Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 14 juni 2010 - Strasbourg

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 17.00.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 20 maj 2010.

2. Uttalanden av talmannen

  Talmannen. – Jag vill informera er om att fler kameramän med särskild utrustning kommer att finnas närvarande i kammaren under den här sammanträdesperioden. Precis som under sammanträdesperioden i Bryssel kommer de att filma våra debatter och omröstningar för att producera en vidfilm om parlamentets arbete för det nya besökscentrumet i Bryssel. Det kommer att anordnas en utställning med detta tema i Bryssel. Teknikerna har lovat och försäkrat att de kommer att vara mycket diskreta och inte kommer att störa sammanträdet på något sätt. Tack för er förståelse. Vi vill att så många européer som möjligt ska kunna bekanta sig med parlamentets arbete.

För 70 år sedan, den 17 juni 1940, angreps Litauen, Lettland och Estland av röda armén och annekterades olagligt till Sovjetunionen. Detta var en direkt följd av den pakt som ingicks mellan Hitler och Stalin i september 1939, och som även gav Sovjetunionen kontrollen över Finland och delar av Polens och Rumäniens territorium. Europaparlamentet – vårt parlament – var den första internationella organisation som fördömde ockupationen av Östersjöländerna. Detta gjordes i en resolution för 27 år sedan, i januari 1983, där parlamentet även påminde om att de flesta europeiska länderna och Förenta staterna inte hade erkänt ockupationen.

Det är även viktigt att vi minns att det är den första årsdagen för valet i Iran, särskilt med tanke på det allvarliga förtryck som allmänt råder i landet. Förra året utförde myndigheterna 488 avrättningar och fängslade tusentals människor. Många politiska fångar sitter i dödsceller för att de påstås ha varit inblandade i förra årets demonstrationer. Europaparlamentet är oerhört oroat över situationen med tanke på att det inte råder yttrande- och mötesfrihet i landet. Europeiska unionen, och parlamentet i synnerhet, motsätter sig konsekvent dödsstraff, oavsett omständigheterna.

I Milano begravdes i dag biskop Luigi Padovese, den katolska biskopskonferensens ordförande, som mördades i Turkiet. Tyvärr var detta ännu ett mord på en kristen präst i Mellanösternregionen.

Förra helgen företrädde jag Europaparlamentet i Lissabon och Madrid under firandet av 25-årsdagen för Portugals och Spaniens anslutning till EU. Båda länderna har nått stora framgångar i unionen, det får vi inte glömma, trots att de i dag står inför svåra ekonomiska reformer. Vi talade om detta under högtidligheterna.

I går var jag också i Luxemburg, där vi firade 25-årsdagen för undertecknandet av Schengenavtalet. Man kan säga att Schengenavtalet är ett av de mest medborgarvänliga avtalen. Våra medborgare är mycket väl medvetna om detta. Schengenavtalet har i stor utsträckning bidragit till att bygga upp medborgarnas EU.

Under de senaste två veckorna har jag rest på officiella besök till Grekland och Rumänien. Jag uttryckte vårt stöd för folket i dessa länder och försäkrade dem om att de kan räkna med den europeiska solidariteten. Vi talade även om att solidaritet alltid måste åtföljas av ansvar.

Jag vill informera om en sista sak. Nyligen hölls fria parlamentsval i tre EU-länder, nämligen Belgien, Nederländerna och Slovakien. Vi önskar våra ledamotskolleger från dessa länder en snabb regeringsbildning, och vi hoppas även att vi kommer att ha ett givande samarbete med de ledamöter från de nationella parlamenten som nyligen har återvänt till oss – till Europaparlamentet. Detta är mycket viktigt för att vi ska uppnå vårt gemensamma ideal – ett enat Europa.

3. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

4. Parlamentets sammansättning: se protokollet

5. Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet

6. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

7. Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet

8. Inkomna dokument: se protokollet

9. Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet

10. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

11. Framställningar: se protokollet

12. Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

13. Anslagsöverföringar: se protokollet

14. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet

15. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

16. Begäran om upphävande av parlamentarisk immunitet (uppföljning): se protokollet

17. Arbetsplan: se protokollet

18. Mandatet för trepartsmötet om förslaget till budget för 2011 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Sidonia Elżbieta Jędrzejewska, för budgetutskottet, om mandatet för trepartsmötet om förslaget till budget för 2011 (2010/2002(BUD)) (A7-0183/2010).

  Sidonia Elżbieta Jędrzejewska, föredragande. – (PL) Herr talman! Jag känner mig hedrad över att i dag kunna lägga fram mandatet för vårt trepartsmöte med kommissionen och rådet, som kommer att hållas den 30 juni.

Men innan jag redogör för det mandat som har antagits av budgetutskottet, och som jag hoppas att vi kommer att anta under omröstningen i plenum i morgon, vill jag gärna säga ett par ord om budgetåret 2011 med tanke på dess speciella karaktär. Det kommer att bli ett banbrytande år, eftersom EU:s budget för 2011 för första gången kommer att antas enligt Lissabonfördragets nya bestämmelser. Genom Lissabonfördraget ökas Europaparlamentets befogenheter, och vår roll när det gäller att fatta beslut om EU:s budget enligt medbeslutandeförfarandet förstärks, bland annat på områden där vi tidigare inte kunnat delta till fullo i medbeslutandeförfarandet, t.ex. jordbruk. Detta är en enormt stor kvalitativ förändring. Genom Lissabonfördraget införs även omfattande förfarandemässiga förändringar, särskilt avskaffandet av kravet på en första och en andra behandling. Europaparlamentet kommer att ha en enda behandling av budgeten, och på samma sätt kommer även rådet att bara behandla budgeten en enda gång. Vad innebär detta i praktiken? Det innebär att förlikningssammanträdet troligen kommer att hållas i november, men framför allt innebär det att det nya budgetförfarandet enligt Lissabonfördraget kommer att kräva ökad disciplin och självkontroll av alla berörda parter. Vi kommer inte att få någon andra chans, och vi kommer inte att kunna gå tillbaka till förhandlingarna. Vi, Europaparlamentet, måste i förväg noga fundera över vad vi verkligen vill åstadkomma, eftersom vi inte kan göra som vi har gjort tidigare år, när vi byggt upp våra förväntningar och sänkt dem under andra behandlingen. Nu måste vi under första behandlingen noga överväga vad vi verkligen vill åstadkomma.

Jag vill tacka föredragandena för yttrandena från de andra utskotten för deras bidrag. Budgetutskottet har mottagit flera mycket intressanta och viktiga yttranden från olika utskott, som självklart kommer att beaktas i de följande skedena i budgetförfarandet. Dessa tackord är framför allt personliga. Jag vill tacka samtliga föredragande och jag vill också säga att jag har lärt mig mycket om deras utskotts prioriteringar, och jag hoppas att den kunskapen kommer att bli till stor hjälp för mig som föredragande under höstens förhandlingar med kommissionen och rådet. Många av de detaljerade förhoppningar som vissa utskott hyser kunde inte tas med i mitt betänkande, som har utfärdats av budgetutskottet, eftersom mandatet för trepartsmötet i juni inte kan förlängas. Vi måste koncentrera oss på ett antal av de viktigaste frågorna och vi kan gå in på detaljerna i september när enskilda ändringsförslag läggs fram. Vi kan inte arbeta med så detaljerade förslag under de inledande förhandlingarna. Därför ber jag er att ha förståelse för att jag var emot många av de detaljerade ändringsförslagen.

Nu vill jag gärna säga ett par ord om de centrala prioriteringarna för våra förhandlingar i slutet av juni, och om de viktigaste frågor som jag vill be er att stödja vid morgondagens omröstning som prioriteringar från parlamentets sida. När det gäller de inledande förhandlingarna med kommissionen och rådet vill jag framför allt uppmärksamma er på det allra viktigaste – att den fleråriga budgetramen kommer att löpa ut. Det som överenskoms 2006 börjar nu långsamt bli otillräckligt för de nya prioriteringarna. Vi har två parallella processer, som samtidigt står i viss motsättning till varandra. Å ena sidan har vi EU:s allt högre ambitioner i samband med Lissabonfördraget och våra förväntningar på EU, t.ex. inrättande av EU-diplomati och stöd till ambitiösa forskningsprojekt, och å andra sidan måste vi beakta den ekonomiska och finansiella krisens utveckling i vissa medlemsstater, vilket tvingar fram besparingar. Detta är två motsatta processer som även påverkas av den fleråriga budgetramens begränsningar. Marginalerna krymper, och Europaparlamentet har allt mindre spelrum för att finansiera sina prioriteringar. Det är viktigt att vi diskuterar detta med kommissionen och rådet i juni. Om vi har höga ambitioner – och det är inte bara parlamentet utan även rådet som har höga ambitioner – måste vi även diskutera hur vi ska finansiera dessa planer. Annars blir de bara tomma ord på papperet.

Jag skulle verkligen vilja att 2011 blir det år då vi betonar betydelsen av ungdomsprogrammen, program som är väl beprövade, når ut till många unga och är effektiva och ändamålsenliga.

Nästa fråga: Jag har redan talat om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, och vi måste diskutera detta. Vi måste även diskutera budgetkonsekvenserna av EU-mekanismen för finansiell stabilisering, som man redan har enats om och godkänt.

Jag uppmanar er starkt att stödja budgetutskottets betänkande. Det sammanfattas i punkt 91. Jag vill återigen tacka alla för deras bidrag. Många av dessa frågor återkommer som ändringsförslag i september.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag börjar med att hälsa från Janusz Lewandowski, som ber om ursäkt för att han inte kan vara här i dag. Han fick tyvärr förhinder på grund av kommissionens årliga möte med revisionsrätten, där han spelar en aktiv roll genom att lägga fram den nyligen antagna översynen av budgetförordningen som görs vart tredje år, så han var helt enkelt tvungen att vara där i dag.

Jag ersätter alltså Janusz Lewandowski och kommer naturligtvis att vidarebefordra era kommentarer i den första debatten om kommissionens budgetförslag och om det kommande trepartsmötet som föregår rådets behandling till honom.

Vår dialog i år kommer att handla om många andra saker än 2011 års budget, eftersom viktiga politiska initiativ med långtgående budgetkonsekvenser diskuteras. Men vi får inte glömma att en av de viktigaste nyheterna för i år är genomförandet av Lissabonfördraget på budgetområdet. Vi måste stå fast vid vårt åtagande att garantera ett bra samarbete mellan institutionerna – lika bra som det har varit tidigare – inom denna nya institutionella ram. Detta är centralt för ett framgångsrikt genomförande i tid av budgetförfarandet 2011.

Jag vill även betona att jag verkligen noggrant noterar de frågor som är viktiga för er och jag kan försäkra er att kommissionen håller med om att det finns ett behov av en riktad utgiftskvot, vilket blir ännu viktigare med tanke på att vi måste vara återhållsamma. Kommissionen har lagt fram ett budgetförslag som respekterar budgetramen och bygger på sunda prognoser. Det är viktigt att komma ihåg att budgetförslaget 2011 har utarbetats mot bakgrund av ett snävt utgiftstak och nationella finanser under stark press.

Mot denna komplicerade bakgrund har kommissionen lagt fram ett budgetförslag för att tillgodose de politiska kraven genom en motiverad och rimlig ökning. Ja, under det rådande svåra ekonomiska läget krävs det återhämtningsinsatser, och föredraganden gör helt rätt i att, som vi just har hört och som jag ser i betänkandet, sätta detta i centrum för strategierna för social integration. Återhämtningsinsatsernas innovativa kraft är en central resurs för EU:s utveckling och tillväxt.

Jag vill uppmana parlamentet att stödja vårt förslag, särskilt ökningen av betalningsbemyndigandena, eftersom detta utgör ett konkret bidrag till genomförandet i praktiken och som stöd till EU:s ekonomier. Allteftersom utgiftsprogrammen når marschfart visar de högre betalningsnivåerna för verksamheter under rubriken Konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning, + 6,8 procent, och Sammanhållning för tillväxt och sysselsättning, + 16,9 procent, att vi lägger stor vikt vid genomförandet av denna politik för att påskynda återhämtningen. Ett bra budgetgenomförande är lika viktigt som alltid, särskilt genomförandet av strukturfonderna och Sammanhållningsfonden.

Jag vill upprepa att kommissionen står fast vid sitt åtagande att upprätthålla den administrativa effektiviteten, och i linje med tidigare åtaganden kommer inga nya tjänster att krävas. Kommissionen vill klargöra att sådana åtaganden går utöver tjänsteförteckningen och även gäller för extern personal, där kommissionen till och med föreslår en minskning. Kommissionen lämnar fullständig information om administrativa utgifter varje år och är beredd att diskutera alla alternativa presentationer med budgetmyndigheten för att garantera insyn i denna utgiftspost.

Avslutningsvis vill jag tacka föredraganden för att hon i ett så här tidigt skede har lagt fram en indikativ förteckning över nya pilotprojekt och förberedande åtgärder före parlamentets behandling. Detta kommer att bidra till vår dialog och garantera bästa möjliga genomförande av de projekt som kommer att godkännas i slutskedet. Jag är säker på att vi vid det kommande trepartsmötet kommer att kunna gå vidare på ett konstruktivt sätt, precis som tidigare år. Kommissionen kommer även fortsättningsvis att göra sitt yttersta för att hjälpa till att bana vägen för ett framgångsrikt resultat av detta budgetförfarande.

  Edit Herczog, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. − (HU) Mina damer och herrar! Som föredragande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi vill jag uttrycka vår oro för om det finns tillräcklig kapacitet i den nuvarande budgetramen för att finansiera EU:s politiska flaggskeppsinitiativ på lämpligt sätt. EU:s befogenheter har utökats betydligt i och med Lissabonfördraget, och vi bör finansiera politik som rör industri, forskning och utveckling, t.ex. rymdpolitik och innovationspolitik, och stärka befintliga politikområden, t.ex. inom forskning och utveckling, energi och industriell utveckling. Mina ledamotskolleger inser säkert att det är inom dessa områden som flest arbetstillfällen kan skapas i EU, och det är därför strategiskt viktigt att stödja dessa politikområden.

Vårt viktigaste mål för 2011 är att se till att sjunde ramprogrammet inte kommer att belastas av sådana politikområden, utan att vi finner andra finansieringskällor för dem, eftersom förlängningen av sjunde ramprogrammet i sig medför stora risker. Dessutom anser samtliga ledamöter i industriutskottet att budgetflexibilitet är nödvändigt, så att t.ex. den strategiska EU-planen för energiteknik kan genomföras på ett mer effektivt sätt än vad som är fallet för närvarande. Det kommer säkert inte som någon överraskning att jag avslutar med att säga att ett av resultaten från de senaste fem åren är att små och medelstora företag har prioriterats, och de löften vi gett de små och medelstora företagen måste därför uppfyllas. För närvarande beklagar vi att dessa företag saknas i den plan som lagts fram av kommissionsledamoten, och vi hoppas att rådet och kommissionen kommer med innovativa förslag som vi kan stödja.

  Mairead McGuinness, föredragande för yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. − (EN) Herr talman! Enligt talarlistan skulle någon annan tala, men tack för att jag får ordet nu.

Jag försenades på vägen till Strasbourg, som många andra, men jag fick se mycket av landsbygden på vägen. Som ni vet utsätts jordbrukarna och landbygdssamhällena för stor press.

Jag vill tacka budgetutskottets föredragande för hennes arbete och för att hon ansträngt sig att hålla sina kolleger informerade i varje skede av processen.

Det råder en viss oro när det gäller jordbruket. Jag hoppas att kommissionens optimism inför marknadsutvecklingen är berättigad och välgrundad, annars skulle jag nämligen oroa mig för budgetpressen 2011 om marknaderna inte utvecklas på det gynnsamma sätt som kommissionen förutser. Det har varit problem tidigare, och vi fruktar att samma problem kan uppstå igen.

I den här budgetdebatten är det viktigt att nämna den svåra situationen när det gäller betalningarna till jordbruket efter 2011. Det är bra att det inte kommer att krävas finansiell disciplin nästa år, och jag hoppas verkligen att den ståndpunkten kommer att stå fast även om det kommer att bli snävt 2012.

Parlamentet bör emellertid veta att vi 2013 kommer att ställas inför en situation där det kommer att ske minskningar av betalningarna till jordbrukarna i de fall modulering gäller, och det redan före reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Ett enkelt budskap till kommissionen är att jordbruket är sårbart och att det är viktigt för livsmedelssäkerheten och miljöskyddet. Jordbruket står i centrum för EU. Jordbruket behöver därför en lämplig budget och detta måste avspeglas i de medel som avsätts på detta område.

Marknadsstödåtgärder är mycket viktiga under kristider, och därför vill jag betona att ni måste vara försiktiga med marknadsutvecklingen när det gäller jordbruket.

När vi i dag ser på landsbygden som visar sig från sin bästa sida, är det viktigt att tänka på att landsbygden och en landsbygdsstruktur som överlever och frodas har ett pris, och även detta måste avspeglas i de budgetmedel som vi avsätter för jordbruket.

  Britta Thomsen, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − (EN) Herr talman! Jag vill för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män betona behovet av att budgetmedel avsätts för att bekämpa alla former av diskriminering mot kvinnor, särskilt avseende ojämlika löner.

Jag vill även lyfta fram behovet av ordentlig finansiering av Europeiska jämställdhetsinstitutet i Litauen, och jag vill betona att det är viktigt att få fram de medel som behövs för att kunna etablera ett europeiskt centrum för kontroll av våld mot kvinnor, grundat på de nuvarande institutionella strukturerna, som rådet kom överens om den 8 mars 2010.

Avslutningsvis vill vi även att kommissionen uppmanar medlemsstaterna att inom ramen för Europeiska socialfonden bättre utnyttja strukturfonderna som ett sätt att främja jämställdhet.

  Salvador Garriga Polledo, för PPE-gruppen. – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste vara väldigt försiktiga med detta års budget. Under mina 16 år i parlamentet minns jag inte att det någonsin har varit en så stark press från de nationella statskassorna.

Rådet kommer helt klart att försöka åstadkomma en minskning av betalningsbemyndigandena, till och med till under 1 procent, särskilt grundat på underutnyttjandet – som nu börjar märkas – av strukturfonderna till följd av problem med betalningsflödet i medlemsstaterna.

Rådet kommer även att vilja göra minskningar av åtagandebemyndigandena under rubriken administrativa utgifter för att få rubrik 5 i linje med den allmänna nedskärningstendens som råder i de nationella förvaltningarna.

Rådet kommer naturligtvis att vilja skapa stora marginaler i utgiftsrubrikerna för att säkra några av de prioriteringar som föredraganden nämnde, t.ex. den internationella termonukleära experimentreaktorn (Iter) i Kozloduy, och Galileo. Trots att dessa prioriteringar är mycket viktiga har de inte getts något utrymme i den nuvarande budgetramen.

Omständigheterna är självklart ovanliga, och vi kunde inte förutse detta när vi antog den fleråriga budgetramen i december 2006. Om det finns någon flexibilitet i EU:s budgetmekanism är det helt klart rätt tillfälle att visa det nu, men det kommer att kräva stor flexibilitet i förhandlingarna.

Krisen i de nationella statskassorna är ett faktum, men EU:s politiska prioriteringar, som kommer till uttryck exempelvis i detta budgetmandat, är också ett faktum.

Vi kommer självklart alla att agera ansvarsfullt under budgetåret, och vi kommer naturligtvis att finna delar i budgeten där vi kan göra besparingar, men vi får inte glömma att EU:s strategi för ekonomisk tillväxt kräver en tillräcklig budget. Parlamentet kommer att kämpa för att säkra den budgeten.

  Francesca Balzani, för S&D-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Mandatet för trepartsmötet är en viktig åtgärd, särskilt i år, eftersom Lissabonfördragets ikraftträdande och förfarandet med en enda behandling kräver så mycket klarhet och samarbete som möjligt mellan budgetinstitutionerna redan från början.

Den här budgeten går framåt, utvecklas och utformas i en svår tid. De tillgängliga marginalerna för åtagandebemyndiganden uppgår till 1 200 000 000 euro – de är alltså mycket snäva – men situationen blir ännu känsligare med tanke på att 70 procent av bemyndigandena faller under rubrik 2, den rubrik som omfattar jordbrukspolitik och politik för bevarande och förvaltning av naturresurser, och följaktligen även klimatförändringen.

Budgeten är även besvärlig på grund av de många öppna förfaranden som i hög grad kommer att avgöra beloppen för de medel som faktiskt kommer att finnas tillgängliga. Till dessa förfaranden hör budgetöversynen, budgetförordningen och det interinstitutionella avtalet och genomförandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, men framför allt kollapsen och instabiliteten på finansmarknaderna. Själva kollapsen har äventyrat euron, men den har även visat att budgeten och de resurser vi har tillgängliga är avgörande för alla reaktioner från EU:s sida, vilket åskådliggör deras betydelse men även de svagheter som finns.

Under dessa omständigheter måste Europaparlamentet dra en linje och bestämma sig för vilka av prioriteringarna som bör ha den starkaste profilen i vårt viktigaste budgetdokument. Som grupp har vi valt att dra en fin linje mellan behovet av att bevara syftet med det här mandatet och behovet av att inte vattna ur dess politiska mening. Vår centrala prioritering är därför att inte upprepa våra tidigare misstag, och det innebär i sin tur att vi måste säkra lämpliga medel för att nå målen i Europa 2020-strategin, men även behålla tillräckligt med medel för rubrik 2, särskilt åtgärder för att tackla arbetslösheten. Men det är även viktigt att se till att kampen mot klimatförändringen förblir en central prioritering.

Vi står följaktligen inför många utmaningar. Vi lyfte även fram en utmaning som central i början av mandatet, nämligen behovet av att göra en verklig insats för att samordna och återupprätta konsekvensen mellan vår EU-budget och de enskilda medlemsstaternas budgetar. Konsekvens och samordning av EU:s och EU-medlemsstaternas ekonomiska politik är grundläggande värden för unionens framtid.

  Thijs Berman, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. − (EN) Herr talman! Jag blir rörd av ert legendariska tålamod. Tack så mycket och jag ber ödmjukast om ursäkt.

Den rådande ekonomiska krisen har slagit hårt mot utvecklingsländerna – de har drabbats hårdare än länderna i den utvecklade världen trots att de inte bär ansvar för orsakerna till krisen. Detsamma gäller klimatförändringen – utvecklingsländerna har inte mycket att göra med orsakerna till klimatförändringen, men de lider mest av dess effekter.

Det är därför mycket viktigt att EU ser till att de medel som avsätts för utvecklingsmål verkligen används för detta ändamål, och endast för det. Först och främst innebär det att de budgetmedel som är avsedda att stödja utvecklingsländerna i deras kamp mot klimatförändringens effekter bör vara extra pengar. Det ”snabba” klimatfinansieringspaketet får inte komma till på bekostnad av befintliga program för utvecklingssamarbete.

För det andra stöder jag principen om finansiellt stöd till de största bananproducerande AVS-länderna. Detta bör emellertid inte finansieras via marginalerna, och jag tillbakavisar bestämt kommissionens förslag där medel från instrumenten för utvecklingssamarbete omfördelas till detta stöd. Medel som används inom ramen för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete (DCI) måste inriktas på fattigdomslindring, och även om jag stöder inrättandet av ett instrument för samarbete med de industrialiserade länderna – ICI+ – bör inte heller detta instrument finansieras av DCI.

  Anne E. Jensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman! Även jag vill tacka Sidonia Elżbieta Jędrzejewska för hennes principfasta arbete med denna text, som innehåller ett tydligt budskap som vi kan ta med oss till förhandlingarna. Hon har rätt i att den fleråriga budgetramen för EU:s budget nu är så snäv att många av löftena kommer att bli mycket svåra att infria. Under tidigare år har vi kunnat få fram oanvända medel från jordbruksbudgeten, men det finns inte så mycket oanvända medel kvar längre. Vi måste kunna följa upp tillväxtstrategin Europa 2020 och investera i gemensamma energi- och transportprojekt, vi måste kunna investera i ungdomar och i forskning och vi måste kunna finansiera en stark europeisk avdelning för yttre åtgärder. Jag håller även bestämt med kommissionsledamot Connie Hedegaard om att vi måste se till att det görs tillräckliga betalningar till strukturfonderna för att vi ska kunna hålla våra löften till de nya medlemsstaterna.

Vi är i desperat behov av den utlovade halvtidsöversynen av budgeten så att vi får klart för oss hur vi kan finansiera de nya behoven. Konstigt nog ser vi nu allt fler exempel på medlemsstater som vill betala. Det är bara det att de inte vill betala via EU-budgeten. Vi ser t.ex. detta när det gäller inrättandet av de tre nya tillsynsorgan som ska skydda oss från framtida finanskriser i EU. De ska betalas både direkt från medlemsstaterna och från EU-budgeten. Om hela utgiften skulle tas från EU-budgeten skulle den fleråriga budgetramen klappa ihop! Men det är naturligtvis mycket mer byråkratiskt och besvärligt att samla in pengar direkt från medlemsstaterna och det försämrar även insynen, ger mindre kontroll och minskade möjligheter att övervaka situationen. Det är en mycket negativ utveckling.

Borde vi då inte göra besparingar i EU-budgeten? Jo, naturligtvis måste vi även vara sparsamma under kristider, men jag vill bara påpeka att om alla medlemsstater hade fört sin budgetpolitik som EU-budgeten skulle de inte ha några underskott eller skuldproblem, eftersom EU-budgeten har tak och en strikt ram. Det finns ingen möjlighet att skapa problem. De nationella myndigheterna borde kanske lära sig av EU och överväga om detta är något som de kan tillämpa även på nationell nivå.

  Isabelle Durant, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka föredraganden för ett arbete av mycket hög kvalitet. Hon intar ett heltäckande perspektiv och undviker därigenom att förlora sig för mycket i detaljer, vilket är helt rätt. När man förhandlar om ett mandat är det olämpligt att förlora sig i alltför många detaljer. Min grupp kommer därför att stödja mandatet.

Innehållsmässigt konstaterar jag att behovet av att EU vidtar åtgärder för att bekämpa den ekonomiska och finansiella krisen är ett genomgående tema i betänkandet, och det välkomnar jag naturligtvis. Det är dock beklagligt att miljökrisen inte nämns, som kan orsaka ännu fler allvarliga långsiktiga följder.

Att bemöta miljökrisen och klimatförändringen borde vara ett mycket starkare incitament för EU att vidta åtgärder. Sådana åtgärder måste naturligtvis avspeglas i EU-budgeten, och även om jag välkomnar den ökade budgeten för Life+ är detta helt enkelt inte tillräckligt.

Det vi behöver är ett nytt grönt kontrakt för EU, med en miljövänlig inställning till jordbrukspolitiken, med minskad betoning på jordbruksmark och ökad tonvikt på livsmedelskvalitet och hållbara jordbruk. Vi behöver en forskningspolitik som inte leder till att skattebetalarnas pengar försvinner i ett bottenlöst hål, som Iter-projektet har gjort, utan inriktas på förnybar energi, hållbara transporter och innovation inom grön teknik. Strukturfonderna bör anslås enligt kriterier för kampen mot klimatförändringen – koncentrationen på väginfrastruktur är faktiskt inte en innovativ politik på det området. Slutligen behöver vi en fiskeripolitik som inte förvärrar problemen med överfiske.

Jag ska dock inte fördjupa mig i exempel på vad jag skulle vilja ha. Jag kommer att stödja betänkandet eftersom jag anser att det är ett bra mandat för trepartsmötet. När det gäller de övriga frågorna återkommer vi till budgetförslaget senare, men jag tycker i alla fall att resurserna är otillräckliga.

  Marisa Matias, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) I dag diskuterar vi parlamentets mandat i förhandlingarna med kommissionen och rådet om budgeten 2011. Det är ett svårt mandat eftersom det kommer i en situation med omfattande minskningar och inskränkningar i EU-ländernas budgetpolitik.

Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster motsätter sig öppet den förfärliga och skrämmande utvecklingen med en ny våg av stabilitetsprogram för att minska de statliga underskotten, vilket kommer att sluta med att EU störtas in i en ny recession. Förslaget till EU-budget, som utgör grunden för det mandat som vi nu diskuterar, begränsas inte bara av de fördrag som är i kraft eller av en flerårig budgetram som borde ha setts över för länge sedan, utan det hämmas även av den modell som jag nyss har kritiserat i mycket korta ordalag.

När nu samtliga 27 medlemsstater drastiskt skär ned sina utgifter, kan inte en EU-budget som bara uppgår till 1 procent av BNP i EU gottgöra för detta. Ingen av de prioriteringar som har förts fram av parlamentet kan genomföras på lämpligt sätt med ett budgetförslag på 130 miljarder euro.

Ungdomsfrågorna lyfts fram i mandatet, men det är uppenbart att detta har offrats för trångsynt bokföring. Vi lyfter fram miljön, men det är uppenbart att regeringarna vill höra om dessa åtaganden mycket längre fram. Vi efterlyser snabba åtgärder och solidaritet i vårt stöd till Palestina och palestinierna, men det är uppenbart att detta absolut inte är en prioritering för kommissionen.

Efter det som hände med frihetsflottan är detta minst sagt ovärdigt.

  Marta Andreasen, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tackar föredraganden för hennes arbete, men jag har kommit hit för att begära en drastisk minskning av budgeten för 2011.

Den kris vi genomgår kräver att EU drar åt svångremmen lika mycket eller mer än medlemsstaterna. Att försöka öka budgeten med argumentet att vi investerar i program för att EU ska kunna ta sig ur krisen är inte ärligt – ännu mindre om vi ser på resultaten av de program som EU har använt skattebetalarnas pengar till under de senaste årtiondena. Skulle vi befinna oss i en så här allvarlig kris om EU hade använt pengarna effektivt?

De som anser att de har rätt till löneökningar medan deras kolleger i medlemsstaterna drabbas av lönesänkningar eller förlorar sina arbeten har fel. De som anser att vi kan fortsätta att spendera mer och mer på EU-nivå utan att någon märker det har fel. Vi måste verkligen få slut på det här slöseriet med skattebetalarnas pengar nu.

  Martin Ehrenhauser (NI). – (DE) Herr talman! Det drastiska ekonomiska läget kräver naturligtvis radikala besparingar i EU-budgeten, men i det här betänkandet kan jag inte se några tecken på dessa prioriteringar, eller på modet att göra detta. Tvärtom faktiskt. Man klagar fortfarande på att ökningen av budgeten är för liten. Syftet med betänkandet är således att bevara status quo, och man gör inga verkliga framsteg i någon särskild riktning.

Det skulle vara mycket lätt – särskilt på förvaltningsområdet – att göra stora besparingar på rätt triviala saker. Jag tänker t.ex. på EU:s byråer. Genom att stänga eller slå ihop EU-byråer skulle vi kunna spara en halv miljard euro på ett år, utan att minska kvaliteten på förvaltningen, eller så kunde vi kanske slå ihop Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Vi skulle säkerligen lätt kunna spara 200 miljoner euro på ett år genom att göra det, och om vi säljer byggnaderna kan vi spara lika mycket. Vi kanske borde se på oss själva. Vi skulle också kunna börja göra besparingar i Europaparlamentet. Till exempel kunde vi alla sluta att resa i affärsklass inom EU. På så sätt skulle vi kunna bidra betydligt.

Det jag tycker om i det här betänkandet – och jag vill nämna det – är prioriteringen av livslångt lärande. I det avseendet bör vi särskilt fastställa prioriteringarna för Leonardo da Vinci-programmet. Utbyten mellan praktikanter är mycket viktiga. Vi kanske även kunde inrätta ett finansiellt instrument så att vi åtminstone skulle kunna betala en del av kostnaderna för alla de medborgare som vill utnyttja detta medborgarinitiativ.

  Alain Lamassoure (PPE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Budgetförfarandet 2011 ägde rum i en dimma, och sedan kommissionskollegiet antog budgetförslaget har dimman tätnat igen.

Hur kan vi anta 2011 års budget utan att veta hur vi ska axla de nya ansvarsområden som unionen har tilldelats genom Lissabonfördraget? Sedan februari har budgetutskottet bett kommissionen att lägga fram ett förslag till översyn av den budgetram vi behöver. Eftersom vi inte har fått något svar kommer vi i övermorgon att diskutera den muntliga fråga som vi har lagt fram i det här ämnet. Det är det första orosmolnet.

Det andra orosmolnet är den nya finanskrisen, statsskuldkrisen. Den 9 maj 2010 beslutade Europeiska rådet om en finansiell stabiliseringsplan i storleksordningen 750 miljarder euro. I beloppet ingår 60 miljarder euro som EU kan låna ut med den garanti som ges av EU-budgeten. Detta är en radikal ny möjlighet som utgör hälften av EU:s budget, men parlamentet har inte tillfrågats.

Nästa torsdag dyker förmodligen ett nytt orosmoln upp vid horisonten, Europa 2020-strategin som Europeiska rådet ska anta. Den innehåller ett halvt dussin prioriterade åtgärder. Utan finansiering har strategin ingen trovärdighet. Ändå presenteras den som EU:s färdplan för de kommande tio åren.

I detta hav av osäkerhet låter budgetutskottet föredraganden uppmana rådet att fatta vissa politiska beslut. Bör vi spendera mer eller mindre? Om vi vill utnyttja pengarna på ett bättre sätt är tiden dessutom mogen att göra något vi aldrig tidigare gjort, nämligen skapa ett delat ansvar mellan EU-budgeten och de nationella budgetarna, och därigenom inbegripa de nationella parlamenten i unionens nya styrelsesätt.

Alla våra medlemsstater är ruinerade, och EU finansieras av dem. Det är dags att visa prov på kreativitet och mod.

  Göran Färm (S&D). - Herr talman! Ett särskilt tack till föredraganden, Sidonia Elżbieta Jędrzejewska. Hon har etablerat ett utmärkt samarbete både med de politiska grupperna och inte minst med sakutskotten. Det tror jag är väldigt viktigt i denna situation.

Vi måste ha bred enighet om vad det är vi ska göra när vi har en så otroligt besvärlig ekonomisk situation för medlemsstaterna. Särskilt nödvändigt är det förstås att nå enighet i de fall där vi kommer att slåss för att revidera budgettaken, för mer pengar. Det måste vi göra – trots detta besvärliga läge – på några områden. Jag tänker framförallt på två områden. I kategori 1, alltså politiken för tillväxt och jobb, kommer det att bli helt nödvändigt om vi ska kunna hävda parlamentets roll när det gäller ekonomisk återhämtning och likaså i kategori 4, EU:s roll i världen. Fast vi måste verkligen koncentrera oss på de mest centrala områdena.

På några punkter verkar vi dock ha delade meningar i förhållande till föredraganden, och vi kommer att lägga ändringsförslag på ett par viktiga områden. Jag ska bara nämna tre stycken helt kort.

Det första handlar om ungdomspolitiken. Vi är överens om prioriteringen, men vi tycker att föredraganden fokuserar alldeles för ensidigt på rörlighet. Ungdomars situation, inte minst ungdomsarbetslösheten, handlar ju om så mycket mer. Det handlar om utbildning, det handlar om arbetsmarknadspolitik och det handlar om sociala insatser.

