Debatter

Onsdagen den 21 april 2010 - Strasbourg

6. Passageraruppgifter (PNR-uppgifter) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om passageraruppgifter (PNR-uppgifter).

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! I enlighet med Lissabonfördraget överlämnade rådets ordförandeskap två avtal till parlamentet om användningen av passageraruppgifter, kända som ”PNR-avtal”, ett från 2007 med USA och det andra från 2008 med Australien. Vi har bett parlamentet att godkänna båda avtalen så att de kan träda i kraft permanent, eftersom de för tillfället endast tillämpas preliminärt.

Enligt Lissabonfördraget är det parlamentets uppgift att besluta om att godkänna dessa avtal eller inte. I avtalen fastställs de villkor under vilka PNR-uppgifter om passagerare på flygplan som flyger från EU kan utbytas med tredjeländer.

Rådet förstår parlamentets betänkligheter – i linje med vad vi just har debatterat – särskilt när det gäller insamlig och utbyte av dessa personuppgifter, som har koppling till att en person inkluderas på ett flygs passagerarlista för att flyga utanför EU. Rådet har därför bett kommissionen lägga fram ett dokument med allmänna riktlinjer i detta avseende.

Det resolutionsförslag som vi har sett förefaller mycket ändamålsenligt och vi välkomnar även den konstruktiva hållningen att inte rösta om avtalen för tillfället samt det faktum att parlamentet i resolutionsförslaget efterlyser en lämplig mekanism för att se över avtalen.

När det gäller USA är det sant att det redan finns en rapport med en översyn av avtalets fungerande, och rådet kommer att klargöra sin ståndpunkt när kommissionen har föreslagit och lämnat sina rekommendationer till ett nytt avtal med USA. När det gäller avtalet med Australien har det ännu inte gjorts någon översyn av hur väl det fungerar. Det är upp till kommissionen att besluta om den ska vänta på en sådan översyn av avtalet innan den utfärdar ett nytt förhandlingsmandat.

När kommissionen föreslår nya förhandlingsmandat med Förenta staterna och Australien kommer rådet att granska dem noggrant. I detta sammanhang kommer det naturligtvis, som alltid, att ta hänsyn till parlamentets önskemål.

När det gäller rådets begäran till kommissionen om en bredare, mer allmän reglering av användningen av PNR-uppgifter bör vi komma ihåg att kommissionen under 2007 föreslog ett rambeslut. Under det svenska ordförandeskapet beslutade man dock att inte fortsätta diskussionen om detta rambeslut. Eftersom Lissabonfördraget just skulle träda i kraft ansåg det svenska ordförandeskapet med rätta att ämnet skulle vara en fråga för medbeslutande med parlamentet och att debatten därför behövde inkludera parlamentet.

Följaktligen kan inte ordförandeskapet för tillfället anta någon ståndpunkt om innehållet i en framtida allmän ram för uppgifter om passagerare som finns på en förteckning för resa utanför EU till dess att kommissionen föreslår ett direktiv om användningen av sådana uppgifter och det hålls en debatt med Europaparlamentet enligt medbeslutandeförfarandet, som är det förfarande vi har haft sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december förra året.

I detta avseende överensstämmer i alla fall våra idéer i stor utsträckning med de kriterier och ståndpunkter som kan härledas från parlamentets resolutionsförslag, som än så länge bara är ett förslag. Jag skulle vilja belysa tre punkter i detta. För det första kan uppgifterna bara användas för det syfte för vilket de erhölls, vilket är i linje med vad vi sade tidigare i fråga om Swiftavtalet. För det andra måste insamlingen av dessa uppgifter vara i linje med vår dataskyddslagstiftning. Dessutom måste det finnas en rad garantier och skyddsmekanismer som omfattar överföringen av uppgifterna till tredjeländer.

Detta ser jag som tre viktiga principer. De finns med i resolutionsförslaget och i det avseendet instämmer vi i förslaget.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Betydelsen av att samla in PNR-uppgifter erkänns av ett växande antal länder i världen, inklusive EU-medlemsstater. De använder dessa uppgifter för att bekämpa terrorism och annan allvarlig brottslighet.

För att se till att grundläggande principer för uppgiftsskydd respekteras och att PNR-uppgifterna bara används för specifika brottsbekämpningsändamål har EU undertecknat avtal med ett antal länder om överföring och användning av PNR-uppgifter. Två av dessa avtal, med USA och Australien, ligger på ert bord, för godkännande att de sluts.

I er resolution föreslår ni att omröstningen om innehållet ska senareläggas och ni uppmanar kommissionen att föreslå en rad krav för alla PNR-avtal med tredjeländer. Ni uppmanar också kommissionen att omförhandla dessa två avtal på grundval av nya förhandlingsdirektiv som uppfyller dessa krav. Jag anser att det är en klok strategi.

I er resolution hänvisar ni också till PNR-avtalet med Kanada. Detta avtal var kopplat till vissa åtaganden från Kanadas sida och ett kommissionsbeslut om en adekvat skyddsnivå. Dessa dokument upphörde att gälla den 22 september förra året och ett nytt avtal bör därför förhandlas fram med Kanada.

Av praktiska skäl var det inte möjligt att göra detta före september 2009. Detta minskar dock inte skyddsnivån för PNR-uppgifter som överförs till Kanada. Själva PNR-avtalet har inget utgångsdatum. Det har aldrig avslutats och fortsätter därför att vara i kraft. Den kanadensiska gränsmyndigheten har i en skrivelse till kommissionen, till rådets ordförandeskap och till medlemsstaterna bekräftat att dess åtaganden kommer att gälla fullt ut till dess att ett nytt avtal är i kraft.

