Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 24 februari 2010 - Bryssel

13. EU 2020 – Uppföljning av Europeiska rådets informella möte den 11 februari 2010 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalandet av rådet och kommissionen: EU 2020 – Uppföljning av Europeiska rådets informella möte den 11 februari 2010.

  Talmannen. – Ordförande Van Rompuy! Eftersom detta är ert första anförande vid ett plenarsammanträde i Europaparlamentet kom vi överens om att inlägget kunde vara något längre. Ordförande Herman Van Rompuy skulle i början av sin mandatperiod vilja lägga fram sina synpunkter på andra frågor, på institutionella frågor, för kammaren. Femton till tjugo minuter kanske räcker för er?

  Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att få denna möjlighet att föra en debatt med er och inte bara för att redogöra för det informella möte mellan stats- och regeringschefer som hölls för två veckor sedan – det var, trots allt, ett informellt möte, utan några formella slutsatser att redogöra för – utan också för att ta detta tillfälle i akt att få träffa er i början av min mandatperiod. Om jag hade väntat till det första formella tillfället att redogöra för det möte i Europeiska rådet som ska äga rum i slutet av mars skulle jag ha framträtt inför parlamentet först mot slutet av april, ungefär fem månader efter min utnämning till Europeiska rådets ordförande. Jag vill därför ta detta tillfälle i akt att förklara hur jag ser på min roll och uppgift. Jag ska använda ett par minuter till detta, så att vi inte behöver återkomma till detta i framtiden.

Det har naturligtvis alltid funnits ett ordförandeskap för Europeiska rådet. Det är inte samma sak som ”EU:s ordförande”, som vissa medier har kallat det. Så vad har ändrats? Tre små saker, men som tillsammans och med tiden har potential att göra en stor skillnad.

För det första är det kontinuitet: tidigare ordförande byttes ut var sjätte månad, det vill säga efter vartannat eller vart tredje möte. Det fanns få möjligheter att utveckla en långsiktig strategi. Våra tredjelandspartner blev förvirrade då de tvingades möta en ny regeringschef varje gång som de deltog i ett toppmöte med Europeiska unionen. En mer omfattande kontinuitet är grundläggande för att upprätta förbindelser och utföra en seriös uppgift.

För det andra motsvarar detta en heltidstjänst. Tidigare ordförande tvingades samtidigt ha hand om sina egna nationella regeringar. Detta innebar att de, i bästa fall, kunde ta itu med europeiska frågor på halvtid. Genom att inrätta en heltidstjänst som inriktas på att leda och följa upp Europeiska rådet, och däribland företräda gemenskapen utåt, har nu Europeiska rådet större möjligheter att spela sin roll inom EU:s institutionella system.

Den tredje nyheten är att stats- och regeringschefer nu utser den person som de vill erbjuda befattningen, i stället för att det sker slumpartat utifrån ett godtyckligt roterande system. Jag hoppas även att detta lovar gott för det förväntade stödet för ordföranden.

Dessa tre förändringar är alla pragmatiska förbättringar av den tidigare institutionella arkitekturen, men om man betraktar dem tillsammans med det faktum att Europeiska rådet nu blir en egen institution får Europeiska rådet bättre möjligheter att utföra sin uppgift enligt fördragen när det gäller att ”[fastställa unionens] allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar”.

Vissa kommentatorer har tolkat in mycket mer i denna roll, andra mindre. Å ena sidan anser vissa att Europeiska rådets ordförandeskap ska vara en slags président, ”president” i bemärkelsen verkställande statschef, såsom är fallet i Frankrike till exempel. Andra ser, å andra sidan, enbart befattningen som ett ordförandeskap för statschefernas möte. I verkligheten är det ingetdera. Det handlar säkerligen inte om en president, och denne har inte egen verkställande makt. Personen som innehar befattningen måste uttrycka de samlade stats- eller regeringschefernas åsikter. Å andra sidan innebär denna uppgift inte bara att agera mötesordförande och ge ordet till de enskilda medlemmarna av Europeiska rådet under rådets möten. Uppgiften att förbereda och sedan följa upp mötena samt företräda unionen utåt – tillsammans med kommissionsordföranden vid G20-toppmötet till exempel – och fungera som en bro mellan de nationella huvudstäderna och institutionerna sträcker sig betydligt längre än enbart till rollen att sitta som ordförande vid möten.

Rollen som ständig ordförande går ut på att stärka en gemensam målsättning: varken mer eller mindre. Vart är vi på väg? Hur ska vi handla gentemot våra grannar? Vilka är våra viktigaste strategiska partner i världen? Var vill vi befinna oss om tio eller tjugo år? Detta är viktiga frågor.

När det gäller min förbindelse med Europaparlamentet uttrycks det ganska kortfattat i fördraget: det krävs enbart att jag ska rapportera till er ”efter […] Europeiska rådets möten”. Detta innebär minst fyra gånger per år, även om det troligen kommer att bli fem eller sex gånger de flesta åren, och i framtiden kan utökas till tio gånger. Det kommer inte att dröja länge innan ni tröttnar på mig! Jag kommer att fortsätta stärka andra vanliga kontakter med parlamentets ledamöter, såsom de möten som jag har inlett med gruppledarna och månadsmötet med parlamentets talman.

Min roll ska verkligen inte förväxlas med kommissionordförandens. José Manuel Barroso är ordförande för en verkställande instans som väljs av och hålls ansvarig inför Europaparlamentet. Den lägger fram lagstiftnings- och budgetförslag inför er; det gör inte jag. Kommissionens ordförande har en nära daglig kontakt med Europaparlamentet, inte minst när det gäller arbetet med dessa lagstiftnings- och budgetförslag. Min uppgift är i stället att se till att stats- och regeringscheferna gemensamt kan komma överens om en övergripande strategi för Europeiska unionen, inte bara vad gäller dess inre utveckling, utan också dess yttre förbindelser. Jag sammanträder med ordförande Barroso en gång i veckan. Vi är båda högst medvetna om behovet av att undvika konflikter vad gäller behörighet eller missförstånd om vem som ansvarar för vad. Den allmänna opinionen och tredjeländer kan mycket väl få svårigheter när det gäller att begripa skillnaden mellan kommissionens ordförande och Europeiska rådets ordförande. Jag är helt säker på att vi slagit in på rätt bana.

Mot denna bakgrund är det också viktigt att komma ihåg att jag är ordförande för Europeiska rådet och inte för ministerrådet. Detta är två separata institutioner. Det ordinarie rådet, som är den andra grenen av den lagstiftande församlingen tillsammans med Europaparlamentet, ska lyda under ett ordförandeskap som fortsättningsvis kommer att rotera mellan medlemsstaterna var sjätte månad. Det är enbart i konstellationen utrikesfrågor, där rådet samordnar verkställande makt, som det ska finnas en permanent ordförande i form av Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor.

Jag gör en paus nu för att berömma det arbete som Catherine Ashton utför. Hon tvingas möta åtskilliga utmaningar på det utrikes- och säkerhetspolitiska området och vid inrättandet av avdelningen för yttre åtgärder, och förtjänar vårt stöd. Det kommer att bli ett privilegium för mig att få samarbeta nära henne med att företräda unionen utåt.

Jag vill bara säga några ord om själva Europeiska rådet.

Det första formella mötet som jag ska leda kommer att äga rum i slutet av nästa månad. Vi hade dock en nyttig informell sammankomst med stats- och regeringscheferna tidigare denna månad i Bibliothèque Solvay, bara några hundra meter härifrån. Jag vet inte om det berodde på bibliotekets mer intima omgivning eller parlamentets fysiska närhet, men våra diskussioner var givande.

Som jag sa, jag kan inte redogöra för några formella slutsatser från ett informellt möte. På sin höjd kan jag låta er ta del av mina egna personliga slutsatser från diskussionerna, vilka jag har fastställt i en skrivelse till ledamöterna i Europeiska rådet, och som jag vet har cirkulerat inom parlamentet. Min avsikt med detta informella råd var huvudsakligen att förbereda våra framtida överläggningar om frågan om hur EU:s ekonomiska resultat ska förbättras när vi går ur den överhängande ekonomiska krisen. Detta omfattar en översyn av våra mål och ambitioner – och vi har ett mycket användbart dokument från kommissionens ordförande José Manuel Barroso som gäller detta – men även hur vår styrning av dessa frågor ska förbättras. En av de centrala frågorna som Europeiska unionen måste besvara är hur vi ska förvalta vår integrerade europeiska ekonomi – världens största marknad – med avsikt att förbättra vårt ekonomiska resultat.

Vår inledande diskussion om detta inbegrep att se över hur vi fastställer mål, hur vi följer upp dem, hur vi bedömer resultat. Det handlar till stor del om att samordna utövandet av nationella behörigheter samtidigt som man till fullo utnyttjar Europeiska unionens tillgängliga befogenheter och instrument. Det är därför en uppgift som passar Europeiska rådet särdeles väl. Vid mötet i Solvay enades alla ledamöter i Europeiska rådet om att vi behöver en bättre, mer fokuserad ekonomisk samordning inom unionen, både för en mer betydande ekonomisk politik – främst i euroområdet – och för en mikroekonomisk politik. Till stor del är detta mycket tekniskt, men låt oss bara ta idén om att minska antalet gemensamma ekonomiska mål och koncentrera oss på fyra eller fem. Dessa mål bör vara kvantifierbara och delbara i nationellt fastställda mål. Det är inte meningsfullt att ha resultattavlor över, till exempel, 65 olika uppsättningar av uppgifter.

Dessutom är samtliga ledamöter i Europeiska rådet villiga att ta mer ansvar i en gemensam europeisk strategi för tillväxt och sysselsättning. Ett sådant personligt engagemang är nödvändigt. Vi måste gå från rekommendationer på papper till faktiskt engagemang. Det gläder mig att finna en sådan hög ambitionsnivå runt bordet. Oavsett om man vill kalla det bättre samordning, bättre styre eller till och med gouvernement économique, en ekonomisk ledning, är nyckeln till framgång det gemensamma engagemanget för att skapa goda resultat.

Vi diskuterade också kort hur vi bättre ska genomföra EU:s åtgärder när det gäller återuppbyggnaden av Haiti. Vi vill diskutera detta ytterligare i avsikt att bättre tillämpa artikel 214 i fördraget om samordningen av humanitärt stöd. En diskussion om hur EU strategiskt bör bemöta Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar kommer att återupptas vid Europeiska rådets kommande möte. Det blev naturligtvis en oväntad diskussion om situationen i Grekland. Jag tog på mig att se till att detta behandlades inom, och inte utanför, Europeiska unionens institutionella ram och att det avtal som nåddes godkändes av alla de 27 stats- och regeringscheferna samt av kommissionens ordförande och Europeiska centralbankens ordförande. Detta samförstånd var ett tecken på att Grekland godtog sitt ansvar att minska sitt underskott på ett trovärdigt sätt, och det visade vår solidaritet med landet om det behövs. Jag ser verkligen fram emot att höra era åsikter i alla dessa frågor, inte minst när det gäller hur vi kan bemöta alla de utmaningar som vår union står inför.

Jag kan försäkra er att jag har ett mål av yttersta vikt för de kommande åren. Det är att se till att vår union befinner sig på rätt spår och är tillräckligt stark internt för att upprätthålla vår egna sociala modell och att externt försvara våra intressen och framhäva våra värderingar. Jag anser att alla europeiska institutioner kan, och måste, samarbeta för att nå dessa mål.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Låt mig först få gratulera ordförande Herman Van Rompuy till ett mycket bra första informellt möte i Europeiska rådet under hans ordförandeskap.

Efter att vi hade enats om ett viktigt uttalande om Grekland diskuterade vi strategin EU 2020 – en strategi för hållbar tillväxt och sysselsättning. Jag fick tillfälle att fokusera på de omfattande politiska problem som vi står inför, på utmaningarna, och på den kurs som kommissionen formellt kommer att föreslå nästa onsdag.

Fram till krisen växte den europeiska ekonomin: vi skapade 18 miljoner nya arbeten och en mer dynamisk arbetsmarknad. Men dessa vinningar har raderats ut av finanskrisen och påverkat många av våra verksamhetsområden: BNP har fallit med fyra procent på ett år, arbetslösheten har stigit till tio procent: ett enormt slag mot vår välfärd, ett verkligt hot mot våra samhällen. Samtidigt blir uppgiften svårare: vi har en åldrande befolkning, en växande produktivitetsklyfta jämfört med våra konkurrenter samt brister inom utbildning och forskning. Men vi har också många styrkor: vi har världens största marknadsekonomi; vi har den inre marknaden; vi har euroområdet. Allt detta har visat sig vara viktiga tillgångar under krisen.

Men i dag måste EU göra ett mycket viktigt val. Jag skulle vilja kalla det ett val som är avgörande för framtida generationer. Att hoppas på en återgång till den gamla goda tiden är inget alternativ. En annan utväg är en begränsad förändring – den minsta gemensamma nämnaren som ger viss reform och viss tillväxt. Men vi skulle aldrig kunna få tillbaka det som vi förlorat i krisen. Detta alternativ skulle leda till ett andra klassens EU i den nya världsordningen. Minimala förändringar, viss anpassning.

Jag anser att vi kan och måste vara mer ambitiösa. Vi kan sträva efter en ekonomisk strategi som för in EU på vägen mot konkurrenskraft och kan skapa miljoner arbetstillfällen. Men detta kan inte göras med hjälp av halvmesyrer och stegvisa förändringar. Vi måste väcka en känsla av att detta är brådskande, ett medgivande av att om vi fortsätter som vanligt kommer vårt europeiska levnadssätt inte att tryggas och våra sociala modeller inte att försvaras. Tvärtom. Dessa sociala modeller kommer att äventyras om vi inte anpassar oss till en mycket mer utmanande global miljö.

Detta kräver en gemensam insats. Vi behöver medlemsstaterna; vi behöver EU-institutionerna; vi behöver aktörer och samhället i stort. Vi behöver särskilt parlamentets, Europaparlamentets, aktiva engagemang och stöd för att inrätta denna strategi och få fram budskapet till medborgarna.

Nästa vecka ska kommissionen fastställa de centrala inslagen i den strategi som den formellt kommer att föreslå för EU-institutionerna. Den kommer att inrikta sig på tre prioriteringar: smart tillväxt, tillväxt för alla och hållbar tillväxt.

För det första måste den viktigaste pådrivaren för tillväxt vara kunskap: kunskap och nyskapande som producerar morgondagens idéer, morgondagens färdigheter, morgondagens teknik. För det andra måste vi skapa fler arbetstillfällen för att kunna bevara vår europeiska samhällsmodell. Vårt mål måste vara sunda, blomstrande, trygga samhällen, där alla känner att de har möjlighet att spela sin roll. Detta innebär att man ger människor arbete och färdigheter, och det innebär att man utan omsvep tar itu med det gissel som fattigdomen utgör. Fattigdomsproblemet är inte bara ett nationellt problem. Det är ett problem som vi måste lösa gemensamt på EU-nivå.

Vår sociala marknadsekonomi måste vara väl förankrad så att vi kan utnyttja de möjligheter som framtiden bjuder. Jag talar om hållbar tillväxt, om att erkänna vikten av att ta itu med klimatförändringarna, om att erkänna påfrestningarna på tillgångarna. Med detta avser jag en konkurrenskraftig ekonomi som är beroende av den inre marknaden, som ger ett bättre investeringsklimat – särskilt för små och medelstora företag – en europeisk ekonomi som kan hävda sig på en globaliserad marknad.

Dessa prioriteringar är inte främmande. Men att vi ännu inte har lyckats genomföra dessa mål gör dem mer viktiga, inte mindre. Vi behöver inte göra en radikal ändring av vår beskrivning av vad den europeiska ekonomin behöver, utan när det gäller vår strategi för hur vi får det att hända.

Vad behöver vi för att lyckas? För det första måste strategin vara heltäckande. Vi kan inte ha en strategi där vi väljer och vrakar, som gör det möjligt för alla att göra de enkla uppgifterna, de trevliga uppgifterna, och där de verkliga utmaningarna lämnas åt de andra. Det återstår fortfarande många problem: då jag tänker på fullbordandet av den inre marknaden, på kvaliteten på vårt skattesystem, på hur vi använder pengar vid en tidpunkt då de offentliga finanserna är utsatta för stora påtryckningar, för att bara nämna några.

