Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 14 juni 2010 - Strasbourg

22. Rätt till tolkning och översättning i brottmål (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Sarah Ludford, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätt till tolkning och översättning i brottmål (00001/2010 – C7-0005/2010 – 2010/0801(COD)) (A7-0198/2010).

  Sarah Ludford, föredragande. − (EN) Fru talman! De flesta av oss har i över ett decennium insett att EU måste agera för att stärka de misstänktas och tilltalades rättigheter i hela unionen och ge de garantier som krävs för att säkra rättvisa rättegångar. Samtidigt sker det ett betydligt intensivare polisiärt och rättsligt samarbete, den europeiska arresteringsordern har införts och många av EU:s medborgare utnyttjar sin rätt till fri rörlighet och kan komma i konflikt med lagen i en främmande miljö.

Det gjordes ett försök att införa heltäckande så kallade processuella garantier, en åtgärd som Europaparlamentets ledamöter gav ett kraftigt stöd men som stötte på patrull i rådet 2007.

Det gladde mig verkligen att kommissionen (och jag gläder mig åt att se vice ordföranden Viviane Reding här för att delta i diskussionen), med stöd av det svenska ordförandeskapet, åter tog upp frågan i form av en färdplan med ett halvt dussin enskilda åtgärder förra året. Detta är den första åtgärd som ser dagens ljus. Enligt direktivet har man på vissa villkor rätt till tolkning och översättning under polisens förhör, utfrågningar, möten med advokat etc. om man blir misstänkt eller om man arresteras, förhörs eller åtalas och inte förstår språket i det land det gäller. Man ska helt enkelt få samma förutsättningar som landets egna invånare.

Grunden för samarbetet mellan medlemsstaterna i brottmål är det närmast automatiska ömsesidiga erkännandet av domstolsbeslut i andra EU-länder på grundval av ömsesidigt förtroende, men det är inte förnuftigt att bara anta att ett sådant förtroende existerar. Det måste förtjänas genom att samtliga EU-länder till fullo respekterar vissa normer för rättvisa och en rättvis rättegång.

Alla vi som deltar i dagens diskussion har förmodligen kommit i kontakt med fall där vi tycker att någon inte fick en rättvis rättegång. Jag var nyligen engagerad i fallet Garry Mann, som skickades tillbaka till Portugal med stöd av en europeisk arresteringsorder. I den ursprungliga rättegången meddelades både anklagelsen och domen muntligt. Garry Mann visste inte vad han åtalades för förrän efter det att han dömts. Tolken var en lokal frisör, en vän till domarens hustru. När Garry Mann utvisades tillbaka till Storbritannien fick han bara en skrivelse på engelska som helt enkelt informerade honom om att han inte fick komma tillbaka till Portugal förrän efter två år. Men flera år senare utfärdades en europeisk arresteringsorder som kallade honom tillbaka till Portugal för att avtjäna sitt straff.

Frånvaron av korrekt och professionellt språkligt stöd är också en av bristerna i det grekiska fallet med Andrew Symeou, som jag är engagerad i.

Syftet med denna åtgärd är inte bara att se till att medlemsstaterna tillämpar artikel 6 i den europeiska konventionen, utan också att ytterligare utveckla konventionens miniminormer. Som framgick av färdplanen i november finns det utrymme för ytterligare åtgärder från EU:s sida för att garantera att konventionens normer tillämpas till fullo och vid behov se till att de tillämpas konsekvent och skärps ytterligare.

Jag tycker parlamentet utnyttjade sina nya befogenheter som medlagstiftare enligt Lissabonfördraget på ett bra sätt. Vi kämpade hårt med mycket hjälp från vice ordförande Viviane Reding, som jag tackar, och hennes tjänstemän för att skärpa normerna på vissa viktiga punkter. Bland annat gällde det tolkning av meddelanden mellan den misstänkte och advokaten i alla faser av förfarandet, den misstänktes rätt att överklaga ett beslut om att det inte finns behov av tolkning eller översättning, och även rätten att klaga på kvaliteten.

Vi säkrade rätten att begränsa utnyttjandet av partiell översättning. Allt viktigt material måste översättas och muntliga undantag måste verkligen vara undantag. Den misstänkte ska inte kunna avstå från rätten till översättning utan att först få rådgivning. Detta är bara några av de viktigaste punkterna.

Sammanfattningsvis tror jag starkt på den europeiska arresteringsordern. Men vi behöver färdplanens program för att stärka medborgarnas rättigheter och se till så den fungerar bättre. Att stärka skyddsmekanismerna och rätten till försvar handlar inte alls om att vara slapp i synen på brott. Det handlar om att vara tuff mot brottslighet. Med en bra, effektiv rättvisa som verkställs genom beslut av god kvalitet fångar man fler brottslingar. Genvägar när det gäller kostnader ger inte bästa värde för pengarna, för ett dåligt beslut i domstolen eller dåliga polisrutiner leder till att människor överklagar.

