.

  Corina Creţu (S&D). – (RO) Som redan har betonats här i plenisalen är våld mot kvinnor verkligen en oerhört allvarlig fråga som vi inte alltid uppmärksammar tillräckligt. Detta problem har en skrämmande omfattning i utvecklingsländerna, särskilt i länder som har härjats av krig och konflikter. Våldtäkter och sexuellt våld mot flickor, kvinnor och barn har nått epidemiska proportioner i afrikanska länder som har slitits sönder av krig, i synnerhet Kongo, Somalia, Burundi och Liberia. Tyvärr är inte våldsdådens enorma utbredning bara typisk för länder som befinner sig i konflikter. De förekommer också i stor skala i de mest fredliga och demokratiska länderna i världen.

Det är vår plikt att inrikta vår uppmärksamhet och våra bemödanden på att straffa dem som gör sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter, samtidigt som vi också anstränger oss för att öka tryggheten för kvinnor och se till att offer för sexuellt våld får den hjälp de behöver, med allt från läkarvård till återintegrering i familjen och samhället.

Slutligen vill jag påminna er om de evenemang som ägde rum som en del av utskottets för utveckling uppmärksammande av internationella dagen mot våld mot kvinnor och tacka kommissionsledamot Karel De Gucht för att han deltog i dessa evenemang och för det intresse han har visat för den här frågan. Jag tackar också kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för att hon övervarar den här debatten. En sådan global offentlig instans för bedömning av stater skulle vara mycket användbar när det gäller att se till att de globala finanserna och världsekonomin fungerar som de ska och att därigenom också vederbörliga sociala framsteg görs.

  Silvia Costa (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tillägna den här internationella dagen mot våld mot kvinnor minnet av Anna Politkovskaya, en journalist och en kvinna som fick betala sin sanningskärlek med sitt liv, de afrikanska kvinnor som genomlever konflikter och de många former av kvinnligt lidande i Europa som ofta inte uppmärksammas.

Dessa exempel strider mot den degraderade och konsumtionsinriktade bild som medierna ofta ger av den kvinnliga identiteten. De bidrar till att skapa en kultur där kvinnor förtrycks och förnedras. Detta är också en allvarlig form av våld som EU måste uttala sig om och ingripa i.

Vi måste snarast införa ett sammanhängande europeiskt system för statistik om särskilt underåriga, människohandel, fysiskt och sexuellt våld samt kvinnor som tillhör sårbara kategorier, såsom invandrare. Det har sagts mer än en gång. Men vi skulle också vilja se påtagliga resultat av Europeiska unionens riktlinjer om kvinnor i väpnade konflikter, som kommissionsledamoten också nämnde tidigare, åtminstone genom finansiellt och annat stöd till projekt, som ofta genomförs av små organisationer, lokala icke-statliga organisationer, bland annat i länder som försöker återintegrera och hjälpa kvinnor som är våldsoffer.

Vi är medvetna om att vi i dag har en ny möjlighet att vidta dessa förebyggande åtgärder inom gemenskapen, till följd av Lissabonfördraget och Stockholmsprogrammet.

Vi måste emellertid också påtala ytterligare en aspekt av våldet: det sammanhang i vilket det utövas. Det alkohol- och narkotikarelaterade våldet ökar bland unga människor och underåriga, och det säger vi kanske inte tillräckligt ofta när vi diskuterar våld mot kvinnor.

  Joanna Senyszyn (S&D). – (PL) Herr talman! Miljontals kvinnor misshandlas, antastas, köps, säljs, våldtas och dödas bara för att de är kvinnor. Det är fler kvinnor som avlider till följd av att de blir attackerade än som dör av cancer. Vi måste få den allmänna opinionen att förstå att det inte finns något utrymme för våld mot kvinnor i ett modernt, demokratiskt samhälle. Låt oss börja med att utbilda den politiska klassen och befria politiken från påverkan av religioner som sanktionerar männens dominans. Det är en viktig förutsättning för verklig jämställdhet och för att få slut på våldet.

