Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 19 april 2010 - Strasbourg

18. Avgifter för luftfartsskydd (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Jörg Leichtfried för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om avgifter för luftfartsskydd (KOM(2009)0217 – C7-0038/2009 – 2009/0063(COD)) (A7-0035/2010).

  Jörg Leichtfried, föredragande. – (DE) Fru talman! För närvarande har vi inom området för den europeiska flygsäkerheten och avgifterna för luftfartsskydd en situation då alla gör som de vill. Ingen gör det egentligen på rätt sätt. Men vi kommer att få betala för detta. Detta är något som vi inte bör finna oss i och målet för detta betänkande är att ändra på förhållandet. Vad exakt kommer att ändras och vilka ändringar avses?

Jag vill bara säga i förväg att det, på nästan alla punkter – och jag vill tacka mina kolleger för detta – finns en enhällig uppfattning om att man genom betänkandet skapar större öppenhet. Öppenhet innebär å ena sidan att flygbolagen i framtiden kommer att kunna få information som gör det möjligt för dem att förstå vilka luftskyddsavgifter som flygplatserna kommer att tillämpa på dem, vad de innebär, om de är för höga – vilket ibland fortfarande händer just nu – och därefter, att naturligtvis även passagerarna kommer att kunna förstå vad flygbolagen kräver av dem. I detta avseende misstänker jag att flygbolagens öppenhet ibland är avsiktligt begränsad, även när de påstår att de verkligen anstränger sig att vara öppna.

En mycket viktig punkt i detta avseende är att det i hela EU finns olika system för att finansiera säkerhet. Det finns stater som har finansierat dem enbart genom beskattning. Det finns stater där bara slutanvändaren betalar och andra som har ett blandat system.

Vår avsikt var att se till att dessa system kunde behållas. Vi vill inte för varje medlemsstat bestämma hur skyddsavgifterna ska finansieras. Vi vill bara se till att den som betalar i sista hand ska veta vad han eller hon har betalat.

Det finns, eller fanns, olika åsikter om vilka flygplatser som skulle ingå och vi har beslutat att detta är en säkerhetsfråga. Det handlar inte om inkomster och inte om vinster utan om säkerhet. Därför har vi beslutat att alla flygplatser som drivs kommersiellt måste inkluderas och jag anser att även detta var ett korrekt beslut.

Slutligen har vi nått en punkt då det råder stor enhällighet här i kammaren, nämligen om att vi bör skilja mellan avgifter för säkerhetsanordningar, skyddsåtgärder som ingår i EU-reglerna och avgifter för skyddsåtgärder som går utöver detta – det som går under benämningen ”strängare åtgärder”.

Vi säger att allt som ingår i EU-sammanhanget kommer att fortsätta som vanligt. Varje medlemsstat kan göra vad den anser vara det rätta. Men om skyddsåtgärder vidtas som sträcker sig utöver detta måste dessa medlemsstater finansiera dem själva. Å ena sidan kan man därigenom se till att det hanteras med omsorg, att säkerhetsåtgärder inte bara vidtas omedelbart utan att man överväger om de verkligen är nödvändiga, och att man också kommer att ta hänsyn till vad detta innebär för passagerarna och vad det innebär för flygbolagen och flygplatserna.

Å andra sidan bör man även se till att vi i detta hänseende också tillämpar principen om att säkerhet också är en offentlig skyldighet. Attacker mot flygbolag är i regel inte riktade mot flygbolagen utan mot de stater som dessa flygbolag kommer från, och därför anser vi att säkerhet i princip fortfarande är en offentlig skyldighet som följaktligen måste finansieras med offentliga medel.

Jag vill i korthet säga ytterligare något om ändringsförslagen som har uppnått ett otroligt högt antal – totalt tre. Jag anser att de alla är mycket berättigade och välgrundade. Framför allt när det gäller de två ändringsförslagen från Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen anser jag att de i hög grad förtjänar att stödjas, inte därför att Eva Lichtenberger sitter bredvid mig, utan därför att de innehåller sociala krav för arbetstagare på flygplatser. Jag anser att det är mycket viktigt, framför allt i en tid då flygbolagen och flygplatserna har svårigheter.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Förslaget till direktiv om avgifter för luftfartsskydd är ett resultat av debatten om finansieringen av luftfartskyddet som har varit uppe till förslag sedan den 11 september 2001. Det är ett resultat av de stigande säkerhetskostnader som har observerats efter terroristattackerna den 11 september 2001 och inrättandet av ett europeiskt regelverk för luftfartsskydd.

Genom sitt lagstiftningsförslag tänker kommissionen inrätta en öppen och icke-diskriminerande ram för uttag av avgifter för luftfartsskydd i EU. Dessutom anser kommissionen att avgifter för luftfartsskydd bör fastställas i samråd med flygplatsanvändarna och att de bör vara kostnadsrelaterade. Jag vill gratulera Jörg Leichtfried för hans utmärkta betänkande och även tacka ledamöterna av utskottet för transport och turism, som också har bidragit till detta betänkande.

Jag anser att betänkandet helt överensstämmer med kommissionens avsedda mål och jag välkomnar det stöd som genom betänkandet ges till kommissionens förslag i detta avseende.

