Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 18 maj 2010 - Strasbourg

9. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Tavares (A7-0125/2010)

  Philip Claeys (NI). – (NL) Jag röstade mot Tavaresbetänkandet eftersom införandet av ett gemensamt vidarebosättningsprogram är det femtielfte steget mot en helt enhetlig europeisk asylpolitik.

Man behöver inte vara synsk för att även nu kunna förutse att en enhetlig politik som denna kommer att leda till en stor ökning av antalet asylsökande i medlemsstaterna. Skälen till betänkandet där det sägs att införandet av ett gemensamt vidarebosättningsprogram skulle göra olaglig invandring mindre attraktivt är särskilt lite tilltalande. Detta hycklande pseudoargument dyker upp gång på gång när omröstningar hålls i kammaren om texter som gäller invandring eller asyl. Det slår blå dunster i ögonen på folk. I länder som Belgien inträffar olaglig invandring i regel när människor går under jorden efter deras asylförfarande och därefter belönas de med legalisering.

Detta system måste bekämpas och ett gemensamt vidarebosättningsprogram erbjuder inte på något vis någon lösning.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Vi har antagit ett direktiv som utan tvekan kommer att leda till fler möjligheter till forskning om energieffektivitet i byggnader och som kommer att bidra till besparingar när det gäller uppvärmning av byggnader. Det är naturligtvis främst äldre byggnader som är ett problem, och inte bara hyreshus. I går nämnde min kollega Marian-Jean Marinescu en särskild fond. Att tillhandahålla mer resurser i en kristid är tvivelaktigt. De nuvarande resurserna som uppgår till 4 procent för perioden 2010–2014 måste därför utnyttjas på ett bättre sätt.

Betänkande: Coelho (A7-0126/2010)

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Jag vill återigen tala om betänkandet om flyktingfonden och det är därför jag har begärt ordet. Jag vill tala om att omröstningsutrustningen visade att jag avstått från att rösta. Jag vill dock förklara att jag stödde det delade ansvaret för mer värdiga villkor för legitima asylsökande och att jag röstade för. Vi måste dock också bekämpa olaglig invandring mer effektivt.

Nu till Schengenfrågan om jag får lov. I dag har vi godkänt ytterligare steg för att inleda version två av Schengens informationssystem som förstärker den säkerhet som garanteras för alla européer som bor i ett enat område utan gränser.

Den tyska och österrikiska polisens åtgärder kastar dock en skugga över idén om Schengen och europeisk solidaritet, när mängder av tjeckiska medborgare tvingas genomgå onödiga, intima och förnedrande kontroller vid de inre gränserna. Jag tog upp detta problem tillsammans med andra frågor för två år sedan i en fråga till Europeiska kommissionen men situationen har inte lösts på ett tillfredsställande sätt. Det innebär ett klart brott mot bestämmelserna och när det gäller tjeckiska medborgare, inklusive affärsmän och arbetstagare, begränsar det den fria rörligheten, som är en av de grundläggande friheter som garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Betänkande: Tavares (A7-0131/2010)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman! I en invandringspolitik där man försöker vara rättvis och realistisk måste man nödvändigtvis kräva att gemensamma europeiska förordningar om asyl antas, och man måste också föreskriva ett vidarebosättningsprogram som är effektivt, gediget och hållbart. På denna punkt känner jag mig tvingad att framhålla att vidarebosättning inte bara uppfyller ett humanitärt mål utan även det politiska och ekonomiska målet att lätta bördan för tredjeländer som tar emot ett stort antal flyktingar och den likaså tunga ekonomiska bördan genom att dela på kostnader och finansieringsansvar.

Vi anser dock att en budgetpost och en form av finansiellt stöd inte är tillräckligt och vi uppmanar medlemsstaterna att främja inrättandet av partnerskap med icke-statliga organisationer, arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det civila samhället, t.ex. religiösa och etniska organisationer, för att främja ideellt arbete inom sektorn. Vad gäller den nya budgetplanen anser vi att det skulle vara en bra idé att till exempel föreskriva en särskild finansiell tilldelning, kanske genom en ny fond som inrättas för detta ändamål.

Slutligen föreslår vi ett fast åtagande för alla dem som medverkar till att erbjuda flyktingar, särskilt de mest sårbara, tillgång till lämpliga bostäder, utbildning och språkkurser, hälso- och sjukvård, psykologtjänster samt tillträde till arbetsmarknaden, vilket är viktigt för att se till att de blir ordentligt integrerade.

Andrabehandlingsrekommendation: Lulling (A7-0146/2010)

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Det gläder mig att betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan män och kvinnor har fått ett så brett stöd i dagens omröstning. Jag inser att det främst är medlemsstaternas ansvar att trygga att de sociala villkoren för kvinnliga företagare är likvärdiga med dem som kvinnliga anställda åtnjuter. Trots detta ger betänkandet klara riktlinjer som länderna ska följa. Jag anser inte att det strider mot subsidiariteten men om någon tvivlar kan de ta initiativ till en översyn. Även nationella parlament kan göra detta tack vare Lissabonfördraget. Jag skulle vilja veta om de tänker dra nytta av denna kritik eller bara inleda ett ändlöst tomt pratande.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (LT) Jag röstade för betänkandet och jag anser att det är viktigt att framhålla att i genomsnitt betalas kvinnor i Europeiska unionen mindre för varje timme som de arbetar – 17,4 procent mindre än män. Denna skillnad har endast minskat en aning under de senaste 15 åren, och i vissa länder har den till och med förvärrats. Jag instämmer i parlamentets uppmaning om att utarbeta regelbundna rapporter om löneklyftan mellan kvinnor och män i Europeiska unionen och jag stöder alla åtgärder som bidrar till att minska diskrimineringen av kvinnor i Europeiska unionen.

Betänkande: Manders (A7-0122/2010)

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Vi godkände det kontroversiella förslaget eftersom vårt utskott för den inre marknaden och konsumentskydd breddade och förbättrade det genom att införa märkning av ursprungsland även för Europeiska unionen. Italienska ledamöter lade fram ytterligare förslag vid dagens plenarsammanträde, bland annat om att bredda förordningen till att även omfatta skor. Jag har stött denna tanke starkt sedan lång tid tillbaka men den måste genomföras med hög standard av Europeiska kommissionen. Det handlar om att lösa problem med tekniska definitioner, vilket parlamentet inte kan göra så bra självt. Jag röstade därför inte för förslaget men samtidigt vill jag be kommissionen att omedelbart börja arbeta och lägga fram förslag.

  Morten Løkkegaard (ALDE) . – (DA) Fru talman! Jag vill bara säga att jag röstade mot de delar av betänkandet som gäller ursprungsmärkningen eftersom jag anser att det inte finns några bevis på att fördelarna är större än nackdelarna. Jag anser att detta lutar mot protektionism och det är något som jag har svårt att rösta för. Jag röstade därför emot dessa delar.

Betänkande: Luís Paulo Alves (A7-0054/2010)

  Marek Józef Gróbarczyk (ECR). – (PL) Fru talman! Jag beslöt mig för att stödja initiativet, som ger regioner i Europa möjlighet till utveckling. Uppmärksamhet bör ägnas åt att vissa områden i själva Europa också håller på att bli yttersta randområden i ekonomiska termer. Målet för program som detta är därför bland annat utveckling i områden i Europa, och jag hoppas att de kommer att stimulera utvecklingen inom jordbruket och även inom fiskeriindustrin.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Fru talman, jag vill framföra min oro över läget för bananproducenter på Kanarieöarna, Guadeloupe, Martinique och Madeira, som i fördraget räknas till de yttersta randområdena.

Deras situation har blivit svår särskilt sedan EU inom Världshandelsorganisationen slöt ett avtal med Latinamerikanska länder om att sänka tulltaxan för bananimport från den regionen. Jag vill uppmärksamma att EU år 2006 reformerade sin gemensamma marknadsorganisation för bananer. Budgetmedel anslogs för att hjälpa bananproducenterna i dessa regioner. Sedan reformen har EU utlovat 208 miljoner euro varje år som stöd till bananproducenterna på Kanarieöarna, Franska Antillerna, Madeira och i mindre utsträckning till Azorerna.

Även om vi välkomnar ett sådant stöd för många bananproducenter kommer detta stöd inte att vara tillräckligt. Jag vill därför uppmana de behöriga institutionerna att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de traditionella grenarna av EU:s ekonomi inte äventyras för mer strategiska handelsmål.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Fru talman! Jag stöder detta betänkande eftersom man där tar itu med frågan om mångfald och om vår jordbrukspolitik mellan regionerna. Jag vill dock kommentera kommissionsledamoten Dacian Cioloş avslutande anmärkningar. Han besvarade de framförda farhågorna om inledandet av samtal med Mercosurländerna och även om hans ord var tröstande för dem som lyssnade – eftersom han sade att han skulle se till att EU:s jordbruksintressen och jordbruksmodell skulle skyddas – är jag rädd att jag inte blev lugnad.

Det framgår mycket klart av kommissionens egna rapporter att EU:s nötköttsproducenter, fjäderfäköttsproducenter och svinköttsfarmare kommer att påverkas negativt om ett avtal uppnås. Vi har de återupptagna samtalen vid en tidpunkt då vi reformerar jordbrukspolitiken. Budgeten hotas. Vi kanske inte har tillräcklig budget och ändå står vi inför ytterligare störningar av jordbrukspriser och inkomster. Det är inte rimligt och jag hoppas att kommissionsledamoten lyssnar på dessa synpunkter.

Betänkande: Ashworth (A7-0051/2010)

  Krisztina Morvai (NI). – (HU) Jag stöder betänkandet eftersom det förenklar den enorma administrativa och byråkratiska börda som i nuläget tynger jordbrukarna. Jag är helt säker på att det kommer att leda till ett nytt förhållande mellan de tjänstemän som är ansvariga för att genomföra den gemensamma jordbrukspolitiken i medlemsstaterna – framför allt i postkommunistiska länder som Ungern – och jordbrukarna. Detta kommer att medföra ett slut för den form av praxis som har varit i bruk fram till nu, och som systematiskt har straffat och skrämt jordbrukarna. Jag hoppas också att en ny samarbetsform kommer att utvecklas, åtminstone mellan tjänstemän och kunder. Jag anser att det är mycket viktigt att ansvaret inte enbart ligger hos jordbrukarna, som hitintills har tvingats betala böter för alla små olyckor, utan att även staten tar ansvar till exempel när bidragen till jordbrukarna betalas ut för sent av byrån. Både jordbrukare och bönder bör kunna vända sig till domstol med betalningskrav.

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Jag röstade för Richard Ashworths betänkande eftersom jag anser att det inte bara är önskvärt utan också nödvändigt att förenkla och minska de byråkratiska förfarandena inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken så att europeiska jordbrukare kan utnyttja sina förmåner fullt ut och inte, som så ofta händer, stöta på administrativa svårigheter och förseningar.

Jag menar också att många kommer att vara angelägna om att garantera en tydligare och mer lättförståelig lagstiftning, för såväl de ansvariga myndigheterna som för jordbrukarna, att upphäva alla överflödiga regler och att främja utbyte av god praxis mellan medlemsstater och lokala myndigheter.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Fru talman! Vi bör hela tiden kontrollera att den gemensamma jordbrukspolitiken är genomförbar eftersom onödig byråkrati kostar oss och, framför allt, våra jordbrukare mycket tid och pengar. De delar som inte är meningsfulla och relevanta bör strykas eller förenklas. Detta gäller givetvis framför allt tvärvillkoren, som ofta är krångliga och omdiskuterade.

Vårt fastställda mål är att förenkla jordbrukspolitiken och göra den mer öppen. EU:s jordbrukare bör ges möjlighet att återigen tillbringa mer tid ute på fältet än framför skrivbordet. Jag hoppas verkligen att kommissionen beaktar det viktiga meddelandet i vårt betänkande och vidtar åtgärder för att förverkliga det.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Fru talman! Jag röstade för betänkandet precis som många andra som aktivt engagerar sig för jordbrukarna i sin region. En av de viktigaste sakerna som vi hör om hela tiden är byråkratin inom jordbruksindustrin. Därmed bör en viktig del av den nya jordbrukspolitiken vara att minska byråkratin. Lagstiftningen måste vara meningsfull för jordbrukarna och vi får inte tvinga bort dem från livsmedelsproduktionen. Det är dock inte bara viktigt att förenkla lagstiftningen utan också att skapa flexibilitet för medlemsstaterna, framför allt vad gäller kommissionen och Europeiska revisionsrätten.

Europeiska revisionsrätten har knappast visat tecken på flexibilitet eller sunt förnuft när den tillämpar påföljder. Lagstiftningen kräver uppmärksamhet snarast och det behövs mer sunt förnuft. Det behövs också en ekonomisk översyn för att bedöma kostnaderna av inspektionerna och hur stor summa som återfås i form av påföljder för att kontrollera om det verkligen är värt pengarna för skattebetalarna.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Fru talman! Jag anser att när vi införde frikopplingen insåg få av oss konsekvenserna av att göra tvärkoppling till en del av det paket som jordbrukarna numera tvingas följa. Jag tror att det är över 17 olika direktiv. Vi i parlamentet kanske borde fråga oss hur bra vi lagstiftar för förenkling.

Det finns dock ett särskilt område som jag vill ta upp och det är inspektionerna. Vi har behöriga myndigheters övergripande inspektion av tvärvillkoren men jordbrukarna står alltmer inför andra nivåer och former av inspektioner från tillverkare, från återförsäljare, från alla sorters grupper. Vi behöver mer samordning i stället för duplicerade inspektioner. De ger inte något mervärde eller någon form av säkerhet för den slutliga produkten, utan de innebär en enorm byråkratisk börda och frustration för producenterna som tvingas möta och välkomna alla dessa inspektörer. Jag välkomnar betänkandet.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Fru talman! För det första vill jag tacka föredraganden, Richard Ashworth, för hans utmärkta betänkande. Jag anser att det finns en mycket bra anledning till att uppmärksamma möjligheten att förenkla de förfaranden som hänger samman med jordbruket i EU. Betalningsdjungeln är nämligen så snårig att den vanliga jordbrukaren, oavsett om han eller hon befinner sig i norra eller östra Finland eller på något annat ställe i Europa, avskräcks från att ge sig in i den. Därför behöver vi tydliga, genomförbara och begripliga system. För att vi ska kunna göra framsteg måste det också finnas ett förtroende mellan jordbruksbefolkningen och regeringen.

Just nu är EU:s jordbrukspolitik med dess 27 olika länder och olika kulturer en sådan röra att det är svårt att se någon annan säker framtid än en förenkling och ett förtydligande av systemen. Richard Ashworths betänkande är ett utmärkt steg i rätt riktning och jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta längs denna väg med tydliga och enkla instruktioner och riktlinjer om jordbruk nu och i framtiden.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Jag anser att det är uppfriskande att vi i parlamentet i dag tar upp ett betänkande som börjar med ordet ”förenklad”. Givetvis bör detta inte vara nödvändigt i sig, men det tyder på att det hittills har varit för svårt.

Allt som handlar om ett utbildningsrelaterat synsätt på ett visst ämne snarare bör omfatta förenkling än komplikationer. Vi har haft alltför många komplikationer hittills, vilket alla som har deltagit i jordbrukarnas möten känner till. Jordbrukarna drivs till vansinne eftersom de tvingas fylla i mängder av blanketter och stå ut med en befallande inspektionsmyndighet.

Därför välkomnar jag förslaget. Givetvis bör det påpekas att vad man gör med blanketter inte säger någonting om hur man bestämmer sig för att bruka sin jord. Det är hur jordbrukarna behandlar sina djur och hur de brukar sin jord som kommer att ge oss den spårbarhet, tillförlitlighet, livsmedelssäkerhet och kvalitet som vi behöver.

Därmed är detta ett steg i rätt riktning. Jag hoppas att vi kommer att se många av dem och i vederbörlig ordning undanröja behovet av att ordet ”förenkling” införs eftersom det bör ske automatiskt.

Betänkande: Trüpel (A7-0134/2010)

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Fru talman! Jag röstade för betänkandet men jag röstade fel när det gäller den mycket viktiga artikel 34 under ändringsförslag 5. Det är oerhört viktigt att vi klargör hur stora koldioxidutsläppen är och att vi dessutom tar reda på hur mycket de kostar. Det är hög tid att parlamentet har ett enda säte, och jag är mycket nöjd med att den brittiska regeringen har beslutat att denna fråga bör tas upp inom ramen för dess program. Jag hoppas att även de andra medlemsstaterna kommer att göra det. Det är en miljöfråga och det är en kostnadsfråga. Så länge parlamentet kan spendera så mycket pengar som det gör nu på en manifestation av detta slag kommer vi att fortsätta att förbise den ekonomiska krisen.

Andrabehandlingsrekommendation: Ţicău (A7-0124/2010)

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) När det gäller Silvia-Adriana Ţicăus betänkande röstade jag för den gemensamma ståndpunkten om att uppdatera direktivet om byggnaders energiprestanda eftersom målet är att från och med slutet av 2020 ska alla nya byggnader ha en energibalans som är lika med noll, ett mål som EU-institutionerna bör göra allt de kan för att uppnå. EU har ett gemensamt åtagande och man är fast övertygad om att inom en nära förestående framtid kommer man inte att behöva producera mer energi utan i stället använda den energi som redan produceras på ett bättre sätt.

Energibesparingar och energieffektivitet är verkligen en källa till energiproduktion. Vi behöver inte vänta i tio år för att röra oss i denna riktning. I stället bör medlemsstaterna förbinda sig att uppnå energieffektivitetsmål genom att använda ekonomiska resurser som, fram till i dag, har använts för att skapa större mängder energi.

Jag påminner er framför allt om den oroväckande lanseringen av kärnkraftsprogram i Italien som skadade och äventyrade medborgarnas hälsa och miljön. En enorm summa allmänna resurser slösades bort på denna lansering för att på mindre än 20 år producera energi som vi inte skulle ha behövt om vi hade investerat samma resurser i energieffektivitet nu. Gröna investeringar för våra barn, inte radioaktivt avfall!

Nu kommer jag att övergå till röstförklaringen till Rühle-betänkandet.

Betänkande: Rühle (A7-0151/2010)

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är viktigt att parlamentet stöder förenklingen och rationaliseringen av lagstiftningen om offentlig upphandling. Detta kommer att förenkla arbetet både för administrativa organ och företag, framför allt små och medelstora företag, som enklare kommer att kunna delta i upphandlingar.

Jag anser att det är oumbärligt att hänvisa till användningen av offentliga upphandlingar som ett sätt att uppmuntra hållbar utveckling genom att miljökriterier och sociala kriterier införs i anbudsförfarandena. Jag menar också att det är parlamentets och EU-institutionernas plikt att med alla medel som står dem till buds – framför allt via Internet – fortsätta att utöva påtryckningar för en fullständig öppenhet om användningen av allmänna resurser, i synnerhet inom ramen för offentliga upphandlingar.

Medborgarkontroll utgör ett mycket viktigt bidrag när det gäller att använda offentliga medel på ett sätt som verkligen motsvarar det kollektiva intresset och, som utskottet för regional utveckling påminner oss om, bekämpa den korruption som förekommer inom lokala och regionala myndigheter.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Offentliga upphandlingar är tyvärr ett av de mest korrumperade områdena. Jag var nöjd med att stödja Heide Rühles betänkande eftersom hon efterlyser en förenkling av de offentliga upphandlingarna. På samma gång vill jag dock påpeka att det inte kommer att ske några egentliga förändringar förrän kommissionen inrättar en allmän portal med information om omständigheterna kring suspekta avtal som finansieras av EU. Konkurrensen kommer inte att bli effektiv, rättvis och tillgänglig för små och medelstora företag. Jag talar om övervakning och analys, om riktpriser för till exempel en kilometer motorväg, om att offentliggöra namnen på de verkliga ägarna till vinnande företag samt bidrag från moderbolag och namnen på företag som vinner ofta så att de kan undersökas av medierna och av allmänheten.

Betänkande: Keller (A7-0140/2010)

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Fru talman! Jag ville också tala om energieffektivitet men tydligt är reglerna sådana att om det inte finns några ändringsförslag får man inte göra några muntliga förklaringar så jag kommer att lämna in en skriftlig.

När det gäller Franziska Kellers betänkande vill jag påpeka att jag förkastade det på grund av punkterna 44 och 45 samt på grund av skäl I. Jag anser att punkt 44 är mycket oroväckande.

Var står parlamentet? Förra året och året dessförinnan utövade vi påtryckningar för att kommissionen skulle vidta åtgärder för att bistå EU:s mjölkproducenter, som befann sig i en svår situation. Kommissionens reaktion var att införa exportbidrag som en nödåtgärd. De enda personer som kom till mig och klagade på det kom från Nya Zeeland, som inte är ett utvecklingsland. Jag anser att man gör parlamentet och våra hårt arbetande producenter en björntjänst genom att ta med dessa punkter i ett betänkande som annars är bra. Vi minskar produktionen i Europa. Det får konsekvenser för utvecklingsvärlden. Vi bör uppmärksamma det.

  Talmannen. – Fru McGuinness! Ni hade helt rätt om reglerna. Jag trodde att Sonia Alfano skulle fortsätta på samma sätt som Anneli Jäätteenmäki, men det ska inte lämnas några röstförklaringar till betänkandet. Ni har rätt.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Jag vill bara säga att jag håller med min kollega Mairead McGuinness. Vi hade svårt för vissa av förslagen och därför röstade vi inte på samma sätt som PPE-gruppen, vilket vi vanligtvis gör. Jag menar att Mairead McGuinness har förklarat varför. Jag förstår helt och hållet och jag instämmer också i vad hon har sagt, och jag hoppas att även PPE-gruppen kommer att förstå.

Betänkande: Ranner (A7-0130/2010)

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Fru talman! Jag röstade för Hella Ranners betänkande eftersom det erbjuder en bra lösning på problemet med körtider och viloperioder inom vägtransporter. Lösningen består i att harmonisera och tolka lagstiftningen. Det framgår av punkt 17 i dess nya lydelse.

Kommissionen bör i samarbete med Corte (Confederation of Organisations in Road Transport Enforcement), Tispol och Euro Contrôle Route utarbeta en tolkning, artikel för artikel, av tillämpningen av förordningen. Tolkningen bör vara tydlig för, och känd av, alla som arbetar med att tillämpa lagstiftningen på Europas vägar.

Jag välkomnar också den ändrade punkt 27 och uppmanar alla förare att vända sig till byrån för mottagande av klagomål över oproportionerliga böter som inrättats av Euro Contrôle Route. Saker och ting måste förändras i Europa när det gäller körtider och viloperioder och därför krävs det bevis. Av denna anledning uppmanar jag er förare att lämna in era klagomål till den byrå som Euro Contrôle Route har inrättat.

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Fru talman! Min kollega betonar tydligt i sitt betänkande att det fortfarande råder stora skillnader i hur de olika medlemsstaterna tar itu med allvarliga brott mot sociallagstiftningen inom vägtransportsektorn. Därför är jag positiv till de åtgärder som föreslås för att harmonisera och likrikta överträdelserna och de dithörande europeiska påföljderna samt till möjligheten att inrätta ett samordningsinstrument på EU-nivå.

Skriftliga röstförklaringar

Begäran om samråd med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Mot ett europeiskt område för vägsäkerhet: strategiska riktlinjer för säkerhet fram till 2020

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det inträffar alltjämt alltför många olyckor på de europeiska vägarna. Det hänger samman med den ökade trafikvolymen men också med de alltför stora kraven på trafikanterna på grund av yrkesrelaterad eller privat stress och övertrötthet samt många distraherande trafikskyltar och reklamaffischer etc. Vi får inte heller glömma att framför allt när det gäller olyckor med allvarlig eller dödlig utgång har tung trafik en negativ inverkan.

För miljöns skull bör vi äntligen genomföra idéer som endast har förblivit tomma ord, såsom att flytta godstransporterna till järnvägarna, men vi bör också införa intelligenta trafiksystem som synkroniserade trafikljus. Områden med begränsad trafik, körförbud i stadskärnorna och liknande åtgärder har ännu inte undersökts tillräckligt och bör därför inte införas i stor skala. Det finns ett antal problem som man inte går in tillräckligt på i betänkandet och därför röstade jag mot det.

Andrabehandlingsrekommendation: Lambert (A7-0118/2010)

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Det här förslaget ingår i EU:s insatser på lagstiftningsområdet för att inrätta ett europeiskt asylsystem. Det europeiska stödkontoret för asylfrågor bör därför ge medlemsstaterna experthjälp och bidra till en konsekvent genomförd gemensam europeisk asylpolitik av hög kvalitet.

Inrättandet av det nya kontoret kommer utan tvekan att bidra till att förstärka det ömsesidiga förtroendet och fördela ansvaret mellan medlemsstaterna. Kontoret bör förenkla utbyte av information, analyser och erfarenheter mellan medlemsstaterna, organisera utbildningsverksamhet och utveckla ett konkret samarbete mellan de förvaltningar som ansvarar för bedömningen av asylansökningarna. Det är viktigt att komma till rätta med de stora skillnaderna mellan de 27 medlemsstaternas beslutsprocesser angående ansökningar om internationellt skydd och att lyckas uppnå en viss samsyn när det gäller hur medlemsstaterna bedömer och bemöter dessa ansökningar.

Jag stöder föredragandens förslag att införa stöd för vidarebosättning. Jag håller med om att de nödvändiga budgetändringarna i Europeiska flyktingfonden räcker för att finansiera stödkontoret under dess inledningsskede.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Frågor som rör invandring och framför allt rätten till asyl är mycket känsliga. Huruvida denna rätt beviljas eller inte beviljas till icke EU-medborgare kan få enorma konsekvenser för deras liv. Därför måste beslutet tas på allvar, övervägas noggrant och vara humant. Jag anser att det hör till grundläggande sunt förnuft att den öppna dörrens politik – utan kriterier för att begränsa tillträdet till EU:s territorium – är oacceptabel men att en politik där man helt och hållet förbjuder inträde är intolerabel. Det krävs en rättvis balans där man försöker förena EU-medborgarnas intressen och angelägenheter med de asylsökandes behov.

Inrättandet av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor kan utgöra ett viktigt steg mot antagandet av bästa praxis inom området genom att medlemsstaterna får större förtroende för varandra, vilket leder till ett förbättrat informationsutbyte.

Jag måste dock betona att medlemsstaterna även fortsättningsvis bör ha rörelsefrihet att bevilja eller inte bevilja asyl till de flyktingar som ansöker om det innanför deras gränser. Jag vill också betona att EU inte bör dölja det faktum att medlemsstaternas intressen inom detta område är allt annat än likartade.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Målet med Europeiska stödkontoret för asylfrågor är att ge experthjälp som bidrar till en konsekvent genomförd gemensam europeisk asylpolitik av hög kvalitet. Kontoret möjliggör utvecklingen av ömsesidigt förtroende och ansvarsfördelning, och det kommer att ansvara för att samordna informationsutbyte och andra åtgärder för vidarebosättning i medlemsstaterna. I det nuvarande globala sammanhanget bör EU i egenskap av främjare av värdet mänsklig värdighet, som utgör grunden för frihet, demokrati och socioekonomisk utveckling, bana väg och statuera exempel när det gäller asylpolitik. Inrättandet av ett europeiskt kontor, som ska bistå medlemsstaterna i deras insatser för medborgare från tredje världen, kommer att vara en avgörande faktor för att inrätta ett europeiskt asylsystem samt för att skapa solidaritet mellan medlemsstaterna i enlighet med de värden och principer som EU grundas på. Jag efterlyser att de mekanismer och resurser som krävs för att inrätta stödkontoret för asylfrågor garanteras så fort som möjligt.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för inrättandet av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor i förhoppningen att det kommer att ge ett visst mervärde till det europeiska asylsystemet, som i dag uppenbarligen är bristfälligt. Givetvis hade jag velat att kontorets uppgifter skulle ha varit mer långtgående och att det skulle leda till ett inrättande av obligatorisk solidaritet mellan medlemsstaterna så att rätten till asyl inte längre är ett lotteri. Detta kommer att förbli en from förhoppning ända tills de gemensamma asylförfarandena antas. Förhoppningsvis kommer kontoret åtminstone att kunna bidra till en förbättrad insikt om asylfrågor och problem så att bästa möjliga skydd garanteras till människor som drabbats av förföljelse och som söker en fristad i vårt land.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för inrättandet av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor. Vissa medlemsstaters nationella asylsystem utsätts för stora påtryckningar och kontoret kan bidra till att inrätta solidaritetsmekanismer för att främja en bättre omfördelning av de personer som åtnjuter internationellt skydd från nyss nämnda medlemsstater till andra samtidigt som det ser till att asylsystemet inte missbrukas. Jag välkomnar att det europeiska stödkontoret för asylfrågor kommer att samordna gemensamma hjälpinsatser för medlemsstater som står inför särskilda situationer som till exempel stora strömmar av personer från tredje världen som är i behov av internationellt skydd.

Det är mycket viktigt att vi harmoniserar våra asyllagstiftningar och våra förfaranden. Europeiska stödkontoret för asylfrågor kommer att fastställa god praxis, organisera utbildningar på EU-nivå och förbättra tillgången på exakt information om ursprungsländerna. Dessutom anser jag att kontorets verksamhet även bör omfatta utarbetande av riktlinjer som syftar till att förenkla en rättvisare bedömning av asylansökningarna samt kontroll av efterlevnaden och tillämpningen av relevant EU-lagstiftning.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Vi är övertygade om att Europeiska stödkontoret för asylfrågor kommer att ge mervärde till utvecklingen av ömsesidigt förtroende och fördelningen av politiskt och ekonomiskt ansvar. Medlemsstaterna måste fortfarande uppnå en slutgiltig överenskommelse om hur flyktingar ska behandlas samt vilka personer som ska beviljas flyktingstatus och framför allt bör de övervinna vissa regeringars förbehåll angående eventuella kostnader.

Kontoret kommer att ansvara för att tillhandahålla specialiserad hjälp. Dess uppgifter kommer att omfatta samordning, informationsutbyte och åtgärder för vidarebosättning för flyktingar. Det kommer att genomföra utbildningsprogram som riktar sig till de ansvariga för sektorn inom varje land och bidra till större harmonisering mellan de olika rutinerna. Vi parlamentsledamöter förbehåller oss rätten att utse dess verkställande direktör.

Jag anser att det är min plikt att betona att vi kräver att de nödvändiga budgetändringarna i Europeiska flyktingfonden bör göras så att den nya byrån kan fungera korrekt. Den största politiska frågan är alltjämt förhållandet mellan mänsklig solidaritet och fördelning av ekonomiska belastningar. EU uppmanas erbjuda effektivt stöd till de stater som drabbas mest av migrationsströmmar och ett stort antal asylsökande och som står inför särskilda och ofta oproportionerliga påtryckningar på grund av att de är relativt små.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) I en så viktig fråga, som rör mänskliga rättigheter, är inrättandet av ett europeiskt stödkontor för asylfrågor viktigt för att man ska kunna tillhandahålla särskild hjälp på EU-nivå för utarbetandet av en konsekvent genomförd gemensam europeisk asylpolitik av hög kvalitet. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Europeiska stödkontoret för asylfrågor kan utgöra ett mycket viktigt organ, framför allt om det påtar sig en samordnande roll när det gäller repatriering och påskyndade åtgärder för repatriering. Därför kan stödet även vara till hjälp för vidarebosättning. I det aktuella betänkandet behandlas denna punkt, som jag anser är mycket viktig, endast som en underordnad fråga. Däremot innehåller det många byråkratiska förslag som kommer att leda till en uppsvälld apparat och ett oerhört långsamt införande av åtgärderna. Därför lade jag ner min röst.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder förslaget om att inrätta ett europeiskt stödkontor för asylfrågor. Kontoret kommer inledningsvis att finansieras genom Europeiska flyktingfonden och dess uppgift kommer att vara att tillhandahålla det särskilda stöd som behövs för att genomföra en gemensam asylpolitik och att samordna informationsutbyte och andra åtgärder för vidarebosättning. Parlamentet kommer att utse dess verkställande direktör i enlighet med öppenhetsprincipen och principen om demokratisk kontroll. Solidaritet inom gemenskapen kommer att garanteras genom ett avtal mellan medlemsstaterna med berörda parters samtycke. Jag stöder också inrättandet av en rådgivande grupp, som ett resultat av påtryckningar från oss parlamentsledamöter, vilket kommer att skapa en nära dialog mellan stödkontoret och de olika berörda parterna.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) I dag ger vi klartecken till inrättandet av det europeiska stödkontoret för asylfrågor. Det kommer att ha många fördelar. Stödkontoret för asylfrågor kommer att bidra avsevärt till integrationen av ett gemensamt europeiskt asylområde. Det kommer snabbt att inrätta en organisation som kommer att samordna och förstärka samarbetet mellan medlemsstaterna i asylfrågor genom att främja ett närmande mellan olika nationella förfaranden. Kontoret kommer också att bidra till att främja samstämmighet mellan de aktuella lagstiftningarna i EU inom asylrätten. Mot bakgrund av alla dessa fördelar och medlemsstaternas och EU-institutionernas samtycke till inrättandet av ett europeiskt kontor röstade jag gladeligen för inrättandet av stödkontoret.

