Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 16 juni 2010 - Strasbourg

7. Slutsatser från toppmötet EU/Ryssland (31 maj–1 juni) (fortsättning på debatten)

  Talmannen. – Vi återupptar nu debatten om slutsatserna från toppmötet mellan EU och Ryssland (31 maj–1 juni) och uttalandet av kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

  Helmut Scholz, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman, fru Ashton! Här i Europaparlamentet diskuterar vi ofta förbindelserna mellan EU och Ryska federationen. Jag har undertecknat parlamentets gemensamma resolutionsförslag för min grupps räkning, trots dess mycket återhållsamma formuleringar om resultatet av toppmötet EU–Ryssland nyligen.

Låt mig ändå tillägga följande. Toppmötet var det första efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Ryssarna hoppades därför på ett mer beslutsamt agerande från EU:s sida. För Ryssland är EU en naturlig strategisk partner – våra gemensamma värderingar gör att det finns band mellan oss. Jag vill nu påminna alla om att Ryska federationen i februari 2010 blev den sista av Europarådets 47 medlemmar som ratificerade Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta är en tydlig signal om att Ryssland delar de värderingar som Europarådets medlemmar har. Ryssland hoppades i synnerhet på framsteg i frågan om viseringsfrihet. Dessa förhandlingar har pågått i sju år utan konkreta resultat.

Jag instämmer helt i att det partnerskap för modernisering som föreslagits är ett steg på vägen mot ett strategiskt partnerskapsavtal. Men i mina ögon går det inte tillräckligt långt. Enligt forskningsinstitutet Centre for European Reform är det exempelvis inte meningen att teknik från EU ska överföras till projekt där ryska staten deltar. Här resonerar EU alltför kortsiktigt och går miste om många samarbetsmöjligheter, särskilt för små och medelstora företag – och därmed också om möjligheter att bygga upp förtroendet.

Dessa möten har genomförts i många år. Varför är utbytet så magert? Vi måste komma ihåg att den viktigaste utmaningen för båda parter än i dag är att övervinna bristen på förtroende. De yviga utspelen är alltför många. Alltför ofta saknas seriösa projekt som verkligen skulle kunna bygga upp förtroendet i alla delar av politiken, ekonomin, samhället och kulturlivet.

Om EU och Ryssland ska ha konstruktiva förbindelser för att lösa de problem som finns, hör energi och miljö till de viktigaste frågorna. Det brukar alltför ofta heta att energipolitiken är ett strategiskt samarbetsverktyg och en föredömlig förtroendeskapande åtgärd, men just på energiområdet är det blott alltför vanligt med missförstånd och utelämnanden. Vi måste vidta kraftfulla åtgärder mot detta.

  Fiorello Provera, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Ryssland kommer att vara en oerhört viktig strategisk partner för EU. Det är därför ytterst angeläget att vi enas om ett brett partnerskaps- och samarbetsavtal.

Avtalet är en prioriterad utrikespolitisk fråga, eftersom det skulle skapa ett forum som lämpar sig för ett långtgående samarbete med Moskva. Här handlar det om allt från bilateral handel, viseringsfrihet, kontroll av olaglig invandring och kampen mot terrorismen respektive den organiserade brottsligheten och klimatförändringen, till synnerligen angelägna frågor som det iranska kärnkraftsprogrammet och fredsprocesserna i Kaukasus och Mellanöstern.

På energiområdet bör EU frigöra sig från vissa förutfattade meningar och agera mer pragmatiskt och konsekvent. Om vi vill trygga vår energiförsörjning måste vi inse att South Stream-projektet tillför ett stort värde genom att tillhandahålla en säker leveransväg och mängder av energi. Det behövs för vår ekonomiska återhämtning de närmaste åren.

EU bör agera på två plan i sina förbindelser med viktiga partnerländer som Ryssland. Vi bör dels överlägga om våra ideal och ideologiska värderingar, och dels agera pragmatiskt – det är ett krav vid internationella förbindelser.

  Jean-Marie Le Pen (NI). – (FR) Fru talman, fru Ashton! Jag välkomnar den vitamininjektion som starten för partnerskapet för modernisering utgör. Det är bra att det är så praktiskt inriktat. Detta nya partnerskap kan, om inte annat, göra nytta genom att markera att Ryssland är en naturlig geopolitisk partner till EU. De positiva kommentarerna om ett krishanteringssamarbete med Ryssland gläder mig också.

Men jag har några synpunkter. Ideligen lyfts EU:s krav fram, medan vår partners intressen och ståndpunkter förefaller att systematiskt bagatelliseras eller viftas bort – oavsett om det gäller energifrågor eller analysen av det östliga partnerskapet och de närmaste grannarnas västvänliga inställning.

Jag vill även påpeka att de skarpa formuleringarna i flertalet av medlemsstaternas ståndpunkter, och den aggressiva ton de använder när de fördömer människorättskränkningar, förefaller att riktas enbart mot Ryssland. När systematiska kränkningar av rättssäkerheten begås av exempelvis Kina, och vi försöker få gehör för EU:s minimikrav på det sociala området – detta gäller främst den enorma fabriken i Laogai – så är det mer civiliserade tongångar som gäller, och diplomatin blir mer hovsam. Samtidigt står Frankrikes och EU:s arbetstagare utan arbeten.

