Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 10 mars 2010 - Strasbourg

8. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Lehne (A7-0011/2010)

  Viktor Uspaskich (ALDE). – (LT) Herr talman! Jag vill säga att jag stöder detta beslut, men mitt kort fungerade inte i början, och det var därför jag ville nämna det. Mina damer och herrar! Jag övergår nu till saken i fråga, nämligen förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG om årsbokslut i vissa typer av bolag avseende mikroenheter. Detta förslag gav upphov till stormiga debatter på nästan alla nivåer, inom både EU-institutionerna och i medlemsstaternas institutioner. Jag är övertygad om att vi måste ta fram EU-regler på det här området. Jag vill dock betona att våra åtgärder för att minska den administrativa bördan för mikroenheter inte får strida mot villkoren för rättvis konkurrens, varken på medlemsstaternas interna marknader eller på EU-marknaden. Jag anser att en enhetsskatt borde inrättas för mikroenheter, vilket redan finns i vissa medlemsstater. En sådan skatt skulle antingen kunna beräknas på grundval av antalet anställda eller omsättning eller territorium, beroende på typ av verksamhet. Då skulle detta slags företag inte längre lockas att syssla med olagliga verksamheter.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Genom att undanta mikroföretagen från skyldigheten att upprätta årsbokslut uttalar sig Europaparlamentet tydligt för avskaffandet av överflödig byråkrati. Med en EU-omfattande lättnad på cirka 6,3 miljarder euro, stimulerar vi på ett konkret sätt även tillväxten inom EU:s sektor för små och medelstora företag. Eftersom medlemsstaterna själva kan besluta om detta undantag från skyldigheten att upprätta årsbokslut, förväntar jag mig att så många länder som möjligt, särskilt Tyskland, kommer att utnyttja den här möjligheten. Detta system kommer inte bara att ge företagen möjlighet att spara tid och pengar, de insparade kostnaderna uppgår till cirka 2 000 euro per företag, det är även ett mycket bra exempel på att EU är mer medborgarvänligt än vad många tror att det är. Det skulle vara trevligt om detta exempel här i parlamentet kunde följas av många fler.

  Tiziano Motti (PPE) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stödde inte Lehne-betänkandet. Jag beklagar att jag inte kunde göra det eftersom den handlar om mikroföretag, som är grundstommen i ekonomin, men jag anser framför allt att betänkandet, i den form det antogs, leder till att det skapas konkurrensskillnader mellan företagen i medlemsstaterna, och det är inte vad vi vill, särskilt inte i kristider. Bokföring är faktiskt både effektivt och nödvändigt, just av det skälet att den ger företagen möjlighet att konkurrera på marknaden och även få banklån, eftersom kvaliteten på ledningen mäts med utgångspunkt i bokföringen, för både företag och mikroföretag.

Jag anser att vi i stället bör arbeta för att hjälpa mikroföretagen genom att skapa incitament för att minska skatterna, att vi bör hjälpa unga företagare och familjeföretag att verkligen bli konkurrenskraftiga på marknaden, och slutligen hjälpa dem att få lån från institutioner, vilket hittills främst har varit förbehållet stora företag, vad jag har sett.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag är glad över att kunna stödja Lehne-betänkandet, som kommer att bidra till att minska den administrativa bördan för mikroföretag.

Några av de saker som kommer upp när man talar med småföretagen är överreglering, byråkrati och att de översvämmas av pappersarbete. De har rätt i det, och det är rimligt att de, som mikroföretag, inte ska vara föremål för samma regler och bestämmelser som stora företag.

Dagens beslut är ett förnuftigt och välgrundat svar för att lösa problemen för de kämpande småföretagen i EU. Oftast föreslår vi ny lagstiftning här i parlamentet, men i dag ändrade vi en rättsakt. Detta kommer att skapa ett bättre företagsklimat och öka småföretagens konkurrenskraft och var verkligen värt mödan.

  Vito Bonsignore (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Klaus-Heiner Lehne för detta betänkande. Europeiska unionen är mycket mån om näringslivet – vilket har visat sig här i dag – och särskilt min grupp, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), har alltid prioriterat stödet till små och medelstora företag. Av dessa skäl anser jag att den åtgärd vi har vidtagit, som syftar till att minska byråkratin och minska kostnaderna för mikroföretag, är mycket läglig. Åtgärden utgör en konkret hjälpande hand för små företag i dessa svåra tider.

Avslutningsvis tycker jag att det är bra att åtgärden är flexibel, vilket innebär att medlemsstaterna ges möjligheten att anta direktivet vid den lämpligaste tidpunkten. Syftet med detta är att undvika alla olagliga situationer som kan uppstå genom en plötslig och överdriven minskning av kontrollerna.

Resolutionsförslag: RC-B7-0151/2010

  Philippe Lamberts, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att den omröstning som vi har genomfört är anmärkningsvärd i två avseenden. För det första beslutade de tre stora grupperna att utarbeta en gemensam resolution, som de lade fram sex minuter innan tidsfristen löpte ut, vilket därmed förhindrade de andra grupperna att lägga fram ändringsförslag till den. Denna inskränkta inställning är ovärdig parlamentet.

För det andra: Om bara en vettig text hade tagits fram! Vid en tidpunkt när kommissionen, med samma politiska familjer, kommer hit med fem mål och sex politiska strategier för att fullfölja dessa mål, kommer parlamentet med den resolution som inte säger något alls, med stöd av de tre stora politiska familjerna.

Jag anser faktiskt att resolutionen i hög grad förlöjligar parlamentet som, i en så viktig debatt som EU 2020, inte lyckas med annat än att komma med självklara påståenden.

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE). – (RO) Som alla vet var gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa bland de första att kräva ett mer djupgående synsätt på strategin för den ekonomiska tillväxten. Det är exakt därför jag välkomnar de ändringar som införs i och med framtidsstrategin EU 2020 i det avseendet.

Jag anser emellertid att vissa aspekter inte har utvecklats tillräckligt. I detta sammanhang vill jag uppmärksamma att det i EU 2020-strategin inte riktigt klargörs vilket förhållande som sammanhållningspolitiken kommer att ha till strategin. Herr talman, jag anser att sammanhållningspolitiken, som ett finansiellt instrument som huvudsakligen är avsett för regional utveckling, måste inriktas på regionerna även i fortsättningen.

Enligt kommissionens förslag får dessutom rådet och medlemsstaterna det huvudsakliga ansvaret för att genomföra och förvalta strategins politik, men man förbiser emellertid den viktiga roll som lokala myndigheter spelar för att åstadkomma konkreta resultat på regional och lokal nivå.

Jag anser att strategins framgångar huvudsakligen kommer att bero på hur den genomförs på nationell, lokal och regional nivå.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Under Europeiska rådets informella möte som hölls den 11 februari antog stats- och regeringscheferna en förklaring för att stödja Greklands insatser för att råda bot på sin ekonomiska och finansiella situation. Dessutom diskuterades frågan om vad EU kommer att stå för 2020, efter Lissabonstrategin.

Jag anser att detta är en röst för solidariteten eftersom vi, när vi ser framåt mot EU 2020, måste arbeta mycket mer för att fullfölja de fastställda prioriteringarna, samtidigt som vi utnyttjar varje regions särdrag och löser deras problem.

Vi måste fortsätta insatserna för att öka den ekonomiska konkurrenskraften och skapa nya arbetstillfällen. Det krävs investeringar inom en rad olika områden, bland annat utbildning och forskning. Jag är fast övertygad om att varje regions och varje EU-medlemsstats särskilda problem kommer att analyseras och hanteras på lämpligt sätt, på grundval av solidaritetsprincipen, så att vi kan uppnå de mål som vi kommer att sätta för 2020.

Investeringarna i utbildning måste backas upp med infrastruktur för att stödja den praktiska tillämpningen av kunskap, social sammanhållning och en övergripande ökning av EU:s ekonomiska konkurrenskraft.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Herr talman! Av rådets slutsatser, av den debatt som följde vid parlamentets sammanträde i Bryssel och av den hållning som därefter intogs av den ansvarige kommissionsledamoten och av flera medlemsstaters stats- och regeringschefer, framgår det tydligt att vi i kristider och när vissa medlemsstater står inför allvarliga ekonomiska problem, bland annat, och inom ramen för den monetära unionen, behöver europeisk solidaritet och ny politik för att bekämpa spekulationsattacker mot vissa medlemsstater.

De ståndpunkter som nu intas i samband med inrättandet av EU-institutioner och strukturer för att komma till rätta med sådana problem, t.ex. en europeisk monetär fond, är mycket viktiga. Vi förväntar oss en hel del från rådet i framtiden och hoppas att effektiva åtgärder vidtas för att hantera problemen i dessa kritiska tider.

  Viktor Uspaskich (ALDE). – (LT) Mina damer och herrar! Jag vill tala om framtidsstrategin EU 2020. I princip stöder vi alla initiativ för att förbättra situationen i EU, men det innebär inte att det inte finns utrymme för kritik och förbättringar. Enligt min åsikt gäller detta även EU 2020-strategin. Vare sig vi vill eller inte måste vi sudda ut gränserna mellan nationalstaternas ekonomiska regler en aning. Jag talar naturligtvis inte om områden som kultur, tradition eller nationellt arv i det här sammanhanget. Men vi måste betona att EU-marknaden är en gemensam marknad i ekonomiska termer. Annars skulle det vara samma sak som om en stat börjar tillämpa olika villkor för olika regioner. Därför spelar det ingen roll hur mycket de stora och de små medlemsstaterna spjärnar emot, vi måste helt enkelt sätta ett slutdatum för genomförandet av gemensamma ekonomiska villkor i EU. Jag välkomnar även att utvecklingen av den högteknologiska kunskapsekonomin och vetenskap uppmärksammas. Vi måste emellertid inse att varje EU- …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Jag är ledsen, men jag tror att vi har hört tillräckligt. Tack så mycket, herr Uspaskich. Jag har stängt av er mikrofon.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag röstade mot betänkandet eftersom EU 2020-strategin följer samma misslyckade nyliberala väg som Lissabonstrategin, som ledde till att de regionala och sociala orättvisorna förvärrades, ökade fattigdomen och arbetslösheten och var den grundläggande orsaken till krisen i EU. Vi behöver därför en radikal förändring av ramen för den ekonomiska och sociala politiken, så att politiken kretsar kring full sysselsättning och starkare sociala rättigheter.

När krisen bröt ut låg EU-ledarna lågt vid det informella toppmötet, och lät varje medlemsstat hantera problemen på egen hand, och nu vill de övervaka de offentliga underskotten. De behandlade Grekland som det svarta fåret och vill att stränga åtgärder vidtas, till nackdel för arbetstagarna i Grekland och i andra länder.

Den antisociala och utvecklingsfientliga stabilitetspakten måste därför ersättas av en utvecklings- och expansionspakt, enligt de linjer som beskrivs i det förslag som lagts fram av gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster.

  Filip Kaczmarek (PPE). – (PL) Europeiska unionen behöver otvivelaktigt en ny strategi så att vi kan utforma vårt svar på den ekonomiska och sociala krisen. En viktig faktor i strategin bör vara en förstärkning av den fria rörligheten för personer, för alla grupper: arbetstagare, affärsfolk, forskare, studenter och till och med pensionärer, och den målsättningen finns med i vår resolution. Ett annat bra inslag är den ökade betoningen på stödet till små och medelstora företag. Om inte dessa företag kan utvecklas kommer det inte att bli möjligt att förbättra situationen i unionen.

En del anser att det sägs för lite i strategin om sammanhållningspolitiken. Jag vet inte om jag håller med om det, eftersom strategin faktiskt innehåller ett avsnitt om sammanhållningspolitikens grundläggande betydelse för unionens framtid. Däremot vet jag att om detta inte genomförs i praktiken kommer ingen strategi att förbättra situationen.

  Vito Bonsignore (PPE). – (IT) Herr talman! Det är dags att vi blir politiskt myndiga. Krisen har visat att de centrala EU-organen måste visa auktoritet och arbeta för ökad samordning och vägledning, det krävs ökade resurser för infrastruktur och en starkare inriktning på att ge verkligt stöd till små och medelstora företag.

Vi måste uppbåda en stor insats för att fullborda den inre marknaden, och vi är i brådskande behov av en gemensam skattepolitik. Tidigare blundade många för det skräp som de amerikanska bankerna dumpade på den globala marknaden, och tog sin tillflykt till meningslösa formaliteter, även inom unionen. Det är dags att visa ansvarskänsla och mod. Den resolution som min grupp och jag röstade för innehåller en del av de sakerna, men jag anser att ordförande José Manuel Barroso, rådet och parlamentet bör vara modigare.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Den nya EU 2020-strategin är i själva verket Lissabonstrategins lillebror. Den följer storebrors exempel, och kommer inte att bli godkänd i några prov eller kvalificera sig för något över huvud taget.

Samtidigt som EU-ledarna talade om behovet av att anta Lissabonstrategin begränsade medlemsstaterna den fria rörligheten för arbetstagare, och även för tjänster. Den nya strategin är naturligtvis lite bättre än versionen för några månader sedan, där det inte stod något alls om sammanhållning. För närvarande är strategin dock mer en önskelista. Vi kommer att bekräfta strategin i EU:s sjuåriga budget från 2014. Jag hoppas att den inte kommer att bidra till att de gamla medlemsstaterna tillåts dominera över de nya.

  Zoltán Balczó (NI). – (HU) Jag röstade mot EU 2020-strategin. Anledningen till det är att den tydligt bekänner sin tro på den nyliberala ekonomiska politiken. Man tar tydligt avstånd från protektionistisk ekonomisk politik, dvs. att staten spelar en roll i ekonomin. Ändå har den finansiella och ekonomiska världskrisen visat att vi inte kan lämna några beslut åt marknaden. Dessutom framgår strategins imperialistiska inställning tydligt. Det fastställs att reglerna kommer att träda i kraft automatiskt om inte medlemsstaterna införlivar dem i tid. Man vill inrätta en ny europeisk tillsynsmyndighet, och av vissa avsnitt framgår det också tydligt att syftet är att använda bindande rättsakter för att nå resultat, snarare än att ge utrymme för självständiga beslut. Av dessa skäl röstade vi mot.

  Inés Ayala Sender (S&D). – (ES) Herr talman! Som ledamot av budgetkontrollutskottet vill jag säga att jag naturligtvis röstade för EU 2020-strategin, eftersom jag anser att det är viktigt att parlamentet yttrar sig om den. Jag har dock en reservation som jag skulle vilja förklara för kammaren, nämligen ordalydelsen i punkt 18, som antyder något som är falskt. Det vill säga, något som inte är sant.

Det står att revisionsrätten har kritiserat kommissionen och medlemsstaterna, när det i själva verket är tvärtom. Förvaltningen av 80 procent av unionens budget har inte kritiserats. I stället har revisionsrätten i år, för första gången på elva år, berömt oss och avgett en positiv revisionsförklaring för drygt 33 procent av den budget som förvaltas av medlemsstaterna, dvs. jordbruksutgifterna, och har berömt oss för att vi har förbättrat övervakningssystemet och att det nu fungerar bättre.

Jag anser därför att ordalydelsen i punkt 18 kommer att ge upphov till ett missförstånd bland allmänheten om att 80 procent av budgeten förvaltas dåligt och att vi har kritiserats för detta. Jag vill klargöra detta för er, mina damer och herrar, och för den europeiska allmänhetens skull.

Resolutionsförslag: RC-B7-0136/2010

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE). – (RO) Jag röstade mot resolutionsförslaget om Goldstonerapporten, även om rapporten vid första anblicken verkade vara ett välment initiativ för att noggrant analysera konflikten mellan Israel och Palestina och söka de bästa lösningarna för att råda bot på situationen i regionen.

Jag skulle emellertid ha velat att rapporten hade varit mer objektiv, i linje med bestämmelserna i internationell och humanitär rätt. I själva verket var det en mycket obehaglig överraskning att konstatera att den israeliska regeringen i rapporten mäts med samma måttstock som Hamas, som vilket vi vet är en organisation som står med på EU:s lista över terroristorganisationer. Jag anser därför inte att Goldstonerapporten på något sätt kommer att bidra till att lindra konflikten mellan Israel och Palestina, eller spänningarna och det allmänna läget i regionen. Därför röstade jag mot resolutionsförslaget om rapporten.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Författarna till den rapport som tagits fram av domare Richard Goldstones grupp är enligt min åsikt internationellt erkända experter, och vi har ingen anledning att tvivla på deras insikt och objektivitet. Rapporten är opartisk och välavvägd, och därför måste vi skapa de nödvändiga förutsättningarna för att genomföra rapportens rekommendationer. Jag röstade för resolutionsförslaget om rapporten även om jag inte håller med om alla punkter, men det är bra att parlamentet har intagit den här ståndpunkten i dag. Förhoppningsvis kommer detta att bidra till att begränsa de stridande parternas framfart, och på lång sikt till att uppnå den så efterlängtade varaktiga freden i Mellanöstern.

  Krisztina Morvai (NI). – (HU) I december 2008 genomförde Israel en brutal attack på Gazaremsan, som ledde till att över 1 400 människor dog, de flesta civila, däribland 450 barn. Dessa grymheter exponeras i Goldstonerapporten genom objektiva metoder och en omfattande insamling av vittnesmål, och man anger i detalj vilka internationella rättsregler som Israel har kränkt genom sin brutala aktion. Delegationen för Jobbik-rörelsen för ett bättre Ungern i Europaparlamentet röstade naturligtvis för parlamentets resolution om att godta och genomföra Goldstonerekommendationerna, och samtidigt ber vi de palestinska offren om ursäkt eftersom den ungerska regeringen, skamligt och fullständigt i strid mot den ungerska allmänna opinionen, kontinuerligt intar en ståndpunkt mot Goldstonerapporten i internationella forum.

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Herr talman! Goldstonerapporten är för partisk. Israel har fått skulden för alltför många saker, trots att det var Hamas som missbrukade civila mål och utnyttjade civilbefolkningen som skydd för att gömma vapendepåer och som mänskliga sköldar. Tyvärr nämns detta över huvud taget inte i Richard Goldstones rapport.

Den partiska inriktningen beror antagligen på att länder som Saudiarabien, Libyen och Pakistan ledde den behöriga FN-kommitténs utarbetande av rapporten. Dessa länder är inte direkt världsberömda för sina framstående meriter när det gäller demokrati och yttrandefrihet. Det som händer om man har att göra med länder av det här slaget är att de smittar av sig till slut. Tyvärr är det vad som även har styrt Richard Goldstone och därför röstade jag mot Europaparlamentets gemensamma resolution. Faktum är att resolutionen är lika partisk som Goldstonerapporten.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag röstade mot resolutionsförslaget om Goldstonerapporten. Jag anser att det är en skam att Europaparlamentet antog den här resolutionen, om än med en knapp majoritet, eftersom det var ett mycket partiskt agerande, och det måste sägas att det rådde stor intern oenighet här i parlamentet.

Jag vill kommentera en punkt. Över 600 ledamöter av Europaparlamentet röstade helt rätt för att Hamas ska betraktas som en terroristorganisation. Trots att vi nästan enhälligt enades om att Hamas är en terroristorganisation röstade vi, eller åtminstone majoriteten här i kammaren, för resolutionen om denna rapport och verkade instämma i rapportens åtgärder, och alla de 8 000 raketer som Hamas har skjutit mot israeliska civila centrum.

Jag anser att Israel är hotat, och det var därför landet var tvunget att försvara sin civilbefolkning. Med tanke på det är det verkligen sorgligt att denna mycket partiska rapport röstades igenom, om än med en knapp majoritet. Jag hoppas att en sådan allvarlig plump i våra meriter inte kommer att inträffa igen, men som européer kommer vi däremot att kämpa mycket hårt för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, och göra mer för att inrätta demokrati i Mellanöstern.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Domare Richard Goldstone kan sannerligen inte betraktas som ett mönster av objektivitet. Jag röstade mot resolutionsförslaget om den här rapporten eftersom jag har ett intryck av att syftet med rapporten är att ge en svartvit bild av Mellanöstern, där Israel spelar ”Schwartz”-rollen – skurken i dramat. Situationen är i själva verket mycket mer komplicerad än så. Jag anser att vi bör undvika partiska, entydiga bedömningar. Jag har personligen besökt en plats vid namn Sderot – och jag tror att även ni har varit där, herr talman – som har varit målet för flera hundra missiler som avfyrats av Hamas-stridande, som Hannu Takkula sade alldeles nyss. Därför anser jag att den här rapporten inte är något som Europaparlamentet direkt bör skryta med i framtiden.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Vi har hört en hel del om proportionalitet i den här debatten, och jag undrar vad det är som motståndarna till Israel skulle anse vara proportionerligt. Jag undrar om de skulle ha föredragit att den judiska staten helt enkelt hade låtit en motsvarande mängd artilleri regna ned på måfå över Gaza. Vad hade varit en proportionerlig reaktion?

Jag vill även granska proportionaliteten, eller bristen på proportionalitet, i denna rapport. När man läser Goldstonerapporten får man en skrämmande känsla av att man läser om ett våldsamt överfall, där författaren har glömt att nämna att händelserna inträffade under en boxningsmatch. De har helt tagits ur sitt sammanhang.

Jag säger inte att Israel är höjt över all kritik, och inte heller att operation Cast Lead är det. Det har begåtts misstag. Israel vill nå ett läge med en stabil palestinsk enhet som kan vara en god granne, men Palestinas strategi att bryta ned infrastrukturen har fördröjt insatserna att nå det målet. Den partiska inställningen och tonen i rapporten har likaså lett till att tanken om en tvåstatslösning, med en israelisk enhet och en palestinsk enhet som lever sida vid sida i fred som fredliga grannar, har blivit ännu mer avlägsen.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Delegationen för det tyska Freie Demokratische Partei (FDP) i Europaparlamentet röstade i dag mot resolutionen från flera grupper om genomförandet av Goldstonerekommendationerna. Man kan inte rösta för en rapport där mandatet var ytterst kontroversiellt – inte en enda EU-medlemsstat har stött det. Vi kan inte stödja en rapport som likställer det demokratiska Israel med en grupp som EU officiellt har listat som en terroristorganisation och där man inte överväger de djupare orsakerna till konflikten i rimlig utsträckning.

Vår röst innebär emellertid inte att vi skulle avvisa en utredning av händelserna i samband med operation Cast Lead. Snarare tvärtom. Israel bör absolut grundligt utreda alla aspekter av operationen, och om det skedde lagöverträdelser måste de straffas. Vår röst innebär inte heller att vi stöder den israeliska regeringens politik i fredsprocessen. Vi gläder oss enormt över tecknen på att israelerna och palestinierna har återupptagit samtalen, om än indirekt för tillfället.

Den amerikanske vicepresidenten Joe Bidens besök visar även att Obama-administrationen menar allvar med sina insatser att nå en varaktig fred i regionen. Den har vårt stöd i dessa insatser. Det gör det ännu svårare att förstå Israels avfärdande av vicepresidenten eftersom uppförandet av ytterligare bosättningar på Västbanken godkändes medan han fortfarande var kvar på besök – en åtgärd som gav upphov till helt rättvis kritik, och inte bara från palestinierna.

Resolutionsförslag: RC-B7-0134/2010

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Jag är övertygad om att Euroepiska unionen måste sända en tydlig signal till Vitryssland om att unionen inte är beredd att ta frågan om ömsesidiga förbindelser under övervägande igen om inte Vittryssland avstår från att kränka de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna och inte vidtar åtgärder för att komma till rätta med detta problem.

Samtidigt vill jag uttrycka min indignation över den vitryske presidentens dekret om kontroll av Internet, vilket i många punkter är ett tydligt förnekande av yttrande- och pressfriheten. En sådan rättslig åtgärd begränsar friheten och demokratin i Vitryssland och fördjupar medborgarnas och andra länders misstroende, däribland EU:s, mot de vitryska statliga myndigheterna och deras företrädare. Med tanke på den senaste tidens gripanden av oppositionella företrädare för det civila samhället och demokratirörelser, är det omöjligt att inte uppmärksamma sambandet mellan den korta tid mellan dekretets ikraftträdande i juli i år och det kommande presidentvalet i början av nästa år.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Jag vill tacka mina ledamotskolleger för att ha utarbetat denna resolution och för att den antogs av Europaparlamentet.

Genom att stödja resolutionen uttrycker vi vårt stöd för försvaret av medborgarnas grundläggande rättigheter och friheter, inklusive nationella minoriteter. Samtidigt är resolutionen ett initiativ för att försvara de grundläggande principerna om demokrati och tolerans, som utgör grunden för EU. Jag är nöjd med parlamentets officiella ståndpunkt i den här frågan, som stöder den polska minoriteten i Vitryssland.

Jag vill ta detta tillfälle i akt för att påpeka att EU-medlemsstaterna bör föregå med gott exempel för andra länder och för våra grannar, och att vi dessutom bör se till att rättigheterna för nationella minoriteter i våra egna medlemsstater respekteras fullständigt.

  Filip Kaczmarek (PPE). – (PL) Jag röstade för antagandet av resolutionen om Vitryssland. I resolutionen kräver vi att Polackernas förbund, som leds av Andżelika Borys, lagligförklaras i Vitryssland, och vi uttrycker vår solidaritet med alla vitryska medborgare som inte kan utnyttja sina medborgerliga rättigheter fullt ut.

I går fick jag ett brev från Vitrysslands ambassadör till Polen. Han uttrycker oro över avsikterna hos de ledamöter av Europaparlamentet som ville att resolutionen skulle antas. Enligt hans åsikt hade dessa avsikter sitt ursprung i en icke-objektiv täckning av situationen i Vitryssland i polska medier. Det är inte sant. De avsikter som ligger bakom resolutionen är mycket mer djupgående än så. De handlar om att respektera medborgarnas grundläggande rättigheter, respektera minoriteternas rättigheter och garantera minimistandarder, och följaktligen om Vitrysslands och vitryssarnas bästa.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Herr talman! Jag stödde resolutionen om situationen för det civila samhället och nationella minoriteter i Vitryssland, och i dag vill jag återigen uttrycka min djupa oro över den senaste tidens människorättskränkningar i Vitryssland mot medlemmar ur det civila samhället och ur nationella minoriteter och deras organisationer. Jag vill uttrycka min fullständiga solidaritet med de medborgare som förhindras att åtnjuta sina fullständiga medborgerliga rättigheter.

