Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 10 februari 2010 - Strasbourg

10. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: van Nistelrooij (A7-0048/2009)

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill framföra mina varmaste gratulationer till Lambert van Nistelrooij till hans betänkande, som jag stöder helhjärtat.

Tidigare har jag genom olika frågor och initiativ frågat om möjligheten att använda EU-medel för att tillhandahålla subventionerade bostäder för de mest behövande och mest marginaliserade grupperna i samhället, det vill säga de kategorier som de lokala myndigheterna tilldelar stöd enligt inkomstgrundade skalor, som i stora huvudstäder och storstadsområden.

Bostäder, och särskilt bostäder för de svagaste grupperna i samhället, har blivit en verkligt akut situation i många stora europeiska städer. Jag anser därför att Lambert van Nistelrooijs betänkande är ett steg i rätt riktning, men jag tycker också att vi bör följa upp det genom att lägga mer resurser på att lösa akuta frågor som rör subventionerade bostäder.

Betänkande: Alvarez (A7-0006/2010)

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (EN) Herr talman! Jag stödde detta betänkande eftersom jag anser att det är ett steg framåt i kampen mot bedrägeri och skatteflykt på EU-nivå. Trots medlemsstaternas vilja att samarbeta på beskattningsområdet har inga konkreta resultat uppnåtts, och skattebedrägerierna ligger fortfarande på en extremt hög nivå inom EU och innebär alltför många negativa konsekvenser både för våra ekonomier och våra medborgare.

Jag välkomnar verkligen de föreslagna nya förbättringarna, som förhoppningsvis kommer att ge konkreta resultat i kampen mot bedrägerier och skatteflykt, särskilt utvidgningen av direktivets tillämpningsområde till att omfatta alla typer av skatter, inklusive arbetsgivaravgifter, det automatiska utbytet av information och det förbättrade samarbetet mellan medlemsstaterna på beskattningsområdet.

Betänkande: Domenici (A7-0007/2010)

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Herr talman! Jag vill tala om Leonardo Domenicis betänkande, och jag vill påpeka att det är värt att notera att vi har gett ett så starkt stöd här i Strasbourg för åtgärder som kommer att förbättra öppenheten och informationsutbytet så att medlemsstaternas skattemyndigheter kan bli mer effektiva. Det är synd att det skulle krävas en ekonomisk kris för att motivera detta steg. Akilleshälen är förekomsten av skatteparadis i olika östater, varav ett antal till och med får stöd genom EU-medel. Det är därför upp till oss att ta itu med detta problem och göra EU:s fulla tyngd gällande. Enskilda medlemsstaters försök att ingå bilaterala avtal har inte lett till några påtagliga resultat, vilket framgår av att det kostade de 27 medlemsstaterna 2,5 procent av deras BNP 2004.

Betänkande: Alvarez (A7-0006/2010)

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Den största begränsningen för en regering är konkurrens utifrån. En stat kan bara höja sina skatter upp till en viss nivå innan pengarna börjar försvinna utomlands och intäkterna sinar. Som Milton Friedman uttryckte det råder det lika stor konkurrens mellan regeringarna i fråga om deras tillhandahållande av tjänster och deras skattenivåer som det gör mellan företag och enskilda. Därför är det så nedslående att se hur EU väljer att gå vägen med skatteharmonisering och export av höga kostnader från ett land till ett annat.

Om det fanns ett återkommande tema i de nyligen genomförda utfrågningarna i samband med nomineringarna till kommissionen var det en önskan om öronmärkta inkomster för EU och en åtgärd för skatteharmonisering. Detta förklarar varför EU:s andel av världens BNP krymper, varför vi har sjunkit från 36 procent för 20 år sedan till 25 procent i dag och troligen kommer att sjunka till 15 procent om 10 år.

De goda nyheterna är att väljarna inte gillar detta. Liksom människorna i Massachusetts, vill EU:s befolkning inte ha beskattning utan representation, och jag är säker på att de kommer att rösta därefter.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! De flesta människor som såg denna titel skulle nog säga att samarbete verkar vara förnuftigt. Vem skulle kunna tänkas vara emot samarbete? Tills man närmare undersöker vad som ofta menas när skattesamarbetet diskuteras inom EU och på EU-nivå.

Ta till exempel ett djärvt land som Caymanöarna. Till skillnad från den gröna och socialistiska drömmen om att se till att utvecklingsländerna förblir fattiga så att vi kan skicka dem våra biståndspengar och lindra den vita medelklassens skuld, har detta land faktiskt försökt att ta sig ur fattigdomen och inte bli beroende av bananer och socker, utan av tjänster på hög nivå som exempelvis finansiella tjänster. Men när Caymanöarna försöker göra detta, klagar människor från hela EU – politikerna här– på det. Landet försöker inte undvika beskattning. Vad det försöker göra är att undvika dubbelbeskattning. Personer från EU-länder betalar fortfarande skatt i sina respektive medlemsstater. Det är dags att upphöra med denna imperialism.

Betänkande: Stolojan (A7-0002/2010)

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Om man skulle göra en förteckning över de länder som har de rikaste medborgarna, de som har högst BNP per capita i världen, skulle man slås av att en hel del av dem är mycket små. De flesta av de tio länder som skulle hamna överst på listan är mikrostater: Liechtenstein, Luxemburg, Brunei, Jersey och så vidare.

Den första stora staten att ta sig in på listan över rika länder är Förenta staterna, eftersom landet lyckas med det anmärkningsvärda tricket att styra sig självt som en konfederation av självständiga stater och delegera mycket stor självbestämmanderätt på lagstiftnings- och skatteområdet till varje delstat. Därför var det så tragiskt att så sent som i går höra den nya ordföranden för Europeiska rådet tala om behovet av en europeisk ekonomisk styrning till följd av den finansiella krisen i Grekland. Det är just när den styrande makten blir större och mer avlägsen som den blir mer ineffektiv och slösaktig och korrupt. Om kollegerna tvivlar på det föreslår jag att de ser sig omkring.

Resolutionsförslag B7-0072/2010

  Iva Zanicchi (PPE) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den dramatiska jordbävningen i Haiti har våldsamt skakat inte bara marken i detta olyckliga land, utan också våra samveten.

Det stora stöd som världssamfundet har visat människorna i Haiti har utgjort ett lysande exempel på solidaritet och medmänsklighet. EU reagerade snabbt på denna tragedi och gjorde omedelbara och långsiktiga ekonomiska åtaganden som uppgår till mer än 300 miljoner euro. Till detta belopp kan också läggas de drygt 92 miljoner euro som redan utlovats av de enskilda medlemsstaterna.

I den här frågan är jag oerhört stolt över att kunna betona den italienska hjälpens snabbhet och effektivitet, inklusive utsändandet av hangarfartyget Cavour. Detta fartyg tillgängliggjorde inte bara hela sin toppmoderna medicinska utrustning, det hade också med sig 135 ton material från Världslivsmedelsprogrammet och 77 ton material från italienska Röda korset.

Tack så mycket, herr talman. Jag ville betona denna punkt.

  Vito Bonsignore (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Så många som 200 000 döda, 250 000 svårt sårade, 3 miljoner människor som drabbats direkt av jordbävningen, förutom de 2 miljoner människor som behöver livsmedelshjälp: detta är de grymma konsekvenserna av den fruktansvärda katastrof som har drabbat Haiti.

EU har gjort sin del och fortsätter att göra det. EU är den största internationella givaren. Jag måste dock betona att EU:s utrikesrepresentant inte omedelbart reste dit för att samordna vårt stöd. Vi skulle ha föredragit att hon att hade skyndat sig dit för att göra sitt jobb. Vi skulle ha velat att hon hade varit i Haiti för att hjälpa andra.

Haiti är ett av de fattigaste länderna i världen, och den italienske utrikesministern Franco Frattini har särskilt föreslagit att landets skuld ska avskrivas. Nu uppmanar jag parlamentet att stödja detta förslag, unionen att genomföra det och därmed alla länder som är fordringsägare att stödja Italiens begäran om att avskriva Haitis skulder.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Det kanske är sent, men nu har vi äntligen antagit en resolution om särskilda åtgärder för att hjälpa Haiti. Det är viktigt att de inriktas på en långsiktig återhämtning av denna oerhört fattiga ö. Som vice ordförande i AVS-EU-församlingen med ansvar för mänskliga rättigheter anser jag att det är viktigt att det europeiska stödet i hög grad inriktas på att garantera långsiktig hälsovård och utbildning för de tusentals föräldralösa barnen på plats i Haiti. Vi måste också förhindra risken för handel med barn. Jag är dock bekymrad över dagens medierapporter om att haitierna protesterar för att de trots alla ansträngningar fortfarande inte har fått tak över huvudet eller tillräckligt med mat och vatten. Jag är också upprörd över att EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton inte offrade sin helg för att komma till ön i ett tidigt skede. Det är ingen bra början för EU:s förbättrade utrikespolitik efter ratificeringen av Lissabonfördraget.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Det är mycket viktigt att EU som världens största ekonomi engagerar sig starkt för att hjälpa Haitis katastrofområde efter jordbävningen. Det är sällan som jordbävningar som denna kan förutses. De inträffar utan förvarning. Därför har vi medlemmar i världssamfundet faktiskt uppmanats att visa vår solidaritet och bry oss om våra medmänniskor.

Som det gamla ordspråket säger är vi inte starkare än vår svagaste länk. Nu håller också EU:s solidaritet på att bedömas. Vi måste engagera oss kraftfullt för att ta hand om vår svagaste länk, våra medmänniskor i Haiti, och se till att det stöd som ges av EU når sitt mål och är effektivt. Hur framgångsrikt stödet och det ekonomiska biståndet är kommer att bedömas mot bakgrund av dessa kriterier.

Självklart måste medlemsstaterna också delta i detta, och de har på samma sätt som många kristna samfund tagit direkta kontakter på gräsrotsnivå. På detta sätt kan vi se till att stödet når dem som behöver det.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! På fredag är det precis en månad sedan den förödande jordbävningen i Haiti. Dödssiffran uppskattas nu till 230 000, med 300 000 skadade. Detta borde få oss att göra allt vi kan för att se till att de överlevande får hjälp med att återuppbygga sina liv och sitt land. Jag stödde den gemensamma resolution som har lagts fram av den anledningen, men jag vill föra till protokollet att jag är emot tanken på en europeisk räddningstjänststyrka.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Under debatten om denna resolution fick vi återigen se hur parlamentet upphöjer det virtuella över det verkliga, det symboliska över det faktiska. Allt detta prat om behovet av att placera en EU-flagga på stödleveranserna till Haiti och inrätta principen om en europeisk räddningstjänststyrka. Catherine Ashton har fått mycket kritik för att hon inte var där för att visa att EU är närvarande.

Samtidigt gjorde naturligtvis amerikanerna verkliga biståndsinsatser på ett utomordentligt snabbt sätt. Och vad fick de för tack? De anklagades av en fransk minister för att ha ockuperat landet. Det är tydligt hur amerikanerna alltid befinner sig på fel plats enligt parlamentet. Om de ingriper är de imperialister. Om de inte gör det är de isolationister.

Jag vill ta ett steg tillbaka och fråga om EU inte har något mer angelägna problem på närmare håll än huruvida det sätter flaggor på saker och ting i Västindien. Grekland står inför en ekonomisk kollaps. Vi står i begrepp att godkänna en räddningsaktion i uppenbar strid mot artikel 125 i fördragen. När vi har sopat rent framför egen dörr kanske vi kan börja läxa upp andra.

Resolutionsförslag B7-0078/2010

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) De mänskliga rättigheterna i Iran fortsätter att försämras, trots Europaparlamentets resolution av den 22 oktober om Iran, som enligt min åsikt inte har lett till de förväntade moraliska påtryckningarna. Särskilt chockerande och beklagligt i mina ögon är avrättandet av minderåriga brottslingar, hittills har cirka 140 minderåriga avrättats i Iran. Ett aktuellt fall var till exempel den 17-åriga Mosleh Zamani i december 2009.

Tyvärr verkar ett förbud mot avrättning av barn inte vara någon politisk prioritering på den internationella arenan. Det för inte med sig några konsekvenser för Iran att fortsätta med dessa fruktansvärda metoder, trots att Islamiska republiken Iran har undertecknat konventionen om barnets rättigheter och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Jag vill därför uppmana EU att vidta konkreta och kraftfulla åtgärder och till fullo utnyttja de nya möjligheter som Lissabonfördraget ger.

  Marco Scurria (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle jag vilja säga något eftersom, vilket redan har nämnts, den italienska ambassaden och andra ambassader attackerades i går i Teheran.

På grund av detta bör parlamentet och unionen också överväga att uttrycka sin solidaritet, om möjligt formellt, med vårt land och alla länder som drabbades av dessa attacker. Vi bör dock också ge tydliga budskap, och därför begär jag officiellt att EU inte närvarar vid firandet av årsdagen av den islamiska revolutionen i Iran och att detta ska vara ett tydligt budskap från oss till de iranska myndigheterna.

Jag säger också detta på en speciell dag för italienarna, för i dag är det en minnesdag. Det är därför jag, liksom många italienare – även ni hoppas jag, herr talman – bär denna trikolorfärgade kokard till minne av de många italienare som kastades ut denna dag och tvingades lämna sina egna länder.

Genom denna minneshandling vill jag uttrycka vår solidaritet med dem som kämpar för demokrati och frihet i Iran. Av denna anledning uppmanar jag våra myndigheter att inte närvara vid firandet av årsdagen av den islamiska republiken.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Det är viktigt att vi genom vår omröstning i dag tydligt har förklarat att vi kräver att det iranska kärnkraftsprogrammet bringas under internationell kontroll, trots att det iranska parlamentet blockerar en ratificering av protokollet om icke-spridning av kärnvapen. Rådets ordförandeskap måste se till att frågan finns med på dagordningen för nästa möte i säkerhetsrådet. Jag välkomnar överenskommelsen om att Catherine Ashton måste protestera mot incidenten vid den italienska ambassaden, för detta gäller inte bara Italien utan hela EU. Vår förklaring i dag visar också att kommissionen, rådet och parlamentet för ut samma budskap. Jag är glad över att vi är överens om att handelsavtalet med Iran måste villkoras genom åtaganden i fråga om säkerhet och mänskliga rättigheter.

  Salvatore Tatarella (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Attacken mot de europeiska ambassaderna, särskilt den italienska ambassaden, och de hot som har riktats mot Italiens premiärminister, är mycket allvarliga händelser som förtjänar en reprimand. Det systematiska förtrycket av allt motstånd inom Iran förefaller oss ännu allvarligare, för att inte tala om landets kärnkraftsprojekt.

Allt detta har varit möjligt delvis på grund av västvärldens avvaktande och alltför toleranta hållning. Nu när president Barack Obamas utsträckta hand också har avvisats har västvärlden inget annat alternativ än att hota med och omedelbart genomföra ett sanktionssystem som är effektivt och strängt, men samtidigt selektivt så att det inte drabbar folket.

Jag är väl medveten om att Ryssland och Kina är emot sanktioner, men EU måste göra allt för att övertyga dessa stormakter att gå med på sanktioner, vilket är ett alternativ till att sända trupper.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Det är mycket uppenbart att det råder en krissituation i Iran. Sedan presidentvalet har det förekommit demonstrationer där oppositionen har behandlats mycket hårt, människorättsliga kränkningar och dessutom hotet om kärnvapen, ett stort hot i Mellanöstern, framför allt mot Israel, men också mot att hela Europa.

Det verkar som vi i EU är oförmögna att tala med Iran. Kanske är det på grund av kulturella skillnader, eftersom den shiitiska teologin och det europeiska humanistiska tänkandet efter upplysningen inte har så mycket gemensamt. I så fall måste vi hitta en ny väg.

I varje fall måste vi vara tydliga och försvara de europeiska värderingarna även i våra förbindelser med iranierna. Vi måste dessutom fortsätta att verkligen försöka få Iran att förstå vilka reglerna är i det spel som vi spelar, dvs. demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Då vi nu har röstat om denna resolution är det mycket viktigt att den också översätts till persiska och arabiska, de viktigaste språken där, så att alla blir medvetna om vilket slags styrelsesätt och riktlinjer EU förväntar sig i regionen.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Jag stödde resolutionen om Iran, eftersom jag är medveten om att landet utgör ett av världens och Europas största problem och utmaningar. Samtidigt stödde jag inte de ändringsförslag som lades fram av några av våra kolleger, som ville peka ut Iran som en fiende till västvärlden. Vi bör vara medvetna om detta lands storslagna kultur och historia. Det kan hända att de nuvarande myndigheterna i Iran förnekar denna storslagna historia och kultur. Vi bör betrakta de framtida myndigheterna i Iran som en partner. Vi fortsätter att få information om ytterligare avrättningar och fler dödsdomar. Vi måste hysa en grundläggande mänsklig solidaritet med dem som vill ha ett bättre Iran, ett Iran som kommer att bli en partner till västvärlden, och inte en fiende.

  Gianni Vattimo (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag avstod från att rösta om resolutionen om Iran av två huvudorsaker.

Den första orsaken är specifik. I resolutionen tas det för givet att det förekom oegentligheter i det val som president Mahmoud Ahmadinejad vann. Detta har inte på något sätt kunnat bevisas och dessutom uppgav den ansedde president Lula nyligen att han uppfattade dessa påståenden som löjliga.

Den andra orsaken är att Iran ständigt står inför ett hot om militärt ingripande från Förenta staterna och Israel, och vi tar inte heller hänsyn till detta. Jag anser att en välavvägd resolution som är för fred i regionen inte bör innehålla ett fördömande av ett hotande krig innan detta har uppstått.

Resolutionsförslag B7-0029/2010

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Jag stödde den resolution som diskuteras eftersom jag inte anser att Europeiska unionens nuvarande regelverk om människohandel har varit särskilt effektivt, eller genomförts i tillräcklig utsträckning. Vi måste gång på gång ta upp denna fråga.

Det är beklagligt att parlamenten i 16 medlemsstater, bl.a. min egen, inte har insett vilken betydelse människohandel har och att de inte har ansett det nödvändigt att ratificera och anta Europarådets konvention om människohandel från 2005. Jag hoppas att vi genom den resolution vi antagit i dag sänder en signal till dessa länder och påminner dem om hur viktigt det är att fokusera på kampen mot människohandel, även för att undvika att fler människor faller offer för den.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Jag vill ta tillfället i akt för att uttrycka min uppskattning för det arbete som Edit Bauer och Simon Busuttil utfört i de svåra förhandlingarna om kompromisserna. Tack vare detta kunde jag rösta för betänkandet och jag är mycket glad över att även den socialdemokratiska gruppen har hållit vad de lovat. Betänkandet innehåller nu även lösningar på de känsliga frågorna i Europeiska folkpartiets program, t.ex. stöd till dem som erbjuder hjälp till människor vid gränserna som riskerar att utnyttjas för människohandel och även en definition av villkoren för att få uppehållstillstånd, tillträde till arbetsmarknaden och familjeåterförening.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE). – (PL) Herr talman! Vi lever på 2000-talet och betraktar oss som civiliserade nationer, men faktum är att problemet med människohandel förblir olöst och t.o.m. ökar. Offren för människohandel är främst kvinnor och barn och straffen för detta brott är inte tillräckligt stränga för att avskräcka dem som ägnar sig åt denna verksamhet. EU måste vidta mer bestämda åtgärder för att begränsa detta skamliga fenomen. Därför stödde jag resolutionen, där man efterlyser effektiva verktyg för bekämpningen av detta fenomen och bättre samordning av åtgärder mellan medlemsstaterna och lämpliga operativa EU-organ, i hopp om att uppnå positiva effekter.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Människohandel är alltid ett brott mot mänskligheten. Det är mycket viktigt att vi i EU vidtar konkreta åtgärder för att bekämpa den.

Jag röstade naturligtvis för denna resolution, men jag oroar mig för vad den kommer att innebära i praktiken. Har vi utformat denna resolution för att döva vårt dåliga samvete? Så får det inte vara, vi behöver konkreta åtgärder.

Människohandel är dessutom fortfarande ett allvarligt problem inom Europeiska unionen. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa människohandel, som är ett fenomen som främst drabbar barn och kvinnor. Jag hoppas att EU och medlemsstaterna kommer att vidta konkreta åtgärder och börja agera. Som jag sade är människohandel alltid ett brott mot mänskligheten, och den mänskliga värdigheten får inte komprometteras. Som européer måste vi alltid försvara den.

Resolutionsförslag B7-0064/2010

  Marisa Matias, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Jag vill påpeka att vi verkligen ville anta en starkare resolution om Köpenhamn än den som vi har röstat om här i dag. Vi röstade emellertid för eftersom vi anser att det är nödvändigt att parlamentet uttrycker sin stora besvikelse över den överenskommelse som blev resultatet av Köpenhamnskonferensen. Överenskommelsen är inte bindande även om den innebär ett underförstått eller uttalat åtagande om att vi ska nå en bindande överenskommelse i år. Problemet förvärras emellertid, tiden går och vi måste uppfylla detta åtagande.

Därför vill jag vädja till Europeiska unionen om att sluta att använda andra som en ursäkt. Det är väldigt enkelt att avstå från att agera för att andra inte gör någonting. Vi har emellertid gjort ett tydligt ställningstagande och vi måste utgå från detta. Det är oansvarigt och oförsvarbart att komma med ursäkter. Det finns mycket vi kan göra för att bibehålla vårt tydliga ställningstagande. Ett förslag till åtgärd är att anpassa EU:s budget för att säkra våra egna medel för bekämpning av klimatförändringarna. Detta har än så länge inte skett. Ett annat förslag till åtgärd är att anslå ytterligare medel till utvecklingsländerna i stället för att dra in eller minska det nuvarande humanitära biståndet. Annars blir försöket att lösa problemen med klimatförändringarna cyniskt eftersom andra problem som kommer att äventyra överlevnaden uppstår och förbises. Vi kan inte lösa fler problem utan fler resurser.

Därför måste vi göra ett åtagande och vi har inte råd att vänta ännu längre med att göra det. Vi gjorde ett tydligt ställningstagande i Köpenhamn. Låt oss leva upp till det, för detta är verkliga problem och verkliga människor och vi måste hantera dem nu. Därför tar vi detta ansvar här i dag.

  Alajos Mészáros (PPE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar möjligheten att stödja denna resolution.

Köpenhamnskonferensen var en besvikelse ur många hänseenden. Framför allt misslyckades EU med att visa upp en enad och effektiv strategi för att hantera klimatförändringarna och med att stärka sin ledande politiska ställning i denna fråga. För att visa EU:s fortsatta kraft och beslutsamhet i egenskap av den ledande makten i världen när det gäller att bekämpa klimatförändringarna anser jag därför att antagandet av denna resolution är ytterst viktigt. Vi måste förbättra och främja ytterligare insatser för att hantera klimatförändringarna.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Personligen anser jag att det är helt fel att enbart inrikta sig på att minska koldioxidutsläppen i bekämpningen av klimatförändringarna. För det första glömmer många människor bort att forskningen om klimatförändringarnas orsaker fortfarande är i sin linda och för det andra är det helt felaktigt och ovetenskapligt att påstå att det finns en enda orsak till klimatförändringarna. Detta innebär att världen inte kommer att bli en bättre plats om vi enbart koncentrerar oss på koldioxid.

Jag anser att det är viktigare att vi koncentrerar oss på att spara in på resurser. Genom att minska förbrukningen av fossila bränslen och i högre grad utnyttja förnybara råvaror och förnybar energi kommer vi att minska vår påverkan på miljön, förbättra effektiviteten och skapa en bättre värld för våra barn och barnbarn. En effektivare och mer hållbar resursanvändning är en mycket mer värdefull strategi för oss, vårt samhälle och vår miljö än att bara minska koldioxidutsläppen, oavsett kostnaden.

  Anja Weisgerber (PPE). – (DE) Herr talman! Det har redan påpekats att klimatförhandlingarna i Köpenhamn blev en besvikelse för Europeiska unionen. Resultatet skiljde sig stort från EU:s ståndpunkt och från den ståndpunkt som vi behöver för att kunna skydda klimatet. Den enda positiva aspekten är erkännandet av målet om två grader eftersom detta kan leda till nödvändiga minskningsåtaganden.

Vi måste nu fråga oss vilka lärdomar vi kan dra av de misslyckade förhandlingarna och vad vi bör göra härnäst. Det är viktigt att ägna tid åt reflexion och att kritiskt se över vissa delar av den väg vi följt. Vi måste fråga oss hur vi ska kunna göra framsteg tillsammans med andra länder. Hur kan vi se till att även EU finns med vid förhandlingsbordet när USA, Kina och Indien möts för att förhandla fram en kompromiss? Hur kan vi förhandla mer effektivt med utvecklingsländerna och tillväxtekonomierna? Är det nödvändigt att dessa förhandlingar sker under FN:s överinseende?

Slutligen vill jag säga hur glad jag är över att jag kunde rösta för resolutionen, eftersom den enligt min mening fortsätter att framhäva EU:s banbrytande roll. Nu måste vi besvara dessa frågor och fortsätta längs vår inslagna väg, ur både ett nationellt och ett internationellt perspektiv.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Förslaget till resolution om resultatet av Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar är resultatet av ett detaljerat arbete av ledamöter från flera utskott och är kopplat till den långsiktiga strategin för en verkligt miljövänlig politik i enlighet med EU:s ekonomiska mål i en globaliserad värld. Jag måste emellertid protestera mot de oansvariga ändringsförslagen från den socialdemokratiska gruppen och De gröna, framför allt de som handlar om försöken att öka de långsiktiga målen för utsläppsminskning till 40 procent, förbudet mot kärnbränsle och EU:s övergångsskatt för klimatförändringar. Dessutom ogillar jag ECR-gruppens bagatellisering av klimatförändringarna och upprörs över den absurda kritiken mot den danske premiärministern, när man tvärtom borde tacka honom för de noggranna förberedelserna inför Köpenhamnskonferensen.

  Albert Deß (PPE). – (DE) Herr talman! Jag röstade mot förslaget till resolution eftersom det enligt min mening saknar vissa viktiga uppgifter. Den senaste tiden har det kommit flera rapporter om klimatforskare som förfalskar uppgifter. Det är viktigt för oss att diskutera detta och göra våra åsikter hörda.

För att undvika missförstånd vill jag påpeka att jag under många år har strävat efter att vi ska minska vår användning av fossila bränslen och därmed vår påverkan på miljön. Jag kan emellertid inte förstå den panik som förknippas med ordet ”klimatförändringar”. Jag har upplevt mycket under min långa karriär som politiker. I början av 1980-talet sade människor att det inte skulle finnas några träd kvar i Tyskland år 2000, men Tyskland är grönare än vad det någonsin varit. Det är sant att klimatet förändras, men detta har skett genom hela historien och kommer att fortsätta i framtiden. Av denna orsak röstade jag mot resolutionsförslaget.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Vid sin första presskonferens som president för Europeiska rådet uppmärksammade Herman Van Rompuy det faktum att 2009 var det första året för globalt styre och han såg tydligt fram emot Köpenhamnskonferensen som ett steg mot en ekonomisk global hantering av vår planet.

Det är synd att många människor har börjat utnyttja miljöagendan som ett sätt att driva en annan agenda, en agenda som utgår från en önskan om att ta makten från valda nationella politiker och koncentrera den till internationella teknokrater.

Det tragiska är inte bara att vi blir mindre demokratiska, utan att vi även förlorar det samförstånd som vi kunde ha haft när det gäller att ta itu med miljöproblem. Vare sig vi tillhör högern eller vänstern, de konservativa eller socialdemokraterna, kan vi alla enas om att vi vill ha en mångfald i energiförsörjningen och att vi inte vill att föroreningar ska pumpas ut i atmosfären. Trots detta tillämpas endast en uppsättning principer – de som främjar statligt ägande och korporatism. Dessa principer är faktiskt samma principer som har misslyckats inom politiken och i samhället, och de tillämpas nu för miljön. Miljön är alldeles för viktig för att överlåtas till vänstern.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! I diskussionen här i parlamentet är det många kolleger som beklagar det faktum att man inte lyssnade till EU under de diskussioner som nyligen ägde rum i Köpenhamn.

Vi kanske bör fundera över varför det var så. Låt oss se på vårt eget agerande här i Europaparlamentet. Till att börja med har vi två parlamentsbyggnader. Vi reser till Strasbourg och vi ser till att denna byggnad är uppvärmd och upplyst när vi inte är här – värsta sortens hyckleri. Låt oss se på utgiftssystemet – ett utgiftssystem som uppmuntrar parlamentsledamöter att åka taxi och bil med privatchaufför – men om man försöker resa med kollektivtrafik kan man inte begära ersättning för sin resa: hyckleri. Om ni tittar på parlamentets byggnader på kvällen kommer ni att se att de är upplysta och väl upplysta. Se på den gemensamma jordbrukspolitiken som många parlamentsledamöter stöder och som inte bara skadar utvecklingsländernas ekonomier utan även miljön.

Innan vi börjar predika för resten av världen är det därför hög tid att vi ser om vårt eget hus.

  Eija-Riitta Korhola (PPE). – (FI) Herr talman! Jag stödde ändringsförslag 43 där alla uppmanas att uppmärksamma den senaste tidens klimatskandaler. Dessa skandaler får mycket allvarligare konsekvenser än vad parlamentet vill tro. Vi måste kunna lita på oberoende vetenskaplig forskning, eftersom det annars inte finns något underlag för vårt beslutsfattande.

Jag har oroat mig för klimatförändringarna under hela min tioåriga karriär som parlamentsledamot. Jag har aktivt arbetat för en klimatpolitik för Europa genom lagstiftning för handel om utsläppsrätter, en politik som inte bara är ambitiös utan även rationell, så att vi inte bara flyttar utsläppen från en plats till en annan. Vår nuvarande strategi är byråkratisk och ineffektiv, vi agerar inte på ett banbrytande sätt och vi bör inte fortsätta längs den inslagna vägen.

Det värsta är att EU inte följer det som sker inom klimatforskningen just nu. Vi har skapat paniklösningar som bygger på förvanskad information. De falska påståendena i rapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) är ett så pass allvarligt problem att vi bör kräva att Rajendra Pachauri avgår som chef för IPCC. Vi bör även omvärdera våra kunskaper om hur klimatförändringarna utvecklats p.g.a. mänsklig verksamhet och hur effektiva våra politiska åtgärder har varit i fråga om detta.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Parlamentets resolution visar att vår institution på detta område, som på så många andra, inte har någon som helst omdömesförmåga när det gäller de dogmer som anfaller oss.

Många experter anser att den ökända hockeyklubbsformade exponentialkurvan för global uppvärmning i själva verket är en grafisk fabricering. Glaciärer smälter inte överallt. Under alla omständigheter och i motsats till vad IPCC uppger smälter de inte i Himalaya. Vattennivåerna är inte på väg att stiga och översvämma Bangladesh, tvärtom. Gangesdeltat stiger som ett resultat av flodavlagringar. Isbjörnar, som påstås vara på väg att utrotas, har aldrig varit så fruktsamma som de är i dag. Det har flera gånger i historien skett växlingar mellan varma och kalla perioder, bl.a. helt nyligen, oberoende av någon mänsklig verksamhet. Växlingarna beror förmodligen på faktorer som är kopplade till astronomin och orsakas inte av de påstådda växthusgaserna.

Tills dess att dessa frågor har besvarats kan vi bara förmoda att detta är en storslagen ideologisk dogm som utarbetats för att rättfärdiga införandet av en världsregering.

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill förklara varför jag röstade om ändringsförslag 12 genom att tydligt förklara att partiet l’Italia dei Valori är emot framställandet av kärnenergi.

Vi motsatte oss detta redan under valkampanjen och gjorde det till en del av vårt valmanifest. Nu strävar vi med bestämdhet mot detta mål genom en tydlig åtgärd som vi nyligen fastställde vid vår kongress i Italien. Vi har gett oss ut på ett stort korståg för att verka för en folkomröstning mot en italiensk regeringslag som stjälper omkull den majoritetsröst som italienarna redan gett uttryck för under en folkomröstning.

Vi gör detta för att vi vill ha en ren framtid med förnybar energi som baseras på sol- och vindenergi. Vi gör detta framför allt eftersom vi, som jag tidigare sade, vill att det italienska folkets vilja ska uttryckas i stället för viljan hos en ytterst liten majoritet i det italienska parlamentet.

Betänkande: Domenici (A7-0007/2010)

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Just i det ögonblick då människorna i Massachusetts röstade mot alltför hög beskattning och alltför stor förvaltning skröt våra egna kommissionskandidater om sina planer på att harmonisera beskattningen inom EU och skapa separata intäkter för Bryssel. Hur ska vi kunna förklara denna skillnad mellan de två sammanslutningarna?

