Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 16 juni 2010 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Sammansättningen på delegationen till parlamentarikerkommittén Cariforum-EU (tidsfrist för ingivande av ändringsförslag): se protokollet

3. Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet

4. Förberedelserna inför Europeiska rådets möte (17 juni 2010) - Förberedelserna inför G20-toppmötet (26–27 juni) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– rådets och kommissionens uttalande om förberedelserna inför Europeiska rådets möte (17 juni 2010), och

– kommissionens uttalande om förberedelserna inför G20-toppmötet (26–27 juni 2010).

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Herr talman! Enligt min mening kommer Europeiska rådets möte den 17 juni att vara ett av EU:s viktigaste möten i modern tid.

Alla de åtgärder som Europeiska unionen har vidtagit de senaste månaderna för att bekämpa den ekonomiska krisen kulminerar i detta möte i Europeiska rådet. Åtgärderna i fråga syftar inte bara till att bekämpa krisen omedelbart med vad vi kan kalla defensiva åtgärder mot krisens skadligaste effekter för den europeiska allmänheten och privatekonomin samt för finanssystemet. Åtgärderna syftar även till att på medellång och lång sikt ta oss ur krisen så att EU kan stärka sin ekonomiska ställning och sin ställning i världen. Det europeiska projektet som helhet, som ju har påverkats kraftigt av denna kris, kan därmed stärkas. Vi talar följaktligen om ett problem som påverkar det europeiska projektet, och inte bara om en speciell ekonomisk situation.

EU har alltså vidtagit åtgärder de senaste månaderna. För att bekämpa den ekonomiska nedgången och en kollaps i finanssystemet har EU för det första utarbetat en framtida ekonomisk strategi för att vi ska ta oss ur krisen. Samtidigt har EU påmint medlemsstaterna om att det behövs hållbara skattesystem och konsolidering av de offentliga finanserna i framtiden. Alla dessa åtgärder som EU har vidtagit de senaste månaderna kommer säkerligen att ges struktur vid Europeiska rådets möte den 17 juni. Detta är ett endagsmöte där oerhört många frågor ska behandlas, och kärnfrågan kommer utan tvekan att vara hur vi ska ta oss ur krisen och stärka EU.

Det finns alltså två olika aspekter. Den ena är de omedelbara åtgärderna för att skydda stabiliteten i euroområdet i huvudsak, och även i vissa EU-länder (till exempel stödet till Grekland). Den andra är funderingarna kring EU:s ekonomiska framtid och framtida ekonomiska strategi. Det har tidvis rört sig om två helt skilda aspekter men som nu har förenats och definitivt kommer att behandlas som en helhet vid detta möte i Europeiska rådet. Det som Europeiska rådet föreslår är en ekonomisk strategi för nästa årtionde i EU som innehåller både en absolut nödvändig konsolidering av de offentliga finanserna och en strategi för tillväxt och nya arbetstillfällen av hög kvalitet.

Allt detta ingår i en strategi för att komma ur krisen, och därför har strategin både en kortsiktig och en medellång och långsiktig dimension.

Rådets strategiska metod för att komma ur krisen har i grund och botten fyra aspekter. Samtliga är absolut nödvändiga för att Europeiska unionen och det europeiska projektet ska gå stärkta ur krisen samt befästas och stärkas genom att bekämpa denna förödande kris, en kris som visserligen ingen av oss någonsin har varit med om tidigare och som vi nästintill kan säga är den första på 100 år.

För det första föreslår EU klart och tydligt en konsolidering av de offentliga finanserna, vilket i sin tur kommer att medföra budgetdisciplin. Alltså finns det en hel rad åtstramningsplaner som har antagits av ett stort antal EU-länder. Dessa planer understöds även av de åtgärder för finansiell stabilitet som Europeiska centralbanken (ECB) har vidtagit. Detta ingår i den första viktiga delen i den ekonomiska strategin för att ta Europeiska unionen ur krisen.

I detta avseende har kommissionen beaktat de olika scenarierna och avgett en ståndpunkt om detta. Kommissionen för en dialog med samtliga medlemsstater. Till exempel gjorde kommissionen detta nyligen, så sent som i går, i fråga om Europeiska unionens övervakning av de olika medlemsstaternas anpassningsplaner och de förfaranden som en stor majoritet medlemsstater har infört med hänsyn till stabilitets- och tillväxtpakten, det vill säga förfaranden vid alltför stora underskott.

I rådets slutsatser har vi därför tydligt fastställt att det finns ett behov av en konsolidering av de offentliga finanserna bland EU-medlemsstaterna och följaktligen en strategi för finanspolitisk hållbarhet som sammantaget sträcker sig ända till 2013 generellt sett. Det är då som målen i Maastrichtfördraget måste ha nåtts.

Samtidigt är den andra viktiga aspekten av strategin något som vi skulle kunna beskriva som åtgärder för att förhindra framtida finanskriser. Vi vet att denna kris utlöstes av en finanskris som från början uppstod i Förenta staterna och som visade att regleringen av finansmarknaderna i Förenta staterna och Europeiska unionen var bristfällig.

I unionen har man därför från första början varit angelägen om att verka för att finansmarknaderna regleras på riktigt sätt och att EU-myndigheterna kontrollerar att de finansiella tjänsterna fungerar som de ska. Detta uttrycks i flera olika förordningar som kommissionen har lagt fram, inbegripet under det ordförandeskap som föregick det spanska, och som rådet och parlamentet nu förhandlar om här i parlamentet.

Liksom jag har gjort flera gånger tidigare, vill jag gripa tillfället att på rådets vägnar uppmana parlamentet att inta en konstruktiv inställning och attityd, som parlamentet också har. På så sätt kan vi enas om detta finansövervakningspaket ju förr desto bättre, vilket är absolut nödvändigt och skulle sända ett mycket tydligt budskap till allmänheten och marknaderna i EU just nu.

Vid sidan av allt det som har nämnts ovan, måste en mycket viktig debatt hållas i rådet och vid G20-mötet i Toronto, nämligen om beskattningen av finanssystemet. Det rör sig om bankavgifter, vilket kommer att diskuteras, en plan för G20-mötet i Toronto, som kommer att tas upp senare, och även en debatt om en skatt på globala finansiella transaktioner. Allt detta är en del av vad jag kallar för förebyggande åtgärder för finanssystemet, det vill säga EU:s finansregleringssystem.

Hela denna strategi har en viktig tredje dimension, nämligen hållbar tillväxt och skapande av arbetstillfällen av hög kvalitet. Vi har kallat detta för EU 2020-strategin, som grundas på ett mycket viktigt meddelande från kommissionen. Rådet har redan granskat detta meddelande vid flera tillfällen, vilket ledde till ett antagande nu i veckan. I strategin föreslår rådet att Europeiska unionen inför alla de verktyg som den har till sitt förfogande för tillväxtstrategin. Dessa verktyg inbegriper den inre marknaden, i enlighet med en viktig rapport som har utarbetats av Mario Monti på uppdrag av ordförande José Manuel Barroso. Kort sagt handlar det om att åstadkomma något som i viss mån har gått förlorat på senare tid inom EU, nämligen konkurrenskraften. Syftet med EU 2020-strategin är att lösa EU:s konkurrenskraftsproblem och i strategin fastställs vissa mål för detta. Jag hoppas att de fem huvudmålen, som även inbegriper utbildning och bekämpning av fattigdom, kommer att fastställas på ett slutgiltigt sätt vid detta möte i Europeiska rådet.

Varje medlemsstat måste nu genomföra strategin i praktiken.

Den fjärde och sista grundläggande delen i denna ekonomiska strategi är att rådet klart och tydligt kommer att fastställa den så kallade ekonomiska styrningen av unionen som en viktig politisk och ekonomisk strategi för de kommande åren. Detta är ett grundläggande inslag. Styrning är vad som särskilt står i fokus för det arbete som bedrivs inom den arbetsgrupp som Herman Van Rompuy är ordförande för. Ekonomisk styrning står även i fokus för kommissionens särskilda förslag på området, vilket lades fram den 12 maj av kommissionsledamot Olli Rehn, som är här i dag. Dessa förslag har ett grundläggande mål och det är samordning av den ekonomiska politiken i hela Europeiska unionen.

Alla dessa grundläggande aspekter, som kulminerar i den ekonomiska styrningen av unionen, utgör ett historiskt och, enligt vår mening, avgörande steg som rådet måste befästa. Det är givetvis ett tydligt steg mot en ekonomisk union – inte bara en monetär, utan en riktig ekonomisk union. Vi övergav den monetära unionen för flera år sedan, men det fanns egentligen aldrig någon ekonomisk union. Det är det som vi talar om att upprätta: en verklig europeisk ekonomisk union.

Utöver detta nödvändiga mål kommer Europeiska rådet, som ni vet, även att diskutera andra frågor. Till exempel kommer det att diskutera EU:s gemensamma inställning och ståndpunkt inför G20-mötet i Toronto, vilket kommer att diskuteras senare denna morgon här i parlamentet. Det kommer även att diskutera andra frågor som kommer att bli föremål för debatt i Europeiska rådet. Dessa är frågor som säkerligen kommer att ta mycket mindre tid i anspråk, men som inte är mindre viktiga för den skull, till exempel millennieutvecklingsmålen.

För första gången kommer frågor som rör utvecklingssamarbete att tas upp på ett möte i Europeiska rådet. Detta har aldrig tidigare hänt i EU:s historia. Rådet kommer att diskutera frågan om bekämpning av klimatförändringarna, med tanke på Cancún-konferensen, under den övergångsperiod som föregår konferensen. Det kommer även att diskutera Iranfrågan, utifrån ett utkast till förklaring som utarbetades av rådet i konstellationen utrikes frågor vid sammanträdet i måndags i Luxemburg, och även notera de framsteg som har gjorts när det gäller tillämpningen av den europeiska pakten för invandring och asyl.

Jag vill även säga att man vid detta möte i Europeiska rådet kommer att diskutera när EU:s anslutningsförhandlingar med Island ska inledas. Man kommer även att diskutera Estlands möjlighet att ansluta sig till euroområdet. Vidare kommer man att fatta beslut om att sammankalla den regeringskonferens som kommer att anta ändringsförslaget till protokoll nr 36 i fördraget om att öka antalet ledamöter av Europaparlamentet för den tid som återstår av denna mandatperiod.

(Applåder)

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag rikta ett tack till det spanska ordförandeskapet. Det har lyckats med en mycket svår uppgift i en mycket speciell tid i Europeiska unionen. Jag anser att det inte är mer än rätt att erkänna ordförandeskapets engagemang och tro på EU i kristider. Jag vill framföra ett uppriktigt tack till den spanska regeringen och till minister Diego López Garrido för alla hans insatser för vårt gemensamma europeiska projekt, särskilt under dessa sex månader.

Inför morgondagens möte i Europeiska rådet vill jag ta upp några saker som vi har lärt oss de senaste månaderna och ange den linje som jag anser att EU måste ta.

De senaste månaderna har vi fattat beslut som för bara några månader sedan hade varit svåra att föreställa sig. Vi har lyckats ta fram en ny ekonomisk lösning för att tillgodose trängande behov på ett sätt som är förenligt med de principer som vi värnar om allra mest, nämligen solidaritet och ansvar. Vi har på så sätt kunnat ge stöd till våra europeiska landsmän i Grekland inom ramen för en mekanism som har de regler och skyldigheter som är nödvändiga. Det har tagit lite tid, men nu är systemet på plats. Både själva systemet och Europeiska unionen har visat sig vara vuxna uppgiften. Vidare har vi även lyckats ta fram en krislösning för euron. Detta var ett hårt arbete som slutfördes på mycket kort tid och som saknar motstycke i hela världen. Med hjälp av denna EU-baserade mekanism och resurs som tillsammans uppgår till 500 miljarder euro, som utökas med 250 miljarder euro från Internationella valutafonden (IMF), har vi försäkrat oss om att vi kan möta framtida problem om sådana skulle uppstå.

Detta var okänd mark, men Europeiska unionen har gjort vad som krävs för att hantera riskerna för den finansiella stabiliteten. Även om de som tycker om att tala högt om EU:s problem inte vill erkänna det, är det så här det är: När åtgärder behövs kan vi möta utmaningen, förutsatt att den politiska viljan finns bland medlemsstaterna.

Vidare har vi inte nöjt oss med en stabilisering på kort sikt. Vi har gett oss in på en omfattande övningsuppgift med en konsolidering av de offentliga finanserna och en modernisering av vår budgetära och ekonomiska övervakning. Jag hoppas att Europeiska rådet kommer att backa upp kommissionens förslag om att stärka budgetdisciplinen och den makroekonomiska övervakningen som under tiden har diskuterats på ett konstruktivt sätt i den arbetsgrupp som leds av ordförande Herman Van Rompuy.

Vi har börjat visa resultat inom ramen för vår EU 2020-strategi för tillväxt och sysselsättning. Förutom att verka för en stabilisering och konsolidering aktiverar vi med andra ord ekonomin, till exempel genom den digitala agendan. Vi arbetar hårt för att undvika en tio år lång skuldsättning och i stället skapa tillväxt.

Europeiska unionens potentiella tillväxt har i själva verket påverkats allvarligt av den senaste finanskrisen, så den viktigaste prioriteringen är för närvarande att skapa tillväxt. Svaret är tillväxt, men inte vilken typ av tillväxt som helst. Vi behöver en smart och hållbar tillväxt för alla. Jag vill betona det sistnämnda, det vill säga tillväxt för alla, eftersom jag anser det orättvist att de mest utsatta människorna i våra samhällen, nämligen de som är oskyldiga till krisen, kommer att drabbas värst. För att tillväxt ska bli verklighet behöver vi en konsolidering av de offentliga finanserna och strukturella reformer.

Det är uppenbart att det inte går att skapa nytt förtroende på dessa områden utan att göra stora kraftansträngningar, och det är omöjligt att skapa tillväxt om det saknas förtroende. Så vi har nu faktiskt möjlighet att utveckla vårt arbete för en ekonomisk politik. Vi måste utvecklas på flera plan med detsamma, och detta är ytterst viktigt för att vi ska komma ur krisen. Eftersom vi står inför problemet med den monetära unionen bör vi i själva verket inte gå tillbaka till denna, utan utvecklas till en ekonomisk union. Det är detta som är viktigt. Vi behöver göra en verklig insats för en ekonomisk union i EU. Därför finns det ett helhetsgrepp som inkluderar flera olika instrument, nämligen konsolidering av de offentliga finanserna och strukturella reformer givetvis, men även sektoriella reformer för tillväxt. Det som står i centrum för EU 2020-strategin är därför tillväxt – en smart och hållbar tillväxt för alla.

Men detta är inte allt vad det handlar om. Det handlar om tillväxt, men även om strukturella reformer, finansiella reformer och den nya ekonomiska styrningen för EU. Under gårdagens frågestund fick jag möjlighet att ta upp frågan om ekonomisk styrning. Jag kommer inte att gå in på detta i detalj just nu, men jag vill säga att vi är förpliktade att ta tillfället i akt och stärka den ekonomiska styrningen på EU-nivå.

Morgondagens möte i Europeiska rådet bör ge en signal till människor om att vi har nya tillväxtmöjligheter i och med EU 2020-strategin. Men jag anser att den förhållandevis lätta delen är att enas om strategin och målen för denna, och jag gläder mig över att det nu verkar finnas en enighet kring målen, däribland målet att åstadkomma en högre grad av social integration. Det som vi verkligen behöver investera i och arbeta tillsammans med är de resultat vi når, år efter år. Kommissionen kommer att fylla sin funktion fullt ut och utnyttja alla de möjligheter som Lissabonfördraget ger, och jag ser fram emot att diskutera detta närmare med Europaparlamentet.

Människor behöver även se att finansmarknaderna faktiskt håller på att återhämta sig och att löften hålls. Vi behöver en överenskommelse om finansiell övervakning före sommaren för att omsätta våra avsikter i handling. Vidare behöver vi en tydlig signal från Europeiska rådet om att kommissionens kommande förslag om reglering av finansmarknaderna kommer att antas i slutet av 2011. Det är viktigt att inte förlora drivkraften vid en finansiell reform.

Vi måste även visa att krisen inte har försvagat vårt engagemang för millennieutvecklingsmålen eller vår beslutsamhet att gå i spetsen för klimatförändringsarbetet. Parlamentet har gett kommissionen sitt fulla stöd för en ambitiös EU-strategi. EU hade en viktig roll i arbetet med att ta fram globala åtgärder mot krisen. Det var EU som drev på för att G20 skulle bli det globala forumet för ekonomisk återhämtning.

Nu behöver vi en bekräftelse från toppmötet i Toronto om att G20 står fast vid sitt åtagande. Det innebär inte att vi alla står inför samma utmaningar eller måste vidta samma åtgärder, men vi är alla medvetna om att inget av dessa problem kan hanteras effektivt på hemmaplan utan en gemensam insats på internationell nivå.

I en skrivelse till Europeiska rådet har jag redogjort för de tre frågor som främst bör behandlas vid toppmötet i Toronto.

För det första bör man komma överens om gemensamma principer för så kallade exitstrategier när det gäller konsolidering av de offentliga finanserna. Vi har redan gjort detta på EU-nivå, men en global metod skulle hjälpa alla de ekonomier runtom i världen som står inför samma utmaning.

För det andra behöver världen arbeta med att utveckla nya tillväxtkällor, liksom vi förespråkar internt. Alla stora ekonomier måste göra sitt för att de överenskomna målen för en stark, balanserad och hållbar tillväxt ska nås. Global samordning är absolut nödvändigt för att skapa så goda tillväxtmöjligheter som möjligt. Vi behöver både tillgång och efterfrågan, i hela världen, för att driva på produktiviteten och frigöra tillväxtpotentialen. Ett starkt budskap i detta avseende skulle stärka förtroendet betydligt globalt sett. Jag anser nämligen att det är viktigt att vi kommer ihåg att handel kan och bör vara en av de faktorer som driver på skapandet av nya tillväxtkällor.

Vi måste även driva på den globala agendan för reformer och återhämtning på det finansiella området. År 2010 är det år då man måste genomföra det som G20 redan har kommit överens om och spara på krafterna till kommande reformer. Detta handlar om att förbättra bankkapitalet såväl kvalitets- som kvantitetsmässigt och motverka alltför stora hävstångseffekter, förbättra övervaknings- och krishanteringsprocesser, se till att det finns samstämmiga internationella redovisningsstandarder och öka insynen på derivatmarknaderna.

Det är viktigt att ingen får uppfattningen att vi drar oss ur reformer eller inte ser till att finanssektorn och de som arbetar inom denna sektor tar sitt fulla ansvar i detta arbete. Därför fortsätter jag att efterlysa en gemensam ram för en bankavgift på global nivå. Det är inte mer än rätt att finanssektorn, som utlöste krisen på grund av oansvarigt beteende, gör en insats för att lösa den. Som jag har sagt tidigare är jag personligen övertygad om att vi även måste arbeta med en finansiell transaktionsskatt eller en finansverksamhetsskatt.

Situationen är allvarlig och faktiskt ytterst utmanande. Lönerna sänks. Arbetslösheten är fortfarande mycket hög. Människor, särskilt de mest sårbara, får utstå intensiv press. Vid Europeiska rådets möte och G20-toppmötet måste vi visa att EU är en del av lösningen.

Vi står inför en mycket svår tid – faktiskt en av de svåraste i modern tid – men genom att bemästra dessa svårigheter lägger vi en grund för en bättre framtid. Återigen kan vi se att en kris kan medföra ett snabbare beslutsfattande om det finns en politisk vilja. Lösningar som verkade vara omöjliga för bara några år eller till och med månader sedan är nu möjliga.

Liksom den europeiska integrationen ur ett historiskt perspektiv påminner oss om, är det vanligtvis i sådana kristider som denna som vi kan göra framsteg med det europeiska projektet. Verkligheten är den att medlemsstaterna nu är villiga att godta vissa förslag som de för några år eller till och med månader sedan helt enkelt inte kunde acceptera, och jag kan ge er många konkreta exempel på detta. Så om vi står fast vid åtagandet att förse våra medborgare med fakta, arbeta tillsammans med våra medlemsstater och förklara att vi behöver EU mer än någonsin tidigare, tror jag att denna kris kan utgöra en plattform för en gemensam lösning inom EU och för ett starkare EU.

Det hela är självklart inte över än. Det är en oerhört känslig tid som råder, och därför vill jag tacka parlamentet för dess fortsatta stöd för att stärka unionsmetoden vid denna tidpunkt. Jag vill särskilt tacka de mest betydande politiska krafterna i parlamentet som reste sig upp och sade att vi nu mer än någonsin behöver en gemensam metod inom EU och en stärkt unionsmetod. Ibland letar vi instinktivt efter nya institutioner och strukturer när ett problem uppstår, men verkligheten är den att unionsmetoden har stått sig genom tiderna eftersom den är mer flexibel än vad vissa kanske tror.

Jag tror att EU-medborgarna vill att vi ska inrikta oss på det som är viktigt. De vill inte ha några fler diskussioner om institutioner eller förfaranden som leder till splittringar. De vill ha resultat. Detta är även vad resten av världen förväntar sig av oss. Vi befinner oss i en speciell tid där EU-medborgarna, marknaderna och världssamfundet begär att EU samordnas och organiseras på ett bättre sätt för att skapa större konvergens och sammanhållning. Därför anser jag att vi måste arbeta via de institutioner som vi har och utnyttja deras fulla potential. Parlamentet har upprepade gånger betonat kommissionens centrala roll. Ja, kommissionen utgör faktiskt EU:s ekonomiska regering inom de områden där den har behörighet enligt fördragen. Kommissionen är fullt ansvarig inför Europaparlamentet och utför denna uppgift i samarbete med Europeiska rådet och ministerrådet, med hänsyn tagen till deras behörighet.

Detta handlar inte bara om Europeiska unionens behörighet. Vi behöver även en bättre samordning i frågor som faller under nationell behörighet. Det är i en sådan samarbetsanda som vi kan hjälpa medlemsstaterna att planera nästa steg. Det handlar inte om Bryssels maktgrepp. Det handlar inte om en ny diskussionsrunda om befogenhetsfördelningen. Dagens uppgift är att skapa mervärde – ett europeiskt mervärde – genom att utföra våra uppgifter på ett kraftfullt, ansvarigt och kompletterande sätt. EU kommer att göra detta med fullständig respekt för unionsmetoden och samtidigt stödja en gemensam lösning inom EU. Ni kan lita på att kommissionen tar sitt fulla ansvar. Vi gör vårt jobb. Vi litar på parlamentets beslutsamma insats och stöd.

(Applåder)

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr López Garrido, herr Barroso, mina damer och herrar! Det talas ofta om en global kris, men de nya marknaderna, som har haft en genomsnittlig tillväxt på nästan tio procent i ett antal år, befinner sig inte i någon kris, och det är ju bra. De har i själva verket en snabb tillväxt.

Med en tillväxt på tre procent i år håller till och med Förenta staterna på att återskapa tillväxt. Vi får inte glömma att det var Förenta staterna som orsakade krisen med det bristande förtroendet för marknaderna vilken utlöstes av Lehman Brothers konkurs och var följden av en överdriven avreglering.

Under dessa omständigheter måste vi kalla saker vid dess rätta namn och tala om en europeisk snarare än om en global kris. Helgens möte i Europeiska rådet måste ge kort- och långsiktiga svar på frågan om hur vi kan åtgärda krisen. Kortsiktiga svar innefattar minskade budgetunderskott. Detta fungerar bra och jag gratulerar de länder som redan har åstadkommit detta. Vidare innefattar kortsiktiga svar en större samordning mellan medlemsstaterna när det gäller budgetära, skattemässiga och sociala frågor.

Långsiktiga svar innefattar massiva investeringar i prioriterade sektorer, nämligen utbildning, forskning och innovation, samt EU 2020-strategin som parlamentet kommer att rösta om och rådet förhoppningsvis kommer att godkänna. Jag hoppas att det kommer att finnas en finansiell samordning på detta område den här gången. Oavsett hur negativ en kris kan vara, särskilt för de EU-medborgare som oroar sig för sina besparingar eller arbeten och som vi måste uppmuntra till varje pris, kan och måste den ge utrymme till reflexion över de vanor, det beteende och de instinkter som vi har ärvt från en tid då vi trodde att allt var möjligt, oavsett vad det kostade.

EU:s väckarklocka ringer, och alla vet att ljudet från en väckarklocka inte alltid är trevligt. Om stats- eller regeringscheferna, som är mer angelägna om att behålla sina popularitetssiffror än att tjäna det allmänna intresset, nöjer sig med spridda åtgärder eller uttalanden för att skapa rubriker, kommer detta att få lika stor effekt som att stänga av väckarklockan vid första ringningen utan att stiga upp. Om våra ledare däremot verkligen gör en bedömning av problemet och lyssnar på vädjan från Europaparlamentet, kommissionen och Europeiska rådets ordförande om att handla gemensamt och med kraft, kommer vi att ge framtidstro till våra 500 miljoner EU-medborgare.

Jag hoppas att de kommer att arbeta i denna anda i eftermiddag eller i morgon, för det som vi har att göra med här är en förtroendekris. Förtroendet har urholkats av marknaderna, vilket har skett delvis med rätta eftersom vi har levt över våra tillgångar under en alltför lång tid, men delvis med orätt och på ett oansvarigt och febrilt sätt.

Min grupp vill be medlemsstaterna och deras verkställande myndigheter och parlament om att ha förståelse för att det är ett tecken på europeisk solidaritet och inte ett brott mot suveräniteten att hålla en debatt om respektive medlemsstats budget innan de antas. Om vi på samma sätt har en debatt i de 27 medlemsstaterna innan vi på var sitt håll fattar beslut om de sociala åtgärder som vi ska vidta, det vill säga i fråga om arbetstider och pensionsåldrar, eller om de finanspolitiska instrument som vi ska genomföra, innebär inte detta att vi underminerar medlemsstaternas självständighet. Vi kan inte kräva solidaritet när saker och ting går dåligt – vilket vi inte längre är kapabla till att göra ändå – när vi till och med vägrar att föra en dialog oss emellan om respektive medlemsstats offentliga finanser.

Om det är något som vi har lärt oss av krisen så är det detta. Sammanfattningsvis behöver vi tänka mindre mellanstatligt och i stället ha ett mer unionsbaserat synsätt. Vi upprepar detta, herr rådsordförande, eftersom vi tror att vi talar för döva öron. Vi måste ha ett mer unionsbaserat synsätt för att komma ur krisen tillsammans. Vi måste även tänka mindre nationellt och i högre grad se på saker och ting ur ett EU-perspektiv för att kunna skapa en mer gemensam vision. Detta innebär inte att Strasbourg eller Bryssel kommer att bestämma allt. Det innebär helt enkelt att våra medlemsstater äntligen kommer att kunna använda sig av den EU-politik och de motverkande åtgärder som krävs för att göra euron till en starkare, sundare och även stabilare valuta.

EU-projektet står nu inför sanningens ögonblick, vilket kräver tydliga svar på två enkla frågor. Vad vill vi faktiskt åstadkomma tillsammans? Vi måste fatta ett riktigt beslut om detta tillsammans. Vilka finansiella resurser vill vi investera i detta projekt, och vill vi slösa bort dessa resurser genom att alla använder dem på hemmaplan, eller vill vi utnyttja dessa resurser gemensamt för att garantera bättre resultat till en lägre kostnad för skattebetalarna?

Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) väntar för att se om Europeiska rådet vågar svara på dessa två frågor ärligt.

(Applåder)

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! De män och kvinnor som sammanträder i dag och i morgon i Bryssel bär ett enormt ansvar, för EU står nu vid ett vägskäl. De spekulanter vid de internationella finanscentren som har satsat pengar på att europrojektet kommer att misslyckas vill vinna sina vad. Dessa människor är fullständigt omoraliska och det finns för närvarande inte några som helst bestämmelser på detta område. Det är därför hög tid för oss att utforma bestämmelser och införa dem. Spekulanterna kommer dock fortfarande inte att ha någon moral.

Vi lever i en tid där politiken kontrolleras av människor som inte har någon moral över huvud taget och vars enda syfte är att skapa så stora vinster som möjligt till vilket pris som helst. Vi måste se till att dessa människor blir förlorarna. En metod som kommer att göra det lättare att se till att de förlorar och att vi vinner är att ta hårdare tag mot den nuvarande tendensen till åternationalisering i EU. Jag försvarar unionsmetoden, för jag vet att om vi har en gemensam valuta kan vi inte unna oss lyxen med en nationell ekonomisk politik i 17 olika varianter, 17 olika planeringsstrategier och 17 olika investeringsbeslut. Vad vi istället behöver i ett område med en gemensam valuta är en alltmer samordnad, djupgående och gemensam ekonomisk politik. Vi kan inte åstadkomma detta på nationalstatlig nivå. I stället behöver vi EU-bestämmelser inom EU. Vi har en institution som kan göra detta och det är kommissionen. Den resolution som vi antar i dag, herr Barroso, och det stöd som ni fick från ordförandena för de fyra grupperna i går utgör en betydande förtroenderöst för er. Jag förväntar mig dock även att ni agerar som en stark, stridslysten kommissionsordförande och säger åt dessa människor att stoppa åternationaliseringen.

Vi har en andra uppgift framför oss. Vi måste skapa värderingar som en reaktion mot omoraliska människor. Detta handlar inte om att få så mycket som möjligt för pengarna, utan om värdena solidaritet, gemenskap och skydd för de som inte kan försvara sig själva. Vad är det för människor som sköter dessa kreditvärderingsföretag? Som exempel vill jag ta Spanien, som nu har ordförandeskapet. Samma kreditvärderingsföretag som tvingade Spanien att anta ett åtstramningspaket och som sade att landet var tvunget att spara, spara, spara och sedan spara lite mer för att säkra stigande kreditvärden, säger nu, i samma ögonblick som Spanien håller på att införa sin smärtsamma åtstramningsbudget, att tillväxtnivåerna inte är tillräckliga eftersom det inte investeras tillräckligt med pengar. Eftersom Spanien inte har någon tillväxtstrategi, sänker instituten kreditbetygen. Det här är ett spel! Dessa är bara samma omoraliska människor som har gjort sina satsningar och som spelar om hela länders öden.

(Applåder)

Vi måste sätta stopp för detta spel. Därför är jag mycket överraskad, herr Barroso, över att ni tvekar i frågan om ett förbud mot s.k. naken blankning till exempel. Lägg fram ett förslag och ni kommer att få majoritetsstöd.

Jag vill förklara för er varför jag, och mina kolleger vars åsikter jag inte alltid delar, även anser det viktigt att försvara unionsmetoden. Unionsmetoden är inte någon teknik. Den är en politisk vision. Unionsmetoden är ett budskap. Den är ett budskap om att när en nationalstat inte längre klarar sig på egen hand, måste unionen av stater och folk rycka in för att försvara intressena för de individer som bor i dessa stater och för de människor som utgör befolkningen i dessa, vilket denna union kan göra på ett effektivare sätt än nationalstaten. Unionsmetoden, som nu är över 50 år gammal, bär ansvaret för den period som kännetecknas av ett aldrig tidigare skådat välstånd och säkerhet och för den längsta perioden av fred i Europas historia. Det finns dock fortfarande människor i EU som vill ifrågasätta systemet, inte efter andra världskriget, utan efter första. Finns det verkligen någon som tror att de personer som förespråkar liknande konflikter och som återigen gör territoriella anspråk – och det finns sådana personer i EU varav vissa till och med är ledamöter i de nationella parlamenten – inte skulle vara beredda att bruka våld om det inte hade varit för EU:s integrationskraft? De skulle vända folken i EU mot varandra igen om de kunde.

Unionsmetoden är inte bara ett socialpolitiskt projekt. Den är ett sätt att bevara freden på denna kontinent. Därför behöver vi den och därför försvarar jag den. Social trygghet och fred går hand i hand. Det skulle inte finnas någon fred utan social trygghet, och fred är det bästa sättet att garantera social trygghet för folken i EU på lång sikt.

(Applåder)

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Det känns som om vi diskuterar rådets förberedelser och den ekonomiska styrningen för femtioelfte gången i dag. Vi måste vara uppriktiga mot varandra. Det finns en enhällighet, vilket vi visade i går genom att anta två resolutioner: den ena om hur den ekonomiska styrningen ska gå till och den andra om hur EU 2020-strategin ska genomföras och hur man ska gå till väga i enlighet med unionsmetoden.

Det finns en samstämmighet, men ärligt talat är inte detta rådets och medlemsstaternas nuvarande åsikt. Vi kommer återigen att bli besvikna av rådets slutsatser när vi jämför dem med det verkliga behovet och de resolutioner som vi har röstat om.

Det är där problemet ligger i dag. Det finns en önskan här i parlamentet, och även bland EU:s befolkning tror jag, om att skapa en gemensam politik för att komma ur denna kris och för att skapa ekonomisk styrning, men denna politiska vilja finns inte inom rådet eller bland medlemsstaterna. Verkligheten är den att det finns en avgrund mellan det som vi säger och det som rådets medlemmar tycker. Så ser det ut i dag. Joseph Daul talade om döva öron – och dessa är inte mina ord – de döva öronen i rådet. Hur ska de äntligen börja förstå att vi måste ändra vårt sätt att arbeta för att komma ur krisen?

Se på de nuvarande förslagen om EU 2020-strategin till exempel. Vad är detta? En fortsättning på den öppna samordningsmetoden. Detta har inte fungerat under tio års tid, och vi ska helt enkelt fortsätta i samma spår, det vill säga med ekonomisk styrning. Vi talar inte om ekonomisk styrning av kommissionen eller utifrån unionsmetoden. Det kommer snarare att vara stats- eller regeringscheferna, som träffas fyra gånger per år, som ska styra EU:s ekonomi. Detta är omöjligt. Detta måste göras av ett EU-organ, nämligen av kommissionsledamöterna. Stats- och regeringscheferna, som träffas fyra gånger per år, kan inte säga att de numera ska sköta EU ekonomiskt i denna globala värld.

Herr talman! Vi måste därför ställa oss frågan om vad vi måste göra. För det första är det några saker som ni kan göra. Ni kommer att närvara i början av rådets möte, och jag hoppas att ni kommer att ta upp de båda resolutioner som parlamentet kommer att anta, vilket jag hoppas kommer att ske nästintill enhälligt.

För det andra måste vi titta på hur vi kan öka trycket på rådet. Många frågor är för närvarande blockerade. Det finns en enorm motsägelse mellan parlamentets och rådets inställningar i fråga om den finansiella övervakningen, och rådet vill inte lyssna på vad parlamentet säger. I fråga om avdelningen för yttre åtgärder, vilket är något som jag inte kommer att gå in på nu, är situationen precis densamma, liksom i fråga om riktlinjerna för den allmänna ekonomiska politiken.

Herr rådsordförande! Flera frågor blockeras för närvarande på grund av att det finns ett problem mellan parlamentet, som vill fortsätta tillämpa unionsmetoden, och rådet, som inte vill gå i denna riktning. Er uppgift är för närvarande att öppna upp diskussionerna i detta avseende. Jag förväntar mig att Europeiska rådet kommer till andra slutsatser än de traditionella slutsatser, det vill säga de fyra eller fem sidor långa slutsatser, som har utarbetats.

Jag vill höra att rådet för första gången är berett att ge kommissionen befogenhet att fortsätta arbetet med en verklig ekonomisk styrning. Jag vill inte höra någon diskussion om det ska vara med 16 eller 27. Det måste självklart vara med 27 men även med 16. Med 16 kommer det dessutom att bli annorlunda än med 27 eftersom vi har en monetär union, och denna monetära union kräver en ekonomisk union som vi ännu inte har skapat och som vi inte kommer att skapa om det finns medlemsstater som fortsätter lägga beslag på denna styrning. Detta är kommissionens roll.

I och med den kris som nu drabbar Grekland och euron är det dags att förstå detta och fatta ett beslut i detta avseende. Vi måste överföra en del av medlemsstaternas suveränitet till kommissionen och EU:s myndigheter. Det är detta beslut som vi förväntar oss att ni, rådet, ska fatta de kommande dagarna.

(Applåder)

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! De fyra grupperna gjorde verkligen helt rätt när de gav sitt stöd till unionsmetoden. Vi behövde göra detta, för den politiska verksamheten och rävspelet i de olika staterna de senaste veckorna och månaderna har lett till att nödåtgärderna vid upprepade tillfällen har motverkats. Vårt beslut har inte gett de önskade resultaten eftersom Europeiska unionen ständigt fokuserar alltför mycket på enskilda intressen snarare än på det allmänna bästa.

Jag delar dock inte Guy Verhofstadts uppfattning om att det nu bara handlar om att Europaparlamentet med hög röst ska uttrycka sin politiska vilja för att vi ska kunna bestämma hur vi ska åstadkomma en ekonomisk styrning. Jag anser att Jean-Claude Juncker var mycket uppriktig när han förklarade för gruppordförandena förra veckan vad han ansåg var begränsningarna i de befintliga fördragen. Den som nu inte högt och tydligt säger sig vara för en ändring av fördragen kan inte påstå att kommissionen är och kommer att vara den ekonomiska regeringen i EU.

Så låt oss vara uppriktiga mot oss själva, Guy Verhofstadt. Vi vet vad vi vill. Hur kan vi åstadkomma detta? Kommissionen måste spela en central roll i samarbetet med Europaparlamentet och Ekofinrådet (ekonomiska och finansiella frågor). Precis som Jean-Claude Juncker har sagt, måste vi på bästa möjliga sätt utnyttja fördragen och de möjligheter som de ger för att främja unionsmetoden. Enligt min mening bör Ekofin arbeta utifrån de modeller som kommissionen har tagit fram. Det är det enda som kommer att fungera effektivt, för EU måste nu inrikta sig på själva förfarandet.

Hur kan vi garantera demokratisk legitimitet? Oavsett hur mycket vi redan nu lovordar er och hur mycket förtroende vi för närvarande har för er, herr Barroso, måste vi arbeta tillsammans i denna fråga om demokratisk legitimitet och om Europaparlamentets och de nationella parlamentens deltagande. Den småaktiga diskussionen om ramavtalet, som vecka efter vecka har gjort mig galen, vittnar tydligt om att ni inte är öppen för detta över huvud taget. Om vi ska ta på oss ansvaret för de miljarder som har spenderats bara på räddningspaketen behöver vi demokratisk legitimitet för vårt agerande på EU-nivå.

(Applåder)

Ni är dömd att misslyckas om ni vill fortsätta att skapa politik i det fördolda.

Jag vill ta upp något som jag anser är den allra viktigaste frågan på detta område. Om EU:s ekonomiska regering blir självbestämmande och bestämmer sin egen dagordning kommer en av de viktigaste frågorna att vara om den enda metoden för att ta itu med EU:s skuldsättningsproblem är järnhårda besparingar, som nästan samtliga EU-medlemsstater har tillämpat. Hittills har dagordningen och handlingstakten bestämts utifrån ny information från aktiemarknaderna eller kreditvärderingsföretagen. Jag anser att om alla vi – stater, medborgare och företag – endast inriktar oss på att spara till följd av den osäkerhet som krisen har skapat, kommer vi nästan helt säkert att gå mot en konjunkturavmattning, och jag skulle inte vilja hållas ansvarig för detta. Länder som nu har en bättre position till följd av euron och EU, till exempel Tyskland, behöver också förklara hur tillväxtdelen i pakten kommer att fungera och vilka stödprogram vi behöver för att åstadkomma det som vi har angett i EU 2020-strategin.

Vi har en lång väg att vandra, mina damer och herrar. Föredragen ger inte oss allt vad vi önskar. Men om vi till och med mitt i krisen fortsätter att tillåta att de rika blir ännu rikare och att de fattiga blir ännu fattigare, vilket Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) sade var fallet i förra veckan, tror jag att vi kommer att stå inför det fruktansvärda scenario som Martin Schulz beskrev i sitt anförande.

(Applåder)

  Timothy Kirkhope, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Det finns en gammal historia om en man som gick vilse när han försökte hitta till järnvägsstationen. Han gick fram till en person på gatan och frågade var stationen låg någonstans. Personen i fråga svarade: ”Det är svårt att hitta dit och det är långt, så jag skulle inte börja härifrån om jag vore du.”

I alla dessa långdragna diskussioner om hur vi ska undvika en framtida eurokris lägger vi livsviktig energi på annat än den uppgift som vi nu står inför, nämligen frågan om hur vi ska komma ur den nuvarande krisen. Allt detta prat om en europeisk ekonomisk styrning, nya regler och bestämmelser samt ytterligare sanktioner saknar en ganska simpel och grundläggande poäng, nämligen vad som måste göras nu. Vi måste utgå från den situation som vi nu befinner oss i. Vi vill att euron fortsätter att vara en framgångssaga, särskilt för de länder som har valt att ansluta sig till den, men detta kräver åtgärder i dag och inte stora framtidsprojekt.

Det är uppenbarligen sant, vilket nu erkänns på alla håll här i parlamentet, att valutan utformades på ett mycket bristfälligt sätt. Dessa brister har nu åtföljts av ännu allvarligare brister i genomförandet av valutan, vilket inte bara kan åtgärdas genom att utforma nya regler. När allt kommer omkring fanns det för det första inte tillräcklig vilja att efterleva de regler som hade införts. Vissa medlemsstater lyckades inte fullgöra sina åtaganden. Inget kan dock vara farligare för Europeiska unionen än att tro att lösningarna på våra problem är ännu mer reglering, en mer centraliserad kontroll och ett större ansvar. Vi måste på nytt ägna åt oss det som våra medborgare verkligen oroar sig över, framför allt hur EU:s dåliga ekonomi ska kunna återuppbyggas.

Vår ekonomiska situation har tagit emot tre förödande smällar de senaste åren. För det första hade vi faktiskt en lägre tillväxttakt än våra främsta handelspartner, även före den nuvarande krisen. Vi förlorade hela tiden konkurrenskraft på världsmarknaderna, arbetstillfällen exporterades och marknaderna underminerades. Vi kände oss kanske framgångsrika, men det var en tragisk illusion som till stor del baserades på pengar som såväl den offentliga sektorn som privathushållen hade lånat. För det andra var det så att när krisen bröt ut, satte den västvärlden i gungning och orsakade instabilitet och tvingade regeringarna att låna ännu mer. För det tredje gjorde detta överdrivna lånande i ett antal centrala medlemsstater i euroområdet att katastrofen nådde sin kulmen. Våra medlemsstater och medborgare har skulder upp över öronen, vilket kommer att ta flera år att åtgärda, och de flesta av de svåra åtgärder som krävs kan endast vidtas av medlemsstaterna själva.

Europeiska unionen kan hjälpa till. Därför får vi inte låta EU 2020-strategin hamna i skuggan av fler stora debatter om en ekonomisk styrning. Vi välkomnar ert arbete med strategin, herr Barroso. Kommissionens centrala initiativ är fortfarande ett pågående arbete, men kommissionen behöver fullt stöd för att misstagen i samband med Lissabonstrategin inte ska upprepas och för att kunna undgå frestelsen att distraheras av teoretiska debatter om en framtida ekonomisk styrning. I stället måste vi koncentrera oss på det enorma reformeringsprogram för EU som behövs för att frigöra vårt folks kreativa energi och förmåga att utveckla sina idéer och företag. Detta kan i sig ge det långsiktiga ekonomiska välstånd som vi eftersträvar i en allt mer konkurrenskraftig värld.

(Applåder)

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Kritiken från vår grupp rör inte om vi behöver det räddningspaket för euron som nyligen har skapats eller inte, utan hur det ska genomföras. Liksom under 2009 handlar det återigen bara om att rädda bankerna och finanssektorn. De kommer dock inte heller denna gång att hjälpa till att betala kostnaderna för att förhindra överhängande kriser. De EU-länder som har svårigheter har återigen beordrats att göra nedskärningar i socialförsäkringssystemen, de offentliga investeringarna och den offentliga sektorn samt sänka löner och pensioner och höja pensionsåldern. Planen för att effektivisera stabilitetspakten är ren sadomonetarism. Man begär att arbetstagare, pensionärer och arbetslösa ska betala för den kris som orsakades av en icke-fungerande ekonomisk politik inom EU och av spekulationer på finansmarknaderna.

Denna orgie i nedskärningar kommer dock att få smärtsamma konsekvenser för efterfrågan på den inre marknaden och skatteintäkterna i EU, och följaktligen kommer vi återigen att drabbas av en konjunkturavmattning. Från vårt perspektiv är denna politik fel i grund och botten, och den kommer inte att leda till sunda offentliga finanser. Vi hör återigen att strukturella reformer bör skapa en större tillväxt. En större avreglering kommer att ske på arbetsmarknaderna och EU:s inre marknad, medan den offentliga sektorn kommer att privatiseras genom offentlig-privata partnerskap. Arbetsmarknadens parter kommer följaktligen att hamna i en ännu mer oviss situation. Detta kommer i sin tur att leda till ökad fattigdom och social utestängning just det år då vi egentligen ska bekämpa dessa två fenomen.

Detta är vad EU 2020-strategin påstås bekämpa. Vem kommer att investera i utbildning, forskning, gröna jobb och bekämpning av fattigdom om alla medlemsstater antar åtstramningsprogram? EU 2020-strategin är rent ut sagt meningslös med de mycket blygsamma mål som har fastställts för den.

Vår grupp stöder fackföreningarnas och de sociala rörelsernas protester mot den katastrofala riktning som Europeiska unionen går i. Vi håller med Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) om att en EU-omfattande skatt på finansiella transaktioner, euroobligationer, miljöskatter och hård beskattning av stora inkomster, tillgångar och arv kommer att möjliggöra investeringar i den miljömässiga och sociala återuppbyggnaden av våra industrisamhällen.

För det första behöver EU ett investeringsprogram på EU-nivå inom området för sociala frågor och miljöfrågor i framtiden för att komma ur krisen. För det andra behöver EU beslutsamma åtgärder för att ta ifrån finansmarknaderna makten. För det tredje behöver EU en europeisk ekonomisk styrning och mer demokrati på det ekonomiska området för arbetstagarnas bästa. Vi måste ha ett socialt EU, för annars kommer det snart inte att finnas något gemensamt EU längre.

  Nigel Farage, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Sedan jag var här senast har jag varit med om några mindre uppgångar och några snarare dramatiska nedgångar, kanske ungefär som euron! Skillnaden är givetvis att jag kommer att bli bättre, och när jag tittar på alla ansikten här i kammaren i dag och hör tonfallet, misstänker jag att problemen med euron faktiskt kan vara omöjliga att lösa!

Galenskapen i er politik har redan förstört livet för tiotals miljoner människor i EU och hotar nu att förstöra hundratals miljoner människors liv. Hela projektet baserades givetvis på en lögn, vilket Herman Van Rompuy har erkänt. Det är alldeles uppenbart att det inte fungerar ekonomiskt sett, men intressant nog kan det inte fungera politiskt sett heller.

Ingen har någonsin gett sitt samtycke till detta projekt. Uppenbarligen finns det inte någon ”EU-identitet”, och varför ska tyskarna arbeta hårt för att betala för grekerna? Det kommer helt enkelt inte att fungera. Det hela går i fel riktning, herr Barroso. Grekland, Spanien och Portugal passar inte in i denna ekonomiska och monetära union. Det som de i själva verket behöver är hjälp: hjälp för att kunna bryta sig loss från detta ekonomiska fängelse av nationer innan vi skapar något som är fullkomligt katastrofalt.

Det som ska diskuteras i morgon är likväl förslaget om mer centraliserad makt! De personer som har försatt EU i denna besvärliga situation vill själva ha mer makt. De vill spä på dessa misstag. Om ni fortsätter i denna riktning kommer ni inte bara att hota ekonomierna i södra EU utan även demokratin och själva freden.

