Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 26 november 2009 - Strasbourg

9. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Förslag till resolution: 2009 års strategi gällande länderna på västra Balkan, Island och Turkiet (B7-0185/2009)

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Jag vill framför allt understryka vilket enastående arbete Gabriele Albertini har gjort med detta förslag. Jag vill även säga att jag röstade för förslaget, då utvidgning är en viktig politisk gest för EU. Jag vill även påpeka att jag har röstat annorlunda än min politiska grupp i flera frågor, som i huvudsak är kopplade till Kosovo, eftersom jag har en annan åsikt än den som de flesta EU-länder har när det gäller Kosovo. Därför röstade jag annorlunda om ändringsförslag 17 i artikel 19, ändringsförslag 22, ändringsförslag 24 och även efter strecksats 4 i led 10.

Jag anser ändå att utvidgningen är mycket viktig, men de avvikelser som uttryckts av fem medlemsstater måste också tas i beaktning.

  María Muñiz De Urquiza (S&D). – (ES) Fru talman! Den spanska socialdemokratiska delegationens röster om Kosovo stöder internationella icke-erkännanden av Kosovos ensidiga förklaring som självständig stat.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Jag röstade mot resolutionen om utvidgningsstrategin eftersom den innehåller många fina ord om Turkiets framsteg när det gäller Köpenhamnskriterierna. Jag ser inga tecken på några sådana framsteg. Snälla ni, försök att förstå en gång för alla att man i Turkiet för mindre än 100 år sedan begick folkmord på människor innanför landets gränser och människor som nyligen hade frigjort sig från det turkiska styret. Det begås folkmord i Turkiet än i dag, och både invånarna och den politiska klassen är stolta över dessa handlingar som utförs av det egna landet. För tjugo år sedan sponsrade Turkiet terroristorganisationer och exporterade terrorism. Landet har fortfarande nära kopplingar till terroristorganisationer. Om vi vill att ett land som fortfarande är stolt över folkmord och sponsrar terrorism ska ingå i EU, så kan ni acceptera det. Jag är i alla fall helt emot det.

ORDFÖRANDESKAP: WIELAND
Vice talman

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag röstade för betänkandet, men jag vill ta upp en viktig fråga.

Som jag ser det, måste vi i Europaparlamentet och EU se till att alla länder som vill bli medlemmar i EU visar att de följer Köpenhamnskriterierna. Det är mycket viktigt att se till att man inför mänskliga rättigheter, demokrati, åsiktsfrihet och rättsstatsprincipen.

I dag har vi även röstat om kvinnors rättigheter och för kvinnors rätt till ett liv utan våld. Jag tycker att det är mycket viktigt att man ser till att kvinnors och barns rättigheter införs i alla länder som vill ansluta sig till EU.

När det gäller allt detta syftar jag främst på Turkiet. Turkiet måste omedelbart införa reformer och förändringar om landet ska kunna ansluta sig till EU, fast personligen tror jag inte att det kommer att ske under vår livstid. Det är i vilket fall oerhört viktigt att vi i EU gemensamt håller oss till de fastställda bestämmelserna, Köpenhamnskriterierna.

  Martin Kastler (PPE). – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag röstade också nej, eftersom jag anser att Turkiet måste uppfylla samtliga kriterier innan vi kan uttala oss i så pass positiva ordalag här. Jag vill särskilt lyfta fram gränskonflikten mellan Cypern och Turkiet, som inte har lösts i år, och den olagliga ockupationen av Cypern, som inte har avlutats än. Trots det vill jag inte rösta mot de andra kandidatländerna. Jag gör särskilt undantag för länderna på Balkan som jag skulle vilja välkomna till parlamentet så fort som möjligt.

- Förslag till resolution: Avskaffande av våld mot kvinnor (B7-0139/2009)

  Filip Kaczmarek (PPE). – (PL) Herr talman! Jag avstod från att rösta om denna resolution, trots att det är viktig fråga, mycket viktig till och med. Jag förstår inte varför kampen mot våldet mot kvinnor skulle klumpas ihop med valfrihet när det gäller fortplantning. Under gårdagens debatt om denna fråga sades saker som var rent nonsens. Joanna Senyszyn anklagade katolska kyrkan för kvinnoförtryck

Det är nog det mest absurda man kan påstå. I Polen förekommer inga hedersmord, man praktiserar inte omskärelse av flickor, det förekommer inga selektiva aborter eller tillfälliga äktenskap, och människor stenas inte för faktisk eller påstådd otrohet. Kvinnor diskrimineras inte på något sätt i lagstiftningen, och alla former av våld mot kvinnor fördöms av både medborgare och katolska kyrkan. Tack och lov hade inga sådana extrema påståenden hamnat i resolutionen, så det räckte med att jag avstod.

  Tiziano Motti (PPE). – (IT) Herr talman! Jag röstade för resolutionsförslaget om avskaffande av våld mot kvinnor. Min röst tillägnas de nära sju miljoner italienska kvinnor som utsätts för våld av män varje år. Min röst tillägnas även alla kvinnor i Europa som befinner sig i samma situation.

Ibland frestas vi att tro att detta är ett fenomen som hör hemma i samhällets utkanter, men i själva verket inträffar våld mot kvinnor främst i hemmet. Det berör oss alltså direkt.

Det är svårare för äldre kvinnor att försvara sig. Därför får vi inte glömma dem, eftersom våld inte bara är fysiskt: Det är även kulturellt. Det kan innebära att en person fråntas sin rörelsefrihet.

För övrigt är kvinnor flickor innan de når vuxen ålder, och en flicka som blivit utsatt för våld kommer aldrig att kunna njuta av livet på samma sätt.

Så jag hoppas att parlamentet från och med nu kommer att vidta konkreta åtgärder för att allt detta inte stannar vid en god intention.

  Lena Ek (ALDE). - Herr talman! Våld mot kvinnor är ett utbrett problem i hela Europa och världen. Bara i Sverige, med nio miljoner invånare, misshandlas 380 kvinnor varje dag. En femtedel av den kvinnliga befolkningen är utsatt för våld, och 45 procent av alla kvinnor mellan 16 och 64 år har någon gång i livet utsatts för våldshandlingar. Detta är fruktansvärt upprörande. Att utsättas för våld i hemmet är en otrolig integritetskränkning. Kvinnor och män ska ha samma möjlighet till kroppslig integritet.

Det våld som fortgår över vår kontinent är ett bevis på att jämställdhetsarbetet i Europa fortfarande har lång väg att gå. EU kan inte fortsätta att blunda för dessa fakta. Jag välkomnar därför resolutionen om avskaffande av våld mot kvinnor och uppmanar den nya kommissionen och rådet att också ta sitt ansvar i denna fråga. Jag avser att se till att kommissionen tvingas lägga fram förslag för att förbättra situationen vad gäller våld mot kvinnor.

  Anna Maria Corazza Bildt (PPE). – (EN) Herr talman! Jag röstade helhjärtat för resolutionen eftersom jag anser att vi behöver förena oss mellan de politiska grupper mot ett gemensamt mål – att fördöma, upplysa om och bekämpa alla former av våld mot kvinnor.

Jag har särskilt medkänsla med kvinnor i konfliktdrabbade områden, eftersom jag upplevde och hjälpte till under hela konflikten i Bosnien och Hercegovina, och delvis även med Röda korset i Darfur. Jag tycker att vi har ett fantastiskt instrument i Stockholmsprogrammet som kan hjälpa oss att ta steget från ord till handling. Jag vill tacka svenska ordförandeskapet för att ha utformat Stockholmsprogrammet så att det omfattar åtgärder för att stärka kvinnor och bekämpa våld mot kvinnor. Jag kommer definitivt att arbeta för att bekämpning av våld mot kvinnor prioriteras när Stockholmsprogrammet genomförs.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Herr talman! Jag vill poängtera att våld mot kvinnor är en otroligt viktig fråga, och jag är verkligen glad att EU har tagit upp problemet. Ett problem som förtjänar särskild uppmärksamhet är de mest aggressiva och brutala sexualbrott som begås mot kvinnor, men som inte alltid behandlas på ett lämpligt sätt i vissa EU-länders rättssystem. De domar som domstolarna utfärdar i dessa fall är ofta milda, vilket i vissa fall får kvinnor att tappa motivationen att anmäla det våld som de utsatts för till rättsliga myndigheter. Detta gör att det finns en osynlig brottsstatistik. I de mest våldsamma och allvarliga fallen av brott mot kvinnor, där våld används och det finns en sexuell koppling, bör vi inrikta oss mer på arbetet med att standardisera domarna, så att säkerheten ökar för de drabbade kvinnorna och de får en rättvis behandling och moralisk upprättelse.

Jag vill poängtera att jag inte kunde rösta för den slutliga versionen av resolutionen på grund av den radikala inställningen gällande abortfrågan, som strider mot kristna värderingar.

  Janusz Wojciechowski (ECR). – (PL) Herr talman! Jag vill ge en röstförklaring till frågan kampen mot rökning, om det är möjligt. Ett mycket kort anförande.

  Talmannen. – Herr Wojciechowski, i arbetsordningen står det att vi måste behandla ett ämne i taget. Vi har just diskuterat ämnet avskaffande av våld mot kvinnor, och nu går vi in på ämnet en politisk lösning för sjöröveriet utanför Somalias kust. En sak i taget!

- Förslag till resolution: En politisk lösning för sjöröveriet utanför Somalias kust (RC-B7-0158/2009)

  Louis Bontes (NI). – (NL) Det nederländska Frihetspartiet (PVV) röstade mot resolutionsförslaget om Somalia, och jag ska förklara varför.

PVV är av åsikten att kontroll av fartyg utanför Somalias kust inte är en uppgift för EU, utan helt och hållet åligger Nato. EU har ingen armé, och man har ingen som helst anledning att ingripa där. Det är helt och hållet Natos uppgift.

PVV är även av åsikten att det ska finnas marinsoldater ombord på handelsfartyg, så att man kan stå emot direktangrepp från pirater. Jag upprepar, sjöröveriet i havet utanför Somalia måste stoppas, men inte på detta sätt.

- Förslag till resolution: Rökfria miljöer (B7-0164/2009)

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Syftet med rådets rekommendationer om rökfria miljöer är att stödja medlemsstaterna i deras strävanden att skydda människor från rökning. Detta är förenligt med de internationella åtaganden som formulerats i WHO:s ramkonvention om tobakskontroll.

Jag stöder rekommendationen. Rökning är fortfarande den vanligaste orsaken till sjukdomar som leder till för tidig död. Exempel på dessa sjukdomar är hjärtkärlsjukdomar, cancer och kroniska luftrörssjukdomar, och, om än i mindre utsträckning, minskad fertilitet hos unga män och kvinnor.

Vi befinner oss i en demografisk kris och de metoder som tas fram för att öka fertiliteten är ekonomiskt kostsamma, så vi bör lägga större fokus på information. Man behöver börja med familjerna för att skydda barnen från rökningens skadliga inverkan.

Avslutningsvis vill jag att den konsekventa övervakningen ska omfatta åtgärder för att stoppa tobaksindustrins strävanden att omintetgöra insatser för att stoppa rökning.