För det andra måste vår strategi engagera alla parter i vårt samhälle. Vi kommer inte att lyckas föra in det europeiska samhället på rätt bana mot framtiden om detta sker till priset av social konflikt. Det är av denna anledning som det är nödvändigt med en proaktiv strategi för att skapa arbetstillfällen och ta itu med det gissel som fattigdomen utgör. Det är också av denna anledning som vi har varit kloka nog att reformera finansmarknaderna. Vi vill ha en stark finanssektor som kan finansiera nyskapande och hjälpa företag att växa: en finanssektor som erkänner sitt större ansvar gentemot samhället och regeringar som hjälper finanssektorn då den har behov, en finanssektor som accepterar att det krävs en effektiv övervakning på EU-nivå i dagsläget.

För det tredje får vi inte förväxla en övergripande vision för den europeiska ekonomin med frågan ”vem gör vad?”. Det får inte bli en debatt om befogenheter. Vi måste se mervärdet med en europeisk strategi. Det blir rätt uppenbart i denna globaliseringens tid, då vi måste diskutera med USA, Kina, Ryssland med flera att det ligger ett mervärde i en gemensam strategi. Som exempel kan nämnas ett initiativ som faktiskt lades fram av Europeiska unionen under det franska ordförandeskapet, av Frankrikes president och mig själv, i G20-gruppen, i vilket vi föreslog att den amerikanska presidenten skulle godta dessa toppmöten. Det är verkligen nödvändigt att medge att vi får ett större inflytande om vi agerar tillsammans. Det är meningslöst att acceptera ett globalt oberoende och förkasta europeiskt ömsesidigt beroende. Det är därför som vi måste agera tillsammans.

Många åtgärder måste ligga kvar på nationell nivå. Det finns naturligtvis nationella ansvarsområden som vi förväntar oss att regeringarna i huvudsak ska ta itu med, men vi förväntar oss också att regeringarna verkligen ska engagera sig i en europeisk strategi. Den europeiska strategin är nödvändig, inte för att återföra makten till Bryssel – detta är inte alls vår avsikt – utan för att bidra till de nödvändiga reformerna i våra samhällen, så att de kan få till stånd mer välfärd och mer välbefinnande för våra medborgare.

Vi kommer enbart att lyckas om vi är beredda att samarbeta med, inte motarbeta, varandra, och av denna anledning måste vi ha ett trovärdigt ansvar på alla nivåer. Vi behöver en kraftfull och faktisk samordning på det ekonomiska området. Lissabonfördraget ger oss dessa instrument, och vi kommer att använda dem.

Vid detta möte med Europeiska rådet märkte jag att man är medveten om detta problem. Jag kan jämföra de diskussioner som hölls denna gång med diskussionerna för fem år sedan, då vi diskuterade Lissabonstrategin. Låt mig, mycket ärligt och öppet, tala om för er att jag upplevde en mycket större medvetenhet bland stats- och regeringscheferna när det gäller behovet att agera tillsammans och även när det gäller den europeiska ekonomins externa begränsningar. Denna gång hoppas jag uppriktigt att snäva nationella intressen inte åter kommer att stå i vägen för en närmare samordning och ett effektivt system för europeiskt styre.

Vi behöver också viktiga centrala åtgärder på EU-nivå för att exemplifiera det som vi försöker uppnå: vissa konkreta planer. Vi ska presentera några av dem: projekt som en innovationsplan, ett nytt färdighetsprogram, en ordentlig industripolitik, en digital agenda, grön teknik och en särskild plan eller åtgärd mot fattigdom. Projekt som har ett värde, en kraft i sig. Projekt som visar varför EU tillhandahåller en del av lösningen och som visar att EU inte bara talar, det agerar.

Jag vill avsluta med att uppmana er, Europaparlamentet, att ni som lagstiftare, som budgetmyndighet och som mästare på att vidta europeiska åtgärder i varje hörn av Europeiska unionen visar ert starka stöd för dessa projekt.

  Joseph Daul , för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Van Rompuy, herr Barroso, mina damer och herrar! Europeiska rådets möte den 11 februari var det första som Herman Van Rompuy sammankallade och satt ordförande för, och jag skulle vilja välkomna honom till hans första framträdande i Europaparlamentets plenarsammanträde.

Herr Van Rompuy! Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) förväntar sig mycket av er. Jag välkomnar den positiva och pragmatiska andan i de tal som ni hållit sedan ni tillträdde er tjänst, och jag uppskattar den ton som ni vill ange i Europeiska rådet, men jag förväntar mig att ni och ministerrådet är medvetna om att era förbindelser med oss, Europaparlamentsledamöterna, har förändrats i och med Lissabonfördraget. Vi är jämställda beslutsfattare, och detta får inte bara rättsliga, utan även politiska följder.

Nu skulle jag vilja ta upp innehållet i de debatter som hölls den 11 februari, vilket naturligtvis vill säga 2020-strategin, men även euron och den ekonomiska politiken och budgetpolitiken, eftersom spekulationer riktade mot den grekiska skulden och euron verkligen var oväntade samtalsämnen i Solvay-biblioteket.

Jag skulle vilja ställa följande fråga: beror vår försvagade valuta enbart på den grekiska krisen, eller är euron målet för direkta angrepp från dem som är missnöjda med dess makt och de berörda medlemsstaternas makt?

För det andra, ska vi vänta tills situationen i vissa av länderna i euroområdet urartar innan vi reagerar, som vi gjorde med Grekland? Om inte, vilka planer finns det för att ställa saker till rätta i de mest utsatta länderna? Det är en fråga som ni borde svara på, ordförande Van Rompuy.

Jag ställer dessa frågor, eftersom jag på allvar betvivlar att vi européer verkligen är i stånd att klara av situationen, samtidigt som de solidaritetsåtgärder som vidtogs den 11 februari gläder mig. Hur ser situationen ut, om inte varningen från Grekland har visat i vilken utsträckning vi måste fatta modiga beslut för att slutligen se till att vår valuta, euron, återspeglar dess bakomliggande politiska makt?

Vi talar naturligtvis en hel del, vi talar om ekonomisk styrning, vi talar också om monetär styrning, men vi skulle kunna förenkla saker och ting betydligt och säkert göra dem mer effektiva om vi tänkte ut och genomförde en verklig budgetsamordning när det gäller medlemmarna i euroområdet. Till och med den tidigare franska premiärministern, Edouard Balladur, erkände nyligen behovet att överge suveränitet på vissa områden – något som inte är lätt för en fransman – och har förespråkat att de nationella budgeterna i staterna i euroområdet ska godkännas av Eurogruppen innan de läggs fram för de nationella parlamenten.

Jag skulle vilja ta upp denna djärva idé, och jag ber Europeiska rådet att överväga och analysera den på allvar. Genom att samordna sina budgetar på riktigt skulle staterna i euroområdet få ett nytt inflytande och manöverutrymme. Denna makt skulle innebära att de kan påverka utvecklingen av nya globala förordningar på allvar, men det skulle också kräva att de europeiska styrkorna förenas inom ramen för de internationella finansorganisationerna, där euroländerna måste stå enade.

Låt mig ta ett slående exempel – som José Manuel Barroso nämnde, tror jag – exemplet med IMF, där rösträtten beräknas enligt staternas ekonomiska betydelse. Enligt dessa kriterier har USA 16,7 procent av rösträtterna, Japan 6 procent, Kina 3,6 procent och de sex stater som var med och grundade Europeiska unionen 18,49 procent. Men om de uppträdde enade inför IMF skulle länderna i euroområdet representera 23 procent av rösterna, och Europeiska unionens alla länder, alltjämt enade, skulle ha 32 procent av rösterna, det vill säga dubbelt så många röster som USA.

Så ser världens maktbalans ut. Men eftersom EU är delat lyckas inte unionen att åskådliggöra sitt fulla värde med tillräcklig tyngd. Kan vi tolerera detta i fortsättningen? PPE-gruppen anser inte det. Ordförande Van Rompuy! Det är dags att länderna i euroområdet får upp ögonen för denna situation och drar lärdom av den. De skulle då vara förberedda för det som de snart tvingas göra, nämligen ena sig på riktigt i stället för att klamra sig fast vid denna fasad av ekonomisk suveränitet, som bara är en riskfull förevändning.

  Stephen Hughes, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Sedan den ekonomiska och sociala krisens början har över sju miljoner människor inom EU förlorat sitt arbete. Vid årsslutet kommer förmodligen över 25 miljoner människor att vara arbetslösa. Våra ekonomier och offentliga finansers goda hälsa, som vi har arbetat så hårt för att få ordning på sedan början av 1990-talet, har förstörts på mindre än två år. Trots kostsamma återhämtningsåtgärder är en total systemkollaps det enda vi har lyckats undvika hittills.

Den ekonomiska tillväxten förblir oerhört svag, och många har förlorat tilltron till tanken på en snabb återhämtning. Oro för framtida problem, olikheter av alla slag har brett ut sig och vissa av våra medlemsstater är i ett desperat behov av EU-omfattande solidaritet och skydd, våra samhällen har blivit målen för skoningslösa och okontrollerade spekulationer. Krisen har allvarligt urholkat EU:s globala konkurrenskraft och försvagat dess politiska inflytande.

Detta är det dystra landskap där EU nu måste återuppbygga sin framtid för att skydda sin modell för ekonomisk och social utveckling.

Ordförande Barroso! Vid vårmötet kommer ni att fråga rådet var vi vill att EU ska befinna sig 2020. Detta är en mycket viktig fråga, men har vi råd att diskutera en avlägsen framtid utan att först ge ett svar till de miljoner européer som känner av krisens effekter i sina liv i dag och som oroar sig för vad som kommer att ske i deras liv i morgon – kommer de att ha ett arbete, kommer de att kunna hitta ett nytt arbete? Vilka svar kan ni ge dem?

Jag kan inte åka tillbaka till min region i morgon och säga till mina väljare att de inte behöver oroa sig, att vi har en plan för 2020. Jag måste bemöta deras omedelbara oro och farhågor, och jag vill kunna tala om för dem att de kommer att kunna behålla sina arbeten, att nya arbetstillfällen snart kommer att skapas och att dessa arbetstillfällen kommer att vara bra arbetstillfällen med anständiga löner.

För tillfället är det enda politiska programmet på medellång sikt det som fastställdes av Europeiska rådet i december: konsolidering av de offentliga finanserna. Fram till 2011 förväntas medlemsstaterna ha inlett konsolideringen för att få sina offentliga underskott inom gränsen på 3 procent inom två år. Samtidigt kommer arbetslösheten att fortsätta öka. Tillväxten kommer att vara alltför svag för att minska arbetslösheten.

Det finns andra sätt att dra EU ur krisen: att sätta människorna i centrum av vår politiska strategi och särskilt dem som har drabbats hårdast av krisen. Jag skulle vilja uppmana ordförande Herman Van Rompuy och ordförande José Manuel Barroso att ompröva den så kallade utgångsstrategins natur. EU borde välja en etiskt lämplig väg ut ur denna kris: en mänsklig väg som grundas på våra grundläggande värderingar – som faktiskt också är smartare, ekonomiskt sett.

Detta kommer inte att bli fallet om den makroekonomiska politiken fullständigt inriktas på snabb konsolidering. Detta skulle innebära nedskärningar av offentliga investeringar, utbildning och fortbildning, sociala tjänster samt hälso- och sjukvårdstjänster. Konsolidering kan inte uppnås genom enbart skattehöjningar. EU:s tillväxtpotential skulle bli ännu mer lidande än den redan har varit, och till följd av detta skulle återhämtningen bli oerhört långsam och en stor del av de som nu är arbetslösa skulle bli långtidsarbetslösa.

Européerna förtjänar en mer balanserad och socialt ansvarsfull politisk taktik. Vi anser att denna taktik bör innefatta en ”ingångsstrategi” in till arbetsmarknaden, som ska utgöra en integrerad del av strategin för 2020 och vara dess färdplan fram till 2015.

Den ska kombinera den makroekonomiska politiska strategin med strukturpolitik på områdena ekonomi, samhälle och miljö i syfte att skapa minst fem miljoner nya arbetstillfällen fram till 2015, särskilt inom ramen för den miljövänliga ekonomin. Europeiska rådet bör tydligt framföra denna avsikt vid toppmötet i mars som ett centralt mål i den nya strategin.

En ordentlig ekonomisk politisk samordning som når mycket längre än den övervakande rollen i stabilitetspakten skulle säkerställa att en gradvis finanspolitisk konsolidering i de olika medlemsstaterna kombineras med bevarandet av offentliga nyckelutgifter på tillväxtområden och i central socialpolitik.

Detta kommer att kräva ett politiskt språng när det gäller det tänkesätt som präglar EU:s – och i synnerhet euroområdets – ekonomiska styrning.

Vid toppmötet i mars eller vid toppmötet i juni bör man, i nära samarbete med kommissionen, ge ordföranden i uppdrag att lägga fram en ambitiös plan, som ska stärka den ekonomiska styrningen inom EU, för beslut före rådets möte i december 2010.

Vi måste protestera mot den traditionella hanteringen av ärenden, om vi vill dra lärdom av den aktuella krisen och förpassa den till historien så snart som möjligt. Detta är ett tillfälle att göra EU viktigt för folket och inte bara för marknaderna. Detta kan bara bli verklighet om strategin för 2020 verkligen handlar om människor och om sysselsättning – med andra ord, om den inbegriper en ambitiös social strategi med anständiga arbeten.

Jag uppmanar er, på min grupps vägnar, att göra allt i er makt för att sätta människorna, och inte minst de mest sårbara, i centrum av det europeiska projektet.

  Guy Verhofstadt , för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag direkt ta upp det som jag skulle vilja kalla det mest brådskande problemet i dagsläget. Vi kan tala om 2020, men vi har ett mer brådskande problem i dagsläget: euroområdet och Grekland. Vi måste finna en lösning på detta.

Jag anser att vi, Europaparlamentet, måste ta initiativet på detta område. Det är viktigt att fastlägga vad som exakt har hänt i Grekland. Nu får vi motsägande uppgifter. Grekland säger att det har gett Europeiska unionen och EU-institutionerna alla uppgifter. Samtidigt säger Europeiska kommissionen och Eurostat att de inte har fått alla nödvändiga uppgifter. På samma gång bagatelliserar investeringsbankerna – Goldman Sachs, Morgan Stanley, Deutsche Bank – sitt handlande i fallet med Grekland.

Jag anser därför att det är parlamentets uppgift att anordna utfrågningar med de relevanta utskotten så snart som möjligt, så att vi får möjlighet att höra alla de berörda parterna i denna fråga och exakt får reda på vad som händer i fallet Grekland. Vi kan inte tala om åtgärder, lösningar, reformer i Europeiska unionen om vi för det första inte vet vad som egentligen har hänt i fallet Grekland 2008, 2009 och dessförinnan, och jag anser att det är absolut nödvändigt att de olika parterna hörs av parlamentet.

Min andra punkt är att vi också måste ta itu med problemet med den grekiska skulden. Jag anser att det bara finns en bra lösning på detta. I går läste jag en artikel av George Soros i Financial Times om frågan, och för några dagar sedan läste jag en artikel av Joschka Fischer i den tyska dagspressen. Han säger samma sak som många andra: den bästa lösningen på den grekiska skulden är en europeisk lösning – euroobligationer, eller en europeisk monetär fond, utan några kostnader för de europeiska skattebetalarna, men med en lösning för framtiden. Jag anser också att det är parlamentets uppgift att uppmana kommissionen och rådet att överväga möjligheten och se bortom de aktuella EU-ländernas nationella intressen för att utvärdera denna möjlighet.

För det tredje anser jag att den viktigaste delen i denna debatt naturligtvis är vad man ska göra med strategin för 2020. Jag anser att Grekland är ett mycket bra exempel på det som gick fel med Lissabonstrategin. Lissabonstrategin var för svag. Klyftan mellan den tyska och den grekiska ekonomin har ökat under de senaste 10 åren: den har blivit större, inte mindre, efter Lissabonstrategins genomförande. Det som vi behöver – och det är det första beslutet som ska fattas av kommissionen och Europeiska rådet – är ett erkännande om att den öppna samordningsmetoden inte var bra. Det var en för svag metod. Vi behöver ett mer vågat instrument inom Europeiska unionen. Detta mer vågade instrument är ekonomisk styrning inom Europeiska unionen.

