Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Tisdagen den 18 maj 2010 - Strasbourg EUT-utgåva

14. Handlingsplan för genomförande av Stockholmsprogrammet * (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om handlingsplanen för Stockholmsprogrammet.

Föregående debatt var mycket intressant, men vi har överskridit vår talartid, så jag ber alla som ska tala att strikt hålla sig till den tilldelade tiden.

 
  
MPphoto
 

  Diego López Garrido, rådets ordförande.(ES) Fru talman! Det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa är en av EU:s främsta bedrifter. Där har man gjort framsteg när det gäller samarbete mellan medlemsstater, mellan medborgare samt samarbete i kriminella frågor och inre säkerhet. Det är ett av det europeiska projektets viktigaste resultat och ett av de resultat som har varit närmast att uppnå det som EU alltid misslyckas med, nämligen en närmare anknytning till allmänheten.

Det är utan tvekan denna aspekt av unionens politik som dess medborgare anser är mest värdefull för de viktigaste delarna i deras vardagsliv. Det vill säga att de kan åtnjuta sina friheter, som till exempel säkerhet. Det är otvivelaktigt en av de största bedrifterna inom området frihet, säkerhet och rättvisa.

Rådet antog till och med en del beslut på detta område innan Lissabonfördraget kom till – då det så gott som hanterades av respektive lands regering. Dessa beslut rör ämnet som vi debatterade tidigare: utredning av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser på nationell nivå.

Till exempel gav rådets beslut av den 13 juni 2002 och den 8 maj 2003 medlemsstaterna möjlighet att samarbeta på nationell, mellanstatlig nivå för att väcka åtal mot dessa brott. I en del medlemsstater ingår denna möjlighet lyckligtvis i lagstiftningen – alla minns vi väl fallet med general Pinochet.

Spanien, för att ta ett exempel, har det som kallas universell domsrätt, som innebär att mycket allvarliga brott som har begåtts utanför ett land ändå eventuellt kan prövas i landet. Det gäller även om det innebär att man förbigår den heliga territorialitetsprincipen inom straffrätten. Några stater har i praktiken frångått principen, så att man även utanför det territorium där de har begåtts kan väcka åtal mot brott som är särskilt oacceptabla och som allvarligt skadar människors värdighet.

En aspekt av området med frihet, säkerhet och rättvisa är det som kallas Stockholmsprogrammet. Det kommer vid en tidpunkt då Lissabonfördraget redan gör området tillgängligt inte bara för den mellanstatliga sfären utan även för den tydligt avgränsade sfär som EU utgör. Det är mycket utförligt när det gäller EU:s metoder och tilldelar därför parlamentet och domstolen ledande roller som de inte har haft tidigare.

Stockholmsprogrammet är oerhört viktigt, och vi välkomnar därför att det antogs av rådet i december 2009 och därefter av Europeiska rådet. I programmet ingår ett tydligt arbetsprogram för EU och dess medlemsstater och man prioriterar människors intressen och behov under de närmaste åren.

Därför är det ett oerhört viktigt program. I programmet fastställs – och än en gång hänvisar jag till den föregående debatten – medlemsstaternas skyldighet att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen när det gäller åtal mot folkmord och brott mot mänskligheten, så att dessa brott inte förblir ostraffade. Detta ingår i Stockholmsprogrammet som antogs i slutet av förra året under det svenska ordförandeskapet.

Därför handlar det om ett oerhört viktigt program som måste införas och utformas i detalj. I detta avseende inser vi betydelsen av kommissionens meddelande ”Att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU-medborgarna – Handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet”. Där beskrivs de initiativ som ska underlätta programmets genomförande.

Med Stockholmsprogrammet kan vi bygga vidare på tidigare uppnådda mål och möta nya utmaningar genom att dra nytta av de nya möjligheter som Lissabonfördraget ger. Det är en ny epok. När det gäller institutionerna är det nog snarare en revolution – om jag får vara så emfatisk – eftersom det är en sann rättslig och institutionell revolution när området med frihet, säkerhet och rättvisa, som tidigare bara existerade i den mellanstatliga sfären, nu otvetydigt har förflyttats till EU-sfären. Detta börjar nu utformas i det viktiga Stockholmsprogrammet. Rådet erkänner parlamentets betydelse i form av medlagstiftare och som institutionell partner i samband med de flesta av de åtgärder som vi kommer att införa under de kommande fem åren.

 
  
MPphoto
 

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Ni känner redan till den, men jag vill kort presentera kommissionens handlingsplan ”Att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU-medborgarna – Handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet”. Denna handlingsplan är en vägledning i mycket konkreta åtgärder som ska vidtas under de kommande fem åren.

Men låt mig först ta ett steg tillbaka. De senaste veckornas och månadernas händelser har visat att det är bråttom att ta itu med den ekonomiska och sociala situationen i EU, liksom att våra medborgare tydligt förväntar sig att EU ska agera snabbt och bestämt. Alla minns väl att kommissionens arbetsprogram antogs i slutet av mars och att dess innehåll visade att kommissionen inte bara tänker vidta åtgärder utan redan gör det. Det betonade bland annat EU:s behov av att skapa en medborgaragenda som sätter människorna främst i den europeiska verksamheten. Handlingsplanen för rättsliga och inrikes frågor är den nya kommissionens första strategiska initiativ för att tillämpa arbetsprogrammet i praktiken. Den följer mycket noggrant uppdragen, liksom den mer allmänna filosofin, i Stockholmsprogrammet och tar hänsyn till parlamentets och rådets förslag och råd.

Den utmaning som ligger i att se till att grundläggande rättigheter och friheter respekteras, samtidigt som man ska införliva och garantera säkerhet i Europa, finns med här på ett som vi anser vittomfattande sätt. De initiativ som beskrivs är en färdplan – en färdplan till ett fritt och säkert Europa. Vi anser att frihet inte kan åtskiljas från säkerhet. De är två sidor av samma mynt. De handlar båda om medborgarna och det här är ett sätt att få medborgarna mer engagerade i EU.