  Axel Voss (PPE). – (DE) Herr talman! Jag vill ta upp två aspekter av den rökfria miljön. För det första har jag röstat för att medlemsstaterna ska ges befogenhet inom detta område, dels på grund av subsidiaritetsprincipen, dels på grund av vi inte har någon befogenhet. Även om jag verkligen är för en rökfri miljö tycker jag att vi i detta fallet bör följa spelets regler

Den andra aspekten är att jag tycker att det är störande att EU stöder tobaksodling. Stödet kommer att avvecklas och jag har även röstat för det, eftersom det för mig inte är förenligt med ett totalförbud mot rökning. Vi måste vara konsekventa. Om vi vill bekämpa rökning kan vi inte stödja tobaksodling.

  Anja Weisgerber (PPE). – (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Den tyska konservativa gruppen (CSU) vill att tydliga och praktiska bestämmelser för att skydda icke-rökare införs i hela EU. Men ”i hela EU” behöver inte nödvändigtvis innebära ”inifrån EU”. Många medlemsstater har redan bestämmelser som skyddar icke-rökare och andra medlemsstater är i färd att införa sådana bestämmelser.

Jag anser inte – i likhet med de flesta av mina kolleger i parlamentet, vilket glädjer mig – att vi i Bryssel ska införa bestämmelser som skyddar icke-rökare eller att vi skulle göra det på ett bättre sätt. EU har ingen befogenhet inom området. Vi har enbart ansvar för hälsa och säkerhet på arbetsplatser. Där ligger problemet, eftersom den viktigaste uppgiften är att skydda barn och unga, och den gruppen som behöver särskilt skydd skulle inte omfattas av bestämmelser som endast gäller hälsa och säkerhet på arbetsplatser.

Därför måste medlemsstaterna agera. Jag har röstat för förslaget och det gläder mig att ändringsförslaget antogs.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag kommer från ett land där man har infört rökförbud på arbetsplatser. Jag var ledamot i Irlands parlament när det infördes och jag stödde förbudet till fullo.

Här i Europaparlamentet ser dock situationen något annorlunda ut, eftersom vi måste beakta subsidiaritetsprincipen. Det är möjligt att vi har en insats att göra när det gäller skydd av arbetstagares hälsa – vi har redan lagstiftning på det området, t.ex. rörande elektromagnetisk strålning – men vi kan inte, som vi gör i punkt 7, uppmana medlemsstater som redan har rökförbud att respektera principen om lika behandling av olika typer av inrättningar restaurangsektorn. I går röstade vi om de nationella parlamentens roll och befogenheter när det gäller den föreslagna EU-lagstiftningen inom subsidiaritet enligt det nya Lissabonfördraget, så vi måste vara mycket noga med följdriktigheten när vi röstar.

Precis i början pratade jag med min kollega och missade därför omröstningen om Europeiska året för volontärarbete. Jag vill meddela att jag helhjärtat stöder parlamentets förslag om ett sådant år, eftersom jag ledde kampanjen för att 2011 utsågs under förra valperioden.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag blir rörd av denna röstförklaring eftersom min mamma föddes i tobaksfabriken här i Strasbourg där min morfar arbetade. Den fabriken har lagts ned.

När Frankrikes tillverkare av tobak och tändstickor, som tillhörde staten, ombildades till aktiebolag, meddelade man de anställda att det inte skulle påverka deras arbete. I dag kan jag även förstå svårigheterna för statliga företag inom andra sektorer som står inför samma problem.

Vi kan verkligen förstå och motivera kampanjen mot rökning, eftersom den har en så pass skadlig inverkan på hälsan. Men den franska tobakstillverkningen har tyvärr upphört. Tobaksfabriken i Strasbourg har lagts ned, men folk röker fortfarande. De fortsätter röka, men de röker importerad tobak.

Personligen stöder jag därför EU:s tobaksodlare, åtminstone så länge som EU:s medborgare fortsätter röka. Jag tycker att det är bättre att tobaken odlas här än att den importeras från någon annanstans.

  Janusz Wojciechowski (ECR). – (PL) Herr talman! Tack för att jag fick ordet. Jag stöder EU:s åtgärder för att minska tobakskonsumtionen men jag anser inte att åtgärderna bör grundas på minskat stöd till tobaksproducenterna. Detta därför att tobaksproduktion inte är relaterad till tobakskonsumtion. Om vi minskar eller avskaffar produktionen eller om vi drar in stödet till gårdar som producerar tobak kommer konsumtionen ändå att finnas kvar, men det kommer att handla om konsumtion av importerad tobak. Att bekämpa tobaksproducenterna är inte rätt sätt att minska tobaksrökningen. Det skulle vara ungefär som att försöka minska öldrickandet bland ungdomar genom att börja bråka med humleproducenterna. Därför röstade jag för den ståndpunkt som går ut på att produktionen av tobak inte påverkar konsumtionen.

- Resolutionsförslag: FAO:s världstoppmöte om livsmedelssäkerhet – Utrota hungersnöden från jordens yta (RC-B7-0168/2009)

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Livsmedelskrisen är inte bara ett ekonomiskt och humanitärt problem utan också en fråga om fred och säkerhet i världen.

Jag gav mycket gärna mitt stöd till den antagna resolutionen, även om jag har en del förbehåll kring frågan om hungersnöden i världen. Världstoppmötet om tryggad livsmedelsförsörjning fick inte den inriktning som organisatörerna önskade. Trots att kampen mot hungersnöd är ett problem med sociala, ekonomiska, finansiella och kulturella dimensioner begränsades diskussionerna under mötet till att enbart handla om den tekniska nivån. Till och med FAO:s generaldirektör Jacques Diouf var besviken över mötet och över att företrädarna för västländerna inte deltog. Företrädarna för de utvecklade länderna gjorde inte några konkreta åtaganden.

Jag kan inte annat än att se frågan om att lösa problemen hungersnöd och fattigdom som en mediafråga snarare än som ett konkret problem som kräver en brådskande lösning. Grunden för solidaritet är viljan att ta verkligt ansvar när man ställs inför andra som har det svårt.

Skriftliga röstförklaringar

- Betänkande: Scurria (A7-0077/2009)

  John Stuart Agnew, Marta Andreasen, Gerard Batten, John Bufton, Derek Roland Clark, Trevor Colman, Nigel Farage, Mike Nattrass och Nicole Sinclaire (EFD), skriftlig. – (EN) UKIP-partiet beundrar frivilligarbete och inser vilket bidrag till samhället det kan ge. Men detta betänkande uppmanar till att man öppet ska politisera frivilligverksamheten i EU-syfte och att man skulle använda brittiska skattebetalares pengar för att uppnå en sådan politisering. Därför kunde vi inte ge vårt stöd till förslaget.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Hela begreppet frivilligarbete är av avgörande betydelse i dagens samhälle. Det är något som man ägnar sig åt av fri vilja och som kan få en otroligt positiv inverkan på mångas liv. Europaåret för frivilligarbete är därför ett viktigt initiativ. Jag håller med föredraganden och det är av dessa skäl som jag har valt att rösta för betänkandet.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag röstade för förslaget som ett tecken på erkännande för de många frivilligarbetare som gör ett ovärderligt jobb utan att få det erkännande de förtjänar. Utan deras bidrag till samhället, som de inte får någon ekonomisk ersättning för, skulle Storbritannien vara bra mycket fattigare. Jag är emot hela principen om europeiskt medborgarskap men jag inser värdet av de tjänster som frivilligarbetare bidrar med. Därför stödde jag detta förslag.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Marco Scurrias betänkande om Europaåret för frivilligarbete (2011) som förespråkar mer stöd från EU:s institutioner till denna sektor som omfattar miljontals europeiska medborgare och har avgörande betydelse för att främja solidaritet och social delaktighet. Jag anser att både budgeten och samordningen måste öka på gemenskapsnivå för att befästa de initiativ som ingår i Europaåret för frivilligarbete, som t.ex. informationskampanjer och nationsöverskridande utbyten med inriktning på idéer och bästa metoder.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den mest grundläggande definitionen av frivilligarbete är god vilja omsatt till handling. Det erbjuds gratis, fritt och kravlöst. Det är också en hörnsten i varje samhälle eftersom de tusentals volontärernas arbete, som utförs av unga eller gamla, i formell eller informell funktion, inom områdena sjukvård, välfärd, utbildning, miljö eller kultur, förbättrar tusentals människors liv varje dag.

Med tanke på det bör vi välkomna initiativet att ha ett Europaår för frivilligarbete. Det kommer att ge dessa volontärers anonyma ansikten välförtjänt synlighet och göra oss alla medvetna om deras oerhörda arbete samt bidra till att skapa gynnsammare villkor för dem i deras verksamhet.

Denna tanke ligger i linje med Demokratiska och sociala centerpartiet – Folkpartiets uppfattning. Det är det första och enda portugisiska politiska parti som lyfter fram frågan om frivilligarbete och kommer med praktiska förslag för att hjälpa frivilligarbetare och ge dem den ställning och det erkännande som de förtjänar.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för detta betänkande, trots vissa motsägelser och mindre delar av det som vi inte håller med om.

Frivilligarbete har otvivelaktigt en viktig roll i samhället eftersom det främjar värdet i solidaritet och ömsesidigt stöd och bidrar bland annat till social integration och till att motverka diskriminerande synsätt.

Betänkandet tar upp de grundläggande aspekterna, som exempelvis socialt stöd till frivilligarbetare, och fokuserar på frågor som hälsa, säkerhet och yrkesutbildning samt skillnaden mellan avlönat arbete och volontärarbete.

Men vi anser ändå att man måste se till att frivilligarbete inte ersätter åtgärder från medlemsstaternas sida och att det inte används som ett sätt att tillgodose behov som faller inom ramen för de sociala trygghetssystemens ansvarsområde. Vi menar att man måste främja ideella organisationers verksamhet genom effektivt och tillräckligt stöd. Sådana organisationer inbegriper kooperativa grupper, kollektiv och lokala sammanslutningar, lokala boendeföreningar samt organisationer som ägnar sig åt idrott, fritidsaktiviteter, kultur, ungdomar och barn.

Vi vill även betona att frivilligarbete också i hög grad vilar på att arbetstagarna har någon fritid och att det är oförenligt med utnyttjande, oregelbunden eller alltför lång arbetstid, låga löner och otrygga anställningsformer.

  Seán Kelly (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade med glädje för att man utser 2011 till Europaåret för frivilligarbete. Det är en stor förmån för de otaliga frivilligorganisationerna i EU:s medlemsstater. Jag skulle vilja påpeka att idrottsorganisationer har en central roll inom frivilligarbetet och att de måste få ett erkännande, trots att det inte uttryckligen fastställs i lagstiftningstexten. Den största frivilligorganisationen i Irland är faktiskt Gaelic Athletic Association. Alla ansträngningar som görs av samtliga som medverkar i denna utmärkta institution måste få välförtjänt erkännande och beröm.

  Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Frivilligarbete är ett uttryck för europeiska sociala värden, såsom solidaritet och icke-diskriminering. Å ena sidan bidrar det till frivilligarbetarnas personliga utveckling och å andra sidan skapar det social sammanhållning. Därför krävs det att EU:s institutioner, medlemsstaterna, lokala och regionala myndigheter och det civila samhället, var och en utifrån sitt eget kunskapsområde, ger frivilligverksamheten vederbörligt erkännande och stöd.

Europaåret för frivilligarbete (2011) kommer att möjliggöra att verksamheten som organiseras på detta område får en europeisk dimension och därmed finns det hopp om att den också får större inverkan på det civila samhället.

De tre miljoner euro som man har beräknat för förberedande initiativ under 2010, de ökade anslagen som Europaparlamentet antagit för 2011 och som nu uppgår till åtta miljoner euro, samt den höga procentandelen medfinansiering för projekten, 1,8 procent för att vara exakt, kommer verkligen att göra det möjligt att uppnå de fastställda målen, genom att de olika nivåerna fungerar tillsammans.