Det andra gäller frågan om Gaza. Det borde vara självklart även för EPP-gruppen att stödja kravet på att Israel ska lyfta blockaden, precis som rådet har gjort tidigare idag. Några säger att detta inte hör hemma i ett budgetärende. Det menar jag är fel. Detta har i högsta grad med budgeten att göra, för blockaden hindrar EU:s insatser när det gäller återuppbyggnad och man får inte fram det nödvändiga materialet, till exempel.

Den tredje punkt jag vill nämna handlar om biståndet. Både när det gäller klimatet, när det gäller de så kallade ”banana company measures” och när det gäller samarbetet med industriländerna måste vi vara tydliga med att detta inte får inkräkta på biståndet till de fattigaste länderna eller på millenniemålen. Därför vädjar jag till föredraganden och de politiska grupperna att stödja dessa högst rimliga ändringsförslag.

  Ivars Godmanis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill säga ett par ord om risker och möjligheter. Enligt Europa 2020-strategin är forskning och utveckling ett av flaggskeppsinitiativen, och det planeras redan i budgeten att åtagandebemyndigandena ska öka med 15,8 procent, vilket innebär ytterligare 727 miljoner euro. I år planerades bara 1,6 procent fler åtagandebemyndiganden, och det ser ut som om vi gör tio gånger större åtaganden för forskning. Det enda problemet om vi tittar på betalningsbemyndigandena är dock att vi inte kan betala, eftersom vi i år planerar att göra 13 procent färre betalningar än 2009.

Det enda jag har att säga för närvarande är därför att vi måste göra vårt bästa – kommissionen och alla tillsammans – för att se till att de vetenskapliga forskningsprojekten ger de högkvalitativa resultat som krävs för att åtagandena om utbetalning ska kunna fullgöras. Hittills, med början 2007–2011, har så tyvärr inte varit fallet. Vi bör tro på och arbeta för …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Herr talman! Vi är kvar i en ekonomisk kris utan motstycke, och vanligt folk i hela EU känner av krisens verkningar. Tjugotre miljoner invånare är arbetslösa, och de som är lyckliga nog att ha ett arbete vet att de kommer att arbeta fler timmar för mindre lön och betala högre skatter för att återbetala ohållbara statsskulder.

Åtstramningarna började inte i Grekland eller Irland. Lönesänkningar eller lönefrysningar genomförs i Spanien, Italien, Portugal, Storbritannien och andra länder. Tyskland har aviserat skattehöjningar på 60 miljarder euro och utgiftsnedskärningar. Förra veckan gick nederländarna till valurnorna och röstade för åtstramningar, och fransmännen diskuterar en höjning av pensionsåldern.

EU-institutioner som parlamentet får inte vara okänsliga inför våra medborgares problem. Det är viktigt att vi inser vad våra medlemsstater gör för att kontrollera sina egna budgetar. Vi måste hantera vår egen budget med samma ansvarskänsla och realism.

I vårt ändringsförslag 34 uppmanar vi EU att föregå med gott exempel. Se till att det inte finns några onödiga utgifter i år, avstå från ökningar som vi inte har råd med och återbörda besparingarna till våra medlemsstater.

Vi valdes för att lyssna på folket. Det är inte rätt tid att slå dövörat till för deras protester.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Tack så mycket, herr talman. Jag vill ta vid där min kollega Edit Herczog från utskottet för industrifrågor, forskning och energi slutade med en kort kommentar. Jag vet att det har nämnts att marginalerna är snäva och att det finns så många saker att använda pengarna till, men jag måste säga att jag skulle bli väldigt glad om vi kunde få fram medel för de forskningsprogram där energiförsörjningen …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. − Herr Mészáros! Den frågan faller under ögonkontaktsförfarandet. Det kunde ha varit en fråga till den sista talaren, men ni hade ingen sådan fråga. Jag är ledsen.

  Monika Hohlmeier (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Alla EU-medlemsstater hukar under bördan av enorma skulder och följderna av den finansiella och ekonomiska krisen. De lider dock även till följd av att höga budgetunderskott – vissa alltför höga – i åratal har godtagits och tolererats i ett stort antal länder. När vi nu behandlar den nya budgeten för 2011 räcker det inte bara att minska medlemsstaternas budgetar. Vi måste göra en grundlig översyn av utgifterna från vår budget och även noggrant granska nya utgifter.

Som ett exempel kan jag nämna den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, vars struktur och finansiering fortfarande är ytterst oklar. Det finns ingen öppen struktur. Jag vill även efterlysa kostnadseffektivitet genom att utnyttja synergier med nationella tjänster för yttre åtgärder. Det måste finnas tydliga regler när det gäller ansvarsfrågan och en öppen redovisning till Europaparlamentet, och man får inte försöka slopa parlamentets medbeslutande- och övervakningsroller i allt fler beslut. Europaparlamentet är samarbetsvilligt och kommer att vara ett stöd i svåra situationer. Därför måste Europaparlamentet göras delaktigt i dessa frågor via medbeslutandeförfarandet.

Dessutom anser jag att vi äntligen måste förverkliga målet att minska byråkratin, t.ex. inom jordbruket och även för små och medelstora företag, som behöver växa snabbt och genomföra och hantera innovationer. Om vi vill minska budgetunderskotten och skatterna och öka skatteintäkterna måste vi minska den byråkratiska bördan för små och medelstora företag och möjliggöra innovation, och slutligen måste vi minska den skoningslösa konkurrens som utövas av de storskaliga industriföretagen mot impopulära små och medelstora företag, och inte uppmuntra den.

Jag håller också med budgetutskottets ordförande om att vi först behöver exakta uppgifter om den här budgeten innan vi kan anta den slutligt.

  László Surján (PPE). – (HU) Tack för att jag får ordet, herr talman. Mina damer och herrar! När jag lyssnar till era kommentarer tycker jag att de avspeglar två motsatta mönster, två motsatta mentaliteter. En del av oss talar om nya arbetsuppgifter och kommer med nya idéer, och efterlyser ett effektivare och snabbare genomförande av våra befintliga program. Det är lovvärt eftersom det finns bra och viktiga program. Andra nämner de svårigheter medlemsstaterna genomgår och vill skära ned EU:s budget.

Men EU-budgeten är inte orsaken till problemet, utan lösningen. Om vi använder de verktyg som vi har till vårt förfogande på lämpligt sätt kan vi bidra till att förbättra situationen för samtliga EU-medlemsstater. Jag tänker på stöd till små och medelstora företag, till regioner som har halkat efter så att de kan komma i kapp och stöd till jordbruket i allmänhet. Samtidigt får vi inte glömma att vi nu förbereder oss för ett trepartsmöte, och vi vill ge ett tydligt mandat till föredraganden och parlamentets delegation så att diskussionerna blir framgångsrika. Om vi nu går in på mindre detaljer kommer våra viktigaste budskap att försvinna i mängden.

Jag håller fullständigt med socialdemokraterna om att Gazaproblemet är mycket allvarligt, men jag anser inte att trepartsmötet i juni är rätt forum för att diskutera den frågan. Om vi blandar in daglig politik i det här sammanhanget, varför talar vi då inte om översvämningarna i Centraleuropa? Mitt eget valdistrikt lider även enormt mycket. Familjers liv har ödelagts av de senaste veckornas regn. Vi måste självklart säga vår mening, men parlamentet har andra verktyg till sitt förfogande, precis som det också finns verktyg för att lösa Gazaproblemet. Jag rekommenderar därför att vi stöder föredragandens linje.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera kommissionsledamoten och föredraganden till deras redogörelser för hur budgeten kommer att fungera i framtiden. Generellt sett håller jag med om det som har sagts av mina ledamotskolleger, men jag vill ta upp ett antal andra punkter.

(EN) För det första håller jag med min irländska kollega om att jordbruket och bevarandet av livet på landsbygden är viktiga aspekter, som är av grundläggande betydelse för livskvaliteten och våra länders framtid.

För det andra har vi enligt Lissabonfördraget särskild behörighet för idrott och turism, två områden som är mycket viktiga för mig. Jag vill att detta tas i beaktande när budgeten utformas, eftersom det inte är någon mening att ha behörighet för idrott och turism om vi inte har en budget för att anta åtgärder i vederbörlig ordning.

(GA) Dessa punkter är de viktigaste enligt min mening. Jag har inget mer att säga eftersom min tid nästan är slut, men jag ber er att ta hänsyn till dessa punkter när budgeten diskuteras.

  Bogusław Liberadzki (S&D). – (PL) Herr talman! Först och främst vill jag gratulera Sidonia Elżbieta Jędrzejewska, inte så mycket till betänkandets form, utan till hur hon har arbetat med det och de slutsatser hon har dragit. Jag vill betona ett antal grundläggande värden. För det första har budgetens inkomstsida uppmärksammats. För det andra kan vi dra följande slutsats av 2011 års budget, som också omfattas av mandatet: de fasta utgifternas andel ökar. På det här området måste vi, vilket andra redan har sagt, titta på om utgifterna är effektiva, dvs. vilka resultat de ger. Vi har fortfarande en del kvar att fundera på. Vilka resurser kommer att finnas kvar för att vi ska kunna ta nya initiativ? Rörelsefriheten minskar när det gäller nya initiativ. Det måste vi inse, och det framgår tydligt av den här diskussionen.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Jag har några kommentarer om budgeten 2011. När det gäller invandring: i stället för att stoppa migrationsströmmarna till EU och säkra våra yttre gränser kommer Frontex budget för 2011 att minskas. Däremot ska mer pengar gå till Europeiska flyktingfonden, vars målsättning är omflyttning av flyktingar i EU. En sådan budgetpolitik utmanar logiken och kommer att öppna slussarna för olaglig invandring och missbruk av asylsystemet.

Utanför EU ska det finansiella stödet till Palestina skäras ned. I stället anslås ökade medel till utvidgningen, t.ex. till kandidatlandet Turkiet. Jag kräver en förklaring till varför Turkiet, som har gått bakåt i stället för framåt, nu ska belönas med mer pengar. Åtta miljoner om året är fortfarande en betydande summa.

På förvaltningsområdet måste parlamentet äntligen sätta stopp för inrättandet av femtielva nya byråer. Under en ekonomisk kris är det oacceptabelt att EU unnar sig en byrå för varje problem. Dessutom måste det mervärde som varje byrå ger i specifika termer granskas och övervakas.

  Jan Kozłowski (PPE). – (PL) Jag vill börja med att gratulera Sidonia Elżbieta Jędrzejewska. Jag anser att både det betänkande som hon har tagit fram och arbetsprocessen med ändringsförslagen visar att hon konsekvent har hållit sig till den linje hon har valt, samtidigt som hon har varit öppen för de ändringsförslag som lagts fram.

När det gäller betänkandet vill jag när det gäller rubrik 1b betona att den förväntade ökningen av betalningsbemyndigandena är viktig, och detta är även i linje med den fleråriga budgetramen. Om man tänker på de tidigare svårigheterna i samband med genomförandet av projektet för att komma till rätta med den ekonomiska krisen och den förväntade ackumuleringen av betalningar för förslag från både Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden, kan de medel som kommissionen planerar för 2011 vara otillräckliga.

  Karin Kadenbach (S&D). – (DE) Herr talman! Ett varmt tack till föredraganden. Jag vill uttrycka mitt stöd för det som Göran Färm sade om ungdomspolitik och främjande av unga.

Vi har gjort sysselsättning och tillväxt till vår paroll och detta är huvudmålet för de närmaste åren. Jag anser att det är mycket viktigt att vi även gör större insatser i det här avseendet för att å ena sidan se till att tillväxten är hållbar, särskilt i samband med konsolideringen av EU:s budgetar men även med avseende på medlemsstaternas enskilda budgetar, och å andra sidan se till att konsolideringen genomförs på ett socialt inriktat sätt och, framför allt, att ungdomars berättigade intressen och krav inte glöms bort i konsolideringsprocessen. Det handlar om deras rätt till bästa möjliga utbildning och deras rätt till arbete.

Enligt min mening finns det inget viktigare för unga européer än deras möjligheter att använda sina färdigheter. Vi kommer att behöva dem om EU ska fortsätta att vara konkurrenskraftigt i framtiden.

  Elie Hoarau (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Stéphane Le Foll och Patrice Tirolien har lagt fram ett ändringsförslag i utskottet, och återigen i plenum, om förslaget till budget för 2011.

Vår grupp stöder helhjärtat detta ändringsförslag, och därför har även vi lagt fram det.

Jag uppmanar mina ledamotskolleger att rösta för detta ändringsförslag om punkt 40, där vi inte kräver en minskning utan snarare en ökning av bemyndigandena för Posei-programmen, särskilt med tanke på de följder som WTO-avtalen mellan EU, Colombia och Peru kommer att ha, och med tanke på följderna av dessa avtal för de traditionella kulturerna i EU:s yttersta randområden.

  Nikolaos Salavrakos (EFD). – (EL) Herr talman! Den rådande ekonomiska krisen och hotet om recession i EU måste utan tvekan avvärjas genom ökade investeringar.

En grundläggande faktor är därför att säkra medel för att finansiera projekt. Jag vill gärna upprepa ett av mina gamla förslag för genomförandet av budgeten. Jag föreslår att vi undersöker möjligheten att utfärda EU-obligationer för att säkra medel för viktiga EU-utvecklingsprogram, t.ex. EU-omfattande höghastighetsmotorvägar, nya tekniker för att bekämpa klimatförändringen på EU-nivå, införande av enhetlig redovisning inom hälsosektorn, stora investeringar i energi och ett gemensamt navigeringssystem.

Enligt min mening måste vi möta risken för recession med omedelbara, samordnade åtgärder. Tiden håller på att rinna ut.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Tack, herr talman. Jag ber om ursäkt för missförståndet. Som ledamot av utskottet för industrifrågor, forskning och energi vill jag bara kommentera ett par meningar om de forskningsprogram som syftar till att garantera en hållbar och säker energiförsörjning. Fusionsreaktorprogrammet Iter nämndes nyss i debatten. Jag vill informera mina ledamotskolleger, om de inte skulle känna till detta, om att vi har gjort åtaganden när det gäller det här programmet som vi faktiskt inte kan ta tillbaka. Iter är det enda internationella forskningsprogram där EU spelar en ledande roll. Länder som Ryssland, Kina och Förenta staterna deltar i satsningen. Därför uppmanar jag mina kolleger och dem som är ansvariga för utarbetandet av budgeten att överväga detta program. Jag vet att det är mycket dyrt, men jag skulle ändå vilja att vi gjorde uppoffringar för det.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla för era tydliga och koncisa inlägg. Som jag nämnde i början kommer jag att se till att era kommentarer och synpunkter omedelbart vidarebefordras till Janusz Lewandowski.

Som alltid kommer kommissionen att försöka agera som en ärlig förmedlare. Vi hörde i dagens diskussion att det finns många olika önskemål och att ni skulle vilja ha många olika politiska prioriteringar, så det råder ingen tvekan om att det här är ett svårt arbete. Jag tror att det var Salvador Garriga Polledo som sade att vi under de 16 år som han varit ledamot av parlamentet förmodligen aldrig befunnit oss i en så här svår situation. Detsamma gäller för medlemsstaterna.

Det nämndes att pengarna måste användas på ett klokt sätt. Jag tror att det var Alain Lamassoure som sade att de måste spenderas bättre. Jag kan försäkra er om att kommissionen vill arbeta mycket nära tillsammans med Europaparlamentet för att se till att de pengar vi får används så väl som möjligt.

Tack för alla bidrag. Bara ett par sakfrågor: Thijs Berman, som talade för utskottet för utveckling, nämnde att utvecklingspengarna – och särskilt det ”snabba” klimatfinansieringspaketet – bör vara extra medel. Jag är mycket glad över att kunna säga att kommissionens ”snabba finansieringspaket” till 100 procent kommer att vara nytt och bestå av extra medel. Detta är mycket viktigt. Som svar på det som Göran Färm antydde – att vi måste se till att dessa pengar riktas till de mest sårbara och minst utvecklade länderna – är så fallet också med kommissionens pengar.

Jag tror att det var de enda sakfrågorna. Jag kommer att ta med mig hela listan med alla prioriteringar som ni har talat om här i dag till Janusz Lewandowski.

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT
Vice talman

  Sidonia Elżbieta Jędrzejewska, föredragande. – (PL) Mina damer och herrar! Tack så mycket för alla era kommentarer, och tack för att ni ger mig ny energi och för era vänliga ord. Jag vill också tacka er för kritiken, eftersom den kritiken och era kommentarer om mitt arbete så här långt och med betänkandet verkligen kommer att hjälpa mig att formulera parlamentets ståndpunkt på bästa sätt under hösten, så vi kan nå bästa möjliga resultat vid förhandlingarna.

För att sammanfatta era synpunkter vill jag nämna ett antal frågor. Vi måste se på det som sker i samband med 2011 års budget som den kumulativa effekten av finansiell press till följd av de prioriteringar som vi här i parlamentet har utformat, men som även har godkänts av medlemsstaterna. Det handlar t.ex. om att EU enligt Lissabonfördraget ska vara en viktig aktör på den internationella arenan, eller om att vi har ambitiösa och mycket storskaliga projekt som gäller Galileo och kärnfusion. Det här är enormt omfattande och dyra projekt som inte har dykt upp ur tomma intet, och att det är som det är med EU:s budget beror just på dessa nya ambitioner som har godkänts och nu måste finansieras.

Som parlamentets föredragande kan jag inte godta att de ambitioner som Lissabonfördraget medför, och som även stöds av rådet, ska finansieras på bekostnad av parlamentets prioriteringar. Det får inte ske. Vi i Europaparlamentet måste ha manöverutrymme och finansiell kapacitet för att genomföra de prioriteringar som vårt arbete medför. Detta är förklaringen till vår lista inför förhandlingarna i slutet av juni.

Det finns en viktig fråga. Det gläder mig att parlamentet stöder min prioritering av ungdomar, som jag tog initiativ till i budgetutskottet. Jag vill göra dem som vill att prioriteringen av ungdomar ska gå längre uppmärksamma på detta. Subsidiariteten är en grundläggande princip, och jag vill inte att vi ska överföra medlemsstaternas ansvar till EU-nivå där det inte är nödvändigt. Det är därför vi även behöver självkontroll.

Jag vill än en gång tacka er alla för era synpunkter.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 15 juni 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (RO) Jag vill börja med att tacka föredraganden, som framgångsrikt har samarbetat med alla grupper och har tagit hänsyn till de olika synpunkterna mot bakgrund av en svår budgetsituation och ett nytt förfarande, som fortfarande är ytterst känsligt. Jag känner emellertid att jag måste kommentera kommissionens och rådets inställning till sitt ansvar i budgetförfaranden. Vi befinner oss i juni 2010, och i budgetförslaget 2011 tas det fortfarande inte hänsyn till den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och många av EU:s nya befogenheter till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande. Tillräcklig hänsyn tas inte heller till målen för Europa 2020-strategin. Kommissionsledamot Janusz Lewandowski lovade oss en budget med inriktning på ungdomar och utbildning. Om vi ser på budgetförslaget har dock posten för livslångt lärande, det viktigaste programmet på det här området, endast ökat med 2 procent, vilket motsvarar den nuvarande årliga inflationstakten.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Planeringen för budgeten 2011 är den första sedan Lissabonfördragets ikraftträdande och sker mot bakgrund av den finansiella och ekonomiska krisen. Detta visar sig i form av mycket snäva marginaler i EU:s budget för 2011, vilket kan inverka negativt på Europa 2020-strategin. På plussidan vill jag nämna att ungdomar är en av de centrala prioriteringarna i budgetförslaget. Tyvärr motsvarar inte det nuvarande finansiella stödet Europaparlamentets förväntningar. Man kan göra mycket med relativt små medel, särskilt inom ungdomspolitiken. Avslutningsvis vill jag påminna parlamentet om att de 60 miljarder euro som garanteras av EU-budgeten enligt rådets beslut av den 9 maj 2010 mycket väl skulle kunna inverka på budgeten. Tack.

19. Framsteg i uppnåendet av millennieutvecklingsmålen: halvtidsöversyn inför FN:s högnivåmöte i september 2010 (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Michael Cashman, för utskottet för utveckling, om framstegen i uppnåendet av millennieutvecklingsmålen: halvtidsöversyn inför FN:s högnivåmöte i september 2010 (2010/2037(INI)) (A7-0165/2010).

  Michael Cashman, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag vill gärna börja med att säga att vi verkligen inte borde kalla dessa mål ”millennieutvecklingsmål”, utan ”millennievecklingsutmaningar”. Vi säger ”millennieutvecklingsmål” så ofta, men funderar vi egentligen på vad de är för något?

År 2000 när vi befann oss i en ekonomisk uppgång gjorde vi löften och åtaganden. Tyvärr har dessa åtaganden inte infriats ännu. Vi har fem år kvar till 2015, det datum när vi skulle ha kommit till rätta med dessa stora utmaningar.

Låt mig upprepa dem. De största utmaningarna är extrem fattigdom och svält, tillgång till allmän grundutbildning, jämställdhet mellan kvinnor och män, barnadödlighet, mödrahälsa, aids, malaria och tuberkulos, miljömässig hållbarhet och ett globalt partnerskap för utveckling. Det är åtta millennieutvecklingsutmaningar som kvarstår, och nu, den här veckan, kommer EU att samlas för att förhoppningsvis utforma en enad ståndpunkt inför september månads plenarsession i FN i New York.

Men jag måste säga att tecknen är oroande. Vi har inte infriat åtagandet att anslå 0,7 procent av vår BNI för att hantera dessa utmaningar. I några av de minst utvecklade länderna har vi halkat långt, långt efter de mål som vi måste nå i halvtid.

Det har skett vissa framsteg och ja, de investeringar vi har gjort – och jag använder den termen avsiktligen – de investeringar vi har gjort hittills har betalat sig. Det har skett förbättringar när det gäller mödrahälsa. Barnadödligheten är nere på mycket låga tal, och ja, antalet barn som dör minskar gradvis.

Men vårt problem är att vi inte bara behöver mer pengar för att hantera dessa utmaningar, nu behöver vi ytterligare finansiering för att ta itu med problemen i samband med klimatförändringen, som komplicerar de ståndpunkter som vi intar gentemot utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna.

Det är skälet till att jag i mitt betänkande inte bara har tittat på vad vi har gjort hittills, utan på hur mycket mer vi behöver göra. Och det innebär att vi måste ta itu med det stora problem som vi har i EU-institutionerna, nämligen att vi å ena sidan vill åstadkomma positiva förändringar med vår politik och å andra sidan har politik som strider mot och undergräver den ambitionen.

Tänk på handelspolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. Utan politisk samstämmighet kommer våra investeringar i dessa länder aldrig att löna sig. Och det är investeringar. Det är ett långsiktigt ekonomiskt intresse att bli av med millennieutvecklingsmålen, dvs. att uppnå dem och bli av med dessa problem, som hemsöker människors liv över hela världen.

Det jag vill se är alltså ledarskap från EU:s sida. Inte någon minimisiffra som de kan enas om, utan ett åtagande för siffran 0,7 procent av BNI, ett åtagande för ytterligare medel, och vi vill inte ha någon ny definition av utvecklingsstöd till utlandet. Det får inte bli något naggande i kanterna.

Vi har alltså en intressant debatt framför oss här i kväll. Jag vill tacka de icke-statliga organisationerna i hela EU som har stött mitt betänkande. Jag hoppas att vi i kväll, och särskilt under omröstningen i morgon, kan lägga våra politiska meningsskiljaktigheter åt sidan. Betänkandet är inte perfekt, inget som tas fram av parlamentet är någonsin perfekt, men jag vill ändå vädja om att vi inte ska låta våra partipolitiska meningsskiljaktigheter hindra oss från möjligheten att satsa på en enad ståndpunkt i FN och att uppnå millennieutvecklingsmålen till 2015.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Kraften hos och betydelsen av millennieutvecklingsmålen har sin grund i att de utgör ett kollektivt åtagande för gemensamma utvecklingsmål. De fungerar som en gemensam ram för att samordna och kontrollera internationella utvecklingsåtgärder. De sporrar utvecklingsinsatserna och ger miljontals människor i världen en möjlighet.

Trots imponerande framsteg har dock den övergripande utvecklingen varit ojämn mellan de olika målen, mellan regioner och inom utvecklingsländerna. År 2010 är verkligen en milstolpe. Nu måste vi fundera över vad vi har gjort rätt och vad vi har gjort fel, och vilka de viktigaste framstegen och största misslyckandena har varit sedan millenniedeklarationen undertecknades.

Det är viktigt att vi funderar över hur vi bäst ska kunna närma oss nästa fas och hur vi ska kunna påskynda utvecklingen på de områden som halkar efter. Det är också viktigt att framstegen mot att möta millennieutvecklingsmålen är stabila och konsekventa. Att stärka institutioner, politik och tjänsteleveranssystem som staterna själva ansvarar för kommer att vara centralt, eftersom detta kommer att bidra till att undvika eller lindra chocker och främja en ekonomisk tillväxt på bred bas.

Michael Cashmans utmärkta betänkande ger svar på dessa frågor och ger EU stark vägledning i förberedelserna för högnivåmötet i FN i september och därefter.

Det gläder mig att se att Michael Cashmans betänkande och kommissionens meddelande, en EU-åtgärdsplan i 12 punkter till stöd för millennieutvecklingsmålen, överensstämmer på många punkter. Vi måste infria våra biståndsåtaganden på 0,7 procent av BNI senast 2015. Vi måste se till att biståndseffektivitet omvandlas från en bra princip till konkret verklighet. Vi måste se till att det politiska samförståndet om utveckling blir ett starkt verktyg som fungerar som en ledstjärna i EU:s beslutsprocess. Vi måste ägna särskild uppmärksamhet åt de länder som är längst ifrån att nå målen, inklusive länder som befinner sig i konfliktsituationer och är bräckliga. Vi måste särskilt uppmärksamma de millennieutvecklingsmål där resultaten är sämst, samtidigt som vi upprätthåller en integrerad allsidig syn på millennieutvecklingsmålen.

Jag håller absolut med om att styrning är en central faktor för att nå millennieutvecklingsmålen och se till att de blir hållbara. Åtagandet om effektiv styrning är ett grundläggande villkor när det gäller att driva strategier och politik för offentligt utvecklingsbistånd. När vi infriar andra åtaganden behöver vi förbättrad förutsägbarhet och effektivitet för att stödja utveckling som länderna själva tar initiativ till och som främjar en integrerad ekonomisk tillväxt och ökar de statliga investeringarna i utbildning, hälsa och infrastruktur, främjar insatserna för ren energi och främjar en koldioxidsnål utveckling. Vårt bistånd bör fungera som en katalysator för att påskynda ländernas egen resursmobilisering för att finansiera millennieutvecklingsmålen.

Jag vill även kort nämna de diskussioner vi fört i rådet (yttre förbindelser) i dag. Jag är i stort sett nöjd med de slutsatser vi har nått. Det finns ett tydligt åtagande att nå målet att 0,7 procent ska gå till offentligt utvecklingsbistånd till 2015. Rådet har även beslutat att införa målen för jämställdhet mellan kvinnor och män och ökad delaktighet för kvinnor i utvecklingsplanen för EU:s åtgärder för åren 2010–2015. Kommissionens förslag till en EU-åtgärdsplan i 12 punkter för millennieutvecklingsmålen får också lämpligt utrymme.

Rådet har enats om att ta ett verkligt steg framåt när det gäller biståndseffektivitet och uppmanar kommissionen att lägga fram konkreta förslag. Vi får inte nöja oss med detta, men jag anser att vi kommer att föregå med gott exempel med det här paketet i New York. Det är absolut inte perfekt, men det utgör en grund för framsteg. Jag gratulerar parlamentet än en gång till betänkandet om millennieutvecklingsmålen.

  Alf Svensson, för PPE-gruppen. – Fru talman! Låt mig allra först tacka Michael Cashman för trevliga gemenskaper när han har resonerat kring dessa utomordentligt angelägna och viktiga frågor. Jag vill också säga att det har varit intressant för mig som gammal svensk parlamentariker att vara med här i Europaparlamentet och se att man försöker finna samförstånd. Sen var det väl inte väntat att våra grupper skulle finna totalt samförstånd.

Nu säger Michael Cashman – och jag håller helt med honom – att det behövs mer resurser. Jag tror däremot inte att det alltid ska handla om mer skatter. Jag skulle vilja säga så här: Släpp entreprenörerna loss och ge dem en chans i de fattiga länderna, så att det skapas arbetstillfällen. Jag tror inte heller att det är klokt med det moratorium som Michael Cashman föreslår. Däremot vill jag väldigt gärna stryka under vad som står i punkt 47, där det starkt pläderas för att vi måste ta itu med den diskriminering som finns av grupper i de många fattiga länderna. Detta tycker jag, och säkert många andra, är en fråga som vi skulle behöva uppehålla oss vid väldigt länge när vi talar om millenniemålen.

Det talas om 0,7 procent. Jag skulle väldigt gärna vilja att vi talade om 1 procent av BNI. För det menar jag att de rika länderna egentligen har ansvar för att se till att man åtminstone kommer upp till. Sen är det en annan fråga: Jag tror inte att det är särskilt klokt att fatta ett beslut om att länderna ska nå upp till 0,7 procent även om man så skulle vilja, för jag tror att det i mångt och mycket skulle vara ett slag i luften.

Men dessa frågor är angelägna och de är naturligtvis moraliskt sett de mest angelägna frågor som denna kammare kan syssla med. Att människor dör av törst och hunger borde vara det mest outhärdliga för alla ledamöter av Europaparlamentet.

  Corina Creţu, för S&D-gruppen. – (RO) Det har redan sagts att den ekonomiska och finansiella kris som vi genomgår allvarligt påverkar de mål som medlemsstaterna har åtagit sig inom ramen för millennieutvecklingsmålen. Det är skälet till att jag varmt uppskattar det realistiska och logiska förhållningssätt som betänkandets föredragande Michael Cashman har valt.

Tio år efter det att vi fastställde millennieutvecklingsmålen gläder det oss att kunna konstatera att en rad framsteg har gjorts för att bekämpa extrem fattigdom, svält och hiv, även om utvecklingen ännu inte har nått tillräckligt långt. I sitt betänkande lyfter Michael Cashman fram kritiska punkter i insatserna för att uppnå millennieutvecklingsmålen, och han föreslår även alternativ för att stoppa slöseriet med medel som avsätts för utvecklingsbistånd genom att använda en komplex men välavvägd kombination av rättsliga och finansiella åtgärder samt marknadsmekanismer.

Jag vill först och främst framhålla att jag är mycket nöjd med att parlamentet i betänkandet rekommenderar EU att anslå minst hälften av det beviljade biståndet till de minst utvecklade länderna och att identifiera de grupper som har det sämst i dessa länder, med särskild inriktning på situationen för kvinnor, barn och funktionshindrade personer, och även att få med dessa sårbara gruppers intressen i sina utvecklingsstrategier på ett effektivare sätt. Dessa grupper befinner sig i en kritisk situation i många regioner.

Som redan har nämnts kommer vi vid FN:s högnivåmöte i september i år, förhoppningsvis att få en mer detaljerad översikt av situationen för utvecklingsbiståndet. Faktum är att synpunkterna i Cashmanbetänkandet är mycket välstrukturerade, och grundas på en filosofi som inspireras av hållbar utveckling.

  Leonidas Donskis, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag hoppas att min kollega Michael Cashman och våra övriga kolleger kommer att uppfatta mina kommentarer som ett komplement och ett uttryck för uppskattning, i stället för en granskning. Millennieutvecklingsmålen ger oss en unik inkörsport till människosläktets tillstånd i början på 2000-talet. Därför är det ytterst viktigt att vi nu kommer med ett nytt och färskt perspektiv i stället för det perspektiv vi hade på 1900-talet. Det är ett faktum av vår tid att ingen utveckling är möjlig utan säkerhet och tvärtom. Därför har vi försökt komma med ett mer välavvägt synsätt på millennieutvecklingsmålen genom att ägna mer uppmärksamhet åt regioner som Centralasien, där fattigdomen går hand i hand med otrygghet, bristande säkerhet, instabilitet, påtvingat barnarbete och till och med slaveri.

Förutom de autokratiska regimerna i Uzbekistan och Turkmenistan drabbades Kirgizistan nyligen av etniskt våld. Stora ekonomiska problem i kombination med instabilitet och våld kan utlösa en humanitär katastrof i regionen. Om vi behöver bevis på att en varaktig och hållbar utveckling inte kan skapas utan stabilitet, så har vi det här.

Förutom detta får vi inte glömma de extrema formerna av fattigdom i europeiska länder som Moldavien och Albanien. Vi kan ta vissa allvarliga hälsovårdsproblem som exempel. I Ukraina och Moldavien lider 300 av 10 000 personer av tuberkulos. Dessa länder hör inte till kategorin minst utvecklade länder, men de hör sannerligen till kategorin utvecklingsländer.

Om millennieutvecklingsmålen inte omfattar de mest instabila och osäkraste länderna kommer vi aldrig att kunna åstadkomma en varaktig social och moralisk ordning där. Därför är det dags att vi vidgar vår horisont. Även om Västsahara är viktigt för oss får vi inte begränsa millennieutvecklingsmålen till att bara omfatta detta enda, välkända sammanhang. Vi står inför nya utmaningar och vi måste reagera på dem. Sist men inte minst är millennieutvecklingsmålen oskiljbara från behovet av att göra de minst utvecklade länderna, utvecklingsländerna och de osäkraste länderna delaktiga, så att de själva kan utforma sin framtid.

  Judith Sargentini, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Jag välkomnar Andris Piebalgs, kommissionsledamot med ansvar för utveckling. Jag skulle vilja ha sett Karel De Gucht, kommissionsledamot för handel, vid er sida eftersom vi här i parlamentet nu ska försöka komma i kapp under de närmaste fem åren. Millennieutvecklingsmålen håller absolut inte tidtabellen, och ändå har vi alla undertecknat dem; vi har ingått löften. Vi lovade – och jag minns fortfarande parollen eftersom jag arbetade för utvecklingsorganisationer vid den tidpunkten – att ”förpassa fattigdomen till historien”. Historien har inte skrivits ännu.

Ändå är detta görligt. Vi kan tala om 0,7 procent av vår BNI i bistånd, och ännu mer till och med. Vi kan tala om nytt finansiellt stöd, även om det blir alltmer komplicerat i ekonomiska kristider. Men det vi verkligen borde diskutera är ett annat slags samexistens, genom rättvis handel. Nu gratulerar vi oss själva till att vi är världens största givare av utvecklingsbistånd, men i själva verket borde vi gratulera oss till att vara världens största konsumentmarknad.

Om vi engagerar oss i rättvis handel skulle en stor del av biståndet förmodligen inte vara nödvändigt. På något sätt verkar det fortfarande enklare att ge bistånd i stället för att sluta underminera Afrikas småjordbrukare. Om vi begränsar de multinationella företagens möjligheter till skattesmitning skulle väldigt många människor i Afrika ha det bättre ställt. När jag ser vår inställning till omröstningslistorna för denna resolution, med alla tillägg och strykningar, frågar jag mig även vad som har hänt med denna storslagna gest, vad har hänt med vårt budskap om att vi verkligen ska uppnå millennieutvecklingsmålen inom fem år?

  Nirj Deva, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Vår föredragande har gjort ett utmärkt arbete och har vädjat till parlamentet att stödja betänkandet och våra insatser vid FN till 100 procent. Min grupp ger gärna vårt stöd till 99,9 procent, men vi har skilda meningar i ett par frågor.