Jag vill bara betona två specifika frågor som behandlas i betänkandet. För det första införs en helt ny aspekt i betänkandet, nämligen den viktiga och ibland mycket kontroversiella frågan om vem som ska betala för luftfartsskyddet. Kommissionen angrep inte denna fråga i sina förslag och anledningen är att nästan alla medlemsstater uttryckligen framhäver att de inte kan ta på sig några åtaganden i detta hänseende, trots att de erkänner att offentlig finansiering av luftfartsskyddet bör tillåtas.

Vi anser därför att valet bör överlåtas till de enskilda medlemsstaterna och därigenom hanteras enligt subsidiaritetsprincipen.

Mot bakgrund av detta och med hänsyn till den ståndpunkt som anges i det betänkande som ska godkännas noterar kommissionen att ändringsförslag 32, enligt vilket medlemsstaterna skulle tvingas finansiera strängare åtgärder, kommer att ge upphov till livliga diskussioner med rådet om det föreslagna direktivet. Jag är emellertid övertygad om att föredraganden visste allt detta och att han var beredd på denna strid med rådet.

Den andra frågan handlar mer om ett klargörande och gäller den konsekvensbedömning som ska göras innan man vidtar ytterligare åtgärder för luftfartsskydd enligt ramförordningen. Detta är avgjort en mycket berättigad åtgärd, men jag vill att ni ska veta att vi redan har fastställt några mekanismer och att vi inte bör åta oss för mycket.

Först har vi den rådgivande gruppen om luftfartsskydd för berörda parter som består av bland annat företrädare för lufttransportindustrin och den är helt positivt inställd till alla föreslagna åtgärder om luftfartsskydd.

För det andra garanterar man genom det föreskrivande förfarandet med kontroll att parlamentet kan utöva sin vetorätt, om det anser att det är lämpligt.

Tack så mycket för detta utmärkta betänkande. Vi ser fram mot att samarbeta med föredraganden och parlamentet och att främja en vidare utveckling i denna fråga.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Jag beklagar att jag måste ta plenarsammanträdet i anspråk men enligt artikel 151 känner jag mig tvingad att komma med en personlig anmärkning. För en stund sedan blev jag utsedd till måltavla. Detta är mycket vanligt när man bor i Österrike. Det finns en grupp där som enligt internationella normer klassificeras som högerextremister. De har partiledare som utan vidare gör vissa gester. Det finns också människor som inte står ut med att besegras i demokratiska val och som sedan vägrar ta i hand eller utsättas för kroppskontakt av något slag. Om man vinkar till dem ser de bara en sak: det som de har verklig erfarenhet av, nämligen Hitlerhälsningen.

Naturligtvis finns det problem som helt enkelt visar att mitt hemland tyvärr inte har lyckats komma till rätta med det förflutna, att vi inte bara kommer att ha att göra med ett högerextremistiskt parti som är representerat här utan inom kort med två. Jag vill helt enkelt klargöra det ytterligare en gång: Vi är demokrater. Högerextremisterna sitter där borta. Jag är stolt att tillhöra en politisk grupp som har lyckats lämna ett avgörande bidrag till att vi inte längre har någon högerextremistisk grupp i parlamentet och att vi förhoppningsvis aldrig kommer att få någon. Svaret är alltså mer demokrati och ingen mer högerextremistisk politik, ingen mer fientlighet mot människor och inget mer cyniskt människoförakt. Det är dessa människor som redan har sagt att jag bör söka psykiatrisk vård därför att de inte kan uthärda att förlora ett val på demokratiskt sätt.

  Talmannen. – Blåkortsfrågor om en personlig kommentar enligt artikel 151 är inte tillåtna. Er begäran att tala om denna punkt kan därför inte godtas.

  Zoltán Balczó (NI). – (HU) Detta är en blåkortsfråga till föregående talare. Jag behöver en halv minut för att ställa en fråga.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D). – (EN) Fru talman! Detta ingripande – som är helt oacceptabelt – hindrar en diskussion om en fråga. Jag föreslår att ni placerar sådana ärenden mellan betänkandena.

  Talmannen. – Tack så mycket. Vi ska nu fortsätta diskussionen. Jag tillät den personliga förklaringen på grund av den tidigare ordningsfrågan där man hänvisade direkt till Hans-Peter Martin. Vi ska nu fortsätta diskussionen och ägna hela vår uppmärksamhet åt den.

  Artur Zasada, för PPE-gruppen. – (PL) Fru talman! Först vill jag tacka föredraganden, Jörg Leichtfried, för ett utmärkt betänkande och för ett mycket gott samarbete under vårt arbete med detta dokument.

Vi var tvungna att besvara fyra frågor, men först måste vi fastställa uppgiften som var att skydda flygpassagerarnas intressen och detta var den viktigaste delen av vårt arbete. Emellertid gällde de fyra frågor vi ställde oss att besvara en fråga om öppenhet eller om vilka grupper som skulle kunna få delta i förfarandet. Den gällde direktivets räckvidd eller vid vilka flygplatser direktivet kan tillämpas. Det fanns en mycket viktig fråga om finansiering som kommissionen inte kunde besvara. Tillsammans med Jörg Leichtfried lyckades vi emellertid hitta en lösning och jag tackar honom särskilt för detta. Jag talar om de strängare åtgärder som skulle finansieras av medlemsstaterna.