Avslutningsvis är det väl värt att nämna den roll som frivilligarbetet, med rätt stöd, kan ha när det gäller pensionärer, med tanke på det ökande antalet äldre i det civila samhället.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för förslaget till betänkande om Europaåret för frivilligarbete av flera skäl. Det är väl känt att frivilligarbete innebär en dubbel fördel, dels för individen och dels för samhället. Å ena sidan erbjuder frivilligarbete medborgarna möjlighet att lära, få nya färdigheter och utvecklas. Å andra sidan har det även en social funktion och bidrar till att skapa en känsla av solidaritet och samhörighet. Med tanke på det ständigt ökande ömsesidiga beroendet mellan lokala samhällen i en globaliserad värld och den allt värre utbredningen av individualistiskt beteende blir det allt viktigare att uppmuntra medborgarna till social delaktighet. Nu tänker jag främst på aktiviteter som involverar både ung och gammal i lika hög grad. Dessutom anser jag att ett förstahandsutbyte av erfarenheter mellan frivilligorganisationer från de mest skilda håll i EU får större genomslagskraft, med tanke på att samma värden ligger till grund för deras verksamhet. Syftet är detsamma, nämligen att förbättra levnadsstandarden och livskvaliteten, få till stånd en hög sysselsättningsnivå, stärka den sociala sammanhållningen och bekämpa socialt utanförskap. Med andra ord rör det sig om exakt samma värden som EU grundar sig på.

  Emma McClarkin (ECR), skriftlig. – (EN) Trots att jag var emot den budgetökning som efterfrågades och som jag därmed röstade nej till i utskottsfaserna, stöder jag fullständigt betänkandet om Europaåret för frivilligarbete i sin helhet. Frivilligarbetare är ofta hjältar som går obemärkt förbi. De har en omätbar inverkan på samhället och på människors liv. Under svåra ekonomiska tider som den här blir frivilligarbete än mer betydelsefullt och det är därför jag och andra som har stött det här betänkandet gärna vill öka kunskapen om frivilligarbetets fördelar och även skapa ett Europaår där välfinansierade initiativ kommer att ge frivilligorganisationerna möjlighet att uppmuntra nya frivilligarbetare att träda fram.

Vi måste se till att Europaåret för frivilligarbete används som en plattform för att erkänna det bidrag som frivilligarbetare står för i våra samhällen, men också använda oss av det som en möjlighet för oss att bättre förstå vilka hinder som föreligger för den typen av verksamhet och vad vi kan göra för att undanröja dem och föra frivilligarbetet framåt. Detta är ett exempel på vad EU borde ägna sig åt, nämligen att utbyta bästa metoder på områden som frivilligarbete, snarare än att skapa mer och mer onödig byråkrati.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag gav mitt stöd till betänkandet om Europaåret för frivilligarbete 2011 som har syftet att främja dialogen om och utbytet av bästa metoder för frivilligarbete mellan myndigheter och berörda parter i våra medlemsstater. På senare år har individualistiskt beteende och strävan efter nya uttryckssätt för individen ökat och detta, tillsamman med förändrade demografiska trender, har gjort att medborgardeltagandet undergått stora förändringar.

Därför måste frivilligarbetet anpassas så att ett större antal personer kan engagera sig i sådan verksamhet på olika sätt och i olika faser av livet. Det kan innebära att man använder sig av den potential som de äldre står för och att man skapar nya deltagandeformer med mer flexibilitet vad gäller varaktighet och sättet att delta.

Europa har en lång tradition av frivilligarbete och måste bidra till att frigöra den potential som detta innebär. Frivilligarbetet ger dem som ägnar sig åt det en kanal till kunskap (det är uppenbart att deltagande i frivilligverksamhet ger medborgarna ny kompetens, bidrar till deras personliga utveckling och ökar deras känsla av samhällstillhörighet). Det ger också konkret form åt europeiska värden som solidaritet, medborgardeltagande och icke-diskriminering på så skilda områden som utbildning, kultur, miljö, social trygghet och hälsa.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stödde betänkandet om Europaåret för frivilligarbete (2011). I EU:s medlemsstater måste vi fästa större vikt vid frågan om frivilligarbete och vi bör planera politiska åtgärder till stöd för dem som ägnar sig åt det. Europaparlamentets ändringsförslag avser många viktiga ändringar i kommissionens förslag och de bör inbegripas av rådet. Budgetbeloppet som öronmärkts för att uppnå målen med Europaåret för frivilligarbete 2011 uppgår till sex miljoner euro och det är inte tillräckligt (som jämförelse kan nämnas att budgetbeloppet för Europaåret för bekämpning av fattigdom och social utestängning är nästan tre gånger så högt).

Frivilligarbete är gratis och oavlönat men det innebär inte att det inte ger upphov till kostnader. Frivilligarbetet behöver ekonomiskt och politiskt stöd från alla berörda parter, från icke-statliga organisationer, regeringar, nationella och lokala myndigheter och företag. Politiskt engagemang bör ta formen av en gynnsam policy som stöder frivilligarbetets utveckling och infrastruktur. Den här frågan är särskilt viktig för Polen, som kommer att inneha ordförandeskapet för EU 2011. Jag skulle vilja be Polens regering att följa Europaparlamentets exempel och vidta åtgärder för att öka det ekonomiska stödet till Europaåret för frivilligarbete. Jag stöder helhjärtat förslaget om att avsätta ekonomiska medel för att skapa en interaktiv databas för frivilligarbetare och frivilligorganisationer som skulle vara tillgänglig för alla berörda parter och fortsätta att finnas efter 2011.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) 2011 kommer att bli Europaåret för frivilligarbete och ha syftet att hedra och synliggöra frivilligarbetare och deras bidrag till samhället. Det är ett fantastiskt förslag. Frivilligverksamhet förekommer i många olika former i hela Europa, men oavsett var kännetecknas det av att människor vill hjälpa andra utan att få betalt för det. Det kan också handla om att man engagerar sig i miljöskyddsarbete eller arbetar för att se att varje medborgare ska kunna leva ett värdigt liv.

Det är värt att betona att frivilligarbete otvivelaktigt har en positiv inverkan på utvecklingen av Europas identitet. Den har sina rötter i dessa värden och utgör en bra grund för att öka förståelsen mellan medborgare från olika samhällsgrupper och länder i hela det europeiska samhället. Dessutom är frivilligarbetet viktigt för integrationen, den sociala politiken och utbildningen. Vi bör även komma ihåg att det har stor betydelse för dialogen mellan olika kulturer och generationer och att det bidrar till att utveckla ett socialt ansvar.

Frivilligarbete har också ett ekonomiskt värde och det får vi inte glömma. Det är en verksamhet som är gratis och oavlönad men det innebär inte att finansiella aspekter saknas. Av det skälet är det viktigt att frivilligarbete får stöd från EU. Frivilligverksamheten kräver en politik som grundar sig på vänskapliga relationer, till stöd för dess utveckling och infrastruktur. Jag tror att stödet för att belöna och erkänna frivilligarbetet genom vissa finansiella medel kommer att motivera såväl enskilda personer som företag och organisationer.

  Oldřich Vlasák (ECR), skriftlig. – (CS) Jag skulle vilja förklara varför jag röstade för Marco Scurrias betänkande om rådets beslut om Europaåret för frivilligarbete. Personligen anser jag att oavlönat och frivilligt arbete är en viktig del av vårt samhälle. I mitt hemlandTjeckien är de största och äldsta frivilligorganisationerna frivilligbrandkårer. Deras traditioner går långt tillbaka i tiden, då behovet att avvärja naturkatastrofer, som exempelvis bränder, alltid fick några dussin frivilliga att samlas för att skydda sin egen, grannarnas och andra närboendes egendom. De äldsta frivilligorganisationerna med störst spridning inbegriper också tjeckiska Röda korset, tjeckiska turistklubben, gymnastikföreningen Sokol, ungdomsorganisationen Junák och den frivilliga bergsräddningstjänsten. Alla de som hjälper till i skolorna och idrottsklubbarna, på sjukhusen eller i bergen, som reser utomlands för att bistå, förtjänar ett erkännande. I det avseendet kommer det säkert att vara till stor nytta att man tillägnar 2011 till denna sektor. Därför röstade jag för betänkandet.

- Betänkande: Reul (A7-0074/2009)

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) I allmänhet är det möjligt att välkomna alla avtal som förbättrar samarbetet med EU:s grannländer. Om vi jämför grannländernas ställning ser vi att vår viktigaste partner efter Ryssland är Ukraina. Informationsutbytet på områdena vetenskap och teknik, det gemensamma genomförandet av program, arbetskraftsutbytet och utbytet av sakkunskap på området förvaltning av vetenskaps- och forskningsinstitutioner, allt detta är syften som bara förtjänar vårt stöd.

Men jag skulle vilja ta upp ett specifikt förbehåll gällande metoden som tillämpas för att bedöma avtalet. Om författarna inför effektivitetsindikatorer av typen ”antal arbetsresor och sammanträden” och till och med ”antal samarbetsområden”, betvivlar jag allvarligt författarens kunskaper i ämnet. Avsnitt 7, ”Åtgärder mot bedrägeri”, ger ett ganska desperat intryck och uttalandet i 8.2.2 får mig att tvivla på mitt eget förstånd. I denna tidsålder av elektronisk kommunikation kan jag inte förstå varför en ”rapport” om ett avtal kräver arbetsresor och sammanträden för EU:s och Ukrainas experter och tjänstemän. Avslutningsvis vill jag säga att jag gärna stöder detta ramavtal eftersom jag vet att utveckling inom vetenskap och forskning redan har integrerats i sjätte ramprogrammet på ett mycket aktivt sätt och med verkligt goda resultat. GUE/NGL-gruppen stöder rådets beslut trots de förbehåll jag just nämnt.

- Betänkande: Reul (A7-0075/2009)

  John Stuart Agnew, Marta Andreasen, Gerard Batten, John Bufton, Derek Roland Clark, Trevor Colman, Nigel Farage, Mike Nattrass och Nicole Sinclaire (EFD), skriftlig. – (EN) UKIP-partiet är inte emot samarbete på området energieffektivitet men vi insisterar på att sådant samarbete måste bedrivas av demokratiskt valda regeringar och inte av deras befullmäktigade ombud som inte kan ställas till svars i en anti-demokratisk och överstatlig organisation som EU.

- Resolutionsförslag: 2009 års strategidokument för utvidgningen gällande länderna på västra Balkan, Island och Turkiet (B7-0185/2009)

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Eftersom som vi står inför en strid ström av ansökningar om EU-medlemskap kunde inte omröstningen om denna resolution ha ägt rum vid ett bättre tillfälle. EU är en stabil klippa på den här kontinenten. Unionen kan inte förbli en klubb som är stängd för andra europeiska stater men den kan inte heller öppna sina portar i all oändlighet. EU måste framför allt se till att de utvidgningar som redan gjorts för de nya medlemsstaterna blir framgångsrika. Vad gäller de andra stater som nu knackar på EU:s port är förutsättningen för att inleda några som helst anslutningsförhandlingar fortfarande strikt efterlevnad av köpenhamnskriterierna (demokrati, rättstatsprincipen, mänskliga rättigheter, jämställdhet, marknadsekonomi, etc.), samt att man ovillkorligen följer internationell rätt. Anslutningsförhandlingar med kandidatländer måste grundas på objektivt mätbara kriterier, som t.ex. respekt för rättigheter och ekonomiska kriterier, och man måste undvika alla sorters subjektiva hänvisningar som grundar sig på värden, religion eller kultur. Jag anser att vi därför bör bekräfta Balkanområdets lämplighet för EU-medlemskap och komma ihåg att utvidgning och konsolidering är oupplösligen förenade. I Turkiets fall ska vi insistera på att anslutningskriterierna måste uppfyllas och om förhandlingarna misslyckas bör vi föreslå ett särskilt associeringsavtal.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Trots all kritik har det på ett otvetydigt sätt visat sig att många länder hyser en stark önskan om att gå med i EU. Många av dessa länder, särskilt på Balkan, har en brutal och turbulent historia och det har stärkt deras övertygelse om att de skulle befrias både från grannländernas expansionistiska tendenser och ryskt inflytande om de hamnade under EU:s beskydd.

