Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 21 januari 2010 - Strasbourg

2. Förbindelserna EU/Tunisien (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om förbindelserna EU/Tunisien.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka parlamentet för inbjudan att delta i diskussionen om Tunisien.

Förbindelserna mellan EU och Tunisien styrs av ett associeringsavtal som undertecknades 1995. Tunisien var förresten först bland länderna i Medelhavsområdet med att underteckna ett sådant avtal och har sedan dess gjort betydande framsteg.

När det gäller de internationella förbindelserna är Tunisien en nära och pålitlig partner till EU. De åsikter landet uttrycker och de ståndpunkter det antar inom internationella organisationer och andra forum är sansade och balanserade. Tunisien är samarbetsvilligt i frågor som säkerhet och migration och har goda förbindelser med sina grannar i södra Medelhavsområdet. Dessutom har landet alltid spelat en konstruktiv roll för den regionala integrationen i Maghrebområdet.

Tunisien deltar aktivt i den europeiska grannskapspolitiken, och utlåtandet i kommissionens periodiska rapporter om Tunisiens genomförande av den europeiska grannskapspolitikens handlingsplan är tydligt: Tunisien har gjort framsteg inom ett flertal samarbetsområden, inbegripet handlingsplanen.

De ekonomiska reformerna har gått framåt, vilket har möjliggjort en stadig tillväxt i Tunisiens ekonomi och i volymen på handeln med EU. Betydande resultat har uppnåtts på det sociala området i frågor som hälso- och sjukvård, utbildning, fattigdomsbekämpning och skydd av kvinnors rättigheter.

Å andra sidan visar rapporterna även på brister, i synnerhet inom områdena rättvisa, yttrandefrihet och associering.

Den politiska dialogen med Tunisien har varit kontinuerlig i alla frågor som omfattas av handlingsplanen. Dessa frågor behandlas i 10 underkommittéer och i arbetsgrupper. Associeringsrådet EU–Tunisien har redan sammanträtt ett flertal gånger, och nästa möte är planerat inom de kommande månaderna.

Den 1 januari 2008 blev Tunisien det första landet i södra Medelhavsområdet att ha ett frihandelsavtal med EU för industriprodukter, två år tidigare än utsatt datum. EU är Tunisiens främsta handelspartner: 72,5 procent av Tunisiens import kommer från EU, och 75 procent av landets export går till EU. EU:s finansiella samarbete uppgår till 75–80 miljoner euro per år, och Tunisien har visat sig ha en god absorptionsförmåga.

Förhandlingar har också inletts om den gradvisa liberaliseringen av handel med tjänster och etableringsrätten, samt om jordbruks- och fiskeriprodukter. Slutförandet av dessa förhandlingar, i kombination med närmandet av den relevanta lagstiftningen, kommer att utgöra ett nytt steg i förbindelserna mellan EU och Tunisien och ett framsteg i integrationen av Tunisiens ekonomi i EU:s inre marknad.

Tunisien har begärt att landets förbindelser med EU ska få förnyad kraft genom en framskjuten ställning. Vi anser att en sådan strävan ligger i EU:s intresse. Vi anser även att Tunisien kommer att visa prov på en verklig motivation att gå mot mer demokratiska reformer och yttrandefrihet. Utan några framsteg på det viktiga området för mänskliga rättigheter skulle dock landets viktiga framsteg som jag nyss nämnde – trots att de är betydande, särskilt med regionala mått mätt – betraktas som ofullständiga.

Sammanfattningsvis vill jag säga att vi bedömer förbindelserna mellan EU och Tunisien som stabila och vänskapliga och att vi anser att det verkligen finns en potential för att ytterligare stärka dessa förbindelser.

  Talmannen. - Nästa punkt är de politiska gruppernas anföranden.

  Ioannis Kasoulides, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman! Tunisien bidrar till stabiliteten i regionen i sin roll som partner i Medelhavsunionen, som det första land som undertecknat associeringsavtalet och det första land som utrustats med en handlingsplan för genomförandet av grannskapspolitiken. Tunisien har kommit relativt långt när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män samt skydd av barn och av familjen, och landet väntar nu på förhandlingar om ett framskjutet partnerskap.

I nämnda avtal ingår klausuler om demokrati, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna. Det finns planer på att anordna diskussioner som ska hjälpa oss att göra framsteg i vad som för oss i Europaparlamentet är mycket känsliga och viktiga frågor. Om vi vill ha konkreta resultat, och om det inte är säkert att vi kommer att uppnå det genom konfrontationer och kritik, måste vi vara noga med att inte anta en nedlåtande inställning, bevisa att vi samtalar som jämlikar och inte som överordnade eller inspektörer och visa att vi också är beredda att intressera oss för de frågor som är viktiga och känsliga för våra partner.

I ett sammanhang som detta är jag säker på att Tunisiens regering kommer att svara med konkreta framsteg på dessa områden under debattens gång.

  Pier Antonio Panzeri, för S&D-gruppen. – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om vi var tvungna avge ett yttrande om de befintliga förbindelserna mellan EU och Tunisien skulle det inte kunna bli annat än positivt, även när det gäller stabiliseringen i regionen.

Det är sant att det har gjorts betydande framsteg på det ekonomiska planet, och även ur social synvinkel har vi sett positiva tecken. Men ur politisk synvinkel står vi dock, med tanke på presidentvalet den 25 oktober, inför problemet med att stödja landets arbete för demokratiska reformer med större konkreta åtgärder. Som vi vet är målet med EU:s utrikespolitik att utveckla och stärka demokratin, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Tunisien har gjort viktiga åtaganden inom ramen för den europeiska grannskapspolitikens handlingsplan om demokrati, styre och mänskliga rättigheter. I handlingsplanen finns en rad prioriteringar fastställda, och bland dessa måste särskild vikt fästas vid att genomföra och stärka reformer och att stärka den politiska dialogen och det politiska samarbetet, i synnerhet när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter, utrikespolitik och säkerhet.