Jag vill också starkt fördöma gripandet av Andżelika Borys, ordförande för Polackernas förbund i Vitryssland, och även Anatol Labiedźka, ledaren för oppositionspartiet Förenade medborgarpartiet och ledare för de förenade demokratiska krafterna i Vitryssland, som har varit parlamentets gäst vid flera tillfällen.

Tyvärr kan Vitrysslands folk inte dra fördel av många projekt och förslag som EU finansierar som ett led i vår östra grannskapspolitik.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! När det gäller situationen i Vitryssland anser jag att det är mycket viktigt att vi, som européer, minns våra värden.

Jag vill uppmärksamma er på detta på grund av det beklagliga resultatet av omröstningen om resolutionen om Goldstonerapporten nyss och för att vi i alla frågor, vare sig de handlar om Vitryssland, Mellanöstern, Fjärran Östern eller Afrika, måste minnas de grundläggande principer som vägleder vårt arbete. De är demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. De är hela EU:s rättigheter, det är dessa värden som förenar oss och vi strävar efter att främja dessa mål. Vi måste få fram det budskapet till Vitryssland. Vi måste försäkra oss om att minoriteternas rättigheter respekteras i landet, och även att religiösa minoriteter, som har lidit av förföljelser i flera år, erkänns och att deras mänskliga rättigheter och frihet att utöva en religion också erkänns.

Det är mycket viktigt att vi, som européer, försäkrar oss om att vi även förmedlar det europeiska budskapet till Vitryssland, och på så sätt ingjuter hopp i landet.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Även om jag stöder mycket av det som sägs i resolutionen, undrar jag om vi verkligen är bäst lämpade att föreläsa för Vitryssland om brister i landets demokrati. Vi klagar över att Vitryssland har ett svagt nickedocksparlament, men se er omkring. Här nickar vi fogligt ja till besluten från vår politbyrå med sina 27 medlemmar. Vi klagar över att Vitryssland visserligen håller val, men att de manipulerar dem, medan vi för vår del håller folkomröstningar enligt alla lagens regler, men sedan struntar i resultatet. Vi klagar över att den sovjetiska apparaten har överlevt där, men samtidigt behåller vi vår gemensamma jordbrukspolitik, vårt sociala kapitel, vår 48-timmarsvecka och resten av eurokorporatismens apparat.

Det är faktiskt något av ett under att det gamla systemets kommunistpartier i de stater som ingick i den ekonomiska sammanslutningen Comecon ledde jakampanjen när deras länder ansökte om att ansluta sig till Evropeyskiy soyuz. För en del av dem kändes det faktiskt som att komma hem, och jag påminns om den kusliga upplösningen i boken Djurfarmen, där djuren ser från människan till grisen och redan märker att de inte kan avgöra vem som är vem.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Förutom att jag ifrågasätter det faktiska innehållet i den här resolutionen, ifrågasätter jag även resolutionens principer.

Franska, flamländska, ungerska, tyska och österrikiska patrioter utsätts för en ständig rättslig, yrkesmässig och politisk förföljelse, vilket inte bara bemöts med likgiltighet från parlamentets sida, utan tvärtom sker med parlamentets stöd, som gör anspråk på att föregå med gott exempel för praktiskt taget hela världen, speciellt för länderna utanför våra egna gränser.

Förra veckan antog vi till exempel en resolution om Ukraina, som innehöll en punkt som många ukrainska patrioter fullt förståeligt finner förolämpande mot deras nationella hjälte, Stepan Bandera. Han försökte visserligen, under ytterst svåra omständigheter, skapa ett band mellan två former av totalitarism, Hitler- och Sovjettotalitarismen. Det gör honom inte till mindre av en hjälte för många ukrainare, som med all rätt kände sig förödmjukade av majoriteten av parlamentet.

Nationalhjältar har oftast slagits mot sina grannar. Tar min vän Nick Griffin, en sann brittisk patriot, illa upp över att Jeanne d’Arc är en nationell hjältinna för oss? Verkligen inte! Personligen skulle jag vilja att parlamentet uttryckte samma reservationer när det gäller hjältar från andra länder.

Resolutionsförslag: B7-0133/2010

  Kay Swinburne, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! ECR-gruppen inser att sektorn för finansiella tjänster inte kan förvänta sig att den ska undkomma krisen oskadd. Vårdslöst uppförande har gett upphov till enorma skador, och kostnaden för att städa upp oredan måste bäras av dem som var inblandade. Dessutom måste nya system införas så att vi försäkrar oss om att detta aldrig händer igen, och att det finns medel tillgängliga vid nödsituationer för att stabilisera systemfelen.

Inom ramen för en internationell överenskommelse är det möjligt att tiden nu är kommen för någon form av skatt på finansiella transaktioner. Vilka tvivel man än har om huruvida det är praktiskt att införa ett sådant system eller inte, bör ingen åtgärd uteslutas så länge den har stöd av hela världssamfundet och så länge det finns garantier för att se till att den fungerar och den inte kan undvikas.

Vi stöder merparten av dagens resolution, men vi har invändningar mot punkt 7, av två skäl. För det första motsätter vi oss att EU ska ha befogenheter på beskattningsområdet. I denna punkt, hur noggrant formulerad den än kan vara – antyds att detta är ett önskvärt resultat. För det andra bör poängen med en skatt på finansiella transaktioner inte vara att få ihop pengar till favoritprojekt, hur lovvärda de än är. Syftet måste i stället vara att garantera framtida finansiell stabilitet och skydda mot det slags händelser som har utlöst den senaste tidens ekonomiska kaos.

I sin nuvarande form är resolutionen alltför inriktad på en lösning med en transaktionsskatt, som ger EU, inte medlemsstaterna, befogenheter på beskattningsområdet. Det föreslås att de medel som uppbärs ska användas för att finansiera utvecklings- och klimatprojekt i stället för att stabilisera den finansiella sektorn, och det antyds slutligen att en EU-skatt kan vara genomförbar utan globalt deltagande. Därför har vi röstat mot det här resolutionsförslaget.

  Joe Higgins (GUE/NGL). – (EN) Jag lade ned min röst om resolutionen om skatt på finansiella transaktioner eftersom det är hopplöst omöjligt för att hantera den motbjudande antisociala spekulationen i världen, som bedrivs av enorma hedgefonder och så kallade aktade banker som Goldman Sachs.

Wall Street Journal rapporterade nyligen om en privat middag i New York den 8 februari, där ledare för 18 stora hedgefonder deltog, och där man diskuterade spekulationen mot euron. Vid det här laget har dessa finanshajar, kända som hedgefonder, som kontrollerar över 2 000 miljarder euro, medvetet spekulerat mot euron i flera månader, och särskilt mot Grekland, för att roffa åt sig miljarder i privata vinster.

Otroligt nog rör inte kommissionen ens ett finger för att stoppa dem, utan konspirerar faktiskt med dessa finansbrottslingar genom att skälla på Greklands arbetare och fattiga, och kräva att deras levnadsstandard ska offras för att betala den lösensumma som dessa parasiter kräver.

Vi behöver ingen skatt på finansiella transaktioner. Det vi måste göra är att ta offentligt ansvar och demokratisk kontroll över dessa hedgefonder och stora banker för att använda deras enorma resurser till investeringar för att utrota fattigdomen och till samhällets fördel, i stället för att rasera samhället för privat penningbegär.

  Mario Borghezio (EFD). – (IT) Herr talman! Vi lade ned våra röster, men mitt huvudsyfte var att ta ställning mot EU:s och kommissionens tydliga avsikter att införa en skatt, vilket framgår av kommissionsledamot Algirdas Šemetas färska uttalanden till European Voice om det påstått nära förestående införandet av en minimiskatt på emissioner.

Vi är emot förslaget om att bevilja EU befogenheten att uppbära direkta skatter, vilket skulle vara författningsstridigt i nästan alla medlemsstater, eftersom det strider mot principen om ingen beskattning utan representation. Vi kommer att göra allt för att motsätta oss alla försök att införa en direkt skatt, och även stödja oss på den tyska författningsdomstolens utslag från juni 2009.

Jag vill påminna er om att ordförande Herman Van Rompuy antydde detta när han, vid ett mystiskt möte som hölls en vecka före hans utnämning till Bilderberg-gruppen, som inte direkt är känd som den öppnaste gruppen i världen, meddelade – och även gav sitt stöd till – ett förslag om en europeisk direkt skatt på koldioxid, vilket skulle orsaka en omedelbar höjning av bränslepriserna, tjänster etc. och därför skulle skada EU-medborgarna.

Denna EU-skatt är författningsstridig.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Jag är inte övertygad om argumenten för en skatt på finansiella transaktioner, men jag har förståelse för de uppriktiga motiven hos anhängarna av detta förslag. Det är en fråga där man, även om det råder samförstånd, kan dra olika slutsatser.

Det som helt saknar grund är dock förslaget om att en sådan skatt skulle införas bara i EU. En Tobinskatt som endast tillämpas regionalt skulle leda till en kapitalflykt till de jurisdiktioner som inte har en sådan skatt, så varför röstade parlamentet med så stor majoritet för ett system som kommer att försätta EU i ett ofördelaktigt läge?

Svaret är att det uppfyller alla önskemål hos en viss typ av ledamöter här i parlamentet. Förslaget utgör en attack mot bankirerna, mot City of London, och framför allt så förser det EU med ett oberoende flöde av inkomster, vilket innebär att EU inte behöver gå till medlemsstaterna.

I detta förslag, tillsammans med flera andra kommande förslag om harmonisering av den finansiella tillsynen, direktivet om förvaltning av alternativa investeringsfonder och så vidare, ser vi ett enormt hot mot City of London och vi ser ett EU som blir utlämnat åt fattigdom och förlorar all betydelse.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! Alla som analyserar den rådande finanskrisen kommer att undra hur vi kunde låta regleringen och tillsynen leda till en situation där vi till slut fick banker som bedömdes vara för stora för att gå omkull och miljarder av skattebetalarnas pengar användes för att stötta dessa banker.

När man överväger förslaget om en global skatt på finansiella transaktioner kan det därför verka rimligt om vi vill hjälpa offren för finanskrisen och även hjälpa människorna i fattigare länder.

Men om vi tänker på hur detta faktiskt skulle genomföras, och på de verkliga effekterna, och om vi följer det längs kedjan inom finansmarknaden, skulle vi i själva verket upptäcka att bankerna vältrar över kostnaderna på sina kunder. Detta skulle även inverka starkt på dem av oss som vill handla med utvecklingsländer eller på företagare i utvecklingsländer som vill handla med resten av världen, och skulle dessutom slå hårt mot kostnaderna för försäkringar, som är en så viktig del av den internationella handeln.

Om vi verkligen vill ta itu med det här problemet borde vi inte lämna över miljarder av skattebetalarnas pengar till korrupta eller odugliga regeringar. Vi borde försäkra oss om att vi häver tullmurarna i både EU och i fattiga länder, för att hjälpa företagare i fattigare länder att skapa välstånd och hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen.

Resolutionsförslag: B7-0132/2010

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Jag uppskattar Europeiska unionens insatser att införa ett gemensamt system för banktransaktioner inom euroområdet.

Jag är dock rädd för att dessa nya regler kommer att missbrukas av bankerna för att höja de avgifter som de tar ut av sina kunder. Om våra banker å ena sidan pressas av EU att justera betalningarna för gränsöverskridande betalningstransaktioner i euroområdet (Sepa) så att de ligger på samma nivå som interna överföringar, kommer avgifterna för att sätta in och ta ut pengar på bankkontoren att öka samtidigt. Vi har alla klart för oss att bankernas kostnader för att hantera kontanter vid bankkontoren i samband med de nya reglerna inte har ändrats alls.

Därför måste vi tydligt förklara att bankernas utnyttjande av de nya regler som har införts i euroområdet för att på så sätt öka sina vinster på våra medborgares bekostnad är uppenbara dumheter. Det bör följaktligen vara vår skyldighet att noggrant övervaka hur de nya bestämmelserna om finansiella institutioner tillämpas.

Resolutionsförslag: RC-B7-0154/2010

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Jag röstade för antagandet av resolutionen eftersom jag, som företrädare för mina väljare, inte kan godta att några beslut fattas bakom deras rygg eller mot deras vilja. Europaparlamentet har fått nya befogenheter i och med Lissabonfördraget, vilket också är skälet till att parlamentet måste kunna vaka över medborgarnas rättigheter.

Jag håller med resolutionens författare, som kritiserar att kommissionens förhandlingar om handelsavtalet för bekämpning av varumärkesförfalskning (Acta) hålls hemliga och bristen på samarbete med Europaparlamentet i den här frågan. Detta agerande strider mot gällande EU-rätt om allmän tillgång till information om de offentliga myndigheternas verksamhet och begränsar även rätten till integritetsskydd. Det är därför bra att Europaparlamentet har tagit upp frågan om insyn i kommissionens förhandlingar och frågan om varumärkesförfalskning och hur man kan förhindra detta.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! När det gäller handelsavtalet för bekämpning av varumärkesförfalskning (Acta) saknas det fullständigt insyn i de pågående förhandlingarna. Att tillämpa den gällande förhandlingsformeln för att uppnå ett globalt avtal strider fullständigt mot de öppna och demokratiska processer som vi kan förvänta oss av våra lagstiftare. Oavsett avtalets innehåll är det oacceptabelt att undvika offentlig kontroll vid utformningen av politik som direkt kommer att påverka så många EU-medborgare.

Innehållsmässigt måste vi ägna stor uppmärksamhet åt Europeiska datatillsynsmannen, som har utfärdat ett yttrande i mycket allvarliga ordalag om dessa förhandlingar. Han uppmanar starkt kommissionen att inrätta en offentlig och öppen dialog om Acta. Han förklarar även att immaterialrätten visserligen är viktig för samhället och måste skyddas, men den får inte ha företräde framför enskilda personers rätt till integritetsskydd, dataskydd och andra rättigheter, såsom oskuldspresumtion, effektivt rättsligt skydd och yttrandefrihet. Slutligen förklarar han att ett ”three strikes”-förfarande för att koppla från Internet allvarligt skulle begränsa EU-medborgarnas grundläggande rättigheter och friheter.

Detta är en mycket viktig fråga för alla EU-medborgare, och kommissionens och parlamentets sätt att hantera den kommer att säga mycket om deras ansvarsskyldighet och öppenhet.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! En av de viktigaste sakerna med det här resolutionsförslaget var att vi lyckades skapa en allians genom hela parlamentet.

Vi var alla eniga om att det i avsaknad av meningsfull information kring dessa förhandlingar uppstod rykten i bloggsfären och på andra håll om förslag om att konfiskera bärbara datorer och mp3-spelare vid gränserna. Hela parlamentet hade en sak klar för sig, nämligen att vi behövde mer information om och insyn i förhandlingarna om handelsavtalet för bekämpning av varumärkesförfalskning.

I går kväll hörde kommissionsledamoten budskapet högt och tydligt, och jag är mycket nöjd över att han har lovat att ge oss mer information. Om kommissionen förhandlar på 27 medlemsstaters och EU:s vägnar är det absolut nödvändigt att vi vet vilken förhandlingspositionen är, och även att det görs en fullständig konsekvensanalys av förslagen för att visa hur de kommer att påverka EU-industrin.

Jag välkomnar kommissionsledamotens kommentarer i går kväll och ser fram emot ökad insyn.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Det som oroar mig är kommissionens metoder och förfaranden för förhandlingarna om handelsavtalet för bekämpning av varumärkesförfalskning (Acta).

Förhandlingarna sker i hemlighet, inom stängda dörrar, utan ordentlig information till Europaparlamentet och ledamöterna, trots att det är vi som i slutändan ska godkänna dokumentet. Jag anser att vi måste ändra förfarandena när kommissionen förväntar sig att parlamentet ska ta på sig ansvaret för avtal som läggs fram för det. Det är varken en bra signal till den europeiska allmänheten eller till omvärlden om vi gång på gång måste återförvisa internationella avtal till kommissionen för översyn. Ett sådant agerande tyder inte direkt på en god kommunikation mellan EU:s viktigaste institutioner.

Resolutionsförslag: RC-B7-0181/2010

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! Som många av oss vet genomgår Allmänna preferenssystemet (GSP) en granskning och det gällande systemet löper snart ut.

En mycket viktig aspekt som vi bör tänka på när vi granskar GSP och GSP+ är att det under förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap var många enskilda stater i de föreslagna regionerna som var emot att ingå avtal med EU.

En av de saker som jag alltid har kritiserat med avtalen om ekonomiskt partnerskap är att inställningen till handel i avtalen är att en lösning passar alla. Det var också oroande att en av tjänstemännen under diskussionen med kommissionen meddelade att avtalen om ekonomiskt partnerskap inte bara handlade om handel, utan även om att exportera EU:s modell för regional integration.

Det finns enskilda länder som vill ingå avtal med EU och vill kunna exportera sina varor och tjänster till oss med preferensbehandling. Vi bör därför erbjuda de länder som vill ha ett handelsavtal, men som inte uppfyller kriterierna för avtal om ekonomiskt partnerskap, GSP+ som ett alternativ, och vi måste försöka vara mer flexibla.

Förhoppningsvis kan vi då hjälpa företagare att skapa välstånd och hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen i många av dessa länder.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Nästan omärkligt håller Syd- och Centralamerika på att glida in i en form av autokrati – en slags ny svågerpolitik – ”nycaudillism”. I Nicaragua, Venezuela, Ecuador och Bolivia har vi sett regimer uppkomma som inte är exakt diktatoriska, men sannerligen inte stöder parlamentarisk demokrati – personer som, även om de är legitimt valda, därefter börjar avskaffa all kontroll av deras makt: valkommissionen, högsta domstolen, parlamentskamrarna, och i många fall upplöser sina författningar och skriver om – ”omgrundar” som de kallar det – sina stater enligt socialistiska principer.

När allt detta pågår, vem kritiserar vänstern i den delen av världen? En av de få regimer som verkligen har folkligt stöd –Álvaru Uribes regim i Colombia, som har stöd av mer än tre fjärdedelar av befolkningen eftersom han har återupprättat ordningen i detta olyckliga land och har slagit ned på paramilitärerna från både vänstern och högern. Detta visar på en utomordentlig uppsättning prioriteringar, och det är just den person som vissa här i kammaren har valt att hacka på. De borde skämmas.

(ES) Det är fel att underlätta för paramilitärerna, vilken skam!

Betänkande: Albertini (A7-0023/2010)

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman! Jag tackar min kollega Gabriele Albertini för hans utmärkta arbete med detta centrala tema i EU-politiken. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande har unionen axlat ett större ansvar för den yttre politiken och den gemensamma säkerhetspolitiken, och jag tror att många av oss här hoppas att den institution som vi tillhör kommer att ta på sig ett större ansvar och bli mer delaktig i de yttre frågorna.

Jag håller särskilt med om att unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik bör rådfråga Europaparlamentets ansvariga utskott när hon utser personer till chefsposter vid den europeiska avdelningen för yttre åtgärder som för närvarande håller på att inrättas, och att hon bör försäkra sig om att såväl Europaparlamentet som rådet har tillgång till sekretessbelagd information.

Jag anser därför att den vändpunkt som vi har passerat i och med det här betänkandet är ett första viktigt steg för att skapa en stark europeisk yttre politik, där EU är beslutet att hävda sin roll och sin politiska betydelse på den internationella scenen.

  Nicole Sinclaire (NI). – (EN) Herr talman! Jag röstade emot ändringsförslagen 17D och 19, i vilka man angrep Nato och krävde att Nato-baser skulle bort från EU. Ett av de sista argumenten från dem som tror på det europeiska projektet är att EU har bevarat freden i Europa under de senaste 50 eller 60 åren. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det är lögn och att det faktiskt var Nato som bevarade freden i Europa med sina styrkor.

Jag tycker att det är skamligt att parlamentet har låtit ett sådant ändringsförslag gå till omröstning. Jag lade märke till att den grupp som faktiskt lade fram ändringsförslaget är kvarlevorna av en misslyckad ideologi som höll sitt folk bakom murar och kränkte deras grundläggande mänskliga rättigheter. Det var Natos styrkor som skyddade resten av Europa från denna mardröm. Jag vill förklara min tacksamhet till Förenta staterna, Kanada och övriga Natoländer för att de besparat oss denna mardröm. Jag anser att det ligger i Storbritanniens intresse att tillsammans med alla dessa länder arbeta emot en ny form av totalitarism i form av EU.

Betänkande: Danjean (A7-0026/2010)

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman! Jag röstade för eftersom jag ville betona att vi alla kan ställa oss bakom förhoppningen om att öka den civila och militära samverkan och samarbetet mellan EU och dess medlemsstater, samtidigt som vi respekterar vissa alliansfria eller neutrala ståndpunkter.

Jag anser också att det är viktigt att inrätta en institution för samordningsmekanismer, till exempel ett permanent operationscentrum i EU under ledning av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitiken, som skulle göra det möjligt att effektivt samordna en gemensam planering av civila och militära insatser. Syftet skulle vara att undanröja problem, missförstånd och förseningar, som tyvärr fortfarande uppstår inom det nuvarande systemet.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Tack för ert tålamod. Jag röstade emot betänkandet eftersom man upprepar Lissabonfördragets farliga riktlinjer för EU:s säkerhets- och försvarsstrategi. Man efterlyser med andra ord en militarisering av EU, legitimerar militära insatser, erkänner Natos överlägsenhet och det nära förhållandet mellan Nato och EU, och – i en tid av kris och stora sociala behov – förespråkar man till och med en ökad militär styrka.

Jag anser att EU, nu när världens uppbyggnad är under granskning, mer än någonsin bör anta en fredlig politik och ett annat politiskt synsätt på säkerhet. Man bör följa en oberoende utrikes- och försvarspolitik som är fri från Förenta staterna, försöka lösa internationella meningsskiljaktigheter med politiska medel och gå i bräschen för ökad respekt för internationell rätt och en ökad roll för FN.

Jag anser att en sådan politik bättre avspeglar EU-medborgarnas åsikter.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Lehne (A7-0011/2010)

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Betänkandet har antagits med stor majoritet, vilket visar vikten av små och medelstora företag. I dagsläget är 5,4 miljoner mikroföretag skyldiga att upprätta årsbokslut, trots att deras verksamhet är begränsad till ett visst lokalt område eller en viss region. För företag som inte bedriver gränsöverskridande verksamhet eller inte ens bedriver en riksomfattande verksamhet utgör skyldigheten att upprätta årsbokslut endast en meningslös administrativ börda som innebär en kostnad för dessa vinstdrivande företag (ca 1 170 euro).

Därför rekommenderar man i betänkandet att medlemsstaterna slopar kravet på årsbokslut för vinstdrivande företag som uppfyller två av följande kriterier och därmed räknas som mikroföretag: De totala tillgångarna får uppgå till högst 500 000 euro, nettoomsättningen får inte överstiga 1 miljon euro och/eller de måste i genomsnitt ha tio anställda under hela räkenskapsåret. Mikroföretagen kommer naturligtvis att fortsätta föra bok, i enlighet med varje medlemsstats nationella lagstiftning.

EU måste under den rådande krisen främja små och medelstora företag i den privata sektorn (även mikroföretagen). Samtidigt måste EU i det svåra klimatet även se den privata sektorn som ett upptagningsområde för uppsagda arbetstagare i den statliga eller privata bolagssektorn.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstar för Klaus-Heiner Lehnes betänkande om årsbokslut för mikroföretag eftersom jag stöder aktiva åtgärder för att minska byråkratin och främja små och medelstora företag som i Portugal och övriga Europa står för flest nya arbetstillfällen. Jag vill ta upp frågan om framtida ojämlikheter på den inre marknaden. I och med att medlemsstaterna kommer att kunna välja om de ska tillämpa åtgärden eller inte kommer samma företag att omfattas av olika regler i olika länder.

Vi måste vara noga med att se till att reglerna inte genomförs på ett sätt som får negativa konsekvenser för de pågående insatserna för att bekämpa bedrägerier, skatteflykt och ekonomisk och finansiell brottslighet (på nationell, europeisk eller internationell nivå). Vi måste även vara måna om att skydda aktieägare och fordringsägare.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) De senaste två EU-utvidgningarna har inneburit åtskilliga fördelar för både gamla och nya medlemsstater men har samtidigt inneburit ett antal utmaningar. Jag anser att beslutet att bevilja vissa lättnader för mikroföretag bör regleras på EU-nivå och inte av de enskilda medlemsstaterna. Det är det enda sättet om vi ska kunna minska byråkratin för mikroföretagen och skapa balans. Vi måste särskilt arbeta för att undanröja alla de hinder som hämmar mikroföretagens verksamhet och hindrar människor från att erhålla EU-stöd.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) I onsdags godkände Europaparlamentet ett förslag om att slopa skyldigheten för små och medelstora företag att offentliggöra sina årsbokslut. I ett försök att minska den administrativa bördan föreslog kommissionen att de länder som vill kan undanta sina små och medelstora företag från skyldigheten att offentliggöra sina årsbokslut enligt gällande EU-lagstiftning. Jag var emot förslaget eftersom EU:s rättsliga och harmoniserade ram kommer att försvinna för över 70 procent av de europeiska företagen till följd av kommissionens förslag.