Billig rättvisa är ingen rättvisa. Jag vill därför rekommendera det här direktivet. Jag tackar det spanska ordförandeskapet, som vi hade en bra förhandlingsprocess med, liksom med kommissionen. I min sammanfattning kommer jag sedan att ta upp de ändringsförslag som lagts fram i kammaren.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Det stämmer. Processuella garantier har högsta prioritet på rättsområdet under de kommande åren, för vi behöver dessa miniminormer för den tilltalades rättigheter i brottmål. De är absolut nödvändiga för att främja ett äkta ömsesidigt förtroende mellan de rättsliga myndigheterna i olika medlemsstater. Utan detta förtroende kommer det ömsesidiga erkännandet aldrig att fungera korrekt.

Domare och åklagare måste kunna lita på att en gemensam kärna av grundläggande rättigheter kommer att tillämpas oavsett var i unionen förfarandet äger rum. Medborgarna måste vara säkra på att miniminormer för de processuella rättigheterna kommer att stärka deras tillit till vårt rättssystem och också till EU som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Därför välkomnar jag varmt den överenskommelse som de båda medlagstiftarna kommit fram till. Jag vill särskilt tacka föredraganden Sarah Ludford och hela utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för deras utmärkta arbete med detta ärende.

Som kommissionsledamot gläder det mig att många av kompromisslösningarna inspirerats av vårt förslag från i mars 2010. Syftet med det förslaget var att åstadkomma det som parlamentet nu har uppnått, nämligen att säkra goda normer för de tilltalade och undvika risken att hamna på en lägre nivå än regelverket enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I den form det nu har kommer direktivet att stärka miniminormerna. Ett konsekvent tillhandahållande av tolkning under brottmålsförfaranden och översättning av viktiga handlingar kommer helt enkelt att resultera i att rätten till en rättvis rättegång säkras mer systematiskt och enhetligt. Jag instämmer helt i föredragandens påpekande att billig rättvisa inte är någon rättvisa utan leder till större kostnader i slutändan samt till brist på förtroende från både domare och medborgare.

Det gläder mig också att det gick att anta detta direktiv så snabbt. Detta är första steget på färdplanen och det visar att alla institutioner lever upp till sitt åtagande att prioritera behandlingen av detta ärende.

Det finns bara en punkt där jag inte kan hålla med, och det är den begäran som framförts av vissa medlemsstater om att förlänga genomförandeperioden till 36 månader. Kommissionen anser att tre år är en alltför lång period, för ingen av medlemsstaterna har lagt fram något bevis för att genomförandet av denna lagstiftning skulle bli särskilt svårt. Dessutom visste medlemsstaterna att denna lagstiftning skulle antas och har känt till det i flera år.

Hur som helst, för att nå en kompromiss kan jag acceptera lösningen. Det jag säger nu är mycket viktigt inför framtiden. Om alla inser att detta inte kommer att innebära ett prejudikat för framtida färdplaner – och det vill jag verkligen understryka tre gånger – så säger jag ja den här gången, men aldrig mer. Jag vill också understryka att kommissionen kommer att sätta in alla de resurser som står till dess förfogande för att tvinga medlemsstaterna att leva upp till sina åtaganden om ett snabbt och korrekt genomförande av beslutet. Detta ligger i linje med Lissabonfördraget och Stockholmsprogrammet.

Som ni vet arbetar kommissionen redan med de kommande åtgärderna enligt färdplanen. Jag kommer mycket snart att lägga fram ett förslag om rätten till information – en rättighetsförklaring. Den kommer att presenteras under nästa vecka. Det vi har påbörjat i dag är med andra ord ett led i ett pågående arbete.

  Elena Oana Antonescu, för PPE-gruppen. – (RO) Låt mig börja med att gratulera föredraganden, baronessan Ludford, till allt arbete med detta och tacka henne för hennes sätt att samarbeta med skuggföredragandena.

Gemensamma normer är en viktig förutsättning för att skapa ömsesidigt förtroende för medlemsstaternas rättssystem. Rätten till en rättvis rättegång för misstänkta eller tilltalade är en grundläggande rättighet som står inskriven i artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 6 i europeiska konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Men saknas det lämpliga normer för försvarsprocessen så finns det risk för att man skapar obalanser mellan de instrument som står till åklagarens förfogande och den grad av skydd som ges de misstänktas eller tilltalades rättigheter.

Det har under lång tid gjorts försök att konsolidera de processuella rättigheterna inom EU. De första stegen togs i november 2000 när rådet, i enlighet med slutsatserna från Tammerfors, antog ett åtgärdsprogram för att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål. Det följdes 2004 av ett förslag från kommissionen om ett rambeslut för vissa processuella rättigheter i brottmål. Det visade sig omöjligt att uppnå en överenskommelse och förhandlingarna avbröts i juni 2007. Sedan kom färdplanen från det svenska ordförandeskapet i juli 2009, där man föreslog en gradvis strategi för de processuella rättigheterna. Kommissionen lade fram ett förslag i juli 2009 och i december 2009, efter det att Lissabonfördraget och de ändrade rättsliga ramarna hade trätt i kraft. Slutligen har vi så initiativet från de 13 medlemsstaterna.

Och här står vi nu, nästan sju år senare, på väg att anta den första åtgärden i färdplanen för processuella rättigheter: direktivet om rätt till tolkning och översättning i brottmål. Jag är verkligen glad över det resultat man uppnått efter förhandlingarna mellan institutionerna. Den text vi ska rösta om på onsdag innehåller betydande förbättringar jämfört med medlemsstaternas förslag.