En annan fråga gällde behörigheten för den oberoende tillsynsmyndigheten att fastställa avgifter som är knutna till luftfartssäkerhet. Under vårt arbete utvecklade vi en gemensam ståndpunkt som jag anser vara mycket ambitiös. Den är i dag en utmaning för rådet och kommissionen. Jag anser att vi, som flygpassagerare, och i motsats till passagerare på båtar, i bilar och på järnvägar inte bör vara tvungna att betala för denna form av säkerhet. Detta är en gest till rådet, det är en kompromisståndpunkt och jag förväntar mig i dag en lika ambitiös ståndpunkt från rådet.

  Saïd El Khadraoui, för S&D-gruppen. – (NL) Fru talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Till att börja med vill jag tacka föredraganden för ett utmärkt arbete, vissa skulle till och med säga ett fantastiskt arbete. Jag tackar er därför och även dem som har bidragit till det.

Får jag bara påminna er om att frågan om finansiering inte är ny. Detta ärende har faktiskt behandlats sedan vi antog en EU-förordning om tillämpningen av skyddsåtgärder på EU-nivå efter attackerna den 11 september 2001. Redan från början har Europaparlamentet ständigt betonat att finansieringsfrågan är allvarlig och att vi måste hitta en europeisk lösning på den. Rådet har emellertid alltid hindrat detta. Som en uppföljning av denna debatt bör vi åter uppmana rådet att respektera de överenskommelser det tidigare har ingått med oss, framför allt den som skulle göra det möjligt för oss att lägga fram ett särskilt förslag om denna fråga, och att lova att samarbeta med oss för att nå en lösning.

Naturligtvis måste vi ha några överväganden i åtanke. Den första och viktigaste är öppenheten. För ögonblicket tittar vi inte exakt på vem i varje medlemsstat som ska betala räkningen. Något vi emellertid definitivt vill är att organisera ett samråd om denna fråga, att träffa överenskommelser och sedan hålla fast vid dessa överenskommelser. Med andra ord vill vi se att de intäkter som skapas genom avgifter för luftfartsskydd återinvesteras för att finansiera skyddsåtgärder och att de inte till exempel sätts in på något slags konto. Detta är viktigt och det bör stå klart att vi inte får ge vika i denna fråga.

Det andra viktiga övervägandet innebär att vi måste skilja mellan skyddsåtgärder som vi alla gemensamt har kommit överens om på EU-nivå och andra ytterligare åtgärder som vidtas enskilt av medlemsstater. När det gäller det första övervägandet är reglerna för öppenhet tydliga och de måste tillämpas. När det gäller det andra måste vi klargöra att det ekonomiska ansvaret ligger hos medlemsstaterna och de måste betala räkningen för ytterligare skyddsåtgärder. Det skulle också vara en fördel att samordna säkerhetsåtgärder på EU-nivå och om medlemsstaterna själva beslutar att införa kroppsskanning eller något annat måste de också bära de ekonomiska följderna av detta.

  Gesine Meissner, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag vill först tacka föredraganden, Jörg Leichtfried, och även på Jeanine Hennis-Plasschaerts vägnar. Hon kan inte närvara här i dag. Hon samarbetade hela tiden med er och var också mycket nöjd.

Vi kan också säga att ytterligare en sak visar att betänkandet är bra, nämligen att omröstningen i utskottet har varit ganska enhällig. Detta är också – precis som frågan för muntligt besvarande som just ställdes – en fråga om att skydda konsumenterna och detta är också en fråga om luftfartsskydd. Vi vill införa säkerhet, men vi vill också att konsumenterna ska veta hur mycket de betalar och för vad. Det har redan påpekats att systemen i olika medlemsstater i stor utsträckning skiljer sig åt, och vi vill inte heller ändra på detta i det stora hela. Vi vill inte införa några tvingande åtgärder. Vi vill emellertid att det ska råda öppenhet om hur kostnaderna hänger ihop och om den andel som ska betalas av konsumenterna. Detta sker inte alltid för närvarande. Vi vill nämligen veta vilken del av biljettpriset – för närvarande är det bara en del av biljettpriset som betalas för säkerheten – som verkligen gäller säkerhet. Då vill vi också ha en garanti för att det som betalas för säkerhet faktiskt används för detta ändamål och att ingen tjänar på det. Jag anser att den strategi som vi just har utvecklat för detta också är helt logisk.

Det finns en kritisk hake mellan vad parlamentet vill och vad medlemsstaterna anser är bra och det är frågan om vem som kommer att betala för ytterligare skyddsåtgärder som sträcker sig utöver vad vi vill ha för passagerare i EU. I det fallet har vi sagt att medlemsstaterna bör göra detta. Det är en fråga om nationell säkerhet som även nationalstaterna måste intressera sig mycket för. Staterna vill naturligtvis inte betala för detta. Som redan har noterats kommer vi, när det gäller frågan om huruvida vi vill ha kroppsskannrar eller inte, otvivelaktigt också bli tvungna att överväga om vi vill ha detta i hela EU eller inte, och vem som i sista hand ska betala för detta. Vi måste naturligtvis också fråga om det verkligen ger mer säkerhet.

