Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 20 maj 2010 - Strasbourg

8. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Grech (A7-0132/2010)

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag är mycket glad över att små och medelstora företag nämndes i betänkandet om att skapa en inre marknad för konsumenter och medborgare. I punkt 46 anges med rätta att tillgång till finansiering är deras största problem. Det stämmer eftersom det är lättare att säkra finansiering med miljontals euro för en hedgefond än för ett småföretag att få ett lån på 100 000 euro.

Mot denna bakgrund önskar jag att betänkandet inte bara beskriver vad som bör ske i idealiska fall utan även innehåller krav på att kommissionen vidtar konkreta åtgärder.

Betänkande: Schmitt (A7-0108/2010)

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) En närmare dialog mellan universitet och företag kommer enligt min åsikt att bidra till den ekonomiska tillväxten. Jag är oroad över den ökande ungdomsarbetslösheten. Den osäkra sysselsättningssituationen för ungdomar får dem ofta att inte bilda familj eller att vilja senarelägga detta alltför länge, och detta har i slutändan en negativ inverkan på det ekonomiska och sociala området när det gäller Europas demografiska förändringar.

Dialogen bör därför inkludera åtgärder för att stödja ungdomars insteg på arbetsmarknaden och möjliggöra att de till fullo utvecklar sin potential. Andra ämnen bör inkludera att använda utbildning som ett sätt att bekämpa fattigdom, ojämlikhet och social utestängning, med särskilt uppmärksamhet på funktionshindrade. På grund av dessa skäl stöder jag det föreslagna betänkandet.

Betänkande: Harms (A7-0142/2010)

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande, och det var rätt beslut.

När det gäller kärnenergi i allmänhet vill jag dock säga att många medborgare förvirras av detta och att nästan alla i mitt land är emot kärnenergi på grund av de fruktansvärda katastrofer som inträffade i Sellafield och Tjernobyl. Därför rekommenderar jag att kommissionen undersöker fördelarna och nackdelarna i samband med kärnenergi och att man offentliggör ett dokument för att ge medborgarna möjlighet att bestämma sig utifrån sanningen snarare än utifrån känslor.

Slutligen gratulerar jag er, herr talman, till det utmärkta arbete som ni har gjort under er första dag som talman.

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Europeiska gemenskapen ger finansiellt stöd till Litauen, Slovakien och Bulgarien för att stödja deras insatser för att fullgöra skyldigheter i samband med att första generationens kärnreaktorer tas ur bruk. Det finansiella stöd för avslutad drift som gavs till Bulgarien fram till 2009 var huvudsakligen avsett för förberedande arbete. Målet för det föreslagna fortsatta stödet är att ge Bulgarien stöd så att landet kan driva och garantera säkerheten och underhållet …

(Talmannen avbröt talaren.)

Herr Kozlík! Ni kan inte ändra ämnet i er förklaring.

Betänkande: Hoang Ngoc (A7-0147/2010)

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Herr talman! Några av de ändringsförslag som föredraganden har lagt fram för detta betänkande är fullkomligt häpnadsväckande. Föredraganden föreslog att man tar bort alla formuleringar om sunda offentliga finanser, de överträdelser av stabilitets- och tillväxtpakten som måste upphöra och vikten av strikt upprätthållande av stabilitets- och tillväxtpakten. 250 ledamöter stödde honom faktiskt i detta. Häpnadsväckande!

Målet för föredraganden och för 250 andra ledamöter är att förstöra ekonomin. Hur kommer det sig att vi fortfarande har 250 ledamöter som vägrar att rätta munnen efter matsäcken? Tvåhundrafemtio ledamöter av Europaparlamentet som inte lyckas förstå att överflödets land inte finns! Det kommer att kosta alla medlemsstater mycket blod, svett och tårar att sanera sina skulder, få sina finanser i ordning och välja en annan riktning.

Naturligtvis är detta är ett tufft budskap som inte kommer att gå hem hos väljarna. Men om vi inte lyckas göra detta kommer hela Europa att gå i konkurs! Den väg som föredraganden föreslog är ett recept på hur man på kort tid förstör de offentliga finansernas hållbarhet. Lyckligtvis har ändringsförslagen inte antagits.

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande om offentliga finanser. Det är en enorm förbättring jämfört med det första utkastet.

Omfattande skulder och underskott är ett allvarligt problem för Storbritannien och många andra medlemsstater. Vi måste vänja oss av med finanspolitiska stimulansåtgärder och kvantitativa lättnader, och dessa bör inte vara den godtagna normen. Det finns ett behov av att fokusera på att övervinna vår höga arbetslöshet nu och att minska skattebördan för att anställa och för små och medelstora företag. Resurserna är knappa, och vi håller med om att pengarna, där de finns tillgängliga, bör riktas mot tillväxtfrämjande investeringar, såsom FoU och miljövänligare och smartare innovationer. Slutligen kan vi inte gömma oss från frågan om en ständigt åldrande befolkning. Pensionsplaner måste vara genomblickbara och beaktas när man ser på offentliga skulder.

Det finns vissa frågor som jag var på min vakt mot i detta betänkande. Migration, till exempel, behöver hanteras på ett känsligt sätt. Migrationen kan fylla vissa luckor i arbetskraften men måste kontrolleras och ta hänsyn till lokala faktorer. Ja, jag håller med om att europeiska problem behöver europeiska lösningar, men vi måste vara medvetna om den globala ekonomin och måste även respektera våra nationella regeringars grundläggande rättigheter.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Jag röstade emot Liem Hoang Ngocs betänkande, huvudsakligen på grund av den nonchalans med vilken man kräver ännu mer massinvandring till Europa.

Hur långt ifrån verkligheten kan Europaparlamentet komma? Våra städer jämrar sig redan under problemen med okontrollerad massinvandring. Det är dags att vi genomför en kostnads–nyttoanalys på EU-nivå av invandringen från länder utanför EU. Regeringar i flera medlemsstater som redan har ställts inför denna fråga har vägrat beräkna kostnaden för invandringen och verkar tro att det inte skulle vara önskvärt att få kunskap om denna fråga. Hur kommer det sig?

Vi måste också ta hänsyn till de problem som detta medför i utvecklingsvärlden, som kommer att drabbas av kompetensflykt när deras samhällens vitala krafter sugs upp av Europa. Deras problem kommer att bli ännu mer allvarliga och leda till ännu mer invandring.

Betänkande: Peillon (A7-0133/2010)

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! Jag röstade emot initiativbetänkandet om en union för Medelhavsområdet av flera skäl.

Det rådet inga tvivel om att ett stabilt Medelhavsområde är mycket önskvärt för ett utvidgat Europa. Men i en tid när det ekonomiska klimatet i Europa är riskabelt är det klart olämpligt att Europaparlamentet skulle överväga de kostnader som en sådan plan skulle medföra. Omfattande sammanträden med statschefer, ett 40 personer starkt sekretariat och grannskapspaket utgör inte någon sparsam ekonomisk politik vid denna tidpunkt.

Jag motsatte mig också ändringsförslag 5 för att be om att uppgraderingen av förbindelserna mellan EU och Israel inom ramen för det ekonomiska associeringsavtalet inte ska fortsätta. I den delikata balans som krävs från Europas sida kommer sådana uppmaningar inte att ge Israel förtroende för att Europaparlamentet kommer att agera som en neutral medlare.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Som ung journalist i början av 1980-talet besökte jag kung Hassan av Marocko, som precis hade fått avslag på sin propå om ett EU-inträde. Efter besöket skrev jag en artikel där jag efterlyste bildandet av en union för Medelhavsområdet. Jag hade förmånen att arbeta för Otto von Habsburg här, och han sade att Medelhavet aldrig har skilt Europa och dess grannar åt, utan är till för att förena dem. Jean-Paul Picaper skrev i sin biografi över president Nicolas Sarkozy att idén till en union för Medelhavsområdet härrörde från paneuropeiska rörelsen.

Varför tar jag då upp det här? Jo, därför att jag vill framhålla att detta inte bara är en fix idé från fransmännens sida, som många har påstått, och inte heller är ett slöseri med pengar, som en av de föregående talarna hävdade. Näst efter det östliga partnerskapet är detta EU:s främsta utrikespolitiska verktyg. Men det är just av det skälet som vi behöver se till att det utformas på rätt sätt och får en politisk struktur, så att det inte blir enbart ett frihandelsområde. Vi vet ju att Medelhavet med Winston Churchills formulering – jag riktar mig nu särskilt till mina brittiska kolleger – är Europas sårbara punkt. Vi behöver sörja för att det inte är så i framtiden.

Betänkande: Kirilov (A7-0123/2010)

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! Jag stödde det som ursprungligen var punkt 12 i betänkandet. Där uttrycktes oro över att Rysslands erkännande av lydstaterna Sydossetien och Abchazien föregicks av en etnisk rensning. Jag föreslog att vi skulle uppmana Ryssland att ofördröjligen leva upp till ingångna avtal om vapenvila och att omedelbart häva sin blockad av Europeiska unionens övervakningsmissions (EUMM) tillträde till Sydossetien och Abchazien. För mig är det en fullständigt oacceptabel och förödmjukande situation att EU:s företrädare, efter att ha beviljats tillträde till dessa områden, ändå tvingas att tigga om detta. Mot den bakgrunden lär vi tyvärr knappast få gehör för en uppmaning till Ryssland att respektera Georgiens självständighet och integritet.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Grech (A7-0132/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) De 27 EU-länderna som just nu rider ut en finansiell, budgetmässig, ekonomisk och social storm har två verkliga skydd i den inre marknaden och euron. Jag röstade för betänkandet, eftersom det poängterar att den inre marknaden spelar en nyckelroll, och på ett mycket bra sätt sammanfattar vad som står på spel i detta läge: budgetsamordningen, utvecklingen på utbildnings- och forskningsområdet, stödet till små och medelstora företag, stärkandet av Solvit och Enterprise Europe Network och underlättandet av tillgången till dessa. Denna reflexion och färdplan är ett utmärkt komplement till professor Mario Monti. Han lade nyligen fram sin rapport En ny strategi för den inre marknaden för Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet, som tar upp de brister som i dag finns på den inre marknaden. Den ekonomiska och finansiella krisen har gett integrationsprocessen på den inre marknaden en betänklig törn. Tyvärr ser vi i dag hur nationell ekonomisk protektionism än en gång har fått vind i seglen, vilket kan medföra att den inre marknaden splittras. Många små och medelstora företag läggs ned därför att krisen har skapat allvarliga finansieringssvårigheter för dem. Vi får inte glömma att de små och medelstora företagen är oumbärliga stöttepelare för EU:s ekonomi. De är den ekonomiska tillväxtens och den sociala sammanhållningens viktigaste motorer. Medlemsstaterna borde lägga mer krut på att genomföra småföretagsakten och på att undanröja onödigt krångel och andra administrativa och byråkratiska hinder för små och medelstora företag.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade emot betänkandet, eftersom det främjar fenomen som starkt motverkar såväl en verklig och hållbar tillväxt som de europeiska arbetstagarnas och konsumenternas intressen i vid mening. För det första drar föredraganden inte bara fel slutsatser – till och med utgångspunkten för hans förslag är felaktig. Han hävdar ju att ”den inre marknaden och euroområdet bäst belyser den sanna innebörden av EU:s ekonomiska integration och enhet och utgör det klart mest synliga resultatet av den europeiska integrationen för EU:s medborgare”. Han glömmer att det saknas en grundläggande social och politisk union, och blundar för hur det egentligen står till i många euroländer i dag.