Möjligheten att undanta mikroföretagen från skyldigheten att upprätta och offentliggöra sina årsbokslut kommer inte att minska den administrativa bördan. Jag befarar att om medlemsstaterna inte är konsekventa med att tillämpa möjligheten att undanta mikroföretagen kommer det att leda till en uppdelad inre marknad.

Det är också därför de belgiska Europaparlamentsledamöterna och den belgiska regeringen är starkt kritiska till EU-förslaget (Belgien har också samlat ihop en blockerande minoritet i rådet som fortfarande måste rösta om förslaget).

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Betänkandet om förslaget till direktiv om företagens årsbokslut innebär en friare ram och minskad skyldighet för mikroföretagen att lämna årsbokslut. Syftet med åtgärden är att minska den administrativa bördan och därmed bidra till att öka mikroföretagens konkurrenskraft och ekonomiska tillväxt. Jag välkomnar förslaget från föredraganden som ger medlemsstaterna valfrihet och möjlighet att undanta mikroföretagen från skyldigheten att lämna årsbokslut, det vill säga undanta dem från direktivets tillämpningsområde. Företag som bedriver sin verksamhet på en begränsad regional och lokal marknad och inte bedriver någon gränsöverskridande verksamhet bör inte lastas med ytterligare skyldigheter till följd av EU:s lagstiftning som gäller på EU:s marknad. Av ovannämnda skäl instämmer jag i formuleringarna i betänkandet.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot Klaus-Heiner Lehnes betänkande eftersom slopandet av mikroföretagens skyldighet att upprätta årsbokslut inte kommer att minska företagens verkliga kostnader och kommer att skapa stor rättsosäkerhet. Ett sådant undantag kommer att undergräva det förtroende som behövs i förbindelserna mellan de minsta företagen och tredjepart (kunder, leverantörer, banker).

Det krävs tillförlitlig information för att kunna få lån. Utan underlag lär banker och andra intresserade parter, som fortfarande kommer att behöva informationen, hitta en ursäkt för att minska sin utlåning. Situationen kommer att drabba de allra minsta företagen.

  Astrid Lulling (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade i dag emot Klaus-Heiner Lehnes betänkande eftersom jag anser att de små och medelstora företagens administrativa kostnader måste minskas som ett led i en enhetlig och heltäckande strategi för hela EU.

Om det här förslaget skulle genomföras skulle över 70 procent av EU:s företag – faktiskt över 90 procent i Luxemburg – undantas från kravet att upprätta standardiserade årsbokslut.

Därmed skulle de berörda företagen gå miste om ett viktigt beslutsverktyg för en ansvarsfull förvaltning.

Om medlemsstaterna inte genomför undantaget för mikroföretagen på ett enhetligt sätt – vilket är högst troligt – skulle detta leda till en fragmentering av den gemensamma marknaden.

Åtgärden är därmed olämplig. Det skulle framför allt innebära en nackdel för företag som bedriver gränsöverskridande handel. Den enda vettiga lösningen är att på EU-nivå förenkla reglerna för alla mikroföretag i Europa.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Särskilt i en tid då den ekonomiska krisen har drabbat de små företagen hårt är det vår plikt att försöka se till att de har alla verktyg som skulle kunna hjälpa dem att återhämta sig och på nytt stödja den europeiska ekonomin. Här är det viktigt att minska onödig byråkrati. Jag välkomnar det beslut som antogs i dag. Jag hoppas att så många medlemsstater som möjligt kommer att genomföra det på ett idealiskt och effektivt sätt som gynnar småföretagare och ekonomin i allmänhet.

  Georgios Papastamkos (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för Klaus-Heiner Lehnes betänkande eftersom det ger medlemsstaterna möjlighet att ta hänsyn till de olika efterverkningar som tillämpningen av direktivet kan ha på deras inre angelägenheter, särskilt när det gäller antalet företag som omfattas av dess tillämpningsområde. Mikroföretagens gränsöverskridande verksamhet är av försumbar betydelse. Offentliggörandet av årsbokslut garanterar öppenheten och är en ofrånkomlig förutsättning för att mikroföretagen ska få tillgång till kreditmarknaden, offentligt upphandlade kontrakt och förbindelser med andra företag.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot Klaus-Heiner Lehnes betänkande och kommissionens förslag. De utgör ett steg tillbaka för den inre marknaden och en uppenbar risk att snedvrida konkurrensen mellan europeiska små och medelstora företag.

Låt oss vara tydliga med att konsekvenserna med det här förslaget är oerhört underskattade. Man har vidare inte tagit hänsyn till att varje medlemsstat i frånvaro av ett EU-direktiv kommer att införa sina egna regler på området. Det kommer därför inte som någon överraskning att se att alla organisationer för små och medelstora företag, europeiska organisationer – och i mitt fall även belgiska organisationer, såsom medelklassens fackförening och den belgiska företagarorganisationen – är starkt emot förslaget.

Ja, tusen gånger ja till att minska företagens administrativa börda, särskilt för små och medelstora företag. Det ska dock vara en konsekvent minskning, som man åstadkommer genom att lägga fram ett förslag till allmän översyn av de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Det förslag som lagts fram för oss innebär bland annat att medlemsstaterna ska kunna undanta vissa företag (mikroföretag) från skyldigheten att upprätta och offentliggöra sina årsbokslut. Jag är naturligtvis mycket positiv till att minska den administrativa bördan för företagen, särskilt de små och medelstora företagen och de allra minsta företagen. Kommissionen missar dock målet helt i sitt förslag: För det första är det oklart om det föreslagna systemet verkligen skulle minska företagens administrativa börda (den statistik som sammanställs för närvarande kommer att behöva samlas in på annat sätt). För det andra riskerar texten, som låter medlemsstaterna själva bestämma om de ska tillämpa undantaget eller inte, att fragmentera den inre marknaden (i det högst sannolika scenariot att vissa medlemsstater kommer att tillämpa undantaget och andra inte). Förslaget borde ha dragits tillbaka och hänsyn borde ha tagits till frågan om att förenkla de små företagens administrativa börda (bolagsrätten, förenklade krav på redovisning, bokföring, revision och så vidare) som ett led i den övergripande översynen av de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven som planeras inom en snar framtid. Jag röstade därför emot Klaus-Heiner Lehnes betänkande om årsbokslut i vissa typer av bolag avseende mikroenheter.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Målet med det aktuella förslaget är att förenkla företagsklimatet och framför allt mikroföretagens skyldighet att tillhandahålla finansiell information i syfte att öka deras konkurrenskraft och tillväxtpotential.

Mot bakgrund av detta välkomnar jag ändringarna i betänkandet om att minska mikroföretagens administrativa börda eftersom jag anser att det är en viktig åtgärd för att stimulera den europeiska ekonomin och bekämpa krisen. Det beror på att mikroföretagens verksamhet är begränsad till enskilda lokala eller regionala marknader där upprättandet av årsbokslut blir ett betungande och komplicerat åtagande.

Jag stöder dock inte idén om att undanta mikroföretagen från skyldigheten att lämna årsbokslut. Det är faktiskt upp till varje medlemsstat att avgöra om de ska anta beslutet, eftersom det kan få direkta konsekvenser för bekämpningen av bedrägerier, skatteflykt, ekonomisk och finansiell brottslighet, samt för skyddet av aktieägare och fordringsägare.

Jag anser därför att man bör hitta balanserade lösningar för att anpassa hur åtgärden tillämpas i stället för att i dokumentet ha en specifik skyldighet att föra bok över företagets affärstransaktioner och finansiella situation. Jag röstar därför för betänkandet med viss reservation.

  Marianne Thyssen (PPE), skriftlig. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Parlamentets antagande av Small Business Act i mars 2009 var startskottet för en rad politiska förslag för att förbättra företagsklimatet i Europa för små och medelstora företag, bland annat genom förenklad administration. Slopandet av bokslutskravet för de så kallade mikroföretagen tycks vid första anblicken vara en viktig åtgärd för att förenkla administrationen. Med tanke på hur viktigt det är med finansiell information till alla inblandade, bland annat långivare, skattemyndigheter och handelspartner, kommer detta faktiskt tvärtom att öppna upp för mer onödig byråkrati och högre kostnader. Dessutom förlorar företagen ett användbart verktyg för internt övertagande av företag.

Jag håller dock med utskottet för ekonomi och valutafrågor om att man noggrant bör analysera effekterna av att undanta mikroföretagen och se dem i ljuset av en övergripande översyn av de fjärde och sjunde direktiven. Jag anser att förslaget inte innehåller de verktyg som behövs för att verkligen kunna ta itu med byråkratiproblemet.

Av de skälen röstade jag emot kommissionens förslag. Med tanke på att min ärade kollega Klaus-Heiner Lehnes förslag vilar på samma principer som kommissionens förslag kunde jag inte heller stödja hans betänkande. Jag ser fram emot ett klokt och väl genomtänkt beslut i rådet.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för förslaget att undanta mikroföretag (små företag) från EU:s lagstiftning om redovisningsnormer. Det här är ett oerhört viktigt förslag eftersom det kommer att minska den byråkratiska bördan för små företag och hjälpa över fem miljoner företag att spara runt 1 000 brittiska pund vardera. EU har åtagit sig att minska bördan för små och medelstora företag med 25 procent till 2012 och den här lagen är ett viktigt steg i arbetet med att nå detta mål. Dessa små företag blir i framtiden ofta framgångsrika arbetsgivare och de måste främjas, framför allt i en lågkonjunktur.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Klaus-Heiner Lehnes betänkande om årsbokslut i mikroföretag: även om jag anser att kommissionens konsekvensanalys är ofullständig och otillräcklig ville jag anta en ståndpunkt som var tydligt för en förenkling av redovisningskraven för de allra minsta företagen. Ur ett ekonomiskt och socialt perspektiv är det inte rimligt att de allra minsta företagen ska omfattas av samma administrativa krav som mycket större företag. Över 85 procent av de europeiska företagen är mycket små. De är med andra ord stommen i vår ekonomi som verkligen behöver en skjuts framåt. Jag anser därför att en harmoniserad minskning av kraven är rätt väg att gå. En förutsättning är dock att det inte begränsar företagens möjlighet att få lån. Det bör därför genomföras en övergripande analys där hänsyn tas till hela det ekonomiska klimat som de allra minsta företagen befinner sig i, deras kontakter med bankerna, med ledningscentrum – i de franska företagens fall – och naturligtvis med kunderna. Vi bör inte alltid tänka i termer av skyldigheter utan lita på våra företagare och hantverkare som behöver en minskad administrativ börda.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot förslaget eftersom det på lång sikt kommer att slå tillbaka på de små och medelstora företagen. Det kommer att minska företagens tillgång till kredit, minska öppenheten och det förtroende som behövs för att kunna driva företagen och skapa en dynamisk verksamhet. Jag anser inte att man å ena sidan kan kräva större öppenhet av bankerna genom att kritisera dem för den bristande öppenhet på finansmarknaderna som ledde till den rådande krisen och å andra sidan avskaffa de öppenhetsverktyg som de ekonomiska aktörerna själva behöver och som behövs för den ekonomiska tillsynspolitik som vi vill bedriva på EU-nivå. Det är fortfarande angeläget att förenkla redovisningskraven för små och medelstora företag, särskilt för de allra minsta företagen. Kommissionen måste snarast se över de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven som i sig kan utgöra en omfattande, rättvis och konsekvent lösning.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar antagandet av Klaus-Heiner Lehnes betänkande som säkert kommer att bidra till att minska mikroföretagens administrativa börda. De små företagen klagar ofta på alltför mycket reglering, för stora bördor och för mycket byråkrati, som ofta äventyrar deras ekonomiska överlevnad. Mikroföretagen har rätt när de menar att de inte bör omfattas av samma regler och förordningar som större företag. Vi får hoppas att de regler som föreslås i betänkandet kommer att leda till högre omsättning och ökad konkurrenskraft för mikroföretagen. Betänkandet ger fortfarande medlemsstaterna flexibilitet att genomföra direktivet vid lämpligast möjliga tidpunkt för att undvika de problem som kan uppstå till följd av den minskade regleringen. Mikroföretagen kommer dock att kunna fortsätta att upprätta årsbokslut på frivillig basis, lämna in dem för revision och skicka dem till det nationella registret. Mikroföretagen kommer att fortsätta att föra bok över försäljning och transaktioner i administrations- och beskattningssyfte. Kommissionen beräknar att de 5 941 844 mikroföretagen totalt kommer att spara 5,9–6,9 miljarder euro om alla medlemsstater antar undantaget. I Portugal skulle 356 140 portugisiska företag omfattas av undantaget om det antogs av den portugisiska regeringen.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot det förslag till direktiv om årsbokslut i vissa typer av bolag som antogs onsdagen den 10 mars 2010. Samtidigt som jag är för en kraftig minskning av de små och medelstora företagens administrativa börda anser jag dock att redovisningskraven även utgör ett viktigt förvaltningsredskap för deras externa partner (banker, kunder, leverantörer osv.). Förslaget kommer genom att minska företagens tillgång till kredit på längre sikt att minska öppenheten och det förtroende som behövs för att kunna driva företagen och skapa en dynamisk verksamhet. Det är paradoxalt att å ena sidan kräva större öppenhet av bankerna genom att kritisera dem för den bristande öppenhet på finansmarknaderna som ledde till den rådande krisen och å andra sidan avskaffa de öppenhetsverktyg som de ekonomiska aktörerna själva behöver och som behövs för den ekonomiska tillsynspolitik som vi vill bedriva på EU-nivå.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet stöder i likhet med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén kommissionens mål genom att presentera det här initiativet. Initiativet innebär att mikroföretagen undantas från de administrativa kraven och redovisningskraven som är kostsamma och helt oproportionerliga i förhållande till behoven och de interna strukturerna hos mikroföretagen och de huvudsakliga användarna av finansiell information. Syftet är att ge företagen möjlighet att möta de otaliga strukturella utmaningar som finns i ett komplicerat företag, tack vare det fullständiga genomförandet av den europeiska stadgan för småföretagen och i enlighet med en process som är integrerad i Lissabonstrategin. Jag ser positivt på kommissionens förenklingsförslag. Målet är att se till att regelverket bidrar till att stimulera en företagar- och innovationsanda bland mikro- och småföretagen så att de blir mer konkurrenskraftiga och bättre kan förverkliga den inre marknadens potential. Ett minimikrav bör dock vara att mikroenheterna även fortsättningsvis åläggs att upprätta förteckningar över företagets affärstransaktioner och finansiella situation, varefter medlemsstaterna sedan fritt får tillägga ytterligare skyldigheter. När allt kommer omkring anser jag att vi hjälper små och medelstora företag genom att minska byråkratin och det välkomnar jag.

Förslag till resolution: RC-B7-0151/2010

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom den främjar en ökad ekonomisk samordning mellan de europeiska länderna, och en ökad samstämmighet mellan stabilitets- och tillväxtpakten och övriga EU-strategier. Den främjar även genomförandet av en ambitiös social agenda för att bekämpa arbetslösheten, en ökad flexibilitet i fråga om pensionsålder och små och medelstora företag.

Jag betonar dessutom att reformen innebär att kommissionen ska ge de medlemsstater som genomför EU 2020-strategin nya incitament och i framtiden bestraffa dem som inte gör det. Detta är viktigt om strategin ska lyckas, med tanke på att de problem som vi står inför är gemensamma och kräver en lösning på EU-nivå.

Jag välkomnar även Europeiska rådets beslut på grund av dess ökade strategiska realism som innebär ökad klarhet och färre men kvantifierade mål.

Slutligen kan jag inte låta bli att nämna införandet av jordbruket i strategin, eftersom detta inte fanns med i det ursprungliga förslaget. Detta är med all säkerhet viktigt om EU ska nå sina mål, oavsett om man ser till ekonomin, livsmedel eller miljön, eller om man ser till ökad livskvalitet i landsbygdsområden, som kommer att skapa arbetstillfällen.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) EU 2020-strategin ska lösa de problem som uppstått till följd av den ekonomiska och finansiella krisen med hjälp av åtgärder som är direkt inriktade på känsliga punkter i medlemsstaternas ekonomier. Om Lissabonstrategin inte var helt lyckad på grund av att det fastställdes alltför många mål måste en strategi för att ta sig ur krisen inriktas på ett fåtal, tydliga, kvantifierbara mål. Man bör till exempel presentera lösningar för att effektivt bekämpa arbetslösheten, särskilt bland ungdomar. Man bör främja och tillhandahålla stöd till små och medelstora företag, som skapar flest arbetstillfällen och innovationer, samt öka andelen stöd till forskning och utveckling ur EU:s och medlemsstaternas budget till 3 procent.

Vi måste vara medvetna om att handlingsutrymmet för socialpolitiken i EU kommer att minska i framtiden på grund av den åldrande befolkningen. Samtidigt kommer det att krävas ökade investeringar i teknik och utbildning för att öka produktionen. Om vi vill ha en mer konkurrenskraftig arbetsmarknad måste vi omstrukturera de sociala trygghetssystemen och främja flexiblare arbetsmetoder. Samtidigt måste en sådan strategi främja utvecklingen av produktionsmetoder som respekterar miljön och människors hälsa.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Den 3 mars presenterade kommissionen EU 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla. Det är ett förslag till fem kvantifierbara mål för EU fram till 2020. Målen ska utgöra en ram för processen och omsättas i nationella mål: sysselsättning, forskning och innovation, klimatförändringar och energi, utbildning och fattigdomsbekämpning.

Det är en strategi som är inriktad på konkreta, realistiska och kvantifierbara mål: Sysselsättningen ska öka från 69 procent till minst 75 procent, investeringarna i forskning och utveckling (FoU) ska öka till 3 procent av BNP, fattigdomen ska minska med 25 procent, andelen personer med avbruten skolgång ska minska från 15 till 10 procent och andelen 30-åringar som har en avslutad högre utbildning ska öka från 31 till 40 procent.

Jag röstade för resolutionen om EU 2020-strategin eftersom dess mål anger den kurs som EU bör hålla. Den har ett tydligt och objektivt angreppssätt på de problem som orsakats av den ekonomiska och finansiella krisen när det gäller arbetslösheten, den finansiella regleringen och fattigdomsbekämpningen. Dessa problem kommer att utgöra en referenspunkt som ger oss möjlighet att utvärdera de framsteg som görs.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen. Eftersom vi inte kommer att kunna lösa de rådande sociala och ekonomiska problemen på nationell nivå måste vi lösa dem på europeisk och internationell nivå. EU 2020-strategin bör framför allt vara en effektiv åtgärd för att ta oss ur den ekonomiska och finansiella krisen eftersom målet med strategin är att skapa arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt.

Den stora arbetslösheten i Europa är den viktigaste frågan i de aktuella diskussionerna, eftersom medlemsstaterna står inför en ständigt ökande arbetslöshet där över 23 miljoner män och kvinnor står utan arbete. Det finns därför stora sociala problem och försörjningssvårigheter. Därför ägnar parlamentet i resolutionen mest uppmärksamhet åt att skapa nya arbetstillfällen och bekämpa det sociala utanförskapet.

Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att inte bara beakta arbetslösheten och de sociala problemen utan visa effektiva sätt att lösa problemen så att den nya strategin verkligen påverkar människors liv. Jag vill uppmärksamma det faktum att EU redan har lärt sig av sina misstag då man inte fullt ut har kunnat genomföra målen i Lissabonstrategin tidigare. Den nya strategin för det kommande årtiondet måste därför baseras på ett starkt förvaltningssystem och ansvarstagande. Genom att rösta för resolutionen i dag uppmanar jag kommissionen och Europeiska rådet att koncentrera sig på EU:s största sociala problem och fastställa färre men tydligare och mer realistiska mål som det sedan skulle gå att uppnå.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar de debatter som nyligen hölls under det informella rådsmötet den 11 februari om riktlinjerna för den nya EU 2020-strategin. Jag gratulerar kommissionen till dess initiativ och efterlyser ett ökat samarbete med parlamentet om en sådan viktig fråga för EU:s framtid. Det är viktigt att investera i kunskap och i reformer som främjar teknisk utveckling, innovation och utbildning för att öka välståndet, tillväxten och sysselsättningen på medellång och lång sikt. Jag vill även framhäva vikten av konkreta idéer för strategin, till exempel den digitala agendan. Det är viktigt att göra det mesta av denna potential så att Europa kan återhämta sig från den ekonomiska krisen på ett hållbart sätt. Sammanhållningspolitiken är lika viktig när det gäller att främja tillväxt och sysselsättning. Den regionala dimensionen i EU 2020-strategin bör därför innehålla denna prioritering som en av pelarna för ett rikare, mer blomstrande och rättvisare samhälle. Jag hänvisar till behovet av att utveckla mekanismer för finansiering och styrning med praktiska effekter för att uppfylla strategin.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Det fanns stora förhoppningar på Lissabonstrategin och dess ekonomiska, sociala och miljömässiga mål var lika nödvändiga som ambitiösa. Jag anser att Lissabonstrategins efterföljare, den så kallade EU 2020-strategin, som vi röstade om i dag, är betydligt mindre ambitiös. Även om den fortfarande innehåller vissa mål som ska uppnås, såsom de 3 procent av BNP som ska ägnas åt forskning och bevarandet av stabilitets- och tillväxtpakten (3 procent), är det ändå beklagligt att sysselsättningen och miljödimensionen (som har skurits ned betydligt) inte har någon övergripande plats i den. Vi är fortfarande långt ifrån en verklig, global strategi om hållbar utveckling.

Jag röstade för förslaget eftersom det är helt klart att vi mot bakgrund av krisen och dess många konsekvenser, särskilt för sysselsättningen, inte kan fortsätta att titta på utan att göra någonting. Jag välkomnar antagandet av de punkter som handlar om en ambitiös social agenda och om att öka stödet till små och medelstora företag. Det behövs alltså ett nytt perspektiv. Vi får hoppas att EU 2020-strategin kommer att ge oss det. Vi får framför allt hoppas att de 27 medlemsstaterna kommer att göra sitt yttersta för att genomföra strategin.

  Harlem Désir (S&D), skriftlig. – (FR) Tanken är att EU 2020-strategin ska ersätta Lissabonstrategin. Den riskerar dock framför allt att dra ut på problemen, sluta i samma brist på resultat och skapa samma besvikelse. Den är varken en riktig återhämtningsstrategi eller ett nytt perspektiv för EU:s ekonomi-, social-, budget- och finanspolitik. Det saknas nya instrument för att genomföra de otaliga goda avsikterna.

EU behöver en annan ambition. Medborgarna förväntar sig mer övertygande åtgärder. Sedan krisens början har antalet arbetslösa ökat med sju miljoner. Bankerna spekulerar igen, hedgefonderna har inte reglerats, medborgarna uppmanas att dra åt livremmen, det görs drastiska nedskärningar i offentliga tjänster och i det sociala skyddet. Den grekiska krisen avslöjar vår bristande solidaritet.

Därför måste EU överväga ett nytt sätt att se på framtiden, ett som bygger på verklig ekonomisk samordning, återhämtningsinsatser som kännetecknas av solidaritet, en grön tillväxtstrategi, en energigemenskap, en sammanhållningsbudget, egna resurser, investeringar i utbildning, forskning, harmonisering av skatter och sociala frågor, kampen mot skatteparadis och beskattning av internationella finansiella transaktioner.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om uppföljning av Europeiska rådets informella möte den 11 februari 2010. För att skapa en social marknadsekonomi som är hållbar, mer intelligent och grönare måste EU fastställa sina prioriteringar och komma överens om dessa tillsammans. Ingen medlemsstat kan ta itu med dessa utmaningar på egen hand. EU-politiken kan inte bara vara summan av 27 medlemsstaters nationella politik. Genom att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål blir resultatet överlägset summan av delarna.

Detta ger EU möjlighet att utveckla en roll som världsledare som visar att det går att kombinera en dynamisk ekonomi med sociala och miljömässiga hänsyn. Det ger EU möjlighet att skapa nya arbetstillfällen inom till exempel förnybar energi, hållbar transport och energieffektivitet. För att göra detta krävs det tillräckliga finansiella resurser som gör att EU kan vidta åtgärder och hitta nya vägar till global konkurrenskraft.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionen har offentliggjort EU 2020-strategin som ersätter den misslyckade Lissabonstrategin och som innebär viktiga och ambitiösa utmaningar för EU. Dessa utmaningar är i huvudsak koncentrerade till fem områden som kommissionen anser vara av strategisk betydelse: i) sysselsättning, ii) forskning och innovation, iii) klimatförändring och energi, iv) utbildning och v) fattigdomsbekämpning.

Det här är faktiskt grundläggande områden om EU ska ta sig ur krisen och bekräfta sin roll som en viktig aktör på den globala marknaden, med en stark utveckling och en konkurrenskraftig ekonomi som kan skapa välstånd, sysselsättning och innovation. EU behöver ambitioner för att klara krisens utmaningar. Dessa ambitioner får inte orsaka problem för de budgetkonsolideringsåtgärder som medlemsstaterna måste vidta mot bakgrund av deras svaga offentliga finanser och alltför stora budgetunderskott. Av samma skäl anser jag att det är viktigt att stärka målen i EU 2020-strategin.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU 2020-strategin bör bygga på solidaritetsprincipen – solidaritet mellan medborgare, generationer, regioner och regeringar. På så sätt kommer vi att med hjälp av hållbar ekonomisk tillväxt kunna bekämpa fattigdomen och garantera den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen. Solidaritetsprincipen måste vara en garanti för den europeiska sociala modellen.

Vi måste överväga att omstrukturera de sociala trygghetssystemen och att på EU-nivå garantera en miniminivå av sociala rättigheter som möjliggör fri rörlighet för arbetstagare, specialiserad personal, affärsmän, forskare, studenter och pensionärer. Tack vare den här principen och på grund av behovet av hållbarhet blir det nödvändigt att använda resurserna på ett effektivt sätt.

