Debatter

Onsdagen den 10 mars 2010 - Strasbourg

13. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. Nästa punkt är frågestunden (B7-0017/2010).

Följande frågor har ställts till rådet.

Fråga nr 1 från Georgios Papanikolaou (H-0052/10)

Angående: Samarbete mellan EU och Turkiet i fråga om illegal invandring

De flesta illegala invandrare som kommer till EU anländer från Turkiet, över dess sjögränser, till Grekland och sprids därefter ut över hela EU.

Eftersom Turkiet bestämt önskar bli medlem i EU undrar jag vilka initiativ det spanska ordförandeskapet ämnar ta för att övertyga Turkiet om samarbete, eftersom samarbete är nödvändigt?

Hur anser ordförandeskapet att förhandlingarna mellan EU och Turkiet framskrider när det gäller återtagandeavtalet och avtalet mellan Turkiet och Frontex om utbyte av information samt Turkiets deltagande i gemensamma operationer? Underrättas Grekland om hur förhandlingarna framskrider?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman, mina damer och herrar! Som ni vet är ett ökat samarbete med tredjeländer – med migrationens ursprungs- och transitländer – en nyckelfaktor för EU i kampen mot den illegala invandringen.

Detta är en av de största förändringarna, utvecklingarna och framstegen som en följd av den så kallade övergripande strategin för migration och den europeiska pakten för invandring och asyl. Samarbetet med länder som är källor till migration är en av de viktigaste delarna i den nya invandringspolitiken – före 2004 fördes det praktiskt taget ingen invandringspolitik av EU – och en av huvuddelarna av den politik som började föras efter mötet på Hampton Court 2004 är samarbete med den illegala migrationens ursprungs- och transitländer.

Som sagt är detta en del av den europeiska pakten för invandring och asyl. I detta hänseende välkomnade rådet i sina slutsatser om utvidgning i december förra året den intensifierade dialogen om migration med Turkiet och efterlyste bestämda åtgärder, exempelvis återtagande, gränskontroller med mera.

I Stockholmsprogrammet bekräftas behovet av att agera mot den illegala invandringen. Dessutom står det klart genom Stockholmsprogrammet och rådets slutsatser från december 2009 att vi behöver ingå återtagandeavtal med Turkiet och under tiden tillämpa befintliga bilaterala avtal.

Jag kan tala om att den senaste förhandlingsomgången om detta återtagandeavtal ägde rum så sent som i förra månaden, i Ankara den 19 februari, och rådet kommer att fortsätta stödja kommissionen i dess strävan efter att uppnå bästa möjliga resultat av dessa förhandlingar.

Jag måste även anföra samverkan och samarbetet mellan Frontex och Turkiet. Genom rådets förordning (EG) nr 2007/2004 underlättas detta operativa samarbete mellan medlemsstaterna och tredjeländer. Det bör även nämnas att förhandlingar äger rum om ett avtal mellan Frontex och Turkiet i stil med det som anges i förordningen.

Detta är en operativ uppgift som inbegriper utbyte av information, riskanalys, forskning och samordnade gemensamma Frontexoperationer. Inom denna ram utvecklas nu det operativa samarbetet mellan byrån och de turkiska myndigheterna.

Vi hoppas att dessa förhandlingar slutförs på ett givande sätt så snart som möjligt. I varje fall kommer medlemsstaterna att hållas informerade om den framtida utvecklingen.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Tack så mycket för ert svar. Jag vill göra ytterligare två kommentarer.

Den första är att i dag eller i morgon, parallellt med dagens debatt, kommer det grekiska parlamentet att rösta om ett lagstiftningsinitiativ från den grekiska regeringen som gör det enklare och smidigare än tidigare att få grekiskt medborgarskap. Det gör naturligtvis Grekland ännu mer lockande för invandrare, särskilt illegala invandrare som tror att de någon gång i framtiden kommer att kunna reglera sin rättsliga ställning. Jag vill veta om ordförandeskapet anser att detta är en bra åtgärd ur strategisk synvinkel.

För det andra tillkännagavs det i februari att Frontex ska inrätta sitt första kontor i Pireus för att stärka sin närvaro vid Egeiska havet. Finns det någon bestämd tidsplan för detta?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Ärade ledamot! Jag kan inte just nu säga er exakt hur tidsplanen kommer att se ut för de förhandlingar som äger rum. Vad som är säkert är att det finns en politisk vilja för att de ska lyckas. Era upplysningar om Grekland belyser behovet av att stärka kampen mot den illegala invandringen och de möjligheter till det som erbjuds genom återtagandeavtalen.

Vi måste stödja dessa samtal, dessa förhandlingar, som företrädesvis förs av kommissionen. Jag vill påminna er om att före årsskiftet, den 5 november 2009, besökte minister Tobias Billström, för det svenska ordförandeskapet, och kommissionens vice ordförande, Jacques Barrot, Turkiet.

Besöket följdes av att kommissionen tog kontakt. När det gäller den nya kommissionen ligger frågan i huvudsak inom Cecilia Malmströms ansvarsområde, och hon känner till Stockholmsprogrammet mycket väl eftersom hon var med om att förverkliga och utforma det. Jag är övertygad om att det problem ni nämner kan uppvägas av en mycket strängare reglering av återtagandeavtalen, verkliga återtagandeavtal med Turkiet. Jag kan inte ge er någon exakt tidsplan för detta för närvarande, men jag kan säga er att rådets ordförandeskap och kommissionen hyser en stark önskan om att återtagandeavtalen med Turkiet ska uppnås. Vi vill inte bara ha avtal med Turkiet, utan också med andra länder som ibland är ursprungsländer eller transitländer för den illegala invandringen.

Jag vill också säga er att Frontexavtalen, i detta fall med Turkiet, sköts direkt av Frontex. I många fall handlar det om tekniska och operativa diskussioner, och även om rådet som institution inte är inblandat i förhandlingarna hålls vi underrättade om dem och kommer naturligtvis att under alla förhållanden informera övriga medlemsstater, vilket givetvis inbegriper Grekland.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Herr rådsordförande! Ni sade att förhandlingar pågår mellan Frontex och Turkiet och att kommissionen rapporterar till rådet om dessa förhandlingar. Jag vill därför veta och vill att ni berättar för oss om utgångspunkten för förhandlingarna mellan Turkiet och Frontex är respekt för gränsen mellan Grekland och Turkiet, med andra ord att man erkänner och respekterar EU:s yttre gränser. Jag vill erinra er om att trakasserierna av Frontexflygplan från Turkiets sida hittills har grundat sig på denna dispyt.

Jag vill också fråga om Turkiet har ställt upp några andra villkor för att ingå avtal med Frontex.

  Roger Helmer (ECR). – (EN) Jag vill lyckönska ministern till hans förträffliga svar och det utmärkta arbete som vi gör i EU för att skydda invandrarnas rättigheter.