Vi talar hela tiden om millennieutvecklingsmålen. Vad är det för något egentligen? Jo, det finns faktiskt åtta millennieutvecklingsmål, och jag tycker att vi borde ha flera. Om vi hade haft flera skulle vi ha nått några av de mål vi försökt nå snabbare. En av de viktigaste faktorerna när det gäller att utrota fattigdomen är intressentskap, att kunna äga något, att ha en egendom eller att äga ett litet företag.

Ledamöterna har rest till andra länder och har sett miljontals slumområden i utvecklingsländerna och hundratusentals små affärsrörelser – garage, affärer, reparationsverkstäder, en massa folk som gör olika saker – utefter vägarna när de färdas i luftkonditionerade bilar. Problemet är att inga av dessa slumområden eller affärsrörelser är registrerade. De har inget kapitalvärde. Om vi kunde rekapitalisera dessa egendomar och rörelser skulle vi lägga nio biljoner US-dollar i värde i kapitaltillgångar i händerna på utvecklingsländernas ledare. Ja, nio biljoner. Det är mer än hela den skuld som vi har oroat oss över i Europa och mer än värdet på aktiemarknaderna i New York, London och Tokyo.

Vi har emellertid inte funnit något sätt att kapitalisera dessa egendomar och affärsrörelser på. De står utanför det rättsliga systemet. Om vi hade kunnat göra det skulle vi ha kunnat utrota fattigdomen tidigare. Det är vad som har skett i andra delar av världen.

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag vill särskilt tacka Michael Cashman för att ha lagt fram det här betänkandet, som fick brett stöd när vi antog det i utskottet för utveckling, och jag hoppas innerligt att vi i parlamentet tillsammans omedelbart före rådets möte kommer att klargöra att vi anser att millennieutvecklingsmålen är oerhört viktiga.

Vi förväntar oss även att medlemsstaterna är medvetna om att de är skyldiga att genomföra millennieutvecklingsmålen, särskilt de åtaganden som de själva har ingått, nämligen att betala den relevanta andelen av utvecklingsbiståndet. Michael Cashman har helt rätt sagt att EU har ett underskott på 20 miljarder euro. Det viktigaste nu är att vi gör ett mycket tydligt uttalande om att vi kämpar för att millennieutvecklingsmålen ska genomföras till 2015 och att vi inte kommer att tillåta att detta helt enkelt skjuts upp till ett senare datum, alltid med ursäkten att medlemsstaterna faktiskt inte klarar av detta på grund av krisernas följder och att vi därför har all anledning att skjuta upp datumet. Det faktum att över en miljard människor lever i fattigdom och svält – över 1,5 miljarder människor lever faktiskt enbart i fattigdom – bevisar att fattigdomen har ökat i vissa regioner i världen de senaste åren, t.ex. i Västafrika, och ger oss inget annat alternativ än att mycket tydligt stå fast vid våra mål i det här avseendet.

Därför vill jag även be mina ledamotskolleger, särskilt ledamöterna från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), att inte urvattna betänkandet mer med era ändringsförslag. Betänkandet utgör en välavvägd blandning av verkliga krav och de nödvändiga påtryckningar som vi måste utöva, och vi bör inte stryka något ur betänkandet.

Jag skulle till och med ha velat gå ännu längre på vissa punkter. Jag skulle också ha framfört ett mycket tydligt krav på att vi inte ingår eller genomför något fördrag som inte bidrar till att uppfylla millennieutvecklingsmålen. Enligt min åsikt har vi gått varvet runt. Vi behöver inte bara en konsekvent linje i utvecklingspolitiken, utan det måste vara ett viktigt mål för EU:s politik i stort att vi engagerar oss på ett konkret sätt i kampen mot fattigdom och underutveckling.

  Gerard Batten, för EFD-gruppen. – (EN) Fru talman! Ingen kan undgå att instämma i millennieutvecklingsmålen som fastställdes 2000, och ingen kan undgå att förbluffas över den fullständiga bristen på realism när man trodde att de skulle kunna nås till måldatumet 2015.

Bortsett från den fullständigt orealistiska tidsplanen för att fullgöra dessa enorma uppgifter, sägs det i betänkandet att det saknas pengar för arbetet.

Var ska pengarna komma ifrån? De flesta länderna i EU, inklusive Storbritannien, står på randen till bankrutt, och endast stränga nedskärningar av de offentliga utgifterna kan vända på situationen. Under dessa omständigheter blir det mer lönsamt att hjälpa utvecklingsländerna och lindra de många sociala missförhållanden som råder där för att stimulera världsekonomin.

Vi bör inte fundera på fler sätt att beskatta de företag som fortfarande går med vinst och driva dem utomlands, utom EU:s kontroll. Det vi i stället bör göra är att släppa på EU:s handelshinder och protektionistiska åtgärder som begränsar handeln med fattigare nationer, göra oss av med den allt större regleringsbördan och den byråkrati som kväver företagen i EU, avskaffa den gemensamma valutan och låta länder som Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien återvända till den ekonomiska realiteten.

Och Storbritannien bör naturligtvis gå ur EU så snabbt som möjligt.

  Santiago Fisas Ayxela (PPE). – (ES) Fru talman, mina damer och herrar! Kampen mot fattigdom och de andra millennieutvecklingsmålen bör ena oss alla. Jag beklagar därför att några av de politiska grupperna har infört vissa frågor som kan göra det svårt för oss att enas.

Det rör sig om moraliska frågor, t.ex. att föreslå abort som en metod för födelsekontroll, eller om ekonomiska frågor, t.ex. att införa en skatt på valutatransaktioner. Jag tror att det skulle bli väldigt svårt att genomföra, kontrollera och uppbära en sådan skatt, och om den inte införs längs hela linjen, särskilt i de stora finansiella blocken, skulle transaktionerna flyttas till länder där skatten inte tillämpas.

Jag beklagar att betänkandet, som innehåller många positiva punkter, inte kommer att få enhälligt stöd av alla politiska grupper på grund av dessa särskilda frågor.

  David-Maria Sassoli (S&D). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag tackar föredraganden Michael Cashman för hans arbete, och för att han har påmint oss om betydelsen av toppmötet i New York.

EU har ett nu fantastiskt tillfälle att framstå som en världspartner för utveckling. Den information vi har är fortfarande oroande. År 2009 led en miljard människor av kronisk svält, och den siffran har stigit i dag till följd av den ekonomiska krisen. Till detta måste vi lägga den skada som har orsakats av klimatförändringen, en faktor som fortsätter att förvärra de problem som vi har försökt hålla under kontroll.

Vi måste inse att de mål som vi satte upp 2000 verkligen var ambitiösa och endast kunde uppnås av givarländerna. Mot bakgrund av dessa åtaganden gentemot utvecklingsländerna är det tråkigt att se att vissa EU-länder är så långt ifrån att uppnå de åtaganden de har ingått. Det är till exempel beklagligt att mitt land Italien nu bidrar med en bedrövligt låg siffra, 0,16 procent av BNP.

Vi måste införa ett bindande åtagande för alla länder att nå 0,7 procent av BNP till 2015, en siffra som fastställts av kommissionen. Alla länder måste se det som sin moraliska plikt och politiska skyldighet att hålla fast vid detta åtagande. Föredraganden Michael Cashmans fantastiska arbete ger Europaparlamentet en möjlighet att spela en huvudroll för att försvara människors värdighet.

  Franziska Keller (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Millennieutvecklingsmålen är naturligtvis inte perfekta, men det som gör dem så bra och annorlunda är att det krävs mätbara framgångar, och eftersom de är mätbara kan vi se att vi för närvarande inte följer tidsplanen och att vi måste öka våra insatser.

EU-institutionerna – och det gäller oss också – kan göra mycket för att nå målen. Vi kan t.ex. utnyttja reformen av fiskeripolitiken för att stödja fiskare i utvecklingsländerna i stället för industrialiserade fiskeriföretag. Vi kan använda reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken för att inrikta oss på hållbart jordbruk och avskaffa allt direkt och indirekt exportstöd – och vi kan stoppa Acta-avtalet, eftersom kommissionen fortfarande inte har kunnat visa att avtalet inte kommer att försvåra tillgången till läkemedel och tekniköverföring. Och vi bör slutligen inse att man inte kan åstadkomma mödrahälsa utan att ge kvinnorna rättigheter.

Alla dessa exempel visar att utvecklingspolitiken inte är ett isolerat område. Utvecklingspolitiska aspekter finns i alla våra utskott, och det bör vi vara medvetna om. Utan konsekvens i politiken – och inte bara konsekvens generellt sett, utan en konsekvent politik för utveckling i enlighet med artikel 208 i Lissabonfördraget – kommer vi ingen vart. Vi bör även tänka på detta när vi utformar den europeiska avdelningen för yttre åtgärder.

Avslutningsvis skulle jag vilja höra från kommissionsledamoten vilka planer kommissionen har för åtagandena efter millennieutvecklingsmålen, som vi också måste diskutera här framöver.

  Elie Hoarau (GUE/NGL). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Vi måste erkänna att det är bedrövligt att vi när vi avverkat två tredjedelar av vägen är så långt ifrån att nå de ursprungliga millennieutvecklingsmålen. Även om vi genomgår en kris är det minsta vi kan göra att kräva att alla utvecklade länder – inklusive EU – håller sina löften, särskilt till fattiga länder, genom att ge 0,7 procent av sin BNI till utvecklingsbistånd.

Enligt avtalen om ekonomiskt partnerskap mellan EU och länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, som jag följer nära som ledamot av den gemensamma parlamentariska kommittén, anslås en alltför stor andel av medlen till handelsområdet på bekostnad av program för att genomföra millennieutvecklingsmålen. Jag anser att det är nödvändigt att råda bot på den här situationen till förmån för millennieutvecklingsmålen inom ramen för dessa avtal.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Jag vill börja med att betona att det är mycket viktigt att EU främjar en ambitiös handlingsplan under översynskonferensen i New York. EU måste också snabbt vidta nya åtgärder för att vi ska kunna infria alla våra löften om solidaritet med de mest missgynnade grupperna i världen.

Ur det perspektivet utgör de slutsatser som rådet antog så sent som i dag ett steg i rätt riktning, eftersom EU bör stå kvar i första ledet för att bekämpa fattigdomen och vara en trovärdig partner i den globala pakt för utveckling som vi har ingått genom att godkänna millennieutvecklingsmålen. För att vi ska kunna uppnå dessa mål behöver vi, som ni alla vet, inte bara finna nya resurser för utvecklingsbistånd, utan även den politiska viljan att omsätta dessa mål i praktiken.

Jag anser dessutom att det är dags att vi börjar överväga att automatiskt integrera ett synsätt som baseras på mänskliga rättigheter i alla åtgärder som vidtas i syfte att uppnå millennieutvecklingsmålen. Respekten för de mänskliga rättigheterna och främjande av mekanismer för ansvarsskyldighet är ytterst viktiga aspekter när det gäller att förbättra förhållandena för dem som lever i fattigdom och därmed uppnå millennieutvecklingsmålen.

Jag vill även lyfta fram några problemområden i Michael Cashmans betänkande. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kan inte godta det ensidiga införandet av en skatt av Tobintyp enligt punkt 8, eftersom detta är svårt att förena med förslaget om att finansiera globala kollektiva nyttigheter. Dessutom är det svårt att stödja förslaget om avskrivning av utvecklingsländernas skulder, som finns med i punkt 13, samtidigt som man fortsätter att tala om att det är nödvändigt att dessa länder tar eget ansvar för utvecklingsprocessen och för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

Avslutningsvis handlar punkt 42 om frågor som rör vår enskilda samvetsfrihet. Jag anser inte att det är rätt att vi talar om för medlemsstaterna vilken ståndpunkt de ska inta i fråga om abort.

  Norbert Neuser (S&D). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Om vi ska uppnå millennieutvecklingsmålen till 2015 beror väldigt mycket på hur mycket pengar de rika industrialiserade nationerna anslår för att bekämpa svält och fattigdom, minska barna- och mödradödligheten och bekämpa malaria och aids.

Vår slutsats är enkel. Våra löften kommer inte att infrias. Före finanskrisen hade vi i EU, som rika industrialiserade nationer, lovat de fattigaste länderna 50 miljarder US-dollar i år, 2010. Summan kommer att bli betydligt lägre än så, nämligen cirka 36 miljarder US-dollar. Målen i den handlingsplan med 12 punkter som vi har enats om, enligt vilken de rika länderna ska ge 0,7 procent av sin BNI i utvecklingsbistånd, kommer inte heller att uppfyllas. Vissa länder föregår med gott exempel, men mitt land Tyskland visar bristfälliga resultat. Vi borde följa andra länders exempel, t.ex. Sverige, Luxemburg, Belgien, Irland, Storbritannien och till och med Spanien.

  Enrique Guerrero Salom (S&D) – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr Cashman! År 2000 fastställde och identifierade vi de mål som vi skulle uppnå för att bekämpa fattigdom, utanförskap och ojämlikhet, men vi gjorde också något ännu viktigare. Vi ingick särskilda åtaganden och vi skapade en global drivkraft som har stötts av regeringar, icke-statliga organisationer och även av utvecklingsländerna.

Sedan dess har vi visserligen gjort framsteg, men de är inte tillräckliga, och krisen gör att vi går bakåt. För några minuter sedan fick vi lyssna till det EU-skeptiska och själviska perspektiv som vi behövde för att återvända till verkligheten. Jag menar att realism i dag innebär att kämpa för att förändra verkligheten i världen, att stödja det här betänkandet i morgon i plenum och att stödja rådet, som i den andra slutsatsen från sitt sammanträde i dag förklarar att det är möjligt att 2015 uppnå vad vi beslutade oss för 2000.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Jag vill hänvisa till punkt 22 i förslaget, där parlamentet uppmanar EU att upphöra med subventioner av jordbruksexport och ”andra skadliga aspekter på vår jordbrukspolitik”. Jag anser att den här inställningen är riskabel, eftersom EU-jordbruket inte kan överleva utan dessa subventioner, särskilt inte i dessa tider av allvarlig ekonomisk kris och vilda prisfluktuationer.

EU-jordbrukarna belastas hur som helst tungt av de krav på produktkvalitet och djurhälsa som de måste följa, vilket försätter dem i ett ofördelaktigt läge jämfört med externa konkurrenter. Jag anser att ett avskaffande av exportsubventionerna skulle vara ett misstag som skulle få allvarliga konsekvenser, och jag uppmanar mina ledamotskolleger att rösta mot denna punkt.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Fru talman! Jag tackar föredraganden Michael Cashman för hans betänkande och hans entusiasmerande redogörelse för det.

Jag är särskild nöjd med punkterna 48, 49 och 50 om livsmedelstrygghet. Jag anser faktiskt att hans motivering är mycket starkare än punkterna i betänkandet, eftersom vi har ett verkligt problem i EU. Vi använder allt mindre av vår budget för utvecklingsbistånd där det behövs mest – dvs. för självhushållsjordbruk och småjordbrukare. Siffrorna – och de fanns med i vår resolution om livsmedelstrygghet från januari 2009 – är följande: Vi har minskat det belopp av utvecklingsbiståndet som ägnas åt jordbruk och landsbygdsutveckling från 17 procent 1980 till bara 3 procent 2006.

Kommissionen kanske kan informera oss om vilka åtgärder den vidtar för att komma till rätta med detta – och jag ser att kommissionsledamoten nickar, så jag är hoppfull – och även få regeringarna i de afrikanska länderna att inse att det råder svält i landsbygdsområden där folk faktiskt skulle kunna odla om de bara hade redskapen.

Jag motsätter mig starkt punkt 22. Ni känner till skälen. Vi bör inte bara inrikta oss på detta, och exportbidragen är inte problemet.

  Kriton Arsenis (S&D). – (EL) Fru talman! Jag vill tacka Michael Cashman för det enastående arbete som han har utfört. Vi måste alla varmt stödja detta betänkande och sända ett budskap till medlemsstaterna om att de måste respektera de åtaganden de har gjort om att genomföra millennieutvecklingsmålen för att bekämpa fattigdomen.

Mitt i en ekonomisk kris, som – och det får vi inte glömma – kan skada oss men även skadar utvecklingsländerna, är det ofta utvecklingsländernas produkter som vi inte konsumerar och fattigdomen i dessa länder ökar. Alla de indikatorer som vi vill komma till rätta med genom millennieutvecklingsmålen ökar.

Samtidigt försvårar klimatförändringen, som vi har orsakat, tillgången till livsmedel, vatten och hälsotjänster och förvärrar hälsoläget. Vi behöver därför ytterligare resurser för att bekämpa klimatförändringen och hjälpa dessa länder att anpassa sig till den.

Men samtidigt måste vi även respektera millennieutvecklingsmålen. Därför måste dessa resurser vara oberoende. Jag välkomnar kommissionsledamot Connie Hedegaards uttalande om att kommissionen stöder den uppmaningen.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det är svårt att bemöta föredraganden Michael Cashmans vädjan. Han har uppmanat alla grupper att lägga sina partipolitiska meningsskiljaktigheter åt sidan och stödja betänkandet, trots att det innehåller vissa inslag av tydligt ideologisk karaktär.

I betänkandets punkt 42 om åtagandet om säkra aborter och familjeplanering, insinueras t.ex. principer som vi inte vill införa bakvägen. EU uppmanar inte stater att finansiera liv eller att finansiera ansvarsfullt mödra- och föräldraskap eller att stödja fortsatta graviditeter, utan vi uppmanar staterna att finansiera instrument för att avbryta graviditeter som ett preventivmedel eller ett verktyg för födelse- och befolkningskontroll.

Vi kommer alltid att motsätta oss den punkten. Vi motsätter oss kategoriskt varje form av statlig arvshygien, som är för döden och inte för livet, som stöder avbrytande av graviditeter utan att stödja dem som väljer att avbryta en graviditet på grund av socioekonomiska nackdelar.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Fru talman! Jag tackar föredraganden för hans utmärkta arbete. Vi bör verkligen vara mycket oroliga för att inte nå halvtidsmålen, både beroende på den ovilja som vissa medlemsstater visar och på grund av de objektiva ekonomiska svagheter som orsakas av krisen.

Jag vill gärna kommentera en särskild punkt, halvtidsmål 8 som avser stöd från utvecklade länder till utvecklingsländer, en punkt som flera av mina kolleger redan har tagit upp. Trots att halvtidsmålet var att öka biståndet till utvecklingsländerna till 0,56 procent av världens BNP har vi i dag endast nått 0,3 procent på global nivå, med andra ord hälften av det planerade målet, och endast 0,4 procent på EU-nivå. Sedan tillkommer ett etiskt dilemma, nämligen frågan om huruvida de medel som vi förfogar över kanaliseras dit där de behövs, till dem som verkligen behöver dem, och inte förslösas genom korrumperade metoder och regeringar.

Jag avslutar med att betona att vi behöver en utvecklingsfilosofi, en ekonomisk strategi för den här situationen, och inte bara för att tidvis lugna det dåliga samvete som de utvecklade länderna känner gentemot utvecklingsländerna.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Millennieutvecklingsmålen är utan tvivel viktiga om vi ska kunna garantera att de allra fattigaste får leva ett värdigt liv i sina egna länder. Alla som har en rimlig möjlighet att överleva i sitt hemland vill inte överlämna sig på nåd och onåd till människosmugglare. Jag vill även särskilt betona kampen mot allvarliga sjukdomar, särskilt sjukdomar som drabbar mödrar och barn. I det avseendet bör vi emellertid även påminna läkemedelsindustrin om dess skyldighet och se till att fler generiska läkemedel kan tillhandahållas.

Men om vi tillhandahåller utvecklingsbistånd måste vi också förvänta oss samarbete. I det sammanhanget förväntar jag mig att mottagarländerna samarbetar när det gäller återsändning av olagliga invandrare till respektive hemländer. Avslutningsvis bör vi även särskilt anstränga oss för att se till att medlen används på ett hållbart och förståeligt sätt. Skattebetalarnas surt förvärvade pengar får inte försvinna genom mystiska kanaler.

En sak står fullständigt klar. Medlemsstaternas bidragsförmåga är allvarligt ansträngd, och ju snabbare vi återhämtar oss – dvs. ju snabbare EU återhämtar sig – desto tidigare kommer vi att ha möjlighet att tillhandahålla långsiktigt och hållbart stöd.

  Karin Kadenbach (S&D). – (DE) Fru talman! Jag vill särskilt tacka Michael Cashman. Utvecklingsbistånd och kampen mot fattigdom får inte vara en form av välgörenhetspolitik – genom att t.ex. tillämpa principen om moroten och piskan. Tvärtom, vi behöver tillförlitliga, förutsebara ramvillkor som gör det möjligt för människor att leva och arbeta på drägliga villkor och förtjäna sitt levebröd. Vi får inte bara titta på ansiktslösa siffror, vi måste tänka på de drabbade människorna och deras öde. Vi får inte slösa vår energi på att komma med ursäkter för varför vi inte kan, eller inte vill, fullgöra våra skyldigheter. I stället bör vi använda vår energi till att föra en allvarlig diskussion om de förslag om att finansiera utvecklingsbiståndet som har lagts fram här – t.ex. skatten på finansiella transaktioner.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Det var en fascinerande debatt. Jag tänkte bara ta upp ett par punkter som behöver klargöras ytterligare.

Millennieutvecklingsmålen bör och kan uppnås, och jag menar vartenda ord jag säger. Det är inte bara min åsikt, det är även FN:s åsikt. Det är vad de utvecklade länderna och utvecklingsvärlden anser, och vi måste göra en insats.

Det är även viktigt att parlamentet framför ett mycket starkt krav på ett åtagande om 0,7 procent av BNI. Jag vet att det hör till suveräniteten att varje land beslutar om sin egen budget, men om inte parlamentet kräver detta, vem ska då göra det med samma kraft? Det är sant att vi måste vara ansvariga, men parlamentet har stor makt i det här avseendet. Ni får inte underskatta er styrka i den här frågan, och jag anser att det är mycket viktigt att detta görs.

Jag anser likaså att det är viktigt att stärka våra förbindelser med Västsahara. Jag vet att det har varit många besvikelser, men eftersom jag är ny på min post och verkligen har granskat alla de komplexa frågorna med det koloniala förflutna, åren med kalla kriget och utvecklingen därefter, anser jag att Västsahara förtjänar särskild omsorg och uppmärksamhet.

Det är viktigt att vi hanterar handelsfrågan och det bör råda rättvis handel, men vi vet att dessa ensidiga handelspreferenser inte har hjälpt länderna att utvecklas hittills. De har inte varit betydande i den regionala handeln heller, och vår inställning nu är att verkligen skapa rättvisa handelsvillkor, investera i handel och särskilt tänka på den regionala handeln. Jag anser att det är rätt förhållningssätt, och vi bör förstärka det. Jag arbetar med detta tillsammans med kommissionsledamoten med ansvar för handel. Han var även kommissionsledamot för utveckling en kort tid, och dessa frågor ligger honom väldigt varmt om hjärtat.

Skatteflykt och olagliga flöden är en viktig fråga, men jag anser att en del av ansvaret för de frågorna ligger hos G20, och vår uppgift är att inrätta ett mycket starkt globalt system så att skatteflykt och olagliga flöden omöjliggörs. I våra projekt ägnar vi även särskild uppmärksamhet åt att stödja ett egendomsregister, eftersom det helt klart inte är möjligt att skapa tillväxt utan ett starkt egendomsregister och rättsliga system som stöder det.

När det gäller frågor som rör landsbygden och livsmedelstrygghet är det sant att dessa frågor står i centrum för vår politik, men en del av pengarna för livsmedelstrygghet anslås via vårt budgetstöd, vilket innebär att de inte alltid avspeglas korrekt i statistiken. Vi måste fundera över hur dessa medel kan avspeglas på ett bättre sätt, men vi visar vårt åtagande tydligt genom livsmedelsmekanismen och de pengar som satsas på att bygga upp den.

Jag avslutar med samma uppmaning som kom från Michael Cashman: det här betänkandet förtjänar verkligen stöd över partigränserna. Jag vet att vissa frågor är splittrande, men de får inte splittra parlamentets starka stöd för det här betänkandet. Vi behöver det stödet eftersom samhället behöver det, och om parlamentet ger sitt överväldigande stöd till betänkandet kommer det att vara enklare för de grupper som engagerar sig i utvecklingssamarbete att verkligen föra fram frågorna på vår agenda och lyckas bättre.

  Michael Cashman, föredragande. − (EN) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka er för era avslutande ord. Jag håller fullständigt med er.

Det har varit en intressant debatt. Jag vill tacka skuggföredragandena, som jag verkligen har trivts att samarbeta med – Alf Svensson, Leonidas Donskis, Judith Sargentini, Gabriele Zimmer och alla de andra. Mitt minne sviker mig tyvärr – det har något med åldern att göra. Jag vill säga en sak om ålder – jag vill inte leva fler år och tvingas bevittna mer lidande, mer svält, mer fattigdom och ökad dödlighet bland kvinnor som föder och bland barn under fem års ålder. Jag vill se att vi uppnår millennieutvecklingsmålen.

Till dem som har talat med viss reservation om vissa punkter i betänkandet vill jag säga att vi inte kan gå tillbaka till våra medborgare och säga att vi inte har kunnat enas och att vi inte kunde rösta för betänkandet för att det innehöll punkter som vi inte kunde stödja. Vilket slags signal sänder det till de människor som lever i fattigdom och försakelse – utan vatten, utan tillgång till hälsovård och utbildning, utan möjligheter till ett jämlikt liv – att det kom upp punkter under en debatt i Bryssel som förhindrade oss från att göra det rätta för majoriteten här på jorden?

Jag uppmanar alla mina kolleger här i dag att rösta för det här betänkandet i morgon – inte för min skull, eftersom Michael Cashman kommer att åka hem till en bostad med rinnande vatten, ha tillgång till hälsovård och vara älskad och förhoppningsvis omhändertagen i amnesin och ålderdomen. Men tänk på barnet eller kvinnan som dör i barnsäng, tänk på barnet som dör i malaria, diarré, tuberkulos eller hiv/aids och på de unga kvinnor som förvägras tillgång till utbildning så att de inte kan rusta sig för framtiden. Tänk inte på oss, utan tänk på dem där utanför.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 15 juni 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Mot bakgrund av de världsomfattande demografiska förändringarna, snabba befolkningsökningar och den ökande bristen på resurser måste vi vidta långtgående åtgärder för utvecklingssamarbete. Att utrota fattigdom och svält, ge tillgång till utbildning och förbättra hälsan, bland annat genom att bekämpa sjukdomar, måste ges högsta prioritet i millennieutvecklingsmålen. EU måste snabbt bidra till utvecklingssamarbetet som en del av sin handelspolitik och inom ramen för det internationella samarbetet. EU:s främsta mål måste vara att främja de berörda ländernas självständighet, oberoende och initiativkraft. Det är även viktigt att se till att de finansiella åtgärderna på det här området ger den önskade effekten och att vi når våra tydligt fastställda mål. Enligt min åsikt är en av de centrala modellerna för en hållbar cirkulär ekonomi som grundas på rättvisa regler den ekosociala marknadsekonomin, som är uppbyggd kring ett småskaligt, mångfunktionellt jordbruk. Syftet med millennieutvecklingsmålen bör därför vara att främja en småskalig jordbruksmodell som är oberoende och motstår kriser, där jordbruksfamiljen står i centrum och som främjar utvecklingen av sakkunskap som har sitt ursprung i den lokala kulturen och är utformad för att tillgodose de regionala behoven. Denna form av hållbart jordbruk är ett sätt att utveckla regionalt oberoende och garantera livsmedelsförsörjning, samtidigt som man tar hänsyn till miljömässiga och sociala faktorer.

20. Europeiskt järnvägsnät för konkurrenskraftig godstrafik (debatt)

  Talmannen − Nästa punkt är en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om ett europeiskt järnvägsnät för konkurrenskraftig godstrafik (11069/5/2009 – C7-0043/2010 – 2008/0247(COD)) (Föredragande: Marian-Jean Marinescu) (A7-0162/2010).

  Marian-Jean Marinescu, föredragande. – (RO) Det är Europaparlamentets skyldighet att utarbeta förslag till lagstiftning som förbättrar situationen och tillför ökat mervärde på det berörda området. Jag anser att den kompromiss som vi diskuterar i dag uppfyller alla dessa villkor. Kompromissen nåddes efter oräkneliga diskussioner, som tyvärr ibland framkallades av påtryckningar från de parter som berörs av denna förordning.

Rådet har bidragit på ett positivt sätt genom att införa en bilaga med de första nya korridorerna. Dessa initiativ påskyndar genomförandet av förordningen, även om jag anser att de tidsramar på tre eller fem år som krävs av medlemsstaterna i vissa fall är överdrivna.

Korridorerna inrättas på grundval av vissa kriterier, varav det viktigaste är ekonomisk effektivitet. Varje korridor kommer att förvaltas av en direktion och en styrelse. De kommer att samordna genomförandet av investeringarna, utarbetandet av tidtabellen, anläggandet av terminalerna och standardiseringen av reglerna.

Tidtabellen kommer fortfarande att utarbetas i enlighet med direktiv 2001/14/EG. En enda kontaktpunkt kommer att inrättas för att fördela kapacitet inom ramen för den tidtabell som redan godkänts. Detta är ett stort steg framåt när det gäller både insyn och effektivitet för transportföretagen.

Godstrafik kommer inte att prioriteras. Passagerartrafiken kommer inte att störas. Tvärtom kan den få fördelar tack vare att besluten samordnas på korridornivå. Om trafiken avregleras kommer de beslut som fattas på korridornivå att tillämpas för att se till att man så snabbt som möjligt återgår till normal drift.

Rådet har gått med på att öppna korridorerna för alla relevanta användare, vilket enligt min mening är en annan stor fördel med förordningen. Det är också möjligt att medlemsstaterna inte involveras i inrättandet av en korridor av vägande skäl.

Den kris som utlöstes av vulkanaskan visade på den bristande samordningen av järnvägstrafiken på EU-nivå. Företagen missade ett viktigt tillfälle att visa att järnvägstrafiken kan erbjuda ett alternativ till flygtrafiken. Faktum är att genomförandeskedet för det första järnvägspaketet mycket tydligt visar oss att det inte finns någon verklig inre marknad inom den här sektorn.

Förordningen utgör ett steg framåt för att göra godstransport på järnväg mer effektiv. Det är fortfarande upp till medlemsstaterna att finansiera utvecklingen av sina järnvägsinfrastrukturer. Jag är fast övertygad om att marknadens behov kommer att visa på fördelarna med dessa investeringar. Under den rådande krisen måste vi även minska utsläppen av koldioxid, och det är uppenbart att godstransport på järnväg är en positiv faktor som måste tas på allvar.

Jag vill ta tillfället i akt att tacka skuggföredragandena Bogusław Liberadzki, Izaskun Bilbao Barandica, Derk Jan Eppink och Michael Cramer, det spanska ordförandeskapet och särskilt Jesús Izarzugaza och personalen vid utskottet för transport och turism. Jag vill även tacka Mathieu Grosch för hans stöd.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Jag vill först och främst tacka föredraganden, eftersom Marian-Jean Marinescu och hans skuggföredragande har utfört ett mycket positivt och viktigt arbete. Nu befinner vi oss i slutet av andra behandlingen, och kommissionen vill återigen lyfta fram – i starkast möjliga ordalag – den politiska och industriella betydelsen av den fråga som parlamentet nu har att besluta om.

Bortsett från den negativa ekonomiska konjunktur som vi befinner oss i finns det vissa tydliga lärdomar att dra. Det handlar om hur vi ska blåsa nytt liv i godstrafiken på järnväg, eftersom godstransporten främst är internationell och en obestridlig framgångsfaktor är tillgången till högkvalitativ järnvägsinfrastruktur på EU-nivå. Det är vad kunderna efterfrågar. Järnvägsinfrastruktur av god kvalitet över gränserna är en nödvändig förutsättning för många segment av godstrafikmarknaden, och det är centralt om järnvägen vill konkurrera med andra transportsätt.

Det är också skälet till att kommissionen i slutet av 2008 lade fram ett förslag om att utveckla ett europeiskt järnvägsnät för konkurrenskraftig godstrafik grundat på godskorridorer. Dessa korridorer förbinder de största industriregionerna i Europa där det största flödet av gods har sitt ursprung och slutar längs de största internationella järnvägslinjerna. Det lagstiftningsförslag som ni behandlar i dag innehåller avgörande inslag som gynnar utvecklingen av högkvalitativ järnvägsinfrastruktur på internationell nivå. Det handlar om samarbete mellan järnvägsinfrastrukturförvaltare, om att tillförlitlig infrastrukturkapacitet anslås till korridorerna, god samordning mellan förvaltningen av järnvägsinfrastruktur och förvaltningen av godsterminaler, och icke-diskriminerande tillträde till korridorerna för alla operatörer.

I sin ståndpunkt inför första behandlingen behöll rådet de grundläggande principer som fanns med i kommissionens ursprungliga förslag, medan andra punkter vattnades ur. Under andra behandlingen har utskottet för transport och turism återinfört viktiga ändringsförslag som förstärker förordningen och i och med detta återinförs även kommissionens ursprungliga förslag. Kommissionen anser att den kompromiss som nåddes under förhandlingarna är välavvägd och att de allmänna målen i kommissionens förslag beaktas på vederbörligt sätt. Vi är mycket tacksamma för att parlamentet har lyckats förstärka rollen för den enda kontaktpunkten, som i rådets gemensamma ståndpunkt hade reducerats till bara en postlåda.

Herr Marinescu! Jag vet att en del vill gå tillbaka till den gemensamma ståndpunkten. Jag uppmanar er och parlamentet att stå emot dessa försök, eftersom det skulle försvaga den kompromiss som ni har lyckats nå.

För järnvägsföretagen och andra sökande som vill ha tillträde till korridorinfrastrukturen innebär den enda kontaktpunkten en avsevärd förenkling av det nuvarande mycket betungande förfarandet, eftersom den enda kontaktpunkten kommer att kunna fatta beslut på egen hand i stället för att hänvisa frågan till de enskilda infrastrukturförvaltarna, som endast täcker nationella avsnitt av varje korridor. Men den enda kontaktpunkten begränsas naturligtvis till katalog- eller reservkapacitet, dvs. den kapacitet som infrastrukturförvaltarna redan har bestämt ska avsättas för godstrafik. Korridorförvaltarna kan även välja mellan flera olika alternativ för hur dessa kontaktpunkter ska inrättas.

Jag vill betona att den enda kontaktpunkten är en gemensam instans som inrättas av godskorridorens styrelse; den fungerar alltså som ett samordningsverktyg. Den kan vara en teknisk instans inom korridorförvaltningsstrukturen, eller en av de berörda infrastrukturförvaltarna, eller en av de instanser som redan har inrättats av sammanslutningen RailNetEurope (RNE). Den är alltså inte en överstatlig instans, utan ett verktyg som på ett mycket öppet och icke-diskriminerande sätt påskyndar och förenklar tilldelningen av tåglägen.