Det förefaller som om man måste söka förklaringen i de två sammanslutningarnas grundläggande DNA. USA grundades utifrån folkets revolt mot en avlägsen och enväldig förvaltning och mot hög beskattning, medan Europeiska unionen naturligtvis – i rad 1 i artikel 1 i det fördrag genom vilken den grundades – förbinder sig att skapa en allt fastare sammanslutning. Genom att göra detta motsätter den sig konkurrensen, den yttre kurvan som utgör det huvudsakliga hindret för förvaltningen. Det är därför vi nu – i enlighet med de grundläggande doktrinerna – upplever denna intolerans i fråga om skattekonkurrens som ger sken av att vara ett angrepp mot skatteparadis, vilket är vad en jurisdiktion som har haft ett mer effektivt system med lägre skatter kallas. Sanningen är att skattekonkurrens – eller skatteparadis, om ni insisterar på att kalla dem det – är det vanligaste sättet att se till att förvaltningen är liten och medborgaren stor och fri.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! Vid denna tidpunkt måste man undra, varför denna fokusering på skattefrågor, samarbete på skatteområdet och förvaltning i skattefrågor?

Ni behöver bara se på situationen i flera medlemsstater för att få ett hum om svaret. Vi har länder som har dragit på sig stora skulder. I mitt hemland Storbritannien har regeringen spenderat pengar som den inte har och måste nu fylla ett massivt hål i budgeten. Även före finanskrisen fanns det länder som var kända för att inte inkassera tillräckligt höga skatter till medborgarnas samhällsservice. Dessutom använder vi skattebetalarnas pengar till att stödja företag som har misslyckats och som förvaltas på ett dåligt sätt, och banker som sköts på ett bristfälligt sätt.

Vad bör vi då göra? Vi bör först och främst främja en lösning på alla de problem som jag har beskrivit, men vi får inte heller glömma bort att skattekonkurrens är något mycket positivt eftersom den uppmuntrar förvaltningarna att ta mindre av våra pengar och tillhandahålla tjänster på ett mer effektivt sätt.

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Herr talman! I dag har parlamentet röstat om ett dokument som handlar om skattebedrägerier och skattefusk. Detta dokument stöddes inte av min grupp. Även om jag helhjärtat stöder många av de åtgärder som har föreslagits för att få ett stopp på skattebedrägerier och skattefusk gick detta dokument mycket längre än så och det var framför allt tre faktorer som oroade mig.

För det första får åtgärder mot dem som begår skattebedrägerier inte användas som ett sätt att öka skatteharmoniseringen i EU för dem av oss som är hederliga och betalar skatt. Parlamentet har under lång tid försvarat medlemsstaternas rätt att fastställa procentsatser för företagsbeskattning och vi bör fortsätta att göra detta.

För det andra föreslås en avgift på EU-nivå på beskattningsområdet. Vi har motsatt oss att parlamentet ska införa EU-omfattande skatter.

För det tredje handlar det om att dela information. Ja, vi bör dela viss information, men vi bör alltid överväga hur mycket, i vilket syfte och till vilken nytta, och vi får inte utgå från att alla omständigheter är exakt likadana.

Betänkande: Tarabella (A7-0004/2010)

  Astrid Lulling, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman! Det är synd att en entusiastisk majoritet i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män anstränger sig så hårt för att överbelasta vår ståndpunkt om utskottets årsrapport om jämställdhet mellan män och kvinnor i Europeiska unionen med synpunkter och påståenden som är kontraproduktiva för kvinnor och som bl.a. försämrar deras möjligheter till sysselsättning.

Även om avsikten bakom vissa synpunkter är god får vi inte glömma bort att alltför mycket skydd kan leda till att allt skydd förstörs. Stötestenen för min grupp har emellertid återigen varit rätten till fri abort som presenteras som en enkel form av födelsekontroll.

Vår grupp invänder inte mot uppfattningen att kvinnor måste ha fullständig makt över sina sexuella och reproduktiva rättigheter. Även vi anser att framför allt unga flickor måste bli mer välinformerade på området sexuell och reproduktiv hälsa. Genom att i samma mening kräva ”enkel tillgång till preventivmedel och abort, och tillgång till kostnadsfri abortrådgivning” bevisar emellertid författarna att de inte gör den nödvändiga åtskillnaden mellan dessa två tjänster och att de likställer dem i fråga om födelsekontroll. Vi instämmer inte i detta.

Vidare är lagstiftning om laglig abort i enlighet med subsidiaritetsprincipen medlemsstaternas ansvar. Därför ska EU inte lägga sig i denna fråga. Vi har ansträngt oss mycket hårt för att nå samförstånd med föredraganden för betänkandet, Marc Tarabella, i syfte att bekämpa all form av diskriminering som ännu inte har utrotats.

Jag beklagar att en majoritet av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män – och dessvärre även av parlamentet – har försökt att skapa politiska och ideologiska tvister i stället för att koncentrera sig på det som bör vara det huvudsakliga målet för vår verksamhet: att sträva efter att uppnå lika behandling och lika möjligheter för män och kvinnor. Jag beklagar att min grupp av dessa orsaker inte kunde rösta för betänkandet.

  Filip Kaczmarek (PPE). – (PL) Herr talman! Även jag röstade mot betänkandet. Jag gjorde det trots att jag förespråkar jämställdhet mellan könen. Jag kan emellertid inte godta att abort i betänkandet behandlas som en uttrycklig rättighet, och – som Astrid Lulling sade – en form av födelsekontroll. I mitt land uppfattas inte abort på detta sätt. Jag anser att vårt sätt att betrakta abort är vår egen angelägenhet. Det är även allvarligt att betänkandet utgör en kränkning av subsidiaritetsprincipen.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE). – (PL) Herr talman! Jämställdhet mellan kvinnor och män är en viktig fråga. Mycket har uppnåtts på detta område, men det finns fortfarande områden där kvinnor behandlas sämre än män. Vi tjänar fortfarande mindre, kvinnor löper högre risk att drabbas av fattigdom och det är svårare för kvinnor att göra akademisk karriär eller karriär inom näringslivet. I parlamentets betänkande uppmärksammas dessa problem, och man betonar nödvändigheten av att vidta särskilda åtgärder för att garantera en jämn könsfördelning på arbetsmarknaden och inom utbildningen.

Jag beklagar att jag inte kunde stödja detta förslag. Jag röstade mot betänkandet eftersom det innehåller bestämmelser som syftar till att göra abort allmänt tillgänglig inom Europeiska unionen. För det första hör dessa frågor till dem som det uteslutande är upp till medlemsstaterna att besluta om. För det andra är frågan om oönskade graviditeter ett mycket stort problem, men vi kan inte införa lagstiftning där abort behandlas som en form av kostnadsfritt preventivmedel. Jag anser inte heller att abort ska vara ett sätt att befria människor från de konsekvenser och det ansvar som är förknippade med att bli sexuellt aktiv. Jag anser att mänskligt liv förtjänar mer än så.

  Tiziano Motti (PPE) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I dag strävar vi efter att stärka kvinnans roll i unionen.

Denna resolution har många punkter som jag naturligtvis instämmer i, och jag måste påpeka att många av dem rör min egen politiska verksamhet, framför allt när det gäller tillträde till arbetsmarknaden och att skydda kvinnor från alla former av våld.

Jag måste emellertid påpeka att resolutionen även blivit något av en soppa som en skicklig kock har försökt att tillsätta – eller snarare har tillsatt – många olika ingredienser till. Låt mig tydliggöra detta. Det talas om våld, om skydd mot våld. Detta följs av en enda rad om preventivmedel och abort, två frågor som i själva verket är sinsemellan mycket olika och som måste behandlas på olika sätt. När det gäller abort måste vi rikta vår uppmärksamhet och våra tankar mot livets okränkbarhet.

Detta val innebar att jag inte kunde rösta för resolutionen utan var tvungen att lägga ned min röst. Jag anser att denna noggrant uttänkta strategi som syftar till att nå samförstånd med politiker och medier inte ligger i de europeiska kvinnornas intresse.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr talman! Till skillnad från föregående talare är jag en av de 381 parlamentsledamöter som stödde antagandet av detta förslag – och det är 10 gånger fler än antalet ledamöter i utskottet för kvinnors rättigheter. Lika rättigheter, lika möjligheter och jämställdhet mellan könen i det dagliga livet ligger definitivt i allas vårt intresse. Lika rättigheter för kvinnor och män är inte ett mål i sig, utan en nödvändig förutsättning för att uppnå Europeiska unionens mål, och ett rationellt utnyttjande av vår egen potential.

Det faktum att vi vid det här laget har talat om detta i 40 år ger definitivt en antydan om hur komplex och mångfacetterad denna fråga är. Det krävs en integrerad politik för att lösa dessa frågor. Jag hoppas att detta inte bara är ytterligare en strategi på pappret och därför vill jag betona det som även lyfts fram i betänkandet – betydelsen av genomförande och övervakning.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Inte heller jag röstade för Marc Tarabellas kontroversiella och obalanserade betänkande om jämställdhet mellan könen och jag beklagar att 381 parlamentsledamöter, med undantag av ledamöterna från Europeiska folkpartiet, röstade för betänkandet. Kanske hade de inte läst det. Flera av ändringsförslagen inkräktar på medlemsstaternas exklusiva behörighet, framför allt när det gäller politik som gynnar familjerna och etiskt känsliga områden. Vill de verkligen inrätta och finansiera en ny typ av institution för övervakning av våld mot kvinnor inom EU? Vet de verkligen inte att unionen har instrument, ett ämbete och lagstiftning för att kontrollera att såväl mäns som kvinnors mänskliga rättigheter respekteras? Anser de verkligen att vi behöver en stadga för kvinnors rättigheter utöver den befintliga och bindande stadgan om europeiska medborgares grundläggande rättigheter? I betänkandet hänvisas det även till de s.k. Barcelonamålen, trots att dessa strider mot rekommendationerna från experter som menar att spädbarn och små barn behöver vara hos sin familj och inte i enlighet med rekommendationerna från Barcelona bör lämnas på daghem. Daghemmen bör vara en sista utväg. Även om rekommendationerna i betänkandet inte är bindande så är mänsklig dumhet smittsam och därför bör parlamentet inte stödja detta. Sjuttiofem parlamentsledamöter lade ned sina röster och jag välkomnar att 253 ledamöter från Europeiska folkpartiet röstade mot betänkandet.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Romfördraget innehåller en mening om denna fråga. Där sägs att män och kvinnor ska få lika lön för lika arbete. Det låter ganska enkelt. Vi tror alla att vi förstår vad det innebär.

Det som har hänt under de påföljande decennierna är emellertid att EG-domstolen genom en process av rättslig aktivism gradvis har utökat betydelsen av denna fras till något som går utöver vad någon förnuftig person skulle anta. Först definierade den ”lika lön” som lika pensionsrättigheter och lika semester osv. Därefter definierade den ”lika arbete” som arbete av lika värde. Hur ska en arbetsgivare kunna bedöma detta? Handlar det om hur svårt det ser ut när någon arbetar? Måste de beakta tillgången på tillräckligt kvalificerade sökande? I fallet med South-West Trains i Storbritannien utökades betydelsen till att omfatta rättigheter för äkta makar i äktenskap mellan personer av samma kön. Nu talar vi om reproduktiva rättigheter.

Allt detta kan diskuteras. Antingen anser man att staten inte bör reglera avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller så anser man att vi behöver denna lagstiftning. Men oavsett vilken sida man tillhör är väl detta ändå en diskussion som bör hållas av folkvalda företrädare som vi kan rösta för och emot? Det är upprörande att en domstol påtvingar oss lagstiftning. En domstol med ett uppdrag är ett hot, en högsta domstol med ett uppdrag är en form av förtryck.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE). – (PL) Herr talman! Mitt efternamn – Skrzydlewska – är mycket svårt att uttala men jag är vad vid att inte många människor kan uttala det på rätt sätt.

Under dagens omröstning röstade vi om betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2009. Bland de bestämmelser som rör problem kopplade till diskriminering mot kvinnor och deras situation på arbetsmarknaden, som är svårare än männens, fanns bestämmelser där medlemsstaterna uppmanas att underlätta allmän tillgång till abort och tjänster som är kopplade till reproduktiv och sexuell hälsa. Jag vill påpeka att frågor som rör abort är något som de enskilda medlemsstaterna ska besluta om. Jag röstade mot betänkandet i den slutliga omröstningen eftersom jag anser att vi i kampen för rätten till likabehandling av kvinnor och män inte får göra så att denna rätt blir beroende av val som är kopplade till sexuella frågor.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Det gläder mig verkligen att vi kristdemokrater från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) röstade mot detta förfärliga ideologiska betänkande som lagts fram av socialisterna, kommunisterna, De gröna och framför allt de liberala. Det är ett angrepp mot ofödda barns rätt till liv och ett angrepp mot subsidiaritetsprincipen. Jag är därför förfärad över att liberalerna kommit att bli hantlangare åt vänstern och agerat på ett sätt som strider mot subsidiaritetsprincipen.

Denna typ av betänkande skadar vårt anseende hos befolkningen och i kandidatländerna. Vissa av de ideologiska elementen som är kopplade till Kroatien och Makedonien i framstegsrapporterna skadar oss också. Därför måste vi tydligt förklara gemenskapens regelverk, som jag är helt och hållet för, för människorna, och förklara EU:s ansvarsområden och farligt ideologiskt nonsens. För att spinna vidare på den metafor som min italienska kollega använde är vi naturligtvis för soppan, men mot att tillsätta cyanid till den.

Resolutionsförslag B7-0069/2010

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Låt mig berätta historien om två afrikanska länder. År 1978 förbjöd Kenya jakten på elefanter och detta beslut följdes av ett närmast totalt utplånande av elefanthjordarna i Kenya. Ungefär samtidigt – 1979 – införde Rhodesia, som landet då fortfarande hette, en bestämmelse som innebar att den vars mark elefanter strövade omkring på blev ägare till elefanterna. Resultatet blev en explosion av antalet elefanter.

Vi i parlamentet ser inte på elefanten på samma sätt som afrikanerna gör. Vi hotas inte av den, den trampar inte på våra grödor, den förstör inte våra byar och den skadar inte våra folks hälsa. Det enda sättet att förhindra lokalbefolkningen från att göra det mest logiska, dvs. att utrota ett farligt hot, är att ge dem ett incitament genom att behandla den som en förnybar resurs. Det var naturligtvis detta Rhodesia – nuvarande Zimbabwe – gjorde med framgång. Miljöpolitiken bör erkänna Aristoteles grundläggande kloka ord om att det som ingen äger kommer ingen heller att ta hand om.

Resolutionsförslag B7-0067/2010

  Romana Jordan Cizelj (PPE). – (SL) Jag är för Kroatiens medlemskap i Europeiska unionen, men det får inte ske på bekostnad av Sloveniens nationella intressen. Jag talar naturligtvis om gränstvisten mellan Slovenien och Kroatien. Detta är inte bara något abstrakt utan något som påverkar människors liv.

Här i Strasbourg har Europaparlamentet uppmanat det slovenska parlamentet att ratificera skiljeavtalet så snart som möjligt. Detta är naturligtvis ett inkräktande på det slovenska parlamentets behörighet. Jag undrar också om någon har frågat sig varför Slovenien inte redan har ratificerat avtalet. Det jag vill säga i denna fråga är att alla parlamentsgrupper i augusti 2007 sade att en eventuell lösning måste överensstämma med skälighetsprincipen.

Naturligtvis undrar även jag varför någon över huvud taget skulle ha något att invända mot denna princip. Och trots detta har principen inte införlivats i skiljeavtalet. Jag röstade mot förslaget till resolution eftersom det inte överensstämmer med denna princip.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Jag är mycket glad över att i dag stödja betänkandet om de viktiga framstegen i Kroatien vad gäller förberedelserna inför anslutningen till EU. Förhållandet mellan tjeckiska medborgare och kroater går långt tillbaka, vilket bl.a. märks genom att tiotusentals familjer besöker landet varje år och har vänner där. Detta är därför ett utmärkt betänkande för oss eftersom det visar att Kroatien kommer att vara redo för medlemskap nästa år. Jag tror inte att ratificeringsförfarandet för anslutningsavtalet kommer att störas av någon del av den interna politiska verksamheten inom de 27 länder som omfattas av Lissabonavtalet och jag tror även att parlamenten i Slovenien och Kroatien kommer att hitta en rättvis lösning på sin gränstvist.

Resolutionsförslag B7-0065/2010

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Herr talman! Jag kommer också att fatta mig kort. Detta är ytterligare ett positivt betänkande för Balkanländerna. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien uppfyller gradvis de politiska kriterier som är en nödvändig förutsättning för att inleda anslutningsförhandlingar och även för ett viseringsfritt system med EU. Det senaste valet bidrog till detta. Det visade tydligt att medborgarna i detta land vill ha internationella normer och fredlig samexistens. När det gäller att hitta lösningar i godo för problemområden anser jag också att de demokratiska institutionerna kommer att lyckas stärka förhandlingarna med Grekland.

Resolutionsförslag B7-0068/2010

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Jag kommer återigen att vara mycket kortfattad. Jag vill säga att vi har antagit ett mycket rättframt betänkande som handlar om hur Turkiet på ett ansvarsfullt sätt kan anpassa sin lagstiftning enligt EU:s modell och även om det faktum att de politiska kriterierna på det människorättsliga området, framför allt när det gäller kvinnor och religiösa minoriteter, ännu inte har uppfyllts. Cypernfrågan har inte heller lösts. Trots detta stödde en majoritet av parlamentsledamöterna inledandet av anslutningsförhandlingar för några år sedan. Jag välkomnar att Turkiet rör sig i riktning mot demokrati och Europa, men jag vill återigen säga att inrättandet av ett privilegierat partnerskap skulle ha varit en bättre lösning på de ekonomiska förbindelserna än att lova Turkiet med dess 70 miljoner medborgare anslutning. Det vore även mer uppriktigt, eftersom jag befarar att ett anslutningsavtal ändå inte skulle godkännas i en framtida folkomröstning.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Det gläder mig att parlamentet med stor och tydlig majoritet har förkastat den socialdemokratiska gruppens och De grönas försök att ställa upp ett mål om fullständigt medlemskap för Turkiet. Processen måste förbli öppen, och för att tala klarspråk måste den omedelbart inriktas på en skräddarsydd särskild status eller ett privilegierat partnerskap.

Turkiet är inte ett europeiskt land, men det är vår viktigaste samarbetspartner i Europas utkanter. Som svar till Wolfgang Kreissl-Dörfler, som tog upp detta tidigare, vill jag därför säga att vi vill ha ett nära samarbete, men utan att Turkiet blir medlem i EU:s institutioner och utan fullständig rörelsefrihet. Vi vill emellertid ha ett nära ekonomiskt och politiskt samarbete. Detta är ett mycket exakt begrepp och jag tror att det finns en chans att det kan genomföras eftersom majoriteten av människorna i Turkiet och EU inte är för ett fullständigt medlemskap. Därför vore det mer förnuftigt att inte ödsla mer tid på detta utan i stället helt och hållet fokusera på målet för partnerskap.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Alla länder som strävar efter att bli medlemmar i Europeiska unionen måste inte bara formellt uppfylla utan även internt identifiera sig med minimikraven på området demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Enligt framstegsrapporten för 2009 har Turkiet fortfarande en lång väg kvar att gå. Landet må ha åtagit sig att genomföra reformer, upprätthålla goda förbindelser med sina grannländer och gradvis anpassa sig till EU:s normer och värderingar, men detta är det fjärde året som man misslyckas med att genomföra bestämmelserna i anslutningsavtalet mellan Europeiska unionen och Turkiet.

Enligt min mening är det oacceptabelt att överväga medlemskap för ett land där kvinnors rättigheter och religions-, tanke- och yttrandefriheten kränks, där tortyr, diskriminering och korruption tillåts och där militären fortsätter att blanda sig i det politiska livet och utrikespolitiken. Reformerna bör även inbegripa en reform av valsystemet genom en minskning av tioprocentströskeln för att garantera en bättre pluralistisk demokrati.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Casa (A7-0008/2010)

  Sophie Briard Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) David Casas betänkande om det gemensamma systemet för mervärdesskatt i fråga om faktureringsbestämmelser har antagits av en mycket stor majoritet av ledamöterna, däribland undertecknad. Genom detta system samt ökad harmonisering av EU-krav och omfattande användning av elektronisk fakturering kommer bestämmelserna om mervärdesskatt och fakturering att förenklas. Detta direktivs ikraftträdande kommer därför att bidra till att företagens betungande administrativa börda minskar och att insatserna för att bekämpa momsbedrägerier ökar.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag handlar om upprättandet av ett självbedömningssystem på frivillig försöksbasis när det gäller leverans eller tillhandahållande av vissa varor eller tjänster som är känsliga för bedrägeri. Enligt kommissionen är detta nödvändigt eftersom det fortfarande förekommer ett stort antal fall av momsbedrägerier, och kommissionen har även information om påstådda fall av bedrägeri i fråga om handel med tillstånd för utsläpp av växthusgaser.

Utifrån denna information föreslås det i parlamentets betänkande att de medlemsstater som röstar för detta system bör vara skyldiga att göra samma sak för systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser.

Vi anser att förslagets experimentella karaktär kan ha vissa förtjänster och därför stöder vi ändringsförslagen från parlamentet, framför allt förslaget om en rapport med en utvärdering av ”den samlade verkan och effektiviteten av åtgärden om tillämpning av förfarandet samt åtgärdens kostnadseffektivitet för att på nytt pröva huruvida en utvidgning eller breddning av dess tillämpningsområde är lämplig”.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I detta betänkande behandlas viktiga frågor som rör bedrägeri, bl.a. på området utsläpp av växthusgaser. Kommissionen måste rapportera om hur effektivt förfarandet för omvänd betalningsskyldighet är i syfte att fastställa om det vore lämpligt att utöka förfarandet på andra områden.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Antagandet av direktiv 2006/112/EG var ett viktigt steg i bekämpningen av skattefusk. Oavsett alla dess positiva inslag var det emellertid inte tillräckligt effektivt för att bekämpa s.k. karusellbedrägeri i fråga om mervärdesskatt. Denna typ av skattebedrägeri är en viktig orsak till de förlorade skatteintäkterna i medlemsstaterna och har varit ett av de vanligaste tillvägagångssätten. I denna tid av ekonomisk kris, när kampen mot skattebedrägerier är ännu viktigare p.g.a. förlusten av intäkter, måste vi göra allt vi kan för att bekämpa bedrägerierna eftersom detta kommer att ha en viktig inverkan, inte bara på våra åtgärder mot den rådande internationella krisen utan även på möjligheten att driva en lämplig socialpolitik.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag var en av de första som stödde tanken bakom kommissionens förslag.

Vi i utskottet för ekonomi och valutafrågor har analyserat och i någon mån förbättrat kommissionens dokument. Jag instämmer med föredraganden, framför allt i fråga om förtydligandena av tillämpningen av det frivilliga förfarandet för omvänd betalningsskyldighet och rapporteringsskyldigheter. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att begära antingen rapportering transaktion för transaktion eller övergripande rapportering av transaktioner.

Genom det förslag som vi behandlar stärks systemet för handel med utsläppsrätter gentemot bedragare samtidigt som den administrativa bördan minskar för hederliga företag.

Avslutningsvis anser jag att parlamentet bör få fullständig information om resultatet av detta tillfälliga genomförande av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Det var med djup övertygelse som jag röstade för David Casas betänkande. I egenskap av första vice ordförande för budgetkontrollutskottet och föredragande för ett betänkande om momsbedrägerier som antogs i september 2008 har jag upprepade gånger förespråkat effektiv bekämpning av momsbedrägerier eftersom detta utgör ett stort problem när det gäller medlemsstaternas intäkter och den inre marknadens funktion. En vanlig och särskilt allvarlig form av bedrägeri är det som kallas karusellbedrägeri. Det totala beloppet av förlorade skatteintäkter beräknas uppgå till mellan 20 och 100 miljarder euro per år. Det är ett mycket stort belopp som verkligen skulle komma till användning i tider av ekonomisk kris.

De brottslingar som är aktiva på detta område är särskilt uppfinningsrika. Det har nyligen avslöjats att de även bedriver sin brottsliga verksamhet inom systemet för handel med utsläppsrätter. Överföringen av utsläppsrätter mellan beskattningsbara personer inom systemet för handel med utsläppsrätter, som uteslutande sker elektroniskt, anses utgöra en tjänst och är beskattningsbar i det land där mottagaren har sitt säte. Företagen köper koldioxidkrediter från andra medlemsstaters mervärdesskattebefriade källor och säljer dem sedan till företag i sin egen medlemsstat till ett pris som inkluderar mervärdesskatt. Skenföretagen betalar sedan inte in mervärdesskatten till statskassan. Det är nödvändigt att vi tar itu med denna form av brottslighet.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Jag välkomnar tillämpningen av systemet för omvänd betalningsskyldighet. Jag anar emellertid att det innehåller ett fel. Ett exempel: Medborgare A sålde något till medborgare B. Medborgare B sålde det vidare till medborgare C. Medborgare C sålde det till slutkunden eller en person som inte betalar mervärdesskatt. Eftersom medborgare A inte är slutförsäljare betalar han eller hon inte mervärdesskatt. Endast medborgare C som säljer varorna till slutkunden betalar mervärdesskatt. Kruxet med detta är att medborgare B inte beskattas alls, trots att syftet med hans eller hennes verksamhet är att köpa billigt och sälja dyrt. Därför föreslås det att medborgare B ska betala mervärdesskatt på prisskillnaden till statskassan. Detta system har många positiva aspekter, med ett undantag: Ingen kommer att begära att få den mervärdesskatt man betalat återbetald från statskassan, men om medborgare C är en bedragare kommer han eller hon helt enkelt inte att betala mervärdesskatt som slutförsäljare. Med andra ord kommer det inte att uppstå någon negativ balans genom tillämpningen av systemet för omvänd betalningsskyldighet eftersom ingen kommer att ansöka om återbetalning av mervärdesskatt. Jag anser att det kommer att vara mycket enkelt att administrera detta system eftersom skatteinspektörerna mycket enkelt kommer att kunna avslöja skillnaden i priserna på varor. Om jag har fel vore jag mycket tacksam över ett skriftligt svar om lämpligheten eller bristen i det system jag har föreslagit.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Resolutionen är utformad i syfte att ändra rådets momsdirektiv 2006/112/EG för att möjliggöra tillfällig tillämpning av förfarandet med omvänd betalningsskyldighet för att bekämpa bedrägeri som är kopplat till handeln med utsläppsrätter och transaktioner för vissa varor som är känsliga för bedrägeri. Skattebedrägerier är ett stort problem när det gäller att få den inre marknaden att fungera väl och innebär att medlemsstaterna går miste om skatteintäkter. Därför har flera av dem begärt att få bekämpa bedrägerier med ett förfarande för omvänd betalningsskyldighet som inriktas på vissa sektorer som är känsliga för bedrägeri och på vissa varor. Den vanligaste formen av bedrägeri är när en leverantör som är registrerad för mervärdesskatt fakturerar leveranser av livsmedel och sedan försvinner utan att betala den mervärdesskatt den är skyldig, samtidigt som den förser köparna (som också är registrerade för mervärdesskatt) med giltiga fakturor som gör det möjligt för dem att dra av sin mervärdesskatt. De nationella finansministrarna inkasserar därför inte rätt mervärdesskatt för varorna i fråga och måste återbetala den inbetalda mervärdesskatten till nästa företag i mervärdesskattekedjan. Detta innebär att medlemsstaterna förlorar två gånger. Därför röstade jag för denna lagstiftningsresolution.

Betänkande: van Nistelrooij (A7-0048/2009)

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Att tillhandahålla bostäder till medborgare, framför allt sårbara människor i marginaliserade befolkningsgrupper som lever i djup fattigdom, måste vara grundläggande för vårt samhälle. Det ekonomiska stödet från strukturfonderna kan utgöra ett viktigt bidrag till de insatser som nationella myndigheter genomför för att lösa detta problem. Både Europaparlamentet och rådet har vid upprepade tillfällen bett kommissionen agera för att främja dessa befolkningsgruppers integrering. Som ett resultat av dagens omröstning har vi fått en ny ändrad förordning som innebär att samtliga 27 medlemsstater kan använda pengar från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) till att renovera eller ersätta bostäder för marginaliserade befolkningsgrupper och därigenom stödja de mest missgynnade grupperna i samhället.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag måste påpeka att betänkandet saknar en allmän angivelse av vem som ska vara mottagare av stödåtgärderna om de införs. Det hänvisas till ”marginaliserade befolkningsgrupper”, men innebörden av detta uttryck, som kan betyda många olika saker bara i sociologiska termer, förklaras inte närmare. De enda hänvisningarna – som dessutom redan finns i kommissionens förslag – rör den romska befolkningen. I betänkandet påpekas att hänvisningen till den romska befolkningen inte får innebära att åtgärder för att hjälpa andra marginaliserade befolkningsgrupper utesluts. Detta utgör ingen garanti för att andra individer, som p.g.a. särskilt svåra ekonomiska, arbetsrelaterade eller familjerelaterade situationer är ”socialt marginaliserade,” gynnas av den del av Eruf som är avsedd för bostadspolitik. Avslutningsvis bör kommissionen enligt betänkandet ha befogenhet att besluta om vilka kriterier som ska tillämpas för att fastställa vilken del av Eruf som kan anslås till hjälp åt marginaliserade befolkningsgrupper. Detta förefaller innebära att kommissionen ensam får befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar i fastställandet av de ovannämnda kriterierna, kriterier som åtgärdens omfattning och räckvidd faktiskt är beroende av, vid en tidpunkt när parlamentet inte har något förutsebart sätt att agera och uttrycka sina åsikter på. I avvaktan på parlamentets kommande uppföljning av betänkandet och eftersom detta är den första behandlingen lägger jag ned min röst.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder detta ramavtal eftersom samarbetet mellan Europaparlamentet och kommissionen är särskilt viktigt när det gäller att stärka Europeiska unionens stabilitet och öka effektiviteten i dess arbete. Enligt detta avtal måste kommissionen efter det att en begäran om ett lagstiftningsinitiativ har överlämnats till Europaparlamentet svara inom en månad och utarbeta lämplig lagstiftning inom ett år. Om EU vägrar att utarbeta den begärda handlingen måste man motivera sitt beslut i detalj. Hittills har endast kommissionen kunnat ta initiativ till EU-lagstiftning, men i Lissabonfördraget fastställs att en majoritet av Europaparlamentet har rätt att upprätta EU-lagstiftning. Parlamentet och kommissionen kommer att ha ett nära samarbete i ett tidigt skede av eventuella lagstiftningsinitiativ som utgår från medborgares initiativ. Vid undertecknandet av internationella fördrag kommer även Europaparlamentets experter att delta i diskussionerna. Enligt avtalet får parlamentet rätt att delta som observatör vid vissa internationella EU-samtal och rätt att erhålla mer information om internationella fördrag.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag är glad över att rösta för denna ändring av Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) för att utöka räckvidden för dess bostadsinsatser till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper i medlemsstaterna. Hittills har bostadsinsatser endast kunnat ske inom ramen för stadsutvecklingsprojekt som är kopplade till renovering av bostäder. Enligt min mening är detta kriterium orimligt och diskriminerande med tanke på att majoriteten av dessa familjer, såsom är fallet i Portugal, bor i härbärgen i stadsområden. Det är dessa människor som har störst behov av sådana insatser och de bör inte uteslutas p.g.a. att de befinner sig på ”fel” plats. Jag välkomnar parlamentets ändringsförslag till stöd för territoriell sammanhållning.

Dessutom innebär dessa nya bestämmelser att alla medlemsstater omfattas, till skillnad från kommissionens ursprungliga förslag där genomförandet begränsades till de nya medlemsstaterna. På så sätt undviks onödig diskriminering mellan marginaliserade europeiska familjer. Detta är ett globalt problem, och det påverkar tusentals familjer över hela Europa! Situationen är särskilt allvarlig i Portugal p.g.a. den ekonomiska kris som landet genomgår och den extrema fattigdom som många familjer drabbats av.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder detta betänkande som innebär att stödberättigande bostadsinsatser för marginaliserade befolkningsgrupper utökas till Europeiska regionala utvecklingsfonden. Enligt de nya reglerna kommer alla medlemsstater att kunna utnyttja sådana EU-medel som tidigare inte varit tillgängliga för de medlemsstater som blev medlemmar 2004 för att förbättra villkoren för marginaliserade hushåll. När bostäder förfaller förvägras de boende rätten till anständiga levnadsförhållanden. Detta är ett stort hinder mot integrering och social sammanhållning. Genom denna förordning kommer Eruf att kunna utnyttjas för bostadsrenoveringsprojekt, men för att motverka risken för segregering måste dessa initiativ ingå i en mer omfattande ram för social integration på områdena hälsa, utbildning och sociala frågor.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionen försöker ändra bestämmelserna i förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) så att det blir möjligt för nya medlemsstater att använda sig av dessa medel för att genomföra bostadsinsatser till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper i landsbygdsområden.

Vi får inte glömma bort att denna ändring endast gäller de nya medlemsstater som har stora marginaliserade invandrargrupper som lever i landsbygdsområden. Detta motiverar antagandet av en särskild bestämmelse i förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I arbetet med att bekämpa fattigdom och förbättra levnadsvillkoren för de mest missgynnade delarna av befolkningen, vars omständigheter har förvärrats i och med de senaste årens allvarliga kris, har Europeiska unionen en skyldighet att säkra och främja en långsiktig politik för social integration. Utöver problemen med hygien förvärras bostadsvillkoren även på andra sätt, vilket ofta leder till en risk för segregering och marginalisering. Levnadsvillkoren är ytterst viktiga för varje medborgares självkänsla och känsla av socialt värde. Tillsammans med utbildning, hälsa och sysselsättning har de en central roll i fråga om uppbyggnad, utveckling och befästande av alla försök till ett hållbart liv, oavsett om det handlar om en enskild individ eller om en familj.