Jag hoppas innerligt att den treåriga genomförandeperioden inte ska bli ett prejudikat för kommande åtgärder i färdplanen och att medlemsstaterna ska göra allt de kan för att tillämpa samtliga bestämmelser i direktivet så snabbt som möjligt på ett korrekt, konsekvent och rättvist sätt.

  Carmen Romero López, för S&D-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag är också nöjd med att detta arbete nu har slutförts och jag tackar framför allt baronessan Ludford för hennes sätt att samarbeta med samtliga skuggföredragande.

Detta är den första text enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet där Europaparlamentet har haft ett avgörande inflytande över det förslag till direktiv som lagts fram av de tre medlemsstaterna. Det är också viktigt att en brittisk ledamot av Europaparlamentet var föredragande för denna text.

Som redan nämnts har medlemsstaterna utnyttjat den rätt de enligt Lissabonfördraget har när det gäller straffrättsligt samarbete för att lägga fram initiativ. Men bristen på framsteg i fråga om processuella rättigheter sedan 2004 löstes delvis genom denna första rättighet på den färdplan som lagts fram av det svenska ordförandeskapet.

Därmed låg vägen öppen, men den blockerades tillfälligt genom valet av en ny kommission. I det här fallet beslutade kommissionen också att lägga fram sitt eget förslag till direktiv, som man utarbetade. Parlamentet föreslog ändringar av kommissionens arbete. Detta har därför varit ett exempel på gott institutionellt samarbete. Ingen tid gick förlorad och dessa primära processuella rättigheter kan införas snabbare.

Detta medförde att arbetet kunde påskyndas. Nu hoppas vi, som kommissionsledamoten precis har sagt, att de återstående rättigheterna, rättighetsstadgan, som är den andra punkten i paketet med processuella garantier, ska kunna behandlas i parlamentet så snart som möjligt. Vi hoppas också att resten av paketet snart ska komma. Det vore nämligen meningslöst att låta den delen bli försenad så att vi inte kan slutföra arbetet inom rimlig tid.

Som de andra talarna redan har sagt kan vi inte skapa området med frihet, säkerhet och rättvisa om vi inte utgår från principen för dessa processuella rättigheter. Hur ska vi kunna leva i ett säkert, rättvist och fritt område om EU:s medborgare kan kvarhållas godtyckligt och bli misstänkta, om de inte har dessa processuella garantier, dessa miniminormer i medlemsstaterna? Vad är det i så fall för mening med det EU som vi vill bygga upp?

Det stämmer, som andra talare också har påpekat, att hoten från terrorism och organiserad brottslighet kräver att vi stärker våra säkerhetsåtgärder. Ett exempel på detta är den europeiska arresteringsordern. Men vi är alla medvetna om att om vi inte bygger ett EU med rättvisa och frihet, så kommer vi inte att ha skapat den framtid vi vill ha.

(Talaren godtog att besvara en fråga i enlighet med artikel 149.8 (blått kort).)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Fru talman! Jag vill fråga Carmen Romero López om hon är medveten om att de individuella rättigheterna för medborgare i länder där de rättigheterna ligger på en betydligt högre nivå, till exempel Storbritannien, sänks till den avsevärt lägre nivå som råder i andra EU-länder genom den europeiska arresteringsordern och EU:s övriga direktiv på det rättsliga området.

Har ni tänkt på detta?

  Carmen Romero López (S&D). – (ES) Ja, frågan gäller förmodligen de miniminormer som vi hoppas kunna uppnå för medlemsstaterna, men självklart kan varje medlemsstat skärpa de normerna, och det är naturligtvis det ni avser.

Detta innebär att vi bygger EU så att vi kan leva i ett område med de önskade miniminormerna för samtliga medlemsstater, men med den historiska traditionen i ert land och i så många andra länder som ingår i EU är jag säker på att det inte råder någon tvekan om att de normerna ska skärpas ytterligare.

  Alexandra Thein, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! De polisiära och rättsvårdande myndigheterna samarbetar alltmer för att förbättra den gränsöverskridande brottsbekämpningen och skydda medborgarnas säkerhet i EU. I det sammanhanget skulle jag till exempel kunna nämna den europeiska arresteringsordern. I gengäld har emellertid de grundläggande rättigheterna för medborgare som anklagas för brott utelämnats ur lagstiftningen. Hittills har alla försök att säkra de garantier som rättsstatsprincipen innebär i brottmål i EU inte kunnat samla den enhällighet som krävs i rådet eller få ett ömsesidigt erkännande.

I och med att Lissabonfördraget trädde i kraft har vi nu nya möjligheter att skydda medborgarnas grundläggande processuella rättigheter i brottmål. För första gången har Europaparlamentet nu medbeslutanderätt, och endast en kvalificerad majoritet krävs i rådet.

Som ni vet är vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa för att man skyddar och fortsätter att utsträcka medborgarnas rättigheter. Därför har vi också arbetat med att se till att alla EU:s medborgare i framtiden ska ha rätt till tolk och till skriftliga översättningar om de arresteras av polisen eller ställs inför en domstol som tilltalade i en medlemsstat vars språk de inte talar eller förstår.

Det är oerhört viktigt att inte bara brottmålsförfaranden samordnas bättre över gränserna, utan också att medborgarnas rättigheter i utredningar och förfaranden som rör brottmål – till exempel rätten till en rättvis rättegång – i tillräcklig omfattning är tillgängliga för medborgare i hela EU.