Sådana avgifter för luftfartsskydd måste därför administreras på ett öppet sätt.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Anna Rosbach, för EFD-gruppen. – (DA) Fru talman! En gång i världen var en flygplats ett ställe där man köpte en flygbiljett, checkade in bagaget, visade sitt pass och startade eller landade. I dag liknar flygplatser mer en liten stad där man erbjuds all möjlig service – men med skyddsåtgärder som har gjort dem till något som liknar Fort Knox och allt går bara i en riktning: Det blir fler och fler sådana åtgärder.

Förvisso kraschade flygplan också förr i världen och det gör de tyvärr fortfarande. Därför är det viktigt att samma regler tillämpas både inom och utanför EU. I detta sammanhang är EU för litet för att vara en isolerad ö. Detta är ett område där vi kan se fördelarna av att ha samma regler, samma öppna regler, för flygplan från varje land. Detta gäller också avgifterna. Alla – både passagerare och flygbolag – måste ha klart för sig vad som täcks av en luftskyddsavgift. Ingen får gå vilse i en djungel av otydliga avgifter och pålagor. Passagerarna måste få veta exakt vad avgiften täcker och inte heller bör de vara tvungna att betala särskilda nationella avgifter eller extra till flygbolagen. Jag stöder helhjärtat betänkandet från utskottet för transport och turism.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Mathieu Grosch (PPE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Först vill jag tacka föredraganden och även de andra politiska grupperna för deras arbete. Vi hade en intressant diskussion i utskottet för transport och turism. Jag anser emellertid att vi redan har gått med på många kompromisser med rådet, som har visat sig mycket ovilligt att kompromissa i det här fallet, precis som i det förflutna. När vi kommer in på genomförandet börjar nämligen diskussionen på allvar. I den här frågan bör vi i parlamentet också vänta oss stöd av kommissionen för tanken att skyddsavgifterna kommer att tillämpas på alla flygplatser. Vi får inte upprepa vad vi redan har gjort inom andra områden – vare sig det gäller marktjänster eller avgifter för luftfartsskydd – det vill säga tillåta undantag som rör två eller fem miljoner passagerare.

Det andra är naturligtvis, och detta är ännu viktigare för mig, att garantera öppenheten för passagerarna – vem som betalar hur mycket för vad – och detta är otvetydigt en skyldighet för flygplatserna och för flygbolagen. Jag anser att detta är ett mycket viktigt övervägande.

Därmed kommer jag till den tredje punkten, nämligen betalningen – ett område där det naturligtvis alltid finns hakar. När det gäller finansieringen anser jag personligen att man bör betala för den allmänna säkerheten med allmänna medel. Vi kompromissar redan genom att överlåta vissa frågor till den så kallade subsidiariteten. Detta är alltid ett effektivt knep här i parlamentet och även i arbetet med kommissionen: Om det inte går att åstadkomma en lösning med rådet kallar ni det helt enkelt för en subsidiaritetsfråga. Personligen är jag inte speciellt nöjd med det, men så är det. Därför anser jag att vi åtminstone bör hålla fast vid vad vi har sagt här, nämligen att speciella åtgärder, strängare åtgärder, definitivt måste betalas med allmänna medel. Luftskyddsavgifter och säkerhet i allmänhet har ökat betydligt under de senaste åren. Därför har detta ärende också en ekonomisk aspekt. Vi talar nu om ungefär 30 procent av kostnaderna. Om vi talar om säkerhet och vem som betalar för den kommer detta även i framtiden att ha en ekonomisk aspekt. Därför är dessa tre punkter mycket viktiga för mig. Jag hoppas att vi, åtminstone när det gäller de nuvarande kraven, kommer att få ett positivt resultat hos rådet och kommissionen.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Genom den lagstiftning som har lagts fram erbjuds vi en ram för fastställandet av avgifter för luftfartsskydd som är öppna, icke-diskriminerande och som innebär rätten att inlämna klagomål. Säkerhet på flygplatserna är medlemsstaternas ansvar.

Det är emellertid passagerarna som i sista hand betalar för säkerhetsåtgärderna genom det pris de betalar för sin biljett. Därför har passagerarna rätt att separat få veta hur stor andel av det slutliga biljettpriset som ska betalas för säkerhet.

Direktivet om avgifter för luftfartsskydd och direktivet om flygplatsavgifter bör harmoniseras. Parlamentet har vid upprepade tillfällen bett om att de avgifter för luftfartsskydd som specificeras i detta direktiv ska användas av företag och flygplatsernas ledningsenheter endast för att genomföra åtgärder för luftfartsskydd. Parlamentet har bett om öppenhet och ett samband mellan säkerhetsskatterna och avgifterna med de mål som eftersträvas.

Medlemsstaterna kan också tillämpa hårdare skyddsåtgärder, men de kommer att stå för hela kostnaden för dessa. Dessa skyddsåtgärder får ändå inte hindra den smidiga strömmen av passagerartrafik på flygplatserna. Tyvärr möter vi, framför allt här i Bryssel, ändlösa köer där passagerare står för att kunna resa.

