Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 19 april 2010 - Strasbourg

16. Befogenhet att delegera lagstiftning (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är ett betänkande av József Szájer, för utskottet för rättsliga frågor, om befogenhet att delegera lagstiftning (KOM(2009)0673 – 2010/2021(INI)) (A7-0110/2010).

  József Szájer, föredragande. – (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot! Många talare inleder sina parlamentariska anföranden med att säga att deras ämne är viktigt, mycket viktigt eller till och med ett av de viktigaste som finns. Detta skulle jag också vilja säga, men med bättre fog än många andra. Diskussionen handlar nämligen om parlamentets befogenhet att delegera lagstiftning till kommissionen. Det är en av Lissabonfördragets kanske viktigaste nydaningar, som emellertid ofta glöms bort.

Lissabonfördragets kritiker talade om ett demokratiskt underskott. Jag skulle vilja påstå att den här ändringen – det vill säga att parlamentet garanteras rätten att delegera lagstiftning – hör till de viktigaste utvidgningarna av parlamentets befogenheter. Därigenom kan de företrädare som folket utsett i direkta val hädanefter i egenskap av lagstiftare i parlamentet övervaka och stoppa de resolutioner och beslut om genomförande som Europeiska kommissionen lägger fram. Allt fler ärenden omfattas av medbeslutandeförfarandet, och parlamentet kan medverka på fler områden – detta är en aspekt av Lissabonfördraget som ofta nämns i samband med utvidgningen av parlamentets befogenheter. Tillsammans med parlamentets befogenhet att delegera lagstiftning utgör detta således inte bara en kvantitativ, utan också en betydande kvalitativ maktutvidgning. Europaparlamentets ledamöter har utkämpat en mångårig kamp och strid, som fortgår än i dag. Det är således tack vare detta som vi hädanefter får en garanti för att parlamentet har rätt att övervaka de av Europeiska kommissionens beslut som inte fattas på grundval av dess egna befogenheter, utan under utövandet av delegerade lagstiftningsbefogenheter. Många hävdar förstås att vi rent formellt har haft en sådan övervakningsmöjlighet redan tidigare. Detta är på sätt och vis riktigt. Tidsfristerna, arbetsvillkoren och utformningen av samarbetet på lagstiftningsområdet och mellan institutionerna har dock inte varit ägnade att främja en verksam övervakning. Låt mig också påpeka att den nya möjlighet som Lissabonfördragets artikel 290 ger oss också förändrar parlamentets arbete under de närmaste åren, särskilt om vi parlamentsledamöter tar våra befogenheter på allvar, så att vi verkligen klarar av att fatta beslut om de här frågorna.

Detta är tekniskt synnerligen komplicerade frågor, men de berör en demokratisk institution, och syftet är att undanröja det så kallade demokratiska underskottet i EU. För att ge utomstående observatörer och andra som saknar specialkunskaper om detta en chans att förstå vad det handlar om, borde vi påpeka följande. Det innebär att parlamentet och rådet, som är EU:s båda lagstiftande organ, inte själva kan handlägga varje liten detaljfråga. Parlamentet sammanträder en gång i månaden. Ibland är omständigheterna speciella, som nu, när vi sammanträder utan att kunna rösta – trots att parlamentet ju ska övervaka de ärenden som hör till den delegerade lagstiftningen, och som därför bereds av rådet och kommissionen. Hädanefter går det att arbeta på det sättet.

Jag har försökt utforma mitt betänkande så att det framgår att parlamentet insisterar på dessa rättigheter. Vi finner oss inte i några skyldigheter utöver vad som framgår av fördraget. Det vore oacceptabelt, eftersom vi vill utöva våra rättigheter helt och hållet, vilket jag tror gagnar demokratin i EU. För detta ändamål behövs det förstås ett nära samarbete med kommissionen och rådet. Låt oss dock inte glömma att behörigheten nu finns hos lagstiftarna, det vill säga hos parlamentet och rådet. Jag vill tacka alla mina ledamotskolleger för ett gott samarbete kring denna invecklade materia, och hoppas också att parlamentet i framtiden kommer att använda sig av sina nya befogenheter.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Jag vill först tacka József Szájer för att hans betänkande håller så hög kvalitet. Vi i kommissionen uppskattar nämligen till fullo att parlamentet har signalerat sitt stöd för tillämpningen av horisontella principer på de delegerade akterna.