Handlingsplanen kommer att vägleda oss genom ett stort antal mycket konkreta åtgärder på ett område där EU:s mervärde kommer att vara tydligt för våra medborgare. Den innehåller även ett starkt budskap som upprepar det vi har diskuterat tidigare, nämligen att Lissabonfördraget och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna är åtgärder för medborgarnas skull. Eftersom alla dessa åtgärder oundgängligt och konsekvent hör samman med den ambitionsnivå som har fastställts i Lissabonfördraget och i stadgan om de grundläggande rättigheterna, måste vi uppnå detta ambitiösa resultat så fort som möjligt i linje med medborgarnas förväntningar.

Det är även därför som parlamentet inte bör se den här handlingsplanen som en gång för alla given. Oförutsedda händelser kan uppstå och i så fall kommer kommissionen säkerligen att använda sin initiativrätt för att hjälpa till att lösa problemen. Därför är vår föresats, som blir viktig för parlamentet, att efter halva tiden lämna in en översyn av Stockholmsprogrammets genomförande år 2012, för att se till att programmet fortskrider i enlighet med den europeiska och den globala utvecklingen.

Men som rådets ordförande helt korrekt redan har sagt handlar inte den här handlingsplanen enbart om vad Europeiska kommissionen kommer att föreslå. Den handlar även mycket om vad medlemsstaterna ska göra. Hur medlemsstaterna ska utföra sina initiativ när subsidiariteten är hotad. Hur de ska tillämpa EU-beslut i sina nationella lagar och hur de ska samarbeta med andra medlemsstater.

Därför kommer vi bara att lyckas med handlingsplanen om alla institutioner spelar sin roll, och jag är säker på att parlamentet hjälper oss att ta snabba kliv framåt på rätt väg.

 
  
MPphoto
 

  Anna Maria Corazza Bildt, för PPE-gruppen.(EN) Fru talman! Först vill jag gratulera kommissionen till att man i rättan tid presenterade en mycket konkret handlingsplan som ska befullmäktiga EU-medborgarna. Jag har deltagit mycket aktivt i parlamentsdebatterna eftersom jag verkligen anser att Stockholmsprogrammet är bästa vägen att gå mot ett medborgarcentrerat EU: ett EU för och tillsammans med medborgarna.

Därför bör kommissionen hålla sig till Stockholmsprogrammets vision när man lägger fram de specifika förslagen för de kommande fem åren. När programmet nu har antagits får man en verklig balans där man ger medborgarna säkerhet samtidigt som man respekterar deras rättigheter, friheter och integritet samt stärker deras medborgarskap.

När det gäller handlingsplanen välkomnar jag särskilt de åtgärder som nyligen presenterades för att bekämpa handel med människor och övergrepp mot barn samt för att öka skyddet för ensamkommande minderåriga, för att nämna några stycken. Jag välkomnar också att handlingsplanen innehåller en strategi för att bekämpa kvinnlig könsstympning, våld i hemmet och våld mot kvinnor. Trots det önskar jag att detta förslag kunde ha lagts fram tidigare än beräknat, fru kommissionsledamot.

Vi måste också uppmuntra medborgarna till att delta i processen och se till att man öppet kan följa de beslut som fattas och läsa dokumenten. Jag hoppas att åtgärderna kommer att presenteras på ett användarvänligt sätt.

Sammanfattningsvis ser jag fram emot det fortsatta arbetet med mina kolleger i parlamentet samt med kommissionen och rådet för att få till stånd ett område med frihet, säkerhet och rättvisa och göra verklighet av det.

 
  
MPphoto
 

  Kinga Göncz, för S&D-gruppen.(HU) Jag har några allmänna och några specifika kommentarer om planen. Självklart anser vi att Stockholmsprogrammet är mycket viktigt. Just därför blev handlingsplanen något av en besvikelse eftersom dess ambitioner inte rikigt speglar den betydelse som parlamentet har fäst vid den eller den majoritetandel med vilken man röstade för ändringar av flera av ämnena. Vi ser att de allra viktigaste eller många viktiga punkter i planen har skjutits upp till 2013–2014 och när det gäller innevarande år kan vi redan se en viss tillbakagång. Det tycks även vara ett allmänt problem att samarbetet mellan kommissionen och parlamentet när det gäller internationella fördrag ännu inte har klargjorts. Även om återkopplingen har förbättrats avsevärt, som till exempel den för Swift- och TFTP-förhandlingarna med USA, återstår fortfarande några punkter att klargöra.

Jag har några konkreta förslag. Vi beklagar att hatpropaganda inte förekommer i lagförslaget utan att endast betänkanden och rambeslutet avseende genomförandet finns bland planerna. Dessutom är bestämmelsen om information om mänskliga rättigheter inte tillräckligt kategorisk. Vi vet att genomförandet hänger ihop med hur medvetna människor är om sina rättigheter. När det gäller invandring vill jag nämna att ett samarbete har inletts men att ambitionsnivån inte tycks vara tillräckligt hög. Det finns ytterligare två viktiga frågor. Den första handlar om ömsesidighet i viseringspolitiken där nya, effektiva lösningar behövs både på grund av att visumkravet har återinförts och på grund av skillnader på området. Den andra handlar om fri rörlighet för arbetstagare där det är viktigt att få slut på den diskriminering som fortfarande sker av nya medlemsstater.

 
  
MPphoto
 

  Renate Weber, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Stockholmsprogrammet är utan tvekan ambitiöst, men vi har ännu inte antagit en handlingsplan som skulle genomföra det på ett så effektivt sätt som möjligt. Effektivitet innebär inte bara en lämplig tidsplan utan handlar även om innehållet i den lagstiftning som vi ska anta under kommande år och om de institutioner som ska utvecklas i framtiden.