Jag vill också nämna förbudet mot att ta med vätskor ombord. Detta innebär att olika föremål kan konfiskeras. Olyckligtvis är det till exempel på flygplatsen i Bryssel en långdragen procedur som inbegriper både extra avgifter och konfiskering av föremål. Tyvärr ingår inte i denna procedur någon möjlighet att få tillbaka föremålet senare på mottagarens adress.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Genom införandet av avgifter för luftfartsskydd har en ny finansiell kostnad tillkommit på luftfartsmarknaden, som flygplatsernas ledningsenheter och flygbolagen omedelbart och skickligt överför till passagerarna.

Det är därför rätt att söka efter mekanismer som gör att passagerarna skyddas för att hindra att påhittade belopp som döljs i form av luftfartsskydd tillkommer på ett icke öppet sätt som väl dolda poster, i syfte att skapa obefogade vinster för förslagna företagare inom luftfartssektorn. Nivån för dessa avgifter bör endast motsvara kostnader som bevisligen tas ut för att garantera passagerarnas säkerhet.

Det är därför vår skyldighet att definiera tydliga och öppna regler – regler som innebär att den nuvarande förvirringen inom sektorn försvinner och hindrar operatörerna från att i framtiden utnyttja obligatoriska åtgärder för att skydda passagerarna i syfte att göra obefogade vinster.

Det är nödvändigt att fastställa regler och att inte inrätta fler institutioner och myndigheter som kommer att ta ut ytterligare kostnader från passagerarna, luftfartsföretagen och även från skattebetalarna.

Om vi vill hjälpa EU att bli konkurrenskraftigt måste vi låta bli att inrätta nya myndigheter. Genom myndigheter skapar vi inte det mervärde som kan höja levnadsstandarden för våra medborgare. Tack för er uppmärksamhet.

  Talmannen. – Vi har haft ett tekniskt problem och därför var anförandet något längre än en minut. Men nu fungerar klockan igen och jag hoppas att allt nu kommer att gå enligt tidtabellen.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Följderna av det vulkaniska askmolnet för EU:s luftrum vilka, som alla vet, har gjort att tusentals flygningar har inställts, är ett bra exempel på varför luftskydd är viktigt. Det pågår redan ett stort meningsutbyte om vem som ska täcka kostnaderna för detta – vem som så att säga ska betala för naturkatastrofen – och i vilken utsträckning restriktionerna är berättigade. Medan transportministrarna brottas med denna fråga måste vi besluta vilka kostnader för de alltmer restriktiva säkerhetsbestämmelserna mot terrorismen som kan överföras på passagerarna. I slutändan kan kostnaderna för en uppgift som åvilar staten, nämligen upprätthållandet av den allmänna säkerheten, inte överföras till medborgarna på detta sätt. Endast om länderna själva måste ta ett ekonomiskt ansvar för de stränga skyddsåtgärder som har föreskrivits kan vi hindra möjligheten av en hejdlös ökning av kroppsskannrar och andra ganska absurda säkerhetsåtgärder.

Medan vi fortfarande kämpar med Swift-avtalet ingår Förenta staterna, under förevändning av att de bekämpar terrorismen, avtal om utbyte av passageraruppgifter med Europeiska kommissionen och de olika luftfartsorganisationerna. Dessutom sköt man under diskussionen det faktum i bakgrunden att bristen på flygledare och deras växande arbetsbörda skulle kunna få ödesdigra effekter för flygsäkerheten. Sedan avregleringen 1990 och visionen om ett enat europeiskt luftrum har nämligen kostnaderna och inte så mycket säkerheten stått i förgrunden. Det är tydligt att askmolnet bara har inneburit en försening av den pilotstrejk som har aviserats. Därför skulle man kunna se ironiskt på detta: Förhoppningsvis kommer vi inte att gå från en kaotisk flygsituation till nästa.

  Christine De Veyrac (PPE). – (FR) Fru talman! Jag vill också gratulera föredraganden, Jörg Leichtfried, till hans text och hans samarbetsanda i denna fråga. Jag stöder framför allt hans förslag om finansieringen av luftskyddet, eftersom vi här diskuterar luftskydd och inte flygsäkerhet.

Vårt utskott har i många år kämpat för att få gehör för principen att de strängaste skyddsåtgärderna ska finansieras av medlemsstaterna och jag stöder helt vår föredragande på denna punkt. Säkerhet rör inte bara resenärer utan alla medborgare och det är staternas ansvar att vidta åtgärder mot terrorismen.

Det är därför inte berättigat att låta flygpassagerarna ensamma bära kostnaden för skyddsåtgärderna på flygplatser och ombord på flygplan, i synnerhet eftersom skyddsåtgärderna på transportmedel som tåg och båtar finansieras av medlemsstaterna, antingen delvis eller helt, vilket är helt i sin ordning. Jag anser därför att vi måste stå emot rådet och in i det sista försvara ändringsförslag 32 i det betänkande som har antagits av utskottet för transport och turism.