Det är emellertid viktigt att vi ser till att det i EU:s insatsstrategier inte görs någon skillnad p.g.a. kön, ras eller etnisk tillhörighet. Om Europa ska få ett mer balanserat samhälle måste vi undvika att getton eller områden som förknippas med en särskilt missgynnad eller marginaliserad befolkningsgrupp uppstår eller växer. Politiken för social integration måste även riktas mot dem som är i störst behov av den, utan att det görs någon skillnad mellan europeiska medborgare.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Genom denna förordning blir det möjligt för medlemsstaterna att använda Europeiska regionala utvecklingsfonden på ett integrerat och förnuftigt sätt. Genom att göra befintliga medel tillgängliga för marginaliserade befolkningsgrupper, varav många befinner sig i landsbygdsområden och på härbärgen och inte gynnades av de tidigare bestämmelserna, kommer denna förordning att på ett betydande sätt bidra till den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill ange skälen till att jag röstade för ändringsförslagen. För det första ansåg jag det nödvändigt att bredda förslagets geografiska räckvidd till att omfatta samtliga 27 EU-medlemsstater eftersom de problem vi har för avsikt att bekämpa med denna förordning uppstår över hela Europeiska unionen. Därför finns det ingen mening med att begränsa förordningen till endast de 12 nya EU-medlemsstaterna. För det andra ansåg jag att det var rätt att återinföra den tidigare versionen av den sista delen av artikel 7 (”Kommissionen ska anta” i stället för ”får anta”), så att kommissionen kan fortsätta att fullfölja sin ursprungliga uppgift med att utvärdera och fastställa kriterier för insatser för att garantera att politiken är effektiv och tillför mervärde och även beakta kostnaderna.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Bostadssituationen i EU är kritisk. Vad vi behöver är en europeisk politik för anständiga bostäder för alla, en bindande och ambitiös social bostadspolitik i EU. Naturligtvis var det avgörande för parlamentet att inta en ståndpunkt om att renovera ohälsosamma bostäder och ersätta slumområden med anständigt boende, men det är lika viktigt och lika brådskande att EU gör tillgången till anständigt boende till en grundläggande mänsklig rättighet. EU har skyldighet och förmåga att garantera detta. EU kan inte tillåta sig att bli en socialt underutvecklad region.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Antagandet av detta betänkande är mycket viktigt, eftersom det innebär en ändring av Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) som kommer att hjälpa marginaliserade delar av allmänheten, vare sig de lever i stadsområden eller inte.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta betänkande och jag vill betona att denna typ av regelbundna översyner av de texter som reglerar användningen av EU-medel är välkomna. Många av de restriktioner som föreskrivs i dessa förordningar är inte längre anpassade till den aktuella ekonomiska och sociala situationen, vilket gör det nödvändigt med nya former av ingripanden. Ett annat exempel i detta avseende är uppmjukningen av villkoren för att använda Eruf-medel för att öka energieffektiviteten i bostäder, som godkändes av parlamentet förra våren.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Den rådande världsomfattande ekonomiska krisen utgör en svår utmaning för EU, som är i behov av en politik som ger snabba, flexibla och effektiva svar.

Med sina sammanlagda ekonomiska resurser på 347 miljarder euro för planeringsperioden 2007–2013 är den europeiska sammanhållningspolitiken den största källan till investeringar i realekonomin, och därigenom kan EU och dess regioner få hjälp att återhämta sig från krisen och få ny självtillit och optimism.

Jag instämmer i att man behöver hantera frågan om bostäder för marginaliserade befolkningsgrupper, i samband med en ändring av Eruf-förordningen. Eftersom den gällande lagstiftningen inte kan tillämpas på marginaliserade befolkningsgrupper skulle den föreslagna ändringen fylla en lucka i lagstiftningen, så att man kan hantera problemet med dessa personers otrygga livsvillkor på ett lämpligare sätt.

Denna åtgärd respekterar subsidiaritetsprincipen, ökar medlemsstaternas möjlighet att tillhandahålla stöd och bostadsbidrag för marginaliserade grupper, på det sätt som de anser vara lämpligast, och att samtidigt behålla det integrerade tillvägagångssättet som ett minimivillkor för stödets genomförande.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag gratulerar Lambert van Nistelrooij till den utmärkta text som han har lagt fram, som har förbättrats ytterligare genom de många ändringsförslag som har lagts fram inom utskottet för regional utveckling, och som möjliggör att denna åtgärd utvidgas till att omfatta samtliga EU-medlemsstater.

Genom dagens text kan vi få drömmarna att besannas för många människor som vill äga sina egna hem. Jag är säker på att vi genom detta kommer att visa våra medborgare att parlamentet kan hitta lösningar på de utmaningar som uppkommer när gränser öppnas och människor får fri rörlighet. Därför kommer jag att rösta för betänkandet.

  Maurice Ponga (PPE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar att Lambert van Nistelrooijs betänkande i dag har antagits av en stor majoritet (558 röster mot 57). Genom att anta detta betänkande sänder parlamentet ett starkt budskap till medborgarna och det ger en lösning på de sociala problem som särskilt har lyfts fram av Eurocities. I betänkandet behandlas möjligheten att använda Eruf för renovering och ersättning av befintliga byggnader och för nya strukturer som utformats för att hjälpa marginaliserade grupper på landsbygden och i städer i samtliga 27 medlemsstater.

Att detta utvidgas från de 12 stater som anslöt sig 2000 och 2007 till att omfatta alla medlemsstater ger lösningar på de problem som ohälsosamma bostäder utgör för vissa marginaliserade grupper inom hela EU. Det kommer därmed att vara möjligt att inrätta ett integrerat och hållbart tillvägagångssätt på EU-nivå. Denna utvidgning överensstämmer dessutom perfekt med syftet för det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Jag är glad över att parlamentet har röstat för dessa ändringsförslag och jag hoppas att regionerna i fråga kommer att se det som ett användbart verktyg för att lösa vad som är ett brådskande och grundläggande problem för dessa grupper.

  Marie-Thérèse Sanchez-Schmid (PPE), skriftlig. – (FR) Jag har från första början ställt mig bakom detta betänkande, särskilt när det gäller att utvidga insatserna till att omfatta alla EU-medlemsstater. På så vis kan de 27 medlemsstaterna använda Eruf för att finansiera uppförandet av nya bostäder för marginaliserade grupper och för renovering och ersättning av befintliga byggnader.

Under den allvarliga ekonomiska kris som har drabbat Europa och som har påverkat alla medlemsstater är bostadsproblemen nu ännu värre. EU var tvunget att ingripa och använda alla instrument som det har till sitt förfogande för att hjälpa människor med dåliga bostäder, särskilt marginaliserade grupper som tidigare inte hade möjlighet att dra nytta av Eruf-resurser.

Tack vare de ändringsförslag som medlemmarna av Union pour un Mouvement Populaire (UMP) lade fram i utskottet för regional utveckling, gäller stödberättigandet från fonden inte bara de nya EU-medlemsstaterna utan samtliga 27 medlemsstater, som alla står inför samma svårigheter. Regionerna i fråga kommer att kunna ersätta ohälsosamma bostäder i socialt utestängda delar av samhället och skapa övergripande, integrerade och varaktiga lösningar på dessa personers bostadsproblem.

Detta betänkande ger EU konkreta sätt att hjälpa sina medborgare. Låt oss hoppas att det blir ett steg mot ett socialt Europa som finns nära folket.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Genom det betänkande som vi antog i dag ändras förordningarna om Europeiska regionala utvecklingsfonden, och dess område inom bostadssektorn utvidgas till förmån för marginaliserade grupper eftersom fonden för närvarande bara kan användas inom ramen för stadsutvecklingsinitiativ. De ändringsförslag som jag och de andra ledamöterna föreslog, och som bekräftades i dag i parlamentet, innebär att de äldre medlemsstaterna och inte bara de nya, såsom föreslogs i kommissionens ursprungliga förslag, också kan dra nytta av denna nya källa till finansiering från Eruf.

Jag har också försökt förhindra vad jag ser som ett precedensfall som skulle utesluta de äldre medlemsstaterna, särskilt Portugal, från denna finansiering, och eventuellt från att använda andra ytterligare källor till gemenskapsstöd. Jag vill upprepa att den tid som ett land har varit EU-medlem inte bör vara ett kriterium för tilldelningen av strukturfonder och att sammanhållningspolitiken efter 2013 bör fortsätta att fokusera på solidaritetsprincipen, som syftar till territoriell sammanhållning, vilket är avgörande för de yttersta randområdena, såsom Madeira. Den måste också syfta till större flexibilitet, öppenhet och till ett resultatinriktat tillvägagångssätt som belönar de regioner som har utnyttjat gemenskapsstödet på ett exemplariskt sätt, och inte bestraffar dem.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) För att förbättra assimileringen av EU-medel för renovering av byggnader och bostäder, och med tanke på medlemsstaternas praxis och svårigheterna med medfinansiering, bör det förslås att nationella regeringar inrättar en gemensam fond, där de skulle kunna spara pengar och täcka medfinansieringen med statliga medel. Till dess att medfinansieringen täcks av staten måste med andra ord ägare av byggnader och bostäder betala samma absoluta belopp som de betalade fram till renoveringen. Skälet är att fastighetsägare och bostadsägare ofta vare sig kan täcka medfinansieringen med egna pengar eller erhålla ett banklån för detta. Jag välkomnar den andra punkten i detta initiativ – att rikta medel som öronmärkts för renovering till landsbygdsområden.

De flesta privata hus i småsamhällen värms upp enskilt, vilket innebär att uppvärmningen inte betalas på ett centraliserat sätt. Därför föreslås det att ett absolut månatligt belopp ska fastställas, vilket med tiden skulle kunna täcka medfinansieringen av dessa bostäder. Detta skulle göra det lättare för medlemsstaterna att rättsligt genomföra medfinansieringen av renovering av bostäder på landsbygden.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Denna regel medger ekonomiskt stöd från Eruf för insatser inom bostadssektorn till fördel för marginaliserade grupper i de nya medlemsstaterna. En stor majoritet av dessa grupper bor i landsbygdsområden och på härbärgen (både på landsbygden och i städer). De har inte möjlighet att få stöd från Eruf. Insatser inom bostadssektorn möjliggörs genom utveckling av stadsområden och genom renovering av befintliga bostäder. Stöd till insatser inom bostadssektorn i landsbygdsområden eller för att ersätta bristfälliga bostäder i städer eller på landsbygden berättigar inte till stöd från Eruf. För att förhindra oberättigad diskriminering bör ingripanden som riktas mot romer inte utesluta andra grupper i liknande sociala och ekonomiska omständigheter. Eftersom insatserna bara är en del av ett komplext problem bör de behandlas inom ramen för ett integrerat, flerdimensionellt tillvägagångssätt på nationell nivå, med starka partnerskap och med hänsyn till aspekter som gäller utbildning, sociala frågor, integration, kultur, hälso- och sjukvård, sysselsättning, säkerhet och så vidare. Målet med förslagen är att tillhandahålla godtagbara boendevillkor inom ramen för ett integrerat tillvägagångssätt.

Betänkande: Alvarez (A7-0006/2010)

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Skattefusk och skatteundandragande är ett angrepp mot skapandet av ett rättvisare, starkare och mer jämlikt EU när det gäller social och ekonomisk utveckling. Konsekvenserna av detta har blivit ännu tydligare och allvarligare i denna tid av svår ekonomisk och finansiell kris, då medlemsstaternas budgetar har försvagats och ansträngts särskilt mycket genom behovet av offentliga investeringar och socialpolitiska utgifter. Det bör noteras att skattefusket i EU uppgår till över 200 miljarder euro per år, vilket utgör över 2 procent av BNP.

Inom ramen för den öppna marknaden och den fria rörligheten för varor och personer har kontroll- och övervakningsmekanismerna blivit alltmer komplexa på grund av varje medlemsstats oförytterliga rätt till självbestämmande. Vad som gör det än värre är att samvetslösa ekonomiska aktörer, som för det mesta motiveras av möjligheten till lättförtjänta pengar genom den ekonomiska krisen, tar till alltmer sofistikerade och påhittiga metoder för att undvika skatt.

Detta förslag stärker EU-medlemsstaternas administrativa samarbete på skatteområdet, eftersom den europeiska integrationsprocessen visar en tydlig obalans mellan den lagstiftning som tagits fram och mekanismen för kontroll och övervakning.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi har vissa tvivel när det gäller utarbetandet av det förslag som syftar till att utöka direktivets räckvidd, så att ”samarbetet mellan medlemsstaterna utvidgas till alla typer av skatter” och det faktum att det också ska ”tillämpas på obligatoriska sociala avgifter som ska betalas till medlemsstaten eller en territoriell enhet i medlemsstaten eller till en offentlig socialförsäkringsinstitution”.

Vi håller inte med om att medlemsstaternas tjänstemän bör få auktoritet att agera på andra medlemsstaters territorium, så vi anser att parlamentets förslag om att begränsa frågorna till fall där det finns en överenskommelse mellan medlemsstaterna skulle utgöra ett lägsta krav för ett korrekt tillvägagångssätt.

Vi har också tvivel beträffande kravet på automatiskt informationsutbyte om individers skattevanor, även om det finns vissa hänvisningar till uppgiftsskydd, särskilt i parlamentets betänkande. Vi kommer att följa hanteringen av dessa frågor noggrant när de utvecklas vidare.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag anser visserligen att EU-medlemsstaterna bör behålla kontrollen över sina egna skattesystem, men det står klart att det måste finnas ett samarbete mellan EU-länderna och även med tredjeländer för att motverka skatteundandragande. Jag anser att den kompromiss som man har enats om i dag kommer att vara ett användbart verktyg för att bekämpa skattefusk och skatteundandragande.

  Astrid Lulling (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade bestämt mot Magdalena Alvarez betänkande om administrativt samarbete på skatteområdet. Jag beklagar att kampen för medborgarnas friheter, som parlamentet ska gå i spetsen för, är så föränderlig och inkonsekvent.

När införandet av kroppsskannrar eller Swiftavtalet med Förenta staterna står på dagordningen, gör de ståndaktiga försvararna av individens rättigheter sina röster hörda, även om det leder till diplomatiska spänningar.

Men när frågan gäller skyddet av bankuppgifter blir det goda plötsligt det onda.

Automatiskt utbyte i stor skala, som utgör grunden för Magdalena Alvarez och Leonardo Domenicis betänkanden, är den skanner som klär av dig ständigt och jämt, det är Swiftavtalet i ännu större skala.

Denna inkonsekvens kan inte berättigas, inte ens i effektivitetens namn.

Ett automatiskt utbyte av alla uppgifter om varje person som inte är bosatt i EU kommer att leda till en ohanterlig uppsjö av uppgifter. Tidigare fall som gäller beskattning av besparingar bör få varningsklockorna att ringa.

Och till mina vänner som är bekymrade över den överdrivna byråkrati som denna skapelse skulle kunna medföra, säger jag att den enda lösningen är att motsätta sig denna i princip i stället för att förvånas över dess katastrofala konsekvenser.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Sedan den tidigare lagstiftningen inrättades, som gjorde skattefusk och skatteundandragande till en prioritering för EU, har en rad lagstiftningsförslag antagits på detta område. Administrativt samarbete på skatteområdet är en grundläggande del av den gemensamma strategin för att bekämpa skattefusk och skatteundandragande. En effektiv kamp mot skatteundandragande och fusk har en stor inverkan på de nationella budgetarna, eftersom detta innebär förlust av stora intäkter för de allmänna offentliga utgifterna, särskilt inom hälso- och sjukvård, utbildning och forskning.

Skatteundandragande och skattefusk kränker principen om skatteneutralitet och skadar medborgare och företag som uppfyller sina skattemässiga skyldigheter, eftersom detta leder till snedvriden konkurrens som påverkar marknadernas korrekta funktion. I dessa kristider är det extra viktigt för oss att använda alla metoder som vi har till vårt förfogande för att bekämpa skattefusk och skatteundandragande, för att klara de exceptionella kostnader som är nödvändiga för att råda bot på krisens effekter och minska de höga budgetunderskotten så mycket som möjligt.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Förslaget är betydelsefulls på grund av de allvarliga konsekvenser som skattefusket i EU (som bedöms överskrida 2 procent av BNP) har för medlemsstaternas budgetar, för principen om rättvis beskattning, som försvagas till följd av detta, och för marknaderna, eftersom konkurrensen snedvrids.

Det förslag som kommissionen har lagt fram är ett steg framåt för att tillgodose behovet av effektivare samarbetsåtgärder för att bekämpa skattefusk och skatteundandragande på EU-nivå. Förslaget till direktiv innebär både ett kvantitativt och ett kvalitativt språng. Kvantitativt eftersom det föreskriver nya skyldigheter, kvalitativt eftersom det utvidgar och specificerar de befintliga skyldigheterna.

Detta innebär att alla typer av direkta eller indirekta skatter inkluderas, utom moms och punktskatter, och man inför automatiskt informationsutbyte mellan skatteadministrationer, i stället för utbyte på begäran.

Förslaget leder till att vi kan begära effektivare samarbetsåtgärder för att bekämpa fusk och skatteundandragande och skapa ett tillförlitligt, lättanvänt och effektivt system. Detta kommer att hjälpa oss uppnå en lämplig skatteintegrering, en central del av det europeiska projektet och ett ytterligare steg mot en verklig harmonisering av skattepolitiken.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Liksom gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster röstade jag för detta betänkande, vars syfte är att trappa upp kampen mot skattefusk och skatteundandragande, eftersom denna kamp är viktig i samband med den ekonomiska kris som våra medlemsstater genomgår. Vi anser att dessa frågor bör prioriteras med tanke på den ekonomiska krisen i medlemsstaterna och i en tid då en stram budgetpolitik lägger en allt större börda på de minsta staterna.

Enligt vissa uppskattningar uppgår skattefusket till 200 miljarder euro, eller 2 procent av BNP, alltså dubbelt så mycket som det belopp som avsatts av EU till den så kallade ekonomiska återhämtningsplanen för Europa.

Vidare tar Europaparlamentets betänkande upp behovet av att förbättra uppgiftsskyddet, en viktig princip eftersom vi här talar om information och uppgiftsutbyte.

I linje med betänkandet ska vi pressa kommissionen och rådet att förklara för Europaparlamentet hur dess ståndpunkt har tagits i beaktande och vilka framsteg som har gjorts när det gäller samarbetet mellan medlemsstaterna i kampen mot skattefusk och skatteundandragande.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Syftet med direktivet är att förbättra det administrativa samarbetet på skatteområdet. Vi behöver hjälpa varandra på detta område, nu mer än någonsin. Det har skett en betydande utveckling när det gäller skattebetalarnas rörlighet, antalet gränsöverskridande transaktioner och globaliseringen av finansiella instrument. Det är svårt för medlemsstaterna att korrekt bedöma beloppet för skatter och avgifter. Dessa ökande svårigheter får återverkningar på hur skattesystemen fungerar och leder till dubbelbeskattning, vilket uppmuntrar skattefusk och skatteundandragande, samtidigt som kontrollerna fortfarande är de nationella myndigheternas ansvar. Det innebär att det är svårt att få den inre marknaden att fungera smidigt. Automatiskt informationsutbyte mellan medlemsstaterna borde vara obligatoriskt för arvoden till styrelseledamöter, utdelningar, kapitalvinster, royalties och livförsäkringsprodukter som inte omfattas av andra EU-rättsliga instrument för uppgiftsutbyte och liknande åtgärder och resulterande pensioner, äganderätter och inkomster. För att förbättra informationsutbytet mellan de olika nationella myndigheterna föreslås det också att man ska införa övervakning av fall där medlemsstaterna har vägrat tillhandahålla information eller att göra en administrativ utredning. Alla dessa åtgärder bidrar till att bekämpa skattefusket, och därför röstade jag för denna lagstiftningsresolution.

Betänkande: Stolojan (A7-0002/2010)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är märkligt att kommissionen erkänner att ”EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet gör det svårt för medlemsstaterna att begära garantier för betalning av skatter som ska betalas på deras territorium”.

I stället för att anta regel efter regel som senare visar sig vara otillräckliga och med tanke på de dåliga resultat som hittills har uppnåtts, varför inte helt enkelt gå till roten med problemet genom att ändra reglerna om fri rörlighet?

Vi har dock vissa tvivel när det gäller genomförandet av förslaget, där följande uppges: ”Tillämpningsområdet för det ömsesidiga biståndet för indrivning bör utvidgas till andra skatter och tullar än de som redan omfattas, eftersom utebliven betalning av alla typer av skatter och tullar påverkar en väl fungerande inre marknad. De bör också omfatta obligatoriska sociala avgifter.”

Vi håller inte med om att medlemsstaternas tjänstemän bör få auktoritet att agera på andra medlemsstaters territorium, så vi anser att parlamentets förslag om att begränsa genomförandet till fall där det finns en överenskommelse mellan medlemsstaterna skulle utgöra ett lägsta krav för ett korrekt tillvägagångssätt.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Den ökade rörligheten för både personer och kapital står i centrum för EU och har varit en stor framgång. Den har dock en viss avigsida, bland annat ökade möjligheter för bedragare att undvika att betala skatter och avgifter. Det är uppenbart att de befintliga systemen för ömsesidigt bistånd har visat sig vara otillräckliga och dagens omröstning bör medföra välbehövliga förbättringar på detta område.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) När det gäller ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter och tullar är situationen i EU inte direkt glädjande. Statistiken visar oss att den sammanlagda andelen indrivna fordringar bara är fem procent. För att uppnå effektivare indrivningsåtgärder krävs ett närmare samarbete på medlemsstatsnivå. Med detta i åtanke röstade jag för förslaget om ömsesidigt bistånd på detta område. Jag hoppas att vi verkligen kommer att lyckas undanröja bristerna hos de befintliga åtgärderna, vilka har lett till bristande öppenhet och samordning mellan medlemsstaterna och till omotiverade förseningar i återvinningsprocessen.

Det nya direktivet syftar till att tydligare fastställa de normer på vars grundval de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna tillhandahåller stöd, tillsammans med de berörda parternas rättigheter och skyldigheter. Standardinstrument kommer att utarbetas för att underlätta verkställighet eller säkerhetsåtgärder för att undvika problem med erkännande och översättning av dokument från andra medlemsstater. Kommissionen kommer att stödja ett gott samarbete mellan medlemsstaterna och kommer att konstant övervaka eventuella klagomål som mottagits i samband med utbytet av information eller bistånd.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det ökande antalet förfrågningar från medlemsstater om bistånd för indrivning av fordringar i samband med vissa skatter, tillsammans med den bristande effektiviteten i insamlingen av dessa, med bara fem procent, visar att det behövs en ändring av rådets direktiv 1976/308/EEG. Vi behöver denna resolution om vi ska hantera problemen med långsamhet och bristande jämlikhet, samordning och öppenhet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Det gällande systemet för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder kännetecknas av långsamhet och bristande jämlikhet, samordning och öppenhet. Vi behöver därför agera på unionsnivå, för att stärka och förbättra biståndet för indrivning mellan medlemsstaterna.

I detta syfte tillhandahåller förslaget enhetliga dokument för verkställighet eller säkerhetsåtgärder för att undvika problem med erkännande och översättning av dokument från andra medlemsstater och ett standardformulär för delgivning av handlingar som gäller fordringar på en annan medlemsstats territorium.

Införandet av ett enhetligt standardformulär för delgivning av handlingar och beslut som gäller fordringen kommer att bidra till att lösa problemen med erkännande och översättning av dokument från andra medlemsstater. Detta instrument kommer att vara avgörande för utvecklingen av handeln inom gemenskapen och för att stärka den inre marknaden.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Rådets direktiv syftar till att i grunden se över hur det ömsesidiga biståndet för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra avgifter fungerar. Nationella bestämmelser om indrivning gäller bara inom varje medlemsstats territorium. De administrativa myndigheterna saknar möjlighet att själva driva in skatter och avgifter utanför sin egen medlemsstat. Samtidigt ökar rörligheten för personer och kapital och bedragare drar nytta av den territoriella begränsningen av de nationella myndigheternas befogenheter för att organisera sin insolvens i länder där de har skatteskulder. De första bestämmelserna som gäller ömsesidigt bistånd för indrivning fastställdes i direktiv 76/308/EEG, konsoliderat i direktiv 2008/55/EG, om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder. Detta instrument visade sig dock vara otillräckligt för att svara på förändringar på den inre marknaden under de senaste 30 åren. Det är därför nödvändigt att upphäva det aktuella direktivet och vidta åtgärder för ett förbättrat system med bistånd för indrivning inom den inre marknaden som garanterar snabba, effektiva och enhetliga förfaranden inom hela EU. Därför röstade jag för denna resolution.

Resolutionsförslag RC-B7-0072/2010

  John Stuart Agnew, David Campbell Bannerman, Derek Roland Clark och William (The Earl of) Dartmouth (EFD), skriftlig. – (EN) Inom UKIP stöder vi till fullo undsättningsåtgärderna och är förskräckta över dödsfallen och de människor som drabbats av katastrofen, men vi kan inte stödja att man berättigar EU att spendera hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar, i samband med EU:s militaristiska och diplomatiska ambition att hindra demokratiska och ansvariga nationalstater från att ingripa i krisen.

Naturligtvis uppmuntrar vi regeringar och individer att erbjuda undsättning och pengar för att hjälpa de drabbade och återuppbygga landet. Detta måste dock göras på ett öppet sätt tillsammans med allmänheten och inte av hemlighetsfulla och icke valda byråkrater med storslagna internationella ambitioner.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag röstade för denna resolution och för det finansiella bistånd som EU ska tillhandahålla för långsiktigt stöd, vilket kommer att förvaltas i partnerskap med lokala myndigheter och Haitis befolkning. Dessa pengar måste användas för att ta itu med grundorsakerna till Haitis fattigdom, för att hjälpa landet att stärka sin demokratiska struktur och att bygga upp en hållbar ekonomi.

Lyckligtvis har villkoren i Haiti nyligen förbättrats och det humanitära biståndet fördelas effektivt och i prioriteringsordning. Detta beror på samarbetet och samordningen mellan internationella organisationer, icke-statliga organisationer och Haitis befolkning vilka alla har arbetat tillsammans.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) EU, liksom hela världssamfundet, står inför ett viktigt solidaritetsprov när det gäller situationen i Haiti. Det kommande EU-toppmötet måste presentera en beslutsam, väl samordnad och enad lösning för att tillgodose Haitis behov av återuppbyggande och stöd till följd av en av de största naturkatastroferna i modern historia. Den uppmaning och begäran som Europaparlamentet har framfört till kommissionen om att komma med ett specifikt förslag om inrättandet av en räddningstjänststyrka som kan reagera snabbt i händelse av en naturkatastrof var som helst i världen måste besvaras.

Lärdomen från Haiti får inte glömmas bort och EU måste i detta fall inte bara visa att det vet vad solidaritet innebär, utan också att det är en anpassningsbar och flexibel institution som lär av aktuella och obehagliga händelser. EU har alla uppgifter och instrument som behövs för att delta i den långsiktiga återuppbyggnaden av Haiti. Samordning krävs med Förenta staterna och Kanada så att hela världssamfundet kan agera samfällt. Haitis befolkning, som prövats hårt av historien och naturen, måste av världssamfundet få de instrument som den behöver, så att människorna kan lära sig hjälpa sig själva.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar EU:s åtagande att tillhandahålla stöd till Haitis befolkning efter den jordbävning som drabbade landet i januari. Före jordbävningen levde över 70 procent av Haitis befolkning under fattigdomströskeln och landets utlandsskuld uppgick till 890 miljoner US-dollar. Världssamfundet har nu skyldighet att bidra till att utarbeta en återuppbyggnadsstrategi för landet som kommer att vara hållbar på kort, medellång och lång sikt.

Detta är en kritisk tidpunkt i samordningen av återuppbyggnadsinsatserna mellan internationella biståndsgivare, haitiska myndigheter och civilsamhället, och jag välkomnar beslutet nyligen från G7-ländernas sida att skriva av Haitis skulder, inklusive skulder till multilaterala kreditinstitut. Det är avgörande att vi hjälper detta land att återhämta sig från jordbävningen, men världssamfundet måste också dra nytta av denna möjlighet att bidra till att lösa de ekonomiska, sociala och politiska ojämlikheterna i Haiti.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Den jordbävning som drabbade ön Haiti den 12 januari 2010, dödade tusentals människor och orsakade fruktansvärd förödelse och kaos, kräver att vi visar stark solidaritet med Haitis befolkning. Jag hade nöjet och äran att bidra till utarbetandet av denna resolution från parlamentet. Först och främst vill jag framföra mitt uppriktiga tack till den personal vars generösa och snabba arbete, genom det mobila interventionscentret, bidrog till att rädda liv och lindra de akuta behoven på plats av hälso- och sjukvård, vatten, hygien, kläder, etc. Detta visade att den investering som parlamentet under åren har efterfrågat kan ha en praktisk och positiv effekt.

Å andra sidan måste vi dra lärdom av det inträffade, precis som efter tsunamin i Asien. Mot bakgrund av Barnier-rapporten 2006 bör kommissionen så snart som möjligt lägga fram lagstiftningsåtgärder för inrättandet av en enda, oberoende och permanent EU-räddningstjänststyrka som kan genomföra räddningsuppdrag och säkra en integrerad strategi för bistånd, återställande och utveckling. Jag vill också tacka medlemsstaterna, icke-statliga organisationer och civilsamhället för allt det humanitära bistånd som de har tillhandahållit.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Den jordbävning som ödelade Haiti den 12 januari och efterlämnade 200 000 döda och omkring 250 000 skadade har fått EU-medlemsstaterna och hela världssamfundet att göra ett konkret och gemensamt åtagande om att återuppbygga landet.

Denna samordning har visat sig vara effektiv på kort sikt och har inneburit att löften i detta skede har getts om betydande belopp från kommissionen och från enskilda medlemsstater. Det är mycket viktigt att rikta denna gemensamma insats så att återuppbyggnaden blir hållbar på medellång och lång sikt, och så att det är Haitis befolkning som i första hand drar nytta av detta åtagande.

Jag instämmer i internationella humanitära organisationers vädjan om att hindra att det enorma antalet föräldralösa barn som jordbävningen har medfört blir offer för människohandlare. Därför anser jag att vi behöver en plan för att övervaka denna typ av kris, och att vi ser till att de svagaste samhällsgruppernas primära behov sätts främst i Europas och Förenta staternas prioriteringar.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionsförslaget om jordbävningen i Haiti, som ledde till 200 000 dödsfall och 250 000 skadade. Jag vill uppriktigt uttrycka mitt deltagande och min solidaritet med Haitis och andra länders befolkning, personalen inom internationella organisationer, inklusive FN och Europeiska kommissionen, och familjerna till offren för denna tragedi. Jag vill lyfta fram det hårda arbete som vissa EU-medlemsstater har gjort genom EU:s räddningstjänstmekanism, som samordnas av övervaknings- och informationscentrumet. Jag välkomnar också förslaget om att göra en utvärdering av EU:s reaktion på den humanitära krisen i Haiti, så att kommissionen kan lägga fram förslag för att förbättra EU:s kapacitet att snabbt svara på framtida katastrofer.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den 12 januari 2010 kommer att gå till den haitiska historien som en av de mest fruktansvärda dagar som detta land någonsin har upplevt. Ett folk och ett land som redan plågades av fattigdom och underutveckling härjades plötsligt av en skoningslös och mordisk naturkatastrof av enorma proportioner.

De tiotusentals dödsfall som registrerades i statistiken, som redan var föråldrad då den offentliggjordes, och våndan och förtvivlan i ögonen på dem som hade förlorat allt mer än berättigade världssamfundets och civilsamhällets mobilisering i hela världen. Jag måste berömma dessa insatser.

Trots denna våg av solidaritet som hedrar dem som har deltagit, behöver detta stöd upprätthållas också när den globala uppmärksamheten riktas mot något annat land.

Trots internationella insatser kan återuppbyggnaden av landet bara ske om de ansvariga och medborgarna själva har förmåga att ta ledningen i processen och tar sitt respektive ansvar.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Den katastrof som drabbade Haiti, efter en våldsam jordbävning den 12 januari i år, utgjorde en ny utmaning för solidariteten mellan människor och nationer. EU måste, på grund av sin historia och kulturella identitet, för att inte nämna dess betydelse i den globala ekonomin, agera som ett föredöme och verka för stöd till haitierna och återuppbyggnaden av ett av jordens fattigaste länder. Vi måste brådskande bana väg för finansiella och logistiska verktyg som minimerar lidandet för dem som drabbats av tragedin, och säkra ett snabbt återställande av befolkningens grundläggande livsvillkor. Villkoren för främjandet av en hållbar utveckling i landet måste dock redan ha bedömts och säkrats så att vi kan bemöta den extrema fattigdom som många människor i landet lider av. Förutom incitament för lönsamt jordbruk, industrialisering och en hållbar utvecklingscykel för saluföringen av produkterna, anser jag att stöd för genomförandet av en verklig strategi för miljöförbättring är avgörande, eftersom Haiti är ett påfallande och dramatiskt exempel på den förödande effekt som klimatförändringarna kan ha på mänskligheten. Därför röstade för detta.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Mot bakgrund av de dramatiska bilderna av total förödelse i Haiti behöver vi en snabb, effektiv och verklig solidaritet som bidrar till att mildra den haitiska befolkningens lidande. Det är också viktigt att alla försök att utnyttja den haitiska befolkningens tragedi genom militär ockupation av deras land avvisas och fördöms, och att Haitis självständighet och oberoende otvetydigt försvaras – något som saknas i dokumentet i fråga. Det är beklagansvärt att resolutionen har kommit mycket senare än vissa statsöverhuvudens och FN-tjänstemäns uttalanden om stationeringen av tiotusentals amerikanska soldater i landet. Haiti och dess befolkning behöver brandmän, läkare, sjukhus och grundläggande livsförnödenheter.