I mitt land vägrar den konservativa högern, som går i prästerskapets ledband, att tillerkänna kvinnor fullständiga mänskliga rättigheter. De vill ha en patriarkalisk familj där kvinnans roll kretsar kring köket, vaggan och kyrkan. Kvinnor har inte rätt till abort och det finns planer på att beröva dem rätten till provrörsbefruktning. Den idealiserade ”polska mamman” som modigt bär sitt kors i form av en hustrumisshandlande man är en absurditet som måste motverkas socialt och rättsligt.

Jag vill hälsa er varmt välkomna till en konferens om avskaffande av våld mot kvinnor som ska hållas i Europaparlamentet den 10 december. Den organiseras av centrumet för kvinnors rättigheter i Polen.

  Pascale Gruny (PPE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Varje dag blir en femtedel av kvinnorna i Europa våldsoffer. Våld mot kvinnor är oacceptabelt, oavsett vilken form det har. Trots det lever många kvinnor och unga flickor i Europa fortfarande under hot om våld eller utnyttjande.

Siffrorna är alarmerande. Våld mot kvinnor har många former och förekommer överallt: våld i hemmet, sexuellt ofredande, sexuella trakasserier på arbetsplatsen, våldtäkt, också i relationer, och även som taktik i krigföring utanför Europa.

I Europa är våld i hemmet den främsta orsaken till dödsfall och handikapp hos kvinnor mellan 16 och 44 år. Under tiden vi diskuterar dessa oerhört allvarliga frågor attackeras kvinnor. Det räcker inte att tala om det. Det är dags att agera.

Europeiska unionen är skyldig att skydda sina mest sårbara medborgare. Att bekämpa våld mot kvinnor är en kamp för grundläggande mänskliga rättigheter, och Daphneprogrammet, som stöder åtgärder som syftar till att bekämpa alla former av våld, räcker inte.

Vi måste överväga nya åtgärder för att ta fram sammanhängande EU-planer. Jag stöder initiativet att organisera ett europeiskt år mot våld mot kvinnor. Vår institution har krävt det i över tio år.

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill upprepa det som Barbara Matera och Laurence Stassen redan har sagt om våld som har kulturella och religiösa orsaker. Jag ska använda den här minuten till att berätta om en upplevelse som påverkade mig personligen på ett av mina uppdrag som frivilligarbetare.

Det är historien om en kvinna, historien om Karin, historien om en kvinna som inte ville bära burkha. För att straffa henne hällde hennes man syra över henne. Han gjorde det en natt medan hon sov. Nu bär Karin burkha, inte för att hon vill det, utan för att dölja ärren efter denna tragiska attack.

Jag hoppas att den här dagen inte förblir bara en dag vilken som helst i almanackan. Jag hoppas att den ska kunna hjälpa alla de kvinnor som upplever våld varje dag och att våra ord ska omvandlas till påtagliga åtgärder och insatser.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Många kvinnor i Europa och i hela världen kämpar varje dag för att få slut på det våld de utsätts för, men de kan inte och bör inte behöva utkämpa den striden ensamma, eftersom dessa våldshandlingar mot kvinnor, som till stor del begås av män, också är våldshandlingar mot hela mänskligheten.

Det är inte mer än rätt att männen också deltar i kampen. Därför deltar jag i vitabandetkampanjen. Den startade ursprungligen i Kanada för nästan 20 år sedan av män och riktade sig till andra män. En grupp män beslutade en dag att det var deras skyldighet att uppmana andra män att protestera mot våld mot kvinnor offentligt. Det här vita bandet är en symbol. Det är också nejlikan, som påminner om de kongolesiska kvinnornas kamp mot det lidande de utsätts för varje dag – de var här alldeles nyss.