Men jag är rädd för att vi ibland försummar att skydda våra egna medborgares rättigheter när de flyttar från ett land till ett annat. Jag tänker särskilt på vissa av mina väljare från East Midlands som har använt sina pensionsbesparingar till en bostad i Spanien, bara för att upptäcka, när de har bott där i två eller tre år, att bulldozrarna står utanför dörren och deras äganderätt, deras rätt att upprätthålla avtalet, helt enkelt ignoreras av de spanska domstolarna och de spanska myndigheterna.

Jag skulle vara tacksam om ministern kunde förklara för oss varför det är så här, och vilka åtgärder Spanien kommer att vidta för att lösa detta problem för EU-medborgare i landet.

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! När det gäller frågan om Grekland ska naturligtvis EU-medlemsstaternas gränser respekteras. Själva syftet med avtalen är att gränserna ska respekteras.

När det finns ett avtal med ett tredjeland genom vilket den illegala invandringen kan passera och det finns ett återtagandeavtal – vilket är målet – som gör att EU:s avtal med tredjelandet därmed stärks – vilket är den övergripande strategin och tanken bakom den europeiska pakten för invandring och asyl – blir följden att EU-medlemsstaternas gränser stärks. Det är konsekvensen. Om vi inte har denna effektiva kontroll av den illegala invandringen därför att samarbetet med andra länder är bristfälligt, därför att det inte finns några återtagandeavtal, försvagas gränserna i praktiken. Det är därför tydligt att målet för förhandlingarna och återtagandeavtalen är att stärka gränserna, vilket naturligtvis innefattar Greklands gränser.

När det gäller frågan som ledamoten ställde om brittiska medborgare som har flyttat till Spanien och investerat en del av sina besparingar där, måste jag säga att jag självklart inte är här som företrädare för Spanien som land i dess rättsliga förbindelser med medborgare där, utan att jag företräder Europeiska unionens råd. Dessa förbindelser eller eventuella problem som kan finnas avgörs i de spanska oberoende domstolarna. Jag ska därför avhålla mig från att tala för ett specifikt land om specifika frågor som inte rör EU-rätten.

  Talmannen. – Fråga nr 2 från Marian Harkin (H-0053/10)

Angående: Våld i hemmet

I sitt uttalande vid plenarsammanträdet i januari 2010 underströk det spanska ordförandeskapet sin bestämda avsikt att bekämpa våld mot kvinnor, lägga fram lagförslag för att bekämpa våld mot kvinnor och inrätta ett europeiskt observationsorgan för våld i hemmet. Kan ordförandeskapet närmare utveckla vad exakt det har för planer inom detta område och när vi kan förvänta oss att sådana initiativ inleds?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Det är väl känt att en av prioriteringarna för det spanska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd är kampen mot det könsrelaterade våldet, med andra ord jämställdhet i EU, vilket inte har uppnåtts helt 50 år efter unionens tillkomst. Våld mot kvinnor är framför allt den allvarligaste formen av diskriminering, det största gisslet i det europeiska samhället och i andra samhällen i världen, tyvärr faktiskt i nästan alla samhällen.

Det är ett viktigt mål för ordförandeskapet, eftersom vi anser att det är ett viktigt mål för EU. Eftersom det är ett mål för EU, ett problem med en europeisk dimension, behöver vi därför också en europeisk strategi för att kunna bekämpa denna företeelse. Det ingår inte bara i det spanska ordförandeskapets program utan också i 18-månadersprogrammet för ordförandeskapstrion med Belgien och Ungern.

Vi är glada över att parlamentet är en institution som alltid har spelat en mycket aktiv roll på detta område och vid upprepade tillfällen har efterlyst åtgärder i detta avseende, mot det könsrelaterade våldet. I en resolution som antogs i november förra året uppmanade parlamentet till exempel kommissionen att utarbeta ett allmänt direktiv om åtgärder för att förebygga och bekämpa alla former av könsrelaterat våld. Parlamentet uppmanade också medlemsstaterna att lägga fram mer detaljerad statistik om könsrelaterat våld.

I likhet med parlamentet anser det spanska ordförandeskapet, som sagt, att detta är en mycket viktig fråga. Närmare bestämt har vi initierat inrättandet av ett observationsorgan för könsrelaterat våld genom rådet för sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor (EPSCO), som antog slutsatser om detta den 8 mars, i måndags, på den internationella kvinnodagen. Direktivet om skyddsordern mot könsrelaterat våld håller också på att utarbetas. Detta är två mycket viktiga, grundläggande frågor som vi hoppas kan utvecklas och slutföras under det spanska ordförandeskapets sexmånadersperiod.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Tack, herr minister! Jag lyckönskar det spanska ordförandeskapet till att lyfta fram frågan om könsrelaterat våld. Alltför ofta hålls den frågan bokstavligt talat bakom stängda dörrar, för det är där som det mesta av våldet sker – inom familjen. Jag är övertygad om att ert initiativ säkert kommer att leda till att allmänhetens kunskap ökas inom EU.

Ni talade om den resolution som Europaparlamentet antog i november 2009. I resolutionen efterlystes bland annat möjligheten att fastställa en tydlig rättslig grund på området. Jag undrar om ni skulle stödja att kommissionen utarbetar ett uttömmande direktiv om åtgärder mot könsrelaterat våld, och vad ni anser om fastställandet av en tydlig rättslig grund.

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman, fru Harkin! Som ni vet ändras de rättsliga grunderna för EU-rätten – för förordningar och direktiv – genom Lissabonfördraget, eftersom det som tidigare var tre olika pelare, gemenskapspelaren, utrikes- och säkerhetspolitik samt rättsliga och inrikes frågor, sammanförs i gemenskapspelaren.

Dessa områden har sammanförts i en enda pelare och en enda juridisk person, vilket innebär att den normala, traditionella gemenskapsmetoden införs för frågor som rör utrikespolitik och det mer specifika området rättsliga frågor – rättsligt samarbete på det civilrättsliga och straffrättsliga området – samt polissamarbete. Det innebär att kommissionen och också parlamentet har en större närvaro vid domstolen i Luxemburg.

Inom området straffrättsligt samarbete finns det fortfarande kvar en möjlighet, nämligen att en fjärdedel av EU:s regeringar kan ta initiativ till lagstiftning inom området. Det är vad som har skett i fråga om direktivet om könsrelaterat våld: Tolv regeringar har lagt fram ett initiativ som kommissionen och parlamentet måste fatta ett slutligt beslut om, eftersom det är en fråga som rör det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

Direktivet håller redan på att utarbetas som ett svar på den möjlighet som har inrättats genom fördraget för regeringar att ta detta initiativ, och vi anser att det har en korrekt, tillräcklig, rättslig grund eftersom det rör ett straffrättsligt samarbete.

Vi talar om misshandelsbrott, våld mot person, vilket är ett brott i alla unionens medlemsstater. Det handlar därför om att skydda dem som utsätts för detta brott. Den rättsliga grunden för detta är straffrättsligt samarbete, och vi uppfattar det därför som fullt möjligt – precis som de juridiska avdelningarna vid rådet har sagt – att det kan genomföras genom denna lagtext som måste granskas och debatteras här i kammaren.