Herr Barroso! Jag hoppas att ni lägger fram ett dokument om detta om några dagar, i början av mars – jag tror att det är den 3 mars. Jag hoppas att det kommer att inbegripa en mer vågad strategi än det som inbegreps eller inte inbegreps vid det informella toppmötet. Det är fortfarande en mellanstatlig öppen samordningsmetod. De gör den något bättre, något snabbare, men när allt kommer omkring, är det fortfarande en öppen samordningsmetod som bygger på mellanstatlighet. Det som vi ber er om är att visa vägen i detta ärende, denna ekonomiska politik och denna ekonomiska styrning, och att tillsammans med Olli Rehn lägga fram ett vågat förslag om att ha ekonomisk styrning inom Europeiska unionen. Det är nonsens att å ena sidan ha en monetär union och å den andra inte ha en ekonomisk, social och politisk union. Problemen i Grekland bevisar detta.

(Applåder)

Jag anser att detta är en tidpunkt då vi kan förvänta oss något vågat från kommissionen, och jag hoppas att kommissionen kommer att föreslå ett dokument som är mycket mer ambitiöst än de – enligt min mening – tråkiga slutsatserna från det informella toppmötet.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ställa följande fråga till Guy Verhofstadt: förespråkar ni att länder som inte ingår i euroområdet ska lösa ut länder som ingår i euroområdet? Är det detta som ni förespråkar?

  Guy Verhofstadt , för ALDE-gruppen. – (EN) Det kanske blir nödvändigt att lösa ut Storbritannien inom en snar framtid, för jag har sett att Storbritanniens skatteunderskott är ännu högre än Greklands.

(Applåder)

Skatteunderskottet är, om jag inte misstar mig, 12,9 procent av BNP för närvarande. Så jag tror att det viktigaste just nu är att vi får en trovärdig strategi för euroområdet, och jag är helt övertygad om att det kommer en tid – kanske inte i morgon, men i övermorgon – då Storbritannien är medlem i euroområdet. Var så säkra.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag hoppas att den brittiska lekskolan kan vara så vänliga och lyssna ett ögonblick.

(Häcklande)

Jag hade tänkt inleda mitt anförande med EU 2020-strategin, men nu ska jag börja med att tala om Grekland, särskilt mot bakgrund av inlägget från kammarens högra sida. Jag anser att det minst hjälpsamma i debatten om situationen i och framtidsutsikterna för Grekland är en antigrekisk, nationalistisk eller antieuropeisk inställning. Enligt min mening uppdagas nu misstag i Grekland som begicks för länge sedan – ofta framkommer fler saker under en kris än i goda tider.

Jag skulle vilja fortsätta på den tråd som Guy Verhofstadt tog upp. Om vi inte vill ha en antieuropeisk utveckling måste vi diskutera vem i Bryssel som ansvarar för att dessa saker kunde hemlighållas i Grekland i så många år – förmodligen även under hela den förberedelseperiod som föregick den monetära unionen. Herr Barroso! Jag anser att ni bär en betydande del av ansvaret i detta avseende. Detta, i synnerhet, är något som ni måste tala om, för vi har hittills bara sett toppen på isberget när det gäller ansvar, och vi har ännu inte skådat den systematiska oansvarighet som ligger bakom det.

För det andra måste det ske stora förändringar i Grekland också. Vi måste ha en – helst vänskaplig – diskussion med Grekland om detta inom euroområdet. Om denna hjälp är nödvändig – vilket jag tror att den kommer att vara – och om den europeiska solidariteten måste användas igen – och jag skulle inte alls vilja utesluta det just nu – så måste Grekland få till stånd några ordentliga förändringar. Landet har en orimligt stor offentlig sektor till exempel. Om jag ska tro på de greker som jag har talat med är 25 procent av den grekiska arbetskraften anställd inom den offentliga sektorn, och det är inte ens en bra offentlig sektor. Den behöver absolut reformeras.

Det är emellertid inte bara när det gäller utgifter som det krävs förändring, eftersom det uppenbarligen är något allvarligt fel med intäktssidan också. Jag anser att Giorgos Papandreou har fått en bra idé när det gäller att offentliggöra grekiska höginkomsttagares skattedeklarationer. Det är inte nödvändigt att köpa cd-skivor från Schweiz. Det finns ett annat sätt att hantera detta. Detta kommer mycket snabbt att kasta ljus på det faktum att intäkterna, även i Grekland, kan förbättras väsentligt om skattefusket äntligen förhindras och de i Grekland som lever lyxliv betalar sina skatter som anständiga medborgare.

Min kollega, Sven Giegold, kommer förmodligen att tala mer om euroobligationer senare. Jag skulle bara vilja säga en mening om EU-strategin för 2020. Herr Barroso! Ni nämnde inte Lissabonmålens motgångar alls. Jag anser att misslyckandet med att utvärdera Lissabonmålen inte alls bådar gott för den nya strategins framgång eller möjliga framgång. Som en integrerad strategi är det i princip inte illa, men …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Timothy Kirkhope, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Guy Verhofstadt för att ha påmint oss alla om vänsterns misslyckanden med den ekonomiska politiken i Storbritannien. Vi är tacksamma för rådet, och jag hoppas att mina kolleger och jag kommer att kunna reparera detta i det förestående allmänna valet.

Redan före denna kris förlorade EU:s ekonomier mark till våra största rivaler och konkurrenter. Vår tillväxtnivå var mindre, vår arbetslöshet högre, vår relativa handelsposition var på nedgång och vår andel av global tillverkning var sjunkande. Vi hade inlett Lissabonstrategin, men utan tillräcklig övertygelse eller nöjaktigt engagemang. Inte överraskande har det blivit ett misslyckande. EU 2020-strategin behöver inte gå samma väg. Det gläder mig mycket att min grupp var de första att lägga fram förslag som ska bidra till dess utveckling.

Nu måste vi sätta en ny kurs för våra ekonomier. Vi måste erkänna att regeringar inte skapar produktiva arbetstillfällen eller höjer levnadsstandarden. Det är bara konkurrenskraftiga företag och framgångsrika entreprenörer som kan göra det. Våra medlemsstater och Europeiska unionens institutioner måste sedan stödja dem genom att minska deras bördor. Vi kan inte förvänta oss dynamiska ekonomier om vi ställer ännu högre krav på dem som alstrar tillväxt och sysselsättning genom att införa väldiga skattesystem och byråkratiska bestämmelser. Vi måste uppmuntra mer forskning och utveckling, förbättrad högre utbildning och bättre yrkesutbildning, som ordförande José Manuel Barroso just betonade. Den inre marknaden måste återupplivas och utvidgas till nya områden.

Insatserna kunde inte vara högre. I nästan tre århundraden har världens starkaste ekonomiska makter också haft de mest liberala och mest demokratiska konstitutionerna. Idealen frihet och ekonomisk blomstring har vandrat hand i hand. Nu går vi in i en ny era. I slutet av detta århundrade kan betydande ekonomisk makt ha övergått till stater med odemokratiska regeringar. Denna auktoritära kapitalism kanske inte utvecklas på ett varsamt sätt till den demokratiska och ansvarsfulla kapitalism som vi i Europa och västvärlden har i dag.

Vi hoppas att dessa stater kommer att liberaliseras. Vi kommer att vänskapligt uppmuntra dem att göra detta, men vi känner till riskerna. Det ligger i våra medborgares intresse att programmet för 2020 blir lyckat när det gäller att stimulera skapandet av bra arbetstillfällen och en höjd levnadsstandard, och det gynnar den fria världen att vägen mot en starkare ekonomisk framtid för alla våra medborgare framhålls i programmet för 2020.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! I nödens stund prövas vännerna, som talesättet lyder. Det finns 27 regeringar i Europeiska unionen som försöker – var och en på sitt eget sätt – att rädda sina egna banker och storskaliga industrier. Detta har hittills lett till större skulder för varje enskilt land och katastrofala sparräntor för medborgarna. Den eufemistiska politiken för löneåterhållsamhet, minskningen av lönebikostnader och privatiseringen av riskerna i livet, som ålder, familj, sjukdom och önskad utbildning, har alla nämnts.

Bankerna använder nu staternas räddningspaket för att spekulera mot de nationella budgeterna. Bankerna har redan gjort större framsteg än staterna. Hypo Real Estate och Commerzbank, som i Tyskland räddades med hjälp av miljarder euro av skattebetalarnas pengar, står just nu i förgrunden när det gäller ärendet med överdrivet dyra statsobligationer i Grekland. Skattebetalarnas pengar används för spekulationer, och detta är pengar från vanliga, ärliga löntagare som inte har bankkonton i Schweiz att fly till, som rikare personer har.

(Häcklande)

Tro mig, det gläder mig inte att ge negativa exempel från Tyskland. Ett regeringsparti i Tyskland uppmanar dock ständigt till skattelättnader, samtidigt som den grekiska regeringen uppmanas höja sina skatter. Men var ska pengarna tas ifrån? Jag befarar att det framför allt kommer att bli från dem som redan har det svårt att få det att gå ihop. Var det inte Tyskland, tidigare världens största exportör, som för många år sedan separerade lönehöjningar från produktivitet, något som följaktligen resulterade i social dumpning?

I den antika grekiska teatern innebär en kris en möjlighet – ja, en utmanande vändpunkt. För att skapa en sådan vändning måste vi kräva att en lagstadgad minimilön äntligen införs. Lika lön för lika arbete på samma plats måste införas. Vi måste harmonisera olika typer av beskattning i unionen, men framför allt behöver vi riktiga europeiska bestämmelser, en kontroll av finansmarknaderna och en verklig europeisk ekonomisk och finansiell politik, som ska samordnas på grundval av solidaritet, med bindande sociala och miljömässiga mål.

  Nigel Farage , för EFD-gruppen. – (EN) Ordförande för Europa – denna länge efterlängtade dag. Man sade till oss att den dag då vi har en ordförande kommer det att bli en stor, världspolitisk person: mannen som skulle vara politisk ledare för fem hundra miljoner människor. Mannen som skulle företräda oss alla på världsarenan. Mannen vars arbete var så viktigt att han skulle få högre lön än president Barack Obama. Jaja, jag är rädd att vi fick er. Och jag beklagar, men efter det uppträdande ni visade prov på tidigare … jag vill inte vara oartig, men egentligen är ni lika karismatisk som en blöt trasa och ser ut som en banktjänsteman av lägre grad.

(Protester)

Den fråga som jag vill ställa till er, och som vi alla kommer att fråga oss, är: vem är ni? Jag hade aldrig tidigare hört talas om er. Ingen i EU hade någonsin hört talas om er. Herr ordförande! Jag vill fråga er: vem röstade på er?

(Högljudda protester)

Och vilken mekanism – jag vet att demokrati inte tilltalar er så värst mycket – vilken mekanism för att avsätta er har EU:s medborgare? Är detta europeisk demokrati?

Jag har dock på känn att ni är kompetent, kapabel och farlig, och jag betvivlar inte att ni har för avsikt att i det tysta lönnmörda den europeiska demokratin och de europeiska nationalstaterna. Ni verkar hysa en avsky för själva begreppet befintliga nationalstater. Det är kanske för att ni är från Belgien, som ju i stort sett är ett icke-land.

(Reaktioner)

Men sedan ni tog över har vi sett hur Grekland har reducerats till ingenting annat än ett protektorat. Min herre! Ni har ingen legitimitet för detta uppdrag alls, och jag kan med säkerhet hävda att jag talar för majoriteten av den brittiska befolkningen när jag säger: vi känner er inte, vi vill inte ha er, och ju snabbare ni drar er tillbaka, desto bättre.

  Talmannen. – Som ni sa, herr gruppordförande, ni ville inte vara oartig.

Jag föredrar att gå vidare. Herr gruppordförande! Är ni villig att besvara en fråga (blått kort)?

  Joseph Daul , för PPE-gruppen. – (FR) Herr Farage! Är ni villig att tillämpa artikel 9 i fördraget för att helt enkelt begära utträde ur EU? På så sätt blir ni nöjd.

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag är mycket besviken på er, herr Buzek. Det är oacceptabelt att en gruppordförande kallar ordföranden för Europeiska rådet för en ”blöt trasa” i kammaren, i stället för att framföra politisk kritik.

(Applåder)

Herr talman! Jag förväntar mig att ni besvarar detta med en tillsägelse. Det är inte acceptabelt att denna man obehindrat får kränka kammarens värdighet. Till Joseph Daul skulle jag vilja säga att detta inte handlar om huruvida Storbritannien ska lämna EU. Det skulle kanske vara bättre för Nigel Farage om han avsade sig sitt uppdrag, om han finner Europeiska unionen och Europaparlamentet så stötande.

(Applåder)

  Talmannen. – I dag upprepar jag det som jag sade till Nigel Farage för två månader sedan: inlägg av detta slag, som utgörs av personangrepp på bestämda individer godtas inte i Europaparlamentet. När jag diskuterade detta med Nigel Farage påpekade jag det för honom. Herr Schulz! Jag skulle vilja påstå att jag har gjort, och just nu gör, det som ni föreslår.

  Nigel Farage (EFD). – (EN) Ni kanske inte gillar det som jag säger, men begrunda ert uppförande. Efter att irländarna hade röstat ”nej” i en folkomröstning sade ni att vår grupp hade öppnat dörren för fascismen genom att stödja ”nej”-omröstningen. Ni sade att vi som grupp i parlamentet hade uppfört oss som Hitler och nazisterna i den tyska riksdagen. Vi har kallats mentalt svaga av Danny Cohn-Bendit. Ni förstår, det måste vara … Det kan inte vara på ett sätt …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Herr Farage! Jag beklagar, men det var inte ett personligt uttalande. Vi måste upprätthålla ordningen i parlamentet och alla våra regler.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Låt mig, först av allt, lugnt konstatera att vi håller denna debatt i kammaren, i Bryssel, Belgien. Mot den aktuella ekonomiska bakgrunden skulle vi, utan några som helst överdrifter, kunna beskriva landet Belgien som Nordsjöns Grekland, eftersom detta land, Belgien, efter Grekland och Italien, har EU:s procentuellt sett största statsskuld. I grunden befinner vi oss i ett sjukt land i Europa, och, om jag får säga så, detta hedrar inte en av de föregående talarna, Guy Verhofstadt, tidigare premiärminister i Belgien. När det gäller bedrägeri och att blåsa upp budgeten på ett konstlat sätt skulle han till och med kunna lära grekerna ett och annat!

Men låt oss nu inte bli alltför uppjagade av detta. Och vi bör framför allt inte påstå att vi kommer att kunna förhindra krisen genom att driva upp en högre statsskuld, det ökända Verhofstadtförslaget om ett europeisk statslån, en räkning som någon måste betala förr eller senare. Tvärtom har vi om och om igen sett att det är EU-beslut som har lett oss in i krisen, EU-beslut om att strunta i kriterierna i Maastrichtfördraget och stabilitets- och tillväxtpakten, allt för syns skull, eftersom det skulle verka som om EU gjorde framsteg.

Det är också just denna eurokratiska påstridighet som nu påtvingar oss Turkiets anslutningsstrategi. Den ekonomiska och geografiska verkligheten måste nu åsidosättas, och EU:s medborgare skinnas för att ett land, som inte ens är europeiskt, ska kunna ansluta sig. Lösningen är inte ”mer Europa”. Lösningen är nationellt ansvarstagande och enskilda medlemsstaters skyldighet att rätta munnen efter matsäcken.

  Corien Wortmann-Kool (PPE). – (NL) Talman Buzek, ordförande Barroso och, naturligtvis, även ordförande Van Rompuy! Det gläder oss att ni närvarar här i dag. Med era förklaringar i debattens början klargjorde ni att ni vill sätta igång på en hög ambitionsnivå, men även att ni vill utföra er uppgift i enlighet med Lissabonfördraget. Jag skulle vilja gratulera er till detta på förhand.