När man tittar på länderna på listan är det ganska lätt att se att det råder stora skillnader mellan dem när det gäller deras entusiasm inför, och vilja att acceptera, villkoren för ett EU-medlemskap. Som jag ser det skiljer sig Island från resten av gruppen, eftersom Islands tradition av demokrati, medborgarnas höga levnadsstandard och respekten man hyser för gemenskapens regelverk gör att det hamnar först i kön i anslutningsprocessen.

Vi är alla medvetna om att det är nödvändigt att strikt följa köpenhamnskriterierna och att fullgöra alla åtaganden det innebär, men EU bör inte på grund av blind envishet vägra att omfamna dem som visar sig beredda att göra detsamma.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I förhållande till utvidgningen och kommissionens meddelande ”Utvidgningsstrategi och huvudfrågor 2009–2010” är denna resolution ännu ett exempel på att majoriteten av ledamöterna i parlamentet vill erkänna Kosovo och de säger till och med att de välkomnar kommissionens avsikt att stärka förbindelserna med Kosovo, däribland avsikten att utforska möjligheten för Kosovo att delta i gemenskapsprogram.

Detta uppmuntrar till framtida anslutning för ett territorium som proklamerat sin självständighet i flagrant strid med internationell rätt och man ignorerar det faktum att det är en stat som är en produkt av ett olagligt krig, en stat som verkar utifrån en olaglig författning som inte erkänns av FN.

Frågan om Turkiet tas inte heller upp på lämpligt sätt med tanke på att landet fortsätter sin militära ockupation av ett EU-medlemsland, norra Cypern, och man respekterar inte heller det kurdiska folkets rättigheter på det sätt man borde.

Vi anser att frågan om EU:s utvidgning främst är ett beslut som ska fattas av folket i det land som önskar bli medlem men vi röstade nej till betänkandet som det nu är skrivet, på grund av de negativa aspekterna av den strategi man eftersträvar att följa, trots att detta inte har något rättsligt värde.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för ändringsförslag 4. Jag anser verkligen att vi måste understryka att när vi talar om icke-muslimer menar vi först och främst kristna och därför krävs det att man uttryckligen nämner kristna tillsammans med andra trossamfund. Kristna utsätts fortfarande för förföljelse i Turkiet och det bekymrar oss djupt. Kristna och deras samfund kan fortfarande inte utöva sin tro fritt, vilket de skulle kunna göra i en demokratisk stat. Jag är övertygad om att Turkiet kommer att vara redo för anslutning till EU i samma ögonblick som det kommer att vara lika lätt att uppföra en kristen kyrka i Turkiet som det är att uppföra en moské i Bryssel.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU:s utvidgningsprocess bör alltid övervägas noga och varje ny anslutning måste ske med respekt för de referenspunkter som är gemensamma för EU:s medlemsländer.

Jag förstår att Turkiets anslutning har ger upphov till en inledande debatt och det är också ett tecken på att det finns tvivel som minst sagt rättfärdigar denna debatt. Debatten rör frågor som exempelvis huruvida Turkiet geografiskt sett kan betraktas som en del av Europa, huruvida dess sekularitet bara är ett resultat av militär kontroll, om det vore klokt för EU att ha en gräns mot irakiska Kurdistan och om Turkiets anslutning skulle rubba EU:s balans, på grund av landets mycket stora befolkningsmängd.

Dessutom finns den icke förhandlingsbara skyldigheten att respektera köpenhamnskriterierna, där frågan om mänskliga rättigheter kommer i första hand.

  Francisco José Millán Mon and José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE), skriftlig. – (ES) När det gäller resolutionen om 2009 års strategidokument från kommissionen om utvidgningen vill vi, för den spanska delegationen i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), klargöra att det faktum att vi stödde resolutionen i sin helhet inte på något sätt innebär att vi håller med om att Kosovo ska erkännas som en självständig stat. Vi anser att Kosovo är ett undantagsfall och vi vill framhålla att Kosovo inte har erkänts av Spanien och att det finns fyra andra medlemsstater som inte heller har gjort det.

Följaktligen har vi både i utrikesutskottet och i dag i plenum gett vårt stöd till ändringsförslag som ligger i linje med vår ståndpunkt.

Att vi röstade ja till resolutionen beror på att vi inte vill att vår inställning till Kosovo ska tolkas som att vi är negativt inställda till den utvidgningsprocess som länderna på västra Balkan, Turkiet och Island nu är involverade i.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Jag motsätter mig bestämt kommissionens utvidgningsstrategi för Turkiet. En tydlig majoritet av EU:s medborgare är emot Turkiets anslutning till EU och ändå är de tvungna att bidra till finansieringen av miljardutbetalningar i euro till Turkiet i dess egenskap av officiell anslutningskandidat. Turkiet är inte ett europeiskt land, varken geografiskt eller kulturellt, och inte heller när det gäller att skydda mänskliga rättigheter, demokrati och rättstatsprincipen. Utvidgningsstrategin tar nästan ingen hänsyn till EU-medborgarnas oro. Den företräder istället Förenta staternas geostrategiska intressen. Dessutom kommer Turkiets olösta gränskonflikter att bli EU:s problem om Turkiet blir medlem. Jag beklagar att utvidgningsstrategin, som inbegriper Island och västra Balkan förutom Turkiet, diskuterades som en helhet. Det gjorde det omöjligt att ha en riktig, selektiv och differentierad debatt. Den arrogans med vilken man hanterar frågan om Turkiets anslutning återspeglas i detta förfarande. Anslutningsmotståndarnas ovälkomna röster, som representerar en majoritet av befolkningen, blir på det stora hela ignorerade.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om kommissionens strategidokument om utvidgningen 2009 för länderna på västra Balkan, Island och Turkiet. Det gjorde jag därför att för 6–15 år sedan befann sig Litauen, tillsammans med övriga Östersjöländer och andra länder i central- och östeuropa, i en liknande situation som nuvarande kandidatländer. Medlemskapet gav mitt land och de andra nya medlemsländerna och våra medborgare många nya möjligheter och hjälpte oss att stärka såväl ekonomin som demokrati och mänskliga rättigheter. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande kommer EU att få en ny och starkare motor som kommer att driva vårt fartyg framåt på ett mer framgångsrikt sätt, genom den finansiella och ekonomiska krisens farvatten och föra oss till en ny fas i EU:s utvidgning. Det är först när länderna på västra Balkan, Europas illa beryktade ”krutdurk” där världskrigen fick sitt ursprung, gått med i EU som de kommer att kunna undanröja hindren för samarbete mellan medborgarna, företagsstrukturerna och företrädarna för kultur och forskning i de stater som har uppstått i området under senare år. Det är viktigt att inte utestänga Turkiet, som kan beskrivas som Europas länk till den muslimska världen. Att Turkiet och EU närmar sig varandra håller på att förändra landet till det bättre och det finns tecken på många positiva framsteg som gjorts när det gäller stärkt demokrati och mänskliga rättigheter. Trots att vi ännu inte diskuterar EU-medlemskap för Ukraina, Moldavien eller länderna i södra Kaukasien på något konkret sätt kan sådana framtidsplaner förbättra stabiliteten, stärka ekonomin, minska korruptionen och bidra till att rättsstaten konsolideras i dessa länder.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) EU:s utvidgningsprocess äger för närvarande rum mot bakgrund av den svåra och omfattande lågkonjunktur som har drabbat såväl EU som de länder som ingår i utvidgningsprocessen. Jag välkomnar de framsteg som Turkiet har gjort när det gäller att uppfylla kriterierna för att bli medlem och särskilt att man undertecknade det mellanstatliga avtalet om Nabuccoledningen.

Genomförandet av det avtalet är fortfarande en av de viktigaste prioriteringarna för EU på området trygg energiförsörjning. Jag stöder de önskemål som framförts till den turkiska regeringen om att fortsätta reformarbetet inom socialpolitiken, att förbättra dialogen mellan arbetsmarknadens parter och att öka ansträngningarna för att förbättra kvinnors rättigheter och jämställdheten, särskilt när det gäller att bekämpa könsrelaterat våld.

  Nikolaos Salavrakos (EFD), skriftlig. – (EN) Vi röstar mot förslaget till resolution om ”Kommissionens 2009 års strategi för utvidgningen gällande länderna på västra Balkan, Island och Turkiet” av Gabriele Albertini, eftersom vi anser att varken Turkiet eller f.d. jugoslaviska republiken Makedonien gör framsteg när det gäller att uppfylla Köpenhamnskriterierna och inte heller uppvisar det politiska beteende som krävs för medlemskap i EU. Vi hoppas att de ska förbättra sina insatser för att uppfylla anslutningskriterierna, något som kommer att tas ställning till längre fram. Vi vill hur som helst inte rösta för ett resolutionsförslag som kommer att inge falska förhoppningar och endast användas för inhemska syften.

  Renate Sommer (PPE), skriftlig. – (DE) Förslaget till resolution om kommissionens nuvarande utvidgningsstrategi är mycket balanserat. Man noterar att kandidatländerna gjort framsteg men ser även uppenbara problem. Särskilt Turkiet har tagit ett stort steg bakåt. Jag välkomnar därför den oförbehållsamma kritiken av de allvarliga hoten mot och reella inskränkningarna av yttrande- och tryckfriheten. Den helt godtyckliga straffskatt som påförts den oppositionella Dogan Media Group (DMG) är ett direkt angrepp på dem som kritiserar regeringen. Berättigade invändningar har rests mot diskrimineringen av religiösa minoriteter och mot Turkiets vägran att genomföra Ankaraprotokollet. Vi måste även se närmare på den turkiska utrikespolitiken. Öppenheten mot Armenien och kurderna har hittills endast varit ett politiskt spel för galleriet och har också mött motstånd hos både det turkiska parlamentet och stora delar av befolkningen. Den turkiske premiärministerns uttalanden ger också upphov till frågetecken om den roll som Turkiet hoppas spela som medlare mellan öst och väst. Turkiets smickrande ord om Irans president och landets inbjudan till den för folkmord efterlyste sudanesiske presidenten att bevista en konferens, verkar liksom förbindelserna med Israel tyda på att man fjärmar sig från väst. Vår uppmaning till den turkiska regeringen om att samordna sin utrikespolitik med EU:s och att dra tillbaka protesterna mot samarbetet mellan Nato och EU är därför endast en konsekvens av detta.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag är positiv till att EU har en öppen inställning till de länder som uppfyller kriterierna för medlemskap. Jag är bekymrad över att resolutionen innehåller ett krav på utvidgning för både de aktuella länderna och EU. Man räknar inte med möjligheten att det kan ligga i de berörda ländernas intresse att av en rad sociala, ekonomiska och andra skäl även fortsättningsvis stå utanför EU. Medlemskap i EU är ett stort steg för de berörda länderna och förtjänar ingående diskussioner och samråd med medborgarna i länderna. Därför lade jag ned min röst.