Infrastrukturförvaltarna ansvarar för att i förväg fastställa kapaciteten. Den enda kontaktpunkten säljer endast tåglägen till sökande på grundval av de beslut om den fastställda infrastrukturkapaciteten som redan fattats av infrastrukturförvaltarna. En del har gått så långt som till att säga att kommissionens syfte med den här förordningen är att prioritera godstrafik framför passagerartrafik och att den därför hotar ett effektivt tillhandahållande av passagerartrafiktjänster, särskilt på regional och lokal nivå. Nu kommer jag att vara mycket uppriktig. Det stämmer inte, det är inte så förslaget ska tolkas, och det motsvarar över huvud taget inte den text som alla kan läsa i artiklarna 14 och 15. Prioritetsregler för tåg är inget kommissionen någonsin vill besluta om från Bryssel. I dag diskrimineras godstrafiken systematiskt eftersom passagerartrafiken alltid har prioritet, även vid störningar i trafiken.

Det som däremot sägs i texten är att det är infrastrukturförvaltarna som måste ta ansvar för att fastställa öppna, konsekventa och icke-diskriminerande regler för båda trafiktyperna, så att godstrafik som är i tid inte systematiskt försenas vid störningar. Jag anser att det här är en mycket bra kompromiss, och om ni parlamentsledamöter antar den och om den därefter även genomförs korrekt är kommissionen övertygad om att detta kommer att bidra till att blåsa nytt liv i godstrafiken och hjälpa EU-ekonomin till en nystart efter den rådande krisen.

  Mathieu Grosch, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Det är synd att kommissionens uttalande och förklaring här i parlamentet inte togs emot lika väl i pressen som det vissa parter här har att säga om förordningen.

Ni slog huvudet på spiken i dag: att skapa ett integrerat järnvägsnät för godstransport är åtminstone för oss en absolut nödvändighet och av största vikt. För företagen kommer det i slutändan att leda till en metod som de inte är så intresserade av, vilket tidigare erfarenhet har visat. Det är metoden att helt enkelt arbeta tillsammans med andra länder.

Vi pratade nyligen om liberalisering. Vi ställer oss bakom liberalisering tillsammans med medlemsstaterna, men 21 medlemsstater har inte lyckats åstadkomma någonting när det gäller järnvägstransporter.

Nu pratar vi om godstransporter. Egentligen skulle vi inte behöva utarbeta en förordning av det här slaget. Vi vill hjälpa till att göra godstransporterna mer effektiva. Studie efter studie visar att vi måste flytta över mer trafik från vägarna till järnvägarna, och vid varje initiativ som syftar till att tänka i europeiska termer när det gäller järnvägstransport finns det alltid ett eller annat företag eller land som säger: Nej, vi är bättre på det här och ni ska acceptera våra regler.

Jag skulle vilja tacka föredraganden och skuggföredragandena för det arbete de har lagt ned tillsammans med kommissionen och rådet. Vi står bakom detta samarbete och vill betona att passagerartransport fortfarande är en prioritet, vilket fastställdes år 2001. Vi vill ha öppna regler från början för att förhindra att slumpartade beslut fattas i kritiska situationer. Avsikten är att ge dem som profiterar på passagerartransporter samt infrastrukturförvaltare i de enskilda länderna all den trygghet de behöver för att kunna medverka. Men de vill inte! Varför? Bara för att detta direktiv kommer att ge en ny inriktning som innebär att vissa monopol försvinner, även vissa nationella monopol.

Så kan inte morgondagens järnvägssystem fungera. Jag hoppas därför att vi i morgon med bred majoritet röstar för denna kompromiss som vi har kommit fram till tillsammans och att de 40 underskrifterna som i huvudsak kommer från min grupp inte får stöd av majoriteten. I vilket fall som helst vill jag tacka er för ert arbete.

  Bogusław Liberadzki, för S&D-gruppen. – (PL) Fru talman! Vi har nu lagt ned nästan ett års arbete med två ordförandeskap, men lyckligtvis under samma goda ledarskap från Marian-Jean Marinescu, för att utarbeta ett förslag till förordning som faktiskt skulle förändra järnvägstransporterna.

Jag vill betona två viktiga punkter. Den första är att vi vill ha konkurrenskraftiga järnvägstransporter. Den andra är att vi vill ha en förordning som ger fullt mervärde. Min politiska grupp ser möjligheter till mervärde i det faktum att vi kommer att skapa strukturen för ett europeiskt järnvägsområde i stil med en europeisk inre järnvägsmarknad, så att vi kan gå över från ett statligt järnvägssystem till ett europeiskt system.

De villkor och lösningar som i första hand övertygade oss att till sist stödja denna förordning var för det första införandet av kontaktpunkter, vilket är ett koncept som förenklar för kunderna. Det andra är vi vill öppna nio järnvägskorridorer i ett system som täcker hela kontinenten, så att det för första gången kommer att vara möjligt att korsa statsgränser med medverkan av alla intresserade stater. Det tredje är att vi talar om möjligheterna att öka driftskompatibiliteten. För vad är det som gör att järnvägen misslyckas? Mycket låg driftskompatibilitet. För det fjärde har vi skapat förutsättningar för att vi inom fem år ska kunna fastställa strategiska investeringsbehov. Det sista är att det finns en tidsplan så att vi inte skjuter fram projektet i evighet och att det kommer att finnas en institutionellt enhetlig metod för förvaltningen av varje transportkorridor.

Dessa punkter fick oss att stödja förslaget och kommer kanske att vara givande om inte det pessimistiska scenario som beskrevs av Mathieu Grosch blir verklighet, med andra ord om järnvägarna vill vara en affärsverksamhet och en industri.

  Izaskun Bilbao Barandica, för ALDE-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag hoppas innerligt att detta direktiv en gång för alla gör att godstrafik på järnväg blir ett fullgott alternativ till vägtransporter.

Vi måste nå dessa mål för att öka energieffektiviteten och främja miljön, men också för att man genom att slå ihop vissa genuina transeuropeiska järnvägskorridorer ökar flexibiliteten, effektiviteten, intermodaliteten och alternativen för godstransporter i synnerhet och logistik i allmänhet. Dessa faktorer är grundläggande för konkurrenskraften i Europas realekonomi.

Bakom de beslut som vi tar i dag ligger många timmars hårt arbete, och många förbättringar har gjorts jämfört med det första förslaget. Det är helt rätt att fastställa regler för de egenskaper som krävs för att en järnvägssektion ska få kategoriseras som europeisk korridor, eftersom det kommer att underlätta för statliga och regionala myndigheter att planera och samordna och att förstå varandra.

Det är också mycket viktigt att institutioner på alla nivåer medverkar i denna planering eftersom det är mer effektivt när det gäller att optimera investeringar men också för att det är ett mycket påtagligt sätt att integrera och bygga upp Europa från grunden och få alla att känna att de har en plats i europeiska projekt.

I motsats till vad vi har hört och läst de senaste dagarna anser jag att det är en förbättring att ge varje korridor en kontaktpunkt som förvaltningsverktyg. Det är det mest effektiva och väl avvägda alternativet ur rent politisk synpunkt och överensstämmer mycket bättre med föreställningar om subsidiaritet och proportionalitet. Dessutom överensstämmer det med idén om det europeiska projektet. Kontaktpunkten kommer att kunna fatta egna beslut, vilket förenklar de nuvarande processerna samt är ett öppet och icke-diskriminerande sätt att tilldela tåglägen.

Förvaltarna kommer också att ha olika möjligheter att inrätta kontaktpunkterna. Precis som kommissionsledamot Viviane Reding vill jag också påpeka att denna förordning inte prioriterar godstransporter framför passagerartransporter. Det har också nämnts och det stämmer inte överens med tolkningen av artiklarna 14 och 15.

Till sist vill jag tacka alla grupper för deras arbete att få med en sektion i järnvägsprojektet som är mycket viktigt för mitt land, nämligen ˮY Vascaˮ. Det är viktigt för en ekonomi som den baskiska, som är en uppenbar exportekonomi, eftersom det påtagligt förbättrar utsikterna och möjligheterna att utveckla våra handelshamnar, som kommer att spela en viktig roll i framtiden som grundläggande element i det som kallas ˮsjömotorvägarˮ.

Till sist hoppas jag också att vi kan förbättra öppenheten och integrationen av parlamentets roll i framtida projekt, eftersom det har varit en aning mödosamt att komma fram till en ståndpunkt i den här debatten.

  Michael Cramer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka föredraganden och skuggföredragandena.

Vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vill inte prioritera godstransporter. Vi vill ha största möjliga flexibilitet för att kunna använda den befintliga kapaciteten effektivt till alla typer av transporter på järnväg. Vi vill dock ha en enda kontaktpunkt för kunderna.

Men tanken är att denna enda kontaktpunkt även ska besluta om tåglägen. För länder med hårt belastade järnvägsnät och olika transportsätt kommer det att bli katastrof. Den nuvarande formuleringen förstår jag fortfarande inte. Jag har därför rådfrågat kvalificerade advokater och ekonomer, men inte ens de kunde hjälpa mig. Vi kommer i vilket fall som helst inte att stödja en motsägelsefull språklig abnormitet.

Trots att finansieringen har minskat med nära en tredjedel, från 20 miljarder euro till 8 miljarder euro, har antalet korridorer ökat från sex till nio. Man vägrar helt enkelt att inse verkligheten! Det finns fyra problem i exempelvis korridor 3 – Stockholm-Malmö-Köpenhamn-Hamburg-Innsbruck-Verona-Neapel-Palermo. Hamburg är en flaskhals, den fasta förbindelsen över Fehmarnbelt har cementerats, de två alptunnlarna som just har färdigställts i Schweiz ignoreras och bron över Messinavägen är tänkt att bli ett europeiskt projekt. Ett mer kostnadseffektivt, kortare och snabbare alternativ vore en anslutning från Köpenhamn via Rostock till Nürnberg genom den nybyggda alptunneln till Neapel. Vi vill stoppa klimatförändringarna med en alternativ transportpolitik. Meningslösa storskaliga projekt där man vägrar att inse verkligheten kommer bara att sluka pengar. Därför avvisar vi detta betänkande.

  Anna Rosbach, för EFD-gruppen. – (DA) Fru talman! Jag är en stark förespråkare för godstransporter på järnväg. Det nuvarande europeiska järnvägsnätet behöver förbättras och samordnas med tanke på både det överbelastade vägnätet och miljöproblemen. Många EU-medlemsstater har i flera år misslyckats med att upprätthålla sina järnvägsnät, vilket har gynnat godstransporter med lastbil. Vi får nu betala priset för det. Det är hög tid att ge tågtrafiken en högre politisk prioritet. Det krävs åtgärder och en ny syn på järnvägstransporter i Europa generellt.

Men – för det finns ett ˮmenˮ – järnvägen är inte någon magisk eller problemfri lösning. Den har sin akilleshäl. Godset måste tas från produktionsstället till järnvägen med lastbil för att sedan transporteras med tåg till en station nära slutanvändaren. Det lastas då om till en annan lastbil för den sista sträckan. Detta gör automatiskt att produkten blir dyrare, att transporttiden förlängs och att den administrativa bördan ökar. Så om vi inte förlägger all vår industriproduktion alldeles invid järnvägen kommer dessa avigsidor att finnas kvar.

Vi måste titta på den nationella situationen i varje medlemsland och hur den kan förbättras och samordnas. Vi måste tänka över hur vi kan samarbeta i stället för att tvinga på medlemsstaterna någon form av harmonisering uppifrån. Våra medlemsstater och våra järnvägssystem skiljer sig åt, och det måste vi respektera och använda som utgångspunkt för vårt arbete.

  Michel Dantin (PPE). - (FR) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden för det utmärkta arbete som han har lagt ned. Texten har utvecklats mellan de två behandlingarna och verkar vara på väg i rätt riktning. Under året efter det att vi började diskutera denna fråga har jag märkt att allmänheten – åtminstone i min region – är förvånade över hur dålig samordningen är mellan järnvägsföretagen i dag.

Hur kan vi här i parlamentet rimligen kräva högre ambitionernär det gäller miljön? Ska vi bara beklaga att Köpenhamn inte var helt framgångsrikt när vi i Europa inte ens kan flytta över våra godstransporter till järnvägen, vare sig det handlar om rena järnvägstransporter eller multimodala transporter?

Vissa sektorer inom multimodala transporter har utvecklats och det har tagit tid för åkarna att anpassa sig, men de har uppskattat det komplement som detta system är och visat att det är effektivt. Vi kan inte ha en debatt i dag om inget händer därefter. Vi har en skyldighet att agera och att agera snabbt.

Om man bortser från denna text stämmer det att det kan bli vissa problem med infrastrukturen här och var. Fru kommissionsledamot! Jag vill speciellt uppmärksamma er på problemet med gränsöverskridande sektioner. Det är ofta ingen som tar ansvar för dem trots att vi behöver den här förbindelsen för att kunna genomföra vårt europeiska projekt på ett framgångsrikt sätt.

Jag har också hört att vissa parter, i synnerhet arbetsmarknadens parter, uttrycker oro för att vissa befogenheter kan försvinna. Jag är dock övertygad om att framgången i detta projekt kan ge oss en möjlighet att arbeta hårdare, och att arbeta hårdare tillsammans. Jag känner att detta till stor del är en fråga där EU kan visa sin praktiska sida för våra medborgare. Och det behöver vi verkligen.

  Saïd El Khadraoui (S&D). – (NL) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill också tacka föredraganden och skuggföredragandena för deras fina arbete. Jag anser att resultatet är viktigt och något vi kan vara stolta över. Godstrafiken på järnväg har ju under de senaste 20 åren nästan systematiskt förlorat marknadsandelar till förmån för vägtransporter och drabbades också hårt av den ekonomiska krisen. Vi måste därför vidta åtgärder för att ge järnvägstransporterna ett uppsving.

Den nuvarande förordningen är naturligtvis bara ett sätt att förbättra konkurrenskraften för godstrafiken på järnväg. Det behövs också en hel mängd åtgärder, till exempel avseende teknisk driftskompatibilitet och finansiering av infrastrukturen. Andra nödvändiga åtgärder är att optimera verksamheten på marknaden och främja intermodala transporter. Att utveckla internationella fraktkorridorer som underlättar trafiken för godståg genom Europa är helt klart ett viktigt steg i rätt riktning.

Systemet med kontaktpunkter som några av mina kollegor satt sig emot är faktiskt ett sätt att göra korridorerna lättare, enklare och öppnare för potentiella kunder. Det är ingen fördubbling av det arbete som de nationella infrastrukturförvaltarna gör i dag. I stället kompletterar det deras arbete och garanterar bättre samordning.

Jag håller också med vissa av mina kollegor som har betonat att denna förordning inte kommer att leda till någon försämring av passagerartrafiken. Tydliga prioriteringskriterier måste dock upprättas för att optimera utvecklingen av gods- och passagerartransporter.

  Gesine Meissner (ALDE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Vi håller helt med om att det behövs en inre marknad även inom godstransporter på järnväg. Det är av högsta vikt. Vi har haft det på papper under en lång tid men tyvärr har det ännu inte blivit verklighet.

Om våra åsikter fortfarande skiljer sig åt beror det på att vi har olika erfarenheter i olika medlemsstater när det gäller om järnvägsnätet fungerar eller ej.

Jag kommer från Tyskland, där det skulle vara förödande om godstransporter prioriterades framför passagerartransporter. Det skulle drabba den lokala kollektivtrafiken mycket hårt. Samtidigt är vi väl medvetna om att vi behöver ett system som omfattar hela Europa. Det vill vi ha och det behöver vi. Frågan är bara hur vi ska genomföra det, hur många korridorer det ska ha, och naturligtvis vem som ska fastställa reglerna för kontaktpunkter och vem som ska tilldela tåglägen. Här råder helt olika uppfattningar. Vissa tror att vi skulle skapa ett parallellt system om vi hade en kontaktpunkt per korridor och inga funktionella nationella kontaktpunkter, som kanske borde ingå. Det är den enda punkt där våra åsikter går isär. I övrigt är vi alla överens om att vi behöver dessa godstransporter i Europa.

  Tomasz Piotr Poręba (ECR). – (PL) Fru talman! Granskningen av Europaparlamentets och rådets förordning om ett järnvägsnät för konkurrenskraftig godstrafik visar vilken stor utmaning det var att få förståelse för en sådan svår och politiskt betingad fråga. Tyvärr finns det dock bestämmelser i denna förordning som jag tycker är kontroversiella, både när det gäller järnvägstransporternas konkurrenskraft och entreprenörsoberoendet i järnvägarnas infrastrukturförvaltning. Jag tänker på dessa bestämmelser, och framför allt den nya punkten i artikel 12, som ger rätt att tilldela infrastrukturkapacitet till kontaktpunkten i varje korridor och därigenom bryta mot den exklusiva förvaltarens rätt i detta sammanhang och begränsa hans oberoende.

Jag tycker också att förslaget i punkt 3 är mycket kontroversiellt, nämligen att förvaltaren om det finns annat arbete ska informera kontaktpunkten om att det har blivit tilldelat, och kontaktpunkten ska svara den sökande. Det eventuella meddelandet om ett avslag genom en kontaktpunkts förmedling kommer utan tvekan att öka byråkratin och försena processen med att tilldela ett tågläge, samtidigt som möjligheten att reagera flexibelt på transportföretagens förändrade behov minskar. Det är uppenbart att detta kan komma att minska konkurrenskraften för järnvägstransporter.

Mycket tveksamma är också bestämmelserna i punkt 4 som bryter mot principen om konfidentiell affärsinformation. I stället för att garantera öppenhet i kontaktpunkternas verksamhet kan detta bli ett instrument för att bekämpa konkurrensen genom att använda oärliga metoder.

  Inés Ayala Sender (S&D). – (ES) Fru talman! Vi har just kommit tillbaka från TEN-T-dagarna som nyligen hölls i Zaragoza. Vid konferensen ställde kommissionen, parlamentet, det spanska ordförandeskapet och EU:s transportministrar återigen sin diagnos: andelen gods som fraktas med järnväg minskar dramatiskt även i länder som var ledande på detta område för inte så länge sedan, till exempel i Tyskland.

Det fanns också en överenskommelse som skulle följas när det gäller behandlingen: behovet av chockterapi för att återaktivera denna trafik – för det första om vi vill uppfylla våra åtaganden om minskade utsläpp enligt Kyotoavtalet men också på grund av det akuta behovet av att skapa fler alternativ till den ohejdade vägtrafiken innan det blir en total kollaps.

Därför finns det ett akut behov av att öka andelen gods som fraktas tåg, men det måste göras på europeisk och gränsöverskridande nivå, med en vision för framtiden. Här handlar det om tåg som är 900 meter eller längre på genomgående eller prioriterade korridorer med full säkerhet, såsom föreslogs genom det europeiska trafikstyrningssystemet för tåg.

Därför är denna fråga så viktig. Jag skulle därför vilja gratulera Marian-Jean Marinescu och alla som deltog i förhandlingarna om det åtaganden den innebär – fortfarande ett inledande åtagande där det finns möjlighet att andra korridorer kommer att ingå. Jag är speciellt tacksam för att det har gjorts klart att en stark synergi redan är planerad med översynen av det transeuropeiska nätet. Det är därför jag särskilt vill uttrycka mitt erkännande och framföra mitt tack för införandet av godskorridor 16 när den är klar och för vikten av inlandsterminaler lika väl som hamnar.

Som tidigare har nämnts har vi hittills sett hur andelen passagerartrafik på järnväg ökar till nackdel för godstrafiken, och här tror jag det bästa exemplet är mitt eget land. Men oroa er inte, det finns ingen som helst risk för att passagerarna förlorar några av de rättigheter som de har fått från godstrafiken.

När det gäller tilldelning av ankomst- och avgångstider till kontaktpunkten behöver inte mina tyska kollegor oroa sig. De nationella förvaltarna kommer att ha befogenhet att fatta beslut: Deutsche Bahn är säker.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Denna förordning som ska skapa ett europeiskt järnvägsnätverk för konkurrensmässig godstrafik kommer enligt min mening att få negativ effekt på tågtrafiken i hela Europa. Att med en slägga bereda vägen för europeisk förvaltning av järnvägsnäten kommer inte att lösa de befintliga problemen. Tvärtom kommer centraliseringen och splittringen av ansvaret att skapa nya problem. Om godståg ska ha prioritet i framtiden kommer det att leda till att passagerartransporter, som vi vill främja av miljöskäl, får ännu större konkurrensnackdelar.

EU kan inte kräva ett miljövänligt beteende, göra biltrafiken dyrare genom biobränsleregler och sedan genom privatiseringsregler skära av sekundära linjer från järnvägstransporter och diktera att det ska bli godskorridorer på större förbindelser på bekostnad av passagerartransporter. Speciellt under rusningstrafik måste vi gå försiktigt framåt för att inte straffa pendlare.

Att flytta befogenheterna från nationella infrastrukturförvaltare till kontaktpunkter kommer att leda till en splittring av ansvarsområden som i sin tur ökar den byråkratiska apparaten. Försvagningen av de nationella enheterna visar tydligt avsikten att successivt införa egna infrastrukturförvaltare i Europa, vilket varken är förnuftigt eller lämpligt. Reglerna i denna förordning kommer förutom förlusten av befogenheter att leda till minskad kapacitet till följd av tidiga ansökningar om tåglägen. Enligt min mening bör vi därför avslå den föreslagna kompromiss som har lagts fram.

  Axel Voss (PPE). – (DE) Fru talman! Jag vill betona att det principiellt sett är bra att vi verkar på den inre marknaden och att vi inkluderar järnvägstransport och godstransport samt främjar samarbete. Jag vill bara påpeka att vi har olika system och järnvägsnät i medlemsstaterna. Därför kommer detta naturligtvis alltid vara mycket svårt i tätbefolkade regioner. Vi har inga separata system, vilket innebär att kontaktpunkter i praktiken kommer att leda till något slags prioritering av godstransporter. Även när nya tåglägen skapas kommer en central enhet av detta slag också att ha motsvarande påverkan på passagerartransporter. Här kommer vi också att kunna se att något slags prioritet ges till godstransporter, även om det inte har framförts uttryckligen. Vi måste emellertid se till att passagerartransporter också i framtiden är ett attraktivt alternativ i tätbefolkade regioner.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) De senaste åren har kommissionen fokuserat på de tre viktigaste komponenterna i järnvägsnätets utveckling: att öppna för konkurrens, att förbättra de nationella järnvägsnätens interoperabilitet och säkerhet och att utveckla infrastrukturen. Järnvägstransporterna i Europeiska unionen svarar emellertid för bara 18 procent av alla interna transporter.

För att förbättra järnvägstransporternas effektivitet jämfört med andra transportmedel måste EU inrätta och garantera ett så effektivt system som möjligt för järnvägens godskorridorer. Kontinuiteten för varje enskild korridor måste garanteras genom att man säkrar de nödvändiga anslutningarna mellan olika befintliga järnvägsinfrastrukturer. Dessutom måste man avsätta den kapacitet som krävs längs hela korridorens sträckning.

Sådana korridorer måste garantera bättre anslutningar till järnvägsinfrastrukturen i grannländerna. Det är absolut avgörande att de som ansvarar för infrastrukturen längs godskorridoren använder inbördes kompatibla IT-lösningar för att administrera förfrågningar om internationella tåglägen och den internationella trafiken inom korridoren.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! För det första gör EU en oerhörd massa bra saker. Så sent som i förra veckan fick vi rätt i EU-domstolen om roamingavgifterna. Jag har för mig att kommissionsledamot Vivane Reding spelade en mycket viktig roll i det sammanhanget, och jag gratulerar henne.

Sjömotorvägarna är ett annat exempel som mina kolleger har nämnt, och nu diskuterar vi ett nytt mycket viktigt ämne: godstransporter på järnväg. Jag tycker att Marian-Jean Marinescu sa något viktigt. Samtidigt som mängden gods som transporteras på järnväg har minskat under årens lopp har klimatet förändrats. Med växthuseffekten och vulkanaskan är människor mer villiga att resa med tåg och att skicka gods med tåg. Det finns svårigheter, jag vet, men vinsterna är enorma – lägre kostnader, minskade föroreningar, mindre trafikstockningar, färre olyckor på vägarna. Om jag får vitsa lite, så är ni på rätt spår – järnvägsspåret! Kör vidare och se till att framgångarna blir lika stora som med roamingavgifterna.

  Werner Kuhn (PPE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag vill också understryka att när det gäller fortsatt liberalisering och öppnande av järnvägsmarknaden utgör lagstiftningen som prioriterar godstrafiken ett steg i rätt riktning mot ökad konkurrens på järnvägsnäten inom EU.

Om vi vill att lagstiftningen som prioriterar godstrafiken ska accepteras, måste vi naturligtvis också beakta att det i EU finns länder som Tyskland, som kommer att behöva genomföra huvuddelen av transiteringarna. Flera talare har redan nämnt att vi lagt våra korridorer rakt genom de största tätorterna i Tyskland. Kommissionen lade de prioriterade godskorridorerna här. Det integrerade tyska systemet med frekventa, regelbundna lokala passagerartransporter på järnväg, som också medger långdistanstransport med regelbundna intervall, liksom godstransporter, måste vara särskilt väl samordnat. Om den enda kontaktpunkten ska fungera måste den därför helt enkelt kunna fungera i perfekt harmoni med den nationella infrastrukturoperatören.

  Josefa Andrés Barea (S&D) – (ES) Fru talman! En av de transeuropeiska transportkorridorerna är den järnvägskorridor som kallas ”Medelhavskorridoren”. Det är en mycket viktig länk som kommer att koppla samman Nordafrika med Europa.

Den är mycket viktig för Spanien och prioriterad eftersom den knyter samman Algeciras med Europa. Den skulle inte utesluta andra prioriterade korridorer och den skulle passera genom Almería, Murcia, den självstyrande regionen Valencia och Katalonien. Motivet nämndes av kommissionsledamot Viviane Reding: ökad ekonomisk aktivitet och ökad koncentration av landtransporterna. Detta är ett av de båda villkoren. Medelhavskorridoren skulle öppna för möjligheten att knyta järnvägsnätet till olika hamnar i Medelhavet. Vi måste ge ekonomisk stimulans och vi måste vara konkurrenskraftiga, något som även kommissionsledamoten säger, för i det här området produceras över 50 procent av Spaniens exportprodukter.

Genom att främja ett strategiskt järnvägsnät i hela Medelhavsområdet kommer vi därför att skapa ökad konkurrenskraft för Spanien och EU.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Järnväg snarare än landsväg bör vara ledstjärnan för EU:s politik för godstransporter under det 21:a århundradet. I stället för att utvidga EU:s direktiv så att det blir möjligt att godkänna ”gigaliners” måste vårt mål vara att flytta godstransporter till järnvägarna. Järnvägarna måste i slutändan bli snabbare och mer kostnadseffektiva för speditörerna och därmed också tillräckligt attraktiva för att de ska överge landsvägarna.

Det som förvånar mig med detta förslag är att man inte nämner Brennerbastunneln. Den tunneln är trots allt en viktig del av den 2 200 km långa järnvägsförbindelsen mellan Berlin och Palermo och ett viktigt projekt i samband med det transeuropeiska nätet. Som vi alla vet råder det stor osäkerhet om den finansiering som ska tillhandahållas av Italien, och EU vägrar att göra några ytterligare rättsligt bindande åtaganden för perioden efter 2013.

Brennerbastunneln får inte bli ett svart hål där det försvinner flera miljarder euro. Jag förväntar mig att få tydlig information om det byggprojektet. Det är vi skyldiga skattebetalarna och de personer som lever norr och söder om Brennerbastunneln i Italien och Österrike.

  Georges Bach (PPE). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag håller med min kollega som talade tidigare om att mycket återstår att göra. Och ändå tycker jag att detta förslag är ett viktigt steg i rätt riktning. Jag tror att texten kan mynna ut i ett ambitiöst EU-projekt. Det är hög tid att vidta åtgärder för att öka järnvägstransporternas konkurrenskraft, framför allt genom att främja samarbete och samordning på alla nivåer.

Jag delar inte de farhågor som framförts av vissa medlemsstater, som ser texten som ett hot mot de nationella operatörernas kontroll över järnvägsnäten och är oroliga för att det kan ge nackdelar för passagerartransporterna. Jag tror inte att denna förordning kommer att få några negativa effekter för passagerartransporterna på järnväg. Tvärtom kommer den att bidra till att höja kvaliteten på godstransporterna och förhindra fler övergångar till vägtransport.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Jag vill tacka parlamentet för det arbete som har utförts. Låt mig också säga att de slutsatser som har presenterats av föredraganden kommer att sända ett mycket tydligt budskap till medlemsstaterna och till de berörda intressenterna. Vi vet nämligen alla att godskorridorer är nödvändiga för att vitalisera och utveckla järnvägstransporterna. Vi vet också att genomförandet måste vara samordnat och konsekvent på EU-nivå. Vi kan se hur samtliga aktörer inom järnvägen deltar aktivt.

Låt mig mot bakgrund av diskussionen än en gång framhålla två frågor. För det första är den enda kontaktpunkten inget överstatligt organ utan ett operativt verktyg för att göra processen med tilldelning av tåglägen effektivare. För det andra kan denna förordning genomföras med full respekt för behovet av kapacitet för andra typer av transporter, framför allt passagerartransporter. Kommissionen anser att det skulle vara mycket bra för EU om detta förslag kunde godkännas med stor majoritet i morgon.

  Marian-Jean Marinescu, föredragande. – (RO) Kompromissen får stöd av minst fyra politiska grupper. Den stöds också av kommissionen, och ett uttalande med det innehållet kommer i morgon. Kompromissen stöds av de europeiska sammanslutningarna för speditörer och infrastrukturförvaltare.

Det finns ett enda ändringsförslag. Det har lagts fram efter påtryckningar från en enda operatör på marknaden för godstransporter på järnväg, som enligt min mening spelar ett dubbelspel. Diskussioner om störningar av passagerartransporterna pågår i lokalpressen, men det ändringsförslag som lagts fram i parlamentet handlar faktiskt om att avskaffa den enda kontaktpunkten, som ger öppenhet och garanterar rättvis konkurrens.

Ett godkännande av det ändringsförslaget kommer att leda till ett förlikningsförfarande och frånta förordningens text allt mervärde. Förordningen blir meningslös utan den enda kontaktpunkten, eftersom den då innebär för få förändringar jämfört med den nuvarande situationen. Det finns en punkt som jag skulle vilja nämna för er. De uttalanden som gjorts här i kammaren om att den enda kontaktpunkten skulle tilldela kapacitet är inte sanna, för kapaciteten tilldelas enligt direktiv 2001/14/EG, precis som infrastrukturförvaltarna just nu fattar beslut om vilken linje godstågen ska ta och om att avsätta reserver för ad hoc-ansökningar. Den enda kontaktpunkten genomför tilldelningsprocessen inom ramen för beslut som redan fattats av infrastrukturförvaltarna. Så jag är ledsen, men den åsikt som hävdas av andra är fel.

Kompromissen har uppnåtts efter svåra förhandlingar. Den nuvarande texten innehåller exakt vad godssektorn behöver: trafiksamordning, investeringar, ledning, standardiserade regler vid eventuella trafikstörningar, smidig tillgång till den fria marknaden för de sökande. Ett förlikningsförfarande kan inte ge oss mer än vi redan har. Det skulle däremot kunna försvaga förordningens innehåll och göra den meningslös. Jag tycker att det skulle vara egendomligt om ett enda företag kunde vinna ett mål mot rådet, Europaparlamentet och kommissionen. Jag behöver knappast säga att jag rekommenderar och begär att denna kompromiss godkänns i omröstningen i den form den för närvarande föreligger.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 15 juni 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) För att utveckla ett effektivt och hållbart transportsystem i EU krävs att järnvägstransporterna ges nytt liv genom samordnade åtgärder från medlemsstaterna och samarbete mellan järnvägens infrastrukturförvaltare för att utveckla intermodalitet, marknadsöppning och förvaltning av gods- och passagerartrafiken.

Förslaget till förordning syftar till att förbättra godstransporterna på järnväg genom ett förfarande för att identifiera de korridorer i EU som måste garantera godstransporter på järnväg av god kvalitet. Transportkorridor 5 föreslogs på ministernivå redan 2006 på grundval av korridoren Östersjön-Adriatiska havet, den paneuropeiska korridoren VI och det prioriterade projektet 23. Det är därför rätt att gå vidare med de åtaganden vi har gjort och sträva efter att uppnå våra fastställda mål. Detta är en punkt som vi återkom till flera gånger under TEN-T-konferensen i Zaragoza.

21. Val av vice talman

  Talmannen. − Jag vill informera er om att László Tőkés nominerats till den lediga befattningen som vice talman för Europaparlamentet av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, tisdagen den 15 juni 2010 kl. 12.00.

22. Rätt till tolkning och översättning i brottmål (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Sarah Ludford, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätt till tolkning och översättning i brottmål (00001/2010 – C7-0005/2010 – 2010/0801(COD)) (A7-0198/2010).

  Sarah Ludford, föredragande. − (EN) Fru talman! De flesta av oss har i över ett decennium insett att EU måste agera för att stärka de misstänktas och tilltalades rättigheter i hela unionen och ge de garantier som krävs för att säkra rättvisa rättegångar. Samtidigt sker det ett betydligt intensivare polisiärt och rättsligt samarbete, den europeiska arresteringsordern har införts och många av EU:s medborgare utnyttjar sin rätt till fri rörlighet och kan komma i konflikt med lagen i en främmande miljö.

Det gjordes ett försök att införa heltäckande så kallade processuella garantier, en åtgärd som Europaparlamentets ledamöter gav ett kraftigt stöd men som stötte på patrull i rådet 2007.

Det gladde mig verkligen att kommissionen (och jag gläder mig åt att se vice ordföranden Viviane Reding här för att delta i diskussionen), med stöd av det svenska ordförandeskapet, åter tog upp frågan i form av en färdplan med ett halvt dussin enskilda åtgärder förra året. Detta är den första åtgärd som ser dagens ljus. Enligt direktivet har man på vissa villkor rätt till tolkning och översättning under polisens förhör, utfrågningar, möten med advokat etc. om man blir misstänkt eller om man arresteras, förhörs eller åtalas och inte förstår språket i det land det gäller. Man ska helt enkelt få samma förutsättningar som landets egna invånare.

Grunden för samarbetet mellan medlemsstaterna i brottmål är det närmast automatiska ömsesidiga erkännandet av domstolsbeslut i andra EU-länder på grundval av ömsesidigt förtroende, men det är inte förnuftigt att bara anta att ett sådant förtroende existerar. Det måste förtjänas genom att samtliga EU-länder till fullo respekterar vissa normer för rättvisa och en rättvis rättegång.

Alla vi som deltar i dagens diskussion har förmodligen kommit i kontakt med fall där vi tycker att någon inte fick en rättvis rättegång. Jag var nyligen engagerad i fallet Garry Mann, som skickades tillbaka till Portugal med stöd av en europeisk arresteringsorder. I den ursprungliga rättegången meddelades både anklagelsen och domen muntligt. Garry Mann visste inte vad han åtalades för förrän efter det att han dömts. Tolken var en lokal frisör, en vän till domarens hustru. När Garry Mann utvisades tillbaka till Storbritannien fick han bara en skrivelse på engelska som helt enkelt informerade honom om att han inte fick komma tillbaka till Portugal förrän efter två år. Men flera år senare utfärdades en europeisk arresteringsorder som kallade honom tillbaka till Portugal för att avtjäna sitt straff.