Andrabehandlingsrekommendation: Ţicău (A7-0124/2010)

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Även om en röst för betänkandet är en ren formalitet, eftersom genomförandet av Lissabonfördraget krävde vissa anpassningar av den rättsliga grunden och delegerade akter, vill jag likväl betona vikten av energieffektivitet i byggnadsindustrin för att uppnå EU:s mål att minska energiförbrukningen och koldioxidutsläppen med 20 procent och att öka energiproduktionen från förnybara energikällor med 20 procent till år 2020. Som vi vet måste energieffektiviteten förbättras för befintliga byggnader och för byggnader som håller på att uppföras om vi ska kunna uppnå energieffektivitet och uppfylla målen för utsläppsminskningar.

Jag anser dock fortfarande att målen i direktivet är mycket ambitiösa och att de lokala förvaltningarna kommer att ha svårt att uppnå dem om de inte får ekonomiskt stöd, däribland EU-stöd. Jag syftar framför allt på den enorma mängden energiåtervinningsarbete som krävs för befintliga byggnader, såsom subventionerade bostäder där energirenovering (vilket hjälper familjer att minska sina energikostnader) kommer att kräva stora ekonomiska åtaganden från de lokala myndigheternas sida.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Syftet med det ambitiösa betänkandet är att uppmuntra uppförande/renovering av byggnader enligt mer miljövänliga standarder eftersom de är mer energieffektiva. Jag röstade bestämt för antagandet av det. Genom initiativ av denna typ visar EU att man är ledande inom hållbar utveckling. Direktivet är en bra kompromiss mellan uppmuntrande och tvång vad gäller miljömässigt ansvarig byggnation.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Byggbranschen står för 40 procent av EU:s energiförbrukning och 35 procent av utsläppen. I förordningen fastställs att till år 2020 måste nya byggnader vara nära-nollenergibyggnader och renoverade befintliga byggnader måste uppfylla minimikrav avseende energiprestanda. Förordningen kommer därmed att bidra till att minska energiberoendet i Europa, minska koldioxidutsläppen, förbättra luftkvaliteten inomhus och utomhus och öka välbefinnandet i städerna. Incitamentet att förbättra byggnaders energiprestanda utgör också en möjlighet att omklassificera våra städer och därmed bidra till turism, fler arbetstillfällen och hållbar ekonomisk tillväxt i EU. Omklassificering kräver dock ökade offentliga och privata investeringar. Vi håller på att undersöka en direkt offentlig investering – med en omedelbar effekt på sysselsättningen – för små och medelstora företag. Ett program för upprustning av städerna kommer att bidra till ekonomisk återhämtning. Därför uppmanar jag kommissionen och medlemsstaterna att använda strukturfonderna för att omklassificera byggnader från miljö- och energisynpunkt och att använda finansieringen som en katalysator för privat ekonomiskt stöd. Jag uppmanar dem också att hitta en lämplig finansieringsmodell för renovering av befintliga byggnader.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Vi tillbringar 50 procent av våra liv i våra hem. I dag är 30 procent av de befintliga hemmen i Europa ohälsosamma även om det är stora skillnader mellan olika medlemsstater. Därför är det inte bara viktigt att främja nya hållbara byggnader utan också att genomföra hållbara renoveringar. Jag välkomnar den nya lagstiftningen som kommer att hjälpa konsumenterna att sänka sina energikostnader och hela EU att uppnå sina klimatmål att minska energiförbrukningen med 20 procent på tio år. Medlemsstaterna kommer att behöva anpassa sina byggnadsregler så att alla byggnader som uppförs efter 2020 års slut följer höga energistandarder. Befintliga byggnader kommer att behöva förbättras om det är möjligt. För den demokratiska rörelsen är bostadsfrågan även en fråga om urbanism och byggnadskvalitet. Vi bör prioritera hur våra hus utformas. Därför bör vi uppmuntra renovering av våra byggnader, till exempel genom att anpassa skatten på egendom i förhållande till byggnadernas energiprestanda. Av denna anledning uppmanar vi medlemsstaterna att inrätta ett skattesystem som syftar till att uppmuntra alla berörda parter att uppföra sig på ett mer miljövänligt sätt.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att betänkandet är positivt för framtiden för EU:s energisektor förutsatt att målen i det är rimliga och förenliga med medlemsstaternas ekonomiska situation. Jag välkomnar de mål som rådet antog den 14 april 2010 angående behovet av att utjämna de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller värmeeffektivitet i byggnader samt det föreslagna målet att alla byggnader ska vara nollenergibyggnader före den 31 december 2020, vilket grundas på etapper 2015 och 2018 för medlemsstaterna. Kommissionen och rådet bör dock komma ihåg att många medlemsstater fortfarande befinner sig i en ekonomisk recession och att de kommer att behöva ekonomiskt och logistiskt stöd för att uppnå de mål som föreslås. Inför framtiden bör kommissionen överväga att utarbeta en ekonomisk handlingsplan som grundas på tilldelning av utvecklingsbidrag för att stödja de medlemsstater som inte har de medel som krävs, framför allt för renoveringsarbete. Denna åtgärd måste gynna vanliga medborgare eftersom de står för en del av notan för renoveringskostnaderna.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för rekommendationen om byggnaders energiprestanda eftersom den innehåller långtgående och rimliga förslag på en minskning på 20 procent av energiförbrukningen och koldioxidutsläppen i de sektorer som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter fram till år 2020. Direktivet kommer att få direkta konsekvenser för den europeiska allmänhetens liv, eftersom det kommer att hjälpa konsumenterna att minska sina energiutgifter samtidigt som det kan bidra till att skapa miljontals arbetstillfällen i hela EU genom de planerade investeringarna i förbättrad energieffektivitet och användningen av förnybara energikällor.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) År 2008 förband EU sig att minska sin energiförbrukning med 20 procent till år 2020 och att se till att 20 procent av energin kommer från förnybara energikällor. Att förbättra byggnaders energieffektivitet är det mest effektiva sättet att minska energiförbrukningen och utsläppen med 20 procent inom sektorer som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter. Energibesparingarna för energieffektiva byggnader är i medeltal 30 procent högre än för konventionella byggnader.

Den 13 november 2008 lade kommissionen fram sitt förslag till ändring av direktiv 2002/91/EG om byggnaders energiprestanda. Ändringsförslagen kommer att påverka den europeiska allmänhetens liv avsevärt eftersom de kommer att få omedelbara konsekvenser för de byggnader som de bor i samtidigt som de kommer att skapa ett behov av att mer effektiv teknik utforskas och utvecklas inom byggbranschen Dessutom kommer strategin att skapa arbetstillfällen och bidra till hållbar utveckling. Eftersom det aktuella förslaget grundas på den överenskommelse som parlamentet och rådet uppnådde i november 2009 stödde jag föredragandens förslag.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Antagandet av direktivet om byggnaders energiprestanda är ett viktigt steg mot en minskning av Europas koldioxidutsläpp och energiberoende. Dessa faktorer är alltmer avgörande för den europeiska allmänhetens livskvalitet och för konkurrenskraften för vår ekonomi och sociala organisation. Eftersom byggnadssektorn står för 40 procent av energiförbrukningen och 35 procent av de totala koldioxidutsläppen är självförsörjning och förbättrad energiprestanda för renoverade byggnader av avgörande betydelse för EU:s förmåga att till år 2020 uppnå målet att minska energiförbrukningen med 20 procent och öka användningen av förnybara energikällor och energieffektiviteten med 20 procent. Förutom att hjälpa privata konsumenter och den offentliga sektorn att minska energikostnaderna hoppas man att tillämpningen av den nya lagstiftningen kommer att bidra till att bekämpa krisen inom den civila byggnadssektorn samt till att utveckla program för stadsförnyelse, vilket kommer att få en positiv effekt för allmänhetens livskvalitet och välbefinnande.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Att förbättra byggnaders energiprestanda är mycket viktigt för att vi ska kunna öka EU:s allmänna energieffektivitet och minska utsläppen av växthusgaser. Om EU vill uppnå de mål man föreslår, det vill säga att minska energiproduktionen med 20 procent, att se till att 20 procent av energiproduktionen kommer från förnybara källor och att öka energieffektiviteten med 20 procent till år 2020, måste man verkligen bidra till att förbättra byggnaders energiprestanda.

Den politiska överenskommelse som parlamentet och rådet har uppnått har medfört att man har förtydligat de tekniska aspekterna, att man har inrättat minimikrav för energiprestanda i förhållande till en byggnads ålder och huruvida den har renoverats eller inte, att man har utvärderat de lokala och regionala myndigheternas funktion och att man har tillhandahållit stöd till offentliga myndigheter när det gäller tillämpningen av rekommendationerna.

Vi hyser dock fortfarande vissa betänkligheter angående kommissionens ökade befogenheter när det gäller bedömningen av nationella planer och inspektionsplaner samt angående anpassningarna till Lissabonfördraget, som ger kommissionen större makt genom de ”delegerade akterna”.

  Adam Gierek (S&D), skriftlig. – (PL) De faktorer som i första hand påverkar energiprestandan är: 1. Konvertering av en form av energi till en annan så att den kan användas till särskilda ändamål. Ju längre konverteringskedjan är desto större förluster. I praktiken gäller detta i första hand den ström av värmeenergi som frigörs från primära energikällor. En stor del av den går ut i naturen. Denna effekt kan minskas genom kraftvärmeprocesser, som kan uppnå en effektivitetsgrad på så mycket som 90 procent. 2. Elektriskt motstånd eller Ohms motstånd, som är viktigt för överföringen av elektrisk energi. 3. Termisk resistans. Det är viktigt med låg resistans i värmeväxlare medan hög resistans är viktig på grund av isoleringsmaterialens låga värmekonduktivitet. Användningen av isoleringsmaterial – såsom polystyren, mineralull och skumbetong – minskar avsevärt bostadshusens behov av värmeenergi. I nuläget är det relativt högt – omkring 40 procent av den totala energianvändningen. 4. Friktion i arbetsförlopp där friktion inte är önskvärt, t.ex. i lager, och i förlopp där man vill ha friktion, t.ex. bromsar. Detta rör främst bilar och turbulens i flygplan. Friktionsförlusterna är omkring 30 procent av den totala energin.

Jag röstade för förordningen utan ändringsförslagen eftersom energiförluster i bostadshus – och med konverteringsförluster – är störst och besparingar kan hjälpa fattiga människor. I Polens fall kan modernisering av värmesystemet och med värmekraft ge ekonomiska, sociala och ekologiska fördelar. Inom detta område bör man prioritera förverkligande eftersom nya förordningar ofta medför att genomförandet av äldre förordningar ofta saktas ner.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för de översedda förslagen till direktiv om byggnaders energiprestanda eftersom jag anser att man bör tillämpa principen om energibesparing för nya byggnader och att bindande standarder bör tillämpas inom detta område så att de verkligen respekteras överallt. Offentliga byggnader kommer att bana väg från år 2018 genom att offentliga myndigheter ges mer tyngd och legitimitet i sina informationskampanjer till medborgarna. I texterna fastställs också att energibesparingarna bör vara en grundläggande del vid renovering av byggnader. Därför vill jag att dessa åtgärder ger små och medelstora företag ny styrka och att medlemsstaterna förstärker utbildningsprogrammen för den arbetskraft som är ansvarig för att göra byggnader mer energieffektiva. När det gäller energimärkning av energianvändande produkter anser jag att konsumenterna bör känna till energiegenskaperna hos de produkter de köper.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Energieffektivitetsfrågan är avgörande för EU 2020-strategin. Ett viktigt steg har tagits mot en minskning av energiförbrukningen under de kommande åren genom antagandet av den här rekommendationen, vars mål är nära-nollenergibyggnader till år 2020. Det kräver inte bara insatser vid uppförandet av nya byggnader utan också stora renoveringar av befintliga byggnader. Det kommer att vara avgörande att föregå med gott exempel när det gäller offentliga byggnadsprojekt. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Energibesparande åtgärder som är lätta att genomföra har ofta genomförts tidigare och det är svårt att uppskatta hur stor potential man enkelt kan uppnå (det vill säga åtgärder som inte kräver extremt stora renoveringar) i termer av energibesparingar. Hur som helst får inte allt detta leda till att byggnader som man har renoverat ingående från energieffektivitetssynpunkt står tomma för att hyrorna blir alltför höga. Generellt sett får vi inte, inte ens för att skydda klimatet, på ett oacceptabelt sätt blanda oss i medborgarnas äganderätt när det gäller renoveringar.

Energibesparande åtgärder är mycket kostsamma och de kräver emellanåt teknik som inte är helt färdigutvecklad. Därför kan vi inte bara fastställa någonting, utan vi måste skapa incitament genom bidrag. Med anledning av de nedskärningar av löner och sociala förmåner som vi står inför bör vi dubbel- och trippelkontrollera att de nya reglerna inte leder till att vanliga husbyggare blir ruinerade. Effekterna av energiefterfrågan kan inte uppskattas exakt och därför röstade jag mot betänkandet.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) EU anser att byggnadssektorn är en av de marknader som har störst energibesparingspotential. Energibesparingarna är i genomsnitt 30 procent högre i energieffektiva byggnader än i konventionella byggnader. I de nya medlemsstaterna, däribland Litauen, går cirka 60 procent av värmeenergin förlorad i många flerfamiljshus. Enbart i Litauen finns det över 35 000 flerfamiljshus. Deras invånare betalar inte bara stora summor för uppvärmning utan de är också ansvariga för tonvis av koldioxidutsläpp. Den konservativa regeringen i Litauen är inte förmögen att isolera husen. Efter nästan två år av löften om att renoveringarna kommer att påbörjas omgående har inte en enda byggnad renoverats.

Jag röstade för rekommendationen om byggnaders energiprestanda eftersom den främjar målet om nära-nollenergibyggnader. Detta kommer att garantera att EU:s byggnader kommer att bli hållbara från energisynpunkt i tid. Genom att genomföra direktivet kommer vi att påbörja processen med att minska EU:s energiförbrukning med en femtedel till år 2020. Investeringar för att öka energieffektiviteten kommer att skapa miljontals jobb och bidra till tillväxt för EU:s ekonomi.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder rekommendationen att förbättra byggnaders energieffektivitet. Energieffektivitet innebär inte bara att spara energi utan också att minska koldioxid- och växthusgasutsläppen. För att uppnå detta mål måste vi begränsa hushållens energiförluster, som har ökat på grund av en teknik som innebär att energikostnaderna har flyttats från byggnad till underhåll. Forskningen inom byggnadssektorn börjar anta ett alltmer miljövänligt förhållningssätt till byggande.

I dag genomförs de största projekten främst i länder med tempererat klimat där denna form av teknik sprider sig i en takt som tyder på att vi kommer att ha hållbara städer inom en inte alltför avlägsen framtid. I Medelhavsländerna sprids de nya teknikerna långsammare. Även om problemet med värmeförluster är mindre allvarligt i dessa länder är byggnaderna inte längre miljömässigt hållbara.

Den ökande användningen av luftkonditionering, som blir allt vanligare i hemmen, kräver mycket energi. EU bör därför genomföra informationskampanjer och vidta åtgärder med hjälp av gemenskapsmedel, incitament och informationskampanjer samt genom att tillämpa och forska fram nya produktionstekniker.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) För att uppnå målet att minska energiförbrukningen med 20 procent, att öka andelen energi från förnybara energikällor i den totala energiproduktionen med 20 procent och att öka energieffektiviteten med 20 procent krävs det samordnade och riktade åtgärder från både EU:s och medlemsstaternas sida. Att förbättra byggnaders energieffektivitet är det mest effektiva sättet att minska energiförbrukningen och utsläppen med 20 procent inom de sektorer som inte ingår i systemet för utsläppshandel. För att vara exakt är energibesparingarna i genomsnitt 30 procent högre i energieffektiva byggnader än i konventionella byggnader. Dessutom förbrukar energieffektiva byggnader mindre vatten och medför lägre underhålls- och förbrukningskostnader. Jag röstade för direktivet om byggnaders energiprestanda eftersom det kommer att få stor inverkan på EU-medborgarnas liv, i och med att det direkt påverkar de byggnader som de bor i och använder. Vidare kommer investeringar i ökad energieffektivitet och användning av förnybar energi att skapa miljontals arbetstillfällen och bidra till en hållbar ekonomisk tillväxt i EU. Samtidigt kommer de att bidra till att minska de pengar som nu slösas bort på att underhålla energiintensiva byggnader.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Byggnader står för nästan hälften av de koldioxidutsläpp som inte omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter och de utgör därmed en stor potential när det gäller att minska utsläppen till negativa eller låga kostnader. I det nya direktivet om byggnaders energiprestanda fastställs en uppsättning minimiindikatorer/minimikrav för nya byggnaders energiprestanda så att de till år 2020 ska kunna uppnå en energiproduktion nära noll genom att en stor del av energin kommer från förnybara källor. Dessa krav ska även tillämpas för befintliga byggnader.

Det är mycket viktigt att informera medborgarna om dessa krav och att uppmuntra dem, även när byggnader renoveras, att införa smarta mätarsystem (att ersätta varmvattenberedare och luftkonditioneringssystem med energieffektiva alternativ såsom reversibla värmepumpar). En del av finansieringen kommer att tas från EU-budgeten för att uppmuntra energieffektivitetsåtgärder. Medlemsstaterna bör anta lämpliga åtgärder för att snabbt genomföra direktivet. Jag röstade för betänkandet eftersom den nya lagstiftningen kommer att hjälpa konsumenterna att minska sina energikostnader, vilket gör det möjligt för EU att fullfölja sitt mål att minska energiförbrukningen med 20 procent till år 2020.

  Teresa Riera Madurell (S&D), skriftlig. – (ES) Jag röstade för detta viktiga direktiv på grund av behovet av att öka byggnaders energieffektivitet, vilket är ett av de områden som har störst potential att bidra till EU:s allmänna mål att öka energieffektiviteten med 20 procent till år 2020. Enligt den text som parlamentet och rådet kommit överens om måste alla nya byggnader till år 2020 vara nollenergibyggnader, vilket innebär att de producerar lika mycket energi som de förbrukar. Offentliga byggnader måste statuera ett exempel genom att vara förenliga med lagstiftningen före den 31 december 2013. Delar av kostnaderna för reformen kommer att finansieras med EU-medel. Befintliga byggnader ska vara förenliga med mycket höga energieffektivitetsstandarder som beräknas av medlemsstaterna mot bakgrund av en gemensam ram som anges i direktivet. Indikatorn för att mäta byggnaders energieffektivitet måste tas upp i reklam för försäljning eller uthyrning i medierna. Det är även viktigt att man tar upp smarta mätare samt kontroll- och övervakningssystem för energibesparingar. Direktivet kommer att ses över före år 2017.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Dagens omröstning om EU-regler om byggnaders energiprestanda är ett stort framsteg inom energieffektivitetsområdet. Vi beklagar dock djupt att man i lagstiftningen inte tar hänsyn till kraven på att renovera befintliga byggnader, som står för cirka 40 procent av energiförbrukningen och 36 procent av växthusgasutsläppen i Europa. I stället för att inrätta en omfattande energieffektivitetspolitik genom att göra stora investeringar i renovering av byggnader betonar EU enbart nya byggnader. Man har missat ett tillfälle att skapa miljontals jobb, att minska vårt energiberoende gentemot våra grannar och att avsevärt bekämpa klimatförändringarna.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Inom byggnadssektorn finns det en enorm energibesparingspotential. Sektorn står för 40 procent av energiförbrukningen och 35 procent av de totala växthusgasutsläppen.

Att förbättra byggnaders energieffektivitet är det mest effektiva sättet att minska energiförbrukningen och utsläppen.

Överenskommelsen förtjänar vårt fulla stöd. Senast den 31 december 2020 måste alla nya byggnader vara nära-nollenergibyggnader. Alla byggnader inom den offentliga sektorn måste uppnå detta mål två år tidigare. Minimikraven för energiprestanda kommer från och med nu även att tillämpas vid renovering av gamla byggnader. Nära-nollenergibyggnader är byggnader med oerhört hög energiprestanda. Dessutom kommer den försumbara eller mycket lilla mängden energi de förbrukar till stor utsträckning från förnybara energikällor.

Det bör välkomnas att man i direktivet uppmärksammar tillhandahållandet av finansieringsinstrument för att möjliggöra denna övergång. Medlemsstaterna ska senast den 30 juni 2011 utarbeta en lista över åtgärder för att uppnå målen i direktivet. Slutligen ska kommissionen bedöma hur direktivet fungerar i god tid, med andra ord senast den 1 januari 2017. Direktivet utgör ett viktigt bidrag i kampen mot klimatförändringar.

Betänkande: Tavares (A7-0125/2010)

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Stockholmsprogrammet utgör grunden för inrättandet av en tillförlitlig och hållbar gemensam flyktingpolitik i EU. För att genomföra och garantera asylpolitikens mål bör medlemsstaterna dock uppmuntras att frivilligt delta i det gemensamma vidarebosättningsprogrammet för flyktingar. Därför strävar parlamentet efter att ge så många medlemsstater som möjligt möjlighet att delta i EU:s vidarebosättningsprogram för flyktingar. Parlamentet stöder kommissionens förslag och anser att vidarebosättning för flyktingar bör spela en central roll i EU:s externa asylpolitik. EU bör vidareutveckla och utvidga den till ett effektivt skyddsinstrument.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Genom att rösta för betänkandet har EU tagit ett viktigt steg mot en gemensam asylpolitik. På så sätt kommer det att bli möjligt att skydda mänskliga rättigheter mer effektivt och på samma gång begränsa den illegala invandringen.

EU måste göra sin röst hörd när det gäller migration och integration. Vi måste ta ansvar för att utarbeta europeiska regler och för att bidra till de utgifter som de EU-länder som drabbas av många flyktingströmmar står inför. Vidarebosättning kan eller bör dock inte särskiljas från gemensamma åtgärder mot illegal invandring. Dessa åtgärder kräver inte bara överenskommelser med gränsstater utan också med de länder som framtida illegala invandrare kommer att resa från.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Vidarebosättning av flyktingar är en process som gör det möjligt för dessa människor att vidarebosättas på begäran av UNHCR när de bedöms vara i behov av internationellt skydd. Detta är ett av de berättigade kriterierna för Europeiska flyktingfonden. Vidarebosättning kan vara en idealisk lösning för de personer vars skydd inte kan säkras i deras första asylländer.

Jag instämmer i föredragandens slutsatser och beslutade mig därför för att rösta för betänkandet.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Enbart genom en gemensam asylpolitik och ett gemensamt vidarebosättningsprogram kan vi bedriva en verklig människorättspolitik i EU. Vidarebosättning är utan tvekan en av de varaktiga lösningarna för flyktingar vars skydd inte kan säkras i deras första asylländer. Det är viktigt att de medel som behövs är tillgängliga även om att enbart avsätta en del av budgeten inte kan anses vara ett verkligt vidarebosättningsprogram för flyktingar.

Vi är övertygade om betydelsen av ändringen av Europeiska flyktingfonden, som gör det möjligt att fylla en lucka som finns i vissa medlemsstater samt att förbättra deras förmåga att erbjuda vidarebosättning. Jag är nöjd med att antalet medlemsstater som deltar i programmet har ökat på senare år. Det är viktigt att vi lyckas uppmuntra de övriga att delta. EU:s utveckling och utvidgning av vidarebosättningsinstrumentet måste fortsätta för att vi ska kunna inrätta ett så effektivt skydd som möjligt.

Därför kommer kommissionen att ha möjlighet att årligen fastställa EU:s gemensamma prioriteringar för vilka personer som ska vidarebosättas. De prioriterade kategorierna kan gälla geografiska regioner, nationaliteter eller särskilda kategorier av flyktingar som ska vidarebosättas. Jag håller dock med om att flexibilitet måste garanteras för att man ska kunna reagera på nödsituationer.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Trycket från migrationsströmmarna ökar och man måste förstå den oro som flera av målländerna känner inför detta. Därför är det viktigt att vidarebosättningsprogrammet börjar tillämpas eftersom det underlättar en rättvis fördelning av ansvaret när det gäller att följa de internationella kraven på skydd av flyktingar samtidigt som det minskar bördan för de länder som tar emot ett stort antal flyktingar.

Det är viktigt att se till att Europeiska stödkontoret för asylfrågor inleder sin verksamhet i år. Det kan hjälpa medlemsstaterna med tillämpningen av vidarebosättningsprogrammet. Det spelar ingen roll vilket land flyktingarna ska vidarebosättas i utan det viktiga är att de omedelbart ges tillgång till kurser i det aktuella landets språk och kultur samt till religiösa institutioner och till psykologisk rådgivning, om så behövs.

Jag anser att hållbarhet bör vara den viktigaste delen av programmet, vilket garanteras genom en långsiktig budgetprognos i enlighet med beslutet. Flyktingarna är redan traumatiserade på grund av uppbrottet från hemlandets kultur och traditioner. De måste skapa sig en ny identitet, vilket är en traumatisk process som inte får förvärras genom att deras framtid är osäker och oviss.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Behovet av att vidarebosätta flyktingar har blivit allt viktigare i ett Europa som inte vill avskärma sig från resten av världen eller vara blint för vad som försiggår där. En välkomnande natur och solidaritet med dem som lider är två europeiska kännetecken som har hämtat inspiration från kristendomen och som återigen bör tillämpas fullt ut. Detta måste dock göras utan att man ignorerar de motiverade begränsningar som medlemsstaterna har fastställt. EU bör i sina gemensamma årliga prioriteringar med hänsyn till geografiska regioner eller särskilda kategorier av flyktingar som ska vidarebosättas verkligen ta hänsyn till medlemsstaternas behov och deras individuella omständigheter. Medlemsstaternas deltagande i vidarebosättningsprogrammen bör uppmuntras.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) En av Europeiska flyktingfondens ”berättigade åtgärder” är vidarebosättning. I Stockholmsprogrammet anges att EU ska agera i partnerskap med och samarbeta med tredjeländer som har ett stort antal flyktingar. Kommissionen definierar årligen gemensamma årliga prioriteringar för EU för personer som ska vidarebosättas och definitionen måste vara tillräckligt flexibel för att man ska kunna reagera på nödsituationer. Offren för de mest förtryckande kulturella, sociala och politiska systemen bör särskilt uppmärksammas. Antalet medlemsstater som deltar i EU:s vidarebosättningsprogram har ökat och det bör utvidgas till att omfatta så många medlemsstater som möjligt. Jag betonar den positiva effekten av att införa stöd till vidarebosättning med större belopp under det första och det andra året. Dessa medel är avsedda för de naturliga ökade kostnaderna i samband med inrättandet av mekanismer och strukturer samt för att garantera förutsättningar för största möjliga hållbarhet och kvalitet i vidarebosättningsprocessen.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Med tanke på dess bristfälliga prestationer måste Europa bidra mer till insatserna för att vidarebosätta flyktingar vars existens är hotad i de länder som har tagit emot dem. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att medlemsstaterna bör uppmuntras att delta i denna kollektiva solidaritetsrörelse. Syftet är att uppmuntra mottagande och vidarebosättning av flyktingar i Europa. Det räcker inte längre med goda avsikter. Vi måste omvandla ord till handling och vi måste framför allt prioritera barn och kvinnor som särskilt riskerar att utsättas för psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld eller exploatering, minderåriga utan medföljande vuxen, personer som utsatts för tortyr och personer som är svårt sjuka.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Endast tio medlemsstater, däribland Portugal, tar emot flyktingar för vidarebosättning. Vidarebosättning av flyktingar är en process genom vilken medborgare i tredjeländer eller statslösa personer, på begäran av UNHCR och på grundval av deras behov av internationellt skydd, överförs från ett tredjeland till en medlemsstat. Syftet med antagandet av rekommendationen är att öka antalet medlemsstater som vidarebosätter flyktingarna och därför får de länder som vidarebosätter för första gången ökat ekonomiskt stöd under de första två åren. Vidarebosättning av följande kategorier ska alltid prioriteras, oberoende av vilka geografiska prioriteringar EU kan ha beslutat om för en viss period: barn och kvinnor som riskerar att utsättas för psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld eller exploatering, minderåriga utan medföljande vuxen, personer med allvarliga medicinska behov, personer som överlevt våld och tortyr och personer som på grund av juridiska och skyddsrelaterade behov är i akut eller brådskande behov av vidarebosättning.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) En av de berättigade stödåtgärderna inom Europeiska flyktingfonden är vidarebosättning av flyktingar från tredjeländer. Vidarebosättning är den process genom vilken medborgare i tredjeländer eller statslösa personer, på begäran av UNHCR och på grundval av deras behov av internationellt skydd, överförs från ett tredjeland till en medlemsstat där de a) får uppehållstillstånd med flyktingstatus eller b) får en ställning som ger samma rättigheter och förmåner enligt den nationella lagstiftningen och gemenskapsrätten som flyktingstatus.

De åtgärder som föreslås i betänkandet kommer att leda till att EU – som redan står inför problemet med massinvandring – kommer att bli ännu mer lockande för invandrare. Under 2008 vidarebosattes ungefär 5 000 runtom i EU. I dag finns det 750 000 personer i världen som är i behov av vidarebosättning. Därför röstade jag nej till betänkandet.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) I många medlemsstater, däribland mitt hemland Österrike, är kapaciteten att ta emot invandrare redan på bristningsgränsen och medborgarna har rätt att motsätta sig nya mottagningscentrum och liknande institutioner. I betänkandet om Europeiska flyktingfonden kräver man vidarebosättning av flyktingar, vilket är ytterst obegripligt. Därför röstade jag mot betänkandet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Flyktingproblemet är ett europeiskt problem som man inte kan tvinga enskilda medlemsstater att förvalta, framför allt med tanke på deras geografiska och ekonomiska skillnader. Därför stöder jag inrättandet av en fond på EU-nivå.

Inrättandet av denna fond måste tjäna två syften: det måste stödja flyktingar som kommer till våra länder, ofta via våra kuster, och söker hjälp samt de stater som tar emot flest av dessa desperata människor på grund av sitt geografiska läge. Problemet är, och måste förbli, ett europeiskt problem och medlemsstaterna ska inte tvingas hantera det på egen hand. Jag hoppas att fonden bara är början på en utveckling av en mer europeisk och enad front i frågan.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Med anledning av behovet av att hjälpa flyktingar i Europa anser jag att parlamentets beslut är mycket viktigt. Huvudsyftet med fonden är att stödja medlemsstaternas åtgärder, som ofta innebär ytterligare utgifter. Åtgärderna syftar till att garantera flyktingarna anständiga levnadsvillkor och de rör även den rättsliga regleringen av deras vistelse i medlemsstaterna. Jag anser att det är mycket viktigt att öka det ekonomiska stödet till de länder som engagerar sig i att hjälpa flyktingar.

Vi får inte ge anledning till kritik för att vi i egenskap av utvecklade länder försöker hindra flyktingarna från att komma till oss i stället för att skydda dem. Flyktingar som kommer till Europa från utvecklingsländerna och som ofta har stått inför enorma problem som våld, brist på existensmedel och avsaknad av tillgång till hälso- och sjukvård bör ges vård som är organiserad på bästa sätt av EU:s medlemsstater.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (SK) Mina damer och herrar! I utskottet togs många ändringsförslag som syftade till att betona kyrkans och religiösa gruppers betydelse för att lösa flyktingproblemet upp till omröstning. Alla dessa ändringsförslag förkastades. När liberaler och vänsterpolitiker hävdar att det dagliga arbetet i tillräckligt stor utsträckning täcks av icke-statliga organisationer och statliga medel avslöjar det deras kortsynta cynism och hyckleri. Situationen är i själva verket raka motsatsen. Stämmer det inte att stater ofta kritiseras för att villkoren i de flesta flyktinglägren är ovärdiga? Är det fel att öppet påpeka att stater som Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien eller Malta är hycklare? Regeringar lyckas inte ta emot och ta hand om flyktingarna. Dessa fattiga människors misär är en förolämpning för det välbärgade Europa och därför skickar vi tillbaka dem. På grund av politisk korrekthet ignorerar vi det faktum att i den djupaste misären i mottagningscentrumen, där de politiskt korrekta icke-statliga organisationerna redan har gett upp kampen, är det numera endast de anspråkslösa katolska nunneordnarna som arbetar entusiastiskt. Tack vare Maltese Order, Jesuit Refugee Service och många andra kristna organisationer medger många regeringar sin plikt att ta itu med flyktingarnas öde. De kristna organisationerna är en nagel i ögat på vårt samvete. Därför förtjänar de vårt tack – även nu när de får mycket begränsade resurser från EU-budgeten och inte ens kan nämnas i initiativbetänkandet om detta ämne.

Betänkande: Coelho (A7-0126/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Betänkandet om Schengens informationssystem och moderniseringen av det bidrar till det stora genombrottet för fri rörlighet inom Europa. Eftersom allt fler människor rör sig mellan medlemsstaterna inom Schengenområdet, och med anledning av den senaste utvidgningen, bör vi förbättra uppgiftshanteringen så att denna frihet kan utövas i fullständig säkerhet. Carlos Coelhos betänkande bidrar till en effektivisering av spridningen av information samt till den nödvändiga respekten för individuella friheter som EU garanterar. Av logiska skäl röstade jag för betänkandet.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Målet med förslaget är att säkerställa migreringen från Schengens informationssystem (SIS I+) till andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II). Det är verkligen beklagligt att systemets start har skjutits upp. Parlamentet gjorde allt det kunde för att systemet skulle tas i bruk så snart som möjligt och för att genomförandet av SIS II skulle vara helt öppet. Det krävs dock att man får alla institutioners godkännande. Det är viktigt att betona att kommissionen bör tillämpa ett annat program om SIS II inte fungerar och att parlamentet bör få delta i beslutsfattandet om migrering. Innan man går över till det nya SIS II-systemet bör parlamentet få fullständig information från kommissionen om testresultaten och ges möjlighet att utfärda ett yttrande.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Före migreringen till det nya SIS bör lämpliga tester genomföras och nödvändiga garantier inrättas. Samtidigt som jag anser att ovanstående bör genomföras på ett professionellt och allomfattande sätt delar jag föredragandens besvikelse vad gäller de stora förseningarna som förhindrar migreringen till det nya systemet.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för ändringsförslagen till förordningen. Migreringsfasen måste komma sist under utvecklingsmandatet för andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) Detta motiverar behovet av att ge kommissionen ett utvecklingsmandat för systemet som är giltigt ända fram till driftsstarten. Med anledning av de stora förseningar som redan har bekräftats och de ökade kostnaderna för SIS II inser jag att de bortre tidsgränserna måste behållas. Kommissionens nya mandat bör fastställas i enlighet med det datum som man planerar att ta SIS II i drift på, det vill säga under senare delen av 2011.