  Heidi Hautala, för Verts/ALE-gruppen. – (FI) Fru talman! Den fråga som just ställdes till Carmen Romero López var naturligtvis oerhört viktig. Det är av just denna anledning som vi försöker skapa processuella miniminormer, så att vi kan lita på de övriga medlemsstaterna när det till exempel gäller utlämning av någon som misstänks eller anklagas för ett brott.

Jag vill tacka föredraganden för hennes utmärkta teamarbete med alla våra skuggföredragande. Det viktigaste av allt är att vi nu får ett direktiv som garanterar att alla har rätt att förstå myndigheterna och förfarandena i en domstol och att själva bli förstådda i sådana situationer, vilket är en av grundförutsättningarna för rättsstatsprincipen.

Jag vill också tacka föredraganden för att hon ansträngt sig att hitta lösningar på vissa problem som olika medlemsstater har på grund av sina olika rättskulturer. Det är naturligtvis beklagligt att det kommer att ta 36 månader innan direktivet träder i kraft. Hur som helst tror jag att vi måste acceptera det resultatet. Till syvende och sist är det ett resultat som, sett till innehållet, gör att vi kan gå vidare.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (GA) Fru talman! Jag uppmärksammades på en viktig fråga för sent för att kunna lägga fram ett ändringsförslag i utskottet – där jag inte är medlem. Frågan gäller vilka språk som omfattas av direktivet.

Vi uppskattar formuleringen att tolkning och översättning bör ”tillhandahållas på den misstänkta eller anklagade personens modersmål” i punkt 10e i den överenskomna texten. Men det finns en risk för att formuleringen ”eller ett annat språk som denne förstår” skulle kunna användas för att begränsa valet av språk och tvinga den anklagade eller misstänkta personen att använda ett språk som han eller hon inte valt, ett språk som skulle missgynna honom eller henne i kontakten med potentiellt komplicerade rättsliga frågor.

Kan kommissionen lova att detta inte sker och att direktivet även avser minoritetsspråk?

Våra ändringsförslag avser olika internationella och europeiska instrument som gäller användningen av minoritetsspråk och regionala språk. Framför allt hänvisar vi till artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som bland annat omfattar principen om icke-diskriminering i samband med valet av språk.

Vi hoppas att ändringsförslagen ska förtydliga denna språkfråga och avlägsna alla tvivel och att de får stöd.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (EN) Fru talman! Detta direktiv är ett i en serie vilkas sammanlagda effekt blir att alla som är medborgare och bosatta i Storbritannien riskerar att skickas i väg till fängelser i andra EU-länder. Oavsett om landet är Portugal, som i fallet med Garry Mann, eller Ungern, som i fallet med de två väljarna från sydväst, så finns det helt enkelt inte samma rättsliga skydd för individen som i Storbritannien, oavsett vilka illusioner som prånglas ut i detta parlament.

Därför är det här översättningsdirektivet ett fikonlöv. Det försöker skyla över vad som liknar en halshuggning av Storbritanniens svårvunna friheter genom den europeiska arresteringsordern. Låt mig påpeka att direktivet i sig har brister. Beslutet om vad som är relevant för översättning ska i huvudsak fattas av åklagaren. Dessutom råder det en kronisk och absolut brist på översättare och tolkar, inte minst eftersom EU:s institutioner absorberar så många.

Vår ärade kollega baronessan Ludford har flera gånger karakteriserat sig själv som en människorättsaktivist. Därför vill jag be henne att denna enda gång lägga sin fixering vid ett federalt Europa åt sidan och gå med i vår kampanj för att återkalla den europeiska arresteringsordern. Det är det som är det viktiga.

  Simon Busuttil (PPE). – (MT) Det förslag som ligger framför oss i eftermiddag är ett bra förslag. Det förtjänar vårt stöd, eftersom det ger EU:s medborgare fler, och inte färre, rättigheter. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kommer att rösta för förslaget, men för att inte rubba den ömtåliga kompromiss som har uppnåtts kommer vi inte att stödja de ändringsförslag som lagts fram. I mitt anförande vill jag därför ta upp den något oklara situation som har uppkommit mellan rådet och kommissionen när det gäller framläggandet av detta lagstiftningsförslag. I själva verket har det lagts fram två förslag, inte ett. I december fick vi ett lagstiftningsförslag från ministerrådet och i mars i år lade kommissionen fram ytterligare ett förslag i exakt samma ämne. Problemet som uppkom i parlamentet gällde oklarheten om vilken text vi skulle arbeta med. Jag tror faktiskt inte att detta är första gången som något liknande inträffar, och det kommer knappast att vara den sista. Vi måste alltså hantera ytterligare ett förslag från ministerrådet om den europeiska skyddsordern, medan kommissionen redan har förklarat sin avsikt att lägga fram ett eget förslag. Rådet ber oss att godta dess förslag – jag tänker på förslaget om den europeiska skyddsordern – medan kommissionen ber oss att inte godta det. De som utarbetade fördraget, som gav rådet behörighet att lägga fram egna lagstiftningsförslag, hade säkerligen inte för avsikt att skapa oklarheter av denna typ, där två institutioner diskuterar vems förslag som bör godtas. Jag anser att kommissionen ska få lägga fram förslag om den har för avsikt att göra det, medan rådet ska avstå från att lägga fram sitt eget förslag. I annat fall hamnar vi i en situation som präglas av oklarhet och tvister, något som det är bäst att undvika.