Frånvaron av korrekt och professionellt språkligt stöd är också en av bristerna i det grekiska fallet med Andrew Symeou, som jag är engagerad i.

Syftet med denna åtgärd är inte bara att se till att medlemsstaterna tillämpar artikel 6 i den europeiska konventionen, utan också att ytterligare utveckla konventionens miniminormer. Som framgick av färdplanen i november finns det utrymme för ytterligare åtgärder från EU:s sida för att garantera att konventionens normer tillämpas till fullo och vid behov se till att de tillämpas konsekvent och skärps ytterligare.

Jag tycker parlamentet utnyttjade sina nya befogenheter som medlagstiftare enligt Lissabonfördraget på ett bra sätt. Vi kämpade hårt med mycket hjälp från vice ordförande Viviane Reding, som jag tackar, och hennes tjänstemän för att skärpa normerna på vissa viktiga punkter. Bland annat gällde det tolkning av meddelanden mellan den misstänkte och advokaten i alla faser av förfarandet, den misstänktes rätt att överklaga ett beslut om att det inte finns behov av tolkning eller översättning, och även rätten att klaga på kvaliteten.

Vi säkrade rätten att begränsa utnyttjandet av partiell översättning. Allt viktigt material måste översättas och muntliga undantag måste verkligen vara undantag. Den misstänkte ska inte kunna avstå från rätten till översättning utan att först få rådgivning. Detta är bara några av de viktigaste punkterna.

Sammanfattningsvis tror jag starkt på den europeiska arresteringsordern. Men vi behöver färdplanens program för att stärka medborgarnas rättigheter och se till så den fungerar bättre. Att stärka skyddsmekanismerna och rätten till försvar handlar inte alls om att vara slapp i synen på brott. Det handlar om att vara tuff mot brottslighet. Med en bra, effektiv rättvisa som verkställs genom beslut av god kvalitet fångar man fler brottslingar. Genvägar när det gäller kostnader ger inte bästa värde för pengarna, för ett dåligt beslut i domstolen eller dåliga polisrutiner leder till att människor överklagar.

Billig rättvisa är ingen rättvisa. Jag vill därför rekommendera det här direktivet. Jag tackar det spanska ordförandeskapet, som vi hade en bra förhandlingsprocess med, liksom med kommissionen. I min sammanfattning kommer jag sedan att ta upp de ändringsförslag som lagts fram i kammaren.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Det stämmer. Processuella garantier har högsta prioritet på rättsområdet under de kommande åren, för vi behöver dessa miniminormer för den tilltalades rättigheter i brottmål. De är absolut nödvändiga för att främja ett äkta ömsesidigt förtroende mellan de rättsliga myndigheterna i olika medlemsstater. Utan detta förtroende kommer det ömsesidiga erkännandet aldrig att fungera korrekt.

Domare och åklagare måste kunna lita på att en gemensam kärna av grundläggande rättigheter kommer att tillämpas oavsett var i unionen förfarandet äger rum. Medborgarna måste vara säkra på att miniminormer för de processuella rättigheterna kommer att stärka deras tillit till vårt rättssystem och också till EU som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Därför välkomnar jag varmt den överenskommelse som de båda medlagstiftarna kommit fram till. Jag vill särskilt tacka föredraganden Sarah Ludford och hela utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för deras utmärkta arbete med detta ärende.

Som kommissionsledamot gläder det mig att många av kompromisslösningarna inspirerats av vårt förslag från i mars 2010. Syftet med det förslaget var att åstadkomma det som parlamentet nu har uppnått, nämligen att säkra goda normer för de tilltalade och undvika risken att hamna på en lägre nivå än regelverket enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I den form det nu har kommer direktivet att stärka miniminormerna. Ett konsekvent tillhandahållande av tolkning under brottmålsförfaranden och översättning av viktiga handlingar kommer helt enkelt att resultera i att rätten till en rättvis rättegång säkras mer systematiskt och enhetligt. Jag instämmer helt i föredragandens påpekande att billig rättvisa inte är någon rättvisa utan leder till större kostnader i slutändan samt till brist på förtroende från både domare och medborgare.

Det gläder mig också att det gick att anta detta direktiv så snabbt. Detta är första steget på färdplanen och det visar att alla institutioner lever upp till sitt åtagande att prioritera behandlingen av detta ärende.

Det finns bara en punkt där jag inte kan hålla med, och det är den begäran som framförts av vissa medlemsstater om att förlänga genomförandeperioden till 36 månader. Kommissionen anser att tre år är en alltför lång period, för ingen av medlemsstaterna har lagt fram något bevis för att genomförandet av denna lagstiftning skulle bli särskilt svårt. Dessutom visste medlemsstaterna att denna lagstiftning skulle antas och har känt till det i flera år.

Hur som helst, för att nå en kompromiss kan jag acceptera lösningen. Det jag säger nu är mycket viktigt inför framtiden. Om alla inser att detta inte kommer att innebära ett prejudikat för framtida färdplaner – och det vill jag verkligen understryka tre gånger – så säger jag ja den här gången, men aldrig mer. Jag vill också understryka att kommissionen kommer att sätta in alla de resurser som står till dess förfogande för att tvinga medlemsstaterna att leva upp till sina åtaganden om ett snabbt och korrekt genomförande av beslutet. Detta ligger i linje med Lissabonfördraget och Stockholmsprogrammet.

Som ni vet arbetar kommissionen redan med de kommande åtgärderna enligt färdplanen. Jag kommer mycket snart att lägga fram ett förslag om rätten till information – en rättighetsförklaring. Den kommer att presenteras under nästa vecka. Det vi har påbörjat i dag är med andra ord ett led i ett pågående arbete.

  Elena Oana Antonescu, för PPE-gruppen. – (RO) Låt mig börja med att gratulera föredraganden, baronessan Ludford, till allt arbete med detta och tacka henne för hennes sätt att samarbeta med skuggföredragandena.

Gemensamma normer är en viktig förutsättning för att skapa ömsesidigt förtroende för medlemsstaternas rättssystem. Rätten till en rättvis rättegång för misstänkta eller tilltalade är en grundläggande rättighet som står inskriven i artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 6 i europeiska konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Men saknas det lämpliga normer för försvarsprocessen så finns det risk för att man skapar obalanser mellan de instrument som står till åklagarens förfogande och den grad av skydd som ges de misstänktas eller tilltalades rättigheter.

Det har under lång tid gjorts försök att konsolidera de processuella rättigheterna inom EU. De första stegen togs i november 2000 när rådet, i enlighet med slutsatserna från Tammerfors, antog ett åtgärdsprogram för att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål. Det följdes 2004 av ett förslag från kommissionen om ett rambeslut för vissa processuella rättigheter i brottmål. Det visade sig omöjligt att uppnå en överenskommelse och förhandlingarna avbröts i juni 2007. Sedan kom färdplanen från det svenska ordförandeskapet i juli 2009, där man föreslog en gradvis strategi för de processuella rättigheterna. Kommissionen lade fram ett förslag i juli 2009 och i december 2009, efter det att Lissabonfördraget och de ändrade rättsliga ramarna hade trätt i kraft. Slutligen har vi så initiativet från de 13 medlemsstaterna.

Och här står vi nu, nästan sju år senare, på väg att anta den första åtgärden i färdplanen för processuella rättigheter: direktivet om rätt till tolkning och översättning i brottmål. Jag är verkligen glad över det resultat man uppnått efter förhandlingarna mellan institutionerna. Den text vi ska rösta om på onsdag innehåller betydande förbättringar jämfört med medlemsstaternas förslag.

Jag hoppas innerligt att den treåriga genomförandeperioden inte ska bli ett prejudikat för kommande åtgärder i färdplanen och att medlemsstaterna ska göra allt de kan för att tillämpa samtliga bestämmelser i direktivet så snabbt som möjligt på ett korrekt, konsekvent och rättvist sätt.

  Carmen Romero López, för S&D-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag är också nöjd med att detta arbete nu har slutförts och jag tackar framför allt baronessan Ludford för hennes sätt att samarbeta med samtliga skuggföredragande.

Detta är den första text enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet där Europaparlamentet har haft ett avgörande inflytande över det förslag till direktiv som lagts fram av de tre medlemsstaterna. Det är också viktigt att en brittisk ledamot av Europaparlamentet var föredragande för denna text.

Som redan nämnts har medlemsstaterna utnyttjat den rätt de enligt Lissabonfördraget har när det gäller straffrättsligt samarbete för att lägga fram initiativ. Men bristen på framsteg i fråga om processuella rättigheter sedan 2004 löstes delvis genom denna första rättighet på den färdplan som lagts fram av det svenska ordförandeskapet.

Därmed låg vägen öppen, men den blockerades tillfälligt genom valet av en ny kommission. I det här fallet beslutade kommissionen också att lägga fram sitt eget förslag till direktiv, som man utarbetade. Parlamentet föreslog ändringar av kommissionens arbete. Detta har därför varit ett exempel på gott institutionellt samarbete. Ingen tid gick förlorad och dessa primära processuella rättigheter kan införas snabbare.

Detta medförde att arbetet kunde påskyndas. Nu hoppas vi, som kommissionsledamoten precis har sagt, att de återstående rättigheterna, rättighetsstadgan, som är den andra punkten i paketet med processuella garantier, ska kunna behandlas i parlamentet så snart som möjligt. Vi hoppas också att resten av paketet snart ska komma. Det vore nämligen meningslöst att låta den delen bli försenad så att vi inte kan slutföra arbetet inom rimlig tid.

Som de andra talarna redan har sagt kan vi inte skapa området med frihet, säkerhet och rättvisa om vi inte utgår från principen för dessa processuella rättigheter. Hur ska vi kunna leva i ett säkert, rättvist och fritt område om EU:s medborgare kan kvarhållas godtyckligt och bli misstänkta, om de inte har dessa processuella garantier, dessa miniminormer i medlemsstaterna? Vad är det i så fall för mening med det EU som vi vill bygga upp?

Det stämmer, som andra talare också har påpekat, att hoten från terrorism och organiserad brottslighet kräver att vi stärker våra säkerhetsåtgärder. Ett exempel på detta är den europeiska arresteringsordern. Men vi är alla medvetna om att om vi inte bygger ett EU med rättvisa och frihet, så kommer vi inte att ha skapat den framtid vi vill ha.

(Talaren godtog att besvara en fråga i enlighet med artikel 149.8 (blått kort).)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Fru talman! Jag vill fråga Carmen Romero López om hon är medveten om att de individuella rättigheterna för medborgare i länder där de rättigheterna ligger på en betydligt högre nivå, till exempel Storbritannien, sänks till den avsevärt lägre nivå som råder i andra EU-länder genom den europeiska arresteringsordern och EU:s övriga direktiv på det rättsliga området.

Har ni tänkt på detta?

  Carmen Romero López (S&D). – (ES) Ja, frågan gäller förmodligen de miniminormer som vi hoppas kunna uppnå för medlemsstaterna, men självklart kan varje medlemsstat skärpa de normerna, och det är naturligtvis det ni avser.

Detta innebär att vi bygger EU så att vi kan leva i ett område med de önskade miniminormerna för samtliga medlemsstater, men med den historiska traditionen i ert land och i så många andra länder som ingår i EU är jag säker på att det inte råder någon tvekan om att de normerna ska skärpas ytterligare.

  Alexandra Thein, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! De polisiära och rättsvårdande myndigheterna samarbetar alltmer för att förbättra den gränsöverskridande brottsbekämpningen och skydda medborgarnas säkerhet i EU. I det sammanhanget skulle jag till exempel kunna nämna den europeiska arresteringsordern. I gengäld har emellertid de grundläggande rättigheterna för medborgare som anklagas för brott utelämnats ur lagstiftningen. Hittills har alla försök att säkra de garantier som rättsstatsprincipen innebär i brottmål i EU inte kunnat samla den enhällighet som krävs i rådet eller få ett ömsesidigt erkännande.

I och med att Lissabonfördraget trädde i kraft har vi nu nya möjligheter att skydda medborgarnas grundläggande processuella rättigheter i brottmål. För första gången har Europaparlamentet nu medbeslutanderätt, och endast en kvalificerad majoritet krävs i rådet.

Som ni vet är vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa för att man skyddar och fortsätter att utsträcka medborgarnas rättigheter. Därför har vi också arbetat med att se till att alla EU:s medborgare i framtiden ska ha rätt till tolk och till skriftliga översättningar om de arresteras av polisen eller ställs inför en domstol som tilltalade i en medlemsstat vars språk de inte talar eller förstår.

Det är oerhört viktigt att inte bara brottmålsförfaranden samordnas bättre över gränserna, utan också att medborgarnas rättigheter i utredningar och förfaranden som rör brottmål – till exempel rätten till en rättvis rättegång – i tillräcklig omfattning är tillgängliga för medborgare i hela EU.

  Heidi Hautala, för Verts/ALE-gruppen. – (FI) Fru talman! Den fråga som just ställdes till Carmen Romero López var naturligtvis oerhört viktig. Det är av just denna anledning som vi försöker skapa processuella miniminormer, så att vi kan lita på de övriga medlemsstaterna när det till exempel gäller utlämning av någon som misstänks eller anklagas för ett brott.

Jag vill tacka föredraganden för hennes utmärkta teamarbete med alla våra skuggföredragande. Det viktigaste av allt är att vi nu får ett direktiv som garanterar att alla har rätt att förstå myndigheterna och förfarandena i en domstol och att själva bli förstådda i sådana situationer, vilket är en av grundförutsättningarna för rättsstatsprincipen.

Jag vill också tacka föredraganden för att hon ansträngt sig att hitta lösningar på vissa problem som olika medlemsstater har på grund av sina olika rättskulturer. Det är naturligtvis beklagligt att det kommer att ta 36 månader innan direktivet träder i kraft. Hur som helst tror jag att vi måste acceptera det resultatet. Till syvende och sist är det ett resultat som, sett till innehållet, gör att vi kan gå vidare.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (GA) Fru talman! Jag uppmärksammades på en viktig fråga för sent för att kunna lägga fram ett ändringsförslag i utskottet – där jag inte är medlem. Frågan gäller vilka språk som omfattas av direktivet.

Vi uppskattar formuleringen att tolkning och översättning bör ”tillhandahållas på den misstänkta eller anklagade personens modersmål” i punkt 10e i den överenskomna texten. Men det finns en risk för att formuleringen ”eller ett annat språk som denne förstår” skulle kunna användas för att begränsa valet av språk och tvinga den anklagade eller misstänkta personen att använda ett språk som han eller hon inte valt, ett språk som skulle missgynna honom eller henne i kontakten med potentiellt komplicerade rättsliga frågor.

Kan kommissionen lova att detta inte sker och att direktivet även avser minoritetsspråk?

Våra ändringsförslag avser olika internationella och europeiska instrument som gäller användningen av minoritetsspråk och regionala språk. Framför allt hänvisar vi till artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som bland annat omfattar principen om icke-diskriminering i samband med valet av språk.

Vi hoppas att ändringsförslagen ska förtydliga denna språkfråga och avlägsna alla tvivel och att de får stöd.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (EN) Fru talman! Detta direktiv är ett i en serie vilkas sammanlagda effekt blir att alla som är medborgare och bosatta i Storbritannien riskerar att skickas i väg till fängelser i andra EU-länder. Oavsett om landet är Portugal, som i fallet med Garry Mann, eller Ungern, som i fallet med de två väljarna från sydväst, så finns det helt enkelt inte samma rättsliga skydd för individen som i Storbritannien, oavsett vilka illusioner som prånglas ut i detta parlament.

Därför är det här översättningsdirektivet ett fikonlöv. Det försöker skyla över vad som liknar en halshuggning av Storbritanniens svårvunna friheter genom den europeiska arresteringsordern. Låt mig påpeka att direktivet i sig har brister. Beslutet om vad som är relevant för översättning ska i huvudsak fattas av åklagaren. Dessutom råder det en kronisk och absolut brist på översättare och tolkar, inte minst eftersom EU:s institutioner absorberar så många.

Vår ärade kollega baronessan Ludford har flera gånger karakteriserat sig själv som en människorättsaktivist. Därför vill jag be henne att denna enda gång lägga sin fixering vid ett federalt Europa åt sidan och gå med i vår kampanj för att återkalla den europeiska arresteringsordern. Det är det som är det viktiga.

  Simon Busuttil (PPE). – (MT) Det förslag som ligger framför oss i eftermiddag är ett bra förslag. Det förtjänar vårt stöd, eftersom det ger EU:s medborgare fler, och inte färre, rättigheter. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kommer att rösta för förslaget, men för att inte rubba den ömtåliga kompromiss som har uppnåtts kommer vi inte att stödja de ändringsförslag som lagts fram. I mitt anförande vill jag därför ta upp den något oklara situation som har uppkommit mellan rådet och kommissionen när det gäller framläggandet av detta lagstiftningsförslag. I själva verket har det lagts fram två förslag, inte ett. I december fick vi ett lagstiftningsförslag från ministerrådet och i mars i år lade kommissionen fram ytterligare ett förslag i exakt samma ämne. Problemet som uppkom i parlamentet gällde oklarheten om vilken text vi skulle arbeta med. Jag tror faktiskt inte att detta är första gången som något liknande inträffar, och det kommer knappast att vara den sista. Vi måste alltså hantera ytterligare ett förslag från ministerrådet om den europeiska skyddsordern, medan kommissionen redan har förklarat sin avsikt att lägga fram ett eget förslag. Rådet ber oss att godta dess förslag – jag tänker på förslaget om den europeiska skyddsordern – medan kommissionen ber oss att inte godta det. De som utarbetade fördraget, som gav rådet behörighet att lägga fram egna lagstiftningsförslag, hade säkerligen inte för avsikt att skapa oklarheter av denna typ, där två institutioner diskuterar vems förslag som bör godtas. Jag anser att kommissionen ska få lägga fram förslag om den har för avsikt att göra det, medan rådet ska avstå från att lägga fram sitt eget förslag. I annat fall hamnar vi i en situation som präglas av oklarhet och tvister, något som det är bäst att undvika.

  Tatjana Ždanoka (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Låt mig först av allt tacka baronessan Ludford för hennes utmärkta arbete för de mänskliga rättigheterna.

Jag talar nu som företrädare för parlamentsledamöterna i Europeiska fria alliansen, som representerar regioner och minoriteter. Jag vill understryka att direktivet även gäller de icke-officiella språken i EU. Det innebär att den översättning och tolkning som nämns i dokumentet bör garanteras för regionala språk och minoritetsspråk. Möjligheten att använda sådana språk måste erbjudas i de domsagor där antalet boende som använder regionala språk eller minoritetsspråk motiverar det. Det är synd att den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk ännu inte är en del av regelverket, men jag är säker på att den kommer att bli det en dag, och att användningen av sådana språk i brottmålsförfaranden kommer att erbjudas i större utsträckning, även om det bara är från EU:s sida.

  Kinga Gál (PPE). – (HU) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig först av allt gratulera föredraganden till hennes uthållighet. Tack vare Lissabonfördraget verkar det som om vi äntligen kommit till skott med en åtgärd som har diskuterats under flera år. Det är den första av de fem åtgärderna på rådets färdplan som förverkligas. Direktivet är verkligen av avgörande betydelse. I en tid när vi kan bo och flytta fritt inom Europeiska unionens territorium är det nämligen viktigt att medborgarna kan förstå vad som händer dem och att de kan göra sig förstådda, särskilt i omständigheter som är så svåra som straffrättsliga förfaranden,

Detta initiativ, som uppkommit i samband med Stockholmsprogrammet, är ett av dem som ger konkret form åt EU:s grundläggande mål. Det är detta som ger oss en känsla av att EU:s lag och gemenskapens strävanden handlar om människors liv och som gör att Stockholmsprogrammet blir tillgängligt för medborgarna. Jag stöder verkligen att vi inkluderar de relevanta bestämmelserna i stadgan om de grundläggande rättigheterna och i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Efter Lissabon och när vi nu står på tröskeln till en anslutning till konventionen om de mänskliga rättigheterna är detta bara vad man kan vänta sig.

Samtidigt tycker jag det är viktigt att fästa uppmärksamheten på en väsentlig fråga som inte tas upp i betänkandet. Medborgare som tillhör en nationell minoritet, ofta en stor sådan, i en viss medlemsstat bör ha samma rätt att använda sitt modersmål i brottmålsförfaranden som medborgare som befinner sig i medlemsstaten av en tillfällighet. Det är dessutom precis enligt denna EU-rättsakt som en sådan person kommer att kunna använda sitt modersmål.

Detta viktiga rättsliga framsteg bör inspirera medlemsstaterna att se till att principen även tillämpas när det gäller deras egna medborgare som talar ett nationellt minoritetsspråk. Konsekvens inom unionen kräver att man även uppdaterar bestämmelser som faller inom medlemsstaternas eget behörighetsområde när man införlivar EU-lagstiftning, som till exempel när det gäller användningen av minoritetsspråk.

  Carlos Coelho (PPE). – (PT) Det faktum att medlemsstaternas regeringar inte kunde komma överens satte punkt för det första försöket att införa en EU-rättsakt som garanterar större enhetlighet för de processuella garantierna i unionen.

Denna nya, gradvisa strategi börjar med rätten till översättning och tolkning i brottmål, och det är den första av sex planerade åtgärder på färdplanen. Rätten till skriftlig översättning av viktiga rättegångsdokument finns för närvarande inte i samtliga medlemsstater. Även i de fall där den finns kan den rätten variera kraftigt. Rätten till tolkning mellan de misstänkta och deras advokater är till exempel inte alltid garanterad. Genom detta direktiv ges alla som misstänks för eller som anklagas för att ha begått ett brott dessa rättigheter till dess att det rättsliga förfarandet har avslutats.

Jag stöder den överenskommelse som uppnåddes i trepartssamtalet. De kompromisser som uppnåddes täcker de flesta av de frågor som togs upp av parlamentet och som framkom i kommissionens förslag. Jag gratulerar kommissionsledamot Viviane Reding till att först ha lagt fram ett bra förslag och jag gratulerar baronessan Ludford, vår föredragande, till de kompromisser hon kunde uppnå på de flesta punkter.

Jag vill framför allt framhålla den skriftliga översättningen av handlingar som är viktiga för förfarandet och garantin för att skyddsnivån aldrig får vara lägre än den som fastställs i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Jag hoppas att medlemsstaterna snabbt ska tillämpa det som överenskommits och att de inte ska vänta med att införliva detta viktiga direktiv till sista minuten.

Det gladde mig verkligen att höra Viviane Reding försäkra oss om att hon genast skulle lägga fram fler förslag enligt färdplanen, och jag vill verkligen uppmuntra henne att göra det. Vi måste klart visa att vi konsekvent bygger upp ett rättvist EU, och inte bara ett säkert och fritt EU. Slutligen gläder det mig att se att samtliga medlemsstater utom Danmark kommer att omfattas av dessa regler, eftersom både Storbritannien och Irland har utnyttjat sin rätt att välja att ansluta sig.

  Axel Voss (PPE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag vill uppriktigt tacka för att ni har argumenterat så passionerat till förmån för de processuella rättigheter och normer som kommer att föra oss ännu närmare en inre marknad för rättvisa. Det gläder mig mycket att vi äntligen har lyckats utrota de summariska förfarandena från detta område, bland annat tack vare Elena Oana Antonescu. Det hade varit väldigt trevligt om vi hade kunna fastställa ännu fler krav för översättarna, för vad är det för mening med en översättning om man inte kan garantera översättarens kvalitet? Genomförandetiden på tre år är som jag ser det smärtsam, men jag tror inte den kommer att missgynna dem som berörs på något sätt, för de har europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och dessutom måste hela rättstjänsten ändras. Detta är även viktigt för rättspraxis. Jag vill därför tacka er för att allt gått så bra. Tack så mycket.

  Evelyn Regner (S&D). – (DE) Fru talman! Detta betänkande utgör ett framsteg för EU. Det är ett bra steg på vägen mot att skapa ett EU som präglas av lagenlighet. Men mycket beror på om rambeslutet nu faktiskt kommer att tillämpas enhetligt, eftersom en enhetlig tillämpning av detta rambeslut är absolut avgörande. Om det finns skillnader i de rättsliga miniminormerna kommer det inte att bli möjligt att skapa förtroende för de rättssystem det gäller. Vi måste skapa tillit.

Personligen hade jag gärna sett att det administrativa påföljdsförfarandet också hade inkluderats, eftersom det nu finns ett mycket viktigt rättsområde som inte täcks. Men jag inser naturligtvis att detta är ett särskilt viktigt och brett område. Jag hoppas att även denna aspekt så småningom ska behandlas under genomförandet av Stockholmsprogrammet.

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Fru talman! Det grundläggande problemet med den europeiska arresteringsordern är inte otillräckliga översättningstjänster, utan snarare att den har gjort de nationella domstolarna fullständigt maktlösa när det gäller att över huvud taget skydda de egna medborgarna mot orättvisa utlämningar.

Min väljare Andrew Symeou har suttit fängslad i elva månader i avvaktan på rättegång i det grekiska fängelset Korydallos. Ytterligare sex brittiska medborgare, inklusive Daniel Bell och George Hollands, riskerar nu att utlämnas och fängslas i Korydallos.

Den brittiska domstolen har inte ens rätt att undersöka de så kallade bevisen mot dem. I Korydallos förvaras fyra fångar i celler som byggts för en enda person, toaletten är ett hål i hörnet, inget toalettpapper tillhandahålls, droger och våld florerar och skriken från våldtäktsoffer hörs på nätterna.

Den brittiska regeringen borde skämmas över att den på grundval av en bit papper är beredd att överlämna brittiska medborgare till vad som bara kan beskrivas som ett skithus.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! Självklart ska de personer som står inför ett brottmålsförfarande få tolknings- och översättningshjälp, framför allt eftersom den europeiska arresteringsordern gör det möjligt att utlämna människor för handlingar som inte ens betraktas som ett brott i det egna landet. Men detta är en av de osynliga kostnaderna för storskalig migration – en kostnad som man inte nämnde vid den tidpunkt när den startade.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Fru talman! Jag vill också sälla mig till dem som tackar föredraganden för det mycket fruktsamma samarbete vi haft. Många av oss i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor lade fram ändringsförslag till detta mycket viktiga betänkande, och de ändringsförslagen har nu inkluderats i den slutgiltiga texten.

Förfarandet var i själva verket extremt svårt. Men slutsatserna är fruktbara. När vi nu ska rösta om detta direktiv borde vi alla inse att vi nu, inom ramen för brottmålsförfarandena, ytterligare har stärkt rättsskyddet för tilltalade som talar ett anat språk.

Men de tre år som ligger framför oss när det gäller tillämpningen av denna färdplan räcker gott och väl. Vi förväntar oss en hel del från kommissionen i fråga om tillämpning och påtagliga resultat efter införlivandet av detta direktiv. Vi har stora förväntningar. Vi hoppas att mycket kommer att förändras. Men det viktiga är, som en tidigare talare helt riktigt påpekade, att vi inte lämnar allt till sista minuten.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Jag vill tacka samtliga parlamentsledamöter som på ett mycket trovärdigt och starkt sätt har stött det området med rättvisa som vi just har börjat bygga upp.

Lissabonfördraget ger oss nu en möjlighet – eftersom det ger oss verktygen – att gå framåt ett steg i taget och se till så att medborgarnas rättigheter kommer på plats, om det så är de dömdas eller offrens rättigheter. Allt är under utarbetande och kommer att komma snabbt.

Frågan om fler förslag som ingår i färdplanen: ja, efter rätten till tolkning, som jag är säker på att parlamentet kommer att stödja i morgon, kommer rätten till information, den rättighetsstadga som jag kommer att lägga fram i Europaparlamentet före sommaren. Den kommer sedan att följas av rätten till advokat och rätten att kommunicera med nära och kära.

Som ni ser går vi i riktning mot att uppnå följande: samma höga nivå på rättigheterna för alla EU-medborgare, oavsett var de befinner sig och oavsett vad de har för problem. Det spelar ingen roll om de reser för att studera, i tjänsten eller på sin fritid. De ska känna sig hemma och ha samma rättigheter som de har hemma, oavsett var i EU de råkar befinna sig.

En mycket viktig fråga som underströks av flera ledamöter är frågan om språk. I artikel 2.1 och artikel 3.1 sägs det mycket tydligt att den tilltalade som inte förstår eller talar det språk som det rättsliga förfarandet sker på måste erbjudas tolkning och översättning av handlingarna. Detta betyder underförstått att det språk som förfarandet översätts till är det språk som den aktuella personen förstår. Så i själva verket gäller det inte enbart EU-språken eller minoritetsspråken. Det gäller det språk som talas av den person som står inför rätta. Jag tycker detta är rimligt, för vi måste ha rättvisa förfaranden om vi ska kunna bygga upp medborgarnas förtroende för vårt rättssystem och även, och detta är oerhört viktigt, för att se till att domare och åklagare litar på grannländernas system, något som vi inte kan uppnå om inte även rättigheterna ligger på en jämförbar nivå.

Simon Busuttil och andra ledamöter ställde en fråga som gällde förfaranden – inte processuella rättigheter, utan interna förfaranden – eftersom det samtidigt fanns ett initiativ från en medlemsstat och ett förslag från kommissionen. Tja, jag måste säga att i det här fallet hindrade det inte på något sätt ett snabbt antagande av ett balanserat lagstiftningsinstrument av mycket god kvalitet.

Varför hände det? Vi befinner oss just nu i en mycket speciell period. Vi lämnar den tredje pelaren och står plötsligt i en normal beslutssituation. Jag antar att vi efter ett par månader kommer att ha lärt oss hur man bäst utnyttjar de verktyg som står till vårt förfogande för att nå fram till de bästa lösningarna mycket snabbt. Och när jag säger nå de bästa lösningarna så menar jag hur vi har brukat komma fram till sådana lösningar: genom att göra en konsekvensbedömning men också genom att uppmana människor att komma in och säga vad de tycker om våra förslag. Detta är de normala förfaranden som vi är vana vid och som i slutändan kommer att garantera att vi skapar en sund politik via medbeslutandeförfarandet och efter ett offentligt samråd och en konsekvensbedömning. En sund politik som sedan kan genomföras på nationell nivå utan att skapa fler snedvridningar än rättigheter, vilket dessvärre har inträffat tidigare.

Men här står vi nu med ett nytt fördrag och med en stadga om de grundläggande rättigheterna, och vi ska ansluta oss till europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Om vi skulle träffas igen om ett par år så skulle vi säkert säga ja, tillsammans har vi byggt upp det område med rättvisa och grundläggande rättigheter som vår kontinent måste bli.

  Sarah Ludford, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag vill uppriktigt tacka mina skickliga skuggföredragande för deras hjälp. Det gläder mig att vi diskuterar och röstar om detta direktiv den här veckan, fortfarande under det spanska ordförandeskapet. Det är historiskt, eftersom det är den första åtgärden på brottmålsområdet som förhandlats fram enligt medbeslutandeförfarandet och EU:s första lag om rättvisa rättegångar.

Jag håller helt med vice ordförande Viviane Reding om den treåriga genomförandeperioden. Det var ganska fräckt av medlemsstaterna att smyga in detta unilateralt efter det att vi nått en överenskommelse mellan rådet och Europaparlamentet. De kommer inte att lyckas med det en gång till. Jag säger till UKIP att det inte finns någon anledning att bli nationalistisk när det gäller rättvisans kvalitet. Jag är mycket kritisk mot de lägre brittiska normer som utvecklats under det senaste decenniet, såsom kontrollorder, vilket är detsamma som husarrest, och kvarhållandet i 20 dagar utan anklagelser. Jag hoppas att den nya regeringen helt och hållet återgår till rättsstatsprincipen

Det gläder mig verkligen att mitt land och Irland har utövat sin rätt att välja att delta, så att detta direktiv kommer att omfatta 26 länder. Direktivet följer andan i Magna Carta, habeas corpus och Bill of Rights, medan UKIP skulle låta bankrånare och terrorister slippa undan rättvisan.

Om vi ser till ändringsförslagen så förklarade Bairbre de Brún förslagen om rätten att använda europeiska regionala språk eller minoritetsspråk. Även om jag kan känna sympati för deras motiv, så måste jag ta avstånd från dem eftersom de i själva verket inte passar in i direktivet. Testet enligt direktivet handlar om förståelse och förmågan att uttrycka sig, som vice ordföranden Viviane Reding sade. Det handlar inte om rätten att välja, så det måste finnas ett förfarande för att verifiera personernas förmåga att tala och förstå. Om de inte accepterar det språk som erbjuds är alternativet att överklaga beslutet. Medlemsstaternas nationella lagar om rättigheter i fråga om minoritetsspråk påverkas inte, även om de rättigheterna i praktiken kan sägas ha stärkts. Om den person som talar ett minoritetsspråk inte kan förstå förfarandena gäller direktivets rättigheter i samma utsträckning för honom eller henne.

Jag uppmanar er att snabbt anta direktivet utan ändringar, så att det kommer med i författningssamlingen. Jag ser fram emot kommissionens förslag om de fortsatta åtgärderna på färdplanen. Det första väntas om ungefär fjorton dagar. Jag vet att förslagen är i mycket goda händer, eftersom de ligger hos en så tuff förkämpe som vår vice ordförande Viviane Reding.

(Talaren godtog att besvara en fråga i enlighet med artikel 149.8 (blått kort).)

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Fru talman! Baronessan Ludford har sagt tidigare i de här diskussionerna att UKIP och jag personligen på något sätt vill göra tillvaron enklare för skurkar och bankrånare på Costa del Sol. Nu har hon sagt samma sak igen.

Fru Ludford, får jag fråga er: Har ni några siffror över antalet brottslingar och bankrånare som har skickats tillbaka till Storbritannien från Costa del Sol sedan den europeiska arresteringsordern trädde i kraft?

  Sarah Ludford, föredragande. − (EN) Fru talman! Nej, man jag är säker på att jag kan ta reda på det och låta Gerard Batten få reda på den siffran.

I gengäld vill jag ställa en fråga till er, herr Batten, som precis som jag företräder London. Hussain Osman, en av bombmännen från London 2005 flydde till Italien, förmodligen för att han hoppades kunna försvinna där. Tidigare hade han kunnat hålla sig undan i flera år utan att ställas inför rätta. Nu kunde kan föras tillbaka inom sex veckor. Han dömdes för terrorism och avtjänar nu sitt straff. Jag antar att ni hellre hade sett att han aldrig hade ställts inför rätta?

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 16 juni 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Raffaele Baldassarre (PPE), skriftlig. – (IT) I förslaget till preliminärt rambeslut fastställs grundläggande skyldigheter som bygger på europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och EU-domstolens rättspraxis. Rätten till tolkning och översättning är avgörande för dem som måste försvara sig i ett brottmål och som inte talar det språk som används under förfarandet. Enligt artikel 6 i fördraget respekterar unionen dessutom de grundläggande rättigheter som garanteras av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som omfattar rätten till en rättvis rättegång.