EU:s svar i och med välkomnandet av resolutionen var rådets beslut att skicka 350 militärpoliser. Man bör betänka det snabba stöd som gavs till Haiti från länder som Kuba, som snabbt skickade 400 läkare, räddade liv och förhindrade epidemier, byggde upp medicinsk infrastruktur och distribuerade grundläggande livsförnödenheter, eller Venezuela, som erbjöd skuldlättnader och tillhandhöll bränsle.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi anser att detta är ett tillfälle att ge allt det humanitära bistånd, det samarbete och det stöd för återuppbyggnad som Haitis befolkning förtjänar, med tanke på deras värdighet och deras mod. Tyvärr slösades alltför mycket tid på skydd och allt har inte förlöpt smidigt. Vi har redan kritiserat hur vissa parter, särskilt Förenta staterna, har värnat mer om att främja sin militära närvaro i landet med sina trupper än om Haitis befolkning.

Vi beklagar att den antagna resolutionen inte går tillräckligt långt i försvaret av Haiti och dess folk. Det skulle ha varit en bra början att kritisera alla eller alla de länder som försöker dra nytta av denna katastrof genom att återgå till nykolonialism. En sådan attityd verkar ligga bakom stationeringen av tusentals beväpnade nordamerikanska soldater i landet, trots att majoriteten av befolkningen lever i fattigdom och är offer för multinationella företags exploatering och extern inblandning, särskilt från Förenta staternas sida.

Vi kommer att fortsätta uttrycka vår uppriktiga solidaritet med Haitis befolkning.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag stödde denna resolution för att belysa det helhjärtade åtagande om solidaritet som EU måste göra för att hjälpa detta land, som var ödelagt för nästan en månad sedan. Efter denna kris behöver ett långsiktigt stöd utvecklas, särskilt för de mest utsatta människorna och för regeringsstrukturerna, som i dag inte har något alternativ till att överflytta sin auktoritet till de amerikanska styrkorna. Slutligen måste EU lära av denna typ av incidenter, så att det kan reagera snabbare och mer effektivt i framtiden och ge ett optimalt humanitärt stöd för de människor som behöver det mest.

  Richard Howitt (S&D), skriftlig. – (EN) I egenskap av europaparlamentariker från Labourpartiet vill vi uttrycka vår djupaste sympati med alla de människor i Haiti som såg sina liv splittras av denna katastrofala jordbävning och vi stöder till fullo de internationella räddningsinsatserna. Vi har stött denna resolution med det tydliga syftet att sända budskapet att Europaparlamentet och Labourpartiets parlamentsledamöter står sida vid sida med Haitis befolkning i det långsiktiga arbetet med att återuppbygga den infrastruktur, de samhällen och de liv som har slagits i spillror. Vi var särskilt nöjda med att i denna resolution belysa Storbritanniens och de andra G7-ländernas beslut att stryka sina fordringar på Haitis internationella skuld och uppmana andra nationer att göra samma sak.

Vi instämmer dock inte i punkt 24 i resolutionen eftersom vi anser att alla förslag om förbättringar av EU:s katastrofinsatser bör göras efter fullständiga samråd och noggrant övervägande, och inte bara i samband med och omedelbart efter en humanitär tragedi, hur hemsk denna än må vara. Denna punkt har en särskilt negativ inverkan på EU-medlemsstaternas aktuella frivilliga arrangemang och vi bör inte underskatta den nationella insatskapaciteten, särskilt eftersom Storbritanniens egen ständiga insatsstyrka agerade inom en timme efter jordbävningen i Haiti.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Under de senaste veckorna har vi alla sett förfärande foton av den situation som har drabbat Haitis befolkning. Såsom alltid är fallet vid stora naturkatastrofer är pressens och mediernas uppmärksamhet kortvarig och rubrikerna kommer snabbt att handla om andra platser. Det skulle inte vara acceptabelt för politiska ledare att gå vidare lika snabbt och det är helt i sin ordning att Europaparlamentet försöker hålla katastrofen högst upp på dagordningen. I resolutionen lyfter parlamentet fram det goda arbete som hittills har gjorts både av EU-institutionerna och av organ i medlemsstaterna och vi får hoppas att EU:s utrikesrepresentant till fullo tar hänsyn till de särskilda frågor som parlamentet har belyst i dag.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. – (EN) Enligt haitiska myndigheter överskrider det totala antalet dödsfall efter jordbävningen 230 000 personer. Därmed är katastrofen ännu större än den asiatiska tsunamin 2004. Efter katastrofstödet bör vår uppmärksamhet gradvis riktas mot Haitis långsiktiga utveckling. Som ett av de fattigaste länderna i världen var Haiti helt oförberett på att bemöta en katastrof av denna omfattning. Jag välkomnar varmt den senaste tidens vädjanden om skuldlättnader för Haiti och uppmanar alla givarländer att hjälpa till med den långsiktiga och hållbara återuppbyggnaden. Vissa kolleger har ifrågasatt Catherine Ashtons beslut att inte besöka Haiti omedelbart efter jordbävningen. Deras kritiska synpunkter är riktiga om hennes besök skulle ha lett till något av värde för att hjälpa haitierna. Men om det bara skulle ha varit ett reklamgrepp för att visa att EU är på plats var hennes beslut helt rätt.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Herr talman! Jag röstade för resolutionen om Haiti. Jordbävningen i Haiti har orsakat ett enormt mänskligt lidande. Hundratusentals har mist livet eller skadats och Port-au-Prince är nästan helt förstört. Det antal personer som behöver stöd från omvärlden bedöms vara två till tre miljoner.

Européerna känner naturligtvis medlidande med offrens släktingar, men vi måste även agera. De storskaliga och snabba åtagandena i form av EU-stöd är naturligtvis avgörande. Den nya utrikespolitiska administrationens senkomna reaktion har naturligt nog orsakat bestörtning. Det är tydligt att EU:s utrikesrepresentant i framtiden måste ha ansvar för att se till att unionen reagerar snabbare och med större samordning. Haiti kommer att behöva hjälp under en lång tid. Landets skador behöver ses om och dess bostäder behöver byggas upp en och en.

Filosofen Ludwig Wittgenstein förde fram tanken att ingen sorg kan vara större än vad en enstaka person kan känna. Jag föreställer mig att han menade något i stil med att det inte finns någon större enhet av medvetande i världen än en enskild individs medvetande. Man kan inte summera lidande. Det finns inget sammansatt medvetande som skulle lida mer smärta än ett enskilt medvetande. Massornas lidande är alltid den enskilde individens lidande. Där finns det också hopp. Moder Teresa lär ha sagt att om hon någonsin hade brytt sig om den stora massan skulle hon inte ha uppnått någonting. Om jag lyckas hjälpa en person kommer jag att hjälpa den största möjliga enheten: en persons hela värld.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag anser att EU bör främja en bättre samordning och en högre profil i stödet till den haitiska staten. För tillfället utgörs den största utmaningen av logistiska flaskhalsar (begränsad kapacitet för landning och avlastning av varor vid flygplatsen i Port-au-Prince), samt sökandet efter en lösning för att hjälpa dem som ännu är hemlösa, särskilt med tanke på den nära förestående regnperioden.

Vi måste tänka på framtiden och på hur vi kan agera snabbare och mer effektivt i sådana situationer. Jag stödde denna resolution eftersom den uppmanar kommissionsledamoten med ansvar för internationellt samarbete, humanitärt bistånd och krishantering att se till att EU spelar en ledande roll i krissituationer och mer effektivt samordnar sitt svar på framtida kriser, på grundval av de skyldigheter som inrättats i och med Lissabonfördraget.

Det är också mycket viktigt att EU:s verkställande organ så snart som möjligt lägger fram förslag för parlamentet om inrättandet av en europeisk räddningstjänststyrka, som grundas på EU:s räddningstjänstmekanism. På så vis får EU möjlighet att samla de resurser som krävs för att tillhandahålla humanitärt krisstöd inom 24 timmar från det att en katastrof inträffar.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Den förödande jordbävningen på Haiti förra månaden vållade katastrofala skador och det globala hjälparbetet måste vara långsiktigt och engagerat. Det gläder mig att EU reagerade snabbt med hittills 196 miljoner euro i stöd. Jag stöder resolutionen där man efterlyser effektiva och samordnade humanitära insatser från EU för att se till att Haiti får långsiktigt stöd och hjälp i återuppbyggnaden.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Förutom de många omkomna fortsätter den jordbävning som drabbade Haiti den 12 januari att påverka det dagliga livet för omkring tre miljoner människor som är i akut behov av humanitärt bistånd. EU:s utrikespolitiska roll har klargjorts. De värden som EU försöker främja är bland annat inriktade på att bidra till fred och säkerhet i världen och till skyddet av de mänskliga rättigheterna. Vi bör därför välkomna alla åtgärder som medlemsstaterna vidtagit för att hjälpa landet att ta sig ur katastrofen som en fullt fungerande demokrati med en ekonomi som kan försörja dess befolkning. Vi får inte heller glömma att det haitiska folket och dess regering måste delta i alla led av återuppbyggnadsprocessen.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag avstod från att rösta om resolution RC-B7-0072/2010 om Haiti eftersom jag anser att det som brådskar är att skicka civil personal, som läkare, arkitekter och brandmän, till området, inte militära styrkor. Om Haiti ska kunna uppnå politisk, ekonomisk och social stabilitet måste landets frihet skyddas mot utländsk inblandning. Finansiella institutioner som Världsbanken, Internationella valutafonden och Haitis samarbetspartner bör därför omedelbart efterskänka Haitis utlandsskuld.

Vidare stöder jag de åtgärder som vidtagits av länderna i ALBA – Bolivarian Alternative for the Americas – (finansiellt bistånd via den humanitära fonden, energistöd samt främjandet av jordbruk och produktionsinitiativ), som är ett bevis på den broderliga solidariteten mellan länderna. Genom att avstå från att rösta försökte jag framhålla att återuppbyggnaden av Haiti inte kan ske genom en militarisering av stödet utan snarare genom att sätta stopp för de mekanismer som har orsakat den underliggande fattigdomen på Haiti, bland annat utlandsskulden, vars avskrivande jag efterlyser.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Även före jordbävningen var Haiti ett fattigt land utan tryggad lokal livsmedelsförsörjning för sina över två miljoner invånare och med hundratusentals föräldralösa barn på gatorna eller på barnhem. För människorna i Haiti är det naturligtvis viktigt att infrastrukturen och de statliga institutionerna byggs upp på lång sikt. Vi får dock inte glömma att fördelningen av stödet inte sker friktionsfritt och att många kvinnor och barn befinner sig i en mycket sårbar situation. Vi måste gå försiktigt till väga i detta fall. De flesta av problemen förefaller vara väl täckta i resolutionsförslaget och därför har jag röstat för förslaget.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Jordbävningen som drabbade Haiti i januari i år är en av de största humanitära katastroferna under 2000-talet. Katastrofens storleksordning förvärras av att jordbävningens skadeverkningar drabbade ett av de fattigaste länderna i världen. Tragedin har riktat hela världens ögon mot Haiti. Humanitärt bistånd får inte stoppa vid återuppbyggnaden av ön, utan måste inbegripa återuppbyggnad av de sociala relationerna i en anda av respekt för den mänskliga värdigheten och social rättvisa. Om detta ska bli möjligt är det viktigt inte bara ge Haiti gåvobistånd, utan att även se till att landet och dess samhälle får en nystart.

Därför stöder jag uppmaningen att avskriva Haitis internationella skuld. Jag är också emot lösningar som medför att Haitis skuld ökar till följd av internationellt ”bistånd”. Med beaktande av samtliga dessa faktorer beslöt jag mig för att stödja det gemensamma förslaget till Europaparlamentets resolution om jordbävningen på Haiti.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för det gemensamma förslaget till resolution om jordbävningen i Haiti nyligen.

Jag instämmer särskilt i innehållet i punkterna 4, 8 och 9. Jag stöder särskilt de delar där det sägs att EU bör prioritera stöd till återuppbyggnadsinsatser och en förbättring av den humanitära situationen, med särskild inriktning på sårbara grupper, som kvinnor och barn, och på att ge tak över huvudet, samt sjukvårdsresurser, logistiskt stöd och livsmedel. Vi uppmanar alla medlemsstater att göra sig beredda att uppfylla FN:s begäran om ytterligare stöd. Vi välkomnar kommissionens preliminära löfte om 30 miljoner euro i humanitärt bistånd. Vi välkomnar G7-ländernas beslut att avstå från sina fordringar vad gäller Haitis internationella skuld och vi uppmanar också Internationella valutafonden att helt skriva av landets återstående skuld – och här betonar vi att allt katastrofbistånd vid jordbävningar måste ges i form av bidrag inte som lån som skapar en skuld.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Efter en naturkatastrof måste humanitärt bistånd anlända utan dröjsmål. På Haiti klarade endast Förenta staterna av att ge effektivt humanitärt bistånd utan byråkratiska fördröjningar. Det är också klart att de snabbaste och effektivaste organen för humanitärt bistånd är just de som brukar fördömas i resolutioner från denna illustra församling: katolska kyrkan och humanitära initiativ från kristna organisationer. I denna resolution, som jag helt stöder, efterlyser parlamentet att världssamfundet ser till att Haitis befolkning och deras regering får huvudrollen i återuppbyggnadsprocessen så att de får bestämma över sitt eget öde. Ledamöterna stöder också EU:s åtgärder för att återuppta den lokala livsmedelsproduktionen genom att bygga upp skadad infrastruktur och tillhandahålla de nödvändiga insatsvarorna (utsäde, gödselmedel och verktyg) till småbrukare, särskilt för vårsådden, som börjar i mars och står för 60 procent av den nationella livsmedelsproduktionen. Medan världssamfundet investerar i att bygga upp jordbävningssäker infrastruktur, vill jag framhålla att de religiösa byggnaderna också har skadats och att internationella medel även bör anslås till återuppbyggnaden av kyrkor och prästseminarier.

Resolutionsförslag B7-0078/2010

  John Stuart Agnew, Andrew Henry William Brons, David Campbell Bannerman, Derek Roland Clark och William (The Earl of) Dartmouth (EFD), skriftlig. – (EN) UKIP är mycket oroat över läget i Iran och uppmanar regeringarna på båda sidor att komma fram till en diplomatisk, och framför allt fredlig lösning på det pågående politiska och humanitära sammanbrottet i landet. EU bör inte ingripa i detta läge eftersom det bara skulle förvärra det spända läget. Att det är EU-byråkrater, som inte kan ställas till svars, i stället för valda politiker som leder förhandlingarna kommer att sluta illa för Iran och resten av världen. Förhandlingarna bör ske i samarbete med andra nationella regeringar, inte påtvingas uppifrån av EU. Det finns många länder som vill vara neutrala, t.ex. Irland, och om EU företräder dessa länder i denna fråga kan detta allvarligt undergräva deras demokratiskt uppbackade politik.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta dokument med stor ansvarskänsla i hopp om att resolutionen kan ge resultat. Jag lovordar de politiska parlamentsgruppernas ansträngningar att enas. Det har gjort det möjligt för Europas demokratiska hem att göra ett gemensamt uttalande. Det förklarar också den starkt pragmatiska inriktningen i resolutionen, där vi föreslår metoder, lösningar och särskilda åtgärder för EU i dess förbindelser med den iranska regeringen. Därför vill jag framhålla att vi behöver göra följande: a) starkt fördöma de företag som förser de iranska myndigheterna med utrustning och teknik som är avsedd för censur och övervakning, vilket borde vara förbjudet för europeiska företag, b) begära, eller ännu hellre, kräva ett erkännande av att Wienkonventionen och de diplomatiska spelreglerna måste respekteras fullt ut, c) införa fler sanktioner mot iranska organisationer och befattningshavare som verkar utomlands och som gör sig skyldiga till förtryck och begränsningar av friheterna i Iran, tillsammans med dem som är förknippade med överträdelserna av Irans internationella åtaganden i fråga om kärnkraft, samt d) trots detta främja en fortsatt och fördjupad dialog med Iran, särskilt med det civila samhället.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till resolution om situationen i Iran, eftersom jag är oroad över de fortsatta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna där, särskilt av föreningsfriheten och yttrande- och informationsfriheten, och därför att jag stöder det iranska folkets demokratiska önskningar.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Två nyheter har nått ut från Iran under de senaste månaderna, varav ingen dessvärre är uppmuntrande. Den första är att framsteg gjorts när det gäller anrikning av uran för nukleära ändamål. Den andra är förtrycket av den moderata fraktionen ledd av Mir-Hossein Moussavi, som har överklagat resultaten i det senaste presidentvalet. Dessa två faktorer är tyvärr oroande nog var för sig, tillsammans ger de anledning till ännu större oro.

Vad kan sägas om detta instabila land där en allt radikalare regering dödar, torterar och fängslar motståndare som protesterar mot den på gatorna och samtidigt envist ägnar sig åt ett program för uranberikning för att utvinna kärnkraft?

Även om den fundamentalistiska ayatollaregimen påstår att dess avsikter är goda och att den eftersträvar kärnkraft för fredliga ändamål, är man inte övertygad inom världssamfundet och anser med fog att Iran utgör ett växande hot.

Förutom att redan omedelbart fördöma det brutala förtrycket av moderata krafter i Iran, måste EU och dess allierade och andra internationella aktörer sträva efter att förstärka och strama åt sanktionerna mot Tehran och inte utesluta någon samordnad insats för att avvärja hotet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi försvarar yttrandefrihet och demokrati och vi måste uttrycka vår oro över utvecklingen i Iran under de senaste månaderna, särskilt de iranska styrkornas förtryck av massorna. Detta uttrycks dock inte på bästa sätt i den föreslagna texten.

När vi uttrycker vår oro över händelseutvecklingen kan vi enligt vår mening inte bortse från det stora hotet mot Irans suveränitet och territoriella integritet, däribland upptrappningen av den amerikanska administrationens diplomatiska och militära inblandning, bland annat genom koncentrationen av amerikanska militära styrkor i regionen. Vi får inte glömma att dessa faktorer också hotar det iranska folkets rättigheter och just de krafter som fortsätter att kämpa för demokrati, framsteg och social rättvisa i Iran. Detta nämns inte alls i den antagna texten.

Rätten att bestämma den framtida kursen för Iran tillhör endast det iranska folket och deras politiska och sociala agerande. Vi vill uttrycka vår solidaritet med de demokratiska organisationerna och med folket i Iran som kämpar för social rättvisa och framsteg i sitt land.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag gav mitt stöd till resolutionen, där Irans inställning fördöms på grund av både Irans avsikter inom kärnkraftssektorn och de inskränkningar av yttrandefriheten som dess befolkning dagligen utsätts för. De iranska myndigheternas tillgripande av våld mot demonstranter är oacceptabelt, och det är också presscensuren och informationshindren.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den sociala oron i Iran, det systematiska förtrycket av folket och av motståndare till regimen, begränsningarna av pressfriheten och yttrandefriheten, underlåtenheten att avskaffa dödsstraffet och det fortsatta genomförandet av ett kärnkraftsprogram i strid mot världssamfundets vilja är mycket oroande. Ännu mer oroande var nyheterna förra månaden att Iran framgångsrikt testat en ny långdistansmissil och därmed äventyrar den regionala och globala säkerheten. Återbudet för det planerade besöket av parlamentets delegation är en annan tydlig signal om att landet inte är villigt att samarbeta. Därför fördömer vi den iranska regimens politik.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det finns många länder där läget för demokratin och de mänskliga rättigheterna är vanskligt. EU måste fortsätta sina insatser att ändra detta förhållande genom vädjanden och liknande metoder. Vi bör inte bli överraskade över Irans åtgärder och försök att bli kärnvapenmakt. Det är följden av bland annat USA:s missriktade politik. Situationen kan endast avdramatiseras med diplomatiska medel, men EU får inte låta sig utnyttjas av USA i det sammanhanget. I resolutionsförslaget sägs att inga betydande framsteg har gjorts och att dialog är den enda lösningen. Det håller jag med om.

  Sławomir Witold Nitras (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill framföra mitt stöd till resolutionen, vars mål är att klargöra EU:s respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna i Iran. Jag är som de flesta av oss upprörd över hur den iranska oppositionen har behandlats. Dödsdomarna mot Mohammed Reza Alizamani och Arash Rahmani för politisk verksamhet är enligt min mening en kränkning av alla normer i ett modernt samhälle. Jag är glad över att EU mycket tydligt tar ställning i denna fråga. Samtidigt beklagar jag att en lika stark reaktion inte framfördes när en demonstration som den ryska oppositionen arrangerade den 31 januari 2010 i Moskva och St. Petersburg förhindrades och arrangörerna anhölls, bland annat Oleg Orlov, ordförande för Memorial, den organisation som fick förra årets Sacharovpris. EU:s utrikesrepresentant borde ha reagerat kraftigare, såsom var fallet med Iran, och i överensstämmelse med den skarpa kritik mot de ryska myndigheterna som Europaparlamentets talman Jerzy Buzek framförde.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det är oerhört viktigt att vi återupptar dialogen med Iran. Jag beklagar därför djupt att EU-delegationens besök i Iran sköts upp och jag hoppas att ett besök kan ordnas på nytt så snart som möjligt. Det råder definitivt brist på respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratin i Iran i den situation som för närvarande råder där. Kraftigare sanktioner mot Iran är dock inte rätt metod. Oppositionen mot den iranska regeringen är också emot att hårdare sanktioner införs eftersom det främst skulle drabba landets befolkning. Dessutom tillämpar EU återigen dubbelmoral. När det gäller viktiga ekonomiska samarbetspartner som Kina eller Indien blundar EU gärna. Därför har jag avstått från att rösta.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för resolutionsförslaget om Iran, framför allt på grund av de senaste angreppen, inte minst gårdagens angrepp mot den italienska och den franska ambassaden.

EU måste göra ett tydligt ställningstagande i fråga om regimen i Tehran. De iranska myndigheterna medverkar till att provocera fram ett farligt klimat av intolerans och hot mot vissa EU-länder. Angreppet mot ambassaderna begicks av krafter som vill vingklippa demokratin och som är motståndare till frihet.

Jag hoppas att EU-institutionerna tydligt kommer att ta ställning genom att så snart som möjligt fördöma det som har skett och att de kommer att besluta om diplomatiska åtgärder i fråga om Iran.

  Geoffrey Van Orden (ECR), skriftlig. – (EN) ECR är för en stark resolution om Iran. Vi förespråkar kraftiga internationella åtgärder som reaktion på Irans växande kärnvapenskapacitet. Därför är det ytterst beklagligt att Europaparlamentet inte tog tillfället i akt att stödja internationella upprop för ytterligare sanktioner. Lyckligtvis finns det inga EU-ambassader i Tehran, men det finns nationella ambassader.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Islamiska republiken Iran är generös när det gäller att fördöma den usla behandlingen av muslimer i hela världen. Mullorna kommer dock inte att sluta att förfölja kristna och de kommer inte att fördöma de rådande förhållandena för de kristna. Konvertering till kristendomen ses som en form av apostasi och bestraffas med döden. Tyvärr vågar inte Europaparlamentet fördöma de kristna martyrernas situation i Iran. Påven Johannes Paulus II sade: ”Förföljelse omfattar olika typer av diskriminering av troende och av hela det kyrkliga samfundet. Sådana former av diskriminering utövas ofta samtidigt som rätten till religionsfrihet och samvetsfrihet erkänns i såväl enskilda länders lagar som internationella förklaringar … I dag finns det förutom fängelse, koncentrationsläger, tvångsarbetsläger och utvisning från det egna landet andra former av straff som är mindre kända men mer raffinerade: inte våldsamma dödsfall utan en form av civilt dödsstraff, inte bara isolering i fängelser eller läger utan också social diskriminering eller varaktig begränsning av den personliga friheten.” Om parlamentet vill ta uppmaningen om respekt för de mänskliga rättigheterna på allvar bör den tydligare ta ställning för de kristna som förföljs i Iran.

Resolutionsförslag B7-0021/2010

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Yemen hotar att bli det nya Afghanistan, al-Qaidas favoritträningsläger och en grogrund för spridningen av fundamentalister och terrorister i den islamska världen.

Det sociala, politiska och ekonomiska förfallet, eller kanske till och med en fullständig kollaps, som kännetecknas av inbördeskrig och avsaknad av en regering som effektivt kan kontrollera hela sitt område, har förvandlat landet till en plats utan den lag och ordning som kan lösa krisen och sätta stopp för dessa utbrott av våld och radikalism.

Det här betyder att det krävs ökad uppmärksamhet och bestämdhet från världssamfundet i Yemenfrågan, och att det bistånd som ges till landet bör vara noggrant riktat för att effektivt förbättra medborgarnas levnadsvillkor.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den allmänna situationen i Yemen oroar hela världen, och mot bakgrund av de aktuella terroristattackerna måste EU spela en alltmer aktiv roll för att hindra Yemen från att bli ytterligare en sönderfallen stat i världssamfundet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) I kampen mot terrorismen fokuserar man på Yemen, som är en grogrund för islamska terrorister. Fattigdomsbekämpning och ökat militärt stöd kommer inte att få Yemens problem att försvinna. Lösningen är att ge mer utvecklingsbistånd för att dra undan mattan för vissa av jihadrekryterarna. Slutligen kan inte EU låta sig tvingas in i rollen som USA:s hantlangare, utan vi bör i stället fungera som en opartisk mäklare i syfte att skapa dialog och bana väg för en långsiktig politisk lösning. Förslaget till resolution innehåller en liknande strategi och därför röstade jag för det.

  Geoffrey Van Orden (ECR), skriftlig. – (EN) Samtidigt som jag håller med om inriktningen i och deltog i utarbetandet av resolutionen om den aktuella situationen i Yemen kan jag inte hålla med om den hänvisning som görs till den framtida europeiska avdelningen för yttre åtgärders samordnade roll angående Yemen. Jag bad om att hänvisningarna till den europeiska avdelningen för yttre åtgärder skulle strykas under utarbetandet men andra politiska grupper vägrade. Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder är en direkt produkt av Lissabonfördraget, ett fördrag som jag inte stöder och som inte har någon demokratisk legitimitet. Den ska bestå av ett nätverk av EU-ambassadörer och under den nya utrikesrepresentantens vakande öga ska den ansvara för att inrätta och genomföra EU:s militär- och utrikespolitik.

Jag är sedan länge emot att EU har en roll inom dessa två politikområden, som jag uppriktigt anser bör förbli enbart de suveräna medlemsstaternas privilegium.

Resolutionsförslag B7-0029/2010

  John Stuart Agnew, David Campbell Bannerman, Derek Roland Clark och William (The Earl of) Dartmouth (EFD), skriftlig. – (EN) UKIP motsätter sig fullständigt människohandel eftersom det är en modern version av slaveri. Vi kräver att ländernas strängaste straff utdöms för de brottslingar som begår dessa brott och konkreta åtgärder för att bekämpa brotten. Vi kan dock inte stödja att EU använder människohandel som en förevändning för att harmonisera invandringen och gränspolitiken över huvudet på folkvalda regeringar. Det måste vara upp till väljarna att genom valurnorna, och de valda politikerna, besluta om nationella åtgärder i dessa frågor och EU bör inte genomföra en politik som leder till att den demokratiska ansvarsskyldigheten försvinner. Om det inte fanns öppna gränser inom EU och om varje land hade sin egen invandringspolitik skulle det vara mycket lättare att bekämpa den allvarliga organiserade brottsligheten och människohandeln.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag röstade för förslaget till resolution eftersom vi måste se till att både praktiskt och moraliskt prioritera problemet människohandel och ta itu med att människohandeln används som en resurs på arbetsmarknaden.

Genom Lissabonfördraget har EU både befogenhet och möjlighet att stärka EU-politiken angående människohandel. Som jag sade under debatten om resolutionen måste denna fråga ges en viktig plats på dagordningen. Som ett resultat av EU:s viktiga roll i den globala handeln och unionens åtagande att skydda mänskliga rättigheter bär den ansvaret för att bekämpa människohandel och framför allt barnarbete.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (EN) Människohandel är ett av de mest skrämmande och allvarliga brotten. Kampen kan inte bli effektiv utan en samstämmig politik som inriktas på förebyggande, skydd för offren och effektiva sanktioner mot människohandlare. Den fria rörligheten inom EU har skapat stora fördelar för våra medborgare men samtidigt har den öppnat många vägar för människohandlare. Tusentals unga kvinnor och barn från de nya medlemsstaterna faller offer för människohandeln varje år. Europaparlamentet kommer att spela en avgörande roll när det gäller att bekämpa människohandeln. Vi måste se till att förebyggande, skydd och stöd till offren sätts högt upp på den politiska dagordningen. Vi måste begära att medlemsstaterna genomför den aktuella EU-politiken och andra instrument angående människohandel fullt ut och se till att strängare straff och sanktioner införs.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom EU måste bekämpa olaglig invandring och människohandel. Med ökande arbetslöshet kommer antalet personer som kan falla offer för människohandel eller säljas till tvångsarbete att öka. Framför allt människor som har förlorat sina arbeten i sina hemländer, och som har förlorat hoppet om ett bättre liv, kommer att söka lyckan någon annanstans. En sådan situation kan utnyttjas av kriminella gäng. Människohandelns huvudområde omfattar framför allt barn samt flickor och kvinnor, vilket inte har förändrats på många år. Sexuellt utnyttjande under förhållanden som liknar slaveri är framför allt dominerande i Östeuropa, som är en transitplats för människohandeln med väst. Vi måste utarbeta en åtgärdsstrategi för att bekämpa människohandel. Fokus bör främst ligga på att bekämpa och förebygga människohandel, att skydda offren samt att bestraffa förövarna. Alla medlemsstater bör vidta konkreta åtgärder för att eliminera människohandel och garantera samordning av den nationella lagstiftningen. Vi måste sträva efter närmare samarbete mellan alla berörda parter när det gäller människohandel.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Denna moderna form av slaveri har ökat oroväckande under de senaste åren och blivit den organiserade brottslighetens tredje mest lukrativa verksamhet. Under 2009 uppskattade FN att det fanns 270 000 offer och Europol dokumenterade ingen minskning i kvinnohandeln för sexuellt utnyttjande, samtidigt som man noterade en ökning av antalet människor som såldes till tvångsarbete. Det här är oacceptabelt och juridiska kryphål får inte underlätta det. Vi behöver snabba, globala, uttömmande och samordnade insatser, oavsett om de är rättsliga eller operativa. I samband med Lissabonfördragets ikraftträdande uppmanar jag kommissionen att så snart som möjligt lägga fram ett nytt förslag och prioritera inrättandet av en samordnad EU-politik för att effektivt bekämpa människohandel. Förslaget bör täcka alla aspekter av problemet, däribland frågor som rör ursprungsland, transit och destination, människor som rekryterar, transporterar och utnyttjar samt andra mellanhänder, kunder och utnyttjare.

Samtidigt måste vi också se till att det finns adekvat skydd för offren och vittnena i form av omedelbart stöd. Vi måste också anstränga oss för att få ut så mycket som möjligt av instrumenten, som tyvärr alltjämt är underutnyttjade på området av organ som Europol, Eurojust och Frontex.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag tror verkligen på och stöder inrättandet av en permanent plattform på EU-nivå som kan garantera att politiken för människohandel täcker aspekter som hänger ihop med både sociala frågor och social integration och antagandet av lämpliga och effektiva program för att stödja offrens återintegrering i samhället, inklusive åtgärder på arbetsmarknaden och i socialförsäkringssystemet.

  Lena Ek, Marit Paulsen och Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − Vi anser att de ursprungliga texterna i punkt 13 och 15 om särskiljning av offer för människohandel och irreguljära invandrare respektive om uppehållstillstånd för personer som utsatts för människohandel är att föredra, men röstar ja till ändringsförslagen av dessa texter för att uppnå en kompromiss. Kompromissen innebär att offer för människohandel ska ges temporära uppehållstillstånd samt att gränsbevakningsväsendena ska bli mera medvetna om vad människohandel går ut på. Detta är ett första steg på vägen. Vi föredrar att se att resolutionen antas nu och ämnar arbeta vidare med att offer för människohandel beviljas permanenta uppehållstillstånd.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om förebyggande av människohandel eftersom jag anser att det är oerhört viktigt att intensifiera kampen mot människohandeln som har antagit förskräckande proportioner och utgör en allvarlig kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Det förslag till direktiv som snart ska läggas fram för behandling i parlamentet måste innehålla bestämmelser om stränga straff på EU-nivå för alla som deltar i den här typen av handel. Medlemsstaternas lagstiftning måste ändras för att harmonisera sanktionerna för att se till att människohandlare döms till strängast möjliga straff, eftersom de i dag varierar kraftigt mellan de olika länderna.