Om vi vill att unionen ska bli mer samstämmig måste vi försöka uppnå förtroende och ömsesidigt erkännande på det juridiska området eller när det gäller polissamarbete, liknande den princip som har gällt för EU:s inre marknad. För att uppnå det måste vi rikta blicken mot våra rättsliga traditioner, som inte längre bör uppfattas, användas eller missbrukas på ett sätt som hindrar oss från att ha minimistandarder, särskilt inom straffrätten.

Våra medborgare kräver och förtjänar ett bättre skydd mot terrorism och mot organiserad eller gränsöverskridande brottslighet. Det är vår plikt att ge dem detta skydd, men vi måste ge dem det samtidigt som vi både respekterar offrens och de åtalades rättigheter. Därför måste minimistandarderna för processer gälla alla medlemsstater, och om vi måste driva igenom dem på ett drastiskt sätt så får vi göra det. Vi kommer att vara djärva när vi låter Eurojust få större befogenheter, när vi måste skydda våra medborgares uppgifter eller när vi ska reglera asylpaketet.

Min politiska grupp är fast besluten att arbeta konstruktivt tillsammans med kommissionen och rådet och ska på samma gång kämpa ihärdigt för att skydda de mänskliga rättigheterna.

 
  
MPphoto
 

  Judith Sargentini, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! När jag lyssnade på det som kommissionsledamoten och rådets representant sade om Stockholmsprogrammet dök några frågor upp.

Det spanska ordförandeskapet är snart över, det är bara fem veckor kvar. I början kom utmärkta idéer från det spanska ordförandeskapet om asyl, migration, antidiskrimineringsdirektivet och kvinnors frigörelse, men när fem veckor återstår undrar jag var de konkreta resultaten och förslagen är.

Kommissionen och parlamentet har gjort sitt jobb på asyl- och migrationsområdet och vi väntar nu på att rådet ska agera. Som kommissionsledamot Vivane Reding sade är det inte bara de individuella medlemsstaterna som ska införa sina lagar. Det är rådets uppgift att komma med idéer om Dublin, om mottagningsdirektivet, om Eurodacsystemet och om skyddsdirektivet. Vi väntar på dem.

På plenarsammanträdet röstade man igenom antidiskrimineringsdirektivet och De gröna väntar verkligen på det. I denna fråga vänder jag mig till kommissionen. Jämlikhet och åtgärder mot diskriminering är förstås grundläggande frågor i Stockholmsprogrammet, men varför valde inte kommissionen att prioritera samkönade partnerskap i handlingsplanen? Du sade att människorna skulle sättas främst. Att erkänna samkönade partnerskap är att sätta människorna främst. Kan du förklara varför frågan inte är med?

När det gäller Europol granskade parlamentet organet i minsta möjliga mån innan Lissabonfördraget fanns. Så är det fortfarande, trots att vi nu har Lissabonfördraget. Behörigheten att inleda förhandlingar om samarbetsavtal med tredjeländer grundas till exempel på rådsbeslut som fattades för några år sedan. Det ryktas att Europol nu diskuterar ett fördrag med Israel, och vem vet vilka andra länder som man diskuterar fördrag med. I och med Lissabonfördraget får parlamentet en ny roll, och jag skulle vilja att kommissionen handlar utifrån detta.

 
  
MPphoto
 

  Mara Bizzotto, för EFD-gruppen.(IT) Fru talman, mina damer och herrar! 170 åtgärder på fem år är en alltför ambitiös siffra för ett program som saknar egentlig betydelse, särskilt i vissa frågor.

När det gäller invandring är programmet pinsamt svagt utöver de officiella dokumenten. Vad är det för mening med att lova att stärka organ och byråer om det sedan inte finns någon politisk strategi för det? En verkligt användbar strategi som måste baseras på några fasta punkter: att bekämpa illegal invandring längs den södra gränsen, att se till att ansvaret för att bekämpa illegal invandring delas av alla europeiska stater, att inrätta en politik för avtal med tredjeländer och framför allt att inse att invandring inte är en utväg i kristider.

På parlamentets hemsida står det att mer än 20 procent unga människor är arbetslösa i Europa. På en kontinent där 25 miljoner människor står utan jobb säger kommissionsledamoten med ansvar för inrikes frågor att invandringsfrågan måste grundas på solidaritet. Men det som verkligen behövs är ett gemensamt resonemang och ett realistiskt synsätt: i dag ska vi prioritera arbete åt våra medborgare! Resten är välgörenhetsretorik som inte hjälper invandrare att bli integrerade, och det hjälper sannerligen inte vårt folk.

 
  
MPphoto
 

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE)(ES) Fru talman! Det handlar om fler än 360 åtgärder på fem år. Ur mitt perspektiv borde presentationen av handlingsplanen ha fått mer tid i parlamentet, så att ledamöterna kunde ha debatterat och, än viktigare, göra ändringar i förslagen.

Några exempel är: att bekämpa radikalisering, att övervaka finansiering av terrorism och en möjlighet att skapa ett europeiskt program för att spåra finansiering av terrorism (TFTP), att samordna EU:s gemensamma lägescentral (Sitcen), Europol och Eurojust i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, att bekämpa användandet av Internet i terrorsyften, att ändra Frontexförordningen samt att skapa ett europeiskt gränsbevakningssystem. Utöver det jag har nämnt har man talat om en hel del annat. Det här är mycket viktiga frågor som hade förtjänat ett annat parlamentariskt format.