Kommissionen bör dock ges viss flexibilitet och kunna anpassa datumen genom kommittéförfarandet så att den kan anpassa den rättsliga ramen till ett alternativt scenario om SIS II-projektet skulle misslyckas. Kommissionens oförmåga att fastställa ett sannolikt datum för när SIS II ska tas i drift är oacceptabelt, eftersom bättre garantier för säkerhet, frihet och rättvisa inom det europeiska området är beroende av det. Det skapar också tvivel kring bristen på öppenhet i processen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på hur känslig frågan är, är det motiverat att ge en av de parlamentsledamöter som har ägnat sig åt detta ämne i uppgift att utarbeta betänkandet. Jag vill gratulera Carlos Coelho till hans arbete. Förseningarna är beklagliga men jag delar hans oro för att migreringsprocessen inte ska lyckas och hans omsorg för parlamentets rätt att informeras om utvecklingen.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) ”Sagan” om migreringen från SIS I till SIS II har gått för långt. Jag röstade för betänkandet för att betona behovet av att respektera tidsfristerna och avsluta det som, med anledning av otaliga fruktlösa resultat och av de resurser som hittills utan framgång har använts för att uppnå målet med nyss nämnda migrering, kan ses som misskötsel. Bollen är på kommissionens planhalva men i egenskap av budgetmyndighet bör parlamentet använda sina befogenheter och förbehålla sig rätten att be Europeiska revisionsrätten att noggrant granska förvaltningen av projektet och de ekonomiska konsekvenser som ett misslyckande innebär för EU-budgeten.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag ser små framsteg i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågors ändringsförslag i betänkandet. Det begär att parlamentet ska ingå i beslutsprocessen och påpekar att det bör ge sitt samtycke innan övergången till andra generationen av Schengens informationssystem kan ske. Betänkandet är dock alltjämt oacceptabelt. Vi kan inte stödja möjligheten till migrering till SIS II – det nya verktyget för att uppnå ”fullständig säkerhet” – med straffrihet.

Genom det nya systemet kan allt fler personliga uppgifter samlas in och på grund av motiv vars giltighet är en tolkningsfråga. Hur kan det faktum att man misstänker att någon vill genomföra en terrorattack anses vara ett giltigt skäl? Det värsta av allt är att Förenta staterna kan ges tillgång till uppgifterna. I denna kristid fortsätter den regerande eurokratin att bygga ett Europa som kännetecknas av konkurrens och en överbetoning på lag och ordning. Nu mer än någonsin är det dock dags att bygga det solidaritetens och samarbetets Europa som vi behöver.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Vi har ett Schengeninformationssystem som fungerar och som kan utvidgas och vi har ett prestigeprojekt som kostar miljoner euro och som verkar bli ett fiasko. Det är dags att sluta kasta pengar i sjön och rädda det som fortfarande kan räddas. Om EU verkligen vill spendera ytterligare miljoner bör de läggas på gränsskydd eller på att hjälpa ursprungsbefolkningar. I stället för att bara betala ut ”premier” för att ta emot flyktingar bör Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning äntligen tillämpas och den gäller givetvis inte armén av ekonomiska invandrare.

Slutligen behöver vi inte utvidga asyldjungeln och träsket av EU-organ som glupar i sig miljoner med ett stödkontor för asylfrågor. Innan vi har ett fungerande Schengeninformationssystem bör Schengenområdet inte utvidgas. De nya förslagen är inte ogenomtänkta utan de är helt enkelt kontraproduktiva och därför lade jag ner min röst.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag uttrycker mitt fulla stöd för Carlos Coelhos betänkande. Schengens informationssystem har visat sig vara ett utmärkt och motiverat instrument för förvaltning och kontroll inom EU. Det har dock krävts justering och anpassning under utvecklingen av det eftersom ytterligare krav har framkommit.

Föredragandens förslag kan sammanfattas på följande sätt: migreringen till den andra generationen kan inte längre skjutas upp. Vi behöver effektiva instrument för att samordna information om och kontrollera dem som kommer till och reser inom Schengensystemet. Av denna anledning håller jag med Carlos Coelho när han betonar behovet av att kommissionen genomför det nya andra generationens Schengensystem så fort som möjligt.

Betänkande: Coelho (A7-0127/2010)

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Före migreringen till det nya SIS bör lämpliga tester genomföras och nödvändiga garantier inrättas. Samtidigt som jag anser att de bör genomföras på ett professionellt och allomfattande sätt delar jag föredragandens besvikelse vad gäller de stora förseningarna som förhindrar migreringen till det nya systemet.

Dessutom anser jag att revisionsrätten noggrant bör undersöka hanteringen av frågan.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det ökade antalet medlemsstater har i stor utsträckning försvårat övergången och migreringen från Schengens informationssystem till andra generationen av Schengens informationssystem. Parlamentet har med all rätta begärt exakt och aktuell information om hur det går med betänkandet. Jag hoppas att migreringen sker på ett så effektivt sätt som möjligt, att denna förändring inte på något sätt skadar Europas säkerhet och att den får ett tillfredsställande resultat.

Betänkande: Tavares (A7-0131/2010)

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom frågan om flyktingar i EU fortfarande är mycket viktig. För närvarande är vidarebosättningen av flyktingar i EU inte tillräckligt samordnad och endast tio medlemsstater vidarebosätter flyktingar på årsbasis, vilket medför en bristande strategisk användning av vidarebosättning som ett EU-instrument för externa åtgärder. Jag välkomnar kommissionens beslut att inrätta ett europeiskt stödkontor för asylfrågor, som kommer att kunna stödja medlemsstaterna i genomförandet av initiativ för vidarebosättning samtidigt som man garanterar att politiken samordnas inom EU.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) EU engagerar sig i mycket mindre utsträckning än Förenta staterna och Kanada i mottagandet och vidarebosättningen av flyktingar från tredjeländer. Jag röstade för parlamentets initiativbetänkande om ett gemensamt vidarebosättningsprogram. Parlamentet begär att ett långtgående och hållbart vidarebosättningsprogram ska inrättas i EU och föreslår att medlemsstater som är beredda att delta i det ska få ekonomiskt stöd.

Betänkandet visar också att vi inte instämmer i rådets idé om att flyktingars nationalitet ska ligga till grund för besluten om vem som ska prioriteras i fråga om vidarebosättning. Förutom kriteriet flyktingars geografiska ursprung vill vi att kategorin ”utsatta flyktingar” (kvinnor och barn som utsätts för våld eller exploatering, minderåriga utan medföljande vuxen, personer med medicinska behov, personer som har utsatts för tortyr etc.). inrättas Dessa grupper bör alltid prioriteras.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Det är mycket viktigt att EU har en rättvis och realistisk migrationspolitik. Därför välkomnar jag det ändamålsenliga, välfungerande och hållbara vidarebosättningsprogrammet som innebär en varaktig lösning för flyktingar som inte kan återvända till sina ursprungsländer. Vidarebosättningsprogrammet kan bidra till att göra illegal invandring mindre lockande för de flyktingar som försöker komma in i EU. För att vidarebosättningsprogrammet ska bli framgångsrikt krävs det möjligheter till sysselsättning för de vuxna och en omedelbar integration av barnen i skolorna. Därför måste det finnas tillgång till handledningstjänster för utbildning och yrkesverksamhet. Uppföljningsåtgärderna bör genomföras av olika organisationer inom den offentliga förvaltningen (t.ex. kommuner) och inom det civila samhället samt av frivillig- och välgörenhetsorganisationer, skolor och socialtjänst, och det är mycket viktigt att främja samarbete mellan organisationerna. Jag uppmanar medlemsstaterna att främja ett inrättande av privata finansieringsmekanismer och en mer allmän offentlig-privat samverkan i syfte att stärka vidarebosättningsprogrammet för EU.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Det är positivt att antalet medlemsstater som deltar i vidarebosättningsprogrammen har ökat under senare år. Likväl vidarebosätter endast tio medlemsstater årligen flyktingar utan någon inbördes samordning eller ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU. Det är viktigt att medlemsstaterna visar solidaritet gentemot varandra och rättvist fördelar ansvaret för att uppfylla internationella förpliktelser.

Ett ändamålsenligt och hållbart vidarebosättningsprogram för EU kommer att skapa fördelar för de flyktingar som vidarebosätts, för medlemsstaterna och för EU, som därmed får en ledande funktion inom det internationella humanitära området. Det är önskvärt med en multilateral strategi som omfattar alla berörda aktörer på lokal nivå, samt icke att förglömma den grundläggande roll som FN:s flyktingkommissariat spelar.

Ett ändamålsenligt vidarebosättningsprogram för EU bör ge varaktigt skydd och varaktiga lösningar samt skapa mekanismer för samarbete och samordning mellan medlemsstaterna. Programmet bör leda till att utbyte av bästa praxis möjliggörs, att en gemensam strategi skapas och att kostnaderna för vidarebosättningen minskar. Jag stöder förslaget från föredraganden – Rui Tavares, som jag gratulerar för ett utmärkt betänkande – om att inrätta en vidarebosättningsenhet som gör det möjligt att samordna och underlätta vidarebosättningsprocesserna.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Utkastet till förordning om EU:s program för förvaltning och reglering av vidarebosättning kommer i första hand att lösa flyktingarnas bosättning och anpassning i den nya miljön. Humanitära katastrofer och andra oförutsägbara händelser kan skapa en flyktingvåg som vi måste kunna ta itu med tillsammans, inom en EU-ram. Jag motsätter mig dock helt och hållet flyktingar som söker asyl på politiska grunder i EU. Jag kan inte föreställa mig att det är lagligt att förfölja en medborgare på politiska grunder i någon medlemsstat. Lokala myndigheters deltagande i vidarebosättningsprogram bör alltid vara frivilligt, precis som medlemsstaternas deltagande.

Vissa länder är vana vid allt fler utlänningar i lokalbefolkningen men för andra är det givetvis någonting nytt. För att undvika fobier och oro för utlänningar i vissa länder eller regioner bör vi respektera deras intresse eller brist på intresse för att delta. För att vidarebosättningsprogrammet för EU ska kunna stämma överens med och komplettera annan EU-politik med anknytning till asylfrågor bör det samordnas inom ramen för det europeiska stödkontoret för asylfrågor. Trots nyss nämnda invändningar stöder jag hela betänkandet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Vidarebosättning för flyktingar har visat sig vara nödvändig när mottagande tredjeländer inte kan ge flyktingar säkerhet och uppehälle så att de kan bosätta sig där. Därför anser olika organisationer som är verksamma på plats att problemet bör lösas på EU-nivå, och det gemensamma vidarebosättningsprogrammet för EU som kommissionen föreslår kan vara ett lämpligt sätt att ta itu med detta. Oavsett vilka modeller om vinner i slutändan är det uppenbart att medlemsstaterna snarast bör samarbeta mer med varandra och med de länder flyktingarna först bosätter sig i för att skapa en varaktig, hållbar och gemensam lösning på detta allvarliga humanitära problem.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) EU-medborgarna bör inte låta sig luras av ordet vidarebosättning i betänkandets titel. Vi talar inte om ett hjälppaket eller någon annan åtgärd för invandrarnas återvändande utan om mottagande på EU:s territorium, på rekommendation av FN:s flyktingkommissariat, av personer som redan har sökt asyl i ett tredjeland, men av en eller annan anledning passar inte det första asyllandet eller flyktingens hemland dem eller FN. Detta är ett otroligt nytt motiv till socioekonomisk integration under förevändningen om tillämpning av internationellt skydd samtidigt som ett europeiskt stödkontor för asylfrågor ska få ett större ansvar för att fördela sökandena över hela EU, oavsett vad vi anser om det. Hur kan vi lita på att FN och de första asylländerna kan organisera en sådan kontroll? Hur kan vi tolerera att en europeisk byrå talar om för medlemsstaterna vilka de måste acceptera på sitt territorium och under vilken status? Enligt UNHCR finns det 750 000 personer i världen som kan söka asyl. Måste vi ta emot alla dem i våra länder på order från denna organisation? Detta är fullständigt oansvarigt.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Endast tio medlemsstater, däribland Portugal, accepterar flyktingar för vidarebosättning. Situationen måste förändras och man måste hitta lösningar och incitament för att få merparten av medlemsstaterna att acceptera vidarebosättning av flyktingar. Inrättandet av detta program är ett steg i denna riktning. Det kommer också att bidra till att öka EU:s engagemang i vidarebosättning på global nivå och inverka på EU:s strävan att spela en framträdande roll i globala humanitära frågor och på den internationella arenan.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Tillåt mig att uttrycka mitt stöd för Rui Tavares betänkande. Som jag betonade beträffande inrättandet av en europeisk flyktingfond kräver problemet en europeisk handlingslinje och strategi.

Jag anser att förfarandena för tilldelning av flyktingstatus bör harmoniseras för att uppnå detta syfte. Vi kan inte ha olika definitioner inom EU. Ett gemensamt begrepp förhindrar ”migreringen” av flyktingar inom europeiska stater samtidigt som det möjliggör en förbättrad förvaltning. Jag anser att ett gemensamt program är ett steg i rätt riktning. Avslutningsvis bör ett effektivt vidarebosättningsprogram för EU ge varaktigt skydd och varaktiga lösningar inte bara vid långvariga, utdragna flyktingsituationer utan också när det gäller behovet av snabba och lämpliga reaktioner i nödsituationer och vid oförutsedda händelser.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Godkännandet av vidarebosättningsprogrammet för EU för flyktingar från tredjeländer i medlemsstaterna är ett steg i rätt riktning och jag röstade givetvis för betänkandet, som jag fungerade som föredragande för på Europeiska folkpartiets grupps (kristdemokrater) vägnar. Det är mycket viktigt att skapa solidaritet mellan EU och tredjeländer i flyktingfrågor. Vi kommer dock snart att behöva vara tydliga och visa samma solidaritet inom EU genom att inrätta ett internt program för avvisning i syfte att minska det oproportionerliga trycket på vissa medlemsstater jämfört med andra. Pilotprogrammet i Malta är ett mycket bra exempel på detta.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Det är positivt att ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU har inrättats. Antalet flyktingar som är i behov av vidarebosättning ökar i förhållande till antalet platser som är tillgängliga för dem. De medlemsstater som tar emot flyktingar är dock ofta bland de fattigaste och deras resurser innebär att det är omöjligt för dem att acceptera ett stort antal personer. Vidarebosättning bör vara den sista utvägen – den enda lösningen när flyktingar inte kan återvända till sina hemländer och inte kan få skydd i ett tredjeland. Medlemsstaterna bör anta ett mer långtgående program som kommer att garantera kvalitet och effektivitet när det gäller vidarebosättning.

Vi bör stödja inrättandet av privata finansieringsmekanismer och antagandet av fler offentliga och rättsliga initiativ för att förstärka vidarebosättningsprogrammet för EU. Vi bör framför allt uppmärksamma de mänskliga resurser som behövs i det aktuella vidarebosättningsprogrammet och i framtida vidarebosättningsprogram för EU så att vi kan införa ett förfarande som möjliggör god praxis angående anpassning och integration av flyktingar i det mottagande samhället.

Målet är att inrätta ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU så att antalet personer som vidarebosätts kan öka och deras situation i EU förbättras tack vare ett närmare samarbete mellan medlemsstaternas regeringar. Vi bör göra allt vi kan för att se till att fler medlemsstater deltar i vidarebosättningsprogrammet för EU, vilket kommer att bli en början på ett politiskt och praktiskt samarbete mellan medlemsstaterna som syftar till att ge utlänningar varaktigt skydd.

Betänkanden: Tavares (A7-0125/2010–A7-0131/2010), Coelho (A7-0126/2010–A7-0127/2010)

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade ja till betänkandena, i enlighet med överenskommelsen med föredragandena under våra debatter i utskottet för medborgerliga rättigheter.

Betänkande: Badia i Cutchet (A7-0141/2010)

  Maria Badia i Cutchet (S&D). skriftlig. – (ES) Betänkandet, som jag hoppas att de flesta av er kommer att rösta för, är en bedömning av de framsteg man har gjort i EU inom utbildningspolitiken under perioden 2007–2009. I det diskuteras också de utmaningar som tas upp i initiativet om ”nya kompetenser för nya arbetstillfällen”. Resultatet visar att det alltjämt finns alltför stora brister i våra ungdomars utbildning både när det gäller deras kunskaper för de nya sektorena inom ekonomin och deras färdigheter att utvecklas i en situation där Europa och världen blir allt öppnare och mer beroende av varandra. EU 2020-strategin speglar vikten av utbildning för att på ett framgångsrikt sätt kunna ta itu med de sociala och ekonomiska utmaningar som vi står inför under nästa årtionde. Eftersom EU befinner sig i en ekonomisk kris vill jag betona vikten av att inte dra in på medlen till utbildning på nationell nivå och på gemenskapsnivå.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde betänkandet eftersom jag anser att vi bör förbättra utbildningskvaliteten i EU. Tyvärr kommer inte riktlinjerna i Lissabonstrategin att genomföras förrän i slutet av 2010. Trots framsteg under senare år saknar många EU-medborgare fortfarande tillräckliga kvalifikationer och en tredjedel av Europas befolkning har mycket låg utbildning. Det är också oroväckande att allt fler ungdomar hoppar av skolan i förtid och att de inte förvärvar några kvalifikationer senare. Jag anser att det är mycket viktigt att så fort som möjligt börja genomföra en politik som syftar till att höja utbildningsnivån i medlemsstaterna. Kommissionen, medlemsstaterna och arbetsgivarna bör i nära samarbete med utbildningsarrangörerna garantera högre utbildningsnivåer och bredda kompetenserna i syfte att bemöta den stora efterfrågan inom näringslivet och på arbetsmarknaden.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet om genomförandet av arbetsprogrammet ”Utbildning 2010” eftersom det innehåller några mycket viktiga delar som jag hoppas kan tillämpas konkret i EU:s politik och därefter genomföras fullt ut i medlemsstaterna.

Jag syftar framför allt på punkterna om yrkesutbildning och kopplingen mellan utbildning och arbetsmarknadens behov. Ur denna synvinkel hoppas jag, för framtiden för vårt utbildningssystem och vårt ekonomiska system, som nästan helt och hållet utgörs av små och medelstora företag, att behovet av att förstärka kopplingen mellan institutioner – framför allt yrkesutbildningsinstitutioner – och näringslivet, kommer att erkännas.

Idén om att främja inrättandet av olika former av partnerskap mellan nationella och lokala produktionsföretag å ena sidan och utbildningsväsendet å andra sidan är utan tvekan god. På så sätt blir det möjligt för skolor att lyckas bättre med att samordna utbildningsprogrammen med de verkliga lokala behoven och den ekonomiska världen som speglar dessa behov. Dessutom kommer det att hjälpa skolorna att övervinna det eviga problemet med att hitta tillräckliga resurser för att ge unga människor utbildning av hög kvalitet som de omedelbart kan få användning för i yrkeslivet.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom det är hög tid att se över de utbildningsmål som fastställdes i Lissabonstrategin och utvärdera vad som inte lyckades inom detta område. Jag är nöjd med att ett av de viktigaste målen i den nya EU 2020-strategin är att höja utbildningsnivån, minska antalet personer som lämnar skolan utan tillräckliga kvalifikationer och öka antalet personer med högre utbildning eller motsvarande. För det första vill jag betona att på grund av den snabba utvecklingen av information och nya tekniker blir utbildningsmiljön alltmer komplicerad och varierad och att det är nödvändigt att anpassa sig till nya behov i en värld i förändring. Därför är det nödvändigt att reformera och förbättra skolornas och universitetens läroplaner mot bakgrund av behoven hos en marknad i förändring. För det andra efterfrågar jag större insatser för att öka läskunnigheten och gynna kompetenshöjning för personer från mindre gynnade miljöer. Ett av programmets viktigaste mål är att modernisera yrkesutbildningen och den högre utbildningen. Med andra ord behövs det i allt högre grad ett närmare samarbete med näringslivet och det är nödvändigt att utveckla nya och mer attraktiva möjligheter till kvalifikationer och rörlighet för studenter på yrkesutbildningar. Jag är nöjd med att parlamentet har fäst stor vikt vid att vi bör underlätta integrationen av människor med funktionshinder i utbildning. Jag instämmer också i att vi bör avsätta lämpliga resurser för att garantera att människor med funktionshinder integreras inom utbildningsområdet.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Utbildning av hög kvalitet är ett måste för personligt självförverkligande, jämlikhet, bekämpande av social utslagning och fattigdom, aktivt medborgarskap och social sammanhållning. Det är mycket viktigt att höja kvaliteten på utbildningen för alla studenter för att uppnå bättre resultat och kunskaper. Det är det enda sättet att genomföra den förnyade sociala agendan för möjligheter, tillgång och solidaritet samt att bidra till att skapa fler och bättre arbetstillfällen. Rörlighet mellan institutioner för högre utbildning, näringslivet samt yrkesutbildning och fortbildning bör gynnas för att främja ett studentcentrerat lärande och förvärv av kunskaper inom t.ex. företagande, interkulturell förståelse, kritiskt tänkande och kreativitet. Jag uppmanar också medlemsstaterna att uppdatera agendan för högre utbildning och i synnerhet att anpassa läroplanerna till arbetsmarknadens krav.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Efter Lissabonstrategin har utbildningspolitik blivit allt viktigare i EU. Därför välkomnar jag betänkandet i allmänhet och framför allt kommissionens meddelande ”Kärnkompetenser för en värld i förändring”. Likväl är jag oroad över skillnaderna mellan kunskapsnivåerna och arbetsmarknadens krav i EU.

En tydlig satsning på yrkesutbildning och livslångt lärande kommer att ge ett stort bidrag till framgången för initiativet om ”nya kompetenser för nya arbetstillfällen” liksom till utvecklingen av nyckelkompetenser som sträcker sig över flera områden, exempelvis IT-kompetens, förmågan att lära, social, medborgerlig, idrottslig och konstnärlig kompetens, entreprenörskap samt kulturell medvetenhet.

För att de kommande generationerna ska kunna övervinna den nuvarande skillnaden mellan förvärvade kunskaper och marknadens behov anser jag att det är oumbärligt att förskoleutbildningen håller hög kvalitet och utgör ett instrument för tidigt förvärv av grundläggande kunskaper. Jag menar också att det är mycket viktigt att grund- och gymnasieutbildningen betonar utveckling av särskilda färdigheter såsom utländska språk och att den anpassas till behoven i de samhällen som skolorna ligger i. Det är också oumbärligt att den högre utbildningen samordnas med arbetsmarknadens och företagens behov samt samhällets behov i allmänhet.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om kärnkompetenser för en värld i förändring: genomförandet av arbetsprogrammet ”Utbildning 2010”. Trots att vissa förbättringar har gjorts har vi fortfarande långt ifrån uppnått utbildningsmålen i Lissabonstrategin. I betänkandet analyserar man vad som gick snett och föreslår utmaningar som alltjämt måste övervinnas, exempelvis ökad samverkan mellan lärande, yrkesutbildning och system för livslångt lärande.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Eftersom jag har arbetat för regeringen inom utbildningsområdet i mitt hemland anser jag att det är högst beklagligt att se att utbildning klassificeras felaktigt i nästan alla dithörande indikatorer. Jag är rädd för att dessa ofördelaktiga resultat i stor utsträckning är en produkt av att man inte verkar ta upp någon utbildningsideologi i kommissionens meddelande och i parlamentets resolution. I dessa texter kan man överhuvudtaget inte hitta orden ”förtjänst”, ”beslutsamhet”, ”ansträngning”, ”koncentration” och ”disciplin” och ”kunskapsöverföring” och ”memorering” ses som mycket mindre viktiga än frågan om ”begåvning” och ”åsikter” som grundas på ”grundläggande kompetenser”.

Regeringarna borde sluta oroa sig för statistiken och i stället ta itu med orsaken till problemet. De bör överge de metoder som bygger på tomt prat och som innebär att de personer som deltar i utbildningsprocessen fråntas sitt ansvar. De bör sluta att förvränga statistiken och i stället framför allt lyfta fram vetenskapligt innehåll och kognitiva processer, effektiv inlärning och effektivt lärande. De bör även koncentrera sig mindre på att avge gemensamma ställningstaganden som är lika tomma som välmenande. Med anledning av resolutionens generellt sett positiva innehåll kommer jag att rösta för den men inte utan att uppge mitt djupa missnöje med tolkningen av utbildningssystemets utformning.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Utbildningsfrågor är givetvis mycket viktiga med tanke på de eviga fördelarna med vetenskap och teknik och det ökade införlivandet av naturvetenskaplig och teknisk kunskap i produktionsprocesserna. Mot bakgrund av dessa premisser anser man i betänkandet att det är ”mycket viktigt att man utarbetar en politik som syftar till att höja utbildningskvaliteten”. Vi instämmer givetvis i det.

När man tar upp detta nämner man dock inte ens de statliga skolornas betydelse för att uppnå detta mål. Man tar inte heller upp konsekvenserna av bristen på investeringar i statliga skolor eller det faktum att många unga människor inte har tillgång till utbildning. I stället väljer man att felaktigt och tvetydigt förespråka en förstärkning av ”samarbetet mellan den offentliga och den privata sfären”. När det gäller högre utbildning innebär inte Bolognaprocessen någon lösning på de nödvändiga förbättringarna av utbildningssystemet, utan tvärtom har den i länder som Portugal lett till att situationen har förvärrats, inte minst när det gäller det statliga systemet.

Vi måste bestämt fördöma förespråkandet av ”flexibilitet”, som innebär att unga människor påtvingas osäkra, tillfälliga och underbetalda arbeten. Vi motsätter oss också volontärarbete som ett substitut till arbete eftersom det ökar utnyttjandet av unga människor som försöker komma in i arbetslivet.

  Emma McClarkin (ECR), skriftlig. – (EN) Jag och mina brittiska konservativa kolleger håller med om mycket i betänkandet. Vi stöder insatserna för att utveckla strategier för livslångt lärande, för att främja yrkesutbildning och fortbildning samt för att bättre integrera kärnkompetenser som främmande språk, matematik och vetenskapliga ämnen. Vi anser också att det viktigaste är att se till att arbetsmarknaderna är så flexibla att unga människor kan få anställning.

Vi kan dock inte stödja påståendet om att alla invandrarbarn ska få utbildning på sitt modersmål. Vi anser att detta är ogenomförbart, kostsamt och ineffektivt, framför allt i skolor med barn med många olika modersmål, och att det knappast bidrar till att främja invandrares integration i lokala gemenskaper. Dessutom är utbildningspolitiken – och bör förbli – de enskilda medlemsstaternas befogenhet. Därför röstade vi mot betänkandet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Efter Lissabonstrategin från 2000 har man genomfört ett antal initiativ som syftar till att uppnå det strategiska målet ”att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi” inom år 2010 som Europeiska rådet har fastställt. Det är mycket viktigt med insatser inom utbildning och de bör omfatta en förbättring av de europeiska utbildningssystemens kvalitet och effektivitet. Man bör satsa på att utbilda lärare och utbildare, ge alla tillträde till utbildningssystemet, göra inlärningsprocessen mer lockande, öppna utbildningssystemen för övriga världen och främja starkare kopplingar med arbetslivet. Det faktum att man har standardiserade målsättningarna i en ram för kärnkompetenser var ett viktigt steg mot att uppnå de mål som föreslagits för 2010, men som dock inte uppnåddes helt och hållet. Enligt den översyn och bedömning som hittills har gjorts är betänkandet mycket viktigt för utarbetandet av återhämtningsstrategier för att uppnå de mål som ursprungligen föreslogs för utbildningssektorn och för det nya förslaget för en strategisk ram för europeiskt samarbete inom området: Utbildning 2020.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Utbildning är viktig men en god utbildning är sedan en tid tillbaka inte längre någon verklig garanti för anställning och definitivt inte för ett bra jobb. I stället för att investera pengar i lämpliga utbildningssystem planerar man att skicka lågkvalificerad arbetskraft till EU genom att använda alla tänkbara typer av korta lösningar, och övergångsperioderna på arbetsmarknaden förkastas eftersom de inte anses vara nödvändiga. Utbildningsprogrammet är inte adekvat i förhållande till de grundläggande villkoren och därför röstade jag nej.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Erkännandet att utbildning är avgörande för ett kunskapsbaserat samhälle är inte längre en myt. Det utgör basen för vårt samhälle och grunderna för vår egen och kommande generationers framtid.

Utbildning (förskola, grund- och gymnasieskola och högre utbildning) och yrkesutbildning av god kvalitet är oumbärliga om vi ska kunna bemöta de utmaningar som Europa står inför, bland annat inom ramen för EU 2020-strategin. Jag stöder det meddelande där man nämner flera strategier som kan införas, såsom stöd till utveckling av lärarnas kompetens, uppdatering av bedömningsmetoder och införande av nya sätt att organisera undervisningen. Jag stöder betänkandet och jag gratulerar föredraganden till den lyhördhet hon har visat vid utarbetandet av det.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om kärnkompetenser för en värld i förändring: genomförande av arbetsprogrammet ”Utbildning 2010”. Texten utgör ett globalt förhållningssätt till uppdateringen och anpassningen av utbildningen till moderna krav. I den behandlas anledningarna till att målen i Bolognaprocessen om konvergens mellan medlemsstaternas högre utbildningar inte har uppnåtts, vikten av att anpassa utbildningssystemen för att förbereda de europeiska samhällena så att de kan ta sig ur den ekonomiska krisen och återuppta hållbar tillväxt och vikten av att integrera de nya teknikerna inom alla utbildningsnivåer, vilket är centralt för morgondagens utbildningssystem. Därför lade jag fram ändringsförslag som antogs av utskottet för kultur och utbildning.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är mycket glad över att vi i dag antog det betänkande som min katalanska kollega från S&D-gruppen, Maria Badia i Cutchet, var föredragande för, om det mycket viktiga ämnet att se utbildning som kärnkompetens för en värld i förändring.

  Marie-Thérèse Sanchez-Schmid (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet och vill återigen betona vikten av att alla européer förvärvar grundläggande kunskaper. Antalet unga som har bristande läskunnighet vid 15 års ålder ökar stadigt (21,3 procent år 2000 och 24,1 procent år 2006). Eftersom man i Europa betonar arbetstillfällen av hög kvalitet och en smart ekonomi kommer denna kunskapsklyfta att marginalisera en allt större del av befolkningen. Medlemsstaterna bör integrera prioriteringen att förvärva grundläggande kunskaper (läsa, skriva, matematik) i sina utbildningsprogram innan deras elever specialiserar sig. Dessutom är kunskaper i främmande språk mycket viktigt. Eftersom jag är engelsklärare är jag särskilt medveten om detta. Att många europeiska länder har hamnat på efterkälken i undervisningen i främmande språk begränsar många studenters möjligheter i en tid när arbetstillfällena blir alltmer internationella. Slutligen är anpassningen av utbildningssystemen till nya yrken i den gröna ekonomin eller den digitala ekonomin en stor utmaning för utbildningen i Europa. Därför är stöd till livslångt lärande nyckeln till en flexibel karriärväg som är anpassad till framtidens arbetstillfällen.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stödde betänkandet om arbetsprogrammet ”Utbildning 2020” med glädje och i förhoppning att programmets idéer kommer att genomföras snarast. Eftersom jag är universitetslärare och professor med mångårig erfarenhet uppmärksammar jag särskilt behovet av att skapa större rörlighet mellan institutioner för högre utbildning, näringslivet samt yrkesutbildning och fortbildning.

Modern högre utbildning bör ge studenterna en omfattande förberedelse för arbetslivet. Rätt kunskaper men också kompetenser som företagande, interkulturell förståelse, kritiskt tänkande och kreativitet blir i allt högre grad viktigare och spelar en avgörande roll jämte formell utbildning för att uppnå yrkesmässig framgång.

Ur denna synvinkel är utbildning därmed viktig. Det är också mycket viktigt att vidta effektiva åtgärder för att öka den kvinnliga representationen inom naturvetenskap och naturvetenskaplig forskning. När det gäller denna fråga har jag redan bett kommissionen att utfärda ett yttrande och att överväga möjligheten att inrätta särskilda program för att skapa lika möjligheter för kvinnor inom naturvetenskap.