Därför behövs det också en gränsöverskridande strategi för att bemöta detta gissel genom ett utökat samarbete mellan ursprungs- och transitländerna, där människohandlare ibland bara tilldöms blygsamma böter. Samtidigt måste offren för människohandel erbjudas skydd och stöd, särskilt kvinnor och barn, som enligt uppgifterna utgör ungefär 80 procent av alla offer.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om att förebygga människohandel och håller med om att kommissionen och rådet måste se till att kampen mot detta gissel även i fortsättningen får en framträdande plats bland deras prioriteringar, även under en ekonomisk och finansiell kris. De medlemsstater som ännu inte har gjort det bör genomföra all EU-politik om människohandel fullt ut på nationell nivå och så snart som möjligt ratificera andra rättsakter inom det här området för att ge bättre skydd och stöd till offer för människohandel.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Dagens människohandel är en omänsklig nutida form av slaveri för dess offer. För dem som sysslar med människohandeln, kriminella organisationer som arbetar med prostitution och sexuell exploatering, olagliga adoptioner, tvångsarbete, olaglig invandring och olaglig organhandel, är detta en extremt lukrativ verksamhet.

Tyvärr är denna fruktansvärda verklighet också ett faktum inom EU. Därför uppmanar jag Europeiska unionen att vidta stränga och kraftfulla åtgärder för att bekämpa människohandeln. Detta måste göras med en tredelad strategi: i) tillräckligt skydd för offren, som främst är kvinnor och barn, med skydd för de mest grundläggande rättigheterna, som liv, frihet, fysisk och moralisk integritet och sexuellt självbestämmande, ii) förebyggande åtgärder i utredning och upplösning av nätverk som främjar och tjänar pengar på människohandel och slutligen iii) stränga straff för handel med och exploatering av människor, oavsett vilka onämnbara syften som ligger bakom, och straff som står i proportion till de brott som har begåtts.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Som det sägs i den antagna resolutionen måste åtgärder skyndsamt vidtas ”mot människohandeln utifrån principen om de mänskliga rättigheterna, på ett sätt som präglas av en helhetssyn och med inriktning på att bekämpa och förebygga människohandeln och att skydda dess offer”, och de måste ”utgå från offren för denna handel, vilket innebär att alla potentiella typer av offer måste identifieras som målgrupp och skyddas, samt ägna särskild uppmärksamhet åt barn och andra riskgrupper”.

Däremot beklagar vi att våra ändringsförslag till den här resolutionen har avvisats, trots att de handlade om de bakomliggande orsakerna till människohandel och hur man ska bekämpa den, särskilt följande:

– Bekämpa arbetslöshet, marginalisering och fattigdom som grundläggande orsaker till människohandeln, betona det akuta behovet av förändring i den ekonomiska och sociala politiken för att prioritera en förstärkning av sociala och sysselsättningsmässiga rättigheter, arbeten med rättigheter, offentliga tjänster av god kvalitet och ekonomisk och social utveckling.

– Stärka samarbetet och solidariteten med invandrarnas ursprungsländer, särskilt genom att bidra till utvecklingen av deras ekonomi, större tillgång till kunskap, skuldavskrivning och beskattning av finansiella transaktioner.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi röstade mot den här resolutionen om människohandel trots att detta är ett av de mest avskyvärda brotten som finns. Detta gjorde vi för det första för att ni utnyttjar det här problemet politiskt för att öka makten hos EU i Bryssel, hos dess institutioner och dess många byråer, som ändå fortsätter att vara ineffektiva. För det andra, och framför allt, gjorde vi det för att ni utnyttjar den uppmärksamhet som normalt skulle ägnas offren för att skapa en ny sugpumpseffekt i fråga om invandringen, dvs. socialt och rättsligt stöd, automatiskt uppehållstillstånd, tillträde till arbetsmarknaden, enklare familjeåterförening och social omsorg. Allt detta skulle beviljas oavsett om offret samarbetar med myndigheterna om att få fast människohandlarna och lösa upp nätverken. Allt en olaglig invandrare behöver göra för att ta sig in i EU är alltså att säga att han eller hon är offer för ett nätverk som utpressar honom eller henne på tusentals euro. Oavsett vad ni tycker om det kommer därför olagliga invandrare att begära denna status och denna välfärd och ni kommer att ge det till dem! Ni är oansvariga!

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det förslag till resolution om att förebygga människohandel som har lagts fram av vänster- och centergrupperna i Europaparlamentet eftersom vi högt och tydligt måste bekräfta att offer för människohandel, varav de flesta är kvinnor och barn, bör få ovillkorligt skydd och stöd. Dessa offer bör få prioriterad rätt till kostnadsfri rättshjälp, straffen för människohandlare bör vara hårdare och vi bör hitta sätt att avskräcka klienter från att efterfråga dessa tjänster. Detta är en oacceptabel form av våld mot kvinnor och det bör vidtas gemensamma åtgärder för att förebygga människohandel, skydda offren för människohandel och ställa dem som utövar den här typen av våld inför rätta.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Samtidigt som många inom EU lever ganska bekväma liv är verkligheten den att många människor i hela EU, även i de allra rikaste områdena, lever i slaveri. Just det faktum att människohandeln är gränsöverskridande betyder att detta är en fråga där EU:s institutioner kan spela en avgörande roll och därför välkomnar jag dagens resolution.

  Lívia Járóka (PPE), skriftlig. – (HU) Människohandel är en av de värsta människorättsliga kränkningarna och den kan ta sig många olika uttryck, från sexuell exploatering och tvångsarbete till organhandel och hushållsslavar, där offren främst är kvinnor och barn. Dagens regelverk inom EU för att bekämpa människohandel är otillräckligt och därför måste EU, med stöd av mandatet från Lissabonfördraget, vidta mycket kraftfullare åtgärder mot det här fenomenet, särskilt när det gäller skyddet av och stödet till riskgrupper, särskilt barn. Därför är initiativet att tillsätta en EU-samordnare för kampen mot människohandel välkommet, liksom att medlemsstaterna uppmanas att införa avskräckande sanktioner som avspeglar brottets allvar. Det är en mycket viktig utveckling att det i resolutionsförslaget anges att offrets samtycke inte ska ha någon betydelse för ett åtal och att offret ska få stöd oberoende av sin vilja att samarbeta i rättsprocessen.

Det är också viktigt att involvera det civila samhället så mycket som möjligt i institutionernas åtgärder för att utrota människohandeln och att anordna informations- och upplysningskampanjer som riktas till de mest utsatta grupperna. Förhoppningsvis kommer medlemsstaterna snabbt att införliva den här integrerade strategin, som omfattar förebyggande, sanktioner och skydd av offer, i sin egen lagstiftning och genom att ratificera lämpliga rättsakter kommer de att ta ett stort steg mot att avskaffa det moderna slaveriet.

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Herr talman! Jag stödde resolutionen om människohandel. Människohandel är ett av de värsta brott som människor kan begå mot varandra. Det är skrämmande hur vanligt detta fruktansvärda fenomen är. Jag kan inte komma på något som kan rättfärdiga det, eller några förmildrande omständigheter för dem som på det här sättet trampar på alla de värden som är så viktiga för oss. Människohandel är raka motsatsen till frihet, värdighet och jämlikhet. Jag hoppas att Europaparlamentet kommer att bidra till att begränsa och i framtiden helt utrota människohandeln.

  Timothy Kirkhope (ECR), skriftlig. – (EN) ECR-gruppen är enig om åsikten att människohandel är oacceptabel och bör stoppas. Däremot är vi mycket tveksamma till om den här resolutionen är lämplig för att bekämpa de bakomliggande orsakerna till människohandel och därför har vi valt att rösta nej. ECR-gruppen anser att den här resolutionen är ”offerinriktad” och att det föreskrivs hur medlemsstaterna ska ta hand om offer när de väl har utsatts för människohandel och att det därmed förutsätts att det är oundvikligt med människohandel. ECR-gruppen har dock tillsammans med EPP undertecknat ett förslag till resolution där vi efterlyser ökat samarbete mellan medlemsstater, polis och gränskontrollbyråer, där personuppgifter kan skyddas och där de enskilda medlemsstaterna kan besluta om vården av offer.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Alla former av slaveri, ”moderna” eller ej, är fullständigt förkastliga. Resolutionsförslaget förtjänar därför beröm för att det är ett försök att skydda våldsoffer från den omänskliga aptiten på vinst och från det sociala och psykologiska elände som detta leder till. Trots detta är det beklagligt att resolutionen begränsas till att handla om offren för kriminella nät i den underjordiska ekonomin, eftersom människohandeln också har en laglig motsvarighet som inte är mindre förkastlig.

Nyliberalismen, med sin besatthet av vinst, som ständigt ställer arbetare mot arbetare, och ständigt genomför omlokaliseringar, utövar också både symboliskt och fysiskt våld mot folket. Den tvingar dem att flytta mot sin vilja och skapar sådana svårigheter att antalet arbetsrelaterade självmord håller på att öka. Att dominera människor på detta sätt, att göra dem till brickor i ett ineffektivt och osunt system, verktyg som används för att tjäna den finansiella elitens intressen, utan att visa några hänsyn till och genom att riskera deras liv, vad är det om inte lika med ägande av människor, det vill säga slaveri? Brott måste verkligen bekämpas, men det är lika nödvändigt att bekämpa institutionaliserade övergrepp och att göra EU till en union för att befria folket.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Människohandel är en kränkning av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna och är en form av slaveri som bygger på sexuell exploatering och exploatering av arbetskraft. Enligt internationella beräkningar är människohandeln den tredje mest vinstgivande olagliga handeln. Nu när Lissabonfördraget har trätt i kraft har EU:s åtgärder i fråga om rättsligt och polisiärt samarbete blivit tydligt starkare. Kampen mot människohandel måste vara ett av huvudmålen för EU och parlamentets roll som medlagstiftare betyder att vi måste spela en central roll i detta sammanhang. Kampen mot människohandeln bör därför även fortsättningsvis höra till de mest prioriterade uppgifterna för EU, även under den ekonomiska och finansiella krisen.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Människohandel är en av de värsta hemsökelserna under det här seklets början. De som kallar det en modern form av slaveri kan inte anklagas för att överdriva. Det är en verksamhet som är ytterst lönsam och som kontrolleras av farliga, organiserade kriminella gäng. Jag stöder helt och hållet det förslag till resolution (B7-0029/2010) om att förebygga människohandel som lades fram av en bred koalition av politiska grupper inom Europaparlamentet. Jag anser att kommissionen är skyldig att utarbeta en handlingsplan för att effektivt undanröja människohandeln. Samtidigt stöder jag helt och hållet resolutionsförfattarnas vädjan om att det ska tillsättas en EU-samordnare för kampen mot människohandel, som ska rapportera till kommissionsledamoten med ansvar för rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap. Jag hoppas att detta ska inspirera till kraftfullare åtgärder mot människohandeln.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Människohandeln är en växande marknad som i dag kan jämföras med narkotika- eller vapenhandeln och den är ett fenomen som har spritt sig över hela världen, men som är svårast i de underutvecklade länderna. Enligt rapporten från FN:s arbetsgrupp har offren för människohandel olika social bakgrund, från de mest välbeställda till de fattigaste, från de mest välutbildade till totala analfabeter, från de allra yngsta till äldre kvinnor. Vi måste samordna informationen bättre för att bekämpa detta växande fenomen mer effektivt. Här skulle det vara bra om Eurojust, Europol och Frontex kunde offentliggöra en gemensam rapport varje år om människohandel. Om EU vill ta ledningen på det människorättsliga området borde unionen samarbeta mer aktivt med tredjeländer för att sätta stopp för detta fenomen. Dessutom behövs det bättre finansiering av programmen för att bekämpa människohandel och effektivare samordning mellan de institutioner i medlemsstaterna som deltar i kampen mot människohandel.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Människohandel är den grövsta formen av kränkningar av mänskliga rättigheter. Antalet offer för denna moderna form av slaveri ökar för varje år. Det är en mycket låg andel av dessa brott som upptäcks. Därför stöder jag Europaparlamentets resolution om att förebygga människohandel. Människohandeln måste bekämpas med alla till buds stående medel, först och främst med en grundlig och omfattande informationskampanj för att lyfta fram problemets storlek och öka samhällets medvetenhet. Att ge anekdotisk information om enskilda fall av människohandel som har avslöjats är inte tillräckligt. Det är också nödvändigt att ständigt informera om adresserna till de institutioner som deltar i kampen mot den här brottsligheten.

I en rapport som offentliggjordes i januari 2010 av Legal Aid Center och La Strada-stiftelsen med titeln ”Att förebygga handel med kvinnor från Central- och Östeuropa. Information – Förebyggande – Identifiering – Ingripande” påpekas att förfarandena för att garantera rättigheterna för offren för människohandel inte följs i Polen. Ett av de största problemen är det utdragna arbetet med att lägga till en modern definition av människohandel i straffrätten. År 2005 undertecknades Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel i Warszawa. Det tog juristerna hela tre år att ratificera den. Vi har ännu i dag inte någon bindande definition av människohandel, vilket hindrar förebyggande och rättsliga förfaranden och därmed förhindrar att de mänskliga rättigheterna försvaras i Polen.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. – (DA) Jag röstade för denna resolution, vilket inte får uppfattas som att jag stöder de ändringar i resolutionen som gäller överföring av mer makt från medlemsstaterna till EU, som att

– tillåta EU att införa strängare påföljder inom detta område,

– hänvisa till att Lissabonfördraget stärker EU:s insatser i brottsfrågor,

– inrätta en överordnad lagstiftning inom detta område.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − Jag har röstat ja till resolution B7/-029/2010, Trafficking in human beings, eftersom den behandlar ett mycket viktigt ämne och pekar på en lång rad uppgifter i kampen mot människohandel. Mitt stöd för resolutionen ska dock inte ses som ett stöd till de förslag i resolutionen som innebär överförande av mer makt från medlemsstaterna till EU, såsom att låta EU bestämma strängare sanktioner på området, hänvisningen till EU:s starkare insats på det straffrättsliga området i Lissabonfördraget och att det etableras en överordnad lagstiftning på området.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen eftersom jag personligen deltar i kampen mot människohandel i Slovakien. Det var jag som lanserade kampanjen ”Vet du var ditt barn är nu?” Kvinnoutskottet antog dessutom ett ändringsförslag under debatten om budgetförfarandet om att inleda en flerårig mediekampanj med titeln ”Vet du var ditt barn är nu”, i nära samarbete med det civila samhällets organisationer för att öka medvetenheten i fråga om föräldraansvar, förbättra skyddet för barn mot alla former av våld och bekämpa handeln med barn mer effektivt. Denna nya resolution, som jag välkomnar av hela mitt hjärta, handlar om fem viktiga delar: allmän informationsinsamling, förebyggande, åtal och skydd samt stöd och assistans för offer. Kommissionen uppmanas att ta initiativ, särskilt i fråga om information och förebyggande, för att identifiera de underliggande orsakerna till människohandeln och de faktorer i ursprungs- och destinationsländerna som underlättar människohandeln. Jag anser att det är viktigt att föräldrar blir medvetna om sitt stora föräldraansvar gentemot sina barn, för att förhindra att barn och ungdomar faller offer för människohandeln.

Resolutionsförslag RC-B7-0064/2010

  John Stuart Agnew och William (The Earl of) Dartmouth (EFD), skriftlig. – (EN) United Kingdom Independence Party (UKIP) anser att miljöskyddet är viktigt. Vi ifrågasätter inte den vetenskapliga grund som samtalen i Köpenhamn utgick ifrån, men vi har inget emot att åtgärder vidtas på nationell nivå för att skydda miljön.

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att EU måste skapa ett nytt utvecklingsparadigm för att hantera klimatförändringen. Nästa reviderade version av budgeten måste innehålla tillräckliga resurser för åtgärder för att möta denna viktiga utmaning. Vi får inte glömma vårt åtagande om att bekämpa klimatförändringen. Som EU-medborgare måste vi åta oss att minska koldioxidutsläppen med mer än 20 procent fram till 2010. Samarbetet med andra globala partner är också viktigt för att nå fram till ett ambitiöst, omfattande och rättsligt bindande avtal i linje med målet att undvika en uppvärmning på mer än 2 °C. Dessutom menar jag att de initiativ som håller på att utformas inom EU för att främja och uppmuntra grön ekonomi, energisäkerhet och minskat beroende måste prioriteras även i fortsättningen. EU skulle kunna hämta politisk inspiration från min region, Azorerna, där ungefär 30 procent av energin kommer från förnybara källor.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Både EU och resten av världen hade stora förhoppningar på Köpenhamnskonferensen. EU var redo att ta ledningen för mötet och komma tillbaka med ett rättsligt bindande avtal, men mötet slutade utan någon tydlig bild av hur kampen mot klimatförändringen ska utvecklas. Köpenhamnsavtalet, som varken innehåller ambitiösa mål eller åtaganden, är ett otillfredsställande resultat. EU:s ambitiösa 20-20-20 kan förbli en avlägsen dröm om denna fråga inte får en lösning på global nivå. EU måste med hjälp av sin avdelning för yttre åtgärder ta ledningen i den diplomatiska strategin på klimatområdet så snart som möjligt och framför allt se till att EU för ut samma budskap i samtalen med andra länder och upprätthåller sin principiella ståndpunkt, så att ett tvingande internationellt klimatavtal kan inrättas så snabbt som möjligt.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar antagandet av förslaget till resolution om resultatet av Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar (COP 15), som jag var medförfattare till och som är ett resultat av förhandlingar mellan de olika politiska grupperna, eftersom det är representativt för det alltmer allmänna intresset för detta område, vars mål är en hållbar framtid. Jag vill än en gång uttrycka mitt missnöje med resultatet av toppmötet i Köpenhamn och jag uppmanar EU att ta ledningen i kampen mot klimatförändringen och bidra till att skapa ett rättsligt bindande avtal med mätbara, kommunicerbara och verifierbara minskningsmål vid den sextonde klimatkonferensen som ska hållas i Mexiko i år.

Om EU:s industri ska bli mer konkurrenskraftig och skapa fler arbetstillfällen måste det göras investeringar i en hållbar framtid som omfattar klimatskydd, energisäkerhet, minskat energiberoende och effektiv resursanvändning. Därför uppmanar jag industriländerna att satsa mer på forskning om ny teknik i syfte att både minska koldioxidutsläppen och att skapa en effektivare och mer hållbar användning av naturresurserna.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Förslaget har positiva inslag, t.ex. erkännandet av bristen på mål på medellång och lång sikt och den vaga och dåliga finansieringen för utvecklingsländer. Jag lade dock ner min röst eftersom samtliga ändringsförslag från min grupp, som handlade om fler åtgärder för att minska koldioxidutsläppen med minst 40 procent fram till 2020 på grundval av ett rättsligt bindande avtal, avvisande av kärnenergi som en ”ren” energikälla, mer finansiellt stöd till fattiga länder och utvecklingsländer för utveckling och tekniköverföring och en socialt hållbar grön ekonomi som kan stärka investeringarna och sysselsättningen och förbättra livskvaliteten, röstades ned. Inte heller godkändes det viktiga ändringsförslaget om en skatt på 0,01 procent på finansiella transaktioner, som skulle inbringa 20 miljarder euro per år för att hjälpa utvecklingsländer att bekämpa klimatförändringen och anpassa sig till den. Vi kan inte tvingas till Mexiko av det vaga och nedslående avtalet från Köpenhamn. Vi måste göra en radikal översyn av klimatpolitiken så att det blir ett ordentligt avtal vid de kommande förhandlingarna. Det kan vi bara åstadkomma genom att erkänna och rätta till misstagen i Köpenhamn, något som Europaparlamentets resolution inte lyckas med.

  Spyros Danellis (S&D), skriftlig. – (RO) Det faktum att toppmötet i Köpenhamn generellt beskrivs som ett ”beklagligt misslyckande” i försöket att få fram ett globalt avtal om att begränsa utsläppen av de växthusgaser som värmer upp jordens klimat, visar bara på den totala bristen på samordning mellan EU-medlemsstaterna i förhållande till USA och tillväxtekonomierna.

I Köpenhamnsavtalet anges inte ens ett mål i form av en godtagbar gräns för den globala temperaturökningen. Jag hoppas dock på ett positivt resultat och ett starkt budskap från EU om att begränsa effekterna av klimatförändringen vid det möte som ska hållas i februari nästa år, då världens nationer uppmanas att lägga fram sina planer för hur de tänker minska utsläppen fram till 2020.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för den gemensamma resolutionen om resultatet av Köpenhamnskonferensen eftersom jag i stora drag håller med om innehållet i de föreslagna åtgärderna, framför allt två av dem. Den första är att det är absolut nödvändigt att EU agerar samfällt i de internationella förhandlingarna. Det är enda sättet att ta den globala ledningen när det gäller att hantera den här viktiga frågan. Den här frågan kommer att få återverkningar i generationer framöver och kräver därför beslutsamma, vägledande, omedelbara och förnuftiga åtgärder, vilket EU har vidtagit i fråga om andra problem, som finanskrisen. Det krävs en ny ”klimatdiplomati” för att uppnå detta mål. Det är nödvändigt att inte bara EU, utan även Kina och USA vidtar åtgärder, vilket förklaras i punkterna 5 och 15 i dokumentet.

Den andra punkten jag vill betona är behovet av att utvecklingsländerna/tillväxtekonomierna antar de bestämmelser om klimatförändringen som gäller för EU:s medlemsstater. Därför har jag och några av mina kolleger förespråkat införandet av en koldioxidskatt på importen av produkter från tredjeland, så att den här tanken kan övervägas i framtiden, vilket jag anser är särskilt viktigt.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till resolution om resultatet av Köpenhamnstoppmötet om klimatförändringarna. Resultatet av parternas femtonde konferens (COP 15) var nedslående. Därför måste EU göra allt i utrikesdiplomatin och visa upp en enad front för att få fram ett rättsligt bindande internationellt klimatavtal som tillåter en högsta global temperaturhöjning på 2 °C.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Efter dödläget i Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar är det viktigt att EU står fast vid den väg vi har valt hittills i fråga om att göra ett allvarligt åtagande om hållbar utveckling och försöka minska koldioxidutsläppen utan att hota industrin i EU.

I den nya klimatpolitiken får vi inte, särskilt i samband med den allmänna krisen, bortse från den ekonomiska effektiviteten och får inte på något sätt hota EU-nationernas ekonomiska hållbarhet. Därför manar jag till en ny strategi för energipolitiken, som bygger på ren energi, effektivare användning av de naturresurser som står till buds och stora investeringar i forskning och miljövänligare teknik så att vi kan upprätthålla EU:s konkurrenskraft och skapa sysselsättning inom ramen för en hållbar utveckling.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU har alltid tagit en ledande roll i de internationella klimatförhandlingarna. Trots denna ambition blev den senaste klimatkonferensen i Köpenhamn ett misslyckande för alla dem som var inriktade på att nå ett bindande avtal. Detta resultat är långt ifrån vad EU vill i den här frågan och det är också långt ifrån vad som krävs för att skydda klimatet. Med tanke på det otillfredsställande resultatet från toppmötet i Köpenhamn vill parlamentet skicka ett tydligt budskap till allmänheten i EU och till världen om sin fortsatta beslutsamhet när det gäller att bekämpa klimatförändringen. Nu banar vi väg för nästa konferens i Mexiko, där alla parter bör anstränga sig mer för att göra åtaganden. Vi får inte göra samma misstag som i Köpenhamn. Vi måste fråga oss vad som gick snett under de förhandlingarna och fundera på hur vi ska gå vidare om vi vill få med oss USA, Kina och Indien.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den resolution som vi diskuterar innehåller ingen kritisk bedömning av anledningarna till misslyckandet i Köpenhamn, vilket är nödvändigt. I stället för att göra en seriös analys av EU:s egen roll i detta misslyckande, envisas flertalet här i parlamentet med att utse syndabockar, som Kina (vars atomsfäriska utsläpp av koldioxid per capita är mindre än hälften av utsläppen från EU) och nu länderna i ALBA (Alianza Bolivariana para los pueblos de nuestra America). Denna inställning bygger helt och hållet på de mest framträdande politikernas blindhet och partianda och den undergräver och förvanskar det som verkligen hände i Köpenhamn. Framför allt hävdas bestämt att marknadsinstrument, som handel med utsläppsrätter, är effektiva, samtidigt som man blundar för deras bristande effektivitet och det förstockade sätt som de används på, vilket redan har visat sig. Än en gång åsidosätts den nödvändiga diskussionen om de s.k. flexibla mekanismerna, som mekanismen för ren utveckling.

Samtidigt avvisas behovet av att respektera utvecklingsländernas suveränitet när det gäller att utforma och genomföra de s.k. anpassningsstrategierna. Det kan inte skapas någon rättvis och hållbar lösning på klimatproblemet eller några andra miljöproblem genom det irrationella system som orsakade dem till att börja med. Det vi behöver är en annan ekonomisk och social modell som går emot kapitalismen.

  Adam Gierek (S&D), skriftlig. – (PL) Denna resolution är ett bevis på att de som tror på FN:s klimatpanel (IPCC) inte har förstått någonting. Den största bristen i den femtonde klimatkonferensen var att man inte lyckades förstå hur känsliga tredjeländer och utvecklingsländer, och även vissa EU-länder, är för ”klimaträttvisa”, att de två största supermakterna, USA och Kina, konkurrerar med varandra både ekonomiskt och militärt samt att de ”ambitiösa” planerna för att begränsa koldioxidutsläppen byggde på paradigmet om antropogen klimatuppvärmning, som inte har särskilt hög vetenskaplig trovärdighet. De oroande uttalandena från IPCC bör betraktas som ytterst oansvariga eftersom både politiska och ekonomiska beslut som fattas med utgångspunkt från dem kommer att påverka många generationer i framtiden. Dessa beslut får alltså inte bygga på åsikter hos personer som har tillämpat en tes som de har fastställt i förväg – teorin om att det är människan som orsakar den globala uppvärmningen. Den vetenskapliga trovärdigheten hos IPCC undergrävs av händelser som Climategate, förfalskningen av globala temperaturtrender (Ryssland och Australien) samt Glaciergate.

Alla rättsakter som missgynnar utvecklingen av EU:s ekonomi och som bygger på uttalanden från IPCC bör därför ses över omedelbart. När det gäller klimatförändringen, som är så viktig för hela vår civilisation, är det nu dags för kommissionen att bygga sina åtgärder på sin egen metaanalys av klimatforskningen, vilken bör bedrivas av en grupp klimatologer som är oberoende av kommissionens åsikter och som står fria från alla politiska påtryckningar. Dessa två senare krav saknas i resolutionen och därför röstade jag mot den.

  Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot resolutionen eftersom den innehåller alltför mycket önsketänkande. I Köpenhamn såg vi hur resten av världen betraktar EU:s ”ledarskap” i klimatfrågan. Det s.k. Köpenhamnsavtalet förhandlades av president Barack Obama med Kina, Indien, Brasilien, Sydafrika och några andra. José Manuel Barroso, Nicolas Sarkozy och de andra var inte ens inbjudna. I stället för att lägga nya bördor på vår ekonomi och våra invånare borde vi investera i framtidens teknik. Förra året blev Kina världens ledande exportör av vindturbinutrustning och solceller. EU måste ge sig in detta teknikkrig i stället för att ålägga sig själv någon slags kollektiv bestraffning som inte imponerar på någon utanför EU och som inte kommer att locka några efterföljare.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Min röst angående den här resolutionen är ett uttryck för min besvikelse med det avtal som man slutligen kom fram till i Köpenhamn i slutet av 2009, ett avtal som jag anser är otillräckligt, oambitiöst och saknar kvantifierade åtaganden. Dessutom beklagar jag att vår grupps ändringsförslag om att införa en skatt på 0,01 procent per år på finansiella transaktioner för att finansiera arbetet med att bekämpa klimatförändringen i de fattigaste och mest direkt utsatta länderna med i storleksordningen 20 miljarder euro per år inte antogs. Om EU slutligen ska ha något att komma med i den här typen av internationella förhandlingar måste unionen lära sig att agera samfällt, för att inte missa tillfällena att spela en avgörande roll i den globala klimatförändringen. Detta gör vi genom att sätta högt ställda mål om att minska utsläppen av växthusgaser med över 20 procent fram till 2020.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Toppmötet i Köpenhamn var i mångt och mycket ett missat tillfälle att ta itu med klimatförändringen. Mitt eget land, Skottland, har antagit den mest långtgående klimatlagstiftningen i världen och den skotska regeringens samarbete nyligen med Maldivernas regering är en förebild för internationella avtal. I dagens resolution krävs bilaterala sammankomster mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten för att underlätta förståelsen. Jag förväntar mig att Skottlands nationella parlament ska få delta i sådana sammankomster, med hänsyn till dess världsledande ställning.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Denna resolution innehåller några icke obetydliga framsteg från de högergrupper som undertecknade det: Man nämner IPCC:s arbete med klimatfrågan, man efterlyser ökat deltagande av det civila samhället i arbetet under Mexikokonferensen, och EU uppmanas att gå längre i sina mål för att minska utsläppen av växthusgaser till mer än de 20 procent som föreslås för 2020. Men det räcker inte och lovorden för koldioxidmarknaden betyder att de förlorar all trovärdighet. Det stöd som erbjuds länderna i syd, som vi har en klimatskuld till, räcker inte.

Likaså är det föreslagna målet om att gå mot en 30-procentig minskning i utsläppen av växthusgaser 2020 långt från de 40 procent som rekommenderas av IPCC. Inte heller görs det någon hänvisning till den bolivianske presidenten Evo Morales Aymas ”folkets världskonferens om klimatförändring”. Hittills är det ändå endast där som världens folk uppmanas att erkänna sin rätt till ekosystemet och inrätta en klimatdomstol.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) De stora förhoppningarna inför det så omtalade toppmötet i Köpenhamn har grusats. De länder som har störst ansvar i den här frågan nådde inte fram till något samförstånd om att minska utsläppen av växthusgaser. Det här problemet, som väcker oro över hela världen, kräver en snabb lösning. Det måste finnas mer öppenhet och mer delaktighet från det civila samhället vid parternas sextonde konferens (COP 16) i Mexiko. EU måste kunna åta sig en ledande roll i kampen mot klimatförändringen. Alla länder, från USA till de s.k. tillväxtekonomierna, däribland Kina, som orsakar stora föroreningar, måste också acceptera sitt ansvar i en kamp som ger allt mindre utrymme för nya möjligheter. En hållbar framtid för mänskligheten står på spel här. Om inget görs i tid kan vi komma till en punkt där det inte längre finns någon återvändo.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag avstod från att rösta om resolution RC-B7-0064/2010 om resultatet av Köpenhamnstoppmötet om klimatförändringarna eftersom jag anser att det var ett misslyckande med hänsyn till att Köpenhamnsavtalet inte är rättsligt bindande och inte innehåller några mål för globala utsläppsminskningar. Vid toppmötet erkände de utvecklade länderna inte sin klimatskuld till utvecklingsländerna. Inte heller visade de någon ånger i fråga om de skadliga följderna av de rådande marknadsmekanismerna (utsläppshandel). Genom att avstå från att rösta vill jag uttrycka min stora besvikelse över toppmötets resultat, som var långt under våra invånares förväntningar.

EU måste en gång för alla ta ansvar och göra allt som går för att minska koldioxidutsläppen med 40 procent fram till 2020. Därför anser jag att vi bör föreslå en ny ekonomisk och social modell som utmanar kapitalismen. Jag välkomnar beslutet av Bolivias president, Evo Morales, om att hålla folkens världskonferens om klimatförändring och moder jords rättigheter.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Klimatmötet i Köpenhamn har med rätta betecknats som ett misslyckande av de flesta observatörer. Det är svårt att värja sig mot intrycket att världsledarna i Köpenhamn spelade ett farligt spel och inte försökte få fram det bästa avtalet, utan i stället ville skylla misslyckandet med att nå ett avtal på den andra sidan. Det är oroväckande att EU, trots att man hade utarbetat en gemensam ståndpunkt, inte kunde använda den som en plattform för ett avtal med andra länder. EU måste inleda arbetet för att se till att COP 16-konferensen i Mexiko blir en framgång. Det klimatavtal som EU bör arbeta för måste ha tre grundläggande egenskaper: Det måste vara rättsligt bindande, visa solidaritet och ha högt ställda mål. Det beslut som fattades vid EU:s toppmöte i Sevilla, om att EU fram till 2020 endast ska minska sina utsläpp med 20 procent jämfört med 1999 bör ses om oroväckande.

Villkoret för att höja minskningsmålet till 30 procent är att andra länder måste göra en sådan utfästelse först, vilket har upprepats. För närvarande tyder det internationella läget dock på att det bara är EU som kan ge den skjuts som behövs för större minskningar. Ingen kommer att ta EU:s plats här och EU får inte ge upp rollen som global förespråkare av mer radikala medel i kampen mot den globala uppvärmningen. EU måste skjuta till 7,2 miljarder euro och åta sig att slussa pengarna till de länder som är mest underutvecklade och mest hotade av klimatförändringen.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Att lära sig av misslyckandet vid Köpenhamnskonferensen är en prioriterad fråga för Europaparlamentet i den här resolutionen, som jag har röstat för. Vi vet vad som är fel: FN-metoden fungerar inte längre, Förenta staterna och Kina har betett sig som motståndare i kampen mot avregleringen av klimatet och EU har inte kunnat ge enhetliga signaler. Även om vi vet vad som är fel måste vi fortfarande ta fram botemedlen så att vi kan nå ett avtal i Cancún i november 2010.