Det är dessutom anmärkningsvärt att planen bara föreslår en åtgärd när det gäller skydd för brottsoffer: att skapa ett globalt verktyg för att skydda offer, där offer för terrorism skulle ingå. Jag anser – och detta kan ses som ett ändringsförslag som jag inte har kunnat lämna in på grund av reglerna – att EU verkligen skulle behöva skapa ett särskilt verktyg för att skydda offer för terrorism. Jag vill understryka att det är min åsikt.

När det gäller Europol vill jag sammanfattningsvis vända mig till Viviane Reding och fråga varför ett rådsbeslut ska ersättas av en Europol-bestämmelse senast år 2013.

 
  
MPphoto
 

  Monika Flašíková Beňová (S&D). (SK) Det finns flera områden i handlingsplanen för Stockholmsprogrammet som jag skulle vilja prata om och då vi måste gå vidare ska jag nämna dessa problemområden.

EU:s gemensamma asylsystem är definitivt ett problemområde. Vi har diskuterat det flera gånger här, och kommissionen å ena sidan pratar då om att lagliga migranter eller invandrare ska integreras på ett bra sätt i det gemensamma systemet, men handlingsplanen innehåller å andra sidan mycket få ambitioner som pekar åt det hållet.

Därtill verkar det som om det inte blir något förslag om en enhetlig behandling av asylansökningar förrän 2014 och därför kommer inte heller rättigheterna för flyktingar mellan EU:s medlemsstater att erkännas av alla. Era planer är ändå ganska konkreta när det gäller att begränsa tillströmningen av och rörelsefriheten för invandrare eller migranter, som till exempel säsongsarbetare.

För att fatta mig kort finns alltså inget progressivt och rättvist gemensamt asylsystem i sikte och planen tar upp ganska repressiva åtgärder.

Jag vill nämna åtminstone två områden till. Det första är det sorgliga faktum, som till och med kommissionen uttryckte det, att man inte prioriterar ett gemensamt erkännande av registrerade samkönade partnerskap inom EU:s ramar. Det bekymrar mig verkligen att denna fråga har bordlagts.

Det sista område jag ska nämna är rättigheter för bolag. I handlingsplanen för Stockholmsprogrammet nämns ofta medborgarna och deras rättigheter, men när det gäller det väl framhållna området näringsfrihet saknar man tillräckliga bestämmelser. Det är minst sagt förvånande, särskilt med tanke på den pågående finansiella och ekonomiska krisen.

 
  
MPphoto
 

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Fru talman! För mig är det bästa med handlingsplanen listan med fem konkreta åtgärder för den enskildes rättigheter i straffrättsliga förfaranden som omfattar den färdplan som införlivades i Stockholmsprogrammet.

Jag talar i egenskap av föredragande för den första av dessa åtgärder, det vill säga för åtalade personers rätt till tolkning och översättning. Jag kan belåtet konstatera att jag nådde en preliminär överenskommelse i denna fråga med det spanska ordförandeskapet nu i morse och jag hoppas att våra respektive institutioner kommer att bekräfta det resultatet.

Jag tackar kommisionsledamot Vivane Reding för det stora stöd hon gav när vi använde oss av stora delar av kommissionens förslag. Kommissionens representanter bidrog helhjärtat, så jag riktar ett personligt tack till henne.

Ett decennium försenade skapar vi nu äntligen det ömsesidiga förtroende som behövs för ett ömsesidigt erkännande. Mitt stöd för den europeiska arresteringsordern inskränks av min bestörtning och ilska över en del felaktiga domar och det sätt som den för närvarande fungerar. Det gäller till exempel i fallen Gary Mann och Andrew Symeou som jag är engagerad i. Om åtgärderna hade funnits för tio år sedan tror jag inte att dessa felaktiga domar skulle ha förekommit.

 
  
MPphoto
 

  Simon Busuttil (PPE).(MT) Fru talman! Jag håller med dem som säger att den gemensamma marknaden, den inre marknaden, nog är det största projektet som EU någonsin har åtagit sig. Jag anser att det här projektet, som gynnar EU-medborgare, är nästa stora uppgift för EU. Det är intressant att den inre marknaden upprättades 1992, samma år som vi antog EU-fördraget där begreppet EU-medborgarskap lanserades.

Med denna handlingsplan skapar vi nu en plats där ett EU-medborgarskap kan användas. Det kan ske på flera områden, som till exempel mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, möjlighet till rättslig prövning och rätten till rörelsefrihet inom EU. EU kan även tjäna som exempel på ett antal områden, nämligen människohandel, bekämpning av pedofili, barns rättigheter, IT-brottslighet och så förstås invandrings- och asylfrågor.

Trots det anser jag att det här projektet kräver tre saker. För det första ett politiskt kännetecken som ger det betydelse och mening bland våra medborgare. För det andra att subsidiaritetsprincipen respekteras eftersom det finns vissa viktiga områden där man inte kan avstå från rätten att använda sig av subsidiaritet. För det tredje, tidsfrister. Följer man dem inte i den här handlingsplanen går allt om intet.

 
  
MPphoto
 

  Juan Fernando López Aguilar (S&D).(ES) Fru talman! Som ordförande i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor var jag medförfattare, tillsammans med Carlo Casini och Luigi Berlinguer, till den resolution som antogs om Stockholmsprogrammet i november. Jag vill påpeka att jag då sade att Stockholmsprogrammet inte skulle göra livet enklare för parlamentet på området frihet, säkerhet och rättvisa, utan att det tvärtom skulle göra det mycket svårare.

Jag vill här säga att några av de krav som fanns i den resolution som antogs inte har blivit tydligt angivna i den handlingsplan som kommissionen har föreslagit. Då jag är medveten om begränsningarna i parlamentsdebatter och parlamentets möjlighet att ingripa i debatten om handlingsplanen vill jag påpeka att punkterna 148–150 i parlamentets resolution innehöll en del exakta anvisningar för oerhört viktiga frågor.