- Förslag till resolution: Avskaffande av våld mot kvinnor (B7-0139/2009)

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor är ett initiativ av FN och Europarådet och syftar till att diskutera och synliggöra offren för våld i hemmet samt andra typer av dålig behandling.

Frågan inger bekymmer i Portugal. Antalet fall av våld i hemmet som registrerats av den portugisiska föreningen för stöd till brottsoffer (APAV) har ökat med 9 procent jämfört med samma period 2008. Enligt APAV har fysisk och psykisk misshandel, hot och sexuella övergrepp ökat betydligt jämfört med 2008 års siffror. Hittills i år har 26 kvinnor i Portugal mist livet till följd av våld i hemmet. Ändå anmäls inte det stora flertalet våldshandlingar på grund av rädsla och skam.

EU måste förbättra sina insatser för att komma tillrätta med problemet. Jag håller med om att medlemsstaterna måste uppmanas att utarbeta nationella handlingsplaner för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi stöder alla initiativ som kan leda till en attitydförändring, liksom organiseringen av ett europeiskt år för bekämpning av våld mot kvinnor, i syfte att lyfta fram våldet och uppmärksamma såväl allmänheten som myndigheterna på att situationen är bekymmersam.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till resolution om avskaffande av våld mot kvinnor, eftersom jag anser att kommissionen och rådet måste stärka EU:s åtgärder på området. EU behöver skyndsamt en mer heltäckande politik för att bekämpa våld mot kvinnor, i första hand genom att kommissionen utarbetar ett förslag till direktiv och inför en tydlig rättslig grund för att bekämpa allt slags våld mot kvinnor, även kvinnohandel. Vi bör uttrycka vår erkänsla för och välkomna att det spanska ordförandeskapet lyfter fram frågan i sin handlingsplan.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Under en vecka när de skrämmande siffrorna för antalet fall av våld i hemmet har skapat rubriker i Portugal anser jag att våld mot kvinnor och barn är ett ämne som kräver eftertanke och seriösa åtgärder från regeringarnas sida.

Jag fördömer allt slags våld men särskilt när det riktas mot människor i den mer utsatta situation – socialt, ekonomiskt eller känslomässigt – som kvinnor och barn många gånger befinner sig i. Medlemsstaterna bör därför arbeta för att avskaffa allt slags våld mot kvinnor och barn, framför allt kvinnohandel för sexuellt utnyttjande, sexuella övergrepp och våld i hemmet.

Respekten för mänskligt liv och mänsklig värdighet är inte förenlig med brott där offren utgörs av ett stort antal europeiska kvinnor och barn, och bestämda politiska strategier för att motverka våldet och bestraffa förövarna är därför nödvändiga.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) På den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor vill vi rikta uppmärksamheten på detta allvarliga sociala, ekonomiska och politiska problem som är ett hot mot kvinnors rättigheter på en rad områden, bl.a. inom arbetslivet, i familjen och i samhället i övrigt. Våld mot kvinnor utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna och är ett hinder för deltagande i samhällslivet och politiken, i det offentliga livet och yrkeslivet och hindrar dem från att agera som fullvärdiga medborgare.

Även om många former av våld är kulturellt betingade och traditionsbundna ökar kapitalismens ekonomiska och sociala kriser kvinnors utsatthet, såväl kollektivt som individuellt, förvärrar utnyttjandet och tvingar in dem i fattigdom och marginalisering, vilket även främjar kvinnohandel och prostitution.

Vi måste följaktligen tillhandahålla ytterligare ekonomiska resurser och vidta politiska åtgärder som framför allt syftar till att stärka kvinnans ställning i samhället genom att främja lika rättigheter på såväl gemenskapsnivå som nationell nivå. Vi måste även genomföra konkreta åtgärder för att dels avskaffa allt våld mot kvinnor och undanröja den diskriminering som fortfarande förekommer, dels skydda och stödja offren.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) På tioårsdagen av den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor får vi inte förtiga att de hittills genomförda förebyggande åtgärderna i denna riktning inte har gett förväntat resultat. Hur kan detta komma sig? Att döma av debatterna här i kammaren är diagnosen klar och handlar om den bristande jämställdheten mellan könen.

Om bristande jämställdhet var den främsta orsaken bör länderna i norra Europa, som är kända för sin mycket progressiva kultur och sina mycket framstegsvänliga traditioner, uppvisa de bästa resultaten. Så är dock inte fallet – det är snarare motsatsen som gäller. Enligt den norska dagstidningen Aftenposten har under ett enda år 6 procent av unga svenska kvinnor mellan 15 och 25 år utsatts för våldtäkt.

Det krävs mod för att säga att ökningen av antalet våldshandlingar mot kvinnor har sammanfallit med massinvandringen från länder utanför Europa, vilkas kultur och traditioner totalt skiljer sig från våra. Burka, tvångsäktenskap, månggifte, kvinnlig könsstympning, hedersbrott och andra former av beteenden från en annan tidsålder kan inte accepteras.

Det ter sig därför fullständigt befängt att fortsätta att främja sådan invandring och ändå vilja bekämpa våld mot kvinnor.

  Astrid Lulling (PPE), skriftlig. – (FR) Det är fullt förståeligt att utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen på årsdagen av den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor vill erinra om att vi, trots ett otal rättsliga instrument och FN-deklarationer, för att inte tala om de talrika resolutionerna från Europaparlamentet under en rad årtionden, ännu har långt kvar till nolltolerans i fråga om våld mot kvinnor. Man kan inte komma ifrån att mäns våld mot kvinnor innebär en kränkning av de mänskliga rättigheterna och ska beivras i enlighet härmed.

Europaparlamentet måste följaktligen påminna medlemsstaterna om skyldigheten att stärka lagstiftningen och de politiska åtgärderna för att en gång för alla effektivt bekämpa allt slags våld mot kvinnor.

Tyvärr har vi återigen tagit oss vatten över huvudet i den aktuella resolutionen, och vi har framför allt inte beaktat subsidiaritetsprincipen.

Att begära att rådet och kommissionen ska införa en rättslig grund för bekämpning av allt slags våld mot kvinnor är höjden av okunskap om fördragen. En rättslig grund kan inte införas. Antingen finns den eller så finns den inte.

Att begära ännu en högnivåkonferens kommer endast att medföra kostnader som bättre skulle kunna utnyttjas för riktade åtgärder.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) På den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor välkomnar jag omröstningen i Europaparlamentet om resolutionen om avskaffande av våld mot kvinnor. Att FN instiftade denna dag 1999 och att vi i dag antar den aktuella resolutionen är en nyttig påminnelse för de nationella regeringarna om skyldigheten enligt de internationella fördragen att avskaffa alla former av våld mot kvinnor. Jag stöder således resolutionen och kräver att medlemsstaterna omedelbart förstärker den nationella lagstiftningen och de politiska åtgärderna när det gäller bekämpning av allt slags våld mot kvinnor. Det är framför allt på europeisk nivå oerhört viktigt att se till att alla våldsoffer ges hjälp och stöd, särskilt de som råkat ut för människohandel, oavsett nationalitet, och att skydda de kvinnor som utsätts för våld i hemmet, vilkas rättsliga ställning kan bero av deras partner.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) När vi talar om våld mot kvinnor diskuterar vi en fråga som helt klart är en realitet i samtliga medlemsstater, eftersom en kvinna av fyra utsätts för våld.

I ett EU som ser sig som den främsta förkämpen för alla medborgares fri- och rättigheter får vi inte sky några medel för att sätta stopp för detta gissel. Antagandet av förslaget till resolution är ett mycket betydelsefullt steg mot nya lösningar, och därför röstade jag som jag gjorde.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionen, eftersom våld mot kvinnor fortfarande är ett alltför vanligt problem i Rumänien och i hela världen, vilket gör det nödvändigt att anta brådskande åtgärder för att komma tillrätta med detta gissel. Problemet är numera inte lagstiftningen utan hur den tillämpas i en situation där många kvinnor tvekar att anmäla för myndigheterna att de utsätts för våldshandlingar och hellre lider i tysthet.

Jag anser att det krävs en effektiv kampanj i hela samhället, med utgångspunkt i kontinuerliga, långsiktiga åtgärder som syftar till att påverka attityder och få alla att förstå att våld mot kvinnor är förbjudet och oursäktligt. Jag håller med om att samordnade insatser dessutom krävs från myndigheternas och det civila samhällets sida i syfte att stödja offren för våld i hemmet.

  Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Jag ser positivt på parlamentets engagemang i frågan. Det är speciellt viktigt att se till att kvinnor i några av de mest utsatta situationerna, där det t.ex. handlar om ”kvinnohandel”, får del av detta stöd.

Jag är bestört över att ECR-gruppen, där de brittiska konservativa ingår, har lagt fram ett ändringsförslag till förslaget till resolution som inskränker dess tillämpningsområde. Jag vill påpeka att många offer lever i fattigdom, är invandrare eller tillhör minoritetsgrupper i befolkningarna. Att undanta dessa kvinnor från stöd som syftar till att hjälpa dessa synnerligen utsatta människor är både ologiskt och omänskligt.

Jag är likaledes förfärad över att De gröna har en annan uppfattning och vill stryka de kloka formuleringarna om tolerans mot prostitution, där ju en betydande del av våldet mot kvinnor inträffar.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Kvinnor är lätta offer för allt slags våld på grund av den bristande jämställdheten i alla samhällsklasser, där de utsätts för klass- och könsförtryck.

Misshandel, våldtäkt och människohandel är några av de våldsformer som illustrerar den könsrelaterade dimensionen av kvinnors bristande jämställdhet i ett klassperspektiv.

Våldet är emellertid en samhällsföreteelse med specifika ekonomiska, politiska och sociala orsaker. Orsakerna har sitt ursprung i produktionsförhållandena inom kapitalismen och kan inte undanröjas så länge dessa förhållanden kvarstår. Gräsrotsrörelserna måste kräva åtgärder för att motverka våldet och befria offren, kvinnor och barn, genom att arbeta för genomgripande förändringar för människornas bästa på samhällsnivå och politisk nivå.

Vi tar starkt avstånd från införandet av icke-statliga organisationer och privata, enskilda rådgivningscentrum och rådgivningsbyråer till stöd för misshandlade kvinnor. Staten ska ensam ansvara för dessa.

De åtgärder som föreslås i resolutionen kommer att vara otillräckliga för att undanröja problemet, eftersom de inte är inriktade på orsakerna. Åtgärderna syftar till att hantera själva problemet och bidrar därför till att det permanentas.

  Marina Yannakoudakis (för ECR-gruppen), skriftlig. – (EN) ECR-gruppen stöder fullt ut och betonar det utbredda behovet av ökad kunskap och ytterligare åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor. Vi tar däremot avstånd från uppmaningarna om en rättslig grund inom EU, liksom om ytterligare direktiv (enligt punkterna 10, 11 och 27) för att komma tillrätta med problemet.

Vi är införstådda med att åtgärder måste vidtas på detta område, men vi anser att detta är en fråga för nationalstaten att lagstifta om. Vidare anser ECR-gruppen att frågor om rätten till valfrihet och hälsa när det gäller sexualitet och fortplantning är en samvetsfråga som den enskilda medlemmen och medlemsstaten ska besluta om. Av dessa skäl har ECR-gruppen valt att lägga ned sin röst.