Mot bakgrund av den oroväckande statistiken över européernas kvalifikationer – bland annat att 77 miljoner människor eller nästan en tredjedel av Europas befolkning i åldrarna 25–64 år inte har någon eller har låg formell utbildning – anser jag att betänkandet är oerhört viktigt för att främja vetenskap och höja de yrkesmässiga kvalifikationerna. Av denna anledning uppmanar jag medlemsstaterna och kommissionen att genomföra programmets idéer på ett effektivt sätt.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Utbildning fyller viktiga sociala funktioner, öppnar dörrar och erbjuder möjligheter till en bättre framtid. Därför måste vi göra vårt yttersta för att bidra till ungdomars utbildning genom EU-program och EU-stöd som kombineras med nationella åtgärder. I globaliseringens, den ökade konkurrensens och de snabba förändringarnas tid är det viktigt att delta i livslångt lärande.

Tack vare utbyten för studenter, såsom Erasmus, utvecklar våra ungdomar inte bara sin kunskap inom specifika ämnesområden utan de vidgar också sina vyer. Upplevelsen av nya kulturer och språk och internationella kontakter leder till att starkare band skapas inom Europa, vilket bidrar till att skapa den europeiska identiteten. EU strävar efter att vara ledande inom forskning och utveckling, innovation och nya tekniska lösningar, vilket möjliggör en bättre förvaltning av energiresurserna.

Vårt hopp står till de unga och därmed bör vi prioritera denna grupp. Unga människor som har avslutat sin universitetsutbildning har svårt att komma in på arbetsmarknaden eftersom många arbetsgivare mycket ofta efterfrågar arbetslivserfarenhet, vilket de unga inte har vid den tidpunkten i sina liv. Därför bör vi främja dialog mellan universitet och företag, anpassa kurserna till arbetsmarknadens behov och lyfta fram anställningar och praktiska erfarenheter som gör det enklare att hitta jobb.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Svångremmen som har dragits åt i hela Europa – som en smärtsam och sträng åtgärd – börjar få effekt. Uppoffringar och kompromisser har redan blivit vardag i många EU-sektorer men det är viktigt (framför allt under ekonomisk recession) att vi inte nonchalerar våra åtaganden inom ett så grundläggande politikområde som utbildning. Som historien visar är utbildning värd att kämpa för – oavsett om det är i de hemliga utbildningsinstitutionerna i det Europa som ockuperats av nazisterna eller i dissidenternas ”flygande universitet” under Stalintiden. Den globala ekonomiska krisen innebär att vi återigen tvingas anpassa oss. Yrkesutbildning och fortbildning måste anpassas till arbetsmarknadens behov. Läskunnigheten måste förbättras i Europa eftersom vi ligger långt efter Förenta staterna och Japan inom detta område. Vi måste överbrygga klyftan. Det är inte bara viktigt att höja nivån på läskunnighet, matematiska färdigheter och datakunskaper bland unga människor utan också bland arbetslösa vuxna som tillhör de lägre socioekonomiska klasserna. Livslångt lärande från vaggan till graven såväl som så kallade skolor för en andra chans för vuxna med begränsade möjligheter är inte bara viktigt för att stimulera ekonomin och arbetsmarknaden utan också för social integration och aktivt medborgarskap. Det är vår plikt att höja utbildningens kvalitet i Europa och att göra utbildning mer lockande. Det är en lång kamp men det är värt att kämpa för.

Betänkande: Lehne (A7-0135/2010)

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Förvaltningen och ledningen av kommersiella företag är ett område som – trots att det oupphörligen har reglerats – ger upphov till nya farhågor, framför allt under den aktuella krisen. Att göra ledningen ansvarig, och jag syftar inte bara på cheferna, är absolut nödvändigt för att vi ska kunna minska systemiska kriser. När det gäller företag som är verksamma i strategiska sektorer, antingen med stor omsättning eller med en avsevärd marknadsandel, får de ekonomiska problem som dessa företag kan drabbas av inte bara konsekvenser för aktieägarna utan även för fordringsägare, arbetsgivare, konsumenter och industrin eller staten i fråga.

I denna situation bidrar det ändringsförslag som jag föreslog om att göra medlemmarna i företagsledningen ansvariga genom att införa ett krav på att en del av dem bör vara professionella, till att minska systemiska kriser. I nuläget räcker det nämligen inte att vara företrädare för aktieägaren så länge som, vilket jag just visat, fördelen i form av ekonomisk hälsa och stabilitet i vissa företag överskrider de strikta investeringsfördelarna för aktieägaren. Aktieägarna är ofta passiva om deras andel är liten och för att uppmuntra dem att engagera sig i företagen bör elektronisk omröstning tillämpas.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Styrningen av företag och deras etik är en kritisk fråga, framför allt eftersom många aktieägare i dag förlorar på sina investeringar i och med att vissa av dessa principer kränks. Bra chefer som är ansvarsfulla och som styrs av etiska principer är oumbärligt för ett balanserat beslutsfattande som leder till att företag blir konkurrenskraftiga. När vi talar om att reglera vissa etiska förfaranden får vi inte glömma principen om personlig frihet och att det bör finnas en gräns för hur mycket vissa förfaranden ska regleras.

Jag anser också att det är mycket viktigt att aktieägarna är mer involverade i och tar ett större ansvar för att se till att bra chefer belönas av marknaden och att oetiska chefer bestraffas så att de inte skadar aktieägarnas rätt eller påverkar hela marknaden negativt.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den aktuella finanskrisen förstärkte vårt behov av att på ett mer ansvarsfullt sätt undersöka företagsledningar ur ett etiskt perspektiv. Lönestruktur och förvaltning av lönerna på högre förvaltnings- och ledningsnivå i börsnoterade företag bör styras av etiska principer så att situationer som de som vi nyligen har upplevt inte uppstår igen, med andra ord att företag delar ut bonusar till ledningen och direkt efter går i konkurs eller hamnar i allvarliga svårigheter. EU bör ha en produktiv, samhällelig och miljömässig modell som är långsiktig och tillvaratar allas intressen: företag, aktieägare och anställda. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder Klaus-Heiner Lehnes betänkande. Den aktuella finanskrisen har tydliggjort behovet av att undersöka ersättningspolicyn till ledningspersonal. Jag instämmer med föredraganden när han föreslår bindande föreskrifter, som syftar till att förhindra att den rörliga ersättningsdelen (bonusar, aktier etc.) driver fram en investeringspolicy med ett för högt risktagande och utan koppling till återverkningarna på realekonomin.

Det finns därmed ett behov av lagstiftningsåtgärder som gör det möjligt att lösa problemet med olika nationella ersättningsregler för företag, framför allt vid gränsöverskridande fusioner. Vi bör – framför allt för finanssektorn – betona etiska frågor, inte bara ur moralisk synvinkel utan framför allt ur social synvinkel. För att uppnå detta måste vi införa enhetliga och övergripande riktlinjer.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstade för initiativbetänkandet om etiska frågor i samband med företagens förvaltning framför allt därför att jag stöder Europaparlamentets krav på främjande av fler kvinnor i ledande ställning och dess begäran att Europeiska kommissionen ska lägga fram ett förslag om införande av ett system för tillsättning av befattningar inom beslutsfattande företagsorgan samt andra organ och tjänster. Samtidigt beklagar jag dock att mitt ändringsförslag, som skulle ha gjort detta till en skyldighet, inte togs med i den slutliga resolutionen.

Jag ville att Europaparlamentet skulle lägga fram mer långtgående krav. När det gäller lönepolitik vill jag framhålla de stora skillnader som råder i praktiken och att de principer som är fastställda i EU:s direktiv om lika lön och lika behandling av kvinnor och män måste följas och främjas. Jag förordar att dessa grundprinciper blir obligatoriska i varje medlemsstat och att ett system införs för att beivra överträdelser.

Betänkande: Papanikolaou (A7-0113/2010)

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stödde Georgios Papanikolaous betänkande eftersom jag är medveten om att den ekonomiska och finansiella krisens följder redan har nått ut till och påverkat samhällsstrukturen, särskilt bland de unga européerna, som drabbats av alarmerande höga arbetslöshetsnivåer.

Jag anser därför att EU-institutionerna är skyldiga att fastställa en genomtänkt strategi för att få mesta möjliga nytta av de befintliga utbildnings- och rörlighetsprogrammen (t.ex. Comenius, Erasmus och Leonardo da Vinci). Samtidigt bör man öka samordningen mellan tillgången på utbildning och kompetens och behoven och efterfrågan på arbetsmarknaden så att den nödvändiga övergången mellan yrkesutbildning och praktik kan ske enklare och säkrare.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag instämmer med innehållet i resolutionen eftersom vi som utformar dagens politik har ett stort ansvar gentemot unga människor och framtida generationer. Europeiska unionen förfogar över betydande medel för ungdomspolitiken men dessa medel måste utnyttjas till fullo, göras kända och integreras. Jag är oroad över att så många ungdomar är arbetslösa, undersysselsatta eller inte har någon anställningstrygghet, särskilt under den rådande ekonomiska krisen. Det är mycket viktigt att se till att det finns ett ungdomsperspektiv i Lissabonstrategin efter 2010 och i EU 2020-strategin. Jag stöder även förslaget att utveckla lämpliga åtgärder inriktade på ungdomar i återhämtningsplanerna inom ramen för de ekonomiska och finansiella krisplanerna.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Betänkandet, som jag röstade för, innehåller intressanta överväganden och förslag om att utveckla en konstruktiv politik för att ge ungdomar i dagens samhälle en känsla av ansvar.

Ungdomar möter många problem i dag när de ska ta sig in på arbetsmarknaden och i samhället. Jag instämmer med grundtanken i betänkandet: Parlamentets demokratiska rötter gör det till ett användbart instrument för genomförandet av EU:s ungdomsstrategier. Parlamentarikerna kan lyssna på vad ungdomarna i medlemsstaterna vill och se till att deras krav uppmärksammas inom EU.

Precis som andra har gjort i tidigare anföranden upprepar jag att det är viktigt att se till att utbildningsvägarna avspeglar det lokala näringslivets mönster: först då kan vi verkligen hjälpa dagens och morgondagens ungdomar att enklare komma ut på arbetsmarknaden och med större tillfredsställelse. I dag är arbete fortfarande huvudproblemet för miljontals ungdomar i Europa, särskilt under den rådande ekonomiska krisen som har fått ungdomsarbetslösheten att stiga till över 20 procent.

Jag instämmer också helt i att man i betänkandet betonar den sociala och mänskliga vikten av att ungdomar deltar i ideellt arbete, vilket också bidrar till deras personliga och kollektiva utveckling.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom utarbetandet och genomförandet av en EU-strategi för ungdomar är mycket viktigt, särskilt under den rådande ekonomiska och finansiella krisen som har minskat sysselsättningen bland ungdomar och som fortfarande hotar deras framtida välstånd. Eftersom ungdomarna är Europas framtid är det vår skyldighet att hjälpa dem genom att tillämpa en väl förberedd strategi för ungdomar. Medlemsstaterna bör framför allt skydda alla barns och ungdomars rätt att få statlig utbildning och ge alla samma möjligheter till utbildning, oberoende av deras sociala bakgrund och ekonomiska situation. Jag vill framhålla att det är nödvändigt att vidta åtgärder så snart som möjligt för att minska antalet elever som lämnar skolan utan kvalifikationer, vilket också föreskrivs i den nya EU 2020-strategin. Det är genom att skapa mer flexibla utbildningsvillkor för alla ungdomar och garantera alla rätten att studera och lära sig som vi kan ge ungdomarna möjlighet att få fotfäste på arbetsmarknaden. Jag vill också framhålla att det är nödvändigt att utarbeta särskilda riktlinjer för genomförandet av sysselsättningspolitiken och för bekämpandet av ungdomsarbetslösheten. Det är mycket viktigt att stimulera ungt företagande och ge ungdomarna mer flexibla villkor för att utnyttja mikrokrediter och instrument för mikrofinansiering.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Den finansiella krisen har haft allvarliga konsekvenser för ungdomarnas liv. Jag välkomnar därför den förnyade ungdomsstrategin, som innebär att framtida generationers välbefinnande kommer upp på den politiska dagordningen. Eftersom kunskapstriangeln är ett viktigt element för tillväxt och nya arbetstillfällen vill jag framhålla vikten av att skapa fler möjligheter för ungdomar inom utbildning och sysselsättning genom ökad interaktion mellan utbildning, forskning och innovation. Ledamöterna av Europaparlamentet spelar en viktig roll i främjandet av den europeiska ungdomspolitiken i medlemsstaterna. Jag vill framhålla problemet med ungdomar som lämnar skolan i förtid och behovet av att se till att en högre andel av ungdomarna slutför den obligatoriska utbildningen.

Europaparlamentet spelar också en viktig roll i utformningen, genomförandet och utvärderingen av ungdomsstrategin. Det är viktigt att EU:s program och fonder avspeglar EU:s ambitioner när det gäller ungdomarna och att EU:s politik, program och åtgärder samordnas i en EU-strategi för ungdomarna.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) EU:s strategi för ungdomar är till sin natur är ett vittomfattande och allomfattande dokument. Jag röstade för därför att det är viktigt att återigen visa att utbildningen måste stå i centrum för ambitionerna och politiken i varje ny strategi. Tidigare skulle man i en sådan utbildningspolitik med rätta lagt betoningen på att alla studerande i EU måste slutföra utbildning på primär och sekundär nivå. Tack och lov har vi nu kommit till den punkt där vi har rätt att vända vår uppmärksamhet mot mer ambitiösa mål. Under de senaste två decennierna har många initiativ tagits för att försöka få ungdomar från de demografiska grupper som traditionellt är obenägna att söka sig till universiteten att gå vidare till institutioner för högre utbildning. En del av dessa initiativ har varit mer framgångsrika än andra, men generellt sett är det fortfarande samma socialgrupper som står för den överväldigande majoriteten av studerande på högre nivå. Detta kan inte få fortsätta. Om vi verkligen ska råda bot på den fattigdom som finns kvar men som ofta passerar obemärkt i EU, måste vi uppnå ett effektivt system för att få de obenägna delarna av samhället att verkligen bli representerade inom den högre utbildningen.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder Georgios Papanikolaous betänkande ”En EU-strategi för ungdomar – Satsa på ungdomars egna möjligheter”. Jag instämmer i hans uppmaning till medlemsstaterna att till fullo genomföra Lissabonfördragets bestämmelser på det ungdomspolitiska området, till exempel i fråga om att uppmuntra ungdomars deltagande i det demokratiska livet, särskilt uppmärksamma unga idrottare och rättsligt stärka stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Jag vill framhålla den viktiga roll som programmen Comenius, Erasmus och Leonardo da Vinci har i utvecklingen av EU:s politik för utbildning och yrkesutbildning. Jag uppmanar kommissionen att prioritera instrument som förbättrar ungdomarnas kvalifikationer och ökar deras möjlighet att få arbete och särskilt att utveckla programmet Erasmus First Job. Jag instämmer i vi måste bekämpa droger, alkohol och tobak och andra former av missbruk, däribland spel.

Jag vill framhålla betydelsen av att informera ungdomar om sexutbildningsfrågor för att skydda deras hälsa. Jag vill framhålla vikten av ideella verksamheter, så som den portugisiska socialdemokratins ungdomsrörelse (JSD) alltid har förespråkat, för att ge ungdomar ett centralt ansvar i utformningen och genomförandet av ungdomspolitiken på europeisk, nationell och regional nivå.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Att investera i ungdomspolitiken är viktigt för de framtida europeiska samhällena, särskilt i en tid då antalet ungdomar i befolkningen i stort fortsätter att minska. Jag välkomnar därför att EU:s strategi för ungdomar antagits. I den samlades för första gången information in om ungdomarnas situation i Europa. Jag välkomnar också de tre prioriteringar för ungdomspolitiken som kommissionen fastställt.

Att skapa fler möjligheter för ungdomar inom utbildning och arbetsliv, förbättra alla ungdomars tillträde till och fulla deltagande i samhället, samt främja social delaktighet och solidaritet mellan samhället och ungdomarna är viktiga mål för en effektiv europeisk ungdomspolitik som kan bidra till att utveckla en europeisk mentalitet. Trots detta visar existensen av olika definitioner av begreppet ungdom i medlemsstaterna samt att ungdomspolitiken omfattas av subsidiaritetsprincipen de problem som är förknippande med att genomföra ungdomspolitikens instrument på ett effektivt sätt. Det krävs en stark vilja och ett stort engagemang från medlemsstaternas regeringar om den nya europeiska samarbetspolitiken för ungdomar ska ge konkreta resultat och den öppna samordningsmetoden behöver skyndsamt förstärkas.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet ”En EU-strategi för ungdomar – Satsa på ungdomars egna möjligheter”. Den finansiella krisen stoppar åtminstone på kort sikt möjligheterna att starta yrkeslivet för miljontals ungdomar i hela EU, främst på grund av de ökade svårigheterna att komma in på arbetsmarknaden. Vi måste snarast möjligt se till att utbildningsåtgärderna leder till färdigheter som stämmer bättre överens med arbetsmarknadens behov för att därigenom främja ungdomarnas självständighet och ekonomiska oberoende. Annars finns det risk för att vi förslösar ungdomarnas talanger.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I en tid då Europa kämpar med den största och värsta ekonomiska och finansiella krisen under de senaste decennierna är det viktigt att den EU-strategi för ungdomar som vi nu diskuterar inriktas på de problem som krisen har orsakat och som särskilt drabbar ungdomarna. Av dessa problem vill vi framhålla den höga ungdomsarbetslösheten, svårigheterna att komma ut på arbetsmarknaden, låga löner, brister i den formella utbildningen vid skolor och universitet i förhållande till arbetslivets krav samt svårigheterna att förena starten i arbetslivet, som alltid är svår, med familjelivet.

De är angelägna frågor som måste finnas med i en EU-strategi för ungdomar. Politiska åtgärder och strategier som gör det möjligt för européerna att anpassa sig bättre och snabbare till utmaningarna under det tjugoförsta århundradet – särskilt under en krissituation – måste också eftersträvas. Jag vill särskilt framhålla vikten av åtgärder som ger utbildningen större vikt, som syftar till förvärvandet av nya färdigheter och som stimulerar kreativitet och företagaranda. Slutligen anser jag att det är nödvändigt att förstärka samordningen mellan olika aktörer som medverkar i genomförandet av strategin för ungdomar om vi ska lyckas uppnå de föreslagna målen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) En satsning på ungdomarna bör ske via ett bra utbildningssystem, som ger absolut prioritet åt problemen med ungdomar som lämnar skolan i förtid och inte är läskunniga och som stöder lika tillgång för alla ungdomar till utbildning och yrkesutbildning av hög kvalitet på alla nivåer. Vi förespråkar också främjandet av möjligheter till livslångt lärande. Eftersom arbetslösheten är hög bland europeiska ungdomar och eftersom ungdomar med låga kvalifikationer löper större risk att bli arbetslösa är det viktigt att se till att de får bästa möjliga utbildning som garanterar att de snabbt kommer ut på arbetsmarknaden och blir kvar där på lång sikt. Det första arbetet är mycket viktigt. Därför föreslog vi programmet Erasmus First Job, vilket har godkänts. Vi väntar nu på att kommissionen ska följa upp förslaget. EU bör informera bättre om de instrument som redan står till förfogande samt utveckla och förbättra dem. Ungdomar måste uppmanas att delta mer, inte mindre i byggandet av återvinningssamhället och dess mål att bekämpa klimatförändringarna, vilket de för övrigt redan frikostigt har bidragit till.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi anser att man i betänkandet har rätt perspektiv på hur ungdomars problem bör behandlas som något som skär över flera samhällssektorer. Därigenom fastställer man i betänkandet flera områden: däribland utbildning och yrkesutbildning, sysselsättning, hälsa, välbefinnande och miljö samt kultur. Problemen är bland annat att ungdomar lämnar skolan i förtid, otrygga och osäkra arbetstillfällen, obetalda praktikplatser, kompetensflykt, miljöförstöring, drogberoende samt socialt utanförskap.

Föredraganden lägger visserligen fram en del förslag till hur dessa problem ska lösas som vi tycker verkar rimliga och som förtjänar vårt stöd, men det finns andra förslag som är uppenbart bristfälliga. En del är oklara och andra är till och med motsägelsefulla. Vi kan till exempel inte acceptera att man inom en EU 2020-strategi som är ”mer inriktad på ungdomar” kan anse att otrygga eller oregelbundna arbetstillfällen är strategiska lösningar för ungdomar. Båda dessa begrepp finns med i den ovannämnda strategin, där man också förespråkar konkurrenskraft som en möjlig väg ut ur krisen.

Här krävs det precis som på andra områden en harmonisering som uppnås via sociala framsteg inte genom att alla slutligen får samma låga levnadsstandard. Vissa länder – bland annat Portugal – har tagit in en lång rad rättigheter för ungdomar i sina författningar. Det är viktigt att dessa förverkligas och inte begränsas.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig.– (IT) Arbetslöshet, tillfälliga arbeten, praktik. Vilka är framtidsutsikterna för den yngre generationen? Vilka är livsförväntningarna? Hur känner de sig när de tvingas att stanna kvar hemma och bli försörjda av sina föräldrar och inte ens kan tänka tanken att bilda familj? Tillfälliga och ofta underbetalda arbeten, att utföra arbeten som ligger långt under deras utbildningsnivå. Inga utsikter om en pension. Vad bär framtiden i sitt sköte för dem?

Fru talman, mina damer och herrar! Det är ungdomarna som drabbats värst av krisen.

De är desillusionerade och oroade över risken att de kommer att bli utestängda från arbetsmarknaden. Det är inte någon mening med att gömma sig bakom goda avsikter och löften. Ungdomar frågar efter fakta. Och det är vår plikt att ge dem ordentliga svar.

Vi måste investera, vi måste ge visshet, erbjuda möjligheter. Arbetsvärlden förändras och vi måste skapa förutsättningar för ungdomarna att först och främst anpassa sig till dessa förändringar, få ut mesta möjliga av den nya tekniken och följa utbildningsvägar som är avpassade till de nya behoven.

Vi måste fördubbla vårt arbete. Vi måste sätta ungdomarna i centrum för vår EU-politik. Om det inte finns någon framtid för ungdomar, finns det inte någon framtid för samhället heller.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet om den nya ungdomsstrategin eftersom jag anser att dagens ungdom är Europas framtid. Vi behöver vidta åtgärder nu för att se till att ungdomar får den bästa förberedelsen för sitt framtida liv och är väl rustade att möta utmaningarna.

Jag uppmanar medlemsstaterna att ta den nya ungdomsstrategin på allvar och med kraft arbeta för att genomföra de föreslagna åtgärderna. Ungdomsstrategin måste främja varje ung europés personliga och yrkesmässiga utbildning i Europa genom att ge dem möjlighet att studera hemma och utomlands, via formellt och informellt lärande. Strategin bör också ge ungdomarna egna möjligheter och öka deras deltagande i samhället.

Ingen politik kan fungera som den bör utan ett tvärsektoriellt genomförande. Alla berörda aktörer i alla sektorer måste arbeta tillsammans för att göra strategin till en framgång. Även om ungdomspolitiken i Europa genomförs på nationell nivå behöver vi lära oss av varandra och föregå med gott exempel. Att offentliggöra nationella rapporter är ett viktigt steg mot att närma oss de unga medborgarna, men också för att lära oss från varandras bästa metoder och från olika utmaningar.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) Den globala ekonomiska krisen är bara en av de faktorer som bidrar till att förändra de europeiska ungdomarnas beteende och livsvillkor. Detta måste vara en väckarklocka för både medlemsstaterna och Europeiska unionen som helhet.

Under en tid har vi nu sett befolkningen i Europa minska, vilket har fått dramatiska konsekvenser för våra ekonomier och våra sociala välfärdssystem. Det är oroande att ungdomarna gifter sig allt senare och får ännu färre barn vid allt högre ålder. Samtidigt får de inte de rätta förutsättningarna för att utveckla sina färdigheter och aktivt delta i samhället.

Utbildning, arbete, social delaktighet och hälsa är de viktigaste problemen för den unga generationen men de innebär också utmaningar för medlemsstaterna. Det är just därför som jag röstade för Georgios Papanikolaous förslag till betänkande. Jag är övertygad om att de förslag till ändringar som vi har lagt fram kommer att ge ett betydande bidrag till uppgiften att utforma ungdomspolitiken genom att ge ungdomarna möjlighet att fatta självständiga beslut och stödja deras egna initiativ, genom att säkra lika tillgång till utbildning för missgynnade ungdomar och se till att de senare kommer ut på arbetsmarknaden.

Jag anser att partnerskapet med massmedia för att uppmärksamma de europeiska programmen och projekten för ungdomar är en viktig faktor som kan hjälpa oss att uppnå våra mål.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU:s ungdomsstrategi har blivit viktigare och måste nu behandlas som en av unionens främsta politiska prioriteringar eftersom ungdomarna utgör 20 procent av hela befolkningen. Målen är klart och tydligt definierade och gäller så viktiga områden som skapandet av fler arbetstillfällen och främjandet av att ungdomar mer aktivt tar del i samhället. Under den rådande ekonomiska och finansiella krisen och på grund av problemet med en åldrande befolkning är ungdomarna en av de mest sårbara grupperna. Jag förespråkar därför ett ännu större engagemang för ungdomspolitiken på EU-nivå. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Ungdomarna är särskilt hårt drabbade av den pågående krisen. När ungdomsarbetslösheten stiger är det viktigt att förbättra utbildningsmöjligheterna. Medan vi på EU-nivå fortfarande talar om främjande gör medlemsstaterna redan nedskärningar i sin finansiering av universiteten.

Om vi verkligen vill hjälpa ungdomen måste vi tygla företeelsen ”eviga praktikanter”. Dessa åtgärder är i bästa fall en god avsikt men med hänsyn till villkoren under kristider räcker de knappast till för att uppnå något. Jag avstod därför från att rösta.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för dokumentet eftersom jag själv tillhör den unga generation som utgör EU:s framtid och jag är oroad över vilken sorts framtid som väntar mig och andra i min generation. För närvarande är arbetslösheten ett av huvudproblemen för ungdomarna i mitt hemland Litauen och i andra EU-länder. Vi har redan börjat tala om dagens ungdomar som den förlorade generationen under den här epoken. Ett annat problem är att utbildningssystemet inte är anpassat till arbetsmarknadens behov. Även om vi stöder kommissionens meddelande om en EU-strategi för ungdomar är jag rädd för att även denna strategi inte kommer att bli något annat än ett papper med en rad tjusiga uttalanden, precis som andra strategier som vi har antagit. Vi i Europaparlamentet, övriga EU-institutioner och medlemsstaterna måste inse att om vi inte bryr oss om dagens ungdomar kan det hända att ingen av våra övriga strategier, inklusive EU 2020, någonsin kommer att genomföras eftersom det inte finns några kvar som kan genomföra dem. Därför uppmanar jag kommissionen, de övriga behöriga institutionerna och medlemsstaterna att vidta särskilda åtgärder så snart som möjligt så att strategin blir verklighet.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Jag röstade för Europaparlamentets resolution A7-0113/2010 om betänkandet ”En EU-strategi för ungdomar – Satsa på ungdomars egna möjligheter” (2009/2159(INI)) därför att det är oerhört viktigt att utforma en strategi för dagens ungdomar. Den unga delen av det europeiska samhället står inför en rad utmaningar som måste tacklas inom den närmaste framtiden. Den ekonomiska krisen och det åldrande samhället är utan tvekan viktiga och överhängande frågor och de berör främst dem som ska utgöra framtiden. Det som vi borde göra och i själva verket måste göra är att skapa lika möjligheter och lika tillgång för alla dem som inom ett par år ska börja sitt vuxenliv och också för dem som gör det i dag. Tyvärr finns det många unga och begåvade människor som av olika skäl lämnas på efterkälken. Vi bör ge dem en andra chans. Åtgärder som ekonomiskt stöd för personer som är klara med sin universitetsutbildning är viktigt för en friktionsfri övergång till arbetsmarknaden. Tyvärr är arbetslösheten bland ungdomar hög och ojämlikheten på arbetsmarknaden består. Det finns fler problem än dem som jag har nämnt. Jag håller därför helt med föredraganden om att detta ”betänkande är ännu ett steg i en kontinuerlig insats. En insats som är vår skyldighet – en oupphörlig skyldighet mot framtida generationer. Det är detta som förväntas av oss i dag och det är detta som vi ska göra.”

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag instämmer med den ståndpunkt som Georgios Papanikolaou framfört. Skapandet av en ny EU-strategi för ungdomarna är oerhört viktigt. Huvudsyftet med den nya strategin för ungdomarna bör vara att använda befintliga instrument mer effektivt och att främja kunskap. Det är möjligt att göra framsteg genom att uppmana regeringarna att samarbeta mer om frågan, oberoende av skillnaderna i den nuvarande nationella ungdomspolitiken.

Det är en viktig faktor när det gäller att erbjuda framtida generationer av europeiska medborgare en lovande framtid. Den ekonomiska krisen har djupgående effekter för ungdomarna och utgör ett hot mot deras framtida välstånd. Den åldrande befolkningen kommer också att ha en stor inverkan på deras framtid. Med hänsyn till de många påtryckningar som ungdomar utsätts för och vår därav följande plikt att stödja dem genom en effektiv ungdomsstrategi, det faktum att ungdomspolitiken omfattas av subsidiaritetsprincipen och att medlemsstaternas samarbete på området är frivilligt är det viktigt att den nya strategin råder bot på de svaga punkterna i den tidigare strategin och ger konkreta resultat.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D), skriftlig. – (EN) Att utbilda ungdomar är en viktig uppgift. Om misstag begås och inte korrigeras i tid tenderar de att få generationskonsekvenser och leda till upprepningar och således medföra ytterligare försämringar. Problemet med våra strategier är att när de en gång har utarbetats blir vi absorberade av att genomföra dem och försummar att regelbundet se över och anpassa strategierna.

Den aktuella strategin för ungdomar, som till större delen utarbetades före den aktuella krisen, står redan inför en rad utmaningar: hur ska ungdomarna skyddas mot den negativa psykologiska effekten av den rådande krisen, hur ska vi förbereda dem för morgondagens värld, inte för dagens, hur ska vi säkra lika möjligheter till utbildning oavsett inkomst, hur ska vi skilja mellan rörlighet och kompetensflykt och hur ska vi balansera de virtuella kontakterna via nätet mot kontakter i verkligheten och gruppanda genom gemensam handling.

Det här är strategiska utmaningar som behöver strategisk uppmärksamhet av beslutsfattarna i alla EU-länder.

  Marie-Thérèse Sanchez-Schmid (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet eftersom dess mål är att främja ett aktivt medborgarskap, social integration och solidaritet för alla ungdomar. När det gäller ungdomspolitiken, där subsidiaritet är regeln, måste vi främja att medlemsstaterna fastställer gemensamma mål och dagordningar och förbättrar sitt samarbete och utbyte av goda metoder. Det är en brådskande fråga eftersom vi vet att var fjärde 15-åring i Europa inte kan läsa ordentligt. Medan vi diskuterar 2011 års budget är jag oroad över gapet mellan ambitionerna i betänkandet som vi just har röstat om och minskningen av budgeten för Aktiv ungdom med 3,4 procent. Varför skära ned ett program som just har till syfte att utveckla en känsla av medborgarskap, solidaritet och tolerans bland unga européer. Jag hoppas därför att EU 2020-strategin, som bygger på en smart och hållbar ekonomi för alla, kommer att leda till ambitiösa ekonomiska åtaganden för utbildning och yrkesutbildning för de unga, eftersom under denna tid av systemkris är EU:s överlevnad på medellång sikt beroende av ungdomar som är utbildade och som engagerats för det europeiska projektet.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag är övertygat för EU:s strategi för ungdomar och är säker på att den kommer att bli framgångsrik. Det är ett av huvudområdena för arbetet i utskottet för kultur och utbildning, där jag sitter. Det är viktigt att förbättra ungdomarnas situation och deras möjligheter till utbildning och yrkesutbildning. Tre frågor är viktiga i detta avseende.

1. Ungdomar i EU, och även i Polen, har god nytta av EU-programmen, t.ex. Comenius, Erasmus och Leonardo da Vinci. Därför är det mycket viktigt att öka finansieringen av dessa program och erkänna dem som grund för utvecklingen av en flerårig EU-strategi för ungdomar. I framtiden bör dessa program få större ekonomiskt stöd. Att investera i utbildning av ungdomen är bästa tänkbara sätt att använda EU:s budget. Jag vädjar också om att programmet Erasmus Mundus ska förbättras och genomföras till fullo.

2. Som socialdemokrat framhåller jag också att det är nödvändigt att ge ungdomarna tillgång till utbildning på lika villkor. Det är viktigt att ge ekonomiskt stöd till dem som annars inte har råd att genomföra högre utbildning. Det är också viktigt att hjälpa ungdomarna för att underlätta deras inträde på arbetsmarknaden.

3. Med hänsyn till Lissabonfördragets ikraftträdande vill jag framhålla medlemsstaternas skyldigheter i fråga om genomförandet av strategin, vilket inbegriper att främja ungdomars deltagande i det demokratiska livet, särskilt uppmärksamma unga idrottare och rättsligt stärka stadgan om de grundläggande rättigheterna.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Det betänkande som i dag har antagits av Europaparlamentet är en grundlig analys av den mångfacetterade ungdomsfrågan – en fråga som ibland förefaller vara för lite diskuterad eller undanskuffad i bakgrunden. Dagens ungdomar kommer att skapa framtidens Europa, och därför måste vi se till att de utvecklas som sig bör och vi måste hjälpa dem att på bästa sätt utnyttja det som EU erbjuder. Ungdomar är ett särskilt slags mervärde – de är en frisk vind som tillför innovation, och de kan förverkliga EU:s samhällsvision, som bygger på tolerans, mångfald och jämlikhet. Ungdomsfrågan blir än viktigare i det nuvarande läget – med ekonomisk kris och demografiska faktorer i Europa.