Det är inom denna ram som institutionerna måste stärkas. Detta gör det möjligt att öka delaktigheten i det politiska livet bland de olika medborgarna i det tunisiska samhället, att ytterligare utveckla det civila samhällets roll, att ge fortsatt stöd till politiska partier för att utöka deras deltagande i demokratiseringsprocessen och öka respekten för föreningsfriheten, yttrandefriheten och mediepluralismen.

Vi är övertygade om att dessa mål kan uppnås, och att det är rimligt att förvänta sig konkreta framsteg. Vårt åtagande är att bevara vänskapsbandet mellan EU och Tunisien och stärka de rådande förbindelserna, bland annat med tanke på den konflikt som skulle kunna uppstå när det gäller frågan om en framskjuten ställning för landet. Det är dock Tunisien självt som måste vidta de konkreta åtgärderna.

  Louis Michel, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att både tacka och gratulera kommissionsledamoten för den ståndpunkt kommissionen har antagit i den här frågan. Jag instämmer fullständigt i den här ståndpunkten eftersom den verkar mycket mer rimlig än inställningen hos de som begärde dagens debatt; jag är inte säker på exakt vem det var som lade fram förslaget.

Tunisien var som sagt det första landet i samarbetet Europa–Medelhavsområdet som undertecknade associeringsavtalet, och landet är en aktiv partner i den europeiska grannskapspolitiken. Det bör påpekas, som Ioannis Kasoulides gjorde, att Tunisien den 1 januari 2008 blev det enda land i Medelhavsområdet att ha ett frihandelsavtal med EU. Detta samarbete fungerar mycket väl, och Tunisien har visat sig ha en utmärkt absorptionsförmåga. Tunisien har åstadkommit betydande framsteg, vilket har resulterat i en mycket hög utvecklingsstandard med socioekonomiska resultat som har erkänts av internationella institutioner. På det ekonomiska planet har Tunisien uppnått en tillväxthastighet på 4,6 procent under perioden 2002–2008. Dessutom har landet lyckats minska sin skuldbörda.

När det gäller de sociala aspekterna vore det orättvist att bortse från de framsteg som har gjorts, särskilt från kvinnosynpunkt. Indikatorerna talar för sig själva: 59 procent av alla studenter på högre utbildningar är kvinnor. Utbildning är obligatorisk i hela landet för flickor mellan 6 och 16 år, och kvinnor utgör nästan en fjärdedel av den arbetande befolkningen i Tunisien.

Jag håller med om att dessa resultat självklart inte kan överskugga det akuta behovet av att uppmana de tunisiska myndigheterna göra ytterligare framsteg i fråga om mänskliga rättigheter och styre. Vi är väl medvetna om att det fortfarande finns arbete kvar att göra. Precis som andra talare är jag bekymrad över den här frågan, på grund av de demokratiska värderingar vi upprätthåller. Det är dock även viktigt att komma ihåg att vi inte är de enda som upprätthåller dessa värderingar. De är också en central del av det tunisiska samhället, som är ett dynamiskt och EU-vänligt samhälle.

Av dessa skäl måste vi stödja Tunisiens begäran att beviljas en framskjuten ställning i partnerskapet med EU. Jag anser också att det är genom denna dialog som vi kommer att finna den lämpliga ramen för att uppmuntra våra partner att göra ytterligare framsteg när det gäller styre.

Vi måste givetvis föra dialogen med våra partner utan självgodhet, men också utan att använda oss av det skenheliga moraliserande som vi i EU alltför ofta använder oss av och som dessutom ofta är kontraproduktivt.

Jag är självklart inte oberörd av de enskilda fall som vissa personer har tagit upp. Vi har givetvis en rätt att ifrågasätta våra partner om omständigheter som vi anser vara oacceptabla, men jag vill avsluta med att framhålla att Tunisien har lyckats inrätta ett politiskt system som grundar sig på principen om separation av kyrka och stat.

De offentliga myndigheterna i Tunisien har förmågan att ge medborgarna en uppsättning grundläggande tjänster, tjänster som andra länder i regionen ännu inte har lyckats införa, och jag anser att det är viktigt att påpeka även detta. Därför är jag ytterst optimistisk när det gäller de framtida förbindelserna mellan Tunisien och EU, eftersom de bildas mot en bakgrund av ömsesidig respekt mellan partner som hyser aktning för varandra och förstår varandra i de grundläggande frågorna.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag är bekymrad över de anföranden jag precis har hört, både från kommissionsledamot Neelie Kroes och från mina kolleger. Jag anser att vi verkligen har mycket arbete framför oss om vi vill skapa oss en korrekt och objektiv bild av den rådande situationen i Tunisien.

Ärligt talat, när jag lyssnar på er känns det som om jag lyssnar på de västerländska intellektuella som för flera årtionden sedan muntert talade om den ekonomiska och sociala framgången i Sovjetstaterna, helt oförmögna att åka dit och se vad våra gemensamma värderingar innebar i praktiken i dessa länder. Vilka är våra gemensamma värderingar, herr Michel? De är mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen.

Ni har alla med rätta påpekat att Tunisien var den första av våra partner som undertecknade associeringsavtalet. Det stämmer, fru kommissionsledamot, och just därför är detta mycket oroväckande, eftersom vi inte talar om luckor eller små steg. Nej, det pågår en enorm försämring av mänskliga rättigheter och demokrati i Tunisien. Kan ni nämna någon enda tidning, fackförening eller något parti som har godkänts de senaste 20 åren? Nej.