Det står naturligtvis lagstiftaren helt fritt att i varje grundläggande akt uppta bestämmelser för alla detaljer som ingår i respektive delegerade akter. Det behövs dock ändå vissa riktlinjer, så att arbetet inte blir helt ad hoc-orienterat.

Detta var syftet med det meddelande som kommissionen lade fram redan i december: att ge lagstiftaren en fingervisning om det bästa sättet att åstadkomma vettiga och genomförbara metoder för lagstiftningsarbetet i framtiden.

Jag understryker att kommissionen är en varm anhängare av gemensamma överenskommelser, eller kanske rentav interinstitutionella avtal mellan de tre institutionerna, eftersom vi därigenom kan skapa den goda organisation som är av nöden då lagstiftning ska utarbetas.

I materiellt avseende kan jag bara upprepa att det här betänkandet är mycket välkommet för kommissionens del. Kanske skiljer sig vår uppfattning på enstaka konkreta punkter, men vi har samma mål: Precision, resultat, öppenhet och en tydlig och rättvis maktbalans.

Om jag får bli lite mer konkret, så ska jag i korthet kommentera vissa delar av betänkandet.

När det gäller de begränsande aspekterna av artikel 290, i synnerhet i punkt 2, ser vi lite olika på lagstiftarens instrument för att övervaka de delegerade akterna. Vi vill dock undvika en rättslig polemik om detta, eftersom vår uppfattning är att det är mycket viktigt att hitta användbara lösningar för specifik lagstiftning.

När det gäller varaktigheten för delegeringen av befogenheter uppskattar och stöder vi starkt den idé om förnyelse i tysthet som framförts i betänkandet. Vi ansåg att detta var mycket konstruktivt, och kan säga att vi redan har åstadkommit lösningar enligt dessa principer i flera lagstiftningsärenden.

Jag har en annan konkret synpunkt beträffande tidsfristen för rätten att göra invändningar. Även här kan jag konstatera att vi går i takt, eftersom vi i stor utsträckning håller med föredraganden om att tidsfristen som regel bör vara två månader, med möjlighet till förlängning med ytterligare två månader. Detta skulle kunna fastställas i en gemensam överenskommelse mellan våra tre institutioner. Det får vi förhoppningsvis i framtiden. Jag tror att vi redan har sett något tiotal lyckade exempel på hur detta kan tillämpas i det pågående lagstiftningsarbetet.

Så till det brådskande förfarandet. Här har vi redan tidigare kunnat konstatera att vissa ärenden – som exempelvis rör livsmedelssäkerhet eller säkra leksaker – ibland helt klart kan erfordra en mycket snabb handläggning. Vi anser därför att vi behöver hitta ett ännu snabbare system än den tidiga tidsfrist för att göra invändningar som föredraganden föreslår.

Tillåt mig att avsluta med att ta upp anpassning, som är en mycket viktig fråga för parlamentet. Även här efterlyser vi pragmatiska metoder. Parlamentet och kommissionen har nämligen redan uträttat åtskilligt när det gäller anpassningen av mer än 250 grundläggande rättsakter, som anpassats med hjälp av sådana pragmatiska metoder.

Vi anser att vi nu behöver prioritera områden som hittills inte anpassats till det föreskrivande förfarandet med kontroll före Lissabonfördragets ikraftträdande. Detta är vad jag tycker att vi bör koncentrera oss på. Och visst är detta en gigantisk uppgift, men vi reflekterar redan över hur vi ska kunna hantera den så pragmatiskt och flexibelt som möjligt.

  Jo Leinen, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Europaparlamentet har väntat länge på det här ögonblicket, då parlamentet får samma möjligheter som rådet att övervaka den delegerade lagstiftningen. Låt mig exemplifiera detta på följande sätt: 2008 fanns det 6 000 delegerade akter – med andra ord: ett enormt berg av bestämmelser – som blev ett slags andra klassens lagstiftning genom att handläggas av kommissionen i det gamla kommittéförfarandet. I den processen hade parlamentet inte mycket att säga till om. Vi underrättades, men deltog inte i lagstiftningsarbetet. Det har Lissabonfördraget ändrat på.