Många av dem har redan nämnts, från brottsofferskydd till de institutioner och organ som rör Schengen, Europol, Eurojust, Frontex och det europeiska stödkontoret för samarbete i asylfrågor och dess förestående nya bestämmelser. Men där fanns även några bestämmelser för konkreta och grundläggande problem, som till exempel uppgiftsskydd och punkten om att bekämpa diskriminering. Det ömsesidiga beroendet mellan uppgiftsskydd och säkerhet har debatterats ingående i parlamentet, särskilt under debatten om programmet för att spåra finansiering av terrorism (TFTP). Den debatten belyste EU:s behov av att hitta en egen lämplig balans mellan säkerhet och integritet.

Det allra viktigaste är dock att kommissionen nu har fem års arbete framför sig med att successivt genomföra alla led i handlingsplanen för Stockholmsprogrammet. Därför bör kommissionen arbeta riktigt hårt tillsammans med parlamentet och ta hänsyn till alla de förpliktelser som anges i punkterna 148 och 150 i resolutionen. Man bör också komma ihåg att om kommissionen inte arbetar ihärdigt och tätt ihop med parlamentet kommer man från parlamentets sida att agera vaksamt och lägga fram förslag. Kommissionen ska förstås även arbeta tillsammans med rådet, som kan anta initiativ som kan behöva beaktas och hanteras av parlamentet.

 
  
MPphoto
 

  Nathalie Griesbeck (ALDE).(FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr López Garrido! Jag vill i min tur säga att jag är mycket nöjd med att tala om denna handlingsplan, färdplanen som Viviane Reding kallade den, för att genomföra Stockholmsprogrammet. Planen omfattar en rad grundläggande frågor och i stället för att sammanställa en förteckning på måfå på den lilla tid jag har till mitt förfogande ska jag inrikta mig på de punkter som kommer att orsaka viss frustration – en gäller formen och en innehållet – och tala om frågan.

När det gäller formen har vi, precis som vi har sagt här i debatten, satt upp ett antal mycket exakta tidsgränser för att genomföra åtgärderna, och jag skulle vilja att vi gjorde vårt bästa för att verkligen vidta åtgärder så att det inte bara blir en läpparnas bekännelse till ideal.

När det gäller innehållet måste vi därför ta upp två huvudfrågor för att genomförandet ska bli framgångsrikt. Vi behöver slå fast några prioriteringar. När det gäller innehållet talade Viviane Reding om mervärde. Jag föreslår att vi går vidare med några punkter som känns mer angelägna än andra: För det första om rättsligt samarbete, så att vi befinner oss på samma sida i rättsliga termer, naturligtvis med en slags Erasmus för domare, men varför inte en slags Erasmus för alla juridiska yrken och en annan för polisyrket?

Den andra punkten när det gäller innehåll och en huvudprioritet är att vidta alla rimliga åtgärder för att säkerställa barnens rättigheter, skydda dem och bekämpa cyberbrott, barnpornografi och sexuellt utnyttjande.

 
  
MPphoto
 

  Stavros Lambrinidis (S&D).(EL) Det viktiga ord som saknas i immigrationsprogram är ordet ”solidaritet”. I dag har vi röstat om omflyttning av asylsökande från tredjeländer i Europa, men i kommissionens program vägrar man att främja en liknande bestämmelse för flyttning av asylsökande från ett europeiskt land till ett annat eller för pengar. Vad hände med solidariteten?

Över 100 000 illegala invandrare kommer till Grekland från Turkiet varje år. Vad hände med avtalet mellan Europa och Turkiet om återvändande för dessa illegala invandrare? Det har kringgåtts och nämns knappt ens i vårt program. Vad hände med det avtal som Frontex förhandlade om med Turkiet i dag? Kan ni garantera att det inte direkt eller indirekt kommer att hindra Greklands suveräna rättigheter, och därmed Europas, vid gränserna?

Avslutningsvis har vi självfallet en stor skyldighet till solidaritet gentemot invandrarna själva, vilket kallas integration. Utan integration av invandrarna finns det ingen möjlighet att 40 miljoner människor som har kommit för att leva bland oss kommer att kunna göra det på lika villkor. Vi kanske skapar tidsinställda bomber. Det behövs både program och pengar och för närvarande har kommissionen dem inte.

 
  
MPphoto
 

  Ramón Jáuregui Atondo (S&D).(ES) (Inlägget inleddes med mikrofonen avstängd) … ett Europa där gränserna har försvunnit och där det begås allt fler gränsöverskridande brott bemöta problemet med gränsöverskridande brottslighet mer ambitiöst.

Jag tror att vi behöver större ambitioner när det gäller polissamordning, med andra ord Europol, rättslig samordning, med andra ord Eurojust, den europeiska allmänna åklagaren, den tekniska standardiseringen av brottsundersökningar, enhetlig straffrätt vid rättegångar och när det gäller att föra de olika straffrättsliga systemen närmare varandra.

Mina damer och herrar! Jag tycker att det finns för lite ambition och för mycket nationellt motstånd och jag ber er, särskilt inom rådet, att lägga band på medlemsstaternas positiva inställning till suveräniteten och i stället ena våra straffrättsliga system så att vi effektivt kan bekämpa osäkerhet och gränsöverskridande brottslighet.

 
  
MPphoto
 

  Salvatore Iacolino (PPE).(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den möjlighet som Stockholmsprogrammet erbjuder är definitivt viktig: Ett stort antal positiva åtgärder som kommissionen måste genomföra och skapa ett verkligt gemensamt utrymme för frihet, rättvisa och säkerhet.