Sanningen är att Tunisien systematiskt och fullständigt åsidosätter de grundläggande friheterna, och med dem våra egna åtaganden. Det handlar inte om att moralisera; det handlar om respekten för EU:s värderingar och för de åtaganden vi gjorde när vi undertecknade det här associeringsavtalet.

Därför kräver jag att det åtminstone görs en gemensam analys av den här frågan. Jag anser att vi har arbetat hårt för att få till stånd denna debatt, men att det verkligen vore mycket mer värt mödan om vi organiserade en riktig delegation som faktiskt åker och möter det civila samhället i Tunisien och de olika medborgarna i samhället för att göra en uppskattning av de fortsatta trakasserier som riktas mot människorättsaktivister, studenter, fackföreningar, arbetstagare och advokater. Det har förekommit kupper i nästan alla föreningar som visat någon grad av självständighet i förhållande till myndigheterna. Jag anser därför att ni är helt vilseledda i den här frågan.

Efter att ha lyssnat på era anföranden förstår jag mycket väl att ni inte vill se hur det egentligen ligger till i Tunisien. Ni vill inte se det eftersom ni anser att ekonomiska intressen står på spel, och eftersom ni anser att andra intressen står på spel när det gäller terrorismbekämpning och illegal invandring. Allt detta har ni uttryckt med all önskvärd tydlighet, och ni fortsätter att tala om framsteg när det gäller familjen och jämställdheten mellan kvinnor och män, framsteg som går tillbaka till Bourguibas tid. Jag upprepar att dessa framsteg gjordes under Bourguibas tid. Sedan dess har inga ytterligare framsteg gjorts.

Därför anser jag att vi, om vi hyser någon respekt för oss själva, för de avtal vi undertecknar, för grannskapspolitiken och för EU:s värderingar, verkligen inte kan föreslå en framskjuten ställning för Tunisien. Därför säger jag rakt ut: om ni föreslår detta och ger upp alla krav på och åtaganden om mänskliga rättigheter och demokrati i länderna i Medelhavsområdet kommer resultaten garanterat att bli därefter.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Tunisien är EU:s vän och bundsförvant, ett välmående, framstegsvänligt, modernt och meritokratiskt sekulärt samhälle som är unikt i arabvärlden. Tunisien har också, som sig bör, antagit en kompromisslös ställning mot islamistisk jihadextremism.

Ett politiskt flerpartisystem håller raskt på att ta form i Tunisien, och det är ett land där kvinnor är fullt jämställda samhällsmedborgare. Varför försöker vi då främmandegöra Tunisien och dess 10 miljoner invånare? Beror det på att vi avundas dem deras framgångar, eller på att landet till skillnad från Libyen eller Saudiarabien är litet och inte äger någon olja, vilket gör att det inte finns någon ekonomisk drivkraft för EU?

Enligt min mening försöker upphovsmännen till den här debatten avsiktligt att sabotera en stor del av de framsteg som har gjorts i förbindelserna mellan EU och Tunisien de senaste åren. Det är särskilt förargligt att den här debatten äger rum samtidigt som tunisiska parlamentsledamöter besöker Strasbourg och sitter och följer debatten, tror jag, uppe på läktaren.

Tunisien behöver stöd, uppmuntran och dialog från vår sida, inte en ständig ström av meningslösa skällsord. Det är mycket ironiskt att vänstern, som påstår sig vara så engagerade i kvinnors rättigheter, attackerar Tunisien, trots att landet erbjuder möjligheter och friheter som inte finner sin motsvarighet någon annanstans i arabvärlden.

Det faktum att Tunisiens myndigheter har infört ett förbud mot att bära hijab på offentliga platser är ett bevis på deras beslutsamhet att skydda Tunisiens värderingar om sekularism, tolerans och frihet. Vi bör respektera Tunisien som en partner med framskjuten ställning i samarbetet Europa–Medelhavsområdet.

  Talmannen. - Jag hade inte fått någon information om att en tunisisk delegation var närvarande, men de vinkade när ni nämnde dem. Jag vill välkomna er till läktaren.

  Marie-Christine Vergiat, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är personligen mycket glad att vi har den här debatten om mänskliga rättigheter i Tunisien. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har varit pådrivande i anordnandet av den här debatten. Jag har hela tiden försvarat de mänskliga rättigheterna, men dessa rättigheter är desamma i hela världen.

Jag beklagar att den här debatten inte följs av en omröstning om en resolution. Det talade ordet är flyktigt; endast det skrivna ordet består. Som EU:s äldsta partner får Tunisien det högsta biståndet per capita bland länderna i söder, och landet deltar entusiastiskt i uppbyggandet av ett frihandelsområde omkring Medelhavet. Tunisien är faktiskt så entusiastiskt att landets ledare börjar begära utdelning och kräva fördelarna av en framskjuten ställning.

Jag stöder fullständigt Hélène Flautres anmärkningar och delar hennes upprördhet över vissa av de kommentarer som gjorts. EU:s partnerskapsavtal kommer hädanefter att innehålla klausuler om demokrati och mänskliga rättigheter. Dessa klausuler måste granskas precis lika noggrant som de ekonomiska. Faktum är, fru kommissionsledamot, att kommissionens rapport om genomförandet av grannskapspolitiken är bristfällig i detta avseende. Det är ett tydligt fall av dubbelmoral.