Framför allt talar han om den sociala marknadsekonomin, ett dimmigt begrepp som i princip går ut på att marknaden måste avregleras om så socialpolitiken offras till sista droppen. Föredraganden tar också helt till sig principen om konkurrensförmåga och om Europa 2020-strategin, som inte bara är ounderbyggd utan slår ännu hårdare mot unionsmedborgarna.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Vi vet alla att Europa 2020-strategin sjösattes för att hjälpa EU att ta sig ur den aktuella ekonomiska krisen och förbereda sin ekonomi inför det kommande årtiondet. Jag anser därför att Europa 2020-strategin behöver definiera realistiska mål, som fram till 2020 ger oss en grön, kunskapsbaserad, social marknadsekonomi med hållbar utveckling. Ett annat mål är att skapa arbetstillfällen i jordbruket och på miljöområdet. EU:s inre marknad måste ju vara Europa 2020-strategins hörnsten, så att vi klarar av utmaningen att skapa ekonomisk tillväxt och skydda konsumenterna.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet, eftersom dess ståndpunkt är att den inre marknaden inte är en rent ekonomisk angelägenhet. Det avgörande är att vi tillämpar en helhetssyn och gemensamma metoder för att få den inre marknaden att återhämta sig, så att de mål som gagnar konsumenter och medborgare – i synnerhet på de ekonomiska, sociala, hälso- och miljömässiga områdena – integreras fullständigt i den inre marknaden efter återhämtningen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Allmänheten i EU har tack vare den inre marknaden, och de politikområden som berör den, fått bättre tillgång till varor och tjänster, större valfrihet och lägre priser. Den inre marknadens principer har inneburit att EU:s konsumenter har fått tillgång till mer information och bättre skydd för sina rättigheter, men de blir också mer medvetna om sina skyldigheter. Verkligheten på den inre marknaden är därför inte statisk, utan dynamisk – och i vår globaliserade värld förändras verkligheten ständigt. Vi måste även i fortsättningen noggrant överväga hur vi ska utveckla och genomföra den på ett bättre sätt. Jag håller med föredraganden, och vill betona hur mycket EU:s inre marknad betyder för själva den europeiska integrationen, för att åstadkomma bättre social sammanhållning, hållbar utveckling, konkurrensförmåga och en ekonomisk tillväxt som ger oss utrymme att reagera på utvecklingen i framtiden och hävda oss i den globala konkurrensen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Inrättandet av en integrerad och välfungerande inre marknad är en avgörande process för att fördjupa såväl EU:s integration som den sociala sammanhållningen, den ekonomiska tillväxten och den hållbara utvecklingen i EU. Emellertid har den ekonomiska krisen helt klart minskat allmänhetens och konsumenternas förtroende för den inre marknaden. Det är viktigt att allmänheten i EU inser hur betydelsefull den inre marknaden är, hur den fungerar och framför allt hur den gagnar allmänheten, konsumenterna och de små och medelstora företagen. För att få den inre marknaden att återhämta sig behöver de berörda parterna ta ett gemensamt helhetsgrepp. När den nya inre marknaden skapas behöver de mål beaktas som är viktiga för konsumenterna och för allmänheten – det gäller särskilt i ekonomiskt och socialt avseende och på hälso- och miljöområdet. Detta nya program för den inre marknadens konsolidering måste övervakas noggrant, så att det premierar social rättvisa, säkerställer marknadens integritet, stimulerar innovationsförmågan och hjälper oss att ta steget in i en ny digital tidsålder. Detta är helt nödvändigt och ger sannolikt den inre marknaden ett försprång i konkurrensen med de övriga stora ekonomierna i världen. Att vi skyddar konsumenterna och slår vakt om allmänhetens sociala behov, och om miljön, är en förutsättning för att denna inre marknad ska inge förtroende.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Beundransvärt nog skriver föredraganden på fullt allvar, utan att dra på munnen, att den inre marknaden och euron har varit ett skydd för EU under den djupa kris som vi har befunnit oss i de senaste två åren. Vi har inte haft något skydd alls – minst av allt från EU:s och Bryssels sida, där man tvärtom har gjort allt för att lämpa över hela bördan på våra axlar genom fri global rörlighet för kapitalet, nedmontering av offentliga tjänster och sociala skyddsnät, minskad anställningstrygghet och en monetär politik som överlåtits på en centralbank som struntar i medlemsstaternas ekonomiska behov. Så ser facit ut av den inre marknad som man inrättade, och som har varit ofullbordad ända sedan 1992. Den har också utgjort ett tröghetsmoment och en överflödig faktor som medlemsstaterna tvingats ta hänsyn till när de själva övertog rodret. Vad euron angår kan vi ju höra oss för hos de spekulationsdrabbade länderna om hur de ser på eurons förmåga att skydda dem. I dag har euron i sig själv blivit en krisfaktor.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) EU:s inre marknad är en stor framgång inom ramen för EU:s integration. Den ger såväl våra medborgare som de små och medelstora företagen många möjligheter.

I förra veckan offentliggjorde och presenterade professor Mario Monti en rapport om den inre marknadens strategi och framtid. Där underströk han att medborgare och konsumenter bör höra till dem som gagnas mest av den inre marknaden. För dem är marknaden inte alltid så fördelaktig. Vi bör därför så långt det går beakta den oro de uttrycker då vi utarbetar ytterligare lagförslag. När vi bygger vidare på den inre marknaden bör vi försöka se till att prioritera frågor som erkännande av yrkeskvalifikationer, att tjänstedirektivet genomförs på rätt sätt, e-handel, små och medelstora företag och konsumentskydd.

I medlemsstaterna har man nu börjat tröttna på alla spörsmål om den inre marknaden, som professor Monti helt riktigt konstaterar. De senaste månadernas kris har visat att behovet av en stark inre marknad särskilt i dagens läge är större än någonsin. Jag välkomnar därför Louis Grechs betänkande, som jag fick möjlighet att arbeta med. Det utgör vårt inlägg när det gäller konsumenternas och medborgarnas ställning på den inre marknaden.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (EN) Betänkandet kunde inte ha kommit i ett mer avgörande ögonblick. Den pågående finansiella krisen har sått misstro och fått regeringar att än en gång tala om protektionistiska åtgärder, något som på sikt skulle skada EU:s ekonomi. Jag tror att det finns ett samband mellan våra ekonomiska problem och det svala intresset för att fullborda den inre marknaden. I betänkandet påpekar Louis Grech med all rätt att det i själva verket är medborgarna som är den inre marknadens hjärta, och att ekonomin är till för medborgarnas skull, inte vice versa. Mario Monti varnar i sin rapport En ny strategi för den inre marknaden för att den inre marknaden är mer impopulär än någonsin, samtidigt som den behövs mer än någonsin. Jag anser att vi behöver agera kraftfullt för att sätta fart på den inre marknaden igen, samtidigt som vi tar hänsyn till medborgarnas oro. I Louis Grechs betänkande kunde i mina ögon de små och medelstora företagens situation ha lyfts fram lite mer. Jag har ändå röstat för det, eftersom en rad viktiga ändringsförslag har antagits som gör resultatet välavvägt. Jag hoppas att detta utmynnar i några välgenomtänkta lagstiftningsinitiativ från kommissionens sida.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Att bygga upp den inre marknaden förblir liksom tidigare ett av EU:s huvudmål. En välfungerande inre marknad är en grundläggande process som stimulerar EU:s integration och unionens sociala sammanhållning, ekonomiska tillväxt och hållbara utveckling. Den aktuella ekonomiska krisen har fått många att börja undra i vilket skede av den inre marknaden vi befinner oss. Vissa hävdar att det finns risk för sönderfall. Det är i så fall till stor skada för integrationsprocessen på den inre marknaden, och för hela EU:s historia. I det läget är det mycket angeläget att hitta ett sätt att klargöra för allmänheten i EU hur den inre marknaden fungerar, och vilka enorma fördelar den kan få för konsumenter och små och medelstora företag. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Betänkandet håller fel kurs. Det är nu dags att skydda företagen i medlemsstaterna från den globala finansiella krisens följder, och att införa otvetydiga bestämmelser för spekulanter och för den fria marknaden. I stället prioriteras marknadens globalisering på bekostnad av de kulturella och ekonomiska särdragen hos marknader, företag och affärstraditioner. Jag har därför röstat emot betänkandet.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Grech-betänkandet om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare. Det rör sig faktiskt om ett välbalanserat dokument. Å ena sidan vill vi ha en öppen ekonomi som förmår att sätta fart på tillväxten, skapa nya arbetstillfällen och tillhandahålla integrerade lösningar på de viktigaste utmaningarna inför framtiden – sådant som konkurrensförmåga, forskning och utveckling, industripolitik, befolkningsstruktur och miljö. Å andra sidan vill vi ha ett ekonomiskt system som förmår att ge medborgarna det skydd som de behöver som konsumenter, i socialt avseende och på miljöområdet. Vi får inte glömma bort medborgarna och konsumenterna i vår återhämtningsstrategi.

EU måste också ha en helhetssyn som till fullo integrerar medborgarnas oro och andra horisontella politikområden, i synnerhet hälsa, socialt skydd, konsumentskydd, arbetsrätt, miljö, hållbar utveckling och utrikespolitik. I betänkandet uppmanas kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag för att senast i maj 2011 säkerställa genomförandet av ett kollektivt system för prövning som är billigt, snabbt och tillgängligt i hela EU. Jag ställer mig bakom detta.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. − Detta betänkande hamnar etta på floskeltoppen i år och kan därför inte stödjas. Däremot innehåller det både bra och dåliga förslag, och därför avstår jag.

Betänkande: Schmitt (A7-0108/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om dialogen mellan universitet och näringsliv eftersom det väsentliga för mig är att vi stärker banden mellan utbildningsväsendet och arbetsmarknaden. Det handlar inte om att studenterna ska gå i näringslivets ledband, utan om att ge ungdomar möjlighet att anpassa sig till de konsekvenser det har att vara arbetstagare. Banden mellan universitet och näringsliv behöver stärkas för att underlätta för studenter att komma ut på arbetsmarknaden, och för att göra företagen mer benägna att anställa människor med ovanlig yrkesbakgrund.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder betänkandet om ett aktivare partnerskap mellan universitet och näringsliv. Universiteten spelar en nyckelroll för vår framgångsrika övergång till en kunskapsbaserad ekonomi. Detta förutsätter emellertid också aktivt engagemang från andra berörda aktörers sida – exempelvis företag och offentliga organ. Utbildningsväsendet behöver omstruktureras och moderniseras för att åstadkomma resultat på ett effektivt sätt. Kursinnehållet behöver ses över och uppdateras för att tillgodose arbetsmarknadens behov. När vi väl har de förutsättningar som krävs för att få små och medelstora företag att anställa akademiker, har vi överbryggat klyftan mellan utbudet av yngre specialister och arbetsmarknadens behov.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Det finns mycket bra framtidsidéer för våra universitet i detta initiativbetänkande. Alla reformer av det akademiska utbildningssystemet som bidrar till att modernisera utbildningarna, och som framför allt åstadkommer ett närmande mellan akademikerna och arbetsmarknaden, förtjänar att välkomnas och att uppmuntras starkt.

EU:s universitetssystem är en av de viktigaste företeelser som finns i vår vardag för att skapa en grogrund för en stabil och varaktig ekonomisk återhämtning. I dag behöver systemet öppna sig för arbetsmarknaden. Att genom ömsesidigt utbyte stärka banden mellan universitet och näringsliv är en prioriterad fråga för medlemsstaternas institutioner. Det ska främst vara lokala och regionala myndigheter som beslutar om åtgärder för att bygga upp framgångsrika samarbeten mellan näringsliv och utbildningsväsende. Bara universitet med goda kontakter till det regionala näringslivet går i land med att förbereda ungdomar på att ta sig in på arbetsmarknaden och varaktigt stanna kvar i den.

Precis som alltid har vi alla i dag ett behov av utbildningsinstitutioner som följer med sin tid, och som framför allt anpassar sig till regionala behov. Jag är övertygad om att även detta hör till de viktigaste förutsättningarna för regional tillväxt. Jag röstade därför för betänkandet.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) I dag har kunskap blivit viktigare än någonsin. När det gäller kunskapstriangeln behöver vi göra mer. Vi behöver införa en struktur med de reformer som krävs för att kunskap ska värdesättas i samhället, och stärka banden mellan näringsliv och universitet. Ett exempel på det är kunskaps- och innovationsgrupperna inom Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT). Det är avgörande att universiteten integrerar den sociala och ekonomiska omvärlden i sina viktigaste verksamhetsområden i forsknings- och innovationsprogrammen. Det är av största vikt att utveckla en investeringsstrategi för att hitta nya tillväxtkällor och stimulera forskning, utveckling, innovation och utbildning, i syfte att stärka vår industriella bas och få en högpresterande tjänstesektor och en modern ekonomi på landsbygden. Högskolor, universitet och tekniska högskolor, i såväl offentlig som privat regi, spelar en central roll för att bygga upp förtroendet från statens sida gentemot institutionerna. Deras avgörande bidrag till EU:s utveckling kan säkerställas om de får en oberoende ställning. Vi behöver stärka utbildnings- och forskningsprogrammens tvärvetenskapliga och ämnesöverskridande aspekter, liksom samarbetet mellan universiteten. Här är informations- och kommunikationstekniken ett omistligt verktyg.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om dialogen mellan universitet och näringsliv: Ett nytt partnerskap för modernisering av Europas universitet, därför att det innehåller åtgärdsförslag som gör det mer lockande att anställa studenter i EU. Vår förmåga att överbrygga klyftan mellan den utbudsorienterade utbildningssektorn och den efterfrågeorienterade arbetsmarknaden bygger på att utbildningsväsendet och näringslivet samarbetar.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) För att stärka EU:s konkurrensförmåga tror jag att det erfordras partnerskap som gör det möjligt att modernisera universiteten, särskilt genom att öka enskilda personers möjligheter att skaffa sig bättre utbildning och kvalifikationer. Dessa kvalifikationer får genomslag på områden som innovation, forskning och utveckling, som alla är avgörande för att ge oss en hållbar ekonomisk och social tillväxt. Det behövs partnerskap mellan universitet och näringsliv för att underlätta för sådana arbetstagare att ta sig in på arbetsmarknaden – det bidrar till att minska den inte minst i dessa dagar höga arbetslösheten. Låt mig i sammanhanget än en gång framhålla hur viktig EU:s sammanhållningspolitik är, och att de medel som tillhandahålls genom den kan göra enorm nytta här.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Vid Europeiska rådets möten i Lissabon i mars 2000 och i Barcelona i mars 2002 enades man om att fastställa ett strategiskt mål för EU om att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, att få EU:s utbildningssystem att bli världsledande och att upprätta ett europeiskt område för forskning och innovation. Utbildningspolitiken är en fråga för medlemsstaterna, medan det är EU:s sak att främja förbättringar av de nationella systemen genom nya verktyg på EU-nivå, ömsesidigt lärande och utbyte av information och bästa praxis. Den kunskapsbaserade ekonomin och snabba tekniska utvecklingen är en utmaning för EU:s högre utbildning och forskning. Samtidigt öppnas därigenom nya möjligheter som vi behöver tillvarata på ett bra sätt. Här är det av största vikt att bygga upp välfungerande partnerskap mellan den högre utbildningen och näringslivet. Jag tror att det lokala, regionala, nationella och internationella samarbetet mellan utbildningsväsendet och näringslivet är avgörande för att vi ska kunna överbrygga klyftan mellan den utbudsorienterade utbildningssektorn och den efterfrågeorienterade arbetsmarknaden.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet om dialogen mellan universitet och näringsliv intar en ståndpunkt som vi inte tycker gagnar utbildningsväsendets modernisering. De omfattande hoten mot den fria, allmänna och demokratiska tillgången till utbildning behöver tas på största allvar. Vi anser att vi snarast behöver erkänna att Bolognaprocessen har orsakat en rad missförhållanden. I motsats till föredragandens syn på Bolognaprocessen anser vi att rörligheten är ett sätt att knyta medlemsstaterna närmare varandra och jämna ut ömsesidiga skillnader som måste diskuteras i mer begripliga termer.