Jag vill tacka föredraganden Sophia in ’t Veld och de andra politiska grupperna för deras konstruktiva hantering av dessa handlingar, enligt vilka avtalen med USA och Australien förblir preliminärt tillämpliga till dess att de omförhandlas. Jag kommer under tiden att föreslå tre rekommendationer för förhandlingsdirektiv för rådet som en del av PNR-paketet.

Paketet kommer för det första att bestå av ett meddelande om en global extern PNR-strategi, inklusive en uppsättning allmänna krav som alla PNR-avtal med tredjeländer bör omfatta. För det andra ska det också innehålla två förhandlingsdirektiv för omförhandling av PNR-avtalen med USA och Australien, och förhandlingsdirektiv för ett nytt avtal med Kanada, och för det tredje även ett nytt förslag från kommissionen om ett PNR-system inom EU som grundas på en konsekvensbedömning.

Detta paket kommer att ta vederbörlig hänsyn till era rekommendationer i resolutionen, men också i resolutionerna från november 2008. Det kommer också att ta vederbörlig hänsyn till rekommendationer från Europeiska datatillsynsmannen, artikel 29-arbetsgruppen för uppgiftsskydd och de nationella dataskyddsmyndigheterna. Jag tycker att det är viktigt att vi föreslår ett PNR-system inom EU samtidigt som vi vidtar åtgärder för att säkra sammanhållning och konsekvens mellan EU:s interna och externa PNR-politik.

Avslutningsvis välkomnar jag denna resolution och jag kommer att agera enligt dessa rekommendationer. Jag ser fram emot att arbeta mer med er i dessa frågor.

  Axel Voss, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr López Garrido! I och med analysen av passageraruppgifter (PNR-uppgifter), liksom med Swift, görs ett försök att förlika kampen mot global terrorism och grov brottslighet med allas grundläggande rättighet till integritetsskydd och självbestämmande över information. Vi måste dock också vara medvetna om att man i denna era av rörlighet inte kan upprätthålla tillräcklig säkerhet i Europa och i världen utan ett effektivt och snabbt utbyte av uppgifter.

I denna digitala tidsålder måste vi också säkra ett särskilt skydd när det gäller självbestämmande över information och integritet. Därför ser jag det också som avgörande att göra en mer exakt distinktion mellan de uppgifter som behövs för att bekämpa brottslighet och känsliga privata uppgifter. För mig råder det inga tvivel om att vi bestämt måste integrera kontroller, rätten att överklaga, rätten till tillgång, skadeståndsanspråk, samt bevarandeperiodens längd i avtalet. Då sändmetoden (push method) används bör det kontrolleras om det kan eller behöver finnas undantag i brådskande fall.

När det gäller användningen av PNR-uppgifter bör vi också inkludera grov brottslighet. Jag anser att detta omfattar överträdelser såsom barnpornografi, människohandel, mord, våldtäkt och även narkotikahandel. Det skulle också bidra till att skydda de berördas personliga rättigheter.

Det är bra att vi fattar ett beslut om avtalet om PNR-uppgifter för att ta fram en grundläggande modell för alla framtida avtal av detta slag och rekommendera en förhandlingsram för kommissionen, så att den tar hänsyn till våra egna idéer om uppgiftsskydd. Kanske kommer det i framtiden också att finnas utrymme för att överväga att bekämpa terrorism och brott tillsammans med våra transatlantiska partner inom en gemensam institution. Detta skulle utan tvekan också vara ett steg mot att tackla den globaliserade brottsligheten på global nivå.

  Birgit Sippel, för S&D-gruppen. – (DE) Fru talman! Det finns några grundläggande saker som jag skulle vilja säga om detta avtal. Det finns för all del likheter med Swift, men också skillnader. Om Europaparlamentet skulle behöva rösta i dag om avtalet om passageraruppgifter (PNR-uppgifter), skulle vi inte ha något annat alternativ än att rösta nej. Det är uppenbart. Det finns fortfarande viktiga invändningar mot detta avtal. Jag ska i korthet ta upp detaljerna än en gång. Därför var jag inte glad när vi talade om att senarelägga omröstningen. Men till skillnad från Swift fanns det definitivt goda skäl för denna senareläggning. Jag vill dock säga tydligt att detta för oss inte betyder att omröstningen kan senareläggas på obestämd tid, så att vi får ett preliminärt avtal i åratal. Det är mycket viktigt att vi snabbt uppnår ett nytt förhandlingsmandat, om möjligt före sommaruppehållet, så att vi snabbt kan få klarhet i detaljerade frågor om hur vi bör hantera dessa uppgifter och om vilka uppgifter som bör inkluderas.