Den 25 oktober omvaldes Zin Abidin Ben Ali för en femte ämbetsperiod med 89 procent av rösterna. Denna siffra i sig visar hur det står till med demokratin i landet. Det är en låst demokrati där människorättsaktivister, domare, advokater, journalister – kort sagt alla som vågar utmana regimen – trakasseras, fängslas och i vissa fall även torteras.

Sedan september förra året har utvecklingen tydligt gått mot en auktoritär polisstat, vilket vi kan se i fallet med Taoufik Ben Brik, som kommer att åtalas nästa lördag. Vi skulle dock även kunna nämna Zouhair Makhlouf och Fahem Boukadousm, varav den ene dömdes för att han talade om miljöförhållandena i landet, och den andre för att han deltog i arbetstagarnas demonstrationer i Tunisien.

Så ser den sociala situationen ut i Tunisien. Människorättsaktivister som Kamel Jendoubi, Sihem Bensedrine, Sana Ben Achour och Kemais Chamari har fallit offer för skamliga presskampanjer. Sadok Chourou har suttit inspärrad de senaste 16 åren, och Radhia Nasraoui, hans advokat, har dragits i smutsen och hennes karriär är förstörd för all framtid.

Studenter och andra arresteras och döms godtyckligt. Deras pass konfiskeras eller förnyas inte, och vissa människorättsaktivister förbjuds att lämna territoriet för att agera som vittnen. Det är förbjudet för föreningar som är oberoende av den styrande makten att anordna möten, och deras besökare förföljs. Jag har inte tillräckligt med tid för att ge en sann bild av den verkliga socialpolitiken i Tunisien.

Varför tar Tunisiens regering så lång tid på sig för att svara på FN:s rapport? Varför vägrade landet att släppa in valobservatörer från EU om nu valet var så demokratiskt som det påstås? Uppgifterna finns där, och de kommer fram alltmer i våra länders tidningar.

Kommissionen och rådet måste ta detta i beaktande. Tunisien måste respektera sina åtaganden om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är faktiskt oacceptabelt att gå vidare med en framskjuten ställning. Jag är visst för jämlika partnerskap! Jag tycker visst att alla världens länder ska behandlas lika, men under förutsättning att de respekterar sina åtaganden. Med det avslutar jag mitt anförande, herr talman.

  Gerard Batten, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Tunisiens situation verkar på det stora hela vara positiv. Landet har det mest stabila samhället i Nordafrika. De har vad som tekniskt sett kan kallas demokrati, även om det med västerländska mått mätt eventuellt kan betraktas som en semidemokrati, men vi ska inte kritisera dem för det, eftersom de har gjort stora framsteg. Den officiella politiken är att arbeta för fullständig demokrati, och Tunisien är ett stabilt samhälle där den personliga säkerheten är hög. Detta har man uppnått genom att kuva landets islamistiska extremister och kommunister, ett pris väl värt att betala. Landets officiella politik är också att sträva efter kulturell enighet – att skapa en nation. Det är något som många EU-länder – inbegripet mitt eget land, Storbritannien – kan ta lärdom av.

Landet går framåt på det ekonomiska planet. Endast 7 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Tunisien är ett av de länder i Nordafrika som har den bästa hälsostandarden, med en relativt hög medellivslängd. På det politiska planet begränsar landets konstitution antalet mandat ett parti kan ha i nationalförsamlingen, och 20 procent av mandaten är reserverade för minoritetspartier. Detta verkar rent ut sagt upplyst i jämförelse med Storbritanniens valsystem med enkel majoritet som enligt min mening är en konspiration mot väljarna för att hålla kvar de konservativa och Labourpartiet och utestänga alla andra. Så kanske vi kan lära oss något av tunisierna.

På tal om Storbritannien kritiserades mitt parti, United Kingdom Independence Party, av vissa islamistiska extremister och påstått liberala grupper förra veckan, när vi föreslog en plan för att människors ansikten inte skulle få vara täckta i offentliga byggnader, och inte heller i privata byggnader om de berörda parterna vill införa ett sådant villkor. Men se vad Tunisien har gjort. Lag nr 108 förbjuder hijab, vilket går mycket längre än vad någon annan har föreslagit. Boubaker El Akhzouri, Tunisiens minister för religiösa frågor, har anklagat hijab för att strida mot landets ”kulturella arv” och betraktar den muslimska klädseln som ett ”främmande inslag” i samhället. Detta är mycket intressant att höra från ett muslimskt land. Ju mer jag får veta om Tunisien, desto mer positivt blir mitt intryck av landet. Men jag har sett vissa siffror som visar att 70 miljoner euro kommer att satsas på centrala projekt i EU:s grannskapspolitik. Mina väljare, som är några av de fattigaste i London, har inte råd med den typen av utgifter. Vi vill ha handel, vänskap och samarbete med Tunisien, men inte på bekostnad av Storbritanniens skattebetalare. Vi bör hjälpa dem att öka sin demokrati och utveckla sitt välstånd, och om de vill ta till sig ett gott råd bör de hålla sig långt borta från EU och bevara sin frihet och sitt oberoende.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Handelsförbindelserna mellan EU och Tunisien är nära och mångfacetterade. Tunisien, som får 80 miljoner euro per år i finansiellt bistånd, är ett lysande exempel på en lyckad utvecklingspolitik. Som ett tillväxtland har landet tagit en ledande position i Maghrebområdet, det var först bland länderna i Medelhavsområdet att skapa ett frihandelsområde med EU och kan nu dra nytta av fördelarna i form av en sund ekonomisk tillväxt. Tunisien förväntas därför spela en konstruktiv roll i debatterna om handlingsplanen för handeln i Europa–Medelhavsområdet efter 2010 och om samarbetet med Maghrebländerna.