Jag hoppas att det snart kommer att ske, för jag är övertygad om att det är vad miljontals kvinnor, och även män, i EU väntar på. De väntar på detta skydd som – vilket ni mycket riktigt sade – nu måste komma ut i offentlighetens ljus inte bara på nationell nivå utan också på EU-nivå. Det måste föras upp på EU:s dagordning. Det är syftet med det initiativ som har lagts fram av tolv regeringar i EU.

  David Martin (S&D). – (EN) Jag vill instämma med Marian Harkin och lyckönska det spanska ordförandeskapet till att ha satt våld mot kvinnor högt på sin politiska dagordning.

Jag undrar om ordförandeskapet vill titta närmare på en erfarenhet vi gjorde för 20 år sedan. Edinburgh City Council genomförde med finansiering från Europeiska socialfonden en kampanj med namnet ”Nolltolerans” och som gällde våld mot kvinnor.

Slutsatsen var att problemet måste angripas som helhet. Man måste utarbeta en informationsstrategi, och bostadsbolag, polis och rättsliga myndigheter måste involveras.

Tänker rådet granska projektet för att se vilka lärdomar som kan dras?

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr López Garrido! Ni nämnde kort att våld i hemmet naturligtvis inte bara riktas mot kvinnor utan också mot barn, och våld i hemmet är också ett problem som rör vården av äldre, som en följd av överdrivna krav. I vilken utsträckning kommer dessa områden av våld i hemmet också att ingå i uppdraget för det planerade europeiska observationsorganet för våld i hemmet?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman, herr Martin! Tanken bakom initiativet – som stöds av parlamentet med avseende på reglering, i detta fall genom rättsliga kanaler, genom de mest effektiva kanaler som är möjliga, den demokratiska statens rättsliga kanaler – är naturligtvis det som mycket riktigt kallades ”nolltolerans” mot könsrelaterat våld. Det innebär att man ser det könsrelaterade våldet som en företeelse som, bland annat i kulturellt hänseende, är mycket djupt rotad i de sociala strukturerna i våra samhällen sedan århundraden tillbaka.

Vi behöver därför en helhetsstrategi, en övergripande strategi för att på ett effektivt sätt kunna bekämpa det könsrelaterade våldet, för det är en våldsform som är mycket svår att få bukt med, oerhört svår att få bukt med. Trots de framsteg som gjorts i kampen mot denna typ av våld på nationell nivå tar vi därför fortfarande systematiskt itu med detta gissel, som ofta bara är toppen på isberget, för bara en liten procentandel av det våld som faktiskt sker anmäls och därför fortsätter det att finnas.

Vi behöver därför en övergripande helhetsstrategi där vi utnyttjar alla de rättsliga instrument vi har, ökar kunskapen hos medierna och ser till att utbildningssystemen uppmärksammar problemet. I måndags antog rådet för sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor (EPSCO) denna övergripande helhetsstrategi i kampen mot det könsrelaterade våldet, med andra ord ”nolltolerans”.

När det gäller ledamotens fråga angående det våld som förekommer mot barn och äldre anser jag att det handlar om våld mot de utsatta, de mest utsatta. Liksom i uttrycket ”de starkastes överlevnad” som vi har i många länder, också i mitt land, kommer det naturligtvis till uttryck i detta våld som är kopplat till den svagares sårbarhet, vilket i sin tur är ett bevis och uttryck för fegheten hos den person som brukar våld mot dem som är svagare, det må vara kvinnor, barn eller äldre. Det är denna företeelse som hänger samman med denna situation.

Rådet och parlamentet har faktiskt uppmanat kommissionen att överväga möjligheten av ett initiativ till ett europeiskt år för bekämpning av våld mot barn, ungdomar och kvinnor. Det tas upp i Daphne III-programmet. Det är ett uttryck för behovet av att utvidga skyddet till alla utsatta personer, vilket definitivt omfattar barn och äldre människor, de två grupper som ni nämnde.

  Talmannen. – Fråga nr 3 från Bernd Posselt (H-0054/10)

Angående: En Donaustrategi

Vad har rådet tänkt göra för att redan i år kunna lägga fram det planerade förslaget om en Donaustrategi? Hur ser tidsplanen ut och vilka punkter kommer att vara viktigast i strategin?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman, herr Posselt! Strategin för Donauområdet är en av punkterna i programmet för ordförandetrion Spanien, Belgien och Ungern. Som ni förstår var det på Ungerns initiativ som strategin togs med i programmet.

De tre länderna har därför åtagit sig att bidra till utvecklingen av EU-strategin för Donauområdet, och i detta avseende uppmanade rådet kommissionen i juni i fjol att lägga fram strategin redan i år. Vi väntar på att kommissionen ska lägga fram den.

Vad kommissionen har gjort är att inleda ett offentligt samråd. Ett offentligt samråd som ska fortgå fram till mars i år, och därefter kommer kommissionen, med utgångspunkt i resultaten från samrådet, att lägga fram strategin i form av ett meddelande från kommissionen som vi hoppas kan antas formellt i december i år. Vi måste vänta på att detta meddelande läggs fram.

Hursomhelst vill jag säga att det har hållits ett viktigt möte där framsteg har gjorts när det gäller det tänkbara innehållet i strategin. Vid mötet i Budapest den 25 februari med regeringarna i Österrike, Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Ungern, Rumänien, Slovakien och Slovenien antogs viktiga slutsatser som antyder vilka de väsentliga punkterna i den kommande strategin kommer att vara. Det handlar om att dessa länder med förenade krafter, inom EU:s ram och med EU:s stöd, med hjälp av EU-medel på ett ekonomiskt neutralt sätt, ska uppnå mål i fråga om framsteg och omfattande ekonomisk, social och turistrelaterad utveckling.

Därför – jag säger det än en gång – väntar vi på ett meddelande från kommissionen om detta när samrådet har avslutats. Rådet kommer att anta en ståndpunkt så snart vi får meddelandet från kommissionen.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Tack, herr minister, för det grundliga och uttömmande svaret. Jag har bara två korta följdfrågor. För det första, i vilken utsträckning står Donaustrategin i samband med områdena transport och kultur? Jag anser att båda dessa är särskilt viktiga när det handlar om gränsöverskridande samarbete. För det andra, finns det redan en slutgiltig lista över de länder som ingår eller är det fortfarande ett beslut som ska fattas, eftersom parlamentet har föreslagit en utvidgning?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Listan över länder är – som ni förstår – inte något som ordförandeskapet för rådet kan besluta om. De regeringar som jag nyss nämnde är intresserade av att utveckla strategin, och vi måste vänta på att kommissionen offentliggör meddelandet.

Jag vill säga att dessa länder anser att EU, särskilt kommissionen, måste spela en ledande roll i strategin genom att främja samarbetet i Donauområdet.