Jag vill i korthet ta upp ytterligare en punkt. Trots att jag stöder de framsteg som man genom denna text kommer att göra inom området för icke-diskriminering och öppenhet anser jag inte att målet med detta direktiv är att införa ett enda och identiskt system för luftskyddsavgifter i EU.

Samtidigt som medlemsstaterna respekterar de gemensamma reglerna måste de få behålla sina nuvarande system för att ta ut avgifter. I stater som Spanien, Italien eller Frankrike godkänns avgifterna av deras parlament och i dessa fall är det den myndighet som ansvarar för att undersöka klagomål mot lagstiftningen som måste agera som oberoende tillsynsmyndighet. Detta är innehållet i ändringsförslag 40, som förhoppningsvis många av er kommer att stödja när vi röstar om det.

  Inés Ayala Sender (S&D). – (ES) Fru talman! Trots de svårigheter som har blivit plågsamt tydliga denna vecka och som rör den nuvarande bristen på ett gemensamt europeiskt luftrum och framför allt bristen på en verklig gemensam myndighet för att kontrollera och hantera detta gemensamma luftrum närmar vi oss så småningom det mål vi har satt upp för oss själva och denna text bör bli ytterligare ett verktyg som ska hjälpa oss på vägen.

Jag vet hur ihärdig föredraganden, Jörg Leichtfried, är och jag gratulerar honom till hans arbete och även till hans stora lyhördhet för luftfart och sociala frågor. Men i detta fall anser jag att vi kan falla offer för en viss naivitet och maximalism och att vi genom att sträva efter perfektion riskerar att inte nå det bästa resultatet.

Trots att jag helt håller med om att skapa ett gemensamt system, däribland ett oberoende tillsynsorgan med förmåga att fastställa rättvisa och öppna befogenheter när det gäller avgifter, och med hänsyn till bl.a. miljömässiga och sociala kriterier samt passagerarskydd, saknar jag ändå vissa aspekter som jag vill att kommissionen ska klargöra. Jag hänvisar till exempel till vad Christine De Veyrac just sade. Jag inser inte att det finns något tydligt erkännande av systemet som innebär att ett nationellt parlament röstar igenom avgifter genom parlamentets samtycke, eftersom det är organet som måste tillämpa dem. Jag anser också att det är svårt att förstå – och jag vill att kommissionen ska klargöra detta – hur livskraftig denna text kan vara med tanke på meningsskiljaktigheterna med rådet och framför allt med tanke på överensstämmelsen, eller enligt min åsikt bristen på överensstämmelse, mellan denna text och det allmänna direktivet om flygplatsavgifter.

Med tanke på den stora osäkerhet och meningsskiljaktighet när det gäller vem som ska betala för detta skydd – som jag medger tillhör den allmänna säkerheten – anser jag att vi måste klargöra att, när vi talar om att medlemsstaterna ska betala, är det den stora allmänheten som ska stå för kostnaderna. När vi talar om medlemsstaterna låter det som om vi talar om en abstrakt person, men så är det inte: Det är också var och en av oss medborgare som reser. Därför är jag rädd att vi i slutändan kommer att se mycket få framsteg.

Jag vill därför att kommissionen ska tala om hur den ser på framtiden för denna text.

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) Det är sant att luftfart är det säkraste av alla transportmedel. Emellertid tvingas vi på grund av flygtillbud med globala konsekvenser, som det som ägde rum för 10 dagar sedan eller det kaos som uppkom på grund av ett vulkanutbrott, att ställas inför frågan om hela säkerhets- och skyddskedjan inom luftfartssektorn: flygplatser, flygbolag, kontrolltorn, flygplan, besättningar och passagerare. Det måste finnas en mycket nära anknytning mellan alla dessa länkar, tillsammans med öppen kommunikation.

Passagerare som oroas över sin egen resa och komfort kan inte förstå behovet av skyddsåtgärder, hur slappa eller stränga de än är, och inte heller de kostnader de drabbas av, om de inte är medvetna om betydelsen av sådana dramatiska eller tragiska händelser som de som inträffade den 11 september 2001. Ett terroristhot, ett pilotfel, tekniska fel, ett missförstånd mellan piloten och kontrolltornet och oförutsedda atmosfäriska förhållanden är alla faktorer som måste förutsägas och stränga åtgärder måste vidtas för att tillämpa bestämmelserna både när det gäller deras innebörd och bokstavligen.

Jag samtycker till att vi vidtar undantagsåtgärder för de scenarier som redan har nämnts. Dessa åtgärder måste emellertid vara öppna. Passagerare har rätt till och måste kunna njuta av en säker resa i samma utsträckning som de har rätt att veta sanningen. Tyvärr är kommunikation och öppenhet egenskaper inom luftskyddssektorn som snarast måste förbättras. Detta är en uppgift för flygplatser och flygbolag som måste bli mer öppen och insynsvänlig. Å andra sidan måste passagerarna inse att de måste vara medvetna om att de skyddsåtgärder som tillämpas på flygplatserna och ombord på flygplanen, hur stränga de än är, i slutändan är till för deras bästa och endast för deras bästa.

  Thomas Ulmer (PPE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag tacka Jörg Leichtfried för ett utmärkt betänkande som innehåller bra, hållbara förslag.