Vi hade kunnat komma undan med att anta att allt bara var positivt om det inte hade varit för den punkt som gör att EU:s bistånd enligt partnerskapsavtalet är kopplat till respekten för mänskliga rättigheter. Det är just här som det finns motsättningar – de pengar som används för att stimulera Tunisiens ekonomi används också för att finansiera och stödja ett diktatoriskt, antidemokratiskt system. Detta är ett vanligt problem när det gäller vårt utvecklings- och associationsstöd. Vi måste göra något åt det här, eftersom EU inte kan stödja brott mot de mänskliga rättigheterna, inte ens indirekt, i Tunisien, Kongo eller givetvis Turkiet, som är ett kandidatland.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Tunisien är, liksom hela Maghrebområdet, ett viktigt strategiskt område. Det har en enorm tillväxtpotential och är ett attraktivt område av enormt intresse, inte bara från ekonomisk synpunkt, utan framförallt från europeisk synpunkt.

EU-program som syftar till att främja det gränsöverskridande samarbetet har också nyligen inletts. Därför är det nu, om någonsin, dags att återuppta de förbindelser som EU upprättat med våra afrikanska grannländer, med början i Tunisien, genom att fullt ut stärka områdets potential och upprätthålla dess sociala och ekonomiska utveckling, men inom ramen för frihet och säkerhet.

Förbindelserna mellan länderna i Medelhavsområdet är en avgörande faktor som ger sammanhållning och styrka till ett ambitiöst program för ekonomisk och social utveckling. I politiska termer kan man säga att Tunisien är ett land där demokratin fortfarande är relativt ung. Den handlingsplan som har utarbetats verkar dock vara i linje med EU:s förväntningar.

Uppkomsten av nya partier och en relativt hög kvinnlig närvaro i parlamentet efter valet i slutet av oktober 2009 bekräftar att betydande framsteg har gjorts när det gäller det demokratiska deltagandet. Pressfriheten måste i vilket fall utvecklas och skyddas, och det måste även lika möjligheter för kvinnor och män samt, på ett mer allmänt plan, de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Det är inom denna ram som vi kan hjälpa Tunisien att slutföra de insatser som har gjorts för att undanröja alla eventuella hinder för människors fullständiga utveckling i landet, och allt detta inom ramen för en framskjuten ställning.

Tunisiens centrala roll i Medelhavsområdet och den moderniseringsprocess som pågår i landet kräver en seriös och balanserad strategi som resulterar i en ovillkorlig bekräftelse av de värderingar som upprätthålls av EU. Europaparlamentet har nu mindre än någonsin råd att tillåta några misstag på vägen mot demokrati.

En konstruktiv dialog och varsam diplomati kan i stället ytterligare befästa en förbindelse som är tänkt att stärkas i ett land som inom vissa sektorer – exempelvis rättvisa och föreningsfrihet – måste få hjälp att växa, men som jag återigen vill påstå är absolut centralt och avgörande för den politiska stabiliteten i Medelhavsområdet.

  Carmen Romero López (S&D). – (ES) Att respektera Tunisien innebär också att respektera landets demokratiska opposition, som försöker att organisera sig men som utsätts för förtryck. Det innebär också att respektera det civila samhället, som också är den framtida oppositionen. Därför vill jag hälsa de parlamentsledamöter som är här i dag välkomna, men jag vill även sända mina hälsningar till de som kan komma att bli parlamentsledamöter i framtiden, men som just nu är hotade och kan komma att fängslas. Därför anser vi att det är mycket viktigt att det civila samhället organiserar sig och att den demokratiska oppositionen respekteras, trots att den för närvarande inte är organiserad.

I Spanien – detta kan jag som spansk parlamentsledamot säga – upplevde vi ett samhälle där den demokratiska oppositionen torterades och trycktes ner under diktaturen. Om oppositionen inte består av terrorister, när den är demokratisk, är dess värderingar framtidens värderingar. Därför måste vi hjälpa den här oppositionen, som för närvarande inte är organiserad men som är demokratisk, och som kämpar för värderingar som Tunisiens övergång till demokrati och för att dessa värderingar ska befästas. Vi måste också hjälpa oppositionen att organisera sig.

Vi måste också hjälpa oppositionen så att de kan bli framtidens ledare och förgrundsgestalter, kanske i oppositionen eller i regeringen, men rotation vid makten är avgörande i ett demokratiskt samhälle.

Därför är de upptrappade våldsamheter som vi just nu får se, och som kan öka ytterligare i framtiden, inte de bästa meriterna för ett land som vill ha en framskjuten ställning.

Vi vet att Tunisien har varit en medlem i partnerskapet Europa–Medelhavsområdet, att det finns ett engagemang för Medelhavsområdet och för demokrati. Därför vill vi under den här perioden också att Tunisien bidrar till stärkandet av demokratin och att landet organiserar sig så att det verkligen kan bli en lojal medlem som bidrar till att Medelhavsområdet blir en tillväxtregion med demokratiska värderingar.

Det är det vi önskar för framtiden, och det är det vi vill se hända i Tunisien.

  Tomasz Piotr Poręba (ECR). – (PL) Herr talman! Det råder inga tvivel om att Tunisien är en partner som EU bör upprätthålla sina förbindelser med inom samarbetet med Medelhavsregionen och på bilateral nivå. Men samtidigt som vi tänker på de ekonomiska frågorna måste vi i EU insistera på öppna, demokratiska förfaranden och en fungerande rättsstat.