I det uttalande från den 25 februari som jag nämnde tidigare anges hur strategin för Donauområdet ska användas för att bringa mer välstånd, säkerhet och fred till medborgarna där, såväl genom transregionalt och transnationellt samarbete som genom samordning på den nivån.

Följande områden anses också som strategiska politiska områden som ska ingå i strategin: infrastruktur, innovation, kulturella och konstnärliga verksamheter, hållbar ekonomisk utveckling, turism, livsmedelssäkerhet, ekonomi, samarbete angående små och medelstora företag, forskning och utveckling, invandring, idrott, utbildning, sysselsättning, hälsa och sociala frågor jämte andra områden som tas upp på ett utförligt och framåtsträvande sätt i dokumentet.

Jag anser att strategin för Donauområdet är ett viktigt dokument, och därför tackar jag er för er fråga som har gett mig anledning att nämna den. Jag anser att det är ett ambitiöst mål, och just nu – jag upprepar det än en gång – väntar vi på att samrådet ska äga rum och på meddelandet från kommissionen, men den politiska viljan finns naturligtvis. De tre medlemmarna i ordförandetrion och ordförandeskapet för rådet har den politiska viljan att se till att strategin för Donauområdet läggs fram.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Donau är en flod och när det gäller floder måste man också ge akt på hur rena de är. Jag anser därför att det är viktigt att ta reda på vilka reningsanläggningar och vilka reningsverk för avloppsvatten som planeras för att på så sätt förbättra kvaliteten på flodvattnet. För oss är målet att Donau ska vara av dricksvattenskvalitet från källan till utloppet. Min andra fråga är hur vattenkraft kan utnyttjas bättre för alstring av energi, men också, och framför allt, för lagring av vatten, så att vi kan uppnå en större trygghet när det gäller energiförsörjningen i EU?

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Framgången för EU:s Donaustrategi är beroende både av en ambitiös handlingsplan och av fastställandet av vissa specifika projekt som ska förbättra livet för medborgarna i Donauområdet.

Jag vill veta om processen har inletts för att fastställa dessa strategiska projekt för att utveckla Donauområdet samt vilka kriterier som kommer att användas som utgångspunkt för att välja ut dessa projekt.

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Jag är naturligtvis övertygad om att det mål som Paul Rübig nämnde kommer att ingå i strategin för Donauområdet, vars aspekter jag redan har talat om.

Målen för strategin är mycket viktiga och berör ett stort antal frågor som påverkar det dagliga livet för medborgarna i området. De berör därför ekonomi, kulturella aspekter samt miljöskydd och skydd av naturtillgångar, vilket naturligtvis omfattar vatten.

Som tidigare har sagts går den naturliga miljön inte att särskilja från området, och jag är övertygad om att den tydligt kommer att ingå i strategin, som måste ledas av de länder som förespråkar den. Det är de länder som jag räknade upp och som möttes för några dagar sedan i Budapest för att komma fram till målen för strategin och klargöra den mer exakt, eftersom den ännu inte har fastställts tillräckligt tydligt.

Jag anser därför att det är för tidigt – och jag syftar på det som den andra ledamoten sade – att tala om urvalskriterier för projekt eller vilka projekt som är lämpliga. Jag har nämnt en del projekt, men andra kan också tillkomma, till exempel områdena sjöfart, energisäkerhet, kampen mot klimatförändringarna, effekterna av förändringarna på finansmarknaderna samt på det hela taget alla områden som utan tvivel skulle kunna förbättras genom strategin och dess genomförande.

Jag anser att vi alla måste samarbeta inom EU, för vi talar om något på europeisk nivå som påverkar hela EU och dess främsta politikområden. Jag är till exempel övertygad om att sammanhållningspolitiken kommer att få särskild uppmärksamhet, inte bara den sociala sammanhållningen utan också en ny aspekt som finns med i Lissabonfördraget, nämligen den territoriella sammanhållningen. Det är en form av sammanhållning, en aspekt av sammanhållning som finns i Lissabonfördraget och som passar mycket väl ihop med detta initiativ angående strategin för Donauområdet.

  Talmannen. – Följande frågor kommer att behandlas tillsammans eftersom de rör samma ämne.

Fråga nr 4 från Konstantinos Poupakis (H-0055/10)

Angående: Den europeiska sociala modellen och bekämpning av fattigdomen

I tider av lågkonjunktur och ekonomisk kris är det inte bara de arbetslösa utan även de lågavlönade och människor med låga pensionsinkomster som har det svårast när det gäller att säkra en värdig levnadsnivå. Att mobiliseringen av Europeiska socialfonden och Europeiska fonden för justering av globaliseringseffekter inte varit tillräckligt effektiv visar det faktum att 80 miljoner invånare i EU lever under fattigdomsgränsen. Den europeiska sociala modellen är som bekant inte enbart baserad på goda ekonomiska resultat utan utgår också från att den sociala omsorgen ska ligga på en hög nivå.

På vilket sätt ämnar ni alltså, inom ramarna för en gemensam politik och i samarbete med kommande ordförandeskap, att förbättra situationen för de socialgrupper som är minst välbärgade ekonomiskt, för att underlätta deras liv, och samtidigt ta de medborgargrupper i försvar som hotas av fattigdom och social marginalisering – detta för att garantera själva grundbetydelsen av den europeiska sociala modellen?

Fråga nr 5 från Liam Aylward (H-0102/10)

Angående: Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning

Anslagen för Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning 2010 uppgår till 17 miljoner euro. Även om detta europeiska år kommer att skapa ökad medvetenhet om dessa specifika frågor måste det därtill till effektiva gemensamma åtgärder om detta ska ha någon avgörande betydelse för de miljoner människor i EU som lider på grund av fattigdom och social utslagning. Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att se till att konkreta åtgärder antas under detta år? Kan rådet förklara hur detta europeiska år, och budgetanslagen för verksamhet förknippat med detta, kommer att användas på ett effektivt sätt för att uppnå långsiktiga resultat?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Ordförandeskapet delar ledamöternas åsikter om målet att erbjuda ett starkt socialt skydd – särskilt när det gäller grupper som hotas av fattigdom och social utslagning – vilket är en av hörnstenarna i den europeiska sociala modellen. Det gäller särskilt vid en tidpunkt då vi befinner oss i en lågkonjunktur.

När det gäller arbetslösheten bedömer man för närvarande att det kan finnas över fem miljoner fler arbetslösa nu än när den ekonomiska krisen började. Det har inneburit att många hushåll har fått uppleva att deras inkomster har sjunkit, och många drabbas av fattigdom och överskuldsättning. Det är också troligt att arbetslösheten kommer att fortsätta att vara hög och att långtidsarbetslösheten därför kommer att leda till social utslagning.

De sociala konsekvenserna av den ekonomiska krisen kommer därför att vara en viktig punkt på EU:s politiska dagordning under de kommande månaderna, och naturligtvis tveklöst på ordförandetrions europeiska dagordning.