För att behålla sitt ledarskap måste EU visa att det har en innovativ strategi för klimatfrågan och erbjuda något mer än bara målet om en global utsläppsminskning genom det ytterst spekulativa systemet med en marknad för utsläpp av växthusgaser, ett verktyg som USA:s regering för övrigt nyligen har avvisat. Det är dags att byta till en annan metod och föreslå en teknisk brygga mellan industriländer och de regioner och mikrostater som främst är utsatta för klimatförändringen. Det är genom att lägga till ambitiösa åtgärder för ren teknik, energieffektivitet i byggnader och transportsystem och genom att främja gröna jobb som vi kan väcka förhoppningar inför morgondagen, förhoppningar om det kommande toppmötet i Cancún, större hopp om en gemensam världsvision.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar ledde inte fram till någon lösning och man lyckades inte komma överens om några slutliga resolutioner eller beslut om omfattningen och storleken på begränsningar av utsläpp eller de finansiella medel som ska användas för detta. Jag tycker dock inte att det var ett nederlag, även om det verkligen inte levde upp till EU:s förväntningar. De förväntningarna var irrationella, både i fråga om storleken på de föreslagna utsläppsminskningarna av växthusgaser och i fråga om de ekonomiska förväntningarna i samband med kampen mot klimatförändringen. Dessutom fanns det en viss arrogans i att hävda att man hade en ledande roll i processen för kampen mot klimatförändringen. Jag anser att vi fortfarande är i ett skede då det är olämpligt att fatta bindande och slutliga beslut. En anledning bland många är att vi ännu inte har tillförlitliga vetenskapliga data om klimatförändringen och mänsklighetens roll i den processen. Vi har nyligen fått bevittna tvister mellan experter och vetenskapsmän i frågan, vilket bekräftar att inte alla har samma åsikter om den globala uppvärmningens effekter. Ytterligare ett argument för att skjuta upp det slutgiltiga beslutet är den ekonomiska krisen som tvingar länderna att spara pengar och skära ned på utgifterna. I de svåra tiderna under en ekonomisk recession måste samhällsfrågor prioriteras, t.ex. kampen mot arbetslöshet och fattigdom i samhället, stöd till företagande och andra åtgärder för att stimulera den ekonomiska tillväxten.

  Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Det är uppenbart att även om toppmötet i Köpenhamn blev en besvikelse när det gäller resultatet, finns det mycket som talar för ytterligare insatser. Det finns helt enkelt inget alternativ till kollektiva åtgärder i denna fråga.

Eftersom EU kommer att fortsätta att spela en avgörande roll på vägen mot nästa konferens i Mexiko måste vi göra allt för att skapa politisk acceptans på global nivå. Allmänheten bygger sina beslut om att stödja förslag i fråga om klimatförändringen på de problem som många vetenskapsmän och andra observatörer beskriver. De som bara ägnar sig åt att skapa en stämning av rädsla och fientlighet gör inte särskilt mycket för att utveckla de argument som de stöder sig på.

Den linje som EU:s regeringar har valt under ledning av minister Ed Miliband har vunnit stöd och ger verkligt hopp om en överenskommelse. Parlamentet måste fortsätta att stödja denna strategi.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag röstade för denna resolution eftersom det där krävs att det intas en mer kraftfull hållning i förhandlingarna om den globala klimatpolitiken. Dessutom är avsaknaden av ett internationellt avtal inget skäl för att skjuta upp ytterligare politiska åtgärder i EU för att genomföra tidigare EU-åtaganden om att minska våra utsläpp med 20 procent fram till 2020.

Parlamentet upprepar sitt mål att öka denna minskning till 30 procent. Det är bra att parlamentet uttryckligen säger att de initiativ som har tagits för att främja och stimulera en grön ekonomi, energisäkerhet och begränsning av energiberoendet kommer att göra det allt lättare att få till stånd ett åtagande om en minskning på 30 procent.

Det är viktigt att lära av misslyckandet i Köpenhamn. Därför måste vi ta itu med den viktiga självkritiken att EU inte kunde skapa förtroende under förhandlingarna genom särskilda förhandsåtaganden om internationellt förvaltningsstöd för klimatåtgärder i utvecklingsländerna. Det är också viktigt att erkänna att EU:s kollektiva bidrag till arbetet för att åstadkomma en minskning och att finansiera anpassningsbehovet hos utvecklingsländerna inför 2020 inte kan vara mindre än 30 miljarder euro per år. Jag hoppas att Mexikokonferensen blir framgångsrik.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade mot denna resolution. Tyvärr avvisades rätt många ändringsförslag. Folks verklighetsuppfattning i fråga om klimatskyddet verkar ha gått upp i rök. Kritiska kommentarer och korrekt vetenskapligt arbete om klimatskydd har avvisats, medan man har godkänt att EU går vidare på egen hand. Detta är inte vad jag uppfattar som en ansvarskännande politik för våra invånare.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om Europaparlamentets resolution om toppmötet i Köpenhamn eftersom den inte har något att bidra med i fråga om misslyckandet vid det mötet, även om Europaparlamentet tydligt har fördömt EU:s tillkortakommanden vid det tillfället.

Det har visserligen antagits några positiva åtgärder, t.ex. i form av krav på att kommissionen ska vara mer ambitiös i fråga om utsläpp av växthusgaser och att det ska beviljas tillräcklig finansiering för att eliminera dessa gaser.

Andra ändringsförslag var oacceptabla eftersom de gick ut på att överlåta regleringen åt marknaden genom utsläppslicenser, mekanismer för ren utveckling osv. Dessutom ställdes det krav på att kommissionen skulle inleda förhandlingar med Förenta staterna för att inrätta en transatlantisk marknad för utsläppsrätter.

Slutligen beklagar jag att kravet på att det skulle införas en grön Tobinskatt avvisades. Inkomsterna från en sådan skatt skulle ha hjälpt utvecklingsländerna att bekämpa klimatförändringen.

Det går inte att få fram en hållbar, seriös eller samstämd lösning på klimatförändringen ur den logik som ligger till grund för det system som ledde fram till den. Det är EU:s skyldighet att gå vidare och vara en förebild, oavsett andra staters inställning. Det kan vi göra om vi kan ge oss själva de resurser som krävs.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Köpenhamnskonferensen var ett misslyckande. Men detta avtal är ett första steg som samlar de flesta parterna och skapar en grund för åtaganden om minsknings-, finansierings-, mätnings-, anmälnings- och kontrollåtgärder för att mildra klimatförändringen och bekämpa avskogningen. Genom att stödja denna resolution uttryckte jag min önskan om att det ska inrättas en ”klimatdiplomati” på internationell nivå, vars främsta mål ska vara att skydda världen. Parlamentet har också förklarat att EU:s kollektiva bidrag till insatserna för att minska klimatförändringen och hjälpa utvecklingsländerna att anpassa sig inte bör vara lägre än 30 miljarder euro per år från och med nu och fram till 2020, samtidigt som vi vet att detta belopp kan öka när ny kunskap kommer fram om allvaret i klimatförändringen och de kostnader som det handlar om. Vid sidan av all miljöromantik får vi inte glömma EU:s industri. Därför anser jag att är nödvändigt för konkurrenskraften hos EU:s industri att det vidtas liknande åtgärder av andra industrinationer utanför EU och att utvecklingsländer och tillväxtekonomier åtar sig att göra rimliga minskningar. Minskningsmålen måste vara mätbara, meningsfulla och kontrollerbara för alla om det ska finnas klimaträttvisa.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för förslaget till resolution om resultatet av Köpenhamnstoppmötet om klimatförändringarna, om än med viss förvirring.

Det slöts ett icke rättsligt bindande avtal i Köpenhamn, där jag deltog som delegat från Europaparlamentet. I avtalet misslyckas man inte bara med att ge lämpliga svar i den internationella kampen mot klimatförändringen, utan även med att lösa problemet med snedvridna villkor för den internationella konkurrensen. Dessa skadar företagen i EU, som till skillnad från sina största konkurrenter i andra länder som Förenta staterna och Kina, redan måste uppfylla ambitiösa utsläppsminskningsmål.

Jag anser att EU måste utforma en effektiv strategi inför de kommande internationella mötena, en strategi som ska främja grön teknik, energieffektivitet och förnybara energikällor, en strategi som inför ett verkligt effektivt globalt system för att bekämpa klimatförändringen – och som inte ger utrymme för snedvridning av den internationella konkurrensen.

Betänkande: Domenici (A7-0007/2010)

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Jag avstod från att rösta om Domenicibetänkandet, trots de många förnuftiga förslag som det innehåller. Det behövs en kontinuerlig ingående diskussion om de olika frågor som tas upp i betänkandet. Å ena sidan måste vi försäkra oss om att olika bolagsskatteordningar inte gör det möjligt för företagen att undvika sitt ansvar att stödja samhället med en andel av sina vinster, genom en verkligt rättvis bolagsskatteordning. Men vi måste särskilt uppmärksamma de negativa effekter en gemensam konsoliderad bolagsskattebas kan få för små länder som Irland, vars välstånd och sysselsättning till stor del är beroende av dess förmåga att locka utländska investeringar.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande om god förvaltning i skattefrågor, som är avgörande för att återuppbygga den globala ekonomin. Det krävs öppenhet, informationsutbyte, gränsöverskridande samarbete och rättvis skattekonkurrens. Detta skulle avskräcka från skattebedrägerier och skatteflykt och stärka konkurrenskraften hos företag som följer skattereglerna samt minska trycket på regeringarna att sänka bolagsskatterna, vilket flyttar över bördan till arbetstagare och låginkomsthushåll, samtidigt som det tvingar fram nedskärningar i de offentliga tjänsterna. I ett eventuellt EU-avtal om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas måste hänsyn tas till behoven hos geografiskt avlägsna regioner i EU, som Irland, och deras förmåga att locka utländska direktinvesteringar. En gemensam konsoliderad bolagsskattebas handlar inte om en gemensam skattesats. Beskattningen av företag är varje medlemsstats exklusiva ansvar. Tanken med en gemensam konsoliderad bolagsskattebas är att det ska inrättas en gemensam rättslig grund för beräkning av vinsterna för bolag som är etablerade i minst två medlemsstater. I fråga om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas står följande i betänkandet: ”Europaparlamentet påminner om att införandet av en gemensam konsoliderad bolagsskattebas skulle innebära att dubbeltaxering och problem med internpris inom koncerner kan undvikas inom EU”. Jag välkomnar den irländska regeringens förslag i årets irländska budgetproposition om att transnationella koncerners internpriser ska regleras.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi välkomnar att det uttryckligen anges följande i betänkandet: ”Europaparlamentet fördömer skarpt hur skatteparadisen sporrar till och tjänar på skatteundvikande, skatteflykt och kapitalflykt. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att göra bekämpningen av skatteparadis, skatteundvikande och otillåten kapitalflykt till en prioritering.”

Vi stöder också uttalandet om att med ”det arbete som gjorts som ett led i initiativ under OECD:s ledning” är resultaten ”fortfarande otillräckliga för att hantera de utmaningar som skatteparadisen utgör och måste åtföljas av beslutsamma, effektiva och konsekventa åtgärder” och även att ”de åtaganden som hittills ingåtts av G20 inte räcker till för att hantera de utmaningar som skatteflykt och skatteparadis utgör”.

Det viktigaste var dock att inte reducera detta till goda föresatser, utan att bekämpa och avskaffa skatteparadis effektivt, särskilt när det i vissa fall finns ett visst mått av drama kring det offentliga underskottet, med syfte att driva och rentav förstärka just den nyliberala politik som än en gång låter arbetstagarna och folket ta hand om notan för krisen.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) För er handlar god förvaltning i skattefrågor inte om kamp mot bedrägerier, rimlig beskattning eller god användning av offentliga medel. Det handlar om en systematisk jakt på skattebetalaren, främst de europeiska skattebetalarna, och att automatiskt utbyta information om deras bankkonton utan att de har begått något brott. Dessutom talar jag inte här om stora företag eller mycket förmögna personer, som alltid har metoder för att slinka igenom nätet, utan om den genomsnittliga EU-invånaren.

Ert tal om skatteparadis är hyckleri. Ni gormar om Liechtenstein och Västindien, men ni säger inte ett ord om Europas största skatteparadis, the City, eller om skatteparadisen i Förenta staterna. Inte heller säger ni ett ord om det som möjliggör dessa skatteparadis, dvs. de skattehelveten som numera utmärker majoriteten av EU:s medlemsstater, som är lamslagna av skulder och underskott. Detta beror på att de offentliga utgifterna har exploderat för att bära de sociala konsekvenserna av er ekonomiska politik och de orimliga kostnaderna för massinvandringen. Det beror på att medlemsstaterna inte längre kan finansiera sina skulder utan att vända sig till marknaderna och följa deras villkor, vilket innebär att i dag går 15–20 procent av budgetutgifterna hos ett land som Frankrike enbart till räntor. Vi tänker inte låta oss utnyttjas som moraliskt alibi för en sådan politik.

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. – (EN) Att använda en gemensam konsoliderad bolagsskattebas för att bekämpa dubbelbeskattning är som att använda en slägga för att knäcka en nöt. Det finns mycket mer effektiva sätt att hantera frågan om dubbelbeskattning. Därför röstade jag mot skäl 25.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Den pågående ekonomiska krisen har lyft fram ett antal viktiga områden där det krävs reformer inom EU och i hela världen. God förvaltning i skattefrågor är en mycket viktig del av en frisk ekonomi och EU har en avgörande roll att spela för att främja god internationell förvaltning i dessa frågor.

  Arlene McCarthy (S&D), skriftlig. – (EN) Skattebedrägerier och skatteflykt leder till förluster på omkring 200 miljarder euro per år – pengar som stjäls från skattebetalarna i den rika världen och från de fattigaste i utvecklingsländerna. Detta gissel måste bemötas och min delegation stöder detta betänkande som innehåller en kraftfull signal om att Europaparlamentet inte tolererar bedrägerier, skatteflykt eller skatteparadis som inte bestraffas.

Framför allt välkomnar jag det tydliga uttalandet om att vi måste sträva efter att automatiskt informationsutbyte ska bli allmän regel. Studier visar att detta är det effektivaste sättet att ta itu med skatteflykt och att skydda inkomsterna. De som motsätter sig dessa uppmaningar tjänar intressena hos en mycket liten elit av förmögna personer och koncerner som utnyttjar skatteparadis och motarbetar de många som betalar skatt och som är beroende av de tjänster som skatten betalar.

I betänkandet hänvisas till den kommande konsekvensbedömningen av förslaget till en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Även om vi inte har några invändningar mot vidare analys skulle min delegation behöva mycket starka belägg innan den kunde överväga att ställa sig bakom ett sådant förslag. I betänkandet krävs också en analys av möjliga alternativ för sanktioner mot skatteparadis, vilket vi stöder utan att det påverkar den slutliga ståndpunkten.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) En god skatteförvaltning är avgörande för att ge garantier inom ytterst viktiga områden som principerna om öppenhet, informationsutbyte och rättvis skattekonkurrens. Finanskrisen har skapat ett allt större tryck på allt som hänger ihop med kampen mot skatteflykt och bedrägerier tillsammans med kampen mot skatteparadis. I en tid då miljontals människor över hela världen lider av krisens följder, vore det meningslöst att bekämpa dem som inte tar sitt ansvar. Detta initiativ är en viktig signal från EU till tredjeländer, som ger ett budskap om att EU effektivt bekämpar allt som hänger ihop med skatteparadis. Att bekämpa skatteparadis över hela världen handlar inte bara om rättvisa på skatteområdet utan framför allt om social rättvisa.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Vi måste genomföra en politik för god förvaltning, både inom och utanför EU, inte minst för att motverka en orättvis skattekonkurrens, särskilt hos de länder som är skatteparadis. Öppenhet och fysiskt utbyte av information är grunden för en rättvis konkurrens och en rättvis fördelning av skattebördan.

Dessutom är en god skatteförvaltning en viktig förutsättning för att bevara finansmarknadernas integritet. De förslag om administrativt samarbete och ömsesidigt bistånd för återhämtning som vi antar under detta sammanträde för oss i den riktningen. På internationell nivå är förhandlingar om avtal om skattebedrägerier som innehåller en klausul om informationsutbyte ett av de verktyg som EU kan använda för att främja god förvaltning i skattefrågor i tredjeländer.

Uttalandena från de fem länder som EU har ett avtal om sparande med (Monaco, Schweiz, Liechtenstein, Andorra och San Marino) är ett viktigt steg mot att få slut på en situation med total obalans. Sådana uttalanden måste dock följas av rättsligt bindande avtal. EU måste också vara pådrivande inom denna sektor, vara en förebild och fullfölja det som G20-toppmötet redan har satt igång.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Temat god skatteförvaltning har alltid varit mycket viktigt, men har blivit ännu viktigare efter det att den stora ekonomiska och finansiella krisen drabbade vår kontinent för ungefär två år sedan.

På senare år har frågan diskuterats under europeiska och internationella toppmöten, framför allt i samband med kampen mot skatteflykt och skatteparadis. Det finns visserligen tecken på engagemang och vilja hos kommissionen, men vi måste utan tvivel driva en seriös politik för att förebygga skatteflykt via frontbolag som undviker skattelagar med ett enkelt musklick över Internet.

Jag är säker på att principen om god förvaltning, som bygger på principen om öppenhet och informationsutbyte, kan vara en utgångspunkt för att uppnå EU:s prioriterade mål att bekämpa skatteparadis, skatteflykt och olaglig kapitalflykt.

EU måste också visa upp en enad front internationellt och kämpa för att förbättra OECD-standarderna för att få till stånd ett automatiskt utbyte av information, i stället för utbyte på begäran. Därför har jag röstat för detta betänkande.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet om god förvaltning i skattefrågor eftersom jag anser att det är oerhört viktigt att effektivt bekämpa skattebedrägerier och skatteflykt. Dessutom måste vi komma till rätta med blockaden av skattefrågor i ministerrådet och stärka den goda förvaltningen inom skatteområdet.

Betänkande: Alvarez (A7-0006/2010), Domenici (A7-0007/2010)

  Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag är positiv till ett internationellt samarbete om skatteflykt, men jag är tveksam till att ett administrativt samarbete som mynnar ut i ett automatiskt utbyte av alla uppgifter om EU-medborgarnas tillgångar är det bästa sättet att uppnå en rättvis beskattning på. En källskatt på alla ekonomiska transaktioner är en mycket effektivare metod.

En sådan källskatt bör vara en slutlig skatt. Den skulle kunna bli en EU-resurs. Den ”goda förvaltning” som rekommenderas av Europaparlamentet blottlägger alla aspekter av medborgarnas privatliv. Den förstör skyddet av enskilda uppgifter, som Europaparlamentet paradoxalt nog vill skydda i Swift-fallet. Därför röstade jag inte för betänkandena.

Betänkande: Alvarez (A7-0006/2010), Stolojan (A7-0002/2010), Domenici (A7-0007/2010)

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Samtidigt som skattebedrägerier måste bekämpas får vi inte glömma att det inte enbart var bedrägerierna som utlöste den ekonomiska kris vi genomgår i dag. Krisen är en strukturell kris för kapitalismen och den har sitt upphov i själva systemet, vars förtjänster de europeiska eliterna blint prisar. Jag röstar för betänkandet eftersom jag fördömer strävandet efter personlig vinst till skada för det allmänna bästa. Det här tänkesättet är lika mycket en del av skattebedrägerierna som av den europeiska nyliberalismen, som har ett mycket större ansvar än bedrägerierna för att millennieutvecklingsmålen inte har uppnåtts, vilket är oroväckande.

Mervärdesskatt, som texten också stöder, är en av avvikelserna i systemet. Det är den mest orättvisa skatten i världen eftersom medborgarna beskattas enligt samma skattesats trots de enorma inkomstskillnader som är typiska för nyliberalismen. Det är synd att man inte tar itu med det grundläggande problemet i betänkandet eller att man äntligen försöker föra upp frågan om en rättvis fördelning av den välfärd som produceras för det allmänna bästa på EU:s politiska dagordning.

Betänkande: Tarabella (A7-0004/2010)

  John Stuart Agnew och William (The Earl of) Dartmouth (EFD), skriftlig. – (EN) Samtidigt som UKIP tror på jämställdhet mellan män och kvinnor förkastar vi alla EU:s försök att lagstifta inom området. Vi anser att det är lämpligare med nationella åtgärder.

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Marc Tarabellas betänkande eftersom jag anser att jämställdhet mellan män och kvinnor i EU, som fastställs i EU-fördraget och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är en grundläggande princip som fortfarande inte tillämpas enhetligt.

Förutom löneskillnaderna mellan män och kvinnor, den sneda könsfördelningen i yrkeslivet och de stereotypa könsrollsmönstren är syftet med betänkandet att betona principen om lika lön för lika arbete, i enlighet med vad som fastställts i gemenskapsfördragen sedan 1957. Man betonar att den ekonomiska och sociala krisen som har EU och övriga världen i sitt grepp har stora konsekvenser för kvinnor, för deras arbetsvillkor, för deras plats i samhället och för jämställdheten mellan kvinnor och män i EU.

  John Attard-Montalto (S&D), skriftlig. – (EN) Jag vill förklara mitt röstningsmönster angående Marc Tarabellas betänkande ”Jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2009”. Det fanns ett antal ändringsförslag som direkt eller indirekt handlade om abort. Malta är mot abort. De största politiska partierna är helt överens i frågan och merparten av samhället delar denna åsikt. Dessutom är de religiösa och politiska aspekterna en viktig del.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionen påpekar i sin rapport om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2009 att de största skillnaderna mellan könen är svårigheter att förena familje- och arbetsliv, sned könsfördelning inom olika yrken och sektorer, löneskillnader och en låg sysselsättningsnivå för kvinnor. Skillnaderna mellan män och kvinnor har dessutom förvärrats ytterligare av den rådande ekonomiska och sociala krisen. Jag röstade mot betänkandet eftersom jag anser att det förvrängdes genom att man tog upp frågor som tillgång till abort och fri tillgång till abortrådgivning. Det är mycket känsliga ämnen och enligt subsidiaritetsprincipen är de en fråga för de enskilda medlemsstaterna.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom den svåra ekonomiska och sociala situationen innebär att det är viktigare än någonsin att genomföra en av EU:s mest grundläggande principer – jämställdhet mellan kvinnor och män. Alla medlemsstater måste se till att både män och kvinnor får lika lön för lika arbete. För att främja jämställdhet mellan könen måste vi se till att män och kvinnor delar på familje- och hushållsansvaret. Det är mycket viktigt att pappaledighet tas upp så fort som möjligt i direktivet i syfte att skapa förutsättningar för fäder att bidra till barnomsorgen. Offren för människohandel är främst kvinnor. Därför uppmanar jag de medlemsstater som ännu inte har ratificerat Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel att göra det snarast.

  Carlo Casini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade mot resolutionen om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2009, även om jag håller med om en stor del av innehållet i den. Jag anser nämligen att vi inte kan kräva jämställdhet för en grupp människor och förneka en annan grupp samma sak.

Jag syftar på punkt 38, som påstås garantera kvinnors rättigheter genom att ge dem enkel tillgång till abort. Att döda de minsta och mest försvarslösa individerna, dvs. ofödda barn, kan inte anses vara ett sätt att bekräfta kvinnors värdighet och frihet. Det är en sammansvärjning mot livet som använder beprövade sätt att förleda oss på. Vi måste avslöja dess rätta jag.

Att förena extremt rättvisa krav med extremt orättvisa anspråk och förvränga ordens betydelse är knep som har visat sig vara effektiva under omröstningarna i parlamentet, men jag vill inte ha någonting att göra med detta. Vi kan inte diskutera abortdramat, som förtjänar både politikers och moralisters respekt, utan att också erkänna nyföddas rättigheter eller åtminstone kräva riktig utbildning vad gäller respekten för liv samt organisera olika former av stöd för svåra eller oönskade graviditeter så att de kan avslutas på ett naturligt sätt.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar antagandet av betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i EU. Det understryker det akuta behovet av ett gemenskapsinitiativ för att effektivt bekämpa våldet mot kvinnor. Antagandet av resolutionen innebär också att man integrerar två dimensioner, som enligt min åsikt är mycket viktiga. Den första är rekommendationen om pappaledighet på EU-nivå. Om arbetslivet ska kunna bli jämställt måste också samhälls- och familjelivet vara jämställda. I resolutionen betonas kommissionens ansvar att lagstifta inom området. Den stora segern för omröstningen är dock att den bekräftar rätten till abort. Ingen EU-text har bekräftat detta sedan 2002 på grund av den europeiska högerns invändningar. Kvinnor måste ha makten över sin sexualitet och reproduktion. Det återstår verkligen mycket att göra när det gäller verklig tillgång till information, preventivmedel och abort, men Tarabella-betänkandet bör användas som en viktig grund för att utveckla EU-lagstiftningen inom detta område.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) I dag röstade jag för betänkandet, som är framåtblickande eftersom det strävar efter att främja jämställdhet mellan kvinnor och män, bland annat inom områden som föräldraledighet, barnomsorg, våld i hemmet och löneskillnader. Det främjar även större medvetenhet om sexuell hälsa bland både kvinnor och män. Det är dock inte ett lagstiftningsförslag. Det är främst en redogörelse för principer som jag känner mig bekväm att stödja. Det är förenligt med de principer som Labour och andra socialdemokratiska partier i Europa ansluter sig till. Det bör noteras att tillgång till abort enbart är en fråga för enskilda medlemsstater. Betänkandet förändrar inte och kan inte förändra detta.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade mot betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2009 eftersom jag anser att det förvrängdes genom att man tog upp frågor som tillgång till framkallad abort och fri tillgång till rådgivning om framkallad abort. Det är mycket känsliga ämnen och enligt subsidiaritetsprincipen är de enbart en fråga för de enskilda medlemsstaterna.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder bestämt betänkandet. Jämställdhet mellan kvinnor och män är sedan länge en grundläggande princip för EU. Trots att framsteg har gjorts är jämställdheten dock fortfarande bristfällig inom flera områden. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan kvinnor och män minskar, men det är fortfarande mycket vanligare att kvinnor har deltidsarbete och/eller tidsbegränsade anställningar och de är alltjämt oftast hänvisade till arbeten med lägre lön. Fyra gånger fler kvinnor än män i EU arbetar deltid. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor – 17,4 procent – har knappt minskat sedan 2000. För att få samma årsinkomst som en man måste en kvinna i snitt arbeta till slutet av februari året därpå, sammanlagt 418 dagar. Den globala ekonomiska och sociala krisen riskerar att slå dubbelt mot kvinnorna. De arbetar ofta inom den offentliga sektorn (dvs. inom utbildning, hälsa och social välfärd) som framför allt drabbas av minskningen av arbetstillfällen. Dessutom kan de kvinnor som utnyttjar barnomsorg, äldreomsorg, undervisningsstöd etc. tvingas sluta arbeta för att själva utföra uppgifterna i fråga.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Marc Tarabellas betänkande betonar tydligt det största hindret för jämställdhet. Jag vet att vissa ledamöter inte tar frågan om bristande jämställdhet mellan kvinnor och män och dithörande diskriminering av kvinnor på allvar. Jag är dock medveten om dessa svårigheter. Den globala ekonomiska krisen har förvärrat situationen och det verkar som att kvinnor kommer att ”offras” som ett resultat av kostnadsnedskärningar i form av minskade moderskapsförmåner och lägre anslag till offentliga tjänster. Eftersom kvinnor traditionellt sett löper större risk att drabbas av fattigdom och låga inkomster på grund av att de helt eller tillfälligt lämnar sina yrkeskarriärer för att bilda familj, ge företräde åt sina mäns karriärer eller vårda barn eller äldre föreslår föredraganden lämpliga åtgärder för att förbättra situationen. Marc Tarabella fastslår mycket riktigt att principen om ”lika lön för lika arbete”, som finns med i fördragen sedan 1957, inte efterlevs och att kvinnor i vissa medlemsstater fortfarande inte får samma lön för samma arbete som män.

Dessutom finns det ett antal politiska åtgärder på EU-nivå vars syfte är att stötta barnfamiljer, men ensamstående mödrar eller fäder nämns dock inte i dem. Kravet på ett lagstadgande om betald pappaledighet på EU-nivå är också korrekt. En rättvis uppdelning av ansvaret för familj och hem mellan kvinnor och män kommer att bidra till att lösa situationen. Av nyss nämnda orsaker håller jag med om slutsatserna i betänkandet för 2009–2010 och jag röstade för att det skulle antas.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Tarabella-betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen 2009 eftersom det innehåller särskilda och nyskapande åtgärder och insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män. Några av de förslag som enligt min åsikt är grundläggande för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män och garantera en mer rättvis fördelning av familjeansvaret är utarbetandet av ett direktiv om ett förebyggande och bekämpande av alla former av våld mot kvinnor och införandet av pappaledighet i EU-lagstiftningen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det är någonting som inte stämmer när parlamentet begär respekt men inte kan kräva det.

Relevanta och viktiga frågor som den här förtjänar vår uppmärksamhet, diskussion och ett sökande efter minsta gemensamma nämnare. Jag menar att det inte borde vara svårt att uppnå. Likväl håller det förtäckta och tvetydiga införandet av splittrande frågor under skydd av dessa samtalsämnen på att bli en beklaglig vana. Återigen har parlamentet fungerat som ett bollplank för de mest extrema agendorna.

Jag kan inte göra annat än att verkligen beklaga detta försök att främja liberaliseringen av abort och den dithörande respektlösheten för mänskligt liv och värdighet under förevändningen att stödja jämställdhet mellan kvinnor och män och det olagliga försöket att kombinera dessa två saker och manipulera medlemsstaternas befogenheter i dessa frågor.

Besattheten att utvidga begreppet sexuell och reproduktiv hälsa till att även omfatta abort, och tvinga alla länder att tillämpa det, visar vilka lömska metoder som används av dem som försöker ge verkligheten ett vackert ansikte. Dessa eufemismer, vars avsikt är att döva samvetet, kan inte göra det hela mindre brutalt, våldet mot kvinnor mindre grymt eller strategin mindre bedrövlig.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) ”Våld mot kvinnor är kanske det skamligaste brottet mot mänskliga rättigheter. Det känner inga geografiska eller kulturella gränser och skiljer inte mellan fattig och rik. Så länge det förekommer kan vi inte påstå att vi gör några verkliga framsteg mot jämställdhet, utveckling och fred.” Detta är FN:s f.d. generalsekreterare Kofi Annans ord och tyvärr är de fortfarande lika sanna. Könsdiskrimineringen lever kvar i den utvecklade världen och i Europa i dag eftersom den är ett strukturellt problem, med allvarliga konsekvenser för lika möjligheter. Alltjämt i dag är skillnaderna mellan män och kvinnor stora vad gäller utbildning, språk, fördelning av hushållssysslor, tillträde till arbete och tjänsteutövning. Jag anser att tillträde till och utveckling i arbetet och yrkesutövning, oavsett om det är inom den privata sektorn eller inom offentliga tjänster eller till och med inom politiken bör grundas på individuella meriter och kvaliteter, oberoende av kön. Jag röstade dock mot betänkandet på grund av införandet av känsliga frågor, som tillgång till abort, vilket enbart är en fråga för medlemsstaterna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Antagandet av resolutionen i parlamentet var mycket viktigt, trots den konservativa högerns önskan att stoppa det, eftersom den fastställer viktiga rättigheter för kvinnor. Trots vissa svagheter lyckas man i resolutionen betona viktiga punkter såsom pappaledighet som kopplas ihop med mammaledighet, sexuella och reproduktiva rättigheter samt behovet av att intensifiera kampen mot bristande jämställdhet, diskriminering på arbetsplatsen, våld och människohandel med kvinnor och flickor och fördöma fattigdom samt otrygga, underbetalda anställningar som ofta innehas av kvinnor.

Det var viktigt att återigen visa stöd för idén att ”kvinnor måste ha makten över sin sexualitet och reproduktion genom enkel tillgång till preventivmedel och abort”.

Resolutionen har särskild genomslagskraft dagen före 100-årsfirandet av internationella kvinnodagen och 15-årsfirandet av Pekingplattformen. Låt oss hoppas att den kommer att genomföras i praktiken.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Ja, kvinnor stöter på särskilda svårigheter. Som vanligt i parlamentet var avsikten god, men den ledde dock till en snedvriden analys och galna förslag.

I betänkandet karikeras det europeiska samhället som ett samhälle som kännetecknas av en daglig och systematisk fientlighet mot kvinnor. Återhämtningspolitiken är tydligen sexistisk eftersom den tenderar att hjälpa sektorer med manlig arbetskraft, och det gäller även budgetpolitiken eftersom den påverkar den kvinnodominerade offentliga sektorn … Däremot råder det total tystnad om konsekvenserna av den massiva närvaron i Europa av invandrare i vars kulturer och seder kvinnor har lägre status, ljusår från våra värderingar och idéer.