Därför uppmanar jag så många av kollegerna som möjligt att förena er med oss i den här kampen mot våld mot kvinnor, för vid sidan av det fysiska våldet finns det också psykologiskt våld, och ofta kan ord göra mer ont än slag, som ni vet.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D). – (RO) Våldet mot kvinnor, i olika former, varierar med den ekonomiska, kulturella och politiska bakgrunden i samhället. Det kan vara allt från psykologisk och fysisk misshandel i familjen till tvångsäktenskap i låg ålder och andra våldsamma seder. Alla former av våld mot kvinnor är oacceptabla brott mot mänskliga rättigheter och till hinder för jämställdheten mellan könen. Detta våld är mycket utbrett. Det skördar fler offer än cancern och sätter djupa spår i människors psyken och i samhällsväven. Därför bör vi öka våra bemödanden att bekämpa detta problem.

FN:s uppskattningar visar också att våldshandlingarna inte bara fortsätter, utan faktiskt ökar i antal. Tyvärr synliggörs de inte i de flesta fallen, eller så nonchaleras de bara. I Rumänien stöder jag den kampanj som FN:s befolkningsfond och informationscentrum driver, under beteckningen ”Kvinnor i skuggan”. Syftet är att öka allmänhetens kunskap om att detta är ett allvarligt problem.

  Gesine Meissner (ALDE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Våld mot kvinnor är ett fruktansvärt brott mot mänskliga rättigheter, oavsett vilken form det antar, om det är till exempel tvångsäktenskap, misshandel eller våldtäkt. Jag anser att begreppet hedersmord är särskilt motbjudande. Det har ingenting med heder att göra. Hedersmord är avskyvärda brott och vi måste göra allt vi kan för att bekämpa dem.

Lissabonfördraget kommer snart att undertecknas och därmed kommer stadgan om grundläggande rättigheter i bilagan till fördraget att bli särskilt viktig. Därför är vi i Europeiska unionen skyldiga att göra allt som står i vår makt för att bekämpa detta våld.

Det har redan sagts att våldtäkt kan användas som ett vapen i krig. Kongo, där dessa fruktansvärda övergrepp har förekommit i åratal och där våldtäktsmän till och med ger sig på små barn och äldre kvinnor, har redan nämnts. Vi har inrättat ett antal program och Benita Ferrero-Waldner nämnde att hon har kontaktat kvinnor i regeringsställning i hela världen. Det räcker förstås inte. Detta är inte bara ett problem för kvinnor. Det är ett problem för alla i hela världen. Vi i Europeiska unionen måste göra allt vi kan för att förbättra den här situationen.

  Małgorzata Handzlik (PPE). – (PL) Herr talman! Initiativen mot våld mot kvinnor har mångdubblats de senaste åren. Tyvärr existerar den här företeelsen fortfarande i Europa, oavsett kvinnornas ålder, utbildning eller sociala ställning. Därför måste vi fortsätta att understryka att våld mot kvinnor vare sig är någonting naturligt eller oundvikligt. Våld mot kvinnor, överallt i världen, är inget annat än ett brott och strider mot rätten till liv, personlig värdighet, säkerhet och fysisk och psykisk okränkbarhet. Att prata om våld handlar inte bara om att presentera kvinnor som offer, utan framför allt om behovet att fördöma själva våldshandlingarna och förövarna, som inte bör förbli ostraffade. Vi behöver en långsiktig utbildning för kvinnor och män som eliminerar stereotyper och får alla att förstå att denna företeelse måste bekämpas.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Jag hoppas att den här internationella dagen mot våld mot kvinnor kommer att bli början till att rasera den mur av tystnad och likgiltighet som fortfarande finns i vårt samhälle i fråga om detta verkliga gissel som drabbar miljontals kvinnor i Europeiska unionen och i hela världen.