Den text vi diskuterar i dag är en tillfredsställande och fullt acceptabel kompromiss. I kompromisslösningarna har ordförandeskapet faktiskt skyddat de viktiga punkter som medlemsstaterna pekat på när det gäller kostnaderna för tillämpning av direktivet och införlivandeperioden. Mot bakgrund av allt detta är jag nöjd med resultaten som uppnåtts inom rådet och Europaparlamentet: tolkning måste erbjudas på den misstänktes modersmål eller på ett språk som den misstänkte behärskar. Översättning kommer enbart att erbjudas för de viktigaste handlingarna, och möjligheten att göra muntliga sammanfattningar av huvuddokumenten kommer att beaktas.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Ett av målen för EU är att skapa ett gemensamt område med rättvisa, med gemensamma regler, ett omfattande samarbete och samtidigt processuella garantier för de berörda parterna. Frågorna blir ännu känsligare när det handlar om brottmål. Där är det nödvändigt att ha en hög grad av rättssäkerhet och se till att rättigheter respekteras på grund av ärendets känslighet och brottets och domens i många fall allvarliga karaktär.

I och med att Lissabonfördraget trädde i kraft måste EU inte bara respektera europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, utan dessutom använda den som en grund för att stifta lagar på EU-nivå som erbjuder skydd åt misstänkta och tilltalade i enlighet med EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Framför allt när det gäller rätten till tolkning och översättning är det mycket viktigt att garantera alla tilltalade en möjlighet att vara fullt medvetna om alla rättegångshandlingar och att kunna förstå och uttrycka sig på det egna språket genom en garanti för att de blir erbjudna översättning och tolkning. Möjligheten för alla medborgare att ha samma förutsättningar och att komma i åtnjutande av samma rättigheter och garantier som dem man har i det egna ursprungslandet är ett viktigt krav på det gemensamma området.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Oavsett fördelarna har den fria rörligheten för personer, som är en av EU:s största framgångar, och den fortsatta invandringen också en mörkare sida, och det är det ökande antalet brott som begås av personer av utländsk härkomst. När den misstänkte är utlänning är språkbarriärerna ett stort hinder för ett effektivt brottmålsförfarande. Om domstolens beslut ska kunna erkännas utan reservationer av en annan medlemsstat måste det finnas minimigarantier för rättegångsförfarandet i båda länderna. Den tilltalades rätt att få information om anklagelsen på det egna språket är utan tvekan ett grundläggande inslag i rätten till försvar. Utan den rätten kan ingen rättegång bli rättvis. Förslaget till direktiv om tolkning och översättning i brottmål kommer därför att fylla sitt syfte här, oavsett om adekvata principer redan gäller i EU:s medlemsstater. Jag gläder mig särskilt åt att parlamentet, genom en kompromiss mellan parlamentet, rådet och kommissionen, äntligen har gett upp försöken att introducera många orimliga krav som skulle ha lamslagit brottmålsprocesserna, framför allt de enklaste målen. Jag är övertygad om att förslaget till direktiv i dess nuvarande form kommer att kunna bygga upp förtroendet mellan medlemsstaternas olika rättssystem, samtidigt som man också respekterar deras olika rättsliga traditioner.

23. Estlands införande av euron den 1 januari 2011 (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Edward Scicluna, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till rådets beslut om Estlands införande av euron den 1 januari 2011 (KOM(2010)0239 – 2010/0135(NLE)) (A7-0182/2010).

  Edward Scicluna, föredragande. − (EN) Fru talman! Det gläder mig att kunna lägga fram detta betänkande som stöder Estlands ansökan om att bli medlem i euroområdet.

Det är mycket betydelsefullt att en liten men ytterst beslutsam EU-medlemsstat kommer och knackar på dörren till euroområdet under så svåra tider. Det säger mycket om landet och det säger också mycket om euron och euroområdet.

Anledningen till att Estland bör ansluta sig till euroområdet är enkel. Estland har uppfyllt Maastrichtkriterierna som fastställs i fördragen. Framför allt måste vi tänka på att denna prestation uppnåddes under den värsta globala finansiella, ekonomiska och sociala kris som vi har upplevt under vår livstid. Det måste slås fast att en bedrift av detta slag är en följd av Estlands olika regeringars och det estniska folkets beslutsamma, trovärdiga och uthålliga ansträngningar. Trots den senaste tidena problem i euroområdet ger dessutom den allmänna opinionen i Estland ett starkt stöd för anslutningen till euron.

Som föredragande har jag stått i ständig kontakt med kommissionen, Europeiska centralbanken och Estlands regering, och jag besökte Estland i mitten av maj när kommissionen och ECB offentliggjorde sina konvergensrapporter. De förberedelser som gjorts av finansministeriet, parlamentet, statistikmyndigheten och centralbanken i Estland är en heder för landet.

Jag måste emellertid uttrycka min oro över den oerhört korta tid som parlamentet får till sitt förfogande för att lägga fram sitt betänkande efter offentliggörandet av konvergensrapporterna. Jag anser inte att det är skäligt. Som tidigare har påpekats visar det på bristande respekt för parlamentet. Jag medger att det har skett vissa märkbara förbättringar, som när centralbanken och kommissionen träffade presidiet och lämnade en muntlig redogörelse för framstegen. Jag hoppas emellertid verkligen att denna tidsplan inte kommer att följas nästa gång ett land vill ansluta sig till euroområdet.

Även om det kanske finns somliga som säger att euroområdet bör lösa sina problem innan man tar in nya medlemmar skulle det enligt min åsikt vara ett kortsiktig strategi. Som medlemmar av euroområdet är vi antingen tillräckligt trygga och motiverade för att kunna rida ut de stormar som euron just nu går igenom, eller så misströstar vi och tappar fattningen och säger nej till en duglig och kvalificerad medlemsstat som vill ansluta sig till euroområdet och är villig att sträcka ut en hjälpande hand i nödens stund.

Min åsikt är att Estland kommer att vara en verklig tillgång för euroområdet i kampen för att återställa förtroendet för euroområdet med åtgärder för att förbättra stabiliteten i de offentliga finanserna genom strängare statistisk styrning. Landets kloka sätt att hantera de offentliga finanserna innebar att man i slutet av 2009 hade ett angenämt mycket lågt underskott i de offentliga finanserna i euroområdet – om inte det lägsta. Samtidigt har det faktum att Estland hade byggt upp stora överskott under de goda åren inneburit att den offentliga sektorns skuld som andel av BNP på 7,2 procent gott och väl är den lägsta i EU och en av de lägsta i världen, trots en kraftig nedgång i ekonomin med nästan 15 procent. Enkelt uttryckt har Estland sett om sitt hus under den värsta ekonomiska och sociala krisen.

Detta placerar avgjort Estland i den grupp av länder i euroområdet som är mer disciplinerade finanspolitiskt sett och som är beredda att göra de svåra valen för att bibehålla stabila offentliga finanser. Det har också stor politiskt symbolisk betydelse. Estlands ansökan om att bli medlem är ett viktigt tecken för grannländerna på att en anslutning till euroområdet bör vara en attraktiv möjlighet för de länder som förbereder sig väl.

Slutligen innebär inte detta att det är en lätt väg som ligger framför Estland ekonomiskt sett. För det första är arbetslösheten oerhört hög och den framtida inflationsrisken är också hög. Därför måste regeringen fortsätta att hålla ett vaksamt öga på priserna, särskilt under övergångstiden.

Jag rekommenderar således betänkandet till kammaren.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag vill först och främst tacka Edward Scicluna för det mycket balanserade och omfattande betänkandet om Estlands konvergens och inträde i euroområdet.

Jag vill också lyckönska våra estländska vänner till att de nått denna viktiga milstolpe.

Jag uppskattar det överväldigande stödet för Estlands införande av euron från parlamentets ekonomiutskott den 2 juni. Det är faktiskt avgörande för att komma vidare med kommissionens förslag och för att euron till slut ska införas i Estland den 1 januari nästa år.

Vi vet alla att konvergensbedömningen och beslutet om Estlands införande av euron kommer att ske mot bakgrund av en av de svåraste tiderna sedan euroområdets tillkomst – om inte den allra svåraste.

I detta avseende är den positiva bedömningen av Estland en särskilt viktig signal som visar att de ramar som EMU utgör fungerar till fullo. Det visar också tydligt att medlemsstaterna vid konvergensbedömningen granskas med utgångspunkt från sina egna prestationer och sina egna meriter och med full respekt för principen om likabehandling.

Den positiva bedömningen av Estland är också en stark positiv signal både till marknaderna och till de medlemsstater som står utanför euroområdet vid denna tidpunkt.

Jag vill understryka att Estland, som Edward Scicluna förklarade, skulle ansluta sig till euroområdet från en mycket stark ställning med trovärdig politik, en av de starkaste ställningarna när det gäller de offentliga finanserna samt den allra lägsta skuldnivån inom EU. Medan den genomsnittliga statsskulden i EU för närvarande ligger på omkring 75 procent har Estland en skuldnivå på 7,2 procent, vilket naturligtvis är en enorm skillnad jämfört med genomsnittet. Även om den estländska ekonomin inte är immun mot krisen har den också visat en förmåga att fungera och anpassa sig inom ett system med fasta växelkurser i nära två decennier, sedan 1992. Därför förväntas inte själva införandet av euron bli någon allvarlig chock för de finansiella villkoren eftersom fördjupningen av finansmarknaden redan är långt framskriden.

Införandet av euron kommer naturligtvis inte att vara slutet på resan, tvärtom. Om Estland inför euron nästa år är det av avgörande betydelse att bibehålla den politiska disciplinen och helt inrikta finans-, struktur- och tillsynspolitiken på att uppnå bra resultat inom euroområdet.

Jag är glad över de estländska myndigheternas vilja att inge euroområdets och EU:s partner tillförsikt genom en formell skrivelse där man bekräftar sitt fasta åtagande att föra en stabilitetsinriktad politik och anger politiska prioriteringar i enlighet därmed.

Samtidigt måste den ekonomiska styrningen i EU stärkas snarast. Kommissionens nyligen offentliggjorda förslag syftar både till en omfattande fördjupning av den ekonomiska styrningen i EU och till en välbetänkt utvidgning av euroområdet på grundval av ländernas egna meriter.

På det sättet kan man bygga upp en starkare och mer effektiv ekonomisk och monetär union.

Sammanfattningsvis kommer frågan efter denna veckas samråd med Europaparlamentet att följas av en diskussion i Europeiska rådet senare under veckan. Om allt går enligt planerna förväntar vi oss att alla tillämpliga rättsakter antas av Ekofinrådet den 13 juli, vilket därmed ger Estland tillräckligt med tid för att förbereda omställningen och införandet av euron den 1 januari nästa år.

Därför, än en gång, stort tack för ert stöd för förslaget och mina varmaste lyckönskningar till folket i Estland!

  Gay Mitchell, för PPE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för ett utmärkt betänkande. Jag kan stödja den allmänna inriktningen i hans kommentarer och också de farhågor som han tar upp.

Jag vill särskilt säga att det är på grund av det estniska folkets uppoffringar och den estniska regeringens och parlamentets ledarskap som vi kan låta Estland ansluta sig till euroområdet. Det är ett ledarskap som går utöver att bara se om sitt hus och göra de uppoffringar som hör samman med det. Medan somliga av oss slickar våra sår och är mycket osäkra när det gäller framtiden och ovissa när det gäller euroområdet har vi detta lilla land som visar vägen. Det är ett föredöme inte bara för de andra länder i regionen som strävar efter att få ansluta sig till EU, utan ett föredöme för hela Europa som visar att vi måste hysa större tillförsikt i denna svåra tid som kommer att få ett slut.

Medan jag har ordet vill jag påminna parlamentet om att det skapades 16 miljoner arbetstillfällen inom EU-området under eurons första tio år – många fler arbetstillfällen än vad som samtidigt skapades i USA. Detta är därför verkligen ett stöd för hela projektet vid en tidpunkt då det behöver stöd från ett modigt parlament, en modig regering och ett modigt folk. Jag välkomnar Estland och jag anser att de gör det enda rätta.

Erfarenheten från mitt land – ett annat litet land – har varit nästan enbart positiv. Tänk på var de små länderna annars skulle vara. Var skulle vi vara om vi inte hade Europeiska centralbanken och kommissionen och gemenskapen med ministrarna i euroområdet i dessa svåra tider? Vi skulle vara helt förlorade.

Två punkter som jag vill ta upp är problemet med konjunkturcykler med starka svängningar, som vi måste ta itu med och som måste övervakas, samt problemet med tillgångsinflationen. Jag tog upp detta med ordföranden för Europeiska centralbanken två år innan man började tala om det allmänt. Kommissionen och ECB måste på något sätt acceptera att låg inflation och låga räntor också leder till tillgångsinflation. Det måste finnas något sätt att ta itu med det.

Det gläder mig att jag kan stödja den allmänna inriktningen i föredragandens betänkande.

  Ivari Padar, för S&D-gruppen. – (ET) Mina damer och herrar! I övermorgon kommer vi att rösta om Europaparlamentets betänkande som stöder Estlands anslutning till euroområdet. Sedan är det knappt en månad till rådets officiella beslut. För Estland är anslutningen till euroområdet nästa milstolpe som ska passeras i integrationsprocessen i EU, och anslutningen är en naturlig del av den kloka budgetpolitik som har förts i Estland under många år. Redan i början av den ekonomiska krisen insåg vårt samhälle att de utmaningar som följde av krisen krävde ett helt nytt tillvägagångssätt och en omprövning av mycket av den politik som dittills förts. Särskilt innebar det flera budgetnedskärningar 2008 och 2009.

Anslutningen innebär att de ansträngningar som gjorts under de senaste åren varit riktiga, och utvecklingen under de senaste åren har också visat hur viktigt det är att ha trovärdig statistik och att undvika att ställa olika krav. Jag är säker på att Estland kommer att fortsätta med sin mycket välbetänkta, öppna och förnuftiga finanspolitik i framtiden. Vi har insett att det inte finns något annat alternativ i ett litet land med en öppen ekonomi. Estlands anslutning är ett positivt tecken för hela Europa. Vi tror på en gemensam valuta som ett hoppfullt ljus i slutet av tunneln i den komplicerade ekonomiska situation som vi står inför i EU i dag.

När Estland väl har anslutit sig är jag övertygad om att euroområdet kommer att ha en medlem som förstår spelreglerna och som kommer att vara till nytta för att stärka valutaunionen och den gemensamma valutan. För min del vill jag tacka kollegerna, det vill säga föredraganden Edward Scicluna och skuggföredragandena, för deras gedigna arbete. Jag vill försäkra er om att Estland är redo att ansluta sig till euroområdet. Tack.

  Wolf Klinz, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag är glad över att kunna hälsa Estland välkommen som den sjuttonde medlemmen av euroområdet från och med den 1 januari 2011. Vår baltiska granne är, som tidigare talare redan har nämnt, faktiskt ett av de mycket få länder som uppfyller Maastrichtkriterierna och det verkligen med besked!

Med tanke på det aktuella läget kan vi vara säkra på att kommissionen, Eurostat och Europeiska centralbanken har granskat allt mycket ingående och inte har tagit hänsyn till några förmildrande omständigheter när de har utvärderat uppgifterna. Rådet kommer också att fatta sitt beslut utan politiska hänsyn.

Tio år efter införandet står euron, som vi alla vet, just nu inför sitt största prov och sin största utmaning. Det vittnar om ett enormt engagemang, en otrolig vilja och en oerhört stor ansträngning att Estland faktiskt har lyckats uppfylla anslutningskriterierna under dessa omständigheter. Jag anser att det också bevisar att man vill uppfylla dessa kriterier som fastställs i fördraget. Estland vet att man som medlem av EU en dag också måste bli medlem av euroområdet, och det faktum att man vill ansluta sig så snabbt gör mig personligen mycket glad. Det visar att det fortfarande finns länder som hyser verkligt förtroende för detta europeiska projekt.

Det är tur att Estlands regering inte behövde lägga fram anslutningsbeslutet för folkomröstning, eftersom vi är väl medvetna om att medborgarna i viss mån är mycket oroliga. Om de följer medierna kommer de att betrakta euron som en mjuk valuta och euroområdet som en övergångsunion, och de är oroliga för att införandet av euron kommer att leda till stora prisökningar. Slovenien och Tyskland är exempel på detta, och i Tyskland är det inte utan anledning som man har använt ordleken ”Teuro” för att anspela på den dyra euron (”der teure Euro” – den dyra euron). Det faktum att allt detta bara är upplevd inflation, som Europeiska centralbanken säger, är verkligen något av en underdrift.

Som medlem av euroområdet kommer Estland också att vara tvunget att ta itu med de problem som den gemensamma valutan står inför och således också underkasta sig euroområdets räddningsplan. Vad det kommer att få för konsekvenser för budgeten vet vi inte. Jag vill be kommissionen om vissa klargöranden i detta hänseende. Jag hoppas att den utmärkta utvecklingen fortsätter i Estland och jag hoppas att dess prestationer, särskilt i fråga om budgetdisciplin och inflationsbekämpning, kommer att visa sig vara hållbara också i framtiden.

  Kay Swinburne, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden Edward Scicluna för hans tydliga och omfattande betänkande. Vi stöder hans slutsatser till fullo. Under denna tid av aldrig tidigare skådade ekonomiska omvälvningar i hela världen till följd av finanskrisen 2008–2009 är det ett bevis på den estländska regeringens ekonomiska skicklighet och budgetdisciplin att de nu uppfyller kraven för att ansluta sig till euroområdet.

Deras förmåga att hålla sitt offentliga underskott under kontroll trots det höga arbetslöshetstrycket är berömlig. Om någon medlemsstat uppfyller de stränga kriterierna för att ansluta sig till euroområdet och om det är deras önskan att ansluta sig redan i dessa oroliga tider anser jag att det i sista hand är ett beslut för väljarna, och jag önskar dem lycka till på den väg de valt.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! Många anser att man bör lyckönska Estland. Jag vill framföra mitt deltagande med folket i Estland. Värdet av ett lands valuta måste avspegla såväl den relativa efterfrågan på de varor och tjänster som landet exporterar och importerar som andra valutarörelser, och måste ändras efter behov. Ett land som är bundet till ett valutavärde som inte avspeglar behoven i dess ekonomi kommer att märka att alla ekonomiska problem förvärras.

Storbritannien märkte detta när vi deltog i föregångaren till eurosamarbetet, växelkursmekanismen. Vi märkte att vi var fast inte bara i en gemensam valuta utan också i en lågkonjunktur som vi inte tog oss ur förrän vi lämnade ERM.

I Sciclunas betänkande lyckönskas Estland till att man ersätter underskottet i handels- och betalningsbalansen med ett överskott i handels- och betalningsbalansen. Det ser ut som goda nyheter, men det finns orosmoln vid horisonten. Överskottet kan få till följd att kommissionen och Europeiska centralbanken fastställer en för hög växelkurs mellan kronan och euron. Om Estland då drabbas av en nedgång i värdet av sin export i förhållande till sin import skulle följden bli en konjunkturnedgång och ett underskott i betalningsbalansen som man inte skulle kunna ta sig ur. Estland kommer att förlora sin monetära och finansiella självständighet och följaktligen sin politiska självständighet, vilket är ironiskt för ett land som undkom Sovjetunionens klor för bara 19 år sedan.

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE). – (LV) Fru talman! När det gäller fotboll förväntar vi supportrar oss att saker och ting sker logiskt. Vi förväntar oss att det lag som har den bästa disciplinen och det största engagemanget ska vinna världsmästerskapet. Detta slags logik bör också tillämpas när det gäller utvidgningen av euroområdet. Budgetdisciplin och genomförande av reformer måste belönas med medlemskap i euroområdet. Under det ekonomiska uppsvinget i världen mellan 2005 och 2008 förbrukade de flesta staterna i EU en hel del mer pengar än de hade råd med – de levde över sina tillgångar. De beredde faktiskt vägen för eurokrisen i dag. Under denna tid när andra gjorde av med pengar var våra vänner i Estland lite mer förståndiga – de sparade budgetöverskotten. Det är tack vare dessa överskott och deras budgetdisciplin som den branta ekonomiska nedgång som Estland också upplevde 2009 inte förde dem till konkursens rand. Genom att iaktta sträng disciplin uppfyller Estland i stället alla Maastrichtkriterierna och bör få bli medlem i euroområdet. Införandet av euron i Estland skulle innebära goda nyheter på tre fronter. För det första skulle det vara en mycket viktig och kraftfull signal till omvärlden om att euroområdet trots alla svårigheter fortsätter att utvidgas. För det andra skulle det vara en positiv signal till alla de baltiska staterna och den baltiska regionen om att de baltiska staterna och regionen är stabila och i stånd att föra en pragmatisk politik. För det tredje skulle det vara en mycket viktig signal till Lettland och de andra eurokandidatländerna om att den som fogar sig efter Maastrichtkriterierna kommer att ha framgång och belönas med medlemskap i euroområdet. Vid denna tidpunkt i Europa måste medlemsstaterna få ordning på sina budgetar så att deras invånare och finansmarknaderna kan återfå förtroendet för euroområdet. Enligt min uppfattning kommer Estlands medlemskap i euroområdet att vara ett bra exempel för regeringarna och samhällena i andra länder om att budgetdisciplin är möjlig också under mycket svåra tider. Tack för er uppmärksamhet.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) I början av den ekonomiska krisen i EU var de baltiska länderna bland dem som drabbades hårdast. De baltiska tigrarna blev de sjuka männen i Europa efter ett ekonomiskt uppsving som varade i flera år. Trots det ser vi nu hur Estland förbereder sig för att ansluta sig till euroområdet på rekordtid. Landets inträde kommer emellertid att stärka euroområdet vid en kritisk tidpunkt. Vi gläder oss åt Estlands strävan att införa den gemensamma valutan trots den kris som också har drabbat dem. De har kunna bemöta den med snabba åtstramningar och finansiella disciplinåtgärder. Även om de baltiska länderna har drabbats hårt av krisen har de dragit nytta av sina låga offentliga skuldnivåer, vilket har gett dem större flexibilitet när det gäller externa lån. Detta är viktigt att minnas, med tanke på att Estlands offentliga skuldkvot som andel av BNP är 7,2 procent, vilket ligger långt under referensvärdet på 60 procent.

Jag anser att det nu är dags för oss att dra lärdom av den europeiska krisen och av Estlands beslutsamhet och lyckas hitta den gyllene medelvägen mellan framåtsträvan och försiktighet. Som ett led i denna process får vi emellertid inte bortse från den sociala aspekten av att gå över till euron. Erfarenheten från stater som tidigare har anslutit sig pekar på allvarliga risker när det gäller prishöjningar. Därför hoppas jag att myndigheterna i Estland ska kunna föra en balanserad budgetpolitik så att inte medborgarna tvingas till stora uppoffringar. Det är i detta avseende helt riktigt att Edward Scicluna riktar uppmärksamheten mot inflationsrisken.

Sist men inte minst har Estlands övergång till euron också en symbolisk aspekt. Estland kan vara en förebild för länderna i Östeuropa, vars entusiasm har dämpats av krisen samtidigt som deras verkliga möjligheter att hålla tidsfristerna för införandet av euron har minskat.

  Olle Schmidt (ALDE). - Fru talman! Jag vill rikta en personlig hyllning till Estland. Idag har Europa och euron svåra problem. Det är i svåra tider som agnarna sållas från vetet. Vi kan här se skillnad på dem som verkligen tror på Europa och vill ge sitt bidrag till ett starkare EU, som Estland, och de som ängsligt står vid sidan och väntar på hur det ska gå, som mitt hemland Sverige, fru talmans hemland Storbritannien, och Danmark.

Låt oss för ett ögonblick anta att EU:s mödrar och fäder hade stått och väntat på samma sätt när det hela började – var hade Europa då varit idag? Det är i kristider som EU utvecklas och visar sin styrka för ett mer enat och starkare Europa. Euron är den mest synliga symbolen för ett enat Europa. Heder åt Estland!

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Jag vill börja med att lyckönska Estland till de extra ansträngningar man har gjort för att uppfylla konvergenskriterierna genom att föra en klok politik. Estland blir därmed det sjuttonde landet som inför euron. Under en svår period för den europeiska ekonomin med ökade spekulationer om att medlemsstater tänker lämna euroområdet visar Estland att det är redo att gå över till den gemensamma valutan.

Det ger också en kraftig signal om möjligheterna för euroområdet att utvidgas österut. De andra åtta länderna som ingick i 2010 års konvergensrapport, bland annat också Rumänien, har kommit olika långt på vägen mot att införa den gemensamma valutan, och för närvarande uppfyller de inte alla kriterier för att ansluta sig till euroområdet. Slutligen vill jag säga att innan en medlemsstat inför euron måste den vara helt redo för det.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Jag vill också instämma i dagens gratulationer till Estlands förvaltning. För bara några år sedan var Litauen i samma situation, men det saknades en tiondels procentenhet i inflationsindikatorn. Faktum är ju att varje stat har sin egen historia. Vi har olika ekonomiska strukturer och vi har fattat olika beslut på grund av vissa händelser i det förflutna. Det som särskiljer Estland är att det troligen har fattats färre populistiska beslut i det förflutna, att centralbanken har fört en mycket försiktig politik och mycket annat. Det är verkligen ett exempel för oss alla, särskilt de baltiska staterna. Om några år kommer vi förhoppningsvis också att få uppleva detta fantastiska ögonblick. Jag vill än en gång gratulera den tidigare finansministern, numera ledamot av Europaparlamentet, som bidragit till denna process, och jag vill gratulera hela den estniska regeringen till ett mycket framgångsrikt genomförande av vissa av den ekonomiska och monetära unionens principer. Lycka till.

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Fru talman! Det faktum att Andrew Brons, som talade tidigare i debatten, bara vräkte ur sig en massa ord och sedan lämnade lokalen vittnar sannerligen om vilket intresse som han och hans parti visar för denna debatt.

Det intressanta med Estlands anslutning till euron är att det är en förtroendeomröstning i Estland och en omröstning om förtroendet för euron. Euron har kritiserats mycket, särskilt i den anglosaxiska pressen, förutsägbart nog. I realiteten är det så att utan euron, och utan den budgetdisciplin som uppvisas av länder som Estland, skulle ingen av oss ha något hopp.

  Milan Zver (PPE). – (SL) Jag skulle väl aldrig förlåta mig själv om jag inte tog tillfället i akt att gratulera mina kolleger från Estland.

Under de senaste tjugo åren har Estland inom många områden haft bland de bästa resultaten av alla övergångsländerna.

Ett exempel på det är de utmärkta skattereformer som genomförts. Estland avreglerade redan på 1990-talet sitt ekonomiska system på ett sätt som andra övergångsländer inte kunnat efterlikna.

Jag är övertygad om att Estland kommer att vara en stark pelare i euroområdet och kommer att handla mycket mer adekvat än många medlemmar i euroområdet och göra sitt för den gemensamma valutans stabilitet.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag vill tacka parlamentsledamöterna för deras stöd.

Låt mig ta tillfället i akt att informera er om orsakerna till den snäva tidsplanen för antagandet av konvergensrapporten, som Edward Scicluna nämnde. Sista datum för bedömningen beror på tillgången till prognosuppgifter, vilket i sin tur beror på tidpunkten för validering av de offentliga finansuppgifterna från Eurostat. Faktum är att Eurostat gått med på att flytta fram valideringen av finansuppgifterna för att ge Europaparlamentet mer tid. Men produktionstiden för kommissionens rapport är ändå mycket pressad, eftersom vi vill garantera en kvalitetsprodukt. Att korta den tiden ytterligare är inte genomförbart utan att göra avkall på den EU-omfattande bedömningen av alla medlemsstater, inte minst när det gäller förfarandet vid alltför stora underskott och den övergripande respekten för stabilitets- och tillväxtpakten, som är själva grunden för den ekonomiska och monetära unionen.

Vi kommer att använda samma råmaterial i morgon i kommissionen när vi fattar beslut om sammanlagt 16 förfaranden vid alltför stora underskott – tolv befintliga och fyra nya förfaranden för EU:s medlemsstater. Det är alltså verkligen en övergripande process på EU-nivå och det innebär i sammanhanget vissa begränsningar i kommissionens arbete.

I vilket fall uppskattar jag er pragmatism och jag kan säga att jag träffade ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor den 13 april för en informell framstegsdialog om Estlands konvergensplaner. Jag skulle också vilja tillägga att kommissionen är beredd att informera parlamentet när som helst om den ekonomiska och skattemässiga situationen i Estland. Det är uppenbart att Estland måste förbli på sin vakt för att säkerställa stabiliteten i sina offentliga finanser och den makroekonomiska utvecklingen, och kommissionen kommer sannerligen att övervaka detta mycket noga.

Slutligen räknar jag med Estland som en bundsförvant i eurogruppen när det gäller att utöva grupptryck i fråga om budgetdisciplinen. Vi behöver allierade i detta och här räknar jag med Estland. Vi måste samarbeta för att säkra de offentliga finansernas hållbarhet och därmed en hållbar tillväxt och nya jobb i EU.

Jag tror det var Andrew Brons som menade att Estland nu skulle förlora sitt nyligen återfunna oberoende och sin frihet. Som svar på det skulle jag vilja tala om hur min farfar förklarade varför han röstade ja i folkomröstningen om Finlands EU-medlemskap, för ungefär 15 år sedan. Han förklarade för mig att han tillbringat fem år vid fronten vänd mot öster för att försvara sitt land, men att han sedan dess alltid tittat västerut.

  Edward Scicluna, föredragande. − (EN) Fru talman! Tack, herr Rehn, för den förklaringen. Jag förstår att tidtabellen är sådan. Mina farhågor gällde att parlamentets roll inte får bagatelliseras, vilket jag är säker på att kommissionen beaktar.

Sammanfattningsvis vill jag tacka mina skuggföredragande för goda råd och meningsfulla ändringar som jag till fullo stöder och har tagit med i betänkandet. Särskilt vill jag nämna min kollega parlamentsledamoten Ivari Padar, tidigare Estlands finansminister, och den nuvarande ministern Jürgen Ligi för deras mycket ärliga och öppna förklaringar varje gång jag behövt deras hjälp.

Jag önskar det estniska folket allt gott. De har hittills lyckats motbevisa sina kritiker. Nu uppmanar jag dem att fortsätta där de är och vaka över sin ekonomi, särskilt dess konkurrenskraft, för att se till att de fortsätter att lyckas i fortsättningen som medlemmar i euroområdet.

Jag rekommenderar därför detta betänkande till kammaren. Estlands ansökan förtjänar vårt stöd och jag hoppas att en överväldigande majoritet kommer att ge esterna det förtroende de förtjänar när parlamentet röstar på onsdag och visa att euroområdet är i högsta grad levande.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 16 juni 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Fru talman! I dessa svåra ekonomiska tider är det lätt att glömma bort hur långt EU har kommit de senaste åren. För bara tjugo år sedan var Estland en del av Sovjetunionen. I dag är landet redo att ansluta sig till euroområdet. Vi får inte underskatta de svårigheter som hela EU står inför, oavsett om man är med i eller står utanför det gemensamma valutasamarbetet. Men Estland möter dessa utmaningar som en självständig nation inom EU och kommer därför att vara en viktig aktör när det gäller att hitta lösningar. Jag ser fram emot Skottlands självständighet, när det skotska folket också kommer att få spela sin fullständiga roll i EU:s framtid.

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig. – (ET) Jag tackar föredraganden Edward Scicluna för utarbetandet av betänkandet om Estlands anslutning till euroområdet. Jag är mycket glad att Estlands ansträngningar för att uppfylla Maastrichtkriterierna nu vederbörligen har erkänts, och jag hoppas att mina kolleger kommer att stödja betänkandet i onsdagens omröstning. Införandet av euron i Estland den 1 januari nästa år kommer att ske vid en tidpunkt som är avgörande för hela euroområdet. Den globala ekonomiska krisen och finanskrisen har exponerat de medlemsstater som systematiskt har undvikit de gemensamt överenskomna kriterierna och därigenom äventyrat de övriga medlemsstaternas ekonomier. Krisen är mycket upplysande, och det är särskilt viktigt att alla medlemsstater i euroområdet, liksom Europeiska centralbanken, noga kontrollerar att Maastrichtkriterierna alltid är uppfyllda. Kriterierna blir i stort sett meningslösa om medlemsstaterna tillåts avvika från dem och åka snålskjuts på andras bekostnad. Även om ett prejudikat har skapats kan vi inte förlita oss på räddningspaket för att kompensera för vissa medlemsstaters oansvariga ekonomiska och finansiella politiska beslut. Den estniska regeringen har tvingats fatta flera svåra men nödvändiga beslut för att stabilisera den nationella budgeten och stoppa den ekonomiska nedgången. Den förestående anslutningen till euroområdet är ett bevis på att regeringens åtgärder har gett resultat. Jag hoppas att de övriga medlemsstaterna är också beredda att vidta åtgärder som kan garantera ekonomisk och finansiell hållbarhet och konkurrenskraft i EU, med beaktande av de strukturella förändringar som nu sker i den globala ekonomin. Estlands anslutning till euroområdet sänder en viktig och lugnande signal och ger oss anledning att tro att den gemensamma valutan trots den senaste tidens nedgång snart kommer att stabiliseras.

24. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Talmannen. − Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  Elena Oana Antonescu (PPE). – (RO) I Rumänien och många andra EU-medlemsstater öppnas nu så kallade ”drömbutiker”, där kemiskt bearbetade ämnen säljs som en ersättning för narkotika. Den rumänska regeringen har utfärdat en extraordinär förordning som förbjuder ett dussintal sådana ämnen.

Men dessa butiker arbetar på ett sätt som gör att man inte lyckats stoppa hotet från de dödliga drogerna. Faktum är att det inte kommer att gå att stoppa det utan en gemensam respons från EU:s institutioner och alla medlemsstaternas regeringar. Ett flertal dödsfall har inträffat och tusentals personers hälsa är i fara.

Många icke-statliga organisationer i Rumänien varnar för att det finns ett stort antal kemiskt bearbetade ämnen som har liknande effekter. Att införa förbud mot dem efterhand som de dyker upp är inte en realistisk lösning på problemet. Rumänien har som tur är upptäckt ökningen av detta fenomen i god tid, men problemet kan vara minst lika aktuellt i andra EU-länder.

Därför anser jag att EU:s institutioner måste ta initiativ för att se till att vi för en ständig kamp inte bara mot narkotika, utan även mot de dödliga surrogatdrogerna.

  Rovana Plumb (S&D). – (RO) I Rumänien fortsätter det ständiga maktmissbruket från högerregeringen som angriper rätten till yttrandefrihet. Nu diskuteras ett lagförslag i det rumänska parlamentet om organisationen och driften av den offentliga radio- och tv-tjänsten. Regeringens förslag är ett direkt angrepp på yttrandefriheten i Rumänien och kränker allvarligt konstitutionen, minoriteters rättigheter och internationella bestämmelser på området.

Såväl europeiska som rumänska organisationer som arbetar inom sektorn har redan framfört kritik. Alla lagar och förordningar om medier i EU föreskriver respekt för rätten till yttrandefrihet och informationsfrihet, som garanteras i artikel 10 i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Jag ber Europeiska kommissionen och de rumänska myndigheterna att komma med en korrekt och demokratisk lösning för att skapa en mekanism som gör att offentliga radio- och tv-tjänster kan arbeta opartiskt, etiskt och enligt EU:s principer.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Ett ögonblick bara.

(Talaren låtsas lägga munkavle på sig själv och visar att hon inte kan tala.)

Detta är vad som skulle hända i Italien om ett lagförslag som lades fram och godkändes i den italienska senaten i förra veckan, nämligen förslaget till lag om avlyssning, också skulle godkännas i kammaren.

Förslaget innebär mer eller mindre ett förbud för journalister, bloggare – ja, alla – att publicera telefonavlyssningar. Det strider uppenbart mot grundlagen och även mot Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, där det i artikel 11 fastställs att alla har rätt till yttrandefrihet, och rätt att ta emot och sprida uppgifter.

Jag skulle vilja ge ett enda exempel för att fästa EU-institutionernas uppmärksamhet på detta, eftersom det verkligen rör sig om en otrolig form av censur. Mitt exempel är slående, uppenbart och verkligt. Min far var journalist. Han dödades av maffian och under de senaste sju åren har de verkliga omständigheterna kring detta maffiamord framkommit just genom avlyssning. Genom avlyssning har vi kunnat klargöra att han dog på grund av att en förrymd person gömde sig i det område där vi bodde. Jag vill därför fästa EU-institutionernas uppmärksamhet på denna fråga.

  James Nicholson (ECR). – (EN) Fru talman! Jag vill uppmärksamma kammaren på den situation som den regionala regeringen i Nordirland står inför. Den konfronteras nu med böter på över 60 miljoner euro som kommissionen utfärdat på grund av så kallade felaktigheter vid tilldelningen av subventioner till jordbrukare.

Även om jag har full förståelse för att korrekta förfaranden måste följas vill jag göra det fullständigt klart att de felaktigt tilldelade medlen uppgår till cirka 3 miljoner euro under en femårsperiod. Jag skulle alltså vilja påstå att detta beslut är grovt oskäligt i och med att bötesbeloppet är schablonmässigt snarare än ett proportionellt.

Vi är alla mycket medvetna om de budgetrestriktioner som regeringarna i hela EU måste hantera, och man behöver knappast någon fantasi för att inse att de offentliga finanserna i Nordirland kommer att bli lidande.

Jag vet inte vem som ytterst bär skulden för detta, men jag vet att det inte nödvändigtvis är jordbrukarna, som inte gjort något medvetet fel, eller den utbetalande avdelningen eller någon annan, men det blir Nordirlands budget som drabbas och det vid en tidpunkt då man verkligen inte har råd med det.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL). – (DA) Fru talman! Jag vill tacka talmannen Jerzy Buzek för att han i sitt inledningsanförande nämnde situationen i Iran. Han kallade situationen ”oroande”. Det måste vara en diplomatisk underdrift. Situationen i Iran är katastrofal! Människor som kämpar för demokrati fängslas och torteras, fackföreningar förtrycks, religiösa minoriteter som bahaier fängslas i åratal på grundval av absurda anklagelser och nya avrättningar sker varje dag. Många av dem sker dessutom offentligt för att skrämma oppositionen och alla regimkritiker. Talmannen nämnde däremot inte att parlamentet sedan den senaste sammanträdesperioden har haft besök av den iranske utrikesministern. Jag vill därför uppmana presidiet att diskutera frågan hur vi ska förhålla oss till officiella besök av företrädare för den iranska mördarregimen.

  Corneliu Vadim Tudor (NI). – (RO) För några veckor sedan spreds en film som spelats in med dold kamera över hela världen. Sarah Ferguson, hertiginnan av York, den brittiska drottningens före detta svärdotter, bad om en muta på 500 000 pund för att skaffa snabbt tillträde till ex-maken prins Andrew för att hjälpa honom att lösa ett problem. Hennes försök att i efterhand skylla på att hon var full lurade ingen, eftersom det är hennes normala tillstånd.

Vilket tekniskt underverk dessa dolda kameror är! Vi borde resa ett monument över dem i alla länder. Utan dem skulle vi kanske aldrig få reda på den dolda sidan av saken, de hemliga beteenden som så många offentliga personer ägnar sig åt.

För tvåhundra år sedan tog Napoleon en väckarklocka av silver från Fredrik den stores sovrum i slottet Sans Souci, vilken han i sitt testamente sedan lämnade till en nära vän. Detta var krigsbyte.

Dagens krigsbyten heter provision, uppmärksamhet och sponsring. Om Östeuropa står på randen till konkurs beror det inte enbart på korruption i våra länder, utan också på den korruption och utpressning som utövas av vissa offentliga personer och institutioner i väst, i synnerhet banker. Det är dags för oss att förena våra ansträngningar och förstöra maffian, dessa resursrika parasiter …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Luis Yáñez-Barnuevo García (S&D). – (ES) Fru talman! Jag vill passa på att tacka det spanska ordförandeskapet för dess ansträngningar under detta halvår för att få bort den gemensamma ståndpunkten om Kuba och skapa en ny sorts relation mellan Europeiska unionen och Kuba, en där man naturligtvis prioriterar försvaret av de mänskliga rättigheterna.

Tyvärr har man inte lyckats, vilket främst beror på den kubanska diktaturens motsträvighet. I januari inledde den kubanska regeringen det spanska ordförandeskapet med att avvisa en parlamentsledamot som – helt lagligt med alla nödvändiga visum i ordning – försökte besöka ön för att tala med dem om att fokusera på mänskliga rättigheter.

Den spanska regeringens nya politik i frågan kommer dock att ge resultat, snarare förr än senare.

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Den nya högerextrema ungerska regeringen under premiärminister Viktor Orbán, som har en konstitutionell majoritet i det ungerska parlamentet, spelar på ren nationalism. Den första rättsakten som antogs av det nya ungerska parlamentet var en lag om dubbelt medborgarskap. Den gör det möjligt för medlemmar i ungerska minoriteter i grannländerna att få ungerskt medborgarskap enbart på grundval av etnisk identitet.

Den ungerska regeringen har vägrat att diskutera denna rättsakt med grannländerna, trots att den får dramatiska gränsöverskridande följder. Detta är en grov kränkning av EU:s princip om vänskaplig samexistens mellan nationer. I Ungerns högsta politiska kretsar ifrågasätter man också helt öppet slutsatserna i Trianonfördraget och efterkrigstidens arrangemang i Europa. Detta borde minst sagt få varningsklockorna att ringa i EU. Alla militära konflikter på den här kontinenten har föregåtts av kommentarer av den typen.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Enligt den italienska tidningen La Repubblica av den 31 maj 2010 använder sig vissa italienska försäkringsbolag av en så kallad riskavgift grundad på nationalitet. Avgiften innebär att medborgare i länder med stora migrationsströmmar, som Rumänien eller Bulgarien, måste betala högre premier när de tecknar en bilförsäkring.

Enligt italienska juridiska experter föreskriver den italienska immigrationslagstiftningen icke-diskriminerande tillgång till tjänster, oberoende av sökandens nationalitet.

Frågan jag ställer till parlamentet i kväll är huruvida en sådan praxis kan anses överensstämma med EU:s lagstiftning om diskriminering.

  Iliana Malinova Iotova (S&D). – (BG) Jag skulle tala om Schengen i dag, men ett annat ämne har visat sig vara ännu viktigare. Europaparlamentet och ministrarna kommer att ge Eurostat mer makt att granska medlemsstaternas budgetar. Samtidigt uppger kommissionsledamot Olli Rehn att Bulgarien blir destinationen för det team som Eurostat kommer att skicka ut för att genomföra den första kontrollen med de nya revisionsbefogenheterna, på grund av tvivel om äktheten i de uppgifter som den bulgariska regeringen lämnat om sitt budgetunderskott och sina skulder. Detta uttalande har lett till att Bulgariens ställning på de globala finansmarknaderna försämrats kraftigt bara under de senaste dagarna.

De flesta av oss stöder Eurostats utökade befogenheter och ökade möjligheter till inspektion. Men vi skulle nog ha önskat att dessa befogenheter omfattade mekanismer som utesluter preliminära bedömningar om någon särskild medlemsstat, som kan skada dess finansiella ställning. Innan man gör så här måste kommissionen göra en analys som visar om uppgifterna verkligen har förfalskats, och om det i så fall gjorts medvetet eller inte.

Det är uppenbart att det i fallet med den bulgariska regeringen har brustit i kommunikationen med kommissionen, vilket har gett ett intryck av att de uppgifter som har lämnats är svårgenomblickbara och felaktiga. Men det är inte rätt att ett enskilt land ska pekas ut och att det används som ett argument för beslutet att bevilja Eurostat nya revisionsbefogenheter.

  Antonyia Parvanova (ALDE). – (EN) Fru talman! Den iranska regimen har tagit de massprotester som följt på det omstridda presidentvalet i juni 2009 som en förevändning för att fortsätta sin förföljelse av människorättsaktivister och sitt förnekande av kvinnors rättigheter och religionsfrihet. Enligt flera organisationer, däribland Amnesty International, har underrättelsetjänsten under den högste ledaren för det revolutionära gardet stärkt sin kontroll över landet och intensifierat den förföljelse som den redan utövat i många år.

Trots att 81 fångar nyligen frigavs rapporteras att 450 personer fortfarande hålls fängslade, ofta dömda i skenrättegångar som hållits efter valet. Bara i juni har 22 avrättningar rapporterats i Iran. Europaparlamentet måste sända en stark signal om solidaritet med det iranska folket. Vi får inte blunda för kränkningar av mänskliga rättigheter och jag föreslår att vi i linje med Europaparlamentets resolution av den 10 februari 2010 agerar aktivt för att stödja människorättsaktivister genom att ge dem tillfällig asyl. EU bör också än en gång uppmana Iran införa ett moratorium för dödsstraff, i enlighet med resolutionerna från FN:s generalförsamling.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Fru talman! Jag vill här i kammaren framföra min oro över att terrorismen på senare tid ökat i Nordirland.

En del ledamöter känner kanske till mordet på Bobby Moffat som inträffade nyligen. Moffat sköts ned av personer som misstänks ha anknytning till så kallade lojalistiska paramilitärer, mitt på dagen på Shankhill Road i Belfast, inför unga och gamla människor som handlade och ägnade sig åt sina vardagssysslor.

Förövarna av detta fega dåd är få till antalet, men de tror att rättvisa kan skipas genom mord, misshandel och hot. Under de senaste dagarna har en hög befälhavare inom polisväsendet i Nordirland uppgett att hotet från den republikanska terrorismen är allvarligare än det varit på många år.

Jag är säker på att mina kolleger här i parlamentet håller med mig om att detta parlament står bakom de goda människorna på Shankhill Road i Belfast och den stora majoriteten av människorna i Nordirland, uttrycker sin avsky för detta mord och kommer att stå vid deras sida i kampen mot terrorism i alla dess former.

  Nuno Teixeira (PPE). – (PT) Ett frihandelsavtal håller för närvarande på att slutas mellan Europeiska unionen, Colombia och Peru. Det kommer att öppna vår marknad ytterligare för jordbruksprodukter som är helt avgörande för våra yttersta randområden. Jag talar om bananer, rom och socker.

Avtalet underlättar EU-företagens tillträde till marknaden för industrivaror i dessa två länder och kommer att gynna de medlemsstater som exporterar högteknologi och importerar jordbruksprodukter. Men avtalet orsakar allvarlig skada för alla de yttersta randområdena, som är kända för att vara mycket sårbara. Under de första fyra månaderna i år har Kanarieöarna redan förlorat ca 20 procent av sin andel av bananmarknaden.

Jag vill dock klargöra att vi inte är emot avtalet. Det enda vi begär är att det ska göras en utvärdering av avtalets effekter för de regioner som påverkas mest – exempelvis bananproducenterna på Madeira och Kanarieöarna – och att kompensationsåtgärder ska vidtas för att minimera skadorna.

  Edit Bauer (PPE). – (HU) Centraleuropa har drabbats av översvämningar av kanske aldrig skådad omfattning. Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien har drabbats hårt av flodvågorna. Europeiska unionens solidaritet är därför extremt viktig just nu. Särskilt viktigt är det att stödet når fram snabbt och jag vill be kommissionen mobilisera alla resurser som går för att hjälpa till att mildra skadorna, eftersom ingen medlemsstat har de reserver som krävs för att reparera så omfattande förstörelse.

Det andra problem jag vill uppmärksamma är den diskriminering som blir följden av ändringen av den slovakiska medborgarlagen, som gäller dem som efter den 17 juli kan anta ett andra medborgarskap förutom det slovakiska, oavsett om det rör sig om medborgarskap i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. Enligt den nya lagen kommer medborgare som ansöker om dubbelt medborgarskap att nekas tillgång till en rad olika arbeten. Exempelvis kan de inte bli statstjänstemän, eller ens brandmän, med motiveringen att de utgör en säkerhetsrisk för staten. Denna diskriminering av medborgare är helt oacceptabel.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Under de kommande nio månaderna kommer kommissionen, medlemsstaterna och Europaparlamentet att fastställa det framtida centrala transeuropeiska transportnätet TEN-T och noderna för att koppla ihop det med transportnäten i EU:s grannländer. Utvecklingen av TEN-T, både infrastruktur och transporttjänster, måste vara en central del av Europa 2020-strategin. EU:s inre marknad och ekonomiska och sociala sammanhållning är beroende av en effektiv, säker och driftskompatibel transportinfrastruktur. EU behöver en infrastruktur för höghastighetståg som betjänar alla EU:s huvudstäder och Europas större städer. Infrastrukturen i både havs- och flodhamnarna måste också moderniseras.

Jag uppmanar kommissionen att som en del av den framtida ekonomiska planeringen öka budgeten för utveckling av det transeuropeiska transportnätet från 11 procent till minst 20 procent av budgeten för sammanhållningspolitiken och att hjälpa till att minska de klyftor som finns mellan länderna i centrala och sydöstra delen av Europeiska unionen när det gäller transportinfrastrukturens utveckling. Jag ber också kommissionen att öka andelen medfinansiering från TEN-T-budgeten, särskilt för de gränsöverskridande delarna, för att uppmuntra medlemsstater att investera i TEN-T-infrastruktur.

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag vill uppmärksamma blockaden i den indiska delstaten Manipur. Väg 39, som förbinder delstaten med resten av Indien, har varit blockerad sedan den 12 april. Detta har inneburit att cirka två och en halv miljon människor inte kunnat få livsmedel, bränsle och medicinsk utrustning. Sjukhus har tvingats stoppa alla operationer utom de mest akuta, priserna på basvaror har ökat med 300 procent på den svarta marknaden, och bland de värst drabbade är en halv miljon barn under åtta års ålder.

Vägen blockeras av människor från Nagastammen och särskilt av All Naga Students’ Association. Jag hoppas att kammaren kommer att hålla med mig och uppmana den indiska regeringen att snarast söka en förhandlingslösning, inbegripet ett beslut om upphävande av lagen om försvarsmaktens särskilda befogenheter, för att få ett slut på en humanitär kris som är nästan lika allvarlig som den i Gaza.

  László Tőkés (PPE). – (HU) Fru talman! Översvämningar orsakar förödelse i Ungern och dess grannland Slovakien. Nästan samtidigt hålls parlamentsval i de båda länderna. Jag ser en metafor i dessa parallella händelser. Samtidigt som vi engagerar oss i ett omfattande samarbete för att hjälpa de områden som härjats av översvämningarna kan vi inte låta bli att tänka på länderna i det forna östblocket som härjats av kommunismen. Mitt eget land Rumänien är ett av de länder som kämpar mot den post-kommunistiska krisen.

Jag vill uttrycka min medkänsla med dem som drabbats av översvämningarna och jag uppmanar Europeiska unionen och parlamentet att ge dem snabb och effektiv materiell hjälp. Det gläder mig att de ungerska och slovakiska valen har inneburit segrar för anti-kommunismen. Jag ber Europaparlamentet om stöd även för våra länders ansträngningar att frigöra sig från arvet av sitt splittrande kommunistiska förflutna.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Europeiska kommissionen arbetar nu med en grönbok om pensioner, som EU:s verkställande makt kommer att använda för att försöka få i gång en diskussion om en EU-strategi för pensioner. Det främsta syftet med denna strategi måste vara att lösa medlemsstaternas demografiska och budgetmässiga problem. EU:s befolkning åldras och trycket på de offentliga finanserna kommer att öka avsevärt under de kommande åren.

Oavsett den politiska situationen i medlemsstaterna måste strategins huvudsakliga prioritering vara att garantera en anständig levnadsstandard för dem som har gått i pension. Vi får inte glömma att pensionärerna utgör en låst social grupp. Oftast har de inte längre möjlighet att välja en alternativ inkomstkälla och sysselsättning på grund av sin höga ålder. Därför anser jag att den prioriteringen måste vara dokumentets huvudsyfte.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Den här månaden högtidlighåller vi 90-årsdagen av undertecknandet av Trianonfördraget. Genom det fördraget förlorade det historiska Ungern två tredjedelar av sitt territorium och mer än hälften av sin befolkning. Miljontals ungrare befann sig plötsligt under ett främmande lands styre utan att ha lämnat sina hem. Men vi måste sätta oss över denna orättvisa som saknar motstycke i det moderna Europas historia och ödmjukt acceptera situationen till förmån för en bättre, gemensam europeisk framtid. Vi har inga funderingar på att ändra gränser för att lösa situationen med de avskurna områdena, utan vi begär bara en sak – respekt för vårt språk och vår kultur och rätten att fritt använda och utöva dem. Tyvärr är detta ett område där vi ungrare i Slovakien aldrig kan bli helt nöjda. Den nya ungerska regeringens beslut att bevilja dubbelt medborgarskap till ungrare som hamnat utanför landets gränser är en symbolisk gest som är avsedd att visa att den ungerska nationen i grunden är enad. Detta innebär inget som helst hot mot våra grannländer, och därför ber vi att de gör det möjligt för de berörda medborgarna att anta detta erbjudande utan några villkor.

  Frédéric Daerden (S&D). - (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill lyfta fram en framgång i kampen mot fattigdom under detta år, som är Europaåret för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Faktum är att rådet (sysselsättning och sociala frågor) nu har fastställt och godkänt kvantifierade mål i kampen mot fattigdom – antalet människor i riskzonen för fattigdom ska minska med 20 miljoner.

Detta kvantifierade mål har identifierats som ett av nyckelmålen av Belgiens vice premiärminister Laurette Onkelinx, som är ansvarig för sociala frågor, och jag har själv på Europaparlamentets vägnar förespråkat denna ambition i våra diskussioner. Tillsammans med de övriga ministrarna i rådet har Laurette Onkelinx gjort sitt yttersta för att se till att ett mål skulle fastställas.

Den belgiska regeringen är fast besluten att göra det kommande ordförandeskapet till en framgång och att uppfylla målen i sitt sociala program, trots vår nuvarande institutionella situation. Av vårt valresultat att döma är jag övertygad om att det kommande belgiska ordförandeskapet kommer att vara aktivt och beslutsamt när det gäller att uppnå dessa sociala mål.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Under 2010 har vi sett nya översvämningar längs Donau, som orsakat materiella förluster för lokala samhällen och krävt mycket resurser för att mildra följderna. Översvämningarnas effekter på de företag som har utvecklats i samhällena längs Donau är en viktig aspekt som måste återspeglas i EU:s strategi för Donau.

I de senaste diskussionerna som hölls i Constanţa i Rumänien ägnades mycket uppmärksamhet åt medlemsstaternas växande oro för Donauregionens ekonomiska och sociala utveckling. Förslagen måste backas upp av samtidiga innovativa åtgärder för att minska de materiella förluster som orsakas av översvämningarna.

I annat fall står dessa regioner inför ökade förluster som drabbar både den befintliga näringsverksamheten och den utvecklingspotential den genererat. Regionerna behöver stöd för att kunna möta utmaningarna och minimera de förluster som orsakats av Donaus översvämningar.

  Edward Scicluna, föredragande. − (MT) Jag vill ta upp ett viktigt ämne som är centralt för de demokratiska principerna: yttrandefriheten.

Som parlamentsledamot har jag en lagstadgad skyldighet att utöva mina demokratiska rättigheter genom att informera mina väljare om mitt parlamentariska arbete genom medierna, inklusive tv. Myndigheten för radio- och tv-sändning har som regleringsmyndighet en lagstadgad skyldighet att se till att det i det stora hela upprätthålls en politisk balans i de program som sänds av de olika privata tv-stationerna. Lagen kräver inte att varje enskilt program ska vara balanserat på så sätt att en person som framträder själv inte kan uttrycka sina egna åsikter i allmänpolitiska frågor. Trots detta har jag tre gånger anklagats för lagöverträdelser – samtidigt som tv-stationen bötfällts för att ha rapporterat om betänkanden som jag utarbetat för Europaparlamentet – på den löjliga grunden att jag skulle ha skapat obalans i mitt eget program. Det som ligger bakom dessa beslut är den felaktiga uppfattningen att balans ska eftersträvas, inte genom att främja mångfalden och uppmuntra personer med olika politiska åsikter att träda fram och ge uttryck för dem, utan tvärtom genom att hindra dem från att göra det.

Många malteser som hade mycket höga förväntningar på Europeiska unionen och dess värderingar är besvikna över att censuren sticker fram sitt huvud nu när omständigheterna verkar oroväckande.

Jag kräver parlamentets skydd mot denna kränkning av mina demokratiska rättigheter som EU-medborgare och som vald ledamot av Europaparlamentet.

  Milan Zver (PPE). – (SL) I ett av mina senaste anföranden framhöll jag ett problem som har bekräftats av flera studier. Jag talar om den tillbakagång som den demokratiska utvecklingen nu präglas av både inom EU och globalt.

I dag vill jag uppmärksamma er på det faktum att mediernas frihet har mött ett liknande öde. Även vissa utvecklade länder upplever denna bakåtsträvan och det är ännu påtagligare i en del nya medlemsstater, som fortfarande kämpar med att upprätta en stabil demokrati.

Det enda exemplet jag ska nämna är Slovenien, mitt hemland, som under det senaste året har sjunkit med sju placeringar i den rankning av mediefriheten som Reportrar utan gränser upprättar och tre placeringar i Freedom Houses förteckning.

Det är i dessa övergångsländer som journalister är som mest sårbara och snabbt kan hamna under medieägarnas, den politiska maktens och kapitalets inflytande. De är sårbara på grund av sin osäkra sociala status och bristen på yrkeskompetens och erfarenhet och så vidare.

Denna allmänna tendens bör inte få gå obemärkt förbi. Jag uppmanar därför Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att utveckla en effektiv strategi för ökad mediefrihet. Objektiv information är inte bara ett skydd för demokratin utan också en av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

  András Gyürk (PPE). – (HU) Fru talman! I mars antog Europaparlamentet en resolution som uppmanar Kuba att frige landets politiska fångar. Resolutionen föranleddes av att en hungerstrejkande fånge hade avlidit. Kuba svarade med en cynisk förklaring om att man inte tänkte ge efter för internationella påtryckningar. Mot denna bakgrund är det obegripligt att vi under det spanska ordförandeskapet fått höra allt fler röster om att Europeiska unionen måste se över sin strategi för Kuba.

Argumenten för detta är mer eller mindre att världen har förändrats och vi måste mjuka upp vårt förhållningssätt. Ja, mycket har förändrats de senaste åren, men Kubas förtryckardiktatur består. Den grundläggande förutsättningen för varje närmande mellan EU och Kuba måste därför även i fortsättningen vara att den kommunistiska regimen tar första steget och friger de politiska fångarna så snart som möjligt. EU:s gemensamma utrikespolitiska strategi får inte besudlas av kompromisser när det gäller de mänskliga rättigheterna. Vår gemensamma utrikespolitik måste präglas av konsekvens och trovärdighet.

  Tamás Deutsch (PPE). – (HU) Fru talman, mina damer och herrar! Miljoner EU-medborgare förväntar sig nu att vi ska fatta snabba beslut. Offren för översvämningarna i Centraleuropa och miljontals EU-medborgare i nöd ser på oss med förväntan och tillit. Under de senaste veckorna har miljontals polacker, tjecker, slovaker och ungrare fått sina liv förstörda av översvämningar och naturkatastrofer i Centraleuropa. Enligt ett ungerskt ordspråk är snabb hjälp dubbel hjälp. Det verkar som om Europaparlamentet är på väg att uppfylla denna förväntan. Ett förslag till beslut om bistånd har utarbetats och kommer att läggas fram för antagande redan denna vecka. Vi förväntar oss att kommissionen vidtar liknande snabba och effektiva åtgärder för att ge de centraleuropeiska medborgarna lämpligt materiellt bistånd för att hjälpa dem att bygga upp det som förstörts.

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE). – (ES) Fru talman! Jag talar för eleverna i Europaskolorna, vars kvalifikationer inte erkänns av det spanska utbildningsministeriet.

Nästan alla elever är barn till spanska tjänstemän och de diskrimineras och behandlas orättvist. I den jämförelsetabell som används, och som nyligen konsoliderats av det spanska utbildningsministeriet, dras en halv eller en hel poäng från elever som har gått i Europaskolorna. Detta är dessutom språkkunniga ungdomar. Det innebär att de hamnar utanför systemet när de försöker komma in på program som kräver höga betyg.

Vi anser att detta är i grunden orättvist. Spanien har undertecknat alla avtal och konventioner men följer dem inte. Dessutom är det grundläggande diskriminering. Ett land kan inte fortsätta hävda att det är europeiskt då det i realiteten behandlar elever från våra Europaskolor orättvist och diskriminerande.

  Nuno Melo (PPE). – (PT) Fru talman! Jag vill framföra ett klagomål och en vädjan. Klagomålet gäller ett miljöbrott: 320 000 ton mycket farligt avfall har dumpats på en öppen tipp i ett tätbefolkat område i norra Portugal mellan 2001 och 2002 och förorenat mark och vatten. Detta är produkter med extremt höga halter av bly, zink, kadmium, krom och arsenik. De portugisiska nationella myndigheterna har larmats, men de har inte vidtagit några åtgärder.

Under denna mandatperiod har den socialistiska regeringen faktiskt lämnat ett svar till en ledamot av det portugisiska parlamentet och bekräftat att inga åtgärder har vidtagits, trots att en socialistisk miljöminister under den förra mandatperioden försäkrat att så skulle ske. Därför vädjar jag nu också till EU-institutionerna att de ska ingripa. Jag har redan framställt en begäran om ingripande till kommissionen. I dag framför jag mitt klagomål till Europaparlamentet, och jag hoppas att den resolution som jag kommer att lägga fram kommer att debatteras och röstas igenom, så att människors hälsa inte längre sätts på spel.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Att redan 2012 höja kvinnors pensionsålder till 65 år gynnar sannerligen inte jämställdheten. Detta var ursprungligen tänkt som en gradvis process som skulle ha lett till harmonisering mellan mäns och kvinnors pensionsålder i Italien först 2018.

Även om regeringen omedelbart gick med på detta måste vi ändå ifrågasätta detta förhastade och till stor del ogrundade beslut. Varje välfärdssystem har sina särdrag och sin egen flexibilitet, och alla besparingar som kan garanteras måste leda till aktiva kompenserande åtgärder till stöd för kvinnor.

När det gäller Sonia Alfanos inlägg nyss om lagen om avlyssning i Italien, så finns det inte någon sådan lag ännu. Det finns ett lagförslag som ska upprätthålla en balans mellan den okränkbara rätten till pressfrihet och rätten till privatliv. Detta är grundläggande faktorer som kommer att beaktas av det italienska parlamentet.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Den 3 juni mördades ärkebiskop Luigi Padovese, en företrädare för katolska kyrkan i Turkiet. Jag har två kommentarer angående detta.

Tragedin har förklarats på ett sätt som man känner igen – mördaren är psykiskt instabil. Samma förklaring har också använts vid andra religiösa mord i Turkiet. Diagnosen ställdes nästan så fort utredningen började. Det är enklast att lägga hela affären åt sidan och sedan avfärda förövaren som religiös extremist.

Min andra kommentar är att jag är förvånad över att ingen av de ledande EU-politikerna har reagerat på politisk nivå, utom ordföranden för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater). Detta visar hur mediernas arbete bär frukt. När det gäller en katolsk fråga reagerar de som det passar dem. Antingen håller de tyst, eller så startar de en hatkampanj.

Jag hoppas att EU-institutionerna kommer att granska utredningen av detta mord noga och göra förföljelsen av kristna och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Turkiet till en viktig fråga i förhandlingarna.

  Joe Higgins (GUE/NGL). – (EN) Fru talman! I kväll har barn, kvinnor och män från tre olika arbetarstadsdelar i Dublin – Coolock, Crumlin och Sean McDermott Street i norra innerstaden – protesterat utanför rådhuset i Dublin i ett desperat försök att stoppa nedläggningen av deras offentliga simhallar, som kommunfullmäktige säger sig inte ha råd att driva längre.

I dessa områden, som redan drabbas hårt av arbetslöshet, är fritidsanläggningarna mycket få, och att stänga dessa simhallar vore en barbarisk handling och social vandalism. De hotande nedläggningarna återspeglar den irländska regeringens hårda nedskärningar i de offentliga utgifterna, som stöds till fullo av EU-kommissionen.

Driftskostnaderna för simhallarna uppgår till kanske 1 miljon euro per år. Samtidigt pumpar den irländska regeringen in 30 miljarder euro i kapitaltillskott till banker och exploatörer. Otroligt nog har Dublin dessutom utsetts till EU:s idrottshuvudstad 2010! Jag ställer mig bakom dessa stadsdelar i kraven på att simhallarna hålls öppna, att man håller fritidsanläggningar i arbetarområden öppna för folket och i stället avvecklar exploatörerna och obligationsinnehavarna.

  Talmannen. − Punkten är härmed avslutad.

25. Derivatmarknader: förestående initiativ (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Werner Langen, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om derivatmarknader: förestående initiativ (KOM(2009)0563 – 2010/2008(INI)) (A7-0187/2010).

  Werner Langen, föredragande. – (DE) Fru talman! Först av allt vill jag tacka mina kolleger som hjälpt mig att utarbeta ett mycket omfattande betänkande till följd av kommissionens meddelande. Jag tackar dem för deras vilja att kompromissa och för det faktum att vi inte bara lyckats enas om en lösning på miniminivå, utan även hittat fungerande kompromisser.

Jag vill också tacka kommissionsledamot Michel Barnier för att han nu vill göra något praktiskt i denna fråga. Charles McCreevy – er föregångare inom detta ansvarsområde – fick man driva till handling. Jag är säker på att ni snabbt, tillförlitligt och korrekt kommer att lägga fram förslag om reglering av finansmarknaderna och sedan genomföra dem tillsammans med oss. Jag kan bara säga att ni gör rätt i att inte vänta på siste man i ledet eller störande inflytande i rådet. Ni har parlamentet helt på er sida för en tydlig och rättvis reglering av derivatmarknaderna.

Vi antog betänkandet i utskottet med bred majoritet – 43 röster för, 1 emot, 1 nedlagd röst – och några av de professionella observatörerna från andra medlemsstater var förvånade över att vi efter den kontroversiella debatten kunde få fram en resolution med så pass starkt stöd. Alla ansträngde sig för att hitta lämpliga kompromisser, även på de två punkter som dittills hade varit omtvistade, nämligen styrning och villkoren för clearingorganisationer samt formuleringen om tredjeländers reglering, som vi har debatterat intensivt. Kommissionen har i dag inlett ett offentligt samråd med två delområden – handlingarna har funnits tillgängliga sedan i eftermiddags. Dessa områden är dels blankning, dels derivat och marknadens infrastruktur. Jag anser att vi behöver strängare regler i denna förordning, och nu när den första delen av krisen på finansmarknaden delvis har övervunnits och den andra delen ligger framför oss bör vi inte låta denna enorma marknad, som motsvarar tolv gånger bruttovärldsprodukten, förbli oreglerad. Detta omfattar OTC-derivat, men också andra punkter, och som vi alla vet är detta bara en del av regleringen av finansmarknaden, inte hela.

En finansmarknadskris och derivat som inte säljs på börsen har otvivelaktigt förvärrat krisen. USA:s redovisningsregler och nettningen inom interna banktransaktioner har försvårat insynen. I synnerhet har försäkringarna mot kreditförluster på statsobligationer råkat i vanrykte.

När det gäller Grekland finns det heller inga bevis för att handeln med kreditswappar har orsakat krisen. Tvärtom står det helt klart att det inte är spekulanterna utan medlemsstaternas skuldproblem som är den främsta orsaken. Vi kan därför bara lösa problemet om vi först löser skuldproblemen.

Genom de senaste årens erfarenheter har vi identifierat ett annat problem, nämligen att de sex största institutens marknadsinflytande utgör ett problem. Dessa sex stora institut – tre europeiska och tre i Förenta staterna – står för 80 procent av derivatmarknaden. Vi minns erfarenheterna från 1992 då det spekulerades mot det brittiska pundet och pundets anslutning till euron förhindrades på grund av Soros. Vi minns också enskilda förkämpar som vid den tidpunkten lade märke till att vissa centralbanker måste göra slut på alla sina resurser.

Marknaden behöver regler. Det behövs en strikt reglering, och i besluten från utskottet för ekonomi och valutafrågor finns totalt 48 punkter om detta. De handlar om standardisering av derivat, transaktionsregister, inrättande av centrala clearingorganisationer, användning av centrala handelsplatser, förbättring av marknadsintegriteten och marknadstillsynen, om att derivat för företag och slutanvändare måste regleras var för sig och om att vi behöver de tidigare nämnda reglerna för ägande.

Slutligen vill jag försäkra kommissionsledamoten om parlamentets ovillkorliga stöd och breda majoritet. Sitt inte i baksätet och åk med, utan ta täten och vi kommer att stå vid er sida.

  Kay Swinburne (ECR). – (EN) Fru talman! Jag välkomnar Werner Langens betänkande som ett steg på den svåra vägen mot en effektiv reglering av derivatprodukter. Vi har tydligt sett att bristen på insyn inom detta område kan leda till att okända risker byggs upp i vårt finansiella system. Men Werner Langens betänkande visar också att derivaten kan tjäna det motsatta syftet genom att sprida riskerna för små och stora företag, vilka kommer att bli grunden för EU:s ekonomiska återhämtning.

Det gläder mig att parlamentet nu tydligt har framfört åsikten att många slutanvändare bör undantas inte bara från clearing, utan också från säkring av derivat och kapitalkrav. Jag håller visserligen inte med om allt i Werner Langens slutliga betänkande, särskilt när det gäller förbud mot vissa typer av produkter, eftersom jag menar att detta kräver betydligt mer forskning om vi ska lyckas undvika att ekonomiska innovatörer kringgår överdrivet detaljerade regler genom omprofilering eller genom att ta fram ännu mer komplexa produkter. Men jag är ändå övertygad om att lagstiftningsprocessen fortsätter både i EU och globalt och att vi kommer att hitta genomförbara och effektiva lösningar för derivatinstrumenten.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Jag vill för det första tacka Werner Langen för allt hans arbete med detta betänkande. Derivatinstrument anses vara en av de grundläggande faktorer som bidrog till att utlösa finanskrisen. Med syftet att förebygga nya kriser kommer kommissionens förslag om derivatmarknaden att minska den risk som dessa instrument utgör för EU:s ekonomi.

För att återupprätta förtroendet på de finansiella marknaderna krävs en ramlagstiftning som bidrar till att öka öppenheten och gör det lättare för marknadsaktörerna att bedöma riskerna korrekt. På kort sikt är det viktigt att minska motpartsrisken. Detta kan åstadkommas genom att man oftare använder clearing genom centrala motparter. Transaktionerna måste centraliseras genom en central motpart för att insynen ska öka. På så sätt kan centrala motparter bidra till att bevara aktiemarknadens integritet.