Vi har ett instrument, ett verktyg för detta ändamål, nämligen att 2010 har utsetts som Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, med fyra specifika mål: erkännande av människors rätt till värdighet och en aktiv roll i samhället, ett åtagande om en politik för social integration som svar på den allmänna opinionens krav, ett samhälle präglat av större sammanhållning samt naturligtvis en långsiktig insats på alla myndighetsnivåer för att bekämpa fattigdom och social utestängning. Insatsen ska särskilt inriktas på att skydda de mest utsatta – ett begrepp som jag använde när jag besvarade en tidigare fråga – som i sista hand är de som drabbas hårdast av både fattigdom och social utestängning. Det gäller barn, kvinnor och äldre.

Vi kommer därför naturligtvis att stödja de olika initiativ som kan finnas beträffande fattigdom och social utestängning och bekämpningen av dem, och jag måste säga att jag hoppas att det kommer att bli ett centralt mål för hela EU:s strategi för tillväxt och sysselsättning. Ett av målen i det dokument som kommissionen lade fram den 3 mars är att minska antalet människor som riskerar att drabbas av fattigdom med 20 miljoner.

  Konstantinos Poupakis (PPE). – (EL) Tack, herr minister, för ert svar.

Som ni själv sade uppgick arbetslösheten till 10 procent 2009. 45 procent av de arbetslösa européerna är arbetslösa i över ett år, och flexibla anställningsformer har vuxit upp som svampar ur marken i avsaknad av en tydlig institutionell ram, med följden att det finns 19 miljoner fattiga arbetslösa. Mot denna bakgrund vill vi emellertid veta – för ni har alltid varit mycket exakt och det uppskattar jag – vilka specifika, omedelbara åtgärder och vilken aktiv och passiv sysselsättningspolitik som ni, enligt principerna för och andan i den europeiska sociala modellen, tänker anta på EU-nivå för att ta itu med frågan om fattiga arbetstagare och arbetslösa, särskilt långtidsarbetslösa, vilka står inför problemet att tillgodose sina mest grundläggande behov.

  Liam Aylward (ALDE). – (EN) Kan rådet i stora drag ange hur det kommer att se till att den rekommendation om aktiv integration som är ett verktyg i kampen mot familjefattigdom, och som har godkänts av rådet för sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor, integreras i strategin EU 2020 och verkställs för att uppnå framsteg i fråga om fattigdomsminskning?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Jag måste än en gång säga att det är första gången som det har funnits en föresats att ha en så ambitiös EU-strategi för detta problem. Med andra ord en strategi för att bekämpa fattigdom och social utestängning, och särskilt för att aktivt inbegripa långtidsarbetslösa och äldre, så än en gång återkommer vi till begreppet de mest utsatta i samhället.

Till att börja med har EU i syfte att motverka den ekonomiska kris som vi upplever genomfört en samordnad politik, en omedelbar kortsiktig chockbehandling som innebär att man tillför offentliga medel till det finansiella systemet. Härigenom utlöstes det som ekonomerna kallar de automatiska stabilisatorerna, som är det sociala skydd som välfärdsstaterna ansvarar för. Det innebar en reaktion som i alla fall mildrade effekterna för dem som blivit arbetslösa och för dem som har svårt att åtminstone på kort sikt hitta ny sysselsättning.

Med andra ord har det varit en reaktion som man bör ta med i beräkningen, för det är en faktisk, aktuell, omedelbar, kortsiktig reaktion från EU:s sida. Förutom detta överväger EU en strategi för att bekämpa den fattigdom som följer av långtidsarbetslöshet som bygger på utbildning, specialisering, omskolning eller fortbildning – vilket inte bara gäller yngre människor – för att skapa förutsättningar för anställbarhet. Det är en mycket viktig del av strategin EU 2020, som jag nämnde tidigare, och den ingick i slutsatserna från mötet i rådet för sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor, som har nämnts så många gånger här och som ägde rum denna vecka.

Det är en europeisk strategi som finns med bland de mål som EU ska prioritera och som fastslagits i strategin EU 2020. Ett av de kvantitativa målen – och vi får se om de antas den 25 och 26 mars vid Europeiska rådets möte, där meddelandet från kommissionen ska granskas – är en 25-procentig minskning av det antal människor som riskerar att bli fattiga.

Låt oss komma ihåg att det i EU finns 80 miljoner människor som riskerar att bli fattiga. Att minska denna siffra med 20 miljoner och samtidigt öka den yrkesverksamma befolkningen är medelfristiga mål som ingår i strategin, och som därför kommer att bidra till att en lång rad samordnade europeiska strategier utformas.

I sista hand, mina damer och herrar, är det avgörande att vi samordnar vår sysselsättnings- och socialpolitik. I Lissabonfördraget fastslås det mycket tydligt att vi måste samordna vår sysselsättnings- och socialpolitik.

Det är just vad EU börjar göra, och krisen driver på processen. Samordning är det bästa sättet att bemöta situationen, naturligtvis med hjälp av de verktyg som vi har i EU, som är en del av EU, t.ex. den inre marknaden eller de europeiska strukturfonderna.

  Vicky Ford (ECR). – (EN) De ekonomiska följderna är uppenbart värre i en del medlemsstater än i andra. Tack för att ni talar om pensionärerna. Som jag förstår saken kan kommissionen hålla inne anslag från strukturfonderna om medlemsstater inte följer EU:s lagstiftning.

Kan ordförandeskapet åta sig att undersöka om rekommendationerna i Aukenbetänkandet, som parlamentet röstade igenom i mars förra året, har följts? Det gäller fastighetsägare i Spanien. Problemet har fått förödande följder för europeiska pensionärer som i vissa fall har drivits till fattigdom och utanförskap.

  Ádám Kósa (PPE). – (HU) Jag har bara en fråga. Fattigdom drabbar alldeles särskilt två samhällsgrupper: lågutbildade och funktionshindrade. I frågan fastslås att två budgetresurser inte var tillräckliga för att man skulle kunna ta itu med problemen för dessa två grupper på ett effektivt sätt. Min fråga är: Vill Europeiska rådet ta itu med hur de skulle kunna hjälpa dessa två samhällsgrupper och bemöta deras situation mer effektivt?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Den första frågan, om pensionärer som äger fastigheter i Spanien, är mycket lik en annan fråga som jag fick tidigare och svaret är mycket likt det jag gav tidigare.

Det är en fråga som handlar om att klargöra tillämpningen av intern lagstiftning i en medlemsstat, vilket är vad jag måste hänvisa till. Jag kan inte tala på rådets vägnar i denna fråga som har rättsliga kanaler inom en medlemsstat. Om det hade inträffat i någon annan medlemsstat är jag säker på att frågan hade behandlats på exakt samma sätt, genom interna rättsliga kanaler.