Uppgiftsskydd spelar en viktig roll och jag vill här passa på att på nytt ta upp frågan om vilka uppgifter som bör överföras. PNR-uppgifterna omfattar 19 enskilda uppgiftstyper. Utifrån mina tidigare samtal vet jag att det naturligtvis är möjligt att – om man vill – skapa personlighetsprofiler utifrån dessa olika uppgifter. De parter med vilka vi har ett sådant avtal säger nu naturligtvis att de inte har något intresse av detta, de kommer inte att göra detta och relevanta uppgifter raderas. Men om vissa uppgifter som skulle kunna användas för att skapa en personlighetsprofil inte används alls, då måste vi överväga om de verkligen bör samlas in eller – om vi når ett avtal – om alla uppgifter måste överföras. Det är en central fråga. Vi måste också kontrollera vilken skyddsnivå som ges för de uppgifter som överförs. Vi vet att bestämmelserna i de båda avtalen med USA och Australien skiljer sig stort åt. Med tanke på ytterligare förfrågningar från andra länder som vill ha liknande avtal, bör vi se till att särskilda normer gäller varje gång vi ingår ett avtal.

Vi behöver också grundligt överväga frågan om hur dessa uppgifter ska användas. Från början sades det alltid att det handlade om att bekämpa terrorism. Men nu handlar det också om grov brottslighet. Det kan diskuteras. Vi måste vara mycket noga med detaljerna här. Rättssystemen och den rättsliga kulturen varierar stort även inom EU. Detta kan innebära att definitionen av vad som utgör ett allvarligt brott skiljer sig helt i fråga om typen av brott. Därför måste vi gå in igen i detalj på vad vi diskuterar när vi säger att grova brott också naturligtvis bör inkluderas.

Jag hoppas att vi i framtiden, i och med genomförandet av avtalet, ser till att det sker ett regelbundet informationsutbyte mellan institutionerna. Rådets ordförande uppgav att det har gjorts en första översyn av avtalet med USA. Officiellt har vi ännu inte dessa resultat. Detta var i februari. I framtiden vill jag inte bara att rapporter utarbetas regelbundet. Jag skulle också vilja att dessa rapporter omedelbart görs tillgängliga för Europaparlamentet.

Det är mycket viktigt att skapa ett enhetligt avtal. Frågan om uppgifter måste ses över igen. På grundval av den tidigare diskussionen anser jag ändå att vi troligen kommer att nå ett bra avtal. Därför ser jag ytterligare förhandlingar som något enbart positivt.

  Sophia in 't Veld, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Som föredragande vill jag först av allt tacka skuggföredragandena för deras utmärkta, trevliga och produktiva samarbete som ledde till en gemensam resolution. Detta är naturligtvis inte det slutliga målet, eftersom våra samtal om ämnet och texten kommer att fortsätta. I dag överväger vi rådets begäran om godkännande av de båda avtalen med USA och Australien.

Europaparlamentet har alltid varit mycket kritiskt mot användning och överföring av PNR-uppgifter. År 2004 försökte parlamentet faktiskt upphäva avtalet med USA inför EU-domstolen. Det skulle därför vara inkonsekvent med våra tidigare ståndpunkter att utan vidare godkänna avtalen.

Men som alltid är parlamentet ansvarsfullt och samarbetsvilligt och vi medger att vi genom att förkasta de båda avtalen skulle skapa rättslig osäkerhet och praktiska svårigheter för medborgare och transportföretag. Så vi föreslår i stället att senarelägga omröstningen och be kommissionen ta fram en sammanhängande strategi för användningen av PNR-uppgifter som grundas på en enhetlig uppsättning principer. Jag noterar med glädje att kommissionen och rådet har anslutit sig till denna strategi och att de har gjort ett åtagande om att arbeta snabbt och flexibelt. Vi uppmanar särskilt kommissionen att lämna in PNR-paketet, som det nu kallas, före sommaruppehållet.

En sådan sammanhängande enhetlig strategi förefaller vara det pragmatiska alternativet när fler och fler länder kräver överföring av passageraruppgifter. Vi har också PNR-avtalet med Kanada, som har upphört – eller vilken rättslig status det nu har, eftersom detta inte är helt klart – samt det bordlagda förslaget om ett system för passageraruppgifter inom EU. Detta resolutionsförslag innehåller ett antal grundläggande principer och minimikrav för PNR-paketet, och dessa är så att säga våra villkor för godkännande. Ett nyckelelement eller nyckelord här är proportionalitet, eftersom det måste visas på ett övertygande sätt att samma mål inte kan uppnås med mindre påträngande medel. Detta är verkligen nyckeln till allt.

Vi behöver särskilt se på API-uppgifter och det elektroniska systemet för resetillstånd (Esta) i detta sammanhang. Vi måste till exempel skilja mycket tydligt mellan massinsamling och användning av uppgifter om alla passagerare för automatiserade sökningar såsom profilering och datautvinning å ena sidan, och målinriktade sökningar efter kända misstänkta å andra sidan, som identifierar personer som till exempel finns med på en förteckning över personer med flygförbud eller en förteckning över personer under uppsikt. Det är något helt annorlunda och det krävs en mycket noggrann åtskillnad.

För det andra måste det finnas en tydlig och strikt begränsning av syftet i linje med tidigare resolutioner och vi insisterar på att uppgifter endast ska användas för brottsbekämpnings- och säkerhetssyften och på grundval av mycket exakta definitioner av vad detta är: organiserad internationell brottslighet och internationell terrorism. Vi måste vara mycket tydliga med vad vi talar om. All användning av PNR-uppgifter måste överensstämma med EU:s dataskyddsnormer. Vårt främsta ansvar är att företräda EU-medborgarnas intressen. De har rätt att veta att vi upprätthåller EU-lagstiftningen i internationella förbindelser och i vår interna politik.