Vad handlar det i grund och botten om? Det handlar om att stärka insynen, konsumentskyddet, säkerheten och samordningen samt kvalitetskontrollen. Jag avråder dock från att inrätta en ny myndighet för att hantera dessa frågor. Jag ser positivt på subsidiariteten i betänkandet, och den bör definitivt behållas. Det är även mycket viktigt för mig att det görs en tydlig skillnad mellan skatter och avgifter. Alla statens uppgifter – vare sig det handlar om att ta fingeravtryck och fotografier, polisuppgifter, att bekämpa terrorism eller liknande – måste helt klart finansieras genom skatter och inte genom konsumentavgifter. Om enskilda stater sedan har ett starkt intresse av att vidta säkerhetsåtgärder som går utöver detta anser jag att de på detta område även är skyldiga att bära kostnaderna. Den som vill ha statsrelaterade säkerhetsåtgärder betalar även för dem. Jag anser att det är något annat med teknisk eller personlig säkerhet, som säkerligen kan vältras över på passageraren, så länge syftet är klart uttalat.

Det är dock värt att lägga märke till att vi i den konsekvensanalys som kommissionen har presenterat talar om ett belopp som utgör omkring 0,1 procent av det sammanlagda biljettpriset för dessa åtgärder. Vi bör därför inte starta för högt.

Jag anser att vi håller på att få till stånd en hållbar kompromiss, även med Förbundsrepubliken Tyskland, som har betydande förbehåll på subsidiaritetsområdet. Jag hoppas att slutresultatet kommer att ligga mycket nära vårt förslag.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Även om jag till fullo stöder förslaget, eftersom det avsevärt ökar insynen i priserna och hur man beräknar avgifterna för luftfartsskydd för alla konsumenter i EU som använder lufttransport, är jag förbluffad över att det inte finns mer harmonisering på detta viktiga område. Jag är bekymrad över att passagerarna på grund av vissa flygplatsers dominerande ställning kommer att betala överdrivet höga avgifter för luftfartsskydd utan någon direkt inverkan på skyddsåtgärdernas nivå, snabbhet eller kvalitet vid incheckning.

I sin utvärderingsrapport för de två åren efter att detta direktiv trädde i kraft borde kommissionen ha varit mycket djärvare och borde ha föreslagit en enhetlig och bindande metod för beräkning av avgifter för luftfartsskydd i hela EU.

Jag instämmer helt i kravet på att strängare åtgärder, som kroppsskannrar, ska finansieras av staten och inte av passagerarna, särskilt eftersom det fortfarande pågår en debatt om hur nödvändiga de är och om de därmed förknippade hälsoriskerna. Sist men inte minst är jag bekymrad över tolkningen av bestämmelserna om att ta betalt för skyddsåtgärder som inte genomförs av flygplatserna utan direkt av flygbolagen, eftersom dessa kostnader tvärtom kan tas ut av passagerarna. Enligt mig innebär detta att det finns en potentiell risk för missbruk i form av överpriser.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D). – (RO) Fru talman! Jörg Leichtfried har rätt. Kostnaden för extra luftfartsskydd bör i slutänden täckas av medlemsstaterna. Passagerarna och varje medborgare betalar ju redan medlemsstaterna för sin säkerhet i allmänhet.

Staten kan inte bara säga till sina medborgare att de får exakt vad de betalar för. Dess skyldigheter sträcker sig utöver detta, eftersom staten inte bara är någon tjänsteleverantör som endast motiveras av vinst. Jag påminner om denna självklara sanning eftersom passagerarna och inte staterna trots denna princip i slutänden betalar räkningen för det extra luftfartsskyddet, vilket föredraganden med rätta konstaterar.

Dessutom tillhandahålls ofta det extra luftfartsskydd som passagerarna får genom att betala extra avgifter inte ens av staten, utan av privata underleverantörer. Genom detta nonchaleras ofta passagerarna och deras rättigheter i skydd av det hemlighetsmakeri som omger säkerhetsfrågor i allmänhet. Detta måste helt enkelt upphöra.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Med tanke på att avgifterna för luftfartsskydd inom EU har behandlats på mycket olika sätt, anser jag att det är viktigt att använda en objektiv måttstock. Det skulle vara mycket förnuftigt att använda en kombination av antalet passagerare och högsta tillåtna startvikt som grund för bedömningen. Det är dock viktigt att det finns ett klart samband mellan den avgift för luftfartsskydd som tas ut och de tjänster som faktiskt tillhandahålls. Det är viktigt att definiera luftfartsskyddet i sig, och vi måste även veta exakt vad vi betalar för. Det sätt på vilket avgifterna för luftfartsskyddet exakt ska beräknas måste vara begripligt. Uppgifter om avgifternas storlek och vad de består av måste regelbundet tillhandahållas. Insyn är absolut nödvändig. För att åstadkomma detta behöver vi dock oberoende tillsynsmyndigheter för att snabbt och effektivt kunna motverka snedvridning av konkurrensen.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Debatten om luftfartsskydd har varit fascinerande och visar att vi alla har våra egna erfarenheter på området.