Det råder också tystnad om de negativa konsekvenserna av ert tal om fullständig jämlikhet. Kvinnor förlorar gradvis sina särskilda och legitima rättigheter som förvärvats i samband med erkännandet av deras roll som mödrar. Slutligen råder det också tystnad om föräldrapenning, som är det enda sättet att ge kvinnor möjlighet att välja mellan arbets- och familjeliv eller att förena dem.

Slutligen, när jag ser att många av mina kolleger i parlamentet rycks med av hysterin och förespråkar ett allmänt införande av massiv och obligatorisk abort, som har upphöjts till ett grundläggande värde för ett EU som är på väg mot ett kollektivt självmord, börjar jag trots allt ångra att deras mödrar inte aborterades.

  Jacky Hénin (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Samtidigt som jag verkligen motsätter mig alla EU:s negativa åtgärder – och de är många – stöder jag dem när saker går rätt. Följaktligen ställs tydliga krav i betänkandet (framför allt riktade till kommissionen) angående den orättvisa behandlingen av kvinnor, införandet av pappaledighet, inrättandet av ett år för bekämpning av våldet mot kvinnor och rätten till enkel tillgång till preventivmedel och abort. Det betonas också att kvinnor måste ha kostnadsfri tillgång till abortrådgivning.

Anledningen till att jag röstade ja till betänkandet är således den förbättring som har uppnåtts, men det är en förbättring som bör vara mer tydlig i praktiken.

Desto mer kan jag bara beklaga att majoriteten av parlamentet vägrar att stödja utarbetandet av en europeisk stadga om kvinnors rättigheter, ett europeiskt centrum för övervakning av könsrelaterat våld och en ”internationell dag för lika lön för lika arbete”. Parlamentet har inte heller försökt att ta itu med de djupliggande orsakerna till den bristande jämställdheten som beror på det ekonomiska system där enbart marknaden styr, som EU tillämpar varje dag.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Samtidigt som jämställdhet mellan kvinnor och män är en grundläggande rättighet i EU som fastställs i EU-fördraget är skillnaderna mellan kvinnor och män alltjämt oacceptabla inom ett stort antal områden. Det är tydligt att det fortfarande finns enorma problem och därför är det absolut nödvändigt att EU-institutionerna arbetar för att på ett säkert sätt identifiera och söka efter lösningar på dessa problem var de än finns i EU.

  Gunnar Hökmark, Christofer Fjellner, Anna Ibrisagic (PPE), skriftlig. − Moderaterna har idag 10/02/2010 röstat mot betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män – 2009, A7-0004/2010. Även om vi delar föredragandens önskan att förbättra jämställdheten mellan kvinnor och män i Europa anser vi inte att ingrepp i medlemsstaternas suveränitet genom krav på s.k. ”genderbudgetering”, pekpinnar om att medlemsstaterna inte ska genomföra nedskärningar i sociala förmåner och lagstiftad kvotering är rätt väg att gå. Jämställdhet ska uppnås på individnivå genom vidgade möjligheter att påverka den egna situationen och inte genom lagstiftning på Europanivå och plakatpolitik som särskilt instiftade dagar, ytterligare EU-myndigheter och en EU-stadga om kvinnors rättigheter. Det finns redan en EU-stadga om mänskliga fri- och rättigheter som förstärkts genom Lissabonfördraget, den omfattar också kvinnor. Vi slår särskilt vakt om subsidiaritetsprincipen. Vi har därför i slutomröstningen röstat nej till betänkandet även om det naturligtvis finns ståndpunkter vi sympatiserar med, till exempel står vi bakom skrivningen att kvinnor har makten över sin sexualitet och reproduktion till fullo.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för skäl X och de flesta delarna av punkt 38 och lade ner min röst angående en del av punkt 38 av följande orsaker:

I huvudsak bör kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter respekteras, framför allt inom ramen för jämställdhet mellan män och kvinnor, vilket garanteras genom Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 23).

Jag anser dock att kvinnor bör lära sig att skydda sig från oönskade graviditeter. Med andra ord är det svårare att rättfärdiga abort när det finns enkel tillgång till preventivmedel och specialistråd.

Många av mina väljare i Rumänien skulle bli besvikna om jag röstade annorlunda. Dessutom har vi det förflutna i färskt minne – vilket betonades i 2006 års rapport beställd av den rumänske presidenten – när kommunistpartiet vidtog drastiska åtgärder mot abort för att ge partiet kontroll över kvinnors privatliv. Många kvinnor dog till följd av olagliga aborter som utfördes utan medicinsk hjälp.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder helhjärtat den anda som genomsyrar resolutionen, som har förtjänsten att den grundas på antagandet att debatten om demografiska förändringar hänger samman med debatten om nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med den ekonomiska krisens konsekvenser för arbetsmarknaden.

Eftersom vår analys av framstegen för att uppnå Lissabonmålen inte är uppmuntrande välkomnar vi resolutionens krav på att skynda på lagändringarna i medlemsstaterna, strama åt överträdelseförfarandena och uppmuntra större kvinnligt deltagande i viktiga sektorer på arbetsmarknaden, i linje med deras utbildning.

Med detta sagt är jag dock tvungen att uttrycka mitt absoluta missnöje, som jag redan uttalade under omröstningen, angående det envisa strävandet efter att främja ett abortsamhälle genom att skapa incitament för fri tillgång till avbrytande av graviditet.

Antagandet att kvinnor måste kunna få enklare tillgång till abort för att återfå sin rätt till sexuell frihet strider inte bara mot den allmänna moralen utan också mot principerna i skäl Z, som fastställer att främjandet av ”högre födelsetal för att tackla framtidens demografiska utmaningar” är centralt för EU:s agerande. Jag står fast vid mitt åtagande att främja en ansvarsfull sexuell kultur.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Kvinnor är de främsta offren för den ekonomiska och sociala kris som EU:s nyliberala politik har orsakat. Tack vare krisen ökar antalet osäkra anställningar och ofrivilliga deltidsanställningar. Patriarkatet genomsyrar alltjämt helt och hållet våra samhällen. De är numera märkta av att stigmatiseringen på religiösa grunder återigen ökar, och kvinnor drabbas som alltid hårdast av dessa förändringar.

Därför är det tillfredsställande att se att Europaparlamentet tar upp en så viktig fråga som jämställdhet mellan kvinnor och män på dagordningen. Det är dock en skam att texten inte inriktas på nyliberalismens inneboende brist på jämställdhet. Det är nyliberalismen som är ansvarig för många av kvinnornas problem, och genom att förstärka den bristande jämställdheten mellan könen hittar den ännu ett sätt att frodas på.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den sneda könsfördelningen mellan män och kvinnor på olika nivåer inom olika yrken och sektorer och de stereotypa könsrollsmönstren har suddats ut under åren. Jämställdhet mellan kvinnor och män i EU håller på att bli verklighet i allt större utsträckning, och även om det fortfarande förekommer fall av diskriminering börjar vi att se en mycket positiv utveckling.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Även om det har gjorts många förbättringar inom området för lika möjligheter för kvinnor återstår fortfarande mycket arbete. En av de mest brådskande frågorna är att tillhandahålla ökat stöd så att yrkes- och familjeliv kan förenas, vilket för många kvinnor, framför allt för ensamstående mödrar, är ett oöverstigligt hinder. Det faktum att män i större utsträckning ges ansvarsfyllda ställningar visar att jämställdhet på arbetsplatsen endast kan uppnås genom ändrade attityder och inte genom ett införande av kvotering, i synnerhet som kvotering är kontroversiellt och lätt kan leda till konflikter. Eftersom man i betänkandet misslyckas med att ta itu med kritiken att jämställdhetsintegrationen också kan slå åt motsatt håll röstade jag mot det.

  Mariya Nedelcheva (PPE), skriftlig. – (FR) Resolutionen om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen är enligt mig fullständigt balanserad och jag välkomnar det arbete Marc Tarabella har utfört för att uppnå detta resultat. Jämställdheten mellan kvinnor och män är fortfarande mycket bristfällig i arbetslivet, framför allt när det gäller löneskillnader eller möjligheten att kombinera arbets- och familjeliv. Det krävs fortfarande insatser på detta område.

När det gäller skyddet av sexuella och reproduktiva rättigheter är det grundläggande att kvinnor har tillgång till preventivmedel och abort. Kvinnor måste ha full fysisk självständighet. Därför röstade jag för åtgärderna angående skyddet av dessa rättigheter.

Slutligen röstade jag mot förslaget om att inrätta en europeisk stadga för kvinnors rättigheter, eftersom stadgan om de grundläggande rättigheterna, som även omfattar kvinnors rättigheter, utgör en integrerad del av fördragen sedan ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Stadgan är rättsligt bindande och den innebär att kvinnor har samma skydd som män.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) I Rumänien antogs 1967 ett dekret om förbud mot aborter, vilket innebar att kvinnor förlorade rätten att välja mellan att fortsätta en graviditet och avbryta den. Förbudet hade en oerhört traumatisk effekt på det rumänska samhället, genom att det fick oss att förstå hur farligt ett sådant beslut är.

Kvinnor måste ha makten över sin sexualitet och reproduktion. Därför röstade jag för alla delar av betänkandet som rör enkel tillgång till preventivmedel och abort och slutligen för hela betänkandet.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Att det betänkande som vi behandlar i dag är invecklat var uppenbart redan under arbetet i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, där en löjligt liten majoritet med tre röster och en hög frånvaro bland parlamentsledamöterna gjorde det möjligt att anta texten.

Jag anser att det har funnits effektiv lagstiftning om skydd av kvinnor sedan 1975. I stället för att utarbeta nya direktiv anser jag att vi bör se till att de befintliga lagarna genomförs fullt ut av regeringarna.

Även om jag inte har någon önskan att rösta mot betänkandet, som givetvis har vissa positiva aspekter, föredrar jag av denna anledning att ta avstånd från vissa aspekter för att betona mitt missnöje med vissa delar, framför allt de delar som handlar om abort, vilket vi katoliker naturligtvis inte kan kompromissa om.

  Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) Även om jag inte är mot abort röstade jag mot punkt 38 eftersom den kan tolkas som en uppmuntran. Jag är också positiv till att man gör preventivmedel och utbildning i dessa frågor mer lättillgängliga eftersom det är det bästa sättet att undvika oönskade graviditeter på. Å andra sidan anser jag att det finns samhällen som, av olika orsaker, vill behålla makten över abortkontrollen på nationell nivå och de bör ha tillåtelse att göra det. Det här är ett område där subsidiaritetsprincipen bör tillämpas. Jag anser inte att en diskussion om denna fråga i betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män är den bästa lösningen.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen eftersom det är i linje med min grundläggande övertygelse att kvinnor bör ha obegränsad rätt till självständighet, framför allt vad gäller deras sexuella och reproduktiva rättigheter, tillsammans med enkel tillgång till preventivmedel och abort. Dessa rättigheter är en viktig del av begreppet ett modernt europeiskt samhälle och dess självbild.

  Alf Svensson (PPE), skriftlig. − Vid gårdagens omröstning om betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män röstade jag mot. Detta främst för att betänkandet enligt min åsikt på flertalet punkter går emot subsidiaritetsprincipen, bland annat i frågan om kvotering. Jag lade ned min röst vid omröstningarna om betänkandets skäl X och punkt 38, som rör kvinnors tillgång till abort. Den gällande formuleringen skulle enligt min uppfattning innebära ett övertramp på subsidiaritetsprincipen. För mig är det en allmängiltig hållning att vi på EU-nivå inte ska ägna oss åt sådant som de enskilda medlemsstaterna själva har rätt att besluta om på nationell nivå. Givetvis står jag bakom den svenska hållningen i frågan, nämligen att beslutet om abort ytterst är kvinnans eget, och inte lagstiftarnas.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) EU genomgår just nu allvarlig ekonomisk och social kris, vilket i stor utsträckning påverkar kvinnors arbets- och privatliv. Den sneda könsfördelningen inom olika yrken, löneskillnaderna och svårigheterna att förena yrkes- och privatliv hindrar kvinnornas fulla deltagande på arbetsmarknaden. Trots förbättringar på arbetsplatsen och ett ökat antal kvinnor på ansvarsfulla befattningar krävs fortfarande större medvetenhet om lika behandling. Vi bör välkomna betänkandet eftersom det ger oss möjlighet att omdefiniera riktlinjerna för att utjämna skillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Endast på detta sätt kan EU uppnå sina mål för tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning. Integrationen av bestämmelser angående ”sexuella och reproduktiva rättigheter” är dock olycklig i ett betänkande som läggs fram under en ekonomisk kris och som främst handlar om krisens konsekvenser för kvinnornas arbetsvillkor och om kvinnornas plats i samhället. Av ovannämnda anledningar och på grund av att de föreslagna ändringarna till punkt 38, som jag stödde och såg som grundläggande för dokumentet, inte antogs röstade jag mot betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade mot betänkandet eftersom min grundläggande övertygelse inte tillåter mig att acceptera den oinskränkta rätten till abort och reproduktiv frihet. För mig är rätten till liv en grundläggande rättighet som alltid måste försvaras och respekteras. De andra delarna av betänkandet är fullständigt godtagbara och de visar att EU har gjort framsteg när det gäller kvinnors jämställdhet. En annan positiv aspekt är att man lägger mycket större vikt vid familjeåtaganden.

  Marina Yannakoudakis (ECR), skriftlig. – (EN) ECR-gruppen är den största förespråkaren för jämställdhet mellan kvinnor och män, och framför allt för principen om lika lön och lika möjligheter på arbetsplatsen. ECR har bestämt sig för att rösta för de punkter som stöder jämställdhet på det här sättet. Vi har dock röstat mot resolutionen av två anledningar. För det första motsätter vi oss alla former av lagstiftning som innebär att kvinnors hälsa, utbildning och reproduktiva rättigheter inte är medlemsstaternas utan EU:s ansvar. För det andra har ECR-gruppen, samtidigt som den helhjärtat stöder behovet av mamma- och pappaledighet, valt att avstå från hänvisningar till dem i betänkandet eftersom vi motsätter oss all familjepolitik som dikteras på EU-nivå. Detta bör nationella regeringar besluta om.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot resolutionen. Den skiljer män och kvinnor åt i stället för att förena dem. Ordalydelsen i punkt 36 är över huvud taget inte harmlös: ”Kvinnor måste ha makten över sin sexualitet och reproduktion, bland annat genom enkel tillgång till preventivmedel och abort.” Föredraganden insisterar också på att kvinnor ska ha tillgång till kostnadsfri abortrådgivning. Abort ligger dock uteslutande inom medlemsstaternas befogenheter. Eftersom resolutionen inte är rättsligt bindande kan den inte användas för att utöva påtryckningar för en legalisering av abort. Därefter efterlyser parlamentet att stereotypa könsrollsmönster, framför allt vad gäller fördelningen av hushållssysslor mellan män och kvinnor, ska motverkas. Man betonar betydelsen av barnomsorg för barn i förskoleålder, annan barnomsorg samt omsorg om äldre och andra omsorgsberoende personer. Följaktligen strävar parlamentet efter att förstöra den naturliga familjen som en plats för socialisering och solidaritet mellan generationer. Resolutionen ger inte något mervärde, varken till kvinnor, män eller EU, vilket är synd. Respekten för människor som är annorlunda och främjandet av lika möjligheter för män och kvinnor är nämligen en verklig social utmaning.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Jag röstade mot resolutionen. Föredraganden Marc Tarabella har inte tagit hänsyn till de nationella förhållandena. Moral är en del av världsåskådningen införlivad i ett lands rättssystem. Att försöka införa möjligheten till obegränsad tillgång till abort i den polska lagstiftningen är onaturligt, och det är uppenbart att det kommer att leda till protester. Enligt mitt eget samvete och med hänsyn till den gällande lagstiftningen i Polen röstade jag mot resolutionen. På så sätt visade jag tydligt att, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, är de enda lagstiftarna i så känsliga frågor var och en av de 27 medlemsstaterna.

Resolutionsförslag B7-0069/2010

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Sammanfattningsvis röstade jag för förslaget till resolution om EU:s strategiska mål inför det femtonde mötet i partskonferensen för konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites). Jag stödde också ändringsförslagen om att införa blåfenad tonfisk i bilaga II till Cites, i enlighet med de aktuella rekommendationerna från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO)ad hoc-kommitté, som stödde införandet av blåfenad tonfisk i bilaga II i Cites. Därefter fastställde Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (ICCAT) en avsevärd minskning av fisket av blåfenad tonfisk med 13 500 ton och Europeiska kommissionen uttryckte på nytt sin oro över minskningen av tonfiskbeståndet samt åtog sig att genomföra fler tillförlitliga vetenskapliga studier.

Jag inser att förlusten av biologisk mångfald är ett allvarligt problem i världen och jag anser att man bör lägga fram andra förslag om bevarande av andra djur. Jag menar att konferensen är avgörande för många arters överlevnad och hållbarhet. Slutligen anser jag att det är för tidigt att införa ett totalförbud mot internationell handel med tonfisk i bilaga I, eftersom det orsakar en kris inom sektorn samtidigt som det inte grundas på konkreta fakta.

  John Attard-Montalto (S&D), skriftlig. – (EN) När det gäller resolutionen om EU:s strategiska mål inför det femtonde mötet i partskonferensen för konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) röstade jag mot förbudet mot fiske av blåfenad tonfisk. Anledningen är att det kommer att påverka de maltesiska fiskarnas försörjning mycket negativt. Den stora majoriteten av Maltas fiskare har inte möjlighet att fiska andra arter och fiska i andra fiskevatten på grund av att de fiskar på ett traditionellt sätt. Jag anser dessutom att kriterierna för att ingå i Cites inte är uppfyllda för blåfenad tonfisk.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag röstade för betänkandet om Cites-konventionen. Djur- och växtarter utrotas i en takt som är tusen gånger snabbare än den naturliga takten. Mänskliga verksamheter ökar utrotningstakten och äventyrar den biologiska mångfalden. Cites är ett centralt verktyg för de internationella insatserna för att bekämpa de största hoten mot den biologiska mångfalden, bekämpa olaglig handel och inrätta en adekvat förordning om handel med vilda djur och växter.

Jag stöder dem som vill att internationella brottsbekämpande organ ska vara mer delaktiga i kampen mot naturvårdsbrott och ta itu med de faror som kan uppstå genom e-handel. Jag stöder också rekommendationen om att stärka avdelningarna för miljöbrott.

Jag vill rikta uppmärksamheten på de effekter som Cites-konventionen kommer att ha för sysselsättningen i fattiga landbygdssamhällen och för dem som är beroende av handel med vissa arter för sin försörjning. Vi måste fortsätta att hjälpa dessa länder att tillämpa Cites-förteckningen så att vi kan arbeta med dem som är beroende av vilda djur och växter inom sina områden.

  Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet efterlyser ett internationellt totalförbud mot saluföring av blåfenad tonfisk. I egenskap av vald företrädare för området kring Sète röstade jag inte för denna åtgärd. Än så länge råder det inget samtycke om detta förbud, varken bland forskarna eller, kan jag tillägga, bland miljöorganisationerna. Om man dock skulle fatta beslut om en så radikal åtgärd i mars under den internationella konferensen i Doha uppmanar jag kommissionen att inte stoppa den ekonomiska ersättning som medlemsstaterna kan tvingas betala fiskarna. Fiskarna har gjort stora ansträngningar under de senaste åren genom att hålla sig till oerhört begränsade kvoter, modernisera sina flottor och så vidare. Det är fel att tvinga dem att byta yrke i framtiden utan att ge dem tillräckligt ekonomiskt stöd.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen ”De viktigaste målen inför partskonferensen för Cites-konventionen” eftersom skyddet av den biologiska mångfalden måste stärkas inom ramen för nästa partskonferens om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter. Den biologiska mångfalden är mycket viktig för mänsklighetens välbefinnande och överlevnad. Vi måste vara ambitiösa och kräva skydd av alla arter som riskerar att utrotas.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) är det viktigaste befintliga globala avtalet om bevarandet av vilda arter. Syftet med det är att förhindra överexploateringen av dessa arter på grund av internationell handel. Därför är det mycket viktigt att EU deltar konstruktivt i det femtonde mötet i partskonferensen i mars.

Jag medger att det är viktigt att bevara utrotningshotade arter för att trygga jordens biologiska mångfald och ekologiska balans och jag inser att hållbar utveckling förutsätter en förnuftig användning av naturresurser utan att verksamheter som är nödvändiga för utvecklingen hindras.

Vid en tidpunkt då ändringar av bilagorna till Cites diskuteras inser jag därför att det även är viktigt att se till att det finns tillräckligt skydd för utrotningshotade vilda arter utan att de verksamheter som garanterar många samhällen ekonomisk och social livskraft äventyras eller glöms bort.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) har fungerat som ett viktigt verktyg för att bevara utrotningshotade växt- och djurarter, framför allt de arter som är av kommersiellt intresse och därför måste skyddas och berikas. Vi inser att beslut om ändringar av konventionen och dess bilagor är viktiga eftersom de gör det möjligt för oss att erkänna och ta vederbörlig hänsyn till säkerställda förändringar av arternas bevarandestatus. Besluten kräver underlag och välgrundade vetenskapliga yttranden. Vi anser inte att förslaget om att införa blåfenad tonfisk (Thunnus thynnus) i bilaga I i Cites är berättigat mot bakgrund av de tillgängliga uppgifterna. Vi bör komma ihåg att under det sista mötet i Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (ICCAT) i november 2009 hävdade experter att arten var överfiskad men att detta inte innebar att det krävdes ett totalförbud mot fiske. Man rekommenderade i stället en avsevärd minskning av fångsterna, som begränsades till mellan 8 000 och 15 000 ton, med en fastställd gräns på 13 500 ton. Under dessa omständigheter anser vi att vi bör vänta på experternas bedömningar och rekommendationer samt noga övervaka situationen under 2010.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen. Ett av syftena med den är att bevara den blåfenade tonfisken, en mycket viktig beståndsdel för balansen i den biologiska mångfalden i havsmiljöer.

Genom förbudet mot internationell handel med blåfenad tonfisk kommer vi att kunna bevara våra bestånd av blåfenad tonfisk, som hotas av överfiske.

Likväl måste EU kontrollera vilka åtgärder som vidtas av tredjeländer. Hur ska vi annars kunna förklara för våra fiskare i EU att japanska, libyska eller tunisiska trålare helt lagligt plundrar våra bestånd av blåfenad tonfisk?

Vi måste också koncentrera oss på att förhandla om ett inrättande av en exklusiv ekonomisk zon som gör det möjligt att säkra ett fortsatt icke-industriellt fiske, eftersom det inte hotar resurserna.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för ett förbud mot handel med blåfenad tonfisk och således ersättning till tonfiskindustrin, vilket fastställs i ett ändringsförslag som jag undertecknade och som delvis antogs. Följaktligen bör blåfenad tonfisk införas i bilaga I till konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites), med ett allmänt undantag för handeln inom gemenskapen för att säkra ett varaktigt kustnära icke-industriellt fiske, och hårdare kontroller av olagligt fiske. Vi bör inte bara ta itu med hotade arter, vars bestånd har minskat med 60 procent de senaste 10 åren, utan också ge konkret stöd till de fiskare och fartygsägare som påverkas av åtgärden. Det är oumbärligt.

  Danuta Jazłowiecka (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för ett införande av blåfenad tonfisk i bilaga I till Cites, eftersom en majoritet av FAO:s ad hoc rådgivande expertnämnd ansåg att de tillgängliga bevisen stödde införandet. Arten har minskat markant, den är oerhört överfiskad och den hotas av överexploatering på grund av internationell handel. Därmed uppfyller den kriterierna för att tas med i bilaga I till Cites.

  Oriol Junqueras Vies (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Den aktuella situationen för blåfenad tonfisk är ohållbar och dess överlevnad kan bara garanteras genom minskade kvoter. Jag kan tillägga att kvoterna alltid har legat ovanför de gränser som rekommenderas av forskarna. Införandet av blåfenad tonfisk i bilaga I till konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) och det påföljande förbudet mot internationell handel med denna art är den lösning som i störst utsträckning garanterar artens återhämtning. Icke desto mindre bör det påpekas att vissa sektorer inom fiskeindustrin har agerat ansvarsfullt, respekterat kvoterna och anpassat sig till alla krav som har fastställts under de senaste åren. Därför röstade jag för att följande villkor, som slutligen antogs, skulle gälla för införandet av blåfenad tonfisk: ändring av rådets förordning (EG) nr 338/97 i syfte att införa ett allmänt undantag för handeln inom gemenskapen, EU-finansierat stöd till de skeppsredare som berörs samt förstärkta kontroller och sanktioner i kampen mot olagligt och oreglerat fiske. Jag röstade också för att införandet av blåfenad tonfisk i bilaga I skulle flyttas fram 18 månader för att en oberoende vetenskaplig rapport skulle kunna genomföras. Det förslaget antogs inte.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) I dag, den 20 februari 2010, har Europaparlamentet uppmanats att uttrycka sina åsikter angående EU:s strategiska mål inför det femtonde mötet i partskonferensen för konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites), som ska hållas i Doha (Qatar) den 13–25 mars 2010. Även om parlamentets roll enbart är rådgivande ansåg jag dock att det var viktigt att underteckna och rösta om ändringsförslaget om att upphäva införandet av rödkorall i bilaga II till konventionen, vilket hade lett till en avsevärd minskning av fisket av och handeln med rödkorallen, som är utrotningshotad. Införandet av Corallium spp i bilaga II verkar överdrivet försiktigt och det finns inte tillräckliga vetenskapliga bevis för det. Dessutom var jag mycket bekymrad över de ekonomiska och sociala konsekvenser som införandet skulle få för den italienska ekonomin och framför allt för vissa regioner i Syditalien. Därför röstade jag för ändringsförslaget. Jag anser att det är lämpligare att låta våra företag omstrukturera sin produktion och på så sätt förbli konkurrenskraftiga på marknaden.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Blåfenad tonfisk är utrotningshotad på grund av att man inte har lyckats kontrollera överfisket av den. Förbudet mot handel verkar vara oundvikligt i nuläget. Syftet med det är att skydda arten. Många fiskare, framför allt franska fiskare, är medvetna om problemet och har under åratal gjort allt de kan för att se till att deras fartyg är förenliga med förordningarna och för att följa de kvoter som krävs för att garantera den blåfenade tonfiskens överlevnad. Dessa fiskare, som redan har drabbats hårt av krisen, kommer att bli de största offren för en åtgärd som är nödvändig på grund av olagligt fiske och olagliga industriella nätverk. Dessa fiskares ansträngningar kan inte enbart vila på deras egna axlar.

Vi kan inte be dem att offra sig själva för jordens intresse medan de makter som samlades i Köpenhamn undvek frågan. FN:s princip om gemensamt ansvar för miljöproblem måste tillämpas och fiskarnas ansträngningar måste kompenseras genom bidrag från EU. Om Frankrike inrättar en verklig exklusiv ekonomisk zon i Medelhavet blir det möjligt att skapa en fristad för fisket, samtidigt som det icke-industriella fisket som respekterar den ekologiska balansen hålls vid liv.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU bör närvara vid det femtonde mötet i partskonferensen för konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) med tydligt definierade mål för de utrotningshotade arter som behöver skyddas. Cites är mycket viktig för bevarandet av vilda arter och syftet med den är att undvika överexploatering av vilda djur- och växtarter på grund av utländsk handel.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag avstod från att rösta om resolution B7-0069/2010 om EU:s strategiska mål inför det femtonde mötet i partskonferensen för konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) eftersom jag anser att blåfenad tonfisk inte bör tas upp i bilaga I till Cites. Detta skulle innebära slutet för traditionella, hållbara fisketekniker trots att det i själva verket är de industriella fartygen som fiskar antarktisk krill som bär skulden för de utarmade fiskebestånden. Jag efterlyser en bekräftelse på i hur stor utsträckning de olika fiskemetoderna har orsakat den oroväckande situationen för blåfenad tonfisk, en ny rättvisare fördelning av kvoterna och strängare åtgärder.

Traditionella fiskemetoder bör uppmuntras. De förser tusentals människor med försörjning och de är mycket mer selektiva. Vi måste vara rättvisa, det är oerhört stor skillnad mellan industriellt fiske och traditionella fisketekniker. Jag vill betona vikten av att skydda den blåfenade tonfisken, men vi måste också skapa en balans som garanterar arternas fortlevnad utan att fiskemetoderna i Medelhavet såsom almadraba-tekniken straffas.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Den centrala punkten i resolutionen om Cites, som handlar om utrotningshotade arter, är oerhört viktig, dvs. att uppnå ett samförstånd på EU-nivå om förbudet mot internationell handel med blåfenad tonfisk. Eftersom de ställs inför många fiskare som är oerhört negativa till förbudet slår vetenskaps- och miljöexperterna larm. Med den nuvarande takten kan den blåfenade tonfisken försvinna helt och hållet inom tre år trots de drastiska insatser som gjorts de senaste åren. Italien har redan gjort en insats genom att anta ett moratorium från och med 2010. Frankrike har också antagit ett moratorium som dock är mycket ambitiösare eftersom man talar om en 18-månadersperiod för att ”bedöma resursernas status”. När det gäller Spanien och Malta är deras tystnad klandervärd. Behovet är dock brådskande och endast radikala åtgärder kan göra det möjligt för beståndet att fyllas på. Det här är det enda sättet att trygga fiskarnas försörjning på medellång och lång sikt.

Syftet med resolutionen är inte att förbjuda fisket av blåfenad tonfisk helt och inte heller att låta den försvinna från våra tallrikar. Icke-industriellt fiske och sportfiske kommer alltjämt att tillåtas. Ett förbud mot internationell handel bör vara tillräckligt för att skydda arten, med tanke på att 80 procent av den blåfenade tonfisk som fiskas i Medelhavet exporteras direkt till Japan.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag röstade ja, trots att jag anser att den ursprungliga texten från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet var bättre, framför allt vad gäller hänvisningarna till den blåfenade tonfisken. Det är dock viktigt att rådet och kommissionen får veta att vi i parlamentet stöder införandet av den blåfenade tonfisken i bilaga I till Cites. Jag hade föredragit om de tre villkor som fastställdes under plenarsammanträdet inte hade införts, men jag stödde ändringsförslaget om stöd till de drabbade fiskesamhällena.

Vi stöder också kommissionens och medlemsstaternas förslag om att överföra isbjörnen från Cites bilaga II till bilaga I.

Det är mycket viktigt att kommissionen och medlemsstaterna sätter stopp för Tanzanias och Zambias överföring av den afrikanska elefanten från Cites bilaga I till bilaga II i syfte att tillåta handel. Parlamentet vill också att alla förslag om att den afrikanska elefanten ska flyttas till en lägre bilaga förkastas, åtminstone tills det är möjligt att få en korrekt bedömning av effekterna av Botswanas, Namibias, Sydafrikas och Zimbabwes engångsförsäljning i november 2008, eftersom det finns fler och fler tecken på att den olagliga och organiserade handeln med dessa djurprodukter ökar runtom i Afrika.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) De vetenskapliga rapporterna om det nuvarande blåfenade tonfiskbeståndets biomassa är oroväckande eftersom okontrollerat industriellt fiske i hög grad har urholkat beståndet. Det industriella och internationella fisket hotar det traditionella kustnära fisket i Medelhavet. I syfte att undvika en ekologisk katastrof, som blir dubbelt så hemsk på grund av den ekonomiska krisen i fiskesektorn, är det brådskande att införa ett internationellt förbud mot industriellt fiske av blåfenad tonfisk. Mitt krav är att följande två viktiga punkter kombineras: effektivt skydd av blåfenad tonfisk för att säkra dess överlevnad och framtida plats på marknaden samt stöd till europeiska kustfiskare som delvis är beroende av denna handel för sin försörjning. Därför stöder jag införandet av blåfenad tonfisk i Cites bilaga I för att förhindra att den utnyttjas och utrotas, men på följande villkor: att det kontinuerligt genomförs vetenskapliga bedömningar av den exakta statusen för artens biomassa, att ekonomiskt och socialt stöd ges till europeiska aktörer inom fiskesektorn och, framför allt, att ett undantag införs för handeln inom gemenskapen med blåfenad tonfisk i syfte att hjälpa småskaliga industrier och därmed förhindra att det icke-industriella kustnära fisket, som är en traditionell näring i Medelhavet, dör ut.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Washingtonkonventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) är ett internationellt mellanstatligt avtal. Alla medlemsstater är parter i det. Syftet med det är att se till att internationell handel med utrotningshotade arter av växter och djur inte hotar arternas överlevnad. Den internationella handeln med utrotningshotade arter uppskattas vara värd miljardtals US-dollar per år och den omfattar hundratals miljoner växt- och djurarter. Tyvärr är EU en av de största marknaderna för olaglig handel med vilda arter. Ett avtal som garanterar hållbar handel är viktigt om dessa resurser ska kunna bevaras till framtida generationer. Inom EU varierar den nationella lagstiftningen mellan medlemsstaterna. I syfte att tillhandahålla bättre skydd för vilda arter bör vi intensifiera samordningen mellan medlemsstaternas och EU-institutionernas insatser för att se till att EU-lagstiftningen om handel med vilda arter respekteras. EU måste också stå emot de andra parterna i Cites. Därför röstade jag för resolutionen.