Jag påminner om ordspråket ad augusta per angusta – till toppen genom trångmål. Så ser jag på Rysslands ansträngningar i dag, när landet befriat sig från den kriminella marxismens gift, som i så många decennier har åderlåtit det och varit dess fängelse. Dagens Ryssland har fått en hel nation att räta på ryggen igen, även om det fortfarande återstår många svårigheter och utmaningar att ta itu med.

Därför vill jag efterlysa lite ödmjukhet från EU-fanatikernas sida. Särskilt som EU:s superstat inte uppnår något av sina mål, trots att dess verksamhet hela tiden kostar mer pengar och medlemsstaterna steg för steg tar makten över alla länder i Väst-, Central- och Östeuropa.

Jag måste också påminna er om att Europaparlamentet har visat större försonlighet mot det kommunistiska Sovjetunionen än mot Ryssland. Ofta är det också samma personer som tidigare slog på trumman för en ensidig nedrustning från västs sida, och för att vi skulle ansluta oss till Michail Gorbatjovs gemenskap, som i dag utgjuter sig mest högljutt över partnerskapet mellan EU och Ryssland, och är mest tveksamma till det.

I det här sammanhanget måste jag berätta något för er som ni kanske redan känner till, nämligen att den pågående översättningen av de hemliga sovjetiska arkiven, som den modige Pavel Stroilov har fått tag på, kommer att röja nya historiska uppgifter. Det har redan tidigare dykt upp obehagliga överraskningar ur dessa arkiv för dem som sprider den enda tillåtna läran om hur det kalla kriget egentligen slutade. Det kommer mer sådant. Det handlar om vem Michail Gorbatjov egentligen var, och om försyndelser av dagens supereuropeiska elit, som på den tiden entusiastiskt försökte bereda vägen för olika sovjetiska projekt.

Jag kanske upprepar mig nu, men Ryssland är en omistlig strategisk partner för EU-länderna, och starkare förbindelser skulle gagna alla parter. Detta land står oss närmare kulturellt, som civilisation, historiskt, geografiskt och genom våra ömsesidiga intressen och delade risker än vissa stater som ni står i begrepp att släppa in i EU.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE). – (NL) Fru talman, mina damer och herrar, fru Ashton! Låt mig börja med att tacka de ledamotskolleger som samarbetat med mig för att åstadkomma en bra och tydlig resolution. Toppmötet i Rostov-na-Donu får på många punkter hård kritik i vår resolution. Precis som en del andra bedömare anser vi att resultatet beror på att Ryssland hellre förhandlar bilateralt med enskilda medlemsstater än med EU. Detta beror på att ryssarna anser att vi fortfarande inte agerar samfällt. Vilket intryck fick ni av samarbetet vid toppmötet? Tycker ni verkligen att EU visade upp en enad front där?

Nu vill jag ställa fyra konkreta frågor. Togs partnerskapsavtalet över huvud taget upp vid toppmötet? Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi ingår ett långtgående, rättsligt bindande avtal som går längre än rent ekonomiskt samarbete, eller nya energiavtal. Men partnerskapsavtalet måste också omfatta demokrati och mänskliga rättigheter. Prioriterar ni egentligen detta nya partnerskapsavtal? Gör Ryssland det?

När det gäller partnerskapet för modernisering känner jag mig överkörd som parlamentsledamot. Att ingå samarbetsavtal är ju inte fel, men i det nya moderniseringsprogrammet lyser allt konkret med sin frånvaro. Det var inte bara detta initiativ som jag gärna hade velat diskutera med er i förväg. Om den ryska ekonomin ska moderniseras, framstår Världshandelsorganisationen, energistadgan och bekämpandet av korruption för mig som mycket angelägnare frågor.

Sedan har vi de fyra gemensamma områdena. Är det nya moderniseringsprogrammet inte samma sak som vårt tidigare avtal om de fyra gemensamma områdena?

I denna resolution måste vi framför allt och till varje pris inrikta oss på människorättspolitiken. Det har ni båda också gjort. Det har även lagts fram några resolutionsförslag, som jag tycker snarare hör hemma i betänkandet om Ryssland.

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Fru talman, fru Ashton! Stort tack för er tydliga och uppriktiga redogörelse, som visar hur viktigt det är att vi får ett partnerskap med Ryssland. Jag skulle gärna se ett strategiskt partnerskap växa fram. Jag måste dock också konstatera att Ryssland är en partner som tråkigt nog inte alltid rättar sig efter fördrag och avtal. Ett exempel på det är Georgien. Jag är en av dem som var mycket kritiska till Georgiens uppträdande under det senaste kriget, men jag beklagar att Ryssland inte håller sig till ingångna avtal med Georgien. Ryssland försvagar därigenom sin ställning och sina möjligheter att mäkla fred i regionen.

I vanliga fall skulle Ryssland också medverka vid lösningen av det synnerligen spända läget i Kirgizistan. Ryssarna har tack och lov förklarat att de bara kan tänka sig att medverka inom ramen för en FN-aktion. Här måste vi göra helt klart för Ryssland var vi står. Vi vill att Ryssland blir vår strategiska partner, men landet måste följa de gemensamma regler som FN instiftat och de överenskommelser som man ingått med EU.