Det är viktigt att ni är här med anledning av den kommande EU 2020-strategin, eftersom den är avgörande för att åter fastställa EU:s roll i världen. Herr ordförande, och nu vänder jag mig även till ordförande José Manuel Barroso, ni känner till våra prioriteringar. De är inriktade på en miljövänlig, social marknadsekonomi. Detta innebär att vår främsta uppgift bör vara att få små och medelstora företag på fötter igen. De utgör den bakomliggande drivkraften som skapar arbetstillfällen. Vi talar inte bara om vår handel och våra tjänster här, utan även om vår europeiska industri, som åter måste göras konkurrenskraftig på världsarenan. Vi talar också om vår jordbrukssektor och en högkvalitativ livsmedelsproduktion, som också är konkurrenskraftiga på världsarenan. Detta innebär att vi behöver små och medelstora företag där kunskap, nyskapande och hållbar teknik står i centrum.

EU 2020-strategin måste byggas på en sådan grund. Denna grund inbegriper en utgångsstrategi som ska gå hand i hand med en stark stabilitets- och tillväxtpakt och med den nödvändiga reformen av hur medlemsstaternas regeringar använder pengar. Den gamla Lissabonstrategin innehöll alltför många vaga mål och visade att den öppna samordningsmetoden var misslyckad. Min fråga till er är därför: vilka särskilda mål ska ni i slutändan genomföra i medlemsstaterna för att visa ett verkligt engagemang i denna nya strategi, samtidigt som ni håller er inom Lissabonfördragets gränser när det gäller subsidiaritetsprincipen?

  Marita Ulvskog (S&D). - Herr talman! Enligt kommissionens egna siffror lever idag 80 miljoner EU-medborgare under fattigdomsgränsen. Det är inte anständigt och det är också ett hinder för all annan utveckling. Samtidigt står alltså en man som Nigel Farage här i parlamentet och vräker ur sig okvädningsord, när Europa befinner sig i kris, när vi har väldigt många viktiga saker att diskutera. Han borde få en time out och inte få delta i sammanträdesperioden nästa vecka i Strasbourg. Det vore ett milt straff för det beteende han har uppvisat.

Det vi nu har framför oss att göra är att ta fram en ny Lissabonstrategi, alltså EU 2020. Då är det viktigt att vi förstår att social sammanhållning och hållbar utveckling är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Exempelvis kommer den som är först ut ur det fossilberoende samhället också att vara den som tar ledningen i skapandet av de nya gröna jobben. Ska detta lyckas behövs det dock resurser. Minst 50 procent av de medel som avsätts av EU och medlemsstaterna för att ta sig ur krisen måste investeras i en ny Green deal som kan skapa de nya gröna jobben. Sjunde och åttonde ramprogrammet måste koncentreras på forskning och utveckling av förnybar energi.

Kommissionen måste också ta krafttag för att hindra den sociala utslagning som nu sker runtom i Europa och för att stärka arbetsmarknadens parter. De senaste åren har EU med all rätt börjat ses som ett hot mot fackföreningsrörelsen. Detta måste förändras. Ett första steg vore en revidering av det omdebatterade utstationeringsdirektivet eller, som det kommit att kallas i Europa, ”lönedumpningsdirektivet”, som skapar så mycket ilska och så många konflikter. Det har vi haft nog av här idag i parlamentet.

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Målet med EU 2020-strategin borde vara att frigöra EU-medborgarnas potential. Alltför ofta glömmer vi att våra tillväxtsstrategier genomförs i syfte att gynna våra medborgare och våra barns framtid.

Det råder inget tvivel om att Lissabonstrategin var misslyckad, när man försökte innefatta allt. Med en sådan omfattade agenda förlorade man fokus och likaså möjligheterna att nå de ambitiösa mål som fastställts.

För att EU 2020-strategin ska bli mer effektiv måste formatet ändras fullständigt. Arbetet bör inriktas på de få särskilda områdena där grundvalen till hållbar tillväxt bör behandlas.

Som det enda direktvalda organet i EU, som även har fulla medbeslutande befogenheter, kommer parlamentet att säga sitt om EU 2020-strategin. För att säkerställa legitimitet och öppenhet kommer därför kommissionen och rådet att vara kloka nog att inbegripa parlamentet i det pågående arbetet med EU 2020-strategin.

Precis som det är grundläggande med öppenhet och insyn för att upprätta ett medborgarnas Europa är dessa inslag också huvudinstrumenten när det gäller att undvika kriser i de offentliga finanserna, som de som för närvarande slår mot länder överallt inom unionen.

Alla pekar finger mot Grekland, men det finns också andra medlemsstater som har undvikit prestandajämförelse, som har vilselett EU när det gäller att redovisa underskott och som har fuskat med sin finansiella statistik. Den öppna samordningsmetoden har blivit ett hemligt samförstånd och öppen förnedring.

Kom ihåg att det som gäller för medborgare även gäller för regeringar. Friheter medför också ansvar. Det är nu dags för regeringar över hela Europa att ta detta ansvar på allvar, eftersom vi har allvarliga problem.

  Philippe Lamberts (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag instämmer i idén att minska antalet mål i EU 2020-strategin till ett begränsat antal, förutsatt att de åtminstone är ambitiösa. Först och främst ska de vara ambitiösa när det gäller att minska vårt ekologiska fotavtryck. Detta handlar därför inte bara om klimatet, och från denna synpunkt ligger återgången till siffran 20 procent, vad oss beträffar, långt under det som faktiskt krävs. Inte ens 30 procent är tillräckligt ambitiöst.

Nästa punkt är ett ambitiöst mål för att minska ojämlikheter: att till exempel minska fattigdomsnivån i Europa med 50 procent fram till 2020. Detta skulle sannerligen vara det minsta vi bör uppnå. Ett ambitiöst mål när det gäller utbildning, forskning, utveckling och nyskapande samt, naturligtvis, ett ambitiöst mål för skapandet av arbetstillfällen.

Dessa mål, som redan har nämnts, måste vara överskådliga och bindande. Det spelar inte någon nämnvärd roll om det är ett bonus-malus-system eller något annat system, men vi behöver se resultat. Vi kommer dock inte att nå dessa resultat utan två absolut nödvändiga inslag.

Det första är kraftfulla marknadsregleringar, och, herr Van Rompuy, från denna synvinkel är utvecklingen av övervakningen av finansmarknaderna mycket oroande.

När det gäller den andra komponenten skulle jag vilja framhålla det som Joseph Daul sade. Herr Daul! Medlemsstaterna kommer att tvingas överge mer av sin suveränitet, särskilt på skatteområdet. Jag undrar hur Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) ställer sig till detta. Utan en kraftfull skattekonvergens kommer vi inte att åter kunna ge stabilitet åt våra offentliga finanser och bygga våra skattesystem på en hållbar grund. Vi vill vidta åtgärder för energi; vi vill givetvis vidta åtgärder för beskattning av finansiella transaktioner.

  Kay Swinburne (ECR). – (EN) Herr talman! Jag stöder inriktningen i EU 2020-strategin, särskilt i denna ekonomiska kristid, och jag skulle vilja uppmana EU att fokusera på Europas befintliga jämförbara ekonomiska och konkurrensrelaterade fördelar och använda alla tillgängliga redskap och resurser, särskilt på området FoU, för att skapa verkligt europeiskt mervärde.

Jag skulle önska att vi försökte prioritera fullbordandet av den inre marknaden för tjänster och varor och vidtog ambitiösa åtgärder för att skapa en inre marknad för nyskapande forskning. Forskning och utveckling borde uppmuntras kraftfullt både vid universitet och i privata företag inom EU, så att vi kan gå i spetsen för hållbar industri och teknik.

Vi måste dock förbli uppmärksamma på lagstiftning som hindrar dessa utvecklingsprocesser. Vi måste förbättra länken mellan den privata sektorn och akademisk forskning för att underlätta omvandlingen av kunskap till sysselsättning och välståndsskapande företag. Även när det gäller att förbättra tillgängligheten till finansiering av nyskapande måste vi se till att den administrativa bördan minskas, särskilt för små och medelstora företag samt mikroenheter. Att följa den upphandlingspolicy som gynnar små och medelstora företag och låta små och medelstora företag delta i offentlig-privata partnerskap kommer att bli en början.

En strategi för EU 2020 som inriktas på nyskapande på områden där det finns befintlig expertis …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Arbetstagare inom de privata och offentliga sektorerna håller i dag massmöten mot arbetslösheten i Grekland.

Ilskan har brett ut sig på gatorna, och arbetstagarna är upprörda över de hårda åtgärder som den grekiska regeringen vidtar på Europeiska unionens begäran, särskilt från det nyligen hållna mötet i Europeiska rådet, där rådet förbereder 2020 års europeiska kommission som en utvidgning och förlängning av fördraget, i stället för att vidta åtgärder som ska gynna svaga ekonomier, som ska få ett slut på spekulationer och skapa ett paraply av ekonomisk och social solidaritet, i stället för att acceptera att stabilitetspakten inte existerar och att dess återkomst kommer att fördjupa recessionen, samt i stället för att godta att Lissabonfördraget har misslyckats ordentligt.

Ni behandlar Grekland som en syndabock och dikterar åtgärder mot arbetstagarna, som inte kan beskyllas för denna kris. Och det kommer att leda till liknande åtgärder för andra länder.

Greklands och EU:s befolkningar kommer inom kort att ta itu med er, såsom Argentinas befolkning tog itu med Internationella valutafonden.

  Rolandas Paksas (EFD). - (LT) Det är symboliskt att vi, 20 år efter att den mur som delade EU föll, i dag talar om EU 2020. För det första skulle jag vilja godkänna de grundläggande prioriteringarna i EU 2020-strategin: kunskap och nyskapande, ett samhälle med hög sysselsättning samt en konkurrenskraftig och hållbar ekonomi. Jag föreslår att vi lägger till ytterligare två prioriteringar – infrastrukturutveckling och en effektiv energipolitik. Samtidigt som vi framhåller att förstärkandet av energisäkerheten är en av de viktigaste prioriteringarna inom ramen för EU:s energipolitik och att vi eftersträvar att säkerställa diversifieringen av energikällor och vägar för energiförsörjning, får vi inte glömma de viktiga projekten Rail Baltica och Via Baltica, som är så viktiga, och inte bara för Litauen. Jag anser att vi, samtidigt som vi utarbetar en ny strategi, måste granska varför vi misslyckades med att uppnå de angivna målen i Lissabonstrategin. Vi får inte fastställa nya strategiska mål och uppgifter utan överföra de diskussioner, som ibland varar alltför länge, till konkreta åtgärder med bestämda tidsfrister.

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

  Francisco Sosa Wagner (NI). – (ES) Fru talman! Jag anser att denna kris är en möjlighet att ta kraftfulla och övertygande tag för att skapa ett starkt EU. I detta starka EU kommer vi förmodligen att få avvara begreppet ”förbättrad samordning”, eftersom det innebär att allt är beroende av de ämnen som ska samordnas och oundvikligen leder till förlamning och otydlighet.

Vi vet att finanserna och de offentliga underskotten i EU-länderna kommer att bli lidande tills vi rör oss mot europeisk integrering av finansmarknaderna och euroobligationer utfärdas.

Hur som helst kan EU-institutionerna redan vidta särskilda åtgärder – jag ska inte fokusera på allt prat om samordning. Å ena sidan har vi Europeiska centralbanken som ska harmonisera den finansiella övervakningen, och å …

(Resten av anförandet finns av tekniska skäl inte tillgängligt.)

  Werner Langen (PPE). – (DE) Fru talman, herr Barroso, herr Van Rompuy! Om EU 2020-strategin ska bli en framgång måste den – till skillnad från Lissabonstrategin – faktiskt tillämpas. I motsats till det som tidigare talare har sagt var inte målen bristfälliga. Huvudorsaken till att strategin misslyckades var att medlemsstaterna inte följde reglerna och uppfyllde sina åtaganden. Dessutom hade inte kommissionen mod nog, herr Barroso. Den hade inte mod nog i samband med tillämpandet när det gällde att begära reformer eller genomföra sin egen strategi.

Ni har, med en bred majoritet, en ny kommission inför er andra mandatperiod – jag hoppas att ni kommer att förbättra allt, att ni åter kommer att injicera en dynamisk kraft i EU, att ni kommer att främja teknik, och att vi inte bara kommer att tala om omfördelning, utan konkurrerar med andra ekonomiska regioner i världen. Dessa regioner frågar sig inte huruvida européerna kommer överens eller om de genomför nya omfördelningsprogram. De har sin egen dynamik, och vi måste bemöta detta. Genom denna strategi måste vi ges möjlighet att fullborda denna uppgift.

Hittills har det bara lagts fram förslag, och jag hoppas att de kommer att förbättras, eftersom dessa förslag i hög grad verkar skrivna i en anda av ”fortsätt som tidigare”. Det finns inga riktigt nya strategier. Det finns inte ens något riktigt nytt från rådet och EU:s nya ständige ordförande. Vi behöver emellertid denna strategi för att kunna hålla jämna steg med resten av världen. Av denna anledning måste nya ramvillkor fastställas. Vi måste noga överväga de tidigare klimatmålen. Vi måste främja teknik och sluta sätta hinder för den.

Som kollegium uppmanas kommissionen att inte företräda enskilda kommissionsledamöters intressen, utan att spela en ledande roll i EU. Ni kan försäkra er om vårt oreserverade stöd. Först då kommer EU 2020-strategin att lyckas – inte med fega regeringar och ett krav på att någon betalar för det som de berörda parterna i EU inte själva tar itu med.

  Stéphane Le Foll (S&D). – (FR) Fru talman, herr Barroso, herr Van Rompuy! Jag skulle först av allt vilja säga att när det gäller EU 2020-strategin är alla överens om målen. Men problemet för vår kontinent i dag är att den kommer ur en allvarlig kris, som kännetecknas av att vi har en oerhört svag, eller till och med negativ, tillväxt, globalt sett.

Detta kräver därför en politisk medvetenhet, och denna ska ha två mål, enligt min mening. För det första att veta hur vi organiserar oss politiskt. När man sitter på de befattningar som ni gör har man två viktiga ansvarsområden: att uppmuntra till samordning av ekonomisk politik – detta är absolut nödvändigt – och att fastställa mål med redskap för att uppnå dem.

Detta för mig till det andra målet, som jag anser är grundläggande, och samtidigt är det en fråga. För att uppnå målen inom ramen för den offentliga politiken krävs det en budget. EU står inför detta dilemma i dag: medlemsstaterna dras med stora underskott, och ju större deras underskott är, desto mindre kommer de att lägga i EU:s gemensamma pott. Vi har därför mindre möjlighet att återuppliva vår tillväxt.

Hur ska vi då lösa detta dilemma? Detta är den fråga som jag ställer till er. Den är beroende av två inslag. För det första, vilka riktlinjer försvarar ni när ni diskuterar budgetramarna med medlemsstaterna? För det andra, har ni möjlighet att gå mot en förnyelse, som låter Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling ta på sig mycket mer ansvar, och – varför inte? – gör det möjligt för EU att låna för att finansiera detta behov, som är morgondagens tillväxt?

  Sylvie Goulard (ALDE). – (FR) Mina herrar ordförande! Efter Lissabonstrategin har vi nu EU 2020-strategin. Är det bara ett namnbyte eller en strategisk förändring? Jag ställer särskilt denna fråga till José Manuel Barroso. När jag läste ert bidrag till det informella rådsmötet, när jag med rätta hör er tala i dag om antalet fattiga i Europeiska unionen och behovet av att utveckla budgetförordningen, sade jag till mig själv: Herr Barroso! Det är synd att ni inte har varit en riktig kommissionsordförande under de senaste fem åren! Då skulle ni ha haft möjlighet att göra allt det som ni föreslår i dag. I dag säger ni att det var krisen som hindrade er från att göra det, men det är lätt att skylla på krisen. När allt kommer omkring kan alla synder förlåtas, så låt oss inte förspilla mer tid.

Jag vänder mig därför i förhoppning mot Herman Van Rompuy, i första hand för att ge honom ett varmare välkomnande än det som han fick tidigare av en av de andra ledamöterna – inte av de övriga. Det är er som vi räknar med. Herr Van Rompuy! Det är aningen paradoxalt, men vi räknar med att ni ska återlansera EU, en verklig europeisk gemenskap, och ni kommer från ett land som vet vad ordet ”gemenskap” innebär i bemärkelsen allmänhetens intresse.