För att uppnå dessa mål krävs emellertid en metod för samarbete mellan de europeiska institutionerna och mellan dessa institutioner och medlemsstaterna, vilket är ett nödvändigt instrument för verkligt samarbete. Frågor som reglering av migrationsflöden enligt objektiva kriterier för rättvisa, människors värdighet i dagens överfyllda fängelser, välfärd för dem som rehabiliteras efter drogmissbruk, vitalisering av kontoren liksom kampen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet gör detta verkliga samarbete absolut nödvändigt.

Parlamentets verksamhet är uppenbarligen inriktad på denna utmaning och tillhandahåller också starka och bestämda stimulerande åtgärder för kommissionen och andra av gemenskapens institutioner, liksom för medlemsstaterna.

 
  
MPphoto
 

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Fru talman! Sarah Ludford sade att hon kände viss oro över justitiemord när det gäller den europeiska arresteringsordern, i fallen med Andrew Symeou och Gary Mann. Det – om något – är en underdrift! Den europeiska arresteringsordern är ett stort justitiemord i sig. Utlämnning har reducerats till endast en byråkratisk formalitet. Brittiska domstolar har berövats sina möjligheter att skydda brittiska medborgare mot orättvis arrestering och frihetsberövande när de utlämnas till ett annat land. Jag vet, eftersom jag satt i appellationsdomstolen i fallet med Andrew Symeou när två domare (Senior Law Lords) inte kunde förhindra utlämningen av Andrew Symeou, trots att det var uppenbart för alla i domstolen att bevisen antingen var obefintliga eller tillverkade av polisen. Men det är naturligtvis hela tanken, eftersom domstolen inte får ta hänsyn till bevisen, de har ingen rätt. Sarah Ludford och Gruppen alliansen liberaler och demokrater för Europa kan nu gråta krokodiltårar över fall som Andrew Symeous men de måste bära ansvaret för den mänskliga olycka de har orsakat.

 
  
MPphoto
 

  Georgios Papanikolaou (PPE).(EL) Fru talman! Det var med verklig tillfredsställelse som vi i Stockholmsprogrammet röstade för bestämmelser som hänvisar till solidaritet när det gäller invandringsfrågor och kampen mot olaglig invandring. Jag läser i handlingsplanen att kommissionen ska inrätta ett instrument 2011 för att utvärdera nationella asylsystem, för att bättre kunna stödja medlemsstaterna utifrån vars och ens förmågor och behov.

Samtidigt har vi emellertid gett klarsignal här i parlamentet till att det europeiska stödkontoret för asylfrågor ska börja sin verksamhet i Malta. Frågan är: Kommer det europeiska stödkontoret för asylfrågor att ha något att göra med denna mekanism och, via mekanismen, med den utvärdering som genomförts? Har åtgärder vidtagits för ett internt omflyttningsprogram för flyktingar för att utjämna trycket mellan medlemsstaterna?

 
  
MPphoto
 

  Monica Luisa Macovei (PPE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja hänvisa till den mekanism för att bedöma korruption i medlemsstaterna som ingår i handlingsplanen. Vi har ett beslut från rådet för Stockholmsprogrammet, som hänvisar till frågan, och vi har kommissionens handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet. De hänvisar båda till en utvärdering av satsningarna mot korruption i medlemsstaterna. Vi behöver därför en stark politisk vilja och engagemang från medlemsstaterna för att en sådan mekanism ska inrättas. Jag säger detta eftersom vi alla vet att de inrikes satsningarna hittills inte har varit effektiva i alla medlemsstater, minst sagt.

För det andra är tidsgränsen för meddelandet i handlingsplanen om unionens politik och mekanism mot korruption satt till 2011. Jag skulle vilja föreslå att det sker före 2010 års slut. Det skulle bättre svara mot behovet av att bekämpa korruption i unionen eftersom korruption också anses som en orsak till den ekonomiska krisen. Det skulle därför vara en åtgärd för att stoppa och förebygga den.

 
  
MPphoto
 

  Diego López Garrido, rådets ordförande.(ES) Fru talman! Det som verkligen är huvudfrågan i debatten om det europeiska området för frihet, säkerhet och rättvisa är det som jag tycker Simon Busuttil med rätta sade när han talade om det europeiska medborgarskapet.

Det vi talar om här är sammansättningen av detta europeiska medborgarskap som vi behöver fördjupa. Detta är definitivt en av huvudpunkterna i den nya politiska fas som inleds i Europa i och med Lissabonfördraget och det har självfallet varit en av huvudpunkterna för det spanska ordförandeskapet.

Judith Sargentini ställde en mycket tydlig och direkt fråga om detta till rådet, om vad det spanska ordförandeskapet hade gjort under denna period och vad som finns inför framtiden.

Jag tackar henne för denna mycket direkta fråga och jag ska försöka strukturera mitt svar kring några punkter som alla gäller europeiskt medborgarskap och innehållet i rättigheter, friheter, säkerhet och rättvisa: Kort sagt de europeiska medborgarnas ställning under det detta århundrade.

När det gäller friheter talade vi tidigare om tillträde till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta är en av det spanska ordförandeskapets prioriteringar. Jag hänvisar till den omfattande debatt vi hade tidigare.

Jag tror också att vi när det gäller friheter och rättigheter behöver tala om direktivet om rätt till tolkning och översättning i brottmål. Som ni vet pågår arbetet med direktivet.

Vi väntar på att Europeiska kommissionen ska lämna ett förslag i allmänna termer om det mycket specifika direktiv som Judith Sargentini nämnde: Direktivet mot diskriminering. Det är ett mycket ambitiöst och mycket viktigt direktiv. Rådets ordförandeskap stöder det självfallet och vi väntar på kommissionens initiativ.