Att förbindelserna mellan Ukraina och Ryssland har tinat upp är mycket glädjande. Emellertid vare sig kan eller får detta hindra EU från att ständigt förbättra sina förbindelser med Ukraina – dessa båda saker utesluter inte varandra.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Fru talman, fru Ashton! Min grupp instämmer i vad Hannes Swoboda precis sade. Vi vill ha ett strategiskt partnerskap med Ryssland, men som vi ser det existerar inte detta i dag. Det beror helt enkelt på att ett sådant inte går att utveckla, eftersom vi och Ryssland inte har samma värderingar. Men jag tycker ändå att det finns vissa ljuspunkter. Därmed har ni, fru Ashton, en stor chans under er mandatperiod, som er företrädare kanske inte hade.

Jag anser att Ryssland i dag för en mer konstruktiv ”västpolitik” än tidigare. Ett anmärkningsvärt framsteg är att man har bilagt gränskonflikten med Norge i Arktis, där stora råvarutillgångar stod på spel. Avtalet med Ukraina om basen i Sevastopol och om gasleveranser är ett annat överraskande framsteg som förhoppningsvis leder till att EU:s gasförsörjning stabiliseras. Ännu ett synnerligen betydelsefullt steg är försoningen med Polen efter tragedin i Smolensk. Allt detta är verkligen anmärkningsvärt. Jag får inte glömma att nämna att rysk statlig tv helt oväntat har visat Andrzej Wajdas film ”Katyn” två gånger på bästa sändningstid. Det ger en fingervisning om en ny inställning i Ryssland, som får mig att tro på en ljus framtid.

Denna ”västpolitik” har också fått Ryssland att inse att landets verkliga problem finns i söder och öster, och här har vi redan nämnt Kirgizistan och Iran. Hur Ryssland lagt sin röst beträffande sanktioner mot Iran i FN:s säkerhetsråd kan vara en del av denna ”västpolitik”. Överenskommelsen om ett nytt Start-avtal hänger definitivt ihop med den. Så visst finns det hopp. Vi kan hoppas på att våra förbindelser förbättras och att vi går vidare mot ett strategiskt partnerskap.

  Heidi Hautala (Verts/ALE). – (FI) Fru talman! Låt mig uppriktigt tacka den höga representanten, som reste till Rostov-na-Donu, och hela EU:s arbetsgrupp för mänskliga rättigheter. Det gläder mig verkligen att ni tog upp de här frågorna, eftersom det finns såväl ljuspunkter som orosmoment, precis som ni konstaterade. Jag anser att Europaparlamentet bör påpeka dessa problem tydligt i sin resolution, som ni sade. Samarbetet mellan parlamentet, kommissionen och rådet har varit utomordentligt, och så måste det förbli när vi arbetar med mänskliga rättigheter.

I det här sammanhanget vill jag också tacka kommissionsledamot Cecilia Malmström för att hon tog upp ett mycket viktigt människorättsärende under överläggningarna med sina ryska kolleger. Hon tog upp fallet med advokaten Sergej Magnitskij – ett förfärande exempel på hur en människorättsaktivist kan mista livet.

Vi får inte heller blunda för att frivilligorganisationer hindrades från att samlas och demonstrera under toppmötet mellan EU och Ryssland vid Rostov-na-Donu. Allt de gjorde var att utöva sina rättigheter enligt artikel 31 i den ryska grundlagen, som i teorin garanterar församlingsfrihet.

  Jacek Olgierd Kurski (ECR). – (PL) Moskva har insett att landets enda chans att närma sig den genomsnittliga utvecklingsnivån i EU ligger i att modernisera och skaffa sig omfattande tillgång till teknik från väst. Detta bör EU utnyttja. Så är dock inte fallet, vilket framgår av det relativt misslyckade resultatet av toppmötet mellan EU och Ryssland. Så kommer det att förbli ända tills EU vågar ta strid för sina värderingar och principer i förhandlingarna med Ryssland. Vi behöver därför tydligt markera att det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Ryssland och EU måste innehålla ett bindande avsnitt om mänskliga rättigheter, och markera att Ryssland aldrig kan moderniseras utan att bli mer demokratiskt.

Därför bör Europaparlamentet i resolutionen uttrycka sin besvikelse över att EU:s företrädare vid toppmötet inte reagerade på de brutala polisingripandena i Moskva och Sankt Petersburg den 31 maj. Det räcker inte att stå här i kammaren och lovorda den ryska människorättsorganisationen Memorial och ge den Sacharovpriset. Vissa värderingar försvaras bäst i handling.

(Applåder)

  Bastiaan Belder (EFD). – (NL) Fru talman! Ända sedan tsar Peter den stores tid har Ryssland och Europa tolkat och tillämpat moderniseringsbegreppet på olika sätt. Det finns dels en rent materiell syn, dels en vidare syn som beaktar både materiella och ideella aspekter.

Detta framgick än en gång efter det senaste toppmötet mellan EU och Ryssland i början av månaden i Rostov-na-Donu. Efter att ha undertecknat partnerskapet för modernisering sade president Dmitrij Medvedev att avtalet i hans ögon framför allt hade en teknokratisk karaktär. Därmed får EU:s institutioner nu en viktig uppgift: att fortsätta att utkräva ansvar av Rysslands ledare för den främsta ideella aspekten av en äkta samhällsmodernisering, nämligen värnandet av elementära, grundläggande rättigheter i ett samhälle med fria medborgare.