Om ni tar itu med detta kommer ni att få parlamentets stöd, och jag anser att vi inte ska vilseledas av ord när det gäller EU 2020-strategin. Om ord betyder något måste vi framför allt tänka på medellång sikt, globalt och bortom nationalismen. Jag instämmer i det som Philipps Lamberts sade: just nu ger inte rådsledamöterna oss något djupare europeiskt perspektiv på den finansiella övervakningen. De tvärbromsar.

Jag för min del föreslår därför ett enda mål, som ni faktiskt nämnde i ert eget dokument till rådet, och det är att ha en ekonomisk och monetär union i alla dessa former, att konsolidera discipliner och naturligtvis konsolidera solidaritet. Det är också för att påminna rådet om att problemen i Grekland delvis har orsakats av grekerna och delvis beror på en brist på solidaritet.

  Reinhard Bütikofer (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Det är enkelt att sätta upp vackra mål. Det gör vi alla i början av varje år, vi sätter upp vackra mål, men huruvida dessa förblir en dröm, en uppläxning eller om de hamnar på en dagordning beror på huruvida vi ger specifika svar på frågorna: vem, vad, hur, hur mycket och när. Det är detta som vi måste se över när det gäller EU 2020-strategin. Enligt min uppfattning slog Joseph Daul huvudet på spiken i början av denna debatt. Frågan är om vi är redo att ge upp nationell suveränitet på det ekonomiska området, eller skulle vi hellre vilja slippa unionens sammanhållning, utan euron eller utan det som vi byggt upp under flera årtionden? Så dramatiskt är alternativet. Jag hade också velat höra några klargöranden från företrädaren för Tyska kristdemokratiska unionen (CDU), eftersom det är de konservativa i Tyskland som så många gånger har stått i vägen för detta, som vi vet.

Jag skulle inte bara vilja höra Europeiska rådets ordförande med lugn övertygelse säga att rådet vill fastställa riktlinjer på detta område, utan jag skulle också vilja se att kommissionen, tillsammans med parlamentet, tar sig an uppgiften med kraft och energi och arbetar för att framställa riktlinjer för en gemensam europeisk ekonomisk styrning. Därigenom skulle rådet inte bara ledas av Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, utan göra en verklig ansträngning för att sammanföra EU i en gemensam ekonomisk politik.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL) . – (EL) Fru talman! Medan vi diskuterar resultaten från det informella mötet i Europeiska rådet strejkar, som ni så väl känner till, hela den grekiska arbetsstyrkan, till siste man, i protest mot precis dessa åtgärder, mot precis dessa resultat. De protesterar mot Europeiska unionen själv och mot mitten-vänsterregeringens och mitten-högerregeringens enhälliga politik om att vidta åtgärder mot gräsrötterna, mot arbetskraften, enbart i syfte att skydda monopolens vinster.

Europeiska unionen, regeringar och kommissionen strävar efter att kuva arbetstagare inom hela EU i ett försök att få dem att böja sig före den storm som är på väg med åtgärder mot gräsrötterna. Men i detta krig svarar arbetstagarna med masstrejker, demonstrationer och samlingar, och jag har inte hört er nämna ett enda ord om detta, herr Barroso, trots att demonstrationer och strejker organiseras av de klassmedvetna fackföreningarna i otaliga EU-länder.

Det finns bara ett sätt för arbetstagarna att besvara den stridslinje som kapitalets parter sätter upp, den europeiska enkelriktade vägen, de komprometterade fackföreningsledarna, regeringarnas breda attacker mot löner och pensioner: en utveckling av deras intressen.

  Mario Borghezio (EFD). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Man har uppvisat en formell solidaritet med Grekland, men i verkligheten var syftet att införa en rigid och sträng politik i EU:s medlemsstater.

Vid presskonferensens slut klargjorde Herman Van Rompuy att tanken är att upprätta ett slags diktatur i Europeiska unionen och omvandla rådet till en imperatorisk junta, med ännu större makt över medlemsstaterna.

Före toppmötet – vilket avslöjades i dagstidningen The Independent – sände han en skrivelse till stats- och regeringscheferna, där han i en av bilagorna skrev att rådsmedlemmarna ansvarade för den ekonomiska strategin i de egna regeringarna och att de borde ansvara för den ekonomiska strategin på EU-nivå också. Oavsett om man kallar det politisk samordning eller ekonomisk styrning är det bara rådet som kan formulera och upprätthålla en europeisk strategi. Han tillade också att Europeiska rådet är mycket ambitiöst, att det vill få kontroll och agera som ledare, om än inom ramen för rådgivning naturligtvis, och att det var därför som han hade föreslagit att rådet skulle mötas varje månad.

Detta är imperatoriska utformningar av EU:s arkitekter, och de förekommer även i ett projekt som cirkulerar i kommissionens korridorer, där man kräver att 80 procent av EU:s medlemsstaters skulder ska bli Europeiska unionens skuld.

Den kampanj för en ekonomisk superstat som har inletts under den senaste tiden riskerar att omvandla inte bara Grekland utan alla EU:s 27 medlemsstater till protektorat.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! EU har nu antagit en strategi som utformats efter Lissabonagendan där man har varit noga med att inte åta sig några mätbara mål alls. Att fokusera på grön ekonomi kommer inte att räcka i sig självt för att säkra EU:s konkurrenskraft som ett produktionscentrum. Enligt min uppfattning kommer detta, utöver en välfungerande energiförsörjning och infrastruktur, att kräva välutbildad arbetskraft och inte våg efter våg av migrerande arbetstagare som översvämmar arbetsmarknaden med billig arbetskraft.

Om de nationella arbetsmarknaderna måste göras flexiblare så får detta inte leda till att övergångsperioderna för de nya medlemsstaterna upphävs bakvägen. Det är inte rätt tillfälle för EU att i kristider, då allt fler människor blir arbetslösa eller måste dra sig fram med hjälp av deltidsarbete eller ”1-euro-jobb”, ge ny stimulans åt den befintliga skoningslösa konkurrensen på arbetsmarknaden.

Europeiska unionen bör som allmän regel inte använda sig av despotism. Man får inte omedelbart dra in det finansiella stödet i struktursvaga regioner för att det inte har genomförts några reformer – inte ens som ett hot. Vi behöver verkligen inte någon ny rådgivande kommitté som utvärderar målen, som förmodligen kommer att läggas på hyllan igen. I stället för ökad centralism måste vi återföra subventionerna till nationell nivå. Europa 2020-strategin får inte utlösa ännu ett konkurrensmaraton och en privatiseringsflykt. I stället måste de europeiska medborgarnas välstånd garanteras.

Nu har EU chansen att få en ställning som bålverk mot globalisering, och det är förmodligen den enda chans man kommer att få.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Herr rådsordförande! Ni kanske inte är välkänd, som Nigel Farage påpekar, men jag vet att era ideal är djupt rotade i den europeiska traditionen och kulturen, och det beundrar och respekterar jag er för.

Just av den anledningen får jag kanske ta mig friheten att kommentera ert mycket rationella anförande genom att dra en parallell till fotbollsvärlden. Den syn ni har på er roll verkar enligt min uppfattning likna den syn som en halvback har, som en mittfältare har som har till uppgift att upprätthålla ett system i spelet för ett lag som kanske tycker att det är svårare att göra mål, det vill säga att uppnå målsättningarna, efter de regeländringar som införts i och med Lissabonfördraget.

Jag anser att det mot bakgrund av detta exempel är upp till parlamentet att riskera mer än de övriga spelarna, att vara en anfallsspelare som ständigt förnyar spelet och hämtar inspiration från de nya reglerna för att stärka lagets anfallsförmåga och flytta upp vår hypotetiska center – Barrosokommissionen – till en position där den kan göra mål.

Vad kommer att ske om vi inte följer denna strategi, som jag stöder helhjärtat? Vi kommer att dra oss tillbaka till en försvarsposition och göra självmål mot våra medborgares intressen.

Just av denna anledning ber jag er, herr Van Rompuy, att stödja den nya ledarroll som parlamentet har och att inte se den som ett hinder utan som en möjlighet. Vi måste alla visa vad vi duger till vid detta historiska tillfälle, för att spela en historisk roll, uppfylla en historisk uppgift, och jag är övertygad om att ni är rätt man att leda oss i detta.

  Juan Fernando López Aguilar (S&D). – (ES) (Inledningen av anförandet finns av tekniska skäl inte tillgänglig.) … När vi talar om EU 2020-strategin talar vi inte bara om den strategi som utformats efter Lissabonagendan, utan också om strategin för att erkänna misslyckandet med att uppfylla Lissabonmålen eller, för att uttrycka det hårdare och mer osminkat, strategin för att erkänna misslyckandet med Lissabonstrategin. Det är en strategi som utformades för att garantera tillväxt och hållbarhet, men den har inte uppfyllts eftersom hållbarhet inte har kunnat garanteras, varken ur ett ekonomiskt, miljömässigt eller socialt perspektiv.

Utifrån ett ekonomiskt perspektiv har EU skapat den monetära unionen, men man är mycket långt inte bara från att skapa den ekonomiska unionen, utan också från att samordna den ekonomiska politiken och de finanspolitiska stimulansåtgärder som bör följa med den monetära unionen.

Utifrån ett energiperspektiv har en gemensam europeisk politik ännu inte utformats. Utifrån ett socialt perspektiv råder det över hela Europa ett missnöje bland arbetstagare, fackföreningar och de mest missgynnade klasserna, som är oroade över hållbarheten hos den modell som gjorde oss till någonting bättre när den gjorde oss till européer, just den modell som har lyckats garantera välfärd och social samordning.

Med tanke på det informella rådsmöte som hölls den 11 februari vill jag ställa frågan vilka åtaganden rådet, kommissionen och alla EU-institutioner vill göra för att stärka engagemanget i den sociala pakt som nämndes i anförandet av den roterande ordföranden för rådet under de kommande sex månaderna, Spaniens premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero?

En social pakt som tydligt visar att Europa den här gången kommer att göra ett åtagande i fråga om ekonomisk och miljömässig hållbarhet och också i fråga om att bevara den sociala modell som förbättrade oss när den gjorde oss till européer.

  Jean Lambert (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! José Manuel Barroso talade tidigare om att han vill ha en ambitiös strategi, och det stämmer att det finns ambitiösa delar i EU 2020-strategin, men siffran för utsläpp av växthusgaser är verkligen inte ambitiös: den är patetisk, och den kommer inte att ta oss dit vi vill komma. Vi bör ha minskat utsläppen med omkring 40 procent 2020. Denna fråga handlar naturligtvis inte bara om klimatet, utan också om resurstillgänglighet och en ökad resurseffektivitet.

Det är också mycket i denna strategi som vi verkar ha sett förut, inte minst att en ekonomisk tillväxt alltmer framstår som ett mål snarare än en indikator. Det bör inte vara målet med en strategi. Inom EU finns det många områden där vi har försökt frikoppla tillväxten från transport, energianvändning och annat, och den har sedan länge frikopplats från sysselsättning. Kan vi därför inte undvika att tala om tillväxten som om den skulle medföra sysselsättning?

I stället för att bara sträva efter att minska fattigdom måste vi också minska ojämlikheten, för det har tidigare visat sig medföra bevisliga fördelar, och vi måste se till att våra finansinstitut inte undergräver de ambitiösa mål som vi kan komma att sätta upp.

  Othmar Karas (PPE). – (DE) Herr van Rompuy! Först och främst vill jag tacka er för det brev som ni skickat till oss. Jag kan tala om att jag till fullo stöder de principer och värderingar och den riktning som ni angett i brevet. Det gläder mig att ni sade i dag att ni vill sammanträda nästan varje månad, för det är er uppgift att återföra stats- och regeringscheferna och medlemsstaterna till EU. Själva Lissabonstrategin var inte fel, men metoderna var inte de rätta och den politiska viljan saknades för att genomföra målen i medlemsstaterna. Det måste vara er uppgift att samordna medlemsstaterna på områden där Europeiska kommissionens och unionens befogenheter är otillräckliga.

Ni sade mycket tydligt att marknaden inte är tillräcklig. Och vi vill verkligen ha en social marknadsekonomi. Det räcker inte med den monetära unionen. Vi behöver en politisk union. Det första provet för oss alla blir budgeten för 2011, som redan den måste baseras på EU 2020-stategin. EU 2020 är inte målet; det är det redskap som vi ska använda för att göra vad vi måste för att bemöta den finansiella och ekonomiska krisen. Det behövs en större samordning inom budgetpolitiken, skattepolitiken, den ekonomiska politiken, forskningspolitiken och utbildningspolitiken, för vi kan inte förbättra vår konkurrenskraft enbart med ekonomiska målsättningar. Därför måste småföretagsakten genomföras i medlemsstaterna. Vårt motto borde vara ”små företag först”, eftersom det kommer att skapa sysselsättning i regionerna.

Jag skulle vilja se tre saker. Jag vill be José Manuel Barroso att undersöka följderna av alla kommissionens åtgärder för realekonomin, inte bara för banksektorn. Vi behöver granska vår ekonomi på ett sätt som också beaktar demografiska förändringar, socialförsäkringen och pensionssystemen. Vi behöver också ett gemensamt paket som inbegriper samordning, förfarandet vid alltför stora underskott, utgångsstrategin och EU 2020-strategin, så att dessa inte strider mot varandra.

  Alejandro Cercas (S&D). – (ES) Ordförande Van Rompuy, ordförande Barroso! Jag tycker verkligen om vad jag har hört i dag. Jag hoppas att texten kommer att lyda likadant nästa vecka, för som vi alla har insett – liksom ni – skulle det innebära att vi kunde och måste sätta upp mål för oss själva och att vi själva kunde bestämma hur framtiden skulle se ut.

Det skulle innebära en avsaknad av ekonomisk determinism, att det fanns en politisk röst, en röst för medborgarna, en röst för att vår framtid ska ligga i våra händer. Det skulle innebära att ekonomin skapade gränser för oss och gav oss medel, men att det var vi som satte upp målen och att ekonomin snarare tjänade samhället än tvärtom.

Det skulle innebära att vi, vilket har nämnts här under eftermiddagen, måste ha en långsiktig strategi, inte bara en kortsiktig, för det är enligt min uppfattning en lärdom vi kan dra av det förgångna. Den lärdom vi kan dra av det förgångna är att vi har upplevt en betydande ekonomisk tillväxt, men detta utifrån spekulation, utan beaktande av rimlighet, rättvisa, miljö, framtid eller framtida generationer.

Därför hoppas jag verkligen att vi nästa vecka kommer att ha dokument som innehåller en ambitiös dagordning, en dagordning där hållbarhet tas upp, en dagordning där behov på det ekonomiska, sociala och miljömässiga området görs förenliga, för de är inbördes beroende av varandra.

Nu vill jag säga några ord om dagordningens sociala dimension: det är här som medborgarnas krav, drömmar och farhågor ska ges uttryck, drömmar och farhågor hos dem som befinner sig på eller utanför arbetsmarknaden, hos offren för arrogansen på de finansiella marknaderna som har tagit kontroll över realekonomin och ödelagt den.

Det är här som hoppet finns om att vi ska sätta stopp för detta, att vi ska skapa en politik för full sysselsättning, för kvalitetsarbeten, för arbeten som inbegriper alla, och att vi till sist kommer att göra kompetens till EU:s målsättning i stället för kampen för att sänka den sociala standarden.

  Sven Giegold (Verts/ALE). – (DE) Fru talman, herr Barroso, herr Van Rompuy! Krisen inom den europeiska ekonomin är så djupt rotad att vi måste förvänta oss mycket specifika förslag i denna situation – specifika förslag i linje med dem som lagts fram här av olika talare. Europaparlamentet har på många olika sätt krävt en europeisk ekonomisk styrning.

Lägg fram ett förslag om hur de risker som är knutna till de höga skuldnivåerna kan fördelas så att Grekland och andra länder inte krossas av höga räntor. Lägg fram ett förslag om hur vi ska kunna hantera obalanserna – som utskottet för ekonomi och valutafrågor bad om i går. Det är inte bara länderna med underskott som måste bestraffas och genomföra förändringar. Det måste också genomföras reformer i de länder som har ett omåttligt överskott. Vi behöver en oberoende europeisk statistik, och vi måste vidta effektiva åtgärder för att förebygga skattekonkurrens. Sådana förslag har lagts fram i parlamentet. Nu är det upp till er att slutligen lägga fram detta.

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Herr Van Rompuy, herr minister, herr Barroso, mina damer och herrar! Nu befinner ni er äntligen här i kammaren, herr rådsordförande. Välkommen! Jag vill dock börja med att upprepa min stora besvikelse över att er första politiska handling efter den 1 december, det datum då ni officiellt tillträdde posten, inte var att komma och presentera er för företrädarna för Europas folk.

Ni är politiker, liksom vi, och politik kan inte existera utan demokrati. Den demokratiska lärdom som vi kan dra av den franska och den nederländska folkomröstningen 2005, och av många andra befolkningars ståndpunkter om de hade rådfrågats, är att medborgarna säger att de inte motsätter sig EU, men att de har en känsla av att unionen byggs utan dem, och ibland för att motverka dem.

Det var därför tack vare Angela Merkel, som innehade er post 2007, och Nicolas Sarkozy, som precis hade valts till president för Republiken Frankrike, som medborgarna återigen placerades i centrum för den europeiska integrationen med Lissabonfördraget, som skapade den höga befattning som ni nu har.

Ni måste inse att inget kan göras utan medborgarna och deras företrädare, precis som Europaparlamentet måste inse att ingenting kan göras utan medlemsstaterna och, följaktligen, stats- och regeringscheferna.

För att komma till saken: Europas folk lider, eftersom de inte längre förstår den enorma globala rubbning som pågår runt dem. Er uppgift är att ge unionen en mening, att fastställa kursen, att övertyga Europeiska rådet om att EU inte är ett problem, utan en lösning. EU exponerar inte; det skyddar. EU lider inte; det agerar.

Vilken är er vision av världen, och av Europeiska unionens ställning i den? Kan ni tala om vilken roll mellanstatlighet spelar i er EU-strategi, framför allt i samband med den ekonomiska styrning som vi saknar och inrättandet av avdelningen för yttre åtgärder?

Herr Van Rompuy! Europeiska unionen stöder sig på två ben: medlemsstaterna och regeringar och folket. Vi söker efter huvudet, ledaren, och det är ni! Ni borde inte heller sitta i passagerarsätet utan i förarsätet, och EU:s framtid är beroende av er förmåga att styra medlemsstaterna mot en politisk union. Tack för att ni har kommit hit, herr Van Rompuy. Ni är en man med mycket goda egenskaper. Var inte rädd för folket och dess företrädare. Älska dem, så kommer de att älska er tillbaka.

  Sergio Gaetano Cofferati (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I definitionen av sin strategi på medellång sikt måste unionen ta hänsyn till följderna av den ekonomiska kris som i nuläget belastar denna del – och andra delar – av världen och, naturligtvis, av de brister som gav upphov till de blygsamma resultaten av den tidigare strategin, Lissabonstrategin från 2000.

Krisen ger oss några specifika fingervisningar i fråga om utveckling och full sysselsättning, om vi – vilket jag tror att vi måste – vill införliva detta mål i våra åtgärder.

För det första krävs lagstiftningsinstrument och övervakning av det finansiella systemet och av bankerna för att se till att de negativa förhållanden som belastar oss allvarligt i dag inte upprepas.

För det andra kommer vi att behöva investera stort i innovation, forskning och utbildning, i synnerhet om vi vill gå i riktning mot en grön ekonomi. Men för att en betydande investering ska vara möjlig måste EU utrusta sig med euroobligationer och med ett system med belöning och bestraffning, så att man kan uppnå de ekonomiska målsättningarna. Dessa är de huvudsakliga bristerna i den första Lissabonstrategin.

Vi kommer att behöva införa en enhetlig omfördelningspolitik i fråga om både beskattning och betalning. Dessutom krävs en samordnad industripolitik för sektorer för att skydda vår regions historiska tillverkningsstruktur i världen. Slutligen måste vi omforma och återuppta den sociala dialogen som en styrka för samordning och för att tygla de risker med långtidsarbetslöshet som vi måste komma till rätta med.

  Pilar del Castillo Vera (PPE). – (ES) Fru talman, ordförande Van Rompuy, ordförande Barroso – som inte är närvarande men som jag också riktar mig till! Sanningen är den att det är väldigt trevligt att se er tillsammans, och anledningen är – enligt min uppfattning – att vi har sett ett steg tas i riktning mot, och att fokus har lagts på, vad som borde vara grunderna för den gemensamma strategin under de närmaste 10 åren, och det är enligt min uppfattning oerhört viktigt.

Det som intresserade mig mest med det förslag som vi sett i skrift och det som ni har sagt är att det bara behövs några få målsättningar: bara de topprioriterade målsättningarna. Att de måste vara reella, att vi måste kunna mäta dem och att de ständigt måste utvärderas så att det framgår huruvida vi gör några framsteg.

Jag anser att detta är av avgörande betydelse, och det är en betydande förändring jämfört med Lissabonstrategin.

Jag ska belysa en målsättning: den inre marknaden. Den europeiska inre marknaden utformades för över 20 år sedan. 20 år senare återstår det mycket att göra innan vi har en sann inre europeisk marknad inom majoriteten av sektorer. Detta beror i vissa fall på att sektorerna är mycket nya, t.ex. den digitala marknaden, men i andra fall förekommer en sådan hög grad av splittring och sådana hinder att vi berövar den europeiska ekonomin den storskaliga ram som den behöver för att verkligen kunna utveckla all den konkurrenskraft som den behöver och som kommer att medföra tillväxt, som i sin tur kommer att medföra sysselsättning.

Vi är i behov av en mycket stark politisk drivkraft: de vanliga rutinerna är inte längre ett användbart redskap. Vi behöver ett starkt ledarskap, och ni har ett stort ansvar. Ni har naturligtvis mitt fulla stöd när det gäller att möjliggöra detta.

  Udo Bullmann (S&D). – (DE) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill kort ta upp två punkter. För det första, har vi redan en löftesrik EU 2020-strategi? Nej, det har vi inte än. Jag ska tala om varför. Ni i kommissionen och medlemsstaterna gör en felbedömning om ni säger att vi först ska genomföra en snabb budgetkonsolidering och därefter ta itu med ekonomin och sysselsättningen. Läs det uttalande som Internationella valutafonden lade fram i går om ni inte tror oss. Den privata efterfrågan är långt ifrån återställd. Vi är bekymrade över den offentliga investeringen. Om ni inte arbetar vidare med en integrerad strategi med specifika sysselsättningsmål i centrum kommer vi inte att ha en chans att kunna hantera krisen.

För det andra, har vi någon lösning på skuldkrisen i de länder som befinner sig under störst press? Nej, det har vi inte än. Det är fler än ett land som har gjort misstag. Men om ni läser uppgifterna noggrant och lyssnar på analytikerna så vet ni att minst hälften av det grekiska överskottet är spekulanternas fel – de spekulanter som kommissionen under fem år inte ville reglera – hedgefonderna. Nu gör vi till sist det, men vad innebär det egentligen i praktiken? Vi behöver en europeisk valutafond, en fond för att hjälpa dessa länder. Vi måste kunna erbjuda kredit till rimliga kostnader, inte bara utanför euroområdet utan också inom det, med åtföljande villkor. Vi måste dock skapa en europeisk politik för att lösa krisen – och vi måste göra det nu.

  Enikő Győri (PPE). – (HU) Mina damer och herrar! Jag följer, i egenskap av ledamot av ordförandeskapstrojkan och ungersk parlamentsledamot, Herman Van Rompuys verksamhet med stor tacksamhet när det gäller det starka engagemang i och den tilltro till EU som han visade när han åtog sig sina nya uppgifter. Det är helt sant att det nu är dags att fastställa hur ordförandeskapet för rådet ska fungera. Jag är övertygad om att EU behöver en stark hand och person vid rodret under denna krisperiod. Det är också en fråga om trovärdighet när det gäller det nya programmet att undvika föregångarens, Lissabonstrategins, öde. Jag säger detta också i egenskap av ledamot från ett tidigare kommunistiskt land. I det hörnet av EU råder – vilket kanske är förståeligt – en naturlig motvilja mot bombastiska långsiktiga planer.

Jag har en institutionsrelaterad och en oavhängig kommentar. Beträffande institutionen: vi måste bestämma vem denna strategi riktar sig till. Om den riktar sig till EU:s ledare så är det som har uträttats hittills tillräckligt och det snäva schemat någonting positivt. Men om vi anser att den riktar sig till EU:s medborgare, som vi vill vinna över på vår sida, som vi vill samarbeta med och inte motarbeta vid skapandet av en starkare och mer konkurrenskraftig union som medför fler fördelar för medborgarna än den gör nu, så måste vi gå vidare i enlighet med Lissabonfördraget och uppriktigt sagt involvera Europaparlamentet och, vad mer är, de nationella parlamenten. Dagens debatt är ingen ersättning för att behandla ämnet i kammaren på vanligt sätt, med föredragandens yttrande, i utskotten och i de politiska grupperna.

Vad gäller den oavhängiga kommentaren så måste den viktigaste målsättningen vara att skapa arbetstillfällen. Den måste vara utgångspunkten för alla nya strategier. Hur ska vi lyckas med detta? Det vet vi väldigt lite om i nuläget. Vi kan fastslå följande: färre prioriteringar, identifiering av problem, striktare samordning av ekonomisk politik. Allt detta är bra, men jag ber er att ta hänsyn till följande: för det första, låt oss inte förkasta det som har fungerat bra. EU har stärkts av den befintliga EU-politiken, och det går dessutom emot grundfördragen för att förkasta samordnings- och jordbrukspolitik som tjänar EU-medborgarnas intressen väl. För det andra innebär den nya strategin att tjäna alla regioners intressen, inte bara vissa företags eller länders intressen. EU:s konkurrenskraft kommer också att öka genom samordning. Låt oss, för det tredje, skräddarsy strategin efter länderna. Det kommer att ge saken trovärdighet.

  Anni Podimata (S&D). – (EL) Fru talman! Det är en mycket intressant debatt som hålls i dag om strategin för 2020, men vi vet alla mycket väl att det informella rådsmötet den 11 februari dominerades av den s.k. grekiska frågan. Vi vet också att det informella mötet kulminerade i ett uttalande av stats- och regeringscheferna i vilket man gav sitt politiska stöd till Grekland och uttryckte villighet att vidta åtgärder för att stabilisera euron och påpekade att Grekland inte har krävt något finansiellt stöd från Europeiska unionen.

Jag vill ta tillfället i akt att påminna parlamentet om att den grekiska regeringen och den grekiska premiärministern upprepade gånger har betonat att Grekland inte ber om pengar. Man ber inte att tyska eller österrikiska eller svenska eller några andra europeiska skattebetalare ska betala landets skulder, som man kommer att hantera, som man kommer att begränsa med egna ansträngningar som baseras på de åtgärder som redan har tillkännagivits.

När vi ändå är inne på detta ämne så vill jag påpeka för Guy Verhofstadt att det är felaktigt att Grekland ska ha sagt att man har tillhandahållit all information om Goldman Sachs-obligationerna. Man har sagt att man ska tillhandahålla den så snabbt som möjligt. Jag skulle också – men jag ser inte kommissionens ordförande här – vilja uttrycka bryderi över att det bara är de grekiska myndigheterna och Grekland som har avkrävts förklaringar när det gäller en praxis som tillämpats till mättningspunkten av en rad medlemsstater i euroområdet under tioårsperioden 1998–2008, vilket nyligen har rapporterats i ett flertal artiklar i den utländska pressen.

Grekland ber inte om pengar. Man ber om något annat. Något som borde vara självklart, inte bara för att landet ingår i euroområdet utan också, mer allmänt, för att det ingår i Europeiska unionen: att EU uttrycker sitt politiska stöd, sin solidaritet och sin grundläggande och uppriktiga tilltro. Inte bara stöd i ord, utan stöd som har innehåll och innebörd och som inte kommer att avlägsnas och undergrävas så snart som vi inte längre befinner oss bakom slutna dörrar.

Grekland ber sina partner att inte säga eller göra något för att underblåsa spekulationer, och att sluta så tvivel i fråga om huruvida Grekland kommer att kunna uppnå resultat med de åtgärder som man har tillkännagivit, för det skulle undergräva de ansträngningar som landet gör i den slutliga analysen.

Vi får inte begrava våra huvuden i sanden. Vi vet alla att spekulanter riktar in sig på euroområdet och euron genom Grekland. Låt oss därför vidta alla de åtgärder som krävs för att skydda euroområdet och euron.

(Applåder)

  Paolo De Castro (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka min uppriktiga besvikelse, även som talesman för hela utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, som jag har äran att vara ordförande för, över att det inte har gjorts någon hänvisning överhuvudtaget till jordbrukets livsmedelsindustri i strategin för 2020.

Det är absurt att kommissionens förslag till strategi för de närmaste 10 åren inte inbegriper den centrala frågan om utmaningen i samband med livsmedelssäkerhet, tillväxt och fortsatt arbete i landsbygdsområden.

Hur kan man föreställa sig ett miljövänligt och hållbart Europa utan att ta hänsyn till att 45 procent av EU:s territorium förvaltas av jordbrukare? Hur kan man undlåta att ta hänsyn till de nästan 30 miljoner människor som arbetar på detta territorium? Dessa arbetare måste ges säkerhet och skyddas. Innan vi fokuserar på nya jobb måste vi skydda de jobb som redan finns.

Jag vill påminna er om att jordbruket tillhandahåller en massa nödvändiga tjänster som är knutna till bl.a. livsmedel, biologisk mångfald, klimat och miljö, och det är uppgifter som utförs till förmån för det sociala och ekonomiska livet i landsbygdsområden.

Det spanska ordförandeskapet har också insisterat starkt på behovet av en kraftfull gemensam jordbrukspolitik. Denna mycket allvarliga underlåtenhet oroar mig därför, och jag hoppas att parlamentet kommer att kunna rätta till den.

  Liisa Jaakonsaari (S&D). – (FI) Fru talman! I år är det tigerns år, och Kina är en ekonomisk tiger.

Indien är för ögonblicket en kolossal byggarbetsplats, och jag tror att Indiens utveckling kommer att påverka Europa enormt. Det är just av den anledningen som vi behöver en ny rytm, den nya början som EU 2020-strategin symboliserar. Vi behöver en gemensam ekonomisk politik, en intelligent skattepolitik och modet att erkänna våra strukturella svagheter: forskning och produktutveckling. Dessa ämnen har presenterats på ett mycket bra sätt här.

Jag har två frågor. Hur ska vi i framtiden kunna övervaka genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten utifrån denna grekiska tragedi och de lärdomar vi dragit av den? Min andra fråga är denna: vilka morötter och piskor ska vi använda för att EU 2020-strategin ska bli en större framgång än Lissabontragedin, med tanke på att medlemsstaterna inte kunde bry sig mindre om den?

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) Fru talman, herr rådsordförande! Det gläder mig att se er här hos oss. Jag förstår inte varför rådet försöker fatta ett beslut så snabbt, utan ett ingående samråd med Europaparlamentet. Vi behöver 2020-strategin eftersom Lissabonstrategin inte har visat sig vara effektiv. De dokument som cirkulerar är emellertid allmänna och tillhandahåller inte några tydliga uttalanden beträffande de framtida utmaningarna.

Ett exempel är den sociala aspekten. De största sociala problemen i Europa är den åldrande befolkningen och bristen på höga kvalifikationer bland arbetstagarna.

Under dessa omständigheter är en avsättning av mindre än 2 procent av BNP till forskning, utveckling och innovation ett första misstag som måste korrigeras snabbt. Forskning och utveckling skulle kunna baseras på offentlig-privata partnerskap och på att uppmuntra affärsfolk att investera i forskningslaboratorier och -institut för att motverka kompetensflykten till Förenta staterna och Japan.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Jag ska försöka hålla mig kort för att inte överskrida talartiden. Jag är besviken över att ordföranden för kommissionen inte är kvar, men jag tror att den man som är ansvarig för det interinstitutionella samarbetet sitter kvar.

Jag vill därför framför allt tala om hur nödvändigt det är, som ett viktigt steg mot att göra EU 2020-strategin till en framgång, att de olika EU-institutionerna slutar att tävla mot varandra och att vi samarbetar på allvar med de instrument utan vilka vi omöjligt kan uppnå målsättningarna inom 2020-strategin.

Därför är det mycket viktigt att nationell egoism verkligen omvandlas i en känsla av nationellt ansvar och en känsla av ansvar på EU-nivå, för om vi inte tar itu med frågan om en harmonisering av socialpolitiken och av skattepolitiken så snart som möjligt kommer vi inte att kunna uppfylla de målsättningar inom den ekonomiska politiken eller inom vår gemensamma europeiska politik som kommer att göra oss till en verkligt konkurrenskraftig region i en globaliserad värld.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag är mycket tacksam mot ordförande Herman Van Rompuy för att han beskrivit sin arbetsspecifikation, men jag förstår fortfarande inte varför han vägrar att svara på min parlamentsfråga. Jag vill be honom att ompröva sin strategi i fråga om parlamentsfrågor.

Jag vill också be ordförande Van Rompuy om ursäkt för Nigel Farages skandalösa uppträdande. Jag kan garantera att den huvudsakliga majoriteten av brittiska parlamentsledamöter kommer att behandla honom med stor respekt.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Fru talman! Under den senaste tiden har hela Europas ögon – och inte bara Europas – varit riktade mot Grekland, liksom en rad talare redan har sagt.

Mot bakgrund av den globala ekonomiska krisen är det naturligtvis inte bara Grekland som har allvarliga ekonomiska problem. Som vi alla vet finns det också andra länder som har det.

Vi bevittnar nu en spekulativ attack som saknar motstycke och som den senaste tiden – tyvärr – i vissa medier har tagit sig uttryck i baktal av den värsta sorten.

Hur det än är med det så kan jag försäkra er alla om att Grekland inte är försatt i konkurs, att Grekland inte håller på att kollapsa. Landet har inte heller bett om ekonomiskt stöd. Det landet har bett om, och ber om, är politiskt stöd. Det landet har bett om och ber om är ett verkligt bevis på solidaritet från de andra medlemsstaterna inom ramen för Europeiska monetära unionen, för det är det som står på spel i den slutliga analysen.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) I början av året nådde arbetslöshetsgraden 10 procent, medan underskottet har ökat i en rad medlemsstater. Europas medborgare väntar på omedelbara lösningar på de nuvarande grundläggande utmaningarna: demografiska förändringar och klimatförändringar samt den ekonomiska och finansiella krisen.

Europeiska unionen måste prioritera en investering i skapande och bevarande av jobb inom utbildning, hälso- och sjukvård, jordbruk och transport- och energiinfrastrukturer. Europeiska unionen behöver en hållbar energistrategi och en modern, säker och effektiv transportinfrastruktur. Vi måste investera i energieffektivitetsåtgärder till förmån för både boende och modernisering av industrianläggningar och på så sätt göra det möjligt att skapa fler än två miljoner nya jobb till 2020.

Dessutom innebär en minskning av förorenande utsläpp en modernisering av industrianläggningar över hela Europeiska unionen och inte att omlokalisera den europeiska industrin till tredjeländer. Sist men inte minst kräver den åldrande befolkningen och det sjunkande födelsetalet en reform av de sociala systemen, så att alla EU-medborgare kan garanteras anständiga levnadsvillkor.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

  Maroš Šefčovič, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet! Sessionen drog över tiden lite, och kommissionens ordförande var tvungen att gå eftersom han hade andra åtaganden, men det är en ära för mig att få svara på era frågor på José Manuel Barrosos och kommissionens vägnar.

Jag vill börja med att tacka er alla för en fascinerande debatt, för många intressanta idéer och för den entusiasm och det stöd som ni har visat i fråga om EU 2020-strategin. EU 2020 kan inte och kommer inte att lyckas utan ert stöd. Jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att vara mycket djärv. I EU 2020 kommer medborgare, sysselsättning och en minskning av fattigdomen att vara kärnfrågor. Jag kan också försäkra er om att vi har dragit lärdom av Lissabonstrategin och att vi därför kommer att fokusera på ett färre antal målsättningar, och vi kommer definitivt att förbättra oss i fråga om förvaltning.

Vi i kommissionen känner oss mycket uppmuntrade av Europaparlamentets starka intresse, och förhoppningsvis starka stöd. Vi känner oss också mycket uppmuntrade av den känsla av prioritering i Europeiska rådet som tydliggör att atmosfären i dag skiljer sig mycket från den som rådde för fem år sedan, då vi diskuterade parametrarna i Lissabonstrategin.

Men vi måste göra mer. Vi måste få lokalt och regionalt stöd för denna strategi, och vi måste framför allt få folkets stöd. Vi måste se till att de inte betraktar strategin som ännu en administrativ övning, utan att de ser den som ett tillvägagångssätt för att förbättra levnadsvillkoren i Europa och i deras länder och regioner. Jag vill be Europaparlamentets ledamöter att hjälpa oss med detta. Låt oss, i stället för att tävla mot varandra, samarbeta, och fokusera på prioriteringarna och leverera konkreta resultat.

I EU 2020-strategin vill vi införa ett system med tre sammankopplade pelare som baseras på en smart, miljövänligare och integrerad ekonomi, och vi skulle vilja bygga flexibla initiativ på dessa pelare, som skulle inriktas på problemen, på de problem som saktar ned den europeiska ekonomin och som hindrar den från att prestera fullt ut. Vi vill fokusera mer på utbildning och fortbildning, så att arbetskraften i Europa upprätthåller den konkurrensfördel som Europa förtjänar. EU 2020-strategin kommer att fortsätta vara anknuten till stabilitets- och tillväxtpakten, för en stabil finansiell ställning är nyckeln till ekonomisk stabilitet.

Vi har talat mycket om Grekland, och jag vill försäkra er om att det har rått enighet om att medlemsstater i euroområdet ska vidta beslutsamma och samordnade åtgärder om det behövs för att säkra den finansiella stabiliteten i euroområdet. Kommissionen kommer att föra ett nära samarbete med Grekland och övervaka landets genomförande av rekommendationerna. En delegation som leds av kommissionen tillsammans med Europeiska centralbanken med användning av Internationella valutafonden för tekniskt stöd befinner sig just nu i Aten för att bedöma behovet för Grekland att vidta ytterligare åtgärder.

Jag ska vara mycket tydlig. Vi har redskapen för att garantera finansiell stabilitet i euroområdet om det skulle behövas. De inbegriper framför allt medlemmarna i euroområdet, kommissionen och Europeiska centralbanken, och vi är beredda att upprätta en europeisk ram för att samordna åtgärderna. Varje steg i denna process måste emellertid få ha sin gång, och nu är det upp till Grekland att driva på reformerna och vidta de nödvändiga åtgärderna. Jag anser att vi är redo att vidta djärva åtgärder, vare sig det handlar om EU 2020-strategin eller om situationen i Grekland.

  Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är glad över att vi har fört denna debatt. Jag är glad över att jag tackade ja till er inbjudan nu alldeles i inledningen av förfarandet med 2020-strategin, för debatten har bara börjat. Vi hade alldeles nyligen en debatt, den 11 februari, vi kommer att ha ett vårmöte i slutet av mars, och vi kommer att fullborda 2020-strategin, eller strategin för sysselsättning och ekonomisk tillväxt, i slutet av juni. Vi har följaktligen mycket tid på oss att utbyta åsikter och fastställa tillvägagångssätt en gång för alla.

Därför välkomnar jag den europeiska ambition och den känsla av prioritering som det har getts uttryck för här under eftermiddagen. Ett av anförandena kan jag inte annat än förakta, men jag ska inte kommentera det ytterligare.

Vad gäller den ekonomiska strategin kommer jag att göra åtskillnad mellan tre perioder. Den första perioden är den period som vi fortfarande befinner oss i, med andra ord den finansiella krisen och alla dess följder. Jag vill använda ett annat språk än det jag har hört under eftermiddagen och under hela debatten. Jag ska förklara. Jag vill använda ett språk som också speglar det som är positivt med Europeiska unionen, för det har också skett positiva saker nyligen, hur förvånande det än kan vara. Vi har dragit slutsatser och lärdomar av krisen på 1930-talet. Nu har det gått ett år sedan den stora krisen, och vi har faktiskt återigen en positiv tillväxt i de flesta länderna 2010. Så var inte fallet på 30-talet. Då höll krisen faktiskt i sig ända till i slutet av decenniet.

Varför upplever vi en positiv tillväxt nu? För att vi har vidtagit åtgärder. Vi har vidtagit åtgärder för att rädda finansinstituten, inte för att vi tycker särskilt mycket om dem som sådana, utan för att det inte finns någon ekonomi utan dem. Vi har genomfört en intelligent monetär politik. Vi har tillfört likviditet till ekonomin, något som ingen gjorde för 70 år sedan. Trots alla problem har vi skapat en zon av monetär stabilitet för minst 16 länder. På 1930-talet hade vi konkurrenspräglade devalveringar. Det har vi inte i dag. Vi har genomfört en riskabel budgetpolitik med användning av budgetunderskott för att stimulera ekonomin. Vi gjorde inte det som gjordes på 30-talet, nämligen att återställa den ekonomiska balansen så snabbt som möjligt. Därför har vi skyddat den inre marknaden, som inte är perfekt. Vi måste förbättra den, och Mario Monti kommer att ge oss några konkreta förslag. Vi har emellertid inte fallit tillbaka till 1930-talets protektionism. Vi har följaktligen dragit vissa lärdomar av den stora kris som vi precis har upplevt.

Jag skulle till och med gå ett steg längre. Det är tack vare Europeiska unionen som G20-gruppen uppstod. Vi var de som tog initiativet till att upprätta detta embryonala världsstyre. Detta är första gången som stormakterna, nya och gamla, har gått samman för att bekämpa krisen, inte på ett perfekt sätt, men vi kommer att fortsätta enligt denna linje. Europa, Europeiska unionen, bör följaktligen inte alltid hållas tillbaka. Det har också gjorts några mycket positiva saker.

Nu måste vi lämna denna strategi, denna så kallade utgångsstrategi, bakom oss. Vi måste finna en balans mellan att överge budgetstimulansåtgärderna för snabbt och att återgå, på medellång sikt, till en ekonomisk balans, som är absolut nödvändig för att finansiera vårt pensionssystem, vårt sociala trygghetssystem och vårt hälso- och sjukvårdssystem. Det är därmed en svår balansgång, och stabilitets- och tillväxtpakten ger oss resurser att göra det, för den kräver inte en omedelbar återgång till en ekonomisk balans. Den kräver ett tillvägagångssätt steg för steg, enligt vilket vi först når ett stadium på 3 procent och sedan, på medellång sikt, en ekonomisk balans. Enligt min uppfattning har vi drivit, och driver fortfarande, en sund politik.

Vad gäller Lissabonstrategin känner vi till dess svagheter, men vi får inte heller glömma att den finansiella och ekonomiska krisen helt har avbrutit genomförandet av Lissabonagendan. Det har förstås skett försummelser. Jag ska inte räkna upp dem nu; alla känner till dem. Jag vill däremot säga följande: vi behöver några stora reformer, eller betydelsefulla reformer, och dessa betydelsefulla reformer på EU-nivå och nationell nivå kommer att kräva prioriteringar i finanspolitiken. Det är inte en slump – och detta har jag upprepat i de skriftliga slutsatser som ni har läst – att vi vill knyta budgetdiskussionen, helt och hållet inom stabilitets- och tillväxtpaktens rättsliga ram, till ekonomiska reformer. Vi måste nämligen, om vi exempelvis säger att vi måste genomföra mer forskning och utveckling, vidta åtgärder för detta inom de nationella budgetarna och i Europeiska unionens budgetram. Det innebär att det måste göras vissa prioriteringar i finanspolitiken.

En annan följd av de val vi gör i samband med Lissabonstrategin är att de målsättningar som vi föreslår inte alltid kommer att vara icke-bindande målsättningar. Det skulle mycket väl kunna hända att de blir bindande målsättningar. Det är i det läget som det blir svårt. Å ena sidan har vi kravet på reformer, och å andra sidan har vi genomförandet av reformerna. Jag säger inte att jag har hört det här, men utanför kammaren, på EU-nivå, kräver människor konkreta åtgärder, stora reformer, konkreta reformer, och när de sedan åker hem ser man få konkreta resultat. Därför behövs en konsekvent ståndpunkt. Det är inte bara Europeiska unionen som kommer att genomföra reformer. Vi kan uppmuntra till dem, stimulera dem och tillhandahålla rätt ram för dem, men det är på nationell nivå som ett stort antal reformer måste genomföras, och det är därför en fråga om att visa en betydande politisk vilja, och politiskt engagemang är i detta avseende det allra viktigaste.

Det sägs ofta att vi behöver fler bindande åtgärder. Men vi bör ha detta i åtanke. Jag har lagt fram ett flertal förslag som jag anser vara intelligentare än bindande åtgärder. Men inte ens med stabilitets- och tillväxtpakten, som innehåller många bindande åtgärder, har alla länder kommit på rätt köl igen. Metoden är följaktligen inte allt, metoden är inte hela lösningen, och utan politiskt engagemang, utan åtagande, är metoden värdelös.

Vad gäller den ekonomiska strategin är det inget fel att säga att vi behöver fler begränsningar. Men vad beträffar ekonomiska riktlinjer föreskrivs inga sådana i Lissabonfördraget. Det var inte jag som utformade Lissabonfördraget, det var andra som gjorde det, men det föreskrivs inga sanktioner, bestraffningar eller negativa åtgärder i fråga om genomförande av de ekonomiska riktlinjerna. Läs noggrant igenom artikel 121 så att ni blir fullt medvetna om detta. Därför är politiskt engagemang på såväl EU-nivå som nationell nivå nödvändigt, och utan ett sådant politiskt engagemang kommer ingenting att bli gjort.

Ett sista ord om Grekland. Jag anser att vi har sänt rätt budskap. Vi har förmedlat ett budskap om den grekiska regeringens ansvar, en regering som måste hantera en oerhört svår situation som man ärvt. Det kräver vissa djärva åtgärder. Den 11 februari sade regeringen att man kommer att vidta ytterligare åtgärder om de aktuella åtgärderna inte skulle räcka för att skapa en minskning av underskottet på 4 procent av BNP under 2010. Vi har åtagit oss att öka övervakningen, inte bara på Europeiska kommissionens initiativ, utan också med hjälp av Europeiska centralbanken och till och med av experter från Internationella valutafonden. Därför anser jag att vi verkligen har utformat och definierat ansvarsaspekten mycket tydligt. Det finns naturligtvis också ett solidaritetselement, om det skulle behövas. Grekland har sagt att man inte vill använda sig av det, men vi har förberett två budskap: ett budskap om ansvar och ett budskap om solidaritet, om det skulle behövas.

Vi måste naturligtvis dra slutsatser av vad som har skett i Grekland under de senaste åren. Vi måste vara mer proaktiva med avseende på både datainsamling och själva politiken också i euroområdet. Denna kris har också varit en utmaning, i den mening att vi måste utöva samordningspolitiken i högre grad. I själva verket är alla kriser en utmaning. Vi måste dra lärdom av alla kriser. Vi kommer hur som helst att dra denna lärdom. Nu måste vi dra lärdom av denna finansiella kris på samma sätt som vi har dragit lärdom av krisen på 1930-talet: ökad lagstiftning, ökad övervakning av bonusar och en mer omfattande bankpolitik. Vi måste emellertid också dra lärdom av Greklands och andra länders erfarenheter.

Jag tror att jag har känt samma ambition här i kammaren. Jag har känt samma politiska vilja att driva en ekonomisk politik och strategi som gör att vi kan klara av de svårigheter som vi står inför i nuläget. Detta är, som många av er har sagt, inte bara en eller två personers ansvar. Alla europeiska institutioner och alla medlemsstater måste ta på sig ett gemensamt ansvar. Annars kommer vi inte att kunna rädda vår sociala modell, och vi kommer att förlora vår ställning i världen. Det är därför i denna sinnesstämning som jag har kommit hit i eftermiddag, och det är i denna sinnesstämning som jag kommer att fortsätta mitt arbete.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack så mycket, herr ordförande! Det har verkligen varit ett stort nöje att ha er här hos oss för ett första framträdande i kammaren. I Grekland har vi ett uttryck för personer som tar på sig nya, tuffa uppgifter. Det kallas σιδηροκέφαλος, vilket betyder att man har ett järnhuvud för att kunna uthärda allt som kommer att falla ned på det under en svår period. Enligt min uppfattning har ni visat på en sådan egenskap. Om ni inte har den än så håller ni på att utveckla den. Tack så mycket för att ni kom hit.

Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Den ekonomiska krisen har lämnat ett kraftigt negativt avtryck på EU-ländernas möjlighet till ekonomisk tillväxt. Vi har följt debatterna om detta ämne och sett att uppmärksamheten har riktats mot åtgärderna för en väg ut ur krisen och nytt finansiellt liv åt den ekonomiska tillväxten. Det är utan tvekan en bra idé att ta itu med problemen i storleksordning. Det är emellertid viktigt att vi inser att situationen inte är densamma som före krisen. Det är faktiskt den ekonomiska modellen som måste förändras. Den måste i högre grad baseras på innovation och icke-förorenande energikällor, och på människors hälsotillstånd. Vi kan inte få en dynamisk ekonomi om vi inte har motiverade arbetstagare. Vi kan inte heller få en hållbar ekonomi om vi bara stöder miljöskydd med halvhjärtade åtgärder. Om vi vill återuppliva möjligheten till ekonomisk tillväxt måste vi enligt min uppfattning börja med att ändra själva den ekonomiska modellen, som måste vara inriktad på vad som åstadkommer innovation och individuell motivation. Att kunna ta sig ur krisen är i grunden inte ett problem som handlar om ekonomisk politik eller skattepolitik.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Europa har redan erfarit att inte kunna genomföra de mål som fastställs i Lissabonstrategin, och jag hoppas att man kommer att lära sig av de misstag som orsakade den ekonomiska och finansiella krisen. Jag uppmanar er därför att i framtiden fästa större uppmärksamhet vid för det första att skapa arbetstillfällen, och inte vilka arbetstillfällen som helst, utan att försöka garantera heltidsanställning av hög kvalitet samt social integration, med hänsyn till behoven på arbetsmarknaden. För det andra är det mycket viktigt att kämpa för jämställdhet mellan könen och att utrota fattigdomen, framför allt när det gäller människor inom de mest utsatta grupperna, eftersom de drabbas värst av fattigdomen i dessa hårda tider. Jag vill också fästa uppmärksamhet vid utbildningssystemen och betydelsen av att förvärva nya färdigheter. Eftersom EU-medlemsstaternas arbetsmarknader upplever en dynamisk förändring måste vi se till att arbetstagarna har de färdigheter som krävs för framtida arbetsmarknader. Därför är det nödvändigt att investera i intern utbildning av personal och livslångt lärande. Vi borde fästa störst uppmärksamhet vid ett av samhällets allvarligaste problem: den stigande arbetslösheten bland ungdomar. Om ungdomarna inte får möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden riskerar Europa att förlora en hel generation unga. Vid det informella mötet för EU:s stats- och regeringschefer om EU 2020-strategin den 11 februari togs det mycket viktiga ämnet förvaltning upp. Jag vill, även om Europeiska rådet är mycket ambitiöst på denna punkt, uppmana er att garantera en ännu aktivare delaktighet av Europaparlamentet, de nationella parlamenten och rådets olika sekretariat.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I denna debatt befinner sig de personer som bär ansvar inom Europeiska unionen långt borta från medborgarnas verkliga problem. De exempel som vi ständigt finner under våra besök och i vår kontakt med arbetstagare, jordbrukare, fiskare och ägare till mikroföretag och små företag visar att Europeiska unionens strategier och politik bara tjänar till att göra sysselsättningen mer otrygg och till att förvärra arbetslöshet och exploatering.

Vid en tidpunkt då arbetslöshetssiffrorna har nått 23 miljoner och fattigdomen påverkar över 85 miljoner människor är det oacceptabelt att fortsätta att driva en politik som har orsakat denna situation.

Därför insisterar vi på behovet av att avsluta stabilitetspakten och att ersätta den med en utvecklings- och sysselsättningspakt i vilken skapande av arbetstillfällen med rättigheter och en produktionsökning prioriteras.

Vi måste bryta med den så kallade Lissabonstrategin och i stället stödja en strategi för sociala framsteg i vilken kampen mot fattigdom, stöd av offentliga tjänster av hög kvalitet och sociala resurser samt främjande av jämställdhet och kvinnors rättigheter prioriteras. Det innebär en utveckling av en budgetpolitik som skyndar på tilldelningen av gemenskapsstöd och en snabbare och förenklad överföring av dem till medlemsstaterna …

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 170 i arbetsordningen.)

  Kinga Göncz (S&D), skriftlig. – (HU) EU 2020-strategin kan bara bli en framgång om medlemsstaterna visar tillräckligt engagemang för att genomföra den. Utöver en självklar acceptans av nationella ansvarstaganden ligger nyckeln till framgång i att genomföra EU-politiken med de resurser som åtföljer de olika politiska områdena till förmån för upphämtning, regional utveckling och jordbruk, som bidrar till ekonomisk tillväxt och skapande av sysselsättning. Den arbetsmetod med uppifrånperspektiv som nu tar form och som baseras på den ökade politiska ansvarsskyldigheten hos premiärministrar ger också större garantier för ett framgångsrikt genomförande än vad som var fallet med Lissabonstrategin. I 2020-strategin fastställs också prioriteringarna för nästa budgetperiod, utan att det ges tillfälle till ingående diskussion i nuläget. Man måste följaktligen redan nu betona betydelsen av en gemensam jordbruks- och sammanhållningspolitik för den kommande sjuårsbudgeten, som inleds 2014. Utan ekonomisk, social och territoriell sammanhållning existerar inget starkt och konkurrenskraftigt Europa. Konvergens mellan regionerna stärker Europas konkurrenskraft.

  Lívia Járóka (PPE), skriftlig. – (HU) Mina damer och herrar! En av de viktigaste utmaningar som EU står inför är omprövningen av Lissabonstrategin, med den tillhörande kampen mot fattigdom och utslagning och stärkandet av social samordning. 2020-initiativet, som utgör en av stöttepelarna i den spansk-belgisk-ungerska ordförandeskapstrojkan, måste bemöta de långsiktiga demografiska och sociala utmaningar som kontinenten står inför. Det innebär inget mindre än en omprövning av den europeiska arbetsmarknaden och utbildningssystemet. Med tanke på misslyckandet med den europeiska sysselsättningsstrategin måste 2020-programmet verkligen leda till fler och bättre arbetstillfällen, med huvudsaklig hänsyn till ett ökat deltagande av kvinnor och missgynnade grupper på arbetsmarknaden. Det är lovvärt att både Europeiska kommissionens dagordning och handlingsplanen för den kommande ordförandeskapstrojkan fäster betydelse vid faktorer som är oumbärliga för att programmet ska bli framgångsrikt, t.ex. åtgärder som är riktade mot svart arbete, den svarta ekonomin och elever som slutar skolan i förtid, och som förbättrar villkoren för egenföretagande. Eftersom socioekonomisk utslagning är en följd av en rad faktorer som är inbördes beroende av varandra kan man bara nå lösningar med hjälp av en mer omfattande handlingsplan där alla områden hanteras tillsammans, snarare än med hjälp av de projektbaserade idéer som hittills har rått. För att enskilda initiativ ska lyckas måste de överges för åtgärder som vävts in i ett balanserat politiskt paket i vilket fokus ligger på tidiga ingripanden och som kan garantera en verklig förbättring i var och en av de faktiska åtgärderna mot social utslagning som återspeglas i Laekenindikatorerna.

  Iosif Matula (PPE) , skriftlig. – (RO) Den nuvarande ekonomiska krisen är den allvarligaste under de senaste årtiondena, och dess följder speglas i den 50-procentiga minskningen av tillväxtpotential i EU. Denna ekonomiska nedgång går också hand i hand med en allt större andel åldrande befolkning, vilket verkar hämmande på ansträngningarna för att hjälpa EU:s ekonomier att återhämta sig. Mot bakgrund av detta måste 2020-strategin, som ska vara en fortsättning på Lissabonstrategin, skapa de villkor som krävs för en hållbar tillväxt och en finanspolitisk konsolidering. Livslångt lärande måste i själva verket bli mycket mer tillgängligt, och universiteten måste vara mycket öppnare för att ta emot icke-integrerade studenter. Ett större samband mellan tillgång och efterfrågan och en ökad rörlighet på arbetsmarknaden kommer att ge arbetstagarna fler möjligheter på områden där det finns störst efterfrågan på deras färdigheter. Det krävs moderna sociala trygghetssystem och pensionssystem för att minska fattigdomen och utslagningen. Sysselsättningspolitiken måste inriktas på en flexibilitet på arbetsmarknaden, där arbetstagarna tar ansvar för sitt arbetsliv genom fortlöpande utbildning, anpassning till förändringar och rörlighet. Vi måste anpassa oss till det nuvarande klimatet av ekonomisk kris och en åldrande europeisk befolkning, så att vi kan ge tillräckligt stöd till människor som är tillfälligt arbetslösa.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag delar de ledamöters åsikter som har tagit upp frågan om att jordbruket inte finns med i EU 2020-strategin. Jag anser att jordbruket är ett område som kan bidra till Europeiska unionens utveckling, och att det samtidigt är en viktig sektor eftersom det befinner sig i hjärtat av det europeiska levnadssättet. Sist men inte minst måste särskild uppmärksamhet fästas vid jordbruk eftersom denna sektor har drabbats oerhört hårt av den ekonomiska krisen. Vi behöver bara titta på minskningen i realinkomst per jordbruksarbetare, som uppgår till så mycket som 35 procent i vissa EU-medlemsstater.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D), skriftlig. – (EN) I linje med ordförande Herman Van Rompuys inledningsanförande handlar mitt inlägg om genomförandet av Lissabonfördraget. Medan den höge representantens dubbla ställning ser bra ut i teorin skapar den ”unika karaktären” hos den i praktiken problem som författarna av fördraget inte har förutsett. I avsaknad av en ställföreträdare, också denne med dubbel ställning, kommer den höge representanten i allt högre grad bli tvungen att välja mellan att stanna i Bryssel och till exempel närvara vid Europaparlamentets sammanträden och att flyga till en utländsk huvudstad, där EU behöver en företrädare av samma höga grad. Catherine Ashton kan naturligtvis agera som ställföreträdare, men om hon gör det så måste det vara tillfälligt och på bekostnad av rådet eller kommissionen. Och om det ”roterande ordförandeskapet” kliver in igen för att återställa balansen kommer det att sluta med mer byråkrati snarare än mindre.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) EU 2020 får inte vara en upprepning av de misstag som gjordes i samband med föregångaren, Lissabonstrategin. Den nya strategin har i betydande grad utformats av den ekonomiska krisen, vars följder vi kommer att behöva hantera med denna strategi. Samtidigt måste vi gottgöra vår försummelse. Eftersom bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten är så stränga undrar jag hur EU lyckades få ett underskott på 7 procent och en skuld på 80 procent av BNP. Vem är ansvarig för detta? Det vi vill helst av allt är att EU ska återgå till riktningen för en snabb tillväxt, och detta är huvudsakligen vad denna strategi ska bidra till att uppnå. Det framgår inte av de nuvarande bestämmelserna i strategin hur detta ska uppnås, och inte heller hur Europas sociala prestationer ska förenas med de demografiska problemen, med sjukvårdsförsäkringens dåliga resultat eller det misslyckade systemet för pensioner och förmåner. Och vad är det som gäller i fråga om arbetstid? Och slutligen, vad är det som gäller för upprättandet av ett system för översikt och övervakning av banker och andra finansinstitut? Hur ska vi öka produktiviteten? Vi behöver en ny strategi för dessa nya utmaningar.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Prioriteringen inom den nya EU 2020-strategin är en intelligentare och mer ekologisk kunskapsbaserad marknadsekonomi. För att uppnå detta mål bör vi framför allt koncentrera oss på att stärka den inre marknaden och öka den fria rörligheten för tjänster. Europeiska gemenskapens roll bör vara att främja företagaranda och att underlätta registrering av företag genom att undanröja rättsliga och ekonomiska hinder. En viktig fråga är stöd, i synnerhet till små och medelstora företag: betydelsefulla åtgärder i denna riktning skulle kunna vara att upphäva kravet på mikroföretag att presentera årsredovisningar och att förbättra kredittillgången. Resultatet av Eurobarometerundersökningen om människors företagaranda visar att Europeiska unionen fortfarande ligger efter Förenta staterna, men också att mer än hälften av de unga EU-medborgarna skulle vilja bli företagare under de kommande fem åren. Enligt min uppfattning är det också viktigt att koncentrera sig på att skapa en ekonomisk tillväxt som grundas på kunskap och på att skapa en konkurrenskraftig, sammanhållen och miljövänligare ekonomi. Detta är också anledningen till att vi måste uppmärksamma, och öka anslagen till, utvecklingen och förberedandet av ungdomar inför långsiktiga utmaningar.

EU bör så snart som möjligt införa en europeisk digital agenda för att bidra till att upprätta en genuin, inre gemensam marknad för Internethandel, så att konsumenterna kan dra fördel av konkurrenskraftiga priserbjudanden i andra medlemsstater och så att små och medelstora företag kan verka obehindrat på den europeiska marknaden.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D), skriftlig. – (HU) EU 2020-strategin måste vila på två pelare. Å ena sidan på en solidaritet mellan medlemsstaterna som garanterar att ingen medlemsstat hamnar på efterkälken i krisen. Å andra sidan måste medlemsstaterna också visa solidaritet med samhället genom att pålitligt uppfylla skyldigheter som fastställts gemensamt. Vi får aldrig förlora en redan fungerande politik ur sikte när vi diskuterar EU:s framtid. En gemensam jordbrukspolitik och sammanhållningspolitik är verkliga resultat av europeisk integration, och symboler på solidaritet mellan medlemsstater och nationer. I egenskap av ungersk parlamentsledamot och politiker från en ny medlemsstat anser jag att de nya prioriteringar som har formulerats av Europeiska kommissionen är lika viktiga: att bygga ett kunskapsbaserat samhälle, främja innovation, stärka den sociala integrationen, skapa nya arbeten och ett mer resolut ställningstagande mot klimatförändringar inom ramen för hållbar utveckling.

En försvagning av den tidigare gemensamma politiken får inte bli det pris som betalas för ett ökat samarbete på ovannämnda områden. Den livsmedelssäkerhet som garanteras av den gemensamma jordbrukspolitiken blir allt viktigare under 2000-talet i takt med att livsmedel och dricksvatten får samma strategiska betydelse som oljan fick på 1900-talet. Om vi verkligen vill stärka EU:s konkurrensmässiga ställning globalt får vi inte låta vissa regioner hamna på efterkälken till följd av föråldrad infrastruktur och bristfälliga sociala tjänster och tjänster inom utbildning och hälso- och sjukvård. Därför finns det ett ständigt behov av en stark sammanhållningspolitik som baseras på solidaritet.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (RO) EU 2020-strategin måste markera ett genombrott. Annars kommer EU 2020 att bli ett Lissabon 2, en strategi som måste ersättas med en ny om 10 år. EU 2020 måste tydligt markera inledningen av fasen efter Lissabonagendan. Vi måste fastställa prioriteringar för denna strategi, så att de reformer som EU 2020 kommer att ge upphov till överlever på medellång och lång sikt.

Det är tre prioriterade områden som absolut måste finnas med i EU 2020. Det första är ett aktivt stöd till små och medelstora företag som baseras på sambandet mellan gemenskapsprogram och makroekonomisk politik. Detta tillvägagångssätt kommer att garantera en hälsosam ekonomisk miljö för privata enheter. Det andra är ett utbildningssystem inom vilket arbetskraften förbereds utifrån efterfrågan på marknaden. Med detta förfarande kommer en bättre sysselsättningsnivå att kunna garanteras i medlemsstaterna. Slutligen måste Europaparlamentet få en mer betydelsefull roll. På detta sätt skulle faktisk information från medlemsstaterna användas för att förebygga ökade klyftor mellan medlemsstaternas ekonomier. Med en EU 2020-strategi som organiseras i enlighet med tydliga prioriteringar kommer den ekonomiska tillväxten i EU snabbt att återupplivas, i synnerhet i samband med de nuvarande finansiella och ekonomiska svårigheterna.