- Förslag till resolution: För en politisk lösning beträffande piratverksamhet utanför Somalias kust (RC-B7-0158/2009)

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Somalia är ett av de tydligaste exemplen på centralmaktens totala sammanbrott och en tillbakagång till en krigisk livsföring på stamnivå, eftersom landet är navet för våld och instabilitet som sträcker sig långt utanför de egna gränserna. Somalias kuster har utsatts för ständiga hot av väpnade grupper som inte endast kämpar för att ta kontrollen över kustområdena utan även bedriver oacceptabel piratverksamhet mot andra fartyg, framför allt handelsfartyg, lastfartyg, fiskefartyg, fartyg för humanitärt bistånd och fritidsbåtar.

De allvarliga och återkommande händelserna kräver en kompromisslös reaktion från hela världssamfundet, där även EU måste ingå. EU måste åta sig att bekämpa piratverksamhet och göra allt som står i dess makt för att både analysera dess orsaker och konsekvenser och mobilisera alla tillgängliga somaliska och internationella krafter med förutsättningar att handskas med detta.

Jag vill även ge en eloge till befälhavaren som företrädare för hela besättningen på den portugisiska fregatten Corte-Real, som har utmärkt sig för sin kamp mot detta gissel och nyligen har hyllats av Internationella sjöfartsorganisationen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) När vi diskuterar Somalia måste vi komma ihåg att det inte finns någon militär lösning på den aktuella krisen och att vi måste ta hänsyn till landets bristande ekonomiska resurser, vilka är en följd av den internationella skuldkrisen. Krisen skapade ett tomrum som utnyttjades för olagligt fiske på landets territorialvatten och var ett av de främsta skälen till att somaliska fiskare förlorade sitt levebröd, eftersom den somaliska regeringen tvingades dra in landets kustbevakning på grund av bristen på resurser.

En av de viktigaste frågorna är därför att tillhandahålla tekniskt och ekonomiskt bistånd som innefattar hjälp till förlikning och medling mellan parterna i inbördeskriget.

Kommissionen och rådet bör följaktligen se över sin politiska strategi för Somalia, även insatsen Eunavfor Atalanta, och ta itu med den mer allmänna situationen i landet i dagsläget, framför allt behovet av att ta itu med den humanitära situationen i området och hjälpa till att undanröja de underliggande orsakerna till den katastrofsituation som orsakar lidande för miljontals somalier.

Avslutningsvis vill vi understryka att varken de resurser som är avsedda för bistånd och utveckling eller Europeiska utvecklingsfonden under några omständigheter bör utnyttjas för militära ändamål.

  Richard Howitt (S&D), skriftlig. – (EN) Jag är mycket stolt över att Storbritannien leder EU:s första marina ESFP-uppdrag, insatsen Atalanta, med en brittisk befälhavare i spetsen och det operativa högkvarteret i Storbritannien. Insatsen Atalantas arbete med att skydda dels de fartyg som tillhandahåller livsmedelsbistånd till flyktingar i Somalia, dels utsatta fartyg utanför Somalias kust är oerhört betydelsefullt.

Labourledamöterna av det brittiska parlamentet upprepar uppmaningarna om en ovillkorlig frigivning av samtliga personer i gisslan, bland annat de två britter – Paul och Rachel Chandler – som hålls fångna av somaliska pirater. Vi har ständigt deras familj i tankarna, och vi lovordar de pågående insatserna av det brittiska utrikesdepartementet som utnyttjar alla tillgängliga kontakter i Östafrika i förhandlingarna om en snabb frigivning av paret.

När det gäller insatsen Atalantas räckvidd noterar vi avslutningsvis uppmaningarna i resolutionen om att överväga en utökning. Jag vill emellertid få taget till protokollet att vi anser att detta inte är aktuellt i dagsläget, och jag vill understryka att vi måste inrikta oss på fortsatt framgång för den pågående insatsen i dess nuvarande utformning.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den nuvarande situationen utanför Somalias kust är i alla avseenden förkastlig och den påverkar alla länder.

Eftersom Somaliaproblemet ännu inte har fått någon politisk lösning och området fortfarande är instabilt anser jag att det är synnerligen viktigt att tillämpa en strategi som innebär en förstärkning av Operation Atalanta även genom utökade möjligheter att använda militära trupper i denna operation.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade mot resolutionsförslag RC-B7-0158/2009 eftersom jag anser att piratverksamhet inte är något militärt problem utan ett utvecklingsproblem. Därför menar jag att man bör angripa problemet vid roten och att lösningen inte kan vara militär, vare sig till lands eller till havs. Den officer som ansvarar för Operation Atalanta har sagt att en maritim lösning är omöjlig och att situationen i området måste stabiliseras. Jag anser att vi måste ta itu med regionens problem när det gäller regeringsmakt, stabila institutioner och ekonomisk utveckling. Hur mycket vi än försöker täta sprickorna kommer problemet ändå att kvarstå. Genom att rösta mot resolutionsförslaget vill jag också fördöma privatiseringen av sådana aktioner som är en uppgift för de väpnade styrkorna. Som exempel kan jag nämna Spanien där privata säkerhetsföretag får tillstånd att använda fartyg som är bestyckade för krigföring. Dessutom anser jag att vi måste få slut på piratverksamheten i Somalia men också sätta stopp för de utländska pirater som härjar på somaliskt vatten.

  Charles Tannock (ECR), skriftlig. – (EN) Även om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken har potential för att åstadkomma betydande resultat för medlemsstaterna innebär den relativa framgången för Operation Atalanta, som nu har förlängts i ett år, en påminnelse om att det fortfarande är oklart varför Nato inte ensamt skulle kunna klara av uppgiften och därigenom undvika en dubblering av insatserna. Men piratverksamheten är fortfarande en uppenbar och aktuell fara i farvattnen runt Afrikas horn. Vi måste fördubbla våra ansträngningar för att avvärja detta hot, inte bara för att skydda vår sjöfart utan också för att sända ett tydligt budskap om vår beslutsamhet till de al-Qaidaagenter som nu har fått en fristad i Somalia.

Den nationella säkerheten upphör inte vid de nationella gränserna. Om man inte gör något för att sätta stopp för piraternas härjningar kommer EU att få ännu fler säkerhetsproblem på lång sikt. Jag uppmanar också kommissionen att ännu en gång överväga hur ett starkare politiskt stöd till det f.d. brittiska territoriet Somaliland, ett relativt stabilt, ekonomiskt framgångsrikt och demokratiskt utbrytarområde, skulle kunna bidra till att avvärja hotet från piratverksamheten i regionen.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om en politisk lösning av problemet med piratverksamheten utanför Somalias kust eftersom piratverksamheten är ett verkligt problem och kommer att vara ett problem även i fortsättningen i farvattnen utanför Somalias kust. EU måste skydda fartyg som passerar denna region genom internationella förhandlingar och skyddsåtgärder. En del av lösningen är att det krävs internationellt stöd för att åstadkomma stabilitet i Somalia. Den andra delen av lösningen är Operation Atalanta som EU nyligen har inlett för att sätta stop för piratverksamheten utanför Somalias kust. Sex fregatter, tre flygplan som patrullerar havsområdet och 1 200 man från Storbritannien, Frankrike och Grekland kommer att delta i operationen. Andra stater kommer att bidra till operationen i framtiden. Operation Atalanta har lyckats skydda fartyg med last som innebär hög risk genom att eskortera dem. Trettiosex piratfartyg har hejdats och 14 direkta attacker har avvärjts. Men för att kunna åtnjuta denna eskort måste de ansvariga nationella organen och fartygen ta kontakt med Operation Atalanta och begära skydd. Det är mycket viktigt att fartygen undviker att ta onödiga risker och att de officiellt och i god tid begär skydd från Operation Atalanta.

  Geoffrey Van Orden (ECR), skriftlig. – (EN) Vi är för kraftfulla internationella insatser för att bekämpa piratverksamheten, och vi betvivlar inte att den brittiska flottan och allierade flottor från Förenta staterna och andra EU-nationer kommer att göra en bra insats. Men vi ser ingen anledning till att en maritim operation ska ske under EU-flagg. Vi motsätter oss att EU som institution blandar sig i försvarsfrågor. Detta tillför inte någon ytterligare militär kapacitet utan innebär bara en dubblering och ytterligare komplikationer för väl beprövade Natoaktioner. Operation Atalanta, som tillkom under det franska ordförandeskapet, uppfattades som en politisk möjlighet att tillföra den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) en maritim dimension. Trots att den USA-ledda kombinerade insatsstyrkan 151 och en maritim Natogrupp uppehåller sig i farvattnen utanför Afrikas horn beslutade man att sätta ihop ytterligare en flotta och därmed skapa ytterligare ett kommandoled. Vi är också mycket oroliga över förslagen att sända en ESFP-utbildningsgrupp till Somalia samtidigt som EU:s polisuppdrag i Afghanistan har misslyckats och många EU-länder har varit ovilliga att sända trupper och polisstyrkor på brådskande utbildningsuppdrag till Afghanistan. I förbigående vill jag också nämna att vi inte accepterar en sådan term som ”EU-fiskefartyg”.

- Resolutionsförslag – Rökfria miljöer (B7-0164/2009)

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar denna resolution som gör det möjligt för parlamentet att stödja kommissionens högst frivilliga politik mot rökning. Exponering för cigarrettrök är den främsta orsaken till död och sjukdom i EU samtidigt som rökningen även innebär en tung börda för sjukvårdssystemen. Jag hoppas att kommissionens åtgärder kommer att vara mer långtgående och att vi under kommande år kommer att ha rätt till en hälsosam miljö i alla slutna utrymmen och på arbetsplatserna. Jag måste nog säga att vi i EU fortfarande bedriver en hycklande politik. Vi vill ha färre hälsoproblem förorsakade av rökning, men samtidigt stöder vi ändå fortsatta subventioner till cigarrettillverkarna även om de successivt håller på att minskas. Jag anser att den gemensamma jordbrukspolitiken bör definieras så att den främjar produkter som bidrar till att bibehålla och förbättra människors hälsotillstånd, produkter som inte innebär hälsorisker. Jag hoppas att rådet vid sitt möte i december kommer att diskutera skydd för barn, särskilt i de fall då de exponeras för vuxnas rökning i privatbilar eller i andra slutna utrymmen. Jag anser att de vuxna har ett ansvar i detta avseende och att man, när det är möjligt, måste ingripa med lagstiftning.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag anser att vi måste skydda icke-rökare mot passiv rökning men också göra rökarna medvetna om vilka följder deras last har för dem själva och för andra. De får inte sväva i tvivel om detta. I Belgien har vi också ett försprång i denna fråga eftersom vårt land redan har förespråkat ett totalförbud mot rökning inom sjukhussektorn och på alla arbetsplatser senast 2012.

Sedan vill jag gärna uttrycka två farhågor. För det första: är vi på väg mot ett samhälle som inför heltäckande förbud? Vad gör vi med det individuella ansvaret? Jag känner ett slags olust inför ett samhälle som liknar det George Orwell beskrev i sin roman 1984. För det andra: om man måste förmå rökarna att bryta med sin vana som är skadlig både för dem själva och för andra måste man göra detta med mycket stor respekt. Tobak är en drog. Att förbjuda den helt skulle vara liktydigt med att förneka att de flesta rökare faktiskt befinner sig i ett beroendetillstånd. Att införa ett totalförbud kanske kan uppfattas som ett sätt att exkludera, vilket kan visa sig få motsatt effekt. Och därför undrar jag: varför har vi inte övervägt alternativet att erbjuda dem utrymmen som är specifikt avsedda för dem?