Presidentens människorättskommissarie Vladimir Lukin har framfört oroande kritik, som går ut på att den ryska federala säkerhetstjänsten FSB:s nya mandat pekar i en annan riktning, med andra ord åt fel håll. Han varnar med all rätt för risken för ett bakslag som drabbar landets egna statliga organ. Hans ståndpunkt förtjänar starkt stöd. Det vore inte bra om premiärminister Vladimir Putins modell fick efterföljare i regionen eller i Ukraina.

  Krzysztof Lisek (PPE). – (PL) Att vi talar med Ryssland är utmärkt. Vi behöver föra en dialog med Ryssland – detta kan varje vettig människa ställa upp på. Även Europaparlamentet kommer att stödja dialogen med Ryssland.

Ryssland förändras – åtminstone hoppas vi det. Vi hoppas att en lagens diktatur ska råda i Ryssland, för att låna president Dmitrij Medvedevs formulering, och att företagare från EU som investerar i eller handlar med Ryssland kan räkna med att rättsväsendet snarare hjälper än stjälper dem. Hittills har vi tyvärr sett en lång rad prov på rättsliga problem i Ryssland. I våra överläggningar med Ryssland måste vi komma ihåg och ta upp detta.

Vad kampen mot terrorismen och för säkerheten i världen angår är det givetvis glädjande att Ryssland samarbetar med EU:s medlemsstater, med världssamfundet och med Nato, USA och FN. Men visst är det oroande att Ryssland inte har tagit itu med alla problem som finns i förbindelserna med grannländerna. Det oroar oss att det fortfarande finns ryska politiker som leker med tanken på att blåsa liv i det ryska imperiet. Fallet Georgien gör att vi måste ingripa och ständigt påtala detta.

  Knut Fleckenstein (S&D). – (DE) Fru talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Resultatet av toppmötet mellan EU och Ryssland är tillfredsställande, särskilt att detaljerna för partnerskapet för modernisering fastställts. Jag välkomnar varmt att partnerskapet nu prioriterar dialogen mellan civilsamhällena.

Som ordförande i Europaparlamentets delegation till den parlamentariska samarbetskommittén EU–Ryssland ledde jag ett arbetsgruppsmöte i Perm för några dagar sedan, där vi behandlade just frågan om det civila samhällets utveckling. Vi har än en gång konstaterat att Ryssland gjort stora framsteg de senaste åren, men också att det fortfarande återstår mycket att göra. Vi kan bidra på många sätt till diskussionen på grundval av såväl goda som mindre goda erfarenheter.

För mig är rörlighet ett centralt begrepp. Det kan inte bli tal om ett partnerskap för modernisering utan rörlighet för människorna. Jag är därför besviken på att EU inte har kommit så långt när det gäller möjligheten att resa utan visum. Vi måste nu fastställa de konkreta mål som EU och Ryssland kan uppnå genom att samarbeta. Det handlar inte om att tidtabeller ska uppfyllas, och definitivt inte om att saker och ting måste ske i en viss ordning. Vad det handlar om är att se till att vi hanterar de här frågorna på ett förutsägbart sätt, att vi har tydligt definierade kriterier och att alla – även Ryssland – kan räkna med viseringsfrihet när dessa villkor är uppfyllda och de konkreta problemen är lösta.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Fru talman! I EU:s förbindelser med Ryssland handlar det om att både ge och ta. Det är uppenbart att vi ger Ryssland kunskap som är avgörande för den tekniska utvecklingen, samtidigt som ryssarna måste garantera att investeringsklimatet och rättssäkerheten förbättras för EU-företag i Ryssland. Vid det toppmöte som vi talar om nu handlade det bara om att ge, vilket var mycket tråkigt. Vi gav, men fick inte mycket tillbaka. Låt oss ta bladet från munnen och konstatera att detta gemensamma resolutionsförslag inte alls går in på enskilda konkreta människorättskränkningar. Det vore bättre att nämna namn och konkreta exempel, sådana har det ju varit gott om. Avslutningsvis: Om Angela Merkel och Dmitrij Medvedev enas om att inrätta en kommitté för EU:s och Rysslands utrikes- och säkerhetspolitik så finns det en sak som vi uttryckligen bör fråga oss. Kommer EU verkligen att föra ut samma budskap där, eller kommer bara vissa medlemsstater att höras?

  Francisco José Millán Mon (PPE). – (ES) Fru talman! Att förbindelserna med Ryssland betyder mycket för EU är självklart. Ryssland är ett inflytelserikt grannland, en strategisk partner inom ekonomi och energi, och en permanent medlem av säkerhetsrådet.

I dag gör Ryssland ett fredligare och mer harmoniskt intryck. Det beror på det nya fördraget med Förenta staterna om minskning av strategiska vapen, undanröjandet av konflikten om antirobotsystem och överenskommelsen med den nya regeringen i Ukraina. Spänningen efter det ryska ingripandet i Georgien för två år sedan har avtagit. I detta läge välkomnar vi alla att Ryssland har ställt sig bakom säkerhetsrådets resolution 1929 om Iran nyligen. Således är detta ett väl valt tillfälle för att förbättra förbindelserna med Ryssland.

Det är därför tråkigt att framstegen uteblivit i förhandlingarna om ett nytt partnerskapsavtal med Ryssland, som förutsätter ett ryskt medlemskap i Världshandelsorganisationen. Detta har inte heller retts ut ännu.