Vi måste också komma ihåg att Bolognaprocessen inte är neutral utan har krävt en viss startinvestering, och att dess politik samtidigt har varit inriktad på att frånta staterna ansvaret för universitetens finansiering. Betänkandet återkommer flera gånger till frågan om universitetens självständighet, och uppslaget om ett ”partnerskap” mellan universitet och näringsliv har i detta läge förts fram för att garantera institutionernas finansiering. Synen på kombinationen universitet/näringsliv fjärmar sig från utbildningens verkliga betydelse och värde som en allmän rättighet, och betraktar utbildning som en handelsvara, något som går ut över såväl innehåll som kvalitet. Detta är en nyliberal filosofi, som vi vänder oss emot.

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Jag har ställt mig bakom Pál Schmitts betänkande om dialogen mellan universitet och näringsliv: Ett nytt partnerskap för modernisering av Europas universitet. Jag vill uppriktigt tacka föredraganden, som tyvärr inte längre är ledamot av Europaparlamentet. Jag gratulerar varmt Pál Schmitt till hans inval i Ungerns parlament och till att han utsetts till talman. Jag önskar honom allt gott.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) EU befinner sig just nu i en synnerligen schizofren situation. Å ena sidan höjs röster som kräver att universitetsutbildningarna ska producera praktiskt inriktade yrkesarbetare. Å andra sidan inser alla som verkligen förstår sig på teknisk utbildning att de första tre studieåren ger studenterna en teoretisk underbyggnad för fortsatta studier. Detta ger ofta upphov till missförstånd. Hur än ett organ för universitet och näringsliv utformas kommer det alltid främst att vara inriktat på att göra akademikerna ”praktiskt användbara”. Men det är framför allt personer med ingenjörs-, magister- och doktorsexamen som bedriver fruktbar grundforskning och viktig innovationsverksamhet. Dessa akademiker behöver självfallet skaffa sig grundläggande kunskaper i de viktigaste tekniska ämnena under sina första tre studieår innan de kan åstadkomma betydelsefulla resultat på sina respektive områden. De klarar sig knappast med enbart gymnasiematematik och ytliga kunskaper om de grundläggande ingenjörsvetenskaperna, kombinerat med examen i enkel och dubbel bokföring och praktisk erfarenhet av att lägga upp projekt så att de lämpar sig för ansökningar till forskningsråd. Trots detta sammelsurium av deklarationer, organ, meddelanden och nya partnerskap har alla ansvarsfulla universitetslärare i princip samma inställning som jag själv. I framtida överläggningar om detta rekommenderar jag att vi tydligt skiljer på universitetsutbildning enligt Bolognaförklaringen och ”traditionell” universitetsutbildning. De nya ytterligare formerna av så kallat livslångt lärande är förstås också önskvärda.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Samarbete mellan utbildningssektorn och näringslivet på alla nivåer är mycket viktigt för att överbrygga klyftan mellan utbildningssektorns tillgångar och arbetsmarknadens efterfrågan. Partnerskap mellan utbildningsinstitutioner och företag är viktiga för att öka de lärandes anställbarhet och företagarpotential och ge dem arbetslivserfarenhet. Av denna anledning röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) I sitt meddelande skriver kommissionen att universitet och högskolor ska bli verkligt självständiga. Detta slags självständighet bör gå hand i hand med finansiell självständighet, vilket är orealistiskt i de spartider som vi har framför oss. Det finns många exempel på mycket fruktbara samarbeten mellan utbildningsinstitutioner och näringsliv. Behovet av en förbättrad dialog om Bolognaprocessen framgår inte tydligt nog, och av denna anledning har jag avstått från att rösta.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) Förmodligen skulle ingen EU-medlemsstat tvivla på att samarbete mellan utbildningssektorn och näringslivet är viktigt. Med tanke på att krisen inte bara har belyst problem med arbetslöshet, utan även vikten av utbildning som möter marknadens krav, är jag glad att Europaparlamentet genom att anta denna text strävar mot att inleda en dialog mellan den akademiska världen och näringslivet. Detta bör ses i ett långsiktigt perspektiv och inledas redan från början av universitetsstudierna genom olika utbytesprogram, främjande av praktikperioder på företag och kanske till och med samråd mellan universitet och företag när kursplanerna utarbetas. Om framtida arbetsgivare integreras i utbildningssystemet redan från början är chansen större att vi kommer att utbilda specialister som bättre kan möta arbetsgivarnas behov på arbetsmarknaden.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Jag röstade för Europaparlamentets resolution A7-0108/2010 om dialogen mellan universitet och näringsliv: Ett nytt partnerskap för modernisering av Europas universitet (2009/2099 (INI)), eftersom krafterna på dagens arbetsmarknad, den ekonomiska utvecklingen och de förändrade utvecklingsprioriteringarna kräver samarbete på flera nivåer. Den högre utbildningen i Europa står inför stora utmaningar. Den måste hålla jämn takt med en värld som står under dynamisk utveckling och en marknad med förändrade förväntningar gentemot nyanställda. Ett mycket viktigt problem i dag är att utbildningsmöjligheterna och utbildningsnivån inte matchar marknadens förväntningar. Att bevara detta system, som är fullt av bristande överensstämmelse, är ett misstag som vi inte kan godta. Av just denna anledning måste de förändringar som vi inför gälla hela utbildningsområdet och unga människors prestationer på arbetsmarknaden. I egenskap av före detta ordförande för Polens studentparlament, en lagstadgad institution som företräder alla Polens studenter, möter jag ofta människor som precis har börjat eller håller på att avsluta sina universitetsstudier. Medvetenheten om arbetsmarknaden och dess krav är mycket svag, och utbildningsnivån är lika otillfredsställande. I politiska organ och studentorgan är en vanlig åsikt att det som räknas är hur mycket praktisk erfarenhet eller arbetslivserfarenhet man har, hur många ämnen man har studerat eller hur många språk man kan tala. Men marknaden behöver kvalitet, inte kvantitet. Därför är det viktigt att vi vidtar åtgärder för att förbättra samarbetet mellan universiteten, den akademiska världen och näringslivet.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Pál Schmitts betänkande om att uppmuntra till samarbete mellan universitet och näringsliv. I dag måste universiteten satsa på nära samarbete med näringslivet för att på lämpligt sätt kunna svara mot arbetsmarknadens krav, särskilt i en globaliserad ekonomi. Dialog och samarbete mellan universiteten och näringslivet bör grundas på ömsesidighet, förtroende och respekt.

Detta kan uppnås genom att man inför ett system med kunskapskuponger, liknande det som redan nu används i ett antal medlemsstater, vilket kommer att göra det möjligt för framför allt små och medelstora företag att förbättra sin forskningskapacitet, utan att universitetens självständighet och offentliga karaktär äventyras. Både universiteten och företagen kan gynnas av att tillsammans utveckla tvärvetenskaplig och företagarinriktad kompetens och av att studie- och specialinriktning samt specialisering smidigt anpassas efter behoven i näringslivet, bland annat hos de små och medelstora företagen.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om dialogen mellan universitet och näringsliv: Ett nytt partnerskap för modernisering av Europas universitet.

EU måste upprätta närmare förbindelser och partnerskap mellan universitet och näringsliv för att utveckla ett samhälle som bygger på kunskap och tillämpad forskning, och förbättra de utexaminerades integration på arbetsmarknaden. Dessvärre noteras allt oftare oförenligheter mellan de utexaminerades kompetens och de kvalifikationer som krävs på arbetsmarknaden.

Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utarbeta medel- och långfristiga prognoser för den kompetens som krävs för att korrelera studieprogrammen med den ekonomiska utvecklingen. Jag vill även lyfta fram behovet av att öka antalet arbetstillfällen, vilket är en prioritet för EU, särskilt under den rådande lågkonjunkturen.

Vi uppmanar kommissionen att med hjälp av tillgängliga resurser och instrument främja utvecklingen av en entreprenörskultur genom att förenkla förfaranden och minska byråkratin, i syfte att öka utbytet mellan universitet och näringsliv.

Slutligen vill jag understryka vikten av ett livslångt lärande, framför allt genom distanskurser som är särskilt anpassade efter den nya tekniken och gynnsamma i synnerhet för personer över 45, som är mer utsatta för socialt utanförskap.

Betänkande: Harms (A7-0142/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) EU skyddar sina medborgare. Förutom EU-bestämmelser om farliga produkter som folk försöker få ut på marknaden, gemensamma åtgärder mot terrorism och gemensamma initiativ för att garantera fred i Europa engagerar sig EU för att avveckla kärnkraftverk som uppfördes under Sovjettiden och som när som helst kan sätta vår hälsa på spel. Tjugofyra år efter den fruktansvärda olyckan i Tjernobyl är jag glad att få bidra till mer säkerhet på vår kontinent genom att rösta för detta betänkande. Det är faktiskt mycket viktigt att de åtgärder som vidtagits i Bulgarien inom ramen för Kozloduj-programmet fortsätter under perioden 2010–2013.

  Gerard Batten, John Bufton och Derek Roland Clark (EFD), skriftlig. – (EN) UKIP anser att kärnkraftsgenerationens säkerhet är mycket viktig, men ser EU:s stöd till Bulgarien, skenbart för detta ändamål, som motiverat av politiska skäl (förhindra upparbetning av fissilt material på bekvämt avstånd från Bulgarien i grannlandet Ryssland) och doktrinära skäl (införa orealistisk vindkraftspolitik) samt en önskan att finansiera lokala skyddsprojekt, vilket är irrelevant för avvecklingsbefogenheterna. På grund av detta har UKIP-ledamöterna röstat mot den extra finansiering som efterlyses i betänkandet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) De regler för kärnkraft och radioaktivt avfall som var i kraft i de central- och östeuropeiska länderna före anslutningen var mindre krävande än de regler som gäller för EU i dag. EU:s ingripande och finansiella stöd var därför nödvändigt för att öka skyddet för människors hälsa och miljön. Det förslag som vi röstar om i dag faller inom denna ram.

Kommissionens förslag till förordning syftar till att ge ekonomiskt stöd till avvecklingen av enheterna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj i Bulgarien och se till att det radioaktiva avfallet omhändertas. Enligt föredraganden kan säkerheten äventyras om inte EU bistår med stöd, eftersom reaktorer av typen WWER 440/230 har allvarliga konstruktionsfel som man inte skulle kunna få bukt med.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Att skydda och främja människors hälsa och en sund miljö är prioriteringar i EU:s utvecklingspolitik. Med tanke på detta anser jag att det är absolut nödvändigt att EU garanterar tillräckliga finansiella och tekniska resurser för avvecklingen av enheterna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj i Bulgarien, såsom förespråkas av parlamentet i denna resolution. På detta sätt gör sig Europa av med en stor producent av högradioaktivt avfall och minskar risken för allvarliga olyckor. Vid sidan av säkerhetsvillkoren för avvecklingsprojektet är det mycket viktigt att gemenskapen intar en aktiv roll för att hjälpa Bulgarien att få bukt med de negativa effekter som avvecklingen kommer att få på den ekonomiska konkurrensen, energihållbarheten och situationen på arbetsmarknaden. Strategin för EU:s ingripande måste garantera stöd för att uppmuntra till nya arbetstillfällen och ett hållbart näringsliv på de områden som påverkas av avvecklingen.

  Rebecca Harms (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Parlamentet samtyckte i dag till att ge ytterligare 300 miljoner euro i stöd till avvecklingen av reaktorerna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj. Jag samtycker till detta eftersom mer stöd kommer att vara nödvändigt för att garantera en säker avveckling av reaktorerna. Parlamentet avslog däremot att förorenande brunkolskraftverk skulle finansieras genom dessa medel. Även förslaget att använda en del av stödet till att hjälpa Bulgarien att hitta en lösning på slutförvaringen av kärnkraftsavfallet avslogs. Detta fick mig att rösta mot det ändrade förslaget. Jag lade emellertid ned min röst om lagstiftningsresolutionen, som syftar till att EU ska finansiera avvecklingen.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Vi kan bara välkomna alla åtgärder som vidtas för avveckling av kärnkraftverk och införande av forskningsprogram för förnybar energi och kärnkraftsavfall. Detta är ett steg mot en gradvis utfasning av kärnkraften, vilket vi förespråkar. Jag vill dock betona att jag är förbryllad över kravet på ”slutförvaring” av kärnkraftsavfallet. Denna metod kan inte vara en långsiktig lösning, med tanke på de risker som den medför för vårt ekosystem.

Jag är även bekymrad över bristen på garantier angående tilldelning av ekonomiskt stöd från EU som syftar till att underlätta avvecklingsförfarandet. Hur kan vi vara säkra på att dessa 300 miljoner euro inte delvis kommer att finansiera det nya kärnkraftverket i Belene i Bulgarien? Har kommissionsledamot Günther Oettinger inte redan åtagit sig att finansiera det projektet? Jag röstar för detta betänkande i förhoppning om att till slut få uppleva en avveckling av reaktorerna i Kozloduj.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Anslutningen av de central- och östeuropeiska länderna till EU och deras användning av kärnkraft har lett till ett behov av ekonomiskt stöd till dessa länder, så att de effektivt kan hantera sitt radioaktiva avfall och bättre skydda människors hälsa och miljön. Det ekonomiska stöd som antas här faller inom denna ram, och därför röstade jag som jag gjorde.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) I sitt anslutningsavtal samtyckte Bulgarien, precis som Slovakien och Litauen, till att avveckla delar av sin kärnkraftsproduktion. Fram till 2009 gavs ekonomiskt stöd för permanent avveckling av kärnkraftverket i Kozloduj, men precis som i de andra medlemsstaterna gjordes en ansökan om att förlänga detta fram till 2013. För detta ändamål kommer man att få omkring 860 miljoner euro i stöd. Det fullständiga avvecklingsförfarandet tar dock lång tid, eftersom det inte bara är att koppla från kraftverket från kraftledningsnätet. I sådana fall, där det finns ett önskemål om att lägga ned ett kärnkraftverk tidigare än planerat, måste en ersättande energiförsörjning möjliggöras. Bulgarien har inte förstört sin energiförsörjning, men grannländerna påverkas, eftersom dessa inte längre får någon el. Nedläggningen av fyra reaktorer innebär en förlust på 1 700 MW energi för Bulgarien.

Den bulgariska regeringen är oförmögen att utan ekonomiskt stöd från EU på säkert sätt omhänderta utbränt bränsle, varav en del i vilket fall som helst har undanröjts någonstans utanför EU-medlemsstaterna. Jag vet även att den bulgariska regeringen inte har några reserver att ta till i händelse av permanent avveckling, och därför måste vi bistå med stöd. Vi har redan investerat mycket pengar på permanent nedläggning av kärnkraftverk, men borde fundera på om det inte vore mer lönsamt att modernisera kärnkraftverken i stället för att lägga ned dem. Här tänker jag inte särskilt på Kozloduj. Vi måste främja bättre säkerhetsnormer i de central- och östeuropeiska länderna, eftersom det är på grund av deras låga standard som kärnkraftsverk måste läggas ned.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Så länge det inte finns någon tillfredsställande lösning på problemet med slutförvaring av radioaktivt avfall är det knappast förvånande att kandidatländerna inte vet vilket alternativ de ska välja. Vi måste se till så att vi inte först ger ekonomiskt stöd i syfte att bättre skydda människor och miljö, och sedan upptäcker att bränsleelementen säljs och eventuellt används för militära ändamål. Naturligtvis är det bästa för hela Europas säkerhet och miljö att vi hittar en slutgiltig lösning för slutförvaringen. Återförsäljning av kärnavfall måste dock stoppas.

När vi har kommit till en punkt där avvecklingen av två reaktorer kostar 1,78 miljarder euro står det klart att sagan om en billig, klimatvänlig kärnkraft är slut. I detta betänkande framhävs vissa av de problem som kärnkraft och avveckling av kärnreaktorer inbegriper, och därför har jag röstat för det.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) För att fullfölja sina åtaganden i EU-anslutningsfördraget måste Bulgarien avveckla enheterna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj, för vilket EU har gett ekonomiskt stöd fram till 2009. Jag röstade för detta betänkande för att stödja Bulgariens satsningar på att få ytterligare 300 miljoner euro i stöd fram till 2013, för att kunna avsluta avvecklingen av kärnkraftverket Kozloduj, röja rent på platsen och omhänderta allt restavfall på ett hållbart sätt, så att människors hälsa eller miljön inte skadas.

Jag stöder även kommissionens begäran om att få övervaka och granska genomförandet av alla de projekt som kommer att drivas med hjälp av dessa medel: forskning/innovation som syftar till att införa teknik som bygger på förnybara energikällor, för att kunna möta kravet på ytterligare en minskning av 18 000 kt koldioxidutsläpp från avvecklingsförfarandet. Framför allt måste man inrikta sig på utbildning av arbetskraften för att förhindra att arbetslösheten stiger ännu mer och på att utveckla det lokala samhället, särskilt under den rådande krisen. Alla dessa förfaranden måste genomföras på ett fullständigt öppet sätt för medborgarna, i enlighet med bestämmelserna för alla de multilaterala miljöavtal som Bulgarien har del i (Århus- och Esbokonventionerna m.fl.).

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Som väntat förlorade vi i De gröna under omröstningen i plenum vår sista chans att ändra Harmsbetänkandet om gemenskapens ekonomiska stöd till avvecklingen av enheterna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj i Bulgarien.

I dag samtyckte Europaparlamentet till att (fram till 2013) ge ytterligare 300 miljoner euro till Bulgarien för deras nuvarande program för att avveckla fyra kärnreaktorer i Kozloduj. Denna positiva signal till Bulgarien var anledningen till att föredraganden och De gröna/ALE avstod från att rösta om lagstiftningsförslaget.

Tack vare De gröna har Europaparlamentet till sist erkänt att Bulgarien knappast har någon politik för slutförvaringen av kärnavfallet. Den bulgariska regeringen har dock – med hjälp av PPE och S&D – lyckats undanröja allting som skulle främja verkliga framsteg i fråga om slutförvaringen. För närvarande förflyttas de största riskerna för människor och miljö till Ryssland, dit det mesta bestrålade bränslet exporteras.

Europaparlamentet har emellertid lyckats uppnå mer deltagande av allmänheten, öppenhet och omfattande gransknings- och rapporteringsvillkor jämfört med kommissionens ursprungliga förslag. Vi får nu se om något av detta kommer att införlivas av rådet, som har det slutgiltiga ordet eftersom Europaparlamentet endast rådfrågas i kärnkraftsfrågor.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Precis som i fallet med avvecklingen av kärnkraftverket Kozloduj i Bulgarien var avvecklingen av kärnkraftverket Ignalina i Litauen ett av villkoren för anslutning till EU. Avvecklingen av kärnkraftverket Ignalina 2009 fick svåra följder för Litauen. Efter Litauens återvunna självständighet 1991 har kärnkraftverket Ignalina bidragit en hel del till vår ekonomi och tillgodosett mer än 70 procent av vårt lands energikonsumtion. På grund av avvecklingen har vi tvingats ge upp vår status som energiexportör och blivit importör av ett brett spektrum av energi. Kärnkraftverket Ignalina var en billig energikälla för industrin och konsumenterna, och tack vare exporten även en inkomstkälla. I likhet med avvecklingen av Kozloduj kommer nedläggningen av Ignalina att leda till en förlust av affärsverksamhet och arbetstillfällen för den lokala ekonomin. Fullt ekonomiskt stöd från EU till Kozloduj och Ignalina är viktigt för att kunna komma till rätta med vissa av de ekonomiska följder som uppstått i samband med avvecklingen av kärnkraftverken. Det finansiella tumultet under de senaste åren har skakat om både Litauen och många andra EU-medlemsstater och lagt våra förhoppningar på is om uppbyggnad av nya avancerade kärnkraftverk inom en snar framtid. Det vore dock dumt av oss att ge upp kärnkraftverken helt och hållet. Kärntekniken är ingalunda en patentlösning för vår energisäkerhet eller för naturkatastrofer, men effektiv och säker kärnenergi skulle kunna hjälpa till att klara av de långfristiga strategiska utmaningarna.

Betänkande: van Nistelrooij (A7-0138/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) De strukturfonder som finns för våra regioner måste vara bättre kopplade till europeiska lån för forskning och innovation. Lambert van Nistelrooijs betänkande innehåller bra rekommendationer för att förbättra användningen av dessa lån. Här finns onekligen potential för finansiering och tillväxt för våra regioner. Större synergieffekter mellan de olika finansiella instrumenten kan inte vara annat än en fördel i en tid där vi måste få igång den ekonomiska verksamheten. Slutligen bör alla dessa medel ingå i genomförandet av Europa 2020-strategin. På grundval av betänkandets kvalitet röstade jag för det.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) På grund av närheten till enheter som universitet, offentliga forskningsorganisationer eller industrin kan man mest effektivt åstadkomma innovation på regional nivå genom att främja partnerskap i kunskapsöverföringen och utbyte av god praxis mellan regioner. Sammanhållningspolitiken är en grundpelare för europeisk integration och en av EU:s mest framgångsrika politiska inriktningar i och med att den främjar konvergens mellan allt mer vitt skilda regioner och stimulerar ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen. Det är viktigt att främja och tillämpa framgångsrika modeller i kunskapstriangeln och säkerställa hållbar utveckling av regionala strategiska program för forskning och innovation i samarbete med företag, forskningscenter, universitet och offentliga myndigheter. Jag vill framhålla potentialen hos regionala ”grupperingar” av dem som går i spetsen för kunskapsbaserad mobilisering av regional konkurrenskraft och att utveckling av ”grupperingar” bör införlivas i både ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och det sjunde ramprogrammet. Jag vill även lyfta fram vikten av kunskaps- och innovationsgrupper inom ramen för Europeiska öppenhetsinitiativet, som förenar de största regionala kunskapsbaserade ”grupperingarna” i Europa. Jag uppmanar till att kunskapsutbyte inom regionala ”grupperingar” ska underlättas genom strukturfonderna, eftersom sådana ”grupperingar” är en stor möjlighet för framför allt mindre gynnade regioner.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Jag anser att det är lämpligt att analysera hur medlemsstaterna och regionerna har följt gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen 2007–2013, som här är vägledande, framför allt riktlinje 1.2 om att skapa tillväxt genom förbättrad kunskap och innovation, i sina nationella strategiska referensramar och åtgärdsprogram. En sådan analys skulle göra det möjligt för oss att mer specifikt granska vad som har gjorts och vilka utmaningar som finns kvar att klara av, på ett område som allt oftare står på dagordningen. I kristider är det inte bara bra att undvika misshushållning och dubbla uppsättningar, utan det är nödvändigt. Jag anser att det är viktigt att genomföra en noggrann analys av hur sammanhållnings-, forsknings- och innovationspolitiken är kopplad till respektive instrument (strukturfonder, sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation) för att göra dessa mer effektiva och produktiva.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Forskning och innovation är prioriterade områden som är absolut nödvändiga för konkurrensen och avgörande för hur pass framgångsrik den europeiska ekonomin är i dessa rådande globala kristider med kraftig konkurrens och ökade satsningar på att hantera utmaningar som klimatförändringar och territoriell sammanhållning. Med krisen ökar risken för regional obalans, och de försämrade ekonomiska och sociala villkoren i de minst gynnade regionerna förvärras. Mot bakgrund av detta stöder jag resolutionen, där man betonar det trängande behovet av att uppnå mer effektivitet, flexibilitet och förenkling när det gäller tillgång till strukturfonderna, för att garantera snabb tillgång till stöd och finansiella mekanismer för nya företagsprojekt och få små och medelstora företag att komma på fötter igen. Detta är en strategi som är ytterst relevant och viktig för EU:s territoriella sammanhållning, eftersom man på samma gång ser till att krisen blir en möjlighet att utnyttja starka sidor och öka effektiviteten för resursernas lönsamhet.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta betänkande eftersom forskning, utveckling och innovation är centrala inslag som kan hjälpa EU att komma tillbaka snabbare och starkare efter den rådande ekonomiska krisen, samtidigt som även de föreslagna ekonomiska utvecklingsmålen uppnås. För detta krävs en konsekvent politik som är målinriktad och tillräckligt finansierad. Jag anser att vi måste ta hänsyn till regionernas olika sociala och ekonomiska faktorer. Vi måste godta gränser och fastställa mål efter den aktuella situationen, samtidigt som behoven måste klarläggas genom samråd med alla lokala, regionala och nationella organ.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Innovationer är viktiga, men de kan inte dikteras från högre ort, vilket är syftet med Europa 2020-strategin. Däremot kan de främjas med hjälp av medel från bidragsprogram. Det är inte särskilt meningsfullt att den som ansöker om bidrag står inför en djungel av olika institutioner och bestämmelser för finansiering, på grund av att det saknas samordning mellan EU och medlemsstaterna. Varje steg mot förenkling är bra, förutsatt att det inte öppnar för möjligheten att missbruka systemet. Jag tycker att det synsätt som beskrivs i betänkandet verkar bra och har därför röstat för det.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Sammanhållningspolitiken är en viktig grundpelare för den europeiska integrationen och en av EU-politikens mest framgångsrika inriktningar. Den främjar konvergens mellan regioner och stimulerar till tillväxt och sysselsättning genom finansiering från strukturfonderna. Under den innevarande perioden 2007–2013 har medlemsstaterna låtit en stor del av sina totala anslag gå till innovation och utveckling. Jag anser att sammanhållningspolitiken nu kan skapa synergieffekter med forsknings- och innovationspolitiken i form av kapacitetsskapande, nätverksarbete och kunskapsöverföring.

Bättre användning av medlen kommer att leda till bättre forsknings-, kunskaps- och innovationskapacitet i de olika regionerna och en starkare territoriell aspekt på partnerskap för utformning och genomförande av offentlig politik. Jag stöder betänkandet, eftersom det är ett viktigt initiativ för synergieffekterna av de öronmärkta strukturfonderna för forskning och innovation och sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling, som kan bidra till att öka effektiviteten när det gäller att uppnå målet med kunskapssamhället.

Betänkande: Hoang Ngoc (A7-0147/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen, såsom den antagits av utskottet för ekonomi och valutafrågor i Europaparlamentet. Långsiktig hållbarhet för våra offentliga finanser är i dag grundläggande för den europeiska ekonomi- och finanspolitikens trovärdighet. Detta har den grekiska krisen visat. Konfronterade med marknaderna och kreditvärderingsinstitut måste statsmakterna visa att de är ansvariga. Detta är även nödvändigt på grund av dagens och de kommande årens demografiska verklighet. Jag förkastar därför bestämt de ställningstaganden som förespråkas av föredraganden, Liem Hoang Ngoc, där han uppmanar till att upprätthålla den politiska inriktningen på offentligt underskott. Vi måste i dag räkna med att de offentliga finanserna i flertalet medlemsstater är ohållbara och ha modet att råda bot på detta. Vi sitter i en båt som tar in vatten. Även om vi inte har börjat sjunka ännu är det hög tid att börja ösa.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Under omröstningen torsdagen den 20 maj om betänkandet av den socialistiska parlamentsledamoten Liem Hoang Ngoc om långsiktigt hållbara offentliga finanser röstade UMP och MoDem-grupperna i Europaparlamentet entusiastiskt för den text som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa hade ändrat rad för rad, för att göra den till ett nyliberalt manifest. Jag röstade mot denna text, som är en kränkning av EU-medborgarna. UMP och MoDem hotar med ohållbara underskott för att rättfärdiga helt nya sparåtgärder i Europa från och med 2011. De föreslår att stabilitetspakten ska omvandlas till en pakt för social tillbakagång. I texten går högern så långt som till att förkasta inrättandet av ett europeiskt offentligt kreditvärderingsinstitut, eftersom de privata organen slår på trumman och går i spetsen för spekulativa attacker mot staterna i euroområdet. Man glömmer däremot att en ökning av underskotten först och främst är en följd av krisen, nödpaketen till bankerna och ett nyliberalt politiskt misslyckande. I dag lägger högern fram notan inför medborgarna.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) De kraftiga underskott och skulder som många EU-medlemsstater konfronteras med i dag är utan tvivel ett viktigt problem, mot bakgrund av den rådande finanskris som detta gett upphov till och som vi alla måste klara av. Orsakerna till dessa finansiella avvikelser är emellertid inte de orsaker som föredraganden har fastställt. Statsbudgetarna har spårat ur på grund av att a) statens utgifter (sociala utgifter, utgifter för tillväxt) ökar vid alla kriser, b) investeringsbankerna räddades och c) skattekonkurrensen intensifierades, med en tydlig sänkning av bolagsskatten under de senaste tjugo åren. Vår analys av sakförhållandet skiljer sig alltså fullständigt från föredragandens analys, som anser att regeringarna är ansvariga för de finansiella urspårningarna.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Förra året uppgick budgetunderskottet och statsskulderna i euroområdet till 6,3 procent respektive 78,7 procent av BNP. Dessa nivåer var mycket högre än vad som fastställts i stabilitets- och tillväxtpakten. Stabilitets- och tillväxtpaktens gränser har blivit tydliga i den rådande krisen, eftersom detta instrument inte har varit tillräckligt för att harmonisera de nationella ekonomierna. Till följd av detta stöder jag att pakten granskas och att man försöker hitta alternativa mekanismer för att återupprätta konvergensen mellan EU:s ekonomier samt inrättar ett europeiskt offentligt kreditvärderingsinstitut och åstadkommer bättre samordning av medlemsstaternas budgetinriktade och monetära politik. Europeiska centralbanken fattade förra veckan beslutet att köpa obligationer som utfärdats av regeringarna i euroområdet, vilket jag ser som positivt. Jag beslutade mig för att rösta mot det slutliga betänkandet om långsiktigt hållbara offentliga finanser, eftersom de aspekter som jag anser är grundläggande för att trygga stabiliteten på Europas inre marknad och upprätthålla den moderna välfärdsstaten i Europa har strukits från betänkandet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I dessa tider då många länder står inför allvarliga problem med sina offentliga finanser är det viktigt att anta politiska åtgärder som leder till ekonomisk och social stabilitet, framför allt sådana som främjar tillväxt. Precis som underskotten måste de offentliga skulderna analyseras och bästa praxis antas på området, så att en mer stabil situation blir möjlig och vi förhindrar att samma fel uppstår igen i framtiden. Jag anser också att det är viktigt att anta rimliga kriterier för konceptet för återhämtning av ekonomin, eftersom medlemsstaternas situationer skiljer sig åt. Slutligen vill jag betona behovet av en konkurrenskraftig skattepolitik, inte bara för EU, utan även när det gäller investeringar i tredjeländer.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Som den rådande krisen har visat, med dess djupgående inverkan på den ekonomiska utvecklingen, medborgarnas livskvalitet och sociala stabilitet, är långsiktigt hållbara offentliga finanser en nödvändig förutsättning för ekonomisk återhämtning och tillförlitlig utveckling. Den bristande granskningen av stabilitets- och tillväxtpakten har också blivit tydlig. Jag vill därför på nytt upprepa behovet av att stärka EU-institutionernas mekanismer, i syfte att nå mer integration och territoriell sammanhållning, för att öka kapaciteten för ingripanden och skydd och motarbeta risker och avvikelser från den gemensamma politiken. Jag vill även understryka de sociala problem som betonas i betänkandet, där man varnar för stora inkomstskillnader mellan samhällsmedborgare. Denna situation undergräver produktiviteten och den ekonomiska konkurrenskraften. Jag instämmer därför i att medlemsstaterna måste uppmuntras att införa lämpliga reformer för att korrigera dessa obalanser. En rättvis beskattning och effektiva statliga utgifter är viktiga faktorer för den ekonomiska återhämtningen och sociala sammanhållningen. Att minska fattigdom, garantera social sammanhållning och främja ekonomisk tillväxt och produktivitet är obestridliga prioriteringar för EU. En gradvis sänkning av den skattemässiga bördan på arbetstillfällen och små och medelstora företag kommer utan tvekan att vara en god hjälp här.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag samtycker till betänkandet. De nuvarande offentliga skulderna och underskotten kommer att bli svåra att hantera för framtida generationer, men de är redan ett stort problem även i dag. Jag samtycker dock inte till de föreslagna lösningarna. Jag anser inte att ett betänkande kan tas på allvar där man utelämnar orsaken till den explosion av skulder och underskott som nyligen skett. Man bör i stället påpeka att det är på grund av att medlemsstaterna, och därmed Europas medborgare och skattebetalare, har tagit på sig bankernas och den finansiella sektorns privata skulder som dessa underskott har ökat i sådan omfattning. Vi måste slå fast att EU och Eurogruppen nu endast vidtar åtgärder för att tillfredsställa de marknader som anses vara rationella och effektiva, men som grips av panik när underskotten blir för stora och sedan grips av panik igen när det befaras att de åtgärder som vidtas för att minska underskotten kan stå i vägen för skenet av ekonomisk återhämtning. Här har man smörjt kråset genom att ta ut ett högt pris för en risk som tagits för den grekiska skuld som vi precis har undanröjt genom att anta de senaste åtgärderna. Här har man vunnit på alla fronter och ökat sina egna vinster ännu mer. Sak samma hur det går för den reala ekonomin och folket.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag tvingades rösta mot betänkandet av min kollega Liem Hoang Ngoc, som den europeiska högern och liberala flygeln färdigställde på ett sätt som berövade det dess kärna, genom att rätt och slätt försvara dogmatiskt vidhållande vid stabilitetspakten och därmed åtstramningspolitik. Budgetpolitik är inte ett ändamål i sig, utan ett medel som svarar mot politiska mål. Prioriteringen bör inte vara åtstramningar, såvida vi inte ska kväva den lilla tillväxt som finns i sin linda. I stället behöver vi försvara ett synsätt för sysselsättningstillväxt. För detta måste EU få resurser till att handla, vilket innebär att EU ger sig självt verktyg för att styra ekonomin utöver dem som för närvarande finns i enlighet med stabilitetspakten, och som är otillräckliga.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Detta dokument är ett bevis för en önskan om att skapa ett omfördelningssystem som tillgodoser samhället i sin helhet. De positiva förslagen i det gäller migrationspolitik. De ”urskillningslösa nedskärningar” som har gjorts i offentliga investeringar förkastas med krisen som förevändning. Efter detta följer dock en motsatt logik i specifika förslag.

Man vill höja pensionsåldern, sanktionera stabilitets- och tillväxtpakten som en lösning på krisen även om den uppenbart är en av orsakerna till den, gratulera Europeiska centralbanken till att ha räddat banksektorn och främja en social ekonomi som bygger på en hållbar, konkurrenskraftig marknad – så många nyliberala dogmer upprepas genom hela texten. Krisen kommer inte att göra någon skillnad: Europa är förblindat av sin dogmatism och dövt för sina medborgares krav. Jag röstar mot detta betänkande.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Trots att den globala ekonomiska och finansiella krisen i oroväckande utsträckning inverkar på hållbarheten för de nationella budgetarna innehåller det betänkande som parlamentet har tagit under beaktande avsnitt som hindrar mig från att rösta för det.

Först och främst konstateras i punkt 59 att vi kan bidra till att få slut på krisen genom att höja sysselsättningsnivån, och man föreslår en politik för invandring från tredjeländer, som till och med ska leda till medborgarskap. Å ena sidan blandar man i onödan ihop den ekonomiska frågan med migrationspolitik, samtidigt som framför allt den redan höga sysselsättningsnivån förbises.

Å andra sidan anser jag att Europa inte bör främja beviljande av medborgarskap. Vidare syftar vissa av ändringsförslagen till att införa en skatt på finansiella transaktioner och ett europeiskt värderingsinstitut. Vi kan sannerligen inte få en bättre reglering av den finansiella marknaden genom att införa en ny skatt.

Slutligen vill jag angående inrättandet av ett offentligt kreditvärderingsinstitut säga att ändringsförslagen inte är ändamålsenliga, eftersom det bästa sättet i praktiken att trygga investerarnas förtroende på är att garantera kreditvärderingsinstitutens objektivitet och oberoende, inte att utöva politiskt inflytande över dem.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag beklagar djupt att högern till sist ”kidnappade” det här betänkandet om offentliga finanser och fullständigt förändrade det huvudsakliga syftet med det, genom att göra det till ett mycket nyliberalt betänkande. Jag välkomnar beslutet av föredraganden, Liem Hoang Ngoc, att stryka sitt namn från det.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Det är helt enkelt oacceptabelt att detta betänkande har antagits av den största gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa i Europaparlamentet. Detta är anledningen till att gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet i enlighet med vår föredragande, Liem Hoang Ngoc, har röstat mot det. Hur kan någon vilja att våra medborgare ska betala för en kris som bankerna och spekulanterna i hög grad är ansvariga för? De åtgärder som förespråkas av PPE-gruppen och ALDE-gruppen, nämligen en snabb konsolidering av de offentliga finanserna, nedskärningar i de offentliga utgifterna, särskilt gällande pensioner och sjukvård, och det ovillkorliga genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten, kommer att få katastrofala långsiktiga följder för vårt samhälle. Vi styr raka vägen mot en katastrof om vi inte inför en skatt på finansiella transaktioner, som Liem Hoang Ngoc har föreslagit, och inte vidtar praktiska återhämtningsåtgärder. Låt oss undvika att Europas medborgare får gå på knäna.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Huvudsyftet med detta betänkande var att analysera långsiktigt hållbara offentliga finanser i EU för ekonomisk återhämtning. Debatten i frågan här i kammaren kunde inte ha uppkommit vid ett lämpligare tillfälle, med tanke på den ekonomiska och finansiella överenskommelse som Europas ledare nådde förra veckan och som var helt ny i sitt slag. Å ena sidan visar det åtgärdspaket som då antogs en stark solidaritet – särskilt klartecknet för bistånd till Grekland, en påskyndad omstrukturering av medlemsstaternas offentliga finanser och ett införande av en finansiell stabiliseringsmekanism. Å andra sidan förebådar det en tid av uppoffringar, som kommer att påverka alla européer. Dessa uppoffringar måste fördelas rättvist och balanserat. Det är dags att fatta modiga beslut på nationell nivå, som präglas av ett långsiktigt perspektiv utan genvägar. De offentliga finanserna balanseras genom minskade utgifter och ökade inkomster, eller båda delar på samma gång.

I en tid av lågkonjunktur har vi inga andra alternativ, utan måste avsevärt minska de offentliga utgifterna genom att dra ned på misshushållning och optimera statens verksamhet. Till följd av ett flertal ändringsförslag är det slutliga förslaget till resolution inriktat på några av dessa utmaningar, vilket är anledningen till att jag röstade för det.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! År 2009 nådde Litauen och vissa av våra EU-grannländer nära nog botten. Måhända kretsar gamarna ännu inte över våra huvuden, men vi känner oss inte trygga. Litauens BNP föll med 4,1 procent från ett kvartal till ett annat under det första kvartalet 2010. De flesta litauer förstår att behovet av kännbara offer och stränga åtgärder inte kommer att försvinna över en natt. Långsiktigt hållbara offentliga finanser är nödvändiga för att åstadkomma stabilitet och tillväxt. Lösningen är att minska budgetunderskottet. I betänkandet observerar man mycket riktigt att hög skuldsättning och stora underskott hotar hållbarheten och skulle kunna få katastrofala följder för sysselsättningen, folkhälsan och pensionerna. Det är inget lätt beslut vi har att fatta – det ökande statsunderskottet håller på att bli en stor börda för framtida generationer. För återhämtning av Litauens och Europas ekonomier är det viktigt med finansiell stabilitet. Därför samtycker jag till de åtgärder som diskuteras denna vecka, till exempel förslagen om Europeiska systemrisknämnden och ett europeiskt system för finansiell tillsyn. Nu behöver vi mer än förr ha en välfungerande samordning av marknaderna, hedgefonder och bättre tillsyn. Vi måste även fortsätta att på allvar fullfölja våra internationella åtaganden. Viktigast av allt är att vi måste återvinna allmänhetens förtroende och återupprätta det ekonomiska självförtroendet för vart och ett av våra länder. Vi kan lyckas med detta genom att garantera långsiktigt hållbara offentliga finanser och vara uppriktiga och öppna i allt vi gör.

Betänkande: Cortés Lastra (A7-0129/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Betänkandet om sammanhållningspolitikens bidrag till att uppnå Lissabon- och EU 2020-målen är grundläggande, eftersom det visar i vilken mån denna politik kan vara till hjälp för unionens framtid. Strukturfonderna, som garanterar sammanhållning mellan de europeiska territorierna och finansiell innovation, hjälper till att skapa initiativ som utan tvekan ger tillväxt i regionerna. Det är min uppriktiga åsikt att sammanhållningspolitiken kommer att vara ett nödvändigt instrument för att uppnå EU 2020-målen, och därför röstade jag för betänkandet.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) De svårigheter som gång på gång har uppenbarats genom det europeiska arvets politiska, sociala och ekonomiska mångfald – som en del av ett större, men ändå heterogent territorium – har sedan 1980-talet lett till att sammanhållningspolitiken har utvecklats. Med jämna mellanrum, vid övergången från en programperiod till en annan, har EU tvingats aktualisera sammanhållningsmålen. Detta har skett både genom en omvandling av medlen, för vilka strukturfonderna har varit, är och även fortsättningsvis kommer att vara den viktiga finansieringskällan i fråga om all EU-politik som syftar till att öka den inre sammanhållningen, och ändamålen, som i enlighet med tidens krav ständigt har fått ny inriktning när det gäller olika mål och enskilda åtgärder. Jag stöder Ricardo Cortés Lastras initiativbetänkande, eftersom Europa 2020-strategin måste ingå i målen för sammanhållningspolitiken under perioden 2007–2013, med stöd av målen för territoriell sammanhållning och den pragmatiska strategin att dela målen på lokal nivå. Endast på så sätt kommer vi att kunna undvika risken att Europa 2020-strategin begränsas till ett initiativ där eurokratin slår på stora trumman för sig själv, som i fallet med Lissabonstrategin.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Strukturfonderna spelar en avgörande roll vid genomförandet av Europa 2020-strategin, eftersom de utgör ett kraftfullt instrument för ekonomisk utveckling i alla Europas regioner. I Ricardo Cortés Lastras betänkande betonas med rätta att man med Lissabonstrategin endast uppnådde konkreta resultat när den var kopplad till sammanhållningspolitiken. Jag instämmer därför med föredragandens rekommendationer om de åtgärder som måste vidtas för att förbättra förvaltningssystemet i Europa 2020-strategin jämfört med Lissabonstrategin. Det är nödvändigt att åstadkomma en närmare koppling mellan lokala och regionala myndigheter och intressenter från det civila samhället inom ramen för flernivåstyre. Jag vill ansluta mig till föredraganden och betona vikten av att användningen av strukturfonderna förenklas i framtida regelverk. När allt kommer omkring är förenkling en av nycklarna till effektivitet.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder fullt ut de förslag som läggs fram i betänkandet och är avsedda att utgöra en del av sammanhållningspolitiken, i syfte att uppnå de mål som anges för Europa 2020-strategin. Det nya Lissabonfördraget stärker principen om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, och utan denna solidaritetsaspekt är EU meningslöst! Sammanhållningspolitikens absoluta mål är att minska skillnaderna mellan nivåerna för ekonomisk utveckling i de olika regionerna och motverka strukturell underutveckling i de minst gynnade, yttersta regionerna. Gällande Europa 2020-strategin, som syftar till att främja tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning, är det viktigt att notera att sammanhållningspolitiken är ett viktigt instrument för att vi ska lyckas nå de mål som fastställs i strategin.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Sammanhållningspolitikens absoluta mål är att minska skillnaderna mellan nivåerna för ekonomisk utveckling i de olika regionerna, med inriktning på de resurser som är särskilt avsedda för tillväxt och sysselsättning. I Europa 2020-strategin framställs viktiga och ambitiösa utmaningar för Europa på fem strategiska områden: i) sysselsättning, ii) forskning och innovation, iii) klimatförändringar och energi, iv) utbildning och v) fattigdomsbekämpning. Detta är som sagt en ambitiös och djärv strategi. Jag håller med föredraganden om att den måste formuleras så att den är förenlig med framtida sammanhållningspolitik, och att Europa 2020-strategin måste genomföras även på regional och lokal nivå, något som inte skedde med Lissabonstrategin. Detta är avgörande för den ekonomiska utvecklingen och tillväxten i de olika regionerna. Eftersom jag kommer från en region i Portugal, vars intressen och önskemål ofta åsidosätts för den centraliserade maktens intresse, har jag redan offentligt klargjort att jag anser att ett genomförande på regional nivå av målen i Europa 2020-strategin kan utgöra ett starkt bidrag till en mer balanserad regional utveckling.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I det europeiska utvecklingsprojektet måste vi göra större framsteg när det gäller territoriell sammanhållning som är nödvändig för att bekämpa fattigdom och social utestängning, främja sysselsättning, hållbar utveckling och social sammanhållning. Jag tvivlar inte på att små och medelstora företag spelar en avgörande roll i uppbyggnaden av Europa. Därför stöder jag rekommendationerna i betänkandet, till exempel behovet av förenklade regler för tillgången till, och fördelningen av tillgängliga fonder, för att på så sätt uppmuntra till användning och effektivt genomförande av dessa inom hela EU-området. Regionerna står för en tredjedel av EU:s offentliga investeringar, och utnyttjandet av strukturfonderna är allt mer riktat mot mål relaterade till tillväxt och sysselsättning. Jag anser att EU måste vidta omedelbara och konkreta åtgärder för att tillgodose de specifika behoven hos regioner med allvarliga och permanenta naturbetingade eller demografiska nackdelar såsom kustregioner, öar, bergsregioner, gränsregioner och regioner i de yttersta randområdena. Jag vill även upprepa att utbildning och yrkesutbildning är grundförutsättningar för att främja EU:s utveckling och kan göra EU mer konkurrenskraftigt inför globala utmaningar.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Föredraganden beklagar att 2020-strategin inte har införlivats vederbörligt i Lissabonstrategin, och vi delar den uppfattningen. De uppsatta målen i Lissabonfördraget – ekonomisk tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning – har inte uppnåtts; tvärtom har situationen på dessa områden förvärrats. Som vi sagt så är denna situation ett resultat av Lissabonfördragets mål, och vilka målsättningar sedan! Närmare bestämt liberalisering, privatisering och anställningslagar som är mindre reglerade och mer flexibla. Dessa alternativ, verktyg och målsättningar har nu tagits upp i 2020-strategin. I samma stil förespråkar föredraganden ett förverkligande av en fri, öppen och väl fungerande inre marknad. Det är just denna väldigt ”fria, öppna och väl fungerande inre marknad” som har orsakat mest fattigdom och socialt utanförskap i EU och underminerat dess territoriella sammanhållning. Därför godkänner vi inte anpassningen av sammanhållningspolitiken till 2020-strategin, till förmån för dess verkliga mål, nämligen att minska klyftan mellan utvecklingsnivåer i olika regioner och att införa en faktisk ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Huvudmålsättningen för sammanhållningspolitiken är att sträva efter en enhetlig utvecklingsnivå i alla EU-regioner. Tack vare fleråriga program och strategier som har inrättats som en del av den politiken så har enskilda regioner, särskilt de fattigaste, haft en chans till hållbar ekonomisk utveckling, ökad konkurrens och till att skapa arbetstillfällen. Över hälften av alla investeringar i den offentliga sektorn görs på regional nivå, vilket innebär att lokala myndigheter blir huvudaktörer i förverkligandet av den nuvarande Lissabonstrategin och i den framtida Europa 2020-strategin. Vi bör ge vårt fulla stöd till förverkligandet av projekt som faller inom ramen för sammanhållningspolitiken samt ha i åtanke att landsbygden ofta är den främsta förmånstagaren och att föredragandens framhållande av partnerskapsprincipen gör det möjligt att effektivt informera medborgarna om projektens mål och resultat.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det verkar som att vi förser missgynnade områden med finansiering som i slutändan spenderas i relativt välmående regioner. Det förekommer problem med bidragspolitiken inom hela EU. Å ena sidan investeras pengar i att återuppliva byar och förhindra samhällen från att dö ut; å andra sidan motverkas dessa ansträngningar genom förordningar om privatisering och avreglering.

Det finns ingen mening med att ha ett vibrerande samhällscentrum ifall samhället nästan är avstängt från det allmänna kommunikationsnätet och postkontoret har lagts ned. I betänkandet fokuseras det inte tillräckligt på sammanhållningspolitikens problem, och därför har jag röstat mot det.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Det här betänkandet är ett viktigt dokument eftersom det fastställer den bästa riktningen för den koppling som behövs mellan sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin. Vid en tidpunkt då det finns mycket tankar kring den europeiska sammanhållningspolitiken efter 2013 är det väldigt viktigt att presentera den som ett oumbärligt verktyg för uppfyllandet av Europa 2020-strategin, och att upprepa att sammanhållningspolitik är nödvändig för genomförandet av den ursprungliga planen för EU-integrering. Sammanhållningspolitiken har varit viktig för att skapa en bättre balans mellan Europas regioner och ses nu som avgörande för att klara av finanskrisen som EU nu genomgår genom att stärka konkurrenskraft och lokal potential. Vid en tidpunkt då EU-budgeten inte förväntas öka och det finns tryck på budgeten för sammanhållningspolitiken, som utgör ungefär 45 procent av EU:s totala budget, anser vi att det är nödvändigt med en bra länk mellan målsättningarna för sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin för att stärka sammanhållningen. Detta ska samtidigt bidra till en positiv reaktion från alla regioner och från allmänheten när det gäller de utmaningar som EU står inför.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det är synd att vårt alternativa betänkande om sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin förkastades. Vi i Verts/ALE-gruppen har därför beslutat att avstå från slutomröstningen om resolutionen av Ricardo Cortés Lastra.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE), skriftlig. – (DE) Föredraganden Ricardo Cortés Lastra framställde från början ett mycket väl avvägt betänkande om relationen mellan sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin. Målet var att korrigera den omfattande öronmärkningen av sammanhållningspolitiken som gjordes av den första Barrosokommissionen. I betänkandet ställdes den rättfärdiga frågan ifall sammanhållningspolitiken är ett verktyg för Lissabonstrategin och den nya Europa 2020-strategin, eller om den har en självständig betydelse och ett egenvärde. Föredraganden hade uppnått en balans mellan dessa två aspekter. Vi ska vara tacksamma för att han har arbetat för sammanhållningspolitikens självständighet. Vi stödde hans hållning. Olyckligtvis har ändringarna, främst gjorda av PPE, kraftigt urvattnat det ursprungliga syftet med betänkandet. Vi i Verts/ALE-gruppen beklagar detta djupt, och av den anledningen lämnade vi än en gång betänkandet till plenum, i stort sett i sitt originalutförande, som ett alternativt betänkande.

Tyvärr fick det inte en majoritet av rösterna, vilket med hänsyn till omröstningen i utskottet inte var någon överraskning. Vårt mål var emellertid att använda detta alternativa betänkande för att uppmärksamma att det fanns en minoritetsuppfattning i parlamentet som ville ge regionerna större rätt till självständig utveckling än vad den aktuella strukturfondsperiodens modell med öronmärkta medel har tillåtit.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Sammanhållningspolitiken är nödvändig för att förverkliga Europa 2020-stategins målsättningar: främjandet av utbildning, yrkesutbildning och forskning, skapandet av arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt. Efter Lissabonstrategins misslyckande med målet om sammanhållning och inte minst bristen på tillräckligt samråd med parlamentet och av deltagande av regionala och lokala myndigheter, betonas det i betänkandet hur viktig sammanhållningspolitiken är för framtida strategiska målsättningar. Därför är det viktigt att lokala och regionala myndigheter och enheter i större utsträckning kan identifiera sig med målen för strategin.

Regionerna är mycket viktiga instrument för att nå ut till ekonomiska och sociala aktörer, särskilt små och medelstora företag. Mot bakgrund av dess horisontella strategi är det bara genom en stark och ordentligt finansierad sammanhållningspolitik som utvecklingen i EU kan främjas och unionen kan bli mer konkurrenskraftig inför globala utmaningar. Den regionala dimensionen av Europa måste stärkas med en strategi som tar hänsyn till det specifika i olika regioner, eller grupper av regioner, som till exempel de yttersta randområdena. Av nämnda skäl anser jag att sammanhållningspolitiken är ett nödvändigt instrument för att uppfylla målen för Europa 2020-strategin, så jag röstade för betänkandet.

Betänkande: Peillon (A7-0133/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Unionen för Medelhavsområdet (UfM) är ett fantastiskt projekt som kräver stark politisk involvering från parlamentets sida. Jag röstade för detta betänkande eftersom det innehåller följande tre idéer som är mycket viktiga: 1) den nya institutionella strukturen måste snabbt bli effektiv för att göra UfM funktionell; 2) adekvat finansiering är nödvändig om UfM ska kunna uppnå sina mål och därmed klargöra sina sex strategiska huvudprojekt (reningen av Medelhavet, transport, förnybar energi, utbildning, små och medelstora företag, civilskydd); 3) UfM:s framgång är beroende av regional konfliktlösning i Medelhavsområdet.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Unionen för Medelhavsområdet är ett mycket ambitiöst projekt som utan tvivel innehåller ett antal positiva aspekter, särskilt när det gäller framtida möjligheter att genom olika politiska och ekonomiska partnerskap stärka verktygen för att kontrollera invandring och bekämpa de strömmar av illegala invandrare som har påverkat Medelhavsområdet under senare år. Det är ytterligare en anledning till att Europa kan ha fördel av ett framtida forum för dialog mellan Medelhavsländerna, som nästan alltid är transitländer för en majoritet av de illegala invandrare som når kontinentens södra kuster.

Ett sådant forum för dialog får givetvis inte tolkas som ett redskap för att underlätta för strömmarna, utan för att reglera och bekämpa olagliga handlingar. Det kommer att vara upp till handeln och en övergripande pacificering av Mellanösternregionen, till vilken UfM strävar att aktivt bidra, att främja social och ekonomisk tillväxt i invandrarnas ursprungsländer. Om unionen därför byggs på en stadig politisk grund och har tydliga mål kommer vi att kunna hjälpa dem i deras egna länder, dessa människor som i dag i stort antal vill nå Europas södra kuster. I hopp om att större vikt läggs vid migration vid kommande UfM-möten röstar jag för betänkandet.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Genom att rösta för betänkandet av Vincent Peillon har vi alla erkänt att Medelhavsområdet är ett mycket viktigt område, och att det i en värld präglad av ömsesidigt beroende är de stora och integrerade regionala sammanslutningarna, som Medelhavet, som är bäst skickade att hantera de sociala, kulturella, ekonomiska, miljörelaterade, demografiska, politiska och säkerhetsmässiga utmaningarna.

Medelhavsområdet omfattar alla dessa utmaningar, som är avgörande för regionens stabilitet, och som kräver samordning och tydliga åtgärder.

Vid det kommande mötet i Barcelona kommer stats- och regeringschefer från EU och Medelhavsområdet att träffas för att bedöma de framsteg som unionen för Medelhavsområdet har gjort.

Jag anser att tre politiska frågor bör tas upp vid detta tillfälle:

a) Tidsåtgången för att följa upp uppbyggnaden av en institutionell struktur, som det beslutades om i Paris, och misslyckandet med att göra det bästa av den parlamentariska dimension som framfördes av den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet.

b) Otillräckligheten i de finansiella resurser och synergier som har använts. Samtidigt som man erkänner framsteg och viktiga, konkreta åtgärder i vissa länder, bland annat Italien, så blir förblir den totala effekten av försöken från unionen för Medelhavsområdet att skapa ett ekonomiskt starkt område svag.

c) Svårigheten med att tydligt ta itu med frågor som fred, stabilitet och säkerhet, ett väsentligt krav för att kunna förse UfM med en politisk dimension och ett gemensamt syfte.

  John Bufton (EFD), skriftlig. – (EN) Vi motsätter oss unionen för Medelhavsområdet. Den skulle underlätta massinvandring från fattiga länder i Nordafrika. Den skulle också tillåta anhängare av al-Qaida i nordafrikanska länder att lättare komma in i Europa och utföra terroristattacker. Vi noterar även hur EU beviljar Marocko privilegierad ekonomisk status trots dess våldsamma ockupation av Västsahara och plundringen av dess tillgångar.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) För att kunna utgöra ett effektivt påtryckningsmedel i uppbyggnaden av fred och välstånd och för att främja mänskliga rättigheter, måste samarbete mellan europeiska länder och Medelhavsländer vara baserat på en jämställdhetsgrund och ett ömsesidigt fördelaktigt samarbete för människorna i området. Detta ska kunna bidra till att lösa internationella och bilaterala problem enligt FN-stadgan och internationell rätt, och särskilt betona vikten av en rättvis och genomförbar lösning för Palestina, Västsahara och Cypern. Tyvärr så nämns inte dessa länder i betänkandet, inte heller nämns de tusentals människor som reser utan resedokument som hålls kvar på öar och i städer i Medelhavsområdet under oacceptabla förhållanden, något som påverkar allas vår mänskliga värdighet. För att lyckas med samarbetet måste procedurerna för dialog och förståelse stärkas, och hänsyn måste tas till asymmetrin som råder i alla handelsavtal för att garantera likabehandlig av alla stater. Ett sådant samarbete skulle stärka och främja socialt och kulturellt utbyte samt bidra till att forma en gemensam politik och gemensamma åtgärder för att skydda miljön och bekämpa klimatförändring.

  Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE), skriftlig. – Moderaterna har röstat mot betänkandet om en union för Medelhavet (2009/2215(INI)), A7-0133/2010. Det beror på att vi inte kan stödja att EU:s bidrag till projekt inom ramen för en union för Medelhavet tilldelas betydligt större resurser i EU:s nya budgetplan för 2014–2020. Det är mycket viktigt att vi har ett givande samarbete med länderna kring Medelhavet, grundat på principerna om likabehandling, solidaritet, dialog och respekt för varje lands asymmetrier och särdrag. Det regionala samarbetet inom Medelhavsunionen gentemot EU får dock inte bli ett substitut till integrering i EU och medlemskap i Europeiska unionen, som vissa krafter önskar. Dessutom är det centralt att EU tar ansvar och behåller sin trovärdighet och därmed inte lovar ut pengar till olika ändamål utan en hållbar finansiering.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt förklaringen från toppmötet i Paris den 13 juli 2008, då den nya unionen för Medelhavsområdet (UfM) tillkom, skulle den föregående Barcelonaprocessen ha bekräftat ett nytt incitament som enligt förklaringen löd: ”förnyade ansträngningar för att göra Medelhavsområdet till ett område för fred, demokrati, samarbete och välstånd”. För EU var emellertid 2009 ett år som innebar många stora förändringar, vilka försenade genomförandet av UfM, till exempel valet av EU-kommissionens nya ordförande, Lissabonfördragets ikraftträdande och kampen mot den ekonomiska och finansiella krisen. Jag anser att det här betänkandet på ett bra sätt identifierar de kommande etapperna för att uppnå de mål som slogs fast när UfM skapades. Jag ser även fram emot resultaten från det andra toppmötet mellan stats- och regeringschefer som hålls den 7 juni i år i Barcelona. Det är nödvändigt att stärka unionens förbindelser med Medelhavsländerna, och jag anser att endast politisk dialog och ökat samarbete mellan unionen och andra Medelhavsländer kommer att stimulera skapandet av ett område för frihet, rättvisa, fred och bestående välstånd.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag gav mitt stöd till betänkandet om unionen för Medelhavsområdet (UfM). Europa och Medelhavet delar många gränsöverskridande utmaningar som kan lösas bättre genom en regional integrationsprocess, med effektiva institutioner som kan övervinna det bilaterala samarbetets begränsningar. Sådana utmaningar är ännu mer angelägna i samband med kriser, och det ligger i EU:s intresse att ta sig an de växande klyftorna mellan de två regionerna och på så sätt bidra till en lovande och säker framtid för människorna i Medelhavsområdet. EU och regeringarna inom UfM måste prioritera inrättandet av UfM:s institutioner och genomsyra dem med en sammanhängande politisk strategi vars kärna bygger på främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter, inklusive sociala rättigheter. För att kunna hjälpa fram dessa mål på ett meningsfullt sätt måste Mellanösterns grannar sluta fredsavtal. Detta kräver ett slut på Israels ockupation av Gaza och bosättningspolitiken, kombinerat med en förbindelse från Palestina om att inte använda våld och att engagera sig i statsbyggnadsprogrammet, tillsammans med ömsesidig respekt för 1967 års gränser. Jag kommer att fortsätta att motsätta mig uppgraderingen av associationsavtalet mellan EU och Israel tills dess att Israel iakttar sina skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om unionen för Medelhavsområdet (UfM) eftersom det i detta förespråkas större inblandning från parlamentet i det regionala initiativet. Ifall toppmötet som äger rum i juni i Barcelona ska bli framgångsrikt efter två svåra år med att få i gång projektet, är det viktigt att parlamentet kan bidra eftersom resultatet är av enormt stor vikt för UfM:s framgång.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) En opartisk betraktare skulle säga att Europa–Medelhavspartnerskapet inte har gjort så stora framsteg som önskat och att det fortfarande återstår mycket att göra innan det verkligen tar form och generar ordentligt och produktivt innehåll. Historiskt är Medelhavet snarare enat än delat. Kulturerna som har växt fram längs dess kuster utgjorde kärnan av den västerländska civilisationen, och båda sidorna bidrog till att forma identiteter med tydliga samhörigheter. Religiösa krig ersatte den bro som fanns där med en avgrund, men på sätt och vis finns bron fortfarande kvar. Jag hoppas att EU tillsammans med sina partner kommer att vidta aktiva åtgärder för att främja och organisera ett Europa–Medelhavspartnerskap som kan bekämpa rädsla, skillnader och misstro, och överleva framtiden utan att kollapsa. Båda parterna, på var sin sida om ett hav som en gång var en mäktig civilisations innanhav, har allt att vinna på den här utvecklingen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Med hänsyn till den svåra sociala och ekonomiska situationen i länder i syd, är ett fördjupande av förbindelserna med Medelhavsländerna nu ännu viktigare. I detta avseende anser jag att det finns ett brådskande behov av att på ett konkret och effektivt sätt befästa unionen för Medelhavsområdet. Ett stärkande av förbindelserna mellan Europa och Medelhavsområdet blir allt mer angeläget på grund av den effekt som unionen kommer att ha i befästandet av ett område för fred och kultur samt ekonomisk, politisk och social utveckling. Jag vill emellertid betona oron gällande kvinnors rättigheter, jämställdhet mellan könen och diskriminering på grund av sexuell läggning, områden där stärkandet av europeiskt inflytande kan vara en bidragande faktor till positiv förändring. Å andra sidan, förutom att utvidga EU:s handelsområde att omfatta 800 miljoner människor, är den enorma potentialen av förnybara energikällor i Medelhavsområdet exempel på förmåner som EU kan ta del av och använda för att åstadkomma en effektiv energipolitik.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi motsätter oss helt de riktlinjer som fastställts i betänkandet, vilka i grunden syftar till att öka de stora EU-företagens ekonomiska dominans över den södra delen av Medelhavet, tillgång till, och kontroll av, naturtillgångar särskilt energi, exploatering av arbetskraft och förtryck av invandrare. Det är anmärkningsvärt att en majoritet i parlamentet tycks vilja leva i ett elfenbenstorn totalt ovetandes om konsekvenserna av så kallad frihandel. De håller fast vid denna politik och bidrar på så sätt till att förvärra situationen. I Portugal till exempel går fler än 100 000 jobb inom textilbranschen förlorade på grund av att tusentals företag går i konkurs, vilket i sin tur beror på ökad yttre konkurrens.