När det gäller frågan om utsatta grupper instämmer jag helt i att vi särskilt ska rikta uppmärksamheten på de två grupper som ledamoten nämnde. Detta gäller i synnerhet med tanke på att vi nu har ytterligare ett verktyg som vi kan använda, nämligen Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, såtillvida som att den nämner särskilt utsatta gruppers rättigheter, deras värdighet och deltagande i det sociala och kulturella livet – det gäller äldre såväl som funktionshindrade. Under alla förhållanden talas det om att skydda dem, skydda deras fysiska värdighet och mentala integritet mot förnedrande eller omänsklig behandling.

EU har utarbetat olika instrument för att bekämpa problemet, bland annat en detaljerad studie av situationen. Jag vill nämna ett intressant resultat från en Eurobarometerundersökning från 2007 enligt vilken hälften av EU-medborgarna anser att alla äldre, som hör till den mest utsatta gruppen, behandlas illa och till och med kränks när det gäller det sätt på vilket deras behov tillgodoses. Nästan hälften av EU-medborgarna anser att samhället behandlar dessa människor på ett negativt sätt, just för att de hör till en utsatt grupp.

Medlemsstaterna och EU har tillämpat den öppna samordningsmetoden för utbyte av erfarenheter mellan medlemsstaterna om detta problem. När det gäller denna fråga bör det också framhållas att vi i vissa fall talar om frågor som behandlas i nationell lagstiftning. Det är frågor som omfattas av nationell behörighet, och det är därför medlemsstaterna som måste ta itu med dem, bland annat med utgångspunkt från subsidiaritetsprincipen.

EU kan stödja politiken, men inte helt ersätta den. EU kan stödja politiken, men jag anser att det är något som också hänför sig till den sociala dimensionen, som redan har nämnts. Jag återkommer än en gång till detta för jag anser att det är viktigt. Den sociala dimensionen i strategin för tillväxt och sysselsättning är mycket framträdande i det dokument som kommissionen har lagt fram och kommer att debatteras av regeringscheferna.

Jag anser att den sociala dimensionen bör rymma de problem som ni nämner och som inte var så framträdande i den tidigare strategin. Jag anser att vi i framtiden – med hänsyn till att vi upplever en kris som har sociala effekter – måste ta mycket stor hänsyn till de sociala effekterna av den ekonomiska krisen.

  Robert Atkins (ECR). – (EN) Vad tänker ministern som företräder ordförandeskapet göra för att skydda grupper bland våra medborgare som riskerar att drabbas av fattigdom och social utestängning som en direkt följd av den spanska politiken i förhållande till brittiska medborgare och medborgare från andra medlemsstater i olika områden av Spanien vars fastigheter exproprieras och som drabbas av tvivelaktig planeringspolitik? Ministern kan på ordförandeskapets vägnar inte undvika denna fråga längre. Han måste ställa den spanska regeringen mot väggen och uppmana dem att vidta nödvändiga åtgärder.

  Daniel Hannan (ECR). – (ES) Stort tack för att ni har kommit hit, herr López Garrido. Min fråga handlar om den fattigdom som är verklighet för de EU-medborgare som bor i vissa delar av Spanien. Jag är medveten om att ni är här för att representera den verkställande makten och inte det spanska rättsväsendet, och att ni inte är talesperson för den autonoma regionen Valencia, men vi behöver få ett svar. Det finns missförhållanden som inte har något att göra med lagstiftningens utformning, utan snarare med verkställigheten av lagen att göra, och det är något som går att lösa. Jag ber bara om att den spanska regeringen låter tillsätta en utredning om de missförhållanden som finns.

  Talmannen. – Din spanska är imponerande, herr Hannan. Jag låter det ännu en gång vara upp till ministern om han önskar svara på detta.

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Jag vill inte missbruka min ställning som rådets ordförande med att försvara en viss regering eller någon viss del av nationell lagstiftning. Jag vill inte missbruka min ställning eftersom jag är säker på att jag då skulle bli kritiserad för att använda denna plattform för att försvara agerandet av en viss medlemsstat eller en viss central eller regional regering i ett visst land.

Jag vet att ni är fullständigt medvetna om att detta är en fråga som hanteras på nationell nivå, och att det finns instanser för detta på nationell nivå. Det råder rättssäkerhet, inte bara i Spanien utan i alla de 27 medlemsstaterna i Europeiska unionen, och det finns tillräckligt många rättsinstanser för att denna typ av påstådda missförhållanden ska kunna beivras.

Rättsinstanser finns i alla europeiska länder och jag är säker på att andra europeiska länder, där det säkerligen måste förekomma missförhållanden eller lagbrott – jag syftar då inte bara på Spanien – har rättssäkra instanser för att hantera dem.

Det är detta som händer oavsett vilket europeiskt land som det sker i. Jag vill inte undvika att svara, och jag vill heller inte bara säga att jag inte kommer att svara på frågan, men ni är ju väl medvetna om att om ni ställer en fråga i parlamentet om ett av unionens medlemsstaters inre angelägenheter, så är det möjligt att jag inte vill använda min ställning som rådets ordförande för att besvara den.

  Talmannen. – Fråga nr 6 har dragits tillbaka.

Eftersom följande frågor rör samma ämne kommer de att tas upp tillsammans:

Fråga nr 7 från Justas Vincas Paleckis (H-0057/10)

Angående: Viseringssystemet för resor över gränser mellan EU och Ryssland

Rådets spanska ordförandeskap avser att verka för ett avskaffande av viseringssystemet för EU-medborgare och ryska medborgare. Detta kan bli en lång process, som dessutom i mångt och mycket är avhängig av Rysslands förmåga att med framgång genomföra den handlingsplan som utarbetats i detta syfte.

Om EU kunde inte en öppen hållning gentemot den ryska provinsen Kaliningrad, eller vice versa, skulle detta visa på att EU och Ryssland är på väg att eliminera viseringshindren. Både Ryssland och EU är intresserade av såväl samarbete på bägge sidor av gränsen som en icke-isolationistisk politik vad gäller Kaliningradregionen. I detta syfte har grannländerna Polen och Litauen ingått ett avtal – som ännu inte har genomförts – för att göra det lättare för människor som bor i gränsområdena att resa över gränsen.

Vilken bedömning gör rådet vad avser den specifika situation som provinsen Kaliningrad befinner sig i och den dialog som förs mellan EU och Ryssland om viseringsfrågor? Hur skulle denna dialog kunna utnyttjas för att åstadkomma avtal om lokal gränsöverskridande trafik mellan EU-medlemsstater (Litauen och Polen) och Ryska federationen så att förfarandena i samband med resor över gränserna kunde förenklas för människor som lever i gränsområdena?

Fråga nr 8 från Laima Liucija Andrikiene (H-0080/10)

Angående: Förbindelserna mellan EU och Ryssland: Spanska ordförandeskapets dagordning

EU:s spanska ordförandeskap har lagt fram en ambitiös dagordning för förbindelserna mellan EU och Ryssland. Spanien önskar se att förhandlingarna med Ryssland om det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet avslutas, ett avtal med Ryssland om visumfrihet och framsteg i fråga om frihandelsavtalet mellan EU och Ryssland.

För att kunna ingå ett frihandelsavtal med EU måste Ryssland först bli medlem i Världshandelsorganisationen. Finns det några påtagliga möjligheter att Ryssland inom kort ansluter sig till Världshandelsorganisationen? Har rådet någon viss strategi för hur det ska få Ryssland att gå med i Världshandelsorganisationen?

Anser rådet att det görs några konkreta framsteg när det gäller förhandlingarna med Ryssland om det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet?

Anser rådet att förslaget om frihandel med Ryssland lagts fram vid en lämplig tidpunkt, med tanke på oenigheten inom EU i denna fråga? Anser rådet att Ryssland är bättre förberett för visumfrihet än andra EU-partner, som Ukraina, Moldavien eller Georgien?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Som jag förstår det är det två frågor som ställs, en som handlar om viseringskravet för ryska och europeiska medborgare, och en annan som handlar om relationen mellan Europeiska unionen och Ryssland efter toppmötet i Stockholm samt om Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen. Som jag ser det är det alltså dessa två frågor som ställts.

När det gäller visumfrågan vill jag påpeka att rådet antog en förordning 2003 om införande av ett särskilt transiteringsdokument och ett dokument för förenklad järnvägstransitering. Tre år senare fastslog kommissionen att införandet av detta system fungerade smidigt och att båda parter var nöjda med det.

I det långsiktiga perspektivet – vi talar nu om Kaliningradregionen i förhållande till övriga Ryska federationen – skulle det så kallade förenklade transiteringssystemet vara avhängigt ett framtida genomförande av visumavtal mellan Europeiska unionen och Ryska federationen.

I en gemensam deklaration som utfärdades efter mötet den 2 december förra året om rättsliga och inrikes frågor mellan EU och Ryska federationen som hölls inom ramen för det ständiga partnerskapsrådet, beslutade deltagarna att diskutera möjliga förändringar av Europeiska unionens avtal med Ryssland när det gäller utfärdande av visum för att underlätta resandet för europeiska och ryska medborgare, i synnerhet för dem som bor i Kaliningradregionen.

Enligt samma gemensamma deklaration hoppades Europeiska unionen och Ryssland förhandla fram och sluta lokala gränstrafikavtal mellan Ryssland och till Ryssland angränsande medlemsstater i Europeiska unionen som visade intresse för detta. I detta sammanhang bemyndigas medlemsstaterna, genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1931/2006 om lokal gränstrafik vid medlemsstaternas yttre landgränser och om ändring av bestämmelserna i Schengenkonventionen, att sluta bilaterala avtal med tredjeländer för att kunna tillämpa bestämmelserna om lokal gränstrafik.

Avtalsförhandlingarna är i det här fallet en fråga för varje berörd medlemsstat och Ryska federationen att ansvara för. Rådet noterar emellertid att förhandlingar även pågår mellan Litauen och Ryssland samt mellan Polen och Ryssland.

När det gäller frågan om strategiska förhållanden mellan Europeiska unionen och Ryssland kan rådet informera parlamentet om att det efter toppmötet med Ryssland som hölls i Stockholm i november kommer att hållas ytterligare ett toppmöte under det spanska ordförandeskapets sex månader. Det kommer att hållas i Ryssland, mellan Europeiska unionen och Ryssland, vilket betyder att det finns ny drivkraft att stärka relationerna på båda sidor.

Det finns förstås alltid en risk för komplikationer i dessa relationer, och det kan även uppstå meningsskiljaktigheter, men relationen mellan Europeiska unionen och Ryssland är innehållsrik och mångfacetterad. Vi får allt fler ekonomiska och handelspolitiska kopplingar, och vi måste även erkänna att vi i hög grad är ömsesidigt beroende av varandra när det gäller energiförsörjningen, när det gäller gemensamma intressen på andra problematiska områden, som ligger bortom våra respektive länder, och när det gäller utmaningar, inklusive globala utmaningar, som vi måste hantera och som vi borde hantera tillsammans i så hög grad som möjligt.

Det kommer därför alltid att vara till vår fördel om vi söker stärka relationerna med Ryssland, medan vi samtidigt alltid stadigt vilar på våra grundsatser och de värderingar på vilka Europeiska unionen är byggd.

Europeiska unionen stöder det faktum att Ryssland går med i Världshandelsorganisationen, men det är Ryssland som måste vidta de åtgärder som behövs för att göra framsteg härvidlag.

När det gäller det nya avtalet mellan Europeiska unionen och Ryssland är båda parter överens om att det skulle vara bra att få till stånd en bred överenskommelse. Partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Ryssland som slöts under 1990-talet är i många avseenden förlegat. Mycket har hänt och mycket har förändrats sedan 1990-talet, och vi måste röra oss framåt genom detta nya ambitiösa avtal. Vi har lagt ribban högt och, om det är möjligt, vill vi täcka alla områden som gäller förhållandena mellan EU och Ryssland.

Det har gjorts framsteg på vissa områden under dessa förhandlingar. På andra områden rör det sig långsammare. Detta gäller till exempel handel och investeringar. Hursomhelst är det väldigt viktigt för oss att det finns tydliga bestämmelser och tydliga avtal med Ryssland när det gäller handel, investeringar och energi.

När det gäller frihandelsarrangemangen instämmer vi med att ett frihandelsavtal ska förhandlas fram när och om Ryssland går med i Världshandelsorganisationen.

När det gäller visumliberalisering är detta en fråga som är av stor politisk vikt som mycket direkt påverkar ryska medborgare och medborgare i Europeiska unionen. I denna fråga anser jag att vi delar åsikten att viseringsprocessen ska underlättas när det är möjligt.

Det idealiska skulle vara en visumliberalisering, det vill säga ett borttagande av visumtvånget, men det är förstås mycket kvar att göra i det avseendet. Vi behöver vidare väga de för- och nackdelar som handlar om säkerhet mot varandra, och dessutom måste detta alltid genomföras med ömsesidighet.

När det gäller Ukraina, Moldavien och Georgien är situationen för vart och ett av dessa länder speciell när det gäller visumpolitiken, och vi kan inte i nuläget förutsäga hur stora framsteg som kommer att göras i dessa tre länder jämfört med den diskussion vi för med Ryssland i visumfrågan.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Jag vill ta upp de två viktigaste punkterna ännu en gång. Den första har med demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter att göra. Det är här de största bristerna finns. Hur intensivt förs dialogen när det gäller dessa viktiga frågor? Vi har en känsla av att utvecklingen i dessa avseenden går mer bakåt än framåt.

Den andra punkten handlar om energisäkerhet. Mer specifikt, hur går förhandlingarna om energin?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman, ärade ledamot! Som ni vet är energisäkerheten ett av unionens prioriterade områden eller en central strategisk målsättning. Särskilt sedan många medlemsstater drabbades mycket direkt av den rysk-ukrainska gaskonflikten i början av 2009, betraktas energisäkerheten som något som är av högsta vikt inom Europeiska unionen, och vi anser att den definitivt är ett av unionens huvudmål, som på ett naturligt sätt hör samman med den mycket viktiga uppgiften att bekämpa klimatförändringarna.

Rådets och ordförandeskapets strategi när det gäller energi och energisäkerhet, är att tillgodose behovet av en större spridning av leverantörer, energikällor och distribution. Därför behöver vi utvidga möjligheterna och därmed undvika oligopol eller överdrivet beroende.

Vissa europeiska länder är uppenbart alltför beroende av Ryssland, vilket även har med det faktum att göra att Europa under lång tid under 1900-talet varit delat och att direkta kopplingar i vissa fall inte existerar mellan europeiska länder.

När konflikten bröt ut insåg vi att somliga länder som inte påverkades av den, inte heller kunde hjälpa de länder som drabbades av den, just på grund av att det inte fanns några kopplingar dem emellan. Därför är energimålen i Europa av största vikt både på medellång och lång sikt, och vi ställer oss därför positiva till att sprida energikällorna och stödja projekt som Nabucco, eller Nord Stream eller South Stream, vilka har med Ryssland att göra, för att lyckas med något som ännu inte existerar i Europa, nämligen en gemensam energimarknad. För att uppnå målen är det av grundläggande och avgörande betydelse att etablera ett strategiskt förhållande med Ryssland när det gäller energifrågan och på andra områden. Måluppfyllelsen underlättas av Lissabonfördraget, eftersom det ger befogenhet på energiområdet, vilket inte fanns tidigare.

Vi har dessutom andra instrument i Lissabonfördraget som handlar om utrikespolitik. Lissabonfördraget stärker den europeiska utrikespolitiken: det finns en rådsordförande och en hög representant, och det kommer att finnas en europeisk avdelning för yttre åtgärder. Med andra ord har Europeiska unionens utrikesvision stärkts, vilket i sin tur kommer att underlätta vid våra förhandlingar med andra länder på alla områden, inklusive ekonomi- och energiområdet. Detta är följaktligen den framtidssyn jag kan ge när det gäller relationerna med Ryssland.

Vi förhandlar nu fram ett avtal där energin spelar en avgörande roll. Förhandlingarna ligger i sin linda och förutsättningarna är goda, men, som vid alla överenskommelser, är det mycket som hänger på komplexa överväganden som utgjort del av tidigare förhandlingar om samarbetsavtalet som vi nu vill uppdatera eftersom det har hänt mycket i Europa under de senaste 15–20 åren. Något av detta är den nödvändiga relation som vi behöver ha med Ryssland, som ju är ett av de länder som har upplevt mest förändring under de senaste åren.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Fru talman! Med hänvisning till fråga nr 9 som jag ställde för min kollegas, ledamot Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienės, räkning, och som hänger ihop med den tidigare frågan, så tänker Ryssand placera ett kärnkraftverk nära Europeiska unionens östra gräns, i Kaliningradregionen. Även Vitryssland har liknande planer. Dessa planer väcker en oro över de risker som detta innebär, särskilt med tanke på de erfarenheter vi haft av Tjernobyl. Tänker rådet ta upp denna miljösäkerhetsfråga under nästa diskussionsrunda med Ryssland? Ur vår synvinkel är detta en ganska viktig fråga.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Jag vill återgå till frågorna nr 7 och 8, samt till relationerna mellan Europeiska unionen och Ryssand. Diego López Garrido har helt riktigt uttryckt att dessa relationer bör bygga på värdegrunder, och om de gör det så har unionen ett särskilt ansvar gentemot försvarare av mänskliga rättigheter i Ryssland.

I samband med detta vill jag ställa följande fråga: borde inte den politik som förs av EU:s medlemsstater och den politik som förs av EU som helhet, innehålla särskilda regler om visum för försvarare av mänskliga rättigheter i Ryssland för att göra det möjligt för dessa att erhålla visum relativt enkelt?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) När det gäller inlägget om kärnsäkerhet måste jag säga att ansvaret, som ligger på nationell nivå på detta område, regleras genom Internationella atomenergiorganets internationella överenskommelser, med andra ord i konventionen om kärnsäkerhet, till vilken Vitryssland, Ryssland, Euratom och en majoritet av Europeiska unionens medlemsstater har anslutit sig.

Rådet tolkar det så att de parter till avtalet som befinner sig nära en föreslagen kärnanläggning bör rådfrågas eftersom de skulle kunna påverkas av den. Därför måste det avtal om fredlig tillämpning av kärnenergi som för närvarande är på väg att ingås mellan Euratom och Ryssland innehålla bestämmelser om verifierbara krav på kärnsäkerhet och skydda arbetares hälsa och säkerhet. Jag vill även påminna er om att denna fråga regelbundet hanteras i samband med den energidialog som förs mellan Europeiska unionen och Ryssland.

När det gäller att bedöma följderna i internationellt hänseende konstaterar rådet att Vitryssland är part till Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang, som innehåller bindande förpliktelser som syftar till att bedöma miljökonsekvenser och möjliga miljörisker. I det här fallet säger emellertid rådet att ansvaret för att genomföra miljöbedömningar i stor utsträckning ligger på projektutvecklaren.

Ryska federationen är inte part till denna konvention. Vi skulle önska att Ryssland ändå frivilligt tillämpar Esbokonventionen, vilket man också gjort under en längre tid när det gäller befintliga kärnkraftverk.

Slutligen, när det gäller en fråga som ställdes av en ledamot angående mänskliga rättigheter och Ryssland förde vi tidigare en diskussion där frågor om de mänskliga rättigheterna ställdes, och jag anser att kriterierna för att försvara de mänskliga rättigheterna eller för att rapportera om kränkningar av de mänskliga rättigheterna gäller oavsett var de begås. Därför är inget land undantaget från att kränkningar fördöms utifrån ett rättsligt, och även moraliskt, perspektiv, och vi fördömer och bör fördöma dessa kränkningar när det inträffar inom Europeiska unionen eller i en av dess medlemsstater.

Det är för närvarande mycket svårt att länka samman detta med visumpolitiken. Allmänna förhandlingar pågår i visumfrågan. Jag anser att det är i samband med dessa visumförhandlingar som någon kunde föreslå någon annan form av visumlättnader, men för tillfället är förhandlingarna med Ryssland mycket allmänt hållna och jag anser att vi behöver inrikta oss på de allmänna villkoren för visumhantering.

Anledningen är att detta faktiskt kan få störst effekt på människors fria rörlighet, och jag skulle till och med vilja säga att det är det bästa sättet för européer, och för Europa som helhet, att få andra att dela och leva efter dessa värderingar, och då även på platser utanför Europeiska unionen.

  Talmannen. – De frågor som på grund av tidsbrist inte har besvarats erhåller skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.