Trots att Tunisien är ett stabilt land är det tyvärr inte ett land där alla demokratiska värderingar upprätthålls. Internationella icke-statliga organisationer säger att säkerhetsstyrkorna i landet torterar fångar och går fria från straff eftersom de skyddas av högt uppsatta tjänstemän. Pressfriheten och yttrandefriheten är kraftigt begränsade, och situationen för journalister sägs vara en av de värsta bland alla arabländer. Förtryck har ofta en religiös bakgrund. Förföljelsen av den kristna minoriteten blir alltmer oroväckande. Regeringen i Tunisien tolererar inte protester eller en oberoende opposition.

Samtidigt som vi kommer ihåg att Tunisien var det första landet i Medelhavsområdet som undertecknade ett associeringsavtal med EU måste vi bestämt insistera på att avtalets villkor fullgörs. Respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar i Tunisien måste vara ett villkor för ytterligare samarbete med landet.

  Dominique Baudis (PPE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! För att undvika karikatyrer – vi har hört en eller två den här förmiddagen – vill jag nämna några objektiva fakta om EU:s partnerland Tunisien.

Den sociala situationen har utvecklats på ett mycket positivt sätt med en anmärkningsvärd inkomstökning per capita, och nu uppfyller de flesta tunisier kriterierna för att räknas till medelklassen. Mer än 90 procent av tunisierna har välfärdsskydd och mer än en fjärdedel av Tunisiens budget går till utbildning, med resultatet att landet är ett av de första att ha uppnått millennieutvecklingsmålet för grundutbildning.

Slutligen, som Louis Michel påpekade för en stund sedan, både erkänns och garanteras kvinnors rättigheter. På universitetsnivå finns det fler kvinnliga än manliga studenter, och 40 procent av lärarna är kvinnor. En fjärdedel av alla politiker, lokala tjänstemän och journalister är kvinnor. Många länder skulle avundas en sådan statistik.

  Sylvie Guillaume (S&D). – (FR) Herr talman! För egen del vill jag instämma med de som redan har talat för att fördöma den synnerligen oroväckande situation som den tunisiske journalisten och författaren Taoufik Ben Brik befinner sig i.

Efter flera arresteringar av journalister och fackmedlemmar, som har utsatts för misshandel och kränkningar, och efter att utländska journalister har nekats inträde i landet under presidentvalet fortsätter förtrycket mot politiska opponenter och människorättsaktivister. Efter en slarvig rättegång har Taoufik Ben Brik lämnats i ett hälsotillstånd som får oss att frukta för hans liv, i fångenskap långt från sin familj, vilket gör det svårt för dem att besöka honom.

Hur kan vi undgå att se den här situationen som en våldsam attack mot någon som ställer till med problem? Därför kan vi inte bara använda handeln som en lösning på allting. Jag anser tvärtom att det är viktigt att EU reagerar snabbt och bestämt genom att kräva att Taoufik Ben Brik och andra samvetsfångar släpps fria.

Den människorättsliga situationen i Tunisien har förvärrats på ett oroväckande sätt. Den påverkar EU:s samarbete med landet, och en påtaglig förbättring av den här situationen är ett av villkoren för att förhandlingar ska inledas om en framskjuten ställning i partnerskapet mellan EU och Tunisien.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Herr talman! Vi har en god grund för vårt samarbete med Tunisien. Associeringsavtalet och frihandelsavtalet har nämnts. Neelie Kroes sade att vi talar om att integrera Tunisiens ekonomi i den inre marknaden. Det är verkligen så långt vi kan gå med ett land utanför EU, och därför utgör detta en stabil grund. Tunisien är en stabil och vänligt inställd partner där det finns potential för att ytterligare stärka våra förbindelser, för att än en gång citera Neelie Kroes.

Just på grund av att vi har dessa nära förbindelser kan vi också tala med våra kolleger om alla frågor som bekymrar oss. Jag samtalar personligen med våra kolleger som finns här på läktaren, och jag anser att vi bör tala om allt.

Men i detta sammanhang ska vi inte kasta ut barnet med badvattnet. I Tunisien har vi också en situation där landet, ett arabland som vill utvecklas på ett sekulärt sätt, hotas av extremister. Jag sympatiserar med alla som vidtar åtgärder mot islamistiska extremister.

När det gäller övriga frågor anser jag att vi kommer att göra framsteg i de pågående diskussionerna. Vi kan tala om allt med Tunisien, eftersom det är en pålitlig partner. Därför ser jag fram emot att fortsätta vår dialog.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (FR) Herr talman! Det har redan påpekats att Tunisien är en viktig partner för EU, och det stämmer. Man har också nämnt den ytterst viktiga roll som spelas av den sociala sektorn i Tunisien. Jag vill tillägga vissa politiska aspekter som är betydande eftersom Tunisien som sagt är ett samhälle som praktiserar en flerpartipolitik, om än i begränsad utsträckning och visserligen med en kvot för oppositionen, men icke desto mindre ett flerpartisystem. Könsfrågan har också tagits upp.

I alla länder i EU samexisterar alla dessa politiska åsikter genom pressfriheten, och det är detta som gör skillnaden, eftersom en sådan frihet visserligen existerar i Tunisien, men den är begränsad, och det finns faktiskt journalister som befinner sig i svåra situationer.

Följande fråga uppstår då: kan ett närmande till EU öka denna frihet eller inte? Enligt min mening skulle ett närmande till EU kunna hjälpa Tunisien att komplettera de sociala framstegen med vissa ytterst viktiga politiska framsteg.

  Harlem Désir (S&D). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Ni har uttalat er förhoppning om att Tunisien ska göra framsteg när det gäller demokratiska reformer och yttrandefrihet. Det gör ni med rätta, eftersom detta helt enkelt ligger i linje med associeringsavtalet och med de åtaganden som Tunisien har gjort till EU.