Vi behöver ett ambitiöst avtal som omfattar energi-, investerings- och handelsfrågor och innehåller bestämmelser för detta. Vad vi behöver är ett tydligt och rättsligt bindande regelverk.

Och även om jag naturligtvis i och för sig gärna ser att EU stöder och hjälper Ryssland i landets moderniseringssträvanden, så bör partnerskapet för modernisering – som enligt det senaste toppmötet ska utgöra ramen för förbindelserna – inte ses som ett substitut för det avtal som jag precis talade om.

Det är definitivt bra att ordförandeskapet låter partnerskapet omfatta även ett välfungerande rättsväsende och ett ökat tempo i bekämpandet av korruption.

Avslutningsvis vill jag säga följande: Jag vill också att EU ska föra en enad, verksam och konsekvent politik. Förhoppningsvis kan Lissabonfördragets nya verktyg – ni själv, den höga representanten, och det permanenta ordförandeskapet i Europeiska rådet – bidra till att vi uppnår detta mål om en enad och konsekvent politik.

  Kristian Vigenin (S&D). – (BG) Jag uppskattar era försök att uppmana till ordning i kammaren, men det kommer inte att fungera. Det är tydligt att ljudvolymen bara kommer att stiga. Fru Ashton! Tack för att ni kom till det här sammanträdet i parlamentet. Vi har följt resultatet med särskilt stort intresse. Vår bedömning är att toppmötet genomfördes på ett konstruktivt sätt. Det var mindre spänt och mer verklighetsförankrat, och bägge sidor visade en större ömsesidig respekt. Den här nya tonen måste snart börja ge resultat i våra förbindelser.

Faktum kvarstår att även om vi har olika värderingar har EU och Ryssland alltfler gemensamma mål, vilket betyder att vi i det avseendet har en bred samarbetsgrund. Jag kan inte annat än att hålla med mina ledamotskolleger som anser att den resolution som vi lägger fram och kommer att anta är svag. Å andra sidan är det en välavvägd resolution, något som vi inte haft på länge, och det speglar resultatet av toppmötet.

Slutligen anser jag att den djupgående dialogen med Ryssland är mycket viktig för det östliga partnerskapet, eftersom den skapar förutsättningar för att vi tillsammans ska kunna lösa några av de långvariga problemen i de länder som deltar i detta samarbete.

  Inese Vaidere (PPE). – (LV) Mina damer och herrar! Vi måste onekligen fortsätta och utveckla vårt samarbete med Ryssland, men EU:s nya partnerskapsavtal måste vara mer exakt och juridiskt bindande. Samarbetet inom området för modernisering måste vara bilateralt och proportionellt. Som samordnare för underutskottet för mänskliga rättigheter vill jag understryka att Ryssland befunnits skyldig i nästan alla de 115 fall som landet dragits inför Europadomstolen. Trots att man då och då har identifierat de skyldiga parterna med namn har de inte ställts inför rätta och ingen ersättning har betalats till de oskyldiga. Tvärtom har Ryssland i år till exempel tilldelat en utmärkelse till en sovjetisk arméofficer, Vasilij Kononov, som Europadomstolen funnit skyldig till krigsbrott för att 1944 skoningslöst ha mördat och bränt flera lettiska bybor, däribland en gravid kvinna. Med anledning av fallet har framstående ryska politiker dessutom utfärdat hot mot Europadomstolen. Detta visar tydligt hur olika vi och Ryssland ser på mänskliga rättigheter, och dessa frågor måste definitivt lösas i det nya avtalet. Tack.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D). – (EN) Fru talman! Sett till resultat och konsekvenser kan det visa sig att toppmötet mellan Tyskland och Ryssland den 5 juni 2010 var mer givande än toppmötet mellan EU och Ryssland i Rostov-na-Donu. Säkerhetsfrågor, däribland den om Transnistrien, bör visserligen diskuteras mer konsekvent och långsiktigt av EU:s höga representant och den ryska utrikesministern, förutsatt att båda parter menar samma sak när de talar, dels om tvistlösningsmekanismen, dels om aktuella utrikes- och säkerhetsfrågor.

Men även om jag i egenskap av professor i utrikespolitik medger och respekterar att stora strategier är reserverade för de större makterna, kan jag inte bortse ifrån att det ofta är de mindre makterna som får ta itu med detaljerna, som är det svåra.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Det är många saker man inte lyckades uppnå på toppmötet mellan EU och Ryssland. Det partnerskap om modernisering som man enades om finns bara på papper och det är oklart om det grundas på ett partnerskapsavtal eller ett samarbetsavtal. För att inte nämna det faktum att man inte beslutade om några tidsramar eller specifika projekt. Men som vi alla vet är det nödvändigt att fördjupa förbindelserna med Ryssland, eftersom Ryssland är EU:s viktigaste partner, särskilt på det energipolitiska området.

Jag anser dock att det skulle vara kontraproduktivt att koppla samman å ena sidan liberaliseringen av viseringsreglerna med Ryssland, och å andra sidan viseringsfriheten för länderna i EU:s östliga partnerskap. Viktiga beslut av det här slaget ska inte fattas gemensamt för flera länder samtidigt. Det var just det som gick snett i 2004 års utvidgning. Det är viktigt att se till att varje enskilt land uppfyller alla villkor.