  Tatjana Ždanoka (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Låt mig först av allt tacka baronessan Ludford för hennes utmärkta arbete för de mänskliga rättigheterna.

Jag talar nu som företrädare för parlamentsledamöterna i Europeiska fria alliansen, som representerar regioner och minoriteter. Jag vill understryka att direktivet även gäller de icke-officiella språken i EU. Det innebär att den översättning och tolkning som nämns i dokumentet bör garanteras för regionala språk och minoritetsspråk. Möjligheten att använda sådana språk måste erbjudas i de domsagor där antalet boende som använder regionala språk eller minoritetsspråk motiverar det. Det är synd att den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk ännu inte är en del av regelverket, men jag är säker på att den kommer att bli det en dag, och att användningen av sådana språk i brottmålsförfaranden kommer att erbjudas i större utsträckning, även om det bara är från EU:s sida.

  Kinga Gál (PPE). – (HU) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig först av allt gratulera föredraganden till hennes uthållighet. Tack vare Lissabonfördraget verkar det som om vi äntligen kommit till skott med en åtgärd som har diskuterats under flera år. Det är den första av de fem åtgärderna på rådets färdplan som förverkligas. Direktivet är verkligen av avgörande betydelse. I en tid när vi kan bo och flytta fritt inom Europeiska unionens territorium är det nämligen viktigt att medborgarna kan förstå vad som händer dem och att de kan göra sig förstådda, särskilt i omständigheter som är så svåra som straffrättsliga förfaranden,

Detta initiativ, som uppkommit i samband med Stockholmsprogrammet, är ett av dem som ger konkret form åt EU:s grundläggande mål. Det är detta som ger oss en känsla av att EU:s lag och gemenskapens strävanden handlar om människors liv och som gör att Stockholmsprogrammet blir tillgängligt för medborgarna. Jag stöder verkligen att vi inkluderar de relevanta bestämmelserna i stadgan om de grundläggande rättigheterna och i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Efter Lissabon och när vi nu står på tröskeln till en anslutning till konventionen om de mänskliga rättigheterna är detta bara vad man kan vänta sig.

Samtidigt tycker jag det är viktigt att fästa uppmärksamheten på en väsentlig fråga som inte tas upp i betänkandet. Medborgare som tillhör en nationell minoritet, ofta en stor sådan, i en viss medlemsstat bör ha samma rätt att använda sitt modersmål i brottmålsförfaranden som medborgare som befinner sig i medlemsstaten av en tillfällighet. Det är dessutom precis enligt denna EU-rättsakt som en sådan person kommer att kunna använda sitt modersmål.

Detta viktiga rättsliga framsteg bör inspirera medlemsstaterna att se till att principen även tillämpas när det gäller deras egna medborgare som talar ett nationellt minoritetsspråk. Konsekvens inom unionen kräver att man även uppdaterar bestämmelser som faller inom medlemsstaternas eget behörighetsområde när man införlivar EU-lagstiftning, som till exempel när det gäller användningen av minoritetsspråk.

  Carlos Coelho (PPE). – (PT) Det faktum att medlemsstaternas regeringar inte kunde komma överens satte punkt för det första försöket att införa en EU-rättsakt som garanterar större enhetlighet för de processuella garantierna i unionen.

Denna nya, gradvisa strategi börjar med rätten till översättning och tolkning i brottmål, och det är den första av sex planerade åtgärder på färdplanen. Rätten till skriftlig översättning av viktiga rättegångsdokument finns för närvarande inte i samtliga medlemsstater. Även i de fall där den finns kan den rätten variera kraftigt. Rätten till tolkning mellan de misstänkta och deras advokater är till exempel inte alltid garanterad. Genom detta direktiv ges alla som misstänks för eller som anklagas för att ha begått ett brott dessa rättigheter till dess att det rättsliga förfarandet har avslutats.

Jag stöder den överenskommelse som uppnåddes i trepartssamtalet. De kompromisser som uppnåddes täcker de flesta av de frågor som togs upp av parlamentet och som framkom i kommissionens förslag. Jag gratulerar kommissionsledamot Viviane Reding till att först ha lagt fram ett bra förslag och jag gratulerar baronessan Ludford, vår föredragande, till de kompromisser hon kunde uppnå på de flesta punkter.

Jag vill framför allt framhålla den skriftliga översättningen av handlingar som är viktiga för förfarandet och garantin för att skyddsnivån aldrig får vara lägre än den som fastställs i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Jag hoppas att medlemsstaterna snabbt ska tillämpa det som överenskommits och att de inte ska vänta med att införliva detta viktiga direktiv till sista minuten.

Det gladde mig verkligen att höra Viviane Reding försäkra oss om att hon genast skulle lägga fram fler förslag enligt färdplanen, och jag vill verkligen uppmuntra henne att göra det. Vi måste klart visa att vi konsekvent bygger upp ett rättvist EU, och inte bara ett säkert och fritt EU. Slutligen gläder det mig att se att samtliga medlemsstater utom Danmark kommer att omfattas av dessa regler, eftersom både Storbritannien och Irland har utnyttjat sin rätt att välja att ansluta sig.

  Axel Voss (PPE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag vill uppriktigt tacka för att ni har argumenterat så passionerat till förmån för de processuella rättigheter och normer som kommer att föra oss ännu närmare en inre marknad för rättvisa. Det gläder mig mycket att vi äntligen har lyckats utrota de summariska förfarandena från detta område, bland annat tack vare Elena Oana Antonescu. Det hade varit väldigt trevligt om vi hade kunna fastställa ännu fler krav för översättarna, för vad är det för mening med en översättning om man inte kan garantera översättarens kvalitet? Genomförandetiden på tre år är som jag ser det smärtsam, men jag tror inte den kommer att missgynna dem som berörs på något sätt, för de har europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och dessutom måste hela rättstjänsten ändras. Detta är även viktigt för rättspraxis. Jag vill därför tacka er för att allt gått så bra. Tack så mycket.

  Evelyn Regner (S&D). – (DE) Fru talman! Detta betänkande utgör ett framsteg för EU. Det är ett bra steg på vägen mot att skapa ett EU som präglas av lagenlighet. Men mycket beror på om rambeslutet nu faktiskt kommer att tillämpas enhetligt, eftersom en enhetlig tillämpning av detta rambeslut är absolut avgörande. Om det finns skillnader i de rättsliga miniminormerna kommer det inte att bli möjligt att skapa förtroende för de rättssystem det gäller. Vi måste skapa tillit.

Personligen hade jag gärna sett att det administrativa påföljdsförfarandet också hade inkluderats, eftersom det nu finns ett mycket viktigt rättsområde som inte täcks. Men jag inser naturligtvis att detta är ett särskilt viktigt och brett område. Jag hoppas att även denna aspekt så småningom ska behandlas under genomförandet av Stockholmsprogrammet.

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Fru talman! Det grundläggande problemet med den europeiska arresteringsordern är inte otillräckliga översättningstjänster, utan snarare att den har gjort de nationella domstolarna fullständigt maktlösa när det gäller att över huvud taget skydda de egna medborgarna mot orättvisa utlämningar.

Min väljare Andrew Symeou har suttit fängslad i elva månader i avvaktan på rättegång i det grekiska fängelset Korydallos. Ytterligare sex brittiska medborgare, inklusive Daniel Bell och George Hollands, riskerar nu att utlämnas och fängslas i Korydallos.

Den brittiska domstolen har inte ens rätt att undersöka de så kallade bevisen mot dem. I Korydallos förvaras fyra fångar i celler som byggts för en enda person, toaletten är ett hål i hörnet, inget toalettpapper tillhandahålls, droger och våld florerar och skriken från våldtäktsoffer hörs på nätterna.

Den brittiska regeringen borde skämmas över att den på grundval av en bit papper är beredd att överlämna brittiska medborgare till vad som bara kan beskrivas som ett skithus.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! Självklart ska de personer som står inför ett brottmålsförfarande få tolknings- och översättningshjälp, framför allt eftersom den europeiska arresteringsordern gör det möjligt att utlämna människor för handlingar som inte ens betraktas som ett brott i det egna landet. Men detta är en av de osynliga kostnaderna för storskalig migration – en kostnad som man inte nämnde vid den tidpunkt när den startade.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Fru talman! Jag vill också sälla mig till dem som tackar föredraganden för det mycket fruktsamma samarbete vi haft. Många av oss i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor lade fram ändringsförslag till detta mycket viktiga betänkande, och de ändringsförslagen har nu inkluderats i den slutgiltiga texten.

Förfarandet var i själva verket extremt svårt. Men slutsatserna är fruktbara. När vi nu ska rösta om detta direktiv borde vi alla inse att vi nu, inom ramen för brottmålsförfarandena, ytterligare har stärkt rättsskyddet för tilltalade som talar ett anat språk.

Men de tre år som ligger framför oss när det gäller tillämpningen av denna färdplan räcker gott och väl. Vi förväntar oss en hel del från kommissionen i fråga om tillämpning och påtagliga resultat efter införlivandet av detta direktiv. Vi har stora förväntningar. Vi hoppas att mycket kommer att förändras. Men det viktiga är, som en tidigare talare helt riktigt påpekade, att vi inte lämnar allt till sista minuten.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Jag vill tacka samtliga parlamentsledamöter som på ett mycket trovärdigt och starkt sätt har stött det området med rättvisa som vi just har börjat bygga upp.

Lissabonfördraget ger oss nu en möjlighet – eftersom det ger oss verktygen – att gå framåt ett steg i taget och se till så att medborgarnas rättigheter kommer på plats, om det så är de dömdas eller offrens rättigheter. Allt är under utarbetande och kommer att komma snabbt.

Frågan om fler förslag som ingår i färdplanen: ja, efter rätten till tolkning, som jag är säker på att parlamentet kommer att stödja i morgon, kommer rätten till information, den rättighetsstadga som jag kommer att lägga fram i Europaparlamentet före sommaren. Den kommer sedan att följas av rätten till advokat och rätten att kommunicera med nära och kära.

Som ni ser går vi i riktning mot att uppnå följande: samma höga nivå på rättigheterna för alla EU-medborgare, oavsett var de befinner sig och oavsett vad de har för problem. Det spelar ingen roll om de reser för att studera, i tjänsten eller på sin fritid. De ska känna sig hemma och ha samma rättigheter som de har hemma, oavsett var i EU de råkar befinna sig.

En mycket viktig fråga som underströks av flera ledamöter är frågan om språk. I artikel 2.1 och artikel 3.1 sägs det mycket tydligt att den tilltalade som inte förstår eller talar det språk som det rättsliga förfarandet sker på måste erbjudas tolkning och översättning av handlingarna. Detta betyder underförstått att det språk som förfarandet översätts till är det språk som den aktuella personen förstår. Så i själva verket gäller det inte enbart EU-språken eller minoritetsspråken. Det gäller det språk som talas av den person som står inför rätta. Jag tycker detta är rimligt, för vi måste ha rättvisa förfaranden om vi ska kunna bygga upp medborgarnas förtroende för vårt rättssystem och även, och detta är oerhört viktigt, för att se till att domare och åklagare litar på grannländernas system, något som vi inte kan uppnå om inte även rättigheterna ligger på en jämförbar nivå.

Simon Busuttil och andra ledamöter ställde en fråga som gällde förfaranden – inte processuella rättigheter, utan interna förfaranden – eftersom det samtidigt fanns ett initiativ från en medlemsstat och ett förslag från kommissionen. Tja, jag måste säga att i det här fallet hindrade det inte på något sätt ett snabbt antagande av ett balanserat lagstiftningsinstrument av mycket god kvalitet.

Varför hände det? Vi befinner oss just nu i en mycket speciell period. Vi lämnar den tredje pelaren och står plötsligt i en normal beslutssituation. Jag antar att vi efter ett par månader kommer att ha lärt oss hur man bäst utnyttjar de verktyg som står till vårt förfogande för att nå fram till de bästa lösningarna mycket snabbt. Och när jag säger nå de bästa lösningarna så menar jag hur vi har brukat komma fram till sådana lösningar: genom att göra en konsekvensbedömning men också genom att uppmana människor att komma in och säga vad de tycker om våra förslag. Detta är de normala förfaranden som vi är vana vid och som i slutändan kommer att garantera att vi skapar en sund politik via medbeslutandeförfarandet och efter ett offentligt samråd och en konsekvensbedömning. En sund politik som sedan kan genomföras på nationell nivå utan att skapa fler snedvridningar än rättigheter, vilket dessvärre har inträffat tidigare.

Men här står vi nu med ett nytt fördrag och med en stadga om de grundläggande rättigheterna, och vi ska ansluta oss till europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Om vi skulle träffas igen om ett par år så skulle vi säkert säga ja, tillsammans har vi byggt upp det område med rättvisa och grundläggande rättigheter som vår kontinent måste bli.

  Sarah Ludford, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag vill uppriktigt tacka mina skickliga skuggföredragande för deras hjälp. Det gläder mig att vi diskuterar och röstar om detta direktiv den här veckan, fortfarande under det spanska ordförandeskapet. Det är historiskt, eftersom det är den första åtgärden på brottmålsområdet som förhandlats fram enligt medbeslutandeförfarandet och EU:s första lag om rättvisa rättegångar.

Jag håller helt med vice ordförande Viviane Reding om den treåriga genomförandeperioden. Det var ganska fräckt av medlemsstaterna att smyga in detta unilateralt efter det att vi nått en överenskommelse mellan rådet och Europaparlamentet. De kommer inte att lyckas med det en gång till. Jag säger till UKIP att det inte finns någon anledning att bli nationalistisk när det gäller rättvisans kvalitet. Jag är mycket kritisk mot de lägre brittiska normer som utvecklats under det senaste decenniet, såsom kontrollorder, vilket är detsamma som husarrest, och kvarhållandet i 20 dagar utan anklagelser. Jag hoppas att den nya regeringen helt och hållet återgår till rättsstatsprincipen

Det gläder mig verkligen att mitt land och Irland har utövat sin rätt att välja att delta, så att detta direktiv kommer att omfatta 26 länder. Direktivet följer andan i Magna Carta, habeas corpus och Bill of Rights, medan UKIP skulle låta bankrånare och terrorister slippa undan rättvisan.

Om vi ser till ändringsförslagen så förklarade Bairbre de Brún förslagen om rätten att använda europeiska regionala språk eller minoritetsspråk. Även om jag kan känna sympati för deras motiv, så måste jag ta avstånd från dem eftersom de i själva verket inte passar in i direktivet. Testet enligt direktivet handlar om förståelse och förmågan att uttrycka sig, som vice ordföranden Viviane Reding sade. Det handlar inte om rätten att välja, så det måste finnas ett förfarande för att verifiera personernas förmåga att tala och förstå. Om de inte accepterar det språk som erbjuds är alternativet att överklaga beslutet. Medlemsstaternas nationella lagar om rättigheter i fråga om minoritetsspråk påverkas inte, även om de rättigheterna i praktiken kan sägas ha stärkts. Om den person som talar ett minoritetsspråk inte kan förstå förfarandena gäller direktivets rättigheter i samma utsträckning för honom eller henne.

Jag uppmanar er att snabbt anta direktivet utan ändringar, så att det kommer med i författningssamlingen. Jag ser fram emot kommissionens förslag om de fortsatta åtgärderna på färdplanen. Det första väntas om ungefär fjorton dagar. Jag vet att förslagen är i mycket goda händer, eftersom de ligger hos en så tuff förkämpe som vår vice ordförande Viviane Reding.

(Talaren godtog att besvara en fråga i enlighet med artikel 149.8 (blått kort).)

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Fru talman! Baronessan Ludford har sagt tidigare i de här diskussionerna att UKIP och jag personligen på något sätt vill göra tillvaron enklare för skurkar och bankrånare på Costa del Sol. Nu har hon sagt samma sak igen.

Fru Ludford, får jag fråga er: Har ni några siffror över antalet brottslingar och bankrånare som har skickats tillbaka till Storbritannien från Costa del Sol sedan den europeiska arresteringsordern trädde i kraft?

  Sarah Ludford, föredragande. − (EN) Fru talman! Nej, man jag är säker på att jag kan ta reda på det och låta Gerard Batten få reda på den siffran.

I gengäld vill jag ställa en fråga till er, herr Batten, som precis som jag företräder London. Hussain Osman, en av bombmännen från London 2005 flydde till Italien, förmodligen för att han hoppades kunna försvinna där. Tidigare hade han kunnat hålla sig undan i flera år utan att ställas inför rätta. Nu kunde kan föras tillbaka inom sex veckor. Han dömdes för terrorism och avtjänar nu sitt straff. Jag antar att ni hellre hade sett att han aldrig hade ställts inför rätta?

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 16 juni 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Raffaele Baldassarre (PPE), skriftlig. – (IT) I förslaget till preliminärt rambeslut fastställs grundläggande skyldigheter som bygger på europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och EU-domstolens rättspraxis. Rätten till tolkning och översättning är avgörande för dem som måste försvara sig i ett brottmål och som inte talar det språk som används under förfarandet. Enligt artikel 6 i fördraget respekterar unionen dessutom de grundläggande rättigheter som garanteras av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som omfattar rätten till en rättvis rättegång.

Den text vi diskuterar i dag är en tillfredsställande och fullt acceptabel kompromiss. I kompromisslösningarna har ordförandeskapet faktiskt skyddat de viktiga punkter som medlemsstaterna pekat på när det gäller kostnaderna för tillämpning av direktivet och införlivandeperioden. Mot bakgrund av allt detta är jag nöjd med resultaten som uppnåtts inom rådet och Europaparlamentet: tolkning måste erbjudas på den misstänktes modersmål eller på ett språk som den misstänkte behärskar. Översättning kommer enbart att erbjudas för de viktigaste handlingarna, och möjligheten att göra muntliga sammanfattningar av huvuddokumenten kommer att beaktas.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Ett av målen för EU är att skapa ett gemensamt område med rättvisa, med gemensamma regler, ett omfattande samarbete och samtidigt processuella garantier för de berörda parterna. Frågorna blir ännu känsligare när det handlar om brottmål. Där är det nödvändigt att ha en hög grad av rättssäkerhet och se till att rättigheter respekteras på grund av ärendets känslighet och brottets och domens i många fall allvarliga karaktär.

I och med att Lissabonfördraget trädde i kraft måste EU inte bara respektera europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, utan dessutom använda den som en grund för att stifta lagar på EU-nivå som erbjuder skydd åt misstänkta och tilltalade i enlighet med EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Framför allt när det gäller rätten till tolkning och översättning är det mycket viktigt att garantera alla tilltalade en möjlighet att vara fullt medvetna om alla rättegångshandlingar och att kunna förstå och uttrycka sig på det egna språket genom en garanti för att de blir erbjudna översättning och tolkning. Möjligheten för alla medborgare att ha samma förutsättningar och att komma i åtnjutande av samma rättigheter och garantier som dem man har i det egna ursprungslandet är ett viktigt krav på det gemensamma området.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Oavsett fördelarna har den fria rörligheten för personer, som är en av EU:s största framgångar, och den fortsatta invandringen också en mörkare sida, och det är det ökande antalet brott som begås av personer av utländsk härkomst. När den misstänkte är utlänning är språkbarriärerna ett stort hinder för ett effektivt brottmålsförfarande. Om domstolens beslut ska kunna erkännas utan reservationer av en annan medlemsstat måste det finnas minimigarantier för rättegångsförfarandet i båda länderna. Den tilltalades rätt att få information om anklagelsen på det egna språket är utan tvekan ett grundläggande inslag i rätten till försvar. Utan den rätten kan ingen rättegång bli rättvis. Förslaget till direktiv om tolkning och översättning i brottmål kommer därför att fylla sitt syfte här, oavsett om adekvata principer redan gäller i EU:s medlemsstater. Jag gläder mig särskilt åt att parlamentet, genom en kompromiss mellan parlamentet, rådet och kommissionen, äntligen har gett upp försöken att introducera många orimliga krav som skulle ha lamslagit brottmålsprocesserna, framför allt de enklaste målen. Jag är övertygad om att förslaget till direktiv i dess nuvarande form kommer att kunna bygga upp förtroendet mellan medlemsstaternas olika rättssystem, samtidigt som man också respekterar deras olika rättsliga traditioner.