I mitt fall gick jag miste om all ost jag ville ta med mig eftersom den var tartinable, bredbar! Jag tyckte att det var att gå till överdrift, men anser likväl att vi har gjort förbättringar i hela systemet. Kommissionens förslag går ett steg längre eftersom luftfartsskydd alltid är kopplat till avgifter, och det viktigaste är insyn. Betänkandet och kommissionens förslag stärker varandra.

Angående vem som ska samla in avgifterna anser jag att subsidiaritet fortfarande är bästa sättet, eftersom det när allt kommer omkring inte är medlemsstaterna utan medborgarna som betalar. Enda frågan är om alla skattebetalare ska betala eller endast de som är passagerare.

Detta är ingen lätt fråga att besvara, men jag anser att subsidiaritetsaspekten i förslaget går ihop med dagens ordningar för luftfartsskydd.

Parlamentet går ytterligare ett steg när det tar hela sektorn för luftfartsskydd i beaktande. Vi får se vart debatten leder. Jag anser att kommissionen har lagt fram ett mycket anständigt förslag och är mycket glad över att parlamentet i stort sett har godtagit det och som vanligt går lite längre än kommissionens förslag. Jag anser att förslaget kommer i rätt tid och har rätt räckvidd.

  Jörg Leichtfried, föredragande. – (DE) Fru talman! Jag är något förlägen efter så mycket beröm, så jag kommer att fatta mig kort. Jag skulle icke desto mindre vilja ta tillfället i akt och tacka föredragandena och skuggföredragandena, som har arbetat hårt tillsammans: Artur Zasada, Jeanine Hennis-Plasschaert, Eva Lichtenberger och Jaromír Kohlíček. Vi har arbetat hårt i denna fråga i nästan ett år nu. Så här föreställer jag mig EU:s politik, inte som ett forum för publikfriande käbbel, vilket kanske andra ledamöter gör.

För det andra vill jag rikta en vädjan till rådet. I utskottet för transport och turism finns det faktiskt mycket god vilja, och dess arbete och diskussioner är metodiska. I denna anda har vi i hög grad mött rådet på halva vägen i fråga om denna lag. Vi har från början varit i högsta grad beredda att kompromissa. Jag råder dock rådet att inte väcka den björn som sover. Om man är beredd att kompromissa måste man kunna förvänta sig att motståndare eller partner också är beredda till kompromisser.

Om rådet inte på något sätt är villigt att möta Europaparlamentet på halva vägen nu, kommer utskottet att ändra inställning. Det är inte bara jag som säger det. Jag har redan hört kolleger säga att om rådet inte vill möta oss på halva vägen så kommer även vi att diskutera kroppsskannrar med en annan inställning och kanske inte heller vara beredda att möta rådet på halva vägen. Detta är något som inte gynnar saken som helhet och som absolut inte får inträffa. Det är skälet till att jag vädjar till rådet och medlemsstaterna att skrida till handling. Nu har vi Lissabonfördraget. Både rådet och medlemsstaterna måste skrida till handling, annars kan det hända att vi återigen får höra: Come on, let’s SWIFT again!

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum vid nästa plenarsammanträde i Bryssel.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Jörg Leichtfried bör lovordas för ett grundligt och slutgiltigt betänkande, i vilket många av de frågor som lämnades öppna i kommissionens meddelande behandlas på ett ändamålsenligt sätt. Vissa frågor är dock fortfarande inte lösta. Dessa frågor bör betraktas i ett nytt sammanhang efter den långvariga stängningen av det europeiska luftrummet. Flygindustrin kan förlora uppåt en miljard euro som en följd av molnet av vulkanisk aska. EU måste därför agera snabbt och beslutsamt för att lindra de finansiella konsekvenserna för luftfartssektorn. Även om kommissionsledamot Joaquin Almunia bör lovordas för sina lovande synpunkter på krisen i dag, har även vi som parlamentsledamöter genom detta betänkande en möjlighet att hjälpa en sektor som just har tvingats på knä för tredje gången under de senaste tio åren. Parlamentet och våra kolleger i Europeiska rådet och kommissionen bör börja överväga statlig finansiering av de föreslagna kostnaderna för luftfartsskydd, särskilt då en låg passagerartröskel inte överskrids. Dessa åtgärder var inte populära före utbrottet i förra veckan, men vi befinner oss för närvarande i en situation där varje missat tillfälle att hjälpa luftfartssektorn kan visa sig bli ödesdigert.

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Jörg Leichtfried för hans utmärkta arbete med betänkandet om avgifter för luftfartsskydd. I betänkandet behandlas bland annat en viktig fråga: konsumentskydd och passagerarnas rättigheter.

Det måste finnas tydliga och öppna regler, för om flygbolagen tar extra betalt av passagerarna för säkerhetsåtgärder, bör denna information enligt mig göras tillgänglig för att se till att passagerarna inte blir barskrapade.

Jag anser att det inte är mer än rätt att konsumentskyddsorganisationer deltar i samrådet och därmed får en inblick i hur priset på säkerhetsåtgärderna utformas, så att de sedan kan jämföra det med flygpriset. Endast på detta sätt blir det möjligt att garantera större insyn och information för passagerarna.