Med tanke på att man på toppmötet diskuterade konflikterna i Gaza och Kosovo samt minskningen av antalet krisområden kan man undra varför man inte också tog upp den politiskt instabila situationen i Kirgizistan. Om de statliga strukturerna i Kirgizistan faller samman finns det en risk att de angränsande regionerna dras med i kollapsen. Detta skulle innebära problem på många områden, bland annat för Nabucco-projektet.

  Catherine Ashton, unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Fru talman! Jag hoppas att de som vill har möjlighet att lyssna till sammanfattningen av den här debatten.

Jag tänker inrikta mig på några huvudpunkter som flera ledamöter redan har tagit upp, och börjar med sambandet mellan partnerskapet för modernisering och det politiska samarbetsavtalet. Jag vill betona att de inte utesluter varandra. Och jag vill se avsevärda framsteg i samarbetsavtalet. Det finns vissa frågor, särskilt när det gäller de delar som rör handel och ekonomi, men det råder inga tvivel om att vi måste komplettera detta avtal, vid sidan av lanseringen – och det är bara början – av initiativet för ett partnerskap för modernisering.

Som jag tror att Adrian Severin nämnde, är jag medveten om att detta är förknippat med några riktigt stora utmaningar. Men det är också, som Alexander Graf Lambsdorff mycket riktigt påpekade, verkligen ett tillfälle att ta vara på. Herr Kurski! Visst inbegriper detta människorättsliga frågor. Det handlar verkligen inte bara om de tekniska fördelar som Ryssland vill se. Det är betydligt mer omfattande än så i fråga om rättsliga reformer. Om vi går tillbaka till uttalandet från toppmötet tror jag att ni kommer att tycka att vidden av det vi diskuterar speglas mycket tydligt där. Även ni, herr Belder, kan tycka att det är värdefullt att titta på det.

När det gäller förmågan att agera samfällt, som Ria Oomen-Ruijten nämnde, börjar vi se att EU agerar mycket mer följdriktigt och konsekvent på en rad olika områden. Jag tror att Ryssland uppskattar och föredrar att kunna tala med alla 27. Detta förtar inte betydelsen av de starka bilaterala förbindelser som Ryssland har – och det ska det heller inte – men det finns många frågor, inte minst dem som gäller handel och ekonomi, där EU i egenskap av 27 medlemsstater har betydligt bättre förutsättningar än enskilda medlemsstater att kunna påverka Ryssland i den riktning vi vill.

Charles Tannock, Jean-Marie Le Pen och Hannes Swoboda hänvisade till två saker. För det första har jag när det gäller sammankopplingen vid krishantering talat med Sergej Lavrov om hur vi kan samarbeta mer effektivt världen över. Herr Mölzer! Det är först under de senaste 48 timmarna som Kirgizistan har blivit en så viktig fråga, men givetvis håller vi kontakten med Ryssland i dessa frågor och vi har nu kontakt med en rad olika parter. Jag har ägnat större delen av helgen i telefon med Kazakstan och andra för att försöka komma framåt i arbetet.

För det andra har ett antal parlamentsledamöter, i synnerhet Hannes Swoboda och Charles Tannock, talat om Ukraina. I går träffade jag den ukrainska premiärministern enkom för att diskutera på vilka sätt vi kan främja förbindelserna mellan EU och Ukraina. Jag är väl medveten om att Ukraina är ett viktigt land för oss. Det är mycket viktigt i vårt arbete med exempelvis viseringsfrågor och de regionala dimensionerna. Och som Elmar Brok nämnde i början av vår debatt måste vi arbeta helt konsekvent med våra grannar i det östliga partnerskapet för att se till att vi kommer framåt på ett sätt som inte skapar någon olämplig obalans för dem.

Herr Fleckenstein! Civilsamhällets dialog speglas i uttalandet. Den är av enormt stor betydelse, liksom Rysslands och Världshandelsorganisationens (WTO) nya samtal om ett eventuellt ryskt WTO-medlemskap utan tullunionen, med Kazakstan eller på egen hand. Jag träffade nyligen vice premiärminister Igor Shuvalov för att ta reda på vad mer vi kan göra efter det.

Georgien är en mycket betydelsefull fråga. Den tas upp med jämna mellanrum. Vi diskuterade den på alla nivåer i samband med vårt bilaterala möte. Det är mycket viktigt att vi fortsätter vårt arbete i Genève för att komma fram till en resolution, och jag vill hyllar Pierre Morel för hans arbete i frågan.