Strategin måste leda till nya arbetstillfällen. Vi får inte acceptera att EU har omkring 23 miljoner arbetslösa män och kvinnor. Det är därför viktigt att främja företagandet och minska byråkratin och skatterna för små och medelstora företag.

Det betyder inte att vi får glömma bort industrin eller jordbruket. Vi måste återuppta industrialiseringen i Europa. Ett hållbart jordbruk med kvalitetsprodukter måste också vara vårt mål. För att åstadkomma detta måste vi främja en hållbar utveckling i vår primära sektor och inta en ledande roll inom forskning, kunskap och innovation.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) EU 2020-strategin, erkänd efterträdare till den så kallade Lissabonstrategin, måste börja med att göra en ordentlig utvärdering av sin föregångares handlingslinje. Då skulle den upptäcka att det är den handlingslinje som den använde – liberalisering av viktiga ekonomiska sektorer, avreglering och ökad flexibilitet i arbetsrätten – som är anledningen till att resultaten ser ut som de gör i praktiken: ökad arbetslöshet, otrygghet, fattigdom och social utestängning, samt ekonomisk stagnation och recession.

Det är samma handlingslinje som kommissionen och parlamentet nu försöker tillämpa. Den väg man föreslår är tydlig och varken den sociala retorik eller miljöretorik som man försöker anföra kan dölja följande: den totala inriktningen på den inre marknaden, strävan efter liberalisering, kommersialiseringen av fler och fler delar av samhällslivet, anställningsotryggheten och den strukturella arbetslösheten.

Det har tydligt framgått att det finns ett samförstånd mellan högern och socialdemokraterna kring denna handlingslinje. När det kommer till kritan är det ju de som tillsammans har varit dess trogna förkämpar de senaste åren. Denna strategi är i grund och botten inget annat än reaktionen från två riktningar inom ett och samma system på den strukturella krisen i detta system. Om man följer denna handlingslinje kommer strategin i sig att ge upphov till nya och djupare kriser. Om man följer denna handlingslinje kommer strategin oundvikligen att stöta på motstånd och bekämpas av arbetarna och folket.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är synd att vårt förslag till en resolution förkastades. I förslaget föreslog vi inte bara en omfattande process med diskussioner om de förslag som redan har lagts fram av Europeiska kommissionen och en komplett utvärdering av Lissabonstrategins resultat så att man kan dra slutsatser för den nya EU 2020-strategin. Vi lade också fram ett antal nya förslag som prioriterar ökad produktivitet och skapandet av sysselsättning med rättigheter, en lösning av arbetslöshetsproblemet och fattigdomen, och som garanterar jämlikhet i samhällets framåtskridande. De nya förslagen skulle ha skapat en ny makroekonomisk struktur som främjar hållbar utveckling, stärker den interna efterfrågan och respekterar miljön på grundval av förbättringar när det gäller löner, full sysselsättning med rättigheter och ekonomisk och social sammanhållning.

Vi röstade mot den gemensamma resolution som sedan antogs eftersom den inte går till botten med problemet, inte föreslår några åtgärder som är ett alternativ till stabilitetspakten och inte heller föreslår ett slut på den liberalisering eller arbetsmarknadsflexibilitet som har lett till ökad otrygghet för anställda och lägre lön. På detta sätt låter ni Europeiska kommissionen fortsätta att plädera för i stort sett samma handlingslinje, en handlingslinje som redan har lett till arbetslöshet för mer än 23 miljoner människor och gjort att mer än 85 miljoner lever i fattigdom.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (PL) Herr talman! Under de senaste två decennierna har EU varit framgångsrikt på många områden, från de tre ambitiösa utvidgningarna till införandet av den gemensamma valutan – euron. Det är inte lätt att vidmakthålla dessa framsteg under en kris, så det gläder mig att höra att Europeiska rådet och Europeiska kommissionen vill vidta kraftfulla åtgärder för att upprätta en omfattande ekonomisk strategi – EU 2020.

Innan Europeiska rådet håller sina möten i mars och juni detta år, under vilka man kommer att fastställa strategins slutliga utformning, finns det emellertid flera frågetecken kring det dokument som Europeiska kommissionen lade fram den 3 mars i år. Vilken statistik kommer man för det första att använda som underlag för de nationella målen för de 27 olika EU-medlemsstaterna? Vilka straff eller belöningar kan medlemsstaterna förvänta sig om de lyckas eller misslyckas med att uppnå strategins mål? Och slutligen, vilken roll har vikts för Europaparlamentet i hela denna process, eftersom EU 2020-strategin är ett projekt som hittills uteslutande har drivits av rådet och kommissionen? Vi behöver få svar på dessa frågor före Europeiska rådets möte i juni. Annars kommer EU, för att citera José Manuel Barroso, att missa sitt ”sanningens ögonblick”.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Efter det bittra fiaskot med Lissabonstrategin, som skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi 2010, har vi nu EU 2020-strategin, som i praktiken är en fortsättning av denna strategi. För flexibilitet på arbetsmarknaden, läs anställningsotrygghet, ökad konkurrens på europeisk och internationell nivå, liberal reformering av de nationella socialförsäkringssystemen och absolut åtlydnad av den korkade stabilitets- och tillväxtpakten …

Strategin har, precis som Lissabonstrategin före den, alla ingredienser som krävs för att skapa nationell och social upplösning. Det enda nya är sådant som har inspirerats av era nya nycker: införandet av en obligatorisk och bindande europeisk ekonomisk styrning, trots att Bryssels EU har visat sig vara fullständigt kraftlöst under den globala krisen, och strävan mot global styrning på grund av den så kallade globala uppvärmning som mer och mer framstår som ett ideologiskt svepskäl. Vi kommer att rösta mot denna text.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot denna resolution eftersom den inte lägger tillräcklig vikt vid målet om full sysselsättning. Våra prioriteringar bör dessutom vara mer inriktade på att bekämpa fattigdom och på en hållbar tillväxt. Europaparlamentet försitter dessutom en möjlighet att understryka behovet av att bekämpa alla former av otrygga anställningar genom ett direktiv om deltidsanställningar, införandet av ett antal sociala rättigheter som ska garanteras oavsett typen av anställningsavtal, åtgärder för att bekämpa oegentligheter i samband med att verksamhet läggs ut på underleverantörer och till och med obetald arbetslivserfarenhet. Denna resolution väljer slutligen att strunta i behovet av att harmonisera skattebasen, vilket är avgörande för att skapa en europeisk samhällsmodell. Det råder ingen tvekan om att Europaparlamentet här har försuttit en viktig möjlighet när det gäller byggandet av ett socialt och hållbart EU.

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (RO) Det faktum som vi alla har kommit att inse är att EU 2020-strategin inte ens omfattar tillräckligt många miljöinsatser eller sociala insatser. En annan relevant iakttagelse är att målen är vaga och att den ekonomiska krisen inte hanteras på ett sätt som står i proportion till dess allvar. Jag menar därför att syftet med den resolution som Europaparlamentet ska rösta om är att ge viktiga bidrag till EU:s vision för de kommande tio åren.

Även om vår roll som ledamöter i Europaparlamentet är begränsad till vad som står i fördraget kan vi ändå ge ett väsentligt bidrag. Vi måste emellertid kunna förvänta oss att medlemsstaterna ska visa en politisk vilja och överväga vår ståndpunkt på ett konstruktivt sätt.

Mål som ”en social marknadsekonomi” och ”en budget med en smart inkluderande och hållbar tillväxt” är avgörande för att få bukt med den ekonomiska krisens effekter.

Satsningar på utbildning som uppmuntrar studentrörlighet och utbildning i nya färdigheter som tillgodoser efterfrågan på arbetsmarknaden är handlingslinjer som vi måste utforma realistiska handlingsplaner för.

  Peter Jahr (PPE), skriftlig. – (DE) När det gäller EU 2020-strategin kommer jordbruket att spela en viktig roll för hur EU kommer att lyckas i framtiden. I synnerhet när det gäller hållbar tillväxt och sysselsättning och när det gäller klimatförändringar är EU:s jordbrukspolitik mycket betydelsefull, eftersom den är oumbärlig för att behålla sysselsättningen i landsbygdsområden och områden i närheten av städer. Vi får heller inte glömma att jordbruket förser 500 miljoner européer med livsmedel av hög kvalitet, sysselsätter 40 miljoner och har en årlig omsättning på omkring 1,3 biljoner euro. Framställningen av förnybar energi skapar ytterligare sysselsättning och bidrar till att minska koldioxidutsläpp och beroendet av fossila bränslen. Jordbruket är innovativt, värdeskapande och den verkliga källan till hållbara regionala konjunkturcykler. EU:s jordbrukspolitik måste därför få större utrymme i denna nya strategi.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill ta upp bristen på överensstämmelse mellan målen i EU 2020-strategin och effekterna av de föreslagna ändringarna av budgetprioriteringarna för 2014–2020. Ett av målen är att förbättra miljöförhållandena. Ändringen av budgetprioriteringarna tyder på att det kommer att finnas begränsade medel tillgängliga för den gemensamma jordbrukspolitiken, varför jordbruket år 2020 kommer att behöva vara högeffektivt eller rent av industriellt. Detta innebär att det kommer att hota miljön, vilket i sin tur innebär att EU kommer att tvingas överge sin jordbruksmodell som lägger särskild vikt vid miljön, landskapet, den biologiska mångfalden, djurens välfärd, hållbar utveckling och landsbygdsmiljöns sociala och kulturella värden. Det finns ett gammalt användbart talesätt enligt vilket ”bättre” är fiende till ”bra nog”. Vi bör vara på vår vakt så att vi i vår omsorg om miljön inte i praktiken tvärtom skadar miljön.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Målet med EU:s framtida strategi är att anta dagens och morgondagens utmaningar och klara av dem så bra som möjligt. När det gäller EU 2020-strategin kommer framför allt jordbrukssektorn att spela en viktig roll i samband med de nya utmaningar som har satts upp av EU: skyddet av miljön och klimatet, förnybara energikällor, biologisk mångfald och hållbar tillväxt och sysselsättning, särskilt i landsbygdsområden. EU måste vara medvetet om att omkring 40 miljoner arbetstillfällen direkt eller indirekt är beroende av jordbruket.

Men det viktigaste måste även i fortsättningen vara att förse 500 miljoner européer med livsmedel av hög kvalitet, i synnerhet mot bakgrund av fördubblingen av livsmedelsproduktionen fram till 2050. EU:s jordbrukspolitik måste därför få större utrymme i denna nya strategi.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU 2020-strategin är EU:s senaste chans att hävda sin plats som ekonomisk stormakt i världen efter fiaskot med Lissabonstrategin. Med den globala ekonomiska krisen som bakgrund ska EU 2020-strategin vara den modell som alla medlemsstater måste följa för att föra in oss i en ny tidsålder med nya paradigmer som kan främja en hållbar utveckling baserad på god praxis.

Efter förlusten av flera miljoner arbetstillfällen över hela EU måste kampen mot arbetslösheten bli dess ”prövosten”. Vi måste kunna skapa sysselsättning och göra vår arbetskraft mer välutbildad och kvalificerad. Detta är bara möjligt med de små och medelstora företagens fulla stöd, eftersom det är de som skapar flest arbetstillfällen. Men om EU 2020-strategin ska lyckas får vi inte göra samma misstag som vi gjorde med Lissabonstrategin, framför allt när det gäller bristen på engagemang och ansvar från medlemsstaternas sida.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Jag röstade för det gemensamma förslaget till Europaparlamentets resolution (RC-B7-0151/2010). Syftet med EU 2020-strategin är att sätta upp nya mål, inte bara för politiska insatser, utan också för vårt sätt att tänka. För att främja en stark återhämtning efter krisen måste vi skapa gemensamma instrument och mekanismer som inte bara får bort effekterna av den nuvarande ekonomiska krisen utan också gör det möjligt för oss att agera på rätt sätt i samband med framtida kriser eller inte ens låta dem uppstå överhuvudtaget. Kommissionen, parlamentet och alla EU:s institutioner bör komma ihåg att deras prioritet ska vara att arbeta för EU-medborgarnas gemensamma bästa. Det är medborgarnas problem som är viktigast för oss och det är medborgarna som vi ska tjäna genom att ge råd, erbjuda hjälp och vidta åtgärder. Med krisen följer problem som arbetslöshet, fattigdom och social utestängning. Om vi vill bygga ett modernt, helt igenom innovativt, utvecklingsbaserat och sammanhållet EU måste vi se till att våra medborgare kan känna trygghet inför framtiden. Jag är besviken över att jordbruket inte fanns med i de ursprungliga förslagen rörande EU 2020-strategin. Ekonomisk återuppbyggnad och förverkligandet av miljöpolitiska mål ingår i jordbrukspolitiken. Om inte denna politik inkluderas i EU 2020-strategin, och i varje efterföljande strategi, är det omöjligt för oss att uppnå målen, inte bara inom de områden som jag nyss nämnde utan även inom många andra.

  Georgios Papastamkos (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade mot den andra delen av punkt 6 i det gemensamma förslaget till en resolution om EU 2020-strategin, eftersom den signalerar en avsikt att montera ned den traditionella europeiska socialstaten ännu mer. EU bör se till att dess sociala union blir mer synlig och vända ryggen åt det konkurrenstryck på den internationella ekonomiska arenan som kommer från krafter som antingen uppenbart har tagit bort alla sociala förmåner och strukturer eller som tillämpar social dumpning. Det verkar som om den sociala politiken och sysselsättningspolitiken håller på att anpassas selektivt och flexibelt till marknadskrafterna.

Det finns en tendens i denna samlande strategi att eftersträva institutionell integritet i allt som har att göra med marknadskrafterna, men den tycks sakna en politik för att reglera effekterna av splittrande företeelser (som arbetslöshet, regionala skillnader och bristande social sammanhållning). I dag mer än någonsin talar tidens tecken för att det behövs ett mer socialt EU.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att EU 2020-strategin måste vara ett effektivt svar på den ekonomiska och finansiella krisen som stimulerar och skapar sammanhållning i återhämntingsprocessen i EU genom att mobilisera och samordna nationella och europeiska instrument.

Jag håller med om att samarbetet med nationella parlament och civilsamhället måste bli bättre eftersom deltagandet av flera aktörer ökar trycket på nationella regeringar att uppvisa konkreta resultat.

Jag anser samtidigt att industrin i EU bör ta vara på sin ledande roll när det gäller den hållbara ekonomin och miljövänlig transportteknik genom att utnyttja sin exportpotential. På så sätt kan man minska sitt resursberoende och lättare uppnå de nödvändiga 20/20/20-klimatmålen.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) EU är inte världens mest konkurrenskraftiga ekonomi 2010, långt därifrån: BNP har sjunkit med 4 procent och 23 miljoner medborgare är utan jobb, så dess hälsa är inte direkt strålande. Om EU behöver en kraftig elchock för att få ekonomin och sysselsättningen att åter komma in i en positiv utvecklingscykel måste det ske med liknande mål, men helt andra metoder än i Lissabonstrategin. Man måste också ta hänsyn till de kommande förhandlingarna om energi, klimatförändringar, industri och jordbruk. Jag stöder därför den beslutsamhet med en anstrykning av pragmatism som präglar den nya EU 2020-strategin. Att se till att 75 procent av alla i arbetsför ålder faktiskt har ett arbete och att chansningen att satsa 3 procent av BNP på forskning faktiskt lönar sig är mål som EU i dag, mer än någonsin tidigare, måste uppnå. Om de 27 huvudstäderna kommer att samarbeta är en annan historia. Det är därför vi kräver straff och incitament för bra och dåliga elever i EU 2020-strategin (avsnitt 14). Straff å ena sidan och incitament å den andra. Morötter och piskor. Det är gammalt som gatan, men det fungerar.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade ”nej” till det förslag till en resolution RC7-0151/2010 som lades fram i dag för omröstning i parlamentet av samma skäl som vi gröna inte röstade för Barroso II-kommissionen: på grund av bristen på ambition. Den här gången är det parlamentets största politiska gruppers tur att göra oss besvikna genom att anta en resolution som bara är ett spel för gallerierna – den innehåller inte ett enda ekonomiskt, socialt eller miljörelaterat förslag. Jag tror att européerna förväntar sig mer av detta parlament.

Europaparlamentet fick sitta på bänken när EU 2020-strategin utformades. Nu när parlamentet sent omsider får en chans att reagera gaddar de största politiska grupperna ihop sig för att driva igenom en innehållslös resolution. Man missar chansen att placera Europaparlamentet mitt i debatten om sakfrågorna och i händelsernas centrum som institution.

  Richard Seeber (PPE), skriftlig. – (DE) Frågan om var EU bör befinna sig när det gäller sysselsättning och ekonomisk utveckling år 2020 är mycket viktig. EU 2020-strategin bör särskilt i ekonomiska kristider som dessa fungera som det lokomotiv som drar oss ut ur osäkerheten. Desto viktigare därför att man sätter upp mål som verkligen kan uppnås. Politik är inget självändamål utan ska utmynna i realistiska program som befolkningen och ekonomin kan hålla jämna steg med. Den hållbara ekonomin måste vara en viktig faktor i utformningen av vår omedelbara framtid.

Detta är ett mål som vi måste uppnå stegvis, inte minst med tanke på klimatförändringarna. Även frågan om försörjningstrygghet när det gäller råvaror kommer i framtiden att bli allt viktigare för EU och vi bör därför redan nu lägga grunden till ett hållbart resursutnyttjande och ge EU:s politik en sådan inriktning.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag röstade mot den gemensamma resolutionen eftersom det är tydligt att de tre största grupperna utnyttjar den för att stödja Barroso II-kommissionens ”business as usual”-strategi. Mina väljare förväntar sig en annan strategi och vill att EU 2020-strategin ska utmynna i en grön ny giv, en 2000-talets gröna revolution som sammanjämkar människans utveckling med jordens fysiska begränsningar.

EU fortsätter att tro blint på politiken att okritiskt öka tillväxten i BNP. De gröna och miljöaktivisterna vill emellertid omvandla EU 2020-strategin från att vara en strategi som enbart eftersträvar BNP-tillväxt till att bli en mer omfattande politisk idé om EU:s framtid som en social och hållbar union som sätter människan och miljöskyddet främst i sina politiska program, som försöker säkerställa människors välfärd och skapa bästa tänkbara möjligheter för alla. Vi menar att BNP måste inkludera ett antal välfärdsindikatorer och även indikatorer som tar hänsyn till allmänna externa ekonomiska faktorer och miljöpåfrestningar. Min grupp har därför lagt fram en åtta sidor lång text i vilken vi utförligt redogör för vår alternativa strategi. Jag föredrar denna text framför de tre största gruppernas kompromiss.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot resolutionen om EU 2020-strategin på grund av att punkt 6, som handlar om omläggning av de sociala trygghetssystemen och ökad flexibilitet för arbetsgivarna, har antagits. Dessutom är resolutionen snarare ett hopkok av mindre goda avsikter till nackdel för exakta kvantitativa och kvalitativa mål. Därför verkar det som om man inte har tagit hänsyn till att Lissabonstrategin efter 2010 är ett komplett misslyckande.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med EU 2020-strategin är att inrätta en plan för framtiden för att uppnå ekonomisk tillväxt och främja sysselsättning inom EU. Den bör grundas på mål som syftar till en hållbar social marknadsekonomi, det hållbara kunskapssamhället och de små och medelstora företagens betydelse för främjandet av sysselsättning.

En stark, modern och flexibel sammanhållningspolitik bör vara en central del i strategin. Sammanhållningspolitiken är införlivad i det nya Lissabonfördraget och fyller, genom övergripande tillämpning, en mycket viktig funktion när det gäller att ta itu med de nya utmaningar EU står inför. I detta avseende kan målet om territoriell sammanhållning i EU ses som grundläggande.

Prioriteringarna för sammanhållning i EU bör inte bara syfta till att främja konkurrenskraft på EU-nivå genom effektiv fördelning av medlen utan också att hjälpa missgynnade regioner att komma till rätta med sina sociala och ekonomiska svårigheter samt att minska befintliga skillnader.

EU-regionernas aktiva roll i främjandet av strategin bör också understrykas. Vikten av styrning på olika nivåer förtjänar att betonas. Det är önskvärt med en tydlig uppdelning mellan EU, medlemsstaterna samt de lokala och regionala myndigheterna av de mål, uppgifter och ansvarsområden som rör EU 2020-strategin.

Av ovanstående anledningar röstade jag för det ovannämnda förslaget till resolution.

  Marianne Thyssen (PPE), skriftlig. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Det är oerhört viktigt att inrätta en strategi för att ta sig ur krisen på kort sikt, men på medellång sikt krävs någonting mer. Om vi verkligen vill ge social marknadsekonomi, vår sociala modell, en chans behöver vi mer ekonomisk tillväxt, grön tillväxt, som gör oss konkurrenskraftiga och skapar nya arbetstillfällen. Det är mycket viktigt att vi investerar ytterligare i forskning och utveckling om vi vill behålla vår levnadsstandard i den globala ekonomin.

Denna drivkraft för strukturell reform återspeglas i EU 2020-strategin som kommissionen har föreslagit. Det är också mycket viktigt att kommissionen lägger om kursen och koncentrerar sig på ett antal mindre mål som är mätbara och skräddarsydda för enskilda medlemsstater. Som man mycket riktigt antyder i resolutionen kommer strategin inte kunna garantera att de fastställda målen är genomförbara. Avsaknaden av en verklig sanktionsmekanism i de fall målen inte uppfylls eller insatserna är otillräckliga innebär att EU 2020-strategin precis som sin föregångare är bristfällig.

Den gemensamma resolutionen ger en god grund för ytterligare diskussioner med kommissionen, rådet och Europeiska rådets ordförande. Därför röstade jag bestämt för resolutionen.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I det gemensamma förslaget till resolution från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och Alliansen liberaler och demokrater för Europa om EU 2020-strategin tar man upp det gemensamma beslutet från kapitalets politiska ansikte att använda alla medel för att genomföra det brutala angreppet och monopolens gräsrotsfientliga planer mot arbetarklasserna och arbetstagarna i EU. EU 2020-strategin är en uppföljning och en utvidgning av den gräsrotsfientliga Lissabonstrategin eftersom den fastställer monopolkapitalets strategiska mål och planer samtidigt som arbetarnas grundläggande lönerättigheter och sociala rättigheter läggs i prokrustesbädd. Närmare bestämt innehåller strategin utbredd tillämpning av den berömda ”flexicurity” tillsammans med ”livslångt lärande”, ”utbildning och fortbildning”, arbetstagares ”rörlighet”, upphävande av kollektivavtal, arbetsdelning, drastiska löne- och pensionsnedskärningar, höjd pensionsålder samt omfattande ändringar av socialförsäkringar, hälsa, välfärd och utbildning. Strategin innebär också att enorma summor från statskassorna delas ut i form av bidrag och incitament till ”grön utveckling”. Det grekiska kommunistpartiet röstade mot Europaparlamentets resolution om EU 2020-strategin.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (FR) För länge sedan brukade Jacques Delors säga att man inte kan undgå att förälska sig i en inre marknad eller en gemensam valuta. Jag är förälskad i en union som tar familjernas verkliga behov på allvar, med fullständig respekt för nationella befogenheter och EU:s befogenheter. När jag läser EU 2020-strategin och parlamentets resolution upptäcker jag dock att våra ambitioner begränsas till ett blygt flirtande med den fria marknadsekonomin. Varken medborgarnas investeringar i social sammanhållning eller solidaritet mellan generationerna erkänns. Bör vi inte ändra vår vår syn på anställningsförhållandena och inrättandet av mervärde som samhället som helhet gynnas av? Kommissionen föreslår ett kvantifierat mål för fattigdomsbekämpning. Detta kommer oundvikligen att återigen leda till särbehandling, vilket knappast hjälper de fattigaste medborgarna. Avsaknaden av en förteckning över fattigdomsindikatorerna visar oavsiktligt en brist på förståelse för vad fattigdom innebär. Fattigdom innebär mycket mer än att bara vara utan arbete, och de som upplever fattigdom dagligen letar inte bara efter ett arbete utan de vill ha vederbörligt tillträde till befintliga rättigheter. EU 2020-strategin bör bemöta denna situation mer entusiastiskt och bestämt. Jag avstod från att rösta.

Resolutionsförslag RC-B7-0136/2010

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag har läst både domare Richard Goldstones rapport och ambassadören Dora Holds slutsatser, som smular sönder många av de argument som tas upp i FN-kommissionens rapport av domare Goldstone. När jag jämförde dem lade jag märke till den ensidiga tonen i Goldstonerapporten, och därför stödde jag inte resolutionen om genomförandet av Goldstone-rekommendationerna om Israel/Palestina.

Händelserna bör analyseras på ett öppet och opartiskt sätt i förhållande till båda parterna i konflikten. I Goldstonerapporten tar man inte upp orsaken till den israeliska operationen i Gaza, dvs. uppemot 12 000 raket- och granatattacker mot den israeliska civilbefolkningen. Efter att de israeliska styrkorna dragits tillbaka från Gaza har antalet raketattacker ökat med 500 procent. Under 2004 och 2005 genomfördes 281 respektive 179 raketattacker mot israeliskt territorium. Efter att de israeliska styrkorna dragits tillbaka från Gaza (i september 2005) har antalet attacker ökat till 946 år 2006, 783 år 2007 och 1 730 år 2008.

Inte en enda av EU:s medlemsstater röstade för antagandet av Goldstonerapporten i egenskap av medlemmar i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Alla berörda parter bör prioritera respekten för internationell rätt.