Våld mot kvinnor är ett brott mot mänskliga rättigheter och hindrar dem att delta i det sociala och politiska livet, i det offentliga livet och arbetslivet, att vara medborgare med fulla rättigheter. Även om våldets former varierar mellan olika kulturer och traditioner, som redan har nämnts här, gör kapitalismens ekonomiska och sociala kriser kvinnorna mer sårbara, ökar utnyttjandet av dem och leder till fattigdom och utanförskap, vilket också bidrar till handel med kvinnor och prostitution.

Därför är det avgörande att vi förstärker de ekonomiska resurser och den politik som verkligen vill främja kvinnornas roll i samhället och lika rättigheter, och att vi genomför riktiga planer för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor, samtidigt som vi eliminerar den diskriminering som fortfarande finns och skyddar offren.

  Nicole Kiil-Nielsen (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Under 2000-talet har säkerhetslagarna mångfaldigats i Europa: lagar om övervakning, tvångsåtgärder, arrestering och internering.

Budgetarna för denna politik har haft en explosiv utveckling. Trots det minskar inte våldet mot kvinnor. 2008 avled 156 kvinnor i Frankrike till följd av skador som deras makar åsamkat dem. Nästan var tionde kvinna är offer för hustrumisshandel i Frankrike. De säkerhetsåtgärder som har genomförts för videoövervakning, registrering och biometriska kännetecken fyller inte kvinnors verkliga säkerhetsbehov.

Detta våld drabbar alla kvinnor i alla länder, oavsett ursprung, social bakgrund och religion. Det är kopplat till könsdiskriminering. Sexism innebär, precis som rasism, att förneka en annan människa ett andra jag.

Hur kan vi bekämpa sexism? Det vi behöver är en stark politisk vilja att informera, förebygga och skydda, en politisk vilja att avskaffa alla former av diskriminering som våldet slår rot i. Är inte säkerheten för över hälften av alla EU-medborgare, med andra ord de kvinnliga medborgarna, värd en betydande politisk investering?

  Åsa Torstensson, rådets tjänstgörande ordförande. − Herr talman! Ärade ordförande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, ärade ledamöter. Tack för en mycket viktig debatt. Mäns våld mot kvinnor har många ansikten och våldet kan gestalta sig på många olika sätt, men utsattheten och smärtan är densamma oavsett vem som drabbas.

Det är positivt att så många initiativ tas av kommissionen på detta område, och det är min förhoppning att Europasamarbetet ska vara en motor för att bekämpa våld och stärka jämställdheten och att vi ska arbeta strategiskt. Det är ett efterfrågat initiativ och en efterfrågad aktivitet för många av er ledamöter.

Jag upprepar, våld mot kvinnor är prioriterat för det svenska ordförandeskapet: 1. Inom ramen för Stockholmsprogrammet som antas nästa månad ökar möjligheten att ta itu med de problem angående våldsutsatta kvinnor som har lyfts av just Europaparlamentet.

2. Den 9 november stod ordförandeskapet värd för en konferens där medlemsländerna och representanter för det civila samhället hade möjlighet att byta just erfarenheter och kunskap när det gäller att bekämpa våld mot kvinnor. Under hösten arrangerar ordförandeskapet även en konferens i Bryssel om offer för människohandel i syfte att belysa behovet av åtgärder för de utsatta, med inriktning på samarbete med ursprungsländer för människohandel.

Jag vill tacka för denna oerhört viktiga debatt. Vägen är lång och hindren är många, men vår vision måste vara att våld mot kvinnor ska upphöra.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag ska bara göra några avslutande kommentarer, men först och främst vill jag tacka alla ledamöter som har deltagit i denna debatt, som är mycket viktig. Detta är en av de brutalaste formerna av brott mot mänskliga rättigheter, och den är mycket utbredd, inte bara i utvecklingsländerna. Vi talar mycket om Kongo, men vi bör också tala om andra utvecklingsländer, som till exempel Pakistan. I går kväll tittade jag på tv efter ett sammanträde här i parlamentet, på ett program på kanalen 24/24 om övergrepp på kvinnor i Pakistan. Det var fruktansvärt, helt enkelt fruktansvärt. Men så ser verkligheten ut. En av ledamöterna tog exemplet med en kvinna som inte ville bära burkha.

