Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 20 januari 2010 - Strasbourg

SWIFT (debatt)

  Manfred Weber, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr López Garrido, mina damer och herrar! Hela denna debatt var självklart inledningsvis färgad av den frustration och irritation som många i Europaparlamentet kände eftersom vi hade intrycket att ännu en gång hade saker och ting forcerats igenom rådet före Lissabonfördragets ikraftträdande. Därför är jag nu tacksam att rådet har insett att det är bra att samråda med parlamentet, att nu tillämpa det nya Lissabonfördraget i ratificeringsprocessen och även ge oss tillfälle att bedöma om detta avtal ska tillämpas eller inte.

I denna lagstiftningsprocess, om vi nu inleder den, kommer gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) att tillämpa klara beslutskriterier. Det finns två sidor av myntet. På den ena sidan har vi i PPE-gruppen haft en klar princip att för europeiska uppgifter – var de än lagras – ska europeiska normer om uppgiftsskydd gälla. Vi hävdar principen att vi vill ha en överklagningsrätt för personer som anser att de har behandlats orättvist genom att vara föremål för uppgiftskontroller. Vi har grundprincipen att uppgifter ska överlämnas enbart i enskilda fall och endast om den person som är misstänkt för något, inte som en allmän regel. Detta är saker som vi anser viktiga.

På den andra sidan av myntet finns det faktum att vi naturligtvis vill samarbeta med Förenta staterna. Vi vill samarbeta med våra partner i bekämpandet av terror. Vi vill inte ha en situation där enskilda stater – om avtalen löper ut – sätts under särskilt tryck, som exempelvis Belgien, därför att då kommer staterna att börja agera på bilateral basis. Grundligt övervägande behövs också här. I PPE-gruppen kommer vi att överväga detta när lagförslaget läggs fram.

Jag vill ännu en gång be rådet och kommissionen att inte försöka vinna tid utan att skicka texten nu så att vi kan behandla den. Som parlament kan vi arbeta snabbt och vi kommer att kunna hantera frågan snabbt. Sedan kommer det att vara ministrarnas sak – och för att göra detta mycket klart: inrikesministrarnas – att övertyga parlamentet om att de metoder som nu föreslås i avtalet verkligen är nödvändiga för att bekämpa terrorn.

Vi är öppna för denna process men uppgiften att övertyga oss måste fortfarande utföras av den verkställande makten, med andra ord ministrarna.