Frågor kring offer har varit en viktig fråga och en prioritet för det spanska ordförandeskapet, särskilt offer för könsrelaterat våld. Jag skulle vilja säga att under denna period har framsteg gjorts när det gäller direktivet om att bekämpa människohandel. När det gäller direktivet för att bekämpa sexuellt utnyttjande arbetar vi för att nå en gemensam ståndpunkt i juni. Vi arbetar också med ett lagstiftningsinitiativ för att bekämpa könsrelaterat våld: Den europeiska skyddsordern, som för närvarande diskuteras i flera parlamentsutskott, bland annat utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättvisa och inrikes frågor och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Könsrelaterat våld är definitivt det största gissel vi har i Europa och också det med flest offer. Rådet för sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor (EPSCO) godkände också det europeiska observationsorganet för våld mot kvinnor och hjälplinjen för offer förra månaden.

När det gäller säkerhetsfrågor antogs strategin för inre säkerhet vid Europeiska rådets möte i mars. I detta sammanhang har strukturen antagits för den ständiga kommittén för operativt samarbete i frågor som rör den inre säkerheten. Avtal har slutits med Förenta staterna om säkerhetsfrågor och andra avtal är på väg: Toledouttalandet om säkerhet och civilflyg, Swift-frågan, som parlamentet är mycket förtrogen med, och för vilken det finns ett mandat för att förhandla om en politisk överenskommelse med Förenta staterna så snart som möjligt. Vi samarbetar också med Förenta staterna om en gemensam förklaring om kampen mot terrorism och en överenskommelse om uppgiftsskydd.

Inom det civila samarbetet hoppas vi komma överens om Rom III-förordningen, en lag som gäller äktenskap.

Vad gäller frågan om invandring och asyl, som också har tagits upp i flera inlägg, bör det påpekas att det spanska ordförandeskapet är ansvarigt för den första utvärderingen av den europeiska pakten om invandring och asyl som kommer att utarbetas i samarbete med kommissionen. Samtidigt håller ett program för minderåriga utan medföljande vuxen på att utarbetas, även detta i samarbete med kommissionen.

I fråga om asyl fortsätter Frontex-åtgärderna och arbete pågår med ett europeiskt program för flyktingar och flyktingars återvändande samt om repatriering tillsammans med vissa länder.

Utöver dessa har vi den europeiska flyktingfonden som bör vara klar senast 2011, eftersom Tavaresbetänkandet från parlamentet innebär att den bör vara antagen då. Det är alltså flera viktiga initiativ på gång när det gäller invandring.

Jag vill bidra till detta svar med en debatt som tagits upp mycket konstruktivt av kommissionen – särskilt av kommissionsledamot Viviane Reding – om den europeiska allmänna åklagaren, som tillgodoses i Lissabonfördraget. Jag tror att vi behöver ha den här debatten. Det skulle vara mycket intressant att inte bara, såsom anges i Lissabonfördraget, skydda unionens ekonomiska intressen, vilket självfallet är ett mycket viktigt område. Det skulle också vara mycket intressant på ett senare stadium för att kunna åtala gränsöverskridande brott. Det är också en debatt som det spanska ordförandeskapet har inlett.

Dessa är några av de specifika frågor som inleds eller har inletts under det spanska ordförandeskapet, i samarbete med kommissionen och parlamentet. Trovärdighet är absolut avgörande för oss när det gäller att bygga ett öppet, säkert Europa som skyddar sitt folk. Det är i den andan som det spanska ordförandeskapet vill fortsätta, tillsammans med trion av ordförandeskap som kommer att skötas av våra partner: Belgien och Ungern. Detta är det spanska ordförandeskapets avsikt och vi räknar självfallet med samarbetet med Europaparlamentet.

 
  
MPphoto
 

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande.(EN) Fru talman! Alla talar om Stockholmsprogrammet. Det är en julgran med flera hundra önskningar. Jag skulle vilja att alla talade om verkligheten. Hur behandlades dessa julklappsönskningar före Lissabonfördraget? Bakom stängda dörrar, utan mycket hänsyn till medborgarna och vad de vill, önskar sig och förväntar sig, i den tredje pelaren där inrikesministrar varken frågade Europaparlamentet eller kommissionen, och där EG-domstolen inte hade någon möjlighet att ingripa.

Det är där vi börjar: En omöjlig situation. Där de minimis-beslut inte ens genomfördes på nationell nivå, där medborgare inte hade medel eller instrument för att gå till domstol, protestera och söka rättvisa.

Som tur är har vi nu Lissabonfördraget. Det finns inte längre någon tredje pelare. Det finns förslag från kommissionen, medbeslutande, genomförande på medlemsstatsnivå, kontroll från EG-domstolen, men det innebär också att saker och ting inte längre kan genomföras omedelbart. Regler och förslag måste följa den normala väg enligt vilken parlamentsledamöterna har bett kommissionen att bedriva sitt arbete.

För det första en noggrann analys av vad som är genomförbart, vad som är bra och vad som har mervärde. För det andra offentligt samråd för att veta mer om huruvida de idéer som vi lägger fram kommer att accepteras eller ej av det civila samhället, av näringslivet, av medlemsstaterna, av de nationella parlamenten, vilka nu är aktörer i alla dessa frågor och som genomför subsidiaritetstestet. Och sedan konsekvensanalyser för att se om det som vi gör är den rätta vägen. Först då har vi det slutgiltiga förslaget från kommissionen.

Om ni vill att kommissionen ska fortsätta på samma sätt som de senaste åren så säg bara till – jag kommer med ett förslag varje vecka. Och vet ni vad som händer med dessa förslag? Först blockeras de i de nationella parlamenten, med rätta, eftersom vi måste komma med seriösa förslag baserade på rättsliga antaganden om att det som vi gör är starkt, genomförbart och kan verkställas av medlemsstaterna.