När det gäller övervakningen av de delegerade akterna har vi nu samma rättigheter som rådet, och denna jämbördighet vill vi också utnyttja fullt ut. Det innebär att om kommissionsledamoten kräver att det brådskande förfarandet tillämpas, så behöver vi också erhålla information i tidigast möjliga skede. Vi vill erhålla information i lika god tid som rådet.

  Carlos Coelho, för PPE-gruppen. – (PT) Det är bara rimligt att inleda med att gratulera József Szájer till det förträffliga betänkande som han har lagt fram för oss. Det brukar helt riktigt heta att Lissabonfördraget ökar Europaparlamentets makt och inför bestämmelser som förbättrar den demokratiska kontrollen. Jag anser därför att parlamentet förtjänar en dubbel gratulation – inte bara med anledning av József Szájers utmärkta betänkande, som jag precis nämnde, utan också därför att det kommittéförfarande som utsatts för så hård kritik av oss här i kammaren avskaffas genom det nya regelverket.

Nu har vi artikel 290 i Lissabonfördraget. Jag noterar att József Szájer i sitt betänkande föreslår arbetsmetoder som värnar parlamentets befogenheter. Den nya bestämmelsen gör att parlamentet kan inrikta sig på de lagstiftningsakter som är av avgörande betydelse, medan kommissionen får en flexibel tidsfrist för att färdigställa mindre betydelsefulla lagstiftningsakter inom de ramar som lagstiftaren anvisar. Som Jo Leinen helt riktigt har konstaterat så har vi nu samma rättigheter som rådet, och det betyder att parlamentet inte längre befinner sig i underläge.

Jag skulle vilja lyfta fram några aspekter av József Szájers betänkande som i mina ögon är särskilt betydelsefulla. För det första har vi idén att vi avvisar alla förslag som går ut på att införa mer långtgående skyldigheter för lagstiftaren än de som artikel 290 redan innehåller. För det andra ska kommissionen sörja för att information och relevanta handlingar översänds till oss löpande och i god tid. För det tredje bör tidsfristerna inte inledas förrän vi har tagit emot samtliga språkversioner – jag upprepar: samtliga språkversioner. Slutligen ska även parlamentets uppehållsperioder beaktas.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! I József Szájers betänkande sammanfattas mycket skickligt de strukturella frågor som rör förbindelserna inom den institutionella triangeln och vars vikt ofta underskattas. Samarbetet har varit utomordentligt givande och jag vill tacka varmt för detta.

Genom Lissabonfördraget har vi skapat nya förbindelser. Vi får inte tillåta kryphål som undergräver dessa nya förbindelser. Detta är faktiskt huvudsaken här. Det underliggande syftet var att ge Europaparlamentet samma rättigheter som rådet även när det gäller delegerade rättsakter, och att sörja för en arbetsgång som dels gör att detta går att genomföra, och dels garanterar rättigheterna.

Helt avgörande för oss är därför dels att vi får rätt förutsättningar – till exempel genom att verkligen i god tid erhålla alla dokument och allt arbetsmaterial som krävs för att fatta nödvändiga beslut – och dels att inga förfaranden bedrivs på grundval av ”gemensamma överenskommelser”, utan att vi får klart definierade avtal som inte kan bli föremål för politiskt godtycke eller användas som dagspolitiska slagträn.

Detta erfordrar ett tydligt och välfungerande regelverk som vi kan använda för att tillvarata parlamentets rättigheter inte bara i teorin, utan också i praktiken. Tack ska ni ha, herr Szájer. Samarbetet har varit mycket lyckat och jag hoppas också att vi med dess hjälp kan uppnå det som behöver uppnås för våra ledamotskollegers räkning.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Föredraganden gör rätt i att ta upp det demokratiska underskottet. EU har skapats av eliten. EU:s demokratiska underskott har ökat, ökar och fortsätter att öka genom Lissabonfördraget. Jag måste erkänna att det är lite roande att denne vältalige föredragande kan se artikel 290 som en lösning.

Vår tolkning av artikel 290 är att den ger kommissionen möjlighet att komplettera eller ändra lagstiftningen. Detta är en möjlighet som kan få lika djupgående som omfattande följder, och som det går att tolka in nästan vad som helst i. Vi anser att de säkerhetsåtgärder som ska hindra kommissionen från att missbruka sina delegerade befogenheter är uppenbart otillräckliga. Föredraganden kanske kan bemöta oss och förklara varför de är tillräckliga. Vad som än står i Lissabonfördraget så är slutresultatet att ytterligare makt flyttas från det folkvalda parlamentet till den ovalda kommissionen.

Vi har alltid hävdat, och hävdar fortfarande, att Lissabonfördraget saknar demokratisk legitimitet. Det beror framför allt på att samtliga de tre politiska partier som utgör etablissemanget utlovade en folkomröstning i Storbritannien – och alla de tre politiska etablissemangspartierna svek sitt löfte i stor stil. Artikel 290 är därför en produkt av ett Lissabonfördrag som saknar legitimitet. Artikeln ökar det demokratiska underskottet – det vore intressant att höra föredraganden redogöra för hur något annat kan vara fallet. Därför bör den bekämpas.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Fru talman! Jag är en glödande EU-anhängare, och motståndare till Lissabonfördraget just därför att det bäddar för sådana dispyter som vi precis fick lyssna på – just därför att fördraget inte har åstadkommit den uttryckliga tydlighet som jag hade hoppats att vi skulle lämna efter oss till våra barn och barnbarn. Men jag är realist. Nu får vi leva med vad vi har. Det är mycket viktigt att än en gång uttryckligt konstatera att artikel 290 kan tolkas som att inte bara rådet, utan också parlamentet får återkalla relevant lagstiftning helt på egen hand, på ett ganska okomplicerat sätt. Detta bör vi komma ihåg många gånger framöver.

Jo Leinens uttalande är förstås också riktigt, det vill säga att tusentals lagstiftningsakter redan i dag rör sig i begriplighetens utmarker. De blir hela tiden ny ammunition för EU-motståndarna, för fienderna till det europeiska projektet, till ett EU som borde leverera resultat där behovet av EU är så skriande. Här handlar det återigen mycket om öppenhet. Därför blir det i mina ögon så viktigt med förslaget i punkt 10, om att uttryckligt föreskriva hur sådant som översändandet av handlingar ska gå till.

Vi är några personer som känner till Freedom of Information Act, och en hel del av oss har stiftat bekantskap med de amerikanska metoderna. Varför kan vi inte bara ”klippa och klistra” dem, så att både medborgarna och vi parlamentsledamöter på egen hand kan begära ut relevanta handlingar – inte på nåder, eller efter intensiva politiska påtryckningar? Varför inför vi inte en sådan rättighet? De tusentals delegerade lagstiftningsakterna utgör ju redan en stor risk för oss. Låt mig i den andan uppmana er att fortsätta med ert utmärkta arbete. Vi blir konstruktiva bundsförvanter på vägen mot en demokratisk revolution.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Fru talman, herr kommissionsledamot! Lissabonfördraget innehåller nya bud om hur den verkställande makten ska delegeras till kommissionen. Artikel 290 handlar nämligen om precis detta. Delegerade akter är ju akter med allmän räckvidd som kan ändra oväsentliga delar av grundläggande lagstiftningsakter. Därigenom införs en möjlighet att delegera verkställande makt till kommissionen.

I praktiken gör detta att det går att fastställa ett mandat, tillsammans med delegeringens varaktighet, tidsfristen för parlamentet och rådet att göra invändningar och villkoren för mandatets återkallande. Övervakningen är parlamentets och rådets sak, men först när de delegerade akterna antagits. Delegerade akter kan också offentliggöras under den tidsfrist som Europaparlamentet och rådet har för att göra invändningar. Men jag uppmanar kommissionsledamoten att garantera större öppenhet även då de delegerade akterna utarbetas.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Låt mig få svara på ledamöternas kommentarer. Jag instämmer helt med Jo Leinen när han säger att Lissabonfördraget medför mycket stora förändringar. Föredragande József Szájer underströk detta. Jag vill försäkra er om att vi är helt medvetna om det och att vi skulle använda förfarandet med allra högsta respekt för lagstiftaren, för det betyder mycket för våra ömsesidiga förbindelser och för ett gott samarbete oss emellan.

Jag vill försäkra er alla om att vi kommer att inleda brådskande förfaranden endast i extrema och exceptionella fall. Vi vet att vi skulle få mycket svåra relationer om vi missbrukar instrumentet och det är definitivt inte vår avsikt.

När det gäller Carlos Coelhos och Eva Lichtenbergers kommentarer skulle jag också vilja försäkra er om att vi kommer att göra allt som står i vår makt för att ge er, samtidigt som vi ger rådet, all information och dokumentation samt alla nödvändiga översättningar. I Lissabonfördraget infördes den mycket viktiga ändringen att Europaparlamentet jämställs med rådet i lagstiftningsfrågor och finansiella frågor.

Vi kommer dessutom att utveckla en ny typ av samarbete som medför att Europaparlamentet kommer att delta i beredningen av delegerade akter och vi vill göra det mycket noggrant. Vi talar också om de nya förbindelserna i det ramavtal som kommissionen och Europaparlamentet för närvarande förhandlar om.

När det gäller William Dartmouths och Hans-Peter Martins kommentarer om obegränsade befogenheter som skulle tilldelas kommissionen enligt artikel 290, anser jag att det inte är så i verkligheten, för det är ni, som lagstiftare, som kommer att besluta om att delegera (eller inte delegera) befogenheter till kommissionen. Det är ni, som lagstiftare, som också kan återkalla befogenheten eller invända mot kommissionens förslag. Jag kan därför inte hålla med om att vi ger oss in i en gråzon, för jag anser att lagstiftarens befogenheter är klart och tydligt fastställda i fördraget och det kommer kommissionen naturligtvis att respektera.

  József Szájer, föredragande. – (HU) Jag vill tacka mina kolleger för debatten, eftersom ett nära samarbete mellan utskotten och de politiska partigrupperna ledde till att förslaget till betänkande kunde läggas fram – alldeles särskilt vill jag framhålla utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet som kommer att få många liknande uppgifter under kommande period. Jag vill också säga att det är en kamp. En kamp med kommissionen, en kamp med rådet, eftersom det är en kamp för våra rättigheter. I betänkandet fastställs tydligt att det är vår rätt och vi står fast vid den. Det är mycket lättare att göra det om såväl utskotten som ledamöterna från andra partigrupper delar samma åsikt, så att vi tydligt klargör för de institutioner som vi samarbetar med att parlamentet bestämt står fast vid dessa frågor. Om vi ska kunna utöva våra rättigheter effektivt tolkar jag samtidigt Maroš Šefčovičs ord som en uppmuntran till att den allmänna anpassningen ska påskyndas under kommande månader och att vi också kan utöka våra rättigheter så mycket som möjligt. Vi anser att det är viktigt främst inom de områden där det tidigare inte förekom något medbeslutande.

En annan viktig aspekt som ledamöterna också nämnde är att det är viktigt att få tillgång till information. Tillgången måste fastställas i ett interinstitutionellt avtal. Diskussioner i den här frågan pågår med kommissionen och rådet. Men vi vill veta vad rådet gör, vilken typ av samråd som genomförs när det gäller dessa frågor. Mina damer och herrar, på frågan om vi har fått utökade eller minskade rättigheter, läs betänkandet och titta på lagstiftningen. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att våra rättigheter har utökats. Fram till i dag kunde vi inte påverka befogenheterna som vi tidigare delegerade. I praktiken tilldelades parlamentet inte någon roll i förfarandet. De lyssnade till oss av artighet, men tidsfristerna var så korta att parlamentet inte ens samlades under perioden. Men nu kan vi invända mot eller återkalla besluten och vi behöver inte ens ange några skäl – med andra ord innebär det här definitivt utökade rättigheter. Det är vi som har lagstiftningsbefogenheter och vi delegerar befogenheterna till kommissionen. Jag kan därför inte tolka det på annat sätt än att vi har fått utökade rättigheter. Det är nu upp till oss själva att besluta om vi i framtiden vill utöva våra rättigheter.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum vid nästa plenarsammanträde i Bryssel.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Raffaele Baldassarre (PPE), skriftlig. – (EN) Jag vill först tacka József Szájer för hans utomordentliga arbete på så kort tid. De delegerade akterna kommer att få största betydelse för unionens lagstiftning och den interinstitutionella balansen inom EU. Det är därför av yttersta vikt att de utarbetas och beslutas om under fullständig insyn, på ett sätt som i sak låter parlamentet och rådet övervaka kommissionens utövande av den befogenhet som den delegerats. Som det anges i betänkandet av József Szájer kommer i detta avseende vissa frågor att vara av yttersta vikt och kräva vårt fulla engagemang. Det omfattar bland annat att Europaparlamentet ska kunna få möjlighet att återkalla befogenheten när som helst och se till att parlamentet och rådet har samma rätt i delegeringsförfarandet. Jag vill slutligen framhålla att kommissionen bör ge högsta prioritet åt att lägga fram alla lagstiftningsförslag som krävs för att anpassa regelverket till bestämmelserna i artiklarna 290 och 291, även regelverket som avser de politikområden som enligt Lissabonfördraget nu regleras enligt medbeslutandeförfarandet.