Slutligen kan vi konstatera att energi förstås är en invecklad och underliggande fråga av stor betydelse där vi måste behålla ett starkt partnerskap med Ukraina och ett starkt partnerskap med Ryssland.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum den 17 juni 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Det avtal om partnerskap för modernisering som slöts i samband med toppmötet i Rostov-na-Donu lägger grunden för ett bättre samarbete mellan EU och Ryssland inom områdena ekonomi och investeringar. Det kan ge en viss stimulans åt ett fortsatt arbete med ekonomiska reformer och etablering av demokrati i Ryssland. Å ena sidan håller vi med om att moderniseringen av Ryssland under 2000-talet måste baseras på demokratiska institutioner och värderingar. Å andra sidan kan vi inte gå med på Rysslands förslag om ett europeiskt säkerhetsfördrag. Detta skulle underminera Natos och OSSE:s roll. Först när Ryssland uppfyller alla villkor kan det bli fråga om att slopa visumkravet. Dessutom vill jag understryka att det skulle sända ut negativa signaler till medborgarna i länderna i det östliga partnerskapet om ryska medborgare fick resa inom EU utan visum före dem. Jag vill betona att Moldavien och Ukraina har gjort stora framsteg när det gäller att uppfylla villkoren för att slopa viseringskravet. EU måste fortsätta att stötta länderna i det östliga partnerskapet.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar resultatet av toppmötet mellan EU och Ryssland eftersom jag känner att saker och ting går åt rätt håll. Ryssland har en mer konstruktiv inställning än tidigare samtidigt som EU:s höga representant Catherine Ashton och Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy har representerat EU på ett framgångsrikt sätt. Jag skulle dock önska att vi var lite mer försiktiga i våra förbindelser med Ryssland. Ryssland är utan tvekan en strategiskt mycket viktig partner främst när det gäller frågor som rör ekonomi, energi och handel. Men vi får inte glömma bort att Ryssland faktiskt inte betraktar EU som någon riktig partner och föredrar att ägna sig åt viktigare frågor genom bilaterala förbindelser med enskilda medlemsstater. Vi måste vara konsekventa och visa Ryssland att EU kan vara enat och att Ryssland måste föra diskussioner med hela EU och inte med de enskilda medlemsländerna. Detta undanröjer risken att Ryssland agerar enligt principen söndra och härska. Även om jag medger att det har skett stora framsteg måste EU stå fast vid sina värderingar, särskilt när det gäller rättsstatsprincipen, demokrati och mänskliga rättigheter. Om vi låter dessa värderingar komma i andra hand är det samma sak som att överge dem och vår identitet.

  András Gyürk (PPE), skriftlig. – (HU) Vid det senaste toppmötet mellan EU och Ryssland för två veckor sedan stod inte energisäkerhetsfrågorna lika högt på agendan som de brukar. Det betyder inte att det inte har skett några nämnvärda framsteg de senaste månaderna. För inte så länge sedan tog man återigen upp frågan om samgåendet mellan ryska Gazprom och ukrainska Naftogaz. Ukrainas president föreslog att företrädare för EU ska delta i de kommande samtalen om detta samgående. Enligt den nyhetsinformation som vi tagit del av, ser dock inte kommissionen några skäl till varför EU skulle vara med i dessa förhandlingar. Tvärtemot kommissionen anser vi att vi, om vi blir inbjudna, bör delta i dessa diskussioner om samgåendet. Först och främst därför att den gas som motsvarar 20 procent av vår totala energiförbrukning och importeras av medlemsländerna går genom Naftogaz ledningar. En fusion mellan de två företagen skulle därmed på ett fundamentalt sätt påverka den europeiska energimarknaden, liksom priskonkurrensen. Vi kan inte betrakta samgåendet mellan Gazprom och Naftogaz som en helt intern uppgörelse mellan två företag, eftersom vi är väl medvetna om att nationella regeringar också är djupt engagerade i förhandlingar som föregår den här typen av affärer. Om EU får en inbjudan ska man också sitta med vid förhandlingsbordet. Om inte EU kan säga sin mening i beslut som påverkar dess roll som importör är den gemensamma energipolitiken inget annat än värdelös och tom retorik.