Vi står vid ett vägskäl. Vi måste vända om. Folk behöver nationell kontroll över sina valutor och ekonomier. Det här fungerar inte!

(Applåder)

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Tråkigt nog har Europeiska unionen alltför ofta visat sig från sin sämsta sida under denna kris. Förbuden respekteras inte och EU-fördragen kränks, medan Europeiska centralbanken fungerar som ett säkerhetsnät för konkursmässiga stater. Samtidigt fortsätter man att entusiasmeras av jämlikhetssträvande och europeisering, trots att krisen har visat att styrkeskillnaderna mellan de nationella ekonomierna i EU och de nationella ekonomiska tankesätten tyvärr inte bara kan trollas bort genom att inta en centralistisk attityd.

Under två års tid har Europeiska unionen gått från en katastrof till an annan. Först var det finanskrisen, sedan konjunkturavmattningen och nu är det budgetunderskottens utbrott. I stället för att kontrollera spekulanterna, som bidrog till finanskrisen och som har berövat vanliga människor deras pensionssatsningar och jobb, och i stället för att äntligen begrava den missvisande visionen om nyliberalism, ropar man ständigt efter mer centralisering. Enligt min uppfattning behöver vi lika lite Europeiska rådets diktaturvälde som en ny institution i form av en europeisk ekonomisk regering som kommer att kosta oss miljarder euro.

Jag anser att det är en mycket oroande utveckling att skattepolitiken, minimilönerna och pensionsåldern ska fastställas av EU, som inte ens har någon som helst kontroll över sin egen budget. En bankavgift, en transaktionsskatt, bestämmelser för kreditvärderingsföretag och en större övervakning av finansmarknaderna är alla viktiga åtgärder, men de har införts alldeles för sent. Detta gör det ännu viktigare för EU att handla nu och på egen hand, om så krävs. Det verkar allt mer som om euron är ute på ett självmordsuppdrag i valutapolitiska termer. För att gå till botten med problemet måste vi titta på alternativet med en central ”hårdvalutaunion” inom EU.

  Werner Langen (PPE). – (DE) Herr talman! Toppmötet i slutet av denna vecka är verkligen viktigt, och jag är förvånad över att det bara varar i en dag. Med tanke på alla de frågor som finns på dagordningen kommer det inte att vara möjligt att lösa något av problemen. Jag vill ge mitt helhjärtade stöd till José Manuel Barroso när han säger att det krävs solidaritet och ansvarstagande. Solidaritet och ansvarstagande innebär dock också, herr López Garrido, att EU inte får falla tillbaka i ett mellanstatligt samarbete som utestänger kommissionen och Europaparlamentet.

Några av mina kolleger har tagit upp unionsmetoden. Vi uppmanar å det kraftigaste rådet att inte kullkasta den demokratiska process som har skapats under de senaste 30 åren. Vi behöver inte en omorganisering av euroområdet eller separata sekretariat, vilket några rådsmedlemmar efterlyser. Vi har kommissionen, och kommissionen står inför en utmaning. Om kommissionen gör sitt jobb, kommer den att ha vårt stöd för regleringen av finansmarknaderna, fastställandet av långsiktiga mål och genomförandet av unionsmetoden. Martin Schulz har klagat över den bristande moralen på finansmarknaderna. Jag kan bara säga att vi inte bör skjuta budbäraren som kommer med dåliga nyheter. Ansvaret vilar hos de medlemsstater som upphävde stabilitets- och tillväxtpakten för fem år sedan. Ansvaret vilar hos de medlemsstater som inte har följt reglerna. Därför vill jag kräva en hård reglering av finansmarknaderna. Detta får dock inte avleda oss från att fortsätta ta ansvar för våra egna handlingar.

  Stephen Hughes (S&D). – (EN) Herr talman! Denna vecka kommer Europeiska rådet att behöva ge lösningar på våra politiska, ekonomiska, miljömässiga och sociala problem, såväl i dag som under de kommande tio åren. Vi är dock oroliga för att Europeiska rådet inte kommer att göra detta. När det gäller de överhängande problemen verkar det troligt att rådet kommer att stödja idén om en ökad konsolidering av de offentliga finanserna och en kraftig effektivisering av stabilitets- och tillväxtpakten, vilket Angela Merkel och Nicolas Sarkozy har uppmanat till. Detta kommer inte att ha en lugnande inverkan på marknaderna i en tid då den amerikanska regeringen överväger att införa en ny återhämtningsplan för att säkra ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen.

EU behöver verkligen konsolidera sina finanser, men inte på ett brutalt och odemokratiskt sätt, vilket skulle underminera välfärdssystemen, förstöra den sköra tillväxten och göra så att ännu fler miljoner människor blev arbetslösa i onödan. Det är inte vad EU:s befolkning vill, och vi vädjar till Europeiska rådet om att inte utnyttja denna kris för att urholka de sociala trygghetssystemen eller undergräva vår framtida konkurrenskraft genom att skära ned på de offentliga utgifterna inom livsviktiga områden som forskning och utbildning. Det finns ett sätt som är mer socialt rättvist och förnuftigt ekonomiskt sett för att få kontroll över finanserna, men det kräver ett mycket närmare samarbete mellan våra nationer inom ramen för en reformerad ekonomisk styrning och mer solidaritet. Det finns dock inget annat sätt om vi inte vill att vanliga människor, och framför allt de mest utsatta människorna i samhället, ska behöva betala för en kris som de är oskyldiga till.

När det gäller de långsiktiga problemen bör Europeiska rådet se över den planerade EU 2020-strategin. Just nu är den ofullständig och tvetydig och saknar ett seriöst finansiellt stöd. Det finns praktiskt taget ingen social och inte heller någon miljömässig dimension, förutom vissa delar om klimatförändringar som redan har antagits. Inga framsteg kommer att göras inom vissa prioriterade områden, till exempel forskning, till följd av den ökade konsolideringen av de offentliga finanserna. Vi står inför historiskt höga arbetslöshetsnivåer, men ändå fastställs inte full sysselsättning med arbetstillfällen av hög kvalitet som ett huvudmål för strategin, vilket är ett måste.

Vi hoppas att dessa uppmaningar kommer att beaktas, och att veckans möte i Europeiska rådet inte bara kommer att bli ännu ett förlorat tillfälle.

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! I dag kommer vi att rösta om två historiska resolutioner här i parlamentet. Den ena handlar om nödvändigheten av en stärkt ekonomisk styrning och den andra om en strategi för hållbar tillväxt och arbetstillfällen, vilken behövs för att göra resolutionen om EU 2020-strategin mer ambitiös.

Det här är första gången som Europaparlamentet har bildat en omfattande koalition för att stödja sådana ambitiösa förslag som läggs fram i resolutionerna. De allra flesta är tydliga bevis på situationens allvar och på det ledarskap som parlamentet kan visa.

För det första har krisen visat att det nu mer än någonsin behövs skärpta regler för en gemensam ekonomisk styrning av unionen. Planen för den ekonomiska styrningen bör utarbetas av kommissionen och bör fastställas och genomföras av samma institution, och resolutionerna ger fullständigt stöd för Olli Rehns förslag. Men jag måste be er, herr Barroso, att undersöka budgetförslagen närmare, för de måste stödja resolutionerna om EU 2020-strategin och tillväxt- och stabilitetsstrategin. Så är inte fallet i dag.

För det andra anser vi att den nuvarande krisen i stabilitets- och tillväxtpakten har visat att den inte fungerar som den ska och att den behöver stärkas, men detta måste kombineras med en hållbar ekonomisk tillväxt. När vi granskar EU 2020-strategin behöver vi förslag om flaggskeppen. Det är bara Neelie Kroes som i den digitala agendan har försett oss med den bakgrundsinformation som vi behöver.

Beträffande rådet måste ni avslutningsvis samarbeta och lägga fram förslag och sätta medborgarna i första rummet. Vidare är det inte fult eller förolämpande att ställa frågor om ett grannlands ekonomi när denna påverkar 500 miljoner människor och skattebetalare.

  Philippe Lamberts (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! För det första behöver vi nya intäkter för att kunna sanera våra offentliga finanser, liksom jag sade förra gången. Jag vill kommentera tre saker i fråga om skatten på finansiella transaktioner och bankskatten. Det finns inget annat alternativ: Båda är nödvändiga eftersom de har olika syften.

Syftet med skatten på finansiella transaktioner är att höja skatteintäkterna och att finansiera våra skyldigheter när det gäller utvecklingsstöd. Dessutom kommer vi att kunna inrätta räddningsfonder genom bankskatten.

Jag vill säga en sak till rådet: Sluta vela! Jag vill även uppmana kommissionen att åka till Toronto och säga ”vi kommer att göra detta tillsammans om det är möjligt, men bara om det är nödvändigt” i stället för ”låt oss göra detta tillsammans”.

Vi behöver en strikt agenda för att fastställa ramarna för den konsoliderade bolagsskattebasen och sedan kunna genomföra harmoniseringen av procentsatserna. Avslutningsvis vill jag påminna er om att bedrägerier och skatteflykt kostar oss mellan 200 och 300 miljarder euro per år. Vi måste omedelbart åtminstone halvera detta belopp, och här vill jag säga till rådet och kommissionen att det nu inte är läge för några studier eller ursäkter, utan för handling.

Min andra kommentar rör regleringen av finansmarknaderna. Ni rådsmedlemmar har frestat vårt tålamod till det yttersta. Ni kommer själva att få stå till svars inför allmänheten och förklara hur er inställning, som är att försvara snäva nationella intressen, verkligen har något att göra med att försvara det gemensamma intresset. Detta är uppenbarligen mycket svårt att förklara, och därför är det dags att ni slutar upp med att motsätta er parlamentets ståndpunkt.

Min tredje kommentar rör EU 2020-strategin. Jag har suttit här och hört er säga ordet ”tillväxt” 47 gånger under ert anförande. Ni är en förnuftig och rationell man. Jag väntar på att ni ska bevisa för mig att det finns ett samband mellan tillväxt och nya arbetstillfällen, mellan tillväxt och ökad social sammanhållning samt minskad fattigdom och mellan tillväxt och ett förnuftigt utnyttjande av vår planets resurser. Vad som har framkommit under de senaste 20 åren är att detta samband är negativt, i de fall det finns. Ni begår därför ett misstag när ni sätter tillväxt i centrum för EU 2020-strategin.

Vi anser att vi måste fortsätta vår strävan efter följande mål: att göra om vår infrastruktur så att den blir förenlig med vår planets begränsningar och att hantera social sammanhållning som ett mål i sig. Det är genom att hjälpa 80 miljoner EU-medborgare att ta sig ur fattigdomen som varaktiga och hållbara arbetstillfällen av hög kvalitet kan skapas i EU.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Kay Swinburne (ECR). – (EN) Fru talman! Här i parlamentet talar vi alltid om att vara ambitiösa och om hur mycket vi vill att EU ska åstadkomma. Jag vill tänka större och att våra ledare gör detsamma när de deltar i de kommande mötena i Europeiska rådet och G20.

Utskottet för ekonomi och valutafrågor talar om ett globalt misslyckande och behovet av att genomföra europeiska lösningar. Samtidigt glömmer utskottet att EU:s största partner, USA, har gått igenom ett större kaos än vad vi har gjort. De undersöker allt mer radikala och innovativa lösningar som ibland faktiskt inte stämmer helt överens med våra. Genom att göra några få ändringar, skulle vi och USA tillsammans kunna ta fram krislösningsmekanismer för en mycket stor del av världens största banker.

Den amerikanska centralbanken och den brittiska myndigheten för finanstjänster (FSA) diskuterar för närvarande ändringsprotokoll och lösningsmekanismer inom området för gränsöverskridande kriser för aktörer som tillhandahåller finansiella tjänster över Atlanten. Dessa måste införlivas i parlamentets lagstiftningsbetänkanden. Förslagen om insyn i derivatinstrument på båda sidor av Atlanten stämmer överens, liksom kapitalkraven. Därför skulle det till och med vara förmånligt med bilaterala avtal om vi inte lyckas övertyga alla G20-medlemmar att gå i samma riktning. Det verkar som om vissa G20-medlemmar redan nu aktivt förföljer marknadsaktörer i hopp om att kunna använda sig av tillsynsarbitrage.

Vi måste uppmana andra aktörer på finansmarknaden att gå i samma riktning som vi, snarare än att konkurrera med svagare tillsynssystem för finansmarknader. G20 kan och borde fungera, men jag uppmanar våra företrädare vid dessa möten att vara modiga.

  Willy Meyer (GUE/NGL). – (ES) Fru talman! Min parlamentsgrupp stöder reaktionerna från EU:s arbetstagare, de allmänna strejkerna i Grekland och Portugal samt den kommande strejk i Spanien som har aviserats till den 29 september, vilket sammanfaller med mobiliseringen av Europeiska fackliga samorganisationen. Detta är arbetstagarnas reaktion på denna ekonomiska modell.

Mina damer och herrar, det är inte bara marknaden – den oreglerade marknaden – och rådet som bär ansvaret för detta. Så är det definitivt inte. De största parlamentsgrupperna är också ansvariga eftersom de undertecknade en överenskommelse, den så kallade Brysselöverenskommelsen, som var en exakt kopia av Washingtonöverenskommelsen och som fick oss att tro att vi skulle kunna bygga upp EU utan att ta kontroll över ekonomin, vilket fortfarande hävdas.

Det är det största problemet som äventyrar den europeiska sociala modellen, den europeiska demokratin och den europeiska integrationen om vi betraktar EU som en union med stor social och territoriell sammanhållning. Det är det grundläggande problemet, mina damer och herrar. Det är de största politiska grupperna, och jag talar om socialdemokrati, som fortfarande predikar om att inte ingripa i ekonomin.

  Mario Borghezio (EFD). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Samtidigt som vi diskuterar dessa olika frågor pågår en livlig debatt i Förenta staterna om något som jag anser vara en central fråga, nämligen om att återgå till principerna i Glass-Steagall-lagen och att skilja mellan de vanliga bankerna och de spekulationsbanker som har vållat ytterst allvarliga problem som våra ekonomier och vår befolkning nu betalar ett mycket högt pris för.

Lösningar presenteras här i dag, men för tio år sedan samlades ett stort antal erfarna byråkrater och politiska ledare inom EU bakom lyckta dörrar i hemlighet vid Bilderberggruppens sammanträden. De träffades förmodligen för att fastställa ramarna för de direktiv som senare läggs fram för Europaparlamentet, som inte kommer att ha något annat val än att beakta dessa.

I morse hörde jag dessutom José Manuel Barrosos vädjan om hjälp till våra grekiska vänner. Jag skulle inte vilja att stödet främst går till hans vän, skeppsredaren Spiros Latsis. Barroso befinner sig i en uppenbar intressekonflikt i detta avseende och bör därför ge en förklaring till detta.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Fru talman! Dessvärre har min smärtsamma sjukdom hittills hindrat mig från att tala lika tydligt till vår internationella publik som jag tidigare har gjort i andra EU-frågor.

Jag har en minut på mig, herr Barroso. Detta är en historisk tid för er. Vad finansmarknaderna beträffar kommer ni att bedömas efter om ni har lyckats lösa ett av de mest överhängande problemen, med andra ord att införa bestämmelser som faktiskt täpper till kryphålen. I dagsläget är det så att allt som vi hör från kommissionen och allt som hittills har sagts i parlamentet inte hindrar detta från att hända. Om ingen av de nödvändiga förbättringarna görs, kommer ni historiskt sett att framstå som någon som såg på när huset brann ned och inte gjorde något över huvud taget för att försöka släcka branden eller ens skaffa fram nytt byggmaterial.

Min andra kommentar rör kapital. Om ni inte lyckas avskaffa detta katastrofala, förödande system med conduiter, utan bara håller det i schack, kommer ni att beröva realekonomin och miljarder människor i hela världen det egna ekonomiska handlingsutrymmet men även tron på allt det som vi kallar för demokrati. Detta kommer att innebära att Kina och de totalitära staterna, som ser till att de har kontroll över sina banker, plötsligt kommer att ha en bättre position än Europeiska unionen.

Min tredje kommentar är givetvis att vi behöver ett system som minimerar de systemmässiga riskerna. Problemet med verksamheter som är alltför stora för att tillåtas gå omkull kan lösas med successiva skatteregleringar som helt enkelt tvingar en bank att lägga ned när den blir för stor.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! En sak är säker: Ingen del av denna kris och ingen av kriserna under de senaste 60 åren har orsakats av att det finns ett för stort EU-tänkande. Ingen kris orsakas av ett för stort EU-tänkande. Det finns ett problem – och det är vi alla överens om – men det handlar om att vi behöver ett större EU-tänkande än nu. Den mest uppenbara motsägelsen är att staterna å ena sidan begär stöd från våra institutioner, medan de å andra sidan vill ta tillbaka sin suveränitet.

Därmed är vi inne på den andra motsägelsen. Guy Verhofstadt riktade hård kritik mot rådet i detta avseende och sade att suveräniteten måste överföras. Vi bör dock komma ihåg en liten detalj: Det är inte staterna som överför suveränitet utan befolkningarna. Om vi skulle fråga dem i dag om de är beredda att överföra all sin suveränitet i ekonomiska frågor till EU-institutionerna, är jag inte säker på hur många av dem som skulle svara ja. Det handlar nämligen också om att detta är samma befolkningar som utgjorde ett valdeltagande på 30 procent i EU-valet och som hyser starkt misstroende mot vårt politiska projekt.

Vad kan vi följaktligen göra realistiskt sett? Om vi är realistiska, hur kan vi bidra? Jag anser att kommissionen är på rätt väg. Kommissionen bör uppmana regeringarna att göra ett gemensamt men även ett selektivt åtagande, det vill säga att öronmärka en del av den egna budgeten och unionens budgetar, och därmed på ett väsentligt sätt bidra till att vi kommer ur krisen.

  Marita Ulvskog (S&D). - Fru talman! Martin Schulz sade att det som står på dagordningen på de möten vi har framför oss egentligen är moral och solidaritet. Jag håller helt med om det. Frågan är: Kan vi lita på att de som sitter runt dessa mötesbord faktiskt står för moral och solidaritet? Jag känner stor tvekan. Vi får inte glömma hur denna kris har utlösts och uppstått. Det är de marknadsfundamentalister som finns i de högerpartier som regerar i många av våra medlemsländer och är starka i detta parlament, i kommissionen och i ministerrådet som har stått för att vi ska ha en oreglerad marknad. De har tillbett den och de har försvarat den.

Det är också de som varit sämst på att leva upp till den tillväxt- och stabilitetspakt som EU har. De har stora underskott och har slarvat med ordning och reda i ekonomin. Det har nästan alla EU:s medlemsländer gjort. De största har varit värst och där sitter det också borgerliga regeringar.

Vilka är de som betalar priset nu? Det är löntagare, det är pensionärer och det är ungdomar som inte får jobb. Jag känner mig inte säker på att resultatet av dessa möten, trots alla vackra ord, kommer att leda till en syn på besparingar som innebär att vi inte nu genast ska försätta oss i ett läge där återhämtningen knäcks, utan att vi ska vara kloka, långsiktiga och solidariska, och att vi också satsar på sådant som ger en uthållig tillväxt. Jag kommer noggrant att granska om de vackra orden faktiskt blir verklighet.

  Marielle De Sarnez (ALDE). – (FR) Fru talman! Samtidigt som rådets nästa möte äger rum oroas och destabiliseras våra medborgare av den pågående krisen. I medlemsstaterna dyker förvirrande åtstramningspaket upp, och de styrande tappar bort sig i ordstrider utan substans.

Det måste bli slut med det. Vi kommer inte att kunna återskapa förtroendet utan finansiell samordning på EU-nivå. Det är uppenbart, och det är bråttom. Så nu är det kommissionen som måste utöva sin initiativrätt till fullo. Själv vill jag att kommissionen lägger fram vissa förslag.

Det första förslaget är att man inrättar en permanent europeisk valutafond och en europeisk obligationsmarknad. Det andra är, som ni sagt, att samordna medlemsstaternas budgetar med två mål i sikte: att stabilisera de offentliga finanserna och skapa synergi mellan de investeringar som är nödvändiga inför framtiden. Vi behöver även införa en skatt på EU-nivå för finansinstitutioner, så att skattebetalarna slipper finansiera bankerna, och en samordning på medellång sikt av vår skattelagstiftning – i synnerhet lagstiftning som är en börda för företagen – samt en större EU-budget med egna resurser.

Jag vill även säga ett par ord om sanktionerna. Det viktiga är inte att utöka dem, utan att tillämpa dem. Så jag vill föreslå att kommissionen följer en enkel regel: att man från och med nu offentliggör alla skriftliga åtaganden som de styrande inkommer med. Jag är säker på att det skulle vara ett bra sätt att få fart på debatten, åtminstone i vissa medlemsstater.

  Mirosław Piotrowski (ECR). – (PL) Inför Europeiska rådets möte i morgon har man än en gång hittat utrymme för att diskutera kommissionens EU 2020-strategi. Rådet kommer även att behandla det konkurrerande projektet ”Europa 2030: Utmaningar och möjligheter”, som tagits fram av reflektionsgruppen, eller de så kallade vise männen.

Europaparlamentet har vid ett antal tillfällen uttryckt vissa reservationer angående målen och tillvägagångssättet i 2020-strategin. Personligen har jag påpekat för kommissionen att programmet inte får innebära att man drar ned på det ekonomiska stödet till de nya medlemsstaterna, däribland Polen. De vise männens Europa 2030-projekt har inte lagts fram till parlamentet än. Jag anser att parlamentsledamöternas röst måste väga tyngre än en informell grupps åsikt, särskilt med tanke på att gruppen inte kontrolleras på något sätt och saknar demokratiskt mandat.

Eftersom det finns så många EU-projekt, som de för 2020 och 2030, föreslår jag att parlamentet också ska vara med och ta fram en egen strategi – EU 2050.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Fru talman, ordförande Barroso, herr López Garrido! Både i går och i dag har jag hört er tjata om smart och hållbar utveckling. Herr López, er har jag hört prata om ett historiskt steg. Det verkar som om ni har tappat kontakten med den sociala verkligheten i EU eller så väljer ni att bortse från den.

Man talar om finansiell disciplin och konkurrenskraft, och åtstramningsprogrammen har spridit sig som en epidemi från Irland, Grekland, Italien, Spanien och Portugal till Tyskland. Dessa program är i helig allians med Internationella valutafonden och är varken bra för ekonomin, den sociala välfärden eller tillväxten.

I Grekland innebär det att grundpensionen sänks till 360 euro, arbetslösheten ökar och lönerna i den offentliga och privata sektorn kommer att minska med 30 procent. Herr Barroso och herr López, både de anställda som förlorar sina rättigheter, pensionärerna som drabbas av krisen, de 10 procent av EU:s befolkning som är arbetslösa och de fattiga, som ni har glömt – trots att det är året för fattigdomsbekämpning – upplever nog att det är historiska steg, fast i fel riktning.

  Niki Tzavela (EFD). – (EL) Fru talman! Med risk för att bli tjatig vill jag ta upp det förslag som jag kom med i går om ett nytt initiativ för ekonomisk utveckling, europeiska megaprojekt, som inte är kopplat till de större transeuropeiska näten eller de offentlig-privata partnerskapsprojekten. Skulle ni kunna överväga att emittera euro-obligationer för att täcka kostnaderna för de större EU-projekten?

Vi är övertygade om att den globala marknaden skulle reagera positivt på initiativet. Det är en utvecklingsfråga och jag skulle vara tacksam om ni övervägde den. Jag tog upp detta i går och ni protesterade, men jag tror att det skulle vara bra att tänka över det en gång till.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! På dagordningen står en ny strategi för arbetstillfällen och tillväxt – som innebär förlorade arbetstillfällen och en tillbakagång i tillväxten! BNP minskade med 4 procent 2009, och 10 procent av arbetskraften – 23 miljoner – är arbetslösa. Vilken lösning föreslår Europeiska rådet? Mer invandring! Ta en titt på den europeiska pakten för invandring och asyl, som finns med på dagordningen. Ni har fel om ni tror att våra problem kommer att försvinna när krisen är över. Som de säger, konkurrensen från tillväxtekonomierna hårdnar.

Hur kommer Europeiska rådet att hantera detta? De vill ha mer globalisering och öppna dörrarna för mer varor från tredjeländernas tillväxtekonomier, och exportera arbetstillfällen till andra länder. För att EU-länderna ska kunna konkurrera med varor, tjänster och anställda från tredje världen och tillväxtekonomier måste våra lönenivåer sänkas till deras – och tro inte att innovationer inom kapital och teknik kommer att rädda oss. De innovationer vi skapar i dag kommer att tillhöra världen i övermorgon. Globaliseringen innebär att EU-staterna blir fattiga.

  Corien Wortmann-Kool (PPE). – (NL) Fru talman! Jag vill berömma kommissionen för de förslag som man lagt fram – kommissionsledamöterna Olli Rehn och Michel Barnier – och den väg man har valt, eftersom finansmarknaden fortfarande sätter EU:s beslutsamhet på prov. Till rådet vill jag säga att parlamentet kommer att utöva påtryckningar för att ni ska fatta de beslut som behövs för att stärka EU:s ekonomiska styrning, för det är viktigt för oss.

Ta till exempel rådets ståndpunkt om EU:s finansiella tillsyn. Man måste visa betydligt mer villighet att möta parlamentet på halva vägen. Vi är villiga att kompromissa. Jag uppmanar rådet att gå till mötet och kräva ett åtagande från stats- och regeringscheferna. Om rådet inte agerar kommer vi att förlora dyrbar tid, och vi kanske får kämpa för att tillsynsmyndigheterna ska kunna inleda sitt arbete den 1 januari.

I dagens omröstning kommer parlamentet att visa stort stöd för två viktiga resolutioner. Vi vill att kommissionen får en nyckelroll, och att man stärker unionsmetoden och stabilitets- och tillväxtpakten, som även gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet nu har för avsikt att stödja. Det är av stor betydelse i dessa svåra tider. Jag vill säga till både rådet och kommissionen att vi även uppmanar er att ta parlamentets institutionella roll, vår demokratiska roll, på större allvar och ge oss en plats i denna process.

  Udo Bullmann (S&D). – (DE) Herr talman, herr López Garrido, mina damer och herrar! Jag vill be er meddela rådets övriga medlemmar följande. Ursäkternas politik är förbi. Det är viktigt att ni inte beslutar i morgon att parlamentet ska anta tillsynspaketet och paketet för hedgefonder snabbare som en del av regleringen av finansmarknaden, samtidigt som rådet – och nu menar jag inte er personligen, herr López Garrido, men jag ber er att hjälpa oss – bromsar och gör det svårare för oss att hitta lösningar.

Trepartsmötet mellan rådet, kommissionen och parlamentet pågår samtidigt för att diskutera regleringen av hedgefonder. Vi har föreslagit en lagstiftning som ska förhindra att finanssektorn slukar industriföretag genom spekulativa fonder och på så sätt får realekonomin på fall. Men rådet stoppar lagstiftningsförslagen. Jag ber er att säga åt stats- och regeringscheferna att tiden för ursäkternas politik är förbi. Det är inte längre acceptabelt att hålla storslagna tal hemma om lagstiftning som EU kan komma att införa och sedan backa ur när deras tjänstemän börjar arbeta på EU-nivå. Så kunde man kanske göra förut, men nu med den ekonomiska krisen har vi inte råd med ett sådant beteende längre.

Herr Barroso, jag skulle vilja fråga er ett par saker. Det spelar ingen roll om ni nämner ordet tillväxt här för fyrtionionde, femtioandra eller sextiofjärde gången. Det är mycket viktigare att ni förklarar varför, som rådet för ekonomiska och finansiella frågor (Ekofin) uppgav i förrgår, EU:s medlemsstater kommer att bli tvungna att göra nedskärningar motsvarande 3,5 procent av deras bruttonationalprodukt, men utan att ni berättar hur ni kommer att använda dessa pengar för att förhindra att en stor katastrof drabbar arbetsmarknaden. Vi befinner oss i en situation där vi måste lära oss att växa tillsammans. Men ni måste förklara hur det ska gå till. Annars kommer inte EU 2020-strategin vara värd det papper som den är skriven på. Vi behöver konkreta svar i stället för falska svar och ursäkter för att vara säkra på att de institutioner som ni företräder är en del av lösningen och inte en del av problemet.

  Adina-Ioana Vălean (ALDE). – (EN) Fru talman! Nu kan vi nog alla enas om att den mellanstatliga metoden har visat sina brister. Vi måste ha högre ambitioner och visa större mod, och inrätta en verklig gemensam ekonomisk styrning. Det är viktigt med ekonomisk samordning – för att skapa en ekonomisk pelare och en monetär pelare – med siktet inställt på en verklig ekonomisk union. Det får dock inte att onödiga bördor och regler införs, men däremot ökad konkurrens för organisationer och innovation.

Solidaritet måste vara en grundprincip, och inte bara ett tomt ord som medlemsstaterna tar till i svåra tider. Det finns ingen anledning att människor som efter år av åtstramningspaket har fått rätsida på ekonomin alltid ska behöva betala för andras misstag. Därför måste vi införa effektiva sanktionsmekanismer, och EU måste öka sin granskning av de nationella budgetarna och införa strängare regler för stabilitets- och tillväxtpakten.

EU 2020-strategin borde innebära en vändning i EU:s politik, den får inte bli ännu ett onåbart mål eller framtida misslyckande. Jag vill särskilt berömma kommissionsledamot Neelie Kroes, som gjorde ett fantastiskt arbete med att ta fram en samordnad strategi för den digitala agendan. Jag anser att det finns stora möjligheter och potentiella vinster i sektorn för informations- och kommunikationsteknik. Nu när vi försöker få fart på EU:s inre marknad skulle denna sektor kunna bana vägen, förutsatt att vi främjar konkurrens genom att reglera marknaden på lämpligt sätt.

I morgon är det upp till medlemsstaterna att ta sitt ansvar och inta en ambitiös ståndpunkt. Kort sagt: tiden är knapp.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Fru talman! En fri marknad är otroligt värdefullt. När det finns brister i den lagstiftning som ska säkra dess fungerande, och det saknas institutioner som skyddar lagarna, utvecklas varje problem automatiskt till en kris. Det ser vi tydligt i EU nu. Vi ser samma sak på global nivå, i banksektorn, där man saknade lagstiftning och ansvarstagande. För att den fria marknaden ska fungera måste det finnas institutioner som skyddar de grundläggande principerna och det förtroende som måste ligga till grund för all verksamhet i affärsvärlden. Att inte inrätta sådana institutioner skulle ge förödande konsekvenser.

Angående 2020-strategin är det värt att notera att det hittills inte har gjorts någon analys av den misslyckade Lissabonstrategin, som antogs med pompa och ståt för tio år sedan. Nu antar vi en ny strategi utan att reflektera över det, vilket är ett misstag. Jag tycker att man ska göra en analys, så att 2020-strategin inte blir en upprepning av de misslyckade experiment i Lissabonstrategin som många välkomnade med stora förhoppningar om ett lyckat EU-projekt. Mer lagstiftning, mer ansvar och möjlighet att bygga upp ett förtroende för den fria marknaden – det är vad EU behöver nu.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Vi diskuterar hur vi ska ta oss ur den relativt komplicerade ekonomiska och finansiella situationen i EU. Vi letar efter skyldiga bland banker och kreditvärderingsinstitut. Jag säger inte att de inte har en del i våra problem, men vi har också bidragit till att skapa denna situation genom att acceptera höga statsskulder och långvariga budgetunderskott.

En ansvarsfull budgetförvaltning är bara det första vi måste åstadkomma. Vi måste även titta på vårt samhälles struktur. Vi har ett mycket komplicerad offentlig förvaltning i EU. Näringslivet är organiserat på ett mycket komplicerat sätt, med många regionala avvikelser och hinder för handel över nationsgränserna. Företagandet hålls tillbaka av en byråkrati vars omfång för länge sedan passerat gränserna för vad som är rimligt. Vi måste försöka minska den administrativa bördan och stödja kreativa individer som vill försörja sig genom enskilt företagande och skapa arbetstillfällen åt andra medborgare. Det är den enda utvägen för EU.

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Fru talman, herr Barroso, herr minister! Det fattas en viktig person här i dag: Herman Van Rompuy. Vi förbereder inte rådets möte, vi förbereder Europeiska rådets möte. Jag kommer aldrig att vänja mig vid att det är rådet. Det är ingen kritik mot er, herr minister. Herman Van Rompuy går verkligen miste om möjligheten att ingå en politisk allians med parlamentet, eftersom han gör en minimal insats inom alla områden.

Herr Barroso, jag vill fråga er varför ni säger att EU 2020-strategin kommer att fungera, när Lissabonstrategin misslyckades. Vi stöder målsättningarna, men det saknas resurser. Därför vill vi komma med några förslag. Vi tycker att det är dags att man inrättar en finansiell, politisk och ekonomisk allians med medlemsstaterna för fungerandet och investeringarna.

När det gäller fungerandet måste vi, tillsammans med medlemsstaterna, utforma en strategi för att samordna de offentliga utgifter som rör EU. När det gäller försvar har vi 27 arméer, men inga fiender. När det gäller energi och forskning har vi ingen samordning. På den inre marknaden har vi 27 nationella tillsynsinstanser, men inga ambitioner. Vi har 27 diplomatiska representationer och hundratals representationsbyggnader utomlands, och vi har tullstationer och 27 tullmyndigheter.

Och när det gäller investeringar: EU investerar inte tillräckligt. Vi måste ta fram en investeringsplan motsvarande en miljon biljoner euro för höghastighetståg, floder, energi, vatten, rymden, utbildning och hälsa. Medlemsstaterna måste öka Europeiska investeringsbankens kapital till 230 miljarder euro, och vi måste avsätta ungefär 30 miljarder euro av vår budget till EU:s investeringar. När det gäller EU:s budget är det är dags att tillsammans med de nationella parlamenten föra en EU-omfattande debatt om ekonomi och finans.

  Juan Fernando López Aguilar (S&D). – (ES) Fru talman! Denna debatt är viktig inför Europeiska rådets möte och G20-mötet i Toronto, som har en ambitiös dagordning med återhämtningen från krisen, den särskilda G20-dagordningen om ekonomisk styrning och globalisering, och hanteringen av millennieutvecklingsmålen och klimatförändringarna.

Jag har bara en och en halv minut på mig, så jag får begränsa mig till ett mål, nämligen krisens sociala dimension, det vill säga dess inverkan på sysselsättningen och de miljontals arbetstillfällen som gått förlorade på grund av krisen. Dessa problem måste också lösas.

Så jag sällar mig till dem som har uttryckt mer förfäran än oro över den starka tonvikt som man lagt vid att återskapa konvergens och stabilitet, medan man bortser från strategin för tillväxt och sysselsättning.

Så låt oss fokusera på människor, och på att skapa sysselsättning och riktiga arbetstillfällen, bekämpa fattigdomen och återskapa en känsla för ansvar och skyldigheter. Det beror på rådet och G20-mötet, och i synnerhet grundtanken om inkluderande tillväxt och grön, hållbar tillväxt. Den är viktig för utformningen av förslag som syftar till att förändra våra produktions-, konsumtions- och transportmönster för att ”koldioxidsanera” vår ekonomi.

Under G20-mötet kommer man att diskutera budgetsamordning och straffåtgärder, men vi får inte glömma att EU har ett budskap om hur vi ska nå millennieutvecklingsmålen. Det handlar om den sociala dimensionen av globaliseringen, för detta är den första krisen som rör globaliseringen och som inträffar i en globaliserad värld.

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE). – (PL) Fru talman! Europeiska rådets möte äger rum vid en särskild tidpunkt och är av stor betydelse. Vi behöver en djupgående reform av styrningssystemet i en union som består av 27 medlemsstater, och inte bara de 16 stater som ingår i euroområdet. Det är mycket mer än den gemensamma valutan som förenar oss. Vi måste stärka unionens ekonomiska styrning. Det är mycket viktigt att den ekonomiska politiken blir mer unionsorienterad. Med det menar jag att vi ska stärka kommissionens roll i den ekonomiska samordningen och i samband med förhandsanalyserna av de nationella budgeterna samt att vi bör stärka parlamentets roll inom den demokratiska kontrollen av EU:s ekonomiska styrning.

Vi måste undvika att EU delas upp i en elitklubb för euroområdet och en annan för resterande stater, och det gör vi bäst genom att bevara den ekonomiska integrationen av de 27 länderna. Vi kan inte tillåta oss att ha ett ojämlikt EU. Majoriteten av de länder som står utanför euroområdet men som har för avsikt att ansluta sig till det har starkare offentliga finanser och större potential för ekonomisk tillväxt. De har mycket att bidra med till den ekonomiska utvecklingen för unionen i stort. Jag vill påminna er alla om att när krisen var som värst stod Polen ut som en ensam välmående ö på den nedslående Europakartan – just då var Polen det enda land där man fortfarande hade tillväxt.

Vi bör dra lärdom av bristerna i stabilitets- och tillväxtpakten. Sanktionssystemet, som endast bidrar till att skuldbelägga vissa länder, fungerar helt enkelt inte. Vi behöver ett sanktionssystem som är effektivt och rättvist för alla länder, och vi behöver även stärka de förebyggande insatserna i pakten. Lösningen är att fortsätta framåt. För att tackla krisen behöver vi mer EU.

  David-Maria Sassoli (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Krisen är allvarlig och EU-medborgarna ber oss om en sak: att politiken ska styra ekonomin. Det ansvaret måste vi ta genom att stärka unionsmetoden, skydda vår valuta och främja åtgärder för att skydda våra medborgare och skapa sysselsättning. Det är vår moraliska och politiska plikt att se till att finansmarknaden tar sitt ansvar, och EU måste visa upp en enad front under G20-mötet.

Herr Barroso, detta är ett problem som ni måste ta itu med. Er kommission måste försöka hålla regeringarna på avstånd och övertyga dem om att ingen kan klara sig ur krisen på egen hand. Ett enat EU kommer att segra, ett splittrat EU kommer att gå under. Precis som en dirigent måste ni få alla musiker att spela samma ton.

Men vad ska partituret bestå av? Först av allt, reglering av finansmarknaden och kreditvärderingsinstitut, ekonomisk styrning av euroområdet, beskattning av alla finanstransaktioner och investeringar för att skapa tillväxt, i stället för budgetnedskärningar. Ett slående exempel var kommissionens positiva respons, enligt den italienska regeringen, på Italiens finanspaket, som kommer att innebära enorma svårigheter för de lokala myndigheterna. Ingen har skapat tillväxt endast genom budgetnedskärningar, och nu behöver vi tillväxt.

  Paulo Rangel (PPE). – (PT) Fru talman! I anslutning till det som Joseph Daul och Werner Langen sade, vill jag poängtera att det är oerhört viktigt att ha ekonomisk styrning i unionen, men att den måste koncentreras till kommissionen. Det var det första jag ville säga. Vi kan inte bara diskutera brådskande frågor, såsom vi gjort hela morgonen. Vi måste fokusera på frågorna i EU 2020-strategin också. Jag vill särskilt lyfta fram områden som utbildning och praktik för unga samt innovation, forskning och utveckling.

De är nämligen nyckelområden som gör EU konkurrenskraftigt på den globala arenan. Tyvärr måste jag säga att den europeiska utbildningsmodellen har misslyckats, och det beror på att den inte är lika krävande som de modeller som finns i tillväxtländer som Indien, Kina eller Brasilien. Med tanke på de utmaningar som vi står inför när det gäller innovation, utveckling, forskning och utbildning, vill jag att även EU:s utbildningssystem ska bli krävande. Det är det enda sättet för oss att förbereda våra unga för konkurrensen på den globala marknaden. Vi kan inte bara koncentrera oss på krisen i år eller de kommande två–tre åren. Vi måste inrikta oss på en strategi för EU för de kommande 10–20 åren, och då är det avgörande att vi har ett utbildningssystem som är krävande.

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Den pågående krisen är en konsekvens av för mycket liberalism, och har tagit död på illusionen att demokrati och marknaden kan lösa världens alla problem.

Den fråga som måste besvaras vid nästa rådsmöte är: har EU gjort allt man kunnat och vid rätt tidpunkt? Jag hoppas att rådet är modigt nog att fatta de beslut som medborgarna förväntar sig att man fattar. Det räcker inte med vackra ord, vi behöver kloka beslut. Vad är det för mening med att diskutera tillsyn, reglering och hållbar tillväxt om vi inte kan avskaffa skatteparadis och kasinoekonomin? Det räcker inte med goda avsikter, vi behöver resultat. EU 2020-strategin kommer inte att vara till någon större nytta om unionen saknar en verklig ekonomisk styrning. Unionens framtid ligger i våra händer. Den kan inte vara beroende av kreditvärderingar som görs av institut som går spekulanternas ärende. EU är ett fantastiskt instrument, men vi har inte kunnat använda det på ett bra sätt.

  Marietta Giannakou (PPE). – (EL) Fru talman! Dilemmat kvarstår. EU behöver starka regeringar, medan den ekonomiska globaliseringen kräver svaga regeringar. EU 2020-strategin för sysselsättning och tillväxt är definitivt ett instrument för att investera i utbildning, kunskap och spetskompetens samt bekämpa fattigdom och social utestängning.

Inget av detta är dock möjligt om inte unionsmetoden stärks, och det kräver solidaritet och samordning mellan EU:s institutioner, vilket har varit en bristvara de senaste åren. I stället för att förhindra kriser hanterar man dem när de har inträffat, ofta utan större framgång.

G20-mötet kan få stor betydelse om unionen gör konkreta ställningstaganden för en långsiktig finansiell tillsyn, både inom och utanför EU:s gränser. Ekonomisk styrning är en politisk fråga, och det krävs därför att många ansvariga parter gör en kraftansträngning under en längre tid, även om resultaten är obetydliga.

Frågan är: kan EU-institutionerna i stället för att reagera kortsiktigt gå över till en långsiktigare politik? Det är enda sättet att tackla problemen, med tanke på att de 50 år av välstånd som vi har upplevt efter kriget kanske inte kommer tillbaka, och att den konkurrens vi har nu, som redan nämnts, i synnerhet inom utbildning och spetskompetens, från länder som Indien, Brasilien och Kina.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Två år efter det att krisen bröt ut har den ekonomiska tillväxten tagit fart igen, om än långsamt. Läget är dock fortfarande mycket instabilt. För att hantera medlemstaternas enorma budgetunderskott och skulder krävs en mycket disciplinerad budgetpolitik och besparingar överallt. Det finns inget utrymme för populistiska löften. Vi måste förhindra att underskottet blir större, och givetvis minska det överallt. Det är en stor utmaning att se till att de fattiga och utsatta inte hamnar i en hopplös situation till följd av nedskärningarna. Det är viktigt att se till att inget land råkar ut för samma sak som Grekland i framtiden.

Det är bra att ordförande José Manuel Barroso och kommissionsledamot Olli Rehn varnade de som genom att förvränga information om den faktiska situationen lekte med elden och var nära att försätta Grekland i konkurs. Därför är det viktigt att medlemsstaternas budgetförslag lämnas till kommissionen i förväg för översyn. De är synd att detta inte inbegriper Storbritannien. Dessutom behövs omfattande åtgärder för att skapa en verklig ekonomisk union. Det kräver en betydligt bättre samordning av medlemstaternas ekonomiska politik. Det enda sättet för EU att ta sig ur krisen är genom unionslösningar. Nationell egoism och slutenhet förvärrar problemen.

  Ernst Strasser (PPE). – (DE) Fru talman! Många av de föregående talarna har tagit upp finanskrisen och budgetunderskotten. Jag vill säga något om rådets slutsatser om den europeiska pakten för invandring och asyl. Viviane Reding och Cecilia Malmström har föreslagit ett omfattande åtgärdspaket som förtjänar vårt stöd. Målet är att tillåta invandring, fast de människor som kommer hit ska ha möjlighet att arbeta, och inte ta arbeten från de som redan bor här. Man ska snabbt och utan onödig byråkrati kunna ge asyl till människor som verkligen behöver det, och även vidta konkreta åtgärder för att förhindra olaglig invandring och utnyttjande av asylsystemet. Målen visar tydligt att EU behöver en samordnad arbetskraftsinvandringspolitik som ger medlemsstaterna medbeslutanderätt på grundval av deras sociala förutsättningar och integrationskapacitet. Vi behöver ett europeiskt asylpaket som för samman ländernas asyllagstiftning och effektiviserar asylförfarandena. Vi behöver förbättra skyddet av våra yttre gränser, och stärka Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (Frontex) och informationssystemet för viseringar. Vi behöver en fungerande politik för återsändande som är förenlig med tillämpningen av återtagandeavtal, och vi behöver viseringslättnader, fast först måste målen ha fastställts. Detta gäller Bosnien och Hercegovina och Albanien samt Ryssland och Turkiet.

  Michael Cashman (S&D). – Fru talman! När det gäller migrationsströmmar måste jag säga att det är omöjligt att lösa det problemet eller skapa tillräcklig gränskontroll så länge man inte tar itu med orsakerna till att människor upplever att de inte har något annat val än att lämna sitt land, ofta under de mest hemska omständigheter. Därför måste man vara fast besluten att under G20-mötet behandla frågor som fattigdom, tortyr och kränkningar av grundläggande rättigheter som rätten till föda, vatten, och utbildning samt rätten till rimliga sanitära förhållanden.

I går antog vi med stor majoritet mitt betänkande om millennieutvecklingsmålen och halvtidsöversynen. Det är uppenbart att G20-länderna måste stå fast vid sina åtaganden att finansiera de överenskomna 0,7 procenten. Det går inte att backa nu. Vi behöver en internationell finansskatt för att skapa additionalitet så att man kan lindra klimatförändringarnas effekter, som har en mycket stark inverkan på migrationsströmmarna och livsmedelssäkerheten. Så G20-länderna måste komma överens. Om vi inte lyckas med det kommer vi att förlora vår moraliska och rättsliga auktoritet.

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE). – (LV) Fru talman! Vi vet att det i kristider finns både möjlighet till och behov av olika lösningar på familjenivå. Familjer vars inkomst har blivit mindre än deras utgifter, eller snarare, familjer vars inkomst håller på att bli mindre än deras utgifter, måste dra ner på utgifterna. Familjer vars inkomst inte har minskat behöver antagligen inte dra ner på utgifterna. Det är likadant med medlemsstaterna. I kristider finns det inte en lösning som passar alla. I de länder som har drabbats hårdast av krisen, som de baltiska länderna, Grekland, Portugal, Spanien och Irland, är det nödvändigt att minska budgetutgifterna. Det är däremot mycket möjligt att den lösningen inte passar andra medlemsstater, som Tyskland och Polen, som inte har drabbats lika hårt av krisen, och att de hellre bör satsa på tillväxt, för den behövs också i EU. För att kunna ha olika lösningar i olika EU-länder behöver vi en gemensam samordnare. Det är ganska naturligt att det är kommissionen. Vi behöver inte ny, överflödig byråkrati och vi måste undvika konkurrens mellan medlemsstaterna och stärka befintliga strukturer. Låt oss öka kommissionens befogenheter, så att den kan bli vår ekonomiska samordnare. Tack.

  José Manuel García-Margallo y Marfil (PPE). – (ES) Fru talman! Jag ska hålla tiden och vara konkret. Jag ska berätta för rådet och kommissionen exakt vad de behöver göra inom en vecka om de vill nå ett avtal om finanspaketet.

För det första ser framtiden ljusare ut än den gjorde för ett tag sedan, men det finns fortfarande några moln på himlen. Enligt Internationella valutafonden finns skulder på motsvarande 800 miljarder US-dollar som bankerna inte har redovisat, och Världsbanken har lånat ut 2,2 miljarder US-dollar till länder i syd som befinner sig i riskzonen.

Reformen av finansmarknaden måste genomföras nu, för det viktiga är inte att kriser kan komma att inträffa, utan att vi har vidtagit åtgärder för att kunna hantera dem.

För det andra är rådet och parlamentet mycket oeniga om EU:s tillsynspaket. Parlamentet vill att de enheter som kan få systemet att kollapsa och hota realekonomin ska kontrolleras ytterligare av en EU-myndighet. Det är ekonomisk styrning.

Vi vill även att det inrättas mekanismer nu för att omstrukturera de enheter som kan få hela systemet att kollapsa. Det handlar inte om att rädda dem, utan om att omstrukturera dem. I vissa fall måste man kanske avveckla sådana enheter, utan att sprida farsoten eller rädda någon, eftersom det alltid är samma människor som får betala priset för det.

För det tredje kräver principen ”förorenaren betalar” att sektorn inrättar en fond som man kan använda för att täcka krisens kostnader. Rådet har en vecka på sig att göra det som stod i Jacques de Larosières rapport och nå en överenskommelse med parlamentet. Annars får rådets roterande ordförandeskap ta allt ansvar.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Fru talman! Jag vill säga tre saker. Majoriteten av ledamöterna i parlamentet och rådet är eniga om hur viktig unionsmetoden är. Jag stöder det synsättet, men vi måste vara medvetna om att det är kommissionen som måste stå för den ekonomiska styrningen, och inte nödvändigtvis rådet. Innan vi skapar nya institutioner, måste vi stärka de befintliga. Kommissionen behöver ett starkare mandat för att kunna samordna budgetkonsolideringen på ett effektivt sätt, och befogenhet att utfärda varningar till dem som bryter mot reglerna.

Krisen innebär även möjligheter, som att slutföra inrättandet av den inre gemensamma marknaden. Jag vill särskilt lyfta fram den europeiska digitala agendan, som är en viktig del av EU 2020-strategin. Den bör användas som ett instrument för att skapa en välfungerande, gemensam digital marknad för varor och tjänster, och minska byråkrati och kommunikation som står i vägen.

Sedan är det euroområdet. En tillförlitlig och stabil euro är viktig för både euroområdets 16 stater och unionen som helhet. Den kris som pågår får inte leda till att EU tudelas, utan EU borde i stället bli mer förankrat genom gemensamma ekonomiska och etiska värderingar. Estland ansluter sig till euroområdet i en kaotisk tid, vilket är ett tecken på tilltro till eurons framtid. Nu bör vi fråga oss ”vad kan vi göra för att stärka EU?”, och inte ”vad kan EU göra för oss?”. Estland kommer att gå med i euroklubben fullt medvetet om att vi kommer att ta medansvar för sammanhållningen och bidra proportionerligt till fonden för finansiell stabilitet.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  András Gyürk (PPE). – (HU) Utöver den internationella finanslagstiftningen kommer även de globala klimatförändringarna att stå på G20-mötets dagordning, och i anslutning till det, koldioxidskatten. Kommissionen intresserar sig alltmer för införandet av en sådan skatt i EU, och olyckan på BP:s oljerigg ger nytt bränsle till debatten. Därför är det bra att formulera några grundprinciper. När det gäller koldioxidskatten får vi inte glömma att det redan finns marknadsinstrument för klimatskydd, bland annat EU:s system för handel med utsläppsrättigheter. Det går endast att införa utsläppsskatt i sektorer som inte deltar i de system för handel med utsläppsrättigheter som täcker allt fler sektorer. Vi måste undvika dubbelbeskattning. För det andra får inte koldioxidskatten bli ett rent inkomstbringande verktyg för att hjälpa regeringar att minska sina budgetunderskott. Ett sådant införande kan vi bara stödja om det ger stora miljöfördelar, och om det inte medför alltför stora bördor för medborgarna och EU:s industri. För det tredje är det främsta villkoret för att införa en koldioxidskatt på unionsnivå att andra utvecklade industrinationer gör samma sak. Det är just därför, precis som med den globala finanslagstiftningen, som man först måste skapa en grundläggande rättslig ram. Kanske ges det tillfälle under G20-mötet att göra det.

  Othmar Karas (PPE). – (DE) Fru talman, herr Barroso, herr López Garrido, mina damer och herrar! Först av allt vill jag be er att göra ett tydligt åtagande gentemot EU som en union av stater under mötet och avslå förslagen om en ny mellanstatlig strategi, som i huvudsak kommer från Tyskland och Frankrike. Sedan vill jag uppmana kommissionen att spela en trovärdig roll som ledare för debatten om att skapa en union för ekonomi, sysselsättning och social trygghet. Om vi inte försöker skapa ett Europas förenta stater på det politiska planet kommer vi att hamna på efterkälken i den globala konkurrensen. Vår splittrade kontinent, de demografiska förändringarna och bristen på ekonomisk och sociopolitisk expertis i EU är våra största svagheter när det gäller att ta oss ur krisen. Till sist vill jag ta upp rådet igen. EU 2020-strategin är inte klar än. Ni måste uppmana kommissionen att kombinera exitstrategin, strategin för tillväxt och arbetstillfällen samt det så kallade Monti-paketet, och lägga fram ett projekt för tillväxt och sysselsättning.

  Jutta Steinruck (S&D). – (DE) Fru talman! Självklart behöver vi ekonomisk styrning, och självklart måste medlemsstaterna konsolidera och omstrukturera sina budgetar. Men nu ser vi hur man gör drastiska nedskärningar i den sociala budgeten. Arbetslösheten och fattigdomen ökar, och människor förstår inte varför banker och företag får stöd, medan politikerna bara bidrar med tomt prat för att bekämpa fattigdom och arbetslöshet, och sätter upp mål som inte kan övervakas.

Det är därför EU 2020-strategin och de integrerade riktlinjerna är så viktiga. Vi vill fortsätta att sträva mot målet full sysselsättning, och vi vill att det ska vara riktiga jobb, inte osäkra jobb. När det gäller fattigdomsbekämpning måste vi verkligen sätta upp ambitiösa mål. Därför uppmanar vi rådet att ta fasta på kommissionens förslag om att minska fattigdomen i EU med 25 procent. Europaparlamentet har specifika mål och det är viktigt för parlamentet att man tar det på allvar.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (EN) Fru talman! Inför rådets möte i morgon uppmanar jag EU:s ledare att enas om att inleda anslutningsförhandlingar med Island. Jag hoppas på en positiv utgång och att medlemsstaterna inte skjuter upp processen på grund av Icesave-frågan. I juli 2009 lämnade Island in sin ansökan. I februari 2010 svarade kommissionen med ett positivt yttrande. Som medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) har Island redan slutfört 22 av 35 förhandlingskapitel. De frågor och kapitel som kvarstår rör jordbruk, fiske, strukturfonder, yttre förbindelser, regionalpolitik och budgetfrågor.

Om EU:s ledare ger klartecken i morgon blir förhandlingarna tuffa. Men jag är övertygad om att båda parter kommer att behandla resterande 13 kapitel på ett konstruktivt sätt. Inför morgondagen vill jag uppmana Europeiska rådet att godkänna att förhandlingarna inleds.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! EU-medborgarna förväntar sig att EU har en tydlig internationell närvaro vid mötet i Toronto och kan visa upp tydliga resultat, som restriktioner för derivatprodukter och hedgefonder, en avgift för stora banker utifrån balansomslutning, och tydliga gränser för de orimliga chefsbonusarna. Vi måste minimera spekulationen med andra människors pengar, och vi måste rikta in oss på kreditvärderingsinstituten. Vi behöver en neutral och fristående tillsynsinstans. Dessutom behöver vi ett förtydligande av ansvarsskyldigheten vid fall av oriktiga värderingar. Kanada, Japan och Brasilien har redan uttalat sig mot en bankavgift. Detta är föga förvånande med tanke på att deras banker inte behövde räddas med miljardpaket.

Det är viktigt för mig att ni förstår hur kortsiktig denna strategi är. Vi kommer att bli tvungna att reglera finansmarknaden. De personer som under flera år har dragit nytta av riskfylld spekulation måste påminnas om vilka skyldigheter de har. Vi kan inte bara begära att vanliga medborgare ska ta konsekvenserna av dessa personers handlingar.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr Barroso! Jag tycker att samtliga medlemsstater borde delta i krisbekämpningen, och här är unionsmetoden, som vi pratar så mycket om, värdefull. Vi borde inte inrätta nya enheter eller institutioner.

Kommissionen har mandat att bli den instans som samordnar krisbekämpningen. Vi bör samtidigt påpeka att denna samordningsmetod även borde ge resultat i form av lösningar som inte innebär alltför mycket lagstiftning. I går hade vi ett exempel på det, när vi ville inkludera affärsmänniskor i samma system som anställda inom transportsektorn. Sådana lösningar är inte till hjälp när man ska ta sig ur krisen och skapa en hållbar ekonomi.

Jag vill också betona hur viktigt det är att tillämpa subsidiaritetsprincipen och inkludera medlemsstaternas nationella parlament i debatten, så att de känner sig delaktiga i arbetet med att föra hela EU ur krisen.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Mycket har redan sagts i dagens debatt, så jag ska försöka begränsa mig till ett par frågor, eftersom jag bara har en minut.

Vi vill alla ha lagstiftning, vi håller alla med om att det är vår uppgift att anta förslag för att begränsa spekulationen inom finanssektorn och öka kontrollen generellt. Men samtidigt diskuterade vi under förberedelserna inför förra G20-mötet hur vi skulle ta itu med skatteparadisen, eller de länder som erbjuder skatteparadis. Det har inte gjorts någonting inom det området.

Jag vill även ta upp en annan sak, nämligen Internationella valutafonden. Vi vill ge IMF ett enormt handlingsutrymme och omfattande befogenheter, som om vi glömt att denna institution sina enorma resurser till trots inte kunde förutse krisen som drabbade EU och misslyckades med att skydda vår ekonomi. Trots det vill vi nu ge IMF ett ännu större handlingsutrymme.

Till sist vill jag säga att vi måste stärka samarbetet i parlamentet och institutionerna, och att vi måste samordna skattepolitiken och socialpolitiken. Annars kommer inte EU att klara krisen.

  Constance Le Grip (PPE). – (FR) Fru talman! EU har många gånger gjort framsteg tack vare de kriser man drabbats av, och det var precis vad som hände nyligen. Men trots att EU ingrep – om än lite i senaste laget – visade den nationella skuldkrisen på ett brutalt sätt att vi saknar verklig ekonomisk samordning på EU-nivå, och att det står oss dyrt att inte ha någon verklig samordning av ekonomi och budget i EU.

Debatten om behovet av den sortens samordning av vår finans- och budgetpolitik, långt innan man tar fram nationella budgetförslag i medlemsstaterna, måste äga rum inom den ekonomiska och monetära unionen – inte enbart, men i första hand.

Den ekonomiska och monetära unionen – det vill säga vår gemensamma valuta – innebär att vi måste ta större ansvar och visa solidaritet. Så nej, det kommer inte att finnas ett ojämlikt eller tudelat EU, men vi måste definitivt stärka den ekonomiska och monetära unionen.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Under Europeiska rådets möte denna månad kommer man även att diskutera medlemsstaternas nationella mål och deras samstämmighet med EU 2020-målen. Medlemsstaternas metoder och vägval kommer att ha en avgörande roll för de målen, medan regionerna kommer att ställas inför nya utmaningar. Därför anser jag att sammanhållningspolitiken även fortsättningsvis måste få rådets stöd som ett centralt instrument för att främja tillväxten. Den idén lägger jag även fram i det betänkande som jag tog initiativ till i utskottet för regional utveckling.

Det är min fasta övertygelse att sammanhållningspolitiken är den viktigaste pelaren för den framtida utvecklingen när det gäller tillväxt och sysselsättning. I mer specifika termer skulle det innebära att man genom diverse projekt kan ge stöd som skräddarsys för varje regions särdrag, i enlighet med deras utvecklingsriktlinjer. EU 2020 måste vara ett EU med effektiva partnerskap för att skapa tillväxt och arbetstillfällen.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Jag välkomnar kommissionens insatser för att inrätta ett instrument för att stabilisera EU:s ekonomi, vilket skulle hjälpa länderna både i och utanför euroområdet att hantera de ekonomiska problemen, och även är tänkt att reformera systemet för ekonomisk förvaltning. Det har visat sig att det inte räcker med enbart en monetär union för att skapa ekonomisk stabilitet i EU. För att lyckas med det måste vi snarast ta till vara på alla 27 EU-staternas ekonomiska potential, och förbättra samordningen av deras ekonomiska politik. Genom samordning kommer vi även att skapa en mer effektiv tillsynsmekanism. EU förlorar konkurrenskraft, och kommer att fortsätta att förlora konkurrenskraft, genom att låta olika utländska kreditvärderingsinstitut och internationella fonder värdera oss och fatta beslut om det finansiella läget i medlemsstaterna.

Det har vid flera tillfällen påpekats ett EU behöver sitt eget kreditvärderingsinstitut och det kan bli verklighet. Det gläder mig att eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker redan pratar om att vi behöver ett sådant institut. EU kan även ha en egen fond som man kan använda för att inrätta ett tillsynssystem för EU-marknaden.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Som alla märker förvärras budgetsituationen i majoriteten av medlemsstaterna, och arbetslösheten ökar i EU.

Det finns indikationer på att arbetslösheten har nått alarmerande nivåer som skulle kunna leda till en social krissituation. I april 2010 visade statistiken att det fanns 46,5 miljoner arbetslösa i de 24 mest industrialiserade länderna i väst, vilket är 3 300 000 fler än samma period förra året. Det är tragiskt och vi behöver därför sammanhållning och enighet.

Kommissionens förslag verkar vara ett steg i rätt riktning. Vi måste anta en unionsomfattande strategi. Vi behöver en gemensam färdplan med en konstruktiv och långsiktig vision. Samtidigt behöver vi samordna medlemsstaternas budgetlagstiftning för att skydda familjer och enskilda individer, och trygga den sociala sammanhållningen i de enskilda medlemsstaterna.

  Derek Vaughan (S&D). – (EN) Fru talman! Att skapa arbetstillfällen och tillväxt är ett hedervärt mål. Frågan är hur vi uppnår det. Jag har svårt att se hur vi skulle göra det genom drastiska nedskärningar. Det verkar tyvärr som om många medlemsstater genom politisk dogmatik har siktet inställt på en sådan taktik.

I Storbritannien överväger regeringen trots mindre skulder och goda tillväxtprognoser att göra nedskärningar i offentliga utgifter och tjänster. Vi borde i stället planera för framtiden och för tillväxt. Samma sak gäller EU.

Vi måste se till att vi har en tydlig politik och avsätter tillräckliga medel för forskning och utveckling, utbildning och praktik, och givetvis för sammanhållningspolitik och strukturfonder, vilket är oerhört viktigt för många regioner i EU. Jag hoppas att rådet inser det och förbereder för återhämtning och tillväxt genom lämpliga åtgärder.

  Antonio Cancian (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det har verkligen varit intressant att följa morgonens debatt.

Krisen får oss att fatta beslut som kanske var otänkbara tidigare. Jag vill ställa en fråga till José Manuel Barroso, som talade om tillväxt, tillväxt och åter tillväxt, och till Diego López Garrido: När det gäller resurser – bortsett från införandet av offentlig-privata partnerskap som en finansiell metod och stödåtgärd – planerar ni att inrätta en europeisk utvecklingsfond som eventuellt finansieras av en europeisk obligationsmarknad, för att ge bra, konkreta möjligheter till tillväxt? Eller kommer vi att behålla den vanliga budgeten, med tanke på att det i dag är omöjligt för medlemsstaterna att bidra med en enda euro mer än de redan lägger på sig själva?

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Jag vill tacka José Manuel Barroso för det beröm och det stöd han gav det spanska ordförandeskapet för rådet. Jag tackar så mycket för de vänliga orden. Jag måste säga – och det är inte bara för att återgälda hans lovord – att kommissionens arbete varit oerhört betydelsefullt, effektivt och skett i nära samarbete med det spanska ordförandeskapet. Jag vill tacka kommissionen för detta i ett formellt sammanhang, och det bästa jag kom på var Europaparlamentets plenum.

I morgon kommer Europeiska rådet att diskutera det problem som jag tycker är viktigast för EU, nämligen den allvarliga krisen och hur vi ska ta oss ur den. Diskussionen måste först och främst vara inriktad på allmänheten, som är de som drabbas hårdast av krisen. Vi måste utgå från arbetslösa, familjer och andra människor som påverkas av den ekonomiska tillbakagång och de underskott i de offentliga finanserna som krisen resulterat i.

EU har dock inte reagerat på detta genom att ge vika eller ta ett steg tillbaka, utan genom att sätta upp tydliga mål för framtiden. Det ser man i bilagan till rådets slutsatser. EU vill att 75 procent av befolkningen ska vara aktiv det kommande årtiondet, och man vill att 3 procent av bruttonationalprodukten ska investeras i forskning och utveckling, för att vår ekonomi ska bli mer konkurrenskraftig.

Man vill att EU ska fortsätta vara ledande inom kampen mot klimatförändringarna med klimatmålen 20-20-20. Man vill se till att högst 10 procent av eleverna i EU slutar skolan i förtid och att minst 40 procent ska ha en högre utbildning samt att 20 miljoner människor ska komma ur fattigdomen.

Man har utgått från allmänheten och utformat mycket viktiga, tydliga och konkreta mål. Nu vill allmänheten se EU-institutionerna enade. De vill att alla EU-institutioner arbetar för dessa mål och vidtar de åtgärder som krävs för att uppnå dem. De vill att institutionerna gör detta i partnerskap och synergi, och därför vill de se samarbete. Den viktigaste aspekten av EU är just att dess institutioner fungerar väl och inte motarbetar varandra, utan stärker de andra institutionernas arbete.

Jag måste säga att kommissionen har haft en mer framträdande roll än någonsin när man har lagt fram initiativ för att avhjälpa krisen. Kommissionens framträdande roll har nämnts här vid upprepade tillfällen, och för parlamentet är det viktigt att kommissionen står för EU:s intressen. Kommissionens initiativ har dock aldrig varit mer uppskattade eller fått ett bättre mottagande i medlemsstaterna. Kommissionsledamot Olli Rehn, som har haft en ledande roll i några av de initiativen, är med oss i dag.

Guy Verhofstadt tog upp avdelningen för yttre åtgärder. Vi är nära en överenskommelse om detta mellan parlamentet, kommissionen, den höga representanten och rådet. Han talade även om det finansiella tillsynspaketet. Jag vill särskilt nämna två anföranden, nämligen Udo Bullmanns och José Manuel García-Margallo y Marfils, som var mycket givande, det tackar jag för. Jag hoppas att man under den vecka som José Manuel García-Margallo y Marfil nämnde kan få till stånd ett avtal om det finansiella tillsynspaketet, för det är oerhört viktigt. Båda parter, både parlamentet och rådet, måste sätta igång. Det sker naturligt, eftersom båda parter redan har börjat agera. Jag tror att vi kan sluta detta avtal. Det är avgörande att vi gör det.

Som jag sade har kommissionen och parlamentet aldrig haft en så viktig roll. Jag måste säga att det resolutionsförslag som ni ska rösta om direkt efter debatten, och som undertecknats av olika parlamentsgrupper och en stor majoritet av ledamöterna, har rådets fulla stöd. Vi är överens om det som står i resolutionsförslaget. Vi har samma målsättningar som parlamentet när det gäller krisbekämpningen.

Parlamentet är ense om EU 2020-strategin, som är en central del av resolutionsförslaget. De viktigaste delarna av strategin är antagligen de moderniserings- och konkurrensåtgärder som Europeiska unionen ska anta som mål för EU och medlemstaterna. Det är en bindande strategi, vilket skiljer den från den föregående.

Några av er har redan nämnt detta. Strategin kommer att vara bindande, och kommissionen kommer att ha en central roll för att målen i EU 2020-strategin ska bli bindande. Det ingår också i vad vi kallar styrning.

Jag vill nämna hur viktiga vissa aspekter av EU 2020-strategin är för den tekniska utvecklingen inom EU, de ekonomiska åtgärdernas sociala inverkan och den gröna ekonomin. Detta är en ny strategi för framtiden, och den understöds av att målen är bindande. Jag ser detta som en grundläggande förändring, som finns med både i slutsatserna till rådets möte i morgon och i Europaparlamentets resolutionsförslag.

Jag tror inte att kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna någonsin varit så nära varandra, vilket är vad allmänheten vill. EU-staterna är representerade i Europeiska rådet och rådet, och utgör givetvis en EU-institution. Det är en av EU-institutionerna jämte parlamentet och kommissionen. Medlemsstaterna är för närvarande mycket positivt inställda till en ekonomisk union, och vill gå ett steg längre än den monetära unionen, mot ekonomisk union och ekonomisk styrning.

Om vi tänker på det som hänt de senaste månaderna, när ett land som Grekland fick hjälp, var det medlemsstaten som tog det steget. Jag har redan sagt här i plenum att det kanske gick lite för långsamt, men man tog steget och Grekland fick det mycket viktiga stödet. En europeisk finansiell stabilitetsmekanism antogs även, vilket var ytterst viktigt och helt otänkbart för bara några veckor sedan, och det var medlemsstaterna som åstadkom detta.

Om vi tittar på slutsatserna – till exempel punkt 15 i de förslag till slutsatser som vi ska behandla i rådet på måndag, och som kommer att diskuteras i morgon – ser vi att Europeiska rådet gör ett åtagande när det gäller regleringen av finansiella tjänster. Det står att Europeiska rådet uppmanar rådet och Europaparlamentet att snarast anta förslagen om finansiell tillsyn. Det står även att Europeiska rådet efterlyser lagstiftningsförslag från kommissionen om ”alternativa investeringsfonder”, det vill säga hedgefonder. Man vill även se en noggrann behandling av kommissionens förslag om tillsyn av kreditvärderingsinstitut och ber kommissionen – med orubbad tilltro till kommissionen – om förslag om de så kallade derivatmarknaderna, med andra ord det som kallats ”blankning” på aktiemarknaden. Dessa förslag går hand i hand med ett annat förslag i denna punkt där man tar upp behovet av att införa en skatt för finansinstitut: inte bara banker utan även finansinstitut. Som jag sade var allt detta helt otänkbart för inte så längesedan, och nu är det en del av ett förslag som kommer att ingå i Europeiska rådets resolution i morgon.

Samma sak gäller givetvis EU 2020-strategin. Den kommer att ingå i resolutionen i morgon, som jag hoppas kommer att lansera strategin i Europeiska rådet. Där står det att alla EU-instrument och EU-fonderna, strukturfonderna, och alla åtgärder måste gynna den strategi och de strukturreformer som Europeiska rådet kommer att efterlysa i morgon när man diskuterar EU:s ekonomiska styrning.

Förut var det ett fult ord, ett tabu. Det var en synd att tala om unionens ekonomiska styrning. Så är inte längre fallet. En text som Europeiska rådets slutsatser handlar om unionens ekonomiska styrning. Tillsammans med parlamentet och kommissionen tar medlemsstaterna vikiga steg.

I morgon bör därför Europeiska rådets budskap vara att den ekonomiska politiken i Europa bör ledas av EU, vilket har varit det spanska ordförandeskapets mål i rådet sedan det inleddes.

EU vill samordna den ekonomiska politiken. Den leds inte av marknaden utan av EU, och det är vad förslaget går ut på. Det är det bestämda, tydliga budskap som Europeiska rådet bör framföra i morgon.

(EN) Detta är mitt sista inlägg från denna plats för denna tjänstgöringsperiod, och jag vill tacka er, det demokratiska Europaparlamentet.

Det har varit en ära för mig att företräda rådet här i Europaparlamentet; att diskutera med er, att dela idéer, att dela tankar, att dela åsikter och perspektiv. Jag har lärt mig mycket under den här tiden, bland annat att Europaparlamentet representerar EU:s värderingar: frihet, tolerans och solidaritet. Dessa värderingar är vår verkliga sköld, vårt verkliga skydd, vårt verkliga ”massuppbyggnadsvapen”. Det har varit mycket trevligt och en ära att få vara här under de senaste sex månaderna som företrädare för rådet och som representant för EU:s värderingar.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, herr López Garrido! Det är ju egentligen vi som ska tacka er så hjärtligt.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Låt mig först och främst tacka er för en mycket innehållsrik och ansvarsfull debatt och för era resolutionsförslag om EU 2020 och ekonomisk styrning. Jag vill också tacka er för att ni stöder kommissionens arbete, särskilt angående reformeringen av finansmarknaderna och förbättringen av den ekonomiska styrningen.

Jag vill också tacka Diego López Garrido och hans grupp och det spanska ordförandeskapet för deras utmärkta samarbete och extraordinära resultat under dessa mycket svåra tider i EU med tidernas allvarligaste finanskris och ekonomiska nedgång. Det har varit ett verkligt nöje att arbeta med er och jag har uppskattat det högt. Jag vill i dag naturligtvis önska Spanien all lycka och framgång. Jag skulle även kunna önska Schweiz framgång, men bara när de har gått med i Europeiska unionen!

Europeiska rådets möte i morgon kommer att äga rum i en kluven ekonomisk situation. Å ena sidan pågår en ekonomisk återhämtning i allt snabbare takt, även om den fortfarande sker gradvis och är bräcklig. Å andra sidan har oron på skuldmarknaderna kastat en allvarlig skugga över den finansiella stabiliteten i EU, vilket – i värsta fall – skulle kunna stoppa den ännu begynnande återhämtningen i realekonomin.

Europeiska unionen har vidtagit samordnade och beslutsamma åtgärder för att förhindra en finansiell härdsmälta, men vi har förvisso ännu inte löst problemen. Vi måste stabilisera och reformera våra ekonomier för att få en hållbar tillväxt och skapa de arbetstillfällen som EU så väl behöver. Detta förväntar sig våra medborgare av sina ledare. Europeiska rådet måste visa vägen och fatta djärva beslut i morgon om vi ska kunna uppnå detta.

I detta sammanhang är det särskilt viktigt att förbättra den ekonomiska styrningen i EU. Vi måste modernisera den förebyggande budgetövervakningen för att undvika framtida kriser, vi måste ta itu med de makroekonomiska obalanserna för att kunna gå till botten med problemen och vi måste skapa en permanent mekanism för krishantering. Det är alltså dags att komma till rätta med EMU och skapa en verklig ekonomisk union utöver den monetära union som redan finns.

Europeiska rådet fattade ett mycket viktigt beslut när det uppmanade ordförande Herman Van Rompuy, tillsammans med kommissionen, att inrätta arbetsgruppen som ska föreslå hur vi kan förbättra den ekonomiska styrningen. I morgon kommer ordförande Van Rompuy att lägga fram en lägesrapport om arbetsgruppens arbete och de inledande riktlinjerna. Kommissionens meddelande av den 12 maj har gett en solid grund för arbetsgruppens arbete. Det finns ett brett stöd för våra initiativ och vi ska snart följa upp dem med konkreta reformförslag.

Vi måste nu ta tillfället i akt och slutföra den ekonomiska och monetära unionen. Jag räknar med ert stöd. Jag räknar med ert stöd för våra förslag och för unionsmetoden, som vi måste bevara och förbättra ytterligare i detta sammanhang. Låt oss hålla energin uppe, skapa resultat och se till att det nya systemet fungerar redan i början av nästa år.

När det gäller toppmötet i Toronto bör det övergripande temat vara att sträva efter enighet, avhjälpa de problem vi står inför, stärka förtroendet för den globala ekonomin och trygga den ekonomiska återhämtningen. Jag deltog i finansministrarnas och centralbankschefernas förberedande möte i Busan i Korea för två veckor sedan, och jag ska även följa med ordförande José Manuel Barroso till toppmötet i Toronto.

Tre frågor kommer att prioriteras i Toronto. Helt kort om detta: den första är finanspolitisk konsolidering. Det skedde en viktig förändring i tonläget i Busan under det nämnda mötet. Man kom överens om att de utvecklade länderna, särskilt de mest sårbara, måste påskynda den finanspolitiska konsolideringen. Från EU:s sida klargjorde vi, med hänsyn till skuldnivåerna i industriländerna – i Förenta staterna och Japan är de högre än i Europa för tillfället – att det finanspolitiska problemet är ett globalt problem och inte bara är begränsat till EU, och detta problem måste angripas med detta i åtanke.

EU:s samordnade och differentierade finanspolitiska exitstrategi erkändes och stöddes i själva verket av våra G20-partner, och G20-ministrarna kom därför överens om att det krävs differentiering, i stort sett i linje med EU:s förhållningssätt.

För det andra måste G20-länderna ha som mål att återställa den globala efterfrågan. Detta kommer att få världsekonomin på ett mer hållbart och bättre tillväxtspår när vi kommer ur krisen, och för att klara detta är det nödvändigt att vi tar itu med de globala obalanserna, särskilt mellan Förenta staterna och Kina.

Den tredje viktiga frågan handlar naturligtvis om finansmarknadsreformen. Det måste göras verkliga framsteg vid toppmötet i Toronto med tanke på dess betydelse för den globala stabiliteten och även för G20:s trovärdighet. G20 i Toronto bör därför genomföra de bestämmelser som man har antagit för att förbättra bankkapitalet, vidta åtgärder mot icke-samarbetsvilliga jurisdiktioner och reformera derivatmarknaden.

Vi behöver särskilt ett kraftfullt budskap om bankavgifter från toppmötet och G20 måste visa att man samordnar och tar detta på allvar. Det blev inget samförstånd i Busan om förslaget om en sådan avgift för finansinstitut för att främja den finansiella stabiliteten och stärka tvistlösningsramen, men å andra sidan kom man överens om att utforma gemensamma principer om bördefördelning.

Det är förvisso viktigt att den offentliga sektorn inte får bära kostnaderna för den finansiella sektorns misslyckanden, och principerna bör också spegla de möjliga kostnader som uppkommer och främja ett lämpligt beteende.

Finansministrarna kom också överens om att ytterligare finansiella ”reparationer” i bank- och finanssektorn är nödvändiga för en global återhämtning. Dessa diskussioner kommer att fortsätta i Toronto och jag kan säga att kommissionen är för en bred öppenhet när det rör bankstresstesten, vilka är nödvändiga för att återställa och stärka förtroendet i den europeiska ekonomin.

Sammanfattningsvis är det nu hög tid att både Europeiska rådet och G20 visar vad man har åstadkommit när det gäller den smarta finanspolitiska exitstrategin, åtgärder som är tillväxtfrämjande, balanserande och reformerande. Detta gäller även finansmarknadsreformerna och den förbättrade ekonomiska styrningen. Det är nödvändigt att Europeiska rådet och G20 nu visar vad de går för och genomför det de har åtagit sig vid denna kritiska tidpunkt för EU:s ekonomi och för den globala ekonomin.

  Talmannen. – Jag har mottagit åtta resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 16 juni 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I samband med den djupnande ekonomiska och sociala krisen– en bitter skamfläck som hänger över EU och den ekonomiska och sociala politik som EU har anammat – visar kommissionen och Europeiska rådet tecken på en aldrig tidigare skådad skamlöshet. Saken är den att de uppsatta målen när det gäller ”återhämtning från krisen”, ”tillväxt”, ”social sammanhållning” och ”ekonomisk sammanhållning”, som har nämnts upprepade gånger och naturligtvis är nödvändiga, strider tydligt mot tillämpningen av den s.k. stabilitets- och tillväxtpaktens irrationella kriterier och mot det som kallas ”utgiftsinriktad” finanspolitisk konsolidering, som ska utföras till varje pris och utan hänsyn till de enskilda medlemsstaternas specifika karaktär, särskilt de med svagare och mer osjälvständiga ekonomier.

Vi känner mycket väl till innebörden och konsekvenserna av detta förhållningssätt: större press på arbetsmarknaden, på arbetstagarna – i den meningen att man nedvärderar dem och ökar utnyttjandet – och på det sociala trygghetssystemet och på sjukvårds- och utbildningssystemen. Det syftar helt enkelt till att nedmontera statens sociala funktioner. Allvaret i detta, dvs. att låta arbetstagarna och vanligt folk betala räkningen för en kris som de inte har utlöst, står i motsats till den överseende inställningen till finanskapitalet eftersom man bara har meddelat vaga, obestämda avsikter och t.o.m. då är de ytterst otillräckliga och ingen vet när de ska börja gälla …

  Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Innan det slutliga antagandet av EU 2020-strategin bör Europeiska rådet stärka strategins struktur och ange tydliga politiska prioriteringar, realistiska mål och tidsfrister som säkrar genomförandet av en grön, kunskapsbaserad och social marknadsekonomi i EU senast 2020. Den nya strategin bör spegla det rådande ekonomiska läget, man bör utnyttja de lärdomar man dragit från Lissabonstrategin, och försöka att uppnå hållbar tillväxt och välstånd för alla EU-medborgare. Ett av de främsta flaggskeppsinitiativen i EU 2020-strategin bör vara den gemensamma marknaden, med betoning på utmaningarna när det gäller social rättvisa, ekonomisk tillväxt och inriktning på förmåner till medborgarna, konsumentskydd och små och medelstora företag. Den gemensamma marknaden bör vara huvudkatalysatorn i den ekonomiska återhämtningen och måste samtidigt godtas av medborgarna som en förkämpe för deras intressen, av konsumenterna som en beskyddare av deras rättigheter och av små och medelstora företag som främjare av rätt incitament. Vi behöver ett nytt holistiskt och gemensamt förhållningssätt, som fullständigt integrerar de frågor som är viktiga för medborgarna och konsumenterna genom att ge dem möjligheten att maximera sin potential och till fullo utnyttja förmånerna med en hållbar europeisk union.

  Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) Även om debatten inriktades på EU 2020-strategin och ekonomisk styrning kommer Europeiska rådet troligen också att diskutera Islands medlemsansökan till EU. Med tanke på kommissionens yttrande om Islands EU-anslutning (av den 24 februari 2010) och det betänkande som jag håller på att utarbeta och som diskuteras i utskottet för utrikesfrågor, är jag säker på att Europeiska rådet vid sitt möte den 17 juni kommer att rekommendera att anslutningsförhandlingar inleds med Island. Jag hoppas också att Island kommer att komplettera de betydande framsteg som redan gjorts med att anta EU:s regelverk och sedermera bli en ny medlem i den europeiska familjen.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Europeiska rådet ska återigen diskutera strategin för tillväxt och arbetstillfällen och kampen mot krisen – EU 2020-strategin. Dessa frågor måste diskuteras tillsammans eftersom de hör ihop på kort, medellång och lång sikt. Det är en god idé att peka ut vissa av orsakerna till den svåra situation som har uppstått och lägga fram förslag till åtgärder. Vi följde inte stabilitets- och tillväxtpakten. Frågan är var institutionerna höll hus – var fanns de personer som var ansvariga för övervakningen? Europeiska unionen har inte en verkligt gemensam marknad – EMU-länderna är väldigt olika varandra, de har ingen enhetlig finanspolitik och den ekonomiska unionen är i sin linda. EU måste agera mer beslutsamt när det gäller regleringen av marknaden, inbegripet bank- och finansmarknaderna. Den hjälp som gavs till finansinstituten och bankerna måste inriktas på och användas för utveckling. EU:s budget bör grundas på många och varierande källor, däribland en skatt på finansiella transaktioner. EU:s konkurrenskraft i förhållande till tredjeländer bör grundas på de standarder som gäller i EU. En EU-mekanism för ekonomisk styrning i förhållande till de 27 medlemsstaterna bör utformas och tas i bruk av kommissionen, i enlighet med de principer som har fastställts av rådet och parlamentet. Unionens verksamhet bör utvidgas genom åtgärder för att garantera lämplig överensstämmelse och komplementaritet mellan nationella budgetar och EU:s budget. När det gäller länderna i euroområdet måste ECB stärka den gemensamma penningpolitiken. Det är dessutom nödvändigt att samarbeta med nationella regeringar om vissa gemensamma åtgärder inom finanspolitiken.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) EU har drabbats av den ekonomiska och finansiella krisen kombinerat med de sociala konsekvenserna av den ökande arbetslösheten, klimatförändringarna och de demografiska utmaningarna. De demografiska utmaningarna och den ekonomiska och finansiella krisen äventyrar pensionssystemens hållbarhet, vilket ökar risken för fattigdom, särskilt för gamla och unga personer. EU 2020-strategin borde ha speglat EU:s politiska vision fram till 2020 för skapandet av en hållbar ekonomisk utveckling, arbetstillfällen och ett värdigt liv för EU-medborgarna. Denna strategi kommer att utgöra grunden för både halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen för 2007–2013 och för den framtida budgetramen för 2014–2020. EU måste investera i en hållbar utveckling av det intermodala transeuropeiska transportsystemet, i den europeiska energiinfrastrukturen, i energieffektivitet och jordbruk. EU 2020-strategin bör grundas på resultatet av offentliga samråd och diskussioner om den framtida sammanhållningspolitiken, den framtida gemensamma jordbrukspolitiken, den framtida gemensamma politiken för transport och energi, den framtida industripolitiken och den framtida forsknings- och innovationspolitiken. Jag uppmanar Europeiska rådet att inleda samråd med Europaparlamentet, nationella parlament, lokala myndigheter, arbetsmarknadens parter och icke-statliga organisationer innan man antar EU 2020-strategin. Detta är det enda sättet att se till att EU 2020-strategin blir något mer än bara tomma ord.

  Iuliu Winkler (PPE), skriftlig. – (EN) Dagens EU står inför en avgörande utmaning: Vi måste välja mellan förhållningssättet som grundas på nationella intressen, som kraftfullt lyfts fram av vissa medlemsstater, och den gemensamma strävan att EU bör förbli en viktig global aktör. Det kommande G20-toppmötet bör skapa utrymme för eftertanke: Om vi vill ha ett starkare EU efter krisen måste vi vara medvetna om att t.o.m. de största EU-staterna snart kommer att framstå som små i jämförelse med Brikländerna eller Förenta staterna i den globala konkurrensen.

Svaret bör grundas på det gemensamma europeiska förhållningssättet och mer ekonomisk samordning, snarare än på det mellanstatliga förhållningssättet som har en stark tendens mot nationella intressen och gynnar undantag. Vi kan inte få ett starkare EU om nya skiljelinjer ritas upp mellan medlemsstaterna och den nya ekonomiska styrningen bara inriktas på euroområdet och man bortser från den grundläggande principen om europeisk solidaritet.

Att planera för ett EU med en stark kärna samtidigt som man utestänger dem som inte är med i euroklubben är fullständigt omoraliskt enligt min mening. Euroområdet kan inte bli framgångsrikt om inte hela EU blir det. Alla andra förhållningssätt kommer att skaka det europeiska husets grundvalar.

(1) Se protokollet.

5. Slutsatser från toppmötet EU/Ryssland (31 maj–1 juni) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalandet av kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om slutsatserna från toppmötet mellan EU och Ryssland (31 maj–1 juni).

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Fru talman! Det känns väldigt glädjande att vi i dag har möjlighet att diskutera resultaten från det senaste toppmötet mellan EU och Ryssland i Rostov-na-Donu. Det var ett bra, praktiskt inriktat och konstruktivt toppmöte, som bekräftade att Ryssland vill stärka sina förbindelser med EU.

Toppmötet utgjorde startskottet till partnerskapet för modernisering. Som ni ledamöter vet har det ju varit ett återkommande tema under Dmitrij Medvedevs tid som president att han inser att Ryssland behöver moderniseras. EU är Rysslands viktigaste handelspartner och största investerare och därmed en naturlig partner i detta sammanhang. Vår utgångspunkt är entydig: Alla moderniseringsprogram ska vara brett anlagda för att lyckas. De måste stimulera innovation och entreprenörskap, men också stärka de demokratiska värderingarna och rättssäkerheten. Till de prioriterade områdena för partnerskapet för modernisering hör därför ett välfungerande rättsväsende, bekämpande av korruptionen samt dialogen med det civila samhället.

EU påpekade, precis som tidigare, att vi anser att människorättsaktivisternas och journalisternas dagliga situation inger oro. Att den grundlagsskyddade församlingsfriheten är fortsatt problematisk visas av demonstrationerna i Moskva den 31 maj. Den växande instabiliteten i norra Kaukasus ger också upphov till oro.

Men i vissa avseenden har utvecklingen också varit positiv, och det är viktigt att erkänna detta. Moratoriet mot dödsstraffet har förlängts, och protokoll nr 14 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna har ratificerats. Arbetet med att förbättra rättssäkerheten och bekämpa korruptionen kommer också att främja ett företagsvänligare klimat. Investeringsflödena till Ryssland har minskat, och Ryssland inser att landet behöver göra mer för att locka till sig investerare.

Ett inträde i Världshandelsorganisationen är ett led i denna bredare strategi för att stärka processer som bygger på regelefterlevnad. EU vill ha en snabb anslutning av Ryssland. Förhoppningsvis är arbetet med att åstadkomma detta snart slutfört.

Frihandelsvänliga politiska utfästelser behöver omsättas i konkreta åtgärder. Genomförandet av tullunionen mellan Ryssland, Kazakstan och Vitryssland har utlöst viss oro. Vi har inget att invända mot tullunioner i allmänhet, EU är ju också en tullunion. Men det är oroväckande om handeln hindras i stället för att främjas, vilket verkar vara fallet med den tullunion som föreslagits.

På energiområdet inriktades överläggningarna på den fysiska infrastrukturen, på den rättsliga grunden för våra energiförbindelser samt på energieffektivitet. Här kommer partnerskapet för modernisering att spela en viktig roll. Vårt nya avtal behöver innehålla betryggande energibestämmelser, i linje med energistadgefördragets principer. Vi har också framhållit att energistadgefördraget för oss är det forum där det känns mest naturligt att överlägga om förslag till en multilateral ram för att trygga energiförsörjningen.

Energieffektivitet och minskade utsläpp av växthusgaser är de viktigaste åtgärderna för att bekämpa klimatförändringen. I dag ligger Rysslands mål vid 15–20 procent jämfört med 1990 års nivåer, och vi ser gärna att man är mer ambitiös. Vi kommer att fortsätta våra insatser inför Cancúnmötet.

På viseringsområdet vill Ryssland hålla ett högt tempo, samtidigt som landet har förståelse för hur känslig denna fråga är för EU internt. EU betonade att frågan behöver hanteras steg för steg på ett resultatorienterat sätt. Vi har lagt fram ett konkret förslag i den andan och kommer också att se över avtalet om viseringslättnader. Vi hoppas att det går att hjälpa de ryssar som bor i Kaliningrad genom bilaterala avtal för den lokala gränstrafiken med såväl Polen som Litauen.

Vi har också diskuterat samarbete i krissituationer. Båda parterna framhöll de goda erfarenheterna av Eufor i Tchad och EU Navfors operation ”Atalanta”. Vi enades om att undersöka om detta samarbete går att utöka ytterligare. Ryssland lade fram konkreta förslag, som vi kommer att granska. Självfallet förbehåller sig EU rätten att fatta egna beslut.

Toppmötet gav också möjlighet att överlägga om flera internationella frågor. Hit hörde fredsprocessen i Mellanöstern, det iranska kärnkraftsprogrammet, Afghanistan/Pakistan, Kosovo, den östliga grannskapspolitiken, samt europeiska säkerhetsfrågor i vidare mening. Jag tycker att utrikesminister Sergej Lavrov och jag lade fram ett bra gemensamt uttalande om dödsoffren vid Israels militäroperation mot ”Ship to Gaza”.

Men precis som vi räknade med hade vi olika syn på Georgien, Kosovo och Moldavien, där ryssarna redogjorde för sina välkända ståndpunkter.

  Elmar Brok, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Jag vill varmt tacka Catherine Ashton för hennes uttalande och för hur toppmötet organiserades. Det står nu klart att många oroas av åtskilliga aspekter av utvecklingen i Ryssland när det gäller rättssäkerheten och vissa rättsfall, vilket också kom till uttryck vid toppmötet. Det finns en rad andra orosmoment, bland annat att man fortfarande inte följer folkrättens regler i förbindelserna med länder som Georgien. Å andra sidan är det också viktigt att inse att det har gått framåt, och att partnerskapet för modernisering utan tvekan kommer att spela en viktig roll för detta.

Det är mycket viktigt att vi förstår vilken enorm strategisk betydelse Ryssland har för oss. Vi har konkreta gemensamma intressen på områdena ekonomi och energi. För mig framstår det som ytterst betydelsefullt att det gick att hitta en gemensam ståndpunkt om ”5 + 1-förhandlingarna” om Iran och FN-resolutionen, liksom om andra frågor. Jag anser för övrigt att vi bara kan komma någon vart i Mellanöstern om kvartetten lägger på ett kol.

Fortsatta förhandlingar om ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal hänger dock också på hur trovärdigt Ryssland är, och på hur man ska integrera de fyra gemensamma områdena och människorättsaspekten. De grundläggande frågor som hittills omfattats av energistadgan, som för närvarande inte tillämpas, är viktiga för många av oss, precis som ni påpekade. Om Ryssland ska bli en fullvärdig internationell aktör, måste landet vara redo att ingå sådana här rättsligt bindande avtal, och att ta både förhandlingarna med Världshandelsorganisationen (WTO) och stegen inför ett WTO-medlemskap på allvar. Tullunionen med Kazakstan och Vitryssland bådar inte så gott i det avseendet. Jag anser emellertid att denna internationella integration är viktig, framför allt för G20-åtagandets trovärdighet.

Jag anser att vi gör rätt i att gå vidare med viseringsfrågan. Vi behöver emellertid markera att den ska gå hand i hand med förändringar av viseringsförfarandet för våra östliga grannländer, som inte får hamna på efterkälken. Det får inte bli så att det är lättare att resa till EU från Ukraina med ryskt pass än med ukrainskt pass. Jag hoppas att ni är noga med tidsaspekten här.

  Adrian Severin, för S&D-gruppen. – (EN) Fru talman! Förbindelserna mellan EU och Ryssland har en viktig strategisk aspekt. De präglas ju inte bara av vad som är ekonomiskt fördelaktigt, utan också av målet om ett nära samarbete i olika internationella sammanhang. Geografiskt sett är och förblir Ryssland EU:s närmaste granne, och en viktig faktor både för EU:s förbindelser med Asien och för EU:s förbindelser västerut.

Man kan även säga att EU och Ryssland kompletterar varandras behov och resurser, och har vissa globala mål som överensstämmer eller sammanstrålar.

Vi måste inse att ett instabilt och sårbart Ryssland som skakas av interna konflikter är en utmaning för EU, medan vi får stabilitet i det motsatta fallet. Jag hoppas också att Ryssland förstår att stabila grannregioner gagnar landets säkerhet, och inte tvärtom.

Ramen för de strategiska förbindelserna mellan EU och Ryssland bör bygga på åtgärder på flera nivåer. Partnerskapet för modernisering är verkligen betydelsefullt – det bidrar till att skapa förtroende och ömsesidigt beroende, och gör att vi kan slå följe med Ryssland på en lång rad områden där vi har gemensamma intressen. Vi bör dock också överväga ett partnerskap för ett WTO-inträde, där EU blir inkörsporten då Ryssland integreras i WTO.

Det är viktigt med en energigemenskap, som bland annat bör omfatta ett instrument för trepartssamarbete med övergångsländerna. Vi kanske också borde genomföra trepartssamtal med Förenta staterna om att uppdatera säkerhetsstrukturen i Europa och i världen. Vi kan inrätta ett slags global jämviktsmekanism som bygger på självbestämmande och subsidiaritet, och hantera människorättsfrågorna mot denna bakgrund. Människorättsdialoger ska vara utgångspunkten för ett äkta politiskt och interinstitutionellt samarbete, och bör inte användas som geopolitiska slagträn.

  Kristiina Ojuland, för ALDE-gruppen. – (ET) Fru talman, fru Ashton! Efter toppmötet mellan EU och Ryssland i Rostov-na-Donu hoppas vi på ett genombrott i våra ömsesidiga förbindelser. Detta gäller särskilt det ekonomiska samarbetet, och det internationella samarbetet med Ryssland i vidare mening. Men vad det beträffar anser vi att vi inte får glömma bort att verka för principerna demokrati, mänskliga och medborgerliga rättigheter och rättssäkerhet.

Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa stöder moderniseringsprogrammet, som syftar till att diversifiera den ryska ekonomin och att utveckla handelsförbindelserna med EU. Detta mål går att uppnå, förutsatt att Ryssland efter bästa förmåga skapar ordning och reda i ekonomin och rättsväsendet. Vi ser tullunionen mellan Ryssland, Kazakstan och Vitryssland som ett tecken på att Ryssland i dag inte vill ansluta sig till WTO. Detta avskräcker i sin tur tänkbara investerare. Det krävs rättssäkerhet för att omvärlden ska vilja investera i Ryssland, oavsett om det gäller energisektorn eller något annat område.

Det vore bra om Ryssland visade större intresse för samarbetet kring gränsöverskridande godstrafik, men vi tycker också att det är rimligt att förenkla viseringsbestämmelserna mellan EU och Ryssland. Detta förutsätter emellertid att Ryssland vidtar konkreta och realistiska åtgärder. När det gäller att trygga energiförsörjningen anser ALDE-gruppen att det är mycket viktigt att fortsätta förhandlingarna med Ryssland, så att vi får ett avtal som bygger på energistadgans principer och tryggar konsumenternas energiförsörjning.

Vi välkomnar ratificeringen av protokoll nr 14 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och det fortsatta moratoriet mot dödsstraff i Ryssland. Vi vill ändå påpeka att Ryssland ännu inte har fullgjort sina skyldigheter gentemot Georgien. Ryssland behöver också visa en äkta vilja att samarbeta för att lösa konflikterna i Moldavien och i södra Kaukasus.

Jag återkommer avslutningsvis än en gång till de grundläggande värderingarna. ALDE-gruppen vill utveckla ett långsiktigt partnerskap med Ryssland på alla områden, men vi kan inte finna oss i att vår partner kränker rättsstatliga och demokratiska principer genom att avvika ifrån dem. Inga ekonomiska fördelar är viktigare än de värderingar som EU företräder. Ett typiskt exempel på hur Ryska federationen avviker från rättsstatliga principer är att Michail Chodorkovskij nu åtalas för andra gången. ALDE-gruppen har lagt fram ändringsförslag 5, där vi påpekar detta. Vi uppmanar våra ledamotskolleger att stödja det. Tack ska ni ha.

  Werner Schulz, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! En dålig resolution har lagts fram om ett resultatlöst toppmöte mellan EU och Ryssland. Mot bakgrund av president Dmitrij Medvedevs insatser för att modernisera Ryssland måste vi få honom att inse att modernisering handlar om mer än bara teknik.

Vi har full förståelse för att Ryssland vill utveckla nanotekniken och skaffa sig ett eget Silicon Valley. Men modernisering kräver också ett aktivt och levande civilt samhälle med ohämmad kreativitet. Vi borde erbjuda Ryssland just ett sådant partnerskap för allsidig modernisering. Det är därför som det är så viktigt att åtgärda brister och ta itu med problemen. Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy gjorde detta i Rostov, något som vi uppskattar, precis som Catherine Ashtons arbete under det senaste toppmötet.

Detta borde emellertid också framgå av vår resolution. Vi har därför lagt fram fyra ändringsförslag, som jag uppmanar er att stödja. De handlar om att få ett slut på all politisk förföljelse, förbättra fångvården, utreda Sergej Magnitskijs död, få Michail Chodorkovskij och Platon Lebedev frigivna, sätta stopp för konflikten i norra Kaukasus samt införa den församlingsfrihet som den ryska grundlagen garanterar. Yttre friheter – med andra ord viseringsfrihet – bör gå hand i hand med inre friheter. Vi är övertygade om att friheten är odelbar även i Ryssland.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Ryssland ligger inte långt från EU, har en ekonomi som är värd över 1 000 miljarder US-dollar och förfogar över enorma naturtillgångar, framför allt gas. Detta innebär att EU:s strategiska förbindelser med Ryssland är enormt viktiga. Min grupp inser att Ryssland, som medlem av FN:s säkerhetsråd, är en viktig internationell aktör. Ryssland spelar framför allt en framträdande roll för situationen i Nordkorea, för fredsprocessen i Mellanöstern genom deltagandet i Mellanösternkvartetten, och för att övertyga Iran om att lägga ned sitt kärnvapenprogram och få Turkiet att öppna gränsen till Armenien.

Mitt hjärta ömmar för Ukraina, där valet av president Viktor Janukovitj starkt har förbättrat de tidigare så spända förbindelserna mellan Moskva och Kiev. Man ska inte se det kontroversiella beslutet att förlänga Rysslands hyresavtal för marinbaserna på Krim som ett tecken på att Ukraina vänder EU ryggen och kastar sig i moder Rysslands famn igen. Framför allt borde vi protestera mot den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs uttalande om att det inte skulle gagna Rysslands nationella kärnintressen om Ukraina så småningom blev EU-medlem. Viktor Janukovitjs valseger var knapp och minst hälften av ukrainarna vill se ett närmande mellan sitt land och EU. Det är vår plikt att välkomna deras strävan – vi får inte vända dem ryggen.

(Sammanträdet avbröts.)

6. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Jag har nöjet att meddela att en delegation från Folkrepubliken Kinas nationella folkkongress genomför ett några dagar långt arbetsbesök hos Europaparlamentet. Detta sker inom ramen för våra interparlamentariska möten och med anledning av det tjugonionde interparlamentariska mötet mellan Europaparlamentet och Kina. Jag välkomnar alla delegationsmedlemmar varmt.

Ordförandeskapet vid detta tjugonionde möte mellan våra två parlament utövas av Zha Peixin, vice ordförande för utskottet för utrikesfrågor i Nationella folkkongressen i Kina, och Europaparlamentets ledamot Crescenzio Rivellini.

Att denna dialog äger rum gläder Europaparlamentet. Den har genomförts regelbundet och kontinuerligt sedan ganska lång tid tillbaka. Detta nya möte kommer att stärka förbindelserna mellan våra parlament och göra det möjligt att överlägga om en lång rad frågor av gemensamt intresse för såväl EU som Kina.

Låt mig till båda delegationernas medlemmar framföra min förhoppning att såväl de möten som redan genomförts som de som äger rum i dag aktivt bidrar till ett närmande mellan våra båda institutioner.

7. Slutsatser från toppmötet EU/Ryssland (31 maj–1 juni) (fortsättning på debatten)

  Talmannen. – Vi återupptar nu debatten om slutsatserna från toppmötet mellan EU och Ryssland (31 maj–1 juni) och uttalandet av kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

  Helmut Scholz, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman, fru Ashton! Här i Europaparlamentet diskuterar vi ofta förbindelserna mellan EU och Ryska federationen. Jag har undertecknat parlamentets gemensamma resolutionsförslag för min grupps räkning, trots dess mycket återhållsamma formuleringar om resultatet av toppmötet EU–Ryssland nyligen.

Låt mig ändå tillägga följande. Toppmötet var det första efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Ryssarna hoppades därför på ett mer beslutsamt agerande från EU:s sida. För Ryssland är EU en naturlig strategisk partner – våra gemensamma värderingar gör att det finns band mellan oss. Jag vill nu påminna alla om att Ryska federationen i februari 2010 blev den sista av Europarådets 47 medlemmar som ratificerade Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta är en tydlig signal om att Ryssland delar de värderingar som Europarådets medlemmar har. Ryssland hoppades i synnerhet på framsteg i frågan om viseringsfrihet. Dessa förhandlingar har pågått i sju år utan konkreta resultat.

Jag instämmer helt i att det partnerskap för modernisering som föreslagits är ett steg på vägen mot ett strategiskt partnerskapsavtal. Men i mina ögon går det inte tillräckligt långt. Enligt forskningsinstitutet Centre for European Reform är det exempelvis inte meningen att teknik från EU ska överföras till projekt där ryska staten deltar. Här resonerar EU alltför kortsiktigt och går miste om många samarbetsmöjligheter, särskilt för små och medelstora företag – och därmed också om möjligheter att bygga upp förtroendet.

Dessa möten har genomförts i många år. Varför är utbytet så magert? Vi måste komma ihåg att den viktigaste utmaningen för båda parter än i dag är att övervinna bristen på förtroende. De yviga utspelen är alltför många. Alltför ofta saknas seriösa projekt som verkligen skulle kunna bygga upp förtroendet i alla delar av politiken, ekonomin, samhället och kulturlivet.

Om EU och Ryssland ska ha konstruktiva förbindelser för att lösa de problem som finns, hör energi och miljö till de viktigaste frågorna. Det brukar alltför ofta heta att energipolitiken är ett strategiskt samarbetsverktyg och en föredömlig förtroendeskapande åtgärd, men just på energiområdet är det blott alltför vanligt med missförstånd och utelämnanden. Vi måste vidta kraftfulla åtgärder mot detta.

  Fiorello Provera, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Ryssland kommer att vara en oerhört viktig strategisk partner för EU. Det är därför ytterst angeläget att vi enas om ett brett partnerskaps- och samarbetsavtal.

Avtalet är en prioriterad utrikespolitisk fråga, eftersom det skulle skapa ett forum som lämpar sig för ett långtgående samarbete med Moskva. Här handlar det om allt från bilateral handel, viseringsfrihet, kontroll av olaglig invandring och kampen mot terrorismen respektive den organiserade brottsligheten och klimatförändringen, till synnerligen angelägna frågor som det iranska kärnkraftsprogrammet och fredsprocesserna i Kaukasus och Mellanöstern.

På energiområdet bör EU frigöra sig från vissa förutfattade meningar och agera mer pragmatiskt och konsekvent. Om vi vill trygga vår energiförsörjning måste vi inse att South Stream-projektet tillför ett stort värde genom att tillhandahålla en säker leveransväg och mängder av energi. Det behövs för vår ekonomiska återhämtning de närmaste åren.

EU bör agera på två plan i sina förbindelser med viktiga partnerländer som Ryssland. Vi bör dels överlägga om våra ideal och ideologiska värderingar, och dels agera pragmatiskt – det är ett krav vid internationella förbindelser.

  Jean-Marie Le Pen (NI). – (FR) Fru talman, fru Ashton! Jag välkomnar den vitamininjektion som starten för partnerskapet för modernisering utgör. Det är bra att det är så praktiskt inriktat. Detta nya partnerskap kan, om inte annat, göra nytta genom att markera att Ryssland är en naturlig geopolitisk partner till EU. De positiva kommentarerna om ett krishanteringssamarbete med Ryssland gläder mig också.

Men jag har några synpunkter. Ideligen lyfts EU:s krav fram, medan vår partners intressen och ståndpunkter förefaller att systematiskt bagatelliseras eller viftas bort – oavsett om det gäller energifrågor eller analysen av det östliga partnerskapet och de närmaste grannarnas västvänliga inställning.

Jag vill även påpeka att de skarpa formuleringarna i flertalet av medlemsstaternas ståndpunkter, och den aggressiva ton de använder när de fördömer människorättskränkningar, förefaller att riktas enbart mot Ryssland. När systematiska kränkningar av rättssäkerheten begås av exempelvis Kina, och vi försöker få gehör för EU:s minimikrav på det sociala området – detta gäller främst den enorma fabriken i Laogai – så är det mer civiliserade tongångar som gäller, och diplomatin blir mer hovsam. Samtidigt står Frankrikes och EU:s arbetstagare utan arbeten.

Jag påminner om ordspråket ad augusta per angusta – till toppen genom trångmål. Så ser jag på Rysslands ansträngningar i dag, när landet befriat sig från den kriminella marxismens gift, som i så många decennier har åderlåtit det och varit dess fängelse. Dagens Ryssland har fått en hel nation att räta på ryggen igen, även om det fortfarande återstår många svårigheter och utmaningar att ta itu med.

Därför vill jag efterlysa lite ödmjukhet från EU-fanatikernas sida. Särskilt som EU:s superstat inte uppnår något av sina mål, trots att dess verksamhet hela tiden kostar mer pengar och medlemsstaterna steg för steg tar makten över alla länder i Väst-, Central- och Östeuropa.

Jag måste också påminna er om att Europaparlamentet har visat större försonlighet mot det kommunistiska Sovjetunionen än mot Ryssland. Ofta är det också samma personer som tidigare slog på trumman för en ensidig nedrustning från västs sida, och för att vi skulle ansluta oss till Michail Gorbatjovs gemenskap, som i dag utgjuter sig mest högljutt över partnerskapet mellan EU och Ryssland, och är mest tveksamma till det.

I det här sammanhanget måste jag berätta något för er som ni kanske redan känner till, nämligen att den pågående översättningen av de hemliga sovjetiska arkiven, som den modige Pavel Stroilov har fått tag på, kommer att röja nya historiska uppgifter. Det har redan tidigare dykt upp obehagliga överraskningar ur dessa arkiv för dem som sprider den enda tillåtna läran om hur det kalla kriget egentligen slutade. Det kommer mer sådant. Det handlar om vem Michail Gorbatjov egentligen var, och om försyndelser av dagens supereuropeiska elit, som på den tiden entusiastiskt försökte bereda vägen för olika sovjetiska projekt.

Jag kanske upprepar mig nu, men Ryssland är en omistlig strategisk partner för EU-länderna, och starkare förbindelser skulle gagna alla parter. Detta land står oss närmare kulturellt, som civilisation, historiskt, geografiskt och genom våra ömsesidiga intressen och delade risker än vissa stater som ni står i begrepp att släppa in i EU.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE). – (NL) Fru talman, mina damer och herrar, fru Ashton! Låt mig börja med att tacka de ledamotskolleger som samarbetat med mig för att åstadkomma en bra och tydlig resolution. Toppmötet i Rostov-na-Donu får på många punkter hård kritik i vår resolution. Precis som en del andra bedömare anser vi att resultatet beror på att Ryssland hellre förhandlar bilateralt med enskilda medlemsstater än med EU. Detta beror på att ryssarna anser att vi fortfarande inte agerar samfällt. Vilket intryck fick ni av samarbetet vid toppmötet? Tycker ni verkligen att EU visade upp en enad front där?

Nu vill jag ställa fyra konkreta frågor. Togs partnerskapsavtalet över huvud taget upp vid toppmötet? Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi ingår ett långtgående, rättsligt bindande avtal som går längre än rent ekonomiskt samarbete, eller nya energiavtal. Men partnerskapsavtalet måste också omfatta demokrati och mänskliga rättigheter. Prioriterar ni egentligen detta nya partnerskapsavtal? Gör Ryssland det?

När det gäller partnerskapet för modernisering känner jag mig överkörd som parlamentsledamot. Att ingå samarbetsavtal är ju inte fel, men i det nya moderniseringsprogrammet lyser allt konkret med sin frånvaro. Det var inte bara detta initiativ som jag gärna hade velat diskutera med er i förväg. Om den ryska ekonomin ska moderniseras, framstår Världshandelsorganisationen, energistadgan och bekämpandet av korruption för mig som mycket angelägnare frågor.

Sedan har vi de fyra gemensamma områdena. Är det nya moderniseringsprogrammet inte samma sak som vårt tidigare avtal om de fyra gemensamma områdena?

I denna resolution måste vi framför allt och till varje pris inrikta oss på människorättspolitiken. Det har ni båda också gjort. Det har även lagts fram några resolutionsförslag, som jag tycker snarare hör hemma i betänkandet om Ryssland.

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Fru talman, fru Ashton! Stort tack för er tydliga och uppriktiga redogörelse, som visar hur viktigt det är att vi får ett partnerskap med Ryssland. Jag skulle gärna se ett strategiskt partnerskap växa fram. Jag måste dock också konstatera att Ryssland är en partner som tråkigt nog inte alltid rättar sig efter fördrag och avtal. Ett exempel på det är Georgien. Jag är en av dem som var mycket kritiska till Georgiens uppträdande under det senaste kriget, men jag beklagar att Ryssland inte håller sig till ingångna avtal med Georgien. Ryssland försvagar därigenom sin ställning och sina möjligheter att mäkla fred i regionen.

I vanliga fall skulle Ryssland också medverka vid lösningen av det synnerligen spända läget i Kirgizistan. Ryssarna har tack och lov förklarat att de bara kan tänka sig att medverka inom ramen för en FN-aktion. Här måste vi göra helt klart för Ryssland var vi står. Vi vill att Ryssland blir vår strategiska partner, men landet måste följa de gemensamma regler som FN instiftat och de överenskommelser som man ingått med EU.

Att förbindelserna mellan Ukraina och Ryssland har tinat upp är mycket glädjande. Emellertid vare sig kan eller får detta hindra EU från att ständigt förbättra sina förbindelser med Ukraina – dessa båda saker utesluter inte varandra.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Fru talman, fru Ashton! Min grupp instämmer i vad Hannes Swoboda precis sade. Vi vill ha ett strategiskt partnerskap med Ryssland, men som vi ser det existerar inte detta i dag. Det beror helt enkelt på att ett sådant inte går att utveckla, eftersom vi och Ryssland inte har samma värderingar. Men jag tycker ändå att det finns vissa ljuspunkter. Därmed har ni, fru Ashton, en stor chans under er mandatperiod, som er företrädare kanske inte hade.

Jag anser att Ryssland i dag för en mer konstruktiv ”västpolitik” än tidigare. Ett anmärkningsvärt framsteg är att man har bilagt gränskonflikten med Norge i Arktis, där stora råvarutillgångar stod på spel. Avtalet med Ukraina om basen i Sevastopol och om gasleveranser är ett annat överraskande framsteg som förhoppningsvis leder till att EU:s gasförsörjning stabiliseras. Ännu ett synnerligen betydelsefullt steg är försoningen med Polen efter tragedin i Smolensk. Allt detta är verkligen anmärkningsvärt. Jag får inte glömma att nämna att rysk statlig tv helt oväntat har visat Andrzej Wajdas film ”Katyn” två gånger på bästa sändningstid. Det ger en fingervisning om en ny inställning i Ryssland, som får mig att tro på en ljus framtid.

Denna ”västpolitik” har också fått Ryssland att inse att landets verkliga problem finns i söder och öster, och här har vi redan nämnt Kirgizistan och Iran. Hur Ryssland lagt sin röst beträffande sanktioner mot Iran i FN:s säkerhetsråd kan vara en del av denna ”västpolitik”. Överenskommelsen om ett nytt Start-avtal hänger definitivt ihop med den. Så visst finns det hopp. Vi kan hoppas på att våra förbindelser förbättras och att vi går vidare mot ett strategiskt partnerskap.

  Heidi Hautala (Verts/ALE). – (FI) Fru talman! Låt mig uppriktigt tacka den höga representanten, som reste till Rostov-na-Donu, och hela EU:s arbetsgrupp för mänskliga rättigheter. Det gläder mig verkligen att ni tog upp de här frågorna, eftersom det finns såväl ljuspunkter som orosmoment, precis som ni konstaterade. Jag anser att Europaparlamentet bör påpeka dessa problem tydligt i sin resolution, som ni sade. Samarbetet mellan parlamentet, kommissionen och rådet har varit utomordentligt, och så måste det förbli när vi arbetar med mänskliga rättigheter.

I det här sammanhanget vill jag också tacka kommissionsledamot Cecilia Malmström för att hon tog upp ett mycket viktigt människorättsärende under överläggningarna med sina ryska kolleger. Hon tog upp fallet med advokaten Sergej Magnitskij – ett förfärande exempel på hur en människorättsaktivist kan mista livet.

Vi får inte heller blunda för att frivilligorganisationer hindrades från att samlas och demonstrera under toppmötet mellan EU och Ryssland vid Rostov-na-Donu. Allt de gjorde var att utöva sina rättigheter enligt artikel 31 i den ryska grundlagen, som i teorin garanterar församlingsfrihet.

  Jacek Olgierd Kurski (ECR). – (PL) Moskva har insett att landets enda chans att närma sig den genomsnittliga utvecklingsnivån i EU ligger i att modernisera och skaffa sig omfattande tillgång till teknik från väst. Detta bör EU utnyttja. Så är dock inte fallet, vilket framgår av det relativt misslyckade resultatet av toppmötet mellan EU och Ryssland. Så kommer det att förbli ända tills EU vågar ta strid för sina värderingar och principer i förhandlingarna med Ryssland. Vi behöver därför tydligt markera att det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Ryssland och EU måste innehålla ett bindande avsnitt om mänskliga rättigheter, och markera att Ryssland aldrig kan moderniseras utan att bli mer demokratiskt.

Därför bör Europaparlamentet i resolutionen uttrycka sin besvikelse över att EU:s företrädare vid toppmötet inte reagerade på de brutala polisingripandena i Moskva och Sankt Petersburg den 31 maj. Det räcker inte att stå här i kammaren och lovorda den ryska människorättsorganisationen Memorial och ge den Sacharovpriset. Vissa värderingar försvaras bäst i handling.

(Applåder)

  Bastiaan Belder (EFD). – (NL) Fru talman! Ända sedan tsar Peter den stores tid har Ryssland och Europa tolkat och tillämpat moderniseringsbegreppet på olika sätt. Det finns dels en rent materiell syn, dels en vidare syn som beaktar både materiella och ideella aspekter.

Detta framgick än en gång efter det senaste toppmötet mellan EU och Ryssland i början av månaden i Rostov-na-Donu. Efter att ha undertecknat partnerskapet för modernisering sade president Dmitrij Medvedev att avtalet i hans ögon framför allt hade en teknokratisk karaktär. Därmed får EU:s institutioner nu en viktig uppgift: att fortsätta att utkräva ansvar av Rysslands ledare för den främsta ideella aspekten av en äkta samhällsmodernisering, nämligen värnandet av elementära, grundläggande rättigheter i ett samhälle med fria medborgare.

Presidentens människorättskommissarie Vladimir Lukin har framfört oroande kritik, som går ut på att den ryska federala säkerhetstjänsten FSB:s nya mandat pekar i en annan riktning, med andra ord åt fel håll. Han varnar med all rätt för risken för ett bakslag som drabbar landets egna statliga organ. Hans ståndpunkt förtjänar starkt stöd. Det vore inte bra om premiärminister Vladimir Putins modell fick efterföljare i regionen eller i Ukraina.

  Krzysztof Lisek (PPE). – (PL) Att vi talar med Ryssland är utmärkt. Vi behöver föra en dialog med Ryssland – detta kan varje vettig människa ställa upp på. Även Europaparlamentet kommer att stödja dialogen med Ryssland.

Ryssland förändras – åtminstone hoppas vi det. Vi hoppas att en lagens diktatur ska råda i Ryssland, för att låna president Dmitrij Medvedevs formulering, och att företagare från EU som investerar i eller handlar med Ryssland kan räkna med att rättsväsendet snarare hjälper än stjälper dem. Hittills har vi tyvärr sett en lång rad prov på rättsliga problem i Ryssland. I våra överläggningar med Ryssland måste vi komma ihåg och ta upp detta.

Vad kampen mot terrorismen och för säkerheten i världen angår är det givetvis glädjande att Ryssland samarbetar med EU:s medlemsstater, med världssamfundet och med Nato, USA och FN. Men visst är det oroande att Ryssland inte har tagit itu med alla problem som finns i förbindelserna med grannländerna. Det oroar oss att det fortfarande finns ryska politiker som leker med tanken på att blåsa liv i det ryska imperiet. Fallet Georgien gör att vi måste ingripa och ständigt påtala detta.

  Knut Fleckenstein (S&D). – (DE) Fru talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Resultatet av toppmötet mellan EU och Ryssland är tillfredsställande, särskilt att detaljerna för partnerskapet för modernisering fastställts. Jag välkomnar varmt att partnerskapet nu prioriterar dialogen mellan civilsamhällena.

Som ordförande i Europaparlamentets delegation till den parlamentariska samarbetskommittén EU–Ryssland ledde jag ett arbetsgruppsmöte i Perm för några dagar sedan, där vi behandlade just frågan om det civila samhällets utveckling. Vi har än en gång konstaterat att Ryssland gjort stora framsteg de senaste åren, men också att det fortfarande återstår mycket att göra. Vi kan bidra på många sätt till diskussionen på grundval av såväl goda som mindre goda erfarenheter.

För mig är rörlighet ett centralt begrepp. Det kan inte bli tal om ett partnerskap för modernisering utan rörlighet för människorna. Jag är därför besviken på att EU inte har kommit så långt när det gäller möjligheten att resa utan visum. Vi måste nu fastställa de konkreta mål som EU och Ryssland kan uppnå genom att samarbeta. Det handlar inte om att tidtabeller ska uppfyllas, och definitivt inte om att saker och ting måste ske i en viss ordning. Vad det handlar om är att se till att vi hanterar de här frågorna på ett förutsägbart sätt, att vi har tydligt definierade kriterier och att alla – även Ryssland – kan räkna med viseringsfrihet när dessa villkor är uppfyllda och de konkreta problemen är lösta.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Fru talman! I EU:s förbindelser med Ryssland handlar det om att både ge och ta. Det är uppenbart att vi ger Ryssland kunskap som är avgörande för den tekniska utvecklingen, samtidigt som ryssarna måste garantera att investeringsklimatet och rättssäkerheten förbättras för EU-företag i Ryssland. Vid det toppmöte som vi talar om nu handlade det bara om att ge, vilket var mycket tråkigt. Vi gav, men fick inte mycket tillbaka. Låt oss ta bladet från munnen och konstatera att detta gemensamma resolutionsförslag inte alls går in på enskilda konkreta människorättskränkningar. Det vore bättre att nämna namn och konkreta exempel, sådana har det ju varit gott om. Avslutningsvis: Om Angela Merkel och Dmitrij Medvedev enas om att inrätta en kommitté för EU:s och Rysslands utrikes- och säkerhetspolitik så finns det en sak som vi uttryckligen bör fråga oss. Kommer EU verkligen att föra ut samma budskap där, eller kommer bara vissa medlemsstater att höras?

  Francisco José Millán Mon (PPE). – (ES) Fru talman! Att förbindelserna med Ryssland betyder mycket för EU är självklart. Ryssland är ett inflytelserikt grannland, en strategisk partner inom ekonomi och energi, och en permanent medlem av säkerhetsrådet.

I dag gör Ryssland ett fredligare och mer harmoniskt intryck. Det beror på det nya fördraget med Förenta staterna om minskning av strategiska vapen, undanröjandet av konflikten om antirobotsystem och överenskommelsen med den nya regeringen i Ukraina. Spänningen efter det ryska ingripandet i Georgien för två år sedan har avtagit. I detta läge välkomnar vi alla att Ryssland har ställt sig bakom säkerhetsrådets resolution 1929 om Iran nyligen. Således är detta ett väl valt tillfälle för att förbättra förbindelserna med Ryssland.

Det är därför tråkigt att framstegen uteblivit i förhandlingarna om ett nytt partnerskapsavtal med Ryssland, som förutsätter ett ryskt medlemskap i Världshandelsorganisationen. Detta har inte heller retts ut ännu.

Vi behöver ett ambitiöst avtal som omfattar energi-, investerings- och handelsfrågor och innehåller bestämmelser för detta. Vad vi behöver är ett tydligt och rättsligt bindande regelverk.

Och även om jag naturligtvis i och för sig gärna ser att EU stöder och hjälper Ryssland i landets moderniseringssträvanden, så bör partnerskapet för modernisering – som enligt det senaste toppmötet ska utgöra ramen för förbindelserna – inte ses som ett substitut för det avtal som jag precis talade om.

Det är definitivt bra att ordförandeskapet låter partnerskapet omfatta även ett välfungerande rättsväsende och ett ökat tempo i bekämpandet av korruption.

Avslutningsvis vill jag säga följande: Jag vill också att EU ska föra en enad, verksam och konsekvent politik. Förhoppningsvis kan Lissabonfördragets nya verktyg – ni själv, den höga representanten, och det permanenta ordförandeskapet i Europeiska rådet – bidra till att vi uppnår detta mål om en enad och konsekvent politik.

  Kristian Vigenin (S&D). – (BG) Jag uppskattar era försök att uppmana till ordning i kammaren, men det kommer inte att fungera. Det är tydligt att ljudvolymen bara kommer att stiga. Fru Ashton! Tack för att ni kom till det här sammanträdet i parlamentet. Vi har följt resultatet med särskilt stort intresse. Vår bedömning är att toppmötet genomfördes på ett konstruktivt sätt. Det var mindre spänt och mer verklighetsförankrat, och bägge sidor visade en större ömsesidig respekt. Den här nya tonen måste snart börja ge resultat i våra förbindelser.

Faktum kvarstår att även om vi har olika värderingar har EU och Ryssland alltfler gemensamma mål, vilket betyder att vi i det avseendet har en bred samarbetsgrund. Jag kan inte annat än att hålla med mina ledamotskolleger som anser att den resolution som vi lägger fram och kommer att anta är svag. Å andra sidan är det en välavvägd resolution, något som vi inte haft på länge, och det speglar resultatet av toppmötet.

Slutligen anser jag att den djupgående dialogen med Ryssland är mycket viktig för det östliga partnerskapet, eftersom den skapar förutsättningar för att vi tillsammans ska kunna lösa några av de långvariga problemen i de länder som deltar i detta samarbete.

  Inese Vaidere (PPE). – (LV) Mina damer och herrar! Vi måste onekligen fortsätta och utveckla vårt samarbete med Ryssland, men EU:s nya partnerskapsavtal måste vara mer exakt och juridiskt bindande. Samarbetet inom området för modernisering måste vara bilateralt och proportionellt. Som samordnare för underutskottet för mänskliga rättigheter vill jag understryka att Ryssland befunnits skyldig i nästan alla de 115 fall som landet dragits inför Europadomstolen. Trots att man då och då har identifierat de skyldiga parterna med namn har de inte ställts inför rätta och ingen ersättning har betalats till de oskyldiga. Tvärtom har Ryssland i år till exempel tilldelat en utmärkelse till en sovjetisk arméofficer, Vasilij Kononov, som Europadomstolen funnit skyldig till krigsbrott för att 1944 skoningslöst ha mördat och bränt flera lettiska bybor, däribland en gravid kvinna. Med anledning av fallet har framstående ryska politiker dessutom utfärdat hot mot Europadomstolen. Detta visar tydligt hur olika vi och Ryssland ser på mänskliga rättigheter, och dessa frågor måste definitivt lösas i det nya avtalet. Tack.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D). – (EN) Fru talman! Sett till resultat och konsekvenser kan det visa sig att toppmötet mellan Tyskland och Ryssland den 5 juni 2010 var mer givande än toppmötet mellan EU och Ryssland i Rostov-na-Donu. Säkerhetsfrågor, däribland den om Transnistrien, bör visserligen diskuteras mer konsekvent och långsiktigt av EU:s höga representant och den ryska utrikesministern, förutsatt att båda parter menar samma sak när de talar, dels om tvistlösningsmekanismen, dels om aktuella utrikes- och säkerhetsfrågor.

Men även om jag i egenskap av professor i utrikespolitik medger och respekterar att stora strategier är reserverade för de större makterna, kan jag inte bortse ifrån att det ofta är de mindre makterna som får ta itu med detaljerna, som är det svåra.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Det är många saker man inte lyckades uppnå på toppmötet mellan EU och Ryssland. Det partnerskap om modernisering som man enades om finns bara på papper och det är oklart om det grundas på ett partnerskapsavtal eller ett samarbetsavtal. För att inte nämna det faktum att man inte beslutade om några tidsramar eller specifika projekt. Men som vi alla vet är det nödvändigt att fördjupa förbindelserna med Ryssland, eftersom Ryssland är EU:s viktigaste partner, särskilt på det energipolitiska området.

Jag anser dock att det skulle vara kontraproduktivt att koppla samman å ena sidan liberaliseringen av viseringsreglerna med Ryssland, och å andra sidan viseringsfriheten för länderna i EU:s östliga partnerskap. Viktiga beslut av det här slaget ska inte fattas gemensamt för flera länder samtidigt. Det var just det som gick snett i 2004 års utvidgning. Det är viktigt att se till att varje enskilt land uppfyller alla villkor.

Med tanke på att man på toppmötet diskuterade konflikterna i Gaza och Kosovo samt minskningen av antalet krisområden kan man undra varför man inte också tog upp den politiskt instabila situationen i Kirgizistan. Om de statliga strukturerna i Kirgizistan faller samman finns det en risk att de angränsande regionerna dras med i kollapsen. Detta skulle innebära problem på många områden, bland annat för Nabucco-projektet.

  Catherine Ashton, unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Fru talman! Jag hoppas att de som vill har möjlighet att lyssna till sammanfattningen av den här debatten.

Jag tänker inrikta mig på några huvudpunkter som flera ledamöter redan har tagit upp, och börjar med sambandet mellan partnerskapet för modernisering och det politiska samarbetsavtalet. Jag vill betona att de inte utesluter varandra. Och jag vill se avsevärda framsteg i samarbetsavtalet. Det finns vissa frågor, särskilt när det gäller de delar som rör handel och ekonomi, men det råder inga tvivel om att vi måste komplettera detta avtal, vid sidan av lanseringen – och det är bara början – av initiativet för ett partnerskap för modernisering.

Som jag tror att Adrian Severin nämnde, är jag medveten om att detta är förknippat med några riktigt stora utmaningar. Men det är också, som Alexander Graf Lambsdorff mycket riktigt påpekade, verkligen ett tillfälle att ta vara på. Herr Kurski! Visst inbegriper detta människorättsliga frågor. Det handlar verkligen inte bara om de tekniska fördelar som Ryssland vill se. Det är betydligt mer omfattande än så i fråga om rättsliga reformer. Om vi går tillbaka till uttalandet från toppmötet tror jag att ni kommer att tycka att vidden av det vi diskuterar speglas mycket tydligt där. Även ni, herr Belder, kan tycka att det är värdefullt att titta på det.

När det gäller förmågan att agera samfällt, som Ria Oomen-Ruijten nämnde, börjar vi se att EU agerar mycket mer följdriktigt och konsekvent på en rad olika områden. Jag tror att Ryssland uppskattar och föredrar att kunna tala med alla 27. Detta förtar inte betydelsen av de starka bilaterala förbindelser som Ryssland har – och det ska det heller inte – men det finns många frågor, inte minst dem som gäller handel och ekonomi, där EU i egenskap av 27 medlemsstater har betydligt bättre förutsättningar än enskilda medlemsstater att kunna påverka Ryssland i den riktning vi vill.

Charles Tannock, Jean-Marie Le Pen och Hannes Swoboda hänvisade till två saker. För det första har jag när det gäller sammankopplingen vid krishantering talat med Sergej Lavrov om hur vi kan samarbeta mer effektivt världen över. Herr Mölzer! Det är först under de senaste 48 timmarna som Kirgizistan har blivit en så viktig fråga, men givetvis håller vi kontakten med Ryssland i dessa frågor och vi har nu kontakt med en rad olika parter. Jag har ägnat större delen av helgen i telefon med Kazakstan och andra för att försöka komma framåt i arbetet.

För det andra har ett antal parlamentsledamöter, i synnerhet Hannes Swoboda och Charles Tannock, talat om Ukraina. I går träffade jag den ukrainska premiärministern enkom för att diskutera på vilka sätt vi kan främja förbindelserna mellan EU och Ukraina. Jag är väl medveten om att Ukraina är ett viktigt land för oss. Det är mycket viktigt i vårt arbete med exempelvis viseringsfrågor och de regionala dimensionerna. Och som Elmar Brok nämnde i början av vår debatt måste vi arbeta helt konsekvent med våra grannar i det östliga partnerskapet för att se till att vi kommer framåt på ett sätt som inte skapar någon olämplig obalans för dem.

Herr Fleckenstein! Civilsamhällets dialog speglas i uttalandet. Den är av enormt stor betydelse, liksom Rysslands och Världshandelsorganisationens (WTO) nya samtal om ett eventuellt ryskt WTO-medlemskap utan tullunionen, med Kazakstan eller på egen hand. Jag träffade nyligen vice premiärminister Igor Shuvalov för att ta reda på vad mer vi kan göra efter det.

Georgien är en mycket betydelsefull fråga. Den tas upp med jämna mellanrum. Vi diskuterade den på alla nivåer i samband med vårt bilaterala möte. Det är mycket viktigt att vi fortsätter vårt arbete i Genève för att komma fram till en resolution, och jag vill hyllar Pierre Morel för hans arbete i frågan.

Slutligen kan vi konstatera att energi förstås är en invecklad och underliggande fråga av stor betydelse där vi måste behålla ett starkt partnerskap med Ukraina och ett starkt partnerskap med Ryssland.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum den 17 juni 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Det avtal om partnerskap för modernisering som slöts i samband med toppmötet i Rostov-na-Donu lägger grunden för ett bättre samarbete mellan EU och Ryssland inom områdena ekonomi och investeringar. Det kan ge en viss stimulans åt ett fortsatt arbete med ekonomiska reformer och etablering av demokrati i Ryssland. Å ena sidan håller vi med om att moderniseringen av Ryssland under 2000-talet måste baseras på demokratiska institutioner och värderingar. Å andra sidan kan vi inte gå med på Rysslands förslag om ett europeiskt säkerhetsfördrag. Detta skulle underminera Natos och OSSE:s roll. Först när Ryssland uppfyller alla villkor kan det bli fråga om att slopa visumkravet. Dessutom vill jag understryka att det skulle sända ut negativa signaler till medborgarna i länderna i det östliga partnerskapet om ryska medborgare fick resa inom EU utan visum före dem. Jag vill betona att Moldavien och Ukraina har gjort stora framsteg när det gäller att uppfylla villkoren för att slopa viseringskravet. EU måste fortsätta att stötta länderna i det östliga partnerskapet.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar resultatet av toppmötet mellan EU och Ryssland eftersom jag känner att saker och ting går åt rätt håll. Ryssland har en mer konstruktiv inställning än tidigare samtidigt som EU:s höga representant Catherine Ashton och Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy har representerat EU på ett framgångsrikt sätt. Jag skulle dock önska att vi var lite mer försiktiga i våra förbindelser med Ryssland. Ryssland är utan tvekan en strategiskt mycket viktig partner främst när det gäller frågor som rör ekonomi, energi och handel. Men vi får inte glömma bort att Ryssland faktiskt inte betraktar EU som någon riktig partner och föredrar att ägna sig åt viktigare frågor genom bilaterala förbindelser med enskilda medlemsstater. Vi måste vara konsekventa och visa Ryssland att EU kan vara enat och att Ryssland måste föra diskussioner med hela EU och inte med de enskilda medlemsländerna. Detta undanröjer risken att Ryssland agerar enligt principen söndra och härska. Även om jag medger att det har skett stora framsteg måste EU stå fast vid sina värderingar, särskilt när det gäller rättsstatsprincipen, demokrati och mänskliga rättigheter. Om vi låter dessa värderingar komma i andra hand är det samma sak som att överge dem och vår identitet.

  András Gyürk (PPE), skriftlig. – (HU) Vid det senaste toppmötet mellan EU och Ryssland för två veckor sedan stod inte energisäkerhetsfrågorna lika högt på agendan som de brukar. Det betyder inte att det inte har skett några nämnvärda framsteg de senaste månaderna. För inte så länge sedan tog man återigen upp frågan om samgåendet mellan ryska Gazprom och ukrainska Naftogaz. Ukrainas president föreslog att företrädare för EU ska delta i de kommande samtalen om detta samgående. Enligt den nyhetsinformation som vi tagit del av, ser dock inte kommissionen några skäl till varför EU skulle vara med i dessa förhandlingar. Tvärtemot kommissionen anser vi att vi, om vi blir inbjudna, bör delta i dessa diskussioner om samgåendet. Först och främst därför att den gas som motsvarar 20 procent av vår totala energiförbrukning och importeras av medlemsländerna går genom Naftogaz ledningar. En fusion mellan de två företagen skulle därmed på ett fundamentalt sätt påverka den europeiska energimarknaden, liksom priskonkurrensen. Vi kan inte betrakta samgåendet mellan Gazprom och Naftogaz som en helt intern uppgörelse mellan två företag, eftersom vi är väl medvetna om att nationella regeringar också är djupt engagerade i förhandlingar som föregår den här typen av affärer. Om EU får en inbjudan ska man också sitta med vid förhandlingsbordet. Om inte EU kan säga sin mening i beslut som påverkar dess roll som importör är den gemensamma energipolitiken inget annat än värdelös och tom retorik.

  Sandra Kalniete (PPE), skriftlig. – (LV) Allvarliga problem som har att göra med grundläggande demokratiska principer, respekt för mänskliga rättigheter, domstolarnas och massmediernas oberoende från den politiska makten, förtryck av oppositionsmedlemmar och selektiv tillämpning av landets lagar, försvårar utvecklingen av förbindelserna mellan EU och Ryssland. Samtidigt verkar det som om EU:s politik håller på att ändra riktning, från strategiska partnerskap som bygger på gemensamma värderingar till en praktiskt inriktad politik baserad på intressen. I den här typen av politik är det särskilt viktigt med ett starkt och enat stöd från alla medlemsstater och ett konsekvent genomförande. Jag välkomnar det partnerskap för modernisering som lanserades mellan EU och Ryssland i Rostov-na-Donu och de successiva framstegen i våra förbindelser. Jag vill dock särskilt lyfta fram betydelsen av att avtalet om partnerskap för modernisering omfattar ett tongivande avsnitt om värderingar samt respekten av rättsstatsprincipen, demokratin, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vi får inte glömma bort det allt större ömsesidiga beroendet mellan Ryssland och EU på energiområdet, och inte heller de betydande problem som uppstod förra året till följd av störningar i energiförsörjningen. För att komma till rätta med dessa problem behöver vi inte bara EU-lagstiftning om åtgärder för att trygga gasförsörjningen, utan också ett samarbete mellan EU och Ryssland som grundar sig på det så nödvändiga, men ännu inte undertecknade, avtalet mellan EU och Ryssland om inrättandet av en mekanism för tidig varning i syfte att uppnå energisäkerhet. Jag vill poängtera att EU:s och Rysslands energisamarbete måste bygga på principerna i energistadgan, som måste inkluderas i det nya ramavtalet mellan EU och Ryssland, för att vi ska kunna garantera ömsesidiga investeringsvillkor som är öppna och rättvisa samt lika tillträde till marknaden.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Toppmötet i Rostov-na-Donu tycks inte ha gett några större resultat. Moderniseringsprogrammet framstår som ett snyggt paketerat substitut för bristen på ett mer innehållsrikt och långsiktigt samarbete. Det finns inget i den officiella redogörelsen för mötesresultatet som tyder på att man haft konkreta diskussioner om att Ryssland notoriskt misslyckas med att tillämpa rättsstatsprincipen. EU:s ständige ordförande Herman Van Rompuy tog visserligen upp människorättsfrågan, men det var inget som framgick av det gemensamma uttalandet. Slutsatsen är tråkigt nog att de ”mjuka värden” som EU officiellt bygger på fortfarande är kvar på inofficiell nivå när man har att göra med inflytelserika tredje parter. Det gemensamma uttalandet hänvisar till att man ska bygga ett civilt samhälle och främja kontakterna mellan folken, men frågan kvarstår: hur kan man hålla ihop ett samhälle om många av dess aktivister riskerar att hamna i fängelse eller utsättas för trakasserier bara för att de säger sin mening? Därför måste EU tydligt visa sin reaktion på de demonstrationer som ryska medborgare genomförde i fyrtio städer den 31 maj för få utöva sin grundlagsstadgade rätt till mötesfrihet. Direkt efter toppmötet kom Tyskland och Ryssland med ett uttalande om inrättandet av en säkerhetskommitté för EU och Ryssland. Sådana improviserade bilaterala överenskommelser kan bara underminera EU:s roll och trovärdighet i tredjeparters ögon när det gäller att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i enlighet med Lissabonfördraget.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Med anledning av det tjugofemte toppmötet mellan Ryssland och EU kan man fråga sig om den regelbundna frekvensen på dessa möten bara leder till underskattning och dåliga förberedelser. Jag vill inte förringa betydelsen av att de främsta företrädarna för EU och Ryssland möts för att diskutera hur man ska utveckla samarbetet och sätta punkt för den sedvanliga kraftmätningen. Vilka var de positiva resultaten av det förra toppmötet? Det var det första toppmötet av det slaget efter ratificeringen av Lissabonfördraget och antagandet av Europa 2020-strategin. Från Bryssel märktes dock inga nya infallsvinklar. Det förekom vissa vaga löften om att hjälpa Ryssland att modernisera och ett uttalande om att EU, till skillnad från USA, inte behövde bygga upp förbindelserna med Ryssland på nytt. För EU är det bara att fortsätta längs den väl inslagna vägen. Moskvas förslag att införa viseringsfrihet för ryska medborgare och EU-medborgare ignorerades. Bryssel sade ingenting, trots att erfarenheten visar att det inte finns någon risk för migration från öst på grund av svält, och att det aktuella systemet inte innebär några hinder för internationell brottslighet. Jag vill nämna att man i samband med den ryske presidentens senaste besök i Turkiet tecknade ett avtal om viseringsfria förbindelser mellan Ryssland och Turkiet. Det är samma sak med Rysslands ansökan om WTO-medlemskap. Parlamentet bör påminna dem som förbereder dessa toppmöten för EU om att det krävs bättre förberedelser för att uppfylla Europa 2020-strategin. Jag skulle vilja föreslå att vi överväger att anordna gemensamma möten mellan ledamöter av parlamentet och ledamöter av den ryska duman. Det skulle bidra till en bättre ömsesidig förståelse och bättre förberedelser inför toppmötena.

  György Schöpflin (PPE), skriftlig. – (EN) I Rysslands ögon bär västvärlden fortfarande det största ansvaret för Sovjetunionens fall och det kaos som rådde under Boris Jeltsins tid vid makten. Ryssland står dock inför en rad svårlösta problem som borde få landet att vända sig mot väst, men Moskvas motvilja mot EU håller i sig. För det första har Rysslands ledare ställt om till att bli energiproducenter, men eftersom energiresurserna sinar har landets ekonomi stora problem. Den globala finanskrisen har fått oljepriserna att rasa, vilket lett till intäktsförluster för Ryssland. Ryssland håller på att kollapsa demografiskt. Det är knappt så att man kan mobilisera tillräckligt många soldater för att försvara landet. I de muslimskt dominerade norra delarna av Kaukasus ser Ryssland en upptrappning av våldet. Våld bekämpas med våld, och konflikten fortsätter. Kina har börjat utmana Ryssland i Centralasien, som regeringen i Moskva länge har betraktat som sin intressesfär. Ett område där Ryssland alltjämt är framgångsrikt är underrättelseverksamhet, vilket blev tydligt när Ryssland tidigare i år så snabbt kunde återta sitt inflytande i Ukraina. Det är en signal till väst. Ryssland gör allt man kan för att utvidga sin västra säkerhetszon, oavsett EU:s intressen.

  Indrek Tarand (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Jag är överraskad över likformigheten i kompromissresolutionen om slutsatserna från toppmötet mellan EU och Ryssland, där det står så lite om mänskliga rättigheter. Jag befarar att vi genom att hantera de problem som gäller Ryssland på detta vis inte kommer att tillföra något av nytta till förbindelserna mellan EU och Ryssland i framtiden. Vidare har Frankrike sålt ett Mistralfartyg till Ryssland, vilket jag är övertygad om att man kommer att ångra.

ORDFÖRANDESKAP: PITTELLA
Vice talman

(1) Se protokollet.

8. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

***

  Robert Atkins (ECR). – (EN) Herr talman! Jag ska inte uppehålla parlamentet länge men vi har 43 sidor att rösta om nu. Hur mycket längre ska vi behöva stå ut med den här löjliga situationen att parlamentet inte kan få ordning på sitt omröstningsförfarande? Vi skulle ha börjat kl. 12.00 i dag, men nu blir det först kl. 12.50. Det kommer att ta lång tid innan vi är klara. Jag ber er uppmana talmannen och presidiet att göra klart för kommissionsledamöter och ministrar och alla andra att de ska lägga sitt schema utifrån våra förfaranden, och inte tvärtom, och att vi ska rösta på de tider som har meddelats.

(Applåder)

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Jag vill bara påpeka att omröstningen skulle äga rum kl. 12.30. Vi är därmed 20 minuter sena, inte 40.

Jag vill också för hela parlamentets räkning gratulera Carlo Fidanza, som nyligen gift sig.

***

8.1. Gemensamt forsknings- och utvecklingsprogram för Östersjön (Bonus-169) (A7-0164/2010, Lena Ek) (omröstning)

8.2. Strukturer för förvaltningen av de europeiska programmen för satellitbaserad radionavigering (A7-0160/2010, Evžen Tošenovský) (omröstning)

8.3. Europeiska jordobservationsprogrammet (GMES) (2011–2013) (A7-0161/2010, Norbert Glante) (omröstning)

8.4. Ingående av stadgan för den internationella byrån för förnybar energi (Irena) (A7-0176/2010, Herbert Reul) (omröstning)

8.5. Bemyndigande att upprätta ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (A7-0194/2010, Tadeusz Zwiefka) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Tadeusz Zwiefka, föredragande. – (PL) Mina damer och herrar! Det här är en viktig fråga. För första gången i EU:s historia ska vi tillämpa förfarandet för fördjupat samarbete. Det är två saker som jag måste säga om det. För det första vill jag lägga fram ett ändringsförslag för att uppdatera rekommendationen. Efter det att dokumentet utarbetats och varit föremål för omröstning i utskottet för rättsliga frågor, har det nämligen skett en ändring. Inte 12, utan 14 medlemsstater har anslutit sig till det fördjupade samarbetet – Malta och Portugal har också gått med. Därför vill jag att vi gör den här ändringen från 12 till 14 i punkt G i ingressen.

Jag vill också starkt uppmana kommissionen och de medlemsstater som anslutit sig till det fördjupade samarbetet att främja att så många medlemsstater som möjligt deltar enligt artikel 328.1 i EUF-fördraget. Förfarandet ska inte användas för att göra särskilda arrangemang som enbart är avsedda för en begränsad grupp av länder.

8.6. Estlands införande av euron den 1 januari 2011 (A7-0182/2010, Edward Scicluna) (omröstning)

8.7. Förslag till ändringsbudget 04/2010: Avsnitt III – Kommissionen (2009 års överskott) (A7-0200/2010, László Surján) (omröstning)

8.8. Ansvarsfrihet för 2008: EU:s allmänna budget, rådet (A7-0096/2010, Ryszard Czarnecki) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Ryszard Czarnecki, föredragande. – (PL) Bara en sak – vi ger rådet vårt förtroende, men inte helt utan villkor. Jag är säker på att samarbetet med rådet under det närmaste året kommer att bli mycket bättre och effektivare än tidigare.

– Före omröstningen om beaktandeled 1:

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Herr talman! Vi röstar om resolutionen om ansvarsfrihet, och parlamentet påminner om att vi röstade om ansvarsfrihet under föregående sammanträdesperiod. Tyvärr återstod en rubrik i betänkandet. Jag läser upp den för er: ”Skäl till uppskjutande av beslutet om ansvarsfrihet.” Jag föreslår att vi lägger fram ett muntligt ändringsförslag för att ta bort den här rubriken liksom följande rubrik: ”Ytterligare åtgärder att vidta och dokument att lägga fram för parlamentet.” Det här misstaget beror nog på slarv.

  Talmannen. – Tack. Jag anser att ert ändringsförslag är riktigt, och vi skulle ändå ha gjort denna ändring automatiskt för att godkännandet skulle överensstämma med dagens datum. Därför instämmer jag i er rekommendation.

8.9. Rätt till tolkning och översättning i brottmål (A7-0198/2010, Sarah Ludford) (omröstning)

8.10. Arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (A7-0137/2010, Edit Bauer) (omröstning)

– Efter avvisandet av den gemensamma ståndpunkten:

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Mot bakgrund av omröstningen kommer kollegiet att se över de tänkbara valmöjligheterna, bland annat ett tillbakadragande av förslaget. Vi kommer omedelbart att fråga medlemsländerna hur de tillämpar arbetstidsreglerna för förare som är egenföretagare och hur de övervakar att dessa regler följs.

  Pervenche Berès (S&D). – (FR) Herr talman! Att döma av vad kommissionsledamoten nyss sade uppfattar jag det som att kommissionen tänker dra tillbaka sitt förslag, som vi förkastade. Om så är fallet behöver det ju inte längre återförvisas till utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

  Talmannen. – Min tolkning av det kommissionsledamoten sade är att ett tillbakadragande är en av flera valmöjligheter som kan övervägas. Och om så är fallet, har ni helt rätt, fru Berès. Om kommissionsledamoten bekräftar att kommissionen vill dra tillbaka förslaget kommer presidiet, som jag för närvarande företräder, naturligtvis inte att återförvisa ärendet till ansvarigt utskott. Herr Füle! Vill ni vara snäll och bekräfta.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det jag sade var att kollegiet kommer att se över valmöjligheterna, däribland ett tillbakadragande av förslaget.

  Pervenche Berès (S&D). – (FR) Herr talman! Under dessa omständigheter, och med tanke på osäkerheten i kommissionsledamotens svar, begär jag enligt artikel 56.3 att parlamentet yttrar sig över förslaget till lagstiftningsresolution om förkastande av kommissionens förslag, och uppmanar mina ledamotskolleger att rösta.

(Applåder)

  Talmannen. – Det har ni rätt att göra, fru Berès. Föredraganden har bett om ordet.

  Edit Bauer, föredragande. – (HU) Jag måste tyvärr säga att ett av alternativen är att det kommer att inledas ett överträdelseförfarande mot 25 medlemsstater i morgon. Jag vill därför att mitt namn tas bort från betänkandet, eftersom jag inte vill bidra till detta.

  Talmannen. – Det finns dock ett förslag från Pervenche Berès. Jag uppmanar er att yttra er för eller emot förslaget. Vem motsätter sig Pervenche Berès begäran om omröstning om förkastande av kommissionens förslag? Finns det någon? Och är det någon som är för?

Pervenche Berès begäran är helt i linje med arbetsordningen, så vi kan ta upp förslaget till omröstning.

  Giles Chichester (ECR). – (EN) Herr talman! Vid ett annat tillfälle när parlamentet röstade för att förkasta ett förslag från kommissionen – i det fallet ett direktiv om oljereserver – återförvisades frågan till ansvarigt utskott eftersom kommissionen inte med eftertryck bekräftade att den tänkte dra tillbaka förslaget. Kommissionsledamoten har valt sina ord med omsorg, och jag gör inte samma tolkning som Pervenche Berès. Frågan bör återförvisas till utskottet tills vi vet om kommissionen vill dra tillbaka förslaget eller inte.

(Applåder)

  Emilie Turunen (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag anser att vi ska fortsätta med dagens omröstning. Låt mig citera artikel 56.3: ”Om kommissionen inte drar tillbaka sitt förslag, ska parlamentet återförvisa frågan till ansvarigt utskott utan att rösta om förslaget till lagstiftningsresolution, såvida inte parlamentet, på förslag av ordföranden eller föredraganden för det ansvariga utskottet, av en politisk grupp eller av minst 40 ledamöter, väljer att rösta om förslaget till lagstiftningsresolution.”

Det är mycket klart. Vi har valt att gå vidare, och självklart ska vi göra det.

(Applåder)

(Parlamentet godkände förslaget.)

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Herr talman! Hela omröstningen hade kunnat hanteras annorlunda om bara föredraganden hade hållit sig till utskottets resultat. Kan vi se till att göra det hädanefter?

(Applåder)

8.11. Livsmedelsinformation till konsumenterna (A7-0109/2010, Renate Sommer) (omröstning)

– Före omröstningen om ändringsförslag 48:

  Renate Sommer, föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill bara göra ett språkligt förtydligande i den tyska versionen. När det gäller de andra språken behövs inga ändringar. Det här är nödvändigt enbart ur rättssäkerhetssynpunkt och gäller ”nicht vorverpackte Lebensmittel” (icke-färdigförpackat livsmedel) i stället för ”nicht fertig abgepackte Lebensmittel” (livsmedelsprodukter som inte är färdigförpackade). Detta är en språklig rättelse i den tyska texten.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

– Före omröstningen av ändringsförslag 130:

  Renate Sommer, betänkande. – (DE) Herr talman! Det här ändringsförslaget gäller märkning av produkter som innehåller nanomaterial. Jag är i grund och botten för ändringsförslaget. Jag vill bara förtydliga att det måste vara fasta nanomaterial. Det finns även fria nanomaterial, såsom socker, som kan innehålla ett så fint pulver att partiklarna är av nanostorlek. Alla indikationer tyder på att fria nanomaterial inte är skadliga för levande organismer. Därför vill jag föreslå följande tillägg till det muntliga ändringsförslaget: ”För produkter som innehåller fasta nanomaterial.”

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

– Före omröstningen av ändringsförslag 101:

  Glenis Willmott (S&D). – (EN) Herr talman! Jag vill bara flytta ordet ”härkomst” i det här stycket, så att det i stället står: ”land eller härkomstort”. Det blir mycket tydligare för konsumenterna.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)

– Efter omröstningen om ändringsförslag 101:

  Renate Sommer, föredragande. – (DE) Herr talman! Den första delen av ändringsförslag 101 har beaktats och den andra inte. Enligt min tolkning av ändringsförslag 328 måste vi fortfarande rösta om det. Det gäller även den tekniska justeringen som är en del av de ändringar vi måste göra i enlighet med Lissabonfördraget. Termen ”kommittéförfarande” ska ersättas med ”delegerad akt”. Därför anser jag att vi ändå måste rösta om detta.

(Parlamentet godkände förslaget – omröstningen om ändringsförslag 328 genomfördes.)

– Efter omröstningen om ändringsförslag 295:

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! PPE:s ändringsförslag och originaltexterna ändrar vissa saker, men varken PPE-gruppens ändringsförslag eller originaltexten berör frågan om transfetter. Därför bör vi ändå rösta om just den motsvarande delen i 144 fastän 295 redan har antagits, eftersom transfetter är en viktig fråga för många här.

  Renate Sommer, föredragande. – (DE) Herr talman! Jag vill inte ha någon diskussion om innehållet, men den här frågan har lösts av enheten för ingivande av handlingar, vilket framgår av omröstningslistan. Det ändringsförslag som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) syftar till att stryka artikel 29.1.1.b. Carl Schlyter hänvisar till något som var föremål för omröstning igen under punkt b i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, men som är numrerat ba. Därför anser Carl Schlyter att tillägget i artikel 29.1.1.b är ett extra tillägg och att det därmed, enligt ändringsförslaget av den här punkten, inte omfattas av dagens omröstning.

Jag anser att vi bör göra som enheten för ingivande av handlingar har tänkt. Enligt min mening måste ändringsförslag 144 strykas om ändringsförslag 295 antas. Eftersom vi är av olika åsikter här – men Carl Schlyter var hygglig nog att informera mig innan han förde ärendet till kammaren – föreslår jag att vi ändå röstar separat om ändringsförslag 144.

(Parlamentet beaktande inte förslaget.)

– Efter omröstningen om ändringsförslag 145:

  Renate Sommer (PPE). – (DE) Herr talman! Vi måste rösta om ändringsförslag 339. Det handlar återigen om den tekniska justeringen ”delegerad akt”.

(Parlamentet godkände förslaget.)

– Före omröstningen om ändringsförslag 149:

  Renate Sommer (PPE). – (DE) Herr talman! Båda delarna av ändringsförslag 313 har förkastats. Därför måste vi nu rösta om ändringsförslag 149.

(Parlamentet godkände förslaget.)

– Före omröstningen om ändringsförslag 297:

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Detta gäller artikel 31.3. PPE-gruppen vill stryka obligatorisk GDA-märkning. Vi håller med dem och vill rösta. Därför har författarna till ändringsförslag 314 bestämt sig för att ändra det, så att det avser artikel 31.3a (ny) och därmed inte bortfaller om ändringsförslag 297 antas.

– Efter omröstningen om ändringsförslag 316:

  Renate Sommer (PPE). – (DE) Herr talman! Vi borde inte ha röstat om ändringsförslag 316 eftersom det bortfaller om ändringsförslag 313 antas. Vi röstade om ändringsförslag 313 i två delar och det antogs inte. Jag är ledsen. Jag har gjort ett misstag.

– Efter omröstningen om ändringsförslag 346:

  Renate Sommer (PPE). – (DE) Herr talman! Under omröstningen sade ni nyss att ändringsförslag 346 förkastades. Jag tror att det var fel av er. Detta gäller även den tekniska justeringen. Grupperna håller med om det. Jag vill därför be er fråga om ändringsförslag 346 igen.

(Parlamentet godkände förslaget.)

– Efter omröstningen:

  Joseph Daul (PPE). – (FR) Herr talman! Med tanke på tiden skulle jag vilja att vi bara röstar om EU 2020-strategin och ekonomisk styrning, och skjuter upp resten till i morgon. Och om vi inte har tillräckligt med tid på torsdag, stannar vi på fredag morgon.

(Applåder)

(Parlamentet godkände förslaget.)

Kommissionens ståndpunkt om Europaparlamentets ändringsförslag till förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om livsmedelsinformation till konsumenterna

Föredragande: Renate Sommer (PPE)

(KOM(2008)0040 – C6-0052/2008 – 2008/0028(COD))

Ändringsförslag

Följande ändringsförslag kan godtas direkt:

2, 3, 7, 9, 11, 14, 15, 17, 29, 43, 51, 52, 55, 70, 71, 74, 76, 82, 83, 90, 95, 103, 105, 126, 138, 142, 163, 168, 188, 201, 217, 234, 240, 326, 329, 330, 336, 346.

Följande ändringsförslag kan godtas i princip:

16, 61, 69, 84, 94, 98, 100, 119, 130, 133, 140, 149, 162, 183, 185, 189, 207, 226, 227, 228, 256, 276, 293, 304, 315, 323.

Följande ändringsförslag godtas med vissa omformuleringar:

20, 25, 30, 31, 67, 72, 79, 97, 106, 134, 175, 182, 202, 203, 204, 210, 229, 255, 331, 333, 335, 339, 343, 344, 345, 348.

Följande ändringsförslag kan delvis godtas:

4, 5, 6, 18, 19, 22, 23, 24, 32, 35, 39, 42, 46, 49, 59, 60, 78, 86, 88, 89, 101, 104, 112, 121, 125, 135, 144, 146, 152, 157, 160, 180, 184, 219, 224, 225, 238, 243, 257, 258, 262, 286, 289, 296, 306, 310, 312, 313, 320, 321, 322, 328, 332, 334, 340, 347, 349, 351.

Följande ändringsförslag kan inte godtas:

1, 8, 10, 12, 13, 21, 26, 27, 28, 33, 34, 36, 37, 38, 40, 41, 44, 45, 47, 48, 50, 53, 54, 56, 57, 58, 62, 63, 64, 65, 66, 68, 73, 75, 77, 80, 81, 85, 87, 91, 92, 93, 96, 99, 102, 107, 108, 109, 110, 111, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 120, 122, 123, 124, 127, 128, 129, 131, 132, 136, 137, 139, 141, 143, 145, 147, 148, 150, 151, 153, 154, 155, 156, 158, 159, 161, 164, 165, 166, 167, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 176, 177, 178, 179, 181, 186, 187, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 205, 206, 208, 209, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 218, 220, 221, 222, 223, 230, 231, 232, 233, 235, 236, 237, 239, 241, 242, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251, 252, 253, 254, 259, 260, 261, 263, 264, 265, 266, 267, 268, 269, 270, 271, 272, 273, 274, 275, 277, 278, 279, 280, 281, 282, 283, 284, 285, 287, 288, 290, 291, 292, 294, 295, 297, 298, 299, 300, 301, 302, 303, 305, 307, 308, 309, 311, 314, 316, 317, 318, 319, 324, 325, 327, 337, 338, 341, 342, 350.

8.12. Förberedelserna inför Europeiska rådets möte (17 juni 2010) – EU 2020 (omröstning)

8.13. Förberedelserna inför Europeiska rådets möte (17 juni 2010) – Ekonomisk styrning (omröstning)

8.14. Förslag till beslut om inrättande av ett särskilt utskott för de politiska utmaningarna och budgetmedlen för en hållbar Europeisk union efter 2013 samt sammansättningen av detta (B7-0295/2010) (omröstning)

8.15. Förslag till utnämningar till delegationen till parlamentarikerkommittén Cariforum–EG (B7-0341/2010)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

9. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

  Talmannen. – Vi går nu vidare till de muntliga röstförklaringarna.

Betänkande: Ek (A7-0164/2010)

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Östersjön är en europeisk tillgång som tillhör oss alla. Därför är det viktigt att agera på ett sätt som gör att vi skyddar det från oss själva.

Det kan låta paradoxalt, men om vissa delar av ekonomin sköts dåligt, såsom industrin, jordbruket eller fisket, kan de påverka Östersjöns ekosystem negativt. Därför är det, trots de saker som måste göras för att främja grundläggande processer i ekonomin, vår skyldighet att se till att vi bryr oss om och skyddar Östersjön, som är en utomordentlig naturtillgång. Om den biologiska mångfalden i Östersjön försummas skadas de sektorer i ekonomin som gynnas av Östersjöns vatten. Därför är det nödvändigt med såväl överstatligt som gränsöverskridande samarbete på det här området.

Det är bara tack vare gemensam forskning, bland annat av ryska vetenskapsmän, som vi kan skapa ett effektivt system som skyddar Östersjön och gör det möjligt att nyttja dess potential på ett innovativt sätt.

Betänkande: Scicluna (A7-0182/2010)

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag vill hälsa Estland varmt välkommet in i euroområdet. Jag är stolt över alla medlemmar i euroområdet, eftersom en gemensam valuta är en viktig integrerande faktor. Inte desto mindre vill jag på tal om detta påminna kommissionen om att det finns stabilitetskriterier som måste uppfyllas. Ibland får jag intrycket att befintliga medlemmar i euroområdet har särskilda rättigheter. Reglerna är till för att följas. Alla som bryter mot reglerna måste straffas. Detta gäller särskilt eurons stabilitetskriterier.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Jag har förtroende för euron som valuta, och som företrädare för Estland var jag förstås för att anta betänkandet och för införandet av euron från och med nästa år. Vårt budgetunderskott är litet och skulden i den offentliga sektorn är en av de minsta i EU. Regeringen har gjort nedskärningar där det har varit möjligt. Resultatet – ett godkännande på EU-nivå – är välförtjänt. Jag röstade dock också för betänkandet för att tacka och lovorda vårt folk, den estländska befolkningen. Inga strejker, uppror, inte ens något gnäll, trots hög arbetslöshet och sänkta löner – allt detta har befolkningen genomlevt. De här påfrestningarna måste få ett slut. Och vi hoppas att euron kan innebära lättnader, början på en ny uppgång. Tack.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Herr talman! Jag röstade för betänkandet, och först av allt vill jag gratulera Estland till att Europaparlamentet har beslutat att bevilja landet inträde i euroområdet den 1 januari 2011. Euron står inför en rad svåra utmaningar i dag, men Estlands inträde i euroområdet bör vara en tydlig signal till dem som ifrågasätter existensen av och utsikterna för EU:s gemensamma valuta.

Estlands beslutsamhet och idoga försök för att ta sig in i eurofamiljen bör ses som ett exempel, inte minst för att Estlands föredömliga utveckling skedde under den globala finansiella och ekonomiska krisen. Estland bör vara ett föredöme för andra medlemsländer som vill gå med i euroområdet, liksom för befintliga medlemmar i eurofamiljen, särskilt de som har en tendens att underskatta betydelsen av euroområdets kriterier och regler.

Betänkande: Czarnecki (A7-0096/2010)

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman! Utarbetandet av det betänkande vi har antagit i dag har varit en plågsam upplevelse. Förra året slutfördes ett liknande betänkande om beviljande av ansvarsfrihet, men det skedde inte förrän i november. Detta visar att parlamentet hade och fortfarande har många förbehåll när det gäller övervakningen av budgetutgifterna för en sådan grundläggande institution inom EU.

Trots en rad olika problem och mycket komplicerade dialoger med rådet är förhoppningen att det förtroende vi har gett rådet i dag kommer att leda till ett mer öppet samarbete mellan oss, så att de dokument som rör budgetutgifter som skickas till parlamentet kommer att vara mer exakta, så att detta sker tidigare, så att åtminstone det 40 år gamla ”gentlemannaavtalet” från 1970-talet ses över, och så att parlamentet får ett faktiskt och löpande inflytande när det gäller övervakningen av rådets budgetutgifter.

  Ashley Fox (ECR). – (EN) Herr talman! Jag är djupt oroad över det uttalande som Europeiska rådets ordförande gjorde nyss. Han påstod nämligen att medlemsstaterna går med på att lägga fram sina budgetar till kommissionen innan de lägger fram dem för sina nationella parlament.

Det var helt enkelt oriktigt och det var ett tydligt försök från Herman Van Rompuys sida att pressa medlemsstaterna att gå med på att överföra ytterligare makt till EU. Att kräva att medlemsstaterna först ska lägga fram sina budgetar till kommissionen är ett grovt brott mot nationell suveränitet. Jag är nöjd med att den brittiska regeringen har rättat Herman Van Rompuy och att den bestämt upprepar att House of Commons kommer att vara den första instansen som ser och godkänner våra budgetar. Det är inte förhandlingsbart.

De medlemsstater som vill genomföra en mer långtgående ekonomisk och skattemässig integration bör ha rätt till det men det ska inte påtvingas länder som Storbritannien, som vill behålla sin ekonomiska suveränitet.

Betänkande: Ludford (A7-0198/2010)

  Nicole Sinclaire (NI). – (EN) Herr talman! Jag röstade mot betänkandet. Det beror inte på att jag inte tror på översättning i brottmål, tvärtom anser jag givetvis att det är mycket viktigt med korrekt tolkning och översättning i dessa mål. Betänkandet leder dock i själva verket till att fler befogenheter införs under Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Storbritannien har redan undertecknat konventionen och den införlivades i vår lag 1998 precis som i övriga EU.

Vi bör fråga oss varför EU väljer denna väg. Jag anser att EU väljer denna väg – och jag tror att vi alla vet varför – för att det är ytterligare ett steg på vägen mot en federal stat. Därför röstade jag mot betänkandet. Nationella regeringar bör fatta dessa beslut. Det är inte er ensak: ni är inte ett land. Hur många gånger ska vi behöva säga det?

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Herr talman! Jag och mina kolleger i UK Independence Party lade ned våra röster. Det beror inte på att vi har några invändningar mot förekomsten av riktiga översättningstjänster för dem som ställs inför rätta i en utländsk domstol. Att rösta för betänkandet innebär det dock att man stöder Stockholmsprogrammet och harmoniseringen av de europeiska rättssystemen.

Precis som vi har sett med den europeiska arresteringsordern innebär detta att man raserar det hundratals år gamla skyddet mot omotiverade arresteringar och fängelsestraff i den engelska lagen. Det kommer även att leda till fler tredskodomar och ett allmänt erkännande av böter, beslut om förverkande etc. Alla som anser att nationella domstolar bör ha rätt att skydda sina egna medborgare bör motsätta sig harmoniseringen av rättssystemen och Stockholmsprogrammet.

Betänkande: Bauer (A7-0137/2010)

  Nicole Sinclaire (NI). – (EN) Herr talman! Jag röstade mot betänkandet och jag är nöjd med att parlamentet förkastade det. Jag företräder West Midlands i Storbritannien, ett av de områden som har högst arbetslöshet i Storbritannien. Vad folk gör i West Midlands och i Storbritannien är att de startar små företag. De flesta arbetstillfällena skapas av små företag och betänkandet är bara ytterligare ett angrepp på dem. Om det hade antagits hade det inneburit att den som startar ett litet företag kommer att överregleras om och om igen. Därför hoppas jag att parlamentet och kommissionen inte kommer att återförvisa betänkandet till parlamentet och att de kommer att se förkastandet av det som ett tecken på att ytterligare lagstiftning inte bör leda till att små företag överregleras. Vi behöver stimulans i vår ekonomi, inte överreglering.

Betänkande: Sommer (A7-0109/2010)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att konsumenterna i EU har rätt att veta vad maten de äter innehåller.

Kommissionens förslag om att omarbeta EU-bestämmelserna om livsmedelsmärkning är helt klart avsett att skapa en bättre lagstiftning. Givetvis är syftet med det även att minska byråkratin, att öka rättssäkerheten för aktörerna i livsmedelskedjan, att öka den europeiska livsmedelsindustrins konkurrensförmåga och att se till att konsumenterna får omfattande livsmedelsinformation. Samtidigt som det å ena sidan skapar öppenhet i konsumenternas intresse bidrar det å andra sidan varken till att minska byråkratin eller att förenkla lagstiftningen. Enligt vår åsikt har kommissionen gjort det alltför lätt för sig.

Jag stöder föredragandens förslag om näringsprofiler som verkligen definieras i detalj, men som dock inte har en vetenskaplig grund. Det är även tvivelaktigt att kommissionen har utarbetat förslaget till förordning utan vetenskapliga expertutlåtanden. Det är också svårt att förstå att förslaget läggs fram vid en tid då det visserligen finns enstaka vetenskapliga undersökningar att tillgå samtidigt som en omfattande undersökning just har inletts som omfattar samtliga medlemsstater.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Konsumenterna har givetvis rätt att veta vad livsmedlen innehåller. Vem som helst som anser att de nya märkningsbestämmelserna kommer att sätta stopp för EU:s självbelåtenhet eller leda till att folk kommer att äta mer hälsosamt är dock på inne fel spår. Vi behöver kostråd och utbildning, inte bara för vuxna utan framför allt för barn, och detta blir allt viktigare. Människor som följer en varierad diet och motionerar mycket kan äta en chokladkaka med gott samvete. Vi bör förmedla detta budskap genom vår omröstning i dag.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade mot ändringsförslagen i Sommerbetänkandet om ett införande av den så kallade trafikljusmodellen. Jag menar att konsumenterna inte får korrekt information om fetter, salt, socker, mättade fetter och energiinnehåll anges genom ett enkelt system som innebär att de tilldelas ett värde. I stället finns det en verklig risk att färdiga produkter, som fryst pizza som kommer att förses med röd märkning eftersom den innehåller ost, kommer att bli lidande. Paradoxalt nog gynnar trafikljussystemet ohälsosamma produkter i stället för kvalitetsprodukter. Slutligen håller jag inte med om att kaloriinnehåll bör anges på etiketterna till alkoholhaltiga drycker, däribland vin. Ursprungsorten och produkternas ursprung har redan förtydligats.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr talman! Jag räckte upp handen för att tala i god tid under behandlingen av det förra betänkandet också (det vill säga Edit Bauers betänkande) och när jag avslutar mitt bidrag till Renate Sommers betänkande kommer jag att tala om det också. Jag lämnade även in en skriftlig begäran så det var inte mitt fel att jag inte fick möjlighet att tala. När det gäller Renate Sommers betänkande har föredraganden verkligen utfört ett enastående arbete och jag är för rättslig klarhet. Genom antagandet av en enda uppsättning regler ersätts nämligen den nuvarande snårskogen av regler. Därför stödde jag antagandet av förordningen.

Jag stöder rekommenderat dagligt intag (RDI) eftersom denna märkning ger objektiv information om hur mycket energi och näring en portion mat innehåller. Denna form av information är välkommen vid beslut om konsumtion. Jag stödde dock inte införandet av färgkodssystemet. Det är en subjektiv bedömning av produkterna och konsumenterna informeras inte om hur man äter en balanserad diet och hur man äter enligt de egna behoven. Trafikljussystemet delar i själva verket upp livsmedlen i bra och dåliga, men i stället bör man tala om goda och dåliga matvanor. Tack.

Betänkande: Bauer (A7-0137/2010)

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Jag uppskattade Edit Bauers arbete. Jag sitter med i utskottet och jag har sett vilka stora insatser hon har gjort och hur mycket tid hon har lagt ned. Enligt min åsikt är det inte någon mening med att egenföretagare omfattas av direktivet eftersom de omfattas av den andra förordningen, det vill säga nummer 51, och i detta avseende är överreglering inte någonting positivt. Därför stödde jag inte kommissionens svartlistning av förslagen och jag stödde inte heller förkastandet av betänkandet. Tack.

Betänkande: Sommer (A7-0109/2010)

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Den grundläggande tanken med förordningen är att inrätta ett gemensamt system för märkning av livsmedelsprodukter i hela EU. Det kommer säkerligen att vara öppnare och mer förståeligt för alla konsumenter i EU.

Enhetliga regler för märkning av livsmedel kommer att göra det enklare för oss att välja rätt produkter. När vi är utomlands slipper vi riskera att konsumera ingredienser som vi inte vill ha eller allergiframkallande ämnen. Genom att harmonisera lagstiftningen på EU-nivå ser vi till att marknaden fungerar effektivt och att varuflödet liberaliseras. Vi får dock inte glömma att alla ändringar av reglerna för märkning av livsmedelsprodukter som inte föregås av en övergångsperiod innebär att producenterna riskerar att drabbas av stora förluster.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) I dag röstade parlamentet om ett mycket viktigt dokument och jag välkomnar det antagna beslutet. Det är viktigt att konsumenterna ges tillräcklig information och att den information de får i så stor utsträckning som möjligt inte är vilseledande och att den är tillgänglig. När jag röstade försökte jag att ta så stor hänsyn som möjligt till konsumenternas intresse. Vi måste dock fortfarande skapa en jämvikt mellan nödvändig och överflödig information samt hitta en jämvikt mellan konsumenternas och tillverkarnas intressen. Därför anser jag att nästa steg bör vara att inrätta ett system eller åtminstone att uppmuntra tillverkarna att frivilligt ge konsumenterna så mycket information som möjligt så att vi kan skydda folkhälsan inom EU.

  Horst Schnellhardt (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Avsikten med förordningen är att tillhandahålla bättre information till konsumenterna och att bidra till att bekämpa fetma. Samtidigt bör den också leda att byråkratin minskar.

Genom vårt beslut i dag har vi uppnått målet att tillhandahålla mycket information till konsumenterna. Det återstår att se huruvida det vi har beslutat om alltid kommer att få önskad effekt. Jag vill dock klargöra att bättre information inte i sig kommer att leda till hälsosammare kosthållning och minskad fetma. Vi måste göra mer, och det gäller även parlamentet, för att tillhandahålla utbildning och information, framför allt i skolorna.

När det gäller minskningen av byråkratin har vi uppnått raka motsatsen. Vi har fortfarande näringsprofiler och ursprungsbeteckningar i butikerna. Därmed har vi ökat byråkratin och överöst konsumenterna med så mycket information att de inte ens kommer att lägga märke till de delar som handlar om att minska fetman.

  Linda McAvan (S&D). – (EN) Herr talman! Jag själv och andra parlamentsledamöter från Labour röstade i slutändan för Sommerbetänkandet i slutomröstningen eftersom vi anser att framsteg har gjorts, framför allt inom två områden: ursprungsland och märkning på förpackningarnas framsida. Vi motsätter oss dock starkt omröstningen om att upphäva nationella frivilliga märkningssystem, som de system som tillämpas av stora återförsäljare i Storbritannien.

Det handlar om helt frivilliga system och allt tyder på att konsumenterna uppskattar dem. Vi får se vad som händer i rådet när det gäller bevarandet av nationella system. Om vi i EU inte kan komma överens om trafikljusmodellen vid andrabehandlingen hoppas vi åtminstone att de länder som har utvecklat nationella system som fungerar och som förstås väl får behålla dessa system.

Förslag till resolution (B7-0348/2010)

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Herr talman! Jag röstade mot resolutionen. Samtidigt som den inte kommer att få någon rättslig effekt speglar den likväl vilket håll EU är på väg mot.

Den är ett utkast till EU:s ekonomiska styrning av Europa. Som vi hörde nu under morgonen från José Manuel Barroso och ordförandena för de flesta av de politiska grupperna är det exakt vad de vill. Den rådande finanskrisen ses som positiv för att utvidga EU:s makt.

Jag företräder staden London som riskerar att fördärvas av den föreslagna EU-lagstiftningen. Om EU styr ekonomin kommer hela den brittiska ekonomin att fördärvas. Det var positivt att Markus Piepers ändringsförslag som tillåter att länder går ur valutaunionen ingick i resolutionen. Jag röstade gladeligen för det men det röstades tyvärr ned.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Ek (A7-0164/2010)

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom det kommer att skapa större möjlighet att utnyttja den vetenskapliga potentialen hos medlemsstaterna i Östersjöområdet. Östersjöns ekosystem är hotade ur miljösynpunkt på grund av naturliga och mänskliga faktorer, och detta bör lösas genom forskning. Hittills har medlemsstaterna i Östersjöområdet på egen hand genomfört flera forsknings- och utvecklingsprogram på nationell nivå men dessa program är inte tillräckligt samordnade på EU-nivå. Jag menar att Bonus-programmet kommer att utgöra ett bra exempel och öka Östersjöområdets forskningskapacitet samt att det kommer att leda till att forskare i dessa länder deltar i gemensamma åtgärder. Dessutom kommer det att bidra till inrättandet och genomförandet av det europeiska området för forskningsverksamhet (ERA) i Östersjöområdet.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) När nationella synergier och EU-synergier kan ge upphov till synergier mellan forskning, konkurrenskraft och innovation anser jag att den som är ansvarig för administration och beslut bör stödja projektet. I Lena Eks betänkande föreslås åtgärder för att samordna vetenskapliga forskningsverksamheter i syfte att skapa förståelse för samspelet mellan Östersjöns ekosystem, vilket i dag sker inom ramen för de nationella programmen. Därför kommer jag att rösta för betänkandet.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom Östersjön och dess kuster i allt större utsträckning påverkas negativt av olika faktorer som föroreningar, klimatförändringar, försurning, utarmade bestånd och minskad biologisk mångfald. För att minska föroreningarna i Östersjön planerar åtta av EU:s medlemsstater, däribland Litauen, att genomföra ett gemensamt forsknings- och utvecklingsprogram – Bonus-169. Just nu bedrivs forskning på nationell nivå i vissa länder i Östersjöområdet och motsvarande program genomförs, men samordningen på EU-nivå inom området är bristfällig. Eftersom den nuvarande situationen är allvarlig bör de vetenskapliga forskningsprogrammen i Östersjöområdet vara mer riktade och systematiska för att bemöta det komplexa och brådskande problemet med föroreningar på ett samordnat och effektivt sätt. Jag vill uppmärksamma att det ekonomiska stöd som kommissionen har avsatt för det gemensamma forskningsprogrammet kommer att bidra till ett optimalt utnyttjande av forskningspotentialen.

Dessutom överensstämmer det gemensamma programmet med målen i den europeiska marina strategin och sjöfartsstrategin samt i EU:s Östersjöstrategi. Det är också förenligt med den nya EU 2020-strategin eftersom investeringar i forskning och kunskap som stimulerar ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning är ett av huvudmålen i den framtida strategin.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar Bonus-programmet som kommer att integrera medlemsstaternas nationella forskningsverksamheter och kommissionens verksamhet när det gäller miljö och förvaltning av marina resurser i Östersjön.

Bonus-programmet är en framåtblickande modell och ett exempel för andra former av regionalt samarbete inom vetenskaplig forskning.

Precis som Östersjöområdet kan andra områden som till exempel sydvästra Europa gynnas av att medlemsstaterna och kommissionen vidtar gemensamma åtgärder för att ta itu med gemensamma utmaningar och stödja hållbar utveckling i regionen i fråga.

Medlemsstaterna genomför forskningsprogram på egen hand i denna region som skulle kunna uppnå en kritisk massa i strategiska områden.

Därför uppmanar jag parlamentet och kommissionen att överväga möjligheten att inrätta ett gemensamt forskningsprogram för sydvästra Europa med fokus på mycket viktiga områden som havet och energiresurser från havet samt hållbar utveckling för det europeisk-atlantiska området och dess grannområden.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Betänkandet om det gemensamma forskningsprogrammet för Östersjön handlar om alternativen för EU:s deltagande i forskningsverksamheter i Östersjöområdet, som länge har genomförts av de åtta medlemsstaterna Danmark, Estland, Finland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige. Verksamheterna är dock inte samordnade och deras gränsöverskridande effekter är inte tillräckligt stora. EU:s deltagande bör leda till att de nationella forskningsprogrammen och de deltagande staternas verksamheter samlas inom ett gemensamt program kallat Bonus. Syftet med programmet är att bidra till att nå forsknings- och miljömålen i Östersjöområdet, den marina strategin och sjöfartsstrategin samt ramdirektivet om vatten. Jag välkomnar att ryska forskare deltar i Bonus-projektet eftersom Ryssland har stora områden i Östersjön och därmed direkt påverkar dess ekosystem.

Ur ekonomisk synvinkel räknas inte Bonus som ett nytt projekt för EU eftersom det har anknytning till projekt med samma mål som redan har avslutats eller som kommer att avslutas – det vill säga ERA (2004–2006) och ERA-NET PLUS (2007–2011) – och det bör fortsätta arbetet inom dessa projekt. Jag stöder helhjärtat målet att trygga finansiering från de deltagande staterna eftersom detta garanterar stabilitet i initiativet utan finansiering från unionen efter det att EU-stödet upphör. Jag håller med om betänkandet i stort och kommer att rösta för det.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Östersjön har upplevt perioder med stort välstånd och riklig aktivitet, till exempel när Hanseförbundet befann sig på sin höjdpunkt. Det möjliggjorde ett fruktsamt utbyte av människor, varor och kunskap mellan olika områden som tillhörde olika nationer. Dessa utbyten bidrog till att utveckla närmare förbindelser mellan förbundets städer och främjade en verklig solidaritet, som den som Robert Schuman hundratals år senare skulle förespråka som det bästa sättet att ”skapa Europa” på.

Östersjöns halvstängda natur och den sjöfartstrafik som passerar genom området har lett till ansamlingar av stora mängder föroreningar av olika ursprung. Om inte de avlägsnas omgående kommer hela områdets ekosystem att hotas. EU bör bidra till att genomföra projekt som gynnar forskning om och utveckling av sjöfarten i Östersjön. Eftersom området påverkas av mycket allvarliga omständigheter bör detta prioriteras.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Östersjön och dess kuster har drabbats av föroreningar, försurning samt förlust av naturresurser och biologisk mångfald. För att minska föroreningarna i Östersjön kommer de åtta medlemsstaterna Danmark, Estland, Finland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige att genomföra ett utvecklingsprogram för Östersjön kallat Bonus. Syftet med programmet är att stödja vetenskaplig utveckling och innovation genom att tillhandahålla den rättsliga och organisatoriska ram som krävs för transnationellt samarbete mellan Östersjöstaterna om miljöforskning i Östersjöområdet, i enlighet med målen i EU 2020-strategin om forskning och kunskap. EU kommer att bidra med 50 miljoner euro under genomförandefasen som ett komplement till bidragen från de deltagande staterna i syfte att öka deras intresse för att genomföra programmet tillsammans. Jag välkomnar kommissionens ekonomiska stöd till programmet och framför allt att de deltagande medlemsstaterna kommer att garantera stabilitet i programmet efter det att EU-finansieringen upphör. Därför röstade jag för betänkandet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Östersjön är ett av de mest förorenade haven i världen och följaktligen är Bonus 169-programmet verkligen meningsfullt. Det är viktigt att hitta orsakerna till detta och till varför föroreningsnivåerna är så höga. EU bör fästa största vikt vid haven så att framtida generationer kan utnyttja hela deras inneboende potential, det vill säga deras nuvarande och framtida ekonomiska, sociala och vetenskapliga potential. Jag vill också påpeka att jag är positiv till Rysslands deltagande inom detta område eftersom landet står för en stor del av föroreningarna i Östersjön. Endast på så sätt kan programmet bli en framgång. Annars kommer det att bli en meningslös och mycket kostsam insats som inte kan uppnå de fastställda målen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Enligt betänkandet kommer ett särskilt genomförandeorgan att inrättas: den europeiska ekonomiska intressegrupperingen Baltic Organisations Network for Funding Science eller Bonus EEIG, som kommer att genomföra Bonus-169. Bonus EEIG kommer att vara mottagaren av unionens bidrag, men inte nödvändigtvis av de deltagande staternas bidrag. Även om de deltagande staterna kommer att påminnas om att det är viktigt att ha en verkligt gemensam pott kommer varje deltagande stat att besluta om huruvida den själv ska administrera sitt bidrag eller om dess bidrag ska administreras av Bonus EEIG. Sammanfattningsvis är det ett bra betänkande och vi stödde det.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Östersjön spelar en mycket viktig roll i det litauiska samhället. De flesta av våra reserver kommer från Östersjöns stränder. För oss litauer är Östersjön verkligen värdefullt ur logistisk synvinkel – framför allt genom Klaipėda-hamnen – samt ur naturmässig och kulturell synvinkel. Precis som man påpekar i betänkandet är Östersjön tyvärr hårt utsatt för faror som människan har orsakat, till exempel luftföroreningar, klimatförändringar, utarmade bestånd och försurning. Medlemsstaterna vidtar åtgärder på egen hand men de kan inte lämnas att själva lösa de miljöproblem som har uppstått i Östersjöområdet. I nuläget är ett gemensamt åtgärdsprogram som Bonus verkligen nödvändigt. Vetenskaplig forskning är lösningen på de befintliga ekologiska, sociala och ekonomiska utmaningarna. Bonus-programmet kommer att leda till att en positiv agenda inrättas för Litauen och för våra baltiska grannar – detta nära samarbete kan också omfatta politiska och ekonomiska frågor. Även om man i Bonus-programmet i stor utsträckning inriktar sig på miljöforskning får vi inte glömma bort att programmet även kan få betydande positiva sociala och ekonomiska effekter samt bidra till att målen i Lissabonstrategin uppnås genom investeringar i kunskap om tillväxt och sysselsättning. Det kan bidra till att förbättra situationen inom olika sektorer som fiske, turism, sjöfartstransporter och vattenbruk.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det gemensamma forsknings- och utvecklingsprogrammet för Östersjön (Bonus-169) eftersom jag stöder projektets mål samtidigt som jag anser att man måste ta itu med de nuvarande ekologiska problemen i Östersjön. Ytterligare en anledning till mitt stöd är att programmet kommer att göra det möjligt för oss att åstadkomma större gemensamt samarbete och bättre samordning mellan de deltagande staterna Danmark, Tyskland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Finland och Sverige. Min förhoppning är att vi genom att stödja det gemensamma forsknings- och utvecklingsprogrammet för Östersjön (Bonus-169) kan uppnå ett optimalt utnyttjande av resurserna och samarbete mellan forskare, intresseorganisationer inom turism, regionala rådgivande nämnder och lokala regeringar.

Betänkande: Tošenovský (A7-0160/2010)

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Genom förslaget inrättas europeiska GNSS-organet (det globala systemet för satellitnavigering) som ersätter tillsynsmyndigheten för GNSS som inrättades genom rådets förordning (EG) nr 1321/2004 av den 12 juli 2004 om inrättandet av strukturer för förvaltningen av de europeiska programmen för satellitbaserad radionavigering. Ändringen beror på att flera av myndighetens uppgifter numera har tagits över av kommissionen. Därför är det nödvändigt att se över förordningen för att återspegla det faktum att organet inte längre ska tillvarata det allmännas intressen i samband med de europeiska programmen inom det globala systemet för satellitnavigering (GNSS) eller vara tillsynsmyndighet för dessa program.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I Europaparlamentets och rådets förordning nr 683/2008 om det fortsatta genomförandet av de europeiska satellitnavigeringsprogrammen (Egnos och Galileo) fastställs en ny ram för offentlig styrning och finansiering av programmen Galileo och Egnos. Ramen bygger på principen om en strikt ansvarsfördelning mellan EU företrädd av kommissionen, tillsynsmyndigheten och Europeiska rymdorganisationen och ger kommissionen ansvar för förvaltningen av programmen. Förordningen föreskriver dessutom att myndigheten ska fullgöra de uppgifter som den har anförtrotts med iakttagande av kommissionens uppgift som förvaltare och att den ska agera enligt de riktlinjer som kommissionen har utfärdat. Kommissionen måste informera parlamentet och rådet om betydelsen av ackrediteringsbeslut för att programmen ska utvecklas väl. Jag anser att det är viktigt att medlemsstaterna och kommissionen är företrädda i en styrelse som har nödvändiga befogenheter för att upprätta budgeten, kontrollera dess genomförande, anta erforderliga finansiella bestämmelser, inrätta ett öppet förfarande för organets beslutsfattande, godkänna dess arbetsprogram och utnämna den verkställande direktören.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Ändringsförslag har antagits till Europaparlamentets och rådets förordning nr 683/2008 om det fortsatta genomförandet av de europeiska satellitnavigeringsprogrammen (Egnos och Galileo) som fastställer en ny ram för offentlig styrning och finansiering av programmen Galileo och Egnos. I förordningen föreskrivs en strikt ansvarsfördelning mellan EU företrädd av kommissionen, tillsynsmyndigheten och Europeiska rymdorganisationen och kommissionen ges ansvar för förvaltningen av programmen.

För att garantera att organet fullgör sina uppgifter med iakttagande av kommissionens uppgift som programförvaltare och i enlighet med riktlinjer som har utfärdats av kommissionen föreskrivs det uttryckligen att organet ska ledas av en verkställande direktör under överinseende av styrelsen och enligt de riktlinjer som kommissionen har utarbetat för organet samt att kommissionens företrädare i styrelsen ska ha 30 procent av röstetalet i denna.

Eftersom styrelsen ska fatta sina beslut med två tredjedels majoritet, kommer denna tredjedel av röstetalet ge kommissionen möjlighet att med stöd av minst en medlemsstat blockera de styrelsebeslut som strider mot kommissionens riktlinjer.

Eftersom vi är tveksamma till det som har föreslagits har vi beslutat oss för att lägga ned våra röster i slutomröstningen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) De europeiska satellitnavigeringsprogrammen Egnos och Galileo är ett projekt som har pågått under flera år och som inte verkar utvecklas nämnvärt trots att enorma belopp har pumpats in i det. Precis som med SIS II-programmet verkar kostnaderna stiga i taket. Det är sant att Galileo-projektet har en långsiktig strategisk betydelse och därför röstade jag för betänkandet med reservationer för kostnadsexplosionen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det var enkelt att rösta om betänkandet om strukturer för förvaltningen av de europeiska programmen för satellitbaserad radionavigering (Tošenovský). Vi stödde det.

Betänkande: Glante (A7-0161/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet med anledning av dess konsekvenser för kommissionens framtida budget och mot bakgrund av det bidrag som rymdverksamheterna kan utgöra för EU 2020-strategin för innovativ tillväxt inom högteknologi, kvalificerad sysselsättning och europeisk sammanhållning. Vi bör erkänna potentialen hos ett program som GMES (global övervakning för miljö och säkerhet) – vilket är fallet med det utmärkta arbete som utförs på Azorerna – när det gäller att främja den biologiska mångfalden, förvaltningen av ekosystemen, anpassningen till klimatförändringarna och de snabbinförda tjänsterna som avser katastrofhantering, lands- och havsövervakning eller till och med när det gäller att gynna transportpolitiken, för att inte nämna den säkerhet det ger i form av gränskontroller och havsövervakning. Det bör betonas att dessa tjänster är avgörande för en ”ny ekonomi” i olika avlägsna regioner samt i öregioner och yttre randområden. I och med att dessa regioner kan utnyttja denna form av teknik, som kan ”exporteras”, skapas mervärde för de områden som ingår i Nereus samtidigt som kvalificerade arbetstillfällen skapas och områdenas attraktionskraft ökar genom vetenskap och teknik. Förhoppningen är att man ska lägga grunden för och etablera nya företag.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag anser att EU bör vara erövrande och beskyddande på samma gång. I GMES-programmet (global övervakning för miljö och säkerhet, ett initiativ som syftar till att skapa driftskapacitet för att övervaka jorden) kombineras dessa två krav. Eftersom vi numera har tillgång till alltmer utvecklad teknik för att effektivt övervaka vår miljö och därmed garantera vår säkerhet (vid naturkatastrofer, piratangrepp till sjöss, studier av ozonlagret eller klimatförändringarna etc.) bör EU investera alla tillgängliga resurser inom detta område. Följaktligen röstade jag för betänkandet eftersom det ger en rättslig grund och finansiering till GMES-programmet, vilket vi behöver.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar EU:s strategiska beslut att utarbeta ett europeiskt jordobservationsprogram avsett för miljö- och säkerhetsfrågor, lett av EU i partnerskap med Förenta staterna och Europeiska rymdorganisationen, i syfte att främja ett bättre utnyttjande av industrins potential när det gäller innovation, forskning och teknisk utveckling inom jordobservation.

GMES kan tillföra påtagliga fördelar för EU-medborgarna när det gäller sysselsättning, kunskap, säkerhet och miljöskydd. Det har för övrigt sin rättmätiga plats i strategin ”EU 2020” och i strategin efter Köpenhamn.

GMES är ett viktigt verktyg till stöd för den biologiska mångfalden, förvaltningen av ekosystemen och begränsningen av klimatförändringarna. Det kommer också att bidra till ökad säkerhet, till exempel genom att tillhandahålla information om naturkatastrofer som skogsbränder eller översvämningar.

Dessutom kommer det att bidra till bättre förvaltning av naturresurserna, övervakning av vatten- eller luftkvalitet och stadsplanering. Det kommer att förenkla transportflödet, optimera vår jordbrukssektor och främja förnybar energi.

Jag anser att GMES har den potential som krävs för att avsevärt förbättra levnadsvillkoren för vår generation och för våra barns generation.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jordobservationsinitiativet GMES är viktigt för Europeiska unionens framtid. Ett genomtänkt finansieringskoncept är absolut nödvändigt för uppbyggandet av GMES samt för tillhandahållandet och användningen av information och tjänster. I det sammanhanget är det av stor betydelse att man, såväl under som efter den inledande driftsfasen, beviljar tillräckliga medel vid rätt tidpunkt för att information och tillhandahållna tjänster ska kunna erbjudas under tillförlitliga och kontinuerliga former. De finansiella medel som ska avsättas för den inledande driftsfasen enligt kommissionens förslag bör utökas eftersom man därmed redan nu skulle kunna bevilja betalningsbemyndiganden för fler av rymdkomponentens områden. EU:s alla invånare och företag måste ha kostnadsfri tillgång till information och tjänster som tillhandahålls med hjälp av GMES, så att det utvecklas en marknad i senare led för i synnerhet små och medelstora företag. Målet för GMES avser inte bara miljö- och säkerhetsaspekter, utan även främjandet av utveckling och innovation. Även företag utanför EU bör ha fri tillgång, under förutsättning att villkoren är ömsesidiga, så att europeiska privatpersoner och företag också får tillgång till icke-europeisk information.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den nuvarande kommissionen har upphöjt den europeiska rymdpolitiken till en nyckelsektor för EU:s framtid. I detta sammanhang kan det europeiska jordobservationsprogrammet visa sig vara en möjlighet för EU eftersom det kommer att främja utvecklingen av unionens industristrategi (framför allt inom rymdindustrin), gynna allmänheten när det gäller sysselsättning och utveckling av forskning för innovation, förbättra miljöforskningen och människors säkerhet och slutligen skapa synergier med andra sektorer, vilket kan skapa värdefulla möjligheter för små och medelstora företag. Kommissionens utveckling av programmet kommer dock att kräva ytterligare budgetanslag. Därför anser vi att detta noggrant bör övervägas under översynen av den fleråriga budgetramen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med förordningen om det europeiska jordobservationsprogrammet (GMES) och dess inledande drift är att ge EU egen driftskapacitet för jordobservation inom miljö- och säkerhetsområdet. Genom GMES – liksom genom satellitnavigationsprogrammet Galileo – får EU en egen infrastruktur som möjliggör en bättre miljöförvaltning och förbättrar invånarnas säkerhet. När det gäller klimatförändringarna och förbättringen av civilskyddet är det ett mycket viktigt program. Förordningen kommer att göra det möjligt att insamla exakta data om land-, havs- och atmosfärsförändringar. Därmed kommer vår förmåga att förebygga och klara av större katastrofer, till exempel oljeutsläpp, skogsbränder, översvämningar och jordskred, att förbättras. Det finns dock anledning till allvarlig oro eftersom förordningen endast täcker de finansiella behoven för perioden 2011–2013. Det bör uppmärksammas att den europeiska rymdorganisationens uppskjutning av ”Sentinel”-satelliterna emellertid är beroende av noggranna förberedelser i tid och själva uppskjutningen, planerad till perioden 2014–2017, medför enorma utgifter. Förhoppningsvis hittar kommissionen och rådet en lämplig lösning på problemet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Jordobservationsinitiativet GMES är ett projekt av stor betydelse för EU:s framtid. Genom det får EU en egen infrastruktur som möjliggör en bättre miljöförvaltning och förbättrar medborgarnas säkerhet. Programmet kan tjäna som exempel när EU bestämmer sig för att inrätta en verklig europeisk industriell strategi för rymdindustrin och det kommer att skapa ytterligare fördelar för samhället. Det kommer att bidra till att öka sysselsättningen samt förbättra säkerheten och miljöskyddet. Det kommer att skapa avsevärda möjligheter för små och medelstora företag att komma in på marknaden.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) När EU genomför flera storskaliga projekt samtidigt, bland annat SIS II, Galileo, gasledningsprojekt som Nabucco och det europeiska jordobservationsprogrammet GMES, som alla kostar miljarder att finansiera, finns det en risk att man kommer att misslyckas. Under alla omständigheter är det viktigt att inrätta exakta budgetar och se till att medlen används effektivt. Framåtblickande projekt är viktiga och därför röstade jag för betänkandet, trots min oro angående kostnaderna.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Även betänkandet om det europeiska jordobservationsprogrammet (GMES) (2011–2013) (Glante) var lätt att rösta om. Vi stödde det också.

Betänkande: Reul (A7-0176/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till resolution eftersom syftet med byrån är att främja såväl ett generellt och ökat införande som ett hållbart utnyttjande av alla former av förnybar energi. Bland dess mål, som är mycket viktiga för Azorerna, betonas – förutom bevarande av miljön och skydd av klimatet och den biologiska mångfalden – ekonomisk tillväxt och ekonomisk och social sammanhållning, i synnerhet fattigdomsminskning samt hållbar och, framför allt, regional utveckling. Vid antagandet av stadgan bör man se till att nationella och interna prioriteringar säkras, men det är även viktigt att ta hänsyn till betydelsen av förnybar energi för öregioner, avlägsna regioner och randområden i förhoppning att byrån kommer att arbeta för att dessa områden ska bli oberoende ur energisynpunkt och att den kommer att bidra till effektiva lösningar för att öka användningen av förnybar energi, framför allt genom att stödja nya tester av och undersökningar om denna form av energikälla i områden som i större utsträckning missgynnas av den geografiska uppdelningen. Det bör påpekas att byrån, som till sin natur är europeisk och internationell, bör föreslå lösningar för dessa regioner.

  Maria da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar godkännandet av att stadgan för Internationella byrån för förnybar energi (Irena) ingås.

Förnybar energi är en av framtidens centrala frågor. Olika länder har olika strategier på det politiska och ekonomiska området för att främja produktion och användning av förnybar energi. Trots den förnybara energins oerhört stora möjligheter utnyttjas den dock endast i begränsad omfattning för närvarande. Det finns olika hinder, bland annat långdragna tillståndsförfaranden för importkvoter och tekniska hinder, osäkerhet när det gäller finansiering av projekt för förnybar energi och bristande medvetenhet om möjligheterna med förnybar energi.

Det är därför nödvändigt att Internationella byrån för förnybar energi fyller sitt syfte och blir ett kunskapscentrum för förnybar energi som ger råd till medlemsstaterna om hur de kan utforma nationella program för införande av förnybar energi, sprider information om förnybara energikällor samt tillhandahåller utbildning och rådgivning om bästa praxis och finansieringsmöjligheter.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till stadgan för Internationella byrån för förnybar energi, som kommer att främja förnybar energi och därmed bidra till att minska utsläppen av växthusgaser.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I dag, när EU antar stadgan för Internationella byrån för förnybar energi (Irena), upprepar jag vad jag förespråkade den 20 oktober förra året. Min orubbliga strävan har alltid varit att begränsa vårt energiberoende. Jag är säker på att vägen framåt är att stödja och utveckla den förnybara energin, så jag välkomnar att Portugal är grundande medlem av Irena. Därför stöder jag även EU:s godkännande av att Irenas stadga ingås.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Irena, som Portugal är grundande medlem av, inrättades officiellt den 26 januari 2009. Användning av förnybar energi är ett av huvudmålen i EU:s klimatpolitik. Irena kommer därför att bidra till att uppnå dessa mål, särskilt vad gäller att öka andelen förnybar energi till 20 procent av den totala energiproduktionen fram till 2020. Jag röstade därför ja till att dess stadga ingås.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Att Europaparlamentet godkänner ingåendet av stadgan för Internationella byrån för förnybar energi är goda nyheter för hela EU. Alternativa energikällor är framtidens melodi, både för den moderna ekonomin och framför allt för insatser för att bevara den biologiska mångfalden. Geotermisk energi, vindenergi och vattenkraft samt användning av biomassa eller biogas är metoder som kan göra EU:s ekonomi i viss mån oberoende av importerade energikällor, samtidigt som naturtillgångarna används på ett miljövänligt sätt.

Med tanke på det nuvarande globala ekonomiska läget, särskilt det geopolitiska läget, behövs det ytterligare initiativ för att trygga den europeiska kontinentens energisäkerhet. Användningen av förnybara energikällor är det perfekta alternativet till traditionella metoder. Samtidigt skapar de arbetstillfällen, de är billigare och miljövänliga. Genom att godkänna att stadgan ingås har parlamentet tagit ett steg i rätt riktning mot en bättre energipolitik.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I en tid av ekologiska katastrofer är det absolut nödvändigt att investera i förnybar energi. Ur denna synvinkel är det bra att EU går med i Internationella byrån för förnybar energi (Irena). Vi behöver dock mer än så för att bevara mänsklighetens gemensamma tillgång, vårt ekosystem. EU måste genast börja avveckla kärnkraften och dra sig ur koldioxidmarknaden med dess farliga logik.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) I takt med att naturtillgångar som olja blir alltmer sällsynta och allt dyrare kommer vi i allt större utsträckning att vara tvungna att välja alternativa och förnybara energikällor, som vatten, vind, vågor och solenergi. Dessa tillgångar är outtömliga. De har därför blivit allt viktigare globalt. Inrättandet av Internationella byrån för förnybar energi (Irena) är därför ytterst viktigt. Det är skälet till att jag röstade som jag gjorde.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Röstförklaring: Jag välkomnar att parlamentet uppmärksammar Internationella byrån för förnybar energi (Irena) och jag är glad över att jag kunde ge den mitt stöd i omröstningen. Det är viktigt att så snart som möjligt inrätta ett internationellt centrum som kan ge stöd och råd till 75 andra länder samt till EU om användningen och införandet av förnybara energikällor, om planeringen av riktade program, samt ge utbildning och råd om bästa praxis och finansieringsmöjligheter. Jag betonar att Irena-programmet bör undertecknas av samtliga EU:s medlemsstater (hittills har 20 undertecknat), så att alla deltar i denna internationella samarbetsinsats. Genom detta utbyte av idéer kan vi ytterligare utveckla vår erfarenhet när det gäller förnybara energikällor.

För att kunna uppnå de fastställda målen fram till 2020, det vill säga att minska koldioxidutsläppen och öka energieffektiviteten, måste vi gripa varje tillfälle. Byrån kan här vara till stor hjälp.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Särskilt nu i en tid när kärnkraften, som har fått miljarder i stöd, säljs in som en klimatvänlig energikälla, är det viktigt att främja utvecklingen av förnybar energi, inte bara i EU utan i hela världen. Internationella byrån för förnybar energi (Irena) är den första internationella organisation inrättad för detta syfte, som kan ge praktiska råd och hjälp till industri- och utvecklingsländer. Syftet i sig förtjänar vårt beröm och stöd. Men sättet som det har genomförts på är oklart. Därför har jag röstat nej.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Betänkandet var inte alls kontroversiellt för vår grupp. Därför har vi gett det vårt stöd utan större diskussioner.

Betänkande: Zwiefka (A7-0194/2010)

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag samtycker till kommissionens förslag, som har efterlysts av flera medlemsstater, om att upprätta ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad. Det är ett viktigt mål för att skapa ett tydligt regelverk och hjälpa par av olika nationalitet. Syftet är att minska inverkan på barnen och skydda den svagaste parten.

Genom åtgärden främjas medling för att undvika långa och plågsamma rättsliga förfaranden. I egenskap av Europaparlamentets ombudsman för barn som är föremål för tvist mellan föräldrar av olika nationalitet, är jag övertygad om att förslaget till förordning främjar uppgörelser i godo i barnens intresse, genom att föräldrarnas skyldigheter gentemot dem bestäms och de bästa förhållanden som skyddar de berörda barnens välbefinnande uppställs.

Dessutom främjas genom förslaget skyddet av den svagaste parten, vilket förebygger så kallad kapplöpning till domstol, då den andra parten försöker se till att ärendet om äktenskapsskillnad styrs av en lag som gynnar hans eller hennes intressen. Tack vare ett europeiskt rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor garanteras dock framför allt genom förslaget tillgången till uppdaterade upplysningar om centrala aspekter i nationell lagstiftning och EU-lagstiftning samt om förfaranden för äktenskapsskillnad och hemskillnad, så att båda parter blir medvetna om konsekvenserna av sina val.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till ett bemyndigande av att upprätta ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad. Det gläder mig att tolv medlemsstater har beslutat gå vidare på området för att underlätta ärenden om äktenskapsskillnad för par av olika nationalitet. Under 2007 ägde nästan 300 000 binationella giftermål rum. Under samma tid genomfördes omkring 140 000 skilsmässor. Genom det nya förfarandet kommer par av olika nationalitet att få möjlighet att välja vilken lagstiftning som ska tillämpas för deras äktenskapsskillnad. Det fördjupade samarbetet kommer här att tillämpas för första gången, vilket kommer att göra det möjligt för oss att gå vidare även om vissa medlemsstater inte vill bli påverkade av en viss åtgärd. Nya centern vill absolut att denna lösning används oftare, för att ta itu med de flaskhalsar som uppstår genom enhälligheten.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade ja till Europaparlamentets rekommendation, eftersom gemensamma regler om äktenskapsskillnad mellan medborgare från olika länder i hela EU bättre skyddar rättigheterna för par av olika nationalitet eller dem som bor utomlands i fall av skilsmässa. Initiativet att göra reglerna för gränsöverskridande fall av äktenskapsskillnad enhetliga är en historisk händelse, för denna gång är det på förslag att tillåta vissa EU-länder att inleda ett fördjupat samarbete inom detta område. För närvarande varierar den tillämpliga lagen för äktenskapsskillnad mellan olika medlemsstater. Därigenom är det inte alltid klart i vilket land par av olika nationalitet eller par som är medborgare i en annan EU-medlemsstat än där de vistas kan begära skilsmässa. Med tanke på de rättsliga problem som EU-medborgare i äktenskapsskillnad står inför, möjliggörs genom det nya lagstiftningsförslaget att båda parterna i ett gemensamt skriftligt avtal väljer ett behörigt land vars domstol ska behandla ärendet om äktenskapsskillnad och ett land vars lagstiftning ska tillämpas vid äktenskapsskillnaden. Med tanke på medborgarnas rättigheter måste vi därför framför allt se till att sådana plågsamma livsepisoder som skilsmässa inte blir ännu mer komplicerade och plågsamma på grund av rättsliga problem eller de rättsliga förfarandenas komplexitet.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Fjorton länder, bland annat Rumänien, deltar i insatsen för att främja ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad. Förfarandena är problematiska och det finns stora skillnader mellan olika regelverk, men dessa 14 länder tar nu de första stegen i riktning mot att förenkla och standardisera lagstiftningen för äktenskapsskillnad. Mot bakgrund av att 140 000 skilsmässor med internationella inslag har komplicerat domstolarnas arbete i flera länder kan vi säga att detta är ett historiskt ögonblick, som berättigar de 14 staterna, och senare andra stater som vill vara knutna till åtgärden, att upprätta ett fördjupat samarbete.

EU har redan gemensam lagstiftning när det gäller civil- och familjerätt, med undantag av tre stater som inte ville delta i denna ordning. En harmonisering av lagvalsreglerna kommer att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domstolsavgöranden inom området med frihet, säkerhet och rättvisa, i det att en sådan harmonisering kommer att stärka det ömsesidiga förtroendet. För närvarande finns det 26 olika uppsättningar av lagvalsregler om äktenskapsskillnad i EU:s 27 medlemsstater. Första steget för att upprätta ett fördjupat samarbete har tagits och kommer att innebära att antalet uppsättningar av lagvalsregler reduceras till endast 14.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag beklagar återigen att Rom III-förordningen, som godkändes av parlamentet i oktober 2008, har blockerats i rådet. Jag välkomnar att flera medlemsstater inte har godtagit läget och har beslutat inleda ett fördjupat samarbete för att gå vidare med förslaget. I och med detta ges par av olika nationalitet eller par som vistas i utlandet – under en period i livet som är mycket svår för dem – möjlighet att välja den lagstiftning som ska tillämpas vid äktenskapsskillnad.

Vi behöver helt klart gemensamma regler, med tanke på att omkring 350 000 giftermål av blandad nationalitet äger rum i EU varje år och att omkring 20 procent av alla skilsmässor i EU har gränsöverskridande konsekvenser.

Jag stöder därför bemyndigandet att upprätta ett fördjupat samarbete mellan dessa 14 medlemsstater, inklusive Portugal. Jag hoppas att övriga stater beslutar att delta i initiativet, vilket bidrar till att den inre marknaden fungerar ordentligt genom att avlägsna potentiella hinder för personers fria rörlighet. Jag ser fram emot att det konkreta lagstiftningsförslaget läggs fram så snart som möjligt.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på att familjerättsliga frågor är särskilt känsliga är de uteslutande medlemsstaternas ansvar. Trots detta har det gjorts flera försök att ”unionisera” dessa frågor. Initiativet om bemyndigande att upprätta ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad är ytterligare ett sådant försök. Jag är medveten om de rättsliga frågor och praktiska problem som uppstår genom skilsmässor mellan medborgare av olika nationalitet. Därför måste denna fråga behandlas med största försiktighet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar antagandet av detta betänkande, som gör det möjligt för par från olika medlemsstater eller par som vistas i ett annat land än hemlandet att välja den lag som ska tillämpas vid äktenskapsskillnad. Under 2007 genomfördes 140 000 skilsmässor i EU mellan par från olika medlemsstater. Vid dessa förfaranden ställdes EU-medborgarna inför rättsliga problem som påverkade deras skilsmässa. Jag vill även framhäva upprättandet av det fördjupade samarbete som Portugal deltar i. Detta har gjort det möjligt att gå vidare med betänkandet, trots att frågan blockerades i rådet på grund av meningsskiljaktigheter på det familjerättsliga området (på Malta kan ett äktenskap exempelvis inte upplösas genom skilsmässa).

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till utkastet till rådets beslut om bemyndigande att upprätta ett fördjupat samarbete för 14 EU-medlemsstater, inklusive Frankrike, om gränsöverskridande äktenskapsskillnad. I en tid när gränserna försvinner och rörligheten främjar binationella äktenskap, och därmed skilsmässor, är det nödvändigt att EU får ett instrument som klargör detta förfarande och skyddar den svagaste parten. Att par kan fatta ett gemensamt beslut om tillämplig lag, och att det i händelse av meningsskiljaktigheter är den domstol där talan inletts som avkunnar dom, kommer att ha positiva återverkningar både för par som skiljer sig och för deras barn. Med tanke på att en skilsmässa i sig är en plågsam prövning för samtliga i familjen kan det endast underlätta att förenkla förfarandet för äktenskapsskillnad. Jag tror även, eller hoppas åtminstone, att detta fördjupade samarbete kommer att tjäna som en språngbräda för en fullständig harmonisering av förfarandena vid gränsöverskridande äktenskapsskillnad, för om det utnyttjas på ett positivt sätt kommer andra medlemsstater att ansluta sig till initiativet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är omöjligt att helt harmonisera medlemsstaternas lagstiftning för äktenskapsskillnad och hemskillnad, men ett fördjupat samarbete i frågan möjliggör betydande framsteg, vilka leder till större harmonisering av internationell privaträtt och stärkt integration.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Skilsmässor är alltid svåra. Men när personerna kommer från olika länder blir saken ännu mer komplex. Å ena sidan är det viktigt att nationella regler inte påverkas, å andra sidan måste vi uppnå större klarhet och rättslig säkerhet. Förslaget kommer dock inte att leda till att läget klargörs tillräckligt. Därför har jag röstat nej till betänkandet.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade ja till rekommendationen och stöder helhjärtat detta historiska tillfälle att för första gången upprätta ett fördjupat samarbete. Under 2007 genomfördes 140 000 skilsmässor med internationella inslag i unionen. EU-medborgarna ställs fortfarande inför rättsliga problem vid gränsöverskridande skilsmässoförfaranden. Det är vår uppgift att avlägsna dessa invecklade rättsliga hinder och så mycket som möjligt förenkla dessa plågsamma livsepisoder för människor. Även om mitt land, Litauen, för närvarande inte deltar i detta fördjupade samarbete, stöder jag till fullo initiativet, eftersom det utgör ett bra exempel på hur många EU-medborgare praktiskt kan dra nytta av att vara unionsmedborgare. EU, dess medborgare och den inre marknaden kommer att direkt gagnas av detta historiskt fördjupade samarbete, eftersom det bidrar till att ytterligare avlägsna diskriminering och eventuella hinder för personers fria rörlighet. Det kommer att synliggöra EU och öka dess legitimitet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Betänkandet var inte alls kontroversiellt för vår grupp. Därför har vi gett det vårt stöd utan större diskussioner.

Betänkande: Scicluna (A7-0182/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Som Joseph Daul, ordförande i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), betonade, är Estlands införande av euron den 1 januari 2011 ett dubbelt tecken på förtroende: Estlands förtroende för euron, en verkligt positiv signal till marknaderna, men även EU:s förtroende för Estland, som blir den första baltiska stat som tar detta steg. Förtroendet är fullkomligt berättigat, eftersom Estlands offentliga skuldkvot är lägst i EU. Jag röstade därför bestämt ja till betänkandet som rekommenderar Estlands inträde i euroområdet.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag är glad över att Estland, en av de baltiska staterna, har lyckats gå med i euroområdet, trots sin svåra ekonomiska situation. Exemplet med Estland visar att det genom en välavvägd och fokuserad politik är möjligt att uppfylla alla konvergenskrav. Att länder fortfarande vill gå med i euroområdet under krisen tyder på ett stort förtroende för denna valuta. Jag är övertygad om att den politiska viljan och insatserna för att införa euron inte heller har försvagats i Litauen.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) I kommissionens och Europeiska centralbankens konvergensrapport bedöms vilka framsteg medlemsstater med undantag har gjort och om de nu kan uppfylla sina skyldigheter inom Ekonomiska och monetära unionen. I konvergensrapporten för 2010 behandlas de nio medlemsstater som fortfarande är undantagna (Bulgarien, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Rumänien och Sverige), eftersom Storbritannien och Danmark hittills inte har visat någon önskan att införa euron.

Av samtliga bedömda medlemsstater är det enligt rapporten endast Estland som uppfyller de kriterier som krävs för att införa euron. Syftet med förslaget till beslut är därmed att upphäva undantaget från och med den 1 januari 2011. Jag röstade ja och gratulerar Estland till att landet har uppfyllt alla nödvändiga villkor, särskilt i en tid av global ekonomisk kris.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade ja till Edward Sciclunas betänkande om Estlands införande av euron den 1 januari 2011. Estland var en av de första stater som drabbades hårt av den ekonomiska krisen. Landet har dock lyckats trotsa lågkonjunkturen. Statsskulden i förhållande till BNP var 7,2 procent 2009, det vill säga långt under referensvärdet på 60 procent. Dessutom visade den nationella statsbudgeten ett underskott på 1,7 procent av BNP, med ett referensvärde på tre procent. Därför är jag övertygad om att Estlands anslutning till euroområdet kommer att stärka Ekonomiska och monetära unionen i detta kritiska ögonblick. Dess framgångsmodell kan även sporra andra medlemsstater som ännu inte uppfyller konvergenskriterierna.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstar av ansvarskänsla ja till betänkandet och förslaget om Estlands införande av euron den 1 januari 2011. I en svår tid med globala finansiella, ekonomiska och sociala kriser, som har påverkat möjligheterna till nominell konvergens i många andra medlemsstater, utmärker sig Estland genom att landet framgångsrikt har genomfört en hel rad viktiga strukturella reformer, som har gjort det möjligt att uppfylla konvergenskriterierna. De trovärdiga och uthålliga ansträngningarna av Estlands regering och folk är särskilt märkbara när det gäller statsskulden, som är lägst i EU, och i underskottet, som 2009 låg under Maastrichtkriteriernas tre procent. Landet har därmed uppfyllt anslutningskriterierna och de andra förfaranden som har fastslagits i fördragen. Estlands inträde i eurogruppen bör av andra länder därför betraktas som en naturlig konsekvens och tjäna som uppmuntran för andra medlemsstater som vill gå med. Estlands införande av euron framhäver på nytt den vision, lockelse och tilltro som de medlemsstater som ännu inte är med i euroområdet knyter till den gemensamma valutan och dess framtid.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I en tid när eurons belackare tvivlar på den gemensamma valutans livsduglighet visar unionen på nytt att projektet fortfarande är starkt och går i rätt riktning samt att dess möjligheter och dragningskraft för nya medlemsstater finns kvar. Eftersom Estland har uppfyllt alla Maastrichtkriterierna i enlighet med artikel 140 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och protokollet (nr 13) om konvergenskriterierna som bifogas fördraget, finns ingen anledning att fördröja denna baltiska stats införande av euron.

Det bör noteras att Estland har uppfyllt kriterierna under en allvarlig ekonomisk och finansiell kris genom de beslutsamma, trovärdiga och uthålliga ansträngningar som Estlands regering har presterat. Nu måste landet vidmakthålla en försiktig finanspolitik. Att gå med i euroområdet är inte ett mål i sig, vilket krisen har visat. Insatsen att konsolidera budgeten och skapa balans i de offentliga finanserna bör vara kontinuerlig, aktiv och effektiv. Jag gratulerar Estland, dess folk och regering till att landet ansluter sig till euroområdet, trots att landet inför den gemensamma valutan i en svår tid. Jag hoppas att de fortsätter med de hittillsvarande konvergensinsatserna.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på Estlands ekonomiska indikatorer och offentliga finansers hållbarhet är jag för att landet inför euron den 1 januari 2011. Mot bakgrund av den nuvarande globala krisen och finansmarknadernas ständiga tryck på euron är Estlands inträde i euroområdet en positiv signal som stärker betydelsen av och livskraften i den europeiska ekonomiska och monetära integrationen. Jag betonar Estlands föredömliga stabilitet. Landet har förstått hur det ska förena framsteg med disciplin och hållbarhet i de offentliga finanserna. Trots den negativa ekonomiska situationen hade Estland 2009 ett underskott på 1,7 procent av BNP. Statsskulden i förhållande till BNP var 7,2 procent av BNP, det vill säga långt under referensvärdet på 60 procent i EU. I detta sammanhang upprepar jag det brådskande behovet att upprätta effektiva mekanismer för att ständigt och i realtid övervaka samtliga medlemsstaters ekonomiska och budgetmässiga resultat för att se till att konvergenskriterierna uppfylls.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Vi röstade nej till betänkandet, inte på grund av fientlighet mot Estland utan som protest mot att de estländska medborgarna inte rådfrågades genom en folkomröstning i denna avgörande fråga. De senaste månaderna har visat att euron varken är en lösning eller en form av skydd, utan en starkt bidragande faktor till krisen. De senaste veckorna har visat att euroområdets problem i slutändan kanske har mer att göra med Tyskland än med vad vi nedsättande kallar PIGS-länderna. Angela Merkel vägrar i sin förnäma arrogans att kompromissa på områden där hon kräver kompromisser av andra. Alla måste bistå Tyskland, dess exportekonomi och inflationsfobi, även om den politik detta leder till går rakt emot dess partners intressen.

Vi ser tydligt vad det har lett till i Frankrike: konkurrenskraft som offras på altaret av paritet mellan francen och marken och därefter på altaret av en ”stark” euro, budgetåtstramningar som förvärrar de ekonomiska problemen, en prisexplosion och en minskning av köpkraften vid övergången till euron. Dessutom spelar Angela Merkels Tyskland ett högt spel genom att kräva åtstramningar, vilket riskerar att leda till minskad efterfrågan bland dess största kunder.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Som vän till Estlands folk vill jag inte se dem lida under oket av stabilitets- och tillväxtpakten samt det tillhörande systemet av sanktioner, som snart kommer att stärkas. Den drakoniska tillämpning av nyliberal politik som förespråkas av kommissionen har redan störtat 20 procent av Estlands befolkning i svår fattigdom. Genom en integration i euroområdet kommer Estlands arbetare att ytterligare bestraffas. Jag röstar nej till betänkandet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Trots den finansiella krisen och angreppen på euron är den monetära unionen en obestridlig realitet och måste stärkas genom att alla medlemsstater som ännu inte deltar stegvis går med. Slutsatsen att Estland trots den internationella krisen har uppfyllt Maastrichtkriterierna och därför kan bli en berättigad medlem i euroområdet från och med den 1 januari 2011 är goda nyheter för dem som stöder en ännu starkare ekonomisk och monetär union.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Även om valet redan verkar stå klart kan jag inte rösta ja till det betänkande som behandlas av parlamentet, på grund av tvivel om fördelarna med och valet av tidpunkt för Estlands införande av den gemensamma valutan.

EU:s ekonomi befinner sig i ett tillstånd av kris och turbulens, vilket bör få oss att reflektera över om det är tillrådligt, åtminstone på kort sikt, att nya medlemmar går med i euroområdet. Min åsikt, som när det gäller Estland även utgår från sociala och kulturella faktorer, stöds av vissa makroekonomiska uppgifter. Estland var ett av de första länderna som drabbades av lågkonjunkturen. Under 2009 minskade dess BNP med över 14 procent, samtidigt som den industriella produktionen sjönk med 33,7 procent, vilket var den största minskningen i EU. Denna negativa utveckling har inte upphört.

Till sist är det absurt med tanke på dessa uppgifter att man i det betänkande som är föremål för omröstning uppmanar kommissionen att simulera vilka effekter räddningspaketet för euron får för den estländska budgeten först när landet ansluter sig till euroområdet och blir medlem i den grupp som ska stå som garant för räddningsfonderna. Dessa upplysningar bör tvärtom göras tillgängliga så fort som möjligt så att rådet kan fatta ett initierat beslut och föregripa framtida scenarier.

  Sławomir Witold Nitras (PPE), skriftlig. – (PL) Den 1 januari 2011 kommer Estland som sjuttonde EU-medlemsstat att införa euron. I en tid av kris för de offentliga finanserna i EU stärker varje land som uppfyller konvergenskriterierna våra finansers stabilitet. Att införa euron medför inte bara bekvämligheten av att använda samma valuta i de flesta medlemsstater, utan pekar även på att ekonomin är stabil och stark, vilket är viktigare. Euron är framtiden. Den medför en verklig utvecklingsmöjlighet på alla nivåer av det sociala, administrativa och ekonomiska livet.

Vi får dock inte glömma bort att euron även tvingar oss att föra en väl övervägd och balanserad nationell finanspolitik. Som ivrig anhängare av euron vill jag gratulera Estland, som trots den globala ekonomiska krisen har lyckats uppfylla EU:s kriterier för införande av euron. Jag är fast övertygad om att även Polen inom kort kommer att ha förmånen att ingå i denna grupp av länder tillsammans med vår partner Estland.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) De baltiska staternas och särskilt Estlands betydande framsteg är mycket välkomna. Frågan är dock om detta är rätt ögonblick för det krisdrabbade euroområdet att ta emot nya medlemsstater. Dessutom höll inte Estland någon folkomröstning i frågan, vilket i högsta grad är problematiskt från ett demokratiskt perspektiv. Därför har jag röstat nej till betänkandet.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade ja till betänkandet, eftersom jag tycker att Estland verkligen förtjänar att gå med i euroområdet. Detta lilla nordliga land har visat att det även under den finansiella krisen är möjligt att gå med i den monetära unionen, om det eftersträvas kontinuerligt och konsekvent. Införandet av euron kommer att vara positivt för Estland. Det kommer att öka förtroendet för landets ekonomi, locka fler investeringar och sänka utlåningsräntorna. Det kommer även att stimulera Litauens och Lettlands ekonomier. Även det symboliska värdet av detta är viktigt, eftersom Estland är den första av de forna Sovjetstaterna som går med i den monetära unionen och därmed tar sig igenom det mest komplicerade steget i EU-integrationen. Det är dock lika viktigt för hela euroområdet. Trots de problem som uppstår i euroområdet är den gemensamma valutan även fortsättningsvis attraktiv och kan ge medlemsstaterna mervärde. Jag är glad över att kommissionen och rådet har lovordat Estlands framsteg och hoppas att även Europeiska rådet kommer att anta ett beslut i samma riktning.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Betänkandet var inte alls kontroversiellt för vår grupp. Därför har vi gett det vårt stöd utan större diskussioner. Dessutom är det bra att ytterligare ett land, Estland i detta fall, går med i euroområdet.

  Vilja Savisaar (ALDE), skriftlig. – (ET) Herr talman, herr Scicluna, mina damer och herrar! Jag vill tacka er för ert stöd till Estlands inträde i euroområdet. Det är ett viktigt och efterlängtat beslut för detta lilla land. Estland har satsat hårt på att uppnå detta mål, och dess folk har även lidit en hel del. Samtidigt har det haft en betydande inverkan på vår ekonomi. Tyvärr kan jag inte instämma i alla beslut av vår regering, vilka fattades i avsikt att kunna införa euron. Förhoppningsvis kommer vi förutom införandet av euron att i högre grad börja försvara vår ekonomis framtid, återställa den offentliga sektorns investeringar i infrastruktur och inrikta oss mer på arbetsmarknadens utveckling. Jag tackar föredraganden för ett relevant och kunnigt betänkande och för modet att ta euroområdets framtid i försvar. Jag tackar även övriga ledamöter som gav sitt stöd under måndagens förhandlingar och vid dagens omröstning. Estlands folk förtjänar naturligtvis den största tacksamheten. Det är tack vare dem som allt detta över huvud taget blev möjligt.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar betänkandet och Estlands inträde i euroområdet. Detta har länge varit behövligt och bör under de nuvarande omständigheterna välkomnas.

Betänkande: Surján (A7-0200/010)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade ja till László Surjáns betänkande. Genomförandet av EU:s budget för 2009 uppvisar ett överskott på 2,25 miljarder euro, vilket främst är ett resultat av ej genomförda betalningsbemyndiganden och högre intäkter än väntat. Förutom att snedvrida resultaten av EU-budgetens genomförande påverkar ändringsbudgetarna direkt medlemsstaternas bidrag till EU-budgeten, vilka kan sänkas redan under löpande budgetår. Utan en sådan ändringsbudget skulle överskottet för 2009 ha varit mer än fem miljarder euro, huvudsakligen på grund av att anslagna medel inte utnyttjades. De årliga budgetöverskotten har ökat sedan 2007 trots de ändringsbudgetar som lagts fram under budgetåren för att minska överskotten. Så de belopp som står på spel är mycket stora.

Den rådande diskrepansen mellan resurserna i EU-budgeten och tillkommande finansiella behov och åtaganden skapar press på budgeten och ger upphov till hål som äventyrar vissa andra EU-prioriteringar, som globaliseringsfonden och många andra. Allt detta betyder antingen att EU-budgeten inte var realistisk, eller att vi inte har effektiva instrument för att genomföra och övervaka budgetgenomförandet. Den huvudsakliga slutsatsen är därför att vi på ett avgörande sätt bör förbättra vår budgetplanering och andra närliggande förfaranden.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) De totala belopp (ingående i de ändringsbudgetar som har upprättats efter det att de preliminära årsredovisningarna överlämnats i slutet av mars och) som har återbetalats till medlemsstaterna sedan 2007 är följande. Överskott för 2007: 1 542 miljoner euro, 2008: 1 810 miljoner euro, 2009: 2 264 miljoner euro. Överskottens totala belopp är ett resultat av tre faktorer: genomförande av utgifter, genomförande av inkomster och växelkursvariationer. Överskotten återbetalas inte direkt till medlemsstaterna utan tas upp som inkomst i budgeten för nästföljande budgetår i enlighet med budgetförordningarna. Den omedelbara följden är att de egna medel som samlas in från medlemsstaterna minskas. Jag anser att dessa överskott bör användas för att stärka nästföljande års budget, öka åtagandebemyndigandena eller återföras till en EU-fond för finansiering av EU:s prioriteringar. Det är i varje fall viktigt med den nödvändiga flexibiliteten för att undvika dessa överskott. Dessa årliga överskott är när allt kommer omkring resultatet av att man inte helt har genomfört den politik och de åtgärder som rekommenderas och förutses för EU:s utveckling. Enligt mig bör därför det slutliga godkännandet av ändringsbudget nr 4/2010 ses som en möjlighet att reflektera över EU:s budgetsituation.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Betänkandet var inte alls kontroversiellt för vår grupp. Därför har vi gett det vårt stöd utan större diskussioner.

Betänkande: Czarnecki (A7-0096/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Ja röstade ja till resolutionen av följande skäl:

– Jag anser, med tanke på att de administrativa utgifterna ökar och i synnerhet eftersom driftsutgifter kan förekomma, att rådets utgifter borde granskas på samma sätt som andra EU-institutioners, som en del av ansvarsfrihetsförfarandet enligt artikel 319 i EUF-fördraget.

– Jag håller med om att parlamentet bör tillbakavisa rådets antydan om att det faktum att parlamentet och rådet tidigare inte har granskat genomförandet av varandras avsnitt i budgeten var ett resultat av ett Gentlemen’s agreement (resolution tagen till protokollet från rådets möte den 22 april 1970). Jag anser inte att detta Gentlemen’s agreement är bindande och att rådets tolkning av dokumentet är alltför bred.

– Jag anser att upprättandet av budgeten och beviljandet av ansvarsfrihet för budgeten är två skilda förfaranden, och att Gentlemen’s agreement mellan parlamentet och rådet om upprättandet av deras respektive avsnitt i budgeten inte får innebära att rådet frikänns från att vara fullständigt redovisningsansvarigt inför allmänheten för de medel som rådet förfogar över.

  Jean-Pierre Audy (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till resolutionen om ansvarsfrihet för rådet för genomförandet av budgeten. Redan under föregående sammanträdesperiod förkastade Europaparlamentet till stor del föredragandens förslag till beslut om att skjuta upp beslutet att bevilja rådets generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av rådets budget för budgetåret 2008. Detta var min ståndpunkt, som jag var ensam om i budgetkontrollutskottet, eftersom revisionsrätten knappt lämnar några iakttagelser till rådet om dess förvaltning. Därigenom beviljade parlamentet ansvarsfrihet för rådet och sköt till denna sammanträdesperiod upp omröstningen om den resolution som åtföljer beslutet om ansvarsfrihet, med iakttagelser och rekommendationer till rådet om förvaltningen av dess budget. Det är beklagligt att budgetkontrollutskottet inte, som jag föreslog, gick med på en juridisk analys för att exakt utröna parlamentets rättigheter och därmed skyldigheter när det gäller ansvarsfrihet för rådet.

  Maria da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till resolutionen eftersom jag, med tanke på att de administrativa utgifterna ökar och i synnerhet eftersom driftsutgifter kan förekomma, anser att rådets utgifter borde granskas på samma sätt som andra EU-institutioners, som en del av ansvarsfrihetsförfarandet enligt artikel 319 i EUF-fördraget. Jag håller med om att rådet och parlamentet i sin egenskap av gemensamma budgetmyndigheter bör upprätta ett årligt förfarande inom ramen för ansvarsfrihetsförfarandet i syfte att förbättra utbytet av information om deras respektive budgetar. Jag anser att upprättandet av budgeten och beviljandet av ansvarsfrihet för budgeten är två skilda förfaranden, och att Gentlemen’s agreement mellan parlamentet och rådet om upprättandet av deras respektive avsnitt i budgeten inte får innebära att rådet frikänns från att vara fullständigt redovisningsansvarigt inför allmänheten för de medel som rådet förfogar över.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Av hänsyn till budgetdisciplinen och den insyn som allmänheten behöver anser jag inte att rådet får frikännas från att vara redovisningsansvarigt inför allmänheten för de medel som rådet förfogar över. Därför instämmer jag i föredragandens beslut att skjuta upp beslutet om ansvarsfrihet för rådets räkenskaper fram till dess att de begärda kompletterande uppgifterna har lämnats.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Det är beklagligt att parlamentet inte lägger sig till med samma moraliserande och indignerade ton och inte har samma omtanke om skattebetalarnas pengar när det gäller dess egna utgifter som i fråga om utgifterna för en annan institution. Parlamentet beviljade kommissionen ansvarsfrihet trots att revisionsrätten för femtonde året i rad inte kunde yttra sig positivt om genomförandet av kommissionens budget. Det betyder att parlamentet gärna självt beviljar ansvarsfrihet enligt det Gentlemen’s agreement som parlamentet skarpt kritiserar i dag.

Det glömmer lite för snabbt sitt eget moraliska förfall: en avgående talmans ekonomiska inblandning i förvärvet av en lägenhet i Bryssel precis före slutet av mandatperioden, den kostnadsexplosion som är förknippad med reformerna av Europaparlamentets ledamotsstadga och stadgan för assistenter, som tidigare har utvärderats negativt, den nyligen på basis av svepskäl genomförda ökningen av medlen och ledamöternas personal, eller till och med att varje ledamot får en iPad. Kontroll över användningen av offentliga medel är förvisso centralt. Vi vägrar dock att förknippas med det småkrig som ni för mot rådet av politiska skäl.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jag har röstat ja till resolutionen om ansvarsfrihet för rådet för 2008, eftersom den omfattar två viktiga ämnen. Ett är det spanska ordförandeskapets löfte att granska det Gentlemen’s agreement mellan rådet och parlamentet som härrör från 1970. Det andra ämnet är rådets åtagande att vara fullständigt redovisningsansvarigt inför parlamentet när det gäller den administrativa budgeten. Rådet måste ompröva sin informationspolicy och öka insynen, särskilt inom ramen för den nuvarande diskussionen om ansvarsfrihetsförfarandet för den nya europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Av dessa skäl stöder jag Europaparlamentets resolution P7_TA(2010)0219.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Budgetkontroll är ett viktigt ansvarsområde för Europaparlamentet, som ledamöterna inte tar lätt på. Som folkvalda representanter är vi ansvariga inför medborgarna för det sätt som EU-budgeten genomförs på. Som Europeiska öppenhetsinitiativet på nytt har bekräftat har medborgarna rätt att veta hur deras skatter används. Utgifterna för Europeiska rådet, den institution som företräder EU:s stats- eller regeringschefer, är inte undantagna. I år ville vi klargöra ansvarsfrihetsförfarandet för Europeiska rådet och på nytt bekräfta de befogenheter som parlamentet ges genom fördraget. Så länge insyn är en viktig princip för EU och man har satsat på att förbättra den på många områden är det rimligt att Europeiska rådet tillhandahåller alla uppgifter som parlamentet behöver för att kontrollera genomförandet av dess budget. Det var syftet med betänkandet om ansvarsfrihet för rådet detta år. Jag välkomnar de inledande framstegen i denna riktning, men mer måste göras.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Förslaget till Europaparlamentets resolution med de iakttagelser som utgör en del av beslutet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2008, avsnitt II – rådet, är ytterst viktigt.

I förslaget påpekas rådets minimala engagemang i ansvarsfrihetsförfarandet, inbegripet dess vägran att delta i debatter om ansvarsfrihet i parlamentet. Detta visar på ett förakt för parlamentets uppgift att bevilja ansvarsfrihet, men särskilt för allmänhetens och skattebetalarnas rätt att se alla som ansvarar för användningen av Europeiska unionens medel ställas till svars.

Enligt mig är det sistnämnda särskilt viktigt, med tanke på att medlemsstaterna i rådet ansvarar för cirka 80 procent av de faktiska utgifterna i EU:s budget. Jag ställer mig helt bakom denna uttryckliga begäran till rådet, eftersom jag anser att rådet bör tillhandahålla detaljerade uppgifter om de utgifter som är kopplade till de särskilda uppgifter som institutionen utför och att rådets utgifter borde granskas på samma sätt som andra EU-institutioners, som en del av ansvarsfrihetsförfarandet enligt artikel 319 i EUF-fördraget.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till resolutionen eftersom jag, med tanke på att de administrativa utgifterna ökar och i synnerhet eftersom driftsutgifter kan förekomma, anser att rådets utgifter borde granskas på samma sätt som andra EU-institutioners, som en del av ansvarsfrihetsförfarandet enligt artikel 319 i EUF-fördraget.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Efter antagandet av flera gemensamma ändringsförslag från S&D, ALDE, PPE, Verts/ALE och GUE/NGL samt införandet av många andra enskilda tillägg, av vilka vissa kom från vår grupp, såg vi inte några problem med att ge vårt stöd till betänkandet, som vi till slut röstade ja till.

Betänkande: Ludford (A7-0198/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till ett antagande av direktivet, som syftar till att garantera rätt till tolkning och översättning för personer som åtalas i brottmål i EU. Rent konkret innebär det att om du misstänkts, grips, förhörs eller åtalas och inte förstår språket i det berörda landet, har du rätt att få förhandlingarna, förhören och mötena med din advokat tolkade och översatta. Målet är att undvika felaktiga domslut. När personer grips eller utlämnas enligt en europeisk arresteringsorder eller helt enkelt grips i ett annat land än sitt ursprungsland måste de behandlas rättvist.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade ja till betänkandet eftersom lika rätt till tolkning och översättning i domstolarna i hela EU, enligt Europaparlamentets och rådets direktiv, kommer att öka domstolarnas opartiskhet och effektivitet. Med tanke på att alla EU:s medlemsstater är parter i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna bör de garantera rättvisa rättsliga förfaranden och riktiga rättsliga standarder. Tyvärr säkras inte dessa rättsprinciper och ”kvalitetsmässiga” förfaranden tillräckligt i praktiken. Jag vill uppmärksamma att rätten till tolkning och översättning i brottmål stärker en persons rätt till rättvisa förfaranden och rätten till rättegång.

För närvarande kränks ofta de mänskliga rättigheterna, eftersom en person som förhörs eller åtalas och som inte förstår språket i ett visst EU-land inte alltid har rätt till översättning eller tolkning vid rättegångsförhandlingarna. Skälet är att det hittills inte har funnits ett enhetligt regelverk i hela EU för rätten till tolkning och översättning i brottmål. Så för att se till att förfarandena är rättvisa måste vi undvika problem som uppstår på grund av brist på språkförståelse och vi måste se till att den åtalade förstår vad som sägs under rättegången.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Från och med nu garanteras EU-medborgare fullständiga rättigheter till försvar om de måste delta i brottmål som handläggs i en annan medlemsstat än den de kommer från. Enligt direktivet om rätt till tolkning och översättning i brottmål ska varje steg i en utredning eller rättegång översättas till och förklaras på de misstänkta eller anklagade personernas modersmål. Denna åtgärd innebär att kvaliteten på försvaret för EU-medborgare förbättras, grundat på de enhälligt antagna skäl som handlar om rätten till en rättvis rättegång var som helst i EU. Direktivet kompletterar därför de rättsregler som styr fall där en europeisk arresteringsorder utfärdas, genom att det förbättrar villkoren för försvaret för EU-medborgare som är tilltalade eller misstänkta i brottmål.

Inom tre år kommer erbjudande av översättnings- och tolkningstjänster för den tilltalade under pågående utredning eller rättegång, på ett språk som han eller hon förstår, att garanteras enligt lag i varje medlemsstat. Detta är den tidsfrist som alla EU-medlemsstater har för att harmonisera sin straffrättsliga lagstiftning. Enligt direktivet omfattar översättnings- och tolkningstjänsterna korsförhör på polisstation och samtal med advokat. I detta ingår även översättning av viktiga handlingar som beslut om frihetsberövande och anklagelser eller åtal.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätt till tolkning och översättning i brottmål eftersom det stärker misstänkta eller anklagade personers rättigheter i brottmål. Jag anser att det är viktigt att medlemsstaterna ser till att misstänkta eller anklagade personer som inte förstår eller talar det språk som används i ett visst brottmål kan få tillgång till tolkningstjänster utan dröjsmål.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Vi vet alla att om straffrätten ska fungera effektivt, måste man specifikt fastställa misstänkta eller anklagade personers rättigheter, så att de garanteras tillräckliga möjligheter till försvar genom lämpliga rättsliga eller jurisdiktionella medel. I detta sammanhang är det mycket viktigt att garantera misstänkta eller anklagade personer rätten att få information på ett språk som de kan om sina rättigheter och skyldigheter och om innehållet i anklagelserna mot dem, liksom all annan information som är av grundläggande betydelse i det aktuella målet. Detta är det enda sättet att garantera ett effektivt försvar, vilket är en hörnsten för rättssäkerheten och i moderna brottmål. Jag välkomnar även rådets beslut att stegvis anta åtgärder för rättsligt samarbete på detta område och på andra områden, eftersom garantier för de processuella rättigheterna är nyckeln till snabbare, effektivare och mer rättvisa rättegångar.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Att sätta friheten i centrum för den mångfald av olika verkligheter som bildar Europeiska unionen är ett mål som inte kan uppnås utan att garantera lika villkor för alla EU-medborgare, var som helst inom EU. Detta gäller särskilt möjligheten till en rättvis rättegång, vilket är en grundläggande värdering inom demokratin och för alla rättsstater. Av detta skäl stöder jag antagandet av ett direktiv som garanterar gemensamma standarder för tolkning och översättning i brottmål i alla EU-medlemsstater, och ger alla medborgare som befinner sig utanför sitt ursprungsland rätt att uttrycka sig och få information på sitt modersmål, eller på ett annat språk som de anser vara godtagbart, vid polisförhör och domstolsförhandlingar. Med tanke på betydelsen av att skapa ett mer rättvist EU för att kunna befästa den europeiska integrationen, anser jag att dessa nya åtgärder bör tillämpas så snabbt som möjligt i alla medlemsstater, och att EU bör fortsätta att arbeta för större harmonisering på området för att garantera rättigheter och rättsliga förfaranden.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Sarah Ludfords förslag, som påstås handla om rätten att försvara sig, innebär en absolut rättighet till tolkning och översättning av förfaranden för personer som ställs inför rätta och som inte talar, eller påstår att de inte talar, språket i det land där de står åtalade. Detta kommer att leda till en explosionsartad ökning av kostnader och tidsbehov för de rättsliga förfarandena, tära på budgetarna för rättsväsendet som ofta redan är otillräckliga, och ytterligare öka underskotten, till Angela Merkels stora missnöje. Som om detta inte vore nog, kommer de planerade förfarandena för att erhålla denna rättighet dessutom att leda till ett ökat antal frigivningar på grund av procedurfel.

Allt detta sker till stöd för ett fenomen som är absolut tabu: den höga brottsligheten bland utländska icke-européer i alla de länder som utsätts för massinvandring. Det värsta är att Sarah Ludford verkar tro att ingen inom rättsväsendet redan har tänkt på att det skulle kunna vara användbart att kunna anlita tolkar och översättare, inte bara för att kunna genomföra utredningar eller rättegångar, utan också för att uppfylla de rättigheter till försvar som har tagits upp och som i våra demokratier garanteras genom nationella bestämmelser och respekt för internationella åtaganden. Detta betänkande är överflödigt, och därför röstade vi inte för det.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade med stor beslutsamhet för ett antagande av denna text. Detta är inte bara ett framsteg för rätten till försvar, utan också ett historiskt antagande genom att detta är den första EU-åtgärden inom straffrätten som antagits enligt medbeslutandeförfarandet. Jag är mycket glad över att den antogs med så stor majoritet. Denna historiska rättsakt ger alla EU-medborgare rätt till översättning och tolkning, från det ögonblick då en person meddelas att han eller hon är misstänkt eller anklagad, förhörs eller ställs inför rätta i ett annat EU-land vars språk han eller hon inte talar. Detta är ett stort framsteg inom den stegvisa uppbyggnaden av ett europeiskt område med rättvisa. Dessutom är jag mycket nöjd med den färdplan för rättssäkerhetsgarantier som ingår i Stockholmsprogrammet. Rättigheterna för personer som förhörs i brottmål måste stärkas, och framför allt måste vi återställa en jämvikt mellan de framsteg som gjort på åtalssidan och rättigheterna till försvar, som hamnat rejält på efterkälken. Jag tänker här på åtgärder på områdena för rättslig information, rättshjälp och information till nära släktingar eller åtgärder till skydd för sårbara personer, vilket också är nödvändigt.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Efter flera år av ständiga misslyckanden är jag glad över att vi till sist börjar göra framsteg med genomförandet på EU-nivå av rättssäkerhetsgarantier för misstänkta, garantier som syftar till att skydda individen från godtycklighet. I mål där EU-medborgare kallas till förhör med anledning av brott som begåtts i en annan medlemsstat kommer dessa personer hädanefter att garanteras tillgång till tolkning och översättning av viktiga handlingar till sitt eget språk. Det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa är på väg, och jag kommer att fortsätta att ge det mitt stöd i de initiativ som ska fullborda det under de kommande månaderna, som bestämmelser om förhör eller om juridiska ombud.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Rätten till lämplig översättning och tolkning i brottmål är en grundläggande rättighet som blir allt viktigare i takt med att det rättsliga samarbetet inom EU utökas och befolkningen blir alltmer rörlig. Sarah Ludfords betänkande är väl avvägt och jag röstade därför för det.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv är att upprätta ett område med rättvisa med gemensamma minimibestämmelser och normer för rätten till tolkning och översättning i brottmål inom EU. Jag röstade för detta betänkande eftersom jag stöder en förbättring av rättigheterna för misstänkta och tilltalade som inte talar språket i landet i fråga och inte förstår hur de rättsliga förfarandena går till i detta land. Alla förväntas ha dessa rättigheter från den stund då de officiellt meddelas av de berörda nationella myndigheterna att de är misstänkta eller anklagade för att ha begått ett brott. Jag anser att gemensamma miniminormer för dessa rättigheter bör underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande, och därmed få det rättsliga samarbetet mellan EU-medlemsstaterna att fungera smidigare.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Detta betänkande innehåller vissa framsteg. Det är mycket viktigt att alla misstänkta utan dröjsmål kan få tillgång till översättnings- och tolkningstjänster av hög kvalitet i brottmål. Teckenspråk måste ingå i dessa tjänster. Vi bör också tänka på att översättning till punktskrift inte får utelämnas. Trots detta lägger jag ned min röst om betänkandet. Jag anser inte att det är godtagbart att enbart handlingar som anses vara av grundläggande betydelse i målet ska översättas. Varje misstänkt har rätt att få veta i detalj vilka handlingar som talar för eller mot honom eller henne. Det är inte heller godtagbart att en muntlig översättning kan föreslås i stället för en skriftlig översättning. Varje misstänkt måste kunna gå igenom alla delar av sin akt på nytt när han eller hon vill. Utan detta är en rättvis rättegång en illusion.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Ambitionen att Europeiska unionen ska vara ett område med frihet, säkerhet och rättvisa har stärkts i och med antagandet av detta direktiv. Det är mycket viktigt att en medborgare i en medlemsstat har rätt till tolkning och översättning av alla handlingar som rör deras fall i straffrättsliga förfaranden. Det är det enda sättet att på ett klart och tydligt sätt stärka det ömsesidiga förtroendet och samarbetet mellan medlemsstaterna, och även försvaret av medborgarnas rättigheter.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Syftet med att upprätta ett område med rättvisa och gemensamma regler är att avsevärt öka det förtroende som medlemsstaterna har för varandras rättssystem och åtalsförfaranden. Det kommer dessutom att finnas ett större samarbete angående enskilda personers rättigheter vid utredningar och rättsliga förfaranden. De normer som fastställs i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska iakttas. Eftersom betänkandet inte går tillräckligt på djupet när det gäller nationella frågor har jag röstat emot det.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Med tanke på att det är absolut nödvändigt att se till att EU:s medborgare har en verklig rätt till ett försvar, beslutade jag att stödja betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om rätt till tolkning och översättning i brottmål. Det är en del av färdplanen för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden, som antogs av rådet 2009. Genom att anta detta betänkande bidrar vi starkt till att förbättra det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter, och samtidigt genomföra bestämmelserna i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och deras tolkning i rättspraxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Tolkning och översättning ska vara kostnadsfri, lämplig och omedelbar, vilket avsevärt kommer att förbättra EU-medborgarnas möjligheter att försvara sig.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Att respektera varje nations språk är ett bevis på respekt för de mänskliga rättigheterna och ett bevis på att en demokratisk stat fungerar korrekt. Europaparlamentet har i dag röstat för en ny lagstiftning som garanterar alla medborgare i EU tillgång till tolkning och översättning i händelse av att de är inblandade i brottmål i en annan medlemsstat. Detta omfattar bland annat åtgärder för att denna rätt beviljas i alla skeden av det straffrättsliga förfarandet, att alla grundläggande dokument ska översättas skriftligen och att misstänkta eller svaranden ska ha möjlighet att överklaga. Endast på detta sätt kommer de inte längre att vara i underläge, och rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna kan utövas fullt ut.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Sara Ludfords betänkande om direktivet om översättning och tolkning i brottmål antogs vid första behandlingen. Även om jag stödde GUE/NGL-gruppens ändringsförslag som hänvisar till att landsdels- eller minoritetsspråk ska beaktas, avslogs dessa. Den slutliga omröstningen visar dock på ett mycket stort stöd för hela betänkandet (637 röster för, 21 röster emot och 19 nedlagda röster).

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta framsteg på vägen mot rättvisare och mer jämlika rättsliga förfaranden i medlemsstaterna. Det är en grundläggande princip i varje anständigt rättssystem att de tilltalade förstår vad som händer med dem, vilka kostnader de står inför, och vilken typ av bevis som finns mot dem. Men jag skulle vilja tillägga att det inte bara är de tilltalade som är i behov av översättnings- och tolkningstjänster. Det finns fall där brottsoffer inte har tillgång till fullständig information om de domstolsförfaranden som berör dem. Brottsoffrens behov måste också tillgodoses.

Betänkande: Bauer (A7-0137/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) För många av mina landsmän är den utvidgade Europeiska unionen inte tillräckligt enhetlig i socioekonomiska termer för att undvika illojal konkurrens mellan företagen i de 27 medlemsstaterna. Så är till exempel fallet inom transportsektorn, där konkurrensen är stark. Förutom sammanhållningspolitiken - som jag kämpar för varje dag, eftersom den bland annat gör det möjligt för oss att minska klyftan inom EU – behöver vi gemensamma regler på den inre marknaden. Därför röstade jag för ändringsförslaget där man ifrågasätter uteslutningen av förare som är egenföretagare från EU-lagstiftning om lastbilsförares arbetstider. Precis som mina kolleger i den franska delegationen i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) vill jag därför införa rättvis konkurrens mellan alla EU-förare av tunga lastbilar, och trygga säkerheten på våra vägar genom att minska förartrötthet. Till följd av antagandet av denna ändring röstade jag för hela betänkandet.

  Jean-Pierre Audy (PPE), skriftlig. – (FR) Jag följde rekommendationen från utskottet, som antog betänkandet av min slovakiska kollega Edit Bauer, om att parlamentet förkastar - vid första behandlingen enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet - förslaget till direktiv om ändring av 2002 års direktiv om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter. I betänkandet uppmanas kommissionen att dra tillbaka sitt förslag och lägga fram ett nytt. Det är beklagligt att kommissionen i sitt svar undvek att klargöra huruvida man skulle dra tillbaka sitt förslag eller inte. Jag beklagar också föredragandens ståndpunkt som innebär att inget ändringsförslag läggs fram i betänkandet som antar texten till ett omfattande direktiv. Det verkliga problemet handlar om att bekämpa de falska egenföretagarna inom vägtransportsektorn. Låt oss hoppas att direktivet kommer att bidra till detta.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för att avvisa kommissionens förslag. Kommissionen föreslog att förare som är egenföretagare skulle undantas från direktivets tillämpningsområde. Jag anser att en uteslutning av egenföretagarna skulle ge upphov till falska arbeten och ge företagen möjligheter att utnyttja förare genom att inte upprätta anställningsavtal, och i stället anställa dem som egenföretagare, vilka inte omfattas av de strikta arbetstider och viloperioder som fastställs i direktivet. För att säkra en konkurrenskraftig marknad för godstransporter måste kommissionen finna en lösning som garanterar lika villkor för alla förare. Parlamentet har ofta uttryckt en oro över den nuvarande dubbelmoral som råder för personer som har anställningsavtal och för dem som är egenföretagare. En sådan situation snedvrider principerna för den gemensamma inre marknadens funktion och utgör ett hot mot trafiksäkerheten.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot kommissionens förslag, med andra ord röstade jag för att förare som är egenföretagare inkluderas i 2002 års direktiv om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter. Det gjorde jag av följande skäl: Det första är att en trött förare utgör en fara på vägen. Detta gäller oavsett om föraren är egenföretagare eller inte, och oavsett om förarens trötthet beror på körningen eller på grund av lastning av gods. Det andra är att strängt taget bara själva körningen och aktiviteter direkt kopplade till denna - lastning, lossning, rengöring och underhåll av fordonet, passagerarassistans eller formella förfaranden som berör polis- och tullmyndigheter – beaktas i fastställandet av den maximala arbetstiden. Allmänt administrativt arbete - redovisning, ledning och så vidare – beaktas inte. Att låta förare som är egenföretagare omfattas av direktivet hotar därför inte deras verksamhet. Det tredje är att det var kontraproduktivt att försöka definiera ”falska egenföretagare” med hjälp av detta betänkande. Att slutgiltigt rösta för att undanta egenföretagare från direktivet om arbetstid innebar en uppmuntran till falska egenföretagare och, i slutändan, ett incitament till illojal konkurrens.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag instämmer i Europaparlamentets ståndpunkt att förkasta kommissionens förslag eftersom de bestämmelser som reglerar den inre marknaden undantagslöst bör gälla för alla. Det undantag som nu föreslås av kommissionen, vilket innebär att inte tillämpa arbetstidsdirektivet för vägtransportindustrin på förare som är egenföretagare, kan uppmuntra registreringen av falska egenföretagare i större företag, och detta kommer att leda till ännu mer illojal konkurrens på marknaden och försvaga den allmänna arbetsmarknaden.

Egenföretagande buss- och lastbilsförare måste omfattas av samma regler om arbetstid och vilotid som förare som arbetar för större företag. Jag vill uppmärksamma det faktum att för att förbättra samtliga förares arbetsförhållanden och skydda deras sociala rättigheter och garantier, i syfte att förbättra trafiksäkerheten och för att undvika illojal konkurrens på transportmarknaden, måste vi tillsammans med kommissionen vidta lämpliga åtgärder och lägga fram ett nytt förbättrat förslag om förarnas arbetstidsförläggning. Vi behöver rättsliga åtgärder för att bekämpa falska egenföretagares arbete, därför att falskt egenföretagande är ett generellt arbetsmarknadsproblem och måste lösas i enlighet därmed.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade emot betänkandet eftersom det, förutom den självklara frågan som togs upp i samband med rättigheterna på arbetsmarknaden för förare som är egenföretagare, finns ytterligare två viktiga områden som kräver särskild uppmärksamhet. För det första genomfördes alla samtal och beslutsprocesser mellan föredraganden och rådet utan godkännande av det behöriga parlamentsutskottet, vilket innebar oacceptabla metoder som undergräver och ogiltigförklarar Europaparlamentets roll. Den andra, och enligt min mening viktigare frågan, handlar om trafiksäkerheten. I mitt land är antalet dödsoffer och allvarligt skadade i trafikolyckor tragiskt höga. Som ledamöter i Europaparlamentet är det vårt ansvar att göra allt vi kan för att vända på denna tendens. I detta fall måste vi rösta så att vi inte lagligt och utan kontroll tillåter trötta lastbilsförare att köra på våra vägar, med katastrofala följder och kostnader i människoliv, något som parlamentet tidigare har tillåtit.

  Derek Roland Clark (EFD), skriftlig. – (EN) UKIP röstade emot ändringsförslag 1 och 29 i syfte att återställa kommissionens avsikt att undanta oberoende förare från detta direktiv. Vi anser att kravet på att oberoende förare ska redovisa den tid som lagts ned på att fastställa tidsscheman och på nya anbudsförfaranden kommer att vara omöjligt att kontrollera, särskilt när detta görs på hemmaplan, såväl som användandet av en del av den tilldelade maximala arbetstiden per vecka. Detta kommer att leda till mindre bilkörning, vilket gör att de blir mindre konkurrenskraftiga, och resultera i arbetslöshet. UKIP tror också på individens frihet att etablera sig och bli egenföretagare, men direktivet kommer att förhindra detta. Eftersom detta inte är en hälso- och säkerhetsfråga kommer de enda vinnarna att vara stora företag.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade för att förkasta kommissionens förslag till direktiv om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter. Jag är medveten om att traditionella förare fäster stor vikt vid sitt oberoende. Men att rösta nej var det enda sättet att tvinga kommissionen att lägga fram ett förslag för att hantera användningen av falska egenföretagare, som utgör ett direkt hot mot de äkta egenföretagarna och mot andra förare som har en avlönad anställning, genom att de undergräver sektorns löne- och arbetsvillkor. När vi löser detta grundläggande problem kan vi återigen ta en titt på vad som är bäst för de äkta egenföretagarna.

  Cornelis de Jong (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) I dagens omröstning om Edit Bauers betänkande röstade jag emot kommissionens förslag till direktiv om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter. Det skulle innebära att egenföretagarna omfattas av direktivet.

Jag är medveten om att de traditionella förarna som är egenföretagare sätter värde på att vara sin egen chef. Att rösta emot detta förslag är enligt min åsikt det enda sättet att tvinga kommissionen att påskynda arbetet med att lägga fram ett förslag för att lösa problemet med ”falska” egenföretagare. Dessa ”falska” förare som är egenföretagare utgör ett direkt hot mot anställda förare. När detta grundläggande problem har lösts bör man så snabbt som möjligt ta en titt på vad som är bäst för förare som är egenföretagare.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för att förkasta kommissionens förslag om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter. Kommissionen bör acceptera parlamentets beslut och ändra det aktuella förslaget. Alla arbetstagare som utför denna verksamhet, och inte bara de anställda, bör få sina veckoarbetstimmar begränsade i syfte att öka säkerheten för europeiska vägtrafikanter och för att förhindra illojal konkurrens inom vägtransportsektorn.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Rättssäkerhet är grundläggande för att lagen ska kunna tillämpas på rätt sätt. Därför bör varje ändring av en juridisk text som resulterar i ytterligare svårigheter med att definiera dess räckvidd avvisas som dålig rättslig teknik. Eftersom flera frågetecken kvarstår om direktivförslagets tillämpningsområde, särskilt beträffande åtskillnaden mellan förare som är egenföretagare och mobila arbetstagare, delar vi föredragandens åsikt om att det bör omarbetas.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Företagens konkurrenskraft och lönsamhet kan inte upprätthållas med förvrängda och oproportionerliga regler för arbetslagstiftningens värderingar och allmänna principer, eftersom sådana regler bara tjänar till att främja otillbörlig konkurrens och en osäker arbetsmarknad. I fråga om transporter skulle möjligheten att ge egenföretagare en särställning - vilket gör att de egenföretagare som kör tunga fordon befrias från en rad rättigheter och skyldigheter som fastställs i lagstiftningen för sektorn, särskilt vad gäller arbetstiden - medföra en oacceptabel situation med ojämlikhet och illojal konkurrens för anställda förare, samt en försämrad trafiksäkerhet och en ökad risk för människors liv. Jag röstade därför emot kommissionens förslag, eftersom jag anser att det inte bidrar till värdighet, säkerhet, hälsa, välbefinnande eller rättvis konkurrens inom branschen.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Jag välkomnar omröstningen i kammaren som förkastade kommissionens förslag till ändring av direktiv 2002/15/EG om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter.

Om medlemsstaterna vore fria att fatta beslut, skulle man i denna text på ett effektivt sätt ha undantagit förare som är egenföretagare från direktivets tillämpningsområde. Att undanta förare som är egenföretagare skulle ha orsakat en omfattande diskriminering som hade gynnat dessa förare och medfört illojal konkurrens mellan företagen, som visar en ökande tendens till att använda de flexiblare och billigare egenföretagarna, vilket leder till allvarliga risker för vägsäkerheten.

Det bör också noteras att Italien, i enlighet med direktiv 2002/15/EG som omfattade förare som är egenföretagare från och med den 23 mars 2009, har genomfört denna bestämmelse inom utsatt tid genom lagdekret nr 234 från 2007, och infört samma regler för egenföretagare och anställda förare. Därför ansluter jag mig till mina kolleger i delegationen Popolo della Libertà och stöder helhjärtat förkastandet kommissionens förslag.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är mycket viktigt att parlamentet i dag har röstat för förslaget - som vi stöder - om att förkasta kommissionens förslag som skulle leda till att buss- och lastbilsförare som är egenföretagare undantas från den lagstiftning som reglerar arbetstiden inom detta yrke.

Enligt parlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor, vars ståndpunkt har bekräftats i kammaren, måste förare som är egenföretagare, på grund av hälso- och säkerhetsskäl och för att garantera en rättvis konkurrens inom sektorn, omfattas av samma regler som de anställda.

Syftet med kommissionens förslag var att ändra 2002 års direktiv om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter. Parlamentet förkastade kommissionens förslag med 368 röster för, 301 röster emot och 8 nedlagda röster.

I och med att detta förslag har förkastats fortsätter 2002 års direktiv (direktiv 2002/15/EG) att gälla, enligt vilket förare som är egenföretagare omfattas av samma regler som anställda från och med den 23 mars 2009.

Vi anser att resultatet är mycket viktigt för att bekämpa social dumpning, för att försvara rätten till hälsa och vila för dessa arbetstagare, och för att förbättra vägsäkerhetsförhållandena.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Vi anser att det är fullständigt oacceptabelt att förare som är egenföretagare undantas från tillämpningsområdet för direktivet om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter. Detta beslut skulle innebära allvarliga risker för trafiksäkerheten, som skulle äventyras inte bara genom de alltför långa körtiderna utan också genom att förarna måste utföra alltför många arbetsuppgifter vid sidan av körningen.

Detta beslut skulle även leda till illojal konkurrens mellan transportföretagen. Det skulle främja användningen av egenföretagare som på grund av större flexibilitet kan erbjuda billigare tjänster. Att undanta förare som är egenföretagare kan också motverka sitt eget syfte och orsaka en splittring inom transportföretagen, med efterföljande snedvridningar på marknaden. För att kringgå direktivet skulle organiserade företag faktiskt kunna delas upp i en myriad av små företag.

Vi avvisar också den kompromiss där medlemsstaterna själva får besluta, eftersom denna situation också skulle bana väg för ojämlikhet mellan enheter som utövar samma typer av arbete men som hör till olika stater. Därför röstade jag emot detta förslag. Frånsett allt annat är ett främjande av diskriminering inom den mobila vägtransportsektorn helt i strid mot målet att upprätta en gemensam transportpolitik.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade beslutsamt för ett förkastande av kommissionens förslag om att undanta lastbilsförare som är egenföretagare från tillämpningsområdet för arbetstidsdirektivet avseende vägtransporter. Jag är mycket nöjd med förkastandet eftersom jag är särskilt lyhörd för förarnas situation, i synnerhet för de förare som är egenföretagare. Med tanke på de stora risker och de negativa effekter som ett uteslutande av egenföretagarna skulle medföra, är jag bestämt för att inkludera dem i direktivets tillämpningsområde. Det finns 1,9 miljoner professionella vägtransportförare i EU, och 31 procent av dessa är egenföretagare. Jag anser att det är nödvändigt att organisera deras verksamhet inom ramen för detta direktiv för att kunna garantera rättvisa konkurrensvillkor och förbättra trafiksäkerheten. Dagens EU, som har haft en enastående tillväxt av mängden gods som transporteras på väg och en ökad trafikintensitet under de senaste tio åren, behöver mer än någonsin åtgärder för att främja säkerheten på vägarna. Därför behövs en ram för yrkesförarnas arbetsvillkor, som tyvärr har försämrats.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för ett förkastande av kommissionens förslag om att undanta buss- och lastbilsförare som är egenföretagare från arbetstidsdirektivets tillämpningsområde. Här är det inte bara förarnas hälsa och säkerhet som står på spel utan också andra enskilda förares säkerhet, eftersom en trött lastbilsförare kan bli en fara för sig själv och andra. Jag anser att föredragandens inställning i denna fråga är upprörande, då hon har fortsatt att förhandla med rådet och kommissionen utan officiellt mandat. Denna situation är desto mer oacceptabel då den verkar återspegla ett skydd av marknadens intressen i stället för folkets intressen. Det sociala Europa får inte bli nedtrampat på detta sätt, och det var i denna anda som jag röstade.

  Peter Jahr (PPE), skriftlig. – (DE) I dag har jag röstat för kommissionens förslag om att undanta buss- och lastbilsförare som är egenföretagare från arbetstidsdirektivet. Detta direktiv har ingenting att göra med dem. Det finns redan tydliga bestämmelser om körtider och viloperioder för egenföretagare. Frågan om trafiksäkerhet är därför inte ett giltigt skäl för att låta dem omfattas av direktivet. Jag beklagar verkligen att parlamentet följde rekommendationen från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Detta är ett betydande intrång i människors rätt att göra affärer och utgör en enorm börda för de egenföretagare som drabbas.

Allt detta sker i en tid då vår huvuduppgift är att stödja små och medelstora företag och minska den mängd byråkrati som de har att göra med. I denna svåra ekonomiska situation bör EU göra allt för att hjälpa företagen, och inte belasta dem med ännu fler regler och byråkrati.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (EN) Att låta förare som är egenföretagare omfattas av arbetstidsdirektivet är ett utmärkt exempel på hur man kan göra situationen värre för människor som redan nu har väldigt lite förtroende för EU. Själv röstade jag för kommissionens förslag, och det är svårt för mig att dölja min besvikelse nu när jag sett resultatet av omröstningen i parlamentet.

I till exempel Finland, det land jag kommer ifrån, utgör oberoende transportföretagare majoriteten av transportföretagen, främst med en till två personer anställda. Det skulle därför vara rena katastrofen om gränsen på 48 timmars arbetsvecka skulle gälla även för dem.

I värsta fall skulle detta innebära att ett fordon inte ens kunde tvättas eller underhållas utanför denna tidsgräns. Det är ännu svårare att godta det beslut som nu har fattats med tanke på att förare som är egenföretagare redan omfattas av lagstiftningen om kör- och vilotider, på samma sätt som anställda förare. Resultatet av omröstningen i parlamentet har alltså ingenting att göra med säkerhet. Det handlar snarare om vänsterns och De grönas taktik att försvaga situationen för småföretagare, och vi kan bara gissa deras motiv för detta.

Att reglera näringsfriheten genom att använda förare som är egenföretagare som en ursäkt är verkligen sorgligt, och denna lagstiftning kommer exempelvis att ses som en orsak till att höja transportkostnaderna för långa transporter i Finland. Det finns ingen annan sektor där inskränkningar i arbetstiden gäller för självständiga näringsidkare, så varför bör det nu gälla för transportföretagare? Jag kan bara hoppas att rådet denna gång kommer att visa sig klokare i sina beslut än parlamentet.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Vi anser att en reglering av arbetstiden för förare som är egenföretagare strider mot den fria företagsamheten och mot egenföretagarnas status. Vi röstade därför för Edit Bauers betänkande, som syftar till att undanta denna kategori från direktivets tillämpningsområde.

Frågan är: Hur ska vi kontrollera arbetstiden för någon som är egenföretagare? Hur ska man beräkna arbetstiden utöver körtiden - administrativa och kommersiella procedurer och så vidare - för någon som inte kör och inte kan registreras av en färdskrivare? Bortsett från den kostnad som genomförandet av ett sådant regelverk skulle medföra, skulle detta helt enkelt vara olämpligt och ge en sektor som redan drabbats hårt av krisen ett knockoutslag.

Å andra sidan måste vi intensifiera kampen mot falska egenföretagare - det vill säga förare som låtsas vara egenföretagare men som i själva verket är förklädda anställda - och vi måste fastställa en exakt definition för att kunna göra en åtskillnad mellan ”äkta” och ”falska” förare. Ja, vi måste bekämpa social dumpning, men det är inte de förare som är egenföretagare som ska betala räkningen för EU:s politik att helt öppna transportsektorn för konkurrens, särskilt för cabotage.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag anser att åtskillnaden mellan förare som är egenföretagare och mobila arbetstagare inte är tydlig, vilket kan öka risken för ”falska” förare som är egenföretagare och som, för att inte omfattas av direktivet, inte är bundna till en arbetsgivare genom ett anställningsavtal, men som inte heller är fria att ha flera kunder. Jag håller med föredraganden om att det snarare behövs en tydligare definition av ”förare som är egenföretagare” än att låta äkta egenföretagare omfattas av direktivets rättsliga ram.

Jag anser att kommissionen måste genomföra en noggrann granskning av betänkandet, vilket jag hoppas kommer att ske så snart som möjligt.

  Astrid Lulling (PPE), skriftlig. – (DE) Åsikterna varierar mycket både i och utanför parlamentet om att låta förare som är egenföretagare omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen inom området för vägtransporter. Alla anser att de har goda argument för att stödja sina åsikter, och det respekterar jag.

Det finns dock redan för få egenföretagare i EU och de människor som fortfarande är beredda att ta risken med egenföretagande bör inte bli modfällda eller tappa motivationen. Det är vad vi kommer att orsaka om vi börjar reglera arbetstiden för egenföretagarna i EU.

Det stämmer att det finns ”falska” egenföretagare, men inte bara inom transportsektorn. Detta är ett generellt problem inom hela arbetsmarknaden, som måste hanteras som ett sådant, vilket föredraganden mycket riktigt påpekade.

De flesta nämner trafiksäkerheten som argument, men körtiden för yrkesförare är strikt reglerad. Hastighetsmätaren vet inte om det är en egenföretagare eller en anställd som sitter bakom ratten.

Det spelar emellertid ingen roll om det är en egenföretagare som är trött på grund av pappersarbete eller en anställd eller förare som av andra orsaker är trött och kör fordonet. En begränsande byråkrati för små oberoende företag är det sista vi behöver nu i EU. Jag har därför röstat för betänkandet.

  Judith A. Merkies (S&D), skriftlig. – (NL) Lastbilsförare kan vara anställda, egenföretagare eller ”falska” egenföretagare. Arbetstagare i den sista kategorin är faktiskt anställda och bör ha samma rättigheter som anställda. Det var av detta skäl som parlamentet redan 2005 uppmanade kommissionen att skapa tydlighet genom ett lagstiftningsinitiativ. Den rättsliga ställningen för ”falska” förare som är egenföretagare regleras inte tillräckligt av arbetstidsbestämmelserna vid vägtransporter, och bestämmelserna utgör ingen lösning på eventuella oegentligheter. Därför har jag röstat emot detta förslag från kommissionen, tillsammans med ett tydligt krav på nya förbättrade regler.

Äkta egenföretagare har naturligtvis en annan ställning än anställda, och så bör det förbli. Därför vill jag att man i de nya regler som vi begär av kommissionen ska beakta skillnaden mellan egenföretagare och anställda. Vi behöver bra regler för arbetstidsförläggningen vid vägtransporter för att skydda anställda, få bort falskt egenföretagande, beakta egenföretagarna och för att, tillsammans med bestämmelserna om kör- och vilotider, garantera säkra vägförhållanden.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade för ändringsförslaget om att förkasta förslaget till direktiv om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter, eftersom man eftersträvar att utöka arbetstiden inom denna sektor till 86 timmar per vecka, vilket skulle öka olycksrisken på vägarna. Antagandet av detta direktiv skulle få allvarliga konsekvenser när det gäller säkerhet, social dumpning och avreglerade arbetsförhållanden. Hur kan det vara säkrare för européerna att bilister, cyklister och fotgängare delar vägarna med förare av tunga fordon som är helt utarbetade? Det har bevisats att trötthet har samma effekt som alkohol. Skyddet för arbetstagare mot alltför långa arbetspass är ett problem som går långt tillbaka i tiden. Det spelar ingen roll om det är en egenföretagare eller en anställd som utnyttjas, det handlar om att skydda dem från alltför långa arbetspass som skulle leda till en ökning av yrkesrisker. Det är förklaringen till min röst.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Edit Bauers betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2002/15/EG om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter handlar till stor del om huruvida lastbilsförare som är egenföretagare bör omfattas av direktivet eller inte.

Direktivet är en lex specialis till det allmänna arbetstidsdirektivet 2003/88/EG. Denna särskilda förordning är en förnuftig åtgärd när det gäller att skydda anställda arbetstagare. Därför omfattas alla anställda förare, inklusive ”falska” egenföretagare, av förordningen vilket är särskilt viktigt för att undvika missbruk av systemet. Det skulle dock vara kontraproduktivt att utvidga förordningen till att omfatta egenföretagare. Detta skulle sätta små och medelstora åkerier i ett mycket ofördelaktigt läge, eftersom de själva ansvarar för lastning och lossning av gods. Därtill kommer pappersarbetet. Sammantaget skulle resultatet bli en betydande minskning av körtiden för förare som är egenföretagare, vilket skulle straffa dem hårt. Enligt min mening är de små och medelstora företag som utgör ryggraden i vår ekonomi särskilt betydelsefulla. Argumentet att lastbilschaufförer då skulle arbeta upp till 86 timmar per vecka och uttröttade köra på våra motorvägar håller inte, eftersom körtiden fortsätter att vara begränsad till 56 timmar genom förordning (EG) nr 561/2006. Jag har därför röstat för kommissionens förslag.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Min ståndpunkt om betänkandet som parlamentet diskuterar motiveras bland annat av följande överväganden.

Direktiv 2002/15/EG, som är föremål för betänkandet, reglerar inte säkerheten inom vägtransportsektorn utan fastställer bestämmelser om organisationen av aktiviteter som utgör ett komplement till körningen. Att egenföretagare ska omfattas av de regler som diskuteras i dag är för det första ett dråpslag mot friheten och fri företagsamhet.

För det andra, uppenbara praktiska skäl gör det svårare att kontrollera att förare som är egenföretagare verkligen följer de bestämmelser som föreskrivs i direktivet. Detta betyder i slutändan att det vore meningslöst att de omfattas av de regler som fastställs i direktiv 2002/15/EG.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I och med dagens omröstning bidrog parlamentet avsevärt till att förbättra trafiksäkerheten i Europa. I och med beslutet att låta egenföretagarna kvarstå i direktivet har parlamentsledamöterna stängt ett kryphål för att kringgå lagstiftningen om arbetstid. Nu är det viktigt att detta efterlevs. Då kommer arbetsgivarna i framtiden inte att kunna dra nytta av att tvinga sina förare till falskt egenföretagande. Samma regler kommer att gälla för alla, vilket är sunt förnuft, eftersom både anställda och egenföretagare är mänskliga varelser som drabbas av trötthet och därmed utgör en fara för sina och andras liv. Detta är en förbättring för alla förare som inte behöver arbeta ändlösa timmar med lastning, lossning och med att vänta, jämte krävande körtider. Vi uppmanar nu kommissionen att respektera parlamentets omröstning, och medlemsstaterna bör uppmanas att omedelbart genomföra direktivet, så att nu även egenföretagarna omfattas.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Vägtransportlagstiftningen om säkerhet och körtider måste vara samma för alla berörda parter, oavsett om förarna är anställda eller egenföretagare. I grunddirektivet 2002/15/EG (som trädde i kraft i mars 2005 för anställda förare), anges också att reglerna skulle tillämpas på förare som är egenföretagare från och med mars 2009. Att nu upphäva detta skulle vara ett tecken på dålig ledning och betyda att man ger efter för marknaden.

Trötta förare är farliga förare, oavsett om de är egenföretagare eller anställda. Människor måste skyddas mot övertidsarbete, vilket äventyrar inte bara förarens egen säkerhet utan även andras. Förare som är egenföretagare kan leva under ett större ekonomiskt tryck än sina anställda kolleger. Om vi undantar förare som är egenföretagare kommer transportföretag som anställer förare som är föremål för obligatoriska körtider och viloperioder drabbas av illojal konkurrens, och det kan inte vara avsikten.

Det nuvarande direktivet har visat att om förare som är egenföretagare inte är skyldiga att följa samma arbetstider, tvingas andra förare till egenföretagande för att kringgå dessa arbetstider. Det är så ”falska” egenföretagare skapas, och även detta är något som jag vill bekämpa. En otvetydig lagstiftning måste införas som fastställer samma spelregler för alla. Därför bör inte förare som är egenföretagare undantas från direktivets tillämpningsområde.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Arbetstagarnas hälsa och säkerhet är av största vikt, särskilt när det gäller vägtransporter, eftersom olyckor även påverkar fotgängare och passagerare i andra fordon.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) I dag röstade vi om ett dokument inom området för arbetstagares hälsa och säkerhet som gav upphov till en viktig debatt. I det förslag som kommissionen lade fram för parlamentet föreslogs att direktivet inte bör omfatta förare inom vägtransporten som är egenföretagare, det vill säga förare som arbetar som frilansare och inte för någon annan.

I betänkandet som antogs av utskottet för sysselsättning och sociala frågor föreslås dock att kommissionens förslag förkastas. Enligt min uppfattning gäller de två grundläggande frågorna i ärendet för det första behovet av en europeisk definition av ”egenföretagare”. För det andra behöver varje medlemsstat göra en extra ansträngning för att se till att korrekta avtalsbestämmelser görs för arbetstagare som inte är fria att organisera sin verksamhet, och som därför inte bör anställas som egenföretagare. Även om jag anser att fenomenet med ”falska” egenföretagare bör hanteras på nationell nivå genom reglering, övervakning och lämpliga straff, tror jag att den debatt som har inletts kan hjälpa till att driva saker och ting framåt i denna riktning. Därför, efter att ha följt detta ärende noga, kände jag att det var rätt att rösta nej till kommissionens förslag.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Jag vill gärna komma med ett yttrande från Litauen i denna fråga. Litauens lastbilsförare har skaffat sig ett gott rykte i hela Europa. De är pionjärer inom affärsverksamheten och hjältar i vår unga oberoende litauiska stat, och de skiljs ofta från sina familjer under långa perioder. Europas ändlösa motorvägar har blivit deras andra hem. Ja, det har förekommit rapporter om att lastbilsförare har brutit mot EU:s säkerhets- och arbetsregler. Det är emellertid inte alltid förarnas fel. Ibland ger deras arbetsgivare dem inget annat val än att trotsa reglerna. Jag har fått brev från Litauens lastbilsförare som uppmanar mig och Europaparlamentet att lyssna på dem. De skriver att lastbilschaufförer riskerar att förlora sin lön om de inte ändrar uppgifterna för den körsträcka som visas på färdskrivaren i deras lastbil. Vilodagar – ett krav enligt lag – beviljas ofta inte eller skjuts upp. De förare som klagar utsätts sedan för diskriminering. Detta är uppenbara kränkningar av förarnas rättigheter och av EU:s regler, för att inte tala om bestämmelserna i europeiska överenskommelsen om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter (AETR) och konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR). En del har vädjat till litauiska institutioner, men deras klagomål har mötts av döva öron. Mer måste göras för att skydda hälsan och säkerheten för förare och andra mobila arbetstagare inom vägtransportsektorn. Det är inte bara Litauens problem, detta är EU:s problem. Att ignorera det kan få ödesdigra konsekvenser.

Betänkande: Sommer (A7-0109/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna förordning om märkning av livsmedel eftersom dess syfte är att hjälpa konsumenterna att göra mer medvetna val - genom att utvidga den obligatoriska märkningen av andra näringsämnen och införa nya regler om ursprungsland. Genom det här förslaget förenklar, uppdaterar och slår man också samman sju direktiv och en förordning som för närvarande är i kraft om märkning av livsmedel till en enda rättsakt, vilket förenklar lagstiftningen. Jag stödde också kravet på att produkter tillverkade för hand och viner inte ska omfattas av denna förordning på grund av sin speciella karaktär som, när det gäller vin, redan har resulterat i en egen förordning. Ursprungsmärkning, som redan är obligatorisk för vissa livsmedel som nötkött, honung, frukt, grönsaker och olivolja, bör utvidgas till att omfatta alla typer av kött, fågel och mejeriprodukter.

Ursprungslandet måste också anges för kött, fågel och fisk som används som ingredienser i bearbetade livsmedel. När det gäller kött och livsmedel som innehåller kött, bör ”ursprung” definieras som det land där djuret har fötts, fötts upp och slaktats, och inte där köttet bearbetas, vilket för närvarande är fallet.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Förslaget om märkning av livsmedel syftar inte till att skydda konsumenterna, vilket EU hävdar. I förslaget föreskrivs konkurrensvillkor som uppställs av monopolföretagen på konsumenternas, arbetarnas och böndernas bekostnad. Konsumenternas rätt att veta vad de konsumerar tillgodoses inte genom märkning av produkter, och framför allt skyddas inte deras rätt till hälsosamma, säkra och högklassiga livsmedel. Konsumenterna känner inte alltid till de ständigt föränderliga tekniska och vetenskapliga tillämpningarna, de förstår heller inte alltid de motsvarande etiketterna, livsmedlens egenskaper eller måttenheternas olika storlekar. Statens och kontrollmekanismernas ansvar för att tillämpa den nationella lagstiftningen – som bör garantera att den mat som säljs är säker och hälsosam - kan inte individanpassas och läggas på den enskilda konsumenten, som måste avgöra om ett livsmedel är bra eller dåligt för deras hälsa och om det är näringsmässigt fördelaktigt.

De återkommande livsmedelsskandaler som orsakas av oansvariga multinationella företag som producerar, bearbetar och marknadsför livsmedel beror inte på dålig märkning, utan på den kapitalistiska produktionen som bara lyder lagen om vinst. Den aktuella efterfrågan på hälsosamma livsmedel kan endast tillgodoses genom ändrade produktionsmetoder och ett ändrat syfte med livsmedelsproduktionen.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Renate Sommers betänkande eftersom det utgör en välavvägd kompromiss mellan konsumentinformation, som inte bör överdrivas med risk för att bli kontraproduktiv och för kostsam, och en brist på information, vilket riskerar att skada kvaliteten på de val konsumenten gör. Jag är särskilt glad över att parlamentet har förkastat principen om ett trafikljussystem som är tänkt att ange nivån för hälsorisker orsakade av livsmedel. Alla vet mycket väl att lite choklad och lite vin är bra för oss. För mycket choklad och för mycket vin är inte bra. En färgkod i grönt, gult och rött skulle vara meningslös. Än en gång har Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) fått Europaparlamentet att ta reson …

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Konsumenterna har rätt till tydlig, begriplig information om de livsmedel de köper och de har rätt att få veta i vilket land varorna producerats.

Tydligare bestämmelser om märkning av färdigförpackade livsmedel kommer att hjälpa de konsumenter som försöker välja rätt och köpa hälsosam mat. Eftersom det beräknas att 20 procent av Europas befolkning i slutet av detta år kommer vara drabbade av fetma, står det klart att det krävs åtgärder för att främja en balanserad kost.

En balans måste dock uppnås mellan att ge bra, tydlig information och att inte sätta för mycket information på etiketterna, vilket skulle förvirra konsumenterna. Märkningen av mat bör inte vara alltför betungande för livsmedelssektorn, särskilt inte för små och lokala producenter. EU:s konsumenter uppskattar de högkvalitativa livsmedel som produceras av europeiska jordbrukare, och tydlig information om det land där varan producerats bör anges på etiketten. Denna typ av märkning av kött, fågel, grönsaker och frukt är nödvändig för att se till att konsumenterna inte vilseleds.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Som en del i betänkandet som utarbetats av Renate Sommer om livsmedelsinformation till konsumenterna, röstade jag för ändringsförslag 351 eftersom konsumenterna måste få korrekt information om ursprungslandet för livsmedel. Därför stödde jag skyldigheten att ange ursprungsland för märkning av kött, mjölk, grönsaker, frukt och produkter som innehåller en enda ingrediens.

För det första måste vi se till att EU-medborgarna ges bättre skydd och inte vilseleds om ett livsmedel som produceras i en viss medlemsstat, när det i själva verket kommer från ett annat land. Detta kommer att ge konsumenterna möjlighet att välja en produkt, fullt medvetna om alla fakta, och att äta produkter av ett visst ursprung och av viss kvalitet. För det andra kan en bättre märkning minska förekomsten av skattefusk.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Genom att kombinera de EU-förordningar som reglerar märkningen av förpackade livsmedel kommer konsumenterna ges möjlighet att göra ett informerat val, utan att orsaka komplikationer eller tvinga tillverkarna att avsätta stora ekonomiska resurser. Onsdagens debatt i parlamentet om produktmärkning har genererat ett så stort intresse bland parlamentsledamöterna eftersom den påverkar var och en av oss. Vi lever i en värld som domineras av en ohälsosam livsstil, där fetma och hjärt-kärlsjukdomar har nått epidemiska proportioner och hotar hälsotillståndet i hela Europa. Det är därför viktigt för alla konsumenter att göra ett informerat val när man väljer vissa livsmedel. Standardiserade bestämmelser på EU-nivå och en tydlig märkning av den mängd lipider, mättade fettsyror och socker som produkterna innehåller, tillsammans med deras energiinnehåll, kommer att övervinna de språkliga hinder som en del konsumenter skulle kunna använda som ett argument.