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Trots att jag har röstat på samma sätt som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) måste jag uttrycka vissa farhågor när det gäller det aktuella resolutionsförslaget.

För det första anser jag att politiska åtgärder för rökfrihet bör beslutas av medlemsstaterna och att EU-institutionernas roll – med respekt för subsidiaritetsprincipen – fortfarande måste bestå i att utfärda icke-bindande rekommendationer. Å andra sidan anser jag också att medlemsstaterna bör främja politiska insatser för rökfrihet men att de inte bör framtvinga begränsningar av valfriheten för olika aktörer, särskilt inom hotellsektorn, där ägarna bör ha möjlighet att välja om hotellen ska vara rökfria eller inte. Mot denna bakgrund var den lag som nyligen antogs i Portugal välavvägd.

Min andra farhåga gäller förslaget att avskaffa de direkta subventionerna till tobaksproduktionen. Eftersom även Portugal är tobaksproducent anser jag att denna typ av politik måste analyseras ytterst noggrant. Annars skulle det kunna bli allvarliga följder för jordbrukare som inte kan fortsätta att odla tobak men som inte heller erbjuds något hållbart alternativ. Detta är vad jag anser om punkt 9 i resolutionsförslaget.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Utgångspunkten för resolutionsförslaget är att man vill skydda människors hälsa och garantera livskvalitet för anställda på deras arbetsplatser och för allmänheten över huvud taget, och därför har vi röstat för resolutionsförslaget.

Det är nödvändigt att förbättra skyddet för icke-rökare genom att förhindra passiv rökning men också att skapa nödvändiga förutsättningar för att uppmärksamma rökarna och uppmuntra dem att sluta röka. Förbudspolitiken bör tillämpas i situationer där det visar sig nödvändigt.

När det gäller direkta subventioner till tobaksproduktionen förespråkar vi incitament för att anläggningar för tobaksproduktion ska användas för andra ändamål. Vi anser emellertid att vi inte bör skapa en situation där vi måste främja import av tobak från länder utanför EU och därigenom gynna de storskaliga multinationella tobaksbolagen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för en strykning av punkt 13 i den ursprungliga texten, som hade följande lydelse: ”Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag inför parlamentet och rådet om lagstiftning på arbetsmiljöområdet om ett rökförbud senast 2011 i alla slutna arbetsplatser, inklusive alla slutna offentliga lokaler och kollektiva färdmedel i EU.”. Förslaget till strykning godkändes, vilket ligger i linje med att subsidiaritetsprincipen ska gälla i denna fråga.

Jag anser att de olika medlemsstaterna fortfarande har en lång väg att gå när det gäller att skapa rökfria miljöer, genomföra effektiva kampanjer för att öka medvetenheten och tillämpa de bästa metoderna för att genomföra artikel 14 (åtgärderna för att minska efterfrågan är avhängiga av graden av tobaksberoende och av antalet personer som slutar röka).

Jag anser emellertid att dessa insatser i första hand bör göras av varje enskild medlemsstat. I den ursprungliga texten fanns en förvirrande sammanblandning av produktion och konsumtion av tobak. Jag välkomnar därför antagandet av det ändringsförslag som har lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och som innebär att en del av punkt 9 tas bort från den ursprungliga texten genom strykning av hänvisningarna till tobaksproduktionen. Genom dessa två ändringar har den slutliga resolutionstexten förbättrats.

  Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att delta i omröstningen om resolutionen om rökning. Jag har aldrig rökt, men jag anser att detta ständiga trakasserande av rökare helt strider mot principen om personlig frihet. De nuvarande förbuden är mer än tillräckliga.

Jag tar avstånd från dessa ständiga, kontraproduktiva trakasserier. Önskan att göra sig av med tobaksodlingarna i EU kommer att leda till ökad import från tredjeländer.

  Elisabeth Jeggle (PPE), skriftlig. – (DE) Hälsopolitiken och därmed skyddet av icke-rökarna hör helt klart till medlemsstaternas behörighetsområde och bör inte vara föremål för centrala regleringar. Medlemsstaterna måste ha frihet att avgöra i vilken utsträckning de vill skydda icke-rökarna. Det måste klargöras att EU inte har någon behörighet på detta område. Därför har jag röstat för parlamentets resolution inför nästa veckas toppmöte för EU:s hälsoministrar.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Herr talman! Jag röstade för resolutionsförslaget även om jag skulle ha önskat en skarpare formulerad resolution. Rökning är den enskilt största orsaken till för tidig död i EU. Tobaksrök är en miljöförorening som innehåller över hundra beståndsdelar som verkligen är skadliga för hälsan. Trots detta är det i delar av EU tillåtet inte bara för tobaksanvändare utan också för människor i deras omgivning att exponeras för tobaksrök. Passiv rökning är ett moraliskt problem eftersom de som drabbas inte har något val. Det är särskilt viktigt att skydda barn.

Det finns undersökningar som tyder på att ett barn vars föräldrar använder tobak ”röker” var fjärde cigarrett som hans eller hennes förälder röker. Varje år leder rökning till att nästan 100 000 EU-medborgare dör i förtid. Många medlemsstater har redan infört en rad utmärkta åtgärder. När till slut även Finland förbjöd rökning på restauranger och barer blev det ett ramaskri. Nu, två år senare, är folk enbart tacksamma. Detta återspeglar den offentliga hälsopolitikens karaktär: man kanske kan uppnå bestående resultat genom förebyggande åtgärder och insatser för att öka medvetenheten, men det krävs beslutsamhet av lagstiftarna för att ta itu med motståndet. Jag håller inte med vissa andra ledamöter här om att gemenskapen inte behöver tvingande lagstiftning om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Det är nödvändigt att inse att rekommendationerna inte har varit tillräckliga överallt. Jag stöder verkligen punkt 13 i resolutionen där kommissionen uppmanas att lägga fram ett lagstiftningsförslag om förbud mot rökning på slutna arbetsplatser och även inom kollektivtrafiken.

Rökningen är dyr för samhället, och dessutom är det de 70 procent av EU-medborgarna som inte röker som till sist för stå för räkningen. Därför instämmer jag i den uppfattning som parlamentet uttryckte 2007 att innehållet i direktivet om tobaksprodukter måste formuleras skarpare och även innebära att tillverkarna bär ansvar för de kostnader som tobaksbruket medför för sjukvården. Unionen måste först ta ut grandet från sitt eget öga. Det är hög tid för oss att gradvis helt avskaffa subventionerna till tobaksodlingen.

  Elisabeth Morin-Chartier (PPE), skriftlig. – (FR) Herr talman! Jag röstade för resolutionen om att stödja rökfria miljöer eftersom jag anser att det är synnerligen viktigt att uppmärksamma de framsteg som görs när det gäller ett mer omfattande införande av rökfria miljöer i Europeiska unionen. Det är också viktigt att underlätta utbytet av goda erfarenheter mellan medlemsstaterna och samordningen av insatserna för att skydda medborgarna mot rökningens risker. Jag röstade också för bibehållande av punkt 9 där 2010, på grund av effekterna på folkhälsan, anges som slutdatum för det direkta produktionsstödet till tobaksodling. Jag stöder också mina kolleger i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet som har påmint oss om att rökning fortfarande är den främsta, fastställda orsaken till död och sjukdom i Europeiska unionen. Tack, herr talman.

  Mariya Nedelcheva (PPE), skriftlig. – (BG) Mina damer och herrar! Jag röstade för en strykning av det uttryckliga omnämnandet av år 2010 i punkt 9 i resolutionsförslaget. I mitt land är tobaksodling en verksamhet av avgörande betydelse för en stor del av befolkningen i regioner där den är deras enda försörjningsmöjlighet. En av dessa är den region som jag själv kommer från, Blagoevgrad.

Mitt land var en av de åtta största tobaksproducenterna i EU som för ett år sedan ville att de nuvarande subventionerna ska förlängas till 2013 trots överenskommelsen om att kopplingen mellan de anslagna resursernas storlek och produktionsvolymen måste upphöra senast 2010. Varje gång vi träffar tobaksodlare är en av de frågor de oftast ställer: Hur ska det gå för oss?

Jag kan inte lova dem några mirakel, men vi samarbetar med vår regering för att komma fram till åtgärder som kommer att ge dem valmöjligheter när de förlorar sin viktigaste försörjningskälla. Kolleger! Jag kan förstå argumenten från dem som bedriver en kampanj mot rökning. Men jag uppmanar er att se till att vi inte blandar ihop kampen mot rökning med risken för att vi utplånar tobaksodlingen i EU. I en tid med ekonomisk kris uppmanar jag er att se till att vi bevarar vårt förnuft.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag stöder alla förnuftiga åtgärder för att bekämpa rökning och skydda icke-rökarna, och därför röstade jag för resolutionen. Men jag måste uttrycka vissa tvivel om effekterna för tobaksodlarna av olika slags åtgärder. I Rumänien odlas för närvarande tobak på ungefär 1 600 hektar, vilket ger en produktion på cirka 3 000 ton. Men det är en ganska liten mängd tobak som odlas i Rumänien i förhållande till den mängd som krävs för den rumänska tobaksindustrin, uppskattningsvis 30 000 ton.

Skillnaden i fråga om kvantitet, dvs. uppskattningsvis 27 000 ton, täcks genom import, främst från regioner i Afrika eller Asien. Om vi motarbetar tobaksodling i medlemsstaterna kommer vi bara att ytterligare uppmuntra denna import från tredjeländer, till förfång för EU:s odlare.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Det är ett resultatinriktat och ambitiöst resolutionsförslag vi diskuterar. Men jag är bestört över hur en majoritet bland mina kolleger, särskilt kristdemokrater, har röstat. Påverkade av intensiv lobbyverksamhet från berörda påtryckningsgrupper och aktörer har de förkastat artikel 13.

De anser därför att EU inte har någon plats i denna debatt och att unionen inte erbjuder något mervärde när det gäller att garantera EU-medborgarna hälsosamma miljöer på alla allmänna platser, på arbetsplatserna och inom kollektivtrafiken. De bryr sig med andra ord inte om den diskriminering som drabbar arbetstagarna i EU. Som exempel kan jag nämna att folk i Irland kommer att få ett bra skydd genom nationell lagstiftning samtidigt som vi verkligen undrar om folk i Grekland och Tjeckien en dag kommer att få denna möjlighet, eller snarare rättighet.

Som ytterligare bevis för den ”hjärntvätt” påtryckningsgrupperna har utsatt dem för har de också förkastat artikel 9, som helt enkelt tar upp en av de reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken som redan har beslutats, nämligen att 2010 ska vara slutdatum för det direkta produktionsstödet till tobaksodling.