  Zita Gurmai (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar varmt slutsatserna i betänkandet av József Szájer. Det är en svår och komplicerad fråga att fastställa det nya lagstiftningssystemet. Jag är övertygad om att fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och i synnerhet artiklarna 290 och 291 stärker unionens demokratiska karaktär och rationaliserar dess rättssystem. Det nya begreppet lagstiftningsakt införs och får långtgående konsekvenser. I betänkandet betonas mindre skillnader bland de främsta medlagstiftare, kompetens och en detaljerad agenda över samarbetet. Den verkliga frågan är: om EG får större lagstiftningskompetens och bredare lagstiftande myndigheter, vilket innebär en omedelbar ökning i gemenskapens intressen, vilka kontrollmetoder bör då införas på rådets och Europaparlamentets vägnar? I EUF-fördragets nya rättsliga ram fastställs verktygen, men det finns ingen praktisk erfarenhet av anpassningen på gemenskapsnivå. Jag uppmanar slutligen medlagstiftarna att så snart som möjligt upprätta ett interinstitutionellt avtal mellan parlamentet, rådet och kommissionen om genomförandet av artikel 290, eftersom det finns ett brådskande behov av större insyn.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) Även om delegeringsförfarandet finns kvar i bakgrunden, är det en mycket viktig kvalitetsförbättring som införs enligt Lissabonfördraget. Det bör behandlas som ett genomförande av fördraget och utan det skulle parlamentets ställning inte vara fullt konsoliderad i förhållande till de andra institutionerna i beslutsförfarandet. Det är endast genom det förfarandet som vi kommer att få fulla lagstiftningsbefogenheter och en roll i omsättandet av rättsakter i praktiken. Vi är väl medvetna om den frustration som följer med den arbetsamma förhandlingsprocessen med rådet inom medbeslutandeförfarandet och i samband med beslut om genomförande som inte följer det interinstitutionella avtalet. Hittills var kommittéförfarandet ett uttryck för medlemsstaternas bristande förtroende för kommissionen, men nu ger parlamentets roll när det gäller genomförandet av rättsakter förfarandet större legitimitet. Parlamentet och indirekt EU-medborgarna kommer att stå närmare förfarandet för antagande av EU-lagstiftning och det är så vi bör förstå delegeringsförfarandet. Men för att det ska ha någon mening måste parlamentet få full tillgång till information och i den frågan instämmer jag helt med andra talare i debatten.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Införandet av möjligheten till delegering av lagstiftning avser se till att lagstiftningen, och särskilt de tekniska lagstiftningsaspekterna, kompletteras och moderniseras mer effektivt utan att man nödgas upprepa ett fullt lagstiftningsförfarande varje gång. Delegering bör därför betraktas som ett verktyg för att åstadkomma bättre lagstiftning på EU-nivå.

Det är samtidigt väsentligt att se till att det finns en noggrann kontroll av de befogenheter för regelgivning som överförts till kommissionen. Tillräcklig tid måste anslås så att parlamentet och rådet kan utöva sin rätt att motsätta sig planerade förordningar. De måste framför allt få lämplig tillgång till dokumentation och analyser samt delta i beredningen av utkast till delegerade akter. Kommissionens befogenheter att offentliggöra delegerade akter kommer endast på detta sätt att kunna förbättra lagstiftningsförfarandet i unionen, samtidigt som väsentlig kontroll över och insyn i kommissionens verksamhet bibehålls. Det är också väsentligt att utveckla lämpliga samarbetsmekanismer mellan parlamentet och kommissionen, så att parlamentet informeras om beredningsarbetet som pågår och kan få god inblick i frågorna som tas upp.

I resolutionen om befogenheter för delegering av lagstiftning, som är en kompromiss som alla politiska partigrupper kommit överens om, framställs ovanstående frågor på lämpligt sätt och den förtjänar parlamentets stöd.