Ungdomar är mer sårbara för de negativa effekter som den rådande ekonomiska krisen har medfört. Arbetslösheten inom denna grupp är dubbelt så hög som genomsnittet och den ekonomiska situation som ungdomar möter tvingar dem att ge upp sin utbildning, vilket ofta kan leda till fattigdom och utslagning.

I ett läge med en åldrande befolkning är det nödvändigt att hitta medel att främja att ungdomar bildar familj. De skjuter ofta upp detta beslut på grund av sin dåliga ekonomiska situation, problemen med att hitta arbete eller behovet av att kunna kombinera arbete med familjeliv. När det gäller frågor om organisation och strukturerna för samarbetet på ungdomsområdet bör vi vara tydligare och mer konkreta. Ungdomsfrågan är komplex och kräver medverkan från många politikområden.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE), skriftlig. – (PL) Den resolution som antogs i dag om kommissionens meddelande ”En EU-strategi för ungdomar” leder oss i rätt riktning enligt en integrerad syn på de ungas problem och behov. Vi förväntar oss att ungdomarna och de framtida generationerna beaktas i de politiska strategier som utformas på alla politiska nivåer och att de kommer att ge en ändamålsenlig och effektiv lösning på de mest överhängande frågorna. Den fortsatt höga arbetslösheten i denna samhällsgrupp visar att det råder brist på strukturella lösningar av problemen, t.ex. att utbildningssystemen utbildar ungdomar utan hänsyn till arbetsmarknadens behov.

Vi behöver främja att ungdomar deltar i det civila samhället, blir politiskt aktiva och stimulera dem till eget företagande. Vi måste skapa förutsättningar för dem att vara kreativa på kulturområdet och väcka deras intresse för kultur, vetenskap och nya tekniker. Men vi bör också se till att ungdomarna skyddas mot diskriminering och genomföra kampanjer för att främja miljövänliga idéer, samtidigt som vi inte får glömma att bekämpa drogmissbruk och andra former av beroenden som ungdomar är särskilt sårbara för. Det är därför som vi i dag var mycket glada över att stödja den resolution som utarbetats av Georgios Papanikolaou.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) De 96 miljoner unga européer som är i åldern mellan 15 och 29 år utgör ungefär 20 procent av EU:s befolkning. På grund av den ekonomiska krisen nådde ungdomsarbetslösheten 20 –procent i början av året, samtidigt som andelen ungdomar som lämnar skolan i förtid uppgick till 17 procent. Det är framför allt ungdomar på landsbygden som är drabbade. Dessutom erbjuds ungdomar allt oftare tillfälliga anställningar, vilket minskar deras möjligheter att uppnå ekonomisk stabilitet och kunna köpa sig själva någonstans att bo. Ungdomarna är vår framtid och vi bör engagera dem mer i beslutsprocessen på EU-nivå. Det är också de som tillsammans med oss ska planera, genomföra och bidra till det samhälle som vi lever i. Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att snarast anta en särskild strategi och åtgärder för att hjälpa unga människor att bli mer engagerade i samhället. Dessa åtgärder bör ha följande mål: att ge en icke-diskriminerande tillgång till utbildning som gör det möjligt för ungdomar att förvärva de färdigheter de behöver för att hitta ett arbete som ger dem ett anständigt liv, att erbjuda tillgång till barnomsorg för att underlätta balansen mellan arbetsliv och privatliv, att ge stöd för att göra det lättare för ungdomar att komma ut på arbetsmarknaden samt att tillhandahålla subventionerade bostäder för ungdomar.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Den globala ekonomiska krisen kom som en smärtsam chock för oss alla. Det sorgligaste var att de hårdast drabbade var de som vår framtid är beroende av. Det finansiella kaoset under de senaste åren har gjort de flesta ungdomar arbetslösa eller undersysselsatta. Enligt detta betänkande har arbetslöshetsnivån bland ungdomar i de flesta EU-medlemsstater nästan fördubblats jämfört med i hela den arbetande befolkningen. Nu har vi chansen att omvandla krisen till en möjlighet. Det är vi skyldiga den framtida generationen européer.

Det som är viktigt för mitt land Litauen, och för de flesta av våra grannländer, är att stoppa den allt större flykten av kvalificerade arbetstagare. Så som namnet på betänkandet antyder kan vi uppnå detta genom att investera och ge möjligheter. Utbildning och sysselsättning är de viktigaste områdena från investeringssynpunkt. Vi behöver underlätta en mjukare övergång mellan utbildning och arbetsmarknad. Effekten av denna viktiga investering kommer dock att bli begränsad om vi inte ger våra ungdomar möjligheter. Vi måste främja att våra ungdomar blir mer aktiva medborgare både socialt och politiskt. Valdeltagandet bland ungdomar är mycket lågt i Östeuropa. Därför måste vi blåsa nytt liv i deras intresse för den politiska processen.

Civilsamhället och de icke-statliga organisationerna kan främja EU:s intressen. Ett exempel är projektet My vote som med hjälp av nya Internettekniker bidrog till att öka det politiska intresset bland ungdomar. Dessutom måste vi inleda en konstruktiv dialog, fri från byråkratisk och teknisk jargong, med ungdomar och ungdomsorganisationer i Europa.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stödde betänkandet om en europeisk ungdomsstrategi eftersom jag tror att den kommer att vara viktig för att få ungdomar i full sysselsättning under de kommande åren. Med 5,5 miljoner européer under 25 år arbetslösa behövs det uppenbart en effektiv strategi för att bekämpa problemet.

Problemet med ungdomsarbetslösheten beror inte bara på den ekonomiska krisen. Arbetsgivarna söker personer med yrkeserfarenhet. Jag instämmer med förslaget att högre utbildning mer effektivt bör kopplas till arbetsmarknaden. Samarbetet mellan medlemsstaterna är viktigt för att ta itu med ungdomsarbetslösheten, som kan få tunga sociala och ekonomiska konsekvenser.

Andrabehandlingsrekommendation: Lulling (A7-0146/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Det var viktigt att förstärka skyddet för kvinnor som är egenföretagare. Astrid Lullings betänkande om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare är ett steg i den riktningen. Enligt betänkandet ska medhjälpande makar ha rätt till 14 veckors mammaledighet och omfattas av ett socialt trygghetssystem, vilket inte har varit fallet tidigare. Återigen garanterar Europaparlamentet skydd för kvinnor i deras arbete. Eftersom jag delar den visionen röstade jag för betänkandet.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Med hänsyn till behovet av att upphäva direktiv 86/613/EEG om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse utgör denna föreslagna ändring ett betydande steg framåt, även för makar till egenföretagare.

När det gäller socialt skydd föreslås att om det finns ett socialt trygghetssystem för egenföretagare ska medlemsstaten vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för makar att få socialt skydd i enlighet med nationell lag. Även om det sociala skyddet för makar inte är obligatoriskt är förslaget ett viktigt steg, eftersom makar i många medlemsstater inte har någon form av socialt skydd, vare sig frivilligt eller obligatoriskt.

Slutligen finns det i förslaget en bestämmelse om skydd under havandeskap och moderskap, som dock inte ger medhjälpande makar till egenföretagare samma rätt till barnledighet som löntagare. De kommer dock att få rätt till en lämplig ersättning som ska göra det möjligt för dem att göra ett avbrott i arbetet på minst 14 veckor och/eller tillfälligt begära assistans från en avbytartjänst. Av ovanstående skäl röstade jag för förslaget.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Om vi ska kunna ta oss ur lågkonjunkturen är det viktigt att investera i humankapital och social infrastruktur, att skapa förutsättningar för kvinnor och män att utnyttja alla sina möjligheter. Europeiska unionen har nu nästan förverkligat Lissabonstrategins mål om att uppnå en sysselsättningsnivå på 60 procent bland kvinnor 2010, men kvinnornas yrkesarbetande i medlemsstaterna är mycket ojämnt fördelat. Kommissionen och medlemsstaterna måste därför vidta effektiva åtgärder för att så snart som möjligt genomföra direktivet om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare. Frågan om skydd under havandeskap och moderskap för kvinnor som är egenföretagare och för medhjälpande makar är mycket viktig. Det måste erkännas att de behöver få ett bidrag som gör det möjligt för dem att upphöra med arbetet tillräckligt länge för att genomgå graviditeten på ett säkert sätt och återhämta sig fysiskt efter en normal förlossning och att kvinnorna beviljas tillräcklig moderskapsersättning. Därför instämmer jag särskilt i föredragandens inställning till förslagen i andrabehandlingen av direktivet. Vidare har man i kommissionens samråd om den nya EU 2020-strategin inte uppmärksammat frågan om jämlikhet mellan kvinnor och män tillräckligt. Vi måste förstärka och integrera jämställdhetsdimensionen i den nya strategin.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar antagandet av detta direktiv om ett regelverk för medlemsstaternas tillämpning av principen om lika behandling av kvinnor och män med egen rörelse, eller som medverkar till genomförandet av en sådan verksamhet. Kvinnors lägre grad av egenföretagande utgör en ojämlikhet, eftersom familjeansvar tycks ha en mer negativ inverkan på kvinnors företagande jämfört med mäns. När det gäller medverkande makar medför avsaknaden av social trygghet och bristen på erkännande av deras bidrag till familjeföretaget en orättvis konkurrensfördel för vissa företag, och därför bör detta initiativ garantera lika förutsättningar i Europa. Det är viktigt att anta bestämmelser som avskaffar skillnader mellan kvinnor och män när det gäller företagande, så att det blir lättare att förena privatliv och arbetsliv. Jag uppmanar medlemsstaterna att se till att det i praktiken råder full jämlikhet mellan kvinnor och män i arbetslivet för att främja att kvinnor startar eget.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Direktivet från december 1986 har blivit ineffektivt och det har enligt rapporterna om genomförandet haft ganska otillfredsställande resultat. Därför var det angeläget att förstärka skyddet vid graviditet för kvinnor som är egenföretagare och garantera lika möjligheter för kvinnor i denna situation, även för medhjälpande makar.

I Europa är 16 procent av den arbetande befolkningen egenföretagare, av vilka en tredjedel är kvinnor. Denna siffra är säkerligen följden av de oräkneliga hinder som affärskvinnor möter, inte minst när det gäller att trolla för att få familj och yrkesliv att fungera tillsammans. Vi uppnådde inte målen med 1986 års direktiv och även det aktuella förslaget brister i ambition.

Det är beklagligt att direktivets potential har minskats för att uppnå en politisk kompromiss i rådet. Trots detta måste det ses som ett första steg mot att förbättra den rådande situationen i fråga om socialt skydd för egenföretagare och medhjälpande makar. Minimiregler har uppställts enligt vilka rätten till moderskapsersättning för första gången kommer att erkännas på EU-nivå, och det blir möjligt att göra ett avbrott på minst 14 veckor.

  Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark, Anna Ibrisagic och Alf Svensson (PPE), skriftlig. − Den svenska PPE-delegationen röstade i går, den 18 maj 2010, mot andrabehandlingsrekommendationen om rådets gemensamma ståndpunkt vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av direktiv 86/613/EEG, A7-0146/2010. Det är angeläget att medlemsstaterna samarbetar för att tillförsäkra män och kvinnor likabehandling, så att flera kvinnor kan starta eget. Däremot anser vi inte att det är EU som ska fatta dessa jämställdhetspolitiska beslut, som får vittgående konsekvenser för medlemsstaternas statsfinanser. Det måste medlemsstaterna själva få göra. Dessutom anser vi inte att det är likabehandling av kvinnor och män när det enbart är egenföretagande kvinnor (och inte män) som ska garanteras förmåner och ledighet vid föräldraskap. Vi vill slutligen framhäva att ökad jämställdhet är en av EU:s stora utmaningar där Sverige bör kunna inspirera övriga länder i EU. I dagens ekonomiska kris är det av yttersta vikt att egenföretagare stöds och uppmuntras.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Det har gått över två år sedan vi debatterade betänkandet om situationen för kvinnor i landsbygdsområden, då vi efterlyste nödvändiga moderniseringar av lagstiftningen om socialt skydd. Rådet förelägger oss nu ett nytt slags direktiv vars tillämpningsområde är begränsat till jordbruk. Jag anser inte att det finns några skäl till denna begränsning. Situationen för kvinnor i landsbygdsområden är extremt svår, särskilt i de nya medlemsstaterna, och vi måste ständigt och aktivt vara medvetna om detta. Vi talar dock om egenföretagande och vi får inte bortse från dem som förvärvsarbetar inom hantverk, handel, små och medelstora företag samt fria yrken.

Dessutom anser jag att de bestämmelser som rådet föreslår, som skulle tillåta att medlemsstaterna begränsar tillträdet till socialförsäkringssystem, borde undvikas. I enlighet med proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna ger direktivet, i den ändrade lydelse som parlamentet föreslår, det nödvändiga regelverk som befordrar en minskning av skillnaderna mellan män och kvinnor som är egenföretagare. Två frågor som jag anser är viktiga i detta sammanhang är skydd under havandeskap och moderskap, som bygger på rätten till minst 14 veckors ledighet och moderskapsersättning, samt rätten för makar eller livspartner att rättsligt betraktas som företagare.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Som en outtröttlig förespråkare av de mänskliga rättigheterna och jämlikhetsprincipen vill jag inte motarbeta initiativ i syfte att skydda kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden, så som i detta betänkande av min kära kollega Astrid Lulling. Som jag redan har sagt bör kvinnor och män behandlas rättvist och ha samma rättigheter men under beaktande av deras respektive behov. När det gäller kvinnor är detta särskilt angeläget inom sådana områden som moderskapsskydd, förenandet av arbete och familjeliv m.m.

Därför är jag glad över att här finna bland annat frågor som moderskapsskydd för egenföretagare. Trots detta är jag också en enträgen förespråkare av subsidiaritetsprincipen och anser att många av de frågor som debatteras måste förbli under medlemsstaternas jurisdiktion.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar Europaparlamentets arbete för att förstärka den sociala rättvisan och jämställdheten inom Europeiska unionen. Förutom att vara en obestridlig princip i den civiliserade världen, inte minst i ett Europa som ser sig självt som kulturellt och socialt utvecklat, har tryggandet av lika behandling av kvinnor och män som är egenföretagare – särskilt när det gäller tillgången till socialt skydd, inte minst vid moderskap – blivit allt mer angeläget och uppenbart under denna långa period av djup ekonomisk och social kris. Jag vill framhålla hur angelägna vi är om att skillnaderna i behandling mellan olika verksamhetsområden ska avskaffas inför den välkända utvecklingen både på organisationsnivå och av redskapen och mekanismerna för arbete och produktion. Arbetstagare måste ha tillgång till offentliga sociala skyddsnät på samma villkor, särskilt i fråga om avgifter och förmåner. Jag vill också framhålla att denna rekommendation definitivt kommer att förstärka incitamenten för kvinnor att starta eget. Den europeiska ekonomin har fortfarande mycket att vinna och många utvecklingssteg att genomgå som en följd av ett starkare och mer integrerat deltagande av kvinnor.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag är mycket angelägen om jämställdhet och jämlikhet i största allmänhet, inbegripet jämlikhet i fråga om sociala rättigheter, och jag välkomnar därför detta betänkande. Enligt min mening är det fundamentalt att medlemsstaterna ska garantera socialt skydd för kvinnor som är egenföretagare och för medhjälpande makar och att detta skydd borde motsvara skyddet för kvinnor som är löntagare. Denna åtgärd handlar om att öka företagandet bland kvinnor i Europa, som fortfarande är alltför svagt utvecklat, och framför allt handlar det om att låta dessa kvinnor få mammaledighet på samma sätt som kvinnor som har arbete av annat slag. Mammaledigheten måste garanteras i alla medlemsstater och för alla kvinnor, oberoende av deras sysselsättning. Eftersom denna åtgärd omfattas av subsidiaritetsprincipen får vi hoppas att medlemsstaterna kommer att göra det som krävs för att se till att kvinnor och män kan förena familje- och arbetsliv.

  Lívia Járóka (PPE), skriftlig. – (HU) Jag vill gratulera min kollega Astrid Lulling till antagandet av hennes betänkande, som är ett viktigt steg framåt när det gäller att lösa ett verkligt mångårigt problem. Situationen för makar och livspartner till egenföretagare – som bidrar till verksamheten och inkomsterna utan att ha ställning som anställd eller affärspartner – löstes inte på ett tillfredsställande sätt med rådets direktiv från 1986. Därför var det dags att upphäva ovannämnda lag och utarbeta ett nytt direktiv där man erkänner det arbete som medhjälpande makar utför och likställer dem med egenföretagare när det gäller socialförsäkringssystemet.

Ett viktigt resultat som föredraganden och Europaparlamentet uppnått är att jämfört med den ursprungliga rekommendationen från rådet är inte tillämpningsområdet längre begränsat enbart till förvärvsarbete som egenföretagare inom jordbrukssektorn, eftersom målgruppen även arbetar i små och medelstora företag, t.ex. inom detaljhandeln, där de utgör en majoritet. Trots att rådet inte godkände flera viktiga rekommendationer från föredraganden och parlamentet – och överlät frågan om tillhandahållandet av lika socialt skydd för makar och livspartner till medlemsstaterna och tillät medlemsstaterna att behålla restriktiva bestämmelser om vissa system eller nivåer av socialförsäkringsskydd – är ändå förslaget till direktiv som helhet ett betydande steg framåt.

  Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) Jag ser med tillfredsställelse på att vi har antagit förslaget om ett direktiv om tillämpning om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare. Sent om sider har parlamentet yttrat sig om tillämpningen av den här principen, en princip som mycket starkt symboliserar den sociala och ekonomiska utvecklingen!

Medlemsstaternas företrädesrätt måste respekteras, men jag tror att det är viktigt att inte bara formulera en standard för minimiskydd för kvinnor/mödrar som är egenföretagare, liksom för medhjälpande makor och makar samt erkända livspartner, utan att även se till att skyddet blir lika starkt som det som kvinnor/mödrar som är anställda – i motsats till egenföretagare – åtnjuter.

Förhoppningsvis leder förklaringen om dessa rättigheter till faktisk respekt för dem och till att medlemsstaterna åtar sig att vidta lämpliga åtgärder, särskilt för att skydda kvinnliga egenföretagare och medhjälpande makor i samband med graviditet och moderskap. Vi måste bekämpa diskriminering på arbetsplatsen i alla dess former i syfte att stödja både kvinnlig och manlig frigörelse.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) I sitt förslag strävar kommissionen efter att garantera likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare. Därför ser jag antagandet av den här texten som ett viktigt och mycket glädjande steg närmare nuvarande EU-lagstiftning om arbetstagare – de grundläggande rättigheterna om likabehandling och socialt skydd är ju redan skyddade – och de föreslagna ändringarna av den ursprungliga texten som ett steg i rätt riktning mot ett allmänt förbättrat skydd för egenföretagares makor och makar, särskilt vad gäller den ersättning vid graviditet och moderskap som kvinnliga egenföretagare och egenföretagares makor eller erkända livspartner har rätt till. Det är anledningen till att jag röstade som jag gjorde.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här förslaget, men inte bara för att det är viktigt och sannolikt kommer att beröra flera miljoner EU-medborgare. Jag känner många konstnärer, advokater och andra som är egenföretagare och jag vet att de mycket ofta får hjälp av andra i familjen, vanligtvis hustrun eller barnen. Att de nu får rätt till socialt skydd kommer utan tvekan att höja deras materiella status, moral och arbetslust. Det här är särskilt viktigt i Litauen, där många familjer lever på gränsen till fattigdom på grund av att krisen slagit så hårt mot de baltiska länderna.

Nu kan vi inte längre stå vid sidan av och bara titta på när egenföretagare – kvinnor som män – utsätts för sociala orättvisor. Att detta betänkande har antagits innebär en tydlig uppmaning till EU-medlemsstaternas regeringar att stödja egenföretagarnas makor och makar, att garantera dem rätten till pension, betald semester och föräldraledighet och att hjälpa dem tillbaka in på arbetsmarknaden.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder Astrid Lullings betänkande. Förslaget är nödvändigt med tanke på de stora orättvisor som fortfarande råder mellan könen inom egenföretagarsektorn, orättvisor som faktiskt tycks öka. Enligt förslaget bör socialt skydd också erbjudas medhjälpande makor och makar, som ofta och i hög grad bidrar till egenföretagarens möjlighet att driva sitt företag men i många medlemsstater står helt utan socialt skydd.

Förslaget, som dels syftar till att tillhandahålla incitament för kvinnor att få tillgång till arbetsmarknaden och dels till att bidra till kampen mot odeklarerat arbete, innebär tre viktiga förändringar i den nuvarande gemenskapsrätten: att definitionen av ”medhjälpande makor och makar” ändras till att omfatta även ogifta par, om sådana erkänns i nationell lagstiftning, att kvinnor som är egenföretagare och medhjälpande makor får rätt att begära betald mammaledighet under minst 14 veckor, och att medhjälpande makor och makar också får rätt att begära socialt skydd.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är av mycket stor vikt på EU-nivå att direktivet faktiskt antas, med tanke på den ekonomiska och finansiella kris vi befinner oss i. I de flesta medlemsstater saknar medhjälpande makor och makar de sociala trygghetsförmåner som deras makor eller makar åtnjuter och därför menar jag att det bör vara obligatoriskt för medhjälpande makor och makar eller livspartner att ansluta sig till det sociala trygghetssystemet i de fall det i en medlemsstat är obligatoriskt för egenföretagarna.

Det är beklagligt att rådet i sin ståndpunkt inte godtar att det bör vara obligatoriskt för medhjälpande makor och makar och livspartner till egenföretagare att ansluta sig till det sociala trygghetssystemet i de stater där dessa har en erkänd ställning i nationell lagstiftning. Eftersom de allra flesta inte är anslutna till ett sådant system känner de heller inte till de förmåner som ett socialt trygghetssystem kan erbjuda vad gäller sjukdom, funktionsnedsättning och ålderdom.

I egenskap av skuggföredragande för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet stödde jag ståndpunkten att kvinnor som är egenföretagare, medhjälpare eller livspartner och som beslutar sig för att skaffa barn ska få åtnjuta social trygghet och betald ledighet och att de inte ska kunna fråntas ersättning för moderskap, vilket är just vad som sker med den rumänska regeringen som skyldig part.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det gläder mig mycket att parlamentet i dag antog sin ståndpunkt vid andra behandlingen om Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpning om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av direktiv 86/613/EEG.

Kvinnor spelar en central roll när det gäller att driva egenföretag, som ägare eller medhjälpande makor och livspartner. Jag ser med tillfredsställelse på parlamentets beslut om tillämpning om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och medhjälpare – det utgör en viktig del av EU:s lagstiftning.

  Marina Yannakoudakis (ECR), skriftlig. – (EN) Vi i ECR-gruppen arbetar hårt för att minska den ojämlikhet mellan könen som råder mellan egenföretagare och deras partner. Vi stöder syftet med betänkandet på så sätt att vi vill att samtliga EU-länder ska erbjuda egenföretagare stöd och socialt skydd. Vi motsätter oss dock att denna lagstiftning sker på EU-nivå. ECR-gruppen har alltid försvarat subsidiaritetsprincipen och anser helt och fullt att det är medlemsstaterna som bör leda arbetet med att utarbeta och genomföra arbetslagstiftning och socialpolitik. Därför lade ECR-gruppen ned sin röst om ändringsförslagen 1–17.

Betänkande: Toine Manders (A7-0122/2010)

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) I dag har parlamentet understrukit både behovet av ett starkt konsumentskydd inom hela EU och vikten av harmoniserade regler om märkning av textilprodukter, en märkning som ska vara obligatorisk för alla klädesplagg som saluförs i EU. Tillämpningen av en framtida förordning om både benämningar på textilier och materialinformation på etiketterna kommer att förenkla och förtydliga de gällande bestämmelserna, vilket gynnar konsumenter och små och medelstora företag.

Konsumenterna kommer med hjälp av etiketterna att kunna fatta välgrundade beslut när de gör sina inköp, beslut som också grundas på etiska hänsynstaganden som hälsa, miljöpåverkan, mänskliga rättigheter och arbets- och lönevillkoren för de arbetstagare som tillverkar textilprodukterna. Små och medelstora företag, liksom textilindustrin i stort, kommer samtidigt att kunna skydda produktrelaterad kvalitet, formgivning och innovation, vilket ökar företagens konkurrenskraft både på och utanför den europeiska marknaden. Ursprungsmärkningen ”made in” skulle ge konsumenterna ytterligare information om produkternas egenskaper men också bidra till att stärka ekonomin genom utveckling av nya produkter för olika sektorer, fler arbetstillfällen och stöd för kampen mot varumärkesförfalskning när det gäller produkter från tredjeländer.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) I denna globaliseringens tid, då en produkt alltmer är resultatet av en resa genom ett internationellt löpande band, är det svårt att avgöra vilken ”nationalitet” en produkt har. Parallellt med detta vill konsumenterna kunna göra inköp som grundar sig på fakta – ibland föredrar de artiklar från länder med högre kvalitetsnormer eller sociala och miljömässiga normer. Jag valde att rösta för betänkandet eftersom det innehåller ett förslag om krav på ursprungsmärkning. Jag anser att detta är viktig information som konsumenten alltid ska ha tillgång till. Dessutom stöder jag tanken på att kommissionen inom två år ska utarbeta en rapport, eller ett lagförslag, i syfte att harmonisera märkningen av textilier. För hur kan det komma sig att storlekssystemen och andra minst lika viktiga uppgifter varierar mellan medlemsstaterna trots att vi har verkat på en och samma marknad under flera årtionden?

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för den här förordningen eftersom jag tror att den kommer att tydliggöra saker och ting för både textiltillverkare och konsumenter. Det gläder mig att man har valt denna form av förordning – förslaget samlar alla gällande rättsakter så att medlemsstaterna ska slippa den administrativa belastning som det innebär att införliva den tekniska anpassning som krävs i den nationella lagstiftningen varje gång en ny fiberbenämning ska läggas till i förteckningen. Jag anser dock att det är dags att överväga ett reviderat system för märkning av textilier, ett system som inte skulle innebära extra arbete för tillverkarna men som konsumenterna skulle förstå och godkänna. Av den anledningen stöder jag de antagna förslagen i förordningen som säger att kommissionens rapport bör omfatta frågor om ett för hela EU enhetligt system för storleksmärkning av kläder och skodon, ett angivande av potentiellt allergiframkallande eller farliga ämnen och frågor om miljömärkning och social märkning.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Det kan tyckas förvånande, men faktum är att frasen ”made in”, som ju finns på en mängd klädetiketter, inte är ett krav i dag och dess användning varierar stort mellan olika medlemsstater. Efter att ha övervägt kommissionens förslag om en förordning om tiden fram till dess att en ny fiber kan släppas ut på marknaden (”time-to-market”) använde vi den för att lösa problemet med märkningen. Avsaknaden av europeisk lagstiftning innebär faktiskt en risk för att produkter som tillverkats i tredjeländer är märkta på ett sätt som antyder att de tillverkats i EU. I betänkandet uppmanas kommissionen också att överväga en form av märkning som skulle ge konsumenterna tillgång till information om de sociala och miljömässiga tillverkningsvillkoren för de produkter de köper.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill tacka föredraganden Toine Manders för det hårda arbete han lagt ned på att samla tre komplexa direktiv. Tack vare betänkandet förenklas de gällande bestämmelserna eftersom en ny fiber snabbare kan släppas ut på marknaden. För små och medelstora företag innebär detta minskade administrativa kostnader och tidigare realiserad intäkt från försäljningen av nya fibrer. Dessa åtgärder stimulerar till innovation, något som jag anser vara av yttersta vikt för företag inom EU. Tro mig, det krävs innovativa och högkvalitativa produkter för att kunna möta omvärldens stenhårda konkurrens och ta sig ur dessa kristider.

I betänkandet föreslås också ett utökat konsumentskydd och det bör betonas att konsumenternas intressen spelar en central roll i vår politik. De antagna bestämmelserna garanterar EU-medborgarna ökad tydlighet och bättre insyn och innebär att de snabbare kan dra fördel av innovativa produkter. Sist men inte minst kommer detta folkhälsan till gagn eftersom en mer detaljerad märkning informerar medborgarna om produkternas, bland annat garnets, ursprung.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag är mycket glad över den här förordningen, med vilken man vill förenkla och förbättra det befintliga regelverket. Det stimulerar till innovation i textil- och beklädnadsbranschen samtidigt som det underlättar för användare och konsumenter att dra fördel av innovativa produkter. Att en förenkling kommer till stånd är angeläget, både när det gäller att främja nytänkande inom den europeiska industrin och öka mängden information till konsumenterna. Det är också viktigt att vi hittar alternativa lagstiftningslösningar som är mindre betungande vad gäller förfaranden och kostnader vid införlivande av direktiv. Fördelen för industrin är att tidsspannet från det att en ansökan lämnas in till man kan få ut produkten på marknaden minskar, vilket innebär minskade administrativa kostnader och att produkten finns tillgänglig på marknaden tidigare, vilket i sin tur ökar försäljningsintäkterna.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Äntligen har vi antagit bestämmelser om märkningen ”made in” inom textilsektorn. Parlamentet röstade redan 2005 för förslaget till rådets förordning om angivande av ursprungsland för vissa produkter som importeras från tredjeländer, men detta blockerades av rådet. Eftersom det inte var frågan om ett medbeslutandeförfarande fanns det inte mycket att göra åt motståndet från vissa nationella regeringar.

Dagens omröstning är emellertid en tydlig politisk signal från den församling som företräder EU:s medborgare och som med kraft uppmanar rådet att anta dessa förordningar. Vi har nu kommit närmare vårt mål, ett mål som också ligger i linje med målen för Lissabonfördraget.

Förvisso var denna omröstning bara en första behandling men resultatet är icke desto mindre viktigt – det är summan av det hårda arbete som vi tillsammans med kolleger från andra nationella delegationer och politiska grupper har lagt ned under flera månader. Den nya förordningen skyddar EU-konsumenter som vill veta var textilprodukterna har sitt ursprung, liksom de små och medelstora företag i medlemsstaterna som tillverkar produkterna. Detta innebär bland annat att vi inte längre kan hävda att en produkt är ”made in” en viss medlemsstat om bara 25 procent av den verkligen tillverkats just där. Nu måste en produkt till minst 50 procent vara tillverkad i ”made in”-landet.

  Lena Ek, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE) , skriftlig. − Vi stöder i stort vår kollega Toine Manders betänkande om benämningar på textilier och märkning av textilprodukter. Vi är dock mycket kritiska till obligatorisk ursprungsmärkning eftersom vi är övertygade om att det skulle leda till höjda priser för Europas konsumenter och sämre villkor och ökade kostnader, särskilt för små och medelstora företag. Vi tror på frihandel och tycker därför att det är viktigt att inte skapa ökade tekniska handelshinder genom onödig reglering. Vi stöder i stället ett frivilligt märkningssystem som bygger på konsumenternas efterfrågan av ursprungsmärkning.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den 30 januari 2009 antog kommissionen ett förslag till ny förordning om benämningar på textilier och märkning av textilprodukter. Förslaget samlar alla gällande rättsakter om benämningar på textilier och märkning i en enda förordning. Enligt föredraganden är ändringen ”huvudsakligen en teknisk åtgärd utan politiska återverkningar”.

Vi vet emellertid att den konkurrens som europeiska textiltillverkare måste möta – framför allt från kinesiska produkter – kommer att ställa krav på kraftfullare åtgärder vad gäller märkningen framöver, och detta blir kommissionens uppgift från och med nu. För att klara av de utmaningar vi står inför i dag måste EU dessutom förbättra och stärka marknaden och åtgärder måste därför vidtas för att undanröja de hinder som står i vägen för detta. Genom att harmonisera och förenkla normerna för benämningar på textilier uppfyller man det målet eftersom konsumenten då får tydligare information, vilket i sin tur leder till en mer konkurrenskraftig sektor.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Möjligheten att korrekt kunna utläsa var och hur en produkt har tillverkats, liksom vad den huvudsakligen är gjord av, utgör en grundläggande faktor för att behålla konsumenternas förtroende och skydda deras rättigheter, men också för att främja en sund konkurrens på den globala textilmarknaden. Att standardisera märkningen av textilprodukter kommer att stärka konkurrenskraften inom EU:s – och i synnerhet Portugals – textil- och beklädnadsindustri. Jag vill understryka behovet av harmoniserande bestämmelser om angivande av ursprungsland för textilprodukter som importeras från tredjeländer och specifika kriterier för användning av ursprungsmärkningen ”made in” för produkter tillverkade inom unionen, liksom av social märkning för att upplysa konsumenterna om den hänsyn som tas till hälso- och säkerhetsnormer och mänskliga rättigheter. Jag anser också att en miljömärkning avseende textilprodukters miljöprestanda är viktig. Införandet av dessa tydligare bestämmelser om märkning – som även omfattar uppgifter om varifrån icke-textila delar av animaliskt ursprung härstammar – kommer dessutom att förbättra konsumenternas möjligheter att skilja mellan olika produkter och kvaliteten på dessa.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Anledningen till att vi röstade för betänkandet är dess huvudsakliga syfte: att införa krav på ursprungsmärkning och kämpa för konsumenternas och arbetstagarnas rättigheter och för våra länders textil- och beklädnadsproduktion. Vi är dock av en annan åsikt när det gäller vissa aspekter av märkningen, framför allt de överdrivet detaljerade uppgifterna om fibrer. Detta gäller främst små och medelstora företag på grund av de kostnader som arbetet kan medföra.