Jag vill inte att det första förslag vi lämnar ska tas till EG-domstolen och Europadomstolen. Jag skulle vilja leda in oss alla på den väg där medborgarna förstår att mervärdet av det som vi gör här verkligen gynnar dem i praktiska termer. Som kommissionsledamot med ansvar för kvinnofrågor har jag hört parlamentet diskutera vad vi behöver göra, framför allt för att kvinnor i alla våra medlemsstater ska garanteras rättssäkerhet så att de får hjälp av rättvisan när de drabbas av våld och inte bara får en illusion av att de hoppas att de ska få det, för att sedan inte komma någonstans. Här behöver vi därför verkligen samarbeta.

Det finns hundratals åtgärder som behöver ”lissaboniseras”, och som behöver tas ur sitt sammanhang och ut i ljuset, som behöver anpassas till de verkliga lagreglerna – hundratals åtgärder som inte fungerar.

Arresteringsordern: Sarah Ludford talade just om detta. Naturligtvis genomförs det inte i medlemsstaterna eftersom konstruktionen kring det ömsesidiga erkännandet och det ömsesidiga förtroendet, som är grunden till det ömsesidiga erkännandet, inte har byggts upp. Kära kolleger! Man kan inte göra allt detta utan att känna ömsesidigt förtroende. Jag är ledsen, men jag kan inte genom dekret införa ömsesidigt förtroende i huvudet på Europas alla domare!

Vi måste bygga upp detta ömsesidiga förtroende med lagstiftning och åtgärder för att förbättra rättigheterna för medborgare i alla våra medlemsländer så att även domarna genomför reglerna vi har eftersträvat och, ja, vi gör snabbt framsteg med detta.

En handlingsplan, ja, kollegan är inte längre här, men en handlingsplan för att bekämpa våld mot kvinnor. Under 2011 en omfattande text om att skydda offren, alla slags offer. För mig finns det inte ett offer här, ett offer där och en tredje kategori av offer utan alla slags offer behöver beaktas.

Ja, vi har arbetat med uppgiftsskydd, när ni i parlamentet lyckligtvis sade nej till hur saker och ting fungerat innan Lissabonfördraget genomfördes. Vi kommer inte att fortsätta på detta sätt och, ja, ni som utskottsordförande vet att ert utskott och de andra utskotten är fullständigt integrerade i vårt arbete.

Vi kommer att ha mycket att göra tillsammans: Mycket tekniska frågor, som kommer att ha en mycket stor inverkan på vårt samhälle. Vi måste göra någonting, vi måste förklara för medborgarna vad vi gör eftersom det också är en del av hela sammanhanget och det är inte den lättaste delen av frågan.

Vi måste vidta åtgärder, exempelvis när det gäller olaglig invandring och asyl, och som ni har sett har min kollega Cecilia Malmström mycket konkreta förslag när det gäller olaglig invandring, gränskontroller och laglig invandring. Det skulle ha stor betydelse om parlamentet tillsammans med rådet kunde anta befintliga förslag, asylpaketet, förslaget om ett enkelt tillstånd, det gemensamma programmet för omflyttning, det ömsesidiga erkännandet och den nyss antagna handlingsplanen för underåriga utan medföljande vuxen. Vi har otroligt mycket på gång.

Det handlar inte om vem som ska göra vad, för vissa saker kan man helt enkelt inte göra. Här är ett exempel: Ni frågade efter direktivet mot diskriminering. Jag är ledsen att behöva säga det men direktivet mot diskriminering är en fråga som måste lösas enhälligt och den är blockerad i rådet. Så vad vill ni jag ska göra – inte jag, eftersom det var före min tid – men kommissionen har lagt fram frågan om antidiskriminering och enhälligheten blockeras i rådet. Tala därför med rådet, tala med dem som blockerar frågan.

Samkönade par: Ni vet mycket väl att subsidiariteten har företrädesrätt, att det är medlemsstaternas behörighet att reglera hur de behandlar samkönade par. Europeiska unionen kommer in först när det gäller gränsöverskridande behandling av dessa samkönade par. Men jag kan inte göra jobbet för Frankrike, Italien, Polen, Rumänien, Grekland och Luxemburg, det måste dessa medlemsstater göra själva. Jag kan se att det inte förekommer någon diskriminering om dessa människor, oavsett varifrån de kommer, utövar sina rättigheter till gränsöverskridande rörlighet och det är vad vi kommer att göra.

Vi har redan börjat se detta, när det gäller rörlighet, medborgerliga rättigheter, samarbete mellan rättsliga system och att undanröja gränser som fortfarande finns på den gemensamma marknaden, som, jag är ledsen att säga det, inte är en gemensam marknad när det gäller medborgare. Jag är mycket nöjd och anledningen till det är att jag har läst Mario Montis rapport. Det finns många beståndsdelar i rapporten som anger vart vi måste gå. Vet ni vad som är min bibel? Betänkandet, som utarbetades av en av era ledamöter, innehåller alla beståndsdelar om fri rörlighet för medborgare och alla problem som behöver lösas.

Jag föreslår nu att vi ska ta dem, ett efter ett, och lösa dem, ett efter ett, i fullständigt samarbete med er. När jag lägger fram ett förslag, och ni har sett hur det går, kommer ni att ha så många förslag att ni kommer att behöva arbeta nattetid – jag vet inte om det är tillåtet enligt anställningsregler och mänskliga rättigheter, men jag kommer inte att bry mig om era mänskliga rättigheter som parlamentsledamöter. Vi kommer att arbeta tills vi har löst dessa problem – det finns hundratals problem att lösa och jag kan inte göra det ensam. Jag behöver mycket konstruktiv hjälp från er. Jag vet att jag kommer att få denna hjälp, men hjälp mig att arbeta med en fråga i taget, även om det måste bli en fråga per vecka. Det kommer att finnas på ert bord. Jag är beredd att komma till era utskott så ofta ni ber mig, fru talman, och vi kan diskutera det fråga för fråga. Inom fem år kommer vi att med er hjälp ha förändrat vår kontinent.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy