Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 20 maj 2010 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 10.05.)

2. EU 2020 (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

3. En union för Medelhavet (debatt)

  Talmannen. – Den första punkten i dag är ett betänkande av Vincent Peillon, för utskottet för utrikesfrågor, om unionen för Medelhavsområdet (2009/2215(INI)) (A7-0133/2010). Jag kommer att ge föredraganden fyra minuters talartid.

  Vincent Peillon, föredragande. – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att framföra mitt varmaste tack till alla de kolleger som har deltagit i utarbetandet av detta betänkande, som verkligen är ett kollektivt arbete. Vi nådde 28 kompromisser. Dessa kompromisser berikade den strategiska vision som vi ville att detta betänkande skulle innehålla och som vi vill att vårt engagemang i Medelhavsområdet ska präglas av, i stället för att urvattna det. Jag skulle därför vilja framföra ett mycket varmt tack till Marietta Giannakou för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Ivo Vajgl för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, Hélène Flautre samt föredragandena för yttrandena: från utskottet för internationell handel, Marielle De Sarnez, och från utskottet för industrifrågor, forskning och energi, Niki Tzavela.

Det som var viktigt för oss var att klargöra att det här gäller strategiska frågor för EU. Det handlar faktiskt inte bara om att länderna i söder behöver oss. Vi behöver dem också, särskilt i dessa kristider. Om vi vill ha en långsiktig vision, om vi vill ha hållbar tillväxt i en värld med flera maktcentrum, då behöver vi också länderna i söder.

Mot bakgrund av detta måste EU börja se till att unionen för Medelhavsområdet (UfM) blir ett område med fred, säkerhet och välstånd för dess 800 miljoner invånare och betrakta detta arbete som en långsiktig prioritering. Det är denna gemensamma vilja som kommer att göra det möjligt för oss att mötas, för vi vet att de ekonomiska insatser, de demografiska insatser, de geografiska insatser som vi måste göra, liksom sociala och kulturella insatser, förutsätter att vi är i stånd att samarbeta med länderna på andra sidan Medelhavet. För oss gäller det också frågor om kultur och civilisation.

Vi vet detta. I två år har parlamentet arbetat med att upprätta en union för Medelhavsområdet med vetskap om svårigheterna. Vi undviker inte att ta itu med frågan om de pågående konflikterna i söder, men vi ville med stort eftertryck bekräfta att detta var just Medelhavsunionens strategi, med särskilda projekt, jämlikhet mellan nord och syd i beslutsfattande organ och till exempel möjligheten att sammanföra israeler och palestinier vid samma förhandlingsbord. Detta var rätt metod för att bidra till att lösa dessa konflikter, och dessutom borde unionen för Medelhavsområdet för övrigt inte uppmanas att försöka nå alla mål samtidigt och den måste inrikta sig på dessa specifika verksamheter.

I detta projekt – och jag hoppas verkligen att det andra toppmötet mellan stats- och regeringschefer kommer att genomföras i Barcelona den 7 juni – ville vi, Europaparlamentet, sända ett kraftfullt budskap till stats- och regeringscheferna och tala om för dem att de måste engagera sig om detta toppmöte ska ge resultat. Mot bakgrund av detta har vi framhållit de strategier som vi anser nödvändiga i dagsläget. För det första måste vi undanröja vissa hinder, vilka givetvis innefattar de finansiella och ekonomiska villkoren.

Det är av denna anledning som Europaparlamentet hoppas att Europeiska unionen ska ger tillräckliga anslag till UfM:s budget, för det första när det gäller det som kvarstår av budgetramen för perioden 2007–2013, och att unionens åtagande kommer att bli mycket större i budgetramen för perioden 2014–2020, så att de sex viktiga projekten som lagts fram kan fullbordas. Vi måste förbättra den ekonomiska och rättsliga miljön. Vi måste förbättra den regionala syd-syd-integreringen. Förutom de ekonomiska villkoren behöver vi också nya politiska villkor. Det var därför som vi betonade kulturell integrering, utbildning, kulturprojekt samt kvinnor och mäns rättigheter.

Avslutningsvis: i denna kris måste EU se långt. Vi får inte avstå från långsiktighet för kortsiktighet. Vi måste ta vårt ansvar. EU behöver länderna i söder.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det är ett nöje att tala inför er i dag om unionen för Medelhavsområdet och det betänkande som Vincent Peillon har utarbetat. Europaparlamentets värdefulla bidrag kommer särskilt lägligt, eftersom betänkandet innehåller några av de centrala utmaningar som unionen för Medelhavsområdet står inför de närmaste månaderna – och för övrigt instämmer jag helt i inledningen i ert betänkande om denna debatt, herr Peillon.

Nu när Lissabonfördraget har trätt i kraft har EU en förbättrad och mer samstämmig institutionell identitet och ett mandat att agera mer effektivt på världsarenan. Samtidigt har de flesta regeringar i Medelhavsområdet bedrivit ett ambitiöst program för ekonomiska reformer, och den europeiska grannskapspolitiken har inneburit en omvandling av förbindelserna mellan EU och dess grannländer i Medelhavsområdet.

Sedan 2004 har de politiska kontakterna fått en högre profil och blivit mer intensiva. Handeln har ökat med tvåsiffriga tal tack vare en kontinuerlig liberaliseringsprocess och konvergens i lagstiftningen. Europeiska unionens stöd har anpassats till partnerländernas reformbehov och höjts avsevärt inom den aktuella budgetramen.

Det är detta som vi har uppnått genom våra bilaterala förbindelser. Men i Medelhavsområdet, mer än någon annanstans, behöver vårt nät av bilaterala förbindelser mellan EU och enskilda grannländer i Medelhavsområdet kompletteras med syd-syd-integration och samarbete. Dessutom måste ett verkligt regionalt ekonomiskt område upprättas. Regional integrering kan vara ett lika viktigt bidrag som nationella reformer för att stimulera investeringar och tillväxt, och den kan minska välståndsklyftan mellan EU och dess grannländer i Medelhavsområdet. Vid sidan av detta kan den också säkerställa en större konvergens kring våra gemensamma värderingar och mellan våra demokratiska metoder.

Syd-syd-integrering och integrationsprojekt inom regionerna, som Agadiravtalet, är också centrala för att skapa de fem miljoner arbetstillfällen som behövs årligen för att bemöta behoven hos regionens unga befolkning. Upprättandet av en union för Medelhavsområdet i Paris 2008 gav ny stimulans till partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet. Det är en kraftfull satsning på samägande och delat ansvar genom ett system som bygger på medordförandeskap, det sätter mer fokus på konkreta projekt och tillhandahåller ett tekniskt sekretariat som ska främja regional integrering och uppmuntra till investeringar.

Som vi alla känner till har dess genomförande förhalats genom en tilltagande spänning i Mellanöstern, men det har gjorts framsteg sedan de indirekta förhandlingarna mellan Israel och den palestinska myndigheten inleddes. Det finns nu utrymme för försiktiga förhoppningar om att den politiska situationen i regionen i högre grad ska kunna leda till samarbete.

Mot bakgrund av stora globala utmaningar, som den internationella ekonomiska och finansiella krisen, klimatförändringar och energiförsörjning, kommer unionen för Medelhavsområdet att tvingas gripa sig an den politiska situationen i Mellanöstern, se till att sekretariatet för Medelhavsområdet börjar fungera operativt och se över partnerskapets framsteg sedan juli 2008.

Det är ett tillfälle för en gemensam reformering av vårt engagemang och vår politiska vilja att skapa ett område med fred, stabilitet och delat välstånd i Medelhavsområdet. För att uppnå detta borde partnerna också särskilt inrikta sig på unionens framtida utveckling och på det som unionen kan åstadkomma på ort och ställe i fråga om projekt, arbetstillfällen och tillväxt.

Medelhavsområdet är extremt dynamiskt, och den unga generationen efterfrågar mer sysselsättning och bättre möjligheter. De efterfrågar mer ansvarsskyldighet och demokratiskt valda företrädare, bättre utbildning och större rörlighet för att resa och studera. Deras krav är inte alltid lätta att uppfylla, men i slutändan borde de få dra nytta av våra kollektiva åtgärder.

Om vi genomför praktiska projekt, som att ge tillgång till vatten, livsmedel och energikällor och förbättrar räddningstjänstens kapacitet, kommer det att göras i våra folks intresse.

Unionen för Medelhavsområdet handlar om att ställa människor, entreprenörer, frivilligorganisationer, universitet och framför allt ungdomar i förgrunden för civilsamhället, samarbete och ekonomisk utveckling. Medborgarna skulle också kunna bli mer intresserade om de valda företrädarna deltog till fullo och engagerade sig.

Det är av denna anledning som kommissionen fullt och fast anser att en pulserande och kraftfull parlamentarisk aspekt stärker partnerskapets demokratiska legitimitet. Den roll som den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet spelar borde ytterligare befästas, och dess arbete borde samordnas med partnerskapets andra organ på ett bättre sätt.

Vi vill alla att unionen ska fungera och att den ska bedömas efter sin förmåga att ge regionen konkreta projekt. Sammanlänkningarna av energinäten, havets motorvägar som ska förena hamnanläggningar i länderna i södra Medelhavet med de europeiska länderna och solenergiplanen för Medelhavsområdet är områden med stor potential i fråga om investeringar, skapande av arbetstillfällen och stärkta handelsförbindelser. Om vi vill utnyttja denna potential måste den privata sektorn och de stora finansinstituten samarbeta. Och för att förverkliga detta behöver vi en katalysator, och detta är UfM:s sekretariat.

Efter flera månaders hårt arbete mellan de 43 Europa–Medelhavspartnerna har vi äntligen lyckats anta sekretariatets rättsliga status, utse en generalsekreterare och godkänna en preliminär budget för sekretariatets verksamhet. Till grund för våra förbindelser med våra partnerländer i Medelhavsområdet ligger en önskan att främja säkerhet, tillväxt och stabilitet i regionen. Men det finns också en orubblig övertygelse att vi är del av ett mer ambitiöst projekt: uppbyggnaden av en fredlig region och en bekräftelse på våra gemensamma mål och värderingar.

Jag är säker på att vi, tillsammans med engagemang från Europaparlamentet, EU-ländernas parlament och våra partner, samt en starkt pådrivande kraft från den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, kommer att anta denna utmaning.

  Marielle De Sarnez, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (FR) Herr talman! Det är utan tvivel inte säkert om toppmötet i Barcelona kommer att äga rum. Konflikten mellan Israel och Palestina mullrar säkert i bakgrunden, men det spelar ingen roll. Unionen för Medelhavsområdet är det enda tänkbara svar som vi har till vårt förfogande för att påskynda utvecklingen i länderna i söder, stärka förbindelserna mellan dem och förbättra dialogen på båda sidor av Medelhavet. Regionen måste stärka sina avtal om ekonomisk utveckling och kulturellt utbyte. Den behöver särskilda framtida projekt som samlar krafter och engagerar ett större antal länder.

Med detta i åtanke borde vi göra allt i vår makt för att främja privata och offentliga investeringar, och Europeiska kommissionen borde vara mer aktiv och stärka sin roll som investerare. Den borde också ta större hänsyn till effekterna av liberaliseringsprocessen när det utarbetar den nya generationens associeringsavtal.

Slutligen borde Agadiravtalet förlängas i syfte att förbättra utvecklingen av utbytet syd-syd. När det gäller jordbrukspolitiken borde den slå vakt om behovet av livsmedelssuveränitet, och energisektorn är, som vi alla vet, oerhört viktig. Det är viktigt att projekt först och främst genomförs i dessa länders intresse i syfte att uppfylla deras behov och bidra till deras utveckling, trots, eller snarare på grund av, svårigheterna. Det är mer brådskande än någonsin att återlansera unionen för Medelhavsområdet.

  Niki Tzavela, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (EL) Herr talman! I vårt betänkande om Europa–Medelhavsmarknaden bekräftade vi vår rekommendation att upprätthålla och utveckla den grundläggande infrastrukturen som gör en ekonomi enkel och sammanhängande. Det är därför intressant att den aktuella ekonomiska situationen, med finanskrisen, nu mycket tydligt visar att det finns sammanhållning och gemensamma nämnare i söder. Vi måste komma ihåg detta när vissa framsteg ska göras.

I mitt betänkande betonas särskilt flytande naturgas (LNG), som på kort sikt kan bli den ekonomiska drivkraften för ekonomin på Europa–Medelhavsmarknaden, inte bara av leveransskäl, utan också beträffande försäljning och i förnybara energikällor, en annan form av ekonomi för Europa–Medelhavsområdet, men mer kortsiktig. En kommentar: unionens energistrategi och energipolitik för Nordeuropa är mycket väldokumenterad. Herr kommissionsledamot! Det finns en stor brist inom energipolitiken och energistrategin för södra Europa.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marietta Giannakou, för PPE-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera Vincent Peillon och föredragandena från de andra utskotten, Marielle De Sarnez och Niki Tzavela, för deras betänkanden. Betänkandet om unionen för Medelhavsområdet (UfM) är viktigt eftersom det fokuserar på omedelbara och kvantifierbara mål. Resultaten av dessa kan vara mycket specifika, för parlamentet uppmanar i betänkandet att särskilda budgetar ska öronmärkas i budgetplanen till stöd för UfM:s sekretariat i Barcelona och givetvis för de många skillnader som förekommer så att unionens mål i sig, såsom tillväxt, förbättrade individuella och mänskliga rättigheter, kulturellt utbyte, energifrågor och allt annat som kan förena människorna som bor där med Medelhavsbäckenet, inte påverkas.

Förvisso närvarar inte rådet och det spanska ordförandeskapet, som jag antar har ett särskilt intresse av unionen för Medelhavsområdet, här och nu, och jag måste säga att detta förvånar mig, eftersom rådet skulle ha hört allt det som föredraganden och medföredragandena sade, och allt framhålls här, med andra ord, att detta är en strävan som övervinner de särskilda svårigheter som har hindrat program från att utvecklas som de skulle ha gjort.

Unionen för Medelhavsområdet kan naturligtvis inte lösa konflikten mellan Palestina och Israel, men tjänstemännens närvaro i sekretariatet ger hopp om att det inte kommer att förekomma någon press från konflikter på våra ansträngningar att utveckla Medelhavsunionen med de kriterier som beskrevs tidigare.

Det är särskilt viktigt för unionen för Medelhavsområdet att sända ut ett budskap om demokratisk utveckling, jämställdhet mellan könen samt insatser för ett civilsamhälle i de nordafrikanska länderna också.

  Raimon Obiols i Germà, för S&D-gruppen. – (ES) Herr talman! Det som gläder mig mest med detta betänkande – och jag skulle vilja gratulera författaren, Vincent Peillon – är dess precisa och specifika egenskaper. Sedan vore det bra om precisionen i detta betänkande kunde utvidgas till dess innehåll, det vill säga unionen för Medelhavsområdet (UfM).

Detta beror på att UfM minst sagt är ett fullständigt oöverskådlig organ för närvarande. Jag tror att ledarna, som – hoppas vi – ska mötas den 7 juni i Barcelona, gör rätt om de väljer att följa de särskilda och precisa prioriteringar som fastställts i Peillonbetänkandet.

För det första, det politiska sammanhanget. Medelhavsunionen kan inte blockeras eller paralyseras av konflikten i Mellanöstern, men den kan inte heller ignorera den. Den måste på ett positivt sätt bidra till att lösa konflikten, i den mån den kan.

För det andra måste bra projekt upprättas och utvecklas på ett professionellt och förståndigt sätt.

För det tredje måste lämpliga resurser hittas och finansiella åtaganden göras.

För det fjärde måste det göras framsteg när det gäller att skapa en positiv förbindelse som undanröjer hinder och sammanstötningar och i stället eftersträvar en samverkan mellan Medelhavsunionen och EU:s strukturer för Medelhavsområdet.

Vi måste sträva efter ett förtydligande av och engagemang för dessa fyra centrala punkter, dessa fyra huvudutmaningar, och jag anser att detta betänkande är ett bra instrument, en bra färdplan, som kommer att hjälpa oss att eftersträva detta avtal.

  Ivo Vajgl, för ALDE-gruppen. – (SL) Herr vice talman, herr kommissionsledamot Füle! Först av allt skulle jag vilja tacka föredraganden, Vincent Peillon, för hans konstruktiva, öppna och kreativa engagemang som har resulterat i detta betänkande. Jag hoppas att det kommer vara av intresse, inte bara för dem av oss som har hjälpt till att utarbeta det, utan även för andra. I betänkandet behandlas en region som under historiens lopp har varit ett dynamiskt center för kulturellt och spirituellt liv och präglats av ekonomiskt och kommersiellt nyskapande. I dag ger regionen tyvärr upphov till otaliga problem som oroar oss alla och även resten av världen, och detta är något som vi skulle vilja se en lösning på.

Unionen för Medelhavsområdet är ett viktigt projekt, men tyvärr har det inte utvecklats så snabbt som vi skulle ha önskat. Jag skulle vilja att inrättandet av sekretariatet i Barcelona följs av snabba framsteg genom att de prioriterade projekten genomförs. Projekten måste vara drivkraften bakom, eller målet för, Medelhavsunionens arbete. Vi måste dock samtidigt erkänna att det finns några aktuella problem av politisk natur, särskilt frågan om Palestina och Västsaharas odefinierade status, och att de har hindrat den nödvändiga utvecklingen. Av denna anledning måste vi anstränga oss för att skapa mer dialog, mer tolerans och förtroendebyggande i regionen.

I detta avseende skulle Europaparlamentet säkert kunna spela en mycket viktig och aktiv roll, och jag hoppas att alla de berörda parterna ska välkomna parlamentet som en av de aktörer som kan bidra till en lösning av problemet.

Låt mig slutligen få tillägga att det är absolut nödvändigt att vi ägnar framtida generationer tillräcklig uppmärksamhet, att vi främjar studentutbyte inom ramen för Medelhavsunionen och att vi stöder Europa–Medelhavsuniversitetet (Emuni), överordnade institutioners deltagande samt högre utbildning och kulturella forum. Detta kommer att hjälpa oss att höja nivån för ömsesidig förståelse och sammankoppling.

  Malika Benarab-Attou , för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Unionen för Medelhavsområdet har aldrig haft en så avgörande betydelse för vår framtid som den har i dag. I betänkandet om Medelhavsunionen har vi i dag försökt att ge stöd åt en annan vision av vår Medelhavsregion. Det ska inte bara vara ett enkelt frihandelsområde, utan en union som grundas på den gemensamma civilisationen hos folk som delar samma grundläggande värderingar.

Jag skulle vilja tala om de allvarliga hinder som står i vägen för våra ambitioner i Medelhavsområdet, det våld som det palestinska folket lider under, de utsätts för ockupation, de fördrivs och dödas av Israel, medan EU inte lyckas ta sitt historiska ansvar i denna konflikt och på allvar verka för fred genom att erkänna staten Palestina i enlighet med de internationella lagar som våra demokratier grundas på.

Nästa vecka kommer en officiell parlamentsdelegation att besöka Gazaremsan i ett försök att begripa varför det stöd på hundratals miljoner euro som européerna sänder till palestinierna inte når fram till skolor och sjukhus i Gaza, som jag besökte i januari. Jag blev chockad och bestört då jag fick höra att ordföranden för utskottet för utrikesfrågor beslutade att inte besöka Gaza med parlamentets delegation på begäran av Israels ambassad, utan att informera vare sig sina ledamöter – varav jag är en – eller medordförandena i denna delegation.

Genom att bojkotta parlamentets delegation till Gaza svartmålar vår utskottsordförande hela parlamentet, som hade godkänt en resolution om Goldstonerapporten, i vilken man fördömde det faktum att kontakt med Gazas befolkning hindrades av den israeliska armén, och man begärde att denna blockering omedelbart skulle upphävas. Vi måste ha denna resolution och parlamentets ståndpunkt i åtanke.

Eftersom situationen ser ut på detta vis uppmanar jag Gabriele Albertini att avgå som ordförande för utskottet för utrikesfrågor, som jag tillhör, för han har inte lyckats uppfylla de krav som hans befattning innebär.

Vad är det för mening att finansiera och övervaka val om vi sedan vägrar att ge dem som har föredragit valurnan framför vapen vårt erkännande?

En annan sak som slutligen hindrar oss från att uppnå en verkligt broderlig Medelhavsunion är de offer som drunknar på väg hit från Medelhavets södra sida, delvis på grund av att de europeiska gränserna är helt stängda för dem. Vår aktuella migrationspolitik är inte längre acceptabel. I enlighet med rekommendationerna i FN:s utvecklingsprogram måste vi vara i stånd att se till att medborgare från söder har samma möjligheter att ta sig från därifrån som vi har för att ta oss till söder. Vi måste vara våra projekt och värderingar trogna. Våra barn kommer att tacka oss för det, och vi kommer att bli stolta företrädare för våra folk.

  Willy Meyer, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Herr talman! Unionen för Medelhavsområdet står inför stora hinder, och det som jag begär av Europeiska unionen, av alla institutioner och av parlamentet är beslutsamhet, betydligt mer beslutsamhet för att försöka övervinna dessa hinder.

Det första och viktigaste hindret – det råder inga tvivel om detta, och andra ledamöter har tagit upp frågan – är konflikterna: den palestinska konflikten, i förhållande till en inställning hos den israeliska regeringen som systematiskt ignorerar folkrätten och till och med de avtal som den har undertecknat, som till exempel Annapolisavtalet om bosättningarna, konflikten i Västsahara och självfallet den militära ockupationen av Cyperns norra delar. Detta är uppenbara hinder för alla institutioner som vill ha denna typ av förbindelse mellan Medelhavets båda kuster. Tills dessa konflikter har avgjorts utgör de en verklig barriär.

Den grupp som jag företräder uppmanar till ett större engagemang, en större kraft för att bemöta alla de aktörer som ansvarar för att folkrätten åsidosätts.

Men vi ska inte heller glömma att vi har ett annat problem, och det är den ekonomiska och sociala obalans som finns överallt i Medelhavsområdet. Jag anser att alla lösningar som syftar till att ta itu med denna obalanserade handel, genom att helt enkelt föreslå frihandelsavtal, är inne på fel spår. Rätt väg att gå skulle vara ett hänsynstagande till denna obalans och försök att nå handelsavtal som bygger på komplementaritet och solidaritet. Saken är den att många av länderna som ligger på Medelhavets kuster är extremt fattiga och har ytterst stora behov.

Men, och jag insisterar på denna punkt, det grundläggande borde vara ett större engagemang från EU:s sida som svar på dessa konflikter som för närvarande orsakar smärta. Jag talar om Palestina och Västsahara. Det finns till och med konflikter, som konflikten i Västsahara, där EU inte gör något överhuvudtaget. Inte nog med att EU inte alls agerar, man uppgraderar också den framskjutna ställning som Marocko för närvarande åtnjuter och försöker också uppgradera associeringsavtalet till ett avtal om framskjuten ställning när det gäller Israel.

  Nikolaos Salavrakos , för EFD-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag måste få gratulera föredraganden Vincent Peillon till det värdefulla betänkande som han har lagt fram. Vi känner att till att Medelhavsbäckenet är en mötespunkt för många kulturer. Samtidigt är det ett nervcentrum och en ”tryckkokare”, som har sjudit i många år nu. Klimatförändringar, den ekonomiska och finansiella krisen, invandring, föroreningar, överfiske och skador på den naturliga miljön är några av de problem som förenar de européer och icke-européer som lever runt Medelhavet.

Man måste fästa särskild vikt vid frågan om illegal invandring och om effektiva gränskontroller i länderna i Medelhavsbäckenet, särskilt i Grekland och Italien, som är den illegala invandringens port till EU. Det utkämpas dagligen en strid vid dessa landgränser. Man måste också uppmärksamma förstärkandet av energisektorn och användningen av förnybara energikällor samt solenergiprogrammet i Medelhavsområdet som ska stimulera ekonomisk tillväxt i länderna söder om Medelhavsområdet.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Louis Bontes (NI). – (NL) År 2008 meddelade den franska presidenten Nicolas Sarkozy att han drömde om en union för Medelhavsområdet. Denna union förväntades ge målen inom ramen för Europa–Medelhavssamarbetet en ny kraft, mål som byggde på ett ömsesidigt erkännande av gemensamma värderingar, som demokrati, rättsstatsprincipen, goda styrelseformer och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Jag undrar om man kan tala om gemensamma värderingar när det inte finns någon religionsfrihet att tala om i länder som Mauretanien, för där har islam dominerat i mer än tusen år. Enligt Syriens konstitution är landet officiellt en demokratisk folkrepublik och socialistiskt orienterad enhetsstat. Men i verkligheten är Syrien en diktatur. Marocko ockuperar Västsahara, och i Tunisien negligerar man regelmässigt de mänskliga rättigheterna. Jag skulle kunna fortsätta med en mängd fakta om dessa länder, men jag måste ta hänsyn till min begränsade talartid.

Är det med dessa länder som vi vill ha mer kulturellt utbyte? Är det med dessa länder som vi vill inrätta ett frihandelsområde, som ska åtföljas av främjande av fri rörlighet för personer över Medelhavet? Resultatet av detta kommer att bli ännu mer islam inom EU. Vi får inte låta EU bli Eurabien: inte nu, och inte någonsin! Innan denna dröm förvandlas till en mardröm måste vi stoppa denna process.

Vi hade en annan dröm om Medelhavet 1995, som antog formen av Barcelonaförklaringen, och sedan gjorde vi om det 2005. Förutom att detta har kostat de europeiska skattebetalarna flera miljarder har dessa projekt inte lett till någonting. Sluta slösa med skattebetalarnas pengar och sluta drömma! All respekt för Gabriele Albertini dock och hans modiga ställningstagande. Han får stöd från min grupp.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Euromed-regionen är ett strategiskt område inom ramen för EU:s politik. Vi kan inte ta itu med grundläggande frågor som miljö, religiösa värden, kultur, infrastruktur, jordbruk, energi, säkerhet och migrationsströmmar utan att tredjeländerna runt Medelhavet ger oss sitt ansvarsfulla stöd.

Samarbetsramen är trots detta ännu långt ifrån fullbordad: vi skulle kunna säga från Barcelona till Barcelona och där bortom. Europeiska unionen måste intensifiera sitt åtagande i förnyelseprocessen och kontrollera de enskilda associeringsavtalen med tredjeländer runt Medelhavet. Unionen måste också finansiera de stora strategiska projekten, infrastrukturprojekten och hamnprojekten.

Å andra sidan måste vi kraftfullt försvara motsvarande tillverkningssektorer på Medelhavets båda sidor, särskilt jordbruket, för att säkerställa en hållbar utveckling och en så enhetlig rättslig ram som möjligt. Vi hoppas därför att EU:s styrande roll med hänsyn till Medelhavsländerna kommer att stärkas och att man ställer sig bakom en grundläggande princip, nämligen den om samarbete, som representerar politisk framgång, företagsrelaterad framgång inom en ram som förstärks av skyddsgarantier för enskilda.

Jag vill också komma med ett förslag till Milika Benarab-Attou: angrip gärna Gabriele Albertini, som är en stark ledare för utskottet, men gör det när han närvarar, så att han kan försvara sig. Detta är ett grunddrag i varje demokratiskt vald församling.

  Pier Antonio Panzeri (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att vi tar ett oerhört stort steg framåt när vi antar detta betänkande. Det kommer också att bli mycket användbart när det gäller toppmötet i Barcelona den 7 juni, ett toppmöte som vi vet kommer att bli svårt att genomföra med tanke på dödläget i förhandlingarna mellan Israel och Palestina och på grund av olika tvivel och svårigheter när det gäller definitionen av hur det nya sekretariatets struktur ska utformas administrativt.

Inför dessa problem har Peillonbetänkandet utarbetats på det enda sätt som var möjligt, genom att å ena sidan belysa att konflikterna inte får hindra faktiska framsteg mot ett multilateralt samarbete inom särskilda sektorer och samtidigt, å andra sidan, erkänna att Medelhavsunionen inte kommer att bli en fullständig framgång om dessa konflikter inte får en lösning.

Den verkliga utmaningen är nu därför ett tydligt och kraftfullt politiskt åtagande som måste bli resultatet av toppmötet i Barcelona. Detta ska äntligen få igång den nya institutionens strukturer, och den ska förbinda sig att tillhandahålla de nödvändiga medlen till de stora projekt som är dess huvudmål. EU måste inse att man måste rikta sina politiska och ekonomiska ansträngningar och sina egna intressen söderut, eftersom lösningarna på många av de aktuella problemen finns där.

  Niccolò Rinaldi (ALDE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! På Internet har i flera år en oberoende forskare, Gabriele Del Grande, informerat om hur många människor som dött i försök ta sig över Medelhavet i båtar som styrs av organiserade kriminella grupper. I hans noggrant förda protokoll uppgår antalet nu till 4 200 offer, av vilka 18 dog i mars i år: detta är en ren slakt.

I många år har den gamla kyrkogårdsvaktmästaren på Lampedusa frivilligt gett varje kropp, av de få som man lyckas få upp, en anständig begravning med ett kors och en blomma. Dessa två EU-medborgare agerar även för vår räkning. De agerar för att gottgöra våra politiska misslyckanden. Deras spontana insatser belyser ett akut behov av en ny politisk arkitektur och ett nytt innehåll som ska bilda en motpol till att tvinga personer att återvända till sjöss, som den italienska regeringen gör i strid mot folkrätten. Detta ökar bara människors förtvivlan.

Unionen för Medelhavsområdet borde därför företräda en ny humanitet, och vi ska komma ihåg att vi börjar få ont om tid. I dag är hälften av befolkningen, från Marocko till Turkiet, under 18 år. Medelhavet kommer därför obestridligen att förändras snabbt.

  Takis Hadjigeorgiou (GUE/NGL). – (EL) Jag skulle vilja inleda med att tacka Vincent Peillon för hans arbete. I betänkandet uppmanas medlemsstaterna i unionen för Medelhavsområdet att upprätta en öppen dialog inom ramen för ömsesidig respekt och förståelse genom att främja mänskliga rättigheter och friheter, och detta är något som vi stöder. Samtidigt inbegriper dock inte detta några konkreta förslag om bekämpande av de existerande politiska problem som området är drabbat av. Jag förstår logiken bakom Vincent Peillons ord, som kan vara till hjälp när det gäller att dra igång unionen för Medelhavsområdet. Det är å andra sidan ett stort misstag att se mellan fingrarna och låtsas som om ingenting ”pågår” i till exempel Gaza. Det är ett misstag som hindrar oss från att lyfta fram problemen.

Det som oroar mig är att vi inom EU långsamt lär oss att leva med problem i stället för att lösa dem. Vi blir alltmer proaktiva när det gäller grundläggande frågor som berör oss. Det finns inte någon som helst hänvisning till att Israel måste ingå en omedelbar, rättvis och genomförbar uppgörelse när det gäller den palestinska frågan. Det finns inte någon som helst hänvisning till att Turkiet ska visa tillbörlig respekt för alla medlemsstater, utan undantag, i Medelhavsunionen. Hänvisning till kravet att dra tillbaka de ockuperande turkiska styrkorna från en medlemsstat är en nödvändig handling av respekt – den minsta, skulle jag påstå – för europeisk rättvisa.

Medelhavets vågor sköljer mot flera tusentals städers och byars kuster med olika kulturer, och dessa har enats av samma hav i över tiotusen år. Men bara en stad bland dessa tusentals städer och byar på Medelhavets kuster, bara en stad är obebodd. I stället för att vara bebodd av människor bor det råttor, ödlor och ormar där. Människornas hus har frätts bort, tillsammans med deras minnen. Allt som finns kvar är tusentals människors drömmar, och många av dessa människor dog som flyktingar. Det minsta vi kan göra för de levande är att återge invånarna sin stad, Famagusta. Detta borde ha varit en grundläggande begäran i betänkandet om unionen för Medelhavsområdet, för vi arbetar för ett enande, inte för en splittring av Medelhavet.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Herr talman! Initiativbetänkanden brukar vanligen innehålla mest tomt prat, men om de antas är de ett uttryck för Europaparlamentets politiska vilja.

I detta betänkande föreslår man att en union med en parlamentarisk församling bestående av 17 utomeuropeiska länder och ett sekretariat, som ska få medel för att finansiera riktigt ambitiösa projekt, ska inrättas. Finansieringen av dessa planer skulle ligga på många miljarder euro, som EU-medborgarna naturligtvis skulle få bekosta. Man nämner inte var dessa pengar ska tas ifrån. Verkligheten tillåts inte inkräkta på fantasin.

Detta betänkande är verkligen helgalet! Men innan vi skrattar bort det bör vi komma ihåg att Europeiska unionen enligt Lissabonfördraget har juridiska rättigheter att underteckna den typ av fördrag som man kan räkna med här. I detta betänkande föreslår man att en union bestående av utomeuropeiska länder, som senare skulle kunna gå upp i unionen, ska inrättas. Betänkandet handlar egentligen om detta.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! När Medelhavsunionen grundades för närmare två år sedan var avsikten, som vi vet, att den skulle kopplas till Barcelonaprocessen för att skapa en närmare förbindelse mellan Medelhavsländerna och EU. Men denna process har uppenbarligen avstannat på grund av konflikten mellan arabstaterna och Israel. EU har ingått ett associeringsavtal med Israel och tillhandahållit ekonomiskt stöd, däribland 440 miljoner euro för återuppbyggnad till Gazaremsan. EU-medborgarna undrar med rätta varför deras skattepengar pumpas in i Gazaremsan när allt där med jämna mellanrum jämnas med marken av bomber, och uppmanar till att man ska dra slutsatser av detta. Det är också troligt att Hamas gynnas av detta stöd.

Under alla dessa år har EU aldrig lyckats agera som en opartisk medlare på Gazaremsan. Nu verkar även Medelhavsunionens toppmöte i Barcelona, som är inplanerat till början av juni, bryta samman på grund av konflikten mellan Israel och arabstaterna. Enligt min mening är det, särskilt i kristider, viktigt att utvärdera planer mer noggrant och, om så krävs, bordlägga dem. Under denna kris kommer vi inte att ha råd att finansiera prestigeprojekt eller projekt som enbart slukar pengar.

  Dominique Baudis (PPE). – (FR) Herr talman! I uppföljningen till Barcelonaprocessen är unionen för Medelhavsområdet ett tillfälle att utveckla våra förbindelser med länderna i östra och södra Medelhavsbäckenet. Som det betonas i Vincent Peillons utmärkta betänkande kan vi inte försumma vare sig denna regions potential eller de risker som denna innebär.

Låt oss åtminstone ha tillräcklig sinnesnärvaro för att erkänna att Medelhavsunionen har målats in i ett hörn, eftersom Gaza bombas och nybygget på den palestinska marken fortsätter. Den politiska aspekten har blockerats. Vi är inte ens säkra på huruvida det inplanerade toppmötet i Barcelona i juni verkligen kommer att äga rum. Jag skulle inte bli förvånad om vi under de kommande dagarna eller timmarna får höra att det har skjutits upp på obestämd tid. Men vi ska inte ge upp. Europeiska unionen borde ta ett större ansvar i denna strävan efter en politisk lösning. Vi får inte låta Förenta staterna monopolisera den politiska krishanteringen i denna region, vår region, och begränsa oss till dess utveckling. Vår säkerhet och tillväxt beror på utvecklingen och stabiliteten i Medelhavsområdet, och det är därför som unionen för Medelhavsområdet fortfarande är det bästa instrument som vi har till vårt förfogande.

  Maria Eleni Koppa (S&D). – (EL) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden till hans mycket omfattande betänkande. Unionen för Medelhavsområdet kan vara ett avgörande bidrag till att upprätta balanserade förbindelser mellan EU och Medelhavsområdet och stärka förtroendet mellan länderna i detta område. Medelhavsområdet bör vara ett område med fred, stabilitet och säkerhet, där demokratiska principer och mänskliga rättigheter respekteras till fullo. Medelhavsländerna skiljer sig åt på det sociala och ekonomiska planet. Utmaningen är ännu större på grund av den ekonomiska krisen. Det handlar om att skapa ett verkligt närmande mellan EU och Medelhavsländerna genom tillväxt, samarbete och handel. Andra områden som också kräver ett nära samarbete är energiförsörjning, bekämpande av klimatförändringarna och den marina miljön.

Medelhavsunionen är givetvis inte rätt struktur för att ta upp regionala konflikter. Men att odla en anda av samarbete, politisk dialog och gemensamma ansträngningar som ska uppfylla särskilda mål är en oerhörd hjälp för att bygga upp förtroende, något som behövs om livskraftiga lösningar ska nås. Men för att allt detta ska ske och för att unionen för Medelhavsområdet ska bli framgångsrik behövs lämpliga finansiella resurser, och denna gång får vi inte stå passiva.

  Bastiaan Belder (EFD). – (NL) Tack så mycket för att ni klämde in mig, för jag blev försenad på grund av ett krismöte med utrikesutskottets utvidgade presidium. Tack för er förståelse.

Herr talman! I punkt 5 i Vincent Peillons betänkande understryker man med rätta behovet av en rättvis och varaktig lösning på konflikten i Mellanöstern. Föredraganden uppmanar Europeiska unionen och medlemsstater i unionen för Medelhavsområdet att satsa allt i detta ärende. Som ordförande för delegationen för förbindelserna med Israel stöder jag sådana fredsansträngningar i mycket hög grad, men jag anser att de bara kommer att ge resultat om två villkor är uppfyllda, och dessa är: a) att den föreslagna tvåstatslösningen tydligt uppfattas som en samexistens mellan en judisk, det vill säga israelisk, stat och en palestinsk stat, och b) att EU:s medlemsstater och medlemsstaterna i Medelhavsunionen främjar ett ömsesidigt förtroende mellan de stridande parterna i Mellanöstern. Här kommer den gemensamma kampen mot den inhemska onda antisemitismen, oavsett vilken form den tar (inbegripet antisionism), att stå i centrum. Man skulle också kunna utnämna ett lika stort antal israeler och palestinier till ert sekretariat, men vi skulle fortfarande tvingas kämpa tillsammans för att vinna ömsesidigt förtroende. Detta är ett eldprov.

  Francisco José Millán Mon (PPE). – (ES) Herr talman! Ett inledande förtydligande: enligt min mening borde antingen en företrädare för rådets ordförandeskap eller kanske för det nu sittande franska medordförandeskapet i Medelhavsunionen (UfM) ha talat i denna debatt i dag. Deras frånvaro är djupt beklaglig.

Mina damer och herrar! Det är en prioritering för EU att se till att deras närmaste grannar formar ett område för fred, välstånd, frihet och säkerhet. Detta borde vara Medelhavsunionens huvudsakliga mål, och jag hoppas att UfM håller sitt andra toppmöte nästa månad som planerat.

Jag skulle vilja gratulera Vincent Peillon och särskilt tacka honom för hans vidsynta och oerhört konstruktiva tillvägagångssätt.

Trots att EU ligger så nära Medelhavets södra kust finns det betydande skillnader som delar oss ekonomiskt, politiskt, socialt, demografiskt, kulturellt och så vidare. Vissa av dessa olikheter beror på allvarliga brister i våra grannstater.

Det är av avgörande betydelse att främja en nära dialog och samarbete inom ramen för UfM, samt att föra fram de stora gemensamma projekt som har fastställts och den bilaterala dimensionen i associeringsavtalen för att stärka förbindelserna mellan de båda kusterna och minska dessa olikheter. För att klara detta måste även våra grannar genomföra reformer. Att inte utvecklas är inget alternativ.

Jag skulle kort vilja ta upp ytterligare tre punkter. För det första är det mycket viktigt att UfM:s sekretariat i Barcelona blir fullt operativt så snart som möjligt.

För det andra, och detta är nära knutet till den tidigare punkten, får inte UfM bli gisslan i konflikter, som den i Mellanöstern. UfM kan understödja att en lösning nås, men den gör inte gällande att den är vägen till lösningen, inte heller bör den blockeras av dessa sammanstötningar.

För det tredje och sista måste också UfM fästa särskild vikt vid det som är känt som det fjärde kapitlet i samarbetet mellan EU och Medelhavsområdet: migration, säkerhet, social integrering och rättvisa.

  Talmannen. – Jag vill bara be om ursäkt på rådets vägnar. Rådets företrädare kunde inte närvara här i dag eftersom det är torsdag förmiddag, och debatten om detta betänkande skulle enligt den ursprungliga planeringen ha hållits i måndags.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja be er att inom ramen för trialogen kräva att rådet alltid ska vara företrätt här på torsdagsförmiddagarna. I samband med några ordförandeskap, och jag är försynt nog att inte nämna dem, närvarade till och med företrädaren här en torsdagseftermiddag. Jag anser att rådet borde närvara vid majoriteten av kammarens sammanträdesperioder.

  Talmannen. – Tack, det ska jag göra. Jag försökte helt enkelt förklara det som rådet sade. Jag ska göra det. Tack så mycket.

  Josefa Andrés Barea (S&D). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! För utskottet för internationell handel skulle jag vilja tacka Marielle De Sarnez för hennes samarbete med oss.

I dag, mer än någonsin, finns det ett behov av unionen för Medelhavsområdet, som stöd till stora projekt och för institutionell utveckling. I dag, mer än någonsin, finns det ett behov av att finna svar när det gäller krisen, forskning, klimatförändringar, vattenförsörjning, nya energimodeller, hållbar utveckling. Vi måste därför främja och inleda handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser i området, med hjälp av kortsiktiga och medellångsiktiga åtgärder, ett frihandelsområde, genom att upphäva tariffära hinder och öppna marknaderna nord-syd och syd-syd.

Vid toppmötet i Barcelona kommer det spanska ordförandeskapet att erbjuda en möjlighet till ett nytt avtal, en ny situation, ett nytt samarbete, demokratisering, samt ekonomiska och sociala svar. Toppmötet i Barcelona kan föra oss till ett läge där vi kan anta ledarrollen i Medelhavsområdet.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I dag betraktas i synnerhet det nära släktskapet mellan Medelhavets folk, såsom Niccòlo Rinaldi påpekade, i fråga om det avgörande fenomenet invandring.

Detta borde prioriteras av EU, för immigrationsströmmar kan, och har, gett upphov till problem på human, social, kulturell och ekonomisk nivå som påverkar själva framtiden för Medelhavets två motsatta kuster. Den ömsesidiga närheten mellan Medelhavets folk kan också iakttas i det ekonomiska och sociala samarbetet inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och mellan EU och Medelhavsländerna.

I detta avseende måste vår djupt rotade närvaro på alla nivåer i regionen göra det möjligt för oss att spela en ledande roll för att undvika att unionen för Medelhavsområdet kopierar motsägelserna från Barcelonaprocessen. Hur många misstag gjordes? Hur många gånger trodde vi att vi gjorde framsteg, när vi i själva verket gick tillbaka?

Det som vi därför först och främst måste göra är att inleda en social, kulturell och human dialog som bygger på ömsesidig förståelse och som främjar de positiva värderingar som styrker vår civilisation, men denna oumbärliga faktor beror på ett framgångsrikt samarbete, främst på ekonomisk nivå.

Spridningen av avtal och handel har faktiskt gynnat, och kommer att fortsätta gynna ökningen av balanserade ekonomiska och sociala förbindelser mellan parterna. Dessutom måste vi, politiskt sett, snarast fortsätta vår oförtrutna strävan efter dialog om säkerhetspolitik för att utveckla ännu starkare förbindelser mellan de berörda länderna.

  Talmannen. – Kära kolleger! Jag måste be er att inte överskrida den avsatta talartiden. Klockan är 10.57, och klockan 12.00 äger omröstningarna rum.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det kommande toppmötet mellan stats- och regeringscheferna den 7–8 juni i Barcelona är helt klart ett viktigt tillfälle för inrättandet av unionen för Medelhavet på ett praktiskt plan. Det utgör därför ett särskilt tillfälle för att fastställa de bestående grunderna för ett äkta och mer kraftfullt samarbete för fred och säkerhet.

Av just denna anledning måste vi utnyttja detta tillfälle fullt ut och fastställa en utvecklingsstrategi, så att vi kan ange projekt som kan återuppliva detta område och främja ekonomisk tillväxt. Jag hoppas att mötet kommer att stärka initiativ som Solenergi för fred och Desertec, som är viktiga instrument för att skapa en oberoende regional energimarknad.

Avslutningsvis måste Medelhavsunionen stimulera vetenskaplig och teknisk forskning och innovation genom att utnyttja befintliga forskningsinstitut i syfte att öka konkurrenskraften för lokala företag som är alltför svaga för att kunna möta utmaningarna på den globala marknaden. Jag är övertygad om att Medelhavsunionens tillväxt kan stärka EU:s enighet.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Jag skulle vilja säga att det, nästan två år efter inrättandet av unionen för Medelhavsområdet, är dags att vi ser över detta nya förenade projekt och även funderar på dess utvecklingsmöjligheter. Ur detta perspektiv anser jag att det betänkande som Vincent Peillon har utarbetat är välkommet, och även jag skulle vilja ansluta mig till mina kolleger genom att gratulera författaren.

Om man ser framåt, mot toppmötet i Barcelona i juni, tror jag att det är mycket viktigt för oss att åter bekräfta parlamentets engagemang i resultaten från detta projekt på ett område som, vilket vi alla vet, befinner sig i korsningen mellan tre kontinenter och som naturligtvis är viktigt för EU ur ett geostrategiskt och kulturellt perspektiv. Jag är något oroad över Dominique Baudis’ skepsis när det gäller möjligheten att toppmötet kan senareläggas. Jag hoppas att det inte ska behöva gå så långt, utan att vi utnyttjar alla de institutionella resurser som finns tillgängliga för att se till att detta toppmöte blir av. Detta kommer inte bara att markera ett tillfälle för eftertanke utan också en institutionell framgång, eftersom Medelhavsunionen måste få bukt med politiska dödlägen och institutionella svårigheter i den process som omfattar att genomföra de sex strategiska projekt som är ett uttryck för institutionens själva väsen.

Medelhavsunionens livslängd och trovärdighet beror på dess samarbetsförmåga. För att göra detta krävs det inte bara lämplig finansiering för att genomföra projekten och driva sekretariatet, utan jag anser också att det krävs ett större engagemang från civilsamhället, från nationella och parlamentariska grupper, liksom från parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet (Empa) för att säkerställa Medelhavsunionens demokratiska legitimitet.

  Roberta Angelilli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En av Europaparlamentets politiska prioriteringar måste vara att bidra till att det kommande toppmötet i Barcelona blir en fullkomlig succé. Det har nu varit ett dödläge i två års tid efter toppmötet i Paris 2008. Det finns många mål, något som också har nämnts i dag, allt från att ta itu med olaglig invandring till att bekämpa brott mot de mänskliga rättigheterna, men det finns också en viktig ekonomisk aspekt: Medelhavsområdet har en enorm potential, och vi kan börja med att nämna förnybara energikällor.

Följaktligen måste vi helhjärtat stödja solenergiplanen för Medelhavsområdet och industriinitiativ som Desertec, som omfattar näringsliv och universitet och syftar till att utveckla konkreta samarbetsprojekt. Fredsprocessen, som är av högsta prioritet, måste faktiskt åtföljas av ekonomisk utveckling, just för att garantera den nödvändiga sociala sammanhållning som kan bidra till att övervinna konflikter.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Olga Sehnalová (S&D). – (CS) Unionen för Medelhavsområdet är utan tvekan också ett modigt interkulturellt projekt, vars framgång bland annat beror på en vilja att överbrygga olika kulturella och sociala traditioner. Kulturell mångfald leder till ömsesidigt berikande, om dess impulser mottas med ett öppet sinne som en möjlighet och inte som ett hot. En av dessa möjligheter är strategin för jämställdhet mellan könen i samhället. Det är ett område som betraktas med viss känslighet i detta område. Medelhavsunionen måste därför ägna lämplig uppmärksamhet åt detta område, och inte bara på grund av åtagandena här från ministerkonferensen i Marrakech i november 2009 som talade om att stödja både bokstaven och andan i jämställdhet mellan könen och stärka kvinnors roll i samhället, däribland främja kvinnors deltagande i det offentliga livet och bekämpa våld mot kvinnor. Detta är ett de nyckelområden som kan släppa lös och tillhandahålla en enorm mänsklig potential för hela regionen, och resultatet kan bara bli fördelaktigt för den. Dubbelmoral och en motvilja mot att ändra något, som i de flesta fall i huvudsak stöder sig på förevändningar som seder och bruk, kan inte godtas, utan borde i stället förkastas som ett hinder för Medelhavsområdets utveckling.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att Europeiska unionen måste ge unionen för Medelhavsområdet ett större stöd till deras projekt, både politiskt och finansiellt. Toppmötet med de 43 stats- och regeringscheferna inom ramen för Medelhavsunionen kommer att äga rum den 7 juni i Barcelona, och vi, Europaparlamentet, får hoppas att detta möte visar sig bli en framgång för inrättandet av UfM-institutionerna och projektens genomförande. Som skuggföredragande från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi har jag fäst uppmärksamheten på aspekter som jag anser viktiga, såsom skapandet av ett frihandelsområde för Medelhavet, forsknings- och utbildningssektorernas deltagande, tillväxt för bredband och informationsteknik, samt större möjligheter för små och medelstora företag. I synnerhet små och medelstora företags och näringslivets utveckling är redan en av de strategiska sektorerna när det gäller den sista punkten. De stora projekten måste få lämpligt stöd från europeiska och internationella finansinstitut, och följaktligen borde man sträva efter att engagera så många europeiska partner som möjligt i de nya projekten.

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Herr talman! President Nicolas Sarkozys förslag om en union för Medelhavsområdet var höjdpunkten i EU:s franska ordförandeskap. Sedan dess verkar det ha förlorat en del av sin lyster. Detta kanske inte är något negativt, för EU självt utvecklar en stadig och framgångsrik sydlig dimension av sin egen grannskapspolitik. Detta kommer närmare två årtionden efter utvecklingen av Barcelonaprocessen och dess politiska apparat.

EU:s skattebetalare ogillar med rätta dubbelarbete och slöseri med resurser, och det råder en viss förvirring över alla dessa konkurrerande processer, men oavsett vilket öde som väntar Medelhavsunionen vid toppmötet den 8 juni 2010 får vi inte låta den östra dimensionen av den europeiska grannskapspolitiken hamna på efterkälken. Tyvärr har vi inte utvecklat den parlamentariska församlingen Euronest, som ännu befinner sig i sin linda, på samma sätt som Euromedförsamlingen, som har varit verksam så länge. Detta beror huvudsakligen på problemen med Vitrysslands deltagande.

Slutligen stöder ECR-gruppen Gabriele Albertini, ordförande för utskottet för utrikesfrågor, till fullo i hans beslut att ändra sitt ställningstagande om att leda besöket i Mellanöstern. Detta har varit kontroversiellt och debatterats på förmiddagen i det utvidgade presidiet. Vi kommer att motsätta oss alla misstroendevotum från den socialdemokratiska gruppens sida när det gäller ordföranden för utskottet för utrikesfrågor.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Medelhavsområdet har varit den europeiska kulturens vagga och regionens drivkraft i årtusenden. Av denna anledning välkomnar jag denna gemensamma strategi.

Men Medelhavsregionen är också en genomgång för en nästan obegränsad invandring till EU. Enligt vår uppfattning utgör ett av de viktigaste problemen i Medelhavsområdet, med andra ord olaglig invandring, en del av de sex huvudsakliga strategiprojekten, och det finns därför ett trängande behov av att inbegripa det. Det är bara en gemensam strategi i Medelhavsländerna, inbegripet de nordafrikanska länderna, som kan bidra till att minska strömmen av olagliga invandrare. Detta är det enda sättet för oss att hejda flyktingströmmen vid mynningen. Likaväl som att bekämpa organiserad människosmuggling måste EU också fokusera mer på att bekämpa fattigdom, öka medvetenheten och informera i de länder som invandrarna kommer ifrån. De människor som vill migrera måste i tydliga ordalag få klart för sig att våra gator inte är guldbelagda, att EU inte kan tillhandahålla arbetstillfällen, välfärd och asyl för alla och att många av dessa traumatiska resor slutar med frihetsberövande och förvisning.

  Raffaele Baldassarre (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Trots att Medelhavsunionen har upprättats och det ska hållas ett toppmöte med stats- och regeringscheferna, saknar vi fortfarande en tydlig definition av EU:s Medelhavspolitik och en långsiktig strategisk vision för regionens utveckling och stabilisering.

Ändå finns det en enorm potential i Medelhavsområdet: en tredjedel av världens sjötrafik passerar nu genom Medelhavet. Den kommer från Kina, Asien, EU-länder, Indien och når våra vatten via Suezkanalen. Kustländerna i Mellanöstern och i Afrika är avancerade utvecklingsländer, och för oss är de livsviktiga på vissa grundläggande områden, däribland när det gäller migrationsströmmar.

Vi måste därför fastställa UfM-institutionernas operativa struktur bättre, ge sekretariatet finansiella resurser och fastställa medlemskapskriterier samt bedömningsgrunder för att genomföra projekt. De centrala punkterna omfattar jordbruk, transport, höghastighetsleder till sjöss, gränsöverskridande korridorer, förnybara energikällor och solenergiplanen. Med den franske diplomaten och författaren Paul Morands ord är Medelhavsområdet i första hand den civilisation som motverkar ofruktbarheten. Låt oss åter ställa oss bakom dessa ord.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! Denna förmiddag kommer jag att bortse från den mest relevanta frågan, det vill säga hur i all världen europeiska skattebetalare ska kunna betala för alla de apparater och sekretariat som det har talats om och som man har föreslagit i kammaren denna förmiddag. Enligt min mening råder det inga tvivel om att stabiliteten i Medelhavsområdet säkert är bra för Europiska unionen som helhet.

Men med Europeiska unionens hjälp följer ansvar från de länder som vill dra nytta av institutionerna och de förbättrade ekonomiska möjligheterna. Jag vill mycket kort inrikta mig på en aspekt, och det är de marockanska myndigheternas avvisande av tusentals ton sättpotatis från norra Irland i år. Detta var en handel som hade pågått i över 20 år. Det var potatis som hade granskats enligt de normala bestämmelserna innan de lämnade mitt land och sedan avvisades av de marockanska myndigheterna enligt ett annat system.

Jag förstår – och jag respekterar – att kommissionsledamot Karel De Gucht granskar denna fråga, men jag vill betona att vi är i behov av ansvarstagande från dem som hoppas vinna förmåner.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det har verkligen varit en bra och inspirerande debatt. Jag håller med dem som säger att vi har slösat bort mycket tid, särskilt för att inrätta ett sekretariat. Jag ska återkomma till detta om ett ögonblick.

Vi står fortfarande inför några mycket viktiga frågor: hur ska vi säkerställa att det som pågår i Mellanösternprocessen inte tar Medelhavsunionen som gisslan? Hur ska vi se till att toppmötet genomförs och att det skapar den drivkraft som ni talade om? Och hur ska vi lösa frågan med den mellanstatliga strategin i förhållande till gemenskapens strategi när det gäller unionen för Medelhavsområdet? Jag ska göra fem mycket korta påpekanden.

Först skulle jag vilja uttrycka min uppskattning för det spanska ordförandeskapet. Vi har arbetat mycket hårt tillsammans med det spanska ordförandeskapet under de senaste månaderna. Vi invigde gemensamt sekretariatet den 4 mars, och det spanska ordförandeskapet arbetar hårt med att se till att toppmötet i Barcelona ska äga rum.

Mitt andra påpekande är att det är mycket viktigt att sekretariatet inleder sitt arbete, men också att det finansieras. Hittills har det bara finansierats av kommissionen. Vi kommer att sända dit en expert för att se till projektet är förenligt med EU:s politik. Sekretariatet ska vara litet – omkring 40 anställda – och det ska vara det instrument som gör det möjligt för oss att genomföra alltfler projekt till stöd för medlemmarna i Medelhavsunionen.

Det är också viktigt att i detta sammanhang nämna att det pågår ett antal sammanträden inom sektorn som kommer att innebära förmåner. Nästa vecka ska rådet (ekonomiska och finansiella frågor) mötas i Marseilles, och nästa månad ska rådet (jordbruk) sammanträda i Kairo.

Samtidigt som UfM är en mycket viktig del av vår grannskapspolitik går vårt samarbete med dessa länder huvudsakligen ut på att upprätta en bilateral förbindelse där många av partnerna i söder skulle vilja få en framskjuten ställning. En framskjuten ställning innebär, enligt min tolkning, också ett framskjutet engagemang från våra partners sida över hela linjen, och ska inbegripa de mänskliga rättigheterna och rörlighet, några andra frågor som är mycket viktiga. Jag håller med de ledamöter som uppmanade oss att säkerställa en större samordning mellan den bilaterala och den multilaterala strategin.

Mitt sista påpekande är att vi är fast beslutna att samarbeta med Europaparlamentet. Ett av de närmaste tillfällena kommer att bli debatten om grannskapspaketet. I detta fall har vi bedömt både den bilaterala och den multilaterala ramen i vårt grannskap.

  Vincent Peillon, föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja göra tre korta kommentarer.

För det första har vi inte brustit i vår respekt för någon, särskilt inte människor som kanske drabbats, men vi har ansett att medkänsla, moralisk indignation och förolämpningar inte passar ihop med politiska åtgärder.

För det andra har vi naturligtvis inte negligerat de konflikter som pågår på Cypern, i Sahara eller självfallet på de palestinska territorierna. Men trodde vi på allvar att det var Medelhavsunionens ansvar att ta itu med dessa frågor inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken eller i de olika förhandlingar som ägt rum? Man kan inte vara allt för alla, och sinnesförvirring är inte ett framgångsrecept.

För det tredje beklagar även jag att rådet inte närvarar här. Det är inte ett bra tecken att man upptäcker att denna brist på politisk vilja ger oss anledning att tro – Dominique Baudis har rätt – att toppmötet den 7 juni hänger på en skör tråd. Det får vara som det vill med det, parlamentet kommer att ha uppfyllt sina skyldigheter. De människor som byggde Europa hade en långsiktig vision och näsa för vikten av särskilda politiska åtgärder – på grund av de inbördeskrig som delade oss. Det är samma stämning som vi ville utveckla med Medelhavsländerna i detta betänkande.

Med EU mitt uppe i en stor kris måste vi vara i stånd att fastställa en tillväxtstrategi, som jag sade tidigare. Vi måste också se till att vi inte sluter oss inom oss själva. När man gör det, när man slutar att ha utbyte med omvärlden, då går man mot sin död. Det är därför som jag anser att detta gemensamma arbete är viktigt, och jag hoppas att stats- och regeringscheferna – som inte har levt upp till sitt historiska ansvar den sista tiden – lyssnar och tar hänsyn till detta.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Unionen för Medelhavsområdet (UfM) och det östliga partnerskapet är två samarbetsinitiativ som syftar till att stärka Europeiska unionens grannskapspolitik. Jag anser att Europaparlamentet noggrant måste övervaka hur dessa initiativ utvecklas, särskilt i denna rådande kris när den globala geopolitiska och ekonomiska balansen omdefinieras. Detta initiativ kommer att bidra till att främja en lämplig anda av tilltro som kommer att leda till att gemensamma mål uppnås, oavsett om dessa gäller ekonomi, kultur, utbildning eller regional säkerhet.

Jag vill betona att verkliga framsteg inom ramen för ett kraftfullt, regionalt samarbete bara kan uppnås genom att man genomför storskaliga projekt och för dialoger på alla nivåer. Förutom de sex strategiska investeringssektorer som angetts anser jag att nya projekt på områden som livsmedel, jordbruk och kultur måste inledas.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Barcelonaprocessen stoppades först och främst av politiska skäl, på grund av de regionala konflikterna i Medelhavsområdet. Men tekniskt sett är den fortfarande vid liv, vilket uppenbart är tack vare de stora integrationsprojekt som unionen stöder med egen finansiering och de framsteg som gjorts för att fastställa UfM:s institutionella struktur. Sedan inrättandet av den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet i Neapel 2003 har den utfört sin samordningsverksamhet och demokratiska kontroll över genomförandet av dessa projekt, som stämmer överens med ett antal stora utmaningar som regionen står inför: rening av havet, transport, förnybara energikällor, utbildning, små och medelstora företag samt räddningstjänst. Men den politiska drivkraft som skulle ge Europa–Medelhavsstrategin luft under vingarna har uteblivit. Resolutionen om unionen för Medelhavsområdet är en viktig politisk rättsakt. Efter att EU nu lagt en hel del energi på att expandera österut i mer än tjugo år fäster man rådets, kommissionens och medlemsstaternas uppmärksamhet på behovet att modifiera deras geopolitiska inställning och placera främjandet av förbindelser med Medelhavsländerna i centrum av sin utrikespolitik, och börja med att inta en gemensam ståndpunkt om konflikten i Mellanöstern.

  Tokia Saïfi (PPE), skriftlig. – (FR) Detta betänkande om unionen för Medelhavsområdet (UfM) markerar Europaparlamentets intresse i och satsningar på dialogen mellan Medelhavets två sidor. Invigningen av UfM:s säte i Barcelona och utnämningen av dess första generalsekreterare är ett avgörande steg mot att specificera de projekt som ska genomföras inom ramen för denna union. Men UfM utstår trots detta vissa politiska spänningar. Konflikten mellan Israel och Palestina hindrar den fortfarande från att utvecklas: avbrottet i processen till följd av händelser i Gaza, bojkotten av ett tidigare toppmöte i Istanbul. Det finns otaliga exempel. Mot denna svåra bakgrund hoppas vi på allvar att Medelhavsunionens andra möte, som är inplanerat till den 7 juni 2010 i Barcelona, ska ge unionen ny stimulans och en ny dynamik och att den utför sina uppdrag. Dess uppdrag kommer utan tvivel att bli komplicerade om varaktiga regionala konflikter inte avgörs, men vi ber stats- och regeringscheferna i UfM:s medlemsstater att leva upp till sitt politiska och historiska ansvar. Mötet i Barcelona kommer att bli ett bevis på vårt engagemang i Medelhavsområdet.

  Richard Seeber (PPE), skriftlig. – (DE) Unionen för Medelhavsområdet, som grundades för nästan två år sedan på grundval av Barcelonaprocessen och under franskt ledarskap, står fortfarande inför många utmaningar. Den politiska dialogen mellan EU och dess grannar i söder begränsas inte bara till ämnena migration och ekonomiska avtal. Den omfattar också områden som katastrofbekämpning, energi och miljö.

Medelhavsregionerna har drabbats hårt av vattenbrist och torka. År 2007 bodde en tredjedel av européerna i regioner med vattenbrist. Detta problem är ännu mer akut i de nordafrikanska länderna som inte har de tekniska och finansiella resurser som krävs för att utnyttja vattnet på ett mer effektivt sätt. I händelse av plötsliga, kraftiga regn kan översvämningar orsaka ytterligare skador på grund av infrastrukturproblemen i dessa regioner.

Vatten är livsviktigt för allt levande, och vi måste därför öka vårt finansiella och ekonomiska samarbete. Projekt som förbättrar miljöskyddet kan bara genomföras på grundval av ett förbättrat samarbete mellan länderna i Medelhavsområdet.

4. Behovet av en EU-strategi för Sydkaukasien (debatt)

  Talmannen . – Nästa punkt är ett betänkande av Evgeni Kirilov, för utskottet för utrikesfrågor, om behovet av en EU-strategi för Sydkaukasien (2009/2216 (INI)) (A7-0123/2010).

  Evgeni Kirilov, föredragande. – (EN) Herr talman! För det första skulle jag vilja tacka skuggföredragandena och alla de kolleger som har hjälpt till med utarbetandet av detta viktiga betänkande, i vilket man redogör för behovet av en EU-strategi för Sydkaukasien. Sydkaukasien är inte bara en region som ligger i EU:s omedelbara närhet – Rumänien och Bulgarien har en sjögräns mot regionen – utan det är också en region av stor strategisk betydelse för unionen när det gäller politiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga aspekter.

EU:s huvudmål måste därför vara att delta aktivt för att stabilisera situationen i regionen och uppmuntra till en utveckling mot stabilitet och demokrati i Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, upprätta goda grannförbindelser och integrera EU-politik. Europaparlamentet stöder helt och fullt alla de initiativ som ökar EU:s närvaro i regionen och särskilt det senaste initiativet om det östliga partnerskapet. Det ger en värdefull ram för ökat regionalt samarbete, viseringsfria resor till unionen införs och heltäckande frihandelsavtal genomförs. Detta är en tvåvägsprocess som kräver att båda sidor anstränger och engagerar sig. Det är av avgörande intresse för de tre länderna att fortsätta sina strävanden mot ytterligare demokratisering.

God förvaltning, politisk pluralism, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna är av yttersta vikt för att avgöra hur deras framtida förbindelser med EU ska se ut. Europeiska unionen borde därför fortsätta att ge finansiellt och tekniskt stöd till dessa länder för att främja dessa principer inom ramen för politiska villkor. Regionens strategiska geopolitiska läge, dess allt större betydelse som en korridor för energi, transport och kommunikation som förbinder Kaspiska havet och Centralasien med Europa samt EU:s växande oro för energiförsörjningen tyder på ett mer aktivt deltagande i energiprojekt i regionen, däribland fullbordandet av projektet med Nabucco-gasledningen.

Men denna ambitiösa EU-politik kan knappast genomföras när det vilar en så stor skugga över regionen, det vill säga de olösta konflikterna i Georgien och Nagorno-Karabach. De utgör också ett allvarligt hinder för demokratisering, politisk stabilitet samt social och ekonomisk utveckling. Tyvärr behövdes kriget i Georgien 2008 för att EU skulle inse att det måste anta en mer aktiv roll i regionen när det gäller konfliktlösning och konflikthantering. Den helt avstannade situationen beror på dessa konflikter, och ikraftträdandet av Lissabonfördraget rättfärdigar en alltmer proaktiv EU-politik. Detta gäller särskilt konflikten i Nagorno-Karabach, där EU har varit så gott som frånvarande. Det räcker inte att enbart uttrycka stöd till Minskgruppens arbete i detta skede, om EU ska ta sin nya mer aktiva utrikespolitiska roll på allvar.

EU är den internationella medlaren som godtas av båda sidor och vars närvaro inte ger upphov till kontrovers. Unionen måste gå i spetsen för de internationella ansträngningarna för att få till stånd återanpassning och återuppbyggnad i detta konfliktområde genom att inleda försoningsprojekt, program och kontakter mellan folk, och genom att sända en grupp till regionen så snart en politisk lösning har hittats.

Konflikterna i regionen kräver också en särskild insats för situationen för de hundratusentals personer som fördrivits, något som har fått allvarliga humanitära följder. Europeiska unionen har medel och erfarenhet för att bidra till att skapa en mer tolerant anda i Sydkaukasien. Den borde också dra nytta av sin egen historiska erfarenhet och visa folket i regionen att de kan leva tillsammans i fred och välstånd samt återuppliva de goda förbindelser och det förtroende som tidigare fanns. Det är unionens viktigaste uppgift att försöka övertyga regionens ledare och människor – i hjärta och tanke – att stödja fredsinitiativen, inte hoten, inte spänningarna. Så det finns en bra framtid om vi försöker göra det alla tillsammans.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att få delta i detta meningsutbyte med Europaparlamentet om Europeiska unionens förbindelser med Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, de tre länderna i Sydkaukasien. Jag har redan haft en mycket givande diskussion om Sydkaukasien med ledamöterna i utrikesutskottet den 28 april, strax efter mitt besök i regionen.

Jag välkomnar detta betänkande som ett värdefullt bidrag till eftertanken om hur Europeiska unionen kan skapa ännu starkare och bredare förbindelser med Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Låt mig påminna om att vi har en stadig åtaganderam, nämligen den väletablerade europeiska grannskapspolitiken och det östliga partnerskapet som inleddes förra året. Det förstnämnda fortsätter att vara en av Europeiska unionens högsta prioriteringar för dess yttre förbindelser. Ett framgångsrikt genomförande av det sistnämnda, med partnerländernas aktiva engagemang, kommer att stärka våra förbindelser ytterligare baserat på gemensamma värderingar.

Låt mig understryka två mycket viktiga milstolpar längs denna väg.

Förra veckan offentliggjorde kommissionen sin tredje årliga lägesrapport för länderna i Sydkaukasien. Handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken och de regelbundna bedömningarna av dess genomförande förblir ett grundläggande redskap för att gynna politiska och ekonomiska reformer i dessa länder samt främja deras samarbete med Europeiska unionen.

Denna gång har vi valt en femårig bedömningsgrund för det europeiska paketet för grannskapspolitik. Huvudmålet är att vi vill använda resultaten som underlag för grundliga samråd med medlemsstaterna, er här i Europaparlamentet och våra partner i grannskapet för att få er – och deras – respons på huruvida vi förfogar över rätt redskap och instrument, om beloppet och tilldelningen av resurserna är lämpliga samt om våra ansträngningar är tillräckligt omfattande och går i rätt riktning.

Resultaten kommer att läggas fram inom ramen för nästa års paket, som borde göra vår politik mer sammanhängande och som utan tvivel kommer att leda till att våra grannländer får en större äganderätt. Det kommer också att vara ett idealiskt tillfälle för att med eftertryck lägga fram vår sak när det gäller tillhandahållandet av lämpliga resurser till nästa budgetram.

Den andra milstolpen är rådets tillåtelse, även detta förra veckan, att inleda förhandlingar om associeringsavtal med Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Antagandet av dessa förhandlingsdirektiv är en tydlig signal för vårt starka åtagande att ytterligare fördjupa förbindelserna mellan Europeiska unionen och länderna i Sydkaukasien på grundval av gemensamma värderingar och principer som omfattar demokrati, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Kommissionen förbereder sig redan för dessa förhandlingar, som förväntas inledas inom de närmaste månaderna. Dessa två områden visar tydligt att EU redan har en väletablerad och heltäckande strategi för Sydkaukasien, vars potential vi försöker utnyttja till fullo, en strategi som syftar till att denna region kommer att närma sig Europeiska unionen.

Mot bakgrund av Evgeni Kirilovs betänkande, som är ett värdefullt och mycket uppskattat bidrag, vill jag avsluta med att säga att Europaparlamentets åsikt till stor del sammanfaller med kommissionens på ett antal punkter. Sydkaukasiens stabilitet och säkerhet har en direkt inverkan på EU. Av denna anledning delar Europeiska unionen ansvaret för att stödja den fredliga resolutionen om konflikt och förtroendebyggande. Sydkaukasien är viktigt för EU, inte minst på grund av dess energi- och transportlänkar. Förbättrad förvaltning och ett starkare system för rättsstatsprincipen kommer att underlätta handel och investeringar liksom rörlighet för personer. De nya associeringsavtalen kommer att utvidga handelsbestämmelserna enligt partnerskaps- och samarbetsavtalen.

Jag anser att Europeiska unionen är på rätt spår när det gäller att stärka förbindelserna med Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Låt mig dock betona att ansvaret för att inrätta en konstruktiv åtaganderam är en gemensam insats. Det ansvar som våra partner i Sydkaukasien tar på sig för att närma sig EU måste omvandlas till ytterligare framsteg mot demokrati, marknadsekonomi och politisk stabilitet på ort och ställe. Jag uppmanar följaktligen Armenien, Azerbajdzjan och Georgien att driva på sina insatser mot ett modernt, inbegripande, pluralistiskt demokratiskt och välmående samhälle som lever i fred med sina grannar.

  Metin Kazak, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (BG) Herr talman, mina damer och herrar! Som samordnare för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa fick jag tillfälle att lägga fram yttrandet för utskottet för internationell handel om behovet av en EU-strategi för Sydkaukasien. Jag vet att detta betänkande är komplicerat och känsligt på många områden.

Strategin är av avgörande betydelse för att säkerställa en varaktig och bra grannskapspolitik. Den bekräftar åter EU:s roll som en global aktör i regionen när det gäller allmän utrikes- och säkerhetspolitik. Samarbete med Sydkaukasien inom energisektorn och för att främja demokrati och god förvaltning måste finnas med bland EU:s viktigaste prioriteringar.

Detta är viktigt för det regionala samarbetet också, och även för dels den geopolitiska situationen i Armenien, Georgien och Azerbajdzjan och dels i Ryssland, Iran och Turkiet, som är kandidatland för EU-anslutning. Handelsbarriärer måste hävas, och kommersiella och ekonomiska band mellan EU och Sydkaukasien måste stärkas. Detta kommer att stimulera den politiska stabiliteten och respekten för mänskliga rättigheter och kommer att leda till hållbar tillväxt och välstånd i regionen.

Detta är ytterligare ett skäl till att undertecknande av ett associeringsavtal och av heltäckande frihandelsavtal måste bli ett centralt mål i vår utrikespolitik när det gäller Sydkaukasien. Det kommer att bidra till att frusna konflikter avgörs, Azerbajdzjan kommer att få möjlighet att ansluta sig till Världshandelsorganisationen inom kort, och det kommer att förbättra dessa länders administrativa och institutionella förmåga. I detta avseende uppmanar jag kommissionen att visa ett större engagemang för att dessa mål ska uppnås.

  Anna Ibrisagic, för PPE-gruppen. – Herr talman! Idag ska vi rösta om ett betänkande om behovet av en EU-strategi för Sydkaukasien. Det är ett mycket viktigt ämne. Ett EU som spelar en mer aktiv politisk roll är i det rådande politiska läget i regionen av allra högsta vikt.

Som skuggföredragande för EPP-gruppen har jag jobbat mycket för att just betona EU:s roll i Sydkaukasien och vad vi i Europeiska unionen kan göra konkret för att hjälpa de berörda länderna och få dem att närma sig EU, var och en i sin egen takt, utifrån sina egna specifika förhållanden. I betänkandet föreslås två viktiga steg som EU skyndsamt bör ta för att strategin ska kunna förverkligas – ökad takt i förhandlingarna om visaliberalisering, och inrättande av ett frihandelsområde mellan EU och Sydkaukasien.

Samtliga länder i regionen – Georgien, Armenien och Azerbajdzjan – är före detta medlemmar i Sovjetunionen och Ryssland påverkar fortfarande regionen mycket mer än vad många förstår. För att säkerhet, stabilitet och fred ska kunna bevaras i framtiden måste EU därför vara mer närvarande i regionen än vi är idag. Det är mycket viktigt att dessa länders medborgare får ett ökat EU-perspektiv och det är centralt för EU att förstå vikten av stabilitet i Kaukasus.

Jag har också varit mån om att få in tydliga skrivningar om de långvariga motsättningar som råder i regionen och den ständiga faran som finns för att de ska trappas upp till väpnade konflikter. Därför är jag mycket glad över att vi i texten tydligt upprepar vårt ovillkorliga stöd för Georgiens territoriella integritet och okränkbara, internationellt erkända gränser samt kraftfullt fördömer Ryska federationens erkännande av de georgiska utbrytarregionerna Sydossetiens och Abchaziens oberoende, i strid med folkrätten.

Betänkandet som vi röstar om idag fick ett brett politiskt stöd i utskottet vilket var glädjande. Jag vill uppmuntra alla att rösta på de ändringsförslag som EPP lagt fram tillsammans med Socialdemokraterna och De gröna.

  Hannes Swoboda, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! För det första skulle jag vilja tacka Evgeni Kirilov å det varmaste för hans heltäckande arbete, som, vilket redan har sagts, är ett värdefullt bidrag till vår strategi i denna region.

När jag nyligen besökte regionen, jag var i Tbilisi, sade en person från ett annat land i området att regionalt samarbete var ett begrepp som EU hade påtvingat regionen. Detta visar inställningen hos många politiker och människor i ansvarsbefattningar i denna region. Vi vill egentligen inte alls samarbeta, men om EU vill att vi ska göra det, då har vi förmodligen inget annat val.

Vi måste klargöra att i Europa utgjorde det regionala samarbetet grunden för vårt enande och för fredlig utveckling, och detsamma måste gälla i denna region. Det stora negativa inflytande från omvärlden som regionen utsätts för, däribland påtryckningar från den tidigare storebrodern Ryssland, skulle säkert påverka i mindre omfattning om länderna i regionen lyckades samarbeta.

Denna region är inte bara viktig för EU, utan naturligtvis också för dess grannländer. Jag tänker i synnerhet på Turkiet, som är ett grannland i denna region som vi kan ha ett mycket nära samarbete med. Jag skulle vilja att man fann en gemensam lösning inom en snar framtid på de två problem som Turkiet är eller delvis kan vara ansvarigt för, med andra ord problemen med å ena sidan grannlandet Armenien och å andra sidan Nagorno-Karabach.

Det finns inget som kan hindra de armeniska trupperna från att åtminstone lämna dessa provinser i Azerbajdzjan, som inte är en del av Nagorno-Karabach. Detta skulle bli grundvalen för en förbättrad förbindelse mellan Armenien och Turkiet.

Ledamöterna i denna grupp, Adrian Severin och särskilt jag själv, har upprepade gånger tagit upp idén om en union mellan EU och länderna kring Svarta havet, eftersom vi tror att samarbete mellan denna region och EU, men också med dess grannländer Turkiet och Ryssland, är mycket viktigt. Jag anser att innehållet i detta betänkande skulle kunna vara början på en union av detta slag. För tillfället är det bara en vision, men jag hoppas att den snart kommer att förverkligas.

  Norica Nicolai, för ALDE-gruppen. – (RO) Som skuggföredragande för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa anser jag att detta betänkande är en viktig utgångspunkt för en sammanhängande strategi för regionen Kaukasien som ger ett kvalitativt riktmärke för framtida betänkanden. Av denna anledning vill jag gratulera Evgeni Kirilov, och jag anser att de ansträngningar som gjorts av alla de politiska grupperna har gett upphov till en fullkomligt sammanhängande strategi för denna region.

Jag anser att 2010 kan bli ett gyllene tillfälle för både EU och länderna i regionen, för om den europeiska diplomatin deltar mer aktivt i de tre högprofilerade konfliktärendena, och då menar jag Abchazien och Ossetien, Nagorno-Karabach och tvisten mellan Turkiet och Armenien, kan detta leda till betydande framsteg.

Slutsatsen i denna betänkande, där man betonar en nyckelfaktor för vår energiförsörjning, är att vi, Europeiska unionen, måste engagera oss mer för att normalisera säkerhetssituationen i regionen. Jag anser att den strategi vi ska anta ska gå ut på att utvidga det kommersiella partnerskapet. Men detta ska samtidigt åtföljas av betydande ansträngningar från EU:s sida att skapa demokrati och stabilitet i regionen, eftersom man där fortfarande lätt faller för totalitarismens frestelse, och det råder också ett allmänt demokratiunderskott.

Vi måste tänka ut viktiga, välbehövliga politiska åtgärder och projekt, så att de faktorer som är relevanta för denna region, särskilt bristande förvaltning, spridning av stridande åsikter och, sist men inte minst, korruption, kan utrotas. Men för att uppnå detta krävs det en demokratisk vilja hos både oss och regionens regeringar.

I betänkandet nämns alla de punkter som jag har talat om och många andra som är viktiga för EU:s strategi. Jag syftar på enskilda rättigheter och friheter. Jag anser också att det är avgörande för Europeiska unionen och dess medlemsstater att överväga ett strategiskt partnerskap.

  Ulrike Lunacek, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Liksom tidigare talare vill jag också tacka föredraganden Evgeni Kirilov för hans fina arbete och för den goda kvaliteten i betänkandet, som är extremt uttömmande.

Jag vill ta upp några punkter som ännu inte har uppmärksammats, men som är mycket viktiga för mig. De tre låsta konflikterna i denna region utgör tyvärr ett enormt hinder för att den europeiska grannskapspolitiken ska kunna utvecklas till fullo och även för utvecklingen av själva länderna. Om man har en verklig eller en antagen yttre fiende är det relativt enkelt. I detta fall lägger regeringar och stater ofta för liten vikt vid att bekämpa fattigdom, på att göra något för sin egen befolkning och på att ta ansvar för sitt folk. En central punkt i detta betänkande är därför behovet av att röra sig bort från omfattande militära utgifter, vilka kritiseras i betänkandet och vilka har ökat under de senaste åren, och istället spendera pengar på sociala tjänster, kultur och miljö. Det gynnar befolkningen, och jag är glad över att det har inkluderats.

En annan aspekt som behandlades, till exempel i Heidi Tagliavinis betänkande om konflikten mellan Georgien och Ryssland, är behovet av nedrustning på ett intellektuellt och språkligt plan för att motverka provocerande språkbruk och historiemanipulering. Allt detta är nödvändigt för att vi ska göra verkliga framsteg med att skapa fred i denna region.

Andra faktorer är behovet av mer demokrati, stöd till civilsamhället, skyddet av etniska, sexuella och religiösa minoriteter samt människorättsfrågor. Allt detta är fortsatt relevant. Ett exempel från Azerbajdzjan är fallet med två unga bloggare som var modiga nog att kritisera regeringen och som nu har suttit fängslade i sex månader och ännu inte har frisläppts. Mediefriheten är ett problem i alla länder. Alla dessa aspekter täcks lyckligtvis in av detta betänkande, och jag ser det på samma sätt som föregående talare. Den regionala dimensionen och det gränsöverskridande samarbetet är viktiga. Därför stöder vi kommissionen i dess pågående gemensamma åtgärder på detta område.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Såsom Evgeni Kirilovs betänkande tydliggör är länderna i Sydkaukasien strategiskt viktiga för EU, inte minst i termer av tryggad energiförsörjning, t.ex. olje- och gasproduktion från området kring Kaspiska havet och transit genom länderna i regionen. Men tråkigt nog förlamas denna region fortfarande av låsta konflikter, varav den senaste naturligtvis är att Ryssland i praktiken ockuperar Abchazien och Sydossetien, som enligt vår mening tillhör Georgiens självständiga territorium. I förbindelserna mellan EU och Ryssland kan vi inte bara låtsas som om detta inte har inträffat.

Genom mekanismerna i det östliga partnerskapet inom den europeiska grannskapspolitiken måste vi nu naturligtvis fördubbla våra insatser för att belöna Georgiens beslutsamma insatser för att förverkliga sina målsättningar om samarbete med EU och USA, och jag och min grupp stöder till fullo ett frihandelsavtal i slutändan, liberaliserade viseringsbestämmelser och associeringsavtal för alla länder i Sydkaukasien. Som en stor vän av Armenien är jag glad över att den slutliga versionen av betänkandet är mer balanserad än de ursprungliga versionerna. Men jag är fortsatt bekymrad över delar av betänkandet som verkar strida mot EU:s officiella ståndpunkt om lösningen på frågan om Nagorno-Karabach och särskilt Minskgruppens ståndpunkt.

Armenien har nu gjort tappra insatser för att lösa detta långvariga dödläge i fråga om Nagorno-Karabach. Landet har också försökt normalisera förbindelserna med Turkiet, ett steg som bör stabilisera Sydkaukasien. Det vore önskvärt om Turkiet självt skulle kunna svara på ett lika konstruktivt sätt utan förbehåll. Om denna gräns öppnades igen skulle det inte bara upphäva blockaden mot det länge drabbade Armenien, som har pågått alltför länge, utan även möjliggöra ekonomiskt välstånd i en mycket fattig och underutvecklad region i östra Turkiet. Så Turkiet har ett upplyst egenintresse av att ta steg i denna fråga. Jag ser det inte som troligt att Turkiet kan berättiga en permanent stängning av denna gräns mot Armenien på grund av sin så kallade solidaritet med sin turkiska broder, Azerbajdzjan, i den olösta tvisten om Nagorno-Karabach. Det är lika logiskt som att säga att Grekland bör stänga sin gräns i Thrakien mot Turkiet i solidaritet med grekcyprioterna med tanke på Turkiets ockupation av Cypern. Vi i EU tror på öppna gränser och fri handel som en nödvändig förutsättning för fred och stabilitet i vår världsdel och även i Sydkaukasien.

  Fiorello Provera, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Också jag vill gratulera Evgeni Kirilov till hans utmärkta arbete på ett område fullt av problem, men även möjligheter, såsom förbindelserna mellan EU-länderna och länderna i Sydkaukasien.

Europa har inlett ett intressant projekt i och med det östliga partnerskapet, och Armenien, Georgien och Azerbajdzjan har uttryckt stöd och intresse för detta. Men det finns många utmaningar som behöver mötas när det gäller energi, ekonomiska och politiska frågor och särskilt säkerhetsfrågor, såsom i fallet med Georgien, frågan om Nagorno-Karabach och spänningarna mellan Turkiet och Armenien.

Utvecklingen av förbindelserna mellan EU och dessa tre länder kommer att vara mycket effektivare om ett klimat av ömsesidigt samarbete kan etableras mellan Armenien, Georgien och Azerbajdzjan i enlighet med principen om territoriell integritet och de FN-resolutioner som utgör grunden för att råda bot på områdets olösta konflikter. Det är viktigt att betona den politiska hållningen att en stats gränser är okränkbara, som EU alltid har stött. Gränser får inte under några omständigheter ändras genom militära maktmedel.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Herr talman! Inledningsvis vill jag informera er, mina damer och herrar, om att föredragandena Evgeni Kirilov och Metin Kazak tillhör partier som i Bulgariens nationalförsamling automatiskt röstar mot att erkänna det armeniska folkmordet. Mot denna bakgrund är det inte underligt att detta betänkande, såsom Charles Tannock sade före mig, avviker från några av de ståndpunkter som hittills framställts. Ett stort antal respektabla armeniska organisationer har kontaktat mig, särskilt angående frågan om Nagorno-Karabach, och har meddelat mig att betänkandet till exempel inte har nämnts och att det inte förekom några samråd med ledande personer inom Minskgruppen. Och även om betänkandet hänvisar till Madridkriterierna, avviker det från dessa.

Därför vill jag rikta denna konstruktiva kritik mot Evgeni Kirilov, eftersom jag anser att ett ensidigt uttryck för en sida inte kommer att bättra på situationen och inte kommer att bidra till att lösa konflikterna. Det krävs en flexibel strategi som ser situationen utifrån alla olika perspektiv. I annat fall kommer vi bara att fördjupa konflikterna i stället för att lösa dem.

  Iuliu Winkler (PPE). – (EN) Herr talman! Jag anser att demokratisering, god förvaltning, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter är hörnstenar på vilka våra framtida förbindelser med Armenien, Azerbajdzjan och Georgien måste byggas. Ett gränsöverskridande samarbete på regional nivå i Sydkaukasien kommer också att öka denna regions potentiella samarbete med EU.

Det finns flera mycket viktiga dimensioner i vårt ekonomiska samarbete. En av dessa är energisamarbete och energitrygghet, särskilt i samband med värdefulla projekt som stöds av Europeiska kommissionen – såsom projektet med Nabucco-gasledningen. Regionerna vid Kaspiska havet och Svarta havet är mycket viktiga för en tryggad energiförsörjning i Europa, och dessa faktorer uppmärksammas med rätta i EU:s strategi för Sydkaukasien.

Jag vill helt kort uppmärksamma tre mycket specifika faktorer. En av dessa är de lokala myndigheternas deltagande i gränsöverskridande samarbete, eftersom vi behöver ett starkt regionalt samarbete i Sydkaukasien. En annan är frågan om Azerbajdzjans anslutning till WTO. Kommissionen bör ge Azerbajdzjan tekniskt stöd och alla former av hjälp som behövs för att förverkliga denna anslutning.

Den tredje och sista faktorn är den mekanism för tekniskt stöd som vi troligen skulle kunna tillhandahålla för att stärka banksystemet och det finansiella systemet i staterna i Sydkaukasien. Detta skulle ge företagsmiljön och investerarna mycket goda framtidsutsikter.

  Adrian Severin (S&D). – (EN) Herr talman! I Evgeni Kirilovs betänkande talas om behovet av en EU-strategi för Sydkaukasien. Jag menar verkligen att en strategi behövs, men en strategi behöver mål och mål förutsätter en tydlig geopolitisk identitet. Vi behöver kanske arbeta på vår geopolitiska identitet för att definiera den bättre. Vilka är våra mål i Sydkaukasien? Kort sagt stabilitet, öppenhet i regionen och samverkansförmåga, rättsligt, demokratiskt, politiskt och så vidare.

Man måste erkänna regionens särdrag inom det östliga partnerskapet och närma sig dessa särdrag som de är. Man måste också erkänna varje lands särdrag inom regionen och hantera dessa som sig bör. Vi måste erkänna och bedöma Turkiets roll i regionen och använda våra förhandlingar med Turkiet som en ram för att utveckla ett partnerskap mellan EU och Turkiet i hanteringen av de lokala och regionala utmaningarna. Såsom redan har sagts skulle Turkiet säkert kunna bidra mycket ur denna synvinkel.

Vi måste också erkänna att regionen är en del av EU:s och Rysslands gemensamma grannskap, och vi måste försöka hitta sätt att främja en gemensam politik i detta gemensamma grannskap. Kanske några frågor som gäller energi, och definitivt säkerhetsfrågorna, skulle kunna hanteras mellan tre parter. Detta skulle kunna hjälpa oss att främja lösningar på de lokala och så kallade låsta konflikterna. I detta avseende måste vi acceptera att dessa konflikter bara är delar av ett sammanhängande, bredare och mer komplext system med en större, global relevans. Därför bör kanske en paketlösning övervägas. På samma sätt anser jag att vi måste bli kvitt vissa tvetydigheter och inse att principerna om självbestämmande och territoriell integritet inte alltid kan tillämpas tillsammans.

Slutligen anser jag att vi måste överväga en konferens om säkerhet och samarbete i Sydkaukasien i syfte att utveckla en stabilitetspakt för denna region.

  Tomasz Piotr Poręba (ECR). – (PL) Som Europaparlamentets ständiga föredragande för Armenien skulle jag vilja betona behovet av att fastställa en tydlig och effektiv EU-strategi för Sydkaukasien. Vi har mycket stora förhoppningar för denna region när vi bygger ett fritt och demokratiskt Europa. För att göra detta måste vi mycket konsekvent stödja länderna i denna region och uppmuntra dem till ytterligare marknadsliberaliseringar.

I detta sammanhang är det grundläggande att så snabbt som möjligt slutföra förhandlingsprocessen om en ny typ av associeringsavtal mellan länderna i Sydkaukasien och EU. Jag är övertygad om att dessa avtal kommer att stimulera regionen att fortsätta insatserna för att införa demokratiska standarder. Exemplet med Georgien visar att sådana reformer redan har gett resultat. I Doing Business 2010, en rankning av företagsvänliga stater som tagits fram av Världsbanken, är Georgien på 11:e plats, vilket betyder att landet på fyra år har gått framåt hela 101 platser. Transparency International har uppgett att Georgiens korruptionsindex har halverats till följd av den minskning av byråkratin som uppnåddes under president Micheil Saakasjvilis tjänsteperiod.

EU bör uppskatta att president Saakasjvili konsekvent tillämpar en fri marknadspolitik, och hans reformer är ett bra exempel för de andra staterna i Kaukasus.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Den 9 maj firade talman Jerzy Buzek och 20 000 personer Robert Schuman-deklarationens 60-årsdag här i Strasbourg. Mot denna bakgrund skulle jag vilja säga att Sydkaukasien står inför två alternativ. Ett är att bli något som liknar Balkan före första världskriget, men i global skala, och det andra är att bli något i stil med Europeiska kol- och stålgemenskapen efter andra världskriget. I Evgeni Kirilovs betänkande väljer vi det andra av dessa båda alternativ.

Jag håller med Hannes Swoboda om att i en situation där de tre staterna i Sydkaukasien har ett närmare samarbete skulle effekten av yttre influenser, såsom påverkan från Ryssland, kunna minskas. Därför ligger det i alla tre ländernas intresse att närma sig varandra. Jag stöder Armenien i landets strävan att få ett erkännande av det folkmord som begicks av det ottomanska riket. Men Armenien skulle vara mycket mer trovärdigt om landet slutligen drog tillbaka sina styrkor från Azerbajdzjan. Vi behöver brådskande en fredlig lösning i Nagorno-Karabach och i de ockuperade områdena i Azerbajdzjan. Lika viktigt är att vi behöver mer stabilitet i Georgien. Om Georgien splittras, såsom många i Moskva vill, kommer hela regionen att destabiliseras.

Av detta skäl är de viktigaste frågorna fredsförhandlingarna, en lösning på de nationella konflikterna och framför allt återställandet av fördrivna människor till deras hem. Fördrivning får inte fortsätta att användas som ett politiskt verktyg under 2000-talet. Människor bör inte försöka upprätthålla fördrivningsprocessen. Vi behöver mycket mer känslighet och mycket mer åtgärder på detta område.

  Justas Vincas Paleckis (S&D). – (LT) Jag vill tacka min kollega, Evgeni Kirilov, för hans grundliga och mycket viktiga betänkande. EU uppmanar Armenien, Azerbajdzjan och Georgien att göra allt de kan för att se till att länderna blir stabila, fredliga och sant demokratiska stater där mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter garanteras och där det finns en civiliserad konkurrens mellan regering och opposition.

Det är inte lätt att tala om regionalt samarbete när vi vet mycket väl att alla tre länderna har skadats av låsta eller helt nya konflikter. Inte desto mindre ger den europeiska erfarenheten (särskilt om vi minns EU:s ursprung i tiden efter blodiga krig) talande vittnesbörd om att den enda lösningen är att tala, förhandla, reparera skador och agera med sikte på framtiden och inte det förgångna. Länderna i Sydkaukasien kommer att ha ett tydligare europeiskt perspektiv om de kan samarbeta sinsemellan och i den bredare regionen. Detta beror naturligtvis också på hur angränsande länder uppför sig.

EU har möjlighet att spela en mer aktiv politisk roll i Sydkaukasien för att framför allt säkra genomförandet av program för fattigdomsminskning, minskad social isolering, jämställdhet mellan könen och kvinnors rättigheter samt investeringar i utbildning och hälso- och sjukvård.

Det är viktigt att påskynda utvecklingen av en direkt kontakt mellan medborgare i Sydkaukasien och EU-medlemsstaterna. Särskilt bör vi öka antalet studenter, lärare och forskare som deltar i programmen för rörlighet.

Detta är det gemensamma intresse som vi alla delar.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Detta är ett viktigt steg för Europaparlamentet för att öppna dörren mot nationer som är uppenbart europeiska, såsom Georgien och Armenien. Uppriktigt sagt är det ett steg som absolut borde ha tagits redan tidigare. Det är synd att detta inte skedde för två år sedan när Georgien blev föremål för ett ryskt militärt ingripande. Det är inte desto mindre ett steg i rätt riktning. Jag hoppas att det kommer att ges ett specifikt politiskt innehåll och även att den parlamentariska församlingen Euronest kommer att spela en roll som ett stödinstrument för ambitionerna hos de stater som har ett tydligt europeiskt perspektiv.

Liksom dem av oss som talar om det demokratiska underskottet i länderna i denna region vill jag slutligen tala lika tydligt om det demokratiska underskottet i ett grannland till dessa länder, nämligen Ryssland, så att vi inte agerar dubbelmoraliskt.

  Krzysztof Lisek (PPE). – (PL) Armenien, Azerbajdzjan och Georgien är otvivelaktigt europeiska stater, europeiska nationer. Dessa stater är medlemmar av Europarådet och deltar i många internationella uppdrag i samarbete med EU:s länder. EU måste erkänna alla staters grundläggande rätt till självbestämmande och nationernas rätt att besluta om sin egen framtid. Vi kan inte acceptera den föråldrade principen om regioner och inflytandesfärer.

Jag skulle vilja ägna några sekunder åt frågan om Georgiens territoriella integritet. Det är mycket bra att unionen har tydliggjort sitt stöd i denna fråga. EU ses som en garant för säkerheten i regionen, inte bara i världen i stort utan även – vilket är än viktigare – i dessa länder. Vi måste ha detta i åtanke. Tyvärr har vissa delar av avtalen om vapenvila av den 12 augusti och den 8 september 2008 inte genomförts. Jag förstår att samtal pågår i Genève, men kanske vi bör uppmärksamma detta på nytt i våra bilaterala samtal med den ryska federationen.

En andra fråga är frågan om viseringar. Jag håller med Cecilia Malmström, som har sagt att detta är ett sätt att sammanföra människor och möjliggöra för EU-medborgarna att resa. Detta bör utan tvekan också gälla Georgien, Armenien och Azerbajdzjan.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Med tanke på hur viktig den geopolitiska situationen i Armenien, Georgien och Azerbajdzjan är i förhållande till EU, Turkiet, som EU-kandidatland, Ryssland och Iran, är det nödvändigt att utforma en EU-strategi för Sydkaukasien som fokuserar på att främja ekonomisk tillväxt, politisk stabilitet och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Handeln är ett av de centrala instrument som EU har för att uppnå dessa mål. Att sluta frihandelsavtal med dessa stater skulle främja utländska investeringar, skapa nya arbetstillfällen och uppmuntra den ekonomiska tillväxten i regionen. Att garantera en tryggad energiförsörjning är ett gemensamt problem för EU och den sydkaukasiska regionen.

Energisamarbetet måste stärkas, särskilt genom att slutföra Nabucco-projektet så snabbt som möjligt och tillhandahålla EU-stöd för energiprojekt vilka främjar energieffektivitet och utveckling av alternativa energikällor i Sydkaukasien.

  Paweł Robert Kowal (ECR). – (PL) Georgien och Armenien genomför på ett dynamiskt och framgångsrikt sätt en europeisk strategi, en grannskapspolitisk strategi, och detta betonas av betänkandets författare. Vi bör svara på detta, och vi bör hela tiden ta hänsyn till den särskilda karaktären hos enskilda länder i Sydkaukasien. Denna strategi, för vart och ett av länderna, bör innefatta områden som transport, naturmiljö, kultur och samhälle.

I samband med Sydkaukasien nämns ofta låsta konflikter och etniska problem. Det är mycket bra att vi talar om dessa. Det korrekta svaret från EU på problemen i Sydkaukasien skulle dock vara att betona modernisering och förändring av dessa länder så att konflikterna inte spelar en sådan viktig roll.

I denna debatt har vi mycket ofta glömt att Georgien just utkämpade ett krig. Vi överväger vad vi ska göra åt detta. Om vi vill att Sydkaukasien ska vara fritt från krig måste vi satsa på modernisering, eftersom åtminstone Georgien, men även Armenien och Azerbajdzjan, har haft en sådan hög ekonomisk tillväxt under de senaste åren att de förtjänar vårt stöd. Tack.

  Andrey Kovatchev (PPE). - (BG) Herr talman! Jag välkomnar Evgeni Kirilovs betänkande, som belyser behovet av att EU spelar en mer aktiv roll i Sydkaukasien, en region med stor geopolitisk betydelse. Den positiva utvecklingen i Sydkaukasien gynnar både EU som helhet och den angränsande Svartahavsregionen, för vilken EU fortfarande tyvärr saknar en tydlig strategi som vi skulle kunna diskutera under den närmaste framtiden.

Jag vill uttrycka min oro över förseningen i ratificeringen av de protokoll som undertecknades mellan Turkiet och Armenien i oktober förra året. Jag anser att ingendera sidan bör ställa upp villkor för att ratificera dessa protokoll, vilka är till fördel för både turkarna och armenierna. Förhandlingarna mellan Armenien och Turkiet om att öppna gränsen och upprätta diplomatiska förbindelser och de förhandlingar som förs inom OSSE:s Minskgrupp om Nagorno-Karabach måste behandlas som separata frågor, såsom man med rätta konstaterar i betänkandet.

EU måste definitivt göra ett mer aktivt åtagande till en framtida lösning på Nagorno-Karabach-konflikten. Utifrån vår erfarenhet från Balkanländerna och nyligen även från Georgien, har EU goda möjligheter att spela en viktig roll i denna region. Ett stabilt, säkert och välmående Sydkaukasien ligger i vårt intresse, och det är hög tid att vi tar vårt ansvar.

Lissabonfördraget ger EU en ram för att bli en verkligt global aktör. Ett särskilt exempel på detta skulle vara om EU deltog som en formell medlem av Minskgruppen, så att inte bara enskilda medlemsstater är medlemmar av denna grupp.

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Det finns åtta förfrågningar om att tala i enlighet med ögonkontaktsförfarandet. Det finns inte tid för alla eftersom vi måste gå vidare till omröstningen. Därför kommer jag bara att låta sex ledamöter tala.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Betänkandet om Sydkaukasien är ett bra betänkande. Jag vill betona att man i betänkandet riktar särskild uppmärksamhet mot EU:s roll i att medla och främja värden men framför allt i att främja samarbete mellan länderna i regionen. De problem som vi har att lösa är i princip frågor om dessa länders territoriella integritet, men även om hur de ska stärkas ekonomiskt. EU kan hjälpa dessa länder på detta område.

Jag framhåller att ett av de huvudsakliga problemen är den olösta flyktigfrågan. Bernd Posselt talade om detta. Det är verkligen är en skam att detta problem inte kan lösas i vår tid. Ett visst problem ligger i att betänkandet inte innehåller någon hänvisning till ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, trots att alla länder i regionen ändå har undertecknat denna. Tack så mycket!

  Ioan Mircea Paşcu (S&D). – (EN) Herr talman! I dag debatterar vi ett mycket viktigt och väl utarbetat betänkande om ett viktigt område i EU:s grannskap, Sydkaukasien. Detta område motiverar verkligen de allmänna rekommendationerna i EU:s säkerhetsstrategi. Det är strategiskt beläget, det möjliggör transport av olja och gas från området kring Kaspiska havet till EU och det har omfattande egna reserver. Vi behöver därför vara fullständigt uppmärksamma och agera beslutsamt. Men just eftersom det är relevant strategiskt är området från energisynpunkt mycket omstritt av utländska makter som utnyttjar dess inre splittringar och konflikter, vare sig de fortfarande är låsta eller håller på att tina upp.

Om EU fullt ut vill utnyttja Sydkaukasiens potential måste det agera samfällt snarare än på egen hand och agera mer beslutsamt, även om det medför att andra blir mindre nöjda. För detta ändamål behöver vi en strategi.

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag gratulerar Evgeni Kirilov och Metin Kazak till deras arbete.

Om våra förbindelser ses enbart utifrån vårt behov av olja och gas kommer vi att förvärra spänningarna och misslyckas med att uppnå trygghet på andra sätt. Vår politik bör drivas av behovet av fred och ekonomisk utveckling i Sydkaukasien. Det innebär att ha kontakt med Nato för att se till att deras nya strategiska syn speglar detta, ha kontakt med Ryssland och Turkiet som maktfaktorer i regionen för att försöka uppnå maximal enighet och sträcka ut en sant vänskaplig hand till folket genom associeringsavtal, viseringssystem och så vidare.

Vi bör välkomna Dmitrij Medvedevs och Viktor Janukovitjs uttalande om Moldavien, som visar hur mycket som kan uppnås genom diplomati, och jag gratulerar kommissionsledamot Štefan Füle till utvecklingen hittills av det östliga partnerskapet inom grannskapspolitiken. Allt eftersom EU utvecklar en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik ser jag fram emot ett mer aktivt deltagande från EU:s sida i förbindelserna med Svartahavsregionen i alla deras aspekter.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Också jag vill gratulera Evgeni Kirilov och tacka honom för samarbetet vid utarbetandet av betänkandet. Jag ska betona två punkter. Den första gäller demokratifrågan. Bernd Posselt sade tidigare att länderna i denna region måste samarbeta. Dessa länder kan samarbeta om Azerbajdzjan, Georgien och Armenien styrs av rättsstatsprincipen och om de är förutsägbara och pluralistiska. Om så sker har EU något att vinna.

Den andra punkten gäller naturligt nog energifrågan. Jag vill här framhålla Georgiens och Azerbajdzjans roll som transitländer för energiresurser och deras roll för energikällornas diversifiering. Men jag menar samtidigt att det är bra att Armenien också deltar i dessa projekt, inklusive transportrelaterade projekt. Nyckelordet i detta sammanhang är öppenhet.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! För att minska Europas beroende av Ryssland för energileveranser bör vi ta naturgas från Kaspiska havet och leda denna genom Sydkaukasien till EU. Därmed skulle Kaukasus få en central roll. Denna region är inte bara världens största transitpunkt för handeln med gas och olja. Det är också en plats där Rysslands och västvärldens intressen kolliderar och där också Turkiet vill spela en roll. Utöver olje- och gaskontrakten försöker Turkiet sluta en stabilitets- och samarbetspakt.

Stabilitet i Kaukasus ligger utan tvekan också i EU:s intresse, men vi får inte överlämna ansvaret för denna plan till Turkiet. I så fall skulle nya beroenden och påtryckningar uppkomma i anslutningsprocessen. Såsom exemplet med Cypern visar lägger Ankara inte fingrarna emellan. De pågående maktkamperna om de europeiska leveranserna av naturgas har redan fördröjt färdigställandet av det storskaliga projektet med Nabucco-gasledningen, som länge har varit i ett planeringsskede. Jag hoppas att det konkurrerande projektet South Stream kommer att få större framgång, så att resurserna från området kring Kaspiska havet inte går förlorade till Kina.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Företrädare för Armeniens regering varnade mig i går för att betänkandet om behovet av en EU-strategi för Sydkaukasien, i avsnittet om konflikten i Nagorno-Karabach, innehåller formuleringar som inte överensstämmer med EU:s officiella ståndpunkt såsom denna angavs i den förklaring som antagits av alla OSSE-staters utrikesministrar och bestämmelserna i den förklaring som utfärdades av OSSE:s ministrar i Aten den 2 december 2009.

Särskilt punkterna 8 och 10 innehåller formuleringar som inte följer Madridprinciperna, som undertecknarna av OSSE:s Minskgrupp enats om. Om dessa punkter antas med den föreslagna ordalydelsen skulle detta kunna utgöra ett allvarligt hinder för ytterligare framsteg i processen med en fredlig lösning på konflikten i Nagorno-Karabach.

För att möjliggöra en lösning på de tidigare nämnda problemen föreslår jag att vi överväger ett av de båda ovannämnda alternativen: antingen att ta bort de omtvistade bestämmelserna från betänkandet eller att senarelägga omröstningen om betänkandet till ett senare datum, så att vi ger våra vänner i Kaukasus tid att förklara sin ståndpunkt om betänkandet för Europaparlamentet.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Den förre talaren, Jaroslav Paška, hade en mycket viktig poäng. Jag har tre mycket korta kommentarer.

För det första anser jag att vi har en strategi, i form av det östliga partnerskapet, för att föra dessa tre länder närmare EU – och faktum är att de säger ”så nära som möjligt”.

För det andra anser jag att vi har instrument för detta: associeringsavtal, ekonomiska integrationsavtal, rörlighet (viseringsfrågan) och sist men inte minst ett annorlunda EU – ett EU som skulle kunna förena gemenskapsstrategin med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska strategin.

Min tredje kommentar är att jag ser fram emot en diskussion med ledamöterna om grannskapspaketet, där vi också skulle kunna diskutera frågan om huruvida begreppet ”så nära EU som möjligt” behöver någon institutionell definition.

  Evgeni Kirilov, föredragande. – (EN) Herr talman! Än en gång, tack så mycket för kommentarerna och för det produktiva samarbetet under denna process. Tack för alla kommentarer och för det stöd jag fått från de flesta av de kolleger som yttrat sig.

Jag tackar föredraganden för utskottet för internationell handel, Metin Kazak, för de konstruktiva idéer som hans utskott lagt fram, samt för industriutskottets bidrag. Många av dess förslag togs med i betänkandet. Jag är också tacksam gentemot utrikesutskottets sekretariat och för de många experter, frivilligorganisationer och andra organisationer som arbetar aktivt i regionen och som på ett värdefullt sätt har gett bidrag och stöd.

Jag vill bara säga en sak. Vi bör tillämpa samma principer. Jag hörde några kritiska synpunkter från vissa kolleger. Vi bör inse att det här parlamentet definitivt inte skulle stödja oss om vi talar om territoriell integritet och självbestämmande för Georgien. Vi bör inse att tillämpning av allmänna principer är den bästa grunden för att inleda och bygga förbindelser. Jag hoppas att rådet och kommissionen kommer att hörsamma parlamentets rekommendation i denna text och utforma en omfattande EU-strategi i fråga om Sydkaukasien. Jag påpekar att kommissionsledamot Štefan Füle gjorde ett mycket lägligt besök i denna region.

Jag vädjar till Catherine Ashton att göra samma sak och försöka delta i de konfliktförebyggande åtgärderna i området. Vi välkomnar och stöder förra veckans beslut i rådet att anta förhandlingsdirektiven för de framtida associeringsavtalen med de tre länderna, och vi anser att en uppgradering av de avtalsmässiga förbindelserna med de tre länderna är ett viktigt steg. Tiden är inne för att trappa upp med åtgärder för att förhindra en negativ utveckling i regionen samt eskalerande spänningar. I annat fall riskerar vi att behöva ingripa igen när det redan är för sent. Vi bör inte vänta på att detta sker igen.

Den stora lärdomen för Europa är lärdomen om integration. Detta är den enda hållbara vägen för försoning med det förflutna och investeringar i en bättre framtid.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Vi fortsätter nu med omröstningen.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Genom antagandet av detta betänkande bekräftar Europaparlamentet Sydkaukasiens särskilda betydelse för EU samt behovet av att ta fram en strategi för denna region. De tre länderna i regionen Sydkaukasien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan ingår i både Svartahavssynergin och det östliga partnerskapet. Följaktligen har vi ramen och instrumenten för att möjliggöra att EU deltar mer aktivt i regionen.

Europeiska kommissionen måste komma med specifika samarbetsinitiativ på följande områden: energitrygghet, transporter, ekonomisk utveckling och miljöskydd. Den sydkaukasiska regionen är särskilt viktig för den södra korridoren och därmed för hela Europas energitrygghet. Rumänien deltar i specifika projekt som syftar till att utveckla den södra korridoren.

I denna fråga undertecknade företrädare för mitt eget land, för Georgien och för Azerbajdzjan jordbruksutskottets avtal. Detta behandlar uppförandet av två terminaler för flytande naturgas i två hamnar vid Svarta havet, en i Georgien och den andra i Constanţa i Rumänien. Jag vill betona att vi inte kan bortse från de låsta konflikterna i regionen eftersom situationen i dessa konflikter kan förvärras, vilket skulle destabilisera regionen.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Situationen i regionen Sydkaukasien behöver en skyddande strategi från EU:s sida, särskilt nu då Lissabonfördraget ger EU mandat att bli mycket mer engagerat och närvarande i regionen. Den fullskaliga ryska militärinvasionen av stora delar av Georgiens territorium i augusti 2007 visade på ett dramatiskt sätt att så kallade låsta konflikter lätt kan bli källor till förödande regionala konflikter om stora maktfaktorer såsom EU inte aktivt engagerar sig i området. År 2007 var både EU och Nato uppenbart oförberedda på att möta den nya situationen. Inom ramen för den europeiska grannskapspolitikens östra del har EU goda möjligheter att ha en framträdande roll i att bidra till förtroendeskapande, återuppbyggnad och återanpassning. Först och främst innebär detta att stärka EU:s närvaro i regionen. Vi stöder till fullo vår särskilda representant Peter Semnebys konstruktiva uppdrag. Emellertid kan vi inte inskränka oss till att övervaka uppdrag. Utöver och i strid med 2007 års avtal har Europeiska unionens övervakningsuppdrag fortfarande inte fått tillträde till utbrytarregionerna under rysk kontroll. En sådan situation är både oacceptabel och förödmjukande. Ett fortsatt samarbete med de ryska myndigheterna förutsätter att de helt lever upp till sina egna åtaganden.

  Marek Siwiec (S&D), skriftlig. – (PL) Konflikterna i Sydkaukasien har nått en mycket farlig nivå, och vi har vant oss vid tanken att dessa konflikter är svårhanterliga. De ansträngningar som görs – verkliga eller simulerade – är bara avsedda att skapa något slags dimma i förhandlingarna, som definitivt inte kommer att leda till att konflikterna blir lösta. Detta gäller de territoriella tvisterna mellan Georgien och Ryssland och även på sätt och vis för Nagorno-Karabach.

Ur min synvinkel är utvecklingen av situationen mellan två av länderna – Armenien och Azerbajdzjan, som är våra partner i det östliga partnerskapet och i den europeiska grannskapspolitiken – en oacceptabel politik där man godtar att dessa konflikter är svårhanterliga.

EU, som agerar i samförstånd med Ryssland, som är en mycket viktig partner i denna fråga, måste få till stånd en situation där ståndpunkterna klargörs. Detta bör framför allt inkludera att man ger ett tydligt budskap till de länder som eftersträvar EU-medlemskap om att en lösning på territoriella problem och åtminstone delvis en lösning i flyktingfrågan är grundläggande villkor för att på allvar kunna överväga medlemskap i en nära eller avlägsen framtid.

För mig är framtiden och det sätt på vilket konflikten i Nagorno-Karabach hanteras ett avgörande prov på vad parterna vill visa i samband med Europafrågorna och hur de visar sin trovärdighet på detta område.

  Indrek Tarand (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det var på tiden att en strategi för Kaukasus diskuteras, och inom ramen för denna strategi bör man inte blunda för de otrevliga processer som pågår mellan Ukraina och Ryssland. Det gäller förlängningen av uthyrningen av örlogsbasen Sevastopol fram till 2050. Uttalandena från ryska ledare om att Svartahavsflottan aldrig kommer att användas mot grannländer förefaller inte alltför uppriktiga. Varför är flottan i så fall där – för att roa barn och äldre på Krimhalvön? För övrigt har Frankrike beslutat att sälja ett Mistral-krigsfartyg till Ryssland. Vi tror att Frankrike allvarligt kommer att ångra detta.

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

5. Meddelande från talmannen

  Talmannen. – För det första vill jag berätta om den besvärliga situationen i Polen. Med tanke på de omfattande översvämningarna i Polen, där en stor del av landet är översvämmat och folk har mist alla sina ägodelar, vill jag för Europaparlamentets räkning och för oss alla uttrycka stöd och solidaritet med polackerna och mycket uppriktigt uttrycka medkänsla för dem som lider i dag.

(Applåder)

Det kommer att hållas en debatt om detta vid Europaparlamentets nästa sammanträdesperiod, den 16 juni 2010. Jag är säker på att EU kommer att visa solidaritet och svara positivt på de polska myndigheternas begäran om ekonomiskt stöd. Vi har inom EU vår egen solidaritetsfond, som är så viktig vid detta slag av naturkatastrofer.

6. Ändring av föredragningslistan

  Talmannen. – Mina damer och herrar! I förmiddags hölls ett möte med talmanskonferensen. Vi slutförde konferensen för 10 minuter sedan. Vi diskuterade mycket ingående organiserandet av omröstningen om resolutionerna om Europa 2020-strategin. Som ni mycket väl vet är det en strategi som är avsedd att ge våra medborgare arbete, välstånd och stabilitet i hela unionen under ett helt årtionde. Så det är en avgörande strategi för EU:s framtida situation och även för områden utanför unionen, eftersom vi bara kan vara starka om vi har inre styrka.

I samband med diskussionen under talmanskonferensens sammanträde lades det fram argument för att rösta i dag om våra resolutioner om Europa 2020-strategin, eftersom vi vill ha den så snabbt som möjligt så att vi kan delta på ett ansvarsfullt sätt i den diskussion som förs i frågan med andra EU-institutioner. Emellertid fanns det också argument som sade att vi behöver en strategi som kommer att antas med en bred majoritet. Om vi vill påverka situationen i unionen måste vi mobilisera en stor majoritet som stöder resolutionerna.

Det finns farhågor om att det kanske inte blir någon sådan majoritet i dag. Å andra sidan behöver vi alltså strategin så snart som möjligt och å andra sidan vill vi ha en stark resolution. Det är vad vi behöver.

I samband med denna ansvarsfulla diskussion mellan ledarna för våra politiska grupper har jag beslutat att föreslå att debatten senareläggs. Detta är i enlighet med artikel 140 i parlamentets arbetsordning.

Jag säger det igen: beslutet är mycket viktigt, eftersom vi inser att resolutionen behövs snabbt, men vi behöver en resolution som har starkt stöd, och dessa frågor är av stor betydelse.

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman! Tack för ert uttalande. Jag ska tillägga att våra ungerska vänner är i samma situation som våra polska vänner när det gäller översvämningar. Därför har vi samma tankar för de ungerska medborgarna som för våra polska medborgare.

(Applåder)

Jag instämmer i er presentation. I en krissituation måste de demokratiska krafterna slå sig samman. Det var med detta i åtanke som jag föreslog för talmanskonferensen, före denna sammanträdesperiod i Strasbourg, att detta beslut skulle senareläggas till juni, eftersom jag hade noterat vissa motsägelser och tvetydigheter. Jag fick inte någon majoritet vid talmanskonferensen – vi är ett demokratiskt parlament – och vi har därför försökt utarbeta denna resolution.

Vid lunchtid i går, under diskussionerna i våra respektive grupper, insåg vi att tiden var knapp. Jag vill inte säga att arbetet gick om intet, eftersom det skulle vara att vägra erkänna det arbete som gjorts av våra avdelningar, våra vice talmän och de personer som ansvarar för att genomföra detta arbete. Därför tänkte vi, inför alla eller några delegationschefer, att det troligen skulle vara bäst för parlamentets framtoning att texten dras tillbaka och att man röstar nästa gång. Krisen, kan jag påpeka, kommer inte heller att vara över i juni. Vi diskuterade frågan och enades om att ledarna för de stora grupperna skulle be om att omröstningen senareläggs till juni.

Martin Schulz sade mig – och han var den enda som gjorde detta – att jag först av allt behövde gruppens majoritet, men alla behöver gruppens majoritet. Vi diskuterade därför inte ändringsförslag i vår grupp i går kväll, och inte heller diskuterade vi resolutionen i dag, eftersom gruppen var för en senareläggning, för att hitta en lösning, vilket parlamentet ser som oumbärligt för våra medborgare.

Under tiden har vi mottagit en skrivelse från Guy Verhofstadt. Det är vad som fick oss att besluta att begära en enkel senareläggning med tre veckor. I denna krissituation ber jag er att bevilja denna senareläggning så att vi i parlamentet kan visa våra medborgare att vi är ett starkt organ med ansvarsfulla män och kvinnor.

  Talmannen. – Martin Schulz vill uttala sig mot förslaget.

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! I början av sitt anförande tog Joseph Daul upp den svåra situationen i Ungern. Många länder har för närvarande problem. Människorna i Slovakien har till exempel drabbats hårt av översvämningar. Vi har en stark känsla av solidaritet med medborgare i alla länder som drabbats av svårigheter av detta slag, inklusive Ungern, Polen och Slovakien.

Herr talman! Ni och Joseph Daul beskrev situationen vid talmanskonferensen samt situationen i går och även i förmiddags. Jag har inget att tillägga om procedurfrågor. Emellertid, för Danien Cohn-Bendit, Lothar Bisky och mig själv vill jag förklara att vi inte röstade för ert förslag om att senarelägga omröstningen denna förmiddag i talmanskonferensen, eftersom vi anser att vi bör rösta och faktiskt kan rösta i dag.

Det fanns en önskan att anta en resolution av detta slag i parlamentet på en mer omfattande nivå och med en bredare majoritet än vad som var fallet i februari. Vad som skedde de senaste dagarna gäller inte förfarandet utan innehållet. En sak är dock fullkomligt klar. Man har rört sig bort från det innehåll som var föremål för allmänt samförstånd i februari, och med tanke på den allvarliga krisen är detta inte förvånande. Det finns flera olika lösningar. Det finns lösningar som vissa anser är bra och som är legitima i demokratiska termer, och det finns våra lösningar, som skiljer sig från dessa och som vi anser är bättre. Vi kan inte trötta ut oss fullständigt i jakten efter samförstånd. Nu är det dags att anta en fast ståndpunkt. Ni kan anta fasta ståndpunkter, och vi kommer att göra detsamma. Vi har försökt hitta en lösning i samförstånd, men det fungerade inte. Därför bör vi nu försöka få en majoritet för den ena eller den andra ståndpunkten.

Om det finns en majoritet till förmån för ett senareläggande måste jag vid det här laget säga att vi i gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet naturligtvis kommer att förbli öppna för nya förhandlingar. Utgångspunkten för dessa förhandlingar kommer dock att vara den text som vi har skickat in tillsammans med de andra ledamöterna från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Därför, herr talman, anser jag att vi bör rösta i dag.

(Parlamentet godkände denna begäran.)

  Talmannen. – Jag skulle också vilja tacka Joseph Daul och Martin Schulz för att ha uppmärksammat att det också förekommer översvämningar i dag i andra delar av Europa. Ni har helt rätt, och det är på sin plats att uttrycka solidaritet med alla drabbade länder och alla människor i Europa som i dag är i riskzonen.

  Jan Březina (PPE). – (EN) Herr talman! Det vatten som orsakar översvämningar i Polen kommer från Tjeckien, där det orsakade enorma skador i det första skedet av dessa översvämningar. Tjeckien är också en del av EU.

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Jag talade om detta nyss, när jag tackade Joseph Daul och Martin Schulz. Jag tackar också er, herr Březina, för att ha uppmärksammat detta. Vi har katastrofala översvämningar. Tack så mycket.

ORDFÖRANDESKAP: WIELAND
Vice talman

7. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

7.1. Skapa en inre marknad för konsumenter och medborgare (A7-0132/2010, Louis Grech) (omröstning)

7.2. Dialog mellan universitet och näringsliv: Ett nytt partnerskap för modernisering av Europas universitet (A7-0108/2010, Pál Schmitt) (omröstning)

7.3. Gemenskapens ekonomiska stöd till avvecklingen av enheterna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj i Bulgarien (”Kozloduj-programmet”) (A7-0142/2010, Rebecca Harms) (omröstning)

7.4. Synergieffekterna av medel öronmärkta för forskning och innovation enligt förordning (EG) nr 1080/2006 avseende Europeiska regionala utvecklingsfonden och sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (A7-0138/2010, Lambert van Nistelrooij) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Lambert van Nistelrooij, för PPE-gruppen. – (NL) Det finns inga problem med detta betänkande. För Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) begär jag en elektronisk omröstning.

  Talmannen. – Tiden är faktiskt ute, men mot bakgrund av de begränsade transportmöjligheterna denna vecka och eftersom parlamentet inte har några invändningar föreslår jag att vi genomför en omröstning med namnupprop. Finns det några invändningar? Ingen har invänt, så vi kan rösta.

7.5. Långsiktigt hållbara offentliga finanser för ekonomisk återhämtning (A7-0147/2010, Liem Hoang Ngoc) (omröstning)

- Efter omröstningen:

  Liem Hoang Ngoc, föredragande. – (FR) Herr talman! Det betänkande som vi just har röstat om är ett hårt slag mot EU-medborgarna. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa vill att medborgarna betalar räkningen för denna nyliberala kris.

(Applåder)

Under sådana omständigheter kan jag inte tillåta att mitt namn eller gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet förknippas med detta dokument. Därför ber jag att ni tar bort min underskrift.

(Applåder)

  Talmannen. – Herr Hoang Ngoc! Ert uttalande kommer att noteras i protokollet.

7.6. Sammanhållningspolitikens bidrag till att uppnå Lissabonmålen och målen för EU2020 (A7-0129/2010, Ricardo Cortés Lastra) (omröstning)

- Efter omröstningen:

  Patrizia Toia (S&D). – (IT) Jag ville bara informera er om att min omröstningsapparat inte fungerade för Hoang Ngoc-betänkandet. Jag röstade emot det.

7.7. En union för Medelhavet (A7-0133/2010, Vincent Peillon) (omröstning)

7.8. Behovet av en EU-strategi för Sydkaukasien (A7-0123/2010, Evgeni Kirilov) (omröstning)

  Talmannen. - Omröstningen är härmed avslutad.

8. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Grech (A7-0132/2010)

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag är mycket glad över att små och medelstora företag nämndes i betänkandet om att skapa en inre marknad för konsumenter och medborgare. I punkt 46 anges med rätta att tillgång till finansiering är deras största problem. Det stämmer eftersom det är lättare att säkra finansiering med miljontals euro för en hedgefond än för ett småföretag att få ett lån på 100 000 euro.

Mot denna bakgrund önskar jag att betänkandet inte bara beskriver vad som bör ske i idealiska fall utan även innehåller krav på att kommissionen vidtar konkreta åtgärder.

Betänkande: Schmitt (A7-0108/2010)

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) En närmare dialog mellan universitet och företag kommer enligt min åsikt att bidra till den ekonomiska tillväxten. Jag är oroad över den ökande ungdomsarbetslösheten. Den osäkra sysselsättningssituationen för ungdomar får dem ofta att inte bilda familj eller att vilja senarelägga detta alltför länge, och detta har i slutändan en negativ inverkan på det ekonomiska och sociala området när det gäller Europas demografiska förändringar.

Dialogen bör därför inkludera åtgärder för att stödja ungdomars insteg på arbetsmarknaden och möjliggöra att de till fullo utvecklar sin potential. Andra ämnen bör inkludera att använda utbildning som ett sätt att bekämpa fattigdom, ojämlikhet och social utestängning, med särskilt uppmärksamhet på funktionshindrade. På grund av dessa skäl stöder jag det föreslagna betänkandet.

Betänkande: Harms (A7-0142/2010)

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande, och det var rätt beslut.

När det gäller kärnenergi i allmänhet vill jag dock säga att många medborgare förvirras av detta och att nästan alla i mitt land är emot kärnenergi på grund av de fruktansvärda katastrofer som inträffade i Sellafield och Tjernobyl. Därför rekommenderar jag att kommissionen undersöker fördelarna och nackdelarna i samband med kärnenergi och att man offentliggör ett dokument för att ge medborgarna möjlighet att bestämma sig utifrån sanningen snarare än utifrån känslor.

Slutligen gratulerar jag er, herr talman, till det utmärkta arbete som ni har gjort under er första dag som talman.

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Europeiska gemenskapen ger finansiellt stöd till Litauen, Slovakien och Bulgarien för att stödja deras insatser för att fullgöra skyldigheter i samband med att första generationens kärnreaktorer tas ur bruk. Det finansiella stöd för avslutad drift som gavs till Bulgarien fram till 2009 var huvudsakligen avsett för förberedande arbete. Målet för det föreslagna fortsatta stödet är att ge Bulgarien stöd så att landet kan driva och garantera säkerheten och underhållet …

(Talmannen avbröt talaren.)

Herr Kozlík! Ni kan inte ändra ämnet i er förklaring.

Betänkande: Hoang Ngoc (A7-0147/2010)

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Herr talman! Några av de ändringsförslag som föredraganden har lagt fram för detta betänkande är fullkomligt häpnadsväckande. Föredraganden föreslog att man tar bort alla formuleringar om sunda offentliga finanser, de överträdelser av stabilitets- och tillväxtpakten som måste upphöra och vikten av strikt upprätthållande av stabilitets- och tillväxtpakten. 250 ledamöter stödde honom faktiskt i detta. Häpnadsväckande!

Målet för föredraganden och för 250 andra ledamöter är att förstöra ekonomin. Hur kommer det sig att vi fortfarande har 250 ledamöter som vägrar att rätta munnen efter matsäcken? Tvåhundrafemtio ledamöter av Europaparlamentet som inte lyckas förstå att överflödets land inte finns! Det kommer att kosta alla medlemsstater mycket blod, svett och tårar att sanera sina skulder, få sina finanser i ordning och välja en annan riktning.

Naturligtvis är detta är ett tufft budskap som inte kommer att gå hem hos väljarna. Men om vi inte lyckas göra detta kommer hela Europa att gå i konkurs! Den väg som föredraganden föreslog är ett recept på hur man på kort tid förstör de offentliga finansernas hållbarhet. Lyckligtvis har ändringsförslagen inte antagits.

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande om offentliga finanser. Det är en enorm förbättring jämfört med det första utkastet.

Omfattande skulder och underskott är ett allvarligt problem för Storbritannien och många andra medlemsstater. Vi måste vänja oss av med finanspolitiska stimulansåtgärder och kvantitativa lättnader, och dessa bör inte vara den godtagna normen. Det finns ett behov av att fokusera på att övervinna vår höga arbetslöshet nu och att minska skattebördan för att anställa och för små och medelstora företag. Resurserna är knappa, och vi håller med om att pengarna, där de finns tillgängliga, bör riktas mot tillväxtfrämjande investeringar, såsom FoU och miljövänligare och smartare innovationer. Slutligen kan vi inte gömma oss från frågan om en ständigt åldrande befolkning. Pensionsplaner måste vara genomblickbara och beaktas när man ser på offentliga skulder.

Det finns vissa frågor som jag var på min vakt mot i detta betänkande. Migration, till exempel, behöver hanteras på ett känsligt sätt. Migrationen kan fylla vissa luckor i arbetskraften men måste kontrolleras och ta hänsyn till lokala faktorer. Ja, jag håller med om att europeiska problem behöver europeiska lösningar, men vi måste vara medvetna om den globala ekonomin och måste även respektera våra nationella regeringars grundläggande rättigheter.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Jag röstade emot Liem Hoang Ngocs betänkande, huvudsakligen på grund av den nonchalans med vilken man kräver ännu mer massinvandring till Europa.

Hur långt ifrån verkligheten kan Europaparlamentet komma? Våra städer jämrar sig redan under problemen med okontrollerad massinvandring. Det är dags att vi genomför en kostnads–nyttoanalys på EU-nivå av invandringen från länder utanför EU. Regeringar i flera medlemsstater som redan har ställts inför denna fråga har vägrat beräkna kostnaden för invandringen och verkar tro att det inte skulle vara önskvärt att få kunskap om denna fråga. Hur kommer det sig?

Vi måste också ta hänsyn till de problem som detta medför i utvecklingsvärlden, som kommer att drabbas av kompetensflykt när deras samhällens vitala krafter sugs upp av Europa. Deras problem kommer att bli ännu mer allvarliga och leda till ännu mer invandring.

Betänkande: Peillon (A7-0133/2010)

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! Jag röstade emot initiativbetänkandet om en union för Medelhavsområdet av flera skäl.

Det rådet inga tvivel om att ett stabilt Medelhavsområde är mycket önskvärt för ett utvidgat Europa. Men i en tid när det ekonomiska klimatet i Europa är riskabelt är det klart olämpligt att Europaparlamentet skulle överväga de kostnader som en sådan plan skulle medföra. Omfattande sammanträden med statschefer, ett 40 personer starkt sekretariat och grannskapspaket utgör inte någon sparsam ekonomisk politik vid denna tidpunkt.

Jag motsatte mig också ändringsförslag 5 för att be om att uppgraderingen av förbindelserna mellan EU och Israel inom ramen för det ekonomiska associeringsavtalet inte ska fortsätta. I den delikata balans som krävs från Europas sida kommer sådana uppmaningar inte att ge Israel förtroende för att Europaparlamentet kommer att agera som en neutral medlare.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Som ung journalist i början av 1980-talet besökte jag kung Hassan av Marocko, som precis hade fått avslag på sin propå om ett EU-inträde. Efter besöket skrev jag en artikel där jag efterlyste bildandet av en union för Medelhavsområdet. Jag hade förmånen att arbeta för Otto von Habsburg här, och han sade att Medelhavet aldrig har skilt Europa och dess grannar åt, utan är till för att förena dem. Jean-Paul Picaper skrev i sin biografi över president Nicolas Sarkozy att idén till en union för Medelhavsområdet härrörde från paneuropeiska rörelsen.

Varför tar jag då upp det här? Jo, därför att jag vill framhålla att detta inte bara är en fix idé från fransmännens sida, som många har påstått, och inte heller är ett slöseri med pengar, som en av de föregående talarna hävdade. Näst efter det östliga partnerskapet är detta EU:s främsta utrikespolitiska verktyg. Men det är just av det skälet som vi behöver se till att det utformas på rätt sätt och får en politisk struktur, så att det inte blir enbart ett frihandelsområde. Vi vet ju att Medelhavet med Winston Churchills formulering – jag riktar mig nu särskilt till mina brittiska kolleger – är Europas sårbara punkt. Vi behöver sörja för att det inte är så i framtiden.

Betänkande: Kirilov (A7-0123/2010)

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! Jag stödde det som ursprungligen var punkt 12 i betänkandet. Där uttrycktes oro över att Rysslands erkännande av lydstaterna Sydossetien och Abchazien föregicks av en etnisk rensning. Jag föreslog att vi skulle uppmana Ryssland att ofördröjligen leva upp till ingångna avtal om vapenvila och att omedelbart häva sin blockad av Europeiska unionens övervakningsmissions (EUMM) tillträde till Sydossetien och Abchazien. För mig är det en fullständigt oacceptabel och förödmjukande situation att EU:s företrädare, efter att ha beviljats tillträde till dessa områden, ändå tvingas att tigga om detta. Mot den bakgrunden lär vi tyvärr knappast få gehör för en uppmaning till Ryssland att respektera Georgiens självständighet och integritet.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Grech (A7-0132/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) De 27 EU-länderna som just nu rider ut en finansiell, budgetmässig, ekonomisk och social storm har två verkliga skydd i den inre marknaden och euron. Jag röstade för betänkandet, eftersom det poängterar att den inre marknaden spelar en nyckelroll, och på ett mycket bra sätt sammanfattar vad som står på spel i detta läge: budgetsamordningen, utvecklingen på utbildnings- och forskningsområdet, stödet till små och medelstora företag, stärkandet av Solvit och Enterprise Europe Network och underlättandet av tillgången till dessa. Denna reflexion och färdplan är ett utmärkt komplement till professor Mario Monti. Han lade nyligen fram sin rapport En ny strategi för den inre marknaden för Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet, som tar upp de brister som i dag finns på den inre marknaden. Den ekonomiska och finansiella krisen har gett integrationsprocessen på den inre marknaden en betänklig törn. Tyvärr ser vi i dag hur nationell ekonomisk protektionism än en gång har fått vind i seglen, vilket kan medföra att den inre marknaden splittras. Många små och medelstora företag läggs ned därför att krisen har skapat allvarliga finansieringssvårigheter för dem. Vi får inte glömma att de små och medelstora företagen är oumbärliga stöttepelare för EU:s ekonomi. De är den ekonomiska tillväxtens och den sociala sammanhållningens viktigaste motorer. Medlemsstaterna borde lägga mer krut på att genomföra småföretagsakten och på att undanröja onödigt krångel och andra administrativa och byråkratiska hinder för små och medelstora företag.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade emot betänkandet, eftersom det främjar fenomen som starkt motverkar såväl en verklig och hållbar tillväxt som de europeiska arbetstagarnas och konsumenternas intressen i vid mening. För det första drar föredraganden inte bara fel slutsatser – till och med utgångspunkten för hans förslag är felaktig. Han hävdar ju att ”den inre marknaden och euroområdet bäst belyser den sanna innebörden av EU:s ekonomiska integration och enhet och utgör det klart mest synliga resultatet av den europeiska integrationen för EU:s medborgare”. Han glömmer att det saknas en grundläggande social och politisk union, och blundar för hur det egentligen står till i många euroländer i dag.

Framför allt talar han om den sociala marknadsekonomin, ett dimmigt begrepp som i princip går ut på att marknaden måste avregleras om så socialpolitiken offras till sista droppen. Föredraganden tar också helt till sig principen om konkurrensförmåga och om Europa 2020-strategin, som inte bara är ounderbyggd utan slår ännu hårdare mot unionsmedborgarna.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Vi vet alla att Europa 2020-strategin sjösattes för att hjälpa EU att ta sig ur den aktuella ekonomiska krisen och förbereda sin ekonomi inför det kommande årtiondet. Jag anser därför att Europa 2020-strategin behöver definiera realistiska mål, som fram till 2020 ger oss en grön, kunskapsbaserad, social marknadsekonomi med hållbar utveckling. Ett annat mål är att skapa arbetstillfällen i jordbruket och på miljöområdet. EU:s inre marknad måste ju vara Europa 2020-strategins hörnsten, så att vi klarar av utmaningen att skapa ekonomisk tillväxt och skydda konsumenterna.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet, eftersom dess ståndpunkt är att den inre marknaden inte är en rent ekonomisk angelägenhet. Det avgörande är att vi tillämpar en helhetssyn och gemensamma metoder för att få den inre marknaden att återhämta sig, så att de mål som gagnar konsumenter och medborgare – i synnerhet på de ekonomiska, sociala, hälso- och miljömässiga områdena – integreras fullständigt i den inre marknaden efter återhämtningen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Allmänheten i EU har tack vare den inre marknaden, och de politikområden som berör den, fått bättre tillgång till varor och tjänster, större valfrihet och lägre priser. Den inre marknadens principer har inneburit att EU:s konsumenter har fått tillgång till mer information och bättre skydd för sina rättigheter, men de blir också mer medvetna om sina skyldigheter. Verkligheten på den inre marknaden är därför inte statisk, utan dynamisk – och i vår globaliserade värld förändras verkligheten ständigt. Vi måste även i fortsättningen noggrant överväga hur vi ska utveckla och genomföra den på ett bättre sätt. Jag håller med föredraganden, och vill betona hur mycket EU:s inre marknad betyder för själva den europeiska integrationen, för att åstadkomma bättre social sammanhållning, hållbar utveckling, konkurrensförmåga och en ekonomisk tillväxt som ger oss utrymme att reagera på utvecklingen i framtiden och hävda oss i den globala konkurrensen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Inrättandet av en integrerad och välfungerande inre marknad är en avgörande process för att fördjupa såväl EU:s integration som den sociala sammanhållningen, den ekonomiska tillväxten och den hållbara utvecklingen i EU. Emellertid har den ekonomiska krisen helt klart minskat allmänhetens och konsumenternas förtroende för den inre marknaden. Det är viktigt att allmänheten i EU inser hur betydelsefull den inre marknaden är, hur den fungerar och framför allt hur den gagnar allmänheten, konsumenterna och de små och medelstora företagen. För att få den inre marknaden att återhämta sig behöver de berörda parterna ta ett gemensamt helhetsgrepp. När den nya inre marknaden skapas behöver de mål beaktas som är viktiga för konsumenterna och för allmänheten – det gäller särskilt i ekonomiskt och socialt avseende och på hälso- och miljöområdet. Detta nya program för den inre marknadens konsolidering måste övervakas noggrant, så att det premierar social rättvisa, säkerställer marknadens integritet, stimulerar innovationsförmågan och hjälper oss att ta steget in i en ny digital tidsålder. Detta är helt nödvändigt och ger sannolikt den inre marknaden ett försprång i konkurrensen med de övriga stora ekonomierna i världen. Att vi skyddar konsumenterna och slår vakt om allmänhetens sociala behov, och om miljön, är en förutsättning för att denna inre marknad ska inge förtroende.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Beundransvärt nog skriver föredraganden på fullt allvar, utan att dra på munnen, att den inre marknaden och euron har varit ett skydd för EU under den djupa kris som vi har befunnit oss i de senaste två åren. Vi har inte haft något skydd alls – minst av allt från EU:s och Bryssels sida, där man tvärtom har gjort allt för att lämpa över hela bördan på våra axlar genom fri global rörlighet för kapitalet, nedmontering av offentliga tjänster och sociala skyddsnät, minskad anställningstrygghet och en monetär politik som överlåtits på en centralbank som struntar i medlemsstaternas ekonomiska behov. Så ser facit ut av den inre marknad som man inrättade, och som har varit ofullbordad ända sedan 1992. Den har också utgjort ett tröghetsmoment och en överflödig faktor som medlemsstaterna tvingats ta hänsyn till när de själva övertog rodret. Vad euron angår kan vi ju höra oss för hos de spekulationsdrabbade länderna om hur de ser på eurons förmåga att skydda dem. I dag har euron i sig själv blivit en krisfaktor.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) EU:s inre marknad är en stor framgång inom ramen för EU:s integration. Den ger såväl våra medborgare som de små och medelstora företagen många möjligheter.

I förra veckan offentliggjorde och presenterade professor Mario Monti en rapport om den inre marknadens strategi och framtid. Där underströk han att medborgare och konsumenter bör höra till dem som gagnas mest av den inre marknaden. För dem är marknaden inte alltid så fördelaktig. Vi bör därför så långt det går beakta den oro de uttrycker då vi utarbetar ytterligare lagförslag. När vi bygger vidare på den inre marknaden bör vi försöka se till att prioritera frågor som erkännande av yrkeskvalifikationer, att tjänstedirektivet genomförs på rätt sätt, e-handel, små och medelstora företag och konsumentskydd.

I medlemsstaterna har man nu börjat tröttna på alla spörsmål om den inre marknaden, som professor Monti helt riktigt konstaterar. De senaste månadernas kris har visat att behovet av en stark inre marknad särskilt i dagens läge är större än någonsin. Jag välkomnar därför Louis Grechs betänkande, som jag fick möjlighet att arbeta med. Det utgör vårt inlägg när det gäller konsumenternas och medborgarnas ställning på den inre marknaden.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (EN) Betänkandet kunde inte ha kommit i ett mer avgörande ögonblick. Den pågående finansiella krisen har sått misstro och fått regeringar att än en gång tala om protektionistiska åtgärder, något som på sikt skulle skada EU:s ekonomi. Jag tror att det finns ett samband mellan våra ekonomiska problem och det svala intresset för att fullborda den inre marknaden. I betänkandet påpekar Louis Grech med all rätt att det i själva verket är medborgarna som är den inre marknadens hjärta, och att ekonomin är till för medborgarnas skull, inte vice versa. Mario Monti varnar i sin rapport En ny strategi för den inre marknaden för att den inre marknaden är mer impopulär än någonsin, samtidigt som den behövs mer än någonsin. Jag anser att vi behöver agera kraftfullt för att sätta fart på den inre marknaden igen, samtidigt som vi tar hänsyn till medborgarnas oro. I Louis Grechs betänkande kunde i mina ögon de små och medelstora företagens situation ha lyfts fram lite mer. Jag har ändå röstat för det, eftersom en rad viktiga ändringsförslag har antagits som gör resultatet välavvägt. Jag hoppas att detta utmynnar i några välgenomtänkta lagstiftningsinitiativ från kommissionens sida.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Att bygga upp den inre marknaden förblir liksom tidigare ett av EU:s huvudmål. En välfungerande inre marknad är en grundläggande process som stimulerar EU:s integration och unionens sociala sammanhållning, ekonomiska tillväxt och hållbara utveckling. Den aktuella ekonomiska krisen har fått många att börja undra i vilket skede av den inre marknaden vi befinner oss. Vissa hävdar att det finns risk för sönderfall. Det är i så fall till stor skada för integrationsprocessen på den inre marknaden, och för hela EU:s historia. I det läget är det mycket angeläget att hitta ett sätt att klargöra för allmänheten i EU hur den inre marknaden fungerar, och vilka enorma fördelar den kan få för konsumenter och små och medelstora företag. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Betänkandet håller fel kurs. Det är nu dags att skydda företagen i medlemsstaterna från den globala finansiella krisens följder, och att införa otvetydiga bestämmelser för spekulanter och för den fria marknaden. I stället prioriteras marknadens globalisering på bekostnad av de kulturella och ekonomiska särdragen hos marknader, företag och affärstraditioner. Jag har därför röstat emot betänkandet.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Grech-betänkandet om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare. Det rör sig faktiskt om ett välbalanserat dokument. Å ena sidan vill vi ha en öppen ekonomi som förmår att sätta fart på tillväxten, skapa nya arbetstillfällen och tillhandahålla integrerade lösningar på de viktigaste utmaningarna inför framtiden – sådant som konkurrensförmåga, forskning och utveckling, industripolitik, befolkningsstruktur och miljö. Å andra sidan vill vi ha ett ekonomiskt system som förmår att ge medborgarna det skydd som de behöver som konsumenter, i socialt avseende och på miljöområdet. Vi får inte glömma bort medborgarna och konsumenterna i vår återhämtningsstrategi.

EU måste också ha en helhetssyn som till fullo integrerar medborgarnas oro och andra horisontella politikområden, i synnerhet hälsa, socialt skydd, konsumentskydd, arbetsrätt, miljö, hållbar utveckling och utrikespolitik. I betänkandet uppmanas kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag för att senast i maj 2011 säkerställa genomförandet av ett kollektivt system för prövning som är billigt, snabbt och tillgängligt i hela EU. Jag ställer mig bakom detta.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. − Detta betänkande hamnar etta på floskeltoppen i år och kan därför inte stödjas. Däremot innehåller det både bra och dåliga förslag, och därför avstår jag.

Betänkande: Schmitt (A7-0108/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om dialogen mellan universitet och näringsliv eftersom det väsentliga för mig är att vi stärker banden mellan utbildningsväsendet och arbetsmarknaden. Det handlar inte om att studenterna ska gå i näringslivets ledband, utan om att ge ungdomar möjlighet att anpassa sig till de konsekvenser det har att vara arbetstagare. Banden mellan universitet och näringsliv behöver stärkas för att underlätta för studenter att komma ut på arbetsmarknaden, och för att göra företagen mer benägna att anställa människor med ovanlig yrkesbakgrund.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder betänkandet om ett aktivare partnerskap mellan universitet och näringsliv. Universiteten spelar en nyckelroll för vår framgångsrika övergång till en kunskapsbaserad ekonomi. Detta förutsätter emellertid också aktivt engagemang från andra berörda aktörers sida – exempelvis företag och offentliga organ. Utbildningsväsendet behöver omstruktureras och moderniseras för att åstadkomma resultat på ett effektivt sätt. Kursinnehållet behöver ses över och uppdateras för att tillgodose arbetsmarknadens behov. När vi väl har de förutsättningar som krävs för att få små och medelstora företag att anställa akademiker, har vi överbryggat klyftan mellan utbudet av yngre specialister och arbetsmarknadens behov.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Det finns mycket bra framtidsidéer för våra universitet i detta initiativbetänkande. Alla reformer av det akademiska utbildningssystemet som bidrar till att modernisera utbildningarna, och som framför allt åstadkommer ett närmande mellan akademikerna och arbetsmarknaden, förtjänar att välkomnas och att uppmuntras starkt.

EU:s universitetssystem är en av de viktigaste företeelser som finns i vår vardag för att skapa en grogrund för en stabil och varaktig ekonomisk återhämtning. I dag behöver systemet öppna sig för arbetsmarknaden. Att genom ömsesidigt utbyte stärka banden mellan universitet och näringsliv är en prioriterad fråga för medlemsstaternas institutioner. Det ska främst vara lokala och regionala myndigheter som beslutar om åtgärder för att bygga upp framgångsrika samarbeten mellan näringsliv och utbildningsväsende. Bara universitet med goda kontakter till det regionala näringslivet går i land med att förbereda ungdomar på att ta sig in på arbetsmarknaden och varaktigt stanna kvar i den.

Precis som alltid har vi alla i dag ett behov av utbildningsinstitutioner som följer med sin tid, och som framför allt anpassar sig till regionala behov. Jag är övertygad om att även detta hör till de viktigaste förutsättningarna för regional tillväxt. Jag röstade därför för betänkandet.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) I dag har kunskap blivit viktigare än någonsin. När det gäller kunskapstriangeln behöver vi göra mer. Vi behöver införa en struktur med de reformer som krävs för att kunskap ska värdesättas i samhället, och stärka banden mellan näringsliv och universitet. Ett exempel på det är kunskaps- och innovationsgrupperna inom Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT). Det är avgörande att universiteten integrerar den sociala och ekonomiska omvärlden i sina viktigaste verksamhetsområden i forsknings- och innovationsprogrammen. Det är av största vikt att utveckla en investeringsstrategi för att hitta nya tillväxtkällor och stimulera forskning, utveckling, innovation och utbildning, i syfte att stärka vår industriella bas och få en högpresterande tjänstesektor och en modern ekonomi på landsbygden. Högskolor, universitet och tekniska högskolor, i såväl offentlig som privat regi, spelar en central roll för att bygga upp förtroendet från statens sida gentemot institutionerna. Deras avgörande bidrag till EU:s utveckling kan säkerställas om de får en oberoende ställning. Vi behöver stärka utbildnings- och forskningsprogrammens tvärvetenskapliga och ämnesöverskridande aspekter, liksom samarbetet mellan universiteten. Här är informations- och kommunikationstekniken ett omistligt verktyg.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om dialogen mellan universitet och näringsliv: Ett nytt partnerskap för modernisering av Europas universitet, därför att det innehåller åtgärdsförslag som gör det mer lockande att anställa studenter i EU. Vår förmåga att överbrygga klyftan mellan den utbudsorienterade utbildningssektorn och den efterfrågeorienterade arbetsmarknaden bygger på att utbildningsväsendet och näringslivet samarbetar.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) För att stärka EU:s konkurrensförmåga tror jag att det erfordras partnerskap som gör det möjligt att modernisera universiteten, särskilt genom att öka enskilda personers möjligheter att skaffa sig bättre utbildning och kvalifikationer. Dessa kvalifikationer får genomslag på områden som innovation, forskning och utveckling, som alla är avgörande för att ge oss en hållbar ekonomisk och social tillväxt. Det behövs partnerskap mellan universitet och näringsliv för att underlätta för sådana arbetstagare att ta sig in på arbetsmarknaden – det bidrar till att minska den inte minst i dessa dagar höga arbetslösheten. Låt mig i sammanhanget än en gång framhålla hur viktig EU:s sammanhållningspolitik är, och att de medel som tillhandahålls genom den kan göra enorm nytta här.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Vid Europeiska rådets möten i Lissabon i mars 2000 och i Barcelona i mars 2002 enades man om att fastställa ett strategiskt mål för EU om att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, att få EU:s utbildningssystem att bli världsledande och att upprätta ett europeiskt område för forskning och innovation. Utbildningspolitiken är en fråga för medlemsstaterna, medan det är EU:s sak att främja förbättringar av de nationella systemen genom nya verktyg på EU-nivå, ömsesidigt lärande och utbyte av information och bästa praxis. Den kunskapsbaserade ekonomin och snabba tekniska utvecklingen är en utmaning för EU:s högre utbildning och forskning. Samtidigt öppnas därigenom nya möjligheter som vi behöver tillvarata på ett bra sätt. Här är det av största vikt att bygga upp välfungerande partnerskap mellan den högre utbildningen och näringslivet. Jag tror att det lokala, regionala, nationella och internationella samarbetet mellan utbildningsväsendet och näringslivet är avgörande för att vi ska kunna överbrygga klyftan mellan den utbudsorienterade utbildningssektorn och den efterfrågeorienterade arbetsmarknaden.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet om dialogen mellan universitet och näringsliv intar en ståndpunkt som vi inte tycker gagnar utbildningsväsendets modernisering. De omfattande hoten mot den fria, allmänna och demokratiska tillgången till utbildning behöver tas på största allvar. Vi anser att vi snarast behöver erkänna att Bolognaprocessen har orsakat en rad missförhållanden. I motsats till föredragandens syn på Bolognaprocessen anser vi att rörligheten är ett sätt att knyta medlemsstaterna närmare varandra och jämna ut ömsesidiga skillnader som måste diskuteras i mer begripliga termer.

Vi måste också komma ihåg att Bolognaprocessen inte är neutral utan har krävt en viss startinvestering, och att dess politik samtidigt har varit inriktad på att frånta staterna ansvaret för universitetens finansiering. Betänkandet återkommer flera gånger till frågan om universitetens självständighet, och uppslaget om ett ”partnerskap” mellan universitet och näringsliv har i detta läge förts fram för att garantera institutionernas finansiering. Synen på kombinationen universitet/näringsliv fjärmar sig från utbildningens verkliga betydelse och värde som en allmän rättighet, och betraktar utbildning som en handelsvara, något som går ut över såväl innehåll som kvalitet. Detta är en nyliberal filosofi, som vi vänder oss emot.

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Jag har ställt mig bakom Pál Schmitts betänkande om dialogen mellan universitet och näringsliv: Ett nytt partnerskap för modernisering av Europas universitet. Jag vill uppriktigt tacka föredraganden, som tyvärr inte längre är ledamot av Europaparlamentet. Jag gratulerar varmt Pál Schmitt till hans inval i Ungerns parlament och till att han utsetts till talman. Jag önskar honom allt gott.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) EU befinner sig just nu i en synnerligen schizofren situation. Å ena sidan höjs röster som kräver att universitetsutbildningarna ska producera praktiskt inriktade yrkesarbetare. Å andra sidan inser alla som verkligen förstår sig på teknisk utbildning att de första tre studieåren ger studenterna en teoretisk underbyggnad för fortsatta studier. Detta ger ofta upphov till missförstånd. Hur än ett organ för universitet och näringsliv utformas kommer det alltid främst att vara inriktat på att göra akademikerna ”praktiskt användbara”. Men det är framför allt personer med ingenjörs-, magister- och doktorsexamen som bedriver fruktbar grundforskning och viktig innovationsverksamhet. Dessa akademiker behöver självfallet skaffa sig grundläggande kunskaper i de viktigaste tekniska ämnena under sina första tre studieår innan de kan åstadkomma betydelsefulla resultat på sina respektive områden. De klarar sig knappast med enbart gymnasiematematik och ytliga kunskaper om de grundläggande ingenjörsvetenskaperna, kombinerat med examen i enkel och dubbel bokföring och praktisk erfarenhet av att lägga upp projekt så att de lämpar sig för ansökningar till forskningsråd. Trots detta sammelsurium av deklarationer, organ, meddelanden och nya partnerskap har alla ansvarsfulla universitetslärare i princip samma inställning som jag själv. I framtida överläggningar om detta rekommenderar jag att vi tydligt skiljer på universitetsutbildning enligt Bolognaförklaringen och ”traditionell” universitetsutbildning. De nya ytterligare formerna av så kallat livslångt lärande är förstås också önskvärda.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Samarbete mellan utbildningssektorn och näringslivet på alla nivåer är mycket viktigt för att överbrygga klyftan mellan utbildningssektorns tillgångar och arbetsmarknadens efterfrågan. Partnerskap mellan utbildningsinstitutioner och företag är viktiga för att öka de lärandes anställbarhet och företagarpotential och ge dem arbetslivserfarenhet. Av denna anledning röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) I sitt meddelande skriver kommissionen att universitet och högskolor ska bli verkligt självständiga. Detta slags självständighet bör gå hand i hand med finansiell självständighet, vilket är orealistiskt i de spartider som vi har framför oss. Det finns många exempel på mycket fruktbara samarbeten mellan utbildningsinstitutioner och näringsliv. Behovet av en förbättrad dialog om Bolognaprocessen framgår inte tydligt nog, och av denna anledning har jag avstått från att rösta.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) Förmodligen skulle ingen EU-medlemsstat tvivla på att samarbete mellan utbildningssektorn och näringslivet är viktigt. Med tanke på att krisen inte bara har belyst problem med arbetslöshet, utan även vikten av utbildning som möter marknadens krav, är jag glad att Europaparlamentet genom att anta denna text strävar mot att inleda en dialog mellan den akademiska världen och näringslivet. Detta bör ses i ett långsiktigt perspektiv och inledas redan från början av universitetsstudierna genom olika utbytesprogram, främjande av praktikperioder på företag och kanske till och med samråd mellan universitet och företag när kursplanerna utarbetas. Om framtida arbetsgivare integreras i utbildningssystemet redan från början är chansen större att vi kommer att utbilda specialister som bättre kan möta arbetsgivarnas behov på arbetsmarknaden.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Jag röstade för Europaparlamentets resolution A7-0108/2010 om dialogen mellan universitet och näringsliv: Ett nytt partnerskap för modernisering av Europas universitet (2009/2099 (INI)), eftersom krafterna på dagens arbetsmarknad, den ekonomiska utvecklingen och de förändrade utvecklingsprioriteringarna kräver samarbete på flera nivåer. Den högre utbildningen i Europa står inför stora utmaningar. Den måste hålla jämn takt med en värld som står under dynamisk utveckling och en marknad med förändrade förväntningar gentemot nyanställda. Ett mycket viktigt problem i dag är att utbildningsmöjligheterna och utbildningsnivån inte matchar marknadens förväntningar. Att bevara detta system, som är fullt av bristande överensstämmelse, är ett misstag som vi inte kan godta. Av just denna anledning måste de förändringar som vi inför gälla hela utbildningsområdet och unga människors prestationer på arbetsmarknaden. I egenskap av före detta ordförande för Polens studentparlament, en lagstadgad institution som företräder alla Polens studenter, möter jag ofta människor som precis har börjat eller håller på att avsluta sina universitetsstudier. Medvetenheten om arbetsmarknaden och dess krav är mycket svag, och utbildningsnivån är lika otillfredsställande. I politiska organ och studentorgan är en vanlig åsikt att det som räknas är hur mycket praktisk erfarenhet eller arbetslivserfarenhet man har, hur många ämnen man har studerat eller hur många språk man kan tala. Men marknaden behöver kvalitet, inte kvantitet. Därför är det viktigt att vi vidtar åtgärder för att förbättra samarbetet mellan universiteten, den akademiska världen och näringslivet.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Pál Schmitts betänkande om att uppmuntra till samarbete mellan universitet och näringsliv. I dag måste universiteten satsa på nära samarbete med näringslivet för att på lämpligt sätt kunna svara mot arbetsmarknadens krav, särskilt i en globaliserad ekonomi. Dialog och samarbete mellan universiteten och näringslivet bör grundas på ömsesidighet, förtroende och respekt.

Detta kan uppnås genom att man inför ett system med kunskapskuponger, liknande det som redan nu används i ett antal medlemsstater, vilket kommer att göra det möjligt för framför allt små och medelstora företag att förbättra sin forskningskapacitet, utan att universitetens självständighet och offentliga karaktär äventyras. Både universiteten och företagen kan gynnas av att tillsammans utveckla tvärvetenskaplig och företagarinriktad kompetens och av att studie- och specialinriktning samt specialisering smidigt anpassas efter behoven i näringslivet, bland annat hos de små och medelstora företagen.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om dialogen mellan universitet och näringsliv: Ett nytt partnerskap för modernisering av Europas universitet.

EU måste upprätta närmare förbindelser och partnerskap mellan universitet och näringsliv för att utveckla ett samhälle som bygger på kunskap och tillämpad forskning, och förbättra de utexaminerades integration på arbetsmarknaden. Dessvärre noteras allt oftare oförenligheter mellan de utexaminerades kompetens och de kvalifikationer som krävs på arbetsmarknaden.

Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utarbeta medel- och långfristiga prognoser för den kompetens som krävs för att korrelera studieprogrammen med den ekonomiska utvecklingen. Jag vill även lyfta fram behovet av att öka antalet arbetstillfällen, vilket är en prioritet för EU, särskilt under den rådande lågkonjunkturen.

Vi uppmanar kommissionen att med hjälp av tillgängliga resurser och instrument främja utvecklingen av en entreprenörskultur genom att förenkla förfaranden och minska byråkratin, i syfte att öka utbytet mellan universitet och näringsliv.

Slutligen vill jag understryka vikten av ett livslångt lärande, framför allt genom distanskurser som är särskilt anpassade efter den nya tekniken och gynnsamma i synnerhet för personer över 45, som är mer utsatta för socialt utanförskap.

Betänkande: Harms (A7-0142/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) EU skyddar sina medborgare. Förutom EU-bestämmelser om farliga produkter som folk försöker få ut på marknaden, gemensamma åtgärder mot terrorism och gemensamma initiativ för att garantera fred i Europa engagerar sig EU för att avveckla kärnkraftverk som uppfördes under Sovjettiden och som när som helst kan sätta vår hälsa på spel. Tjugofyra år efter den fruktansvärda olyckan i Tjernobyl är jag glad att få bidra till mer säkerhet på vår kontinent genom att rösta för detta betänkande. Det är faktiskt mycket viktigt att de åtgärder som vidtagits i Bulgarien inom ramen för Kozloduj-programmet fortsätter under perioden 2010–2013.

  Gerard Batten, John Bufton och Derek Roland Clark (EFD), skriftlig. – (EN) UKIP anser att kärnkraftsgenerationens säkerhet är mycket viktig, men ser EU:s stöd till Bulgarien, skenbart för detta ändamål, som motiverat av politiska skäl (förhindra upparbetning av fissilt material på bekvämt avstånd från Bulgarien i grannlandet Ryssland) och doktrinära skäl (införa orealistisk vindkraftspolitik) samt en önskan att finansiera lokala skyddsprojekt, vilket är irrelevant för avvecklingsbefogenheterna. På grund av detta har UKIP-ledamöterna röstat mot den extra finansiering som efterlyses i betänkandet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) De regler för kärnkraft och radioaktivt avfall som var i kraft i de central- och östeuropeiska länderna före anslutningen var mindre krävande än de regler som gäller för EU i dag. EU:s ingripande och finansiella stöd var därför nödvändigt för att öka skyddet för människors hälsa och miljön. Det förslag som vi röstar om i dag faller inom denna ram.

Kommissionens förslag till förordning syftar till att ge ekonomiskt stöd till avvecklingen av enheterna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj i Bulgarien och se till att det radioaktiva avfallet omhändertas. Enligt föredraganden kan säkerheten äventyras om inte EU bistår med stöd, eftersom reaktorer av typen WWER 440/230 har allvarliga konstruktionsfel som man inte skulle kunna få bukt med.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Att skydda och främja människors hälsa och en sund miljö är prioriteringar i EU:s utvecklingspolitik. Med tanke på detta anser jag att det är absolut nödvändigt att EU garanterar tillräckliga finansiella och tekniska resurser för avvecklingen av enheterna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj i Bulgarien, såsom förespråkas av parlamentet i denna resolution. På detta sätt gör sig Europa av med en stor producent av högradioaktivt avfall och minskar risken för allvarliga olyckor. Vid sidan av säkerhetsvillkoren för avvecklingsprojektet är det mycket viktigt att gemenskapen intar en aktiv roll för att hjälpa Bulgarien att få bukt med de negativa effekter som avvecklingen kommer att få på den ekonomiska konkurrensen, energihållbarheten och situationen på arbetsmarknaden. Strategin för EU:s ingripande måste garantera stöd för att uppmuntra till nya arbetstillfällen och ett hållbart näringsliv på de områden som påverkas av avvecklingen.

  Rebecca Harms (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Parlamentet samtyckte i dag till att ge ytterligare 300 miljoner euro i stöd till avvecklingen av reaktorerna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj. Jag samtycker till detta eftersom mer stöd kommer att vara nödvändigt för att garantera en säker avveckling av reaktorerna. Parlamentet avslog däremot att förorenande brunkolskraftverk skulle finansieras genom dessa medel. Även förslaget att använda en del av stödet till att hjälpa Bulgarien att hitta en lösning på slutförvaringen av kärnkraftsavfallet avslogs. Detta fick mig att rösta mot det ändrade förslaget. Jag lade emellertid ned min röst om lagstiftningsresolutionen, som syftar till att EU ska finansiera avvecklingen.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Vi kan bara välkomna alla åtgärder som vidtas för avveckling av kärnkraftverk och införande av forskningsprogram för förnybar energi och kärnkraftsavfall. Detta är ett steg mot en gradvis utfasning av kärnkraften, vilket vi förespråkar. Jag vill dock betona att jag är förbryllad över kravet på ”slutförvaring” av kärnkraftsavfallet. Denna metod kan inte vara en långsiktig lösning, med tanke på de risker som den medför för vårt ekosystem.

Jag är även bekymrad över bristen på garantier angående tilldelning av ekonomiskt stöd från EU som syftar till att underlätta avvecklingsförfarandet. Hur kan vi vara säkra på att dessa 300 miljoner euro inte delvis kommer att finansiera det nya kärnkraftverket i Belene i Bulgarien? Har kommissionsledamot Günther Oettinger inte redan åtagit sig att finansiera det projektet? Jag röstar för detta betänkande i förhoppning om att till slut få uppleva en avveckling av reaktorerna i Kozloduj.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Anslutningen av de central- och östeuropeiska länderna till EU och deras användning av kärnkraft har lett till ett behov av ekonomiskt stöd till dessa länder, så att de effektivt kan hantera sitt radioaktiva avfall och bättre skydda människors hälsa och miljön. Det ekonomiska stöd som antas här faller inom denna ram, och därför röstade jag som jag gjorde.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) I sitt anslutningsavtal samtyckte Bulgarien, precis som Slovakien och Litauen, till att avveckla delar av sin kärnkraftsproduktion. Fram till 2009 gavs ekonomiskt stöd för permanent avveckling av kärnkraftverket i Kozloduj, men precis som i de andra medlemsstaterna gjordes en ansökan om att förlänga detta fram till 2013. För detta ändamål kommer man att få omkring 860 miljoner euro i stöd. Det fullständiga avvecklingsförfarandet tar dock lång tid, eftersom det inte bara är att koppla från kraftverket från kraftledningsnätet. I sådana fall, där det finns ett önskemål om att lägga ned ett kärnkraftverk tidigare än planerat, måste en ersättande energiförsörjning möjliggöras. Bulgarien har inte förstört sin energiförsörjning, men grannländerna påverkas, eftersom dessa inte längre får någon el. Nedläggningen av fyra reaktorer innebär en förlust på 1 700 MW energi för Bulgarien.

Den bulgariska regeringen är oförmögen att utan ekonomiskt stöd från EU på säkert sätt omhänderta utbränt bränsle, varav en del i vilket fall som helst har undanröjts någonstans utanför EU-medlemsstaterna. Jag vet även att den bulgariska regeringen inte har några reserver att ta till i händelse av permanent avveckling, och därför måste vi bistå med stöd. Vi har redan investerat mycket pengar på permanent nedläggning av kärnkraftverk, men borde fundera på om det inte vore mer lönsamt att modernisera kärnkraftverken i stället för att lägga ned dem. Här tänker jag inte särskilt på Kozloduj. Vi måste främja bättre säkerhetsnormer i de central- och östeuropeiska länderna, eftersom det är på grund av deras låga standard som kärnkraftsverk måste läggas ned.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Så länge det inte finns någon tillfredsställande lösning på problemet med slutförvaring av radioaktivt avfall är det knappast förvånande att kandidatländerna inte vet vilket alternativ de ska välja. Vi måste se till så att vi inte först ger ekonomiskt stöd i syfte att bättre skydda människor och miljö, och sedan upptäcker att bränsleelementen säljs och eventuellt används för militära ändamål. Naturligtvis är det bästa för hela Europas säkerhet och miljö att vi hittar en slutgiltig lösning för slutförvaringen. Återförsäljning av kärnavfall måste dock stoppas.

När vi har kommit till en punkt där avvecklingen av två reaktorer kostar 1,78 miljarder euro står det klart att sagan om en billig, klimatvänlig kärnkraft är slut. I detta betänkande framhävs vissa av de problem som kärnkraft och avveckling av kärnreaktorer inbegriper, och därför har jag röstat för det.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) För att fullfölja sina åtaganden i EU-anslutningsfördraget måste Bulgarien avveckla enheterna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj, för vilket EU har gett ekonomiskt stöd fram till 2009. Jag röstade för detta betänkande för att stödja Bulgariens satsningar på att få ytterligare 300 miljoner euro i stöd fram till 2013, för att kunna avsluta avvecklingen av kärnkraftverket Kozloduj, röja rent på platsen och omhänderta allt restavfall på ett hållbart sätt, så att människors hälsa eller miljön inte skadas.

Jag stöder även kommissionens begäran om att få övervaka och granska genomförandet av alla de projekt som kommer att drivas med hjälp av dessa medel: forskning/innovation som syftar till att införa teknik som bygger på förnybara energikällor, för att kunna möta kravet på ytterligare en minskning av 18 000 kt koldioxidutsläpp från avvecklingsförfarandet. Framför allt måste man inrikta sig på utbildning av arbetskraften för att förhindra att arbetslösheten stiger ännu mer och på att utveckla det lokala samhället, särskilt under den rådande krisen. Alla dessa förfaranden måste genomföras på ett fullständigt öppet sätt för medborgarna, i enlighet med bestämmelserna för alla de multilaterala miljöavtal som Bulgarien har del i (Århus- och Esbokonventionerna m.fl.).

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Som väntat förlorade vi i De gröna under omröstningen i plenum vår sista chans att ändra Harmsbetänkandet om gemenskapens ekonomiska stöd till avvecklingen av enheterna 1–4 i kärnkraftverket Kozloduj i Bulgarien.

I dag samtyckte Europaparlamentet till att (fram till 2013) ge ytterligare 300 miljoner euro till Bulgarien för deras nuvarande program för att avveckla fyra kärnreaktorer i Kozloduj. Denna positiva signal till Bulgarien var anledningen till att föredraganden och De gröna/ALE avstod från att rösta om lagstiftningsförslaget.

Tack vare De gröna har Europaparlamentet till sist erkänt att Bulgarien knappast har någon politik för slutförvaringen av kärnavfallet. Den bulgariska regeringen har dock – med hjälp av PPE och S&D – lyckats undanröja allting som skulle främja verkliga framsteg i fråga om slutförvaringen. För närvarande förflyttas de största riskerna för människor och miljö till Ryssland, dit det mesta bestrålade bränslet exporteras.

Europaparlamentet har emellertid lyckats uppnå mer deltagande av allmänheten, öppenhet och omfattande gransknings- och rapporteringsvillkor jämfört med kommissionens ursprungliga förslag. Vi får nu se om något av detta kommer att införlivas av rådet, som har det slutgiltiga ordet eftersom Europaparlamentet endast rådfrågas i kärnkraftsfrågor.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Precis som i fallet med avvecklingen av kärnkraftverket Kozloduj i Bulgarien var avvecklingen av kärnkraftverket Ignalina i Litauen ett av villkoren för anslutning till EU. Avvecklingen av kärnkraftverket Ignalina 2009 fick svåra följder för Litauen. Efter Litauens återvunna självständighet 1991 har kärnkraftverket Ignalina bidragit en hel del till vår ekonomi och tillgodosett mer än 70 procent av vårt lands energikonsumtion. På grund av avvecklingen har vi tvingats ge upp vår status som energiexportör och blivit importör av ett brett spektrum av energi. Kärnkraftverket Ignalina var en billig energikälla för industrin och konsumenterna, och tack vare exporten även en inkomstkälla. I likhet med avvecklingen av Kozloduj kommer nedläggningen av Ignalina att leda till en förlust av affärsverksamhet och arbetstillfällen för den lokala ekonomin. Fullt ekonomiskt stöd från EU till Kozloduj och Ignalina är viktigt för att kunna komma till rätta med vissa av de ekonomiska följder som uppstått i samband med avvecklingen av kärnkraftverken. Det finansiella tumultet under de senaste åren har skakat om både Litauen och många andra EU-medlemsstater och lagt våra förhoppningar på is om uppbyggnad av nya avancerade kärnkraftverk inom en snar framtid. Det vore dock dumt av oss att ge upp kärnkraftverken helt och hållet. Kärntekniken är ingalunda en patentlösning för vår energisäkerhet eller för naturkatastrofer, men effektiv och säker kärnenergi skulle kunna hjälpa till att klara av de långfristiga strategiska utmaningarna.

Betänkande: van Nistelrooij (A7-0138/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) De strukturfonder som finns för våra regioner måste vara bättre kopplade till europeiska lån för forskning och innovation. Lambert van Nistelrooijs betänkande innehåller bra rekommendationer för att förbättra användningen av dessa lån. Här finns onekligen potential för finansiering och tillväxt för våra regioner. Större synergieffekter mellan de olika finansiella instrumenten kan inte vara annat än en fördel i en tid där vi måste få igång den ekonomiska verksamheten. Slutligen bör alla dessa medel ingå i genomförandet av Europa 2020-strategin. På grundval av betänkandets kvalitet röstade jag för det.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) På grund av närheten till enheter som universitet, offentliga forskningsorganisationer eller industrin kan man mest effektivt åstadkomma innovation på regional nivå genom att främja partnerskap i kunskapsöverföringen och utbyte av god praxis mellan regioner. Sammanhållningspolitiken är en grundpelare för europeisk integration och en av EU:s mest framgångsrika politiska inriktningar i och med att den främjar konvergens mellan allt mer vitt skilda regioner och stimulerar ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen. Det är viktigt att främja och tillämpa framgångsrika modeller i kunskapstriangeln och säkerställa hållbar utveckling av regionala strategiska program för forskning och innovation i samarbete med företag, forskningscenter, universitet och offentliga myndigheter. Jag vill framhålla potentialen hos regionala ”grupperingar” av dem som går i spetsen för kunskapsbaserad mobilisering av regional konkurrenskraft och att utveckling av ”grupperingar” bör införlivas i både ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och det sjunde ramprogrammet. Jag vill även lyfta fram vikten av kunskaps- och innovationsgrupper inom ramen för Europeiska öppenhetsinitiativet, som förenar de största regionala kunskapsbaserade ”grupperingarna” i Europa. Jag uppmanar till att kunskapsutbyte inom regionala ”grupperingar” ska underlättas genom strukturfonderna, eftersom sådana ”grupperingar” är en stor möjlighet för framför allt mindre gynnade regioner.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Jag anser att det är lämpligt att analysera hur medlemsstaterna och regionerna har följt gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen 2007–2013, som här är vägledande, framför allt riktlinje 1.2 om att skapa tillväxt genom förbättrad kunskap och innovation, i sina nationella strategiska referensramar och åtgärdsprogram. En sådan analys skulle göra det möjligt för oss att mer specifikt granska vad som har gjorts och vilka utmaningar som finns kvar att klara av, på ett område som allt oftare står på dagordningen. I kristider är det inte bara bra att undvika misshushållning och dubbla uppsättningar, utan det är nödvändigt. Jag anser att det är viktigt att genomföra en noggrann analys av hur sammanhållnings-, forsknings- och innovationspolitiken är kopplad till respektive instrument (strukturfonder, sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation) för att göra dessa mer effektiva och produktiva.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Forskning och innovation är prioriterade områden som är absolut nödvändiga för konkurrensen och avgörande för hur pass framgångsrik den europeiska ekonomin är i dessa rådande globala kristider med kraftig konkurrens och ökade satsningar på att hantera utmaningar som klimatförändringar och territoriell sammanhållning. Med krisen ökar risken för regional obalans, och de försämrade ekonomiska och sociala villkoren i de minst gynnade regionerna förvärras. Mot bakgrund av detta stöder jag resolutionen, där man betonar det trängande behovet av att uppnå mer effektivitet, flexibilitet och förenkling när det gäller tillgång till strukturfonderna, för att garantera snabb tillgång till stöd och finansiella mekanismer för nya företagsprojekt och få små och medelstora företag att komma på fötter igen. Detta är en strategi som är ytterst relevant och viktig för EU:s territoriella sammanhållning, eftersom man på samma gång ser till att krisen blir en möjlighet att utnyttja starka sidor och öka effektiviteten för resursernas lönsamhet.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta betänkande eftersom forskning, utveckling och innovation är centrala inslag som kan hjälpa EU att komma tillbaka snabbare och starkare efter den rådande ekonomiska krisen, samtidigt som även de föreslagna ekonomiska utvecklingsmålen uppnås. För detta krävs en konsekvent politik som är målinriktad och tillräckligt finansierad. Jag anser att vi måste ta hänsyn till regionernas olika sociala och ekonomiska faktorer. Vi måste godta gränser och fastställa mål efter den aktuella situationen, samtidigt som behoven måste klarläggas genom samråd med alla lokala, regionala och nationella organ.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Innovationer är viktiga, men de kan inte dikteras från högre ort, vilket är syftet med Europa 2020-strategin. Däremot kan de främjas med hjälp av medel från bidragsprogram. Det är inte särskilt meningsfullt att den som ansöker om bidrag står inför en djungel av olika institutioner och bestämmelser för finansiering, på grund av att det saknas samordning mellan EU och medlemsstaterna. Varje steg mot förenkling är bra, förutsatt att det inte öppnar för möjligheten att missbruka systemet. Jag tycker att det synsätt som beskrivs i betänkandet verkar bra och har därför röstat för det.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Sammanhållningspolitiken är en viktig grundpelare för den europeiska integrationen och en av EU-politikens mest framgångsrika inriktningar. Den främjar konvergens mellan regioner och stimulerar till tillväxt och sysselsättning genom finansiering från strukturfonderna. Under den innevarande perioden 2007–2013 har medlemsstaterna låtit en stor del av sina totala anslag gå till innovation och utveckling. Jag anser att sammanhållningspolitiken nu kan skapa synergieffekter med forsknings- och innovationspolitiken i form av kapacitetsskapande, nätverksarbete och kunskapsöverföring.

Bättre användning av medlen kommer att leda till bättre forsknings-, kunskaps- och innovationskapacitet i de olika regionerna och en starkare territoriell aspekt på partnerskap för utformning och genomförande av offentlig politik. Jag stöder betänkandet, eftersom det är ett viktigt initiativ för synergieffekterna av de öronmärkta strukturfonderna för forskning och innovation och sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling, som kan bidra till att öka effektiviteten när det gäller att uppnå målet med kunskapssamhället.

Betänkande: Hoang Ngoc (A7-0147/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen, såsom den antagits av utskottet för ekonomi och valutafrågor i Europaparlamentet. Långsiktig hållbarhet för våra offentliga finanser är i dag grundläggande för den europeiska ekonomi- och finanspolitikens trovärdighet. Detta har den grekiska krisen visat. Konfronterade med marknaderna och kreditvärderingsinstitut måste statsmakterna visa att de är ansvariga. Detta är även nödvändigt på grund av dagens och de kommande årens demografiska verklighet. Jag förkastar därför bestämt de ställningstaganden som förespråkas av föredraganden, Liem Hoang Ngoc, där han uppmanar till att upprätthålla den politiska inriktningen på offentligt underskott. Vi måste i dag räkna med att de offentliga finanserna i flertalet medlemsstater är ohållbara och ha modet att råda bot på detta. Vi sitter i en båt som tar in vatten. Även om vi inte har börjat sjunka ännu är det hög tid att börja ösa.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Under omröstningen torsdagen den 20 maj om betänkandet av den socialistiska parlamentsledamoten Liem Hoang Ngoc om långsiktigt hållbara offentliga finanser röstade UMP och MoDem-grupperna i Europaparlamentet entusiastiskt för den text som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa hade ändrat rad för rad, för att göra den till ett nyliberalt manifest. Jag röstade mot denna text, som är en kränkning av EU-medborgarna. UMP och MoDem hotar med ohållbara underskott för att rättfärdiga helt nya sparåtgärder i Europa från och med 2011. De föreslår att stabilitetspakten ska omvandlas till en pakt för social tillbakagång. I texten går högern så långt som till att förkasta inrättandet av ett europeiskt offentligt kreditvärderingsinstitut, eftersom de privata organen slår på trumman och går i spetsen för spekulativa attacker mot staterna i euroområdet. Man glömmer däremot att en ökning av underskotten först och främst är en följd av krisen, nödpaketen till bankerna och ett nyliberalt politiskt misslyckande. I dag lägger högern fram notan inför medborgarna.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) De kraftiga underskott och skulder som många EU-medlemsstater konfronteras med i dag är utan tvivel ett viktigt problem, mot bakgrund av den rådande finanskris som detta gett upphov till och som vi alla måste klara av. Orsakerna till dessa finansiella avvikelser är emellertid inte de orsaker som föredraganden har fastställt. Statsbudgetarna har spårat ur på grund av att a) statens utgifter (sociala utgifter, utgifter för tillväxt) ökar vid alla kriser, b) investeringsbankerna räddades och c) skattekonkurrensen intensifierades, med en tydlig sänkning av bolagsskatten under de senaste tjugo åren. Vår analys av sakförhållandet skiljer sig alltså fullständigt från föredragandens analys, som anser att regeringarna är ansvariga för de finansiella urspårningarna.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Förra året uppgick budgetunderskottet och statsskulderna i euroområdet till 6,3 procent respektive 78,7 procent av BNP. Dessa nivåer var mycket högre än vad som fastställts i stabilitets- och tillväxtpakten. Stabilitets- och tillväxtpaktens gränser har blivit tydliga i den rådande krisen, eftersom detta instrument inte har varit tillräckligt för att harmonisera de nationella ekonomierna. Till följd av detta stöder jag att pakten granskas och att man försöker hitta alternativa mekanismer för att återupprätta konvergensen mellan EU:s ekonomier samt inrättar ett europeiskt offentligt kreditvärderingsinstitut och åstadkommer bättre samordning av medlemsstaternas budgetinriktade och monetära politik. Europeiska centralbanken fattade förra veckan beslutet att köpa obligationer som utfärdats av regeringarna i euroområdet, vilket jag ser som positivt. Jag beslutade mig för att rösta mot det slutliga betänkandet om långsiktigt hållbara offentliga finanser, eftersom de aspekter som jag anser är grundläggande för att trygga stabiliteten på Europas inre marknad och upprätthålla den moderna välfärdsstaten i Europa har strukits från betänkandet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I dessa tider då många länder står inför allvarliga problem med sina offentliga finanser är det viktigt att anta politiska åtgärder som leder till ekonomisk och social stabilitet, framför allt sådana som främjar tillväxt. Precis som underskotten måste de offentliga skulderna analyseras och bästa praxis antas på området, så att en mer stabil situation blir möjlig och vi förhindrar att samma fel uppstår igen i framtiden. Jag anser också att det är viktigt att anta rimliga kriterier för konceptet för återhämtning av ekonomin, eftersom medlemsstaternas situationer skiljer sig åt. Slutligen vill jag betona behovet av en konkurrenskraftig skattepolitik, inte bara för EU, utan även när det gäller investeringar i tredjeländer.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Som den rådande krisen har visat, med dess djupgående inverkan på den ekonomiska utvecklingen, medborgarnas livskvalitet och sociala stabilitet, är långsiktigt hållbara offentliga finanser en nödvändig förutsättning för ekonomisk återhämtning och tillförlitlig utveckling. Den bristande granskningen av stabilitets- och tillväxtpakten har också blivit tydlig. Jag vill därför på nytt upprepa behovet av att stärka EU-institutionernas mekanismer, i syfte att nå mer integration och territoriell sammanhållning, för att öka kapaciteten för ingripanden och skydd och motarbeta risker och avvikelser från den gemensamma politiken. Jag vill även understryka de sociala problem som betonas i betänkandet, där man varnar för stora inkomstskillnader mellan samhällsmedborgare. Denna situation undergräver produktiviteten och den ekonomiska konkurrenskraften. Jag instämmer därför i att medlemsstaterna måste uppmuntras att införa lämpliga reformer för att korrigera dessa obalanser. En rättvis beskattning och effektiva statliga utgifter är viktiga faktorer för den ekonomiska återhämtningen och sociala sammanhållningen. Att minska fattigdom, garantera social sammanhållning och främja ekonomisk tillväxt och produktivitet är obestridliga prioriteringar för EU. En gradvis sänkning av den skattemässiga bördan på arbetstillfällen och små och medelstora företag kommer utan tvekan att vara en god hjälp här.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag samtycker till betänkandet. De nuvarande offentliga skulderna och underskotten kommer att bli svåra att hantera för framtida generationer, men de är redan ett stort problem även i dag. Jag samtycker dock inte till de föreslagna lösningarna. Jag anser inte att ett betänkande kan tas på allvar där man utelämnar orsaken till den explosion av skulder och underskott som nyligen skett. Man bör i stället påpeka att det är på grund av att medlemsstaterna, och därmed Europas medborgare och skattebetalare, har tagit på sig bankernas och den finansiella sektorns privata skulder som dessa underskott har ökat i sådan omfattning. Vi måste slå fast att EU och Eurogruppen nu endast vidtar åtgärder för att tillfredsställa de marknader som anses vara rationella och effektiva, men som grips av panik när underskotten blir för stora och sedan grips av panik igen när det befaras att de åtgärder som vidtas för att minska underskotten kan stå i vägen för skenet av ekonomisk återhämtning. Här har man smörjt kråset genom att ta ut ett högt pris för en risk som tagits för den grekiska skuld som vi precis har undanröjt genom att anta de senaste åtgärderna. Här har man vunnit på alla fronter och ökat sina egna vinster ännu mer. Sak samma hur det går för den reala ekonomin och folket.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag tvingades rösta mot betänkandet av min kollega Liem Hoang Ngoc, som den europeiska högern och liberala flygeln färdigställde på ett sätt som berövade det dess kärna, genom att rätt och slätt försvara dogmatiskt vidhållande vid stabilitetspakten och därmed åtstramningspolitik. Budgetpolitik är inte ett ändamål i sig, utan ett medel som svarar mot politiska mål. Prioriteringen bör inte vara åtstramningar, såvida vi inte ska kväva den lilla tillväxt som finns i sin linda. I stället behöver vi försvara ett synsätt för sysselsättningstillväxt. För detta måste EU få resurser till att handla, vilket innebär att EU ger sig självt verktyg för att styra ekonomin utöver dem som för närvarande finns i enlighet med stabilitetspakten, och som är otillräckliga.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Detta dokument är ett bevis för en önskan om att skapa ett omfördelningssystem som tillgodoser samhället i sin helhet. De positiva förslagen i det gäller migrationspolitik. De ”urskillningslösa nedskärningar” som har gjorts i offentliga investeringar förkastas med krisen som förevändning. Efter detta följer dock en motsatt logik i specifika förslag.

Man vill höja pensionsåldern, sanktionera stabilitets- och tillväxtpakten som en lösning på krisen även om den uppenbart är en av orsakerna till den, gratulera Europeiska centralbanken till att ha räddat banksektorn och främja en social ekonomi som bygger på en hållbar, konkurrenskraftig marknad – så många nyliberala dogmer upprepas genom hela texten. Krisen kommer inte att göra någon skillnad: Europa är förblindat av sin dogmatism och dövt för sina medborgares krav. Jag röstar mot detta betänkande.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Trots att den globala ekonomiska och finansiella krisen i oroväckande utsträckning inverkar på hållbarheten för de nationella budgetarna innehåller det betänkande som parlamentet har tagit under beaktande avsnitt som hindrar mig från att rösta för det.

Först och främst konstateras i punkt 59 att vi kan bidra till att få slut på krisen genom att höja sysselsättningsnivån, och man föreslår en politik för invandring från tredjeländer, som till och med ska leda till medborgarskap. Å ena sidan blandar man i onödan ihop den ekonomiska frågan med migrationspolitik, samtidigt som framför allt den redan höga sysselsättningsnivån förbises.

Å andra sidan anser jag att Europa inte bör främja beviljande av medborgarskap. Vidare syftar vissa av ändringsförslagen till att införa en skatt på finansiella transaktioner och ett europeiskt värderingsinstitut. Vi kan sannerligen inte få en bättre reglering av den finansiella marknaden genom att införa en ny skatt.

Slutligen vill jag angående inrättandet av ett offentligt kreditvärderingsinstitut säga att ändringsförslagen inte är ändamålsenliga, eftersom det bästa sättet i praktiken att trygga investerarnas förtroende på är att garantera kreditvärderingsinstitutens objektivitet och oberoende, inte att utöva politiskt inflytande över dem.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag beklagar djupt att högern till sist ”kidnappade” det här betänkandet om offentliga finanser och fullständigt förändrade det huvudsakliga syftet med det, genom att göra det till ett mycket nyliberalt betänkande. Jag välkomnar beslutet av föredraganden, Liem Hoang Ngoc, att stryka sitt namn från det.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Det är helt enkelt oacceptabelt att detta betänkande har antagits av den största gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa i Europaparlamentet. Detta är anledningen till att gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet i enlighet med vår föredragande, Liem Hoang Ngoc, har röstat mot det. Hur kan någon vilja att våra medborgare ska betala för en kris som bankerna och spekulanterna i hög grad är ansvariga för? De åtgärder som förespråkas av PPE-gruppen och ALDE-gruppen, nämligen en snabb konsolidering av de offentliga finanserna, nedskärningar i de offentliga utgifterna, särskilt gällande pensioner och sjukvård, och det ovillkorliga genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten, kommer att få katastrofala långsiktiga följder för vårt samhälle. Vi styr raka vägen mot en katastrof om vi inte inför en skatt på finansiella transaktioner, som Liem Hoang Ngoc har föreslagit, och inte vidtar praktiska återhämtningsåtgärder. Låt oss undvika att Europas medborgare får gå på knäna.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Huvudsyftet med detta betänkande var att analysera långsiktigt hållbara offentliga finanser i EU för ekonomisk återhämtning. Debatten i frågan här i kammaren kunde inte ha uppkommit vid ett lämpligare tillfälle, med tanke på den ekonomiska och finansiella överenskommelse som Europas ledare nådde förra veckan och som var helt ny i sitt slag. Å ena sidan visar det åtgärdspaket som då antogs en stark solidaritet – särskilt klartecknet för bistånd till Grekland, en påskyndad omstrukturering av medlemsstaternas offentliga finanser och ett införande av en finansiell stabiliseringsmekanism. Å andra sidan förebådar det en tid av uppoffringar, som kommer att påverka alla européer. Dessa uppoffringar måste fördelas rättvist och balanserat. Det är dags att fatta modiga beslut på nationell nivå, som präglas av ett långsiktigt perspektiv utan genvägar. De offentliga finanserna balanseras genom minskade utgifter och ökade inkomster, eller båda delar på samma gång.

I en tid av lågkonjunktur har vi inga andra alternativ, utan måste avsevärt minska de offentliga utgifterna genom att dra ned på misshushållning och optimera statens verksamhet. Till följd av ett flertal ändringsförslag är det slutliga förslaget till resolution inriktat på några av dessa utmaningar, vilket är anledningen till att jag röstade för det.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! År 2009 nådde Litauen och vissa av våra EU-grannländer nära nog botten. Måhända kretsar gamarna ännu inte över våra huvuden, men vi känner oss inte trygga. Litauens BNP föll med 4,1 procent från ett kvartal till ett annat under det första kvartalet 2010. De flesta litauer förstår att behovet av kännbara offer och stränga åtgärder inte kommer att försvinna över en natt. Långsiktigt hållbara offentliga finanser är nödvändiga för att åstadkomma stabilitet och tillväxt. Lösningen är att minska budgetunderskottet. I betänkandet observerar man mycket riktigt att hög skuldsättning och stora underskott hotar hållbarheten och skulle kunna få katastrofala följder för sysselsättningen, folkhälsan och pensionerna. Det är inget lätt beslut vi har att fatta – det ökande statsunderskottet håller på att bli en stor börda för framtida generationer. För återhämtning av Litauens och Europas ekonomier är det viktigt med finansiell stabilitet. Därför samtycker jag till de åtgärder som diskuteras denna vecka, till exempel förslagen om Europeiska systemrisknämnden och ett europeiskt system för finansiell tillsyn. Nu behöver vi mer än förr ha en välfungerande samordning av marknaderna, hedgefonder och bättre tillsyn. Vi måste även fortsätta att på allvar fullfölja våra internationella åtaganden. Viktigast av allt är att vi måste återvinna allmänhetens förtroende och återupprätta det ekonomiska självförtroendet för vart och ett av våra länder. Vi kan lyckas med detta genom att garantera långsiktigt hållbara offentliga finanser och vara uppriktiga och öppna i allt vi gör.

Betänkande: Cortés Lastra (A7-0129/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Betänkandet om sammanhållningspolitikens bidrag till att uppnå Lissabon- och EU 2020-målen är grundläggande, eftersom det visar i vilken mån denna politik kan vara till hjälp för unionens framtid. Strukturfonderna, som garanterar sammanhållning mellan de europeiska territorierna och finansiell innovation, hjälper till att skapa initiativ som utan tvekan ger tillväxt i regionerna. Det är min uppriktiga åsikt att sammanhållningspolitiken kommer att vara ett nödvändigt instrument för att uppnå EU 2020-målen, och därför röstade jag för betänkandet.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) De svårigheter som gång på gång har uppenbarats genom det europeiska arvets politiska, sociala och ekonomiska mångfald – som en del av ett större, men ändå heterogent territorium – har sedan 1980-talet lett till att sammanhållningspolitiken har utvecklats. Med jämna mellanrum, vid övergången från en programperiod till en annan, har EU tvingats aktualisera sammanhållningsmålen. Detta har skett både genom en omvandling av medlen, för vilka strukturfonderna har varit, är och även fortsättningsvis kommer att vara den viktiga finansieringskällan i fråga om all EU-politik som syftar till att öka den inre sammanhållningen, och ändamålen, som i enlighet med tidens krav ständigt har fått ny inriktning när det gäller olika mål och enskilda åtgärder. Jag stöder Ricardo Cortés Lastras initiativbetänkande, eftersom Europa 2020-strategin måste ingå i målen för sammanhållningspolitiken under perioden 2007–2013, med stöd av målen för territoriell sammanhållning och den pragmatiska strategin att dela målen på lokal nivå. Endast på så sätt kommer vi att kunna undvika risken att Europa 2020-strategin begränsas till ett initiativ där eurokratin slår på stora trumman för sig själv, som i fallet med Lissabonstrategin.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Strukturfonderna spelar en avgörande roll vid genomförandet av Europa 2020-strategin, eftersom de utgör ett kraftfullt instrument för ekonomisk utveckling i alla Europas regioner. I Ricardo Cortés Lastras betänkande betonas med rätta att man med Lissabonstrategin endast uppnådde konkreta resultat när den var kopplad till sammanhållningspolitiken. Jag instämmer därför med föredragandens rekommendationer om de åtgärder som måste vidtas för att förbättra förvaltningssystemet i Europa 2020-strategin jämfört med Lissabonstrategin. Det är nödvändigt att åstadkomma en närmare koppling mellan lokala och regionala myndigheter och intressenter från det civila samhället inom ramen för flernivåstyre. Jag vill ansluta mig till föredraganden och betona vikten av att användningen av strukturfonderna förenklas i framtida regelverk. När allt kommer omkring är förenkling en av nycklarna till effektivitet.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder fullt ut de förslag som läggs fram i betänkandet och är avsedda att utgöra en del av sammanhållningspolitiken, i syfte att uppnå de mål som anges för Europa 2020-strategin. Det nya Lissabonfördraget stärker principen om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, och utan denna solidaritetsaspekt är EU meningslöst! Sammanhållningspolitikens absoluta mål är att minska skillnaderna mellan nivåerna för ekonomisk utveckling i de olika regionerna och motverka strukturell underutveckling i de minst gynnade, yttersta regionerna. Gällande Europa 2020-strategin, som syftar till att främja tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning, är det viktigt att notera att sammanhållningspolitiken är ett viktigt instrument för att vi ska lyckas nå de mål som fastställs i strategin.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Sammanhållningspolitikens absoluta mål är att minska skillnaderna mellan nivåerna för ekonomisk utveckling i de olika regionerna, med inriktning på de resurser som är särskilt avsedda för tillväxt och sysselsättning. I Europa 2020-strategin framställs viktiga och ambitiösa utmaningar för Europa på fem strategiska områden: i) sysselsättning, ii) forskning och innovation, iii) klimatförändringar och energi, iv) utbildning och v) fattigdomsbekämpning. Detta är som sagt en ambitiös och djärv strategi. Jag håller med föredraganden om att den måste formuleras så att den är förenlig med framtida sammanhållningspolitik, och att Europa 2020-strategin måste genomföras även på regional och lokal nivå, något som inte skedde med Lissabonstrategin. Detta är avgörande för den ekonomiska utvecklingen och tillväxten i de olika regionerna. Eftersom jag kommer från en region i Portugal, vars intressen och önskemål ofta åsidosätts för den centraliserade maktens intresse, har jag redan offentligt klargjort att jag anser att ett genomförande på regional nivå av målen i Europa 2020-strategin kan utgöra ett starkt bidrag till en mer balanserad regional utveckling.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I det europeiska utvecklingsprojektet måste vi göra större framsteg när det gäller territoriell sammanhållning som är nödvändig för att bekämpa fattigdom och social utestängning, främja sysselsättning, hållbar utveckling och social sammanhållning. Jag tvivlar inte på att små och medelstora företag spelar en avgörande roll i uppbyggnaden av Europa. Därför stöder jag rekommendationerna i betänkandet, till exempel behovet av förenklade regler för tillgången till, och fördelningen av tillgängliga fonder, för att på så sätt uppmuntra till användning och effektivt genomförande av dessa inom hela EU-området. Regionerna står för en tredjedel av EU:s offentliga investeringar, och utnyttjandet av strukturfonderna är allt mer riktat mot mål relaterade till tillväxt och sysselsättning. Jag anser att EU måste vidta omedelbara och konkreta åtgärder för att tillgodose de specifika behoven hos regioner med allvarliga och permanenta naturbetingade eller demografiska nackdelar såsom kustregioner, öar, bergsregioner, gränsregioner och regioner i de yttersta randområdena. Jag vill även upprepa att utbildning och yrkesutbildning är grundförutsättningar för att främja EU:s utveckling och kan göra EU mer konkurrenskraftigt inför globala utmaningar.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Föredraganden beklagar att 2020-strategin inte har införlivats vederbörligt i Lissabonstrategin, och vi delar den uppfattningen. De uppsatta målen i Lissabonfördraget – ekonomisk tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning – har inte uppnåtts; tvärtom har situationen på dessa områden förvärrats. Som vi sagt så är denna situation ett resultat av Lissabonfördragets mål, och vilka målsättningar sedan! Närmare bestämt liberalisering, privatisering och anställningslagar som är mindre reglerade och mer flexibla. Dessa alternativ, verktyg och målsättningar har nu tagits upp i 2020-strategin. I samma stil förespråkar föredraganden ett förverkligande av en fri, öppen och väl fungerande inre marknad. Det är just denna väldigt ”fria, öppna och väl fungerande inre marknad” som har orsakat mest fattigdom och socialt utanförskap i EU och underminerat dess territoriella sammanhållning. Därför godkänner vi inte anpassningen av sammanhållningspolitiken till 2020-strategin, till förmån för dess verkliga mål, nämligen att minska klyftan mellan utvecklingsnivåer i olika regioner och att införa en faktisk ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Huvudmålsättningen för sammanhållningspolitiken är att sträva efter en enhetlig utvecklingsnivå i alla EU-regioner. Tack vare fleråriga program och strategier som har inrättats som en del av den politiken så har enskilda regioner, särskilt de fattigaste, haft en chans till hållbar ekonomisk utveckling, ökad konkurrens och till att skapa arbetstillfällen. Över hälften av alla investeringar i den offentliga sektorn görs på regional nivå, vilket innebär att lokala myndigheter blir huvudaktörer i förverkligandet av den nuvarande Lissabonstrategin och i den framtida Europa 2020-strategin. Vi bör ge vårt fulla stöd till förverkligandet av projekt som faller inom ramen för sammanhållningspolitiken samt ha i åtanke att landsbygden ofta är den främsta förmånstagaren och att föredragandens framhållande av partnerskapsprincipen gör det möjligt att effektivt informera medborgarna om projektens mål och resultat.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det verkar som att vi förser missgynnade områden med finansiering som i slutändan spenderas i relativt välmående regioner. Det förekommer problem med bidragspolitiken inom hela EU. Å ena sidan investeras pengar i att återuppliva byar och förhindra samhällen från att dö ut; å andra sidan motverkas dessa ansträngningar genom förordningar om privatisering och avreglering.

Det finns ingen mening med att ha ett vibrerande samhällscentrum ifall samhället nästan är avstängt från det allmänna kommunikationsnätet och postkontoret har lagts ned. I betänkandet fokuseras det inte tillräckligt på sammanhållningspolitikens problem, och därför har jag röstat mot det.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Det här betänkandet är ett viktigt dokument eftersom det fastställer den bästa riktningen för den koppling som behövs mellan sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin. Vid en tidpunkt då det finns mycket tankar kring den europeiska sammanhållningspolitiken efter 2013 är det väldigt viktigt att presentera den som ett oumbärligt verktyg för uppfyllandet av Europa 2020-strategin, och att upprepa att sammanhållningspolitik är nödvändig för genomförandet av den ursprungliga planen för EU-integrering. Sammanhållningspolitiken har varit viktig för att skapa en bättre balans mellan Europas regioner och ses nu som avgörande för att klara av finanskrisen som EU nu genomgår genom att stärka konkurrenskraft och lokal potential. Vid en tidpunkt då EU-budgeten inte förväntas öka och det finns tryck på budgeten för sammanhållningspolitiken, som utgör ungefär 45 procent av EU:s totala budget, anser vi att det är nödvändigt med en bra länk mellan målsättningarna för sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin för att stärka sammanhållningen. Detta ska samtidigt bidra till en positiv reaktion från alla regioner och från allmänheten när det gäller de utmaningar som EU står inför.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det är synd att vårt alternativa betänkande om sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin förkastades. Vi i Verts/ALE-gruppen har därför beslutat att avstå från slutomröstningen om resolutionen av Ricardo Cortés Lastra.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE), skriftlig. – (DE) Föredraganden Ricardo Cortés Lastra framställde från början ett mycket väl avvägt betänkande om relationen mellan sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin. Målet var att korrigera den omfattande öronmärkningen av sammanhållningspolitiken som gjordes av den första Barrosokommissionen. I betänkandet ställdes den rättfärdiga frågan ifall sammanhållningspolitiken är ett verktyg för Lissabonstrategin och den nya Europa 2020-strategin, eller om den har en självständig betydelse och ett egenvärde. Föredraganden hade uppnått en balans mellan dessa två aspekter. Vi ska vara tacksamma för att han har arbetat för sammanhållningspolitikens självständighet. Vi stödde hans hållning. Olyckligtvis har ändringarna, främst gjorda av PPE, kraftigt urvattnat det ursprungliga syftet med betänkandet. Vi i Verts/ALE-gruppen beklagar detta djupt, och av den anledningen lämnade vi än en gång betänkandet till plenum, i stort sett i sitt originalutförande, som ett alternativt betänkande.

Tyvärr fick det inte en majoritet av rösterna, vilket med hänsyn till omröstningen i utskottet inte var någon överraskning. Vårt mål var emellertid att använda detta alternativa betänkande för att uppmärksamma att det fanns en minoritetsuppfattning i parlamentet som ville ge regionerna större rätt till självständig utveckling än vad den aktuella strukturfondsperiodens modell med öronmärkta medel har tillåtit.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Sammanhållningspolitiken är nödvändig för att förverkliga Europa 2020-stategins målsättningar: främjandet av utbildning, yrkesutbildning och forskning, skapandet av arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt. Efter Lissabonstrategins misslyckande med målet om sammanhållning och inte minst bristen på tillräckligt samråd med parlamentet och av deltagande av regionala och lokala myndigheter, betonas det i betänkandet hur viktig sammanhållningspolitiken är för framtida strategiska målsättningar. Därför är det viktigt att lokala och regionala myndigheter och enheter i större utsträckning kan identifiera sig med målen för strategin.

Regionerna är mycket viktiga instrument för att nå ut till ekonomiska och sociala aktörer, särskilt små och medelstora företag. Mot bakgrund av dess horisontella strategi är det bara genom en stark och ordentligt finansierad sammanhållningspolitik som utvecklingen i EU kan främjas och unionen kan bli mer konkurrenskraftig inför globala utmaningar. Den regionala dimensionen av Europa måste stärkas med en strategi som tar hänsyn till det specifika i olika regioner, eller grupper av regioner, som till exempel de yttersta randområdena. Av nämnda skäl anser jag att sammanhållningspolitiken är ett nödvändigt instrument för att uppfylla målen för Europa 2020-strategin, så jag röstade för betänkandet.

Betänkande: Peillon (A7-0133/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Unionen för Medelhavsområdet (UfM) är ett fantastiskt projekt som kräver stark politisk involvering från parlamentets sida. Jag röstade för detta betänkande eftersom det innehåller följande tre idéer som är mycket viktiga: 1) den nya institutionella strukturen måste snabbt bli effektiv för att göra UfM funktionell; 2) adekvat finansiering är nödvändig om UfM ska kunna uppnå sina mål och därmed klargöra sina sex strategiska huvudprojekt (reningen av Medelhavet, transport, förnybar energi, utbildning, små och medelstora företag, civilskydd); 3) UfM:s framgång är beroende av regional konfliktlösning i Medelhavsområdet.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Unionen för Medelhavsområdet är ett mycket ambitiöst projekt som utan tvivel innehåller ett antal positiva aspekter, särskilt när det gäller framtida möjligheter att genom olika politiska och ekonomiska partnerskap stärka verktygen för att kontrollera invandring och bekämpa de strömmar av illegala invandrare som har påverkat Medelhavsområdet under senare år. Det är ytterligare en anledning till att Europa kan ha fördel av ett framtida forum för dialog mellan Medelhavsländerna, som nästan alltid är transitländer för en majoritet av de illegala invandrare som når kontinentens södra kuster.

Ett sådant forum för dialog får givetvis inte tolkas som ett redskap för att underlätta för strömmarna, utan för att reglera och bekämpa olagliga handlingar. Det kommer att vara upp till handeln och en övergripande pacificering av Mellanösternregionen, till vilken UfM strävar att aktivt bidra, att främja social och ekonomisk tillväxt i invandrarnas ursprungsländer. Om unionen därför byggs på en stadig politisk grund och har tydliga mål kommer vi att kunna hjälpa dem i deras egna länder, dessa människor som i dag i stort antal vill nå Europas södra kuster. I hopp om att större vikt läggs vid migration vid kommande UfM-möten röstar jag för betänkandet.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Genom att rösta för betänkandet av Vincent Peillon har vi alla erkänt att Medelhavsområdet är ett mycket viktigt område, och att det i en värld präglad av ömsesidigt beroende är de stora och integrerade regionala sammanslutningarna, som Medelhavet, som är bäst skickade att hantera de sociala, kulturella, ekonomiska, miljörelaterade, demografiska, politiska och säkerhetsmässiga utmaningarna.

Medelhavsområdet omfattar alla dessa utmaningar, som är avgörande för regionens stabilitet, och som kräver samordning och tydliga åtgärder.

Vid det kommande mötet i Barcelona kommer stats- och regeringschefer från EU och Medelhavsområdet att träffas för att bedöma de framsteg som unionen för Medelhavsområdet har gjort.

Jag anser att tre politiska frågor bör tas upp vid detta tillfälle:

a) Tidsåtgången för att följa upp uppbyggnaden av en institutionell struktur, som det beslutades om i Paris, och misslyckandet med att göra det bästa av den parlamentariska dimension som framfördes av den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet.

b) Otillräckligheten i de finansiella resurser och synergier som har använts. Samtidigt som man erkänner framsteg och viktiga, konkreta åtgärder i vissa länder, bland annat Italien, så blir förblir den totala effekten av försöken från unionen för Medelhavsområdet att skapa ett ekonomiskt starkt område svag.

c) Svårigheten med att tydligt ta itu med frågor som fred, stabilitet och säkerhet, ett väsentligt krav för att kunna förse UfM med en politisk dimension och ett gemensamt syfte.

  John Bufton (EFD), skriftlig. – (EN) Vi motsätter oss unionen för Medelhavsområdet. Den skulle underlätta massinvandring från fattiga länder i Nordafrika. Den skulle också tillåta anhängare av al-Qaida i nordafrikanska länder att lättare komma in i Europa och utföra terroristattacker. Vi noterar även hur EU beviljar Marocko privilegierad ekonomisk status trots dess våldsamma ockupation av Västsahara och plundringen av dess tillgångar.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) För att kunna utgöra ett effektivt påtryckningsmedel i uppbyggnaden av fred och välstånd och för att främja mänskliga rättigheter, måste samarbete mellan europeiska länder och Medelhavsländer vara baserat på en jämställdhetsgrund och ett ömsesidigt fördelaktigt samarbete för människorna i området. Detta ska kunna bidra till att lösa internationella och bilaterala problem enligt FN-stadgan och internationell rätt, och särskilt betona vikten av en rättvis och genomförbar lösning för Palestina, Västsahara och Cypern. Tyvärr så nämns inte dessa länder i betänkandet, inte heller nämns de tusentals människor som reser utan resedokument som hålls kvar på öar och i städer i Medelhavsområdet under oacceptabla förhållanden, något som påverkar allas vår mänskliga värdighet. För att lyckas med samarbetet måste procedurerna för dialog och förståelse stärkas, och hänsyn måste tas till asymmetrin som råder i alla handelsavtal för att garantera likabehandlig av alla stater. Ett sådant samarbete skulle stärka och främja socialt och kulturellt utbyte samt bidra till att forma en gemensam politik och gemensamma åtgärder för att skydda miljön och bekämpa klimatförändring.

  Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE), skriftlig. – Moderaterna har röstat mot betänkandet om en union för Medelhavet (2009/2215(INI)), A7-0133/2010. Det beror på att vi inte kan stödja att EU:s bidrag till projekt inom ramen för en union för Medelhavet tilldelas betydligt större resurser i EU:s nya budgetplan för 2014–2020. Det är mycket viktigt att vi har ett givande samarbete med länderna kring Medelhavet, grundat på principerna om likabehandling, solidaritet, dialog och respekt för varje lands asymmetrier och särdrag. Det regionala samarbetet inom Medelhavsunionen gentemot EU får dock inte bli ett substitut till integrering i EU och medlemskap i Europeiska unionen, som vissa krafter önskar. Dessutom är det centralt att EU tar ansvar och behåller sin trovärdighet och därmed inte lovar ut pengar till olika ändamål utan en hållbar finansiering.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt förklaringen från toppmötet i Paris den 13 juli 2008, då den nya unionen för Medelhavsområdet (UfM) tillkom, skulle den föregående Barcelonaprocessen ha bekräftat ett nytt incitament som enligt förklaringen löd: ”förnyade ansträngningar för att göra Medelhavsområdet till ett område för fred, demokrati, samarbete och välstånd”. För EU var emellertid 2009 ett år som innebar många stora förändringar, vilka försenade genomförandet av UfM, till exempel valet av EU-kommissionens nya ordförande, Lissabonfördragets ikraftträdande och kampen mot den ekonomiska och finansiella krisen. Jag anser att det här betänkandet på ett bra sätt identifierar de kommande etapperna för att uppnå de mål som slogs fast när UfM skapades. Jag ser även fram emot resultaten från det andra toppmötet mellan stats- och regeringschefer som hålls den 7 juni i år i Barcelona. Det är nödvändigt att stärka unionens förbindelser med Medelhavsländerna, och jag anser att endast politisk dialog och ökat samarbete mellan unionen och andra Medelhavsländer kommer att stimulera skapandet av ett område för frihet, rättvisa, fred och bestående välstånd.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag gav mitt stöd till betänkandet om unionen för Medelhavsområdet (UfM). Europa och Medelhavet delar många gränsöverskridande utmaningar som kan lösas bättre genom en regional integrationsprocess, med effektiva institutioner som kan övervinna det bilaterala samarbetets begränsningar. Sådana utmaningar är ännu mer angelägna i samband med kriser, och det ligger i EU:s intresse att ta sig an de växande klyftorna mellan de två regionerna och på så sätt bidra till en lovande och säker framtid för människorna i Medelhavsområdet. EU och regeringarna inom UfM måste prioritera inrättandet av UfM:s institutioner och genomsyra dem med en sammanhängande politisk strategi vars kärna bygger på främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter, inklusive sociala rättigheter. För att kunna hjälpa fram dessa mål på ett meningsfullt sätt måste Mellanösterns grannar sluta fredsavtal. Detta kräver ett slut på Israels ockupation av Gaza och bosättningspolitiken, kombinerat med en förbindelse från Palestina om att inte använda våld och att engagera sig i statsbyggnadsprogrammet, tillsammans med ömsesidig respekt för 1967 års gränser. Jag kommer att fortsätta att motsätta mig uppgraderingen av associationsavtalet mellan EU och Israel tills dess att Israel iakttar sina skyldigheter i fråga om mänskliga rättigheter.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om unionen för Medelhavsområdet (UfM) eftersom det i detta förespråkas större inblandning från parlamentet i det regionala initiativet. Ifall toppmötet som äger rum i juni i Barcelona ska bli framgångsrikt efter två svåra år med att få i gång projektet, är det viktigt att parlamentet kan bidra eftersom resultatet är av enormt stor vikt för UfM:s framgång.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) En opartisk betraktare skulle säga att Europa–Medelhavspartnerskapet inte har gjort så stora framsteg som önskat och att det fortfarande återstår mycket att göra innan det verkligen tar form och generar ordentligt och produktivt innehåll. Historiskt är Medelhavet snarare enat än delat. Kulturerna som har växt fram längs dess kuster utgjorde kärnan av den västerländska civilisationen, och båda sidorna bidrog till att forma identiteter med tydliga samhörigheter. Religiösa krig ersatte den bro som fanns där med en avgrund, men på sätt och vis finns bron fortfarande kvar. Jag hoppas att EU tillsammans med sina partner kommer att vidta aktiva åtgärder för att främja och organisera ett Europa–Medelhavspartnerskap som kan bekämpa rädsla, skillnader och misstro, och överleva framtiden utan att kollapsa. Båda parterna, på var sin sida om ett hav som en gång var en mäktig civilisations innanhav, har allt att vinna på den här utvecklingen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Med hänsyn till den svåra sociala och ekonomiska situationen i länder i syd, är ett fördjupande av förbindelserna med Medelhavsländerna nu ännu viktigare. I detta avseende anser jag att det finns ett brådskande behov av att på ett konkret och effektivt sätt befästa unionen för Medelhavsområdet. Ett stärkande av förbindelserna mellan Europa och Medelhavsområdet blir allt mer angeläget på grund av den effekt som unionen kommer att ha i befästandet av ett område för fred och kultur samt ekonomisk, politisk och social utveckling. Jag vill emellertid betona oron gällande kvinnors rättigheter, jämställdhet mellan könen och diskriminering på grund av sexuell läggning, områden där stärkandet av europeiskt inflytande kan vara en bidragande faktor till positiv förändring. Å andra sidan, förutom att utvidga EU:s handelsområde att omfatta 800 miljoner människor, är den enorma potentialen av förnybara energikällor i Medelhavsområdet exempel på förmåner som EU kan ta del av och använda för att åstadkomma en effektiv energipolitik.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi motsätter oss helt de riktlinjer som fastställts i betänkandet, vilka i grunden syftar till att öka de stora EU-företagens ekonomiska dominans över den södra delen av Medelhavet, tillgång till, och kontroll av, naturtillgångar särskilt energi, exploatering av arbetskraft och förtryck av invandrare. Det är anmärkningsvärt att en majoritet i parlamentet tycks vilja leva i ett elfenbenstorn totalt ovetandes om konsekvenserna av så kallad frihandel. De håller fast vid denna politik och bidrar på så sätt till att förvärra situationen. I Portugal till exempel går fler än 100 000 jobb inom textilbranschen förlorade på grund av att tusentals företag går i konkurs, vilket i sin tur beror på ökad yttre konkurrens.

Därför är det nödvändigt att bryta med den här gradvisa liberaliseringen av internationell handel. Den har inneburit att de rättigheter som arbetarna har vunnit, och folkets självständighet, är under attack. De stora multinationella företagen har lagt beslag på naturtillgångar och biologisk mångfald, miljön har förstörts, arbetslösheten har ökat, miljontals små jordbrukare har blivit ruinerade och livsmedelssuveränitet och livsmedelstrygghet har äventyrats. Vi kräver ett införande av rättvisa ekonomiska förbindelser som gynnar människor och länder i båda regionerna.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag stödde betänkandet som utarbetats av min franske socialistkollega Vincent Peillon eftersom unionen för Medelhavsområdet (UfM) syftar till att främja Europa–Medelhavssamarbetet med hjälp av specifika strategiska åtgärder, både för Europa som helhet och för Medelhavsregionen. Den regionala integrationen är nödvändig för främjandet av fred, som är en av huvudfrågorna som står på spel i det här samarbetet, och måste därför stärkas. Jag anser att UfM är ett utmärkt redskap för att med fast hand ingripa i varaktiga konflikter i den här regionen och även bistå med lösningar till dessa. Jag hoppas att nästa toppmöte i Barcelona blir en framgång, att medlemsstaterna verkligen sjösätter UfM på nytt och att en rad projekt, i allas intresse, kan ta form så snart sekretariatet i Barcelona står klart.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Styrkan i det här betänkandet ligger i betonandet av nödvändigheten att erkänna två stater, den palestinska staten och staten Israel, att leva i fred och säkerhet samt att kämpa för kvinnors rättigheter och mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Här tar emellertid styrkan i betänkandet slut. Den här texten är huvudsakligen en vädjan till nuvarande och potentiella privata investerare i regionen, vilket det går att hitta bevis för i flertalet föreskrivanden om det nödvändiga skyddet av finansiell säkerhet för investeringar. Den här texten stöder också Barcelonaprocessen och skapandet av ett frihandelsområde för EU och Medelhavsområdet som helt strider emot de föreskrivna mål som situationen kräver.

Jag röstar mot detta betänkande. Jag anser att de intressen som EU:s och Medelhavsområdets medborgare har måste ha företräde framför finansmännens intressen. De valda företrädarnas roll är att eftersträva allmänhetens bästa. Det är olyckligt att de som formulerade den här texten inte gjorde det till sin prioritet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Unionen för Medelhavsområdet ses av vissa i Europa som ett prestigeprojekt initierat av ett fåtal politiska ledare. Jag anser emellertid att det ökade samarbetet mellan länderna längs Medelhavets kuster är något mycket positivt. Särskilt med hänsyn till det ökade inflödet av invandrare från Afrika är det nödvändigt att dessa stater samordnar sina svarsåtgärder. UfM:s struktur tillhandahåller de ideala verktygen för att stödja det arbete som Frontex har gjort, särskilt med att involvera afrikanska stater i projekt för att uppmuntra ekonomiska migranter att stanna i Afrika.

De olika projekt som planeras, till exempel ett ökat utbyte av studenter och ett flertal ekonomiska program som syftar till att främja handel mellan EU och afrikanska stater, är också något mycket positivt. Dessa länder får emellertid inte tvingas att gå med i ett frihandelsområde eftersom det innebär en allvarlig risk att orsaka stor skada på lokala och regionala marknader. Även om jag av nämnda anledningar inte helt samtycker till vissa punkter så är det ett balanserat betänkande, och jag har därför röstat för det.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Med anledning av den konstruktiva utvecklingen i förbindelserna mellan EU och tredjeländer röstade jag för betänkandet om unionen för Medelhavsområdet. För att kunna stärka samarbetet måste vi stödja Barcelonaprocessen som den senaste tiden inte varit särskilt aktiv. UfM:s toppmöte i Barcelona den 7 juni 2010 är emellertid det perfekta tillfället att införa de aktuella förklaringarna, eftersom EU inte kan tillåta sig att förlora inflytande i regionen med vilken man har traditionella band. Institutionella strukturer, till exempel delat ordförandeskap, bör tillämpas för att stärka insatserna för en bättre integration av samhällen och ekonomier på båda sidor om Medelhavet.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Stats- och regeringschefer från båda sidor om Medelhavet kommer att mötas i Barcelona den 7 juni 2010. Det är viktigt att detta möte leder till verkliga framsteg, och jag syftar särskilt på inrättandet av institutioner för unionen för Medelhavsområdet, men även på framsteg inom ekonomi, handel, sysselsättning, fattigdomsbekämpning, jordbruksfrågor, livsmedelstrygghet, vatten och landsbygdsutveckling. Det är även viktigt att UfM får större resurser, vilket kommer att vara huvudfrågan vid de slutliga förhandlingarna för perioden 2014–2020.

Med detta i åtanke bör vi komma ihåg att det måste vara möjligt att kombinera EU-stöd med privata medel och att samordna det med medel från Europeiska investeringsbanken och andra investeringsfonder, till exempel InfraMed. Dessutom är ett stärkande av syd-syd-handel och etablerandet av frihandelsområdet för Europa–Medelhavsområdet nödvändigt för ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning i länder vid den södra Medelhavskusten. Dessa åtgärder nämns tydligt i det betänkande som har lämnats till parlamentet, och därför har det mitt stöd.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det fanns inga större överraskningar i de ändringsförslag som lades fram av GUE/NGL-gruppen. Alla förkastades, förutom den första delen av ändringsförslag 6 om Västsahara.

Jag vill göra klart att jag röstade för ändringsförslag 6 som betonar Marockos ansvar när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Västsahara.

Den andra delen av ändringsförslag 1 som betonar behovet av ökad finansiering till unionen för Medelhavsområdet (UfM) formulerad av Elmar Brok förkastades också.

Med en stor majoritet röstade vi för betänkandet som helhet.

Betänkande: Kirilov (A7-0123/2010)

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om behovet av en EU-strategi för Sydkaukasien. Sydkaukasien är strategiskt viktig för EU. Samtidigt kan, och måste, EU hjälpa denna problematiska region med utveckling av ekonomi och handel. Vi kan använda handelspolitik för att främja respekt för mänskliga rättigheter, energisäkerhet, demokrati och god förvaltning. Jag vill för egen räkning och som min grupps skuggföredragande för denna resolution uppmana till att frihandelsavtal tecknas med Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Jag anser att dessa avtal kommer att främja ekonomisk utveckling i regionen genom att öka investeringar och skapa nya jobb, vilket kommer att minska fattigdomsnivån.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder helt detta betänkande eftersom jag tror att EU, genom att följa den gemensamma förklaringen från toppmötet i Prag om det östliga partnerskapet, med en tydlig och väldefinierad strategi kan stärka partnerskapet med öst, särskilt med de tre sydkaukasiska länderna. Fredsbevarande, gränsstabilitet och gränskonfliktlösning, främjande av demokrati, rättsstatsprincipen och regionalt samarbete är nödvändigt för utvecklingen i den här delen av världen. Därför anser jag att EU:s agerande måste präglas av uppmuntran av hållbar utveckling grundat på principer om god förvaltning, absolut respekt för mänskliga rättigheter och en god grannskapspolitik, vars huvudmål bör vara en fredlig samexistens mellan dessa länder och deras grannar. I detta avseende vill jag belysa den viktiga roll som den parlamentariska församlingen för partnerländerna i öst kommer att spela. Regionens geografiska betydelse, särskilt när det gäller tillgång till och transport av råmaterial mellan öst och väst, måste vara en annan viktig faktor för etablering av framtida avtal mellan EU och dessa länder.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den senaste konflikten mellan Ryssland och Georgien, ett land som har förkunnat att det vill bli medlem i EU och som delar EU:s ideal, gör det tydligt att vi behöver definiera en strategi för Sydkaukasien. Historiskt plågat av blodiga konflikter och helt och hållet under Rysslands inflytande har Sydkaukasien tagit trevande steg mot stabilitet. Det finns emellertid fortfarande potentiella konfliktkällor som måste behandlas med största allvar och försiktighet, vilket de spända förbindelserna mellan Armenien och Azerbajdzjan är bevis nog på. Jag hoppas att EU kommer att lära sig mer om den här regionen och bidra till fred och framsteg för människorna i Sydkaukasien. Jag hoppas även att EU kommer att bidra till införandet av, och allmän respekt för, frihet, demokrati, grundläggande rättigheter och rättstatsprincipen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Utvidgningen och stärkandet av EU-handel och politiska och kulturella förbindelser med tredjeländer betonar den strategiska betydelsen av de sydkaukasiska länderna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Med hänsyn till dessa länders geografiska läge, på gränsen till mäktiga Ryssland, Turkiet och Iran, kan och bör EU anta en inflytelserik position och en samarbetsroll som kan främja fred och säkerhet i regionen. Detta kommer att bli avgörande för att garantera de bästa kulturella och sociala förutsättningarna för ekonomisk utveckling, tillsammans med demokratiseringen av regionen, som även kommer att omfatta Svarta havet och Kaspiska havet. Fördjupandet av förbindelser som syftar till att integrera dessa länder i EU kommer helt säkert att bidra till att förbättra nivåerna av rättvisa, frihet och framsteg. Jag förespråkar även vikten av en utvecklingsstrategi för EU:s energimarknad så som det förordas i betänkandet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet om en EU-strategi för Sydkaukasien är bara ytterligare en del i en kampanj med att sprida en inskränkt ståndpunkt för att maskera EU:s ekonomiska och geopolitiska intressen i regionen. Denna ståndpunkt fokuserar främst på 2008 års konflikt mellan Ryssland och Georgien, på territoriella frågor och Rysslands suveränitet över Sydkaukasien och Abchazien.

Som föredraganden själv säger, vad det handlar om är att de tre kaukasiska länderna är betydelsefulla som ”transitländer för energiresurser” och ”för EU:s energiförsörjning”, av vilken unionen är mycket beroende, och ”frihandelsavtal” för att göra ”ekonomin mer attraktiv för utländska investerare”.

Det är mot bakgrund av dessa intressen som det outtalade stödet för återupprustningen och den militära utbyggnaden måste förstås. EU är delaktigt i denna process genom att involvera sig i vapenskramlet mellan Förenta staterna, Nato och Ryssland. En majoritet i parlamentet är inblandad i detta hyckleri. Parlamentet har tagit på sig rollen som riddaren i den skinande rustningen som räddar staternas territoriella integritet nu när det handlar om Georgien, men parlamentet förespråkade och hjälpte, och fortsätter att stödja, processen för Kosovos separation från Serbien.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Sydkaukasien är ett mycket intressant område som har varit ett konstant diskussionsämne i Europa under två hundra år. Under hela den perioden har det förekommit intressekonflikter om dessa områden mellan Ryssland, Iran och Turkiet. Områdets karga landskap och rika historia ger en föraning om den enorma etniska och religiösa komplexitet som råder här. Nu har även EU upptäckt regionen. Det är verkligen fantastiskt vad Heidi Tagliavini har lärt sig om området, inklusive den historiska och nutida kontexten, utifrån förhandlingarna i Georgien. Jag är faktiskt mycket imponerad. Det är utmärkt att författarna av betänkandet har uppmärksammat en organisation som OSSE. Det är synd att de uppenbarligen missat att uppmärksamma förbindelserna mellan staterna i området och Iran, och även Turkiets särskilda avsikter i regionen. Författarna har tydligen glömt den gloriösa självständighetsförklaringen av staten Kosovo och sina öppna attacker på Ryssland, förnekandet av lokala val i Abchazien och Sydossetien inklusive formuleringen ”de ockuperade territoriernas de facto-organ”. Det påminner starkt om en viss lord Runcimans slutsatser i förkrigstidens Tjeckoslovakien. Trots det anser jag att det inom en snar framtid blir möjligt för de berörda ledamöterna att förbättra sina kunskaper om den här delen av Europa, och på så sätt vara mer balanserade inför nästa session. Av nämnda anledningar avstår GUE/NGL-gruppen från att delta i slutomröstningen om betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Olyckligtvis är betänkandet om EU-strategin inte balanserat, och jag har redan nämnt detta i utskottet för utrikesfrågor. Även om utskottet inte tog hänsyn till mina ändringsförslag anser jag fortfarande att betänkandet är missriktat. Istället för att inta en neutral och balanserad hållning till frågan om Georgien innehåller det formuleringar tagna från Förenta staternas utrikespolitik, som syftar till att försvaga och isolera Ryssland. EU har ändrat sin ståndpunkt gällande förbindelserna med Armenien och särskilt situationen i Nagorno-Karabach. Detta är helt oförståeligt och bör fördömas. Föredraganden har uppenbarligen aldrig besökt regionen och har därför inte kunnat bilda sig en egen uppfattning om situationen. Av dessa anledningar har jag röstat mot betänkandet av Evgeni Kirilov.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade mot ändringsförslag 7 eftersom det tog bort en viktig del av betänkandets text i vilken parlamentet uppmanar Ryssland att respektera Republiken Georgiens suveränitet och territoriella integritet samt okränkbarheten av dess gränser som är internationellt erkänd. I betänkandet fördöms även den Ryska federationens erkännande av de georgiska separatistregionerna Sydossetien och Abchazien som självständiga, vilket strider mot internationell rätt. Att tydliggöra detta bidrar till att undvika att liknande händelser inträffar i framtiden.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är glad att allt det vi ville godkändes i utskottet för utrikesfrågor och att alla ändringar som gjordes av S&D-, PPE- och Verts/ALE-grupperna antogs. Den slutliga omröstningen som fick en positiv utgång var mycket enkel för oss.

9. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.05 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

10. Rådets ståndpunkt vid första behandlingen: se protokollet

11. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

12. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer

12.1. Religionsfrihet i Pakistan

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om sju resolutionsförslag om religionsfrihet i Pakistan.⁽¹⁾

  Charles Tannock, författare. – (EN) Fru talman! Pakistans oförmåga att utveckla en stark och hållbar demokrati har i min mening allvarligt påverkat landets religionsfrihet. Många ledare har använt islam för att rättfärdiga förtryck av minoriteter och för att rättfärdiga envälde, särskilt av militär natur, även om regeringens senaste försök att åtgärda detta måste ges ett erkännande.

Även om Pakistans författning formellt upprätthåller religionsfrihet, så tillåter den fortfarande till exempel hädelselagarna som är diskriminerande mot icke-muslimer, och förföljelser av minoriteter som shiamuslimer och ahmadier är vanligt förekommande. Det betonande av religiös identitet som låg till grund för grundandet och skapandet av Pakistan förefaller sorgligt nog gynna intolerans och ofta även våld mot de som står utanför den religiösa huvudfåran.

Spridningen av koranskolor inom Deobandi-rörelsen som sprider hatfulla budskap mot väst har skapat en miljö där extremism och fundamentalism frodas, och allt för många EU-medborgare, bland annat från mitt eget England, har fastnat i deras grepp. Det tydligaste uttrycket för detta är de pakistanska talibanerna, en terroriströrelse vars avsikter nyligen klargjordes alltför väl vid det barmhärtigt misslyckade bombattentatet vid Times Square i New York.

Personligen fruktar jag att ingen förändring kommer att ske i Pakistan förrän landet har utvecklat ett utbildningssystem och ett politiskt system som verkligen stöder religionsfrihet, tolerans och jämlikhet.

  Anneli Jäätteenmäki, författare. – (EN) Fru talman! Min grupp ALDE välkomnar de åtgärder som vidtagits av Pakistans regering för religiösa minoriteter sedan november 2008, och stöder insatserna från förbundsministern för minoritetsfrågor med att etablera ett nätverk av kommittéer för lokal interreligiös harmoni som ska främja dialog mellan religioner.

Det återstår emellertid mycket att göra på vägen mot genuin religionsfrihet i Pakistan. Av rapporter och undersökningar som har gjorts av oberoende organ framgår det att minoriteterna i Pakistan frånkänns sina grundläggande medborgerliga rättigheter, liksom också lika möjligheter i fråga om anställning, utbildning och politisk representation.

Lagarna är farligt vaga och fortfarande lätta att missbruka, vilket påverkar människor av alla religioner i Pakistan. Vi vet även att kvinnor i Pakistan upplever misshandel i hemmet, bland annat fysisk och psykisk misshandel. Det återstår därför mycket att göra.

  Eija-Riitta Korhola, författare. – (FI) Fru talman! Vår resolution om Pakistan väcker konsekvent oro, särskilt på grund av hädelselagarna. Men samtidigt vill vi gärna bekräfta den positiva utveckling som har ägt rum under den nuvarande pakistanska regeringen, och vi uppmuntrar landet att fortsätta med den demokratireform som innebär respekt för minoriteters rättigheter.

Shahbaz Bhatti, den förste ministern för minoritetsfrågor i Pakistans historia, var förra veckan gäst hos PPE-gruppen. Vi uppskattar hans arbete och de reformer som regeringen har genomfört. Listan över förbättringar är imponerande: en kvot på fem procent för minoriteter inom offentlig förvaltning, erkännandet av minoritetshögtider och mandat i senaten, bara för att nämna några.

Det mest inspirerande projektet är gräsrotskommittéerna för harmoni mellan trossamfunden, ifall de lyckas med att lätta på spänningarna mellan landets olika grupper och därmed förebygga rekrytering av terrorister. Det är en betydelsefull fredshandling som kommer att få omfattande och långtgående effekter. Detta obeväpnade fredsbevarande arbete är det bästa sättet att bekämpa terrorism eftersom det tar itu med själva orsakerna. I fall detta lyckas är det värt ett fredspris. Till Charles Tannock vill jag säga att det samtidigt är just det utbildningssystem som han efterfrågade.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, författare. – (PL) Som företrädare för en gemenskap grundad på frihet, jämlikhet och tolerans är det vår skyldighet att fördöma diskriminerande handlingar, även om de inträffar långt utanför EU:s gränser. Avlägsnandet av företrädare för religiösa minoriteter från röstlängderna som inträffade i Pakistan 2007 är definitivt en sådan handling. Vidare i enlighet med artikel 260 i Pakistans författning kan landets invånare delas in i två kategorier: muslimer och icke-muslimer. Ett nyinfört krav innebär att en notering om religiös identitet måste finnas i pakistanska pass. En grupp som är särskilt drabbad av diskriminering är ahmadierna som pakistanska myndigheter inte ens låter delta i offentliga sammankomster eller ägna sig åt förlagsverksamhet.

Hädelselagarna, och dödsstraffet som de kan ge, påverkar särskilt religiösa minoriteter. Europeiska unionens råd bör sätta upp det här som en brådskande fråga på dagordningen för förbindelserna med Islamabad. Enligt det samarbetsavtal som EU och Pakistan undertecknade för sex år sedan för perioden 2007–2013, får Pakistan trots allt 200 miljoner euro av EU-budgeten.

Den senaste tidens händelser i Pakistan har visat att landet är redo för en genomgående systemförändring. Jag hoppas, precis som i fallet med den länge väntade omarbetningen av författningen som till sist genomfördes, att det snart kommer att vara möjligt att ändra ytterligare lagstiftning som diskriminerar Pakistans minoriteter.

  Nicole Kiil-Nielsen, författare. – (FR) Fru talman! Det finns ingen garanti för religionsfrihet i Pakistan. Under 2009 observerades en ökning av våldsamma attacker mot religiösa minoriteter, och även mord.

Dessutom lever nästan 80 procent av de som tillhör minoritetsgrupperna under existensminimum. Men detta är inte det enda problemet med brott mot mänskliga rättigheter i Pakistan; andra frågor är begränsning av mötesfriheten, hot mot medborgarorganisationer, gripanden av fackmedlemmar, kidnappningar av och mord på journalister.

Sedan Pakistan uttryckte sitt stöd för Förenta staternas kamp mot terrorism har hundratals, om inte tusentals personer, som misstänks ha kopplingar till terroristgrupper blivit godtyckligt fängslade: gripanden utan tillstånd, häktningar utan rättslig grund eller tillgång till advokat, kvarhållande på okänd ort, påtvingade försvinnanden, misshandel och tortyr.

I Lahores enda fängelse som bara har kapacitet för 1 050 fångar hölls 4 651 fångar under 2009. Våldet mot kvinnor fortsätter att öka, till exempel våldtäkter, självmord, syraattacker och kvinnor som bränns. Det räcker inte med två minuter eller två timmar, jag behöver två hela dagar för att beskriva den fruktansvärda situation som unga pakistanska flickor och kvinnor genomlever.

Det är mot denna bakgrund som parlamentet, som värnar om respekt för kvinnor, samvetsfrihet och mänskliga rättigheter, förbereder användandet av sin nya vetorätt för att sluta ett återtagandeavtal mellan EU och Pakistan. På så sätt kan man kräva ytterligare garantier för genomförandevillkoren i ett sådant avtal i fråga om återtagande av pakistanska medborgare, och afghanska medborgare som har passerat genom Pakistan.

  Joe Higgins, författare. – (EN) Fru talman! Som internationell socialist försvarar jag starkt varje individs rätt till religionsfrihet och praktiserande av religion, förutsatt att andra människors grundläggande rättigheter inte överträds. Pakistans folk, och särskilt de religiösa minoriteterna, är just nu fångade mellan den pakistanska statens institutionella trångsynthet och, i vissa regioner, de ultrareaktionära och obskuranta talibanstyrkorna.

Det ligger givetvis en fundamental motsägelse i att högergrupper här i parlamentet hävdar att de företräder frihet och mänskliga rättigheter i Pakistan samtidigt som de stöder kriget i Afghanistan som spiller över på Pakistan och får skadliga konsekvenser för landet. Dödandet av civila i Afghanistan av Natostyrkor och väststödda trupper i Pakistan kan, förutom att det är olagligt, även föra civila rakt i famnen på reaktionära grupper.

I centrum av krisen i Pakistan ligger de feodala kapitalistiska strukturer under vilka det just nu förekommer enorma fattigdomsnivåer. Varken den korrupta eliten, företrädd av den nuvarande regeringen, eller oppositionspartiet kan ge folket några svar. Oberoende organisationer som företräder arbetare och fattiga är kritiska. Progressive Workers Federation är en sådan organisation med en halv miljon medlemmar som försöker återuppbygga starka sociala traditioner för att förena arbetare över nationella och religiösa gränser, och förena män och kvinnor. Detta är den framtida riktning som Pakistan behöver ta.

  Bernd Posselt, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman! Vi måste inta en kritisk men även mycket objektiv och insiktsfull hållning till Pakistan, som är en viktig allierad. Pakistan är ett muslimskt land, och vi måste respektera det. Det grundades av muslimer från Brittiska Indien utifrån deras religiösa tillhörighet, på samma sätt som Indien grundandes av hinduer. Båda länderna har haft minoriteter från början, och båda har utvecklat en tradition av tolerans. Denna respekt för alla religiösa minoriteter, och särskilt för kristna, måste stärkas. Jag anser att vi bör fokusera på detta. Vem ska stödja de kristnas sak ifall Europa, som är en nästan helt kristen kontinent, inte gör det?

Vi har en mycket viktig uppgift, men samtidigt måste vi tydliggöra att vi respekterar den ledande och ofta konstruktiva roll som Pakistan har spelat och kan fortsätta att spela i den muslimska världen.

  Marietje Schaake, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Liksom flera kolleger har påpekat kan hädelselagarna i Pakistan lätt missbrukas av extremister som en ursäkt för att använda våld mot religiösa och icke-religiösa minoriteter. Givetvis är religionsfrihet viktig, men frihet från religion är också viktig.

Dessa hädelselagar i ett samhälle där yttrandefriheten är begränsad i religionens namn innebär ytterligare en risk. Förra onsdagen förbjöd en domstol i Pakistan Facebook, ett socialt nätverk på Internet. Pakistans telemyndighet instruerade alla Internetleverantörer att blockera webbplatsen. Åtgärden vidtogs för att förhindra folk från att ta del av misstänkta förolämpande uttalanden om islam eller om profeten Muhammed. En serietecknare tog initiativet och uppmanade folk att göra teckningar av profeten för att stå emot påtryckningar av den sort som riktades mot den populära tv-serien South Park, och som ledde till att programmet omredigerades.

Facebook, såväl som andra tjänster och plattformar på Internet, är en viktig kanal till resten av världen. De öppnar informationskällor och kontakter för pakistanier och tillåter dem att delta i idéutbyten. Särskilt den unga generationen pakistanier kan lära sig mycket från Internet eftersom skolmaterial ofta innehåller ett diskriminerande och partiskt språk. Att kriminalisera yttrandefriheten är inte ett effektivt sätt för det pakistanska samhället att hantera mångfald. Serietecknare, journalister och medborgare ska kunna uttrycka sina åsikter fritt, även om det innebär att de förolämpar vissa människor.

Utmaningar mot yttrandefriheten hittar man inte bara i Pakistan. Även i EU möter vi allvarliga utmaningar mot en öppen debatt. Hot mot journalister, serietecknare och artister blir allt vanligare, och de utmanar våra liberala och demokratiska samhällen. Självcensur blir vanligare, och politiker, serietecknare och journalister behöver nu skydd mot dödshot.

Låt oss inspireras och stå upp för yttrandefriheten i EU men även i Pakistan och i resten av världen. Det är det bästa botemedlet mot extremism.

  Tomasz Piotr Poręba, för ECR-gruppen. – (PL) Med valet 2008 återinfördes demokrati och en civil regering i Pakistan, även om demokratin inte är helt stabil.

Ett antal beslut som har fattats av pakistanska myndigheter kring frågor om religionsfrihet är värda respekt, men det ser ut som att det nu krävs ytterligare åtgärder. Att göra det möjligt för personer i religiösa minoriteter att arbeta inom den statliga sektorn, att erkänna deras högtider och införa en nationell minoritetsdag, är några steg mot stabilisering och demokratisering av landet. Det bör emellertid påpekas att det fortfarande inte finns några specifikt definierade rättigheter som skyddar minoriteter, vilket kan leda till bisarra situationer, till exempel när ett kristet par dömdes till ett tjugofemårigt fängelsestraff för att ha rört vid koranen med orena händer.

Vissa religiösa grupper förföljs fortfarande, och på landsbygden, särskilt i norra delen av landet, är det störande att observera det effektiva genomförandet av förordningar baserade på sharialagstiftning. Vi bör fortsätta att ge ekonomiskt stöd till försvarare av mänskliga rättigheter i Pakistan och kräva att pakistanska myndigheter ger sina medborgare rätten till religionsfrihet.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman! Jag instämmer med mycket av beskrivningarna om brott mot de mänskliga rättigheterna i Pakistan.

Jag vill speciellt lyfta situationen för ahmadiyamuslimerna och den förföljelse som de utsätts för. Det handlar om regelrätt förföljelse, kallblodiga mord, diskriminering, trakasserier på alla nivåer i samhället. Detta pågår fortfarande, trots att både tidigare och nuvarande regering har utlovat förbättringar. Så har inte skett utan förföljelsen fortsätter.

Det är dags att det internationella samfundet och EU vaknar upp och ingriper för att stoppa de övergrepp som ständigt begås mot de mänskliga rättigheterna i Pakistan!

  Bastiaan Belder, för EFD-gruppen. – (NL) När den pakistanska staten grundades 1947 sade dess grundare Mohammad Ali Jinnah dessa minnesvärda ord: ”Vi börjar med den grundläggande principen att vi alla är medborgare och jämlika medborgare av en stat.” Det är tomma ord i dag, särskilt för de uppskattningsvis 15 miljoner kristna som lever i Pakistan. De är omgivna av en genomgripande stämning av förföljelse och hot, både i städer och på landsbygden, och till och med i huvudstaden Islamabad.

Sorgligt nog har det pakistanska rättssystemet överseende med den svåra situationen för landets inhemska kristna befolkning. Det är resultatet av en historisk process av en smygande islamifiering av det pakistanska samhället sedan slutet av 1970-talet som har lett till en oroande försämring av de kristnas rättsliga status.

Vi syftar särskilt på vittnesmålen och 1980 års hädelselagar, rättsliga verktyg som effektivt har ställt kristendomen utanför lagen eftersom ett vittnesmål som ges av en icke-muslim i en rättegång bara är värt hälften så mycket som ett vittnesmål från en muslim, vilket dock är beroende av om domaren ens vill höra ett vittnesmål från en kristen!

Hädelselagarna innebär en än större fara för kristna. De ger livstids fängelse för vanhelgande av koranen och dödsstraff för nedsättande uttalanden om islam och profeten Mohammed. Kort sagt så kan en kristen i Pakistan plötsligt få dödsstraff om en muslim vittnar mot honom!

Detta har skapat en nästan outhärdlig stämning präglad av rädsla och ovisshet. Hundratals kristna sitter i fängelse i åratal utan tillgång till en rättslig process. Jag uppmanar därför rådet och kommissionen att koppla allt slags stöd till Pakistans regering till det brådskande avskaffandet av denna skadliga diskriminering av landets minoriteter.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Fru talman! I Pakistans författning görs skillnad mellan muslimer och icke-muslimer, vilket öppnar möjligheter för diskriminering på grundval av religion. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att president Asif Ali Zardari i december 2009 upprepade utfästelsen från Pakistans folkparti om fortsatt vaktslående om minoriteters rätt att behandlas som jämlika medborgare.

Tyvärr framgår det av rapporter och undersökningar som gjorts av oberoende organ att minoriteterna i Pakistan frånkänns sina grundläggande medborgerliga rättigheter, liksom lika möjligheter i fråga om anställning, utbildning och politisk representation. Helhetsbilden när det gäller religionsfrihet i Pakistan, utan att ens gå in på detaljerna, är alltså kontroversiell och mycket oroväckande.

Jag vill också betona att det är självmotsägande att Pakistans regering dels gått in för religionsfrihet och dels, i sin ledande roll inom Islamiska konferensen, inom FN ställt upp bakom programmet om att bekämpa förtal av religionen. I detta sammanhang vill jag påminna om rådets slutsats av den 16 november 2009 om förhållandet mellan internationell människorättslagstiftning, som skyddar individer och grupper av individer, och föreställningen om förtal av religionen.

  Talmannen. – Kolleger! Jag vill påminna er alla om att vi kommer att ha ont om tid i eftermiddag och att alla som drar över tiden förkortar den tid vi kommer att kunna använda till anföranden på en minut enligt ögonkontaktsförfarandet.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Det finns ett amerikanskt ordspråk som säger att det inte finns några gratisluncher. Vi bör säga att vi inte kan ge EU-stöd gratis och att vi inte kan ge bort 200 miljoner euro utan att kräva något i utbyte. Låt oss kräva något! Vi borde åtminstone kräva respekt för normer som liknar de som vi anser vara moraliska, etiska och politiska ideal. Situationen i Pakistan där förföljelse av icke-muslimer, de flesta kristna, nu har pågått i flera år är helt oacceptabel. Vi talar ofta om frågor som rör olika minoriteter, inte bara religiösa minoriteter, i Europa och världen. Låt oss nu försvara den kristna minoriteten och andra religiösa minoriteter i Pakistan, även om detta förstås inte är det enda problemet i ett land som plågas av allvarliga politiska konflikter och som tyvärr löper risken att drabbas av destabilisering.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Ifall vi ser närmare på den pakistanska situationen står vi inför två obestridliga faktum. Till att börja med är Pakistan en nyckelspelare i kampen mot terrorism. Vi måste göra allt vi kan för att garantera att säkerheten för Europas medborgare inte är hotad. För det andra har Pakistan en annan syn på religion och religiösa minoriteter i jämförelse med den som Europa och avancerade liberala demokratier har. Europa kan inte tiga ifall andra stater grovt kränker mänskliga rättigheter, och därför måste vi uttrycka vår oro även om det gäller en strategisk partner. EU kan bara vidta trovärdiga åtgärder i fråga om tredjeländer ifall man på ett tillfredsställande sätt lyckas ta itu med sina egna problem med religiösa och nationella minoriteter. Världen över måste det vara tydligt att en av EU:s grundvärderingar är det starka skyddet för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter, vilket unionen först och främst anser vara bindande för sig själv, eller att det borde vara det. I själva verket är det först då vi kan kräva liknande framsteg av andra länder.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Vi välkomnar att Pakistan är engagerat i kampen mot internationell terrorism, men omständigheterna får inte överskugga andra mycket drastiska uppgifter som visar att mycket allvarliga kränkningar av religiösa minoriteters rättigheter, särskilt kristnas, förekommer.

Vi får ganska ofta information om ytterligare attacker, misshandel, hot och till och med mord, inklusive kristna som bränns levande bara för att de är kristna, även kvinnor och barn. Den här sortens information skapar frågor. Varför händer detta i ett land som spelar en så viktig roll i internationella förbindelser och i kampen mot terrorism? Det händer eftersom pakistanska myndigheter tyvärr till stor del är ansvariga för att skapa en stämning som uppmanar sådant, genom olämpliga hädelselagar och genom att inte reagera på felaktigt agerande som Pakistans brottsbekämpande organ och rättssystem gör sig skyldiga till.

Vi måste räkna med genomgripande förändringar, även från EU och dess institutioner, när det gäller sådant beteende.

  Martin Kastler (PPE). – (DE) Fru talman! Mellan 75 och 80 procent av alla de som är utsatta för religiös förföljelse i världen är kristna. Vi i parlamentet kämpar specifikt för mänskliga rättigheter världen över. För mig är religionsfrihet ett centralt koncept i vår människorättspolitik. Därför beklagar jag att ledamöterna som tillhör vänstern och de vänsterliberala i parlamentet ofta går samman och håller tyst om de kristnas öde.

Samtidigt är jag glad över att vi idag tillsammans lägger fram en resolution om den förfärliga situationen i Pakistan. Av landets 156 miljoner människor är 95 procent muslimer, runt 3 procent kristna och runt 2 procent hinduer. Som kristen vill jag åter fokusera på situationen för de kristna som är föremål för allvarlig förföljelse. Alla som tillåter att våldsamma attacker på kristna äger rum måste få en reaktion från den civiliserade världen. Därför bör EU introducera ett kriterium i sin utvecklingspolitik och i sitt ekonomiska samarbete som omfattar den här frågan och tillåter att sanktioner införs ifall det blir nödvändigt.

  Talmannen. – Vi går nu vidare till ögonkontaktsförfarandet. Jag har fått långt fler förfrågningar än vi hinner med. Vi har egentligen bara två minuter. Jag ger ordet till fyra talare.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Fru talman! Oavsett vilket land det gäller är det viktigt att ta hänsyn till dess bakgrund och huruvida utvecklingen i fråga om mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter går åt rätt håll. Som ansvarig för EU:s övervakningsuppdrag under det senaste valet för två år sedan gjorde jag flera rekommendationer, och jag är glad över att se att landet har börjat att genomföra vissa av dem. Det handlar bland annat om ratificeringen av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som tydligen inte bara har undertecknats utan nu även ratificerats, samt ratificeringen av FN:s tortyrkonvention. Det är bra att det nu finns en minister på plats som är ansvarig på ämbetets vägnar och som gradvis kommer att försöka få bukt med diskrimineringen.

Även frågan om ahmadierna har tagits upp. En av mina rekommendationer var att de vid nästa val borde tas bort från sin separata röstlängd för att tas upp i den allmänna röstlängden. Jag anser det vara en specifik åtgärd som kan bidra till att göra slut på diskrimineringen av denna minoritet.

  Heidi Hautala (Verts/ALE). – (FI) Fru talman! Jag vill säga att även jag träffade ministern för diskrimineringsfrågor den här veckan. Jag var övertygad om att han försökte etablera ömsesidig förståelse mellan religiösa grupper. Men inte heller han kunde svara på frågan om varför Pakistan, trots att landet är medlem i FN och av rådet för mänskliga rättigheter, i sin roll inom Islamiska konferensen mycket starkt försvarade en ny internationell lagstiftning för att bekämpa hädelse och förtal av religionen. Det kan verkligen inte vara det ideala sättet att främja ömsesidig förståelse mellan religiösa grupper.

Jag hoppas att EU kommer att vidta kraftfullare åtgärder internationellt i den här frågan för att förhindra att sådana nya lagar äventyrar realiserandet av mänskliga rättigheter. Förenta staterna har varit mycket aktivare än EU i den här frågan.

  Jacek Olgierd Kurski (ECR). – (PL) Fru talman! En dynamisk utveckling pågår i Pakistan, vi får motstridiga uppgifter och vi måste undersöka situationen mycket noga för att inte begå misstag. Det är bra att Pakistans regering har vidtagit vissa åtgärder i de religiösa minoriteternas intressen, till exempel en garanti för fem procent av arbetstillfällena i den offentliga sektorn. Det är bra att Pakistans regering har reserverat, eller lovat att reservera, mandat i senaten till minoriteter och även till kvinnor som företräder minoritetsgrupper.

Trots det måste en sak göras. Både Pakistans regering och de pakistanska myndigheterna måste göra något åt hädelselagarna som medför dödsstraff i Pakistan och ofta används för att rättfärdiga censur, kriminalisering, förföljelse och mord på medlemmar av politiska, etniska och religiösa minoriteter. De pakistanska myndigheterna måste göra något åt den strafflag som föreskriver dödsstraff för alla som är skyldiga till och dömda för hädelse.

I ett land som får stöd från EU, på 2000-talet, får vi inte tillåta att människor dödas på det här sättet. Tack så mycket.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Efter nästan nio år av militärdiktatur blev valet 2008 inledningen på en demokratiseringsprocess i landet. Olyckligtvis blev Benazir Bhutto mördad ett par veckor före valet. Pakistans folkparti som hon ledde vann valet. Även om minoriteterna i Pakistan möter ett antal problem så har ett flertal positiva åtgärder vidtagits under den nuvarande regeringens ledarskap. Interkulturell dialog har uppmuntrats, en kvot på 5 procent har vikts för minoriteter i förbundsregeringens förvaltning och vissa muslimska helgdagar har erkänts. Pakistans regerings åtagande att avsätta mandat i senaten till minoriteter är lovvärt. Jag vill slutligen betona den särskilt viktiga roll som Pakistan spelar i kampen mot terrorism och extremism.

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman, ledamöter! EU har noga följt situationen när det gäller religiösa minoriteter i Pakistan. Pakistans författning erkänner religionsfrihet och föreskriver att staten ska skydda minoriteters rättigheter.

Pakistan har gjort framsteg den senaste tiden, bland annat författningsändringar, stärkandet av rollen för folkvalda församlingar i Pakistan och institutionell utveckling på området för mänskliga rättigheter, särskilt införandet av ett ministerium för mänskliga rättigheter och ett för minoriteter. Dessutom kommer en oberoende nationell kommission för mänskliga rättigheter att inrättas.

Vidare har Pakistan ratificerat den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Det är ett steg i rätt riktning förutsatt att dessa instrument kan användas effektivt. Trots det bör Pakistan öka sina ansträngningar för att garantera bättre integration av religiösa minoriteter, inklusive den kristna minoriteten, i sociala, ekonomiska och politiska institutioner. Pakistans internationella rykte har smutsats ned av händelser som den som ägde rum förra året i Gojra, då sju kristna brändes levande när extremister attackerade en kyrka och människors hem, liksom av attacker på shiiter och diskriminering av ahmadier.

När det gäller religiösa minoriteters rättigheter har EU konsekvent använt sig av politisk dialog med Pakistan för att ta upp frågor om mänskliga rättigheter, och även vid ett antal tillfällen vidtagit diplomatiska åtgärder. Utöver detta har EU sedan 2007 upprätthållit en dialog om mänskliga rättigheter inom ramen för samarbetsavtalet med Pakistan, vilken bidrar med en regelbunden dialog om samhällsstyrning och mänskliga rättigheter.

I dessa diskussioner har EU alltid insisterat på respekten för individuella rättigheter och minoriteters rättigheter. Som en del i dialogen om mänskliga rättigheter har EU även upprepade gånger tagit upp frågan om tillämpandet av hädelselagarna med Pakistans regering. I statistiken ser det ut som att de flesta tilltalade är muslimer, men jag är medveten om att hädelselagarna ofta har använts mot religiösa minoriteter och att falska anklagelser har gjorts för att lösa personliga konflikter, eller på grund av ekonomisk girighet. Den gemensamma kommitténs senaste möte ägde rum den 25 mars 2010, och föregående dag höll en underarbetsgrupp för förvaltning, mänskliga rättigheter och migration ett sammanträde.

Vid det tillfället togs frågan om minoriteter i Pakistan upp. Vi tvekade inte att samtidigt nämna den pakistanska oron över situationen för religiösa minoriteter här hemma i Europa.

EU planerar att ta upp dessa frågor vid nästa möte med Pakistan den 4 juni i år. En stor del av Pakistans befolkning har inte tillgång till utbildning och saknar kunskap om de grundläggande reglerna för socialt beteende. I det samarbetsstöd som kommissionens bistår med har prioriteringen när det gäller Pakistans politik och utbildning varit att förbättra tillgången till grundläggande utbildning. Jag är hoppfull om att detta inom en snar framtid kommer att leda till en mer tolerant attityd till religionsfrihet.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum inom kort.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) Det sägs att Pakistan har de strängaste hädelselagarna i världen. Utövandet av yttrandefrihet och religionsfrihet kan resultera i fängelse och död. Sektion 295 B och C i Pakistans strafflag kriminaliserar förolämpande kommenterar om koranen och profeten och föreskriver livstids fängelsestraff respektive dödsstraff. I sektion 298 föreskrivs straff för avsiktlig kränkning av religiösa känslor, och i sektion 298 A, B och C föreskrivs straff för förolämpande kommentarer om heliga figurer och platser samtidigt som den religiösa gruppen ahmadier, som anser sig vara muslimer, ställs utanför lagen. Religionsfrihet inkluderar frihet att tro på vilken religion som helst och friheten att inte tro på någon religion. Pakistans minister för minoritetsfrågor meddelade i går att ändringar förbereds för att stoppa missbruket av hädelselagarna. Jag anser att dessa lagar bör avskaffas eftersom en ändrad text bara blir ett arv från det förflutna och tillåter att våld och diskriminering fortsätter.

  Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) De senaste åren har Pakistans regering vidtagit en rad åtgärder som tydligt visar på en viss känslighet för situationen för nationella minoriteter. Det handlar bland annat om utnämnandet av Shahbaz Bhatti till förbundsregeringens minister för minoritetsfrågor, en kvot på fem procent för offentliganställda och avsatta mandat i senaten för minoriteter för att nämna några. Dessa insatser måste uppmuntras. Mycket återstår emellertid att göra för att förbättra situationen för religiösa minoriteter.

Jag anser att ett nyckelelement i detta är att se över bestämmelserna om överträdelser som begåtts mot religioner, kända som hädelselagarna. Möjligheten att missbruka den här lagen har skapat ett klimat av intolerans som har uppmuntrat religiöst våld, diskriminering, hot och förföljelse av religiösa minoriteter. Bortsett från den rättsliga aspekten är det viktigt att regeringen vidtar tydliga åtgärder för att förhindra våld. Främjandet av tolerans är lösningen för att kunna skydda religiösa minoriteter i Pakistan.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (SK) Europeisk civilisation som vi känner den idag skulle inte vara möjlig utan religionsfrihet. Sökandet efter något som går utöver individen måste gå hand i hand med tolerans. Vägen till Gud, och även vägen från Gud, är annorlunda och unik för varje individ. Om inget annat så har vi i alla fall lärt oss det under två tusen år av kristendom i Europa. Den erfarenheten har varit lång och smärtsam, och miljoner oskyldiga har fått betala med sina liv. Vi européer har därför rätten att säga till andra att inte ta den vägen. Därför kommer vi alltid, i alla länder, att fördöma våldshandlingar och mord på oskyldiga människor, särskilt nu när det gäller en allierad och vän.

(1) Se protokollet.

12.2. Situationen i Thailand

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om situationen i Thailand.⁽¹⁾

  Marietje Schaake, författare. – (EN) Fru talman! Thailand går igenom en våldsam kris med rödskjortsdemonstranter på ena sidan, och armén och gulskjortorna på den andra. Runt 80 personer har redan mist livet, och nära 2 000 har skadats. Demokratin är hotad, och i landet råder undantagstillstånd utropat av regeringen.

Undantagstillståndet har resulterat i censur. Mediekanaler som tv, radio och Internet har blockerats. Att få stopp på våldet är mycket viktigt, och vi uppmuntrar alla parter till självbehärskning i den processen, men i försöken att återställa lugnet får inte undantagstillståndet missbrukas för att begränsa grundläggande och individuella rättigheter. Censuren måste upphöra och pressfriheten och yttrandefriheten måste återinföras. Dessa värderingar är viktiga för Europaparlamentet och dess värdefulla förbindelser med Thailand.

  Cristian Dan Preda, författare. – (RO) Som vi alla har märkt, eftersom det har varit en huvudnyhet sedan i början av april, råder en stämning av politiskt våld i Thailand som landet inte har upplevt på de senaste tio åren. Till att börja med vill jag uttrycka min solidaritet med familjerna till de som fallit offer för våldet på gatorna. Jag skulle vilja beskriva det vi ser här å ena sidan som en konventionell konfrontation mellan yttrandefrihet och föreningsfrihet, å andra sidan som regeringens behov av att upprätthålla allmän ordning. Händelseförloppet har gått mycket snabbt de senaste dagarna och timmarna. Relativt lugn verkar ha återvänt till Bangkok, även om huvudstaden stod i lågor i går kväll efter regeringsstyrkornas ingripande.

Låt oss hoppas att en ny våldsspiral kan undvikas. För att garantera det krävs emellertid självbehärskning eftersom demokrati inte kan segra med våld. Jag anser att regeringen måste genomföra den färdplan som den presenterade den 3 maj. Jag anser också att utredningar av den senaste tidens händelser och straff för de skyldiga är åtgärder som måste vidtas för att garantera försoning.

  Véronique De Keyser, författare. – (FR) Fru talman! Rödskjortornas demonstrationer slogs ner i blod. Utan att vilja förvärra situationen eftersom Europarlamentets förfarande vid brådskande ärenden kräver att vi mildrar krisen och finner lösningar och inte att vi hetsar mera ilska i folket, vill jag bara säga följande. För det första har alla medborgare rätt att sträva efter fria och rättvisa val. Det är en obestridlig rätt som hela det thailändska folket borde få ta del av. Det är ett alternativ som presenterades i ett visst skede av premiärminister Abhisit Vejjajiva och sedan avvisades av rödskjortorna. Vi måste nu återgå till det.

För det andra fördömer jag bruket av skarp eldgivning mot demonstranter och de senaste dagarnas våldsamma förtryck som enligt officiella källor har krävt minst 12 dödsoffer, bland annat en italiensk journalist, och flera skadade. Det är dags att stoppa våldet som har spridits över hela landet.

För att åstadkomma detta menar jag inte att vi ska ta ställning för den ena eller den andra sidan, men jag uppmanar den thailändska regeringen att främja en förhandlingslösning, att se till att undantagstillståndet inte inskränker individuella friheter eller yttrandefriheten, vilket enbart skulle öka spänningarna, och jag uppmanar den i synnerhet att överväga att återvända till valurnorna.

Det rådande kaoset hotar att splittra landet. I den nordöstra delen av landet, som är ett landsbygdsområde med laotisk kultur, hade det uppstått nästan rebelliskt motstånd mot den centrala delen, Bangkok och södern, som alla är demokratiska fästen. Detta hade kunnat leda till uppkomsten av kvasiterroriströrelser som skulle angripa vad som kan kallas för byråkratin och eliten, maktens bastioner.

Vi måste absolut återgå till val och till förhandlingar och få stopp på våldet men samtidigt se till att vidmakthålla friheter. Dessa är förstås mycket enkla ord och kanske ganska naiva med tanke på dagens våld. Parlamentets resolution har avsiktligt valts för att undvika en kraftig upptrappning av våldet i Thailand och lämna utrymme för dialog, men det innebär inte att vi kan avstå från alla upprop för demokratin.

  Barbara Lochbihler, författare. – (DE) Fru talman! Bilden av ilska, våld och förödelse i Bangkok är fortfarande färsk i våra minnen. Även om uppmärksamheten nu till viss del har flyttats bort från den ytterst laddade situation i den thailändska huvudstaden är risken för fler våldsamma sammandrabbningar inte över i någon bemärkelse. Den våldsamma konflikten mellan de s.k. rödskjortorna och regeringen, understödd av armén, har redan lett till att över 70 personer har dödats och nästan 2 000 har skadats. Regeringen har meddelat att den tänker undersöka dödsfallen, och de senaste dagarnas dödsfall bör också omfattas av denna undersökning.

För att hitta en fungerande politisk lösning är det viktigt att beakta de grundläggande orsakerna till de upprepade protesterna och sammandrabbningarna. En del av den thailändska befolkningen är mycket missgynnad och socialt utestängd. Dessa människor är mycket kritiska till det orättvisa sättet som de behandlas på och deras bristande rättigheter. De kämpar mot deras jämförelsevis låga levnadsstandard. En annan faktor är den påfallande och utbredda korruptionen bland politiska ledare, men också bland personer med ansvarsfulla befattningar i det civila samhället. Om en hållbar lösning ska kunna uppnås måste dessa strukturella problem granskas och lösas. Det räcker inte med att enbart få stopp på fientligheterna.

Vi uppmanar alla parter i denna konflikt att på ett allvarligt och konstruktivt sätt medverka till att lösa denna stora kris. Båda sidorna måste dock enbart använda fredliga och demokratiska medel för att åstadkomma detta, och därför behöver de EU:s stöd.

  Marie-Christine Vergiat, författare. – (FR) Fru talman! I flera veckor nu har rödskjortorna demonstrerat i Bangkok för att kräva att demokratin respekteras. Låt oss påminna oss om att fastän presidenten i den nuvarande regeringen enbart har suttit vid makten sedan december 2008, är den sittande regeringen ett resultat av en militärkupp som skedde i september 2006.

Vad krävde då rödskjortorna? Premiärministerns avgång, parlamentets upplösning och förtida val – kortfattat, demokrati. Den 4 maj 2010 meddelade premiärministern en försoningsplan som byggde på dessa berömda förtida val, men mordet den 13 maj på general Khattiya, rödskjortornas ledare, satte stopp för förhandlingarna.

Det är i detta sammanhang som vi har förberett resolutionen som har lagts fram här idag. I en militäroperation igår dödades flera personer, bland annat en italiensk journalist. För oss är det viktigt att den resolution som vi kommer att rösta om tar hänsyn till dessa händelser särskilt med tanke på att rödskjortornas högsta ledare omedelbart kapitulerade och uppmanade folket att behålla lugnet.

Det är egentligen tronföljden som sätts i fråga. Kungen har varit märkligt tyst. Budskapet som vi måste föra vidare är att demokrati inte kan påtvingas och att det är oacceptabelt att krossa demonstrationer genom att skicka in armén med order att skjuta så fort man får syn på någon. Resolutionen fördömer inte ens våldet. Vi kommer inte att rösta för den. Det thailändska folket har rätt till demokrati, och vi måste göra allt för att undvika en ny militärkupp.

  Adam Bielan, författare. – (PL) Thailand, det land som fram till nyligen ansågs vara en bastion för demokrati i Sydostasien, har nyligen varit med om sina mest dramatiska händelser på nästan ett halvt sekel.

Striderna fortsätter i konflikten mellan anhängare till den förre premiärministern Thaksin Shinawatra, kända som rödskjortorna å ena sidan, och regeringen och armén å andra. Fler än 60 personer har dödats, däribland utländska medborgare och bland dem också EU-medborgare, nästan 2 000 personer har skadats och huvudstaden Bangkok har utsatts för omfattande förstörelse.

Offrens familjer förtjänar självklart vår sympati, beklagande och solidaritet, men vi måste också vara medvetna om att den thailändska nationen idag är mycket splittrad. Mänskliga rättigheter som t.ex. mötesfrihet och yttrandefrihet är väldigt begränsade, och konflikten kommer att bli mycket svår att lösa med fredliga och politiska medel.

Därför krävs påtryckning – internationell påtryckning, från bland annat Europeiska unionen – på båda sidorna i konflikten för att de ska återuppta diskussionerna och försöka lösa deras tvist med politiska medel och inte med våld.

  Thomas Mann, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman! Gatustriderna som har börjat likna ett inbördeskrig har krävt 75 dödsoffer och över 1 800 skadade bara sedan förra veckan. Demonstranternas ledare har kapitulerat efter de kraftiga militäroperationerna. Situationen i Bangkok fortsätter dock att eskalera. Jag har tagit emot telefonsamtal om detta både igår och idag. Vissa områden i huvudstaden hade hittills inte berörts av konflikten, men detta gäller inte längre. Situationen i nordost är också kaotisk. De dramatiska bilderna framför ett mycket tydligt budskap. Oavsett om människorna har röda, svarta, gula eller gröna skjortor på sig måste de upphöra med våldet och inte låta situationen eskalera ytterligare.

Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) har en tydlig ståndpunkt. Objektiva diskussioner är det enda alternativet. Alla händelser måste undersökas av en oberoende kommission. Vi välkomnar den plan som främjar genomförandet av parlamentariska val. Herr Tajani! EU måste ta en aktiv roll och verka som medlare. Vi har de diplomatiska medel som krävs för att bryta våldskedjan och sätta igång en konstruktiv dialog. Vi måste agera därför att Thailand skakas i sina grunder.

  Corina Creţu, för S&D-gruppen. – (RO) Jag vill också uttrycka min solidaritet med de thailändska familjer som sörjer efter de våldsamma sammandrabbningarna i Bangkok. Situationen är ännu mer alarmerande med tanke på att det inte finns några verkliga utsikter att lösa den interna konflikten. Repressalier på gatorna i den thailändska huvudstaden, som har krävt tiotals dödsoffer och hundratals skadade, är absolut inget sätt att lösa de rådande problemen.

Det brutala bruket av våld och införandet av censur, som förbjuder tv-stationer att sända allt annat utom program godkända av regeringen, strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Egentligen har EU och den civiliserade världen skyldighet att fördöma bruket av vapenmakt mot civila och att kräva frigivandet av alla dem som gripits olagligt samt upprättandet av en undersökning, så oberoende som möjligt, av de dödsfall som har inträffat. Förlusten av människoliv ökar, om något, oppositionens oförsonlighet och triggar våldet som har spridit sig till den nordöstra delen av landet.

Det finns en risk att dessa gatustrider urartar till ett inbördeskrig. Jag anser att de internationella organisationerna, och främst FN, måste ingripa så fort som möjligt för att förhindra att situationen försämras ytterligare och för att främja utvecklingen av en nödvändig dialog mellan myndigheterna och oppositionen, eftersom detta är det enda demokratiska sättet att lösa den rådande krisen på fredlig väg.

  Joe Higgins, för GUE/NGL-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag fördömer den thailändska regeringens och statens brutala förtryck av demonstranter i Bangkok och annanstans i Thailand. Trots propagandan att det rör sig om terrorister handlar det i allmänhet om fattiga bönder från norr och kring Bangkok, delar av städernas arbetarklass och deras familjer som ser demonstrationen som en kamp mot den enorma fattigdom och möda som de genomlider.

Tyvärr söker sig detta förtryckta folk till miljardären och förre premiärministern Thaksin Shinawatra för en lösning. Trots vissa populistiska åtgärder mot fattigdom när han satt vid makten, är herr Thaksin en företrädare för den kapitalistiska eliten som vilseleder massorna. På andra sidan står den nuvarande premiärministern Abhisit och hans parti som företräder andra delar av eliten.

Jag tror att de fattiga lantliga massorna och arbetarklassen i städerna i Thailand är i akut behov av en oberoende organisation som kämpar för deras rättigheter, och jag hoppas att nästa manifestation i Thailand blir en enad kamp av arbetare, fattiga bönder, studenter och ungdomar för att störta den korrumperade eliten och förstatliga Thailands rikedom och få demokratisk kontroll över den och i ett socialistiskt Thailand förändra människornas liv och kämpa för minoriteternas rättigheter.

  Monica Luisa Macovei (PPE). – (EN) Fru talman! Jag fördömer att kulor användes mot demonstranter i Thailand: tusentals människor dog och hundratals skadades. Rapporter från Amnesty International, ögonvittnesberättelser och videoupptagningar visar tydligt hur militären sköt skarpa skott mot obeväpnade människor som inte alls utgjorde något hot mot soldaterna eller någon annan. Bland de döda finns läkare och barn.

De thailändska soldaterna måste sluta skjuta. Våld mot demonstranterna kan inte leda till och kommer inte att leda till en demokratisk lösning. Regeringen måste förstå att den kanske tillfälligt kan rensa gatorna genom att krossa demonstranterna men att de på det sättet inte löser de problem som drev ut folket på gatorna samt förstå att det mänskliga livet är viktigare än allt annat, så upphör med skjutandet.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Demonstrationerna i Thailand har tyvärr pågått i flera veckor nu. Civilbefolkningen utsätts för våld och är de direkta offren för de blodiga konfrontationerna mellan beväpnade antiregeringsdemonstranter och statliga styrkor. Jag vill därför uttrycka min sympati för de som har förlorat familjemedlemmar.

I denna spända situation anser jag att det är av yttersta prioritet att båda parter avsäger sig fysiskt våld och förhindrar fler förluster av människoliv. Jag stöder också uppmaningen att omedelbart upphöra med det pågående våldet och att inleda en konstruktiv dialog i syfte att lösa konflikten på fredlig och demokratisk väg. Samtidigt uppmanar jag den thailändska regeringen att under undantagstillståndet inte bryta mot mänskliga rättigheter på ett omotiverat och oförsvarligt sätt.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Den politiska konflikten i Thailand har hastigt vuxit till att bli en social oro som har lett till att flera demonstranter har dödats efter ingripanden från förtryckets styrkor. Om statens myndigheter använder rått våld och ohämmat förtrycker medborgarna i det egna landet måste detta fördömas.

Därför måste EU använda sitt politiska inflytande på parterna i konflikten och uppmana dem till en fredlig lösning av den politiska situationen så att thailändska medborgare slipper betala priset för de politiska konflikterna mellan ledarna för de enskilda grupperna. Den thailändska regeringen i synnerhet måste se till att finna en lugn och fredlig lösning på konflikten.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Utlys vapenvila och avskaffa censuren. Jag anser att kommissionen med stor beslutsamhet men också med stor konsekvens måste sträva efter att genomföra dessa två åtgärder enligt de värden som för parlamentet anses självklara.

För att i ett inbördeskrigsklimat likt det som råder i Thailand kunna återinrätta demokratin genom fria val – vilket ursprungligen diskuterades, hystes hopp om men numera betvivlas – krävs viktiga steg, nämligen att man blir medveten om att det internationella samfundet stöder det thailändska folket och återinrättandet av demokratin i landet.

Den viktigaste faktorn för att det internationella samfundet ska tillåtas engagera sig i detta skede är information, och därför får inte undantagstillståndet bli en form av förtäckt censur. Internet, tidningar och medier måste kunna informera det internationella samfundet om den dynamik som utspelar sig i Thailand så att det internationella samfundet med så stor kännedom som möjligt om omständigheterna ska kunna stödja återinrättandet av demokratin vid denna tidpunkt.

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman, ärade parlamentsledamöter! Thailand går igenom en tragisk fas i sin politiska historia. Landet, som är känt för sin ekonomiska och sociala dynamik, har för tillfället drabbats av en djup kris som kan komma att hota stabiliteten om inte en lösning på den rådande konflikten nås.

Krisen angriper verkligen landets hjärta: en stor del av befolkningen verkar ha tappat sitt förtroende för de institutioner som styr dem. Regeringen å sin sida kämpar för att genomföra de lösningar som de rådande förhållandena kräver. Detta har resulterat i en politisk sårbarhet som har lett till våldsamma konfrontationer och aggressionshandlingar som direkt påverkar mänskliga och grundläggande rättigheter. Det råder ständig osäkerhet över landets framtid. Under sådana förhållanden beklagar Europeiska unionen djupt att människor har dött, bland annat den italienska journalisten Fabio Polenghi, som dödades igår förmiddag under sammandrabbningar mellan demonstranter och soldater. Det finns ingen politisk eller ideologisk kris som kan rättfärdiga varken detta eller den beväpnade konfrontationen.

Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik har redan vid två tillfällen uppmanat de stridande parterna att visa återhållsamhet. Inte ens ett undantagstillstånd kan tillåtas leda till överdrivna åtgärder när det gäller grundläggande rättigheter och rätten till yttrandefrihet. Dessa rättigheter hotas av det oproportionerliga bruket av våld.

För att förhindra att situationen försämras ytterligare är det ytterst viktigt att förhandlingarna återupptas. Kommissionen har noterat den färdplan som premiärminister Abhisit Vejjajiva har presenterat. Thailand kommer inte att ta sig ur den rådande krisen om landet inte tar itu med sina stora strukturproblem. Alla parter som är inblandade i landets styre måste erkänna de legitima krav som de missgynnade samhällsgrupperna ställer. Det är ett nödvändigt steg för nationell försoning. Thailand måste därför se till att samstämmighet uppnås bland parterna om hur man ska röra sig mot ett skarpare samhälle.

Som partner till Thailand är Europeiska unionen redo att stödja landet så långt det är möjligt under denna komplexa process.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum omedelbart.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Thailand går igenom en mycket tuff period i sin historia. Leendets land har blivit ett land av tårar och blod och kanske imorgon ett land med inbördeskrig mellan regeringsstyrkorna och de s.k. rödskjortorna. Hur kunde saker och ting komma till punkten att en demonstration för demokratiska val ledde till dussintals döda och tusentals skadade, det politiska mordet på en oppositionsledare, scener av urbant gerillakrig, början på uppror i flera provinser och utfärdandet av undantagstillstånd och utegångsförbud? Kungen är en mycket respekterad person i landet men verkar oförmögen att minska spänningarna. Fortsatt osäkerhet kring tronföljden tyder på att instabiliteten kommer att fortsätta. Våldet måste upphöra. Den nuvarande regeringen kom visserligen till genom val, men det hölls efter en militärkupp och efter att oppositionspartierna upplösts. Orättvisan måsta upphöra. Den enda lösningen är att ett allmänt val genomförs snabbt och att samtliga partiers politiska frihet återställs innan dess, för att säkerställa att valet blir demokratiskt. EU borde utnyttja sina goda ekonomiska och politiska förbindelser med Thailand för att genomföra denna lösning.

(1) Se protokollet.

12.3. Burma *

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om sju resolutionsförslag om Burma.⁽¹⁾

  Anneli Jäätteenmäki, författare. – (EN) Fru talman! Med denna resolution uppmanar Europaparlamentet den burmesiska regeringen att sluta bryta mot mänskliga rättigheter och att inleda en verklig dialog med oppositionen och de etniska minoriteterna i Burma och det internationella samfundet, samt att ta specifika steg mot en fredlig övergång till ett demokratiskt statsskick.

I år kommer val att hållas i Burma för första gången på 30 år. Tyvärr kan de vallagar som har offentliggjorts inte garantera rättvisa och fria val. Oppositionen deltar inte i processen, och många av oppositionsledarna sitter fortfarande i husarrest. Flera politiska aktivister sitter fängslade, och oppositionspartiet har beslutat att bojkotta valet helt och hållet.

Till sist vill jag säga att FN:s särskilda rapportör för Burma har fördömt de omfattande och systematiska kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Jag hoppas att parlamentet gör detsamma.

  Filip Kaczmarek, författare. – (PL) Situationen i Burma tvingar oss gång på gång att rikta vår uppmärksamhet mot detta land.

Idag fördömer vi avsikten att genomföra val under fullständigt odemokratiska förhållanden och utifrån principer som utesluter det största oppositionspartiet och berövar hundratusentals burmesiska medborgare deras rösträtt och rätt att ställa upp som kandidater. Detta är ett uppenbart försök att utesluta oppositionen från valet. Under sådana omständigheter motsvarar inte ens själva uttrycket ”val” verkligheten.

Vi fördömer också att landets militärmakt enligt den nya konstitutionen garanteras minst 25 procent av platserna i parlamentet och att den kommer att ha rätt att åsidosätta såväl medborgarnas rättigheter som den lagstiftande församlingen närhelst den bedömer det vara nödvändigt för den nationella säkerheten.

Vi fördömer de fortsatta och systematiska kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, grundläggande friheterna och demokratiska rättigheterna för folket i Burma, men vi uppmanar även regeringarna i andra länder – Kina, Indien och Ryssland – att göra allt de kan för att sätta ekonomiskt och politiskt tryck på de burmesiska myndigheterna för att åstadkomma en förändring där.

  Véronique De Keyser, författare. – (FR) Fru talman! Utgångspunkten för denna resolution är upplösningen nästan mezza voce av det parti som leddes av Aung San Suu Kyi, mottagare av Sacharovpriset som har suttit i husarrest under flera år. Genom att upplösa hennes parti, Nationella demokratiska förbundet (NLD) som segrade i det senaste valet, försöker militärjuntan eliminera en hel sektion av oppositionen före valet i oktober. Som pricken över i:et i vad som kommer att bli en fullständig valfars snarare än ett demokratiskt val, har nu även politiska fångar och munkar förbjudits att rösta. Juntan fortsätter att missbruka sin makt, stora multinationella företag fortsätter att dra nytta av sina kontakter med juntan och kommissionen har minskat sitt bistånd för flyktingar som har flytt till den thailändska gränsen.

Vi har tyvärr en rad exempel på länder och regioner där det internationella samfundet inte har makt att återinrätta demokratin och rättsordningen. Burma är ett av dem, med sina många motståndskämpar och martyrer, varav Aung San Suu Kyi är den mest kända förebilden. Är det för mycket att begära av EU att, låt mig säga utifrån anständighet, inte minska biståndet till flyktingarna vid den thailändsk-burmesiska gränsen och att omedelbart besluta om finansiering av gränsöverskridande bistånd, särskilt läkarvård? Bör inte den höga representanten Catherine Ashton och medlemsstaterna så fort som möjligt stödja den rekommendation som utfärdats av FN:s särskilda sändebud i Burma, nämligen att en undersökningskommission bör inrättas med uppgift att utreda krigsbrott och brott mot mänskligheten som skulle kunna inbegripas i FN:s generalförsamlings resolution i år?

Låt oss göra Burma till ett skolboksexempel som demonstrerar vår förmåga att främja demokrati utan att använda bomber och stridsvagnar.

  Barbara Lochbihler, författare. – (DE) Fru talman! År 1990 tilldelades den burmesiska människorättsaktivisten Aung San Suu Kyi Europaparlamentets Sacharovpris. Åren före och efter det datumet blev den kritiska människorättssituationen i Burma föremål för flera parlamentsresolutioner. Även andra internationella människorättsorganisationer har engagerat sig i situationen där på samma sätt. Fastän vissa förbättringar har skett i enskilda fall är människorättssituationen i Burma fortfarande mycket usel.

Mot bakgrund av en mycket bra och omfattande rapport uppmanar nu FN:s särskilda rapportör för Burma att en internationell kommission inrättas med befogenhet att utreda krigsbrott och brott mot mänskligheten. Den höga representanten för utrikes frågor, Catherine Ashton, borde lyfta fram och stödja denna uppmaning, exempelvis när FN:s generalförsamling sammanträder nästa gång.

Val ska hållas i Burma i slutet av 2010, och regeringen har nu vidtagit åtgärder som berövar flera medborgare deras rösträtt och rätt att ställa upp som kandidater. Detta gäller i synnerhet politiska fångar och buddistiska munkar, sammanlagt 400 000 personer. Vi protesterar mot detta och uppmanar den höga representanten att framföra denna kritik tydligt i sina bilaterala och multilaterala samtal.

Slutligen är det obegripligt, med tanke på de komplexa människorättsproblemen i Burma, att EU har minskat sitt bistånd till flyktingar vid gränsen mellan Thailand och Burma. Det är oacceptabelt, och vi uppmanar kommissionen att ändra beslutet om minskat bistånd och att omedelbart börja finansiera gränsöverskridande bistånd till burmesiska flyktingar återigen.

  Marie-Christine Vergiat, författare. – (FR) Fru talman! Det är andra gången i år som vi diskuterar situationen i Burma. De farhågor som vi uttryckte den 10 mars i år beträffande det s.k. valförfarandet som den burmesiska juntan har initierat har bara besannats. De villkor som föreskrivs i vallagarna har lett till att Nationella demokratiska förbundet (NLD) vägrar att delta i förfarandet. Det bör påpekas att dessa vallagar förbjuder fångar att rösta och utesluter därmed hundratals politiska fångar.

Sedan dess har Nationella demokratiska förbundet bannlysts. Vi välkomnar tonen i denna resolution som uppmanar till ökade ekonomiska sanktioner. Vi beklagar dessutom att det humanitära biståndet till flyktingar minskades. Personligen vill jag att EU ska gå ännu längre och likt president Barack Obama och USA förbjuda all investering i euro i Burma. Vissa stora ekonomiska grupper i Europa har dock starka intressen i landet. Jag är mycket glad att ni har uppmanat till ett internationellt vapenembargo, och jag hoppas verkligen att EU ska kunna spela en aktiv roll i skapandet av global konsensus i denna fråga.

Herr kommissionsledamot! Jag vill be er berätta för oss var ni står i denna fråga, antingen idag eller senare.

  Charles Tannock, författare. – (EN) Fru talman! Vad mera kan vi säga om Burma som inte redan har sagts, inklusive att återigen kräva frigivning av politiska fångar som t.ex. Aung San Suu Kyi som har blivit en symbol för frihetskampen? Den här resolutionen upptecknar likt många tidigare här i parlamentet hur det burmesiska folket brutalt förtrycks av den militärjunta som de aldrig valde och som de i många år har kämpat hårt för att göra sig av med.

Det sätt på vilket juntan nu cyniskt försöker genomföra bluffval som genom att se till att oppositionen tystas ner är fullkomligt utmärkande för dessa generaler och deras sätt att arrogant ignorera inte bara det egna folkets, burmesernas, åsikter men också demokratiska ledares åsikter i hela världen.

Trots att denna resolution är inriktad på de omedelbara händelserna i Burma uppmanar jag rådet och kommissionen att även beakta hur vi på bästa möjliga sätt kan stödja Burma när landet till sist blir fritt och demokratiskt igen. Burma kommer att behöva vår hjälp inte minst för att utveckla ett starkt civilsamhälle och ett rättssystem som kommer att fokusera på övergångsrättvisa för alla de brott som juntan har begått. Det kanske känns långt borta, men om det modiga burmesiska folket kan lära sig något som helst av oss här i Europaparlamentet är det att tyranni aldrig kan släcka frihetens låga och att de en dag kommer att få tillbaka den frihet som är deras oförytterliga rätt.

  Elena Băsescu, för PPE-gruppen. – (RO) Människorättssituationen i Burma orsakar stor oro. Landet har i flera decennier styrts av en militärdiktatur som våldsamt har förtryckt regimmotståndare. Myndigheterna har meddelat att val kommer att genomföras i år för första gången sedan 1990. Men valet kommer att hållas inom ett odemokratiskt ramverk. Hundratusentals medborgare kommer inte att ha rätt att rösta eller ställa upp som kandidater, och åtminstone 25 procent av platserna i parlamentet kommer att gå till militärmakten.

Det största oppositionspartiet som leddes av Aung San Suu Kyi, vinnare av Nobelpriset och Sacharovpriset, kommer inte att delta i valet. Jag uppmanar EU att genom den höga representanten och det internationella samfundet intensifiera sina ansträngningar att skapa demokrati i Burma och säkra att Aung San Suu Kyi friges så fort som möjligt. Hon har suttit i husarrest sedan 2003 och är en viktig symbol för kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.

  Ana Gomes, för S&D-gruppen. – (EN) Fru talman! Genom att anordna bluffval och avvisa en nationell dialog mellan samtliga politiska och etniska grupper visar juntan att det pragmatiska engagemanget med dem inte fungerar alls. Det internationella samfundet måste agera mot det burmesiska folkets förtryckare.

EU kan göra mycket mer än att bara förnya sanktionerna mot regimen. Man borde använda alla medel för att stärka civilsamhället och hjälpa de som motsätter sig förtrycket i Burma. Man borde arbeta för att få FN, Asean och USA att utöva påtryckningar på Kina och Indien att sluta stödja den burmesiska regimen och att stoppa den pågående vapenhandeln med Nordkorea.

FN:s särskilda rapportör om mänskliga rättigheter i Burma drog nu i mars slutsatsen att ”kränkningarna av de mänskliga rättigheterna utgör en politisk åtgärd som involverar de verkställande myndigheterna, militären och de rättsliga myndigheterna på alla nivåer” och att dessa kränkningar av de mänskliga rättigheterna ”kan vara förenade med vissa kategorier av brott mot mänskligheten eller krigsbrott som omfattas av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen”. Hans företrädare har redan krävt att FN:s säkerhetsråd utreder brott mot mänskligheten som begåtts i Burma, på samma sätt som man gjorde i Rwanda, Bosnien och Darfur.

Vad väntar EU-medlemsstaterna på för att be FN:s säkerhetsråd att ställa brottslingarna vid maken i Burma inför Internationella brottmålsdomstolen?

  Marietje Schaake, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! I år kommer s.k. val att hållas i Burma. Dessa kan dock inte vara fria och rättvisa om buddistiska munkar förbjuds att rösta och oppositionen inte ens deltar. Nationella demokratiska förbundet (NLD) upplöstes genom lag den här månaden, och Aung San Suu Kyi, politisk fånge och mottagare av Europaparlamentets Sacharovpris för tankefrihet, kan inte kandidera i valet.

Demokrati och rättsordning är nödvändiga för ekonomisk tillväxt, och Europaparlamentet är fortfarande djupt engagerat i Burmas befolkning. Asiatiska länder uppmanas att göra samma sak och att utnyttja sitt ekonomiska inflytande till detta. Det burmesiska folket behöver vårt stöd eftersom de omfattande och systematiska kränkningarna av de mänskliga rättigheterna fortsätter i händerna på den diktatoriska staten. Dessa allvarliga brott måste utredas, men regeringen i Burma väljer att isolera sig och vägrar att låta EU:s sändebud för Burma komma in i landet. Självisoleringen påverkar befolkningen på olika nivåer som t.ex. genom att nyhetsmedier inte tillåts verka fritt i landet.

Tyvärr ger den nya konstitutionen inga mänskliga rättigheter, och vi uppmanar kommissionen och rådet att stödja FN:s rekommendationer om att inrätta en undersökningskommission med uppgift att utreda kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Under tiden måste restriktionerna för mötesfrihet, organisationsfrihet och yttrandefrihet hävas, inklusive de som gäller Internet och mobiltelefoner. Tills dess måste de restriktiva åtgärder som fastställts i EU:s beslut genomdrivas.

Genom att förbjuda vapenhandel och genom att finansiera flyktingprogram fortsätter EU att stödja det burmesiska folket och deras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag har precis fått dåliga nyheter. För en timme sedan dog en högt uppsatt ledare för Nationella demokratiska förbundet (NLD), Takin Soe Myint.

Det är en väldigt dålig nyhet som vi måste lägga till i det skämt som vissa kallar för val i Burma. Jag enar min röst med de som tydligt fördömer dessa val och i synnerhet det faktum att de berövar hundratusentals burmesiska medborgare deras passiva eller aktiva rösträtt. Detta gäller också Aung San Suu Kyis situation som sitter fängslad.

Detta är något vi inte kan hålla tyst om. Vi måste återigen be den burmesiska regimen att hörsamma kraven från det internationella samfundet att låta alla dessa samvetsfångar friges. Detta är även viktigt i den bemärkelsen som Ana Gomes nämnde. Jag förstår även att vi har ett stort ansvar att be, uppmana och pressa Indien, Ryssland och Kina att sluta sälja vapen till juntaregimen i Burma.

Det finns även goda nyheter där. Vi måste välkomna EU:s stöd för det globala vapenembargot och ännu en gång uppmana EU-medlemsstaterna att samverka för att skapa tydlig konsensus för ett sådant förbud.

Det är också viktigt att minnas – vilket även har nämnts tidigare – att vi i nuläget inte kan minska biståndet till flyktingar som lever vid gränsen. Vi måste upprätta en tydlig politik till stöd för dessa människor. Jag har varit där flera gånger. Vi måste bestämt säga att detta inte är rätt tid att upphöra med den hjälp som dessa människor behöver, särskild vad gäller läkarvård just nu.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Burma är ingen demokrati, även om val kommer att genomföras i landet, för vi vet att myndigheterna i detta land visar djupt förakt för alla demokratiska principer. Denna militärdiktatur är fullständigt hänsynslös och reserverar som sagt platser i parlamentet för militärmakten samtidigt som den i allmänhet förbjuder medborgare med demokratiska övertygelser att delta i politiken.

Det kan inte bli tal om någon förbättring av det politiska klimatet i landet om inte Aung San Suu Kyi friges. En annan ledare för Nationella demokratiska förbundet (NLD) säger också att han efter att ha suttit i fängelse i 20 år inte kan tjäna sitt land eftersom militärmakten i Burma fråntar människor som har tjänat sådana straff, som militären själv har utdömt, rätten att ställa upp som kandidater. Jag uppmanar till en nationell dialog, för det är det enda sättet att förändra landets samhälle.

  Eija-Riitta Korhola (PPE). – (FI) Fru talman! Burma håller sitt första parlamentsval på 20 år. Det blir knappast någon överraskning för alla att valet redan i detta skede inte alls ser fritt och demokratiskt ut.

Enligt 2008 års konstitutionsändring garanteras militärmakten 25 procent av platserna i parlamentet. Dessutom kommer det här årets lagreformer att utesluta tiotusentals burmeser från rösträtt, bland annat politiska fångar och religiösa minoriteter. Buddistiska munkar har länge varit föremål för en särskild sorts förföljelse.

Det internationella samfundet måste försöka göra något. Det är beklagligt att kommissionen har minskat finansieringen av flyktingläger vid gränsen mellan Thailand och Burma. Stora mängder humanitärt bistånd behövs, och det krävs internationella ansträngningar för att få dit det. Det är också ytterst viktigt att Burma inleder en dialog mellan de politiska och etniska grupperna.

  Antonio Tajani, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman, ärade ledamöter! Situationen i Burma fortsätter att bekymra oss. Som ni vet håller färdplanen på att genomföras med förberedelser för det första valet som regeringen kommer att genomföra på 20 år.

Hittills har 31 politiska partier anmält intresse för att ställa upp som kandidater. Civilsamhället har varit aktivt. Aung San Suu Kyis Nationella demokratiska förbundet (NLD) drog sig ur valet efter påtryckningar från regeringen och har därför upplösts. Ett nytt parti, National Front for Democracy, som kan bli valbart, består delvis av gamla ledare för Nationella demokratiska förbundet, dvs. Aung San Suu Kyis tidigare parti.

Partiet accepterar de etniska minoriteternas beslut om huruvida de ska rösta eller inte. Om de bojkottar valet på grund av oenighet i frågan om att låta gränsvakter ersätta etniska arméer, skulle valet förlora den trovärdighet det behöver. Detta visar hur mycket situationen ständigt förändras, och jag tvivlar på att EU kommer att kallas in för att övervaka valet.

Vi är fortfarande mycket bekymrade över människorättssituationen. Rapporten från FN:s särskilda rapportör, Tomás Ojea Quintana, är väldigt tydlig. Många politiska fångar har fortfarande inte släppts, trots uppmaningar från det internationella samfundet. Fortfarande respekteras inte grundläggande rättigheter som t.ex. yttrandefrihet och mötesfrihet. De socioekonomiska omständigheterna är svåra för den största delen av befolkningen, särskilt i de områden som bebos av etniska grupper.

Hur kan vi verkligen hjälpa till? Europeiska unionens uttalanden bevisar vår kritiska syn och vår vilja att bidra till en lösning. I vårt synsätt ingår utvecklingsbistånd – EU är faktiskt en av de mest generösa givarna. Vidare är millennieutvecklingsmålen och den fortsatta dialogen med Burmas regering om sektorspolitik ytterst viktiga. Förutom de områden som drabbades av orkanen 2008 är vårt bistånd riktat till landets mest utsatta regioner och till flyktinglägren längs den thailändsk-burmesiska gränsen.

Som svar på era frågor kan jag försäkra er om att kommissionen kommer att fortsätta att bistå fördrivna grupper för att hjälpa dem att uppnå en anständig levnadsstandard. Villkoren saknas för att de ska kunna återvända till sina länder. Vi måste övervaka så att inte lägren institutionaliseras, och därför kommer de lokala behoven att bestämma storleken på vårt bistånd.

Kommissionen har dessutom varit i kontakt med de thailändska myndigheterna. Vi borde också komma ihåg att det även finns biståndsprogram riktade till utbildning, jordbruk och livsmedelstrygghet. Därutöver lämnar kommissionens program för humanitärt bistånd stöd på området för vatten och livsmedelstrygghet. Stöd betalas också ut för att återupprätta de socioekonomiska villkoren i Burma. Varje medborgare får i genomsnitt ca 2,4 US-dollar jämfört med 36 US-dollar i Laos och 60 US-dollar i Kambodja.

Till sist kan jag bekräfta att vi kommer att fördubbla våra ansträngningar att främja våra värden. Det burmesiska folket har rätt att få bistånd och att få veta att EU inte kommer att tappa sitt intresse för deras framtid.

  Thomas Mann (PPE). – (DE) Fru talman! Ni är utan tvekan en skicklig vice talman, och ni är också mycket inflytelserik. Jag välkomnar detta i allra högsta grad. Vissa ledamöter har inte fått möjlighet att tala i enlighet med ögonkontaktsförfarandet, inte för att ni inte ville ge dem ordet utan för att vi har en mycket snäv tidsplan.

Europaparlamentet är de mänskliga rättigheternas röst, och vi måste nöja oss med enbart en timme. Många av oss har något att säga och vill pressa kommissionen att uppnå resultat. Är ni personligen positivt inställd till att omröstningen hålls kl. 17.00 eller 17.30 exempelvis istället för kl. 16.00 eller 16.30 så att vi kan få en extra timme och äntligen ändra denna arbetsordning? Vi behöver få möjlighet att tala ut. Vi måste kunna sätta press på kommissionen, men helst inte under så kort tidspress. Jag vet att det inte är ert ansvar, men jag hoppas att ni kommer att ta ställning för oss så att vi äntligen kan ändra denna arbetsordning.

  Talmannen. – Herr Mann! Jag förstår er frustration. Jag ogillar att inte kunna ge ordet till alla ledamöter när det gäller viktiga frågor som denna, men ni har också rätt när ni nämner att detta skulle kräva en ändring av arbetsordningen.

En annan sak jag vill säga är att om alla ledamöter som talade under debatterna höll sig till den utsatta talartiden skulle vi kunna ta fler personer under ögonkontaktsförfarandet. Jag är rädd att problemet ligger där, men era kommentarer har noterats.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum omedelbart.

(1) Se protokollet.

13. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

13.1. Religionsfrihet i Pakistan (B7-0271/2010)

- Resolution om religionsfrihet i Pakistan (RC-B7-0271/2010)

Före omröstningen om punkt 13:

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Fru talman! Våra kolleger har förhandlat skickligt och har enats om en mycket bra resolution med grupperna. Punkt 13 är dock förvirrande och oklar och betyder i själva verket ingenting. Därför föreslår vi en ny formulering som lyder enligt följande: ”Europaparlamentet är oroat över ett eventuellt missbruk av kampanjen inför FN om att bekämpa förtal av religionen och understryker rådets slutsatser av den 16 november 2009.”

Innehållet är detsamma, men formuleringen är skarpare. Vi ber er rösta för denna nya formulering.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

13.2. Situationen i Thailand (B7-0278/2010)

- Resolution om situationen i Thailand (RC-B7-0278/2010)

13.3. Burma * (B7-0283/2010)

- Resolution om Burma (RC-B7-0283/2010)

14. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

15. Beslut om vissa dokument: se protokollet

16. Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet

17. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

18. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

19. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 16.30.)

Hur bedömer rådet chansen att medlemskapsförhandlingarna med Kroatien kan avslutas till hösten, och vilka steg avser rådet att vidta för att uppnå väsentliga framsteg på detta område redan under det innevarande spanska ordförandeskapet?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Denna period är avgörande för Kroatiens förhandlingsprocess. Man har gjort betydande framsteg i förhandlingarna och de går nu in i sin slutfas. EU har lovordat Kroatien för de stora framsteg som uppnåtts men det återstår mycket arbete för att kunna avsluta förhandlingarna.

Ordförandeskapet fortsätter att arbeta för att förhandlingarna ska framskrida ytterligare, i enlighet med europeiska rådets och rådets relevanta slutsatser. Vårt mål är att nå avgörande framsteg i Kroatiens förhandlingsprocess genom att öppna alla återstående kapitel och preliminärt avsluta så många kapitel som möjligt. Vi är också fast beslutna att göra betydande framsteg i utarbetandet av anslutningsfördraget.

Den 19 februari kunde vi öppna kapitel 13 (Fiske) och kapitel 27 (Miljö), vilka är mycket krävande kapitel i anslutningsprocessen som kräver mycket förberedelser. Den 19 april avslutade vi preliminärt Kapitel 1 (Fri rörlighet för varor), som utgjorde en viktig milstolpe eftersom hälften av kapitlen i förhandlingarna nu preliminärt har avslutats. Sedan förhandlingarna inleddes den 3 oktober 2005 har 30 kapitel öppnats, varav 18 preliminärt har avslutats. Ytterligare anslutningskonferenser ska planeras i vederbörlig ordning för att föra processen framåt.

Vissa känsliga kapitel diskuteras fortfarande, till exempel kapitel 8 (Konkurrens) och kapitel 23 (Rättsväsende och grundläggande rättigheter). Vi kommer också att behöva slutföra diskussionerna om en del kapitel som har betydande budgetmässiga följder, t.ex. jordbruk och regionalpolitik. Låt mig dock understryka att Kroatiens framsteg när det gäller att avsluta förhandlingarna också kommer att vara beroende av att de nödvändiga politiska, ekonomiska, rättsliga och administrativa reformerna genomförs. Därför är det fortfarande viktigt att Kroatien tar itu med kvarstående reformer, lever upp till alla återstående riktmärken i tid samt effektivt införlivar och genomför gemenskapens regelverk om landet ska kunna nå sitt mål att avsluta anslutningsförhandlingarna 2010.

Kan rådet redogöra för inom vilken tidsplan medlemsstaterna ska omsätta de fem överordnade mål som man har enats om som de viktigaste delarna i den nya strategin för sysselsättning och tillväxt, den så kallade EU 2020-strategin, till nationella mål?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Europeiska rådet enades vid sitt möte i mars om de viktigaste inslagen i den nya strategin för tillväxt och sysselsättning, som kommer att antas formellt vid Europeiska rådets möte i juni. Detta omfattar fem övergripande mål som kommer att ligga till grund för medlemsstaternas och EU:s arbete:

en sysselsättningsgrad på 75 procent för kvinnor och män mellan 20 och 64 år,

en investering på 3 procent av BNP i forskning och utveckling, tillsammans med en indikator på innovationsintensiteten,

en bekräftelse av de så kallade 20/20/20-målen om klimat och energi,

en minskning av antalet elever som i förtid avbryter sin skolgång och en ökning av den befolkningsandel som avslutat en eftergymnasial utbildning, samt

ett främjande av social inkludering, framför allt genom att minska fattigdomen.

Europeiska rådet enades också vid sitt möte i mars om att medlemsstaterna mot bakgrund av de överordnade målen ska fastställa sina nationella mål utifrån sina olika utgångslägen och nationella förutsättningar.

Arbetet med att fastställa nationella mål har redan inletts. De förberedande organen i rådet diskuterar för närvarande de nationella målen för att stödja insatserna på nationell nivå i varje medlemsstat. Samtidigt sker bilaterala samråd mellan samtliga medlemsstater, kommissionen och ordförandeskapet för att se över den totala situationen för alla fem mål för varje land.

När det gäller metoden för nationella mål sägs det i Europeiska rådets slutsatser att medlemsstaterna ska fastställa dem i enlighet med sina nationella beslutsförfaranden och i dialog med kommissionen för att kontrollera överensstämmelse med EU:s överordnade mål. Europeiska rådet kommer att granska resultaten av denna dialog i juni.

På nationell nivå kommer målen att bekräftas i de nationella reformprogrammen som ska läggas fram under hösten 2010.

Trots gränsförvaltningsbyråns Frontex viktiga bidrag när det gäller att bekämpa den illegala invandringen, är antalet illegala invandrare som kommer in till Europa via kontinentens södra del fortfarande mycket stort. Mottagningsländerna har redan stora problem i sina mottagningscentra och problemen förväntas bli ännu större med tanke på den aktuella ekonomiska krisen.

Tänker det spanska ordförandeskapet omedelbart vidta mer drastiska åtgärder för att ge specifikt stöd åt de länder som får ta emot de illegala invandrarna?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Ordförandeskapet och rådet fortsätter att lägga stor vikt vid kampen mot olaglig invandring och att främja solidariteten för detta ändamål.

Europeiska rådet antog vid sitt möte den 10–11 december 2009 Stockholmsprogrammet, en nytt flerårigt program inom området frihet, säkerhet och rättvisa för åren 2010–2014. I detta program står det klart och tydligt att en övergripande europeisk immigrationspolitik som bygger på solidaritet och ansvar fortsätter att vara ett centralt politiskt mål för EU. Programmet betonar att EU för att upprätthålla trovärdiga och hållbara system för invandring måste förebygga, kontrollera och bekämpa illegal invandring i takt med att trycket på unionen ökar i form av olagliga invandringsflöden, särskilt när det gäller medlemsstaterna vid de yttre gränserna, däribland de södra gränserna.

Ordförandeskapet arbetar också för att vid rådets möte i juni slutföra den första årliga bedömningen av den europeiska pakten för invandring och asyl från 2008, där man även betonar behovet av att främja solidariteten med de medlemsstater vars geografiska läge utsätter dem för tillströmning av invandrare, eller vars resurser är begränsade. Kommissionen antog den första årsrapporten om invandring och asyl den 6 maj 2010, och på grundval av denna kommer ordförandeskapet att försöka dra relevanta slutsatser vid rådsmötet i juni.

Man bör även komma ihåg att RIF-rådet vid sitt möte den 25 och 26 februari 2010 antog slutsatser om 29 åtgärder för att stärka skyddet av de yttre gränserna och bekämpa illegal invandring. I dessa slutsatser betonar man vikten av principen om solidaritet och en rättvis ansvarsfördelning i den integrerade förvaltningen av de yttre gränserna, och man påminner om behovet av ett aktivt samarbete mellan medlemsstaterna och av att ytterligare förbättra effektiviteten hos Frontex, för att bättre klara de utmaningar som unionen står inför på detta område. De innehåller därför en rad åtgärder för den fortsatta utvecklingen av Frontex och det europeiska gränsövervakningssystemet (Eurosur), kampen mot illegala nätverk för invandring och människohandel, solidaritet och en integrerad förvaltning av de yttre gränserna samt samarbete med tredjeländer.

Rådet har särskilt enats om att främja solidariteten med de medlemsstater som utsätts för särskilda påfrestningar genom kapacitetsuppbyggnad och praktiskt samarbete.

Med hänsyn till att det spanska ordförandeskapet denna vecka (17 maj) är värd för den årliga konferensen för förbundsorganisationen för internationellt främjande av nationella universitetssystem ”Brains on the Move”, tänker ordförandeskapet undersöka möjligheten till EU-system utvecklade för att underlätta kunskapsmigration och förhindra kunskapsflykt, främja kompetens och utveckla ett nätverk av ledande universitet på internationell nivå?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Rådet har en begränsad behörighet på området för utbildning enligt artikel 165 i EUF-fördraget. Enligt denna artikel ska unionen bidra till utvecklingen av en utbildning av god kvalitet genom att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och genom att vid behov stödja och komplettera deras insatser, samtidigt som unionen fullt ut ska respektera medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation samt medlemsstaternas kulturella och språkliga mångfald. Rådet inser dock vikten av de frågor som ledamoten har tagit upp. I detta avseende spelar den högre utbildningen – genom sin nära koppling till forskning och innovation – en alltmer framträdande roll i unionens allmänna ekonomiska strategi. Rådet vill därför peka på ett antal initiativ där rådet har varit aktivt eller djupt engagerat och som syftar till att öka intresset för EU:s institutioner för högre utbildning och främja akademisk excellens och samverkan, och samtidigt uppmuntra det fria flöde och utbyte av kunskap och idéer som är så viktigt för den sociala och ekonomiska utvecklingen.

Först och främst, vilket också uttrycktes genom rådets resolution av den 23 november 2007 om modernisering av universiteten för Europas konkurrenskraft i en global kunskapsekonomi⁽¹⁾, fortsätter rådet att uppmuntra medlemsstaterna att genomföra en omfattande modernisering och omstrukturering av högskolorna i syfte att främja och upprätthålla kvaliteten och kompetensen i EU:s högre utbildning. Modernisering av detta slag betraktas inte bara som en grundförutsättning för att lyckas med den bredare Europa 2020-strategin för tillväxt och sysselsättning, utan också som en del i övergången till en alltmer global och kunskapsbaserad ekonomi. I rådets slutsatser av den 11 maj 2010 om internationalisering av den högre utbildningen⁽²⁾ understryks också att främjande av kvalitet och excellens är avgörande för att EU inte ska halka efter i den globala konkurrensen när det gäller att locka till sig och behålla de största talangerna.

För det andra fäster rådet också stor vikt vid att främja rörlighet i utbildningssyfte inom den högre utbildningen för såväl studenter som lärare och forskare.

Den mycket framgångsrika Erasmus-delen av programmet för livslångt lärande⁽³⁾ – tillsammans med Erasmus Mundus-programmet inom området för samarbete med tredjeländer⁽⁴⁾ – fortsätter att visa fördelarna med rörlighet och det fria flödet av kunskap genom att berika humankapitalet, öka anställbarheten, förbättra möjligheterna för kreativitet och innovation samt förbättra kvalitet och innovation inom undervisning, lärande och forskning. Vid sidan av rörligheten uppmuntrar och stöder programmen utvecklingen av gemensamma akademiska projekt, nätverk och partnerskap mellan institutioner för högre utbildning.

Slutligen vill rådet tillägga att både de framsteg som uppnåtts genom den bredare, alleuropeiska Bolognaprocessen och EU:s framgångar med antagandet av gemensamma strategier och verktyg för erkännande av kvalifikationer och kvalitetssäkring kan bidra till att göra den högre utbildningen inom unionen attraktivare.

Skulle rådet kunna meddela sin ståndpunkt i fråga om EU-medborgare som avlidit utomlands i händerna på statstjänstemän från tredjeländer?

På vilket sätt kan rådet tänka sig stödja de anhöriga?

Ett exempel är Michael Dwyer, en irländsk medborgare i Bolivia som dödades av en elittrupp ur den bolivianska polisen. Många frågor kring dödsfallet är fortfarande oklara.

Anser rådet att de anhöriga principiellt har rätt till en noggrann utredning av denna typ av dödsfall? Kan rådet tänka sig att använda sitt inflytande på ett tredjeland för att få till stånd en sådan utredning?

Kan rådet vidta åtgärder för att hjälpa familjen Dwyer i ovannämnda fall?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Rådet har inte fått några upplysningar om det specifika fall som tagits upp av ledamoten. Eftersom konsulära frågor faller inom medlemsstaternas behörighetsområde har rådet ingen möjlighet att ge något svar i den konkreta fråga som gäller Michael Dwyers död.

Rent allmänt betonar rådet betydelsen av respekt för mänskliga rättigheter som hörnstenen i EU:s yttre förbindelser, och hänvisar ledamoten till de riktlinjer för dialog om mänskliga rättigheter som rådet antog i november 2008.

Medlemsstaternas beskickningar och EU:s delegationer följer därför noga den typ av fall som ledamoten tar upp.

Kampen mot straffrihet och till stöd för ett oberoende rättsväsende – och därmed ett korrekt och fullständigt genomförande av brottsutredningar – är några av de prioriteringar som EU har tagit upp i sin dialog med tredjeländer. EU tar regelbundet upp fall som Michael Dwyers i sina kontakter med tredjeländer, och kräver systematiskt att dessa fall blir föremål för fullständiga och korrekta utredningar.

Världshälsoorganisationen har lovat att genomföra en oberoende undersökning om det ökade antalet medfödda missbildningar i staden Fallujah i Irak för att utreda orsakerna till denna dramatiska ökning av allvarliga missbildningar.

Oro har uttryckts angående de vapen som de amerikanska styrkorna använde 2004 när Fallujah utsattes för ett av de kraftigaste bombanfallen under hela Irakkriget, bl.a. den kontroversiella användningen av vit fosfor. Vilka åtgärder planerar rådet att vidta om Världshälsoorganisationen konstaterar att det oroväckande höga antalet allvarliga medfödda missbildningar i staden hänger samman med att dess invånare utsatts för vit fosfor?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Som ledamoten vet följer rådet utvecklingen i Irak mycket noga, även när det gäller detta konkreta problem. Rådet är medvetet om vissa påståenden som tidigare har gjorts och som rör den fråga som ledamoten tar upp. För närvarande har vi dock inte tillräckligt mycket konkret information för att kunna ge något omfattande svar. Vi noterar att WHO troligen kommer att genomföra en undersökning om kvinnors hälsa i Irak. EU kommer naturligtvis att noggrant granska denna undersökning när den är avslutad. Det vore därför förhastat och olämpligt av rådet att ta ställning till frågan i detta skede, när grundläggande information fortfarande saknas.

Trots det vill ordförandeskapet tillägga att rådet är mycket medvetet om den irakiska hälsosektorns behov och har åtagit sig att stödja den. Hittills har totalt 117 miljoner euro av Iraks återuppbyggnadsbistånd gått till hälso- och sjukvårdssektorn. I biståndsprogrammet för 2008 ingår ett centralt projekt med inriktning på stöd till specialiserad sjukvård.

Det integrerade biståndspaketet för 2009–2010 innehåller också stöd till hälsosektorns institutionella kapacitet och humankapacitet för att möjliggöra hälso- och sjukvård av hög kvalitet (förstärkning av primärvårdssystemet, förbättring av de sanitära förhållandena i skolor).

Meddelandet från euroområdets statschefer om tillståndet i den grekiska ekonomin lämnar en del frågetecken när det gäller både det föreslagna förfarandet och innehållet i stödmekanismen.

I beslutet heter det att euroområdets medlemsstater är redo att bidra till ett samordnat bilateralt lån och vidare att man förväntar sig att euroländerna bidrar på grundval av respektive fördelningsnyckel inom ECB. Uttrycker rådet med detta en önskan eller en förpliktelse?

Målet med mekanismen är enligt meddelandet att skapa incitament för att återgå till marknadsfinansiering genom en adekvat prissättning utifrån riskerna. Vem är det som ska bedöma riskerna? Vidare anges att räntorna kommer att vara icke-koncessionella, det vill säga att de inte kommer att innehålla något subventionselement. I dagsläget har de grekiska räntorna en spread på närmare 400 punkter. Vilken ränta skulle teoretiskt sett vara acceptabel utan att den skulle anses ”innehålla något subventionselement”?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Stödprogrammet till Grekland är beslutat och det kommer att genomföras av medlemsstaterna i euroområdet utanför ramen för EU:s fördrag, genom mellanstatliga avtal. Detta kommer att ske i form av samordnade bilaterala lån från enskilda medlemsstater i euroområdet, samt ett betydande bidrag från IMF. EU:s medlemsstater har kommit överens om att låta Europeiska kommissionen sköta de uppgifter som rör samordning och förvaltning av det stabilitetsstöd som lämnas av länderna i euroområdet.

Rådet har därför inte diskuterat detaljerna i det finansiella stödprogrammet till Grekland, till exempel fördelningsnyckeln för de enskilda medlemsstater som deltar. Medlemsstaterna har emellertid meddelat sin avsikt att delta i linje med de åtaganden som gjorts i tidigare uttalanden från euroområdet och enligt ECB:s fördelningsnyckel, under förutsättning att lämpliga nationella förfaranden slutförs.

Rådet antog den 10 maj ett beslut i enlighet med fördragsartiklarna 126 och 136 som innehåller de viktigaste inslagen i det ekonomiska program som Grekland nu måste genomföra och speglar de grundläggande villkoren för ekonomiskt bistånd. Det särskilda låneavtalet mellan de stödgivande medlemsstaterna och Grekland knyter det ekonomiska stödet till villkoret att Grekland uppfyller de åtgärder som föreskrivs i ovannämnda beslut och i ett samförståndsavtal som måste stämma överens med beslutet. Långivarna och Grekland enades om samförståndsavtalet den 9 maj. Rådet kommer regelbundet att kontrollera att Grekland efterlever detta beslut genom kommissionens övervakning och regelbunden rapportering från Grekland.

Den första utbetalningen väntas äga rum före den 19 maj.

Rådets ordförandeskap påminner om att detaljerna kring de bilaterala lånen och de villkor som är knutna till dem har avtalats mellan Grekland och de medlemsstater som deltar i stödprogrammet. Rådet kan inte kommentera medlemsstaternas bilaterala åtgärder eller några uttalanden från medlemsstaternas stats- och regeringschefer.

***

Arbetslösheten inom EU i uppgick februari 2010 till 10 procent och enligt ILO:s prognoser kommer det att dröja till början av 2011 innan den börjar sjunka. Den ekonomiska krisen har fått dramatiska följder för den privata sektorn. Tusentals företag tvingas att välja mellan att avskeda folk i stora tal eller att lägga ner verksamheten. För att hjälpa friställda arbetstagare kan företag som har drabbats av den ekonomiska och finansiella krisen begära medel ur såväl Europeiska socialfonden som Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. När det gäller den offentliga sektorn däremot har EU inte tillräckligt med instrument till sitt förfogande för att bistå personer som har friställts från offentliga institutioner, eller från verksamheter av allmänt intresse, på grund av nedskärningar i de nationella budgetarna till följd av den ekonomiska och finansiella krisen. Vidare förutsätter de åtaganden som vissa medlemsstater har gjort gentemot Internationella valutafonden och kommissionen, i avsikt att ta sig ur den ekonomiska krisen, att stora nedskärningar görs bland de offentliganställda.

Kommer rådet att dryfta möjligheten att inrätta ett europeiskt instrument till stöd för offentliganställda som har förlorat sina jobb på grund av den ekonomiska och finansiella krisen?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Rådet delar oron över situationen när det gäller förlorade arbetstillfällen och den stigande arbetslösheten i EU, som påverkar både den privata och offentliga sektorn.

Det finns inget konkret förslag från kommissionen om ett europeiskt instrument till stöd för offentliganställda. Befintliga åtgärder på EU-nivå kan redan nu ge stöd till alla kategorier av arbetstagare som blivit arbetslösa.

Så är fallet med förordningen om Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (EGF), som gäller för arbetstagare både från den privata och offentliga sektorn, som blivit arbetslösa till följd av genomgripande strukturförändringar inom världshandeln beroende på globaliseringen, och där denna arbetslöshet har betydande negativa konsekvenser för den regionala eller lokala ekonomin.

För att mildra effekterna av den finansiella och ekonomiska krisen omarbetade man denna förordning 2009 för att tillfälligt utöka dess omfattning och underlätta tillgången till fonden genom att justera interventionskriterierna. En medlemsstat kan ansöka om ett ekonomiskt bidrag från EGF för offentliganställda som sagts upp, under förutsättning att ansökan uppfyller de interventionskriterier som fastställs i den omarbetade förordningen.

Målgruppen i fråga kan också dra nytta av Europeiska socialfonden genom utvalda projekt som genomförs av stödmottagare som t.ex. delvis statligt ägda företag eller lokala administrativa myndigheter. Det spelar ingen roll om det rör sig om privat eller offentlig sektor, förutsatt att ett projekt faller under medlemsstaternas operativa program som medfinansieras av Europeiska socialfonden, och att de före detta offentliganställda arbetstagarna omfattas av projektet.

Ytterligare ett EU-instrument, det europeiska Progress-instrumentet för mikrokrediter, kan vara tillämpligt. Det europeiska Progress-instrumentet för mikrokrediter syftar till att öka tillgången och tillgängligheten till mikrofinansiering för utsatta grupper, t.ex. arbetslösa som vill skapa eller vidareutveckla ett mikroföretag. Arbetstagare från både privat och offentlig sektor som nyligen har blivit arbetslösa och vill starta ett Internetföretag skulle därför kunna dra nytta av lån inom ramen för detta instrument.

Med Lissabonfördraget har de nationella parlamenten för första gången getts en viktig roll i arbetet med EU-frågor. De nationella parlamenten uppmuntras således att delta aktivt i EU:s politiska beslutsprocess på ett tidigt stadium. Det är oerhört viktigt att alla former av interparlamentariskt samarbete tar hänsyn till två underliggande principer: ökad effektivitet och parlamentarisk demokrati. Jag skulle vilja framhålla att det är viktigt att stödja de nationella parlamenten i deras granskning av lagstiftningsförslag innan förslagen behandlas av EU:s lagstiftande institutioner, och i den faktiska granskningen av deras regeringars arbete inom ramen för rådet.

Vilka konstruktiva åtgärder har rådet vidtagit för att förbättra samarbetet med medlemsstaterna efter Lissabonfördragets ikraftträdande?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg .

(EN) I Lissabonfördraget uppmuntrar man till större delaktighet från de nationella parlamentens sida i EU:s verksamhet. Man stärker också unionens parlamentariska dimension.

En av de mer betydande nyheterna i Lissabonfördraget är den nya kontrollmekanismen avseende subsidiaritetsprincipen, som ger de nationella parlamenten en särskild roll i granskningen av lagstiftningsförslag för att säkerställa att de överensstämmer med subsidiaritetsprincipen. Man förstärker även informationen till de nationella parlamenten om EU:s åtgärder.

Rådet är fast beslutet att se till att de bestämmelser som rör förbindelserna med de nationella parlamenten och som faller inom dess ansvarsområde också genomförs på ett effektivt sätt.

För detta ändamål har ett antal förfaranden fastställts av rådet, och vi har informerat de nationella parlamenten om dessa förfaranden:

a) inrättande av ett system för överföring av lagförslag som lagts fram av medlemsstater eller institutioner till de nationella parlamenten, så att dessa får möjlighet att genomföra subsidiaritetskontrollen inom den tidsfrist på åtta veckor som anges i artikel 6 i protokoll 2

b) överföring till de nationella parlamenten av information, förslag till ändringar av fördragen (inklusive utkast till följd av genomförandet av det andra stycket i artikel 81.3 i EUF-fördraget) och tredjeländers ansökningar om anslutning till EU

c) överföring till de nationella parlamenten av information om andra handlingar som föreskrivs i fördragen, särskilt:

- dagordningar för rådets möten

- resultat av rådets möten

- protokoll från de delar av rådets möten som är "lagstiftningsöverläggningar"

- ståndpunkter som har antagits av rådet inom ramen för de olika lagstiftningsförfarandena

- information om resultatet av den utvärdering som nämns i artikel 70 i EUF-fördraget

- information om arbetet i den ständiga kommittén för operativt samarbete i frågor som rör den inre säkerheten (Cosi) som nämns i artikel 71 i EUF-fördraget.

Jag försäkrar att rådet kommer att verka för att dessa nya rutiner ska fungera effektivt, så att de nationella parlamenten ska kunna fullgöra den viktiga nya roll som de har tilldelats i Lissabonfördraget.

När det gäller subsidiaritetskontrollen skickade rådet i början av året ut två initiativ från medlemsstaterna på området för rättsliga och inrikes frågor till de nationella parlamenten. De nationella parlamenten uppmanades att uttrycka sina åsikter om respekten för subsidiaritetsprincipen inom 8 veckor. Endast ett negativt yttrande har inkommit.

I enlighet med artikel 48 i EU-fördraget överförde dessutom rådet till de nationella parlamenten redan i slutet av 2009 det spanska initiativet i samband med översynen av protokoll 36 till fördragen (extra ledamöter). De nationella parlamenten har också informerats om Serbiens ansökan om anslutning till EU.

Har rådet, mot bakgrund av de aldrig förut skådade resestörningar som inträffat runtom i Europa till följd av det vulkaniska askmolnet, övervägt att ge ekonomisk ersättning till dem som drabbats?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Den viktigaste nu gällande lagstiftningen på området för kompensation och assistans till passagerare anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar. I denna förordning infördes nya regler om kompensation och assistans till flygpassagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar. Där fastställs minimirättigheter för flygpassagerare som måste respekteras av alla flygbolag om det blir något avbrott i resan. I förordningen krävs det också att medlemsstaterna upprättar organ som ansvarar för genomförandet av förordningen och som har möjlighet att ålägga avskräckande påföljder.

Rådet är medvetet om de aldrig förut skådade resestörningar som orsakades av ett vulkanutbrott på Island och deras extraordinära konsekvenser, som bland annat har inneburit att nästan tio miljoner passagerare inte har kunnat flyga.

Jag hade tillfälle att diskutera denna fråga med parlamentets ledamöter under debatten vid plenarsammanträdet den 20 april.

Vid ett extra sammanträde den 4 maj enades rådet särskilt om att förordningarna om flygpassagerarnas rättigheter ska tillämpas fullt ut och på ett enhetligt sätt vid en kris av detta slag,, med hänsyn till de exceptionella omständigheterna. Rådet uppmanade kommissionen att ta hänsyn till erfarenheter och olika reaktioner från alla berörda parter under askmolnskrisen i samband med den pågående översynen av förordning 261/2004.

Europeiska unionen är för närvarande i stånd att sluta ett samarbetsavtal mellan Europol och Israel.

Europol har för avsikt att införa en bestämmelse i avtalet som förbjuder byrån att behandla personuppgifter som inhämtats på ett sätt som utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna, i enlighet med artikel 20.4 i rådets beslut 2009/934/RIF⁽¹⁾ av den 30 november 2009.

Innehåller avtalsförslaget bestämmelser som garanterar att Israel inte kommer att översända uppgifter till Europol som inhämtats på ett sätt som utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna, t.ex. uppgifter som inhämtats genom tortyr eller från olagligt fängslade personer?

Om svaret är ja, hur säkerställs det att dessa bestämmelser verkligen efterlevs?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Förhandlingar om ingående av ett operativt samarbetsavtal mellan Europol och Israel pågår mellan Europols direktör och de israeliska myndigheterna. Rådet deltar inte i dessa förhandlingar. Inte förrän Europols styrelse har lämnat avtalsförslaget till rådet kommer rådet att kunna yttra sig om innehållet i avtalet.

Som ledamoten känner till fäster rådet stor vikt vid skydd av personuppgifter, och i detta avseende ser det fram emot yttrandet från den gemensamma tillsynsmyndigheten (JSB, Joint Supervisory Body) för Europol samt förslaget till operativt samarbetsavtal. När rådet förra året beslutade att bemyndiga Europols direktör att inleda förhandlingar om ett utkast till operativt samarbetsavtal, grundade det sitt beslut på en rapport från Europols styrelse och på yttrandet från JSB, som båda har framhållit att inga hinder mot att inleda förhandlingar med Israel förelåg, förutsatt att ett antal frågor som JSB har väckt togs upp under dessa förhandlingar. När förslaget till operativt avtal har lämnats in till rådet kommer rådet att kunna bedöma huruvida den gemensamma tillsynsmyndighetens synpunkter vederbörligen har beaktats eller ej.

Den 27 april 2010 beslöt det ukrainska parlamentet (Verchovna rada) oväntat att ratificera ett nytt fördrag som förlänger ryska flottans hyra av Sevastopol-basen med 25 år efter 2017, med möjlighet till ytterligare fem års förlängning. Beslutet togs med en majoritet på 236 av de 450 ledamöterna mitt under ett pinsamt gräl i kammaren. Den ryska duman ratificerade sedan raskt fördraget med en häpnadsväckande majoritet på 98 procent.

Vilka följder kommer enligt rådets mening detta avtal att få för Ukrainas suveränitet? Hur kommer det att påverka utsikterna för Ukrainas integration i de euroatlantiska strukturerna?

Med tanke på att EU efter 2007 års utvidgning gränsar direkt till Svarta havet, vilka konsekvenser kommer den här stora ryska flottbasen som ligger så nära EU:s gränser att ha för unionens långsiktiga säkerhet?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Ett av president Janukovitjs viktigaste utrikespolitiska mål är att förbättra Ukrainas förbindelser med Ryssland. Detta har välkomnats av EU, som hela tiden har stött de konstruktiva förbindelserna mellan Ukraina och Ryssland.

Vid ett möte i närvaro av president Medvedev i Charkiv den 21 april undertecknade Ryssland och Ukraina ett avtal om förlängning av den ryska Svartahavsflottans hyra av Sevastopol-basen fram till 2042, med en automatisk förlängning i fem år om inget annat har överenskommits. I avtalet ingick även en 30-procentig sänkning av priset på rysk gas som en del av hyresbetalningen.

Rådet har tagit del av detta avtal och anser det vara Ukrainas suveräna beslut. Rådet har hela tiden ansett att Ukraina har haft den suveräna rätten att antingen säga upp hyresavtalet när det löper ut 2017 eller att förlänga det. Rådet är också medvetet om att den rabatt på gaspriset som ges till Ukraina utgör en del av detta avtal. Rådet hoppas att det lägre gaspriset inte kommer att avleda Ukraina från att arbeta för ökad energieffektivitet och fortsätta med sitt reformprogram, särskilt inom energisektorn. Rådet hoppas också att lägre gaspriser kommer att stärka budgetdisciplinen och bidra till att återupprätta samarbetet med IMF.

Redan före 2007 års utvidgning gränsade EU direkt till Östersjön, där Ryssland har flera starka flottbaser. Rådet anser att den ryska flottbasens närvaro i Sevastopol inte borde inverka på EU:s säkerhet.

Europeiska fetmadagen kommer att gå av stapeln nästa lördag, den 22 maj. Fetma är för nuvarande ett av de största problem som EU:s medborgare och hälsovård står inför.

I slutet av detta år kommer uppskattningsvis 20 procent av Europas befolkning – 150 miljoner vuxna och 15 miljoner barn och ungdomar – att anses vara feta. Vilka åtgärder vidtar rådet för att ta itu med den ökande fetman i EU:s medlemsstater?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) I rådets slutsatser som antogs den 6 december 2007 uppmanades medlemsstaterna att samarbeta för att ta fram åtgärder för att ändra livsmedelsprodukternas sammansättning och därmed minska halterna av salt, mättat fett, transfettsyror, tillsatt socker och energiinnehåll, med tanke på den roll som dessa faktorer spelar i utvecklingen av kroniska sjukdomar, övervikt och fetma.

Dessutom kommer det spanska ordförandeskapet den 8 juni 2010 att uppmana rådet att anta slutsatser där man rekommenderar att åtgärder vidtas av medlemsstaterna och kommissionen för att främja och övervaka en minskning av den europeiska befolkningens saltintag. Överkonsumtionen av salt skadar hälsan och kan särskilt ge problem med fetma. Överskott på salt bidrar till fetma genom att leda till törst och intag av kaloririka drycker.

Rådet undersöker för närvarande ett förslag till förordning som kommissionen har lagt fram ”om bestämmelserna om livsmedelsinformation till konsumenterna”, som syftar till att göra livsmedelsmärkningen mer informativ, tydlig och lättläst så att den tillåter jämförelser mellan liknande produkter.

Mer informativ eftersom uppgifter om näringsvärde (socker, fett, salt etc.) ska bli obligatoriska enligt förordningen.

Tydligare eftersom en minsta teckenstorlek är under övervägande.

Mer lättläst eftersom alla uppgifter ska finnas i en enda tabell som möjliggör jämförelser eftersom kvantiteterna alltid ska anges per 100 g för fasta ämnen och 100 ml för vätskor.

Målet är att motivera konsumenterna att välja den produkt som är bäst anpassad till deras behov och lära sig att undvika livsmedel som kan skada hälsan.

Molnet av vulkanisk aska orsakade allvarliga avbrott i flygtrafiken. Har rådet för avsikt att mot denna bakgrund vidta åtgärder för att snabbare genomföra det gemensamma europeiska luftrummet?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Den 25–26 februari 2010 anordnade det spanska ordförandeskapet en högnivåkonferens i Madrid om färdplanen för genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet. Deltagarna i konferensen enades om att ett genomförande av det gemensamma europeiska luftrummet är av yttersta vikt för den europeiska luftfartens framtid. Initiativet har ambitiösa målsättningar: att halvera kostnaden för flygbiljetter, att minska miljöpåverkan från flyget med 10 procent genom bättre användning av luftrummet kombinerat med ett program för utfasning av fossila bränslen i luften, samt att möjliggöra en trefaldig ökning av kapaciteten och samtidigt ytterligare förbättra den redan höga säkerhetsstatistiken för det europeiska luftrummet. Deltagarna stödde också en ambitiös färdplan för genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet.

Vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott på Island startade den 14 april och skapade ett moln av vulkanisk aska som hotade att täcka större delen av Europa. I enlighet med tillämpliga förfaranden som tagits fram på internationell nivå stängde de nationella myndigheterna alla berörda luftrum, vilket medförde enorma konsekvenser för flygtrafiken i Europa.

EU:s transportministrar behandlade först störningarna i flygtrafiken på en video/tele-konferens den 19 april, där de kom överens om en gradvis och samordnad öppning av det europeiska luftrummet, samtidigt som de betonade att säkerheten måste anses utgöra en absolut prioritet. Ministrarna beslutade om ett gemensamt system med tre zoner grundat på koncentrationen av aska, vilket trädde i kraft den 20 april och gäller ännu. De enades också om ett extra rådsmöte den 4 maj 2010.

Vid mötet den 4 maj diskuterade rådet konsekvenserna av störningarna i flygtrafiken, baserat på information från kommissionen. Rådet enades om vikten av att ge högsta prioritet till att påskynda och tidigarelägga det fullständiga genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet. Rådet uppmanade de europeiska institutionerna och medlemsstaterna att så snabbt som möjligt fatta lämpliga beslut om ett antal åtgärder som har fastställts, särskilt när det gäller:

- omedelbart inrättande av en krissamordningsenhet

- utnämning utan dröjsmål av samordnaren för funktionella luftrumsblock

- påskyndat genomförande av de funktionella luftrumsblocken

- utnämning av chefen för det europeiska nätverket före utgången av 2010

- antagande av kvalitetssystemet före sommaren 2010

- påskyndat genomförande av Easa:s (Europeiska byrån för luftfartssäkerhet) nya befogenheter, särskilt avseende flygledningstjänsten, vilket bör slutföras före 2012

- antagande av strategin för införande av Sesar (Singel European Sky Air Transport Management Research Programme) före utgången av 2010.

Kan rådet ge en aktuell bedömning av den politiska situationen i Burma?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Den politiska situationen i Burma/Myanmar kan inte betraktas skilt från de djupa sociala och ekonomiska utmaningar som landet står inför. Att enbart fokusera på det kommande valet och förnyelsen av institutionerna kommer inte att räcka för att avhjälpa grundläggande brister och skapa en hållbar utveckling.

För första gången på 20 år förbereder sig landet för ett flerpartival till parlamentet, vid ett datum som ännu inte har meddelats. Militären styr processen och kommer att hålla kvar sitt grepp även kring det framtida parlamentet. Vallagarna förhindrar de ca 2 000 politiska fångarna från att bli partimedlemmar och från att bli valda, bland andra Daw Aung San Suu Kyi, vars parti NLD därför har beslutat att inte delta i valet. Detta gör att det regeringsstödda USD-partiet ligger bäst till. 25 andra partier har registrerats, varav flera inte har någon anknytning till militären. Vi anser inte att valet kommer att förändra militärdiktaturen till en demokrati på en gång, men det kan vara ett första steg i en längre övergångsprocess.

Att de etniska grupperna deltar är ännu viktigare för utvecklingen än den roll som oppositionen spelar. De utgör 40 procent av befolkningen och lever på 50 procent av landets yta. Vissa eldupphörgrupper kan också komma att delta i valprocessen. Ett viktigt problem är omvandlingen av militärgrupper som har gått med på eldupphör till gränsbevakningsstyrkor. Utöver risken för nya väpnade konflikter, särskilt i gränsområdena, är de kvarvarande icke-eldupphörgrupperna pressade, och det finns en risk för ökade flyktingströmmar.

Situationen för de mänskliga rättigheterna är fortfarande en stor oroskälla för EU. Det finns ingen rättssäkerhet, inget rättsligt oberoende, en utbredd straffrihet för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, allvarliga inskränkningar av yttrandefriheten och strikt kontrollerade medier.

Den ekonomiska situationen ger en blandad men till största delen dyster bild. Burma/Myanmar tillhör fortfarande de minst utvecklade länderna, med utbredd fattigdom bland vanliga medborgare. Återhämtningen och återuppbyggnaden efter cyklonen Nargis kommer att ta många år. Statens intäkter härrör huvudsakligen från försäljningen av naturgas till regionen. Dessa intäkter fortsätter att möjliggöra en blygsam tillväxt, men mycket används till armén och stora byggprojekt, exempelvis den nya huvudstaden Naypyidaw. Rekordlåga investeringar i hälsovård och utbildning hämmar landets långsiktiga möjligheter. Slutligen har den globala ekonomiska krisen, med svagare utveckling av Burmas viktigaste handelspartner och färre penningöverföringar från arbetstagare i utlandet, samt externa ekonomiska bojkotter, påverkat situationen negativt.

EU, såväl som hela det internationella samfundet, anser att det är är en långsiktig process att åstadkomma förändringar i Burma/Myanmar. Vi kommer att fortsätta göra vår del genom att aktivt samarbeta med alla aktörer på fältet, och genom en väl avvägd blandning av påtryckningar och engagemang. Valet kan, även om det är bristfälligt, vara ett första steg mot ett samhälle och en demokrati som är mer inkluderande. Vår uppfattning är att vi inte har råd att missa denna chans till engagemang, och vi är beredda att fortsätta vårt arbete tillsammans med våra partner, t.ex USA, FN och de asiatiska länderna, även efter valet.

Kommissionen presenterade nyligen sitt förslag till direktiv (2010/0065 (COD) – KOM(2010)0095) om förebyggande och bekämpande av människohandel samt skydd av offer. Ett viktigt direktiv som ger EU en möjlighet att bekämpa ett av de allvarligaste brotten i världen. Det är därför viktigt att alla medlemsländer strävar åt samma håll genom att harmonisera sina lagstiftningar, genom att öka skyddet för brottsoffer och genom att arbeta förebyggande. Vi måste ta ansvar för efterfrågan som finns i våra länder på tjänster från offer för människohandel. Därför är jag förvånad och besviken över att kommissionen i sitt förslag till direktiv i artikel 15.4 inte föreslår en kriminalisering av dem som utnyttjar tjänster med vetskap om att personen som tillhandahåller tjänsten är offer för människohandel.

Med anledning av ovanstående vill jag därför fråga rådet vilka utsikterna är att medlemsstaterna skulle kunna tänka sig att kriminalisera köpandet av tjänster från offer för människohandel?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i maj 2010 i Strasbourg.

(EN) Jag är tacksam mot parlamentet för möjligheten att svara på just denna fråga som rör människohandel. Detta är en viktig fråga. Kampen mot människohandel är en prioritering för det spanska ordförandeskapet, den har lyfts fram som en prioriterad fråga i Stockholmsprogrammet, och insatserna för att förebygga och bekämpa människohandel har intensifierats avsevärt under det senaste året. Människohandel är ett grovt brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, och EU bör främja en proaktiv, samordnad och enhetlig strategi mot detta. En övergripande politik, där förebyggande är en viktig del, håller gradvis på att ta form.

Enligt artikel 15 om förebyggande som nämns i frågan ska medlemsstaterna eftersträva att minska den efterfrågan som ligger till grund för alla former av utnyttjande som är relaterade till människohandel. Enligt punkt 2 och 3 omfattar detta åtgärder som informationskampanjer och kampanjer för att öka medvetenheten, forsknings- och utbildningsprogram i syfte att öka medvetenheten och minska risken för att människor, särskilt barn, faller offer för människohandel, samt utbildning för tjänstemän som sannolikt kommer i kontakt med offer och potentiella offer. Enligt punkt 4 i artikel 15 ska medlemsstaterna ”överväga att vidta åtgärder för att straffbelägga användning av tjänster som omfattas av någon av de former av utnyttjande som avses i artikel 2, när denna användning sker med vetskap om att personen i fråga är offer för ett brott som avses i artikel 2”. Med andra ord ska medlemsstaterna överväga att kriminalisera utnyttjandet av billig arbetskraft och köp av sexuella tjänster när köparen är medveten om att personen i fråga är ett offer för människohandel. Det är en icke-bindande bestämmelse som överlåter åt medlemsstaterna att i detalj hantera frågan om kriminalisering.

Denna formulering är identisk med formuleringen i det föregående förslaget till rambeslut som antogs vid RIF-rådet den 1 december 2009 men upphävdes i och med Lissabonfördragets ikraftträdande. Efter diskussioner i rådet stod det klart att en bindande bestämmelse inte skulle vara godtagbar för en stor majoritet av medlemsstaterna. Detta återspeglas också i kommissionens motivering till förslaget, där man i punkt 2.1.2 skriver: ”Införandet av en särskild skyldighet att kriminalisera kunder som medvetet utnyttjar sexuella tjänster från en person som är offer för människohandel blev en omtvistad fråga bland aktörerna. Flera medlemsstater framhöll att en sådan bestämmelse under alla omständigheter inte borde vara bindande.”

EU:s konkurrenskraft är erkänd i industrigrenar som fordonstillverkning, kemiindustri och maskinteknik, där EU under 2008 stod för 27, 30 respektive 38 procent av världsproduktionen. Under 2008 var EU också den tredje största läkemedelstillverkaren och den näst största tillverkaren av civila flygplan. Den ekonomiska krisen har dock drabbat den europeiska industrin hårt. I februari 2010 minskade industriproduktionen med 2 procent jämfört med februari 2009, och antalet arbetslösa i EU-27 uppgick till 23 019 000, en ökning med 3,1 miljoner jämfört med februari 2009. Det är oroande att arbetslösheten bland ungdomar (under 25 år) nådde 20 procent i februari 2010.

Det finns en nära koppling mellan sysselsättningsgraden och tillväxten i industriproduktionen. Därför vill jag be kommissionen upplysa om vilka åtgärder som vidtagits för att utveckla en ambitiös, miljövänlig och hållbar industripolitik som gör det möjligt att minska arbetslösheten och bevara industriproduktionen i EU?

(FR) Den europeiska industrin står fortfarande för 18 procent av den totala sysselsättningen, trots en minskning av sysselsättningen inom industrin på cirka 0,5 procent per år under perioden 1995–2007, medan sysselsättningen inom företagstjänster har uppvisat en årlig tillväxt på 4,5 procent. Den finansiella krisen har emellertid visat på betydelsen av att upprätthålla en säker industriell bas i EU.

I Europa 2020-strategin förkunnas utvecklingen av en industripolitik för en globaliserad tid, en politik som fokuserar på att bibehålla och utveckla en säker, konkurrenskraftig och diversifierad industriell bas, samt på att arbeta för större energieffektivitet och en mer rationell användning av resurser. Dessutom står det nu klart att EU:s politik måste underlätta för europeiska företag inom alla sektorer att öka sin konkurrenskraft.

I september 2010 kommer kommissionen att utveckla sin nya vision för en industripolitik för en globaliserad tid. Dess prioritet är att underlätta övergången mot en mer konkurrenskraftig, innovativ och hållbar tillverkningsindustri. Kommissionen kommer att lägga fram konkreta förslag som bygger på en analys av styrkor och svagheter i de olika industrisektorerna samt ta hänsyn till följande punkter:

Frågan om konkurrenskraft behöver integreras i alla unionens politikområden.

Genomförandet av en moderniserad infrastruktur måste påskyndas, särskilt när det gäller energi-, transport- och telekommunikationsnäten. Det är också nödvändigt att öka insatserna när det gäller innovation och främja viktig generisk teknik till stöd för utvecklingen av nya industrier, centrum för konkurrenskraft och tjänster.

Därtill utgör övergången till en grön ekonomi med effektiv resursanvändning i alla olika branscher, även små och medelstora företag, en stor utmaning. Detta mål utgör dock även en möjlighet för den europeiska industrin, både när det gäller teknisk kompetens och skapande av arbetstillfällen.

Slutligen kommer det på internationell nivå att bli nödvändigt att garantera rättvisa konkurrensvillkor för europeiska företag på den globala marknaden och utvidga EU:s regler och standarder till att även omfatta länder utanför EU. Å andra sidan kommer vi också att behöva vara mycket vaksamma när det gäller råvaruförsörjningen.

Kommissionen vill före årets slut utarbeta ett förslag till politik för allt knappare råvaror. Vid sitt besök i ITRE-utskottet den 28 april 2010 betonade kommissionsledamot Tajani flera gånger att råvaruförvaltningen är en av hans huvudprioriteringar. Vid sidan av tillgång till råvaror inom och utanför EU framhölls också återvinning och återanvändning som ett viktigt område.

Frågan är dock hur kommissionen mer exakt definierar och tolkar begreppen ”återvinning” och ”återanvändning” och hur beslutsam och ambitiös dess politik kommer att bli inom detta område. Kommer det att stanna vid den traditionella uppfattningen av återvinning och downcycling? Eller kommer kommissionen att gå längre och ta hänsyn till och främja nya tillvägagångssätt, såsom ”vagga till vagga”? Om så är fallet, hur kommer detta att konkret återspeglas i politiken? Kommer t.ex. ”vagga till vagga” att i framtiden bli ett av de kriterier som måste uppfyllas vid offentliga upphandlingar?

(EN) Kommissionen tackar ledamoten för detta tillfälle att diskutera frågorna om resurseffektivitet, EU:s avfalls- och återvinningspolitik samt råvaruinitiativet.

Innan ledamotens frågor besvaras vill kommissionen betona att råvaruinitiativet är en integrerad strategi som sammanför olika politikområden för att säkerställa en hållbar försörjning av råvaror vid EU:s fortsatta övergång till en mer resurseffektiv ekonomi. Som framgår av meddelandet från 2008 om råvaruinitiativet bygger denna integrerade strategi på tre pelare:

Säkerställande av råvarutillgången från internationella marknader på samma rättvisa villkor som andra industriella konkurrenter.

Etablering av de rätta ramvillkoren i EU för att främja en hållbar råvaruförsörjning från europeiska källor.

Främjande av den allmänna resurseffektiviteten och återvinning för att minska EU:s förbrukning av primära råvaror och det relativa importberoendet.

Den tredje pelaren i råvaruinitiativet fokuserar på att minska konsumtionen av primära råvaror genom att öka resurseffektiviteten och främja återvinning. Detta bygger på den omfattande politik och lagstiftning i EU om avfallshantering och återvinning som redan finns, såsom ramdirektivet för avfall, förordningen om transport av avfall samt en rad direktiv som handlar om hur särskilda avfallsflöden ska hanteras, t.ex. avfall från elektriska och elektroniska produkter. Ett av målen för råvaruinitiativet är faktiskt att uppmuntra och underlätta ett fullständigt genomförande och verkställande av lagstiftningen på området avfall och återvinning.

När det gäller definitioner av begrepp som ”återvinning” och ”återanvändning” innehåller ramdirektivet för avfall, som antogs i november 2008, en definition av begreppet återvinning och en skisserad hierarkisk ordning i fråga om avfall enligt vilken förebyggande har högsta prioritet, därefter kommer förberedelser för återanvändning och sedan återvinning. Sammantaget innebär detta att EU:s politik redan är baserad på en sammanhängande strategi för att främja återanvändning och återvinning framför andra former av avfallshantering. Dessutom nämns redan begreppet ”livscykelstänkande” i detta direktiv, och därigenom berörs relaterade begrepp som ”vagga till vagga” och får aktivt stöd genom EU:s politik på området. Därtill ger en plattform om livscykelbedömning som upprättats av det gemensamma forskningscentrumet ett antal exempel och metoder på livscykeltänkande och livscykelbedömning.

Kommissionen vidtar också ett antal åtgärder för att våra mål på detta område ska uppnås på ett ändamålsenligt sätt:

Ett viktigt arbete är att fastställa kriterier för när avfall upphör att vara avfall, vilka omfattar ett antal flöden för bulkavfall såsom järn, stål, aluminium och koppar.

För att kunna hantera mer sällsynta metaller som för närvarande är svåra att återvinna har kommissionen två strategier. Den första strategin gäller forskning om utbytbarhet, och den andra gäller handel. Inom EU undersöker kommissionen hur man kan uppmuntra forskning om utbytbarhet, särskilt i fråga om nya material som kan ersätta strategiska eller knappa råvaror som till exempel platinametaller och sällsynta jordartsmetaller. När det gäller handelsstrategin ägnar kommissionen särskild uppmärksamhet åt tredjeländers otillbörliga och snedvridande affärsmetoder, samtidigt som man ser till att tillräcklig hänsyn tas till miljön.

Ett annat verksamhetsområde rör olagliga transporter av sekundära råvaror. Vi samarbetar med industrin för att analysera situationen och föreslå konkreta rekommendationer så att de befintliga olagliga avfallstransporterna (en viktig källa till sekundära råvaror) utanför EU kan minskas genom ett fullständigt genomförande av förordningen om avfallstransporter.

Som en del av vårt pionjärmarknadsinitiativ undersöker vi nu hur EU:s återvinningsindustri kan bli mer konkurrenskraftig. Frågor som för närvarande undersöks omfattar åtgärder för att stimulera återvinning av produkter och åtgärder för att stimulera efterfrågan på miljöinnovationer inom återvinning.

Slutligen är miljöanpassad offentlig upphandling ett frivilligt instrument som gör det möjligt för offentliga myndigheter att upphandla varor, tjänster och byggentreprenader med minskad miljöpåverkan under hela deras livscykel. I de senast utvecklade gemensamma kriterierna för miljöanpassad offentlig upphandling har man förutom andra miljökrav även tagit hänsyn till återvinning eller insamling av material.

Som ledamoten vet har kommissionen åtagit sig att rapportera till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av råvaruinitiativet senast i slutet av 2010. Detta kommer att ske i form av ett meddelande där vi kommer att beskriva våra föreslagna åtgärder. Med andra ord är detta ett pågående arbete.

Dessutom planerar kommissionen att senare i år publicera sin översyn av den temainriktade strategin för förebyggande av avfall och återvinning.

Kommissionen fortsätter att välkomna parlamentets fokus på denna viktiga fråga och ser fram emot de fortsatta diskussioner som vi kommer att ha under hela 2010.

Ett antal medlemsstater, bland annat Belgien och Tyskland, har redan utvecklat ett eget miljöpoängsystem för att uttrycka hur miljövänliga bilar är.

Dessa miljöpoäng tar inte bara hänsyn till sedvanliga indikatorer såsom koldioxidutsläpp utan också utsläpp av andra växthusgaser (metan och kväveoxid), utsläpp som påverkar luftkvaliteten och buller från fordonet.

Hur miljöpoängen beräknas skiljer sig dock från land till land. Ett europeiskt miljöpoängsystem skulle kunna skapa mer enhetlighet.

Överväger kommissionen att införa ett europeiskt miljöpoängsystem? På vilken sikt kommer kommissionen i så fall att göra detta?

(FR) EU har ett starkt och kontinuerligt engagemang för luftkvalitet. På senare år har detta engagemang blivit mer konkret genom antagandet av en avsevärd mängd lagar som reglerar olika aspekter som måste beaktas inom detta omfattande område.

För att uppnå det mål som anges i Köpenhamnsöverenskommelsen – det vill säga att begränsa den globala temperaturökningen jämfört med förindustriella nivåer till högst 2 °C – är det avgörande att utsläppen av växthusgaser till år 2050 minskar med minst 50 procent jämfört med 1990 års nivåer.

För att uppnå målet på 2 °C är det nödvändigt att snabbt vidta särskilda åtgärder för transportsektorn, eftersom denna producerar största delen av världens koldioxidutsläpp. Bilar står till exempel för 12 procent av hela EU:s koldioxidutsläpp i atmosfären.

Ett miljöpoängsystem är en av de åtgärder som kan utvecklas för att minska trafikens negativa effekter på miljön, främst genom förbättrad luftkvalitet och lägre bullernivåer. Hittills har kommissionen inte vidtagit några åtgärder för att skapa ett europeiskt miljöpoängsystem eller harmonisera verksamheten i de olika medlemsstaterna med avseende på de system som skapats.

Trots det är kommissionens verksamhet när det gäller miljön mycket omfattande. Den innehåller aspekter som rör information till allmänheten om miljöprestanda för de fordon som marknadsförs inom EU. I detta avseende har direktiv 1999/94/EG⁽¹⁾ om tillgång till konsumentinformation om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp vid marknadsföring av nya personbilar till syfte att se till att information om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp när det gäller nya personbilar som utbjuds till försäljning eller uthyrning inom gemenskapen görs tillgänglig för konsumenterna så att dessa kan göra väl underbyggda val. Kommissionen kommer inom kort att inleda en översyn av detta direktiv för att skapa gynnsammare och mer effektiva villkor för spridning av miljöinformation till allmänheten. Kommissionen vill också påpeka att åtgärderna för att garantera en god luftkvalitet rör alla områden av utsläpp från trafiken genom att vi fastställer gränser och normer för föroreningar (kolmonoxid, kolväten, kväveoxider, partikelformiga föroreningar) och växthusgaser (särskilt koldioxid), och även beaktar olika typer av fordon på våra vägar (personbilar, lätta nyttofordon, lastbilar). Dessa åtgärder har gjort det möjligt för oss att skapa en EU-lagstiftning med vars hjälp vi kan garantera en hållbar utveckling av den europeiska ekonomin under de kommande åren.

När det slutligen gäller minskningen av bullernivåerna måste man nämna rådets direktiv 70/157/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tillåten ljudnivå och avgassystemet för motorfordon.⁽²⁾ Detta direktiv har ändrats flera gånger för att anpassas till den tekniska utvecklingen. Den senaste ändringen gjordes genom kommissionens direktiv 2007/34/EG.⁽³⁾ Kommissionen kommer även att föreslå en ny ändring nästa år för att sänka bullergränserna.

Under det brittiska ordförandeskapet 2005 bad rådet kommissionen att genomföra en komplett och djupgående översyn av alla aspekter av EU:s utgifter (inklusive GJP) och resurser (inklusive Storbritanniens rabatt) för rapportering 2008/2009.

Hur långt har kommissionen kommit med denna översyn? Tänker kommissionen utfärda ett meddelande i denna fråga och kan kommissionen ge en detaljerad beskrivning av den planerade tidsplanen för detta?

(EN) Efter samråd med budgetutskottet och för att bättre sammanlänka budgetöversynen med Europa 2020-strategin och den nya kommissionens arbetsprogram och låta den nya kommissionen ta ansvar för detta viktiga initiativ, har kommissionens ordförande beslutat att skjuta upp presentationen av budgetöversynen till det tredje kvartalet 2010. Denna tidsplan bör göra det möjligt för parlamentet att framföra sina synpunkter på den framtida inriktningen för EU:s budget senast i slutet av 2010. Kommissionens ordförande tillkännagav denna tidsplan vid parlamentets plenarsammanträde i början av 2010.

Kommissionen arbetar för närvarande med budgetöversynen och håller också på att inleda de interna förberedelserna för nästa fleråriga budgetram, som är nära förknippad med budgetöversynen. Kommissionen avser att lägga fram ett meddelande om detta under första halvåret 2011.

I oktober 2009 läckte kommissionens förslag till meddelande om översyn av EU:s budget ut till allmänheten. Meddelandet föreskrev en betydande minskning av utgifterna inom den gemensamma jordbrukspolitiken, och innehöll andra förslag om den framtida inriktningen. Den avgående kommissionsledamoten med ansvar för jordbruksfrågor, Marianne Fischer Boel, hade vid ett offentligt sammanträde i Europaparlamentets jordbruksutskott betecknat texten som icke-existerande.

Kan kommissionen bekräfta att den inte förbereder dylika förslag om den gemensamma jordbrukspolitiken i samband med översynen av EU:s budget?

Kan kommissionen under alla omständigheter försäkra att diskussionerna om budgetöversynen inte kommer att föregripa de pågående diskussionerna om översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken för perioden efter 2013?

(EN) Kommissionen har fått i uppdrag av Europeiska rådet i december 2005, liksom genom det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin och sund ekonomisk förvaltning från maj 2006, ”att genomföra en fullständig och omfattande översyn som täcker alla aspekter på EU:s utgifter, inbegripet den gemensamma jordbrukspolitiken, och på inkomster, bland annat Förenade kungarikets rabatt”.

Den handling som kom till allmänhetens kännedom i oktober 2009 var ett arbetsdokument som inte hade diskuterats eller validerats på lämplig politisk nivå av kommissionen. Det rörde sig om en rent intern text där det redogjordes för olika iakttagelser och alternativa scenarion, avsedda för kommissionens interna bruk.

Kommissionen förbereder för närvarande sin ståndpunkt om de olika dimensionerna av EU:s budgetöversyn. I enlighet med kommissionens arbetsprogram för 2010 väntas handlingen om budgetöversynen finnas tillgänglig under tredje kvartalet 2010.

Kommissionen inledde dessutom den 12 april 2010 ett offentligt samråd om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013. Detta samråd kommer att ge viktig information inför kommissionens meddelande om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013, som ska läggas fram i slutet av 2010. I detta meddelande kommer man att undersöka möjliga framtida utvecklingsvägar för den gemensamma jordbrukspolitiken när det gäller sakinnehåll. Det kommer att följa meddelandet om budgetöversynen, men man kommer inte att försöka förutse några ekonomiska aspekter. Dessa kommer i stället att behandlas i de förslag om den fleråriga budgetramen som kommissionen kommer att lägga fram under 2011.

Budgetöversynen, och särskilt det offentliga samrådet om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013, utgör ett välkommet tillfälle att grundligt granska den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken och dess mål. Den gemensamma jordbrukspolitiken har undergått betydande reformer under gångna år. Politiken har tydligt bevisat sin förmåga att kunna anpassas till förändrade krav och nya utmaningar. Denna reformförmåga kommer att behövas på nytt under den kommande perioden.

Budgetöversynen kommer också att bli ett välkommet tillfälle att grundligt granska vilka EU:s politiska prioriteringar bör vara och hur EU bör finansieras. Kommissionen är övertygad om att den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att förbli en viktig del av EU:s prioriteringar även efter 2013. Det kommer emellertid att krävas ytterligare anpassning av den gemensamma jordbrukspolitiken så att den överensstämmer bättre med Europa 2020-visionen och fungerar bättre för att möta framtida utmaningar, som klimatförändringar och trygg livsmedelsförsörjning.

Utan tvivel kommer beslutet om den framtida gemensamma jordbrukspolitiken att bli svårt. Det är mycket viktigt att först besluta om den rätta politiken för framtiden, och därefter se vad denna politik kräver när det gäller budgeten.

Den öppna samordningsmetoden infördes för att EU:s strategiska mål inom den offentliga politiken skulle kunna nås. Metoden bör utgå från riktlinjer och indikatorer som utarbetas på EU-nivå och kvantitativa och konkreta åtgärder och mål som fastställs på medlemsstatsnivå, från utvärderingar, rapporter, handlingsplaner, prestandajämförelser, betyg, inbördes granskningar och utbyte av bästa praxis. I samband med utvärderingen av den öppna samordningsmetodens möjligheter på EU-nivå bör det framhållas att målen i Lissabonstrategin ännu inte har genomförts fullt ut. Om man dessutom beaktar att medlemsstaterna har nått olika långt i sitt genomförande av Lissabonstrategin, så ökar tvivlen kring nyttan med metoden. Om unionens eller medlemsstaternas interna indikatorer fortsätter att avvika kraftigt från de fastställda målen i unionens strategier, skulle detta vara ännu ett bevis för att den öppna samordningsmetoden är oanvändbar och ineffektiv.

Håller kommissionen med om att det finns inneboende svagheter med den öppna samordningsmetoden och att den, på grund av svagheterna i sina mekanismer, inte har något större inflytande i medlemsstaterna? Är denna metod meningsfull och hur kan den på ett konkret sätt bidra till att minska fattigdomen och bekämpa social utestängning, till att effektivisera de sociala trygghetssystemen och öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen i medlemsstaterna? Hur ser kommissionen på införandet av bindande sociala miniminormer i hela unionen?

(EN) Ett antal utvärderingar och undersökningar som utförts av kommissionen pekar mot att den öppna samordningsmetoden på områdena för socialpolitik, sysselsättnings- och utbildningspolitik inom Lissabonstrategin har varit avgörande för att främja framstegen med genomförandet av politiken. Detta har skett tack vare gemensam bedömning av svårigheter och prioriteringar, definition av och överenskommelse om gemensamma indikatorer som ska utgöra basen för regelbunden övervakning, utbyte av bästa praxis och ömsesidigt lärande. Samarbetet mellan medlemsstaterna, exempelvis på området för socialt skydd och social inkludering (”den öppna samordningsmetoden på det sociala området”), är ett gott exempel på detta.

Ömsesidigt lärande anses allmänt som en av de mest framgångsrika delarna av den öppna samordningsmetoden och som ett redskap för förbättrad politik av medlemsstaterna och de berörda parterna. Multiplikatoreffekten av utbyte av bästa praxis, särskilt på regional och lokal nivå, kommer att bli avgörande för att vi ska kunna översätta målen i den framtida Europa 2020-strategin till praktiska resultat, särskilt målet om tillväxt för alla. I de huvudinitiativ som kommissionen föreslagit ingår att utveckla en europeisk plattform mot fattigdom. Detta bör stödja, förbättra och bredda samarbetet på EU-nivå på detta område.

För att få ytterligare insikt i hur den öppna samordningsmetoden har fungerat och vilka framsteg som uppnåtts har kommissionen inlett en stor extern undersökning för att utvärdera effektiviteten och inverkan av den öppna samordningsmetoden på det sociala området. I undersökningen utreds hur den öppna samordningsmetoden har använts som metod för politisk samordning och ömsesidigt lärande och vilka effekter den har haft på nationell nivå. Resultaten av undersökningen väntas vid slutet av året.

Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN) är en EU-byrå som har till uppgift att ta fram allsidig och objektiv information som ska ligga till grund för den europeiska debatten om narkotika och narkotikamissbruk. Byråns verksamhet omfattas av behörighetsområdet för kommissionens generaldirektorat för inrikes frågor.

Narkotikamissbruk och olaglig narkotikahandel bekämpas på europeisk nivå genom en helhetsstrategi som tar sig uttryck i den EU-politik som utarbetas av kommissionens generaldirektorat för rättvisa, frihet och säkerhet.

Det är därför svårt att förstå varför kommissionen har valt att ge generaldirektoratet för inrikes frågor i uppgift att kontrollera centrumet i Lissabon och samtidigt låtit hela den europeiska narkotikastrategin omfattas av behörighetsområdet för generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet.

Avser kommissionen att upprätthålla åtskillnaden mellan behörighetsområdena eller anser man i stället att det nuvarande regelverket måste anpassas, så att man kan underlätta spridningen av information och förbättra samordningen mellan å ena sidan byrån i Lissabon och generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet och å andra sidan de uppgifter som tilldelas de enskilda kommissionsledamöterna?

(EN) Att hantera problemet med narkotika är en utmaning som kräver flera olika åtgärder och användning av flera olika verktyg. För en framgångsrik politik behövs effektiv samordning och en övergripande vision. På detta område, liksom på andra områden, samarbetar olika kommissionsledamöter och deras avdelningar för att fatta kollegiala beslut och genomföra kollektiva åtgärder.

Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk har ett antal centrala funktioner, i synnerhet att övervaka narkotikasituationen inom EU. Detta omfattar övervakning av narkotikautbudet (priser, narkotikabeslag och brott mot narkotikalagstiftningen) och marknaderna för narkotika. Denna information är av direkt betydelse för det arbete som utförs av kommissionsledamoten med ansvar för inrikes frågor och enheterna under hennes ledning för att bekämpa organiserad brottslighet. Detta arbete har en annan inriktning än det som utförs av kommissionsledamoten med ansvar för rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap, som bland annat har ansvar för den övergripande politiken för narkotikabekämpning.

Eftersom Bulgarien saknar finansiella medel för att slutföra byggandet av kärnkraftverket Belene, hoppas den bulgariske premiärministern Barrisov nu på ekonomiskt stöd från Europa. Om projektet misslyckas måste Bulgarien, utöver de 1,2 miljarder euro som redan investerats, betala 600-900 miljoner euro i straffavgifter till det ryska företaget Atomstroyeksport som ansvarar för bygget. Ryssland hade erbjudit Bulgarien ett lån på två miljarder euro för det fortsatta bygget, men Bulgarien hoppas fortfarande på europeiska investeringar eftersom landet inte vill vara beroende av Ryssland. Under sitt besök i Sofia utlovade energikommissionär Günter Oettinger Barrisov ”europeisk delaktighet” och dessutom hjälp med att hitta potentiella investerare.

Hur ska en ”europeisk delaktighet” se ut rent konkret?

Hur stort finansiellt stöd tänker kommissionen bevilja för byggandet av kärnkraftverket Belene?

Tog kommissionen hänsyn till de stora gränsöverskridande risker som ett nytt kärnkraftverk i EU medför när den gick med på att stödja projektet?

Kommer eventuellt stöd att beviljas under förutsättning att det har genomförts en korrekt miljöriskbedömning?

(EN) Som svar på de två första frågorna vill kommissionen påminna om att i enlighet med artikel 194.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har medlemsstaterna rätt att bestämma villkoren för utnyttjandet av energikällor, välja mellan olika energikällor och bestämma över energiförsörjningens allmänna struktur. I enlighet med principerna i fördragen och subsidiaritetsprincipen har investerarna och medlemsstaterna ensamma ansvaret för beslut om investeringar.

De konkreta ekonomiska mekanismer som skulle kunna övervägas på Euratom-nivå i detta sammanhang är Euratomlån och lån från Europeiska investeringsbanken. Hittills har ingen formell ansökan om Euratomlån ingetts av de bulgariska myndigheterna. Ett Euratomlån skulle dessutom bara kunna täcka en del av projektet, dvs. upp till 20 procent av projektkostnaderna. Därför behöver Bulgarien försäkra sig om andra finansieringskällor redan innan ett Euratomlån skulle kunna beviljas. I nuläget finns endast runt 600 miljoner euro kvar i Euratoms lånefacilitet, medan de uppskattade kostnaderna för kärnkraftverket Belene uppgår till minst 4 miljarder euro.

När det gäller den tredje frågan är EU:s uppgift att i alla medlemsstaters intresse utveckla en mycket avancerad rättslig ram för användning av kärnenergi för att garantera högsta möjliga standarder för säkerhet, fysiskt skydd och icke-spridning. För närvarande måste Bulgarien införliva bestämmelserna i direktivet om kärnsäkerhet⁽¹⁾ senast den 22 juli 2011. Dessutom är Bulgarien part i alla relevanta internationella konventioner, däribland konventionen om tidig information vid en kärnenergiolycka och konventionen om bistånd i händelse av kärnteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen.

Enligt uppgifter från de bulgariska myndigheterna hade tillstånd redan beviljats för byggandet av kärnkraftverket Belene före datumet för Bulgariens anslutning till EU den 1 januari 2007. Därför är det ändrade direktiv 85/337/EEG⁽²⁾ (MKB-direktivet) inte tillämpligt i detta fall. Enligt de bulgariska myndigheterna genomfördes emellertid en miljökonsekvensbedömning (MKB) 2004, i enlighet med den tillämpliga nationella lagstiftningen vid denna tid, där bestämmelserna i MKB-direktivet redan hade införlivats. På dessa grunder har kommissionen inte någon befogenhet att kräva att Bulgarien ska inleda ett nytt MKB-förfarande för projektet.

För mer utförlig information om MKB-förfarandet och andra frågor om kärnkraftverket Belene hänvisar kommissionen till sina svar på följande parlamentsfrågor: E-4186/08, E-1337/08, E-6141/07, E-5669/07, E-5506/07 och H-0996/07.

Under denna period av året då transferfönstret öppnas väcks många frågor om bristen på insyn i dessa spelarövergångar, bland annat i spelaragenternas ersättning.

Anser kommissionen att det är lämpligt att EU föreslår att det inrättas ett oberoende europeiskt organ för kontroll av denna verksamhet, grundat på den modell som används inom den franska organisationen Direction Nationale du Contrôle de Gestion (som har till uppgift att kontrollera professionella franska fotbollsklubbars konton) eller inom World Anti-Doping Agency (ett internationellt samarbetsorgan för bekämpning av dopning inom idrotten)?

Stödjer kommissionen inrättandet av ett organ som även är öppet för Europarådets medlemsstater och som skulle ha till uppgift att kontrollera den finansiella öppenheten i syfte att förhindra avvikelser och orättvisa villkor som leder till en snedvriden konkurrens mellan klubbarna?

(FR) Kommissionen kan informera parlamentsledamoten om att den beställt en oberoende undersökning om idrottsagenter inom Europeiska unionen. Resultaten av denna undersökning offentliggjordes på kommissionens webbplats i december 2009⁽¹⁾ och utgör en detaljerad och djupgående rapport om frågor som rör idrottsagenters verksamhet inom EU. Det framgår att praxis i samband med ersättning till agenter varierar från land till land och beroende på idrottsgren.

I undersökningen observeras också att majoriteten av de ekonomiska brott där idrottsagenter är inblandade sker i samband med spelarövergångar, som liksom parlamentsledamoten betonade präglas av en viss komplexitet och brist på insyn.

Kommissionen anser att resultaten av undersökningen utgör en god grund för att inleda en diskussion med de berörda parterna på detta område (idrottsrörelsen, medlemsstaterna, parlamentet) om frågan om idrottsagenter.

Att inrätta ett organ för kontroll av övergångar och idrottsklubbars ekonomiska verksamhet anser kommissionen vara en sak för idrottsorganisationerna. Kommissionen respekterar och stöder idrottens oberoende, men för att vara verkningsfullt måste det åtföljas av bestämmelser om god förvaltning som grundas på principerna om demokrati, representation och ansvar för alla som är engagerade inom idrotten. Kommissionen noterar här det arbete som utförs inom Europeiska fotbollsförbundet (Uefa) med att inrätta ett system för att kontrollera ekonomin i de klubbar som deltar i tävlingar som anordnas av Uefa, grundat på principen om ekonomiskt rent spel (”financial fair play”).

Kommissionen anser att detta projekts syfte – att rensa upp i finanserna och främja långsiktiga investeringar i fotboll för att garantera bättre balans i tävlingarna – verkar uppfylla ett av EU:s mål på området för idrott, nämligen att främja rättvisa i idrottstävlingar (artikel 165 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Kommissionen vill också påpeka att alla åtgärder som vidtas i detta avseende måste vara förenliga med fördragets bestämmelser om den inre marknaden och konkurrens.

Kommissionen anser att dessa bestämmelser, på grund av Uefa:s paneuropeiska natur, skulle kunna tillämpas på fotbollsklubbarna i EU:s medlemsstater och i Europarådets medlemsstater.

Frågan om burka, niqab och andra typer av heltäckande kläder som bärs av muslimska kvinnor har i allmänhet kretsat kring könsdiskriminering, men förutom frågan om kvinnors grundläggande rättigheter måste man även diskutera rätten att bära heltäckande ytterkläder ur säkerhetspolitisk synvinkel och vad detta innebär för lag och ordning.

Med tanke på att vissa aspekter av den allmänna säkerheten har fått internationell betydelse och att det verkar vara ett uppenbart brott mot kvinnors grundläggande rättigheter, vilka ju EU ska garantera, att fullständigt täcka en kvinnas kropp med en burka eller en niqab, i vilken omfattning anser kommissionen att burka-/niqabfrågan i Europa ligger inom ramen för säkerhets- och jämställdhetspolitiken? Planerar kommissionen att föreslå några åtgärder om denna fråga, för att möta säkerhetskraven och garantera kvinnors grundläggande rättigheter i Europeiska unionen?

(EN) Bärandet av burka eller slöja, liksom bärande av andra religiösa symboler, kan ge upphov till ett antal komplexa frågor och kan handla om vitt skilda situationer beroende på omständigheterna. Medlemsstaterna har olika traditioner och olika sätt att hantera denna fråga.

Att bära religiösa symboler bör vara ett sätt att fritt utöva sin religion, inte ett tvång som åläggs någon. Kränkningar av kvinnors rättigheter är inte godtagbara. Samtidigt får inte frågan om religiösa symboler utnyttjas för att stigmatisera religioner och underblåsa främlingsfientlighet. Det står också klart att användandet av burka inte får hindra nödvändiga polis- eller säkerhetskontroller.

Om frågor om slöja eller huvudduk uppkommer i samband med EU-lagstiftningen, i synnerhet direktiven mot diskriminering och då särskilt direktiv 2000/78/EG som innebär ett förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av religion, kommer kommissionen inte att tveka att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att lagen följs.

Medlemsstaterna ska garantera att grundläggande rättigheter skyddas effektivt i enlighet med internationell, europeisk och nationell lagstiftning.

Enligt rapporter i medierna behandlar kommissionen för närvarande fyra klagomål i samband med eventuella överträdelser av EU-lagstiftningen om tillgång till bostad i Flandern.

Två klagomål lär handla om den del i den flamländska mark- och fastighetsförordningen som rör bestämmelserna om att bo i sin egen region. De två andra klagomålen ska ha med kommunallagen i Zaventen respektive Vilvoorde att göra.

Hur många klagomål som rör tillgången till bostad i Flandern behandlar kommissionen just nu? Kan kommissionen i korthet beskriva det juridiska resonemang som de klagande anför i vart och ett av fallen? I vilken fas befinner sig de olika klagomålen? Vad blir nästa steg och fas när det gäller de enskilda klagomålen? När hoppas kommissionen vara klar med behandlingen av vart och ett av fallen? Anser kommissionen att det går att inleda överträdelseförfaranden mot Belgien?

(EN) Kommissionen undersöker för närvarande flera ärenden som handlar om påstådda överträdelser av EU-lagstiftningen genom de bestämmelser om tillgång till bostad eller subventionerat boende som är tillämpliga i vissa delar av Belgien. Kommissionen har uppmärksammats på dessa frågor genom enskilda klagomål, frågor från parlamentsledamöter och rapporter i medierna.

Kommissionens oro rör enbart de situationer där EU-lagstiftningen står på spel på grund av att en EU-medborgare eller ett EU-företag har utövat en av de grundläggande friheter som garanteras genom EU-fördraget. EU har ingen befogenhet när det gäller åtgärder som inte har något samband med någon av de situationer som styrs av EU-lagstiftningen och som i alla relevanta avseenden är begränsade till ett enda EU-land, exempelvis tillämpningen av bestämmelser om belgiska medborgare som är bosatta i Belgien.

Två av de fyra ärendena gäller bestämmelser som antagits av kommunfullmäktige i Zaventem och Vilvoorde och som medger mer gynnsam behandling av nederländsktalande personer som vill köpa tomter från kommunerna.

Kommissionen undersöker dessa ärenden eftersom de skulle kunna innebära en överträdelse av EU-medborgarnas fria rörlighet, eftersom kravet på språkkunskaper kan missgynna EU-medborgare som kommer från andra EU-länder än Belgien eller Nederländerna.

Kommissionen undersöker också om regionen Flanderns Decreet van 27 maart 2009 betreffende het Grond- en Pandenbeleid, som offentliggjordes den 15 maj 2009, är förenligt med EU-lagstiftningen. Denna förordning innebär att potentiella köpare av tomter och/eller hus måste ha tillräcklig anknytning till kommunen. Kommissionen undersöker om förordningen utgör en överträdelse av EU-lagstiftningen genom att man inför ett krav som kan vara till nackdel för EU-medborgare från andra EU-länder än Belgien.

Kommissionen tar de ovannämnda möjliga överträdelserna av de grundläggande rättigheterna för icke-belgiska EU-medborgare som bor i vissa delar av Belgien på största allvar och är fast besluten att reda ut dessa ärenden.

De svårigheter som Grekland upplevt på sistone visar vad som kan hända vid underlåtenhet eller försummelser med avseende på en sträng kontroll och finansiell tillsyn i euroområdet. Den finansiella och ekonomiska krisen har utvecklats till den största utmaningen någonsin för EU:s gemensamma valuta. På ett skoningslöst sätt har den blottlagt oegentligheter som gömts undan. Stabilitets- och tillväxtpakten, som har kommit till för att garantera att konvergenskriterierna upprätthålls, har på ett helt förkastligt vis nonchalerats av nationella myndigheter, men även av EU-organ. Den gemensamma valutans kris är en följd av bristen på disciplin och ett lämpligt påföljdssystem.

Därför har jag följande fråga: Överväger kommissionen åtgärder för att säkerställa en absolut respekt för stabilitets- och tillväxtpakten i euroområdet, så att den nuvarande situationen inte upprepar sig i framtiden? Vad tänker kommissionen göra mer exakt?

(EN) Stabilitets- och tillväxtpakten är den rätta ramen för att hantera de finanspolitiska utmaningar som härrör från den finansiella och ekonomiska krisen. Den utgör ett välbehövligt ankare för finanspolitiken i den nuvarande svåra situationen, när man försöker ta sig ur krisen och riskerar ökade nationella skulder. Kommissionen har emellertid dragit slutsatsen att de förebyggande insatserna måste stärkas, och att incitamenten inom de korrigerande insatserna behöver stärkas och genomföras i tid. I detta syfte har kommissionen i sitt meddelande ”Förstärkt samordning av den ekonomiska politiken”, som lades fram den 12 maj 2010, även gett förslag om ”Att förstärka efterlevnaden av stabilitets- och tillväxtpakten och fördjupa den finanspolitiska samordningen”.

Mer exakt avser kommissionen att göra budgetövervakningen och den politiska samordningen mer framåtriktade. Särskilt i euroområdet verkar en mer långtgående metod för bedömning av budgetpolitiken berättigad, med en mer genomgripande översyn av svagheterna i nationella budgetplaner innan de antas. Dessutom bör man se till att inhemska finanspolitiska ramverk överensstämmer bättre med prioriteringarna för EU:s budgetövervakning, till exempel genom att avspegla fleråriga budgetförfaranden. Offentlig skuldsättning och hållbarhet föreslås ställas mer i förgrunden, och i synnerhet bör skuldkriteriet i förfarandet vid alltför stora underskott tillämpas på ett verkningsfullt sätt. Vidare bör förfarandet vid alltför stora underskott fås att fungera bättre, i syfte att ge medlemsstater de rätta incitamenten att ta itu med obalanser i de offentliga finanserna. Detta ska ske genom att enskilda förfaranden påskyndas, särskilt med avseende på medlemsstater som upprepat bryter mot pakten. Slutligen bör man även ägna mer uppmärksamhet åt användningen av olika medel från EU-budgeten för att se till att pakten efterlevs bättre.

Lågprisflygbolaget Ryanair tillämpar många företagsstrategier som jag eller mina väljare skulle kunna ifrågasätta. Även om företaget har visat sig vara ett av de mest framgångsrika i Irland under de senaste två årtiondena, har många resenärer också mycket negativa erfarenheter av dess billighetspolicy.

En av företagsstrategierna fick emellertid särskilt negativa effekter denna vecka, då passkontoret i Dublin tillfälligt stängdes. Till följd av strejkåtgärderna på passkontoret var det många människor som inte fick nya pass och tvingades använda andra resehandlingar. Eftersom Ryanair dock endast accepterar pass som giltig identitetshandling och avvisar offentligt utfärdade identitetskort och körkort, kunde många resenärer inte åka iväg.

Är det lagligt att Ryanair avvisar offentligt utfärdade identitetskort och körkort som giltig legitimation på bolagets flygningar? Skulle man kunna tvinga Ryanair att acceptera dessa handlingar?

(EN) I artikel 21.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt fastställs att varje EU-medborgare ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen. Dessa begränsningar och villkor återfinns i direktiv 2004/38/EG⁽¹⁾.

Alla EU-medborgare med giltigt nationellt identitetskort eller pass har rätt att lämna en medlemsstat och resa in i en annan, i enlighet med artiklarna 4.1 och 5.1 i direktivet. Körkort eller andra identitetshandlingar förutom giltigt nationellt identitetskort är i princip inte godtagbara resehandlingar.

De ovannämnda bestämmelserna är riktade till medlemsstaterna och påverkar inte flygbolagens rätt att fastställa bestämmelser om godtagbara resehandlingar. Flygbolag har rätt att utföra identitetskontroller som ett led i den kommersiella verksamheten i säkerhets- eller identifieringssyfte. EU-medborgare som genomgår denna sorts kontroll kan bevisa sin identitet genom att visa upp antingen ett giltigt nationellt identitetskort eller ett pass.

Enligt Ryanairs nuvarande resevillkor⁽²⁾är ett giltigt nationellt identitetskort som utfärdats av en myndighet i ett land som tillhör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet en godtagbar resehandling som tillåter innehavaren att gå ombord för en flygning med Ryanair. I villkoren utesluts uttryckligen körkort från de möjliga sätt varpå passagerare kan bevisa sin identitet.

Det finns ingen bestämmelse i EU-lagstiftningen som skulle kunna användas för att begränsa flygbolags kommersiella frihet att godta andra resehandlingar än giltigt nationellt identitetskort eller pass.

Enligt kommissionens meddelande om inslag av stöd vid statliga myndigheters försäljning av mark och byggnader (97/C 209/03)⁽¹⁾ ska inte försäljning av fastigheter anses utgöra offentligt stöd om detta sker genom ett öppet villkorslöst anbudsförfarande som vederbörligen offentliggjorts. Ett anbudsförfarande ska anses vara öppet när det tillkännagivits genom annonser i åtminstone rikstäckande press och ibland internationell press. Kostnaderna för annonserna, också till följd av kravet att de ska publiceras flera gånger, innebär en förhållandevis tung börda för regionala och lokala myndigheters budgetar. Med tanke på att meddelandet offentliggjordes för 13 år sedan då tillgången till Internet fortfarande var begränsad vill jag ställa följande frågor:

Skulle kommissionen kunna överväga att helt eller delvis ta bort det betungande kravet för dessa myndigheter att offentliggöra annonser i pressen?

Skulle kommissionen kunna överväga att förkorta perioden för offentliggörande vid försäljning av fastigheter vars pris överstiger 100 000 euro?

(EN) Syftet med kommissionens meddelande om statligt stöd vid försäljning av mark och byggnader⁽²⁾som offentliggjordes 1997 var att ge medlemsstaterna tydliga riktlinjer om de förfaranden som i allmänhet utesluter statligt stöd vid försäljning av mark och byggnader.

Detta meddelande har bidragit till att förenkla de nationella förvaltningarnas uppgifter och minska antalet underrättelser.

Rent konkret nämner man i meddelandet två möjligheter för att utesluta stöd: försäljning genom ett villkorslöst anbudsförfarande eller försäljning utan villkorslöst anbudsförfarande och som grundas på en oberoende expertvärdering.

Endast när det gäller det första alternativet, försäljning genom ett villkorslöst anbudsförfarande, kräver kommissionen en rad förfarandemässiga försiktighetsåtgärder. Dessa krav formuleras emellertid på ett sätt som normalt skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att följa dem utan att ändra sina inhemska förfaranden.

Ett viktigt krav (bland andra element) är att anbudet måste vara vederbörligen offentliggjort.

Enligt meddelandet är ett anbud ”vederbörligen offentliggjort när det upprepade gånger under en rimligt lång tidsperiod (två månader eller mer) tillkännagivits i inhemsk press, fastighetstidningar eller andra lämpliga publikationer och via fastighetsmäklare som vänder sig till ett brett urval av tänkbara köpare, så att alla tänkbara köpare kan nås för kännedom”.

Kommissionen håller med ledamoten om att ny teknik, t.ex. Internet, har bidragit till att underlätta kommunikationen. Presskommunikation är emellertid fortfarande ett väletablerat och nödvändigt element i offentliga upphandlingsförfaranden, som är lätt att följa. Offentliggöranden på Internet kan alltså användas som ett kompletterande informationsmedel.

Angående perioden för offentliggörandet, verkar ett minimum på två månader fortfarande vara en lämplig tidsperiod, t.o.m. för försäljningar på under 100 000 euro.

Kommissionen kommer naturligtvis att beakta ledamotens kommentarer när den ser över det aktuella meddelandet. Kommissionen har emellertid inte möjlighet att tillhandahålla en särskild tidsplan i detta avseende.

Jordbruk i stor skala över stora markområden är en form av jordbruksutveckling som Europeiska unionen stöder. Med tanke på globaliseringen och den ekonomiska krisen, som visar att lokala problem kan leda till en global kris, vore det inte värt att stödja mindre familjeföretag inom jordbruket, för att kunna bevara den biologiska mångfalden och utveckla organiska produkter, vidta kompensationsåtgärder i händelse av växtsjukdomar och säkra den nationella självförsörjningen?

Kan kommissionen också tala om vilka konsekvenser den pågående ekonomiska krisen har för jordbruket i medlemsstaterna, särskilt med tanke på mindre odlare, och hur kommissionen tänkt agera till följd av konsekvenserna i fråga?

(EN) När det gäller jordbruksutveckling i bergsområden dras slutsatsen i kommissionens arbetsdokument Peak Performance: New insights into mountain farming in the EU att situationen i bergsområden varierar mycket från en medlemsstat till en annan och att det t.o.m. kan finnas skillnader inom en och samma medlemsstat. När det gäller stöd erbjuder Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling för närvarande olika åtgärder till bergsområden. Det största stödet ges genom betalningar till jordbrukare i områden med naturliga nackdelar och syftar till att bevara hållbar jordbruksverksamhet för att undvika att jordbruken läggs ner. Förutom detta system kan ett större stöd vara tillämpligt för jord- och skogsbruksinvesteringar i sådana områden. Det finns också flera andra landsbygdsutvecklingsåtgärder som syftar till att öka konkurrenskraften och/eller livskvaliteten.

När det gäller stöd till småjordbrukare möjliggör de befintliga instrumenten för landsbygdsutveckling stöd till investeringar i bl.a. jordbruk, bearbetning av råvaror, skogsbruk och diversifiering. De kan också stödja etablering av mikroföretag och landsbygdsturism. För de nya medlemsstaterna erbjuder förordningen om landsbygdsutveckling särskilt stöd till delvis självförsörjande jordbruk. Denna tillfälliga åtgärd riktas till de jordbruk som har förmågan och avsikten att omstrukturera verksamheten.

När det gäller den ekonomiska krisen har kommissionen inte några uppgifter om dess påverkan på småjordbrukare. För att kunna svara på den ekonomiska krisen, mejerikrisen och klimatförändringarna har emellertid medlemsstaterna avsatt extra medel på omkring 5 miljarder euro inom ramen för hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken och den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, som nu är tillgängliga för investeringar i jordbruk, miljö och bredband i landsbygdsområden.

Kommissionen vill slutligen göra ledamoten uppmärksam på att kommissionen och medlemsstaterna delar på ansvaret när det gäller genomförandet av landsbygdsutvecklingen. Medlemsstaterna ansvarar för fördelningen av medlen.

De medlemsländer som anslutit sig till EU under 2000-talet har sedan 2004 fått stora ekonomiska bidrag. Litauen till exempel, har tagit och fortsätter att ta emot mellan 4 000 och 5 000 miljoner litauiska litas årligen från strukturfonderna för utvecklingen av socialekonomisk infrastruktur, mänskliga resurser, produktion, landsbygd, fiskeriindustri och administrativa kapaciteter. Trots stöd av denna omfattning håller ekonomin i många nya medlemsländer på att stagnera, företag läggs ned och arbetslösheten ligger därmed på mycket höga nivåer.

Hur ställer sig kommissionen till resultatet av det finansiella biståndet? Vad anser kommissionen om kvaliteten, effektiviteten och produktiviteten inom näringslivet i de nya medlemsstaterna?

(EN) Kommissionen förstår att det råder en svår ekonomisk situation i Litauen. Vi oroas över arbetslösheten och att företag lägger ned och det är av just dessa skäl som den europeiska sammanhållningspolitiken finns och Europeiska regionala utvecklingsfonden skapades. Kommissionen påminner också om att den ekonomiska och finansiella krisen har orsakat en nedgång i den ekonomiska aktiviteten i alla europeiska länder, inte bara i de nya medlemsstaterna.

Kommissionen anser dock verkligen att dess företagsstöd är effektivt. Kommissionens utvärdering av rapporterna från 2000–2006 visar att det faktiskt har skapats 1 miljon arbetstillfällen som resultat av detta stöd. Dessutom kommer kommissionen snart att offentliggöra de sista resultaten av denna utvärdering av företagsstödet, vilka visar att våra bidrag i hög grad har främjat investeringar, produktion och produktivitet.

Angående vår åsikt om kvalitet och produktivitet i de nya medlemsstaterna, fann vi i vår sjätte lägesrapport om ekonomisk och social sammanhållning att humankapitalet i de flesta av dessa länder (inbegripet Litauen) håller hög kvalitet – låg produktivitet beror helt på brist på investeringskapital och infrastruktur.

Sammanhållningspolitiken använder omkring 1,5 miljarder euro på entreprenörskap, innovation och IKT i Litauen under perioden 2007–2013. Kommissionen är övertygad om att vi kan förbättra läget genom långsiktiga investeringar i innovation, entreprenörskap och ekonomi.

Som en följd av inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer flera kontor och direktorat att bli föremål för en allmän omorganisation som visserligen fortfarande är höljd i dunkel men som bör leda till att planeringsansvaret omfördelas ur både geografisk och tematisk synvinkel.

De lagar som reglerar planeringen av anslag – särskilt de anslag som är kopplade till utvecklingssamarbete –måste också anpassas i linje med den omorganisationen. Därför vill vi nu veta mer om hur dessa ändringar kommer att genomföras.

Kommer man att införa ett nytt regelverk, eller kommer man bara att uppdatera det aktuella regelverket?

(EN) Den höga representanten/vice ordföranden lade i slutet av mars 2010 fram ett utkast till rådets beslut om hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder⁽¹⁾(EEAS) ska organiseras och arbeta. Den 26 april gjorde rådet en politisk överenskommelse om texten, som nu diskuteras med Europaparlamentet. Den 11 maj sammanträdde den höga representanten/vice ordföranden, kommissionens vice ordförande med ansvar för interinstitutionella förbindelser och administration, utrikesminister Miguel Angel Moratinos och europaparlamentarikerna Elmar Brok, Guy Verhofstadt och Roberto Gualtieri angående denna fråga. Alla arbetar hårt för att säkra ett snabbt avtal mellan alla tre institutionerna så att den nya avdelningen kan inleda sitt arbete så snart som möjligt.

Utveckling är viktigt i samband med EU:s yttre åtgärder. Det är en del av det som har gett EU en profil på den internationella scenen, där det är en världsledande aktör. Dess samarbetsprogram är ett nyckelinstrument i de bilaterala och regionala förbindelserna.

Detta gäller fortfarande inom ramen för det nya Lissabonfördraget. Svårigheten ligger i att göra politiken och samarbetet ännu effektivare och att se till att de blir en del av ett samordnat och integrerat förhållningssätt till olika länder och regioner i världen.

Utkastet till beslut innehåller särskilda bestämmelser om uppgiftsfördelningen när det gäller programplaneringen för EU:s externa bistånd: i linje med dess ansvar för samordningen av yttre förbindelser ska EEAS bidra till programplaneringen för alla geografiska instrument (förutom instrumentet för stöd inför anslutningen). EEAS kommer särskilt att ha ansvar för att utarbeta besluten om strategiska, fleråriga steg i programplaneringscykeln: fördelning mellan länder, landstrategidokument/regionala strategidokument och nationella/regionala vägledande program.

Dessa förslag till kommissionens beslut ska utarbetas under överinseende och vägledning av kommissionsledamöterna med ansvar för utvecklingsbistånd och för grannskapspolitiken, och kommer att läggas fram gemensamt av den höga representanten/vice ordföranden och de ansvariga kommissionsledamöterna.

Kommissionen kommer att förbli ansvarig för cykelns övriga faser och för genomförandet, vilket är helt i linje med dess ekonomiska ansvar enligt fördraget. Tematiska program kommer att utarbetas av kommissionen under överinseende av kommissionsledamoten med ansvar för utvecklingsbistånd.

Tematiska program, förutom det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, såväl som instrumentet för kärnsäkerhetssamarbete, ska utarbetas av lämplig tjänsteavdelning på kommissionen under överinseende av kommissionsledamoten med ansvar för utvecklingsbistånd och läggas fram för kommissionskollegiet efter överenskommelse med den höga representanten/vice ordföranden och andra behöriga kommissionsledamöter.

En viktig förändring som ett resultat av EEAS-förslaget är att programplaneringen för samarbetet enligt finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete (samarbete med Asien och Latinamerika) kommer att ske under överinseende av kommissionsledamoten med ansvar för utvecklingsbistånd. På så sätt kommer den lämpliga utvecklingsprofilen att garanteras för alla landprogram, vare sig det handlar om t.ex. Benin, Bangladesh eller Bolivia.

Samarbetsinstrumentens rättsliga texter kommer att läggas fram gemensamt av kommissionsledamoten med ansvar för utvecklingsbistånd och den höga representanten/vice ordföranden för beslut av kommissionen.

Denna effektiva arbetsfördelning kommer att möjliggöra ett fortsatt bistånd till EU:s partner som världens största biståndsgivare och en maximalt utnyttjad utvecklingspolitik.

Kommissionen har flera gånger försäkrat att den vet om att det uppträtt problem i samband med hur tyska barn- och ungdomsvårdsmyndigheter (Jugendamt) agerat i gränsöverskridande ärenden.

Vilka åtgärder vidtar kommissionen här, utgående från sitt engagemang för att skydda barn mot alla former av diskriminering och ojämlik behandling?

Hur tänker kommissionen stödja utbytet av erfarenheter mellan tyska och polska domare för att förbättra de rättsvårdande myndigheternas politik, i enlighet med vad kommissionsledamoten Jacques Barrot ursprungligen försäkrat i sitt svar av den 15 december 2008 (http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=WQ&reference=E-2008-5951&language=SV" )?

Håller kommissionen med om att det kan vara till skada för barnens mentala hälsa och kränka deras fri- och rättigheter och dessutom är fråga om språkdiskriminering. om polskspråkiga barn tvingas tala tyska när de får besök av sina föräldrar?

(EN) Kommissionen försäkrar ledamoten att skyddet av barns rättigheter är en prioriterad fråga. Kommissionen har åtagit sig att skydda barn från alla typer av diskriminering och orättvis behandling i enlighet med EU:s stadga för grundläggande rättigheter, konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och FN:s konvention om barnets rättigheter.

I medvetande om de svårigheter som kan finnas i gränsöverskridande ärenden, och för att underlätta EU-medborgarnas liv, är EU:s mål när det rör familjerätten att fastställa gemensamma bestämmelser inom EU:s jurisdiktion. Förordning (EG) nr 2201/2003⁽¹⁾anger gemensamma bestämmelser om domstols behörighet i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar och garanterar att domstolsbeslut i familjefrågor erkänns och verkställs i de övriga medlemsstaterna.

Förordning (EG) nr 2201/2003 innehåller en särskild mekanism om umgängesrätt, genom att ange att ett domstolsbeslut som har utfärdats i en medlemsstat erkänns automatiskt och därför är direkt tillämpligt i de övriga medlemsstaterna, för att därmed garantera att barn kan behålla relationen med sina två föräldrar även efter parets separation, i synnerhet när dessa föräldrar bor i två olika medlemsstater. Verkställandeförfarandet styrs emellertid av lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten. Domstolarna i denna medlemsstat kan också göra praktiska arrangemang för att organisera utövandet av umgängesrätten.

Problemen som ledamoten tar upp har att göra med verkställandet av umgängesrätten och rör sålunda de nationella myndigheternas tillämpning av den nationella lagstiftningen.

Inom sitt behörighetsområde anstränger sig kommissionen inom ramen för förordning (EG) nr 2201/2003 att garantera den bästa tillämpningen av denna förordning. Enligt artikel 58 i förordningen sammanträder centralmyndigheterna, som är ansvariga för dess tillämpning i respektive medlemsstat, regelbundet. Centralmyndigheternas senaste sammanträde ägde rum den 2 mars 2010. Man organiserade då bilaterala sammanträden mellan centralmyndigheterna för att behandla pågående ärenden. Deltagarna ansåg att detta initiativ var en framgång och det kommer förmodligen att upprepas vid framtida sammanträden. Kommissionen välkomnar också alla initiativ från medlemsstaterna som kan möjliggöra utbyte och samarbete mellan medlemsstaterna i denna fråga.

Kommissionen har tidigare undersökt frågan om påstådd diskriminering av icke-tyska föräldrar som av de tyska myndigheterna uppmanas att kommunicera endast på tyska med sina barn vid vissa möten som organiseras och övervakas av Jugendamt.

De tyska myndigheterna meddelade sina skriftliga observationer i dessa ärenden till utskottet för framställningar⁽²⁾ och till kommissionen. Enligt dessa observationer prioriterar de tyska myndigheterna barnets intressen i alla åtgärder där barn är inblandade. Enligt de tyska myndigheterna är det möjligt att besöksrätten utövas under övervakning för att skydda barnet från risken att bortföras, negativ påverkan etc. I sådana fall kan användningen av tyska språket i undantagsfall påbjudas när kostnaderna för den tyska förvaltningen skulle bli alltför höga. Ett totalförbud mot kontakt med en förälder kan också övervägas för att skydda barnets intressen.

Kristna från Pakistan har i Europa demonstrerat mot förföljelser av kvinnor och minoriteter i Pakistan. Vad gör kommissionen för att trygga respekten för kvinnors och religiösa minoriteters rättigheter i Pakistan?

(EN) EU följer noga läget för kvinnors och religiösa minoriteters rättigheter i Pakistan.

EU har konsekvent använt sin politiska dialog med Pakistan för att diskutera mänskliga rättigheter, och man har utfärdat ett antal diplomatiska demarscher. Detta har kompletterats från 2007 och framåt med dialogen om mänskliga rättigheter enligt samarbetsavtalet med Pakistan, vilket möjliggör en regelbunden tvåvägsdialog om politisk styrning och mänskliga rättigheter. EU har insisterat på att kvinnors och minoriteters rättigheter ska respekteras.

Vissa institutionella framsteg inom området för mänskliga rättigheter har gjorts i Pakistan, i synnerhet inrättandet av ett departement för mänskliga rättigheter, ett departement för minoritetsfrågor samt åtgärder i riktning mot inrättandet av en oberoende nationell kommission för mänskliga rättigheter. Kvoteringen av kvinnor i federala och regionala parlament från 2002 har bidragit till att öka kvinnors deltagande i demokratiska institutioner i Pakistan.

Pakistan måste dock bygga vidare på dessa insatser för att på ett bättre sätt integrera kvinnor och religiösa minoriteter i sociala, ekonomiska och politiska strukturer. Det finns fortfarande åtskilliga lagar som diskriminerar kvinnor, vilka strider mot garantier som ges i Pakistans författning och som begränsar rättvisan för kvinnor i Pakistan.

Den fortsatta tillämpningen av lagstiftning mot hädelse har upprepade gånger tagits upp av EU med den pakistanska regeringen som part i denna dialog om mänskliga rättigheter. Även om, i absoluta tal, majoriteten av dem som anklagas enligt lagstiftningen är muslimer, har lagstiftningen mot hädelse ofta tillämpats mot religiösa minoriteter och falska anklagelser har använts som ett instrument för att lösa privata dispyter eller för personlig vinning.

Det senaste sammanträdet i den gemensamma kommittén EU–Pakistan ägde rum den 25 mars 2010 och föregicks av en undergrupp för politisk styrning, mänskliga rättigheter och migration den 24 mars. Man tog vid detta tillfälle upp läget för kvinnor och religiösa minoriteter. EU avser också att ta upp dessa frågor vid det kommande toppmötet med Pakistan den 4 juni 2010.

Angående finansiering ger EU små bidrag till lokala icke-statliga organisationer i Pakistan på området för mänskliga rättigheter och demokratisering inom ramen för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter.

Medel har öronmärkts för projekt om frågor som rör våld mot kvinnor och barn, tillgång till rättslig prövning, ökad politisk makt för kvinnor, främjande av arbetstagares rättigheter, mediernas roll i demokratiseringsprocessen, människohandel, sexuella trakasserier på arbetsplatsen, rättsreform för ungdomar, minoriteters rättigheter, bekämpning av tortyr och tillhandahållande av rehabiliteringstjänster för tortyroffer, att göra civilsamhället känsligare för frågor kring mänskliga rättigheter, samt kapacitetsbyggande åtgärder för icke-statliga organisationer som arbetar inom detta område.

EU åtog sig 2005 att anslå två miljarder euro till olika handelsbiståndsprogram. I egenskap av föredragande för utskottet för handelsutskottets yttrande om utvecklingsutskottets betänkande om ”framstegen i uppnåendet av millennieutvecklingsmålen: halvtidsöversyn inför FN:s högnivåmöte i september 2010” undrar jag om kommissionen kan informera om huruvida detta mål uppnåtts och vilka specifika budgetposter som använts för att finansiera nämnda program.

Kan kommissionen också lämna information om de totala anslag som öronmärkts för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen? Vilka förfaranden följer man för att säkra att medlen når fram till de mest behövande? Kan kommissionen ge exempel på projekt som genomförts för att öka utvecklingsländernas handelskapacitet?

(EN) Handel kan vara ett kraftfullt verktyg för att förbättra livskvaliteten för fattiga personer. Genom ökad sysselsättning och höjda löner samt större statliga skatteintäkter och sociala utgifter kan den bidra till att millenieutvecklingsmålen uppnås. Detta är anledningen till att EU och dess medlemsstater har åtagit sig att öka sitt handelsbistånd (Aid for Trade).

Den 15 oktober 2007 antog EU och dess medlemsstater Aid for Trade-strategin. Denna strategi, som är ett gemensamt initiativ mellan EU och EU:s medlemsstater, syftar till att stödja alla utvecklingsländer, särskilt de minst utvecklade länderna (MUL), för att dessa bättre ska integreras i det regelbaserade världshandelssystemet och använda handeln på ett effektivare sätt i kampen mot fattigdomen.

Kommissionen har övervakat genomförandet av strategin sedan den antogs och den har precis offentliggjort sin tredje övervakningsrapport som behandlar EU:s och EU:s medlemsstaters framsteg på detta område och analyserar Aid for Trade-flöden under 2008. EU:s och EU:s medlemsstaters gemensamma ansträngningar på Aid for Trade-området har nu börjat att ge resultat, både när det gäller ökad politisk verksamhet i EU och medlemsstaterna och ökade Aid for Trade-flöden till utvecklingsländerna.

År 2005 åtog sig EU och dess medlemsstater att öka sitt handelsrelaterade bistånd (TRA) – en delenhet av det totala Aid for Trade – till 2 miljarder euro årligen 2010. Innevarande års rapport visar att man redan har nått detta mål.

De största ökningarna har rapporterats inom bredare Aid for Trade – som inbegriper transport och energi, produktiva sektorer och handelsrelaterade anpassningar. Förra årets rapport visade att det totala Aid for Trade-beloppet i EU uppgick till 7 miljarder euro 2007. De nya siffrorna visar på ytterligare viktiga ökningar 2008, både från EU och från medlemsstaterna, nu upp till 10,4 miljarder euro. EU är därför fortfarande den största biståndsgivaren i världen på detta område.

EU:s Aid for Trade finansieras genom Europeiska utvecklingsfondens nationella och regionala anslag och av AVS-gruppen samt från EU:s budget. Förutom för en liten budgetpost för multilateral Aid for Trade-verksamhet, och vissa särskilda resurser som har avsatts för socker- och bananrelaterat anpassningsstöd, öronmärks vanligtvis inte medel för Aid for Trade inledningsvis, utan tilldelas dessa sektorer i samarbete med partnerländerna enligt de normala programplaneringsförfarandena. Den fullständiga Aid for Trade-övervakningsrapporten för 2010 finns på följande länk: http://ec.europa.eu/development/icenter/repository/SEC_2010_0419_COM_2010_0159_EN.PDF" \o "blocked::http://ec.europa.eu/development/icenter/repository/SEC_2010_0419_COM_2010_0159_EN.PDF"

Kommissionen har inga direkta riktmedel för medlem för att nå millennieutvecklingsmålen. Vårt sektorsvisa stöd till utvecklingssamarbete är resultatet av en gemensam programplanering som utförts tillsammans med våra partnerländer. Resultatet speglar våra partners prioriteringar, såväl som kommissionens försök att maximera mervärdet av interventionen och förbättra arbetsfördelningen mellan EU:s medlemsstater och andra biståndsgivare. Resultat som rör millennieutvecklingsmålen kan dessutom uppnås på olika sätt, i synnerhet genom budgetstöd, varigenom utbetalningar är kopplade till indikatorer inom områdena för millennieutvecklingsmålen (utbildning, hälsa, men också rent allmänt fattigdomsbekämpning). Millennieutvecklingsmålen kan också påverkas genom investeringar på andra områden (vatten och sanitet, landsbygdsutveckling, politisk styrning, m.fl.) och kommissionen uppmärksammar även dessa i hög grad.

För att öka våra partners och andra biståndsgivares kunskaper och påskynda uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen antog kommissionen en handlingsplan för millennieutvecklingsmålen den 21 april 2010, vilken innehåller exempel på EU-finansierade projekt och finns på följande länk:

http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=MEMO/10/145&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=fr

Genomförandet av förordning (EEG) nr 3577/92⁽¹⁾ – om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet – som avskaffade cabotage inom ramen för en fullständig liberalisering av marknaderna har smärtsamma följder för arbetstagarna på fartyg och små och medelstora turistföretag i Grekland. De argument som EU och regeringarna Pasok och Ny demokrati har fört fram, att fri konkurrens gagnar arbetstagarna, har visat sig vara bedrägliga. Skeppsredarna har höjt biljettpriserna och avgifterna till skyarna och samtidigt har de statliga stöd som de själva tagit emot under sjuårsperioden 2003-2010 tiodubblats. Branschens rederiföreningar har sagt upp tusentals sjöarbetare och ersatt dem med utländska arbetstagare som saknar ordentliga arbetsrättigheter och inte omfattas av några kollektivavtal. Nu talar Pasokregeringen och EU för ett fullständigt cabotageförbud för alla kryssningsfartyg, vilket kommer att leda till ännu smärtsammare konsekvenser för arbetstagarna. Ett bra exempel på det här är kryssningsfartyget Zenith. Det seglar under maltesisk flagg och sysselsätter 613 sjömän från 27 olika länder – främst tredje länder – som arbetar utan socialförsäkring och utan några som helst arbetsrättigheter eller kollektivavtal. Detta samtidigt som tusentals greker och arbetstagare från de övriga medlemsstaterna går arbetslösa.

Håller kommissionen med om att cabotageförbudet när det gäller kryssningsföretag gynnar rederiföreningarna inom branschen och inte arbetstagarna?

(EN) Man bör göra åtskillnad mellan reguljära färjeturer till öar, och kryssningar. Enligt förordningen om sjöfartscabotage kan medlemsstaterna kräva att fartyg som tillhandahåller passagerartjänster enligt tidtabell till öar har besättningar från EU, vilket är fallet i Grekland. Sjöfolk från länder utanför EU är därför inte anställda av färjeföretagen och ledamotens oro verkar inte ha någon grund i detta avseende.

Ett byte från grekiskt sjöfolk till sjöfolk från länder utanför EU kan ha ägt rum i samband med kryssningar, där emellertid det totala antalet anställda ombord är mycket lägre än för färjeverksamhet.

När det gäller hänvisningen till det maltesiskflaggade fartyget Zenith är den tillgängliga informationen inte tillräcklig för att bedöma om det har ägt rum en överträdelse av EU:s bestämmelser. Ledamoten kanske kan ge mer detaljerad information i ett formellt klagomål till kommissionen.

Efter att Lissabonfördraget har antagits, vilka nya åtgärder kommer kommissionen att införa i budgeten för att stödja idrottsinitiativ i medlemsstaterna?

(EN) Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ger EU en ny behörighet att stödja medlemsstaternas verksamhet inom idrotten. Kommissionen avser därför att i år lägga fram nya initiativ, förmodligen i form av ett politiskt meddelande, där man anger ramen för idrottssamarbete på EU-nivå, samt ett förslag till stimulansåtgärder för samma ändamål.

I detta syfte har samråd med intressenter redan inletts och kommer att intensifieras under de kommande månaderna. Efter denna samrådsfas och i slutet av den rådande treårsperioden av förberedande åtgärder (2009–2011) kommer kommissionen att kunna föreslå nya stimulansåtgärder som kan inledas 2012. Dessa nya åtgärder kommer att vara förenliga med fördragets mål, samtidigt som de tar hänsyn till medlemsstaternas och idrottsrörelsen behörigheter. De kommer att inriktas på att stödja transnationella projekt som läggs fram av offentliga organ eller civila organisationer som främjar nätverk och utbyte av god praxis inom idrotten.

Karaktären hos de utmaningar som EU står inför innebär att samordnade åtgärder kommer att ge ett europeiskt mervärde till nationella initiativ. Kommissionens förslag kommer att svara på kraven på särskilda åtgärder som stöder de intressenter, i synnerhet idrottsorganisationer, som inte är målgrupper för de befintliga EU-programmen. De nya stimulansåtgärderna kommer också att hjälpa EU att nå sina mål på andra politikområden, t.ex. utbildning, hälsa och social inkludering.

Kommissionens förslag måste ta hänsyn till det befintliga manöverutrymmet i EU:s aktuella budgetram, vilken är mycket begränsat. De ovan nämnda samråden kommer att hjälpa kommissionen att fastställa prioriteringar inom de områden som kan dra nytta av de första stimulansåtgärderna.

Detaljhandlare och tillverkare av babyprodukter världen över är på väg att ersätta kemikalien bisfenol A (BPA), som används i produktionen av polykarbonatplast och är känt för sina hormonstörande egenskaper. Bisfenol A tros främst orsaka störningar i ämnesomsättningen, fertiliteten och nervsystemets utveckling. Polykarbonat är vanligt förekommande i matförpackningar och i öl- och läskedrycksburkar och i en lång rad plastprodukter såsom mobiltelefoner, datorer och medicinsk utrustning.

Hur tänker kommissionen uppmuntra företag inom EU att bli bland de första att använda och utveckla säkrare alternativ och samtidigt också säkra EU:s konkurrenskraft?

(EN) Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) håller för närvarande på att granska en undersökning om utvecklingseffekter av Bisfenol A och granskar dessutom ny litteratur som rör Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004 om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och kommissionens direktiv 2002/72/EG om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. I slutet av maj 2010 kommer Efsa att ge kommissionen en uppdaterad översikt om säkerheten hos Bisfenol A, som ett komplement till de befintliga yttrandena.

När Efsas yttrande finns tillgängligt kommer ett beslut att fattas om de kommande stegen inom ramen för ovanstående lagstiftning.

Det är av största vikt att utveckla säkra alternativ för produkter som omfattas av förordning (EG) nr 1935/2004 och direktiv 2002/72/EG, vilka är huvudkällorna till spädbarns och barns exponering för Bisfenol A. Kommissionen har redan kontaktat plastindustrin för att uppmana dem att överväga användning av alternativa plastmaterial som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel för att ersätta Bisfenol A.

Begränsningar av kemikalier i andra konsumentprodukter än material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel regleras genom avdelning VIII och bilaga XVII i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach). För närvarande innehåller inte Reach några begränsningar av Bisfenol A eftersom en heltäckande riskbedömning som utfördes inom ramen för rådets förordning (EEG) nr 793/93 om bedömning och kontroll av risker med existerande ämnen och som offentliggjordes 2003 på Europeiska kemikaliebyråns webbplats, samt en uppdatering av denna bedömning som offentliggjordes i april 2008, kom fram till att det inte fanns något behov av att anta begränsningar⁽¹⁾. Resultaten av granskningen av säkerheten hos Bisfenol A, som har genomförts av Efsa, kan ge ytterligare information att beakta i de processer som planeras genom Reach.

När det gäller den mer omfattande frågan om ämnen som stör det endokrina systemets funktion genomför kommissionen just nu en större undersökning som ska avslutas hösten 2011, där man sammanställer all den senaste vetenskapliga informationen. Slutsatserna från denna undersökning kommer att beaktas i en översyn av det befintliga EU-programmet om ämnen som stör det endokrina systemet.

Den budgetöversyn som begärdes av rådet och parlamentet 2006 inleddes av kommissionen 2007 (SEK(2007)1188). Parlamentet och rådet gav kommissionen i uppdrag ”att genomföra en fullständig och omfattande översyn som täcker alla aspekter på EU:s utgifter, inbegripet den gemensamma jordbrukspolitiken, och på inkomster, [...] och lägga fram rapport om detta 2008–2009 [...] och bana väg för ett nytt samförstånd om inriktningen av EU:s utgiftspolitik för att klara av de utmaningar som väntar under de närmaste tio åren och därefter”.

Det verkar nu inte troligt att denna budgetöversyn kommer att slutföras innan den fleråriga budgetramen föreslås under första kvartalet 2011, eftersom kommissionens ordförande Barroso först vill ha en överenskommelse om EU 2020-strategin – som är planerad till Europeiska rådets möte i juni 2010.

Det är av avgörande betydelse att parlamentets roll i EU 2020 fastställs i samband med budgetöversynen eller att det fastställs andra vägar till budgetreformer före nästa fleråriga budgetram. Kan kommissionen vara vänlig och bekräfta att det kommer att genomföras en budgetöversynsprocess där parlamentet är involverat, såsom tidigare angivits och i enlighet med fördraget?

(EN) Nu när det nya kollegiet har fastställt sina politiska prioriteringar genom Europa 2020-strategin och kommissionens arbetsprogram, kan vi bekräfta att dokumentet om budgetöversynen planeras till tredje kvartalet 2010.

Kommissionen har haft mycket fruktbara diskussioner med parlamentet om alla budgetfrågor och vill fortsätta denna djupgående dialog med parlamentet om de framtida riktlinjerna för EU:s budget.

Det är vid detta stadium ytterst viktigt att utveckla ett samförstånd mellan institutionerna och med medlemsstaterna om det bästa sättet att spegla politiska prioriteringar i EU:s budget. Detta innebär att man måste undersöka inom vilka områden det europeiska mervärdet är högst och att göra val, särskilt i dessa tider med allvarliga ekonomiska och budgetmässiga svårigheter.

Dokumentet om budgetöversynen som planeras till 2010 kommer att tjäna som en förberedande fas i diskussionerna om den framtida budgetramen. Det kommer också att ge tillfälle till att beskriva de underliggande principer som bör styra den långsiktiga budgetreformen.

Kommissionen anser även att det inte bara är nödvändigt utan absolut avgörande för ett lyckat resultat att parlamentet deltar fullt ut i detta arbete.