Det finns alltså vissa detaljer i förslaget som vi inte håller med om, trots att vi har röstat för betänkandet i stort. Vi anser att man bör revidera det eller åtminstone inkludera bestämmelser för stödåtgärder i syfte att avhjälpa de små och medelstora företagens svårigheter.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Ursprungsmärkning är viktig för att konsumenterna ska veta exakt var produkten de köper kommer ifrån. Det är fel att ange att en viss produkt har sitt ursprung i EU när den inte har genomgått samtliga tillverkningsled inom EU utan endast har förpackats i ett EU-land. De nya regler som har antagits kommer att främja en ökad öppenhet inom internationell handel och ökad tydlighet för konsumenterna. Det är anledningen till att jag röstade som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Återigen ser vi hur den ekologiska märkningen utlovar något helt annat än vad den faktiskt levererar – tänk bara på skandalen med ”ekologisk” bomull och de senaste biokemiska misslyckandena. För det första bidrar den till ytterligare förvirring över etiketter och märkning på den ekologiska marknaden, vilken EU en gång för alla borde kunna standardisera – något man ju älskar att göra i vanliga fall. För det andra är det hög tid att EU godkänner genetiskt modifierad bomull. Medan vi väntar på studier om potentiella effekter av skadliga ämnen bör vi åtminstone se till att det av märkningen framgår att produkten innehåller genetiskt modifierad bomull.

Dessutom är det nu dags att man inom EU tar itu med frågan om identifiering av radiofrekvenser (RFID). Vi kan inte förse textilier med elektronisk märkning utan att de berörda är medvetna om det – vi saknar fortfarande godtagbara bestämmelser för märkning. Om man vill att fotgängare ska synas med hjälp av RFID-märkning så kommer man att kunna övervaka varje steg en individ tar. Detta har tagits upp i betänkandet och därför valde jag att rösta för det.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Toine Manders betänkande om ursprungsmärkning av textilprodukter eftersom det innebär en lösning på ett problem som under lång tid har hotat konsumenternas valfrihet. Ursprungsmärkning är av stor vikt, dels för att garantera EU-medborgarnas rätt till tydlighet, säkerhet och information och dels för att förse företagen med tydliga och gemensamma regler.

Problemet kvarstår dock när det gäller textilprodukter från tredjeländer, alltså våra handelspartner. Jag vill därför uppmana ledamöterna att stödja den förordning om ursprungsmärkning som diskuteras i utskottet för internationell handel. Detta kommer att öka skyddet för konsumenter och företag, både när det gäller textil- och beklädnadssektorn och sektorer som är särskilt utsatta med tanke på EU:s ekonomiska tillväxt.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) EU:s textilindustri har genomgått en utdragen process för omstrukturering, modernisering och teknisk förnyelse i ett försök att tackla de senaste årens stora ekonomiska utmaningar. Europeiska företag har förbättrat sin ställning på den internationella marknaden genom att betona konkurrensfördelar som kvalitet, formgivning och tekniskt nytänkande vad gäller produkterna med högst förädlingsvärde. EU-industrin spelar en ledande roll på världsnivå i utvecklingen av nya produkter som teknisk och icke-vävd textil för nya tillämpningar, hygienprodukter och produkter avsedda för bilindustrin och den medicinska sektorn.

Jag välkomnar kommissionens förslag till förordning eftersom jag tror att det förenklar de gällande bestämmelserna för utveckling och användning av nya fibrer, och kan stimulera till innovation i textil- och beklädnadsbranschen samtidigt som det underlättar för användare och konsumenter att dra fördel av innovativa produkter.

Avslutningsvis vill jag uttrycka mitt fulla stöd för förordningen om ursprungsmärkning medelst ”made in”, eftersom jag anser att en sådan märkning är grundläggande för att kunna garantera konsumenterna korrekt information om en produkts sammansättning och ursprung.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Huvudorsaken till att vi, de gröna, lade ned vår röst vid den slutliga omröstningen om betänkandet är att några av de viktigaste ändringarna som PPE, liberalerna och EFD hade föreslagit godkändes. Enkelt uttryckt bidrar alla dessa ändringar till att utvidga bestämmelserna om benämningen ”made in”.

  Tokia Saïfi (PPE), skriftlig. – (FR) Jag stödde inte ändringsförslagen i Toine Manders betänkande om benämningar på textilier och märkning av textilprodukter vad gäller ”made in” (47/49, 48, 12 och 67). Dessa ändringar, genom vilka man avser få till stånd en ursprungsmärkning av textilprodukter som importeras från tredjeländer (med undantag av Turkiet och EES-medlemsstaterna) eller fastställa bestämda villkor för frivillig ursprungsmärkning av textilprodukter som tillverkas inom EU, skulle kunna innebära att viktig lagstiftning inte kan antas inom rimliga tidsgränser. Det förslag till förordning om ursprungsmärkning som lagts fram av kommissionen är fortfarande föremål för diskussion i rådet och behandlas i en rapport från utskottet för internationell handel.

Jag är inte emot det faktum att produkter, för konsumenternas skull, ska vara spårbara och tydligt märkta, men som parlamentsledamöter är vi skyldiga att respektera gällande bestämmelser. Jag anser att vi, innan vi antog bestämmelsen om obligatorisk ursprungsmärkning av kläder som säljs inom EU, först skulle ha sett till att förslaget om ursprungsmärkning omfattade alla nödvändiga garantier, särskilt för metoden för dess genomförande.

Betänkande: Vital Moreira (A7-0058/2010)

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder det här dokumentet. Förbindelserna mellan EU och Ukraina har alltid varit starka och har byggt på en konstruktiv dialog. Ukrainas ekonomi har, i likhet med EU-medlemsstaternas, drabbats av den internationella finanskrisen med dramatiskt minskad produktion, försämrade offentliga finanser och ökade externa finansieringsbehov som följd. Ett makroekonomiskt stöd från EU på 500 miljoner euro bör inte enbart komplettera program och resurser från IMF och Världsbanken, utan även garantera att EU:s engagemang ger ett mervärde. Men för att detta stöd ska kunna bidra till ekonomisk stabilitet i landet måste Ukrainas ledande politiska krafter garantera politisk stabilitet och få till stånd en bred enighet om ett strikt genomförande av de nödvändiga strukturreformerna.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Makroekonomiskt stöd till Ukraina är särskilt viktigt just nu. Stödet kan öka EU:s inflytande på utformningen av Ukrainas politik och hjälpa landet att komma ur den djupa ekonomiska krisen. EU:s ekonomiska stöd visar på Ukrainas strategiska betydelse som ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning. Det makroekonomiska stödet skulle ges vid en tidpunkt då EU även hjälper till att mobilisera finansiering för att stödja reformeringen av den ukrainska energisektorn. Kommissionen och de övriga berörda institutionerna arbetar tillsammans på ett stödpaket till de ukrainska myndigheterna som är utformat för att hjälpa till att utarbeta en hållbar lösning för Ukrainas medellångsiktiga skyldigheter när det gäller gastransittrafik och gasbetalningar. Även om det föreslagna makroekonomiska stödet inte är avsett att direkt kopplas till detta paket skulle det emellertid göra det lättare för Ukraina att stabilisera sin ekonomi och genomföra reformer. Jag håller med om beslutet att ge Ukraina exceptionellt makroekonomiskt stöd. Utan detta stöd kan Ukraina varken fortsätta att utvecklas på många områden inom näringslivet eller uppfylla sina övriga mål.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Ukraina får nu betala priset för en djup ekonomisk kris, liksom för en utdragen politisk instabilitet som har fått de ukrainska myndigheterna att tappa greppet om de förpliktelser de har till de internationella finansinstituten. Det är viktigt för EU att hjälpa till att stödja en granne i öst vid en tidpunkt då den sociala situationen försämras i samband med avsaknaden av kassaflöde, ett flöde som ingen stat kan fungera utan.

Ukraina måste stabiliseras. Det lån som har beviljats av kommissionen i enlighet med gemenskapslagstiftningen bekräftar också Ukrainas ställning som ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning. Från och med nu måste dock kommissionen rikta blicken mot de mekanismer som krävs för att övervaka hur lånet som beviljats Kiev används.

Dessutom får EU möjlighet att uppmana Ukraina att mer kraftfullt ta itu med viktiga reformer som kan bidra till att befästa rättsordningen. Ukrainas övergång från planekonomi till marknadsekonomi är en svår och smärtsam process, inte minst för dess invånare. Den ekonomiska övergången måste backas upp av insatser för institutionella reformer. Ukraina måste ta tjuren vid hornen – och från bägge håll – hur besvärligt det än kan tyckas i dagsläget.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Det gläder mig att vi har antagit lagstiftningsresolutionen om makroekonomiskt stöd till Ukraina eftersom den hjälper landet att hantera den globala finanskrisens effekter genom att säkerställa hållbara offentliga finanser och en hållbar utlandsskuld. Detta svar på Ukrainas begäran, i kombination med det nuvarande IMF-programmet, är av stor vikt för landets ekonomiska stabilitet. Ukraina måste dock vidta lämpliga åtgärder för att förhindra och bekämpa bedrägerier, korruption och andra oegentligheter i samband med detta stöd, samt säkerställa att kommissionen och revisionsrätten kan genomföra kontroller. Jag talar här om det samförståndsavtal och det låneavtal som ingås med Ukrainas myndigheter och som ska innehålla specifika åtgärder som landet ska genomföra för att förhindra och bekämpa bedrägerier, korruption och andra oegentligheter i samband med detta stöd.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Det var med glädje jag röstade för parlamentets förslag om makroekonomiskt stöd till Ukraina. I egenskap av potentiellt kandidatland för EU-anslutning är Ukraina en privilegierad partner och bör vara föremål för konkreta politiska åtgärder i syfte att lösa landets specifika problem. Ett makroekonomiskt stöd från EU till Ukraina kan emellertid bara bidra till ekonomisk stabilitet i landet om det partipolitiska klimatet stabiliseras och de främsta politiska krafterna – som på senare år varit alltför upptagna med sin interna lilla kamp om makt och inflytande – får till stånd en bred enighet om ett strikt genomförande av de strukturreformer som landets framtid kräver.

Det är också av yttersta vikt att den ukrainska regeringen vidtar åtgärder för att avhjälpa de rättsliga myndigheternas bristande självständighet, eftersom dessa i alltför hög grad påverkas av både politiska krafter och ekonomiska aktörer. I ett samhälle utan ett fritt och oberoende rättsväsen finns ingen rättsordning och inga utländska investeringar eller framsteg, och där kan inte de mänskliga rättigheterna garanteras. Alla mekanismer som sätts i rörelse genom låneavtalet måste ta dessa faktorer med i beräkningen för att ge EU-institutionerna möjlighet att strikt övervaka hur genomförandet fungerar.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Ukraina är en av EU:s närmaste grannar, och ett av de europeiska länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen. Krisen har haft ödeläggande konsekvenser för Ukrainas ekonomi, och detta äventyrar både den inre stabiliteten och stabiliteten i regionen som helhet. Jag röstade för det makroekonomiska stödet till Ukraina, vilket kommer att vara ett särskilt viktigt bidrag för att skapa stabilitet och fortsätta de ekonomiska reformerna i landet.

Kommissionen och de andra berörda institutionerna – Internationella valutafonden, Världsbanken, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling samt Europeiska investeringsbanken – måste påskynda stödpaketet till Ukraina så att man ska kunna hitta och genomföra en hållbar lösning för att reformera ekonomin, och i synnerhet energisektorn.

Det är strategiskt viktigt att lösa problemen med transporten av naturgas genom Ukraina. Jag tycker att det var bra att man tog med gastransporten i associeringsagendan EU–Ukraina. Jag är övertygad om att samarbetet måste fördjupas, vilket även innebär att man måste hitta nya former för det. Ukraina måste få stöd i sitt reformarbete, så att landets utveckling kan gå mot europeisk integration, vilket stämmer med de mål som EU satt upp inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) De färska uppgifterna om våld mellan ledamöter i Ukrainas parlament har oroat hela Europa, och det visar hur splittrat Ukraina är, vilka vägskäl landet står inför och Rysslands ofrånkomliga maktposition i området. Jag anser att EU måste fortsätta visa Ukraina hur EU sköter saker och ting. I det syftet måste det makroekonomiska stöd som vi redan bidrar med ses som ett tecken på vår solidaritet med Ukraina och att vi närmar oss landet, i dessa tider av stor social och ekonomisk obalans.

Jag hoppas att Ukraina utan förbehåll väljer att närma sig EU, att det föreslagna associeringsavtalet träder i kraft och stärker de bilaterala förbindelserna och utbytena, och att det kanske leder till att Ukraina ansluter sig till vårt gemensamma område. Jag hoppas även att behovet av denna sortens hjälp minskar och att Ukraina återfår sin politiska stabilitet och sociala balans, och förnyar sin handelssektor, och kan fortsätta att välja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Ukrainas ekonomi har drabbats allt hårdare av den internationella finanskrisen, med dramatiskt minskad produktion, försämrade offentliga finanser och ökade externa finansieringsbehov. EU:s ekonomiska stöd är en följd av Ukrainas strategiska betydelse som ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning. Därför röstade jag för att ge Ukraina makroekonomiskt stöd i form av ett lån på maximalt 500 miljoner euro för att hjälpa landet att stabilisera sin ekonomi och lindra de betalningsbalans- och budgetbehov som anges i det nuvarande IMF-programmet. Jag tycker att det är viktigt att hjälpa Ukraina att återställa de socioekonomiska miniminivåerna och stabilisera sina offentliga finanser, så att man kan skapa förutsättningarna för tillväxt och politiskt förtroende. Jag håller även med om att det ska finnas övervakningsmekanismer för att öka tydlighet, insyn och ansvarsskyldighet. Europaparlamentet bör få regelbundna rapporter om Ekonomiska och finansiella kommitténs arbete.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det makroekonomiska stöd till Ukraina som föreslås är inte någon äkta, osjälvisk hjälp, tvärtom. Bland annat genom att göra stödet avhängigt Internationella valutafondens villkor och grundprinciperna och mål för de ekonomiska reformerna som fastställs i associeringsagendan EU–Ukraina innebär följande: inrättande av ett omfattande frihandelsområde mellan EU och Ukraina, att följa målen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, ett fördjupat samarbete genom militära kanaler för att hantera frågor av gemensamt intresse, Ukrainas eventuella deltagande i EU:s marina insats Atalanta, inrättandet av en fullt fungerande marknadsekonomi och EU:s principer för makroekonomisk stabilitet i Ukraina, och utbyte av ”bästa praxis” mellan EU och Ukraina om reformer av välfärdsstaten, i syfte att göra Ukrainas pensionssystem mer hållbart. Till följd av det som uttrycks explicit och det som går att läsa mellan raderna, och med tanke på innebörden av mycket av det EU-språk som nämndes tidigare, kunde vi inte göra annat än att rösta emot förslaget. Genom vår röst visar vi solidaritet med Ukrainas folk.

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Fru talman! Mina damer och herrar! Jag gav mitt stöd till betänkandet om makroekonomiskt stöd till Ukraina. Det är ett viktigt beslut, som innebär att vi hjälper en av EU:s och Polens viktigare grannar.

Ett lån på 500 miljoner euro kommer att hjälpa Ukraina att ta sig ur finanskrisen. Jag tror inte att jag behöver övertyga någon om att det ligger i EU:s intresse att Ukraina är ekonomiskt stabilt och att landets energisektor reformeras. Huruvida de målen kommer att uppnås är upp till ukrainarna själva. Jag är glad över att vi i dag har visat att vi vill hjälpa till.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för att EU ska ge ekonomiskt stöd till Ukraina, eftersom jag anser att vi måste visa solidaritet, vilket även innebär att underlätta Ukrainas återhämtning från den ekonomiska krisen. Ukraina är ett europeiskt grannland som vill ansluta sig till EU framöver, och måste därför få/ges en tydlig politisk signal som uppmuntrar myndigheterna att vidta de reformåtgärder som man kommit överens om med EU.

Samtidigt är det viktigt för oss EU-medborgare att ha välmående grannar, med ett stabilt inrikespolitiskt läge, enligt EU:s normer och värderingar. Därför hoppas vi att EU:s lån till detta grannland kommer att användas för att hjälpa hela det ukrainska samhället, vilket inbegriper de över en halv miljon rumäner som bor i norra Bukovina, norra Maramureş och södra Bessarabien. Europeiska kommissionen måste givetvis göra allt i sin makt för att se till att detta ekonomiska stöd används försiktigt och där det behövs, för att man ska nå förväntat resultat. Lånevillkoren måste vara förenliga med de viktigaste målen i associeringsagendan EU–Ukraina, och användningen av medlen måste kontrolleras noga av EU och Europaparlamentet ska underrättas regelbundet.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det är befängt att EU:s lån och bidrag ska omfattas av IMF:s restriktioner. Det är oacceptabelt att Europeiska kommissionen ger sig själv uppgiften att kontrollera att Världsbankens och IMF:s politik tillämpas av mottagande medlemsstater, utan hänsyn till den ukrainska befolkningens suveränitet.

Jag röstar emot det makroekonomiska stöd som presenteras i parlamentet i dag. Det är inte så att jag inte stöder folket i Ukraina. Tvärtom, jag vill inte att de ska få lida mer än de redan gör av det förlegade och farliga nyliberala system som IMF, Världsbanken och Europeiska kommissionen påtvingar dem.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Ukraina får ekonomiskt stöd av Internationella valutafonden för den ekonomiska stabiliseringen och återhämtningen. Nu när den ekonomiska situationen försämras har Ukraina bett EU om makroekonomiskt stöd. Det makroekonomiska stödet är nödvändigt för att förbättra den ekonomiska stabiliteten i europeiska länder som har drabbats av krisen och de konsekvenser den haft för deras främsta handelspartners. Den ekonomiska obalansen är kopplad till budgetar och betalningsbalans. Hjälpen är viktig för att Ukraina ska kunna hantera krisen på bästa sätt. EU måste vara solidariskt. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Ukraina är en av EU:s viktigare partners i det östra grannskapet, och landet har drabbats hårt av den globala finanskrisen. Därför bör vi anta kommissionens förslag om makroekonomiskt stöd på upp till 500 miljoner euro i form av ett lån. Lånet ska täcka landets allmänna betalningsbalansbehov och kompensera för den bristande externa finansieringen, som fastställts av Internationella valutafonden (IMF).

Ukraina ska få hjälp att stärka sin långsiktiga makroekonomiska stabilitet, eftersom det är en viktig handelspartner för EU. För mig var det även viktigt att hjälpen från EU:s budget är förenlig med IMF-programmet och de viktigaste principerna och målen i EU:s politik gentemot Ukraina. Tack vare EU:s hjälp har man kunnat genomföra ytterligare nödvändiga strukturreformer i Ukraina utifrån positiva betingelser. Därför röstade jag för betänkandet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Vital Moreiras betänkande. Det makroekonomiska stöd som föreslås är tänkt att komplettera IMF:s stöd som en del av standby-ramavtalet och Världsbankens stöd, vilket borde ta formen av ett lån i enlighet med planerat budgetstöd.

Det makroekonomiska stödprogrammet ska komplettera annan finansiering från unionen. Unionens ekonomiska hjälp är en följd av Ukrainas strategiska betydelse som ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning. Det makroekonomiska stödet tilldelas samtidigt som EU deltar i finansieringsarbetet inför reformeringen av Ukrainas energisektor. Jag stöder föredragandens strävan att förbättra projektets tydlighet, insyn och dokumentation.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D), skriftlig. – (EN) Det är knappast någon som ifrågasätter att Ukraina är en “strategisk partner” vars välmående är viktigt för oss. Nu står Ukraina vid ett ekonomiskt vägskäl, med den aktuella krissituationen, och ett politiskt vägskäl, med en ny regering som vill ha närmare förbindelser med Ryssland. Att hjälpa Ukraina genom att frigöra 500 miljoner euro är därför rätt beslut strategiskt sett, och det stödjer vi. Men taktiskt sett är det väl motsägelsefullt att vi i utbyte mot ett ekonomiskt stöd på bara en halv miljard euro, jämfört med andra avtal om tiotals miljarder euro i ekonomiskt stöd, vill ha denna kontroll över Ukrainas finanspolitik?! EU har givetvis strikta regler för mottagare av ekonomiskt stöd, oavsett vilka summor det handlar om, men ibland, i synnerhet när stödet är relativt litet, är det ett tecken på politisk rigiditet att behålla samma stränga villkor som enbart gör instrumentet mindre effektivt, särskilt när andra är betydligt flexiblare i deras stöd.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – Som vice ordförande för Euronest röstade jag för det makroekonomiska stödet till Ukraina. Jag hoppas att det betalas ut snart i enlighet med de fastställda villkoren. Jag välkomnar särskilt Europaparlamentets deltagande i beslutsfattandet, som är en följd av bestämmelserna i Lissabonfördraget. Det makroekonomiska stödet till Ukraina är det första fallet där beslutsfattandet sker enligt det nya förfarandet. Fast det är synd att det nya förfarandet innebär att beslutsfattandet tar längre tid.

Jag ber EU-institutionerna att utgå från den erfarenhet man redan har av att ge Ukraina makroekonomiskt stöd och undvika ytterligare fördröjningar. Våra partners i östra grannskapet borde slippa onödiga fördröjningar. Jag tänker i synnerhet på Moldavien och dess EU-vänliga regering, som fortfarande väntar på utbetalningen av EU:s makroekonomiska stöd. Moldavien behöver stödet omedelbart, och Europeiska kommissionens förslag är redan oacceptabelt fördröjt. Inte förrän denna vecka kommer det att lämnas till Europaparlamentet. Jag uppmanar samtliga EU-institutioner att undvika ytterligare fördröjningar i beslutsfattandet om makroekonomiskt stöd till Moldavien.

Betänkande: Luís Paulo Alves (A7-0054/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Våra nio yttersta randområden (Azorerna, Kanarieöarna, Guadeloupe, Guyana, Madeira, Martinique, Réunion, Saint Barthélemy och Saint Martin) är viktiga tillgångar för EU. Eftersom deras avlägsna belägenhet hindrar deras utveckling måste EU vidta särskilda kompensationsåtgärder. Därför måste det till exempel i Réunion vara möjligt att producera rekonstituerad ultrapastöriserad mjölk (UHT) framställd av skummjölkspulver för konsumtion. Det värdefulla undantag som Madeira fått måste utvidgas till Réunion, som är lika avlägset beläget. Jag röstade därför för betänkandet om att införa, utvidga eller anpassa befintliga undantag för Azorerna, Kanarieöarna, Réunion och Madeira i socker-, mjölk- och vinsektorn.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) De yttersta randområdenas står inför stora utmaningar på grund av sin geografiska placering långt från unionens centrum. Jag välkomnar därför de särskilda åtgärderna inom jordbrukssektorn för att hjälpa dessa regioner under den ekonomiska krisen. Jag vill understryka Azorernas och Madeiras säregenhet, och jag välkomnar de viktigaste åtgärderna som antagits. De avser införande, utvidgning eller anpassning av vissa undantag inom socker-, mjölk- och vinsektorn. Det är viktigt att understryka att det är avgörande att ha en enhetlig strategi för de yttersta randområdena, men vi får inte glömma bort att de alla har sina egna särdrag och att det är viktigt att hitta de bästa lösningarna för varje region. Vi bör lyfta fram flera befintliga EU-instrument, som regionala strategier och den europeiska grannskapspolitiken. En annan viktig aspekt är våra fortsatta diskussioner om strategiska riktlinjer för de yttersta randområdena. Detta för att öka beslutsfattarnas kunskap om dessa regioners särdrag och potential.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Det finns inte bara ett yttersta randområde. Varje ö, varje region, har sin egen identitet och sina egna problem. Det betänkande som vi precis har antagit kommer att innebära att man inför vissa undantag inom jordbrukssektorn för att hjälpa de yttersta randområdena. Till exempel kommer man i Réunion tillverka UHT-mjölk som rekonstrueras av skummjölkspulver från EU, och på sätt kompensera för den otillräckliga mjölkproduktionen. Azorerna kommer att få ett undantag från de regler som begränsar sockerexporten till EU, eftersom produktionen av sockerbetor utgör öns mest realistiska alternativ – både för ekonomin och miljön – när mjölkkvoterna avskaffas. Dessa undantag kommer att hjälpa de yttersta randområdena. Det är positivt och därför vill vi att de garanteras på lång sikt. Det förväntar vi oss av kommissionen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om förslaget till en förordning om särskilda åtgärder inom jordbruket till förmån för EU:s yttersta randområden. Antagandet av betänkandet ger möjlighet att diversifiera jordbruket och avskaffa förbudet mot återexport av vissa produkter. I dessa kristider är det en stor hjälp för att kunna omstrukturera och säkra många arbeten i Azorerna samt regionens sockerproduktion.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionens förslag avser ändringar av förordning (EG) nr 247/2006 om särskilda åtgärder inom jordbruket till förmån för unionens yttersta randområden. Förändringarna berör socker-, mjölk- och vinsektorn. Jag vill berömma de föredragande för ett utmärkt arbete. Solidaritetsprincipen måste ligga till grund för den nuvarande fleråriga budgetplanen och kommande budgetplan. Det är på så sätt vi kan säkra den sociala och territoriella sammanhållningen. Vi är alla medvetna om de naturliga svårigheter som EU:s yttersta randområden kämpar med på grund av deras geografiska placering och villkor, vilket har en negativ inverkan på ekonomi och produktion. Man har följt solidaritetsprincipen i ändringsförslagen, så jag stöder dem.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den budget som ligger till grund för betänkandet – som man redogör för i första punkten i kompromissförslagets inledning, där man går med på att avskaffa mjölkkvoterna – kan vi inte godta, och därför röstade vi emot det. Avskaffandet av kvoterna kommer, vilket man medger i betänkandet genom att presentera det som ett fullbordat faktum, ge enorma konsekvenser för mjölksektorn i Azorerna, och för hela regionens mejerisektor.

De konsekvenser som ett avskaffande av mjölkkvoterna skulle få för regionens ekonomi, mot vilket vi har kämpat och kommer att fortsätta kämpa, kommer inte att lindras genom de åtgärder som nu föreslås för sockerindustrin, med tanke på att återexporten av socker förlängs. Det är ett godtagbart mål. Men det undergrävs redan från början i och med att man godtar att även denna åtgärd kommer att frångås gradvis under en femårsperiod.

Angående Madeira är omställningen av vinodlingar mycket försenad, och kan komma att äventyras helt om åtgärden inte stärks. Man negligerar även de negativa konsekvenserna för regionen av det så kallade Genève-avtalet om bananhandeln. En annan fråga som bör övervägas är möjligheten till stöd för att stimulera handeln med lokala jordbruksprodukter mellan öarna.

  Elie Hoarau (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag röstade för den slutliga texten, som sammanställdes raskt, eftersom tillämpningen av de olika undantagen för Réunion, Azorerna, Kanarieöarna och Madeira är avgörande för att kunna skydda arbeten och jordbruket, och då i synnerhet mjölkproduktionen i Réunion. Jag röstade dock emot den kompromiss som kommissionen och rådet föreslår, eftersom rådet gett förslag som saknade de åtgärder som vi föreslagit och som antagits av utskotten för regional utveckling och jordbruk.

Det är synd att man inte behållit kvoterna för sockerexport på 3 000 ton för Azorerna, och att det undantag som man beviljat Réunion för mjölkproduktion inte har övervägts för andra franska utomeuropeiska departementet. Det är även synd att kommissionen inte bidragit till att säkra de resultat som Réunions mjölkproducenter uppnått. Jag skulle ta upp alla dessa frågor under förhandlingarna om reformen av POSEI-programmet.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) De yttersta randområdena kännetecknas ofta av lågt befolkningsantal, ringa storlek, stagnation och svåra ekonomiska förhållanden. Dessa regioner är i hög grad beroende av klimatet och geografiska förhållanden, och tillgången till produkter och tjänster är avhängig samarbetet med unionens fastland. Stödet till dessa regioner bör vara permanent, eftersom de svårigheter som befolkningen i dessa ytterområden måste tampas med är permanenta. För att kunna garantera företagsutvecklingen i regionerna, stimulera yrkesverksamheten och skapa samma förutsättningar inom jordbrukssektorn som i resten av EU, måste vi införa nya bestämmelser – och behålla de befintliga – som är anpassade till de olika regionernas behov.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den ekonomiska och sociala utvecklingen i EU:s yttersta randområden påverkas av deras avlägsna belägenhet, ökaraktär, ringa storlek, besvärliga topografi och klimat samt deras ekonomiska beroende av ett fåtal produkter. Tillsammans begränsar dessa faktorer områdenas utveckling, och därför finns det bestämmelser i artikel 349 i Lissabonfördraget för särskilda åtgärder till förmån för de yttersta randområdena, som måste tillämpas genom lämpliga initiativ för att tillgodose deras särskilda behov, inte minst inom jordbruks- och fiskesektorn. De viktigaste ändringarna avser införande, utvidgande eller anpassning av vissa undantag inom socker-, mjölk- och vinsektorn. Vi stöder dessa åtgärder på grund av alla begränsningar och den globala kris som råder. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Jag röstade för Europaparlamentets resolution (A7-0056/2010), eftersom den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken, nämligen landsbygdsutveckling, är oerhört viktig för att effektivisera den gemensamma jordbrukspolitiken i stort och för att underlätta förvaltningen av mark med naturliga handikapp. Det betänkande som föredraganden har tagit fram är oerhört viktigt, både för oss och resten av EU. Vi behöver information om mark som av orsaker som inte beror på ägarna, inte kan användas effektivt. Jag håller med föredraganden i hans bedömning av den översyn av kriterier för att klassificera missgynnade områden som påbörjades 2005. Tidigare stödkriterier för dessa områden måste anpassas till de handikapp som existerar nu. Man bör även komma ihåg att det finns områden med särskilda kriterier där handikappen inte längre existerar eftersom man har tillämpat effektiva åtgärder. Medlemsstaterna borde ansvara för identifiering av mindre gynnade områden, utvecklingsstöd och utvecklingsprogram. Givetvis bör alla åtgärder ske inom ramen för gemenskapens regelverk.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Kommissionens förslag med föredragandens förbättringar innebär vissa förändringar av gemenskapsrätten, närmare bestämt av förordning (EG) nr 247/2006. De största förändringarna gäller införande, utvidgning och anpassning av några undantag inom socker-, mjölk- och vinsektorn. De ändringar som föreslås verkar vara positiva för de yttersta områden som berörs.

Det är en svår situation, i synnerhet i de områden vars viktigaste ekonomiska sektor har drabbats av krisen (mejerisektorn i Azorerna, sockerbetor, etc.). Därför skulle det vara klokt att främja en diversifiering av den ekonomiska verksamheten. Men för att främja en sådan diversifiering måste man kunna erbjuda producenter och förnyare långsiktiga utsikter, och de ekonomiska aktörerna måste kunna nå en lämplig verksamhetsnivå. Med anledning av det system som föredraganden beskriver och de ändringsförslag som mina kolleger från berörda utskott lämnat, röstar jag för betänkandet.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Som föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling om Luis Paolo Alves betänkande är jag nöjd med den väg vi har valt för att få till stånd en snabbare och effektivare anpassning av maximikvantiteterna för export av produkter i försörjningsordningen från de yttersta randområdena. Ramen för detta betänkande är artikel 349 i Lissabonfördraget som innehåller bestämmelser för stöd till de yttersta randområdena för att övervinna permanenta svårigheter kopplade till deras geografiska situation, topografi och klimat.

Bestämmelserna i förordningen måste vara anpassade till regionernas särskilda behov och den lokala marknaden. Det hade jag i åtanke när jag tog fram mina förslag, som Europeiska kommissionen har åtagit sig att gå igenom igen under den allmänna översynen av förordningen som ska genomföras 2010.

Jag var också bekymrad över Madeiras och Azorernas producenter av hybridvinstocksorter som förbjuds av den gemensamma organisationen av marknaden för vin och deras inkomster. De får nu möjlighet att fortsätta odla dessa sorter för familjens konsumtion, och slipper därmed gräva upp dem. Som jag hoppades fick den kompromiss som parlamentet, kommissionen och rådet enats om stöd av en stor majoritet av parlamentet i dag.

Betänkande: Helga Trüpel (A7-0134/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Helga Trüpels betänkande om budgetåret 2011 utgör en ny etapp i parlamentets budgetförfarande. I mars antog parlamentet riktlinjerna för 2011. Syftet är att anta förslaget till budgetberäkning efter de förhandlingar som ägt rum mellan budgetutskottet och presidiet, som är det ansvariga organet. Jag stödjer betänkandet, där man fastställer den andra betalningen av ökningen med 1 500 euro per månad av ledamöternas assistentstöd, finansiering av de 18 nya parlamentsledamöter som tillträder, förbättring av parlamentsledamöternas stödtjänster (utredningsavdelningar, bibliotekstjänster), och ökning av antalet besökare som parlamentsledamöterna kan sponsra från 100 till 110 per år. Dessa bestämmelser överrensstämmer med de nya ansvarsområden som Europaparlamentet tilldelats genom Lissabonfördraget. Som medlagstiftare med medlemsstaternas ministrar på nästan alla EU:s ansvarsområden, måste parlamentsledamöterna hädanefter ha tillgång till teknisk specialistexpertis i juridiska frågor, och även kunna informera medborgare om sitt arbete, i synnerhet genom att ta emot dem i parlamentet i Strasbourg eller Bryssel.

  Martin Ehrenhauser (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade emot Helga Trüpels betänkande. Jag är helt emot ökad sekretariatsersättning och fler tjänstemän här i Europaparlamentet. Argumentet att Lissabonfördraget innebär mer arbete för parlamentsledamöterna måste stärkas först.

Skulle argumentet visa sig vara välgrundat måste lösningen i dessa tider av skenande statsskulder vara ökad effektivitet, inte ökad byråkrati. Parlamentet skulle kunna bli betydligt effektivare, och det skulle utan svårighet kunna göra ett bättre arbete med mindre personal och mindre anslag.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Som jag redan påpekat, innebär Lissabonfördraget att parlamentet får en större arbetsbörda i ordinarie lagstiftningsförfarande. För att kunna arbeta snabbt och effektivt krävs rätt tekniska och logistiska hjälpmedel.

Med tanke på EU:s utvidgning och behovet av att informera allmänheten om parlamentets arbete, behöver man tillsätta medel så att det går att arbeta effektivt 2011. Unionens lagstiftningsförfarande ska inte behöva bli trögare på grund av att parlamentet är underfinansierat.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I linje med de strategier som jag har förespråkat, anser jag att det är viktigt att anta en nollbaserad budgetpolicy i början av varje valperiod. På så sätt kommer parlamentets budget att motsvara de verkliga behoven och vi får ökad insyn, budgetdisciplin och effektivitet. Jag tycker även att man ska skilja mellan fasta och rörliga kostnader, där de senare bör styrkas med en kostnads- och nyttoanalys. Denna analys är viktig för att skapa bättre resultat och resursförvaltning. När Lissabonfördraget trädde i kraft fick vi nya befogenheter och tillsättandet av 18 nya ledamöter kräver att vi skapar förutsättningar för att de ska kunna utöva sitt mandat på ett tillfredsställande sätt. Jag vill understryka att en utmärkt lagstiftning bör vara parlamentets främsta prioritet. Parlamentet måste få de resurser som krävs för att det ska fungera väl. Detta är särskilt viktigt i dessa krävande tider, då EU:s institutioner har en nyckelroll för EU-medborgarna och samhället i stort.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Vi i De gröna har röstat för vår kollega Helga Trüpels betänkande. Alla framlagda ändringsförslag har förkastats. Beräkningarna för parlamentet för år 2011 överlämnas följaktligen till kommissionen för att föras in i budgetförslaget för 2011. När det gäller den andra ökningen av ersättningen för assistentstöd 2011, förs anslagen in i reserven i avvaktan på en detaljerad finansieringsöversikt över samtliga dit hörande kostnader. Parlamentet kan återkomma angående detta under den första behandlingen av budgeten för 2011 i september–oktober. Den första delen av ökningen av ersättningen för sekretetariatsstöd för 2010 kommer vi att rösta om i morgon, i anslutning till Vladimir Maňkas betänkande om ändringsbrudget nr 1/2010. Vi är redan i gång med budgetförfarandet och omröstningen kommer att utgöra det slutliga resultatet.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (PL) Vi har lyckats vänja oss vid att Europaparlamentets budget är ett resultat av komplicerade kompromisser mellan Europaparlamentet och övriga EU-institutioner, och även, mer indirekt, mellan EU och medlemsstaterna.

Nästa år kan bli särskilt svårt, med tanke på hur mycket och hur viktigt arbete som väntar parlamentet. Å ena sidan ska parlamentet anpassa sig till de förändringar som Lissabonfördragets ikraftträdande medför och Kroatiens anslutning till EU – det räcker väl att nämna de 18 nya ledamöter, 68 extra tjänster och 62 tjänster som utvidgningen innebär. Å andra sidan kommer inte parlamentets budget att öka särskilt mycket jämfört med 2010 (5,5 procent), vilket ger upphov till frågan om hur man ska få ihop den siffran med den nya verkligheten. Här välkomnar jag förslaget, som upprepas i betänkandet, att man ska använda sina medel på ett klokt sätt.

Precis som föredraganden anser jag det nödvändigt att se över bidragsnivåerna till anställdas familjer, att vänta med att nyanställa till biblioteket tills man har genomfört en grundlig analys av ledamöternas behov samt att trygga säkerheten för parlamentets anställda till en rimlig kostnad och utifrån principen om öppenhet för vanliga medborgare. Parlamentet är fortfarande en stängd institution, och vi bör i så stor utsträckning som möjligt öka finansieringen av projekt som Den europeiska historiens hus och guidade turer i parlamentet.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) I och med Lissabonfördragets ikraftträdande har Europaparlamentets befogenheter ökat, vilket innebär att det behövs nya medel för att tillgodose ökade behov. Den beräknade budgeten för 2011 motsvarar en ökning på 5,8 procent jämfört med budgetåret 2010, i ett försök att skapa förutsättningarna för att parlamentet ska kunna utnyttja och utöva sina befogenheter till fullo.

Budgeten för 2011 kommer att öka till 1 710 574 354 euro, av vilka 20,32 procent kommer att gå till rubrik 5 (administration), så att de politiska målsättningarna ska kunna stämmas av mot respektive finansiering. Detta budgetförslag innehåller bestämmelser för Kroatiens respresentation, extra medel till ledamöternas sekretariatstjänster, nya jobb, en ökning av det antal besökare som ledamöterna kan bjuda in, en minskning av parlamentets koldioxidutsläpp samt finansiering av Den europeiska historiens hus och besökscentrumet.

Betänkandet innehåller en välavvägd budget som syftar till att stärka parlamentets hållbarhet. Med en viss uppstramning har man lyckats använda tillgängliga medel på ett effektivt sätt.

Betänkande: Richard Ashworth (A7-0051/2010)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD), skriftlig. – (EN) Vi röstade emot betänkandet i enlighet med UKIP:s principer och på grund av vårt beslut att endast stödja lagstiftning som begränsar EU:s befogenheter eller återlämnar dem till nationalstaterna. Vi stödde inte de ändringsförslag som vi upplevde missgynnar brittiska jordbrukare i onödan, vilket var fallet med alla ändringsförslag som innebar att EU får mer kontroll inom sektorn. UKIP kommer att fortsätta skydda brittiska jordbrukare mot EU:s inblandning, eftersom vi anser att den brittiska jordbrukssektorn är helt kapabel att sköta sig själv, och redan håller hög standard både vad gäller kvalitet och säkerhet. UKIP motsätter sig att brittiska skattebetalare ska tvingas bidra till jordbruk i andra delar av Europa som konkurrerar med våra egna jordbrukare. UKIP vill att handel med jordbruksprodukter ska ske enligt WHO:s regler.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Den administrativa bördan för jordbrukare måste minska och den onödiga byråkratin som är vanlig inom jordbruksfrågor måste avskaffas. Jordbrukare ska kunna ägna sig åt sin huvuduppgift: att producera produkter som håller hög kvalitet.

Jag röstade för de bestämmelser i betänkandet som syftar till att ta bort duplicerande lagstiftning och öka flexibiliteten. Jag håller även med om det man uttrycker i bettänkandet angående jordbrukslagstiftningen, det vill säga att denna lagstiftning bör vara proportionerlig i förhållande till målet, och att ingen lagstiftning ska införas innan det gjorts en bedömning av vilken ekonomisk börda lagstiftningen kan medföra. Onödig byråkrati måste avskaffas om vi ska kunna skapa en effektiv och konkurrenskraftig jordbrukssektor i Europa.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är nödvändigt att fortsätta med förenklingen av bestämmelserna för den gemensamma jordbrukspolitiken som påbörjades 2005. Jordbrukare och andra ekonomiska aktörer inom jordbrukssektorn bör befrias från onödig byråkrati och krav som inte är nödvändiga för att nå politiska mål eller säkra en god förvaltning av skattebetalarnas pengar. En förenklad gemensam jordbrukspolitik behövs för att vår jordbruksekonomi ska bli mer konkurrenskraftig, och för att bevara och skapa arbetstillfällen samt bidra till en sund utveckling av landsbygden. Det har förekommit ett stort antal fel i tillämpningen i vissa medlemsstater, vilket gör det svårt för jordbrukare att få stödet i tid. Medlemsstater bör se till att stödsystemen är enkla, tydliga och öppna för insyn. Så jag uppmanar kommissionen att ta upp saken i de bilaterala samtalen med medlemsstaterna.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Tre år efter reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken undrar vi nu hur vi ska anpassa vår jordbrukspolitik till dagens utmaningar. Initiativbetänkandet innehåller användbara förslag till hur man kan skapa en jordbrukssektor som kombinerar kvalitet och konkurrenskraft. Vi måste välkomna betänkandet, eftersom parlamentet vill införa en ny gemensam jordbrukspolitik 2013 som innebär minskad byråkrati för jordbrukare. Alla åtgärder som resulterar i minskade administrativa förfaranden och bördor för våra jordbruksproducenter – för att inte tala om berörda lokala myndigheter – utan att sänka kvalitetsnormerna förtjänar definitivt vårt stöd. Ett betänkande där man tar hänsyn till jordbrukarnas behov, genom att till exempel se till att deras verksamhet inte hindras av onödiga byråkratiska bördor, kommer att utgöra ett viktigt bidrag till reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, som av uppenbara skäl kommer att bli en tung process för EU:s framtida ekonomi och skyddet av de otaliga formerna av traditionell lokal produktion. Därför röstade jag för betänkandet.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jordbruket har alltid varit en hjärtefråga för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), och vi anser att det är en nyckelsektor i EU:s ekonomi. Våra jordbrukare har dock tyngts av de byråkratiska och administrativa bördorna alltför länge. Det är dags att lätta deras börda.

Jag är övertygad om att det inte bara är önskvärt utan nödvändigt att förenkla de byråkratiska förfarandena i samband med antagandet av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2013. Därför anser jag att det är rätt att förenkla reglerna för elektronisk identifiering av djur och inrätta en hjälptelefon i alla EU-stater för att öka tillgången till information. Det är dessutom nödvändigt att återskapa förtroendet mellan myndigheter och jordbrukare.

Jordbrukare ska inte behöva lägga ner så mycket tid på att fylla i blanketter, de ska vara ute på sina fält och förse marknaden med bättre jordbruksprodukter som uppfyller högre normer. Därför röstade jag för dessa åtgärder, som ingår i processen att förenkla byråkratin, och som fick stort stöd av min grupp. Åtgärderna kommer att vara till stor hjälp i dessa kristider.

  David Campbell Bannerman (EFD), skriftlig. – (EN) Vi röstade emot betänkandet i enlighet med UKIP:s principer och på grund av vårt beslut att endast stödja lagstiftning som begränsar EU:s befogenheter eller återlämnar dem till nationalstaterna. Vi stödde inte de ändringsförslag som vi upplevde missgynnar brittiska jordbrukare i onödan, vilket var fallet med alla ändringsförslag som innebar att EU får mer kontroll inom sektorn. UKIP kommer att fortsätta skydda brittiska jordbrukare mot EU:s inblandning, eftersom vi anser att den brittiska jordbrukssektorn är helt kapabel att sköta sig själv, och redan håller hög standard både vad gäller kvalitet och säkerhet. Under åren har den gemensamma jordbrukspolitiken medfört korruption (som skenbara vinodlingar) och vissa politiker från EU-länder som äger ”jordbruk” har kunnat dryga ut sin inkomst, vilket UKIP är emot. UKIP motsätter sig även tvånget att bidra till jordbruk i andra delar av Europa som konkurrerar med våra egna jordbrukare. UKIP vill att handel med jordbruksprodukter ska ske enligt WHO:s regler.

  Derek Roland Clark (EFD), skriftlig. – (EN) UKIP röstade emot betänkandet om en förenklad gemensam jordbrukspolitik trots att ett genomförande av betänkandet skulle göra jordbrukspolitiken mer lättförståelig, insynsvänlig och välfungerande, underlätta inspektioner av jordbruksföretag samt ge flexiblare utbetalningsmetoder och göra den mer användarvänlig för jordbrukare, eftersom det innebär att man behåller den gemensamma jordbrukspolitiken och kanske får den att bestå ytterligare en generation! UKIP röstade därför emot resolutionen, i synnerhet eftersom den inte innehåller några lagförslag.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet om en förenklad gemensam jordbrukspolitik, och jag vill berömma Richard Ashworth och skuggföredraganden för deras utmärkta arbete. Vi måste förenkla de byråkratiska förfarandena och kraven för jordbruksföretagen, och minska deras kostnader samt öka deras konkurrenskraft och rättsliga trygghet. Vi glömmer ofta att trots att jordbruksföretagen producerar basvaror, är de företag vars konkurrenskraft blir lidande av onödig byråkrati.

Därför är betänkanden som detta viktiga eftersom de lyfter fram de problem som skapas av alltför många regler eller överdrivet komplicerade förfaranden. Samtidigt föreslår man lösningar för att förenkla och förbättra det viktigaste EU-programmet, åtminstone vad gäller finansiering. Genom att rösta för detta betänkande har parlamentet tagit ytterligare ett steg mot en gemensam jordbrukspolitik som är aktuell, effektiv och ekonomisk, och framför allt, som innebär att EU:s livsmedelsbestämmelser följs både nu och i framtiden.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jordbrukare har alltid varit de mest ivriga och trofasta anhängarna av EU-integration. De är fullt övertygade om att den gemensamma jordbrukspolitiken fortfarande är en gemensam politik i ordets sanna bemärkelse. I vår globaliserade värld måste EU, med sin gemensamma marknad, agera enat för en säkrad livsmedelsförsörjning och främja förnybara resurser. EU måste även bekämpa klimatförändringar och öka sina forskarinsatser för att på bästa sätt ta tillvara på de möjligheter som forskningen erbjuder.

De eventuella nedskärningarna av den gemensamma jordbrukspolitikens budget skulle orsaka en omfattande social och ekonomisk rubbning, och hindra jordbruket att klara av framtida utmaningar. Vi måste förstå att jordbrukarnas inkomst är beroende av direktstöd, även om stödet inte räcker för att jordbrukare ska få en dräglig levnadsstandard. Den genomsnittliga inkomsten inom EU:s jordbrukssektor, inklusive allt direktstöd, motsvarar endast halva genomsnittslönen i övriga ekonomiska sektorer.

Jag tror att ett minskat direktstöd som en del av den första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken skulle få förödande konsekvenser både för jordbrukare, landsbygden och de offentliga tjänster som är kopplade till jordbruksproduktion samt för konsumenter och samhället i stort, som alla gynnas av stödet. Direktstöd är absolut nödvändigt och måste bevaras.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för en förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken. Förenklingen bör underlätta jordbrukarnas arbete, så att de kan ägna sig åt att producera säkra livsmedel av hög kvalitet. Även myndigheter på nationell nivå eller EU-nivå kommer att gynnas av en minskad byråkratisk börda i samband med genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Den gemensamma jordbrukspolitiken är otroligt viktig för EU, både för att den tryggar produktionen av säkra livsmedel och för att den bidrar till bevarandet av miljö och landsbygd, med en hållbar utveckling som mål. Förenklingen måste innebära ökat ansvar för alla inblandade aktörer.

Jag vill framhålla behovet av att förändra den gemensamma jordbrukspolitiken till ett enklare, mer rättvist och insynsvänligt instrument. Till att börja med skulle jag vilja belysa förslaget att skapa ett enhetligt system för identifiering av djur. Systemet måste innehålla möjlighet till självcertifiering, minskning av inspektionskvoten till en lägre nivå än den nuvarande, och spårbarhet av kött från får och getter, och här tänker jag i synnerhet på förslaget om flockidentifiering av boskap. Den viktiga reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att behöva skilja mellan stöd till enskilda jordbrukare eller kooperativ av enskilda jordbrukare, och lämna de större företagen inom sektorn för jordbruksprodukter i marknadens händer.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Förslaget till betänkande om en förenklad gemensam jordbrukspolitik är ett steg mot en enklare och effektivare gemensam jordbrukspolitik. Vi måste givetvis göra betydligt mer för att öka det europeiska jordbrukets konkurrenskraft, och bevara och skapa nya arbetstillfällen samt stödja den naturliga utvecklingen av landsbygden. Jag vill även nämna direktstödet i gränsregioner, eftersom det förekommer orättvis konkurrens och diskriminering i samband med registreringen av jordbruksverksamheten.

I grannregioner där medlemsstaterna har olika prisnivåer finns tecken på att vissa jordbruksverksamheter utnyttjar prisskillnaderna. En jordbruksverksamhet som kan sätta högre priser i hemlandet förlägger sin produktion till ett annat land (med lägre inköpspriser) där produktionskostnaderna är lägre, och registrerar försäljning på andra sidan gränsen. På så sätt diskrimineras jordbruksverksamheter i länder med lägre inköpspriser och missgynnas ekonomiskt på den lokala marknaden, medan jordbruksverksamheter från medlemsstater med högre inköpspriser drar ekonomisk nytta på marknaden till följd av EU:s politik. Av den anledningen behöver man ta med prisaspekten i beräkningen när man reformerar den gemensamma jordbrukspolitiken, det vill säga att man jämför produktionsplats med den plats där inköpspriserna registreras. Med denna reglering kommer vi även att bidra till att skapa en ny och rättvis jordbruksmarknad. Jag stöder betänkandet.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att en förenklad gemensam jordbrukspolitik är avgörande för att EU:s jordbruk ska vara konkurrenskraftigt, och för att bevara arbetstillfällen och skapa en hållbar utveckling av EU:s landsbygd. Reglerna för kontroller måste förenklas och göras tillgängligare för jordbrukare genom hjälp och rådgivning från nationella organ. Kvalitetskravet för EU:s jordbruksprodukter ska inte medföra onödiga bördor och ytterligare svårigheter för de som är verksamma inom jordbruket.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) En förenklad lagstiftning är ett mål av central betydelse för att föra EU närmare allmänheten. Enkla och tydliga bestämmelser behövs för de som inte har tillägnat sig unionens koder och inte pratar ”EU-språket”. Därför måste ett så viktigt och bestående politiskt område som den gemensamma jordbrukspolitiken kunna förstås av de stödberättigade, det vill säga EU:s jordbrukare i detta fall.

Jag tycker att föredraganden har helt rätt i att ”en ny gemensam jordbrukspolitik bör ge jordbrukare möjlighet att koncentrera sig på det centrala målet att tillhandahålla säkra och spårbara livsmedel av hög kvalitet samtidigt som den ger jordbrukarna stöd för att leverera icke-marknadsproducerade kollektiva nyttigheter”. Jag hoppas att den nya gemensamma jordbrukspolitiken blir enklare, mer insynsvänlig och rättvisare, och att den anpassas mer till jordbrukarnas och marknadens behov samt att förfarandena tar kortare tid och blir mindre byråkratiska, men ändå säkra och effektiva. Rättslig förutsägbarhet kräver inte komplicerade eller tröga förfaranden, utan enkla och effektiva. Det är precis vad vi önskar för den nya gemensamma jordbrukspolitiken.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Den gemensamma jordbrukspolitiken måste å ena sidan garantera ett tillräckligt utbud av säkra livsmedel och å andra sidan möta utmaningar som bevarandet av landsbygden, bergsområden, mindre gynnade områden och det europeiska jordbrukets många funktioner. Parallellt med samordningen av lagstiftningen måste redundansen avskaffas. Vi får hoppas att målet att minska den administrativa bördan med 25 procent till 2012 uppnås. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste förenklas, så att vår jordbruksekonomi blir mer konkurrenskraftig, och vi kan bevara och skapa arbetstillfällen och bidra till en hållbar utveckling av landsbygden. Den förenklade gemensamma jordbrukspolitiken bör i första hand gagna jordbrukarna, och inte bara de nationella myndigheterna och de utbetalande organen i medlemsstaterna. Jordbrukare måste få tillgång till fungerande system som gör det möjligt för dem att enkelt och utan onödig byråkrati lämna in ansökningar om utbetalning av direktstöd där de bor. Förenklingen måste gå hand i hand med en förenkling av politikens genomförande, och medlemsstaterna måste minimera byråkratin för de stödberättigade, särskilt på landsbygdsutvecklingsområdet. Det behövs mer flexibilitet, så vi yrkar för att tillstånd ska ges till mer flexibla utbetalningsmetoder även innan alla kontroller har slutförts.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet har positiva sidor, varav vi vill lyfta fram följande: en förenklad gemensam jordbrukspolitik får inte innebära mindre stöd för jordbrukarna eller avskaffande av de traditionella verktygen för marknadsstyrning, behovet av att ändra bestämmelserna för straffavgifter, inte minst när de avser förseelser som inte är producentens ansvar, förenklade ansökningsförfaranden och de mycket positiva ändringarna av reglerna för identifiering av djur, i synnerhet får och getter.

Den strategi som föredraganden föreslår är dock i första hand inriktad på marknaden och konkurrenskraften, och på att ”minska överdriven protektionism” och fortsätta liberaliseringen, med dess förödande konsekvenser som vi alla känner till. Betänkandet stöder även den nuvarande modellen för utdelning av stöd. Man uppger att ”utbetalning av samlat gårdsstöd bör ske på ett rättvist sätt”, men ger inga konkreta åtgärder för att uppnå målet.

I betänkandet yrkar man även på att den nuvarande definitionen av jordbruksverksamhet i samband med direktstöd ska ses över, men man föreslår inga ändringar av den nuvarande modellen som innebär att människor får betalt för att inte producera. Sammanfattningsvis saknar betänkandet förslag och åtgärder för att förändra nuvarande modell för den gemensamma jordbrukspolitiken, till att börja med (men inte enbart) när det gäller utbetalning av stöd.

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. – (EN) Jag håller helt med om att en förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken inte får innebära mindre stöd för jordbrukarna eller avskaffande av de traditionella verktygen för marknadsstyrning. Jag stöder ett uppskjutande av den obligatoriska elektroniska fårmärkningen.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Det är oerhört viktigt att förenkla principerna som styr den gemensamma jordbrukspolitiken. Den gemensamma jordbrukspolitiken bör inte reduceras till utbetalning av pengar. Personligen skulle jag vilja att man satsade mer på enskilda investerare i jordbrukssektorn, som skulle kunna modernisera jordbruken och utöka produktionen på ett effektivare sätt. Men att öka direktstödet är för mig ett sätt att bevara fattigdomen i de mest underutvecklade regionerna. Man stöder människor som i själva verket inte är verksamma jordbrukare, och förhindrar en omstrukturering av jordbruket. Genom att endast stödja ”riktiga” jordbrukare – de som producerar hälsosamma livsmedel och produkter av hög kvalitet – kan vi garantera säkerhet inom området för EU och resten av världen.

  Cornelis de Jong, Kartika Tamara Liotard och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot Richard Ashworths betänkande om en förenklad gemensam jordbrukspolitik (A7-0051/2010) på grund av punkt 12. Jordbrukarna behöver inte mer av EU:s direktstöd. De behöver kunna sätta rimligare priser på sina produkter.

Jag stöder ändå betänkandets kärna. Den gemensamma jordbrukspolitiken är överdrivet komplicerad och en onödig belastning för jordbrukare, medlemsstater och decentraliserade regeringar och myndigheter. Det finns ett stort behov av att lätta på den administrativa bördan och minska byråkratin, i synnerhet i dessa kristider.

Det bör även finnas möjlighet att rätta till fel för jordbrukaren som, oavsiktligt eller på grund av okontrollerbara faktorer, har gjort sig skyldig till en överträdelse och straffas på grund av det samt ökad insyn när det gäller dessa straff.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Den gemensamma jordbrukspolitiken är en viktig del av EU, både för att till exempel förse våra medborgare med livsmedel och bevara och skydda bergsområden, landsbygdsområden, de yttre områdena eller mindre gynnade områden. Jag röstade för betänkandet eftersom jag stöder en förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken. Den måste vara resultatinriktad och ge bättre möjlighet att agera. Jag anser även att det behövs ett tätare samarbete mellan medlemsstater och lokala myndigheter när det gäller utbyte av bästa praxis. Samtidigt måste jordbrukare ha tillgång till bra information och få bättre stöd av myndigheterna.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Jordbruket är en av EU:s främsta tillgångar, men det är också den sektor där man känner mest av den tunga EU-byråkratin. Vi får inte heller underskatta inverkan av klimat och miljö, som är svåra att förutse och ställer jordbrukssektorn inför nya och svåra utmaningar i samband med de globala förändringar som äger rum.

Mot bakgrund av detta anser Europaparlamentet att vi måste komma ihåg att det inte räcker med det mål att minska den administrativa bördan med 25 procent som sattes upp i programmet 2003. Det är inte tillräckligt med tanke på att vi antagligen kommer att uppnå det före 2012. Parlamentet anser även att vi snarast måste föreslå strategier för kommissionen och rådet för att ytterligare minska bördorna för våra jordbrukare.

Förslagen i parlamentets resolution kan även ses som en inledning till omstruktureringen av den gemensamma jordbrukspolitiken i samband med EU:s strategi för 2020. Det är ett avgörande steg för att säkra tillväxten i sektorn, och för att säkra dess framtida anslag, med anledning av den urholkning av EU:s medel som är att vänta 2013.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Betänkandet har förtjänsten att det belyser den offentliga sektorns garanterat oberoende och opartiska inspektioner, och lyfter fram jordbruket som en fråga för allmänheten. Det är positivt att man insisterar på livsmedels spårbarhet, även om tydlig märkning av deras miljöpåverkan troligen är ett bättre sätt att öka medvetenheten bland medborgare (producenter och konsumenter) om betydelsen av omlokalisering och produkters miljökvalitet.

Den beslutsamhet som framgår i betänkandet när det gäller att förenkla de administrativa reglerna för den gemensamma jordbrukspolitiken är viktig. Man talar dock om den gemensamma jordbrukspolitiken endast i termer av konkurrenskraft och nyliberalism, och följer samma linje som den politik som EU fört de senaste åren, vilket gör att jag inte kan stödja betänkandet. Jag avstår från att rösta om texten som ett tecken på min uppskattning av de framsteg som har gjorts.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är nödvändigt att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken för att nå målet att minska den administrativa bördan med 25 procent till 2012. Byråkratin utgör ett stort hinder för jordbrukarna, som tvingas försumma den dagliga verksamheten på fälten för att syssla med onödig byråkrati. Dessutom kommer de nya ändringarna att innebära en minskning motsvarande hundratals miljoner euro av jordbrukarnas administrativa börda, med påtagliga vinster, i synnerhet med tanke på den svåra ekonomiska situation som vi befinner oss i. Förenklade normer och kontrollmekanismer är av central betydelse för jordbrukarna, som ska stå för livsmedelsförsörjningen för 500 miljoner människor till ett rimligt pris. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet, som innehåller viktiga bestämmelser för att avskaffa den onödiga byråkrati som drabbar EU:s jordbrukare, särskilt nu när jordbruket drabbats hårt av finanskrisen. Jag vill tacka de kolleger som röstade för mina ändringsförslag, så att vi kan behålla den text som redan har antagits av utskottet.

Jag tänker främst på ändringsförslag 49 om det stora antalet fel i ansökningar om direktstöd i vissa medlemsstater, som även understryker att dessa fel i allmänhet snarare beror på den ortofotografiska utrustning som används än på jordbrukarna själva. Jag tänker även på ändringsförslag 65 om att den obligatoriska elektroniska identifiering av får och getter som ska gälla från 2010 skjuts på framtiden, på grund av att den medför stora kostnader i dessa kristider.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Förslaget om en förenklad gemensam jordbrukspolitik ingår i en mer omfattande satsning för att minska de byråkratiska förfarandena, som några EU-stater initierade för en tid sedan för att göra tjänsterna mer effektiva och tillgängliga för medborgarna.

Reformen är nödvändig även för jordbrukssektorn, för att jordbrukare ska kunna spara tid och pengar, och enligt vissa villkor få tillgång till direktstöd. Reformen har även stor betydelse för landsbygdsutvecklingen och olika metoder för djuridentifiering.

Nu när vi snart inleder diskussionerna om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 fungerar detta förslag om förenkling som ett experiment för att undersöka möjligheter och svårigheter, och lägger grunden för ett förslag till EU:s jordbruk i framtiden. Av dessa anledningar röstade jag för betänkandet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) I betänkandet om en förenklad gemensam jordbrukspolitik tar man upp en fråga som bekymrar jordbrukarna, som är de främsta stödmottagarna inom den gemensamma jordbrukspolitiken, och även för EU-medborgarna i allmänhet, som har svårt att förstå den gemensamma jordbrukspolitiken på grund av dess komplicerade uppbyggnad. Alla anser att förenklingsåtgärderna är nödvändiga och brådskande. Det är viktigt att dessa åtgärder gagnar jordbrukarna, och inte bara medlemsstaternas myndigheter, som så ofta har varit fallet. Det går inte att avskaffa verktygen för marknadsstyrning som en del i förenklingsprocessen.

I förenklingsarbetet bör man försöka avskaffa diskrimineringen i systemet med samlat gårdsstöd i de olika medlemsstaterna, som är ett problem som uppkommit till följd av försummelse från de nationella myndigheternas sida, som kontroller, tidsfrister, utbetalningar, etc. Genom att avskaffa den typen av diskriminering kommer vi att slippa en haltande gemensam jordbrukspolitik som ger upphov till orättvisor bland jordbrukarna i de olika medlemsstaterna.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Richard Ashworths betänkande om en förenklad gemensam jordbrukspolitik som ska vara lättare att förstå för jordbrukare. Administrationen av den gemensamma jordbrukspolitiken är ofta onödigt komplicerad. Därför är det ytterst viktigt för hela jordbrukssektorn att den förenklas så att det blir lättare för jordbrukarna. De regler som kommissionen föreslår är i många fall extremt svåra att applicera och tillämpningen av jordbrukslagstiftningen i medlemsstaterna är tyngd av byråkrati. Lagstiftningen för djuridentifiering måste ses över och göras mer flexibel och mindre byråkratisk. Nuvarande bestämmelser inom detta område är i många fall alldeles för rigida och kontraproduktiva.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) En förenklad gemensam jordbrukspolitik är nödvändig för att EU:s jordbruksekonomi ska bli mer konkurrenskraftig, för att bevara arbetstillfällen och främja skapandet av nya samt bidra till utvecklingen av landsbygden. Jag tycker att det verkar viktigt att kommissionen avlägsnar överflödiga byråkratiska hinder och samtidigt föreslår nya bestämmelser för området.

Ju enklare lagstiftningen är, desto lättare blir det för berörda parter att förstå, oavsett om de är jordbrukare, nationella eller regionala myndigheter, eller organ för kontroll av användningen av medlen. Och, ju mindre tid dessa aktörer behöver för att fylla i ansökningar, desto färre fel kommer de att göra. Kostnaden för att kontrollera finansieringen kommer också att bli lägre.

Man behöver även förenkla kontrollen av hur medlen används, och externa granskningar verkar vara det effektivaste sättet att göra detta. Straffavgifterna måste tillämpas på ett tydligt och proportionerligt sätt, och hänsyn måste tas till jordbrukets storlek och den lokala situationen, särskilt i de yttersta randområdena, som Madeira. Jag röstade för betänkandet i dag eftersom det är ett försök att göra detta. Nu måste vi se till att det blir en bättre samordning av jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken i översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Genom att stödja betänkandet har vi uttryckt vår beslutsamhet att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är nödvändigt för att EU:s jordbrukssektor ska förbli konkurrenskraftig. Det är uppenbart att vi genom att samordna bestämmelserna, minska byråkratin och sänka kostnaderna, kan skapa en enklare, rättvisare och mer förståelig gemensam jordbrukspolitik. Vi bör dock komma ihåg att förenklingarna inte bara ska gagna de myndigheter och nationella organ som styr jordbrukssektorn, utan i första hand jordbrukarna, som är överhopade av regler.

Betänkande: Heide Rühle (A7-0151/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Heide Rühles betänkande är ett initiativbetänkande vars syfte är att undersöka metoder för att förbättra förfarandena för offentlig upphandling i EU, för att skapa ett mer stabilt och insynsvänligt regelverk. En felaktig tillämpning av reglerna för offentlig upphandling är en av de vanligaste orsakerna till fel i utbetalningen av EU:s strukturfonder. Jag stöder huvudpunkterna i initiativbetänkandet, det vill säga att man efterlyser samordning av förfarandena för offentlig upphandling inom kommissionens olika direktorat och konstaterar att de mål som sattes upp i 2004 års översyn av direktiven om offentlig upphandling (klarare regler och ett tydligare rättsläge) inte har uppnåtts helt än. Jag uppskattar även att man tar ställning för de små och medelstora företagen som missgynnas av dessa komplicerade förfaranden, som ibland hindrar dem från att delta i en anbudsinfordran eftersom företagen inte har möjlighet att anlita juridisk hjälp. Därför röstade jag för betänkandet, och jag kommer att övervaka tillämpningen i våra medlemsstater, särskilt i Frankrike, av befintliga direktiv om offentlig upphandling.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder betänkandet eftersom ett system för offentlig upphandling som fungerar väl och är insynsvänligt är viktigt för den inre marknaden för att främja gränsöverskridande konkurrens och innovation, och underlätta för statliga myndigheter. Målsättningen i 2004 års översyn av direktiven om offentlig upphandling har inte uppnåtts än, i synnerhet när det gäller att förenkla reglerna för upphandling och skapa ett tydligare rättsläge. EU-domstolen har behandlat ett oproportionerligt antal överträdelsefall inom området offentlig upphandling, vilket tyder på att många medlemsstater har haft svårt att följa direktiven om offentlig upphandling. Lissabonfördraget innebär att rätten till regionalt och lokalt självstyre erkänns för första gången i EU:s primärrätt, och att subsidiariteten stärks. Syftet med lagstiftningen för offentlig upphandling är att offentliga medel ska användas på ett rationellt och effektivt sätt samt att ge intresserade företag möjlighet att tilldelas offentliga upphandlingskontrakt inom ramen för en sund konkurrens. Jag uppmanar därför kommissionen att förenkla förfarandena för offentlig upphandling så att både lokala myndigheter och företag slipper lägga mycket tid och pengar på ren byråkrati, och det blir enklare för små och medelstora företag att få tillgång till dessa kontrakt samtidigt som det blir möjligt för dem att delta på ett mer jämbördigt och rättvist sätt.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) En stor del av medlemsstaternas anslag går till offentlig upphandling. Så jag håller med föredraganden om att offentliga medel ska vara öppna för insyn från allmänheten. Offentliga kontrakt måste tilldelas i enlighet med klara och tydliga villkor som medför att alla berörda parter behandlas lika och att det avgörande kriteriet är förhållandet mellan pris och projektresultat, så att kontrakten går till det bästa anbudet och inte uteslutande till det billigaste anbudet. För att skapa bättre insyn inom offentlig upphandling behövs en förenkling av förfarandena för offentlig upphandling så att både lokala myndigheter och företag slipper lägga mycket tid och pengar på ren byråkrati. Genom att förenkla förfarandena blir det enklare för små och medelstora företag att få tillgång till dessa kontrakt samtidigt som det blir möjligt för dem att delta på ett mer jämbördigt och rättvist sätt. Globaliseringen gör att det är särskilt viktigt att kommissionen betonar förfarandena för tillämpningen av sociala kriterier. Det är alltså nödvändigt med riktlinjer eller annan praktisk hjälp för offentliga myndigheter och andra offentliga organ i samband med hållbar upphandling.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar resolutionen, som ska förenkla reglerna för offentlig upphandling och samtidigt bidra till att skapa ett tydligare rättsläge. EU:s initiativ inom offentlig upphandling kräver samordning på EU-nivå för att undvika inkonsekvens och rättsliga problem. Det är även viktigt med ett klargörande av rättsläget när det gäller villkoren för lagstiftningen om offentlig upphandling som tillämpas på institutionella offentlig-privata partnerskap. Jag vill uppmana kommissionen att förenkla förfarandena så att både lokala myndigheter och företag slipper lägga mycket tid och pengar på ren byråkrati. Genom att förenkla förfarandena blir det enklare för små och medelstora företag att få tillgång till dessa kontrakt samtidigt som det blir möjligt för dem att delta på ett mer jämbördigt och rättvist sätt. Offentliga myndigheter måste uppmuntras att basera den offentlig upphandlingen på miljömässiga, sociala och andra kriterier. Jag uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna att använda miljöanpassade offentliga kontrakt som ett verktyg för att främja en hållbar utveckling.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionen genomförde en översyn av direktiven om offentlig upphandling 2004, för att förenkla förfarandena och göra den offentliga upphandlingen mer lättöverskådlig, effektiv och flexibel, och mindre byråkratisk.

Föredraganden har rätt i att ”huvudsyftet med offentlig upphandling är att kunna köpa in varor och tjänster som ska användas i den offentliga verksamheten till ett fördelaktigt pris. Den offentliga sektorn är dock inte någon vanlig marknadsaktör, utan har ett särskilt ansvar eftersom den förvaltar offentliga medel”.

Jag måste upprepa att en komplicerad lagstiftning inte gagnar någon. Det är snarare tvärtom när det gäller offentlig upphandling. Ju mer komplicerade, mindre insynsvänliga och långdragna förfarandena är, desto större är risken att man bryter mot lagen, och i extrema fall kan det leda till korruption. Under översynen av befintliga direktiv om offentlig upphandling är det därför oerhört viktigt att införa enklare och effektivare regler för denna sektor som motsvarar närmare 16 procent av EU:s BNP.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) De totala utgifterna för offentlig upphandling av varor och tjänster inom EU uppgår till 1 500 miljarder euro, vilket är mer än 16 procent av unionens BNP. Under den pågående ekonomiska krisen får inte direktiven om offentlig upphandling göra kontraktstilldelningen dyrare och mer tidskrävande. Uppdragstagarna, särskilt små och medelstora företag kräver ett tydligt rättsläge och snabbare förfaranden. Jag tycker att kommissionen och medlemsstaterna, i samarbete med de regionala och lokala myndigheterna, ska se över de samlade upphandlingsbestämmelserna. Syftet bör vara att samordna dessa regler och förenkla hela regelverket för offentlig upphandling, så att man minskar risken för fel och effektiviserar användningen av strukturfonderna. Vi bör komma ihåg att de oegentligheter som ofta uppstår till följd av ett felaktigt införlivande av EU:s bestämmelser ligger bakom många av oegentligheterna vid genomförande av EU-projekt som samfinansieras via strukturfonderna och Sammanhållningsfonden. Jag tycker att kommissionen borde undersöka möjligheten att även efter utgången av 2010 använda påskyndade förfaranden i samband med strukturfonderna, så att medlemsstaterna inte går miste om dessa medel.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag stödjer målet i betänkandet att uppmana kommissionen att förenkla förfarandena för offentlig upphandling för att de lokala myndigheterna och företagen ska slippa använda för mycket tid åt rent byråkratiska frågor, men jag ogillar utformningen av andra delen av punkt 9.

Jag upplever att denna tolkning av EU-domstolens beslut att lokala myndigheter kan samarbeta utan att vända sig till marknaden strider mot neutralitetsprincipen. Det kan skada företag (privat- eller offentligägda), som fråntas alla möjligheter att inkomma med anbud på kontrakt om tillhandahållande av offentliga tjänster av ekonomisk karaktär.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Betänkandet belyser de sociala och miljörelaterade normer som vi måste kunna införliva i anbudsinfordran. Det innehåller även förslag till rekommendationer att underlätta för små och medelstora företag att komma in på upphandlingsmarknaderna. Betänkandet har dock en stor brist i att man inte alls nämner de rättsliga instrument som måste införas där man definierar tjänstekoncessioner när man ombildar direktiven om offentlig upphandling. Vi kan inte nöja oss med EU-domstolens nuvarande rättspraxis för offentliga tjänstekoncessioner. Det finns ett stort behov av ett ramdirektiv om offentliga tjänster. Ett rättsligt klargörande är nödvändigt, det ligger i allas intresse. Därför avstod jag från den slutliga omröstningen om betänkandet.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) Den offentliga upphandlingen på EU:s inre marknad motsvarar ungefär 15 procent av BNP. En öppen upphandlingsmarknad skulle gynna de beställande institutionerna, eftersom en större marknad ger fler valmöjligheter, lägre kostnader och bättre kvalitet. Det är oerhört viktigt hur man använder offentliga medel, i synnerhet nu när ekonomin behöver stimuleras och medlemsstaterna har budgetsvårigheter. Föredraganden har rätt i att nuvarande lagstiftning är ganska komplicerad, vilket gör det svårare för lokala och regionala myndigheter, och små och medelstora företag. Det behövs även ett klargörande av frågor rörande offentlig-privata partnerskap, stadsplanering och tjänstekoncessioner.

Jag stöder huvudpunkterna i Heide Rühles betänkande, som belyser behovet av en mer överskådlig lagstiftning inom offentlig upphandling, och som inte innehåller uppmaningar om att ändra direktiven än, utan i stället föreslår att kommissionen gör en djupgående analys av de problem som finns.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Offentlig upphandling utgör en stor del av EU:s BNP. Syftet är att köpa varor och tjänster av hög kvalitet till bästa pris. EU:s direktiv om upphandling bidrar till utdragna anbudsförfaranden, ökar kostnaderna och begränsar de offentliga upphandlarnas handlingsutrymme. Tyvärr dyker dessa problem upp i allt fler medlemsstater. Därför röstade jag för betänkandet och jag stöder åtgärder för att förenkla och uppdatera förfarandena. En förenklad och enhetlig lagstiftning behövs i alla medlemsstater. På så sätt kommer vi att slippa avvikelser i de olika medlemsstaternas bestämmelser och felaktigheter, samtidigt som vi kommer att använda de offentliga medlen på ett bättre sätt.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Offentlig upphandling är en känslig fråga som bör behandlas varsamt, eftersom det rör offentliga medel. Offentliga kontrakt måste vara överskådliga och helt öppna för insyn från allmänheten så att de inte ger upphov till misstro. Därför måste offentliga kontrakt tilldelas i enlighet med klara och tydliga villkor som medför att alla berörda parter behandlas lika och att det avgörande kriteriet är förhållandet mellan pris och projektresultat, så att kontrakten går till det bästa anbudet och inte uteslutande till det kanske billigaste anbudet. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Den offentliga upphandlingen utgör ungefär 18 procent av gemenskapens BNP, och har därför en nyckelroll att spela i en nystart för ekonomin och sysselsättningen. Upphandlingar har också stor inverkan på små och medelstora företag, som ofta fungerar som underleverantörer.

I det aktuella sammanhanget där samspelet mellan den inre marknaden och internationella marknader blir allt tydligare, löper europeiska företag en allvarlig risk att drabbas av illojal konkurrens från företag i tredjeland (exempelvis Kina). Dessa gynnas av statliga stöd, något som europeiska företag inte beviljas, och kan på grund av underlåtenhet att följa europeiska standarder för säkerhet och arbetstagares rättigheter erbjuda betydligt lägre kostnader och kortare produktionstid.

Vi behöver samordnade åtgärder på europeisk nivå för att motverka denna effekt. Slutligen vill jag påminna er om vikten av att respektera principen om ömsesidighet och proportionalitet. Kinesiska företag har till exempel tillgång till den europeiska marknaden, men de europeiska företagen kan inte delta i anbudsinfordringar i Kina. Jag lovordar föredraganden för hennes arbete och röstar för detta betänkande.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är mycket glad över att ändringsförslaget från gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet har avvisats, vilket har möjliggjort för vår grupp De gröna/Europeiska fria alliansen att rösta för Heide Rühles betänkande.

  Bernadette Vergnaud (S&D), skriftlig. – (FR) Jag fördömer den strutspolitik som förs av de som anser att EG-domstolens nuvarande rättspraxis om tjänstekoncessioner är tillfredsställande och att det absolut inte finns någon anledning att lagstifta. Socialisterna har i åratal kämpat och arbetat för att få ramdirektiv som skyddar tjänster i allmänhetens intresse, och vi tänker inte ge upp detta åtagande. Den enda långsiktiga garantin för offentliga tjänster är en verklig europeisk lagstiftning, inte domstolsutslag, hur välgrundade de än är. Svårigheterna med att införliva tjänstedirektivet i förhållande till sociala tjänster visar att endast ett särskilt ramverk kan åstadkomma rättssäkerhet och tjänster av god kvalitet. Små och medelstora företag samt lokala och regionala myndigheter förväntar sig tydlighet och rättssäkerhet vid tilldelningen av kontrakt om offentlig upphandling, som offentliga kontrakt för sociala bostäder. Men vi ville inte heller rösta emot detta betänkande som innehåller viktiga delar, särskilt beträffande sociala och miljömässiga normer – som vi måste kunna integrera i anbudsförfaranden – och rekommendationer för att främja tillgången för små och medelstora företag, samt en tydlig uppmaning till vaksamhet i avtal om offentlig-privata partnerskap.

Betänkande: Franziska Keller (A7-0140/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Det är viktigt att den europeiska politiken för utveckling är konsekvent. Franziska Kellers betänkande tenderar dock ibland att vara antingen överdrivet eller vagt formulerat. Jag säger ett tydligt ”ja” till en konsekvent EU-politik, men ”nej” till ett ifrågasättande av de åtaganden som gjorts av EU (och Frankrike) inom ramen för Världshandelsorganisationen. Vårt jordbruk måste utvecklas gradvis och bemöta de svårigheter som våra jordbrukare står inför, eftersom de är viktiga aktörer inte bara på landsbygden utan också i våra städer. Därför röstade jag emot detta betänkande.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) EU är världens största biståndsgivare. I år förväntas beloppet för utvecklingsbistånd till länder utanför EU ligga på 69 miljarder euro, en ökning med 20 procent från 2008. EU har visat sig vara konsekvent beträffande sina åtaganden gentemot internationella institutioner. Konflikten mellan Europas utvecklingspolitik och dess handelspolitik är ett faktum. EU har emellertid gjort ett åtagande för att all EU-politik som påverkar utvecklingsländerna ska beakta de utvecklingsmål som antagits.

Tvärtemot de ursprungliga prognoserna drabbas framför allt fattiga länder av den ekonomiska krisen. Många av dessa är involverade i utvecklingsprojekt som drivs med EU-medel. Å andra sidan har den export- och jordbrukspolitik som EU tillämpar i dessa länder en negativ inverkan på deras utveckling. Vi måste därför hantera ett oönskat resultat av detta: EU bygger på makronivå och har en negativ inverkan på mikronivå. Under dessa omständigheter bör de mål som antogs genom resolutionen som röstades igenom i går vid parlamentets plenarsammanträde få enorm betydelse, och måste antas av alla EU-institutioner.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Inför den ekonomiska och humanitära kris som världen nu brottas med är det mer angeläget än någonsin att EU:s politik för utvecklingsstöd hanteras på ett sätt som är konsekvent och enhetligt, och som är helt kopplat till EU:s övriga politik för handel, miljö, etc. Det står nu klart att trots EU:s åtagande beträffande utvecklingspolitiken och det faktum att man är den största givaren av utvecklingsstöd i världen, finns det inte alltid en effektiv koppling mellan all politik, vilket undergräver förverkligandet av millennieutvecklingsmålen.

Vi siktar med rätta på att ändra den nuvarande situationen. Vi måste betrakta det offentliga utvecklingsbiståndet ur ett långtidsperspektiv för att få en samverkan mellan alla medlemsstaterna och en konsekvens mellan olika politikområden. Denna konsekvens måste uppnås, eftersom det bidrar till att möta de hjälpbehövandes utvecklingsbehov. Jag stöder i allmänhet detta betänkande från parlamentet och anser att det är avgörande att EU:s aktörer gör allt för att undanröja hinder för utveckling, för att uppnå millennieutvecklingsmålen, för kampen mot fattigdom, och för att se till att mänskliga, sociala, ekonomiska och miljömässiga rättigheter faktiskt omsätts i praktiken i utvecklingsländerna.

  Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE), skriftlig. − Moderaterna röstade i går, den 18 maj 2010, mot betänkandet om en konsekvent politik för utveckling – Att upprätta den politiska ramen för en gemensam strategi på EU-nivå (2009/2218(INI)), A7-0140/2010. Det beror framför allt på att vi inte stödjer förslaget om att en internationell skatt på transaktioner ska införas. Ett införande av en tobinskatt skulle bara skada utvecklingsländerna och öka fattigdomen. Vi vill dock betona att det finns saker i betänkandet som vi sympatiserar med, till exempel att EU:s exportsubventioner för europeiska jordbruksprodukter har haft en katastrofal inverkan på utvecklingsländernas livsmedelstrygghet och på deras utveckling av en hållbar jordbrukssektor.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) 1,4 miljarder människor i världen lever på mindre än 1 euro per dag. Europeiska unionen har en skyldighet att bekämpa denna situation. Det kräver ett effektivare utvecklingssamarbete och en mer effektiv biståndspolitik. Åtagandena vad gäller offentligt utvecklingsbistånd (ODA) har ännu inte uppfyllts på ett tillfredsställande sätt. För att bemöta det akuta utvecklingsbehovet uppmanar vi kommissionen att snarast fastställa innovativa kompletterande finansieringskällor för utveckling, som en skatt på internationella finansiella transaktioner, i syfte att skapa ytterligare resurser för att tackla de värsta effekterna av krisen. I samma anda bör medlemsstaterna bekräfta sitt åtagande från millennietoppmötet att avsätta 0,7 procent av BNP till offentligt utvecklingsbistånd under det kommande decenniet, samtidigt som hänsyn tas till de mottagande staternas förmåga att tillgodogöra sig stödet och deras goda styrelseformer. Slutligen måste EU:s utvecklingspolitik vara kopplad till en flexibel reglering av den fria rörligheten för personer, varor och kapital med utvecklingsländerna.

  Lena Ek, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Vi stöder betänkandets syfte att EU:s politik ska vara konsekvent med unionens ambition att stödja utvecklingen i låg- och medelinkomstländer. I Kellers betänkande beskrivs dock till exempel en utvecklad tjänstemarknad och tydliga konkurrensregler som hinder för att uppfylla millennieutvecklingsmålen. Detta gör att vi inte kan stödja rapporten i sin helhet. Tydliga spelregler är en förutsättning för att en marknadsekonomi ska fungera och handel med tjänster är en viktig del för att utveckla länders ekonomi.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Europeiska unionen står ofta i strid med paradoxen av sin egen skapelse och de motsägelser som dess politik medför för medlemsstaterna och deras medborgare, liksom för tredjeländer och deras invånare. Som den största givaren av utvecklingsstöd i världen måste EU och medlemsstaterna sträva efter att utvecklingspolitiken inte bara är effektiv utan också konsekvent och sammanhängande, vilket inte alltid har varit fallet. Alla insatser för att uppmuntra denna enhetlighet och all hänsyn som tas till de olika behoven hos de människor som tar emot stöd bör välkomnas. Handelspolitiken kan inte vara fri från denna målsättning.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Ämnet för detta betänkande är mycket relevant, eftersom vi vet att EU:s politik och åtgärder på flera områden ofta motsäger angivna målsättningar för utvecklingsbistånd. Det finns flera betydelsefulla och positiva aspekter, som att svälttragedin på global nivå uppmärksammas, att oförenligheten och ineffektiviteten beträffande avtalen om fiske inför de uttalade målen för utvecklingssamarbetet framhålls, kritiken av konsekvenserna av unionens exportsubventioner, kritiken av liberaliseringen av tjänster, införandet av konkurrensbestämmelser, skatteparadis, kapitalutflödet från utvecklingsländerna till EU som beror på inkonsekvent politik, de små stödbeloppen till jordbruket, och att man förespråkat inrättandet av en patentpool för hiv/aids-läkemedel. Tyvärr blir föredraganden själv inkonsekvent, särskilt genom att förespråka en fortsatt utveckling av instrument som frihandelsområden och de så kallade avtalen om ekonomiska partnerskap. Föredraganden bortser från det faktum att dessa instrument hotar utvecklingsländernas intressen på flera områden, vilket tydliggjorts genom motståndet bland många att underteckna dessa avtal, som i vissa fall endast har övervunnits genom oacceptabla påtryckningar och utpressning från EU:s sida.

  Georgios Papastamkos (PPE), skriftlig. – (EL) Jag inser fullt ut betydelsen av EU:s utvecklingspolitik och av biståndet till utvecklingsländer. Jag röstade emellertid emot Franziska Kellers betänkande, på grund av ställningstagandet om konsekvenserna av EU:s exportsubventioner till jordbruket inom jordbrukssektorn i utvecklingsländerna, vilket är helt felaktigt.

EU är dessutom en synnerligen öppen marknad när det gäller import av produkter från utvecklingsländer, bland annat till följd av initiativet ”Allt utom vapen” och andra preferensavtal. Det bör påpekas att det åtagande som gjordes av medlemsstaterna i WHO vid ministermötet i Hongkong (2005) handlar om ett parallellt avskaffande av exportsubventionerna och införandet av bestämmelser beträffande alla exportåtgärder med likvärdig konkurrerande effekt.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag är särskilt mån om att internationella frihandelsavtal bör innehålla rättsligt bindande sociala och miljömässiga bestämmelser. Jag tycker det är särskilt viktigt för EU att inte bara tillämpa principen om en social marknadsekonomi inom EU, utan också ta den utanför dess gränser. Våra partner i frihandelsavtalen bör upprätthålla vissa normer, och jag tror också att vi bör få ett slut på förhandlingarna med de stater som inte uppfyller dessa normer.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade entusiastiskt till förmån för Franziska Kellers betänkande om en konsekvent politik för utveckling, och jag är mycket glad över att det antogs av en majoritet. Jag beklagar att PPE- och ECR-gruppen röstade emot.

  Alf Svensson (PPE), skriftlig. − Vid Europaparlamentets omröstning om betänkandet ”Om en konsekvent politik för utveckling – Att upprätta den politiska ramen för en gemensam strategi på EU-nivå”, röstade jag emot. Att föra en ansvarsfull och effektiv politik för utveckling bör vara centralt för Europaparlamentet. Det är någonting som jag tillsammans med många andra dagligen arbetar för i utvecklingsutskottet. Att EU tar med ena handen – till exempel genom jordbrukssubventioner som minskar utvecklingsländernas konkurrensmöjligheter – och sedan med andra handen ger bistånd för att ”reparera skadan”, är naturligtvis bakvänt och allt annat än ansvarsfullt. Debatten om en konsekvent EU-politik för utveckling är viktig och nyttig.

Det aktuella betänkandet innehåller dock delar som jag inte kan ställa mig bakom, exempelvis punkten om införande av skatt på finansiella transaktioner och användandet av den vagt definierade termen ”miljörättigheter”. Stora delar av betänkandet, som röstades igenom i plenum, är dock mycket bra, och min röst emot ska inte tolkas som ovilja att delta i arbetet för en konsekvent politik för utveckling. Tvärtom är det en process som jag är mycket mån om – och mån om att den sker på bästa sätt.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Jag är särskilt glad över antagandet av betänkandet ”Om en konsekvent politik för utveckling – Att upprätta den politiska ramen för en gemensam strategi på EU-nivå”, som är ett utmärkt betänkande som syftar till att garantera större respekt för utvecklingsländerna. Jag välkomnar särskilt antagandet av artikel 70, som antogs med knapp majoritet, där kommissionen uppmanas att systematiskt inkludera rättsligt bindande sociala och miljömässiga bestämmelser i de handelsavtal som förhandlats fram av EU. Detta är ett viktigt steg mot rättvisare handel. EU måste föregå med gott exempel inom detta område.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Med hänsyn till den nuvarande globala ekonomiska situationen är detta betänkande oerhört viktigt, eftersom det syftar till att göra unionens politik mer konsekvent för att kunna uppnå de mål som man ställt upp, som t.ex. millennieutvecklingsmålen. EU är den största givaren av utvecklingsstöd i världen – de senaste beloppen pekar på 49 miljoner euro – och dess insatser tar hänsyn till både länderna och deras medborgare, så det är en långtgående EU-politik med handelsmässiga, miljömässiga och sociala aspekter.

Här betonas behovet av att främja tillträdet för produkter från dessa länder till de europeiska marknaderna, och bland annat en utveckling av EU:s instrument för sänkta tullar. Jag vill dock uttrycka min oro över några förslag, eftersom det måste sägas att de kan få konsekvenser för europeiska producenter, inte minst de som kommer från geografiska platser som förtjänar särskild uppmärksamhet. Utvecklingsbistånd och utrotning av fattigdomen är av största vikt och förtjänar mitt fulla stöd. Jag anser ändå att åtaganden som inte kan uppfyllas utan att de äventyrar medborgarnas intressen inte bör göras. Våra medborgare får inte glömmas bort eller underordnas: vi har särskilda skyldigheter gentemot dem.

Betänkande: Hella Ranner (A7-0130/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för detta initiativbetänkande från Europaparlamentet, som är en reaktion på kommissionens analys av sanktionerna för allvarliga överträdelser av sociallagstiftningen inom vägtransportsektorn. I dagsläget finns det skillnader mellan medlemsstaterna som skadar en rättvis fungerande inre marknad och trafiksäkerheten. Parlamentets utskott för transport och turism föreslår i detta avseende olika sätt att erbjuda lösningar. I betänkandet föreslås framför allt en harmonisering av sanktionerna med hjälp av en gemensam kategorisering av bötesbeloppen. I betänkandet efterlyses skapandet av ett samordnande organ som ska ansvara för ett förbättrat samarbete mellan medlemsstaterna i genomförandet av sociala bestämmelser, samt inrättandet av kontrollorgan. Slutligen understryks behovet av att förse transportföretag och förare med tillräcklig information om gällande sociallagstiftning och tillhörande sanktioner med hjälp av tryckta medier, informationsteknik och intelligenta transportsystem. Eftersom jag stöder dessa förslag röstade jag för detta betänkande.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Sanktionssystemen i EU-medlemsstaterna uppvisar stora skillnader. Rättsläget för internationella transporter för företagarna och i synnerhet även för förarna har därför blivit svårt att överblicka. Gällande förordningar och direktiv om sociala regler på vägtransportområdet lämnar mycket fritt utrymme för medlemsstaternas egna tolkningar, vilket leder till ett oenhetligt genomförande i medlemsstaterna. Genom Lissabonfördraget möjliggörs en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning. Jag anser att kommissionen måste använda denna möjlighet att utveckla och främja sådana harmoniserade metoder för kontroller, och vidta lagstiftningsåtgärder för att undanröja hinder för den europeiska inre marknaden och förbättra trafiksäkerheten. För att på bästa sätt säkerställa ett effektivt genomförande av sociallagstiftningen inom vägtransportsektorn bör kommissionen ta fram en enhetlig och bindande tolkning av förordningen om körtider och viloperioder, som inspektionsorganen bör beakta.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Enligt en EU-förordning från 2006 måste alla åkare som kör i Europa respektera samma maximala dagliga körtidsgräns och ta viloperioder för att kunna garantera säkerheten på europeiska vägar. Tyvärr är tillämpningen av dessa åtgärder långt ifrån optimal: straffen för överträdelser är helt olika i varje medlemsstat.

Följaktligen är de böter som åläggs en förare som överskrider den maximala dagliga körtidsgränsen med mer än två timmar tio gånger högre i Spanien än i Grekland. I vissa medlemsstater tillämpas fängelsestraff vid allvarliga överträdelser, medan i andra dras körkortet helt enkelt in. Denna brist på harmonisering undergräver förordningens effektivitet och bidrar till en avsevärd rättslig osäkerhet för transportföretagen.

Jag röstade för Hella Ranners betänkande där kommissionen uppmanas att föreslå lägsta och högsta straff för överträdelser, vilka skulle harmoniseras i alla medlemsstater. I betänkandet föreslås också framtagandet av en enkel och lättillgänglig informationsbroschyr för att informera lastbilschaufförerna om de påföljder som väntar vid en eventuell överträdelse.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) EU:s oro över avsaknaden av ett enhetligt system för reglering av sanktioner inom vägtransportsektorn i medlemsstaterna är motiverad. Tillämpningen av sådana sanktioner – åtminstone de icke-ekonomiska – på alla bilförare i medlemsstaterna skulle minska förvirringen bland många transportföretag och enskilda förare, som orsakas av lagstiftningsskillnader mellan ursprungslandet och det tredje EU-land där man kör.

Å andra sidan har kommissionen och parlamentets specialiserade utskott rätt när de säger att det är för tidigt för oss att ens överväga att standardisera de ekonomiska sanktioner som tillämpas på trafikförseelser. Det finns betydande skillnader inom EU när det gäller den ekonomiska situationen för företagen och befolkningen, vilket innebär att böter som ålagts för samma trafikförseelse inte kan vara desamma över hela linjen i alla medlemsstater. Att införa enhetliga bestämmelser för persontransporter skulle dock lägga ett större ansvar på transportföretagen.

En harmonisering av bestämmelserna i alla medlemsstater, med stöd av en strikt tillämpning som inte ger medlemsstaterna en valmöjlighet beträffande antagandet av de europeiska rekommendationerna, skulle också öka säkerheten på Europas vägar.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Överträdelser är ett allvarligt problem inom vägtransportsektorn som aktualiserar viktiga frågor beträffande gränsövergångar. Det är därför viktigt för kommissionen att överväga situationen i de olika medlemsstaterna, om vad som utgör ett brott i de olika nationella rättssystemen och respektive påföljder och böter. I den här frågan hävdar föredraganden att ”ett effektivt, balanserat och avskräckande sanktionssystem förutsätter klara och tydliga sanktioner som kan jämföras mellan medlemsstaterna” och ”uppmanar medlemsstaterna att hitta konkreta lagstiftningslösningar som minskar de i vissa fall mycket stora skillnader som finns beträffande sanktionstyper och bötesbelopp”.

Jag instämmer i betydelsen av ett effektivt och balanserat straffrättsligt system, och att medlemsstaterna bör samarbeta för att minska skillnaderna i hur överträdelser inom vägtransportsektorn hanteras. Jag är dock tveksam till tanken att den nationella lagstiftaren bör få mindre makt på det straffrättsliga området, till förmån för en harmonisering på EU-nivå när det gäller typen av straff och bötesbeloppen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I den rapport som utarbetats av kommissionen sammanfattas de olika typer av påföljder som finns i medlemsstaterna. Den visar på skillnaderna mellan de system som antagits av varje medlemsstat inom detta område, och slutligen konstateras att situationen är otillfredsställande. Medlemsstaterna uppmanas därför att vidta de åtgärder som krävs för att harmonisera tillämpningen av sociallagstiftningen inom vägtransportsektorn. Parlamentets föredragande föreslår att ytterligare harmonisera insatserna på detta område, särskilt beträffande ”tolkningen av sociallagstiftningens tillämpning” och att ”kategorisera” bötesbeloppen för att ”uppnå en inre marknad för transporter och för att öka den rättsliga säkerheten”.

Trafiksäkerhet är utan tvekan en viktig fråga, samt att förbättra arbetsvillkoren inom vägtransportsektorn, inte minst körtiderna och viloperioderna. Vi vill på nytt fastslå att dessa mål inte nödvändigtvis uppnås genom en allmän harmonisering. En harmonisering är verkligen nödvändig, men genom utveckling och inte genom att alla faller ned till samma låga nivå, vilket har blivit praxis där försök har gjorts ”för att uppnå en inre marknad”. Ökad trafiksäkerhet är nödvändig, liksom förbättrade arbetsvillkor inom transportsektorn. Detta kommer att säkerställa en bättre trafiksäkerhet i samtliga medlemsstater.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Säkerheten vid vägtransporter har alltid varit en angelägen fråga för EU. Antagandet av denna resolution är ännu ett steg mot att eliminera allvarliga överträdelser av sociallagstiftningen inom detta område. Ett större samarbete mellan medlemsstaterna är nödvändigt för att skapa ett enkelt kommunikationsnät för alla yrkesverksamma i sektorn när de arbetar i en medlemsstat som inte är deras egen. En ekonomisk insats är också nödvändig för att skapa en lämplig infrastruktur på det europeiska vägnätet, bland annat ett tillräckligt antal säkra parkeringsplatser och rastplatser, så att förare faktiskt kan följa lagstiftningen om körtider och viloperioder. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Statistiken visar att framför allt tunga fordon är inblandade i många trafikolyckor. Därför är det desto viktigare att fordonet är i felfritt skick. Förarnas bristande uppmärksamhet orsakas nästan lika ofta på grund av trötthet som av alkoholpåverkan. För den allmänna säkerhetens skull måste vi därför se till att dessa bestämmelser efterlevs. I detta avseende är det viktigt att samma villkor gäller för anställda som för egenföretagare, så att inte allt fler människor tvingas bli falska egenföretagare som sedan utnyttjas till gränsen för vad de klarar av.

Böter är emellertid ofta ett olämpligt sätt att garantera överensstämmelse med vilotider och som endast är tänkbart då ett fordon stannas. Eftersom ingen utvidgning av dessa trafiksäkerhetsåtgärder planeras röstade jag ”nej”.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) I betänkandet från Hella Ranner, som jag vill gratulera till ett utmärkt arbete, klarläggs inte bara skillnaderna i böter mellan olika medlemsstater, utan också skillnaderna kring typer av påföljder, genom att belysa förarnas och transportföretagens otillfredsställande situation.

Jag delar synsättet i betänkandet att det är oerhört viktigt för den europeiska inre marknaden att sociallagstiftningen genomförs fullständigt i medlemsstaterna, genom att vid behov tillämpa tätare kontroller och genom att inrätta ett samordningsinstrument på europeisk nivå, samt genom en harmonisering av sanktionerna och deras påföljder. Endast genom att ha ett enhetligt arrangemang kommer det att bli möjligt att säkerställa en snabb återbetalning av belopp för överträdelser. Därför röstade jag för betänkandet.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande från min kollega i utskottet för transport och turism är ett utmärkt initiativ för att lösa några av problemen med sanktionerna för allvarliga överträdelser inom vägtransportsektorn. De regler som tillämpas i händelse av allvarliga överträdelser mot sociallagstiftningen varierar avsevärt i varje medlemsstat beträffande bötesbeloppen och olika typer av sanktioner och kategoriseringar, vilket gör en ökad harmonisering nödvändig.

Jag välkomnar de föreslagna lösningarna till dessa skillnader i betänkandet, inte minst den nödvändiga harmoniserade kategoriseringen av allvarliga överträdelser, och genomförandet av ett system för kontroll – samordnat på europeisk nivå av ett organ med lämpliga egenskaper – vars syfte skulle vara att förbättra samarbetet kring genomförandet av sociallagstiftningen och säkerställa utbildning av kontrollorganen som ska tillämpa dessa regler.

Jag vill också betona vikten av att utveckla initiativ för att tillhandahålla adekvat information om sociala regler och att skapa lämpliga infrastrukturer och parkeringar för att säkerställa respekten för dessa regler. Av ovanstående skäl röstade jag för betänkandet som lagts fram inför parlamentet i dag.