  Sandra Kalniete (PPE), skriftlig. – (LV) Allvarliga problem som har att göra med grundläggande demokratiska principer, respekt för mänskliga rättigheter, domstolarnas och massmediernas oberoende från den politiska makten, förtryck av oppositionsmedlemmar och selektiv tillämpning av landets lagar, försvårar utvecklingen av förbindelserna mellan EU och Ryssland. Samtidigt verkar det som om EU:s politik håller på att ändra riktning, från strategiska partnerskap som bygger på gemensamma värderingar till en praktiskt inriktad politik baserad på intressen. I den här typen av politik är det särskilt viktigt med ett starkt och enat stöd från alla medlemsstater och ett konsekvent genomförande. Jag välkomnar det partnerskap för modernisering som lanserades mellan EU och Ryssland i Rostov-na-Donu och de successiva framstegen i våra förbindelser. Jag vill dock särskilt lyfta fram betydelsen av att avtalet om partnerskap för modernisering omfattar ett tongivande avsnitt om värderingar samt respekten av rättsstatsprincipen, demokratin, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vi får inte glömma bort det allt större ömsesidiga beroendet mellan Ryssland och EU på energiområdet, och inte heller de betydande problem som uppstod förra året till följd av störningar i energiförsörjningen. För att komma till rätta med dessa problem behöver vi inte bara EU-lagstiftning om åtgärder för att trygga gasförsörjningen, utan också ett samarbete mellan EU och Ryssland som grundar sig på det så nödvändiga, men ännu inte undertecknade, avtalet mellan EU och Ryssland om inrättandet av en mekanism för tidig varning i syfte att uppnå energisäkerhet. Jag vill poängtera att EU:s och Rysslands energisamarbete måste bygga på principerna i energistadgan, som måste inkluderas i det nya ramavtalet mellan EU och Ryssland, för att vi ska kunna garantera ömsesidiga investeringsvillkor som är öppna och rättvisa samt lika tillträde till marknaden.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Toppmötet i Rostov-na-Donu tycks inte ha gett några större resultat. Moderniseringsprogrammet framstår som ett snyggt paketerat substitut för bristen på ett mer innehållsrikt och långsiktigt samarbete. Det finns inget i den officiella redogörelsen för mötesresultatet som tyder på att man haft konkreta diskussioner om att Ryssland notoriskt misslyckas med att tillämpa rättsstatsprincipen. EU:s ständige ordförande Herman Van Rompuy tog visserligen upp människorättsfrågan, men det var inget som framgick av det gemensamma uttalandet. Slutsatsen är tråkigt nog att de ”mjuka värden” som EU officiellt bygger på fortfarande är kvar på inofficiell nivå när man har att göra med inflytelserika tredje parter. Det gemensamma uttalandet hänvisar till att man ska bygga ett civilt samhälle och främja kontakterna mellan folken, men frågan kvarstår: hur kan man hålla ihop ett samhälle om många av dess aktivister riskerar att hamna i fängelse eller utsättas för trakasserier bara för att de säger sin mening? Därför måste EU tydligt visa sin reaktion på de demonstrationer som ryska medborgare genomförde i fyrtio städer den 31 maj för få utöva sin grundlagsstadgade rätt till mötesfrihet. Direkt efter toppmötet kom Tyskland och Ryssland med ett uttalande om inrättandet av en säkerhetskommitté för EU och Ryssland. Sådana improviserade bilaterala överenskommelser kan bara underminera EU:s roll och trovärdighet i tredjeparters ögon när det gäller att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i enlighet med Lissabonfördraget.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Med anledning av det tjugofemte toppmötet mellan Ryssland och EU kan man fråga sig om den regelbundna frekvensen på dessa möten bara leder till underskattning och dåliga förberedelser. Jag vill inte förringa betydelsen av att de främsta företrädarna för EU och Ryssland möts för att diskutera hur man ska utveckla samarbetet och sätta punkt för den sedvanliga kraftmätningen. Vilka var de positiva resultaten av det förra toppmötet? Det var det första toppmötet av det slaget efter ratificeringen av Lissabonfördraget och antagandet av Europa 2020-strategin. Från Bryssel märktes dock inga nya infallsvinklar. Det förekom vissa vaga löften om att hjälpa Ryssland att modernisera och ett uttalande om att EU, till skillnad från USA, inte behövde bygga upp förbindelserna med Ryssland på nytt. För EU är det bara att fortsätta längs den väl inslagna vägen. Moskvas förslag att införa viseringsfrihet för ryska medborgare och EU-medborgare ignorerades. Bryssel sade ingenting, trots att erfarenheten visar att det inte finns någon risk för migration från öst på grund av svält, och att det aktuella systemet inte innebär några hinder för internationell brottslighet. Jag vill nämna att man i samband med den ryske presidentens senaste besök i Turkiet tecknade ett avtal om viseringsfria förbindelser mellan Ryssland och Turkiet. Det är samma sak med Rysslands ansökan om WTO-medlemskap. Parlamentet bör påminna dem som förbereder dessa toppmöten för EU om att det krävs bättre förberedelser för att uppfylla Europa 2020-strategin. Jag skulle vilja föreslå att vi överväger att anordna gemensamma möten mellan ledamöter av parlamentet och ledamöter av den ryska duman. Det skulle bidra till en bättre ömsesidig förståelse och bättre förberedelser inför toppmötena.

  György Schöpflin (PPE), skriftlig. – (EN) I Rysslands ögon bär västvärlden fortfarande det största ansvaret för Sovjetunionens fall och det kaos som rådde under Boris Jeltsins tid vid makten. Ryssland står dock inför en rad svårlösta problem som borde få landet att vända sig mot väst, men Moskvas motvilja mot EU håller i sig. För det första har Rysslands ledare ställt om till att bli energiproducenter, men eftersom energiresurserna sinar har landets ekonomi stora problem. Den globala finanskrisen har fått oljepriserna att rasa, vilket lett till intäktsförluster för Ryssland. Ryssland håller på att kollapsa demografiskt. Det är knappt så att man kan mobilisera tillräckligt många soldater för att försvara landet. I de muslimskt dominerade norra delarna av Kaukasus ser Ryssland en upptrappning av våldet. Våld bekämpas med våld, och konflikten fortsätter. Kina har börjat utmana Ryssland i Centralasien, som regeringen i Moskva länge har betraktat som sin intressesfär. Ett område där Ryssland alltjämt är framgångsrikt är underrättelseverksamhet, vilket blev tydligt när Ryssland tidigare i år så snabbt kunde återta sitt inflytande i Ukraina. Det är en signal till väst. Ryssland gör allt man kan för att utvidga sin västra säkerhetszon, oavsett EU:s intressen.

  Indrek Tarand (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Jag är överraskad över likformigheten i kompromissresolutionen om slutsatserna från toppmötet mellan EU och Ryssland, där det står så lite om mänskliga rättigheter. Jag befarar att vi genom att hantera de problem som gäller Ryssland på detta vis inte kommer att tillföra något av nytta till förbindelserna mellan EU och Ryssland i framtiden. Vidare har Frankrike sålt ett Mistralfartyg till Ryssland, vilket jag är övertygad om att man kommer att ångra.

ORDFÖRANDESKAP: PITTELLA
Vice talman

(1) Se protokollet.