  Vilja Savisaar (ALDE), skriftlig. – (ET) Förslaget i denna resolution om rökfria miljöer skulle innebära en betydande förändring – införande av rökförbud på alla offentliga institutioner och allmänna platser i EU. Syftet med resolutionen var att ge kommissionen i uppdrag att utarbeta den nödvändiga lagstiftning som skulle träda i kraft 2011. Även om väldigt många parlamentsledamöter, bland dem jag själv, röstade för ett rökförbud i offentliga lokaler (särskilt på arbetsplatser) intog Europeiska folkpartiets grupp tyvärr motsatt ståndpunkt. Majoriteten av parlamentet har inte visat sig angelägen att skydda alla EU-medborgares hälsa. Det gäller särskilt dem som inte röker själva men som ändå tvingas inandas rök på offentliga platser och som därför själva drabbas av hälsoproblem. Jag hoppas att detta ämne inte faller i glömska och dessutom att det tas upp på dagordningen ännu en gång eftersom många medlemsstater hittills inte har infört rökförbud på offentliga platser även om de har haft möjlighet att göra det.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Jag stöder den strävan som kommer till uttryck i resolutionen, nämligen att vi måste göra framsteg i kampen mot den passiva rökning som icke-rökarna påtvingas. Men vissa personer tar tillfället i akt och för in en bestämmelse i resolutionen om att avskaffa de subventioner som betalas ut till tobaksodlare. Jag anser personligen att man bör ge detta stöd till dem som utövar en verksamhet på utdöende. Man bör vara medveten om att tobak svarar för mindre än 10 procent av det som ingår i cigarretter. Ställs det lika många frågor om de tillsatsämnen som svarar för 90 procent av deras innehåll och om deras skadlighet?

- Resolutionsförslag – FAO:s världstoppmöte om livsmedelssäkerhet – Utrota hungersnöden från jordens yta (RC-B7-0168/2009)

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (EN) Med tanke på att över 40 miljoner människor varje år dör av hunger och fattigdom, bland dem ett barn var sjätte sekund, och att den globala livsmedelskrisen är ett av de främsta hoten mot fred och säkerhet i världen har jag röstat för denna synnerligen aktuella resolution. I resolutionen uppmanas kommissionen att göra en fullständig konsekvensbedömning av EU:s strategier och program inom jordbrukspolitiken samt inom utvecklings- och handelspolitiken i syfte att garantera en enhetlig och hållbar strategi i fråga om tryggad global livsmedelsförsörjning. Såsom det påpekas i resolutionen har alla rätt till säker och näringsrik mat, och Europeiska unionen måste agera för att se till att denna strategi kan leda till hållbar livsmedelssäkerhet.

  Ole Christensen, Dan Jørgensen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen (S&D), skriftlig. – (DA) Vi danska socialdemokrater tror på en utfasning av EU:s jordbruksstöd. I dag ger vi vårt stöd till resolutionen om ”FAO:s världstoppmöte om livsmedelssäkerhet” – en resolution som är inriktad på de största utmaningar vi står inför när det gäller att utrota hungersnöden och skapa bättre möjligheter för utvecklingsländerna i framtiden – men vi ställer oss mycket avvisande till de glorifierande påståendena i resolutionen om jordbrukspolitik och jordbruksstöd, bl.a. i punkterna 3, 9 och 14.

  Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE), skriftlig. − Moderaterna har i dag röstat mot resolutionen om FAO-toppmötet och tryggad livsmedelsförsörjning, B7-0168/2009. Vi är oroade över hungern i världen och anser att fokuset på att säkra livsmedelsförsörjningen är viktigt. Dock anser vi moderater till skillnad från resolutionen att den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) är en del av problemet snarare än lösningen och behöver reformeras.

  Lena Ek, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Världen befinner sig i en märklig situation: En miljard människor lider av fetma samtidigt som en miljard människor svälter. Situationen är katastrofal och kräver verkningsfulla åtgärder, inte minst från det rika EU:s sida. Vi tror dock inte att EU:s gemensamma jordbrukspolitik, såsom den ser ut i dag, är lösningen. Jordbrukspolitiken har historiskt sett varit framgångsrik, men den hör inte framtiden till. Eftersom denna resolution emellertid motsätter sig en förändring av det nuvarande europeiska systemet för jordbruksstöd (något som kunde gynna klimatet, världens fattiga och Europas jordbrukare), har vi inte sett något annat alternativ än att lägga ned våra röster.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om FAO:s världstoppmöte om livsmedelssäkerhet – Utrota hungersnöden från jordens yta – eftersom jag anser att det är nödvändigt att skyndsamt vidta åtgärder för at få slut på denna plågsamma situation som berör en sjättedel av världens befolkning. Mot bakgrund av klimatförändringarnas inverkan på jordbruket, särskilt minskad produktivitet på grund av vattenbrist i synnerhet i de länder som redan kämpar med dessa problem, måste vi se till att vi utformar en enhetlig jordbrukspolitik som innebär att vi både skyddar klimatet och bekämpar hungersnöden.

  Göran Färm (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater har i dag valt att rösta för den gemensamma resolutionen om FAO-toppmötet och en tryggad livsmedelsförsörjning. I dag är fler än en miljard människor drabbade av svält. Kraftiga prissvängningar och en dramatisk prisstegring på livsmedel på världsmarknaden har dessutom orsakat en global livsmedelskris, som gjort tillgången till livsmedel än svårare för världens fattiga.

Vi vill dock påpeka att vi inte delar parlamentets åsikt om att man bör avstå från att skära ned i marknadsstödåtgärder och stödutbetalningar till jordbrukare inom ramen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Vi anser inte att dessa stödåtgärder och utbetalningar i förlängningen bidrar till ökad trygghet i utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning – tvärtom innebär dessa åtgärder motsatt effekt. Subventionerade, billiga europeiska livsmedel exporteras till utvecklingsländerna och slår genom sina konkurrenskraftiga priser ofta ut utvecklingsländernas egen livsmedelsproduktion, vilket inte ger dessa länder någon chans till en mer långsiktig självförsörjning.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Ingen kan förhålla sig likgiltig till detta globala problem när man vet att 40 miljoner människor om året dör av svält och att ett barn var sjätte sekund dör av undernäring.

Europeiska unionen är den främsta givaren av utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, men endast en liten del av detta bistånd kanaliseras till jordbrukssektorn som skulle kunna klara av behovet av livsmedel hos tusentals människor som fortfarande lider av undernäring. Europeiska unionen bör därför skyndsamt göra en översyn av sin bistånds- och utvecklingspolitik och i högre grad prioritera stödet till utvecklingsländernas jordbruk, en sektor som är en inkomstkälla för mer än 70 procent av arbetskraften.

Den gemensamma jordbrukspolitiken måste också internt anpassas till den kris vi genomgår, bl.a. i form av högre produktionskostnader för EU:s jordbrukare, genom att avstå från att avveckla marknadsstödsåtgärderna och/eller minska jordbrukssubventionerna och genom att särskilt uppmärksamma stödet till små och medelstora jordbruksföretag och deras tillgång till kredit så att de kan bibehålla nivån på sin produktion trots de kraftigt stigande kostnaderna för material som behövs i produktionen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Även om vi inte instämmer i allt som framförs i resolutionen har vi valt att stödja den eftersom den betonar vikten av principer som vi anser är grundläggande för en verklig kamp mot hungersnöden i världen, särskilt:

– genom att understryka att ”kampen mot hungersnöden måste baseras på livsmedelssuveränitet”, och

– genom att erkänna ”invånares rätt att kontrollera jordbruksmark och andra naturresurser som är nödvändiga för deras livsmedelsförsörjning”.

I resolutionen uppmärksammas jordbrukets betydelse i kampen mot hungersnöden och betydelsen av jordbrukarnas inkomster framhålls. Det återstår att se om parlamentet i framtiden kommer att leva upp till vad som har godkänts här i dag eller om parlamentet visserligen framför dessa kloka synpunkter men senare, när det är dags att sätta dem i verket, backar från sina utfästelser och godkänner lagstiftning som strider mot dessa principer, vilket ofta är fallet.

Vi får inte glömma att de successiva reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken som genomförts efter Världshandelsorganisationens liberalisering av jordbruksmarknaderna har gynnat de stora livsmedelsföretagen och bidragit till en utarmning av jordbrukssektorn runtom i världen. Jordbruksproduktion bör främst användas för att ge människor mat, inte för att gynna exportmonopol.

  Anne E. Jensen och Jens Rohde (ALDE), skriftlig. – (DA) Vi danska liberala parlamentsledamöter röstade för resolutionen om livsmedelssäkerhet eftersom vi vill betona vikten av att EU tar ett globalt ansvar i kampen mot hungersnöd och fattigdom. Vi motsätter oss dock punkt 9 i resolutionen eftersom den innebär ett ifrågasättande av den fortsatta liberaliseringen av EU:s jordbrukspolitik. Det danska liberala partiet vill se ett successivt avskaffande av jordbruksstödet och dessutom införande av gemensamma regler som säkerställer jämlika konkurrensvillkor för EU:s jordbrukare.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Långsiktig livsmedelssäkerhet är en av de viktigaste utmaningarna för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Särskilt mot bakgrund av livsmedelsbristen måste vi framhålla vikten av en stark CAP som i framtiden kan spela en nyckelroll när det gäller att klara av de globala utmaningarna. Detta innebär att det krävs tillräcklig och långsiktig finansiering av GJP. GJP är ett viktigt inslag i EU:s politik för livsmedelssäkerhet, och efter 2013 kommer den att spela en viktig roll i utvecklingspolitiken och den externa politiken för livsmedelssäkerhet.

De främsta prioriteterna är därför perfekt fungerande ekosystem, bördig mark, stabila vattenresurser och ytterligare diversifiering av landsbygdsekonomin. Internationellt samarbete och internationell solidaritet parallellt med välavvägda handelsavtal som inte motverkar utan tvärtom främjar livsmedelssäkerheten är ett viktigt inslag i den globala livsmedelssäkerheten, och här kan en stark GJP lämna ett viktigt bidrag. Länder som är nettoimportörer av livsmedel drabbas hårdast av stigande matpriser, men många av dessa länder runtom i världen är de minst utvecklade. EU måste vidta åtgärder för att motverka detta.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Hungersnöd är en plåga som drabbar allt fler människor. Eftersom EU är ett forum för solidaritet måste unionen stå i främsta ledet när det gäller att bekämpa detta växande problem. Den globala livsmedelskrisen är ett av de största hoten mot fred och säkerhet i världen, och därför är det nödvändigt att påskynda alla insatser för livsmedelssäkerhet både globalt och på EU-nivå.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Även om författarna till denna resolution har varit tvungna att rikta uppmärksamheten mot problemet med hungersnöd och över huvud taget de problem som tas upp vid toppmötet om livsmedel och jordbruk har de icke desto mindre dolt den grundläggande orsaken till problemet, dvs. det kapitalistiska system för utsugning och den strategi som även EU lojalt tillämpar för att kapitalet ska få sin profit. De multinationella företagen för produktion och distribution av livsmedel tvingar bönderna från deras gårdar och framtvingar skapandet av större odlingsenheter, vilket innebär ett hårt slag för fattiga och medelstora jordbrukare. De arbetande klasserna och gräsrötterna, även i utvecklade kapitalistiska länder, märker att det är svårare och svårare att värna om hälsosamma och säkra livsmedel samtidigt som de multinationella livsmedelsföretagen kammar hem enorma vinster och köper upp enorma markområden, särskilt i Afrika, eftersom de räknar med att livsmedelsproduktionen måste fördubblas fram till 2050. EU går i främsta ledet när det gäller liberalisering och privatisering av alla produktionsfaktorer – vatten, energi, transport och teknik – och tvingar tredjeländer att göra detsamma genom WTO och bilaterala avtal.

GJP stärker politiken att utrota små och medelstora gårdar och att stödja monopolen och deras vinster. Bönder och arbetare kämpar mot denna politik. De kämpar för att avskaffa detta system för utsugning och se till att det finns tillräckligt med hälsosamma och säkra livsmedel för alla.