Därför är det nödvändigt att bryta med den här gradvisa liberaliseringen av internationell handel. Den har inneburit att de rättigheter som arbetarna har vunnit, och folkets självständighet, är under attack. De stora multinationella företagen har lagt beslag på naturtillgångar och biologisk mångfald, miljön har förstörts, arbetslösheten har ökat, miljontals små jordbrukare har blivit ruinerade och livsmedelssuveränitet och livsmedelstrygghet har äventyrats. Vi kräver ett införande av rättvisa ekonomiska förbindelser som gynnar människor och länder i båda regionerna.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag stödde betänkandet som utarbetats av min franske socialistkollega Vincent Peillon eftersom unionen för Medelhavsområdet (UfM) syftar till att främja Europa–Medelhavssamarbetet med hjälp av specifika strategiska åtgärder, både för Europa som helhet och för Medelhavsregionen. Den regionala integrationen är nödvändig för främjandet av fred, som är en av huvudfrågorna som står på spel i det här samarbetet, och måste därför stärkas. Jag anser att UfM är ett utmärkt redskap för att med fast hand ingripa i varaktiga konflikter i den här regionen och även bistå med lösningar till dessa. Jag hoppas att nästa toppmöte i Barcelona blir en framgång, att medlemsstaterna verkligen sjösätter UfM på nytt och att en rad projekt, i allas intresse, kan ta form så snart sekretariatet i Barcelona står klart.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Styrkan i det här betänkandet ligger i betonandet av nödvändigheten att erkänna två stater, den palestinska staten och staten Israel, att leva i fred och säkerhet samt att kämpa för kvinnors rättigheter och mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Här tar emellertid styrkan i betänkandet slut. Den här texten är huvudsakligen en vädjan till nuvarande och potentiella privata investerare i regionen, vilket det går att hitta bevis för i flertalet föreskrivanden om det nödvändiga skyddet av finansiell säkerhet för investeringar. Den här texten stöder också Barcelonaprocessen och skapandet av ett frihandelsområde för EU och Medelhavsområdet som helt strider emot de föreskrivna mål som situationen kräver.

Jag röstar mot detta betänkande. Jag anser att de intressen som EU:s och Medelhavsområdets medborgare har måste ha företräde framför finansmännens intressen. De valda företrädarnas roll är att eftersträva allmänhetens bästa. Det är olyckligt att de som formulerade den här texten inte gjorde det till sin prioritet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Unionen för Medelhavsområdet ses av vissa i Europa som ett prestigeprojekt initierat av ett fåtal politiska ledare. Jag anser emellertid att det ökade samarbetet mellan länderna längs Medelhavets kuster är något mycket positivt. Särskilt med hänsyn till det ökade inflödet av invandrare från Afrika är det nödvändigt att dessa stater samordnar sina svarsåtgärder. UfM:s struktur tillhandahåller de ideala verktygen för att stödja det arbete som Frontex har gjort, särskilt med att involvera afrikanska stater i projekt för att uppmuntra ekonomiska migranter att stanna i Afrika.

De olika projekt som planeras, till exempel ett ökat utbyte av studenter och ett flertal ekonomiska program som syftar till att främja handel mellan EU och afrikanska stater, är också något mycket positivt. Dessa länder får emellertid inte tvingas att gå med i ett frihandelsområde eftersom det innebär en allvarlig risk att orsaka stor skada på lokala och regionala marknader. Även om jag av nämnda anledningar inte helt samtycker till vissa punkter så är det ett balanserat betänkande, och jag har därför röstat för det.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Med anledning av den konstruktiva utvecklingen i förbindelserna mellan EU och tredjeländer röstade jag för betänkandet om unionen för Medelhavsområdet. För att kunna stärka samarbetet måste vi stödja Barcelonaprocessen som den senaste tiden inte varit särskilt aktiv. UfM:s toppmöte i Barcelona den 7 juni 2010 är emellertid det perfekta tillfället att införa de aktuella förklaringarna, eftersom EU inte kan tillåta sig att förlora inflytande i regionen med vilken man har traditionella band. Institutionella strukturer, till exempel delat ordförandeskap, bör tillämpas för att stärka insatserna för en bättre integration av samhällen och ekonomier på båda sidor om Medelhavet.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Stats- och regeringschefer från båda sidor om Medelhavet kommer att mötas i Barcelona den 7 juni 2010. Det är viktigt att detta möte leder till verkliga framsteg, och jag syftar särskilt på inrättandet av institutioner för unionen för Medelhavsområdet, men även på framsteg inom ekonomi, handel, sysselsättning, fattigdomsbekämpning, jordbruksfrågor, livsmedelstrygghet, vatten och landsbygdsutveckling. Det är även viktigt att UfM får större resurser, vilket kommer att vara huvudfrågan vid de slutliga förhandlingarna för perioden 2014–2020.

Med detta i åtanke bör vi komma ihåg att det måste vara möjligt att kombinera EU-stöd med privata medel och att samordna det med medel från Europeiska investeringsbanken och andra investeringsfonder, till exempel InfraMed. Dessutom är ett stärkande av syd-syd-handel och etablerandet av frihandelsområdet för Europa–Medelhavsområdet nödvändigt för ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning i länder vid den södra Medelhavskusten. Dessa åtgärder nämns tydligt i det betänkande som har lämnats till parlamentet, och därför har det mitt stöd.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det fanns inga större överraskningar i de ändringsförslag som lades fram av GUE/NGL-gruppen. Alla förkastades, förutom den första delen av ändringsförslag 6 om Västsahara.

Jag vill göra klart att jag röstade för ändringsförslag 6 som betonar Marockos ansvar när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Västsahara.

Den andra delen av ändringsförslag 1 som betonar behovet av ökad finansiering till unionen för Medelhavsområdet (UfM) formulerad av Elmar Brok förkastades också.

Med en stor majoritet röstade vi för betänkandet som helhet.

Betänkande: Kirilov (A7-0123/2010)

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om behovet av en EU-strategi för Sydkaukasien. Sydkaukasien är strategiskt viktig för EU. Samtidigt kan, och måste, EU hjälpa denna problematiska region med utveckling av ekonomi och handel. Vi kan använda handelspolitik för att främja respekt för mänskliga rättigheter, energisäkerhet, demokrati och god förvaltning. Jag vill för egen räkning och som min grupps skuggföredragande för denna resolution uppmana till att frihandelsavtal tecknas med Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Jag anser att dessa avtal kommer att främja ekonomisk utveckling i regionen genom att öka investeringar och skapa nya jobb, vilket kommer att minska fattigdomsnivån.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder helt detta betänkande eftersom jag tror att EU, genom att följa den gemensamma förklaringen från toppmötet i Prag om det östliga partnerskapet, med en tydlig och väldefinierad strategi kan stärka partnerskapet med öst, särskilt med de tre sydkaukasiska länderna. Fredsbevarande, gränsstabilitet och gränskonfliktlösning, främjande av demokrati, rättsstatsprincipen och regionalt samarbete är nödvändigt för utvecklingen i den här delen av världen. Därför anser jag att EU:s agerande måste präglas av uppmuntran av hållbar utveckling grundat på principer om god förvaltning, absolut respekt för mänskliga rättigheter och en god grannskapspolitik, vars huvudmål bör vara en fredlig samexistens mellan dessa länder och deras grannar. I detta avseende vill jag belysa den viktiga roll som den parlamentariska församlingen för partnerländerna i öst kommer att spela. Regionens geografiska betydelse, särskilt när det gäller tillgång till och transport av råmaterial mellan öst och väst, måste vara en annan viktig faktor för etablering av framtida avtal mellan EU och dessa länder.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den senaste konflikten mellan Ryssland och Georgien, ett land som har förkunnat att det vill bli medlem i EU och som delar EU:s ideal, gör det tydligt att vi behöver definiera en strategi för Sydkaukasien. Historiskt plågat av blodiga konflikter och helt och hållet under Rysslands inflytande har Sydkaukasien tagit trevande steg mot stabilitet. Det finns emellertid fortfarande potentiella konfliktkällor som måste behandlas med största allvar och försiktighet, vilket de spända förbindelserna mellan Armenien och Azerbajdzjan är bevis nog på. Jag hoppas att EU kommer att lära sig mer om den här regionen och bidra till fred och framsteg för människorna i Sydkaukasien. Jag hoppas även att EU kommer att bidra till införandet av, och allmän respekt för, frihet, demokrati, grundläggande rättigheter och rättstatsprincipen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Utvidgningen och stärkandet av EU-handel och politiska och kulturella förbindelser med tredjeländer betonar den strategiska betydelsen av de sydkaukasiska länderna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Med hänsyn till dessa länders geografiska läge, på gränsen till mäktiga Ryssland, Turkiet och Iran, kan och bör EU anta en inflytelserik position och en samarbetsroll som kan främja fred och säkerhet i regionen. Detta kommer att bli avgörande för att garantera de bästa kulturella och sociala förutsättningarna för ekonomisk utveckling, tillsammans med demokratiseringen av regionen, som även kommer att omfatta Svarta havet och Kaspiska havet. Fördjupandet av förbindelser som syftar till att integrera dessa länder i EU kommer helt säkert att bidra till att förbättra nivåerna av rättvisa, frihet och framsteg. Jag förespråkar även vikten av en utvecklingsstrategi för EU:s energimarknad så som det förordas i betänkandet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet om en EU-strategi för Sydkaukasien är bara ytterligare en del i en kampanj med att sprida en inskränkt ståndpunkt för att maskera EU:s ekonomiska och geopolitiska intressen i regionen. Denna ståndpunkt fokuserar främst på 2008 års konflikt mellan Ryssland och Georgien, på territoriella frågor och Rysslands suveränitet över Sydkaukasien och Abchazien.

Som föredraganden själv säger, vad det handlar om är att de tre kaukasiska länderna är betydelsefulla som ”transitländer för energiresurser” och ”för EU:s energiförsörjning”, av vilken unionen är mycket beroende, och ”frihandelsavtal” för att göra ”ekonomin mer attraktiv för utländska investerare”.

Det är mot bakgrund av dessa intressen som det outtalade stödet för återupprustningen och den militära utbyggnaden måste förstås. EU är delaktigt i denna process genom att involvera sig i vapenskramlet mellan Förenta staterna, Nato och Ryssland. En majoritet i parlamentet är inblandad i detta hyckleri. Parlamentet har tagit på sig rollen som riddaren i den skinande rustningen som räddar staternas territoriella integritet nu när det handlar om Georgien, men parlamentet förespråkade och hjälpte, och fortsätter att stödja, processen för Kosovos separation från Serbien.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Sydkaukasien är ett mycket intressant område som har varit ett konstant diskussionsämne i Europa under två hundra år. Under hela den perioden har det förekommit intressekonflikter om dessa områden mellan Ryssland, Iran och Turkiet. Områdets karga landskap och rika historia ger en föraning om den enorma etniska och religiösa komplexitet som råder här. Nu har även EU upptäckt regionen. Det är verkligen fantastiskt vad Heidi Tagliavini har lärt sig om området, inklusive den historiska och nutida kontexten, utifrån förhandlingarna i Georgien. Jag är faktiskt mycket imponerad. Det är utmärkt att författarna av betänkandet har uppmärksammat en organisation som OSSE. Det är synd att de uppenbarligen missat att uppmärksamma förbindelserna mellan staterna i området och Iran, och även Turkiets särskilda avsikter i regionen. Författarna har tydligen glömt den gloriösa självständighetsförklaringen av staten Kosovo och sina öppna attacker på Ryssland, förnekandet av lokala val i Abchazien och Sydossetien inklusive formuleringen ”de ockuperade territoriernas de facto-organ”. Det påminner starkt om en viss lord Runcimans slutsatser i förkrigstidens Tjeckoslovakien. Trots det anser jag att det inom en snar framtid blir möjligt för de berörda ledamöterna att förbättra sina kunskaper om den här delen av Europa, och på så sätt vara mer balanserade inför nästa session. Av nämnda anledningar avstår GUE/NGL-gruppen från att delta i slutomröstningen om betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Olyckligtvis är betänkandet om EU-strategin inte balanserat, och jag har redan nämnt detta i utskottet för utrikesfrågor. Även om utskottet inte tog hänsyn till mina ändringsförslag anser jag fortfarande att betänkandet är missriktat. Istället för att inta en neutral och balanserad hållning till frågan om Georgien innehåller det formuleringar tagna från Förenta staternas utrikespolitik, som syftar till att försvaga och isolera Ryssland. EU har ändrat sin ståndpunkt gällande förbindelserna med Armenien och särskilt situationen i Nagorno-Karabach. Detta är helt oförståeligt och bör fördömas. Föredraganden har uppenbarligen aldrig besökt regionen och har därför inte kunnat bilda sig en egen uppfattning om situationen. Av dessa anledningar har jag röstat mot betänkandet av Evgeni Kirilov.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade mot ändringsförslag 7 eftersom det tog bort en viktig del av betänkandets text i vilken parlamentet uppmanar Ryssland att respektera Republiken Georgiens suveränitet och territoriella integritet samt okränkbarheten av dess gränser som är internationellt erkänd. I betänkandet fördöms även den Ryska federationens erkännande av de georgiska separatistregionerna Sydossetien och Abchazien som självständiga, vilket strider mot internationell rätt. Att tydliggöra detta bidrar till att undvika att liknande händelser inträffar i framtiden.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är glad att allt det vi ville godkändes i utskottet för utrikesfrågor och att alla ändringar som gjordes av S&D-, PPE- och Verts/ALE-grupperna antogs. Den slutliga omröstningen som fick en positiv utgång var mycket enkel för oss.