  Andrew Henry William Brons (NI), skriftlig. – (EN) Vi beslutade oss för att avstå i alla omröstningar om Palestina och Israel. Vi kan inte rösta för resolutioner som syftar till att ge EU befogenhet att bedriva en utrikespolitik eller som inte är förenliga med vår neutralitetspolitik i konflikten. Vi antar en neutral ståndpunkt när det gäller Israel, palestinierna samt andra arabiska och muslimska länder. Vår politik är dock inte likgiltigt neutral. Vi medger att staters eller organisationers attacker mot civilbefolkningen är fullständigt oacceptabla. Dessutom vill vi gärna se ett slut på konflikten genom en hedervärd lösning.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Eftersom jag besökte Gaza tidigare i år har jag personligen sett hur viktigt det är att parlamentet vidtar åtgärder inom detta område. Goldstone-rekommendationerna bör genomföras fullt ut och jag kommer att följa denna fråga under de kommande månaderna.

  Derek Roland Clark (EFD), skriftlig. – (EN) Samtidigt som jag medger att konflikten på Gaza och Västbanken är en humanitär tragedi stöder jag inte EU-institutionernas internationella inflytande eftersom jag inte erkänner EU. Min röst i parlamentet den 10 mars 2010 speglar mitt samvete i denna fråga.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stödde resolutionen. I den betonar parlamentet att respekt för internationella mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt är en grundläggande förutsättning för en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. Dessutom uttrycks en oro över de påtryckningar som israeliska myndigheter och myndigheter i Gaza utövar på icke-statliga organisationer på grund av deras samarbete i samband med Goldstonerapporten. Parlamentet efterlyser ett ovillkorligt slut på blockaden av Gazaremsan och begär att EU offentligt ska uppmana Israel och palestinierna att genomföra Goldstone-rekommendationerna. I Goldstonerapporten drar man slutsatsen att den oerhört höga dödligheten bland civilbefolkningen, däribland 300 barn, berodde på ett israeliskt beslut att använda oroportionerligt våld i strid med internationell rätt. Man drog också slutsatsen att belägringen av Gaza är liktydig med en kollektiv bestraffning av de 1,5 miljoner personer som bor där, i strid med internationell rätt. Man rekommenderar att de stater som är parter i Genèvekonventionen (däribland Irland) bör vidta rättsliga åtgärder mot dem som är ansvariga för beslutet och dess genomförande. Jag håller just nu på att utarbeta ett formellt klagomål som grundas på resultaten i Goldstonerapporten till den irländska polisen i syfte att få den irländska riksåklagaren att överväga att väcka åtal mot de ansvariga.

  Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater anser inte att Hamas borde finnas med på EU:s förteckning över terroristorganisationer. Vi är starkt kritiska till Hamas, inte minst deras attacker mot israelisk civilbefolkning men vi är samtidigt oroliga att ovillkorliga avståndstaganden från EU kan komma att förvärra situationen och ytterligare få Hamas att sluta sig. Vi delar inte uppfattningen om att EU:s beslut om att fortsätta den politiska isoleringen av Hamas efter deras valseger i ett fritt och demokratiskt val, var korrekt. Vi anser att det, då som nu, för EU handlar om att bedöma möjligheterna till framgång med isolering och bestraffning, jämfört med kritisk dialog och samarbete.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Vem som helst som, liksom jag, under många år har följt den israelisk-palestinska konflikten kan endast sorgset dra slutsatsen att många av de uppriktiga insatserna för att uppnå en varaktig fred alltjämt inte räcker för att övertala och motivera dem som har valt våldet att överge det en gång för alla. Hamas valseger och uppdelningen av det palestinska territoriet i två delar, var och en med en egen myndighet, har i stor utsträckning förvärrat den redan dystra situationen.

Så länge Hamas inte accepterar Staten Israels legitima existens kommer dialogen inte att vara annat än ett skådespel. Israel kommer att vara tvunget att se till att de ståndpunkter man antar är lämpliga och proportionerliga för att inte äventyra sin nuvarande internationella legitimitet. Precis som Yitzhak Rabin anser även jag att diplomatisk fred inte är en verklig fred men den är ett mycket viktigt steg mot denna. Det är nödvändigt att arbeta i denna riktning samt att upphäva hindren för en verklig fred. Domare Goldstone tar upp vissa hinder som båda sidor har skapat i denna process, nämligen övergrepp och allvarliga brott som måste utredas, dömas och sanktioneras.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Man bör uppmärksamma den väpnade konflikt som inleddes i Gaza den 27 december 2008 och avslutades den 18 januari 2009 och som orsakade över 1 400 palestiniers och 13 israelers död. Förlusten av människoliv sammankopplades med förstörelse av en stor del av den civila infrastrukturen.

Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och medlemsstaterna måste arbeta för en gemensam EU-ståndpunkt om hur man ska följa upp undersökningsuppdragets rapport om konflikten i Gazaremsan och i södra Israel.

Jag vill betona att respekten för internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt är grundläggande för att uppnå en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.

Jag instämmer i kravet på att unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och medlemsstaterna ska övervaka genomförandet av rekommendationerna i Goldstonerapporten genom samråd med EU:s externa uppdrag och icke-statliga organisationer på detta område.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är positivt att parlamentet antog resolutionen om konflikten i Gaza eftersom det innebär ett erkännande av Israels brott mot internationell rätt. Detta bevisar vilket inflytande Goldstonerapporten har haft på fredsprocessen i Mellanöstern genom att den har gett parlamentet kännedom om att Israel oupphörligen bryter mot internationell rätt.

Sanningen är att Goldstonerapporten innehåller tydliga bevis på att de israeliska styrkorna har brutit mot internationell humanitär rätt på palestinskt territorium under sina militära operationer 2008.

Därför vill vi att slutsatserna i rapporten omedelbart antas och att dess rekommendationer genomförs i praktiken. Samtidigt uppmanar vi EU:s tjänstemän att se till att associeringsavtalet mellan EU och Israel inte förstärks förrän Israels upprepade brott mot internationell rätt och mot grundläggande mänskliga rättigheter på de ockuperade områdena i Palestina upphör.

  Charles Goerens (ALDE), skriftlig. – (FR) Detta är ytterligare en utvärdering i efterhand av de misstag som var och en av de parter som är inblandade i konflikten har begått. Om samma orsaker leder till samma effekter finns det anledning att ifrågasätta orsakerna eftersom effekterna alltid är katastrofala. Samma orsaker är raketbeskjutningen över israeliska städer. Samma orsaker är Israels oproportionerliga motattacker. Samma orsaker är den eländiga situationen för invånarna på Gaza. Samma orsaker är också de mest radikala gruppernas utnyttjande av deras misär. Här är en idé: varför inte börja enbart stödja de styrkor i de två lägren som verkligen har valt fred? Dessa styrkor finns på båda sidor och de anklagas alltför ofta för att svika sitt eget folk, eftersom de drömmer om ett scenario där det är möjligt att överbrygga klyftorna i en region som länge har skakats av en av världens farligaste konflikter.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen där man efterlyser att Goldstone-rekommendationerna ska genomföras eftersom det är oerhört viktigt att de israeliska och palestinska myndigheterna lovar att genomföra opartiska och öppna undersökningar av Gazatragedin 2008–2009 på ett beslutsamt i stället för aggressivt sätt. Medlemsstaterna måste, å sin sida, arbeta ännu hårdare för att försvara en stark ståndpunkt och de måste åta sig att upprätthålla dessa krav på sina israeliska och palestinska partner. Internationell humanitär rätt måste respekteras av alla parter som är inblandade i konflikten och EU:s mål bör vara att se till att dessa principer respekteras.

  Joe Higgins (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen, eftersom man betonar de hemska omständigheter som den stora majoriteten av den palestinska befolkningen i Gaza lever under i dag och efterlyser ett ”omedelbart” och ”ovillkorligt” öppnande av alla gränsövergångar i Gaza. Jag stöder fullt ut den palestinska befolkningens rätt till självbestämmande samt deras rätt att försvara sig mot den israeliska armén och de statliga styrkornas upprepade attacker. Jag instämmer dock inte alls i den islamska politiska högerns och Hamas idéer. Jag motsätter mig också de enskilda attackerna mot judiska arbetare som ytterligare splittrar de israeliska och palestinska arbetarklasserna. Detta fungerar bara som en förevändning för den israeliska regeringen och andra grupper inom extremhögern i Israel för att genomföra ytterligare attacker mot den palestinska befolkningen. Den israeliska regeringen gynnar inte den palestinska majoriteten och inte heller den israeliska arbetarklassen. Angrepp på levnadsstandarder och demokratiska rättigheter måste bekämpas gemensamt av den israeliska och palestinska arbetarklassen. Den enda lösningen för att uppnå en varaktig fred i regionen är ett socialistiskt Israel tillsammans med ett socialistiskt Palestina som tillsammans fastställer gränserna och som ingår en demokratisk socialistisk sammanslutning i Mellanöstern.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder bestämt resultaten i Goldstonerapporten och jag är nöjd med att parlamentet godkände dess rekommendationer. Jag hoppas att processen för en varaktig fred genom en tvåstatslösning kommer att få stöd av resultaten i Goldstonerapporten.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU bör verkligen oroa sig för resolutionen om konflikten mellan Israel och Palestina som, förutom de offer den har orsakat, under decennier har skapat stor instabilitet i regionen och i världen.

Likväl anser jag att det är skillnad mellan vad Israel gör, som en demokratisk och suverän stat som delar och främjar de västerländska samhällenas grundläggande värden, och radikala rörelser som Hamas som, i majoriteten av fallen, vägrar att erkänna den israeliska statens existens. Detta utgör ett hinder mot en komplett lösning på konflikten.

Detta hindrar inte oss från att under alla omständigheter fördöma de våldsakter som har förekommit på båda sidorna av konflikten, som har chockerat världen och som enbart kan motivera oss och engagera oss ännu mer att hitta sätt att skapa förståelse.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Dagens gemensamma resolutionsförslag om Goldstonerapporten är ytterligare ett uttryck för EU:s strävan efter en rättvis bedömning och granskning av händelserna under konflikten i Gaza. Den 26 februari 2010 uppmanade FN:s generalförsamling återigen båda sidor att genomföra trovärdiga utredningar och att skicka in ytterligare rapporter inom fem månader. De palestinska myndigheterna har nu inrättat en oberoende utredningsgrupp, vilket är mycket positiva nyheter. EU:s åtgärder på den internationella arenan bör inriktas på en strikt efterlevnad av FN-stadgans och den internationella rättens principer och mål. Likaledes är israelers och palestiniers efterlevnad av internationell humanitär rätt och normer för internationella mänskliga rättigheter en viktig förutsättning för fredsprocessen, som ska leda till att två stater lever sida vid sida i fred och säkerhet. I och med denna resolution försöker EU bidra till att uppnå en fastställd gemensam ståndpunkt om de åtgärder som härletts från rapporten från FN:s informationsuppdrag om konflikten i Gaza och södra Israel som letts av domare Richard Goldstone. I rapporten pläderar man också för att offentligt förorda att rapportens rekommendationer ska genomföras och att ansvar ska utkrävas för alla brott mot internationell rätt, däribland krigsbrott, vilket var skälet till att jag röstade för.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) I det gemensamma resolutionsförslaget om Goldstonerapporten framställs EU:s önskan om en rättvis och grundlig utredning av händelserna i samband med Gazakonflikten. Den 26 februari 2010 efterlyste även FN:s generalförsamling återigen att en utredning skulle genomföras inom fem månader om händelserna och de påstådda allvarliga brotten mot de mänskliga rättigheterna. Enligt den senaste informationen är det hittills bara den palestinska sidan som har efterlevt detta, vilket är en stor skam. Jag anser att EU, i internationella organisationer och kommittéer, aktivt bör förorda en efterlevnad och ett genomförande av internationell rätt. Att båda parter i konflikten respekterar efterlevnaden av internationell humanitär rätt och normerna för internationella mänskliga rättigheter är en grundförutsättning i Mellanösternkonflikten för att kunna skönja framsteg i fredsprocessen. Denna process skulle nu återigen kunna drabbas av ett allvarligt bakslag till följd av Israels planer på en utbyggnad av bosättningarna. I den gemensamma resolutionen efterlyser man att rekommendationerna i rapporten från FN:s informationsuppdrag om konflikten i Gaza och södra Israel, som leddes av domare Richard Goldstone, ska genomföras, vilket var skälet till att jag röstade för.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Mänskliga rättigheter måste respekteras av alla parter i Mellanösternkonflikten. Varje misstanke om brott mot de mänskliga rättigheterna, från endera part, bör undersökas. Här bör emellertid en identisk strategi tillämpas för alla parter i konflikten. Goldstonerapporten är ett dokument som har skapat en hel del upprördhet och strider. Den har flera gånger anklagats för att vara partisk. Många har hävdat att de faktorer som gav upphov till konflikten inte behandlas jämbördigt i rapporten. Världssamfundet bör emellertid inte blunda för konflikten. Rekommendationerna i Goldstonerapporten omfattar ett förslag om att genomföra internationella utredningar av brott som påstås ha utförts av endera part i konflikten. Mellanösternkonfliktens verklighet ifrågasätter möjligheten att göra detta. Det finns en allvarlig risk att Europaparlamentet inte kommer att kunna övervaka de åtgärder som Hamas vidtagit, utan endast de som Israel vidtagit. Mot bakgrund av dessa omständigheter har jag beslutat att rösta emot antagandet av den gemensamma resolutionen i den slutliga omröstningen.

  Zuzana Roithová (PPE), skriftlig. – (CS) Jag stödde inte den gemensamma resolutionen från socialdemokraterna, liberalerna, vänsterblocket och De gröna om genomförandet av rekommendationerna i Goldstonerapporten om Israel. Denna rapport antogs av FN:s generalförsamling i november i fjol, av endast fem av EU:s 27 medlemsstater. Skälet till detta är att rapporten inte hade analyserats på ett ansvarsfullt sätt i rådet för mänskliga rättigheter, och följaktligen röstade generalförsamlingen igenom en obalanserad rapport där Israel beskrivs som en terroristorganisation. Jag är en av de politiker som strävar efter en objektiv och principfast utredning av alla dessa fall av påstådda brott mot de mänskliga rättigheterna under Gazakonflikten. Detta gäller emellertid trovärdigheten i slutsatserna från utredningen. Det är inte acceptabelt att politisera en pågående utredning, som ännu inte har avslutats. När allt kommer omkring bör syftet vara att uppnå en fredlig lösning av Israel/Palestina-konflikten och ett framtida välstånd i två oberoende stater, dvs. Israel och Palestina, och inte en maktkamp mellan EU och Förenta staterna om inflytandet i regionen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det gemensamma förslaget till resolution om Goldstone-rekommendationerna (RC7-0136/2010), i huvudsak för att man där insisterar på en kraftfull ståndpunkt från EU om uppföljning av Goldstonerapporten och att genomförandet av rekommendationerna samt ansvarighet för alla brott mot internationell rätt bör krävas offentligt. Dessutom uppmanas båda parter att genomföra utredningar som uppfyller internationella standarder inom fem månader, och man kräver en aktiv övervakning av rapportens genomförande från unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och vice ordföranden för kommissionen samt från medlemsstaterna. I resolutionsförslaget har man dessutom lagt till nya punkter till det som parlamentet redan tidigare har sagt, som t.ex. att begära att unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och vice ordföranden för kommissionen ska utvärdera resultaten av utredningarna från samtliga parter och avlägga rapport till parlamentet. Man erinrar om att EU:s och medlemsstaternas ansvar och trovärdighet kräver en fullständig övervakning av utredningarna. Man oroas dessutom över de påtryckningar som utövats mot de icke-statliga organisationer som deltagit i utarbetandet av Goldstonerapporten samt i de uppföljande utredningarna, däribland hänvisas till de restriktiva åtgärder som införts mot deras verksamhet.

  Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Tidpunkten för att utfärda en resolution om Israel är illa vald. Vi kan inom kort vänta oss en fullständig utvärdering av Goldstonerapporten och jag menar att vi inte bör föregripa denna. Läget är känsligt och konflikten mellan parterna är polariserad och vi vill inte förvärra situationen med att anta en resolution som med säkerhet kommer att uppfattas som otillräcklig av de inblandade parterna. Jag finner det dessutom märkligt att EU ska anta en resolution om ett mandat som ingen av EU:s medlemsstater stödde i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna.

  Marek Siwiec (S&D), skriftlig. – (PL) Jag anser inte att den gemensamma resolutionen om genomförandet av Goldstone-rekommendationerna om Israel/Palestina till fullo återspeglar de ståndpunkter som uttrycktes av Europaparlamentets ledamöter under den diskussion som hölls i Bryssel den 24 februari. Resolutionen kan inte sägas företräda ståndpunkten hos majoriteten av de politiska grupper som hjälpte till att utarbeta dokumentet. Den rapport till vilken resolutionen hänför sig – dvs. Goldstonerapporten – är partisk, och de faktorer som ledde till konflikten behandlas inte jämbördigt i rapporten. I den gemensamma resolutionen har man inte heller tagit upp de omständigheter som ledde till konflikten, och det finns ingen hänvisning till de 8 000 attacker mot israeliska civila som Hamas och andra beväpnade grupper organiserat. Det finns heller ingen information om hur Hamas har ignorerat vapenvilan.

I punkt 7 i det dokument som jag hänvisar till, framgår det tydligt att Europaparlamentet inte kommer att kunna övervaka de åtgärder som Hamas vidtagit, utan endast de som Israel vidtagit. En sådan ståndpunkt minskar trovärdigheten för Israels rättssystem, och även för israeliska institutioner, och underminerar deras möjligheter att genomföra utredningar. Därför röstade jag emot antagandet av den gemensamma resolutionen i den slutliga omröstningen.

  Catherine Soullie (PPE), skriftlig. – (FR) Att reducera Israel/Palestina-konflikten till en ren jämförelse av antalet dödsfall inom det ena eller det andra stridande lägret kan bara förvränga vår syn på detta krig, som nu har pågått alltför länge. Vi är alla eniga om att det är svårt att hitta en lösning på konflikten, eftersom själva orsakerna är komplicerade och djupt rotade. Att betrakta saker och ting i svart eller vitt är följaktligen omöjligt i denna del av världen.

Det uppdrag som leddes av domare Richard Goldstone gick endast ut på att lista de brott som begåtts mot den internationella rätten. Även om inte alla slutsatser i rapporten är oförsvarliga ansåg jag att den ärligaste intellektuella lösningen var att rösta emot dessa resolutioner, där man godtagit tillvägagångssätt och slutsatser i en text som jag anser har hanterats på ett partiskt sätt, men framför allt, på grundval av ofullständiga mål.

Ja, vi måste fördöma och hejda de oegentligheter som begås av den ena eller den andra stridande parten i regionen, men vi bör vara mycket försiktiga när det gäller förfarandet om vi vill att rättvisa ska skipas i regionen för att leda oss i riktning mot en varaktig fred.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag röstade för den gemensamma resolutionen om Goldstonerapporten, inte minst för att man där erkänner att Gazas invånare fortsätter att leva under förfärliga förhållanden till följd av blockaden, och för att man kräver ett omedelbart, bestående och ovillkorligt öppnande av gränsövergångarna. I den godkända texten driver man på ett genomförande av rekommendationerna i Goldstonerapporten och att de skyldiga ska ställas till svars för alla brott mot den internationella rätten, däribland anklagelserna om krigsbrott. Rapporten är resultatet av en balanserad och noggrann utredning, som bygger på fältbesök och vittnesberättelser.

Enligt rapporten har de berörda parterna begått brott mot internationell humanitär rätt. I rapporten hålls högre officerare ur den israeliska armén ansvariga för följande: för den urskillningslösa användningen av vit fosfor, för att inte ha gjort någon åtskillnad mellan civila och soldater, för de mänskliga effekterna av blockaden, som är ett instrument för kollektiv bestraffning, och för brott mot krigsrätten.

Rapporten innehåller tillräckligt med faktorer för att FN:s generalsekreterare och säkerhetsrådet ska uppmanas inleda rättsliga förfaranden, vilket skulle vara det bästa sättet att garantera att alla tvivel och diskussioner kring händelserna i Gaza kan uteslutas. Jag beklagar att Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) inte har använt något inflytande när det gäller denna text.

  Charles Tannock (ECR), skriftlig. – (EN) ECR-gruppen motsätter sig en väsentlig del av Goldstonerapporten, och därför har vi inte röstat för PPE-gruppens resolutionsförslag och det gemensamma förslaget till resolution. ECR-gruppen oroas allvarligt över Goldstonerapportens legitimitet och partiskhet, och man vill i synnerhet inte se att medlemmar ur den israeliska armén eller politiker åtalas för krigsbrott. Vi stöder fortsatta samtal för fred och säkerhet i regionen, vi stöder en tvåstatslösning och vi erkänner de humanitära frågor som uppkommit till följd av den pågående konflikten i regionen.

  Róża Gräfin Von Thun Und Hohenstein (PPE), skriftlig. – (PL) I egenskap av global aktör bör EU inrikta sig på medborgarnas bästa, men också komma ihåg att behålla ett världsperspektiv. Av denna anledning bör beslut som fattats av Europaparlamentets ledamöter grundas på en verklighet som är mer än bara europeisk. Att hålla omröstning om resolutionen om genomförandet av rekommendationerna i domare Richard Goldstones rapport innan rapporten har antagits av FN är ett misstag.

Bortsett från att det inte funnits tillräckligt med tid för att diskutera rapporten fick vi inte heller någon presentation av den rapport som omfattade en utförlig behandling av motståndarsidans argument. I en situation där EU:s medlemsstater inte visar någon vilja att vidta konsekventa åtgärder mot Israel och Palestina är Europaparlamentets antagande av en resolution inte till någon hjälp för fredsprocessen i Mellanöstern.

Av dessa skäl avstod jag från att rösta om resolutionen från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), och röstade emot den gemensamma resolution som lagts fram av andra partier. Jag har särskilda reservationer när det gäller punkt J och punkt 10 i den gemensamma resolutionen. Där betonas den tragiska situationen för invånarna på Gazaremsan men man förklarar däremot inte att detta är en direkt följd av Hamas styre – en grupp som av Världssamfundet betraktas som en terroristorganisation. Jag kan inte heller samtycka till punkterna 2 och 4 i den gemensamma resolutionen, där man kräver att Richard Goldstones rekommendationer ska genomföras, eftersom alla dessa inte är legitima.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Tack vare Goldstonerapporten har det blivit möjligt att belysa behovet av att oberoende utredningar snabbt genomförs för att fastställa de verkliga händelserna och ansvarigheten hos de inblandade parterna, samt för att dra slutsatser från de brott mot den internationella och humanitära rätten som begicks under Gazakonflikten. Utredningarna måste genomföras på ett ärligt sätt av de palestinska och israeliska offentliga myndigheterna. Jag hoppas att de således kommer att underlätta ett återupptagande av förhandlingarna, och jag stöder därför oförbehållsamt principen om utredningarna. Jag vill också betona att konflikten i Gaza har tillintetgjort flera projekt som finansierats av EU och som varit avsedda att mildra den humanitära kris som drabbat befolkningen, som lider av brist på basvaror och en bristande tillgång till grundläggande offentliga tjänster. Befolkningen i området behöver återfå hoppet och fortsätta att tro på en snabb lösning på det israelisk-palestinska problemet. Det är endast under dessa omständigheter som villkoren kommer att finnas för att nå en rättvis och bestående fred mellan en palestinsk stat och en israelisk stat, och att dessa kan bli livskraftiga, säkra och fredliga grannar.

Förslag till resolution: RC-B7-0134/2010

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det är inte länge sedan jag påminde parlamentet om att valen inte är fria i Vitryssland, att yttrandefriheten, föreningsfriheten och rätten att protestera inte existerar, och att det har förekommit en utökat repressiv verksamhet som styrts från myndigheterna. Vidare har de politiska fångarna ännu inte frigetts, dödsstraffet har inte avskaffats och det finns inga garantier för vare sig någon maktfördelning, i synnerhet, eller rättsväsendets oberoende eller respekten för de mänskliga rättigheterna.

Det senaste polisingripandet mot Polackernas förbund i Vitryssland, och förvägrandet av de rättigheter som förbundet åberopat, är ytterligare två händelser som bidrar till att försvaga det europeiska förtroendet för den vitryska diktaturen. De kräver att alla europeiska demokrater, i synnerhet EU:s institutioner och medlemsstaternas regeringar, ska iaktta noggrann vaksamhet och ge ett bestämt och samordnat svar till myndigheterna i Minsk, som fortsätter att vara lojala gentemot kommunismens värsta arv. EU kan inte vara en partner till Vitryssland som inte respekterar vare sig sin egen nationella lagstiftning eller den internationella rätten. Som ordspråket lyder i mitt hemland: ”Hellre ensam än i dåligt sällskap!”

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU bör inte erkänna det vitryska parlamentets legitimitet förrän fria val har hållits i landet. Därför uppmanar jag de vitryska myndigheterna att genomföra en fullständig reform av landets vallagstiftning, i enlighet med rekommendationerna från organisationen för säkerhet och samarbete i Europa/kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter.

De vitryska myndigheternas åtgärder gentemot medlemmarna i den organisation som företräder den polska nationella minoriteten är absolut förkastliga, liksom de politiskt påverkade rättegångarna och det faktum att de rättsliga myndigheterna uppenbarligen tar order från den verkställande myndigheten. EU kan inte gå med på de vitryska myndigheternas beslut att begränsa åtkomsten till Internet eller bristen på garantier för press-, mötes- och föreningsfriheten och friheten att delta i gudstjänst i andra kyrkor än den vitryska ortodoxa kyrkan, samt andra rättigheter och politiska friheter.

Jag hävdar att graden av gemenskapssamarbete med de vitryska myndigheterna bör stå i direkt proportion till graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i det landet. Jag är fortfarande bekymrad över uttalandet från vice ordföranden för kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om förtrycket mot den polska nationella minoriteten, som var kraftlöst och försenat.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Sedan det kalla krigets slut har förbindelserna mellan Vitryssland och länderna i Väst avancerat genom att en ny förståelse har utvecklats, och EU har också utvecklat en positiv dialog när det gäller att uppmuntra Vitryssland med incitament för att landet ska göra framsteg på området för demokrati och mänskliga rättigheter.

Trots ovanstående kan EU inte acceptera åtgärder som strider mot internationella principer och lagstiftning i fråga om nationella minoriteters rättigheter. EU:s ståndpunkter i fråga om de mänskliga rättigheterna kan inte vara relativa.

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig. – (ET) Herr talman! Som medförfattare till Europaparlamentets resolution om situationen för civilsamhället och minoriteter i Vitryssland har jag röstat för resolutionen. Även om Lukasjenkos regim förra året frigav politiska fångar och i någon mån har blivit mer medgörlig kan EU inte bortse från de senaste brotten mot de mänskliga rättigheterna som riktats mot medlemmarna ur Polackernas förbund i Vitryssland. Det är endast möjligt att utvidga fördelarna med EU:s östliga partnerskap till de vitryska medborgarna om den vitryska administrationen garanterar vitryssarna mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, samt inleder demokratiska reformer. De eftergifter som regimen hittills har gjort har ideligen varit otillräckliga, och arresteringen av Angelika Borys, ledaren för Polackernas förbund i Vitryssland, samt vägran att låta rörelsen registreras och frysandet av dess tillgångar är ännu en motgång för förbindelserna med EU. Enligt min uppfattning har EU, till följd av de fortsatta kränkningarna av principerna om mänskliga rättigheter och rättsstaten, inget annat val än att överväga att återinföra sanktioner mot den vitryska administrationen.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Jag röstade för antagandet av Europaparlamentets gemensamma förslag till resolution (RC-B7-0134/2010). För flera månader sedan antog Europaparlamentet en resolution där man uppmanade de vitryska myndigheterna att upphöra med tillämpningen av dödsstraff mot landets medborgare. I dag talar vi återigen om Vitryssland, kränkningar av de mänskliga rättigheterna och principerna om det civila samhället. EU har öppnat sig mot Vitryssland. Vi har vidtagit lämpliga åtgärder, som t.ex. att låta Vitryssland ingå i det östliga partnerskapet. Det förtroende vi har visat Vitryssland var ämnat att initiera en omställning till en process av demokratisering och respekt för de medborgerliga rättigheterna. Tyvärr har detta inte skett. Mot bakgrund av detta bör EU agera med bestämdhet, och anta en mer kraftfull ståndpunkt när det gäller förbindelserna med Vitryssland. EU bör också vidta effektiva åtgärder som kan garantera att minoriteters rättigheter respekteras. Jag hoppas att den aktuella resolutionen kommer att leda till förändringar i önskad riktning. Om detta inte inträffar förväntar jag mig en översyn av EU:s hållning gentemot Vitryssland och att lämpliga sanktioner införs. Varje lösning som är ineffektiv kommer att vittna om vår svaghet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution, som i själva verket är en text som man enats om bland alla större grupper, däribland vår. Resolutionen antogs enhälligt.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Frånvaron av yttrandefrihet, problem med att registrera politiska och till och med sociala organisationer samt användningen av statliga medier i propagandasyfte är symptomatiskt för en stat med en överdrivet auktoritär roll. Unionen har sträckt ut en hjälpande hand till Vitryssland genom att låta landet ingå i det östliga partnerskapet, ett program som syftar till att stärka demokratin och rättsstatsprincipen. De vitryska myndigheternas verksamhet uppfyller inte internationella standarder när det gäller de regler som bestämmer hållningen gentemot opposition och icke-statliga organisationer eller standarder i fråga om skyddet av nationella minoriteter. Det är viktigt att hitta en lämplig väg ut ur denna situation, där unionen bör visa sitt ogillande genom särskilda åtgärder som t.ex. sanktioner eller visumrestriktioner. Samtidigt bör vi emellertid inte isolera Vitryssland från övriga EU, då hela det vitryska samhället i så fall skulle drabbas, och inte de myndigheter som unionen fördömt. Vi bör visa Vitryssland hur mycket landet kan vinna genom att samarbeta med EU, och fastställa att den mån i vilken Vitryssland uppfyller EU:s krav kommer att återspeglas i det stöd som Vitryssland kan förvänta sig.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Det gläder mig att få höra resultatet av dagens omröstning. Vi har antagit en resolution där vi fördömer den senaste repressionen mot den polska minoriteten i Vitryssland. Att dokumentet antagits med acklamation har en särskild innebörd. Det är en röst från hela parlamentet, från samtliga politiska grupper och företrädare för EU:s 27 medlemsstater. Jag kan inte tänka mig att Vitryssland kommer att kunna dra nytta av det som erbjuds inom ramen för det östliga partnerskapet utan att först återigen ha tillåtit Polackernas förbund i Vitryssland samt återlämnat förbundets egendomar. Det kommer också att krävas att landet friger politiska fångar som t.ex. Andrei Bandarenko, Ivan Mikhailau och Arystom Dubski. I dag har vi skickat en tydlig signal till Vitryssland. Vi får nu invänta ett svar.

Förslag till resolution: B7-0133/2010

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Europeiska rådet har understrukit att det är viktigt att granska det ekonomiska och sociala kontraktet mellan finansinstitut och det samhälle som de tjänar, samt se till att samhället, när tiderna är goda, kan dra nytta av de fördelar som ges och ändå vara skyddat från risker. I denna fråga har rådet uppmanat Internationella valutafonden (IMF) att överväga alla möjligheter när en översyn genomförs, däribland skatter på finansiella transaktioner i global skala. Jag stöder resolutionen och anser att EU bör nå en överenskommelse om en gemensam ståndpunkt i denna fråga.

Kommissionen bör förbereda en konsekvensbedömning av en allmän skatt på finansiella transaktioner, och undersöka dess fördelar och brister. Jag samtycker till resolutionens förslag om att vi på gemenskapsnivå bör analysera hur finanssektorn skulle kunna hjälpa till att täcka skador som drabbat ekonomin på grund av den, eller skador som är knutna till regeringars ingripanden i avsikt att stabilisera banksystemet.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Det aktuella resolutionsförslaget, som kommer i kölvattnet av de G20-diskussioner som förts som en del av toppmötet i Pittsburgh och efter en begäran från vissa internationella organ, som t.ex. IMF, skulle kunna utgöra en lösning för att både undvika nya ekonomiska katastrofer och återvinna de belopp som finansdepartement har tillhandahållit banker för att rädda dem från kollaps. Hursomhelst är antagandet av en sådan lagstiftning i Frankrike och Belgien – i en banbrytande anda – välkommet (och även Förenade kungariket undersöker möjligheten att införa en liknande lagstiftning), och vi väntar på att få se vilka konsekvenserna blir.

Enligt franska beräkningar kommer skatten på 0,005 procent att förflytta mer än 20 miljarder euro från de franska bankernas skattkammare. Men hur kommer banksektorn att reagera på detta? Kommer den att begränsa antalet spekulativa transaktioner, som anses skadliga, eller kommer den att dra nytta av kapitalets rörlighet och fortsätta att genomföra sådana transaktioner via bankkontor i stater där denna typ av avgift inte förekommer?

Detta är skälet till att jag anser att framgången med sådana avgifter kräver en global strategi, vilket också innebär att de bör introduceras för internationella organ såsom FN. Även om detta sker är det svårt att tro att en gemensam global åtgärd skulle kunna uppnås (jämför offshore-lagstiftning).

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom att stödja den resolution som i dag antagits av en mycket stor majoritet (536 röster för, 80 röster emot och 33 nedlagda röster) har den demokratiska rörelsens franska delegation upprepat sin önskan om en konsekvensbedömning och praktiska förslag från kommissionen om inrättandet av skatter på finansiella transaktioner. Vi uppmanar kommissionen att utarbeta ett förslag i syfte att fastställa en gemensam europeisk ståndpunkt som kan presenteras för G20-gruppen i juni. Det skulle också vara en god idé att utvärdera i vilken utsträckning en dylik skatt skulle kunna bidra till att stabilisera finansmarknaderna. Kommissionen bör ge svar på frågor gällande användningen av denna skatt för att stödja utvecklingsländernas anpassning till klimatförändringen och finansiera utvecklingssamarbete. Den bör också svara på frågor om vilka påtryckningsmedel kommissionen skulle kunna använda för att övertyga sina partner om att ansluta sig till genomförandet av denna skatt för att undvika flytt av kapital. Framför allt bör emellertid en grundlig konskevensbedömning genomföras för att se till att denna skatt varken inskränker unionens konkurrenskraft eller hållbara investering, eller får negativa följder för små och medelstora företag och individuella investerare.

  Harlem Désir (S&D), skriftlig. – (FR) År 2000 framlade jag, tillsammans med den tvärpolitiska gruppen för globalisering, en första resolution där vi uppmanade kommissionen att undersöka genomförbarheten av en skatt på spekulativa kapitalflöden. Resolutionen antogs inte, eftersom den inte riktigt fick det antal röster som krävdes. Tio år har gått och G20, i likhet med flera medlemsstater, utesluter inte längre idén om en sådan skatt, och framför allt har finanskrisen påmint oss om vilken skada instabila finansmarknader kan vålla.

Därför välkomnar jag antagandet med bred marginal av resolutionen om skatter på finansiella transaktioner. Detta är bara ett litet steg, men budskapet är tydligt. Parlamentet uppmanar kommissionen att slutligen ta upp frågan och utarbeta ett genomförandeprojekt. En dylik skatt skulle ha en dubbel fördel genom att dels bidra till att stabilisera marknaderna och dels inbringa stora inkomster för att hjälpa utvecklingsländerna att finansiera anpassningen till klimatförändringen och bekämpa fattigdomen.

Motståndarna anser att skatten bara skulle bli effektiv om den var global, men vi måste ta första steget, vilket vissa länder har gjort med skatten på flygbiljetter. En avvaktande politik kommer inte att leda någonstans. Vi måste visa vägen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Finanssektorn är tvungen att ta sitt ansvar för den finanskris som fortfarande plågar oss. Hittills har det varit realekonomin, skattebetalarna, konsumenterna, den offentliga sektorn och samhället i allmänhet som har betalat för en väsentlig del av finanskrisens kostnader och konsekvenser. Flera medlemsstater har efterlyst en skatt på finansiella transaktioner.

Politiken och lagstiftningen inom detta område är numera annorlunda. Det finns nya lagstiftningsinitiativ, som t.ex. bekämpandet av skatteparadis, avskaffandet av rättsliga kryphål för förvaltningsrapporter, de krav som gäller för börstransaktioner och användningen av transaktionsregister för att registrera derivatinstrument.

EU bör anta en gemensam ståndpunkt inom den internationella ramen för G20-mötena. För att göra detta bör kommissionen bedöma konsekvenserna av en global skatt på finansiella transaktioner före nästa G20-toppmöte.

I bedömningen bör man särskilt utvärdera effekterna av att införa en skatt på finansiella transaktioner i EU, i motsats till ett införande på global nivå. Kostnaderna måste fastställas, samt huruvida denna skatt kommer att bidra till att stabilisera finansmarknaderna.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är glädjande att se de olika uttalanden som gjorts i inledningen till den resolution som nu har godkänts av en majoritet i parlamentet. Detta gäller i synnerhet uttalandet om att finanssektorn måste ta på sig en rättvis del av ansvaret för ekonomins återhämtning och utveckling, mot bakgrund av att det hittills har varit realekonomin, konsumenterna, den offentliga sektorn och samhället i allmänhet som fått betala en väsentlig del av finanskrisens kostnader och konsekvenser. Utöver detta fanns det emellertid nästan ett stråk av ånger inför de åtgärder som skulle kunna bidra till en eventuell skatt på finansiella transaktioner, genom att man infört flera restriktioner när det gällde resolutionens tillämpning. Därför avstod vi från att rösta.

Tyvärr har man försenats med att tillämpa nya lagstiftningsinitiativ, gå vidare med den bekämpning av skatteparadis som utlovats, eliminerandet av rättsliga försummelser i förvaltningsrapporter, samt de bestämmelser som gäller för börstransaktioner och användningen av transaktionsregister för att registrera derivatinstrument. Det är nödvändigt att ta beslutsamma steg framåt och inte fortsätta i dessa grumliga vatten, som bara bidrar till att främja finansiella spekulationer och starka kapitalintressen.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder en skatt på finansiella transaktioner, och jag är mycket glad över att detta initiativ har fått ett sådant stöd. För att bli effektiv borde skatten vara global, och jag stöder åtgärder för att införa en sådan avgift på finansiella transaktioner.

  Arlene McCarthy (S&D), skriftlig. – (EN) I dag har vi, med en överväldigande majoritet, röstat för att behålla den politiska genomslagskraften bakom en global skatt på finansiella transaktioner. Det är uppenbart att tiden är mogen för radikala åtgärder för att se till att finanssektorn betalar för sig i krisens kölvatten, och en skatt på finansiella transaktioner skulle kunna bli ett viktigt redskap. En sådan skatt har ett starkt stöd från allmänhet, icke-statliga organisationer och fackföreningar över hela EU. En skatt på finansiella transaktioner skulle kunna bidra till att minska den instabila och riskfyllda handeln med finansiella tjänster genom att inbringa miljarder för att hjälpa till att hantera klimatförändringens effekter och hjälpa de utvecklingsländer som har drabbats hårdast av finanskrisen. I resolutionen uppmanas kommissionen att analysera alternativ till en sådan skatt, och man skickar en tydlig signal om att EU kommer att driva på för en global överenskommelse om att infria allmänhetens krav på handling. Det är en besvikelse att ECR-gruppen och dess konservativa ledamöter, som uppenbarligen motsätter sig varje skatt på finansiella transaktioner, har valt att i sina uttalanden avsiktligt ge en vilseledande bild av dagens omröstning som ett krav på en skatt på finansiella transaktioner enbart för EU. Om EU inte vidtar några åtgärder och inte kommer fram till någon uppfattning kommer vi att bli lämnade utanför den internationella debatten. Vår omröstning i dag är i stället ett mandat för EU för att kunna hjälpa till att föra debatten.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det portugisiska folkpartiet är som regel emot inrättandet av europeiska skatter. Dessutom är skatter ett viktigt redskap för medlemsstaterna, och särskilt i svåra tider, som under den nuvarande krisen. De olika beskattningsalternativen, oavsett form, som tillämpas i medlemsstaterna skulle ovillkorligen ge denna aktuella skatt en mer eller mindre bestraffande karaktär, genom att den möjliggör orättvisor på EU-nivå, vilket inte skulle vara meningsfullt.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) För mig är det en oundviklig sanning att finanssektorn bör bidra på ett rättvist sätt till ekonomins återhämtning och utveckling, särskilt mot bakgrund av att betydande kostnader för och konsekvenser av finanskrisen fått bäras av realekonomin, skattebetalarna, konsumenterna, den offentliga sektorn och samhället i allmänhet. En potentiell skatt på finansiella transaktioner skulle kunna minska den omåttliga mängd kapitalspekulationer som återigen haft en skadlig inverkan på realekonomin nyligen. Skatten utgör således också ett steg mot en hållbar tillväxt. Innan vi överväger att införa en sådan skatt måste vi emellertid omsorgsfullt väga för och emot. Det är just ett sådant förfarande som efterlyses i den resolution som lagts fram av utskottet för ekonomi och valutafrågor, och det är därför jag röstade för resolutionen. En kritisk punkt som bara nämns i förbigående i texten, men som bör definieras tydligt innan något beslut fattas, är den potentiella användningen av det kapital som en sådan skatt skulle kunna inbringa. Jag anser att skatten bör uppbäras där transaktionen äger rum, och att den med andra ord också bör gagna de stater inom vars territorium den berörda fondbörsen är belägen. Den exakta beräkningsmetoden har ännu inte specificerats. Om EU insisterar på att själv uppbära skatten bör den ändå räknas av från det stora bidraget från medlemsstaten i fråga. Detta får inte under några omständigheter leda till en skattekonkurrens från EU:s sida.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade i dag för förslaget till resolution (B7-0133/2010) om skatt på finansiella transaktioner, och det gläder mig att parlamentet, för första gången, har begärt en bedömning av genomförbarheten och konsekvenserna av att införa en skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå. Detta är en betydande framgång. Påtryckningar måste nu utövas på kommissionen om förslag till konkreta åtgärder. EU-medborgarna förväntar sig att kostnaderna för finanskrisen ska axlas av de aktörer på finansmarknaderna som orsakade krisen. Vi bör därför inte nöja oss med en minimalistisk lösning i linje med det nordamerikanska förslaget, som skulle inbringa några få miljarder euro, vilket är en relativt liten inkomst mot bakgrund av de enorma kostnaderna. Fattigdomsbekämpningen, kampen mot klimatförändringen och hanteringen av finanskrisen kräver ytterligare inkomster på flera hundra miljarder euro. En smart utformad skatt på finansiella transaktioner skulle inbringa en sådan inkomst, samtidigt som den skulle tygla spekulationerna på finansmarknaderna.

Förslag till resolution: B7-0132/2010

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) som syftar till att främja inrättandet av en integrerad marknad för tjänster som betalas i euro. Denna marknad kommer också att möjliggöra en effektiv konkurrens där det inte görs någon åtskillnad mellan gränsöverskridande och nationella betalningar i euro.

Sepa fortsätter att fungera på ett ofullständigt sätt, och tillgodoser inte de verkliga behoven hos användarna. Europeiska gemenskapen måste fastställa en lämplig och bindande tidsfrist för användningen av Sepas instrument, och efter denna tidpunkt bör alla eurobetalningar ske i enlighet med standarderna för detta system. Det är också viktigt att se till att antagandet av systemet inte leder till ytterligare kostnader för den europeiska allmänheten.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Genomförandet av det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) är grundläggande för en större integrerad marknad för betalningstjänster. Det kommer att öka konkurrensen i och med att eurobetalningar över gränserna och inom ett land behandlas lika, och det kan komma att få en direkt positiv inverkan på den europeiska allmänhetens tillvaro.

Som sådan skulle det vara angeläget för nationella regeringar att införa Sepas tjänster, och att de bestämmelser som reglerar initiativet utformas på ett lämpligt sätt så att det i själva verket sker en förenkling av den nuvarande hållningen till betaltjänster och att kostnaderna minskas till fördel för konsumenterna.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) kommer att bli en integrerad marknad för betaltjänster, och föremål för en effektiv konkurrens där det inte görs någon åtskillnad mellan gränsöverskridande och nationella betalningar i euro. Vi bör ha fastställt en rättsligt bindande tidsfrist för övergången till Sepas instrument. Offentliga förvaltningars övergång till Sepa är under våra förväntningar.

Därför är det viktigt att alla intresserade parter – lagstiftare, banksektor och användare av betaltjänster – deltar i genomförandet av Sepa. Den fortsatta rättsliga giltigheten för befintliga tillstånd för autogiro bör säkerställas i samtliga medlemsstater, eftersom skyldigheten att underteckna nya tillstånd under övergången från nationella autogirosystem till Sepas system skulle bli kostsam.

Följaktligen bör kommissionen, senast den 31 december 2012, fastställa en tydlig, lämplig och rättsligt bindande tidsfrist för övergången till Sepas instrument, och efter detta datum ska samtliga betalningar i euro ske i enlighet med Sepas standarder. Kommissionen måste hjälpa offentliga myndigheter med övergångsprocessen genom att utveckla integrerade och synkroniserade nationella övergångsplaner.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) bör snabbt förvandlas till en integrerad marknad för betaltjänster. Det återstår emellertid mycket att göra innan detta kan uppnås, och trots de befintliga direktiv som fastställer Sepas kortramverk och Sepas autogirosystem är sanningen den att dessa system ännu inte tagits i bruk. Det är således nödvändigt att övervinna alla hinder mot genomförandet av Sepa-systemet så att det snarast möjligt kan börja fungera till fullo. Det är viktigt att övergångsperioden inte sträcker sig längre än till den 21 oktober 2012.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) är ett projekt som kommer att underlätta vardagen för miljontals européer när det genomförs. Oavsett medlemsstat kommer man som medborgare att enkelt, snabbt och billigt kunna göra betalningar till privatpersoner eller företag i andra medlemsstater till samma pris som inom det egna landet. Eftersom banktjänster nuförtiden erbjuds på Internet kommer konkurrensen att öka mellan bankerna vilket gynnar kunderna. Att införa Sepa är nästa steg mot att förverkliga en av de fyra grundläggande friheterna på den inre marknaden, nämligen fri rörlighet för kapital. En oerhört viktig sak är att Sepa leder till att såväl euroländerna och EU:s övriga medlemsstater som Efta-länderna närmar sig varandra i ekonomiskt hänseende.

Därför ger jag mitt fulla stöd till parlamentets resolution om genomförandet av det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa). Samtidigt anser jag att kommissionen vid övervakningen av arbetet med att införa Sepa bör prioritera privatpersoners intressen som bankkunder och säkerhetsfrågor kring systemet.

Förslag till resolution: (RC-B7-0154/2010)

  Kader Arif (S&D), skriftlig. – (FR) I dag har Acta-resolutionen antagits och jag är en av dess intitiativtagare. Denna resolution har ett stort symbolvärde eftersom den antogs enhälligt. Det ger en tydlig signal till kommissionen, som har förhandlat om detta avtal under sekretess i två år. Parlamentet kräver full insyn i de pågående förhandlingarna och likaså att fördragen respekteras, vilket innebär att parlamentet har rätt till samma information som rådet. Oavsett om det gäller metoden eller vad vi vet om innehållet är jag kritisk till det sätt på vilket Acta-förhandlingarna genomförs. Vi är mycket bekymrade över att unionens regelverk ifrågasätts. Vid sidan om risken för att det flexibla svaret återinförs, finns det risk för att man ifrågasätter respekten för medborgarnas grundläggande rättigheter när det gäller yttrandefrihet och skydd av den personliga integriteten och personuppgifter samt principen om ansvarsfrihet för Internetleverantörer och webbvärdar. Parlamentet har redan visat sitt engagemang för dessa principer, och om kommissionen inte byter strategi kommer jag att leda en kampanj mot parlamentets godkännande av Acta, på samma sätt som vi gjorde med Swift-avtalet.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen. Det är utan tvekan så att bättre skydd av immateriella rättigheter och kampen mot varumärkesförfalskning och piratkopior är mycket viktiga frågor i EU och i övriga världen, och jag välkomnar varmt att man inleder internationella förhandlingar för att stärka de immateriella rättigheterna och bekämpa varumärkesförfalskning och piratkopiering mer effektivt. Men jag är mycket besviken på hur dessa förhandlingar går till.

Enligt Lissabonfördraget måste kommissionen omedelbart och heltäckande informera parlamentet i alla skeden av förhandlingar om internationella avtal, vilket inte skett i samband med Acta-avtalet. Dessutom krävs det att parlamentet godkänner Acta-avtalet innan det träder i kraft i EU. Hur ska vi kunna göra det om man håller oss utanför? Jag hoppas innerligt att kommissionen ska fullgöra sin skyldighet och ge all nödvändig information om förhandlingsläget.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Herr talman! Jag röstade för parlamentets resolution om insyn och det aktuella läget i förhandlingarna om Acta-avtalet, eftersom jag instämmer i författarens kritik om hur förhandlingarna skötts hittills. De sker enligt en sorts begränsande regelverk, som innebär att bara kommissionen och medlemsstaterna får tillgång till förhandlingsdokumenten. Parlamentet står helt utanför, och ändå krävs det parlamentets samtycke för att avtalet ska kunna träda i kraft. Jag anser att digitalt innehåll och hanteringen av sådant inte bör ingå i avtalstexten, och om det ska ingå bör bestämmelserna i fråga inte ha bestraffande karaktär. Det är min bestämda uppfattning att Acta-avtalet inte bör gå utanför ramarna i den immaterialrättsliga lagstiftning som gäller för närvarande och att eventuella straffrättsliga åtgärder för kopiering av digitalt innehåll bör vara de enskilda medlemsstaternas behörighet. Skydd av den personliga integriteten och skydd av personuppgifter måste fortsätta att vara en av pelarna i EU-lagstiftningen, som inte får undergrävas av internationella rättsliga överenskommelser. Jag är positiv till ett Acta-avtal för att bekämpa varumärkesförfalskning, vilket utgör ett verkligt hot mot ekonomin och konsumenterna och utan tvekan strider mot de immateriella rättigheterna. Å andra sidan bör avtalet inte omfatta kopiering som endast sker för eget bruk. Att låta avtalet omfatta detta skulle enligt min uppfattning vara ett brott mot individens rätt till frihet och information. Kort sagt får varumärkesförfalskning och kopiering inte behandlas på samma sätt.

  Derek Roland Clark (EFD), skriftlig. – (EN) Vår grupp röstade nej till Acta-resolutionen onsdagen den 10 mars 2010, av den anledningen att Acta-avtalet i sig överhuvudtaget inte borde finnas till. Det är ett katastrofalt intrång i den enskilda individens privata egendom. Om vi hade röstat för resolutionen skulle vi ha gett vårt erkännande till att denna typ av lagstiftning skulle få existera, men på basis av detta bestämde vi oss för att inte erkänna avtalet.

  Marielle De Sarnez (ALDE) , skriftlig. – (FR) Trots Lissabonfördraget och medbeslutanderätt när det gäller internationell handel förhindrar nu kommissionen och medlemsstaterna att en offentlig debatt förs om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta). Denna brist på öppenhet ger upphov till verkliga misstankar, som endast kan skingras genom samråd med allmänheten och Europaparlamentet. Visserligen är det befogat och nödvändigt att bekämpa varumärkesförfalskning, och Acta-avtalet skulle stärka upphovsrätten. Men måste man ge Internetleverantörerna tillåtelse att övervaka utbyte av digitala filer och tillämpa påföljder för användarna, exempelvis genom att stänga av deras Internetanslutning? Denna form av övervakning skulle medföra enorma kostnader för leverantörerna och komplicerade kontroller. Dessutom betraktas piratkopiering ännu inte som brottsligt, vare sig i EU-lagstiftningen eller internationellt sett. Därför är det omotiverat med systematisk tillämpning av påföljder i så stor omfattning, i än högre grad med tanke på att tillgången till Internet fortfarande är en grundläggande frihet med hänsyn till rätten till information. Kommissionen måste ge parlamentet en handling som innehåller en sammanfattning av förhandlingarna och alla ställningstaganden under diskussionen. Om det inte sker kan parlamentet rösta nej till den text som förhandlats fram under sekretess, precis som den röstade nej till Swift-avtalet.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om insynen och läget i Acta-förhandlingarna, eftersom jag anser att man bör ha en öppen förhandlingsprocess.

I och med att Lissabonfördraget trätt i kraft krävs det att parlamentet godkänner texten i Acta-avtalet innan det kan börja gälla i EU. Det är nödvändigt att parlamentet deltar för att garantera att de immateriella rättigheterna inte tillämpas på ett sätt som förhindrar innovation, konkurrens, skydd av personuppgifter och den fria rörligheten för information.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Varumärkesförfalskning är ett av den globala ekonomins största gissel, och trots insatserna för att bekämpa detta är det uppenbart att de enskilda staternas oförmåga att lyckas med denna kamp är bestående. Det står nu klart att köp av vissa produkter kan vara förknippade med risker för konsumenternas hälsa och säkerhet.

Denna parallellindustri parasiterar olagligen på andras kreativitet och framgång, och ur affärsmässig och industriell synvinkel leder den till en försvagning av varumärkenas värde och särskilda funktion. Det är viktigt med en öppen, fri och rättvis marknad, men den kan bara förverkligas om huvudtillverkarna förkastar och bekämpar all varumärkesförfalskning. Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning kan vara en väg som det lönar sig att välja, men det måste föregås av insikt och öppen diskussion i motsats till vad som skett hittills.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Under 2008 inledde EU och övriga länder i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling förhandlingar om ett nytt multilateralt avtal i syfte att stärka tillämpningen av immateriella rättigheter (IPR) och vidta åtgärder mot varumärkesförfalskning och piratkopiering (handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning – Acta). De beslöt tillsammans att anta en sekretessklausul. Det eventuella avtal som EU ingår i samband med Acta måste uppfylla EU:s rättsliga skyldigheter enligt lagstiftningen om skydd av den personliga integriteten och skydd av personuppgifter, i enlighet med direktiv 95/46/EG, direktiv 2002/58/EG och rättspraxis hos Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens domstol. I och med att Lissabonfördraget trätt i kraft krävs det att parlamentet godkänner texten i Acta-avtalet innan det kan träda i kraft i EU. Dessutom har kommissionen förbundit sig vid att omedelbart förse parlamentet med fullständig information under hela förhandlingsprocessen i samband med internationella överenskommelser. Därför borde man ha skapat en rättslig grund innan Acta-förhandlingarna inleddes, och parlamentet borde ha fått godkänna ett förhandlingsmandat. Kommissionen bör lägga fram förslag om detta före nästa förhandlingsomgång.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det har framgått med all tydlighet att parlamentet generellt sett fördömt att kommissionen undanhåller information om de pågående förhandlingarna om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) och att kommissionen på detta sätt har försökt begränsa övervakningen och den demokratiska insynen. Därför anser vi att det är viktigt att påpeka i resolutionen att kommissionen ”har en rättslig skyldighet att omedelbart och heltäckande informera parlamentet i alla skeden av förhandlingarna om internationella avtal”.

Det krävs demokratiska och insynsvänliga förfaranden vid förhandlingar, och likaså en offentlig debatt om innehållet, något som vi ser som positivt. Dessutom betonar vi diskussionen om behovet av att respektera ”grundläggande rättigheter som yttrandefrihet och rätten till privatliv och samtidigt vara fullt förenligt med subsidiaritetsprincipen” samt skyddet av personuppgifter. Därför har vi röstat för resolutionen.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Utkastet till handelsavtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning, som brukar kallas Acta, kan framstå som en bra idé. Så stor skada tar ekonomin och jobben i EU av den här orättvisa verksamheten i den värld av överdriven frihandel som ni påtvingar oss. Men allt görs under sekretess, som alltid när kommissionen förhandlar fram ett avtal som innehåller något som i grunden är skadligt.

Jag syftar på Blair House-avtalet, där man offrade EU:s jordbruk för att tillmötesgå de multinationella jordbruks- och livsmedelsföretagen i Förenta staterna. Jag syftar också på det skandalösa multilaterala avtalet om investeringar, där man försökte se till att multinationella företag skulle undantas från gällande lagstiftning i de länder där de var verksamma. Lyckligtvis blev det avtalet aldrig verklighet. I det här fallet gäller det Internet-avsnittet i Acta som bokstavligen går ut på att införa en vidunderlig global Hadopi-lag.

Tullen skulle kunna genomsöka mp3-spelare, mobiltelefoner och bärbara datorer för vem som helst som misstänks för att ha laddat ned en fil olagligt. Internetleverantörerna skulle kunna bli tvungna att stänga kundernas anslutning eller lämna ut information om dem. Det är oacceptabelt, och det är därför vi har röstat för den här resolutionen, där vi begär fullständig insyn i förhandlingarna och hotar att dra kommissionen inför rätta om den nekar oss det.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag har röstat för resolutionen som syftar till att ge fullständig insyn i kommissionens förhandlingar om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta), som för närvarande sker under sekretess. Vid sidan om risken för att det flexibla svaret återinförs, finns det risk för att man här ifrågasätter respekten för medborgarnas grundläggande rättigheter när det gäller yttrandefrihet och skyddet av den personliga integriteten och personuppgifter samt principen om ansvarsfrihet för Internetleverantörer och webbvärdar. Det innebär att parlamentet, som är européernas röst, inte får uteslutas från förhandlingarna och måste få samma information som rådet. Detta är ett demokratiskt krav. Slutligen får Acta-förhandlingarna inte leda till någon kompromiss när det gäller tillgången till generiska läkemedel. Med hänsyn till metoden och de oroande rykten som cirkulerar om avtalets innehåll kan jag i samband med detta bara rösta för en resolution som är kritisk till ett sådant avtal.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) I den resolution som har antagits har parlamentet tydligt redogjort för sitt stöd för ökad insyn i kommissionens förhandlingar om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning. Piratkopiering och varumärkesförfalskning är ett växande problem för EU:s ekonomi och övriga ekonomier i världen.

Utvecklingsländernas ekonomier blir kunskapsbaserade i allt större utsträckning. Därför behövs det även tydliga och effektiva principer för skydd av immateriella rättigheter, som inte begränsar innovation och konkurrens eller lägger en orättmätig börda på lagenlig handel, men som ändå skyddar den personliga integriteten och de grundläggande rättigheterna, såsom yttrandefriheten. Den resolution som har antagits i dag är därför inget hot mot själva avtalet. Men kommissionens förhandlingar sker inte öppet.

Parlamentet och EU-medborgarna hålls inte informerade om hur förhandlingarna fortlöper. Bristen på information är skäl till oro. Vi vill ha mer öppenhet från kommissionens sida. Vi vill nu på 500 miljoner EU-medborgares vägnar veta vilka åtaganden som godtas av kommissionens förhandlare.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Förhandlingarna om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) gäller bestämmelser om upphovsrätt och bekämpning av varumärkesförfalskning samt piratkopiering av produkter och webbmaterial. Detta är utan tvivel viktigt för att de immateriella rättigheterna ska skyddas. Tyvärr finns det stora brister i kommissionens informationspolicy vid förhandlingarna.

Bristen på insyn i förhandlingsläget gör det svårt för parlamentet att delta konstruktivt i att utarbeta bestämmelserna och i förväg se till att det inte sker några överträdelser av européernas medborgerliga rättigheter eller av direktiven om uppgiftsskydd. Jag stöder resolutionsförslaget (RC-7-0154/2010) och därmed parlamentets uppmaning till kommissionen om att tillämpa en mer insynsvänlig, fullständig och således även heltäckande informationspolicy i Acta-förhandlingarna.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Insynen i Acta-förhandlingarna är av största vikt, och jag är glad att parlamentet med så stor uppslutning har uppmanat till fullständig öppenhet. Det är visserligen glädjande att få veta att enskilda personer inte ska kunna straffas för privat bruk och att Acta-avtalet inte ska användas för att förhindra att generiska läkemedel når utvecklingsländerna, men jag hoppas att parlamentet ska få tillgång till alla dokument och kunna övervaka förhandlingarna så att detta upprätthålls.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Bristen på insyn i förhandlingarna om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) bryter mot andan i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det är absolut nödvändigt att rådet och kommissionen omedelbart tillhandahåller de dokument som ligger till grund för förhandlingarna. Om kommissionen och rådet inte uppfyller denna grundläggande skyldighet kan det leda till att parlamentet vidtar rättsliga åtgärder för att få tillgång till dokumenten, något som skulle skada anseendet hos de EU-institutioner som berörs.

  Zuzana Roithová (PPE), skriftlig. – (CS) Jag vill tacka föredraganden och alla ansvariga ledamöter för att parlamentet tydligt och med så överväldigande majoritet har uttryckt sin kompromisslösa hållning mot bristen på insyn i förhandlingarna om ett sådant viktigt internationellt avtal. Vi förväntar oss att avtalet ska leda till en ny internationell dimension i kampen mot varumärkesförfalskning, men utan att det inkräktar på EU-medborgarnas rätt till personlig integritet.

Jag ser det även som problematiskt att Kina inte har inbjudits till förhandlingarna. Under gårdagens debatt fick jag veta av kommissionen att även den anser att det var ett strategiskt misstag. Kina är den största källan till varumärkesförfalskning i världen, och det är orealistiskt att tänka sig att Kina ska underteckna ett framförhandlat avtal i ett senare skede. Jag utgår ifrån att vi med vårt kritiska resolution i dag ska kunna förmå kommissionen att omvärdera sin hållning gentemot parlamentet, som tack vare Lissabonfördraget har medbeslutanderätt inom nya områden, bland annat utrikespolitiken.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag har röstat för resolution RC-7-0154/2010 om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning och det gläder mig att en stor majoritet av parlamentets ledamöter gjorde likadant. Det finns risk för att Acta blir känt som avtalet om kommissionens bristande öppenhet, ”Absence of Commission Transparency Agreement”. Kommissionen borde upprätthålla principerna om insyn, mänskliga rättigheter och parlamentets lagstadgade rätt till information i Acta-förhandlingarna. I stället misslyckas kommissionen i detta lackmustest när det gäller att följa Lissabonfördraget och informera parlamentet. EU kan inte fortsätta med Acta-förhandlingarna om inte medborgarna tillåts delta i processen.

Dessutom är det fullständigt absurt och oacceptabelt att parlamentsledamöterna måste fråga kommissionen bakom stängda dörrar om innehållet i det avtal som vi ska rösta om. Dessutom har parlamentet visat att det inte godtar sekretessen och att det värnar om ett Internet öppet för alla. Parlamentets ledamöter har också visat att parlamentet inte accepterar att bli behandlat som en dörrmatta. Kommissionen har fått en stark uppmaning om att ge oss fullständig och omedelbar information om Acta-förhandlingarna.

Förslag till resolution: (RC-B7-0181/2010)

  Harlem Désir (S&D), skriftlig. – (FR) Allmänna preferenssystemet (GSP) upphör snart att gälla. Jag har röstat för resolutionen med det särskilda syftet att göra parlamentet fullständigt delaktigt i den översyn av preferenssystemet som ska ske före 2012. Denna handelsordning ger 176 utvecklingsländer och -regioner förmånligt tillträde till den europeiska marknaden i utbyte mot att de godkänner ILO-konventionerna om sociala rättigheter och FN-konventionerna om mänskliga rättigheter.

Men den har inte genomförts på ett tillfredsställande sätt. Det är därför vi kräver en rapport om läget för ratificeringen och genomförandet av konventionerna, en konsekvensbedömning av Allmänna preferenssystemets effekter under perioden 2006–2009, ett villkor om att de 27 grundläggande FN-konventionerna måste genomföras samt mer öppenhet och insyn när det gäller undersökningsprocesserna, särskilt i form av regelbundna samråd med parlamentet.

Det är beklagligt att man på grund av motstånd från högern under denna omröstning inte antog det ändringsförslag där man begär en undersökningsprocess i Colombia med anledning av de många morden på fackföreningsanslutna och massgravarna med hundratals mördade människors kroppar i regionen La Macarena.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) EU är världens största givare av humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Vi känner till att EU och medlemsstaterna varje år ger miljoner euro till samarbets- och utvecklingsprogram, att detta stöd behövs och att det i många fall är helt avgörande.

Men som förespråkare för marknadsekonomi gör jag bedömningen att utvecklingsbistånd kan (och måste) tillhandahållas genom en handelspolitik som gynnar utvecklingsländerna. Jag anser att Allmänna preferenssystemet fyller en funktion i detta sammanhang, genom att de utvecklade länderna kan erbjuda förmånlig och icke-ömsesidig behandling av produkter som importeras från utvecklingsländer.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Man kan inte som i resolutionen med säkerhet påstå att det nuvarande Allmänna preferenssystemet (GSP) är en mekanism som syftar till att hjälpa utvecklingsländerna. Denna mekanism får effekter som befäster dessa länders ekonomiska beroendeställning, eftersom GSP leder till exportproduktion som är till nackdel för ländernas inrikesmarknader. Det är i hög grad de stora transnationella företagen, vissa av dem från EU-länder, som drar nytta av systemet snarare än befolkningen i utvecklingsländerna.

En del av de avsikter som ska ligga till grund för GSP leder alltså till rakt motsatta resultat i verkligheten.

Å andra sidan är det tydligt att EU mot bakgrund av det ökande trycket för liberalisering av den internationella handeln har använt förordningens syfte som en sorts utpressning för att få igenom de tidigare nämnda frihandelsavtalen genom att sätta oacceptabelt hård diplomatisk och ekonomisk press på dessa länder.

För att GSP ska kunna bli en mekanism för utvecklingsbistånd krävs det, som vi föreslår, att både denna och andra politiska åtgärder för utvecklingsbistånd avskaffas och sedan omförhandlas, så att man bygger upp en effektiv solidaritet och kan motverka att länder blir ekonomiskt beroende och att människor och naturresurser utnyttjas av ekonomiska grupperingar i EU.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) De åtgärder som EU har vidtagit gentemot utvecklingsländerna sedan 1971 genom handelsförmåner i enlighet med Allmänna preferenssystemet är ett sätt att göra världshandeln mer rättvis och samtidigt hjälpa dessa länder med tillväxt och ekonomisk utveckling.

De nuvarande bestämmelserna upphör att gälla 2011, vilket innebär att vi omedelbart måste börja arbeta för att få fram ett nytt instrument som kan upprätthålla och om möjligt ytterligare utöka de förmåner som utvecklingsländerna fått genom detta system – något som är än viktigare med tanke på hur vi ska ta oss ur den internationella krisen. Men om vi ska kunna undvika orättvisa villkor måste den nya listan över länder som ska dra nytta av systemet vara realistisk när det gäller ländernas ekonomiska situation.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade slutligen ja till den gemensamma resolutionen om Allmänna preferenssystemet (RC-B7-0181/2010), även om jag djupt beklagar att den colombianska ambassaden har lyckats övertyga några av våra kolleger om att nästan inte alls påpeka behovet av att undersöka överträdelserna av de mänskliga rättigheterna i Colombia och besluta utifrån resultaten om man ska dra in tullförmånerna för colombianska varor eller inte.

Betänkande: Gabriele Albertini (A7-0023/2010)

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Parlamentets betänkande om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och motsvarande betänkande om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken har utarbetats av den antigräsrotsallians som består av konservativa, socialdemokrater och liberaler i parlamentet. I dessa betänkanden kartläggs hur kapitalets politiska talesmän vill främja en ännu större militarisering av EU, särskilt till följd av det reaktionära Lissabonfördragets ikraftträdande, och deras aktiva roll för att främja EU:s imperialistiska politik och de ingripanden och krig som EU för mot tredjeländer och människor i världens alla hörn i syfte att tjäna monopolkapitalets intressen och suveränitet på villkor styrda av en tilltagande imperialistisk närkamp.

I betänkandet efterlyser man

a) en effektiv organisation av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, som inrättats i enlighet med Lissabonfördraget och som är det nya politiska eller militära vapnet för att organisera, stödja och genomföra EU:s imperialistiska ingripanden,

b) ökade resurser ur EU:s budget för militära och politiska ingripanden,

c) bättre samordning av EU:s politiska och militära kapacitet, där det är avgörande med en starkare länk mellan EU och Nato för att man på ett mer effektivt sätt ska kunna göra imperialistiska ingripanden med militära medel.

Det grekiska kommunistpartiet har röstat emot och fördömer detta oacceptabla betänkande, vilket rätt och slätt är en manual för imperialistiska angrepp mot folket.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) EU måste utveckla sin strategiska autonomi genom en kraftfull och effektiv utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för att försvara sina globala intressen, garantera medborgarnas säkerhet och främja respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar i världen. Medlemsstaterna måste med hjälp av mer effektiva europeiska säkerhetsavtal visa sig redo att ge EU en viktigare roll på den internationella scenen.

Jag anser att rådet i nästa årliga rapport om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) måste ta upp genomförandet av EU:s utrikespolitiska strategi och utvärdera hur effektiv den är samt föreslå villkor för att inleda en specifik och direkt dialog med Europaparlamentet med inriktning på att utarbeta ett strategiskt synsätt inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

  John Attard-Montalto (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot ändringsförslag 18 eftersom jag anser att det är motsägelsefullt. Ändringsförslaget inleds med att militariseringens logik beklagas och avslutas med att ”Gusp bör bygga på fredliga principer och en demilitarisering av säkerheten”. Min personliga uppfattning stämmer överens med mitt lands internationella neutralitetsstatus, och eftersom ändringsförslaget är så otydligt bestämde jag mig för att jag varken kunde rösta för det eller lägga ned min röst.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder betänkandet eftersom jag anser att en tydlig och samordnad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik kan bidra avsevärt till att stärka EU:s internationella inflytande. En av de viktigaste Gusp-frågorna är utan tvekan att EU blir alltmer beroende av energikällorna och transitvägarna och behöver bli mindre beroende av energi från tredjeländer. Jag vill uppmana kommissionens vice ordförande och unionens höga representant, Catherine Ashton, att utan dröjsmål genomföra parlamentets rekommendationer om skapandet av en hållbar och samordnad politik genom att först och främst främja EU:s sammanhållning, genom att upprätthålla en konstruktiv dialog med energileverantörerna, särskilt med Ryssland, och transitländerna, genom att stödja de energifrågor som EU prioriterar, genom att försvara medlemsstaternas gemensamma intressen, genom verksamt diplomatiskt arbete på energiområdet, genom att inrätta mer effektiva krishanteringsåtgärder och genom att främja diversifierad energitillförsel, hållbar energi och förnybar energi. Jag är övertygad om att det bara är genom gemensamt agerande som EU i framtiden kommer att kunna garantera en oavbruten och säker gas- och oljetillförsel till medlemsstaterna och göra hela EU mer självständigt i fråga om energi.

  Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater anser att det inte enbart är enligt FN-stadgan som partnerskapet mellan EU och Nato ska utvecklas. Vi anser därför att det varit viktigt med en skrivning som även tar upp medlemsstaternas perspektiv i frågan och tar hänsyn till medlemsstaternas olika traditioner och ställningstaganden på utrikes-, säkerhets- och försvarsområdet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I likhet med många av medlemsstaterna, dock inte alla, brottas EU med en budget som är mycket mindre än målen och på intet sätt räcker till allt man skulle vilja göra. Denna asymmetri framgår tydligt av listan över de många värden och förväntningar som finns i EU i denna fråga.

För att uppnå bästa möjliga resultat inom politiken är det nödvändigt att kunna förutse och vidta åtgärder, och detta blir särskilt relevant när det rör sig om frågor som har så stor betydelse för vår vardag som utrikes- och säkerhetspolitiken.

Lissabonfördraget och inrättandet av den höga representantens befattning är ett tecken på medlemsstaternas övertygelse om att EU verkligen behöver snabba, samordnade och enhetliga åtgärder i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det är först när åtgärder vidtas i praktiken som vi får veta om bestämmelserna i fördraget är tillräckliga och om det som fastställs i fördragstexten fyller sin funktion.

Jag hoppas att unionen ska ha förmågan att effektivt vidta åtgärder inom detta viktiga uppgiftsområde.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Ett betänkande om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin utarbetas årligen av parlamentet och innehåller en utvärdering av EU:s säkerhets- och försvarspolitik samt förslag om hur man ska göra denna politik mer effektiv och synlig. Lissabonfördragets ikraftträdande ger en ny dimension och en ny betydelse åt EU:s yttre åtgärder. Parlamentet spelar här en mycket viktig roll som övervakare av den demokratiska legitimiteten i de yttre åtgärderna. Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att fungera som unionens diplomatiska kår och instrument, vilket hittills enbart har varit medlemsstaternas uppgift. Men det är avgörande att EU disponerar tillräckliga budgetmedel för att kunna nå målen med den yttre representationen.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag vill ta upp några synpunkter i avsnittet om västra Balkan i betänkandet om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) – 2008.

Man måste ta hänsyn till följande: Vid rådets möte om allmänna frågor och yttre förbindelser i februari 2008 beslutades att varje medlemsstat i enlighet med nationell praxis och internationell lagstiftning skulle avgöra vilka förbindelser man skulle ha med Kosovo.

Samtidigt väntas Internationella domstolen i Haag under första halvåret i år komma med ett rådgivande yttrande om huruvida den egna självständighetsförklaring som gjorts av självstyrets tillfälliga institutioner i Kosovo är förenlig med internationell lagstiftning.

Man måste tillämpa en väl avvägd strategi vid utvärderingen av stabiliseringsprocessen i Kosovo, och man måste ha i åtanke att läget var spänt vid några tillfällen under 2009, bland annat under valperioden i november. I samband med detta anser jag att det finns åtskilliga problem att lösa, särskilt när det gäller upprätthållande av lag och ordning, kamp mot korruption och organiserad brottslighet, skydd för serber och andra minoriteter, försoning mellan samhällen samt genomförande av ekonomiska och sociala reformer.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) I och med Lissabonfördraget har parlamentet fått nya uppgifter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi är redo att ta oss an uppgifterna och medverka i valet av både politik och personer som ska företräda denna politik i världen, vilket vi gör genom att granska de utnämnda personerna inom den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, och där ingår även EU:s särskilda representanter. Världssamfundet måste få se att EU:s utrikespolitik blir alltmer representativ, sammanhängande, systematisk och effektiv. EU måste bli en allt starkare drivkraft när det gäller att skapa fred i världen.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade emot betänkandet om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) – 2008. Jag är emot den länk mellan EU och Nato som upprättas genom Lissabonfördraget. I stället stöder jag avmilitarisering och total frånvaro av vapen. Jag fördömer tanken bakom och följderna av EU:s militarisering vilken har ökat genom antagandet av Lissabonfördraget och förändringarna i samband med detta, till exempel europeiska avdelningen för yttre åtgärder och den höga representantens roll. Just nu bevittnar vi den högsta graden av militarisering någonsin. Vapenutgifterna är högre än under kalla kriget. Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster kräver att alla militärbaser avskaffas som Förenta staterna och andra länder har på territorier som tillhör EU:s medlemsstater, och vi begär att man använder militära resurser för civila ändamål för att nå millennieutvecklingsmålen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det här betänkandet syftar till att stärka bilden av EU som global aktör. Men man anger inte tydligt vilka mål och vilken riktning som ska gälla för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp). Därför måste kravet på en starkare finansiell grund förkastas mot denna bakgrund. I framtiden bör internationella åtaganden utvärderas efter hur vettiga de är och på vilket sätt de gagnar EU. Slutligen bör man utveckla ett strategiskt synsätt inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag är djupt kritisk till målet att upphäva enhällighetsprincipen. Det gäller särskilt om syftet är att skapa ett närmare samarbete med Nato, vilket har nämnts flera gånger. EU måste klara av att skapa sina egna strukturer och måste naturligtvis få de resurser som krävs för dessa strukturer. När det gäller de många insatserna och uppdragen borde man omvärdera åtskilliga av de 23 olika åtgärder som EU för närvarande deltar i. I synnerhet bör den strategi som tillämpas i Afghanistan under Förenta staternas ledning ses som ett misstag.

EU:s åtagande bör därför omvärderas utan dröjsmål. I samband med det östliga partnerskapet bör det än en gång påpekas att man av historiska, kulturella och geografiska skäl måste ta hänsyn till Rysslands intressen samt att EU bör undvika att vidta ensidiga åtgärder. Betänkandet tar egentligen ingen hänsyn till detta och är bristfälligt även på andra områden. Därför har jag röstat emot det.

  María Muñiz De Urquiza (S&D), skriftlig. – (ES) När det gäller betänkandena av Gabriele Albertini och Arnaud Danjean om EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik vill jag klargöra att den spanska delegationen av Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet genom sina röster bekräftar att Kosovo inte bör erkännas som självständig stat. Varken Spanien, fyra andra EU-medlemsstater eller 100 andra medlemsstater i FN har erkänt Kosovo.

Därför har vi röstat för de ändringsförslag som speglar vår uppfattning, såväl i utskottet för utrikesfrågor som här i kammaren. Men de spanska socialisterna är positivt inställda till den stabiliserings- och utvidgningsprocess som länderna på västra Balkan, Turkiet och Island nu deltar i.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade till slut för betänkande A7-0023/2010, även känt som den årliga rapporten om Gusp. Främst på grund av att två av våra fem ändringsförslag antogs (det om den transatlantiska lagstiftardialogen och det om förhoppningen om att strategiska förbindelser kommer att upprättas mellan EU och Kina). Till sist var det inga stora förändringar i det ursprungliga utkastet och heller inga överraskningar kring de antagna ändringsförslagen. Betänkandet röstades igenom med 592 röster för (däribland våra) och 66 emot.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − Jag har röstat nej till betänkandet. Enligt betänkandet ska EU:s värderingar och intressen spridas i världen genom att fördjupa unionens kollektiva strategiska tänkande. Detta anger ett nykolonialt perspektiv. EU:s befogenheter ska enligt Gabriele Albertini beröra alla utrikespolitiska områden och alla säkerhetsfrågor, inklusive gemensam försvarspolitik som kommer att leda till ett gemensamt försvar. Detta råder det delade meningar om i EU. Vidare kräver parlamentet ökade budgetanslag från medlemsstaterna. Detta särskilt med tanke på behovet att EU snarast bör inrätta en stor representation i FN som talar med en enda röst. EU:s länder får givetvis ha kvar sina platser i FN, men EU med sin enhetliga röst kommer att få stort inflytande över dem. Europaparlamentet anser också att EU och Nato måste utveckla ett intensivt och effektivt partnerskap. Detta kommer i konflikt med mitt lands alliansfrihet. Medborgarna i Europa har aldrig fått möjlighet att uttrycka sin mening om denna utveckling på grund av att länderna nekat dem folkomröstningar om Lissabonfördraget.

Betänkande: Danjean (A7-0026/2010)

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är en uppmaning till ett omfattande krig mot Europeiska unionens medborgare från EU:s imperialistiska centra. Det innebär att konkurrensen skärps gentemot andra imperialistiska centra.

Betänkandet välkomnar de 70 000 anställda som deltagit eller fortfarande deltar i de 23 militära och ”politiska” uppdrag som Europeiska unionen genomför runtom i världen, ofta i samarbete med Förenta staterna och Nato.

Betänkandet välkomnar den EU-ledda marina styrkans imperialistiska marina övervakning av Somalia och uppmanar EU att inrätta en sudanesisk ”statlig övervakning och reguljär armémekanism” utomlands, som inte får störta landets regering.

Det stöder skapandet av ett politiskt och militärt direktorat för krishantering och planering, och ett permanent insatscentrum för EU.

Det uppmanar till att öka den statliga terrorismen och minska de demokratiska rättigheterna för att bekämpa ”terrorism” och ”radikalisering”.

Betänkandet främjar en snabb uppbyggnad av en europeisk avdelning för yttre åtgärder med politiska och militära befogenheter.

Det uppmanar till militära och politiska ingripanden, även i EU:s medlemsstater, inom ramen för det påstådda ömsesidiga stödet enligt villkoren i ”solidaritetsklausulen” i Lissabonfördraget.

Det enda EU-medborgarna behöver är att störta hela den imperialistiska och gräsrotsfientliga strategin och själva EU:s konstruktion.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Europaparlamentet har, tack vare en omröstning bland EU:s medborgare, fått fler befogenheter när det gäller frågor om budget och kontroll över utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Under dessa omständigheter måste de övriga EU-institutionerna ta med Europaparlamentets ledamöter i den beslutsfattande processen och när det gäller att utnämna personal som ska representera Europeiska unionen internationellt. Befogenheterna som Europaparlamentet har fått tack vare Lissabonfördraget är avsedda att öka legitimiteten i besluten som rör den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

Det motiverar kravet på att inrätta ett försvarsråd inom rådet (utrikesfrågor), samt att skapa ett permanent insatscentrum för EU för att hantera den operativa planeringen och genomförandet av militära insatser. Diskussionerna om missilskyddet, i dess nuvarande form enligt förslag från den amerikanska administrationen, måste föras över hela Europeiska unionen, med ett aktivt engagemang från Europaparlamentet.

Det måste dock klargöras att Europeiska unionen har en exklusiv rätt när det gäller att bestämma försvars- och säkerhetspolitiken, och ingripanden från tredjeland är inte berättigade. Europeiska unionen avgör vem som bäst kan garantera medborgarnas säkerhet, vilket måste baseras på ett samförstånd bland medlemsstaterna, och inte genom inblandningen från icke-medlemsstater.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Europeiska unionen har både definierats som en ekonomisk jätte och en politisk dvärg, vilket skulle innebära att EU inte har fått de nödvändiga verktyg för att kunna driva några av sina ambitioner, i synnerhet, när det gäller EU:s utrikespolitik. Det har funnits många tillfällen då det rått en brist på samstämmighet när det gäller vilja och handling bland medlemsstaterna.

Jag är tveksam till om denna situation kan förändras på kort sikt. Jag anser snarare att den är väntad, med tanke på antalet stater som EU består av och dess olika bakgrund och intressen. Frågan om en gemensam försvarspolitik, något som verkligen rör vid den suveräna maktens innersta kärna, har historiskt sett alltid handlat om skepsis för europeiska länder och också i dag kräver den, vilket är helt rätt, särskild omsorg.

Detta får inte hindra oss från att söka efter ett djupare samarbete och samordning för att förbättra vår gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Trots Europeiska unionens karaktär av ”mjuk kraft” bör den överväga att bli en äkta andra pelare i en Atlantallians som inte kan fortsätta kräva att Förenta staterna ska göra alla uppoffringar.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande, som förenar den konservativa högern och socialdemokraterna är ett farligt tecken på det som vi flera gånger förkastat när det gäller Lissabonfördraget, nämligen dess bidrag till den alltmer utspridda nyliberalismen, baserad på federalism och militarisering av Europeiska unionen som den europeiska pelaren i Nato.

På uppdrag av de stora makterna siktar Europeiska unionen på att klara upp sina egna motsägelser och positionera om sig i en process där man förfogar över styrkor på internationell nivå, grundat på en vision som innefattar konkurrens mellan olika makter för kontroll över naturtillgångar och marknader och stärkandet av Europeiska unionen som ekonomisk, politisk och militär enhet med ambitioner om global interventionism.

En majoritet av ledamöterna vill genomföra följande, som Europaparlamentet har förespråkat under så många år:

- Militarisering av internationella relationer och inre säkerhet baserad på den tidigare nämnda kampen mot terrorismen.

- Ökade budgetanslag inom nämnda områden och inrättandet av ny militär kapacitet, som kommer att bidra till en ny kapprustning.

- Anpassning till Förenta staternas och Natos koncept om förebyggande krig och ett ökat engagemang på världsnivå.

Resultatet av denna utveckling kan i stället bli fler konflikter, ökat utnyttjande och fattigdom som svar på den kris som kapitalismen har drivit världen till.

Vägen till fred kräver att vi avstår från dessa politiska åtgärder.

  Charles Goerens (ALDE), skriftlig. – (FR) Utifrån följande kommentarer röstade jag för Arnaud Danjeans betänkande. 1) Betänkandet uppmanar till avskaffandet av Västeuropeiska unionens parlamentariska församling (VEU). Man söker därför förgäves efter minsta hänvisning i betänkandet till det arbete som församlingen utfört för att främja europeisk integration. Det är en skam för det arbete som Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor uträttar att faktorer lovordas dagen lång som ofta är mindre lovvärda än de idéer som församlingen i Paris har presenterat. 2) I sin kontroll över europeiska försvarsfrågor måste Europaparlamentet ta vederbörlig hänsyn till de nationella parlamentens insatser. Det är faktiskt på dem det faller att fatta beslut om att göra nationella styrkor och resurser tillgängliga för EU:s militära insatser, och så kommer det att vara under lång tid framöver. Detsamma gäller finansieringen av militära insatser, som sker via nationella budgetar. Önskan om att förhindra en eventuell demokratisk brist i europeiska försvarsfrågor bör vägleda oss i vårt sökande efter en institutionell lösning som är verkligt godtagbar på parlamentarisk nivå.

  Richard Howitt (S&D), skriftlig. – (EN) Parlamentsledamöterna från det brittiska Labourpartiet välkomnar denna årliga översyn av den europeiska säkerhetsstrategin och gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, särskilt mot bakgrund av de ändringar som skett genom ratificeringen av Lissabonfördraget. Med hänsyn till detta välkomnar vi särskilt unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Cathy Ashton, i den åtföljande debatten i Europaparlamentet.

Samtidigt som vi röstade för betänkandet i dess helhet bestämde vi oss för att rösta mot punkt 20, som föreslår inrättandet av ett permanent insatscentrum för EU. Det är vår och den brittiska regeringens mångåriga ståndpunkt att det inte finns något behov av ett sådant centrum. Det skulle endast innebära en onödig dubblering av rådande strukturer. Trots att vi uppriktigt välkomnar en utveckling mot en kärnvapenfri värld väljer vi att lägga ner vår röst när det gäller ändringsförslag 20, eftersom vi noterar felaktigheten i detta ändringsförslag att ”Förenta staternas” vapen i detta sammanhang skulle utgöra en resurs för Nato, snarare än Förenta staterna och därför anser vi att frågan om avlägsnandet av kärnvapenstridsspetsar från Tyskland eller på annat håll är en debatt som ska föras av Natos allierade, inklusive Förenta staterna. Det är inte en debatt för Europeiska unionen som separat multilateral enhet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken är två grundläggande pelare som gör det möjligt för Europeiska unionen att bli en viktig aktör i det internationella samfundets kamp mot de utmaningar och hot som identifierades i den europeiska säkerhetsstrategin.

Trots att Europeiska unionen anser att FN:s säkerhetsråd har huvudansvaret för att bevara fred och säkerhet i världen, måste Europeiska unionen bedriva en politik som är konstruktiv och som delas av samtliga medlemsstater så att den på ett effektivt sätt kan reagera på utmaningar och hot av global karaktär.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade nej till Arnaud Danjeans betänkande eftersom det föreslår en framtida gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som är inriktad på att främja militariseringen av EU och dess interventionism. Betänkandet innehåller varken en civil och fredlig inriktning eller några förslag på konfliktlösning, utan betonar i stället EU:s försvar och militarisering. Jag motsätter mig också denna text eftersom den hänvisar till Lissabonfördraget och dess tillämpning. Det främjar en övergång mot en centralisering av befogenheter, utan någon parlamentarisk kontrollmekanism, vilket kommer att göra Europeiska unionen till en militär aktör på den internationella arenan. I stället för ett varaktigt och strukturerat samarbete mellan EU och Nato, vilket är vad som förordas i betänkandet, är jag för att all verksamhet bedrivs inom ramen för Förenta nationernas stadga och internationell rätt, samtidigt som de två institutionerna hålls strikt åtskilda.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Arnaud Danjeans betänkande om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken är väldigt omfattande och hanterar flera ämnen som är viktiga för Europa. Det saknas dock en tydlig inriktning på den grundläggande utformningen av Europeiska unionens utrikespolitik under de kommande åren och det saknas även en strikt politisk linje. Å ena sidan är avsikten att stärka EU:s autonomi i förhållande till övriga globala aktörer, i synnerhet, när det gäller Förenta staterna, genom att bedriva en kraftfull utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, och detta är något som jag välkomnar. Å andra sidan innehåller betänkandet återigen en uppmaning till ett starkt samarbete mellan EU och Nato genom att till exempel skapa gemensamma institutionella strukturer. Uppmaningen om att utarbeta en vitbok om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som tydligt definierar politikens mål är därmed mer än tillrådlig. Trots att jag är kritisk mot den ökande centraliseringen av Europeiska unionen stöder jag att det skapas ett permanent insatscentrum för EU.

Ett sådant centrum skulle göra det möjligt att både planera och utföra olika insatser mycket mer effektivt. Dessutom skulle vi undvika att behöva göra jobbet två gånger, vilket även skulle innebära besparingar. Den solidaritetsklausul i samband med naturkatastrofer som det hänvisas till, liksom inrättandet av en europeisk räddningstjänststyrka, är utan tvivel värdefullt och någonting som vi verkligen borde sträva efter. Med tanke på den oklara ståndpunkten i åtskilliga frågor var jag ändå tvungen att lägga ned min röst.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag avstod till sist från att rösta i slutomröstningen om årsbetänkandet om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (A7-0026/2010). Det var ett komplext och känsligt betänkande som vi hanterade bra. Två och ett halvt av våra elva ändringsförslag antogs (särskilt det viktiga förslaget som uppmanar kommissionens vice ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik att etablera en balans mellan civil och militär planeringskapacitet). Inga andra stora förändringar antogs. Betänkandet antogs till sist med 480 röster för och 111 emot. Jag och resten av min grupp avstod som sagt från att rösta.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − Jag har röstat nej till betänkandet. Detta dokument är nog ett av de mest militaristiska som jag har läst under mina år i parlamentet. Parlamentet kräver att det skapas ett permanent insatscentrum vars uppdrag ska omfatta den operativa planeringen och genomförandet av de militära insatserna och stärka samarbetet med Nato. Den europeiska försvarsbyrån ska utveckla den militära rymdbevakningen. Dessutom önskar man inrätta en maritim övervakning för att bland annat begränsa den ”illegala” invandringen. Betänkandet önskar också att fler medlemsstater än hittills ska delta i EU:s militära insatser. EU och parlamentet ska medverka i diskussionerna om den strategiska utformningen av Nato. Som medborgare i ett alliansfritt land kan jag inte ställa mig bakom detta långtgående betänkande.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag vill tacka alla mina ledamotskolleger i Europaparlamentet för ert stöd i kammaren, när ni röstade för ändringsförslag 34 till Arnaud Danjeans betänkande om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

Jag initierade ändringsförslag 34 i syfte att ändra texten i punkt 87 i detta betänkande, som hänvisade till utformningen av missilskyddet i Europa i kölvattnet efter det bilaterala avtalet mellan Förenta staterna och medlemsstaterna, inklusive Rumänien. I ändringsförslaget föreslås att rekommendationen om att utveckla detta system ”i dialog med Ryssland” tas bort och ersätts med en mer balanserad formulering som ”dialog på kontinental nivå”. Det nya amerikanska projektet som omfattar utvecklingen av ett missilskyddssystem är strängt defensivt till sin karaktär och garanterar säkerheten för hela Östeuropa och västra Balkan. Projektet är inte riktat mot Ryssland. Därför anser jag inte att det finns något skäl till att låta Ryssland ta del av och, eventuellt, fatta beslut om projektets utveckling.

Dessa överväganden har legat till grund för ändringsförslag 34. Det gläder mig att detta ändringsförslag antogs med 358 röster för. Antalet röster för understryker att det stöd som getts har överskridit gränserna för politiska grupper och nationell tillhörighet, och visat betydelsen av ett resolutionsförslag och existensen av en europeisk majoritet som delar samma ståndpunkt.

Resolutionsförslag: RC-B7-0137/2010

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag anser att ökade insatser för att förhindra spridningen av kärnvapen och för att uppnå en kärnvapenfri värld är en absolut och viktig prioritering. Att stärka icke-spridningsfördraget (NPT) genom att se till att samtliga medlemsstater undertecknar och tillämpar det, faller inom ramen för detta. Jag valde att lägga ner min röst för detta särskilda resolutionsförslag eftersom det inkluderar en grundläggande punkt som jag motsätter mig och som gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster utan framgång har försökt att ändra. Jag syftar på formuleringen och synsättet att Europeiska unionen kan ”göra allt som står i dess makt för att förebygga, avskräcka, stoppa och om möjligt eliminera spridningsprogram som inger oro på global nivå”. I synnerhet användningen av eller hotet om användningen av militära medel, särskilt mot Iran, är mycket farliga, och kommer inte att leda till några positiva resultat för freden. Det strider dessutom mot vänsterns uppfattning om EU:s militära insatser.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Principerna som låg till grund för undertecknandet av icke-spridningsfördraget och som går tillbaka till perioden för kalla kriget fortsätter att vara relevanta i dag och har snarare blivit ännu mer angelägna. Sovjetunionens fall ledde till spridningen av kärnvapen till olika stater, och innebar slutet på en enad kontroll över användning och lagring, vilket väcker fruktan för en ansvarslös användning eller till och med förstöring av kärnvapen, med ofattbara konsekvenser för hälsa och säkerhet i regionen.

Det ökande antalet medlemmar i ”kärnvapenklubben”, terroristhotet och den relativa lättheten med vilken massförstörelsevapen kan byggas i dag samverkar och fördjupar oron över sakernas nuvarande tillstånd. Europeiska unionen måste kunna anta en gemensam och sammanhållande ståndpunkt i dessa frågor, i syfte att skapa en säkrare och alltmer vapenfri värld.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Internationella förändringar ger nya möjligheter i icke-spridningsfrågan. I början av sin mandatperiod presenterade president Barack Obama sin ambition om en kärnvapenfri värld och lovade att aktivt arbeta för en ratificering av ett totalt förbud i Förenta staterna mot kärnvapenprov. Europeiska unionen måste anta utmaningarna med icke-spridning av kärnvapen, särskilt vad gäller Iran och Nordkorea, som fortsätter att vara de största hoten mot den internationella säkerheten. När det gäller reduceringen av kärnvapenarsenaler är prioriteringen att fortsätta minska de två största arsenalerna, det vill säga Rysslands och Förenta staternas, som tillsammans svarar för 95 procent av världens existerande kärnvapen. Europaparlamentet förväntar sig en gemensam och ambitiös ståndpunkt från Europeiska unionens sida under nästa utvärderingskonferens mellan parterna i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Kärnvapennedrustning på internationell nivå är av central betydelse. Det motiverar behovet av att främja och stärka icke-spridningsfördraget och se till att det ratificeras av samtliga stater. Under de nuvarande internationella omständigheterna är faran för en ny kärnvapenkapprustning överhängande.

Kravet på nedrustning och ett stopp för utveckling, tillverkning och lagring av nya kärnvapen ligger till grund för andan och formuleringarna i icke-spridningsfördraget. Den pågående dispyten om Irans kärnvapenprogram kräver en fredlig lösning, baserad på förhandlingar som måste återupptas. Eventuella militära insatser eller hot om militära insatser är kontraproduktivt och skulle få farliga konsekvenser för regionen. I detta avseende måste vi tydligt visa att vi är emot planer som på något sätt skulle kunna berättiga till användandet av militära insatser, som i punkt G i inledningen till den antagna gemensamma resolutionen.

  Charles Goerens (ALDE), skriftlig. – (FR) Frågan om Iran är central i diskussionerna inför förberedelserna av utvärderingskonferensen för icke-spridningsfördraget. Genom att acceptera icke-spridningsfördraget övergav Iran över tid möjligheten att skaffa sig kärnvapen. Om Iran inte längre skulle hedra detta åtagande, skulle vi få två problem. På kort sikt skulle det innebära ett hot mot stabiliteten i regionen där de flesta aktörerna är frestade att inta radikala positioner. På medellång och lång sikt skulle Irans vägran att respektera bestämmelserna i icke-spridningsfördraget skapa ett allvarligt prejudikat när det gäller den regionala och även den globala säkerheten. Det skulle innebära att upprördheten från medlemmar i Förenta nationernas säkerhetsråd, som har vetorätt, plus Tyskland, inte längre skulle vara tillräcklig för att lösa situationen. En tydlig signal från Förenta staterna och Ryssland om att de båda länderna är villiga att minska sina kärnvapenarsenaler kan hjälpa till att skapa en ansvarskänsla hos de kärnvapenmakter som också är redo att nedrusta. En tydlig gest från de stora kärnvapenmakterna skulle kanske slutligen kunna övertyga länder som just nu håller på att lära sig framställa kärnvapen att överge sina projekt.

  Richard Howitt (S&D), skriftlig. – (EN) Parlamentsledamöterna från det brittiska Labourpartiet vill uttrycka sitt starka stöd för en kärnvapenfri värld. Vi är stolta över att Storbritannien i sin egenskap av kärnvapenmakt leder arbetet för ett icke-spridningsavtal av kärnvapen i maj i New York som innebär ett globalt samförstånd. Vi har stött denna resolution för att kunna skicka ett tydligt budskap om att Europaparlamentet och ledamöterna från det brittiska Labourpartiet stöder alla försök att lägga de gamla dåliga tiderna med kärnvapendödlägen och ömsesidiga löften om förintelse bakom oss.

Vi beslutade att lägga ned vår röst om ändringsförslag 2, eftersom vi anser att länders militära doktrin är en fråga för nationella regeringar att avgöra och inte Europaparlamentets prerogativ. Vi röstade med vår politiska grupp för ändringsförslag 3, eftersom vi anser att alla stater har rätt att utveckla civil kärnkraft, men att det finns ett ansvar hos dessa stater att avstå från att utveckla kärnvapen. Parlamentsledamöterna från det brittiska Labourpartiet kommer att fortsätta stödja kärnvapenstaternas nedrustning, försöken att förhindra spridningen av kärnvapen till nya stater och försöket att skapa en kärnvapenfri värld.

  Sabine Lösing (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag är fullt medveten om att internationell kärnvapennedrustning, och därmed stärkandet av icke-spridningsfördraget och dess ratificering hos alla stater, är av central vikt och att allt måste göras för att genomföra fördraget i alla dess delar. För att garantera effektiva multilaterala insatser, måste de förankras i en välutvecklad vision om att uppnå en kärnvapenfri värld så fort det bara är möjligt. Vi måste stå fast vid åtagandet om total nedrustning från kärnvapenstaterna enligt artikel VI i icke-spridningsfördraget, eftersom det var ett centralt löfte och så många länder har undertecknat icke-spridningsfördraget för att därmed permanent avstå från kärnvapen. Vi motsätter oss formuleringen i denna gemensamma resolution (skäl G): ”... använda alla tillgängliga instrument för att förebygga ...”

Jag vill, särskilt när det gäller Iran, varna för att eventuella militära insatser för att förhindra spridning är fullständigt kontraproduktiva och extremt farliga. Jag är övertygad om att det bästa sättet att hantera problemet med spridning är att omedelbart överge kärnkraften, eftersom redan den civila användningen medför stora faror och dessutom kan det inte med tillräcklig säkerhet uteslutas att civil kärnteknik inte kommer att användas för militära ändamål.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Spridningen av massförstörelsevapen utgör ett allvarligt hot mot mänskligheten, mot freden och den internationella säkerheten. Extrem terrorism, okontrollerad och ofta fundamentalistisk, får världen att frukta grupper och regeringar med samvetslösa ledare och försöka hindra dem från att skaffa sig denna teknik.

Därför är det viktigt att regeringar som har denna typ av vapen fortsätter att visa att de har för avsikt att avveckla sina arsenaler och därmed föregå med gott exempel. Nästa toppmöte, som ska hållas i april i år, skulle kunna göra en viktig insats i denna fråga, och det finns höga förväntningar på kraftigare åtstramning och kontroll över oauktoriserad handel med radioaktivt material.

Låt oss även hoppas att Förenta staterna och Kina spelar en viktig roll i kärnvapennedrustningen på Koreahalvön. Det är fortfarande viktigt att stater inte tar avstånd från fördraget om icke-spridning av kärnvapen, eftersom det angår oss alla och inte bara några.

  Zuzana Roithová (PPE), skriftlig. – (CS) Det gläder mig att Europaparlamentet så tydligt har antagit resolutionen om fördraget om icke-spridning av kärnvapen. Som kristen välkomnar jag att representanterna för den västerländska civilisationen, mer än 60 år efter krigsslutet, insett att förekomsten av kärnvapen är en enorm global risk och därför gör insatser för att minska antalet kärnvapen. Det faktum att Iran och Nordkorea inte tänker underteckna fördraget om icke-spridning av kärnvapen innebär en stor risk. Dessa länder misslyckas även med att uppfylla sina internationella åtaganden inom kärnsäkerhetsområdet. Det faktum att Iran inte ger inspektörerna från Internationella atomenergiorganet tillträde till sina kärnanläggningar innebär en verklig säkerhetsrisk, inte bara för staterna i dess omedelbara närhet utan även för Europeiska unionen. Slutligen vill jag tacka ledamöterna för deras arbete med att göra resolutionstexten så balanserad som möjligt.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag har till sist sagt ja till denna komplexa resolution (RC-7-0137/2010) om fördraget om icke-spridning av kärnvapen. I stort sett gläder det mig att den ursprungliga texten som presenterades av PPE, socialisterna, ALDE och Verts/ALE bekräftades och att ett av våra fyra ändringsförslag antogs (331 röstade för, 311 mot). Det är särskilt överraskande eftersom det var i detta förslag som samtliga parter uppmanades att ta avstånd från den militära doktrinen om kärnvapenavskräckning. Europeiska folkpartiets grupps (kristdemokrater) försök att stryka punkten om kärnvapenfria zoner, inklusive i Mellanöstern, förkastades.

  Geoffrey Van Orden (ECR), skriftlig. – (EN) Det finns många delar av resolutionen som vi samtycker till. Vi stöder verkligen ett kraftfullt och effektivt fördrag om icke-spridning av kärnvapen. Resolutionen i sin nuvarande form omfattar dock en del mindre lyckade inslag och Europeiska konservativa och reformister lägger därför ner sin röst. Skäl L ifrågasätter förekomsten av taktiska kärnvapen i fem europeiska stater som inte har egna kärnvapen. Vi är för den fortsatta närvaron av sådana vapen eftersom de bidrar till att fördela bördan och garantera Förenta staternas militära åtagande för europeisk säkerhet. På flera ställen finns det en underförstådd kritik av nära allierade under det att vår kritik i stället bör vara riktad mot dem som utgör ett hot mot den internationella säkerheten. Varken Storbritannien eller Frankrike, eller för den delen Förenta staterna, tillverkar i dag klyvbart material för kärnvapen. Det är en annan sak att säga att deras produktionsanläggningar för klyvbart material, vid denna tidpunkt, bör överges. Uppmaningen om skapandet av en kärnvapenfri zon i Mellanöstern är självklart riktat mot Israel. Israel står inför ett befintligt hot från sina grannländer, varav flera har ett förflutet som tillverkare av kärnvapen och massförstörelsevapen, och där minst ett land, Iran, faktiskt fortsätter i den riktningen.