Det är uppenbart att konflikter förvärrar övergreppen på kvinnor och gör dem allvarligare, att sexuellt våld används som ett vapen i krig, att man efter en tid märker att den sociala väven och sammanhållningen i de traditionella samhällena förstörs, bryts ned, att etiken försvinner och att till slut inte bara upprorsmän och soldater utan också vanliga medborgare gör sig skyldiga till dessa avskyvärda attacker på kvinnor och barn.

Många ledamöter har frågat om vi kan ta fram ett EG-direktiv om våld mot kvinnor i syfte att förhindra våld, skydda offren och lagföra förövarna. Tyvärr tror jag inte att det finns någon rättslig grund för detta. I Lissbonfördraget finns det en rättslig grund för vissa specifika åtgärder som kan vidtas ...

(FR) … särskilt i fråga om människohandel, sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi. Det finns klara hänvisningar till det i Lissabonfördraget, men förklaringen om mänskliga rättigheter som sådan är ingen rättslig grund som ett direktiv kan bygga på.

Jag tror dock fortfarande att kommissionen måste fortsätta att undersöka olika sätt att komma till rätta med det här problemet, i synnerhet med hjälp av program som inte bara riktar sig till utvecklingsländer utan också till vissa sårbara grupper och våra egna medlemsstater, för det finns fortfarande problem också här i Europeiska unionen, som egentligen borde vara ett föredöme för världen när det gäller att värna om mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Ni kan lita på att kommissionen – både den nuvarande och den kommande – kommer att driva på och utveckla dessa åtgärder, av det enkla skälet att vi tycker att det är nödvändigt. Som någon av er sade handlar det inte om huruvida medlemsstaterna, kommissionen eller Europeiska unionen ska ta initiativet. Jag anser att vi verkligen måste ha det här problemet i åtanke på alla nivåer och på alla våra ansvarsområden.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Talmannen. − Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾ från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, framlagt i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 26 november 2009.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder den här resolutionen och uppmanar kommissionen att utropa ett år för avskaffande av våld mot kvinnor. Jag tror att det skulle göra att medlemsstaterna snabbare förbättrar sin nationella lagstiftning mot våld mot kvinnor, i synnerhet för att bekämpa våld mot kvinnor på hemmaplan, och på ett ändamålsenligt sätt genomför nationella åtgärdsprogram mot våld mot kvinnor. Medlemsstaterna måste utarbeta ett enhetligt system för att minska våld mot kvinnor – för att förstärka det förebyggande arbetet, skyddet och de stödjande åtgärderna. Det är mycket viktigt att den här frågan prioriteras när den nya kommissionen börjar arbeta och Spanien har ordförandeskapet för rådet.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) I dag är det internationella dagen mot våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor finns överallt och i alla klasser, bland rika och fattiga, med eller utan utbildning, socialt rörliga och marginaliserade, men det har funnits en utbredd och strukturell blindhet för det här problemet. I den här resolutionen kräver man en målinriktad och sammanhängande plan för EU-politiken i syfte att bekämpa alla former av våld mot kvinnor, som det står i EU:s färdplan för jämställdhet mellan kvinnor och män. De nationella lagarna och politiken bör förbättras genom att heltäckande nationella handlingsplaner tas fram för att förebygga, skydda och lagföra. I Irland togs förra året 1 947 kvinnor och 3 269 barn in på kvinnohus. Över 120 kvinnor har mördats sedan 1996, många av en partner eller före detta partner. EU-studier har visat att var femte kvinna har utsatts för våld från sin manlige partner och att 25 procent av alla våldsbrott som rapporteras i EU kännetecknas av att en man angriper sin hustru eller partner. Våld i hemmet syftar till att kontrollera och bryta ned människans själ. Rapporter om att den irländska regeringen planerar att skära ned vissa enheter med upp till 30 procent visar verkligen att den saknar engagemang för att förebygga, skydda och lagföra.

  Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Var femte kvinna i Europa har utsatts för våld i hemmet. I Malta rapporterades 467 fall av våld i hemmet mellan januari och oktober 2009, men dessa siffror ger förmodligen inte en helt rättvisande bild av problemet i Malta. Statistiken i andra medlemsstater är också vilseledande. Det beror på att kvinnor ofta är rädda att bli missförstådda av myndigheter och rättsliga organ. I resolutionen säger man att våld, bortsett från att vara kriminellt, också är en fråga om diskriminering och ojämlikhet – ett område som hör till EU:s befogenheter. Förslaget är med rätta inriktat på lagföring av förövarna. Det är viktigt att det inte finns några juridiska kryphål som gör att de kan förbli ostraffade. När det är sagt bör dock också rehabilitering av misshandlande partner övervägas för att undvika att våldshandlingarna upprepas i framtiden. En del medlemsstater har inte tillräckligt utbildad personal för att kunna ge offren stöd, hjälp och råd i lämplig omfattning. Det räcker inte att skapa tillflyktsplatser för offren. Dessa kvinnor behöver hjälp av staten att komma tillbaka in på arbetsmarknaden så att de kan bli verkligt ekonomiskt oberoende av den som misshandlar dem. Utbildningsprogrammen för offren måste förbättras så att de kan återintegreras i samhället till fullo, och EU bör använda sin makt till att rätta till denna flagranta ojämlikhet.

  Zita Gurmai (S&D), skriftlig. – (EN) Våld mot kvinnor är ett allvarligt problem i världen. Kvinnor – och barn – är de mest sårbara i samhället, de som oftast utsätts för övergrepp. I Europa uppskattar man till exempel att 20–25 procent av kvinnorna blir offer för fysiskt våld under sitt vuxna liv, medan 10 procent av kvinnorna till och med måste utstå sexuellt våld. När det gäller våld i hemmen är 98 procent mäns våld mot kvinnor, och därför måste vi betrakta detta som en könsfråga. När vi talar om våld talar vi inte bara om fysiskt våld. Således kan siffrorna ovan vara mycket högre.

Jag anser inte att vi kan acceptera sådana siffror och den verklighet som särskilt kvinnor tvingas leva i. De europeiska socialisterna har länge krävt ett effektivt skydd och bra program. Daphneprogrammet är en bra början, men vi måste göra mer på EU-medlemsstatsnivå. Jag tycker att det är mycket betydelsefullt att det spanska ordförandeskapet har beslutat att prioritera våldsbekämpningen. Inget samhällsproblem går dock att lösa helt på bara sex månader. Därför kommer jag att göra mitt yttersta för att se till att de belgiska och ungerska ordförandeskapen fortsätter det arbete som det spanska ordförandeskapet påbörjar.