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. − (FR) Fru talman, ärade ledamöter! Först vill jag tacka Werner Langen för hans betänkande, liksom utskottet för ekonomi och valutafrågor. Betänkandet kommer lägligt, håller hög kvalitet och tar upp frågor av ekonomisk och politisk vikt. Werner Langen ställer alla de rätta frågorna – vilket inte förvånar mig som känner honom – och han har antagit och föreslagit en ambitiös ståndpunkt. Jag tror att detta verkligen är rätt strategi för denna fråga, med tanke på dess stora finansiella och ekonomiska betydelse.

Vi är alla medvetna om att när vi diskuterar derivatmarknaden talar vi om en marknad värd 600 biljoner dollar och om produkter som används dagligen av banker, men också av företag, för att täcka eventuella fluktuationer i valutakurser och räntesatser, eller oljeprisets volatilitet.

Som Kay Swinburne sade är dessa produkter bra för våra ekonomier, men samtidigt kan de vara en riskkälla och som det är nu faller de utanför alla former av insyn och registrering. Det är det som måste ändras, och det är vad Werner Langen föreslår i sitt betänkande. Det är också den strategi som kommissionen tillkännagav i sitt meddelande om derivatmarknaden i oktober 2009, och som jag personligen bekräftade för parlamentet den 13 januari 2010, som ni kanske minns. Detta visar att jag, som jag sade den 13 januari, mycket riktigt har för avsikt att sitta i förarsätet och inte i passagerarstolen.

Med just detta i sinnet vill jag också bekräfta min avsikt att lägga fram ett lagstiftningsförslag om OTC-derivat i sommar – i början av september för att vara mer exakt. Målen är klara: vi vill öka insynen, fastställa en allmän standardiseringsprocess och stärka marknaderna.

Men vi måste göra allt detta snabbt, effektivt och utan att improvisera. Parlamentets bedömning ligger på bordet, mina enheter har arbetat i flera månader och har fört en ständig dialog med alla berörda parter. Faktum är vi i dag har inlett ett offentligt samråd för att finslipa våra förslag kring vissa specifika aspekter. Jag vill till exempel nämna de kriterier som måste antas för att göra derivatclearing obligatorisk – alla derivat kan inte standardiseras.

En annan fråga är den om typ och nivå för tillsynskrav för riskhantering, som vi måste ha när det gäller clearingorganisationer, en fråga som Elena Băsescu med rätta tog upp. Dessa clearingorganisationer borde göra det möjligt för oss att minska systemrisker, och vi måste vara mycket noga med att se till att de kan lyckas genom att skapa alla de förutsättningar som krävs för att de ska kunna fullgöra den rollen.

En tredje fråga är på vilka villkor clearingorganisationer i tredjeländer ska kunna erbjuda dessa tjänster i EU. Vi har också frågorna om den potentiella samverkan mellan clearingorganisationer och om transaktionsregister. Det är mycket viktiga infrastrukturer, eftersom de kommer att samla alla uppgifter om transaktioner. Hur ska vi reglera dem? Bör vi kräva att de ska vara etablerade i Europeiska unionen? Allt detta är frågor som vi kommer att ägna stor uppmärksamhet, och vi bör vara uppmärksamma på de svar som vi kommer att få. Vi kommer också att ta hänsyn till resultaten av samrådet i vår konsekvensbedömning och i lagförslaget.

Jag vill lyfta fram några fler specifika punkter i Werner Langens betänkande. För det första har jag noterat parlamentets oro kring clearingorganisationernas ägandeförhållanden och risken för att clearingorganisationerna får en alltför stor kontroll över användarnas del. Jag vill liksom Werner Langen att vi ska vara medvetna om eventuella intressekonflikter, men samtidigt måste vi beakta de grundläggande EU-reglerna om investeringsfrihet, och dessa regler rimmar illa med en reglering av clearingorganisationernas ägandeförhållanden. Vi kommer dock att fortsätta att arbeta med denna fråga.

Det är en känslig fråga och jag vill inte undvika den. Jag tog upp frågan i samrådet och hur det än blir behöver vi strikta styrmekanismer för att minimera eventuella intressekonflikter.

Jag har också noterat att ni föredrar att clearingorganisationer och centrala transaktionsregister ska ha sitt säte inom EU. Personligen är jag för det tillvägagångssättet. Det är därför vi i samrådet presenterar tre olika alternativ när det gäller transaktionsregistren.

Om de ska ligga delvis i EU och delvis utanför blir det dock en utmaning att se till att samma regler gäller för alla och att våra behöriga myndigheter har direkt, omedelbar och ovillkorlig tillgång till den information de behöver.

I betänkandet framhålls också att Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) ska ha en stark roll när det gäller att granska clearingorganisationer samt reglera och utöva tillsyn över transaktionsregistren. Det är också en mycket viktig fråga som vi måste fortsätta att arbeta med. Ansvaret för tillsyn och godkännande är kopplat till skattskyldigheten.

Om Esma ska få tillsynsansvaret skulle det i teorin innebära att Esma också måste ta budgetansvar, vilket är svårt att föreställa sig i nuläget. Vi har dock ännu inte fattat något slutligt beslut i frågan.

Jag delar också era farhågor kring volatiliteten på marknaden för råvaruderivat. Jag arbetar just nu just med frågan om volatilitet och, som jag sagt till parlamentet, med hur man ska kunna kontrollera alla risker för spekulation och hyperspekulation och vad jag anser vara skandalösa transaktioner med jordbruksprodukter. Här måste vi också sträva efter en allmän insyn och öppenhet på marknaderna och skapa verktyg för att bekämpa en överdriven volatilitet.

Slutligen vill kommissionen hitta en lösning på de problem som nyligen konstaterats på derivatmarknaden, särskilt när det gäller statsskulder. I dag har jag också inlett ett samråd om blankning, som även omfattar statskreditswappar (CDS). Vi kommer att lägga fram ett lagförslag i september.

Jag anser därför uppriktigt – och gläder mig åt att personligen kunna säga till er – att Langenbetänkandet uppvisar den nivå av engagemang som krävs för dessa mycket allvarliga frågor för att kunna definiera och genomföra en strategi för OTC-derivatmarknaden, så att den kan bli säkrare, öppnare och effektivare. I många avseenden är betänkandet dessutom ett mycket användbart och viktigt incitament för våra regeringar och för kommissionen, vilket jag också tackar för.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (tisdagen den 15 juni 2010).

26. Sakernas Internet (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Maria Badia i Cutchet, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om sakernas Internet (KOM(2009)0278 – 2009/2224(INI)) (A7-0154/2010).

  Maria Badia i Cutchet, föredragande. – (ES) Fru talman, fru kommissionsledamot! Om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag kommer att använda mina fyra minuter, eftersom det vid denna tid på kvällen och med så många ledamöter närvarande inte behövs någon längre förklaring. Jag skulle dock vilja säga att detta är ett betänkande om ett ämne som helt och hållet kommer att revolutionera förhållandet mellan människor och saker och mellan saker sinsemellan under de kommande tio till femton åren: en ny tillämpning av Internet.

Jag vill lovorda det meddelande som kommissionen har utarbetat och att det lagts fram vid en läglig tidpunkt, för det är ett faktum att vi kan förutse vissa konsekvenser av denna nya tillämpning som har många fördelar. Det kan innebära en förbättring av många aspekter i vårt liv och öppna möjligheterna för nya företag och produktionsförbättringar.

Men det finns också helt klart risker. Då betänkandet utarbetades, vilket jag gjorde tillsammans med skuggföredragandena från andra politiska grupper – jag vill tacka för deras insatser – hade vi för avsikt att användarna skulle få all den säkerhet och det integritetsskydd som de vill ha när de använder denna nya teknik. Vi har tittat på om den rättsliga ramen omfattade alla möjligheter som de nya tillämpningarna ger, och för närvarande förefaller det som att den gör det, men det beslutades att utvärderingar ska göras kontinuerligt. Allteftersom tillämpningarna införlivas i olika aspekter i vårt liv måste de utvärderas för att säkerställa att användarnas integritet och säkerhet skyddas, både ur hälsosynpunkt och när det gäller integritet och många andra frågor.

Jag tycker att det är en bra strategi. Detta är bara början. Kanske bör vi, utöver det som står i betänkandet, fundera över hur vi på ett bra sätt kan informera användarna så att de verkligen vet vad de använder. Sanningen är att när vi talar om sakernas Internet är det inte bara användare, utan också de flesta parlamentsledamöter, som har svårt att hantera dessa frågor och som tittar på oss och säger ”vad är det”? Stämmer inte det?

Jag tycker att det skulle vara intressant för oss att utöver de möjligheter och det ansvar som beskrivs i betänkandet, och även i ert meddelande, fundera över hur vi ska förklara för människor, för allmänheten, för användarna, vad sakernas Internet är, vad de kan göra med denna nya tillämpning och hur deras integritet och säkerhet kan skyddas. Jag anser att det är en central fråga för denna nya tillämpning: att människor kan lita på den och känna sig trygga.

  Lena Kolarska-Bobińska (PPE). – (PL) Fru talman! Sakernas Internet är en del av den digitala agendan. Ett av huvudsyftena med agendan är att få allmän tillgång till Internet och att bekämpa digital utestängning. I Europa finns det för närvarande tyvärr mycket stora skillnader när det gäller tillgången till Internet. Polen släpar efter många europeiska länder – endast 13 procent av hushållen har tillgång till Internet via bredband. Planen i den digitala agendan att allmän tillgång till Internet ska vara införd senast 2013 är därför mycket viktig för oss.

När vi talar om sakernas Internet måste vi komma ihåg att inte öka de skillnader som redan finns i fråga om tillgång till Internet. Man fruktar nämligen att ytterligare skillnader kan tillkomma utöver dem som nu finns och att en ny våg av digital utestängning kan uppstå i Europa. En del människor som först nu håller på att träda in i Internetvärlden kommer att ligga betydligt efter dem som redan använder ny teknik, som är väl hemmastadda i denna värld och som vet hur man kan använda den på ett bra sätt. När vi talar om sakernas Internet måste vi därför komma ihåg vilken utmaning detta är för Europeiska kommissionen, så att skillnaderna i tillgången till den digitala agendan inte blir större.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) För att få till stånd ekonomisk återhämtning i Europa måste investeringar göras i ny informations- och kommunikationsteknik för att stimulera den ekonomiska tillväxten.

Sakernas Internet kan vara ett sätt att möta behoven bland äldre och funktionshindrade personer och säkerställa trygg vård. Jag måste dock betona att åtgärder måste genomföras som syftar till att garantera integritetsskyddet och att det måste vara lätt att installera och använda de aktuella systemen samt att kunderna måste få information om de tjänster som finns tillgängliga.

Vi uppmanar kommissionen att noggrant övervaka genomförandet av de förordningar som redan har antagits på europeisk nivå på detta område. Vi vill också att kommissionen före slutet av detta år presenterar en tidtabell för de riktlinjer den har för avsikt att föreslå på gemenskapsnivå för att förstärka säkerheten för sakernas Internet och RFID-tillämpningarna.

Kommissionen måste också göra ytterligare insatser för att se till att den teknik som tillämpas för sakernas Internet uppfyller användarnas krav, exempelvis möjligheten att förhindra spårning, och att också individens fri- och rättigheter respekteras.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för hennes utmärkta arbete. Denna debatt är faktiskt en debatt om framtiden. På sätt och vis talar vi om en kommunikationsrevolution, kommunikationen mellan människor och saker och kommunikationen mellan olika tillämpningar.

Men samtidigt, med tanke på de utmaningar som vi ställs inför till följd av det ämne vi diskuterar – och det är parlamentets förtjänst att vi har denna debatt i dag, att alla dessa åtgärder genomförs och att detta betänkande har lagts fram – måste vi också se de faror som hotar, eftersom teknik för igenkänning av radiofrekvenser används vilket också möjliggör tillgång till privatlivet. Den fara som uppkommer är tydlig: å ena sidan tillång och å andra sidan skydd, bredband ställs mot integritet.

Problemen är tydliga. Vilka klarar av att hantera den nya tekniken? Vad händer med känsliga personuppgifter? Hur privata kommer personuppgifter att vara i slutändan? Hur bra kommer säkerheten att vara?

Vi behöver en balans inom denna nya teknik. Vi behöver en teknik som är pålitlig, en teknik som vid behandling av sådana uppgifter medger absolut respekt för de grundläggande rättigheterna och principerna om skydd av personuppgifter.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) I mer än tio år har vi sett Internet gradvis förändra vår värld och våra vanor, och vi står bara på tröskeln till den superdigitala revolutionens möjligheter. Jag är mycket nöjd med betänkandet av Maria Badia i Cutchet, eftersom det i betänkandet påpekas att vi behöver en ny europeisk lagstiftning för att stödja utvecklingen av ytterligare en nätverksstruktur för sakernas Internet, varvid driftskompatibilitet mellan olika system garanteras och de ökade säkerhetsriskerna med cyberrymden förutses. Vi behöver dock även en högkvalitativ och läglig utvärdering av hur den ökade mängden radiostrålning påverkar människors och djurs hälsa, även för fåglar och små djur i städerna. Konsumenterna bör lära sig var de passiva och aktiva RFID-etiketterna finns på varje förpackning, avläsningsavstånd, vilken typ av data som utrustningen mottar eller vidarebefordrar. Vi bör se till att medborgarna kan använda och leva med mikrochips på ett säkert sätt, vilket innebär att chips måste skyddas från virus och missbruk, och också att människor kan avaktivera chips som finns inbyggda i saker omkring oss. Vi får inte låta sakernas Internet utvecklas utan förordningar med försiktighetsåtgärder. Detta är en tydlig politisk signal och en uppgift för Europeiska kommissionen.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Jag vill också stödja detta betänkande som verkligen öppnar dörren för införande av ny teknik och framtidens teknik. Genom användande av denna teknik inom industriproduktionen kommer våra medborgares liv verkligen att förändras, och det kommer också att bli förändringar i karaktäriseringen och bedömningen eller offentliggörandet av enskilda produkters och varors egenskaper.

I anslutning till denna teknik är det dock nödvändigt att mycket grundligt fundera över skyddet av medborgarnas integritet genom lagstiftning, eftersom tekniken gör det möjligt att övervaka och spåra inte enbart produkter, utan också produkternas användare. Det är därför mycket viktigt att se till att den teknik som kommer att tillämpas omfattas av lagstiftning på ett sådant sätt att den inte inkräktar på människors integritet.

  Neelie Kroes, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Jag vill uttrycka min stora beundran för Maria Badia i Cutchet och understryker att vi är inne på samma spår och att parlamentet aktivt har tagit på sig en viktig roll och utgår från ett globalt perspektiv i främjandet av sakernas Internet – inte bara ett lokalt perspektiv för denna del av världen. Det uttrycks väl i ert betänkande, och särskilt genom att ni riktar uppmärksamheten mot de huvudsakliga dragen i utvecklingen, som kommer att få djupgående konsekvenser för EU-medborgarnas vardagsliv under de kommande årtiondena. Jag är imponerad över hur de övriga parlamentsledamöterna har betygat sin aktning för Maria Badia i Cutchet och också har betonat hur viktigt detta är för EU-medborgarna.

Det nämndes helt korrekt att det också är en fråga om kommunikation, och därför måste vi i högre grad uppmärksamma denna viktiga fråga. Jag gratulerar därför till pionjärrollen när det gäller att definiera de huvudsakliga utmaningarna för sakernas Internet. Jag vill upprepa att föredraganden har gjort ett stort arbete genom att betona många viktiga offentligpolitiska frågor.

Jag delar föredragandens uppfattning att Europeiska unionen bör säkerställa ett regelverk och en rättslig ram och jag talade nyligen på detta område om den värdegrund som skyddar EU-medborgarna och samtidigt främjar både offentliga och privata investeringar i sakernas Internet.

För att sakernas Internet ska utvecklas effektivt och hålla vad det lovar behöver vi å ena sidan en offentlig debatt och å andra sidan stabila villkor för investeringar.

Vi måste också helt klart undvika att människor känner att sakernas Internet har tvingats på dem. Det är inte en skyldighet utan en möjlighet, en utmaning om man säger så, och har potentiella konsekvenser. Det är väldigt bra. Vi måste vara medvetna om de beslut som vi fattar och samtidigt måste vi ge forskare och företag utsikter för investeringar på medellång och lång sikt, så att ett spelrum och gemensamma regler skapas. Jag tror att det är en av de utmaningar som parlamentet och kommissionen står inför.

Nu när en agenda har upprättats är det dags att vi kavlar upp ärmarna, så att säga, och börjar genomföra åtgärder. Vi har börjat med detta, för nu är det verkligen dags att genomföra åtgärder, och jag är glad över att kunna meddela att flera av de 14 handlingslinjer som fastställs i meddelandet om sakernas Internet redan är på väg att påbörjas.

En studie om miljöaspekterna av radiofrekvensidentifikation pågår, och den institutionella dialogen har kommit långt. Och i ett längre perspektiv kommer en första våg av åtta EU-finansierade forskningsprojekt att inledas i år, och de kommer med säkerhet att skapa hittills okända synergieffekter för framtiden.

Det finns också flera andra åtgärder såsom förvaltning av sakernas Internet, rätten till tystnad för fartyg, integritetsskydd, dataskydd, standarder och säkerhet som kräver ihärdigt engagemang i fråga om tid och kollektiva insatser.

Och det är därför som jag har beslutat att inrätta en expertgrupp som ska få i uppdrag att se över dessa frågor och inte bara dessa frågor utan även andra. Den ska bestå av företrädare för det civila samhället, industrin, tillsynsorgan, universitet och regeringar. Det jag tänker mig är att de ska träffas varje kvartal under två år, och deras lägesrapporter ska naturligtvis vara tillgängliga för er.

Sammanfattningsvis handlar allt om kommunikation nu och att verkligen genomföra det vi har lovat folket. Och för att helt kort svara ledamöterna är det helt klart att kommissionen har förklarat att alla européer ska ha tillgång till den digitala världen 2013 och detta uttalande har vi angett som att ”detta tror vi” eller snarare ”detta kommer vi att göra” och ”detta kan vi göra”. Jag har privilegiet att ha blivit inbjuden till utskottet för industrifrågor, forskning och energi och kulturutskottet, och vi måste helt klart meddela att detta är vad vi har på att listan över saker att göra.

Det är en handlingslinje som är helt klar, nämligen att alla européer ska ha tillgång till den digitala världen, och det är därför förståeligt att ni tydligt uttalar oro över om detta kan göras.

När det gäller frågan om skydd av personuppgifter är skydd en viktig punkt på vår digitala agenda. Det handlar om tillit och säkerhet. Om man inte utstrålar tillit kan man inte förvänta sig att människor ska använda denna möjlighet, så därav följer att vi måste hantera alla dessa aspekter och sedan verkligen ge EU-medborgarna en utmanande möjlighet.

  President. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (tisdagen den 15 juni 2010).

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Sakernas Internet är en it-struktur som omfattar ett nätverk av föremål som är sammankopplade med varandra med hjälp av RFID-teknik och Internet. Nyttan med en sådan uppfinning är att den möjliggör handel med varor och tjänster och överföring av information i realtid om de föremål som omger oss. De huvudsakliga aspekterna av ett regelverk på detta område är bland annat att det uppmuntrar investeringar som möjliggör för europeiska företag att dra nytta av det mervärde som denna uppfinning ger och att ett förvaltningssystem för it-strukturer upprättas, vilket kommer att bidra till att konsumenterna får lämplig information och att skyddet av EU-medborgarnas personuppgifter respekteras. Jag anser därför att det är Europeiska kommissionens uppgift att fortsätta att finansiera projekt som rör sakernas Internet inom ramen för det sjunde ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och att skapa ett öppet, tillförlitligt system för förvaltning av sakernas Internet.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Den teknik som är knuten till sakernas Internet kommer att främja betydande framsteg i fråga om hälsa, transport, energieffektivitet, miljö, detaljhandel och kamp mot förfalskningar. Utvecklingen av nya tillämpningar för sakernas Internet kommer att vara avhängig av det förtroende som de europeiska konsumenterna visar för systemet. Effektiv säkerhet är ett av de viktigaste särdragen i alla former av utveckling som kan utgöra en risk för personuppgifter. Kommissionen måste göra ytterligare insatser för att se till att teknik som är knuten till sakernas Internet uppfyller användarnas krav (särskilt möjligheten att förhindra spårning), och att också människors fri- och rättigheter respekteras. I framtiden måste Europeiska kommissionen genomföra mer ingående utvärderingar av denna teknik, särskilt när det gäller hur människors hälsa påverkas av radiovågor och andra hjälpmedel som används inom identifieringsteknik. Kommissionen måste utveckla ett öppet system som grundas på principen om respekt för integriteten ända från designstadiet, vilket gör det möjligt att uttryckligen ange vilka hjälpmedel som får användas för identifiering och spårning. Samtidigt måste konsumenterna och de behöriga myndigheterna garanteras möjlighet att kontrollera tillförlitligheten hos uppgifterna och den metod som används i systemen, och det måste säkras att uppgifterna endast kommer att vara tillgängliga för de behöriga användarna.

27. Förvaltning av Internet – framtida åtgärder (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Francisco Sosa Wagner, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förvaltning av Internet – framtida åtgärder (KOM(2009)0277 – 2009/2229(INI)) (A7-0185/2010).

  Francisco Sosa Wagner, föredragande. – (ES) Fru talman! Det betänkande som jag i nära samarbete med skuggföredragandena har haft äran att få utarbeta handlar om att definiera Internet som en global allmän egendom som måste förvaltas i enlighet med det allmännas intresse.

Med utgångspunkt från en offentlig-privat modell måste vi förhindra att Internet kontrolleras av en enda grupp enheter och hindra nationella eller överstatliga myndigheter från att försöka kontrollera informationsflödet till nätet.

En grundläggande fråga i betänkandet var ställningen för ICANN (Internet Corporation for Assigned Names and Numbers) i den globala förvaltningen av Internet. Eftersom det är en privat institution som omfattas av Förenta staternas lagstiftning har vi betonat detta ovanliga förhållande med tanke på institutionens känsliga uppgift, och även om vi förordar att den ska behållas, då den rent allmänt har varit effektiv, föreslår vi en reform som gör det möjligt för EU-institutionerna att spela en större roll i de förvaltande organen.

Internet är framför allt ett viktigt verktyg för utövande av de grundläggande friheterna och för att allmänheten ska få åtnjuta verklig demokrati. Det måste därför finnas verkliga garantier för att vi skyddas mot nya former av övervakning, kontroll och censur från offentliga och privata aktörer, så att den fria tillgången till Internet och integritetsskyddet verkligen fungerar och inte är ineffektivt. Särskilt uppmanas regeringarna att avstå från att begränsa tillgången till Internet genom censur, blockeringar, filtrering eller andra hjälpmedel, och från att ge privata organ i uppdrag att göra sådant.

Alla restriktioner som anses viktiga, t.ex. för att skydda minderåriga, måste begränsas till vad som är absolut nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. De måste grundas på lagstiftningen och på att proportionalitetsprincipen respekteras, vilket Europeiska unionens domstol och Europadomstolen har fastslagit.

Alla EU-medborgare måste få effektiv tillgång till Internet och framför allt måste särskilda insatser göras utan att de som bor i landsbygdsområden diskrimineras, i enlighet med den digitala agenda som parlamentet har antagit.

Vi hävdar att det är mycket viktigt att EU står enat och starkt när det gäller förvaltningen av Internet, både inom ICANN och på andra internationella arenor, särskilt inom Forumet för förvaltning av Internet, eftersom det är ett viktigt redskap för dialogen mellan regeringarna, det civila samhället och den privata sektorn. Nästa sammanträde inom detta forum kommer att hållas i september i Vilnius, och betydelsen av detta forum gick oss inte obemärkt förbi då vi utarbetade detta betänkande. Vi stödde det därför kraftfullt när vi föreslog några ändringar av hur forumet fungerar.

Det är mycket viktigt att Europeiska unionens principer enligt artikel 2 i fördraget försvaras på dessa arenor, särskilt i våra förbindelser med länder vars värderingar skiljer sig från de europeiska värderingarna.

Internet är ett stort hav: oceanen som ska förena européerna i friheten.

Jag skulle vilja avsluta med att tacka de ledamöter som har utarbetat detta betänkande tillsammans med mig, liksom kommissionens personal som har gett mig ovärderlig hjälp. Tack så mycket för att ni har lyssnat till mig vid denna tidpunkt på kvällen.

  Axel Voss (PPE). – (DE) Fru talman! Betydelsen av Internet – och detta knyter naturligt an till föregående ämne – har ökat avsevärt under de senaste 20 åren. Hela sektorer har tillkommit, företagsmodeller är beroende av ständig användning av Internet och nu knyts utbildning till Internet. Internet är en ersättning för sociala möten. Men vi har också ett mycket annorlunda sätt att kommunicera privat, och för det finns nu en infrastruktur som liknar infrastrukturen för allmänna offentliga tjänster. Vi måste därför göra vår röst hörd när det gäller beslut om den fortsatta utvecklingen av Internet.

Vi måste dock först och främst säga att friheten för Internet naturligtvis kommer att missbrukas, och för det andra att det har ett värde i sig självt som vi måste behålla, och vi kan inte tillåta något på nätet som är förbjudet utanför nätet. Denna självreglering fungerar dock inte på det sätt som vi skulle vilja. Därför är inte frihet å ena sidan och skydd av personuppgifter och integritet å andra sidan motsatta mål, utan hör båda till ett och samma område.

Jag vill därför uppmana kommissionen att också engagera sig i detta samråd och i den fortsatta utvecklingen av Internet.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Internet har hittills kunnat hanteras utan statlig inblandning. Ur säkerhetssynpunkt är självreglering inte längre acceptabelt. Cyberterrorism eller ensidigt inflytande från stater som Kina och dess underrättelsetjänst är brådskande frågor. Förenta staternas regering har för närvarande inflytande över beslut om Internet eftersom huvudorganisationen omfattas av Kaliforniens lagstiftning, och det är förmodligen inte så gynnsamt för Europeiska unionen i framtiden. Jag stöder kommissionen, som vill reformera den inre strukturen hos de organ som förvaltar Internet i riktning mot mer öppenhet och ansvar. Att införliva förvaltningen av Internet i ett FN-organ skulle enligt min mening inte vara en bra lösning, eftersom det skulle medge alltför lite flexibilitet. Vi behöver en effektiv mekanism för att kunna överklaga nyckelbeslut som den nuvarande organisationen fattar, exempelvis genom ett skiljedomsförfarande. Vi måste också öka den demokratiska representationen. Användar- eller konsumentorganisationer och sammanslutningar för Internetföretag har för närvarande inte tillräckligt stort utrymme att uttrycka sina synpunkter. Jag förväntar mig att Europeiska kommissionen kommer att beakta allt detta.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Vi har nått den punkt där medborgare och organisationer inte kan klara sig utan att använda Internet. Eftersom Internet underlättar vår tillgång till ett stort antal tjänster och hjälpmedel kan det anses som en världsomfattande kollektiv nyttighet som alla ovillkorligen måste ha tillgång till.

Jag stöder användandet av särskilda finansieringsprogram inom EU för att underlätta tillgången till denna tjänst och för att utveckla infrastruktur för kommunikation i alla regioner i Europa, särskilt i landsbygdsområden och i medlemsstater under utveckling. Det kommer att göra det möjligt för oss att på ett framgångsrikt sätt minska de digitala, sociala och kulturella skillnaderna i Europa jämfört med resten av världen.

Samtidigt måste Europeiska unionen se till att den egna infrastrukturen för Internet och säkerheten hos den är väl skyddad mot alla typer av it-attacker. Jag anser att de insatser som görs i denna riktning måste identifieras och stödjas genom andra skyddsåtgärder och bra metoder som världssamfundet antar.

  Piotr Borys (PPE). – (PL) Jag vill gratulera till detta betänkande.

Den digitala agendan är naturligtvis en avgörande fråga som kommer att leda till att alla européer kommer att ha tillgång till Internet via bredband inom de närmaste åren. Dessutom ställs vi nu inför den klassiska frågan om erkännande. Deltagande i ICANN måste grundas på partnerskap. Jag anser därför att denna reform bör leda till att Europeiska unionen blir en fullvärdig partner som kan påverka hur ICANN fungerar.

Naturligtvis är friheten på Internet och de grundläggande rättigheterna nyckelprinciper. Men vi måste komma ihåg vad som är viktigast, det som framför allt rör skyddet av minderåriga. Frågan om spel på Internet, som diskuteras parallellt, är också en viktig faktor. Många frågor kommer också att ställas om vilka uppgifter som kan filtreras, naturligtvis med beaktande av de grundläggande rättigheterna och vad regeringarna i medlemsstaterna själva vill övervaka. Men det viktigaste av allt är att Europeiska unionen verkligen kommer att erkännas inom ICANN och att unionen som partner kan bidra till de principer som organisationen styrs av.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Internet är utan tvekan en stor informationskälla – ett hav eller till och med en ocean av information. Vi måste dock även fundera över värdet av denna information, eftersom en del av den är missvisande och falsk, vilket gör att den snarare vilseleder än informerar människor.

Internet sprider också pornografi och spel på nätet in i våra hem och till barnens rum. Jag anser att detta är ett problem som vi måste vidta åtgärder mot samtidigt som Internetmarknaden öppnas. Vi måste också observera vilka konsekvenser öppenhet har och fundera över om föräldrar och familjer kan försvara sig mot all denna information och alla dessa fenomen som Internet ger upphov till.

Jag anser att öppenheten på Internet måste följas av ansvar, bland annat att de institutioner som tillhandahåller dessa möjligheter tar sitt ansvar.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Europaparlamentet föreslår att kommissionen ska ge det civila samhället i EU möjlighet att företrädas på ett rimligt sätt i internationella forum om förvaltning av Internet och i organisationer och konsortier som främjar standardisering av Internet.

De viktiga prioriteringarna för Europeiska unionen är att skydda Internetinfrastrukturen och se till att den kan stå emot it-attacker, samt att skydda personuppgifter och integritet. Kommissionen och medlemsstaterna måste öka sina insatser för att garantera säkerhet i cyberrymden i Europeiska unionen och delta i internationellt samarbete på detta område.

Jag anser att ytterligare åtgärder krävs för att få en bättre förståelse för och öka medvetenheten om behörighet i mål som gäller it-relaterad brottslighet och datamoln enligt standard och för att på ett tydligt sätt fastställa skyldigheter och ansvar för de berörda parterna.

Jag måste betona betydelsen av elektroniska tjänster, särskilt digitala signaturer, och av behovet av att skapa en offentlig nyckelinfrastruktur om omfattar hela Europa och som därigenom säkerställer driftskompatibilitet över gränserna för digitala signaturer och förbättrad säkerhet på Internet.

Jag vill avsluta med att betona att det för att öka konsumenternas förtroende för tillgången till den information och de tjänster som finns tillgängliga på Internet blir alltmer nödvändigt att utfärda säkerhetscertifikat för webbplatser.

  Neelie Kroes, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Europaparlamentets aktiva intresse för det viktiga området förvaltning av Internet har bidragit till att befästa och förstärka Europeiska unionens ställning.

Under de senaste åren har den offentliga politiken för förvaltning av Internet blivit tydligare och viktigare, eftersom användningen av Internet har ökat och förvaltningen av Internet har fått mer långtgående konsekvenser. Föredraganden Francisco Sosa Wagner, som jag vill lovorda, och hans kolleger gratuleras till att de i betänkandet har tagit upp de relevanta frågorna om den offentliga politiken.

Parlamentet och kommissionen har många idéer och mål som liknar varandra i detta avseende. När jag presenterade den digitala agendan för Europa för er noterade ni förmodligen att många av frågorna i detta betänkande återspeglas i åtgärderna. Den princip som jag skulle vilja framhäva är att vi måste se till att de europeiska värdena, precis som ni har betonat, tas upp i den övergripande debatten. Vi måste se till att hänsyn tas till EU-medborgarna och företagen i EU i den internationella debatten om hur denna världsomspännande resurs ska hanteras.

Vi kommer att samarbeta med några av de globala aktörerna inom förvaltning av Internet vid nästa möte i ICANN senare denna månad i Bryssel. En annan stor händelse i år, som redan har berörts, kommer säkert att vara Forumet för förvaltning av Internet i Vilnius i september. Jag välkomnar verkligen att Europaparlamentet har för avsikt att delta i år igen med en stor delegation. Jag är naturligtvis medveten om att ni, liksom ordförandeskapet, kommer att besluta om vilka som ska finnas med i delegationen, men jag hoppas uppriktigt att vi kommer att ha förmånen att ha med Francisco Sosa Wagner och hans idéer i delegationen. Ert aktiva deltagande i detta forum under de senaste fyra åren har verkligen främjat de europeiska värdena, och jag kan bara tacka parlamentsledamöterna för detta och för det utmärkta samarbetet mellan våra institutioner. Jag hoppas att vi kan fortsätta att arbeta i denna anda på området för förvaltning av Internet.

Något som jag skulle vilja betona med hänvisning till föredraganden Francisco Sosa Wagners kommentar – och det är en mycket känsloladdad fråga – är att vi har ansvar för att skydda minderåriga för missbruk på Internet och att vi måste samordna våra insatser för att lyckas med det. Det är inte lätt, inte för att vi inte är medvetna om behovet av att åtgärda problemet, utan därför att de som begår dessa handlingar är personer som utnyttjar alla sätt de kan. Det kan ni vara säkra på. Om ni läser handlingsplanerna med nyckelåtgärder kommer ni att se att det i dem talas om säkerhet, skydd, trygghet och tillit. Nyckelåtgärd 6, exempelvis, har redan nämnts, och det finns flera andra nyckelåtgärder som är mycket relevanta för de problem ni har tagit upp.

Jag kan bara hålla med dem som säger att EU:s roll i ICANN inte kan underskattas. Vi måste ta vårt ansvar och fullgöra vår viktiga roll. Naturligtvis finns det med en så stor utmaning som Internet också en baksida, och vi måste göra vårt yttersta för att vidta åtgärder mot de problem som denna baksida innebär. Vi kan i varje fall göra mer tillsammans än var och en för sig.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (tisdagen den 15 juni 2010).

Tack till alla tolkar och all personal.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag vill nämna ett ändringsförslag som jag lade fram i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om nödvändigheten av att underlätta tillfången till Internet och stödja dess utveckling i de nya medlemsstaterna, särskilt i landsbygdsområden. Byarna i Europa, särskilt byarna i den östra delen av EU, får inte undantas från diskussionerna om det nästa steget i förvaltningen av Internet. År 2009 var andelen hushåll som hade tillgång till Internet 38 procent i Rumänien, den näst lägsta siffran i Europa efter Bulgarien. Jag välkomnar därför finansiellt stöd från EU, vilket kommer att göra det möjligt för Rumänien att garantera att alla hushåll får tillgång till Internet. Jag måste betona att denna investering i hög grad kommer att bidra till att modernisera byarna i Rumänien och den ekonomiska utvecklingen i landsbygdsområden.

28. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

29. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 22.50.)