Därför blev jag mycket förvånad när jag hörde kommentarerna från både Dominique Baudis och Louis Michel, som verkar uppmuntra er till att förbise denna aspekt av våra förbindelser och vårt samarbete med Tunisien, och att i slutändan frångå artikel 2 i associeringsavtalet.

Dessutom har vi en lång väg att gå innan dessa åtaganden respekteras, med tanke på det öde – som redan nämnts av min kollega Sylvie Guillaume – som drabbat den oberoende journalisten Taoufik Ben Brik, som har suttit fängslad sedan oktober förra året efter en rättegång där hans advokater och förfarandet i sig helt stred mot lagen. Förutom att han på ett oacceptabelt sätt berövats sin frihet har hans hälsa försämrats och besöksrätten inskränkts.

Därför frågar jag er, fru kommissionsledamot: tänker kommissionen ingripa inom ramen för associeringsrådet för att begära ett omedelbart frigivande av Taoufik Ben Brik och se till att hans situation och hälsotillstånd tas i beaktande, om inte annat så av humanitära skäl?

  Malika Benarab-Attou (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Den 14 januari träffade jag ledamöter från den tunisiska delegationen. Vi hade en uppriktig diskussion och lade fram våra respektive åsikter.

Som fransyska med algeriskt ursprung engagerar jag mig för Maghrebområdet, och jag är för ett enat, pluralistiskt och demokratiskt Maghreb. Frågan om mänskliga rättigheter är oerhört viktig för mig, och det är en av de grundläggande värderingarna i EU. Debatten om den här frågan, som den tar sig uttryck i Tunisien, är viktig och relevant.

I går morse träffade jag Taoufik Ben Briks fru som leder en hungerstrejk, och jag träffade även aktivister från Euromednätverket för de mänskliga rättigheterna, och jag är bekymrad. Det verkar som om Taoufik Ben Briks liv är i fara på grund av hans sjukdom och hans levnadsförhållanden i fängelset. Ni inser säkert att om dessa farhågor blir verklighet kommer ansvaret att falla mycket tungt på de tunisiska myndigheterna.

Utöver handelsförbindelserna måste vi också ta hänsyn till de sociala frågorna. Företeelsen med unga tunisier som kastar sig i Medelhavet är ett resultat av ett stängt samhälle som inte erbjuder några framtidsutsikter för unga människor. Försvaret mot fundamentalism och ekonomiska behov får inte bli ett svepskäl för att åsidosätta mänskliga rättigheter. Verkliga framsteg på området för mänskliga rättigheter är nu avgörande. Vi talar inte om skenheligt moraliserande här utan om en kritisk situation som EU måste bidra till att lösa.

  Alf Svensson (PPE). - Ofta dras länderna i norra Afrika över en kam, och då missgynnas, enligt mitt sätt att se, Tunisien grovt.

Det har här talats om jämställdheten. Den är enastående i Tunisien i jämförelse med många andra arabiska länder, lagstiftningen till skydd för barn och kvinnor likaså. Universiteten har som redan påpekats fler kvinnliga än manliga studenter och den materiella standarden har ökat. Infrastrukturen är i gott skick. Efter valet har parlamentet valt, eller utsett, ett utskott för mänskliga rätigheter.

Tunisiens vilja att samarbeta med EU bör vi verkligen ta fasta på. När Tunisien nu har en delegation som besöker Bryssel och Strasbourg, och vädjar om stöd i arbetet för att främja mänskliga rättigheter och utveckla och fördjupa förbindelserna med EU, så vore det enligt min uppfattning i strid med EU:s principer att inte möta dessa önskemål positivt och vidareutveckla relationerna.

  Rosario Crocetta (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har besökt Tunisien två eller tre gånger per år sedan 1982, och den 6 januari besökte jag, eftersom jag är katolik, en mässa, något som jag regelbundet gör. Jag har svårt att se Tunisien som ett land som inskränker religionsfriheten.

Det finns problem, men låt oss inte för Guds skull se på dessa länder, som försöker gå framåt, genom våra västerländska glasögon, för om vi vill använda den måttstocken – en måttstock som vissa använder den här förmiddagen för Tunisien – så kommer vissa europeiska länder troligtvis att nekas inträde till EU på grund av det våld och frihetsberövande som förekommer där i ännu större utsträckning än i Tunisien.

Frågan uppstår därmed som ett resultat av ett konkret faktum, nämligen det att vi framför oss har ett land som har avskaffat den islamistiska fundamentalismen, som gör insatser för att utveckla ett samarbete och en fredspolitik med EU, ett land som försöker utvecklas. Det finns problem. Jag anser vi bör lösa dessa problem genom att stärka dialogen och vänskapen och att hjälpa dessa länder att åstadkomma mer.

  Neelie Kroes, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag är tacksam mot ledamöterna för att de är så öppna och ärliga och för att de utformar sina kommentarer på ett sätt som gör att tyngdpunkten ligger på hur vi ska finna en lösning, även om vissa grupper har olika strategier.

Med det sagt vill jag börja med att kommentera Harlem Désirs uttalande. Han nämnde en kommentar av Louis Michel. Jag är övertygad om att Louis Michel kan tala för sig själv, men vi spelade i samma lag i ett tidigare liv, så att säga, så jag vet vilken ställning han intar i den här frågan. Harlem Désir säger att förslaget innebär att vi inte gör någonting, men det är inte det intryck jag har fått, och jag hoppas innerligt att det inte är det intryck ni fick från mina inledande kommentarer heller.

Det finns visserligen en skillnad i strategi. Vissa begär bara en dialog på jämbördig grund, och Ioannis Kasoulides är för detta. Vissa har åberopat vänskapsband. Alla dessa strategier innebär att vi sätter oss ner runt ett bort och diskuterar frågor och försöker att uppnå en ömsesidig förståelse av hur vi ska lösa ett antal frågor som vi alla är överens om. Det råder ingen tvekan om det, för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet är en synnerligen viktig och central del i varje avtal.

Med det sagt vill jag nämna ett par av de frågor som har tagits upp. För det första, stärkta institutioner. I alla de möten som hålls eller planeras under de kommande månaderna försöker vi att främja och uppmuntra till inrättandet av en kontinuerlig dialog som ett sätt att uppnå verkliga framsteg när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati.

Under de närmaste månaderna kommer det att hållas ett möte i underkommittén för mänskliga rättigheter, och ni kan vara förvissade om att det kommer att föras en verklig dialog där vi kommer att ta upp de frågor som vi alla är bekymrade över och tala om hur vi ska ta oss an dem.

När det gäller frågan om brott mot de mänskliga rättigheterna i Tunisien har talarna upprepade gånger nämnt att Tunisien har kritiserats för sina tillkortakommanden inom detta område. Sedan president- och parlamentsvalet i oktober förra året har förtrycket mot oppositionspartier, journalister och människorättsaktivister ökat. Världssamfundet har gjort det mycket klart att den typen av beteende från myndigheternas sida är oacceptabelt och oförenligt med Tunisiens internationella åtaganden. För att upprepa vad jag redan har sagt bör det inte förekomma några missförstånd inom EU: åtaganden är åtaganden, och vi måste stå fast vid detta.

Tunisien måste verkligen visa ett starkare engagemang för grundläggande gemensamma värderingar som respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Landet bör för övrigt även respektera sina egna internationella åtaganden på det området. Kommissionen kommer att hålla fast vid sin politik om engagemang och dialog i dessa frågor, särskilt inom ramen för de organ som inrättats genom associeringsavtalet.

Samtidigt ger EU stöd för att förbättra styret och främja reformer inom området för rättvisa genom samarbete och tekniskt stöd. Det är vår prioritering att göra framsteg med Tunisien på det området, exempelvis genom att aktivt stödja människorättsaktivister och organisationer från det civila samhället genom det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter.

Insatser görs också inom det rättsliga samarbetet. EU bidrar med 17,5 miljoner euro för att finansiera ett tekniskt biståndsprojekt med syfte att modernisera domstolsväsendet. Detta har kritiserats av vissa parlamentsledamöter eftersom det ger finansiering till Tunisiens rättssystem.

Projektet har många beståndsdelar. Dessa inbegriper utbildning av domare och advokater, tekniskt stöd till domstolar, infrastruktur och bättre information till medborgarna. Vid projektets slutförande kommer vi att utvärdera resultaten. Jag håller verkligen med om att vi utsätter oss för vissa politiska risker när vi arbetar inom det området. Men om vi vill uppmuntra reformer måste vi trots allt agera, för annars kommer EU:s samarbete att vara begränsat till den ekonomiska sektorn. Vi håller alla med om att det inte är den rätta strategin, och det skulle vara oförenligt med våra egna allmänpolitiska mål för förbindelserna med Tunisien.

När det gäller den fråga som Hélène Flautre och Marie-Christine Vergiat tog upp, dvs. Tunisiens framskjutna ställning, anser jag att vi bör prioritera en fortsatt och stärkt dialog med Tunisien. Vi är medvetna om att landet är en viktig bundsförvant för EU i Medelhavsområdet, och det har gjort betydande framsteg i fråga om ekonomisk och social modernisering. I slutändan kanske det handlar om huruvida man ser glaset som halvfullt eller halvtomt. Samtidigt anser vi att vi behöver fortsätta med vår politik för att stötta de krafter i Tunisien som arbetar för den politiska, ekonomiska och sociala moderniseringen av deras land. Vi är för Tunisiens förslag som syftar till att stärka förbindelserna mellan de två parterna. Rådet och kommissionen kommer att behandla dessa frågor med stor omsorg, och jag är beredd att rapportera all eventuell utveckling till er.

Å andra sidan anser jag att det visserligen ligger i EU:s intresse att stärka förbindelserna med Tunisien, men att beviljandet av en framskjuten ställning skulle innebära starka åtaganden från Tunisiens sida när det gäller mänskliga rättigheter och styre, så landet kommer inte att få åka någon snålskjuts.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Edward Scicluna (S&D), skriftlig. – (EN) Jag anser att den här debatten är oläglig med tanke på att dialogen mellan Tunisien och EU nu återupptas både på kommissions- och parlamentsnivå. Dialogen med kommissionen har inbegripit inplanering av flera möten i underkommittéerna inom ramen för associeringsavtalet mellan Tunisien och EU (inklusive en underkommitté för mänskliga rättigheter och demokrati), och dialogen med Europaparlamentet utgörs av besöket i Bryssel nyligen av en delegation från Tunisiens parlament med företrädare för fyra partier i Tunisiens nationalförsamling, samt det interparlamentariska mötet mellan Tunisien och Europaparlamentet som äger rum i mars 2010 i Bryssel. Nu när den viktiga och konstruktiva dialogen mellan Tunisien och EU återupptas anser jag att det är olyckligt att parlamentet håller en debatt som kan undergräva framstegen. Vi bör se till att Tunisien och andra stater utanför EU följer EU:s standard på det ekonomiska, sociala och politiska området. Men vi bör göra det genom en välplanerad och strukturerad dialog.