  Lívia Járóka (PPE), skriftlig. – (EN) Tvångssterilisering är en av de grövsta formerna av våld mot kvinnor och ett brott mot mänskliga rättigheter som inte får tillåtas. I många medlemsstater har romska kvinnor utsatts för tvångssterilisering i syfte att sänka deras ”höga och osunda” födelsetal. Trots att åtskilliga fall har registrerats och domstolarna har beslutat till förmån för offren har de ännu inte fått tillräcklig ersättning eller några officiella ursäkter. Jag välkomnar premiärminister Jan Fischers ursäkter och den tjeckiska regeringens beslut nyligen att hälsovårdsministeriet senast den 31 december 2009 ska genomföra en rad åtgärder för att se till att sådana övergrepp inte förekommer i framtiden. Jag hoppas att andra länder, till exempel Slovakien, kommer att stödja Tjeckiens initiativ och inrätta en mekanism som ger kvinnor vilkas reproduktionsförmåga har förstörts utan deras medgivande lämplig ersättning. Medlemsstaterna måste utan dröjsmål granska de extrema brotten mot romska kvinnors mänskliga rättigheter, bestraffa förövarna och se till att alla offer identifieras och får sin sak prövad. De europeiska ländernas gemensamma mål är att värna om alla kvinnors hälsa och fysiska integritet på vår kontinent.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE), skriftlig. – (PL) Det verkar som om problemet med våld mot kvinnor, däribland våld i hemmen, uppmärksammas för lite i den allmänna kampanjen för respekt för mänskliga rättigheter. FN:s kampanj mot våld mot kvinnor i hela världen 2008 visade att kvinnor i åldersgruppen 15–44 år löper större risk att drabbas av våldtäkt och våld i hemmen än av cancer, trafikolyckor, krig eller malaria. 40–50 procent av kvinnorna i EU har rapporterat olika former av sexuella trakasserier på arbetet. Det uppskattas att mellan 500 000 och 2 miljoner människor, av vilka större delen är kvinnor och barn, blir offer för människohandel varje år eller tvingas till prostitution, tvångsarbete eller slaveri. Därför gläder det mig att det här problemet tas upp i den resolution som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har utarbetat. Det är viktigt att samordna strategin för att bekämpa våld mot kvinnor, och resultatet bör bli att dessa insatser blir mer verkningsfulla. Det är också viktigt att ge kvinnor och människor som redan har utsatts för våld rätt slags hjälp. Att det finns en medvetenhet i samhället om att våld i hemmen inte får vara ett obekvämt problem som ska hållas inom fyra väggar är inte mindre viktigt.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (SK) I dag den 25 november, är det inte bara internationella dagen mot våld mot kvinnor. Det är också den dag då den kristna världen minns Sankta Katarina av Alexandria som i början av 300-talet fängslades och misshandlades, en martyr för samvetet och yttrandefriheten. En del människor överdriver problemet med våld så mycket att det ibland känns som om vi kvinnor inte hade några andra problem. Jag är fast övertygad om att kvinnor större delen av tiden är långt mer bekymrade över fattigdom, hälsa, utbildning, det värde deras arbete i familjen åsätts och andra omständigheter i sina liv.

Icke desto mindre måste vi erkänna att våldet också är ett problem. Det är ett problem som är ovärdigt ett civiliserat samhälle, ett problem som undergräver den mänskliga värdigheten. Så vitt jag förstår finns det dock våld som är politiskt korrekt och våld som inte är politiskt korrekt i Europaparlamentet, för det kan inte finnas något annat skäl till att mitt ändringsförslag med fördömande av tvångssterilisering av kvinnor och avbrytande av graviditeter med våld inte antogs av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Det är en stor skam att det fortfarande finns så många fall av våld mot kvinnor i Europa. Det faktum att en betydande andel av våldsfallen inte rapporteras till polisen är särskilt bekymmersamt, i synnerhet med tanke på att det rör sig om allvarliga brott, såsom våldtäkt. Ingen strategi mot våld mot kvinnor kan lyckas om offren inte rapporterar våldet till rätt myndigheter. Lagen måste garantera ett resolut agerande på det här området, så att offren kan få tillbaka en känsla av rättvisa och så att både de och hela samhället kan skyddas mot liknande händelser i framtiden. Det faktum att domarna för brott av sexuell natur är mycket milda i många EU-länder, däribland Polen, och dessutom ofta villkorliga, är bekymmersamt. Exempelvis är 40 procent av våldtäktsdomarna i Polen villkorliga fängelsedomar. Utdömandet av så milda straff är faktiskt ett slag i ansiktet på offren från domstolarnas sida. De tar för lätt på de oförrätter som görs mot offren. En seriös inställning till problemet med våld mot kvinnor måste innebära att de som utövar detta våld ska behandlas med hårdhandskarna, så att oförrätter kan kompenseras i tillräcklig omfattning och vi kan få ett säkert samhälle i framtiden.

(1) Se protokollet.