Slutligen erkänner vi att brottsbekämpnings- och säkerhetsmyndigheter måste ges nödvändiga medel för att göra sitt arbete i en tid med större rörlighet än någonsin tidigare. Men EU har också en skyldighet att skydda våra rättigheter och friheter. Jag anser att vi med det kommande PNR-paketet har ett unikt tillfälle att lyckas med detta.

  Jan Philipp Albrecht, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag vill inte upprepa vad parlamentsledamöterna med rätta sade före mig, utan i stället komma med några allmänna kommentarer.

Jag vet inte om ni någonsin har sett filmen Minority Report. Om inte rekommenderar jag att ni ser den. Filmen handlar om brottsbekämpande myndigheter i framtiden som använder ett så kallat ”pre-crime system” för att försöka gripa brottslingar innan de har begått något brott. Poliser som kallas ”pre-cops” försöker förutsäga framtiden genom att ständigt övervaka människors känslor och beteendemönster. Det är jättebra! Det verkar vara ett ofelbart system som slutligen ger säkerhet. Sedan blir polischefen själv måltavla för detta och korthuset faller samman.

Jag vill inte irritera er just nu genom att recensera denna utmärkta och fortfarande relevanta film i ännu mer detalj, men den okontrollerade tillgången till all passagerarinformation om alla människor i världen för profilering och inget annat har pågått i USA åtminstone sedan den 11 september 2001. Denna okontrollerade tillgång strider inte bara mot alla EU:s dataskyddsbestämmelser, utan mot grundläggande konstitutionella principer, såsom oskuldspresumtion, rätten till en rättvis rättegång och förbudet mot godtyckligt maktmissbruk.

Enligt vår mening innebär de avtal som förhandlats fram av EU med USA och Australien om tillgång till passageraruppgifter en allvarlig kräkning av europeiska grundläggande rättigheter och bestämmelser om rättssäkerhet. Europaparlamentet har redan nämnt detta vid flera tillfällen, såsom Sophia in ’t Veld har tydliggjort. Europaparlamentet kan inte stödja dessa avtal, men uppmanar kommissionen och rådet att lägga fram ett nytt mandat som låter skyddet av medborgare i hela världen gå före ett sådant ”pre-crime system”.

  Ryszard Czarnecki, för ECR-gruppen. – (PL) Fru talman! Till skillnad från den föregående talaren är jag inte någon lysande filmkritiker. Jag vill inte att vår debatt blir en debatt om film.

För att särskilt återgå till temat för vår diskussion bör överföring av PNR-uppgifter faktiskt vara något självklart. Tidigare samlades sådana uppgifter in för kommersiella ändamål, men i dag kan de vara till god hjälp i kampen mot brottslighet. Denna berättigade fråga har dock i viss mån blivit föremål – låt oss vara uppriktiga – för ett visst interinstitutionellt krig som har pågått mellan Europaparlamentet och rådet i åratal. Det är inte bra att ett förslag som, enligt mig och min grupp, är så relevant och legitimt, introducerades av rådet på egen hand, utan att parlamentet rådfrågades. Det som faktiskt är ett förståndigt förslag motarbetas nu därför automatiskt av dem som vill skydda Europaparlamentet som en stark institution som styrs av sina egna lagar och har en stark politisk vilja att fatta gemensamma beslut, även om de är för överföring av uppgifter.

I debatten om passageraruppgifter har jag fått intrycket att de som stöder överföring av sådana uppgifter paradoxalt nog är i motsatta läger, eftersom de inte tycker om hur rådet behandlar parlamentet. Låt oss säga det tydligt – vi vet utifrån internationell erfarenhet att det här inte är första gången som detta har hänt. Även några av dem som stöder överföring av passageraruppgifter anser att vi i dag bör göra en politisk uppvisning och visa rådet dess plats i rangordningen – med ett ord, bestraffa rådet för dess arrogans.

På detta sätt agerar vi, vad man än tycker, enligt ett polskt ordspråk och kastar ut barnet med badvattnet. Med rätta ger vi rådet en känga, men å andra sidan begränsar vi på sätt och vis våra instrument i kampen mot terrorismen, maffian och den organiserade brottsligheten.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman! Till skillnad från föregående talare vill jag ge mina komplimanger till Jan Albrecht för liknelsen från filmens värld. Jag anser att det är viktigt att vi ibland faktiskt låter kulturen visa fram den samhällskritik som vi behöver lära oss här i parlamentet också. Jag vill också tacka föredraganden Sophia in ’t Veld för hennes engagemang för att skydda integriteten och rättssäkerheten i detta ärende liksom i flera andra.

I förrgår sade det spanska ordförandeskapet att flygtrafiken påverkar rätten till fri rörlighet, vilket är en grundläggande rättighet. Det ska vi komma ihåg idag när vi diskuterar PNR, eftersom användningen av PNR-uppgifterna är till för att avgöra vem som har rätt att flyga och vem som inte har den rätten. Detta påverkar självklart rättigheterna, inte bara den fria rörligheten utan också underskrivna internationella konventioner om våra politiska och medborgerliga rättigheter.

Syftet med EU och den inre rörligheten är att gränserna ska försvinna, och EU skulle leda till ökad fri rörlighet. Den gör det för vissa människor, men för asylsökande, flyktingar osv. – som faktiskt främst utgörs av kvinnor och barn – gäller beslutet rätten att få flyga eller inte. Det kan vara en fråga om liv och död för dessa människor. Därför är det viktigt att vi nu här i parlamentet och kommissionen verkligen noggrant prövar hur PNR-uppgifterna kommer att användas. Detta handlar om den fria rörligheten och det handlar också om internationella konventioner och våra medborgerliga rättigheter.

  Simon Busuttil (PPE). – (MT) Jag skulle vilja komma med tre korta kommentarer. För det första har vi just talat om Swiftavtalet och vi sade att det lärde oss vissa läxor. Jag tror att parlamentet lärde sig en sådan läxa, nämligen att större makt medför större ansvar. Den strategi som parlamentet valt i fråga om PNR-avtalet visar att också parlamentet förstod att det har mer makt och därför behöver axla ett större ansvar. Det är något som vi med fördel bör betona.

För det andra, är detta avtal viktigt eller inte? Enligt min åsikt är det mycket viktigt. Vår kamp mot terrorismen är viktig för våra medborgares säkerhet och vi har ett stort ansvar i detta avseende. Om en incident inträffar kommer våra medborgare att vända sig till oss och fråga, ”Vad gjorde ni för att skydda vår säkerhet”?

Min tredje punkt: Ger avtalet upphov till frågor om uppgifters och medborgarnas integritet? Jag anser att det gör det, och det väcker vissa frågor som vi behöver ta itu med i detalj så att vi kan nå en överenskommelse som kan garantera och skydda medborgarnas intressen, särskilt när det gäller deras integritet. Därför menar jag att den resolution vi har framför oss är bra och välbalanserad. Den visar tydligt vad parlamentet vill uppnå när det gäller detta avtal, i sin strävan att visa att vi utövar våra befogenheter på ansvarsfullt sätt. Därför vill jag gratulera föredraganden för denna resolution till hennes arbete med detta ärende.

  Saïd El Khadraoui (S&D). – (NL) Fru talman, herr López Garrido, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Debatten om passageraruppgifter liknar mycket den debatt som vi just har hållit om Swift. I grunden talar vi om att försöka uppnå en sund och acceptabel balans mellan säkerhet och skydd av privatlivet. Båda är naturligtvis viktiga och vi måste därför finna en bra balans mellan dessa frågor. Problemen med det europeiska flyget under de senaste dagarna har än en gång visat den avgörande roll som passagerar- och godstransport spelar i dagens samhällsorganisation. I princip alla kommer att resa med flyg förr eller senare.

Därför är det oacceptabelt för att vi har ett betydande antal uppgifter som ständigt överförs och uppdateras, ofta helt omedvetet, utan att det finns benhårda garantier som förhindrar missbruk, särskilt som amerikanska myndigheter till exempel redan under mycket lång tid har använt en stor mängd informationskällor för att bedöma om en person är misstänkt, alltifrån dennes visumansökan till incheckningen på flygplatsen. För några veckor sedan kunde jag på egen hand, vid PNR-centret i Washington, se hur en hel grupp arbetar dygnet runt för att reducera en ursprunglig obearbetad lista på omkring 5 000 personer dagligen till en liten lista med en handfull personer som skulle nekas tillträde till amerikanskt territorium. Uppenbarligen är bara ett administrativt överklagande möjligt mot ett sådant förbud mot att komma in på amerikanskt territorium.

Det är tydligt att detta dataflöde måste hållas inom vissa gränser och att de minimivillkor som framställts i resolutionen måste fastslås, såsom att begränsa användningen av dessa uppgifter till spårning av terrorism och internationell brottslighet. Jag instämmer med de andra ledamöterna som har sagt att detta måste vara mycket väldefinierat, att allt detta naturligtvis måste vara i linje med europeiska dataskyddsnormer, och att detta även gäller när man överför data till ytterligare tredjeländer där det är relevant.

Enligt min mening måste vi också skapa mycket mer klarhet i frågan om ”känsliga” passageraruppgifter, eftersom jag anser att en hel del saker är öppna för tolkning i detta avseende. Därför stöder jag det föreslagna senareläggandet, för att möjliggöra att ett nytt förhandlingsmandat läggs fram, ju förr desto bättre, som tar hänsyn till våra frågor. Jag noterar rådets och kommissionens konstruktiva ståndpunkt och liksom de andra ledamöterna förväntar jag mig att mer klarhet uppnås under sommaren.

  Judith Sargentini (Verts/ALE). – (NL) Spänningen har faktiskt släppt lite, mina damer och herrar. Sophia in ’t Veld har utarbetat en utmärkt resolution, som kommissionen och rådet ställer sig bakom. Detta är utmärkt i sig och jag håller med henne: Jag anser att det är mycket klokt att vid detta tillfälle tydliggöra att vi utarbetar en enda tydlig riktlinje för alla framtida avtal om passageraruppgifter, som tar hänsyn till proportionaliteten, det vill säga att bara de uppgifter överförs som verkligen är nödvändiga för det avsedda syftet – att bekämpa terrorismen – och tydliggöra att detta är det enda målet. Genom denna riktlinje måste vi också sörja för ömsesidighet och se till att uppgifter inte kan lagras i åratal framöver, att tidsgränser verkligen fastställs och att vi står fast vid våra grundläggande rättigheter. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har nu förklarats bindande, och därför kommer även detta att behöva avspeglas i dessa avtal om passageraruppgifter. Därför förefaller det lägligt att lämna detta till Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter i Wien, och jag skulle vilja be kommissionen om detta.

Det finns ytterligare en sak som vi bör betänka, nämligen att det nu har blivit brukligt för medborgare att kommunicera med en utländsk stat – i detta fall ofta USA – genom ett företag, nämligen ett flygbolag, som inte har något att göra med detta, faktiskt inte skulle behöva vissa av mina uppgifter och inte borde försöka spela denna förmedlande roll. Något behöver göras åt detta.

  Cornelia Ernst (GUE/NGL). – (DE) Fru talman! Friheten över molnen, som sångaren och låtskrivaren Reinhard Mey en gång sjöng, kommer att komma till ett abrupt slut i och med avtalet med USA om erhållandet av personuppgifter (PNR-uppgifter). I augusti upplevde en medlem av vår grupps personal direkt de effekter som begränsningen av denna frihet redan har. Eftersom amerikanska myndigheter hade placerat hans namn på förteckningen över personer under uppsikt i samband med terrorism, fick det flygplan i vilket han flög inte tillåtelse att flyga över amerikanskt luftrum. Som vi alla vet här i parlamentet hade detta betydande nackdelar och det visade sig senare att det hade skett ett missförstånd.

I dag mottar amerikanska myndigheter redan en stor mängd uppgifter – kreditkortsnummer, bokningsuppgifter, önskemål om plats, önskemål om särskild mat, IP-adresser och passagerarinformation – utan tydliga dataskyddsbestämmelser. Jag vill säga mycket tydligt att vi säger nej till detta, samt till massöverföringar av uppgifter som gäller flygningar, så kallade PNR-uppgifter, som det nu ska utvecklas. Vi kan inte stödja det som det som för närvarande har utarbetats, eftersom det inte har något specifikt syfte och inte är proportionerligt eller användbart. Slutligen vill jag säga att vi inte får tillåta utvecklingen av aktiva riskanalyser av resemönster och beteendemönster. Vi behöver bestämmelser om öppenhet såsom USA:s ”privacy act”. Dessa måste göras tillgängliga för EU-medborgare. Vägen till rättsliga åtgärder måste också finnas tillgänglig för dem.

  Manfred Weber (PPE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr López Garrido! Jag vill också först göra en kort jämförelse med Swiftdebatten. Jag var glad över att höra rådets företrädare tala om särskilda mål i förhandlingarna om detta nya Swiftavtal. Därför är jag förvånad över vilken effekt och vilket inflytande Lissabonfördraget och parlamentets uttalande har haft på rådet, som nu vill kämpa för EU:s intressen. Jag hoppas att vi upplever samma drivkraft nu när vi talar om passageraruppgifter, och att det också här finns ett åtagande att kämpa för europeiska intressen.

För det andra tror jag att vi alla är ense om att det med tanke på både flygbolagens och medborgarnas rättssäkerhet, när det är fråga om rätten till uppgiftsskydd, är rimligt med sådana avtal. De normer som vi vill ha har tydligt beskrivits i den gemensamma resolutionen.

För det tredje vill jag nämna en punkt som inte har någon direkt koppling till avtalen, men som definitivt gäller ämnet, med andra ord debatten i rådet om huruvida vi även behöver eller bör utveckla ett europeiskt PNR-system. Det senaste större terrorhotet i Europa var Detroit-fallet, där en våldsman kom ombord på ett flygplan och ville flyga till Detroit. Detta skedde förra året före jul.

I detta fall fick vi veta att vi i Storbritannien visste att denna person utgjorde ett hot. Men de som beslutade om han skulle få flyga eller inte hade inte den nödvändiga informationen till hands. Vad jag vill säga är att problemet i EU inte är om tillräckliga uppgifter finns tillgängliga. Jag tror att vi redan vet vem som utgör ett hot. Problemet är att se till att uppgifterna finns där de behövs för att förebygga hot.

I Toledo föreslog det spanska ordförandeskapet – och jag är tacksam för detta – att vi ska stärka nätverksarbetet mellan europeiska antiterrormyndigheter. Tyvärr togs detta förslag inte upp av de europeiska inrikesministrarna. I stället kom förslaget om att skapa nya uppsättningar uppgifter och samla in nya uppgifter. Det förefaller ofta som om insamling av nya uppgifter är det enkla alternativet för inrikesministrarna. Jag skulle först och främst be er uppmärksamma nätverket mellan myndigheterna i fråga. Då skulle vi uppnå mycket i kampen mot terrorismen.

  Tanja Fajon (S&D). – (SL) Jag tror fullt och fast att alla Europaparlamentariker är medvetna om betydelsen av snabb och korrekt information för att garantera säkerheten på deras många resor. I dag, när vi drabbas av kaos i flygtrafiken, blir omfattningen av den dagliga rörelsen av passagerare mycket tydligare för oss alla. Många flygbolags ekonomiska förluster vittnar tyvärr på ett ganska tydligt sätt om detta, på grund av missade flygningar och, tidigare men också nu, folksamlingar som väntar på en plats på första tillgängliga flyg. Jag hoppas nu att vi snart kommer att kunna flyga säkert igen.

Alla flygpassagerare lämnar explicit sina uppgifter endast till de myndigheter som ansvarar för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet. Jag har inga invändningar mot detta. Om jag frivilligt lämnar upplysningar om när och vart jag reser på Twitter, då bryr jag mig inte om denna information används för att säkra den dagliga flygsäkerheten. Vad jag däremot invänder mot är det faktum att det i PNR-avtal inte fastställs förutbestämda villkor och kriterier för alla länder på samma sätt, att de inte specificerar vilka uppgifter vi behöver uppge och att vi inte vet exakt för vilka syften dessa uppgifter kommer att användas av myndigheterna.

Min fråga till er är som följer: Kan vi förvänta oss ett mandat för att förhandla om ett nytt avtal om överföring av passageraruppgifter före eller under sommaren? Kommer alla avtal mellan EU och enskilda länder som vill ingå dessa att vara modellavtal och avtal med likvärdiga, högt satta och tydliga normer för användning och skydd av uppgifter? Vilka åtgärder kommer ni att vidta för att hindra att PNR-uppgifter används för profilering och definition av riskfaktorer? Min poäng är att det är oacceptabelt att tillåta personlighetsprofilering som grundas på etniskt ursprung, nationalitet, religion, sexuell läggning, kön, ålder eller hälsa.

Jag vill tillägga att inget system för uppgiftsinsamlig är tillräckligt i sig. Vi kan inte hindra försök till terroristattacker utan ett sunt uppgiftsutbyte och samarbete mellan underrättelsetjänsterna. En mycket bra påminnelse om detta var den misslyckade attacken mot det flygplan som flög till Detroit runt jul förra året. Vad vi behöver är framför allt en effektiv användning av de instrument som vi redan har i kampen mot terrorismen och särskilt bättre samarbete.

Jag vill definitivt inte säga nej till ett avtal som skulle ge säkerhet för alla oss EU-medborgare. Men ännu mindre vill jag att våra grundläggande rättigheter till integritet kränks. Emellertid är det på sin plats att alla intrång i vårt privatliv balanseras med säkra och effektiva åtgärder och skydd för de mänskliga rättigheterna.

  Eva Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! I dag har vi framför oss det andra ärendet om ett avtal med USA som präglas av enorma problem i fråga om uppgiftsskydd. Det får mig faktiskt att bekräfta förslaget från Europeiska datatillsynsmannen, Peter Hustinx, som sade att det skulle vara förnuftigt att en gång för alla förhandla fram och sluta ett omfattande transatlantiskt ramavtal om uppgiftsskydd. Detta skulle vara en värdefull uppgift för båda sidorna och det skulle hjälpa oss på många sätt.

På det hela taget framgår det att vi har helt skilda uppfattningar om säkerhet här och på andra sidan Atlanten. Från Europaparlamentets sida måste vi även se till att kommissionen inte bara accepterar vad USA föreslår, utan tar hänsyn till våra normer i dessa förhandlingar med en känsla av proportion och på en jämbördig nivå. Därför är det avgörande med en definition av termen ”grovt brott”. Tydlig rättelse av uppgifter måste vara en möjlighet. För oss måste uppgiftsskyddet aktiveras, annars är detta avtal dömt att misslyckas.

  Carlos Coelho (PPE). – (PT) Herr López Garrido, fru Malmström! Vi har visat vår oro när det gäller överföring av passageraruppgifter till Förenta staterna. Sådana uppgifter kan behållas flera år efter det att säkerhetskontrollerna utförts, och det finns inget rättsligt skydd för den som inte är amerikansk medborgare.

De avtal vi har slutit med både Australien och Kanada har alltid varit mer acceptabla och mer i linje med proportionalitetsprincipen, dels för att de begränsar hur mycket och hur detaljerad information länderna ska få tillgång till samt under hur lång tid, och dels för att denna tillgång bevakas av en rättslig myndighet. Jag håller med om att allmänna principer och regler bör fastställas som en grund för framtida avtal med tredjeländer. Vi skulle faktiskt kunna få se en mängd liknande krav från andra länder vilkas traditioner när det gäller dataskydd och respekt för mänskliga rättigheter ger ännu större anledning till oro. Om vi dessutom vill ha verklig ömsesidighet måste vi överväga att inrätta ett enda system för EU där Europol är delaktigt genom hela processen.

Enligt min mening är ett avtal endast acceptabelt om det innehåller garantier om en lämplig nivå av dataskydd och respekterar nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna samt de gällande EU-reglerna. Det är också viktigt att se till att endast sändmetoden används, dvs. uppgifterna måste sändas av oss och inte automatiskt hämtas av organ i tredjeländer som får tillgång till våra databaser.

Därför stöder jag det gemensamma förslaget från föredraganden Sophia in ’t Veld och de politiska grupperna om att skjuta fram omröstningen om parlamentets samtycke, för att man i förhandlingarna ska få tid bemöta den oro som har uttryckts här.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Skyddet av personuppgifter är en av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter. Genom Lissabonfördraget stärks tidigare bestämmelser tack vare Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna med sin rättsliga och obligatoriska karaktär. Alla personuppgifter måste behandlas i enlighet med direktiven 95/46/EG, 2002/58/EG och 2006/24/EG. Europaparlamentet kräver faktiskt att alla internationella avtal om personuppgifter ska undertecknas under förutsättning att de avtalsslutande parterna tillämpar bestämmelser som liknar bestämmelserna i ovannämnda direktiv.

I dagens informationssamhälle, och i synnerhet under utvecklingen av bredbandsinfrastrukturen, kan centrum för lagring av uppgifter och centrum för behandling av uppgifter vara belägna på olika platser, och till och med i olika länder. Därför begär vi att alla internationella avtal om personuppgifter innehåller krav på att personuppgifter ska lagras och behandlas enbart på platser där de rådande bestämmelserna liknar bestämmelserna i EU:s lagstiftning. Jag vill säga en sista sak, fru talman. Hur kan EU:s medborgare ge sitt samtycke och, framför allt, under vilka villkor?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Jag vill göra tre kommentarer genom en sammanfattning från vår sida i den här viktiga debatten.

Den första kommentaren gäller den fråga som togs upp av Manfred Weber om huruvida EU kan eller bör ha sitt eget datasystem för registrering av passagerares namn, och hur omfattande detta system i så fall skulle vara. Vi är för att det faktiskt ska finnas ett allmänt regelverk för överföring av passageraruppgifter, i synnerhet när det gäller flygpassagerare. Därför har vi bett kommissionen att genomföra en studie och om nödvändigt utarbeta ett utkast till direktiv med ett allmänt regelverk på detta område, inklusive – vilket påpekas i Sophia in ’t Velds förslag till resolution – en bedömning av konsekvenserna för den personliga integriteten. Med andra ord, vilka konsekvenser får effektiviteten och proportionaliteten – två principer som vi måste ta hänsyn till – för den personliga integriteten, och hur långtgående ska ett europeiskt regelverk vara i det avseendet, och vilka åtgärder bör i alla händelser vidtas för att skydda de grundläggande rättigheterna?

Detta är vad fru Fayot nämnde: Vilka åtgärder bör vidtas?

Jag tror att den debatt vi hade om Swift kan klargöra vissa saker, och jag anser att de principer vi diskuterade då och som vi kom överens om bör finnas med här. Vi talar om rätten till personlig integritet, rätten till ett privatliv, rätten till sin egen person och bild, som alltid måste bevaras. De grundläggande rättigheterna är odelbara, och i det här fallet har vi att göra med något som skulle kunna äventyra de grundläggande rättigheterna, så jag anser att vi måste agera med samma varsamhet som vi talade om i den tidigare debatten.

Min tredje och sista kommentar är kopplad till den första kommentaren. Jag anser i allmänhet inte att säkerhet och frihet är två oförenliga principer eller, med andra ord, att det är en form av nollsummespel. Jag tror inte att större säkerhet kommer att innebära mindre frihet eller att ett större skydd av de grundläggande rättigheterna och friheterna och ett kompromisslöst försvar av de grundläggande rättigheterna kommer att innebära mindre säkerhet.

Enligt min mening är det ett falskt dilemma. Jag anser tvärtom att säkerhet och frihet är två principer som stärker varandra. Båda principerna uttrycks och erkänns därför i konstitutionerna och i EU-lagstiftningen, och de finns båda med i Lissabonfördraget. Vi måste alltid komma ihåg att stadgan om de grundläggande rättigheterna nu är inskriven i Lissabonfördraget, en stadga som kräver respekt för de grundläggande rättigheterna, som är okränkbara och därför inte får överträdas. Därför anser jag att när vi tänker bortom det kortsiktiga – för ibland är vårt tankesätt ytterst begränsat av det kortsiktiga – och tänker långsiktigt, kommer de åtgärder som är utformade för att skydda vår säkerhet alltid att vara effektiva, om de är försiktiga och väl genomtänkta. Att skydda rättigheter och friheter är alltid något som förbättrar medborgarnas välbefinnande, och i slutändan även deras säkerhet.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Ja, jag har sett filmen Minority Report. Det är en bra och intressant film, och ganska skrämmande, och det är inte det vi försöker att uppnå med det här.

Jag tycker att det här har varit en mycket intressant och konstruktiv debatt, och jag håller med om att det finns likheter med debatterna om Swift och programmet för att spåra finansiering av terrorism. Det handlar om att bekämpa allvarlig organiserad brottslighet och terrorism, men det handlar också om hur vi kan skydda enskilda personers integritet. Det väcker frågor om dataskydd, proportionalitet, klargörande av syften, definitioner, rättslig säkerhet osv.

Förhandlingarna med våra amerikanska vänner om programmet för att spåra finansiering av terrorism kommer också att ge oss värdefull erfarenhet som vi kan ta med oss i diskussionerna om passageraruppgifter. Det kommer att hjälpa oss att ytterligare klargöra hur vi tänker i EU och komma varandra närmare i den här frågan, vilket jag tror kommer att vara värdefullt. Jag anser att det arbete vi har utfört hittills mellan de tre institutionerna med programmet för att spåra finansiering av terrorism har gett oss insikt om hur vi kan samarbeta – rådet, parlamentet och kommissionen – i dessa ytterst svåra och känsliga frågor. Förhoppningsvis med gott resultat.

Jag har lyssnat noggrant till debatten. Jag har läst er resolution. Jag anser att det är en mycket välavvägd och klok resolution. Som jag sade kommer vi omedelbart att börja arbeta med den som utgångspunkt och jag ser fram emot ett gott samarbete och en bra dialog med er i det här arbetet. Som ni vet har jag redan lovat parlamentet under min utfrågning att jag ska ta fram en översikt över alla terrorismbekämpande åtgärder vi har tillgängliga i EU – att identifiera dem, upprätta en lista och diskutera dem med parlamentet – samt över den övergripande strukturen för våra system för att lagra och dela uppgifter. På så sätt har vi detta i färskt minne när vi inleder vårt arbete. Jag anser att det är viktigt och det kommer att ge ytterligare insyn och djup åt våra diskussioner.

  Talmannen. – Fru kommissionsledamot! Tack för ert samarbete, jag hoppas att det kommer att ge resultat. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under den första sammanträdesperioden i maj.