Resolutionsförslag B7-0067/2010

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för antagandet av resolutionen om Kroatiens framstegsrapport 2009. Jag anser att det är en välavvägd resolution som beskriver de framsteg som Kroatien har gjort när det gäller att uppfylla kriterierna för EU-medlemskap. Efter ett dödläge som varade mer än nio månader återupptogs anslutningsförhandlingarna i oktober 2009. Kroatien måste fortsätta med reformerna och antagandet av EU-lagstiftningen för att framgångsrikt avsluta förhandlingarna i år. I resolutionen tar man också upp ett antal problem för Kroatiens integration i EU. Parlamentet uppmanar de kroatiska myndigheterna att övervinna dessa hinder och intensifiera sina insatser för att lösa alla gränstvister med grannländerna. Den resolution som parlamentet antog innehåller ändringar som jag har lagt fram. Genom dessa ändringar uppmanas Kroatien att fortsätta sina insatser för att främja kulturell mångfald. En av mina ändringar handlade också om att stödja Kroatiens utarbetande av gränsöverskridande samarbetsprojekt som syftar till att skapa social, ekonomisk och territoriell sammanhållning samt höja levnadsstandarden för de människor som bor i gränstrakterna.

  Philip Claeys (NI) , skriftlig. – (NL) Har parlamentet verkligen inte lärt av sina tidigare misstag? Även i framstegsrapporterna om Bulgarien och Rumänien fastslog man upprepade gånger att korruption var allmänt förekommande och att polisen och rättsväsendet hade alldeles för lite inflytande. Likväl röstade man igenom dessa länders anslutning, och vi känner alla till konsekvenserna. EU-medlemskapet och de påföljande enorma flödena av ekonomiskt stöd har ytterligare förvärrat den korruption som redan fanns.

För min del kan Kroatien få ansluta sig, men endast när landet är redo och när korruptionen inte längre har samhället i sitt grepp. När Kroatien har anslutit sig – och som ni hörde anser jag inte att det bör ske alltför snart – måste vi sätta stopp för utvidgningen. Jag anser att anslutningen för alla länderna på västra Balkan, som förutses i betänkandet, är fullständigt oacceptabel.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Införandet av demokrati är en lång process som kräver stort engagemang från regeringen och det civila samhället. Det är mycket besvärligt – vilket vi portugiser alltför väl känner till. I det här fallet kombineras det med sammanbrottet för en stat som, trots att den var federal, var tämligen centraliserad och styrdes av en diktatorisk regim som kollapsade. Detta ledde till ett hemskt krig, som inte kommer att glömmas i första taget av framtida generationer. Därför kan vi verkligen vara glada över, vilket jag var, att rösta för den här resolutionen som innehåller goda nyheter om Kroatiens framsteg. Jag vet dock att mycket återstår att göra, och jag inser att utan ett fritt och oberoende rättssystem kan varken rättsstatsprincipen eller de mänskliga rättigheterna garanteras eftersom det inte förekommer några utländska investeringar eller framsteg.

Detta gäller Kroatien och alla andra potentiella kandidatländer. Jag uppskattar också att Kroatien självt har bestämt takten i sitt närmande till EU, eftersom reglerna för medlemskap är öppna och välkända. Jag vet att Kroatien kan leva upp till förväntningarna. Vi hoppas att förhandlingarna kan avslutas i år. När det gäller oss kan Kroatien räkna med vårt fullständiga stöd.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till resolution om Kroatiens framstegsrapport 2009 eftersom jag anser att Zagreb kommer att lyckas klara av de utmaningar som det ställts inför och avsluta förhandlingarna om landets anslutning till EU under 2010. Därför är det mycket viktigt att fortsätta reformerna inom olika delar av gemenskapens regelverk och samarbetet med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kroatien har gjort avsevärda framsteg inom många olika områden, vilket inte bara innebär att det kvalificerar sig som en pålitlig partner till EU utan också som en stark kandidat för EU-medlemskap. Trots de personliga tragedier och den materiella förstörelse som ödelade landet under den blodiga konflikten, som uppstod på grund av f.d. Jugoslaviens kollaps, är Kroatiens insatser för återuppbyggnad och dess konsekventa strävan efter att närma sig EU anmärkningsvärda.

Samtidigt som mycket återstår att göra, framför allt inom sektoriella områden, är det uppenbart att Kroatien har gjort tillräckligt för att förtjäna en plats bland medlemsstaterna, och jag hoppas att landet kan bli medlem snart.

Jag hoppas att Balkanländerna kommer att se Kroatiens eventuella EU-anslutning som ett tecken på hopp och att andra länder i området, framför allt Serbien, kan inse de nationella och internationella fördelarna med att satsa på Europa.

Jag hoppas också att gränstvisterna med Slovenien får en snabb lösning eftersom de hindrar processen och att detta kan ske med största allvar och grundlighet samt efter bästa förmåga.

  Lívia Járóka (PPE), skriftlig. – (EN) Jag vill uppmärksamma er på en aspekt av bedömningen av framstegen i länderna i fråga som sällan betonas, nämligen romernas situation. Efter att ha insett betydelsen av att inrätta en rättslig ram för antidiskriminering 2004 lyckades EU driva fram några verkliga förbättringar genom att göra anslutningsvillkoren för nya medlemsstater hårdare. Jag är glad över att framstegsrapporterna är tämligen kritiska angående resultaten i de tre länderna och att man påpekar att enbart Kroatien lyckades genomföra vissa förbättringar vad gäller främjandet av romernas sociala integration.

Kandidatländerna måste snarast engagera sig i genomförandet av romernas integration på EU-nivå eftersom anslutningsförhandlingarna utgör en enastående möjlighet att i hög grad förändra regeringarnas attityder när det gäller att garantera romer lika tillgång till anställning, utbildning, bostäder samt hälso- och sjukvård genom att främja politiskt deltagande och stärka romernas samhällsrörelse. Alla europeiska länder – nuvarande och framtida EU-medlemmar – måste tillsammans anstränga sig för att komma till rätta med den historiska sociala uteslutningen av Europas största etniska minoritet och ansluta sig till en gemensam handlingsplan som ger tillräckligt rättsligt inflytande för att deltagarna ska tvingas hålla sina löften.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för ändringsförslag 6 eftersom jag håller med om att den kroatiska regeringen bör göra ytterligare insatser för att minska fördomarna och bekämpa alla former av diskriminering, bland annat på grund av sexuell läggning (en av grunderna för icke-diskriminering i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna).

Min inställning i frågan om diskriminering på grund av sexuell läggning, såväl som diskriminering av alla minoriteter, är förenlig med EU-lagstiftningen och annan internationell humanitär rätt samt med många av mina rumänska väljares åsikter och min egen övertygelse.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det är inte Kroatien jag motsätter mig genom att rösta mot resolutionen om framstegsrapporten. Det kroatiska folket förtjänar inte att uteslutas på något sätt. Jag fördömer dock det euroliberala diktat som både EU-medlemsstaterna och kandidatländerna utsätts för. Den ekonomiska aspekten av Köpenhamnskriterierna och den avreglering av marknaderna som den kräver äventyrar kandidatländernas sociala rättigheter. Jag kommer inte att stödja nya staters medlemskap förrän EU ser till att den regionala integrationen gynnar alla medborgare och inte bara intresset för det kapital som dominerar unionen i dag samt förser den med en ram för integration som medborgarna inte har någon kontroll över.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Trots nio månaders dödläge under förhandlingarna, på grund av gränstvisten med Slovenien, har Kroatien verkligen ansträngt sig för att kunna ansluta sig till EU. När det gäller de politiska, ekonomiska och regionala samarbetskriterierna har man visat god förmåga att uppfylla de villkor som har krävts. Även om utvidgningen är en lång och svår process välkomnar jag de framsteg Kroatien har gjort i sin anslutning, vilket är en väg för att uppnå fred på Balkan.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Kroatien är utan tvekan det land bland kandidatländerna som hittills har gjort störst framsteg. Därför är det rättvist att öka takten i förhandlingarna, så att det finns en möjlighet att avsluta dem i år. Genomförandet av gemenskapens regelverk är givetvis ett viktigt krav i detta avseende. Resolutionen stöder Kroatiens mål och därför röstade jag för den.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Kroatien har gjort stora framsteg i många avseenden, både i sin inrikes- och utrikespolitik. Därför röstade jag för förslaget till resolution och jag stöder Kroatiens snabba anslutning till EU.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Vi har antagit en viktig resolution om en bedömning av anslutningsförhandlingarna med Kroatien. Det är viktigt att resolutionen visar vilka åtgärder som bör vidtas för att skynda på anslutningsförhandlingarna så att de tekniska detaljerna kan slutföras under 2010. De kroatiska myndigheterna bör ägna mer uppmärksamhet åt att ge samhället bättre information om fördelarna med ett EU-medlemskap. Kroatiens deltagande på en gemensam inre europeisk marknad kommer att leda till ökad handel, ökade investeringar och allmän ekonomisk tillväxt.

EU-stödet för modernisering av Kroatiens ekonomi, uppbyggnad av dess infrastruktur och omstrukturering av dess jordbruk är inte heller utan betydelse. Det finns många exempel på fördelarna för de länder som anslöt sig under de senaste två utvidgningarna. Att tillhöra ett enat Europa är givetvis inte utan betydelse. Förhandlingarna inom områdena fiske, miljö och gemensam utrikes- och säkerhetspolitik bör återupptas så fort som möjligt.

Jag förväntar mig att ordförandeskapet och kommissionen vidtar särskilda åtgärder inom detta område. Hittills har vi förklarat att en ytterligare utvidgning endast kan äga rum efter Lissabonfördragets antagande. Fördraget har nu trätt i kraft och vi bör påskynda förhandlingarna om Kroatiens medlemskap tillsammans med förberedelserna för utvidgningen av EU med andra Balkanstater. Detta är oerhört viktigt för stabiliteten i regionen.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag avstod från att rösta om resolutionen om framstegsrapporten om Kroatien på grund av att jag anser att den tidspress som man hänvisar till i rapporten, i syfte att göra Kroatien redo för anslutning under den första hälften av 2010, är onödig. Det finns inget behov av att stressa och det finns ingen tidspress som rättfärdigar denna process.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Resolutionen om Kroatien är en politisk resolution som inte är rättsligt bindande. Jag röstade för den eftersom Kroatien bör bli medlem i EU inom en snar framtid. Om det inte hade varit för Balkankriget skulle landet ha gått med 2004. Punkt 21 om HBT-minoriteter, som är lika kontroversiell som meningslös, infördes i kammaren. Jag röstade mot den. Kroatien är bundet både till FN:s förklaring om mänskliga rättigheter och till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Därför finns det ingen anledning att misstänka att Kroatien är en nation som är fientligt inställd till HBT-minoriteter. Trots alla symboliska påtryckningar behåller Kroatien sin fullständiga nationella behörighet inom områden som rör icke-diskriminering. Därför uppmanade jag de kroatiska familjeorganisationerna som jag mötte nyligen under ett besök i deras land att fortsätta sitt utomordentliga arbete för nationens allmännytta och för en bättre framtid för alla i Europa. Förmågan att åta sig förpliktelser på grund av anslutningen till EU och anpassningen till gemenskapens regelverk får inte leda till att de framtida medlemsstaternas traditionella nationella kultur förnekas.

Resolutionsförslag B7-0065/2010

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionen om framstegsrapporten 2009 för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien eftersom jag anser att det är en viktig rapport som kommer att ha en positiv inverkan på landets anslutningsprocess. Utsikterna att gå med i EU är en av de främsta faktorerna som garanterar stabilitet och fortsatta reformer på västra Balkan, bland annat i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Rapporten tar upp de framsteg som gjorts i landet när det gäller att anta den lagstiftning som krävs för integration med EU. Jag anser att under den kommande perioden bör myndigheterna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien framför allt koncentrera sig på att omsätta antagna lagar i praktiken. Dessutom måste de anstränga sig för att förbättra relationerna mellan folkgrupperna och dialogen med grannländerna och göra landets lagstiftning förenlig med miljöskyddet. Den resolution som antogs i dag innehåller ändringsförslag, som jag har lagt fram, som rekommenderar en förstärkning av förmågan att förvalta det föranslutningsstöd som EU tillhandahåller och stöder genomförandet av de reformer som krävs som en del av anslutningsprocessen.

  Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater röstade nej till ändringsförslag 4 som en del i en större kompromiss. För oss var det viktigare att visa upp bred enighet i stödet för medlemskap för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien än att återigen markera vår inställning att vi inte anser att oenigheter mellan detta land och dess grannländer ska påverka landets möjlighet till medlemskap i Europeiska unionen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) F.d. jugoslaviska republiken Makedonien är ett bra exempel på de olika intressen och minoriteter, som inte alltid är fredliga eller överens, som karakteriserar Balkanområdet.

Alla politiska huvudaktörer instämmer i att ett närmande till EU är den bästa vägen framåt för landet, men det finns många hinder för medlemskapet.

Vissa av dem är materiella medan andra snarare är historiska eller politiska. De senare, varav ett av dem är det nya landets nuvarande namn, har orsakat spänningar med landets grannar, framför allt Grekland. Därför krävs det en konkret och bestående gemensam insats för att överbrygga dem.

Stabilisering av rättstatsprincipen, regelrätta, fria och rättvisa val och bekräftande av alla former av demokrati, däribland subsidiaritetsprincipen och decentralisering, är utmaningar som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien står inför om man fortsatt vill försöka ansluta sig till EU. Jag hoppas verkligen att man vill det.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag anser att f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens regering har gjort stora framsteg under 2009, vilket också betonas i resolutionen om framstegsrapporten 2009. Jag röstade för resolutionen och jag välkomnade framför allt följande punkter: liberaliseringen av viseringssystemet, deltagandet i EU:s civila och militära uppdrag, ackrediteringen av nationella myndigheter för IPA-delarna regional utveckling och landbygdsutveckling samt framstegen med att förbereda övertagandet av förvaltningen av medel inom ramen för instrumentet för stöd till anslutningen. Jag hoppas att anslutningsförhandlingarna kommer att gå framåt under den närmaste framtiden och att Europeiska rådet, som en del av toppmötet i mars, kommer att bekräfta att det godkänner kommissionens rekommendation om att inleda förhandlingarna. När det gäller namnfrågan håller jag med föredraganden om att Grekland och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien måste intensifiera sina insatser för att hitta en ömsesidigt godtagbar lösning med FN:s hjälp. Jag anser också att EU bör tillhandahålla stöd som en del av förhandlingsprocessen.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för ändringsförslag 18 eftersom antagandet av bestämmelser om icke-diskriminering på grund av sexuell läggning är ett krav för EU-anslutning och ett ökat rättsligt skydd mot diskriminering är ett budskap från regeringen till hela samhället om alla samhällsmedlemmars värde. Sexuell läggning är en av grunderna till icke-diskriminering i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Min inställning i frågan om diskriminering på grund av sexuell läggning, såväl som diskriminering av alla minoriteter, är förenlig med EU-lagstiftningen och annan internationell humanitär rätt samt med många av mina rumänska väljares åsikter och min egen övertygelse.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det är inte f.d. jugoslaviska republiken Makedonien jag motsätter mig genom att rösta mot resolutionen om framstegsrapporten. Folket i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien förtjänar inte att uteslutas på något sätt. Jag fördömer dock det euroliberala diktat som både EU-medlemsstaterna och kandidatländerna utsätts för. Den ekonomiska aspekten av Köpenhamnskriterierna, och den avreglering av marknaderna som den kräver, äventyrar kandidatländernas sociala rättigheter. Jag kommer inte att stödja nya staters medlemskap förrän EU ser till att den regionala integrationen gynnar alla dess medborgare och inte bara intresset för kapitalet som dominerar unionen i dag samt förser den med en ram för integration som medborgarna inte har någon kontroll över.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) F.d. jugoslaviska republiken Makedonien har gjort stora framsteg sedan den förra framstegsrapporten. Det är viktigt att påpeka att utsikterna till EU-medlemskap är en av drivkrafterna bakom utveckling och reformer i länderna i Balkanområdet. De medlemskapskriterier som EU har infört och frågor som rör politiskt, ekonomiskt och regionalt samarbete måste nu accepteras och uppfyllas om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien ska kunna ansluta sig till EU inom en snar framtid.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Enligt min åsikt bör vi stödja f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens strävan att ansluta sig till EU eftersom landet utan tvekan har en europeisk, västerländsk kulturell bakgrund och dessutom har gjort framsteg inom flera områden under de senaste åren. Framstegsrapporten ger en mycket god beskrivning av nästa steg. Makedonien måste utan tvekan förbättra förbindelserna med sina grannar ytterligare och framför allt måste man anstränga sig för att lösa namntvisten med Grekland. Jag röstade för resolutionen om framstegrapporten eftersom den innehåller en välavvägd redogörelse för de olika faktorerna.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Som ett resultat av de uppenbara framsteg som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har gjort röstade jag för förslaget till resolution.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) Under förra mandatperioden arbetade jag i delegationen för förbindelser med Makedonien (f.d. jugoslaviska republiken) och besökte landet och jag är nöjd med dess prestationer. År 2009 var ett framgångsrikt år för Makedonien. EU införde ett viseringsfritt system med landet, vilket framför allt främjar utvecklingen av direkta kontakter mellan människor. Förra året fastställde Makedonien gränsen mot Kosovo och förbättrade förbindelserna med Grekland. I resolutionen om f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens framsteg under 2009 på vägen mot ett genomförande av kriterierna för EU-medlemskap uppmärksammar vi att landets regering bör ta större hänsyn till etniska minoriteter och främja medieinsyn. Vi uppmanar också EU-institutionerna att hjälpa till att lösa tvisten mellan Skopje och Aten om namnet på den makedonska staten.

Vi ber också EU:s ministerråd att godkänna att anslutningsförhandlingarna med Makedonien inleds i mars. Makedoniens framsteg under 2009 berodde delvis på EU:s dragningskraft. Det råder inte någon tvekan om att utsikterna till EU-medlemskap driver på Makedonien att förändras till det bättre. Landet genomför viktiga reformer. Därför röstade jag för resolutionen, där vi hyllar dessa framsteg, samtidigt som vi fastställer en färdplan för ytterligare framsteg.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stödjer resolutionsförslaget om framstegsrapporten för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.

Jag delar helt den syn som resolutionen präglas av, som är i linje med kommissionens rekommendationer och stöder inledandet av förhandlingar med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Jag är övertygad om att detta är ett viktigt steg i detta lands utveckling och för stabiliteten i en region som är av avgörande betydelse för EU:s intressen.

Resolutionsförslag B7-0067/2010, B7-0065/2010

  Andrew Henry William Brons (NI), skriftlig. – (EN) Jag lade ned min röst i omröstningarna om framstegsrapporterna för Kroatien och Makedonien. Det gjorde jag inte för att jag anser att dessa länder är olämpliga som EU-medlemmar. Jag anser snarare att EU är en olämplig organisation för dem att bli medlemmar i. EU-medlemskap innebär att man ger upp en betydande del av sin suveränitet och medlemskapet leder till att EU-lagstiftningen påverkar det dagliga livet på ett negativt sätt. Yttrandefriheten, pressfriheten och till och med åsiktsfriheten minskar i allt högre grad. Båda dessa länder blev självständiga från Jugoslaviska federationen och förbereder sig nu för att lämna över sin suveränitet till EU.

Resolutionsförslag B7-0068/2010

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för antagandet av 2009 års framstegsrapport för Turkiet. Även om anslutningsförhandlingarna med Turkiet inleddes den 3 oktober 2005 har framstegen än så länge varit små. Europaparlamentet anser att Turkiet ännu inte uppfyller de politiska Köpenhamnskriterierna. Omfattande konstitutionella reformer krävs för att garantera att de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna respekteras. Europeiska kommissionen konstaterade att Turkiet under 2009 gjorde en del, om än begränsade, framsteg när det gäller politiska reformer. Situationen i Turkiet har förbättrats när det gäller yttrandefrihet på minoritetsspråk.

EU måste fortsätta sin dialog med Turkiet och visa öppenhet gentemot detta land. Turkiet är oerhört viktigt för EU, både ur ett ekonomiskt och politiskt perspektiv och för EU:s energitrygghet. Mitt land vill utveckla partnerskapet med Turkiet som en del av såväl Svarta havssynergin som EU:s grannskapsprogram.

  Philip Claeys (NI) , skriftlig. – (NL) I slutändan röstade jag mot denna resolution eftersom vi efter ändringarna i utskottet för utrikesfrågor och i kammaren har fått en text som förutsätter att Turkiet kommer att bli EU-medlem. Det hade varit bättre att betona att förhandlingarna inte är förutsättningslösa, vilket skulle bana väg för mer realistiska alternativ som förmånligt partnerskap. Det råder trots allt ingen tvekan om att Turkiet inte uppfyller villkoren för anslutning till EU, och att detta fortfarande kommer att vara fallet om 10, 15 eller 20 år.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har beslutat mig för lägga ned min röst vid slutomröstningen om resolutionen om 2009 års framstegsrapport för Turkiet.

Även om man i resolutionsförslaget kritiserar Turkiets förmåga att axla det ansvar som det innebär att bli EU-medlem vill jag med min nedlagda röst uttrycka en ännu försiktigare inställning.

Turkiet har fortfarande långt kvar till EU:s standarder när det gäller demokrati, rättsstatsprincipen och skydd för de mänskliga rättigheterna och minoriteter. Jag syftar framför allt på Turkiets valsystem som inte respekterar pluralism, lagen om upplösning av politiska parter, militärens inblandning i det politiska livet, kurdfrågan och de fortsatta inskränkningarna av minoriteters rättigheter, religionsfriheten och pressfriheten. För oss är detta grundläggande värden och principer som utgör grundbulten i den europeiska integrationsprocessen.

Det är sant att det finns stora ekonomiska vinster med ett turkiskt medlemskap, framför allt för våra företag. Jag anser emellertid att uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna är ett villkor som måste prioriteras och att EU noggrant måste kontrollera att dessa kriterier uppfylls.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Det är lätt att förstå att Turkiets politiska, ekonomiska och kulturella elit eftersträvar EU-medlemskap. De värderingar, traditioner och regler som styr hur vi uppträder är emellertid gemensamma värden som inte kan ändras så att vem som helst kan bli medlem. Det är upp till kandidatlandet att godta dem, och så småningom, efter att ha blivit medlem, försöka leva upp till dem, men endast då. Under den långa förhandlingsprocessen med EU har den turkiska befolkningen upplevt att de har tvingats göra avsteg från sina vanor och sedvänjor – trots att dessa inte ens alltid efterlevs. Ändå kommer de att nekas medlemskap i de folkomröstningar som säkert kommer att hållas i medlemsstaterna, även om politikerna till sist enas.

Trots detta är Turkiet en vänlig nation, med en rik historia och en rik kultur. Det är en av våra Natopartner och förtjänar att behandlas som en sådan. Därför tror jag att det även i detta sena skede går att hålla en folkomröstning i Turkiet där befolkningen tillfrågas om de erkänner och vill anta våra principer och värderingar, eller om nu de föredrar att Turkiet ska inleda förhandlingar om ett nytt och djupare särskilt partnerskap med EU.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionsförslaget om 2009 års framstegsrapport för Turkiet, eftersom jag anser att det ligger i både Turkiets och EU:s intresse att fortsätta medlemskapsprocessen. EU måste uppfylla sina åtaganden gentemot Turkiet. Turkiet måste för sin del göra ytterligare åtaganden när det gäller den pågående reformprocessen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Turkiet har fortfarande långt kvar innan det uppfyller de kriterier som det själv fastställde vid toppmötet i Köpenhamn och verkar inte bara mindre engagerat utan även mindre intresserat av att uppfylla kriterierna.

I det avseendet var 2009 ett tungt år, eftersom det stod klart att Turkiet och EU:s medlemsstater fortfarande står långt ifrån varandra i frågor som rör politik, lagstiftning, mänskliga rättigheter, föreningsfrihet, yttrandefrihet och informationsfrihet.

Oavsett hur förbindelserna mellan EU och Turkiet kommer att se ut i framtiden hoppas jag att parterna kommer att närma sig varandra och sträva efter dialog och effektivt samarbete och att Turkiet, för sitt eget bästa, fortsätter sin väg mot frihet och demokrati av västerländskt snitt.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Utöver den ekonomiska, politiska och sociala betydelse som ett turkiskt EU-medlemskap har kommer medlemskapet att bli en utmaning för båda sidor och få stort symbolvärde som en möjlig bro mellan öst och väst. På den internationella scenen ses EU som en förebild när det gäller ekonomisk utveckling, en multikulturell region som uppmuntrar respekt för minoriteter och lika rättigheter för alla människor, oberoende av kön, ras, etnisk härkomst eller religion. Detta är oförytterliga värden i den europeiska integrationsprocessen, och de innebär en möjlighet för den turkiska befolkningen att på fredlig väg stärka sin etniska och kulturella mångfald. Trots det drar medlemskapsprocessen ut på tiden, utan att några egentliga framsteg görs. Det har gått lång tid sedan den formella begäran om medlemskap 1987, som ledde till att förhandlingar inleddes 2005.

Med tanke på hur ineffektiv denna process har varit anser jag att vi bör arbeta för att det ska hållas en folkomröstning i Turkiet, så att befolkningen kan välja om de vill acceptera ett fullständigt EU-medlemskap och alla konsekvenser detta kommer att få för sociala och kulturella principer, eller om de i stället föredrar ett djupare partnerskap med EU.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det är inte Turkiet jag är emot när jag röstar emot denna framstegsrapport. Den turkiska befolkningen förtjänar inte att bli utfryst på detta sätt. Jag fördömer emellertid de diktat från de europeiska liberalerna som både EU:s medlemsstater och kandidatländer är föremål för. De ekonomiska aspekterna av Köpenhamnskriterierna och den liberalisering av marknaderna som krävs enligt dessa kriterier, hotar kandidatländernas sociala rättigheter. Jag kommer endast att stödja nya staters medlemskap när EU ser till att den regionala integrationen gynnar de medborgare som EU består av, och inte de kapitalistiska intressen som i dag dominerar och skapar en ram för integrationen som medborgarna saknar kontroll över.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Jag har reservationer när det gäller Turkiets medlemskap. Turkiets fortsatta ockupation av Cypern, dess vägran att öppna hamnar och flygplatser i regionen, kränkning av politiska, religiösa och etniska minoriteters rättigheter, diskriminering av kvinnor, upplösning av politiska partier och upphävandet av lagar som begränsar militärdomstolarnas befogenheter är bara några exempel. Det finns andra grundläggande problem. Större delen av Turkiet är rent geografiskt inte en del av Europa. Turkiet har en islamisk identitet som kraftigt skiljer sig från de flesta EU-medlemsstaters judisk-kristna identitet. Rent strategiskt skulle det bli svårt för EU att ha en gräns mot det irakiska Kurdistan. Landets sekularism upprätthålls endast med hjälp av militären. Avslutningsvis skulle migrationen från vad som skulle bli EU:s befolkningsmässigt största medlemsstat skapa stor obalans på arbetsmarknaden. Inget av detta hindrar att man erkänner de insatser som Turkiet på senare år har gjort för att uppfylla vissa EU-kriterier, och att man erkänner vilken ovärderlig roll landet spelar inom Nato. Det kanske vore bättre att garantera Turkiet privilegierat och förmånligt partnerskap med EU, i stället för att skapa falska förväntningar och förhoppningar om medlemskap, något som under nuvarande omständigheter är svårt att uppnå.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag lade ned min röst vid omröstningen om resolutionsförslaget B7-0068/2010 om 2009 års framstegsrapport för Turkiet eftersom jag anser att Turkiet agerar på ett mycket negativt sätt i förhandlingarna mellan Cyperns president och företrädaren för den turkcypriotiska befolkningen. Turkiet följer inte FN:s resolutioner och bryter mot folkrätten. Det har behållit 40 000 soldater i norra Cypern, staden Famagusta är fortfarande isolerad och ockuperad av turkiska trupper och Turkiet skickar fortfarande bosättare till de norra delarna av ön.

EU bör övervaka förhandlingarna och ge Turkiet följande tydliga budskap. Om det håller fast vid sin nuvarande uppfattning kommer det aldrig att kunna bli EU-medlem, eftersom det fortsätter att ockupera Cypern, en av EU:s medlemsstater. Tillbakadragandet av turkiska trupper från Cypern och återlämnandet av Famagusta är nödvändiga förutsättningar för Turkiets anslutning till EU.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Turkiet har gjort en hel del för att uppfylla Köpenhamnskriterierna. Stora framsteg har gjorts när det gäller att uppfylla standarderna för en marknadsekonomi. När det gäller förändringar på områden som politik, demokrati eller mänskliga rättigheter har emellertid den nya lagstiftning som trots allt införts sällan genomförts fullt ut. Det måste vi också ha viss förståelse för, eftersom det krävs en förändring av det sociala medvetandet och detta ibland sker långsamt. Turkiet måste upp till EU:s standarder på områden som mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och behandling av fångar och nationella och religiösa minoriteter.

Vissa motståndare till turkisk integration vägleds av skäl som inte hänger samman med sakfrågan, och andra av fruktan för att Turkiet är ett stort land som kommer att få ett stort inflytande över EU:s beslut, eftersom varje medlemsstats röstkraft enligt Lissabonfördraget avgörs av befolkningsstorleken. Ett turkiskt medlemskap skulle säkert bli en stor börda för EU:s budget, men man bör tänka på att det är en stor marknad som är viktig för unionen. Turkiet är en betydelsefull medlem av Nato och en viktig partner till Förenta staterna och många EU-medlemsstater. Det är också ett land som skulle kunna tillhandahålla rutter för överföringen av energikällor till EU.

Låt oss avslutningsvis komma ihåg att Turkiet skulle kunna bli en bro för såväl dialog mellan religioner som kulturell och makroregional dialog. Ett turkiskt EU-medlemskap skulle kunna stabilisera denna stora och viktiga region i världen. Turkiet måste inse att det inte kan ändra sitt förflutna. Misstag måste erkännas. Sedan är det lättare att leva och upprätta goda förbindelser med sina grannar.

  Renate Sommer (PPE), skriftlig. – (DE) Till skillnad från kommissionen och rådet har Europaparlamentet haft förmågan att på ett mycket tydligt sätt beskriva de många problem som finns i och som rör Turkiet. Upplösningen av det kurdvänliga Demokratiska samhällspartiet (DTP) är en attack mot den begynnande demokratin i landet och framför allt mot den kurdiska minoriteten, som utgör så mycket som 20 procent av befolkningen. Det faktum att detta är det tjugosjunde partiet som har upplösts de senaste tio åren ger en tydlig bild av hur Turkiet ser på demokrati. Upphävandet av den lagstiftning som begränsar militärdomstolarnas befogenheter är ytterligare ett tecken på oenigheten i landet. Så snart den turkiska regeringen planerar en liten eftergift gentemot EU går den nationalistiska oppositionen till angrepp.

På nästan varje område har framstegen stannat av eller gått tillbaka. Den turkiska regeringen försöker kväva kritiken i sin linda genom repressalier mot kritiska journalister och medieorganisationer. Religionsfriheten präglas av dubbelmoral. Premiärministern vill häva förbudet mot att bära huvudduk och åldergränsen för koranskolor. Samtidigt diskrimineras och trakasseras religiösa minoriteter. Det är en förskräcklig utveckling. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att den turkiske chefsförhandlaren Egemen Bagis inte tar vår resolution, och därmed våra demokratiska beslutsstrukturer, på allvar. Turkiet har tydligt visat att det fortfarande är många generationer från att bli EU-medlem.

  Ernst Strasser (PPE), skriftlig. – (DE) Fullständigt genomförande av Ankaraprotokollet och erkännande av EU-medlemsstaten Cypern är nödvändiga förutsättningar för fortsatta förhandlingar med Turkiet.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Turkiets ansökan om EU-medlemskap har blivit en lång, utdragen process, vars slutresultat fortfarande är osäkert. Turkiet har åtagit sig att genomföra reformer, upprätthålla goda förbindelser med sina grannländer och gradvist anpassa sig till gemenskapens regelverk. Det måste emellertid öka sina insatser om det ska kunna uppfylla Köpenhamnskriterierna, och för att kunna genomföra reformerna av rättssystemet, valsystemet och lagstiftningen.

Framstegen mot verkliga reformer kom av sig under 2009, och frågor som att hamnar och flygplatser inte har öppnats på Cypern kommer förmodligen att påverka förhandlingsprocessen. På samma sätt försenas processen av den turkiska författningsdomstolens beslut att upplösa det kurdvänliga Demokratiska samhällspartiet, och upphävandet av den lagstiftning som begränsar militärdomstolarnas befogenheter.

Reformerna är nödvändiga och måste genomföras så snabbt som möjligt, i enlighet med parlamentets resolution. Eftersom det krävs så stora insatser för att uppfylla kriterierna för medlemskap är emellertid förslaget om en folkomröstning relevant. I denna folkomröstning skulle den turkiska befolkningen tillfrågas om de verkligen erkänner och vill anta EU:s principer och värderingar, eller om de föredrar ett nytt och djupare särskilt partnerskap med EU.