Det beslut som fattats av Europaparlamentet denna vecka visar att man förstår behovet av att skydda konsumenterna i EU och inser vikten av att fatta välgrundade beslut. När de nya förordningarna har genomförts är det upp till konsumenterna att välja vad de vill konsumera. Jag hoppas verkligen att dessa bestämmelser kommer att passera snabbt genom EU:s institutionella förfaranden och bli obligatoriska inom en snar framtid.

  John Bufton, David Campbell Bannerman och Nigel Farage (EFD), skriftlig. – (EN) UKIP röstade emot Renate Sommers betänkande i Europaparlamentet eftersom det är en slarvigt utarbetad röra som inte tydligt stöder ursprungsmärkning för enkel mat som kött och ägg. UKIP:s hållning är att stödja ursprungsmärkning för att hjälpa producenterna att sälja sina varor, och för att konsumenterna med säkerhet ska veta var deras mat kommer ifrån. Vi har avvisat betänkandet eftersom man misslyckas med att försvara böndernas och konsumenternas intressen, samtidigt som stora detaljister tillåts förvirra konsumenterna. Föredraganden har själv förklarat att hon är rädd att förslaget behandlas för snabbt. UKIP anser att parlamentsledamöterna agerar utan tillräcklig information i denna fråga.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Konsumenterna har rätt att veta vad som finns i de livsmedel som de konsumerar. Av denna anledning är information om livsmedlens sammansättning och näringsvärde nödvändig, eftersom den ligger till grund för konsumentens möjlighet att göra specifika val.

Syftet med kommissionens förslag till omformulering av EU-lagstiftningen om produktmärkning av livsmedel är att förenkla den befintliga ramen för detta ändamål. Förslaget syftar också till att ge intressenter i livsmedelskedjan ökad rättssäkerhet, att öka konkurrenskraften hos EU:s livsmedelsindustri och att garantera livsmedelssäkerheten, samt förse konsumenterna med fullständig information om livsmedel och främja sunda kostvanor som ett inslag i EU:s strategi för att bekämpa fetmaproblemet.

Jag välkomnar följande grundläggande förslag i förordningen:

· Alla obligatoriska uppgifter ska presenteras med en teckenstorlek på minst 3 mm.

· En omfattande näringsvärdesdeklaration i förpackningens ”huvudsakliga synfält” ska införas.

· De föreskrivna uppgifterna om livsmedlets energivärde och om näringsämnena fett, mättade fettsyror, kolhydrater, sockerarter och salt ska i denna ordningsföljd anges på förpackningens framsida.

Jag uppmanar medlemsstaterna att anta dessa standarder inom en …

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 170.1 i arbetsordningen.)

  Jorgo Chatzimarkakis (ALDE), skriftlig. – (DE) Att ge konsumenterna information om livsmedel är utan tvivel viktigt. Debatten i Bryssel har emellertid blivit en lobbystrid mellan stora företag från livsmedelsindustrin och konsumentskyddsorganisationer. Det fanns inget utrymme i denna debatt för realiteten i konsumenternas vardag. Företrädarna för det tyska Fria demokratiska partiet i Europaparlamentet är för ett minimum av märkning. Konsumenterna bör kunna fatta sina inköpsbeslut på grundval av öppen och lättläst information. En färgkodad märkning påverkar konsumenterna och utgör inte en grund för öppen information. Det så kallade rekommenderade dagliga intaget (RDI) har också sina svaga punkter. I stället för att ha en neutral information om mängden näringsämnen per 100 gram eller milliliter tydligt tryckt på förpackningen, diskuterade parlamentet om en 40-årig kvinnas dagsbehov skulle kunna användas som en referenspunkt eller om färgkodning av näringsämnen var ett bra beslutsverktyg.

De föreslagna, långtgående och obligatoriska kraven på ursprungsmärkning av ingredienser får inte genomföras i praktiken. Vi har också avvisat tanken på särskilda nationella bestämmelser, eftersom märkningssystemet i möjligaste mån bör standardiseras. Av dessa skäl kunde vi inte rösta för det föreslagna betänkandet.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det finns stora hälsorisker (fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och vissa typer av cancer) med okontrollerade produkter och med brist på information, felaktig information och med att vilseleda konsumenterna. Ändå spenderar livsmedelsindustrin cirka 10 miljarder US-dollar om året för att påverka barns matvanor. Den moderna konsumentens osäkerhet om kvaliteten på maten måste upphöra. De ändringar som lagts fram av gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster var avsedda att hjälpa konsumenterna förstå vad de äter, så att de kan göra rätt val.

Det åligger Europaparlamentet som medlagstiftare att anta lagar som inte vilseleder konsumenterna och inte riskerar deras hälsa. Jag röstade emot betänkandet eftersom de ändringar som antagits tyvärr visade att ömsesidiga intressen är starkare än konsumenternas säkerhet, och livsmedelsindustrin - en av de största investerarna i reklam - har tagit kontrollen genom att ingripa i produktion och konsumtion.

  Derek Roland Clark (EFD), skriftlig. – (EN) UKIP röstade emot Renate Sommers betänkande i Europaparlamentet eftersom det är dåligt formulerat med otillräckliga definitioner. Förklaringen beträffande ursprungsland var illa formulerad, vilket gav upphov till förvirring. UKIP:s hållning är att stödja ursprungsmärkning för att hjälpa producenterna, och för att konsumenterna med säkerhet ska veta var deras mat kommer ifrån. Vi har avvisat betänkandet eftersom man misslyckas med att försvara böndernas och konsumenternas intressen, samtidigt som stora detaljister tillåts förvirra allmänheten. UKIP anser att parlamentsledamöterna agerar utan tillräcklig information i denna fråga.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för detta betänkande, även om jag fortfarande är lite fundersam över vissa aspekter.

Jag anser att det är viktigt att förenkla märkningen av livsmedel för att förbättra konsumenternas förståelse av ingredienser, användningsmetoder och spårbarhet. Jag instämmer dock inte i de metoder som används för att vi ska uppnå detta mål. Medvetna produktinköp ökar inte genom att man anger näringsprofiler, riktlinjer eller ett trafikljussystem. Det finns ingen vetenskaplig grund för sådana metoder och de kan därför inte anses tillförlitliga. Jag är därför glad över att trafikljussystemet inte har godkänts, men är inte så nöjd med antagandet av näringsprofiler och riktlinjer.

Slutligen godkänner jag antagandet av ändringsförslaget som kräver att härkomsten för vissa livsmedel ska anges. Jag är övertygad om att produktens ursprung ska anges, eftersom jag anser att det är viktigt att informera konsumenterna om ursprunget till vad de köper. Jag hoppas att det under andra behandlingen är möjligt att enas om en text som är mer acceptabel för alla och som ger en bättre balans mellan de intressen som står på spel: hälsan å ena sidan och livsmedelsindustrin å den andra.

  Jürgen Creutzmann (ALDE), skriftlig. – (DE) Tillsammans med majoriteten av ledamöterna i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, har jag beslutat att rösta för Renate Sommers betänkande. Det stämmer att liberalerna inte kunde uppnå sina mål inom varje område. Införandet av ursprungsmärkning för kött och mjölk i bearbetade produkter är en beklaglig åtgärd, eftersom det medför betydande kostnader för producenterna och är nästan omöjligt att genomföra i praktiken. För mig överväger dock omröstningens positiva resultat de negativa. För första gången har vi enhetliga regler om märkning av livsmedel inom hela den inre marknaden, utan möjlighet för de enskilda länderna att agerar på egen hand. Dessutom är en av de avgörande framgångarna för mig i denna omröstning att den vilseledande trafikljusmodellen förkastades.

En obligatorisk färgkodad näringsvärdesdeklaration kommer inte att tillåtas varken på EU-nivå eller på nationell nivå. Enhetliga EU-regler för märkning kommer att ge tydliga fördelar för företagen och konsumenterna. Kostnaden för att tillverka och sälja produkter kommer att minska eftersom tillverkarna bara behöver följa en enda förordning. Konsumenterna kommer att gynnas av en enhetlig märkning av näringsämnen när man jämför produkter som kommer från Europa.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Vi känner till att det bedrivs en konsumentpolitik i EU för att skydda konsumenterna. Målet är att standardbestämmelser ska tillämpas på hög nivå inom hela EU. Men konsumenterna måste få tydlig, förståelig information om viktiga aspekter av livsmedlens näringsinnehåll så att de kan göra välgrundade val. Dessutom tror jag att behovet av att anta en ny förordning om livsmedelsinformation till konsumenter har uppkommit ur en allmän strävan att höja medvetenheten om vikten av att byta till en hälsosammare kost och även göra konsumenterna mer uppmärksamma på vad livsmedlen innehåller. Jag tror att detta också kommer att stimulera såväl jordbruksproducenter som industriföretag till att vidta åtgärder för att förbättra produktmärkningen och tillgodose konsumenternas krav. Den information som står på en etikett får inte vilseleda konsumenterna när de köper matvaror vad gäller livsmedlets beskaffenhet, speciellt dess natur, identitet, egenskaper, sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprungsland eller härkomst samt framställnings- eller produktionsmetoder. Som Hippokrates sade: ”Låt din mat vara din medicin och låt din medicin vara din mat.”

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Ett standardiserat märkningssystem för livsmedel på den inre marknaden är inte bara viktigt och nödvändigt för att garantera hög livsmedelssäkerhet för konsumenterna i EU, utan är också ett viktigt verktyg för företagens konkurrenskraft inom den här sektorn vid handel inom EU. Därför röstar jag generellt sett ja till de ändringar som föreslås av föredraganden. Jag stöder att man förkastar systemet med ”trafikljus” som ett sätt att informera om halterna av fett, kolhydrater och proteiner och stöder ett märkningssystem som ska vara enkelt, överskådligt och lättförståeligt och som omfattar hela EU. Att göra information om livsmedlens sammansättning och näringsvärde lätt tillgänglig, även i fråga om de huvudsakliga näringsämnena och deras respektive energivärde, är avgörande för konsumenternas möjligheter att göra ett medvetet och välgrundat val och köp. Jag anser därför att kommissionen har uppträtt förmyndaraktigt i den här frågan genom att försöka styra konsumenternas val i stället för att informera dem. Jag anser däremot inte att direkt försäljning från jordbrukarna eller lokala och regionala produkter ska omfattas av dessa förordningar, eftersom sådana produkter starkt bidrar till den europeiska matkulturens mångfald.

  Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) Detta förslag till förordning banar väg för ny lagstiftning på ett område som är grundläggande för EU:s medborgare och företag, nämligen spridning av tydlig och öppen information om livsmedel.

Medan det å ena sidan är viktigt att få till stånd en inre marknad där alla medborgare och företag kan göra bästa möjliga val, måste vi å andra sidan ta hänsyn till det enastående arv som mat, vin och matkultur utgör. Det formar traditionerna i många delar av Europa och är på så sätt till nytta för vår hälsa och dessutom för en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling.

Under arbetet med att ändra förslaget, både i detalj och mer allmänt, har det visat sig att Europaparlamentet, när det utför denna uppgift som är en så grundläggande del av dess ansvarsområde, håller på att förvandlas till en plats där man gör upp om multinationella företags intressen till förfång för konsumenterna.

När vi står inför denna ojämna maktfördelning, vilken borde uppvägas av en strävan från institutionens sida att tillgodose allmänhetens intressen, är det inte konstigt att allmänhetens intresse för den europeiska integrationsprocessen minskar. Detta ska inte motiveras av nationella intressen utan av det förståndiga i att bevara typiska, lokala livsmedelsprodukter och det starka lokala bandet mellan producenter och konsumenter.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till det här betänkandet eftersom det förefaller mig viktigt att standardisera och göra den brokiga floran av livsmedelsetiketter mer tydlig och därigenom se till att de får ett tillförlitligt vetenskapligt värde. Därför stödde jag ändringsförslagen om att öka läsbarheten, bland annat genom skyldigheten att respektera en viss minsta teckenstorlek. Ökad insyn i ett livsmedels härkomst, så att vi får veta var livsmedel som förädlas och säljs i ett annat land kommer ifrån. Bättre information om kvaliteten på livsmedel som säljs för konsumtion – vi måste till exempel kunna veta om det vi äter har tillagats av djupfrysta eller frysta ingredienser. Näringsprofiler med information om identitet, sammansättning, kvantiteter, egenskaper, hållbarhet samt förvarings- och användningsanvisningar för produkter avsedda att förtäras.

Slutligen får denna förordning inte försvåra för småproducenter och mikroföretag. Deras hantverksmässiga produkter måste undantas. Små och medelstora företag inom jordbrukssektorn måste kunna få särskild hjälp.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I dag vet vi att en dålig kost eller att äta för mycket av vissa näringsämnen (till exempel salt och fetter) kan leda till en mängd sjukdomar som inte bara utgör allvarliga folkhälsoproblem utan också är oerhört kostsamma för hälsovården. I många fall kan dessa sjukdomar (exempelvis högt blodtryck) förhindras med en mer noggrant utvald kost och rätt information.

Därför anser jag att det är viktigt att livsmedelsmärkningen blir ordentligt reglerad. Vi kan inte stifta lagar som tvingar människor att äta hälsosam mat, men vi kan ge konsumenterna den information de behöver för att veta exakt vad de får i sig, så att de sedan kan göra ett medvetet val. Detta är inte åtgärder avsedda att försvåra för livsmedelsproducenterna – förslaget är faktiskt klokt nog att undanta hantverksmässiga produkter samt små och medelstora cateringföretag som serverar icke färdigförpackade måltider. Detta är i stället åtgärder som gynnar folkhälsan.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar att detta betänkande om livsmedelsinformation till konsumenterna har antagits. Det kombinerar och ersätter sju direktiv och en förordning. Märkning av livsmedel är viktig för livsmedelssäkerheten. Jag förespråkar tydlig information till konsumenterna, mindre byråkrati, enklare bestämmelser, större rättslig säkerhet och ökad konkurrens i livsmedelsbranschen, utan att glömma småföretagen. Jag välkomnar att varken direkt försäljning av livsmedel från bönder eller lokala och hantverksmässiga produkter omfattas av bestämmelserna i denna förordning såsom kommissionen avsåg. Det är produkter som dessa som garanterar vår kulturella och gastronomiska mångfald och våra rötter. Det gläder mig också att färdigförpackade produkter som serveras på små hotell och av cateringföretag och kaféer inte omfattas av förordningen. Samma sak gäller vin. Redan nu måste ett antal obligatoriska uppgifter anges på vin, så all ytterligare information på etiketten skulle bara bli betungande för konsumenterna och därmed kontraproduktiv. Konsumenterna måste informeras men utan att pressas eller styras i sina val. Konsumenterna ska ha frihet att fatta och ta ansvar för sina egna beslut.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Konsumenterna har en grundläggande rättighet att få veta så mycket som möjligt och som rimligen är befogat om livsmedlens sammansättning. Sådan kunskap är också ett nödvändigt – om inte tillräckligt – villkor för att de ska kunna fatta välgrundade, medvetna beslut om sin kost så att den kan bidra till att främja människors hälsa och välfärd. Vi inser och stöder det faktum att förslagets struktur innebär att det främst gäller färdigförpackad mat. Cateringsektorn, som till stor del består av mikro-, små och medelstora företag, har specifika särdrag som måste skyddas eftersom de måltider de lagar inte kan uppfattas som standardiserade produkter.

Vi beklagar däremot att många viktiga ändringsförslag har förkastats, vilket avsevärt försämrar innehållet i betänkandet. Vi kan bara se det så att majoriteten i Europaparlamentet har gett efter för vissa mäktiga livsmedelssektorers intressen.

Ett exempel är förkastandet av det ändringsförslag som kräver att konsumenter ska informeras ”när en produkt avsedd för konsumtion är genmodifierad och/eller innehåller derivat och ämnen som kan klassificeras som genmodifierade”.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Frågan om att förse konsumenterna med livsmedelsinformation, som är ämnet för Renate Sommers betänkande, förtjänar särskild uppmärksamhet.

Endast genom att lämna tydlig och uttömmande information om produkters härkomst och innehåll kan vi skydda konsumenterna mot risken att göra omedvetna konsumentval som till och med kan påverka deras hälsa negativt. Denna fråga som har tagits upp till diskussion flera gånger, både i plenum och i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, hör också ihop med riktlinjerna för skydd av kvalitetsprodukter och en mer allmän strategi för konsumentskydd.

Jag måste ge min kollega en eloge för hennes arbete med kommissionens dokument, och i allmänhet stöder jag hennes ändringsförslag, i synnerhet hennes motstånd mot att införa märkning enligt trafikljusmodellen, vilket är förenklat och vilseledande. Detta system skulle ha missgynnat vissa naturliga kvalitetsprodukter till förmån för produkter som modifierats på konstgjord väg för att kunna märkas med grönt ljus.

Jag anser att den utökade skyldigheten att ange härkomst även för råvaror i förädlade produkter är ett viktigt resultat, även om jag skulle ha föredragit att man hade röstat emot undantagen från produktklassificeringsmetoden, eftersom de hotar att göra hela förordningen verkningslös.

  Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot betänkandet om bestämmelserna om så kallad livsmedelsinformation till konsumenterna. ”Vägen till helvetet kantas av goda föresatser”, som Jean-Paul Sartre konstaterade. EU:s ”goda föresatser” när det gäller konsumentinformation är hårdsmälta och byråkratiska och EU intar en förmyndarposition. Syftet är att använda lagen för att tvinga konsumenterna att leva ”hälsosamt” så att de en dag dör friska. Kommissionen talar fortfarande med oss om bättre lagstiftning, om att undanröja de administrativa bördorna för företag och om att komma närmare medborgarna. Lagstiftning som är så tung och så invecklad som detta förslag till förordning kommer inte att gynna konsumenterna.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Denna reform av konsumentinformationen är ett politiserat fuskverk. För kommissionen handlar det inte så mycket om att tillhandahålla tydlig, användbar och lättförståelig information, utan snarare om att moralisera genom märkning. Föredraganden har med begränsad framgång försökt att tillåta förnuftiga ändringsförslag, såsom att stryka de berömda näringsprofilerna. Dessa profiler saknar vetenskaplig grund och härstammar i stället från en ideologisk önskan om att kontrollera det som finns på våra tallrikar och ge oss dåligt samvete. Det är sant att Bryssel på det här området säkert kommer att få färre fiaskon än på alla andra som ligger inom dess ansvarsområde, som att kontrollera ekonomiska spekulationer eller olaglig invandring, bekämpa förfalskningar och så vidare.

Det är ett tecken på både vanmakt och förtryck: vanmakt gentemot de stora politiska, ekonomiska och sociala problemen och förtryck gentemot försvarslösa personer. Profilerna har bevarats. Låt oss hoppas att de försvinner efter andra behandlingen. Den enda positiva överraskningen är skyldigheten att ange om ett djur har slaktats utan bedövning, med andra ord efter en ritual. Då kan vi välja att sluta sälja det till ovetande kunder som inte delar den religiösa övertygelse som tvingar fram ett sådant beteende.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om bestämmelserna om livsmedelsinformation till konsumenterna.

Jag är nöjd med omröstningen som kommer att göra det möjligt för konsumenterna att i framtiden få tillgång till tydlig, läsbar och tillförlitlig märkning av vissa livsmedel. Förslaget om att införa en färgkod på förpackningen för att visa om mängden essentiella näringsämnen är hög (grön), medelhög (gul) eller låg (röd) – som efterfrågades av den socialdemokratiska gruppen och de gröna – har avvisats tack vare Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och det är jag nöjd med. Grunden för en allsidig kost är variation. Färgkoden skulle ha resulterat i en stigmatisering av vissa livsmedel och jag förstår inte hur detta skulle hjälpa våra medborgare att äta en allsidigare kost.

Vi har lyckats undvika bestämmelser som är alltför tunga och som skulle skada konsumenterna och våra små och medelstora företag. Jag är också glad över att vinodling, lyxsektorn framför alla andra, tjänar på ett undantag från näringsvärdesdeklarationen. Vi får inte äventyra vår vinsektor som redan omfattas av ett detaljerat regelverk.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för en tydligare märkning av näringsvärdet som ska sitta på framsidan av förpackningar till alla färdigförpackade livsmedel. Jag stödde i synnerhet införandet av en färgkod som gör det möjligt för oss att lättare se mängden essentiella näringsämnen, något som förespråkas av både konsumentorganisationer och hälso- och sjukvårdspersonal. Livsmedelsindustrin måste sluta dölja det faktum att vissa livsmedel har en skadlig inverkan på näringsbalansen i kroppen. Jag har också tagit ställning för ett ändringsförlag om kompletterande information om ursprunget för produkter som förtydligar deras rätta härkomstort, med andra ord den plats där livsmedlet framställts i sin helhet. Slutligen avvisade jag även förslaget om att innefatta alkohol i regelverket.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) Europaparlamentet antog betänkandet om livsmedelsmärkning med klar majoritet. Det är goda nyheter för oss alla, eftersom livsmedelsprodukternas förpackningar ska innehålla nödvändig information som gör det möjligt för oss – konsumenterna – att fatta mer välgrundade beslut om kosten. Genom att göra detta visade Europaparlamentet att man förespråkar att den information som ges till konsumenterna är läslig, men inte överdriven. Parlamentet instämde även i begäran att avvisa färgkoder på livsmedel med ”trafikljusmodellen” som ofta är förvirrande för konsumenterna.

Europaparlamentet bestämde även att information om produktens energivärde ska placeras på förpackningens framsida. Ett harmoniserat och förenklat system för livsmedelsmärkning över hela EU kommer även att bidra till ökad sammanhållning på den inre marknaden, vilket innebär att producenterna får ökad rättssäkerhet samtidigt som konsumenterna får den information de vill ha från livsmedelsproducenterna.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det har förekommit ett intensivt lobbyarbete i den här frågan de senaste veckorna och månaderna och det är beklagligt att lobbykampanjen från några av de största aktörerna inom livsmedelsindustrin har segrat över konsumenternas intressen i dagens slutomröstning. Trots detta signalerar slutbetänkandet framsteg på vissa områden av livsmedelsmärkningen och på det hela taget ska det välkomnas som ett steg i rätt riktning.

  Holger Krahmer (ALDE), skriftlig. – (DE) Att ge konsumenterna information om livsmedel är självklart viktigt. Men debatten i Bryssel har blivit en lobbystrid mellan stora företag från livsmedelsindustrin och konsumentskyddsorganisationerna. Det fanns inget utrymme i den här debatten för realiteten i konsumenternas vardag. Företrädarna för det tyska Fria demokratiska partiet i Europaparlamentet förespråkar minsta möjliga märkning. Konsumenterna bör kunna fatta sina köpbeslut mot bakgrund av tydlig och läslig information. Märkning med färgkoder påverkar konsumenterna och utgör inte tydlig information. Det så kallade vägledande dagliga intaget (GDA) har också sina svaga punkter. I stället för att ha neutral information om mängden näringsämnen per 100 gram eller milliliter tryckt läsligt på förpackningen har parlamentet diskuterat om de dagliga behoven för en 40-årig kvinna kan användas som referenspunkt eller om färgkoden för näringsämnen är ett användbart verktyg när man ska välja livsmedel.

De föreslagna, långtgående och obligatoriska behoven för ursprungsmärkningen av ingredienser kan inte genomföras i praktiken. Vi avvisade även tanken om särskilda nationella bestämmelser, eftersom märkningssystemet så långt som möjligt bör vara standardiserat. Av dessa skäl kunde vi inte rösta för det föreslagna betänkandet.

  Isabella Lövin och Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. − Vi beslutade att rösta för betänkandet eftersom det positiva övervägde det negativa. Tyvärr togs möjligheterna till nationella bestämmelser bort, men vi tror att detta återinförs i förhandlingar med medlemsstaterna. Alkohol undantogs från förslaget och vi förlorade omröstningen om att införa ett system med trafikljusmärkning, dvs. att livsmedel märks med rött, orange och grönt utifrån hur mycket av olika näringsämnen de innehåller. Vi fick dock igenom en rad positiva förändringar; märkning av nanomaterial i livsmedel blev obligatoriskt och så även ursprungsmärkning av allt kött, fisk, mejeriprodukter, grönsaker och frukt samt transfetter, och om varan innehåller glutamat måste texten ”innehåller aptitstimulerande ingredienser” anges i innehållsdeklarationen. En annan seger är att energi, fett, mättade fetter, socker, salt och sötningsmedel måste anges på framsidan av produkten. Köttklistret, som parlamentet stoppade tidigare denna vår, har fått mycket uppmärksamhet. På marknaden finns andra produkter som används för att sätta samman delar av kött för att ge intryck av att det är framställt av en enda del, t.ex. smörgåsskinka. Dessa produkter måste nu märkas med ”kommer från sammansatta köttdelar”. Förbättringarna innebär att konsumenterna kommer att kunna göra mer välgrundade val om de t.ex. önskar att välja mer hälsosamma alternativ eller att välja bort produkter som har fraktats långt.

  Astrid Lulling (PPE), skriftlig. – (FR) Som föredragande för yttrandet från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling gratulerar jag Renate Sommer till hennes mod och goda omdöme.

Jag röstade för hennes förslag av följande skäl.

Icke-färdigförpackade livsmedel bör undantas från den obligatoriska näringsmärkningen.

Alkoholhaltiga drycker hör inte hemma i detta direktiv.

Ostimitation måste märkas tydligt.

Jag skulle vilja ropa ”bravo” för den nya formuleringen om ursprunget för honung. För närvarande skriver stora förpackningsföretag nämligen ”Honungsblandning från EU-länder och länder utanför EU” på sina etiketter även om blandningen endast innehåller en mycket liten del europeisk honung och resten konstgjord honung eller smaksatt sirap av kinesiskt ursprung.

Jag motsätter mig å det bestämdaste nationella märkningssystem som utgör ett hinder för den inre marknaden. Vidare är jag rädd för att dessa nationella system kan skapa ett kryphål som gör att de berömda ”trafikljusen” kan komma in bakvägen.

Frivillig tilläggsinformation bör bygga på vetenskaplig information så att konsumenterna inte vilseleds. Näringsprofiler är ett koncept som varken är vetenskapligt försvarbart eller ger information till konsumenterna, eftersom den tröskel som föreslagits av kommissionen och som ifrågasatts av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet inte är berättigad och är helt oförutsägbar. Detta skulle ge konsumenterna felaktiga upplysningar.

  Gesine Meissner (ALDE), skriftlig. – (DE) Att ge konsumenterna information om livsmedel är självklart viktigt. Men debatten i Bryssel har blivit en lobbystrid mellan stora företag från livsmedelsindustrin och konsumentskyddsorganisationerna. Det fanns inget utrymme i den här debatten för realiteten i konsumenternas vardag. Företrädarna för det tyska Fria demokratiska partiet i Europaparlamentet förespråkar minsta möjliga märkning. Konsumenterna bör kunna fatta sina köpbeslut mot bakgrund av tydlig och läslig information. Märkning med färgkoder påverkar konsumenterna och utgör inte tydlig information. Det så kallade vägledande dagliga intaget (GDA) har också sina svaga punkter. I stället för att ha neutral information om mängden näringsämnen per 100 gram eller milliliter tryckt läsligt på förpackningen har parlamentet diskuterat om de dagliga behoven för en 40-årig kvinna kan användas som referenspunkt eller om färgkoden för näringsämnen är ett användbart verktyg när man ska välja livsmedel. De föreslagna, långtgående och obligatoriska behoven för ursprungsmärkningen av ingredienser kan inte genomföras i praktiken. Vi avvisade även tanken om särskilda nationella bestämmelser, eftersom märkningssystemet så långt som möjligt bör vara standardiserat. Av dessa skäl kunde vi inte rösta för det föreslagna betänkandet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med märkning av livsmedelsprodukter är att se till att konsumenterna får fullständig information om innehållet i och sammansättningen av dessa produkter för att skydda deras hälsa och deras intressen. Av denna anledning anser vi att märkning av livsmedelsprodukter är helt grundläggande för ökad insyn på marknaden, i den utsträckning det gör det möjligt för producenterna att informera kunderna på ett reglerat och trovärdigt sätt om kvaliteten på och/eller det specifika regionala ursprunget för deras produkter. Vi välkomnar även att livsmedel producerade på ett traditionellt eller handgjort sätt samt viner är värda särskild behandling för att ta hänsyn till deras särart.

  Judith A. Merkies (S&D), skriftlig. – (NL) Det är viktigt med en hälsosam kost. Men hur ska man välja i det här avseendet? Tillförlitlig, begriplig information på förpackningen spelar en stor roll. Denna nya lagstiftning ger konsumenterna bättre och begripligare information, där den viktigaste informationen ska kunnas läsas snabbt på förpackningens framsida och sedan förklaras utförligt på baksidan. Detta gör det möjligt för konsumenterna att snabbt jämföra produkterna och välja en hälsosammare produkt om de vill. Systemet med färgkoder, som innebär att man anger på förpackningens framsida om livsmedlet har ett högt eller lågt salt- eller fettinnehåll, röstades ned av parlamentet. Jag röstade för detta system, eftersom det ger konsumenterna klarhet utan att man är alltför didaktisk. Det ursprungliga trafikljussystemet, där färgerna rött och grönt användes för att visa om produkten var hälsosam eller ohälsosam gick inte till omröstning, eftersom det redan hade avvisats i ett tidigare skede. Jag ansåg att systemet var alltför förenklat och något didaktiskt. Ett tillfälle som gick förlorat med dessa nya regler förutom avvisandet av färgkodsystemet var undantaget för alkoholhaltiga drycker. Det är synd att parlamentet inte röstade för en tydlig märkning av alkoholhaltiga drycker med information såsom kilokaloriinnehåll och innehållet av socker och andra tillsatser. Dessa nya bestämmelser ger konsumenterna möjligheten att välja en hälsosammare kost om de vill.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Min ståndpunkt om det betänkande som diskuteras i parlamentet motiveras bland annat av förslaget om att införa ett märkningssystem i flera färger. Kvaliteten på livsmedelsprodukter beror på många olika komplexa faktorer som inte kan representeras på lämpligt sätt genom olika färgmärkningar. Vägledande undersökningar som har utförts i detta ämne visar i själva verket att numeriska trösklar inte leder till att livsmedel sorteras korrekt i de olika föreslagna färgkategorierna. Att godkänna ett märkningssystem med flera färger skulle därför i onödan kunna påverka konsumenternas iakttagelseförmåga. Konsumenterna bör i stället fatta beslut utifrån tydlig information.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Det obligatoriska införandet av ursprungsland i märkningen stöder EU-producenterna, eftersom det erkänner de höga kvalitetsstandarder de tillämpar. Våra medborgare vill veta var de produkter de köper kommer från och om de är från EU eller importerade. Samtidigt litar konsumenter på andra marknader på vad som produceras och bearbetas i EU.

Det obligatoriska införandet av ursprungsland i märkningen tjänar i själva verket dubbla syften: dels informeras konsumenterna och dels främjas livsmedelsprodukter från EU på de globala marknaderna. Jag välkomnar avvisandet av ändringsförslaget om färgkoder, eftersom det skulle ha fått motsatt effekt. Det kunde ha fått konsumenterna att välja bort traditionella, hälsosamma och naturliga europeiska produkter på grund av den förenklade karaktären hos den utvärderingsmetod som föreslogs.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) I EU-konsumenternas intresse har jag röstat ja till betänkandet om Europaparlamentets och rådets förordning om livsmedelsinformation till konsumenterna. En av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter är rätten till information, och det gäller även livsmedelsprodukter. Valfriheten är inte fullständig om det inte också är ett välgrundat val. Betänkandet är ett viktigt steg mot att göra konsumenterna med medvetna genom att skapa ett enhetligt märkningssystem som visar produkternas näringsvärden, ingredienser och ursprungsort. Med det gemensamma införandet av kompletterande informationsprogram kan vi uppnå målet om att få konsumenterna att fatta rätt beslut om valet av livsmedel.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar antagandet av detta betänkande som rent generellt på ett välavvägt sätt motsvarar det ursprungliga förslaget från kommissionen. Exempelvis begär man undantag för icke-färdigförpackade produkter och regionala produkter från förordningens tillämpningsområde. Man begär även undantag för obligatorisk märkning av viner och vinprodukter. ”Trafikljussystemet” avvisas även (rött, gult eller grönt för att visa innehållet av kolhydrater, proteiner och fetter), och obligatorisk ursprungsbeteckning för kött införs, även om denna beror på resultatet av en konsekvensanalys som ska utföras av kommissionen. De inskränkningar från det allmänt tillämpliga systemet som tillåts för regionala produkter, vin och i viss utsträckning kött är positiva. Kommissionens ursprungliga förslag skulle faktiskt ha varit till nackdel för Portugal som är känt för sina historiska gastronomiska traditioner. Portugal skulle stöta på ytterligare konkurrensproblem i förhållande till de norra EU-medlemsstaterna som har en ytterst industrialiserad livsmedelsproduktion och sällan använder traditionella tekniker och/eller redskap. Till detta kommer det positiva faktum att betänkandet föreskriver att lantbrukares direktförsäljning inte kommer att omfattas av bestämmelserna i den allmänna förordningen.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Denna förordning måste tillhandahålla ett märkningssystem som gäller hela EU och som – med få undantag – kan tillämpas på alla livsmedelsprodukter och därför inte bara på vissa produktkategorier. Harmonisering av märkningssystemet är också särskilt viktigt för att den inre marknaden ska kunna fungera smidigt. För närvarande uppstår det handelshinder och konkurrensproblem på grund av medlemsstaternas nationella förordningar och olika tolkningar av den befintliga EU-lagstiftningen om märkning. Att lösa dessa problem kan bidra till att sänka priserna för livsmedelsproducenter och detaljhandlare och i bredare bemärkelse även för konsumenterna.

Enligt en undersökning som utförts i Rumänien med ett stickprov på 1 000 personer mellan 18 och 50 år var rumänerna mest oroade över produktsäkerheten (75 procent), vilseledande villkor (67 procent) och kredit- och lånetjänster (51 procent) medan de var minst oroade över turismtjänster (28 procent). Livsmedelsmärkning är därmed endast en av många frågor som har med livsmedel att göra. Den här typen av information kan komplettera, men inte ersätta, insatserna för att öka befolkningens medvetenhet genom utbildningskampanjer och åtgärder som främjar en hälsosam livsstil.

  Britta Reimers (ALDE), skriftlig. – (DE) Obligatorisk ursprungsmärkning av kött, fjäderfä, mejeriprodukter, färsk frukt och färska grönsaker samt bearbetade produkter framställda av en enda ingrediens, vilket efterfrågas i betänkandet om livsmedelsinformation till konsumenterna, lägger en orimlig börda på livsmedelsföretagen. Därför har jag röstat mot betänkandet. Livsmedel produceras över de nationella gränserna inom EU:s inre marknad. Inom mejeriindustrin samlar man exempelvis in och bearbetar mjölk från olika länder. Separat märkning av bearbetade partier från olika länder är tekniskt omöjlig. Detta kommer att skapa byråkratiska hinder för EU-företag som är framgångsrika på den globala marknaden.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Dagens omröstning om betänkandet om livsmedelsinformation till konsumenterna har varit en lång, ansträngande och i viss mån även frustrerande procedur. Betänkandet godkändes av 562 röster för och 67 röster mot. Vi har röstat för betänkandet eftersom vi när allt kommer omkring har vunnit mer än vi har förlorat. Vi har till exempel gjort framsteg i följande frågor: nanomärkning, obligatorisk ursprungsmärkning av kött, fjäderfä, mejeriprodukter, färsk frukt och färska grönsaker samt övriga produkter med en enda ingrediens samt kött, fjäderfä och fisk när de används som ingredienser i bearbetade livsmedel, och för kött ska om möjligt tre platser anges (var djuret har fötts, uppfötts och slaktats), obligatorisk märkning av transfetter och härdade fetter, förpackningens framsida: energi, socker, salt, fetter och mättade fetter, sötningsmedel på förpackningens framsida, märkning av kött från sammansatta köttdelar (”köttklister”), specifikation av oljans ursprung (så att man t.ex. kan undvika palmolja), ”färsk mjölk” kan endast märkas som ”färsk” när bäst före-datumet ligger mer än sju dagar efter produktionsdatumet, ”aptitstimulerande ingredienser” ska märkas som sådana (glutamat), märkning av ”imiterade livsmedel”, näringsprofiler tas inte bort. Men vi förlorade trafikljusen! Inte heller nationella planer – frivilliga eller obligatoriska – är möjliga. Det var en stor förlust, men vi är säkra på att rådet ordnar det.

  Olga Sehnalová (S&D), skriftlig. – (CS) Enligt min mening kommer de ständigt ökande kraven på märkning av livsmedel inte att leda till några större förändringar i kostvanorna i förhållande till kostnaden för att införa dessa åtgärder. De kommer inte heller att lösa det egentliga problemet, nämligen förekomsten av fetma och fetmarelaterade sjukdomar i befolkningen i stort, något som är ett direkt resultat av obalansen mellan intag av energi och uttag av energi, vilket i sin tur är kopplat till brist på fysisk aktivitet. Min mormor brukade säga så här: ”Ät tills du är halvmätt och drick tills du är halvfull, så kommer du att leva i många år.”. Jag ber om ursäkt för förenklingen, men talesättet uttrycker ändå min syn på förslaget. Jag avstår från att rösta.

  Catherine Soullie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag är väldigt nöjd med resultatet av omröstningen om Renate Sommers betänkande. Europaparlamentet har röstat för ett lättförståeligt och informativt märkningssystem som kommer att främja balanserade konsumtionsmönster. Dessutom välkomnar jag antagandet av ändringsförslag 205 som gör det möjligt att införa obligatoriska uppgifter om vilka köttprodukter som kommer från djur som inte har bedövats innan slakt. Konsumenterna behöver informeras om hur djurskyddsnormerna följs, eftersom de står i centrum för den europeiska livsmedelspolitiken. Det handlar inte om att stigmatisera vissa religiösa grupper eller att ställa till svårigheter för deras produktions- och distributionskedja för köttprodukter, utan det handlar om att ge europeiska medborgare alla fakta som rör deras konsumtion.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Bortsett från ett par mindre punkter är uppdateringen av lagstiftningen om märkning av livsmedel ett steg i rätt riktning. Förordningen kommer att innebära att konsumenterna får bättre information om livsmedel i framtiden. Jag finner det beklagligt att ändringsförslaget om trafikljussystemet inte gick igenom på grund av påtryckningar från branschens lobbyister. Färgkodning i rött, gult och grönt skulle ge konsumenterna en enkel och tydlig bild av hur hälsosamma eller ohälsosamma ingredienserna i en viss produkt är.

En av de starkaste punkterna i den nya lagstiftningen är kravet att livsmedelstillverkare hädanefter ska ange produktens innehåll av energi, salt, socker, fett och mättat fett på förpackningen. Kött-, fisk- och mejeriprodukters ursprung måste också anges på förpackningen. Därmed kan konsumenterna själva ta reda på var djuren har fötts upp och slaktats. De kan välja lokala och regionala produkter och undvika livsmedel som transporterats onödigt långt. Mjölk med en hållbarhet på mer än sju dagar får inte längre kallas färsk mjölk.

Problemet med transfetter och smakförstärkare har blivit åtgärdat. Om en produkt har sötats måste detta anges på förpackningen. Samtliga av dessa beslut innebär framsteg för konsumenterna, eftersom de nu får mer information och kan göra mer genomtänkta val av livsmedel.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – Jag välkomnar det här betänkandet, som kommer att göra trafikljusmärkning av livsmedel obligatorisk. Detta är det system som konsumenterna föredrar, och det kommer att hjälpa dem att ta kontroll över sina kostvanor. Jag välkomnar även skyddet av märkningen ”Scotch whisky” på whisky från Skottland.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) I dagsläget är våra kundvagnar fulla av förpackningar som inte säger hela sanningen: varifrån kommer köttet i lasagnen? Varifrån kommer tomaterna i soppan? Det vet inte konsumenterna. Denna brist på information hindrar dem från att göra upplysta val, i synnerhet när det gäller matens koldioxidavtryck. Därför kan jag bara välkomna Europaparlamentets beslut att följa min hållning och införa obligatorisk ursprungsmärkning för bland annat enskilda ingredienser och kött, fågel och fisk som används som ingredienser i bearbetad mat. Detta är ännu ett steg i rätt riktning mot att ge våra konsumenter pålitlig information av hög kvalitet.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) En mer enhetlig märkning av livsmedel inom hela EU behövs för att uppnå ökad transparens genom förenklad konsumentinformation, ökad rättssäkerhet för livsmedelsföretag och ökad tydlighet i EU:s regelverk. Enligt min åsikt gick kommissionen för långt i sitt förslag genom att försöka tala om för konsumenterna vad de föredrar.

Informationen i märkningarna måste koncentreras till det mest väsentliga. Därför stöder jag föredragandens ändringsförslag om att förkasta trafikljussystemet som en illustration av kolhydrat-, protein- och fettinnehållet till förmån för att i stället ange energivärde och näringsvärde på förpackningen på ett iögonfallande sätt. Däremot anser jag att denna EU-lagstiftning måste göra undantag för lokala och handtillverkade produkter samt produkter som marknadsförs direkt av lantbrukarna. Regionala produkter hjälper till att bevara lokala specialiteter och mångfalden av de produkter som tillhandahålls. Förordningen bör inte gälla för dessa produkter på grund av deras särart och det faktum att de i sig själva upprätthåller den europeiska mångfalden. Jag hoppas också att den förordning som antas i dag inte kommer att skada de små och medelstora företagen inom sektorn och att den fem år långa övergångsperioden som anges i det antagna dokumentet ska hjälpa dem att anpassa sig på ett mer effektivt sätt.

  Alexandra Thein (ALDE), skriftlig. – (DE) I likhet med en majoritet av ledamöterna i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har jag bestämt mig för att rösta för Renate Sommers betänkande. Visserligen lyckades liberalerna inte uppnå alla sina mål inom alla områden. Antagandet av förslaget om ursprungsmärkning för kött och mjölk i bearbetade produkter är beklagligt eftersom det orsakar betydande kostnader för producenterna och verkar nästan omöjligt att genomföra i praktiken. För mig uppväger dock de positiva resultaten av omröstningen de negativa. För första gången har vi enhetliga bestämmelser för märkning av livsmedel inom hela den inre marknaden, utan några möjligheter för enskilda länder att följa en egen linje. Dessutom är en av de mest påtagliga framgångarna med denna omröstning för min del att den vilseledande trafikljusmodellen avslogs. Någon obligatorisk näringsdeklaration med färgkodning kommer inte att tillåtas vare sig på europeisk eller nationell nivå. Enhetliga märkningsregler för hela Europa kommer att medföra tydliga fördelar för både företag och konsumenter. Kostnaden för att tillverka och sälja produkter kommer att minska eftersom tillverkarna bara behöver följa en enda förordning. Konsumenterna kommer att ha nytta av en enhetlig näringsdeklaration när de jämför produkter som har sitt ursprung i Europa.

  Peter van Dalen (ECR), skriftlig. – (NL) Den avgörande punkten i den här frågan är att konsumenterna har rätt att få veta vad deras mat innehåller. De måste få möjlighet att göra ett upplyst val med utgångspunkt från tydlig information. Tydlighet för konsumenterna och genomförbarhet för industrin måste sättas i främsta rummet. Dock är mer inte alltid bättre när det gäller information. Ta till exempel ursprungsmärkning av produkter. Detta nationella synsätt är ren och skär protektionism och missgynnar europeiska och i synnerhet nederländska exportföretag. Det sänder ut en felaktig signal, en signal som dessutom är omodern. Ursprungsmärkning ger i själva verket konsumenter mycket lite information men skapar stora kostnader för tillverkarna. Därför finner jag det beklagligt att kammaren röstade för den delen.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – Detta betänkande kommer att innebära att innehållet av energi, fett, mättat fett, socker och salt måste anges tydligt på framsidan av alla färdigförpackade livsmedel. Det sänder ett tydligt budskap till konsumenterna om vikten av att äta hälsosamt och göra rätt val. Tyvärr avslogs socialisternas ändringsförslag om att införa ett tydligt ”trafikljussystem” som skulle göra valmöjligheterna tydligare för konsumenterna. Betänkandet utökar också reglerna för ursprungsmärkning till att gälla för alla kött-, fågel och mjölkprodukter, vilket bör förhindra att produkter som framställts av importerade ingredienser på ett vilseledande sätt märks som till exempel brittiska – en åtgärd som bör välkomnas av såväl lantbrukare som konsumenter inom hela EU.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Mina damer och herrar! Konsumenterna har rätt att få veta vilka ämnen som finns i olika livsmedel. Därför är information om livsmedlens sammansättning och näringsvärde oerhört viktig, eftersom den gör det möjligt för konsumenterna att fatta upplysta köpbeslut. För människor som till exempel lider av allergier är specifik, tydlig, detaljerad och jämförbar information på ett lättbegripligt språk helt avgörande. Slutligen anser jag att det är viktigt att konsumenterna tar ansvar för sina egna beslut, men detta är bara möjligt med utgångspunkt från öppen information. Tack.

  Glenis Willmott (S&D), skriftlig. – I egenskap av föredragande för S&D rekommenderade jag min partigrupp att stödja betänkandet inklusive ändringsförslagen och lagstiftningsresolutionen om ändring av kommissionens förslag om livsmedelsinformation till konsumenterna. Vi röstade emot förslaget att ta bort fortsatt möjlighet till frivilliga, icke-bindande nationella program eftersom jag och min partigrupp starkt motsätter oss detta. Dock beslöt kammaren att godkänna denna inskränkning. Trots detta såg vi många positiva resultat vad gäller andra aspekter, däribland den obligatoriska ursprungsmärkningen och angivelsen av huvudingredienser på förpackningens framsida samt en fullständig näringsdeklaration på förpackningens baksida, något som är en klar förbättring jämfört med kommissionens förslag. Jag uppmanar härmed medlemsstaterna i rådet att återinföra nationella program och införa färgkodning så att konsumenterna får tillgång till tydlig, rättfram och ärlig livsmedelsinformation.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (SK) Lagstiftning på livsmedelsområdet bör baseras på fakta, inte på intryck. Informationen på förpackningen ska vara precis, läsbar och begriplig. Näringsprofilen är raka motsatsen till detta. Den utgörs inte av fakta utan av ett intryck. Samtidigt är den ett sätt att tala om för människor vad de ska äta och inte. Denna onödiga och ibland vilseledande information har ingenting på livsmedelsförpackningar att göra. Det faktum att förslaget om att ta bort den obligatoriska angivelsen av näringsprofiler inte antogs vittnar om den etatism som fortfarande håller politiker och statstjänstemän i ett fast grepp. Det är min fasta tro att detta sätt att tänka är en av de verkliga orsakerna till den ekonomiska krisen i Europa.

Förslag till resolution om EU 2020 (B7-0348/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Denna gemensamma resolution har stöd av de fem största partigrupperna i Europaparlamentet och uppmanar medlemsstaterna att gå ett steg längre i sina åtaganden gentemot denna långsiktiga ekonomiska strategi för Europeiska unionen. Efter Lissabonstrategin (2000–2010), som vi kommer att minnas på grund av dess brist på konkreta resultat, får EU 2020-strategin inte bli en besvikelse. Därför måste medlemsstaterna äntligen genomföra de reformer och åtgärder som krävs för att vi ska uppnå de mål som ställts upp. För min egen personliga del är jag mycket glad över att mina kolleger har stött min uppmaning till ytterligare förenkling av strukturfondsförfarandena och har valt att inkludera följande mening, formulerad av mig, i resolutionen: ”Parlamentet kräver därför att bestämmelserna för genomförandet av sammanhållningspolitiken ytterligare förenklas för att främja användarvänlighet, ansvarighet och en mer aktiv strategi inför framtida utmaningar och risken för ekonomiska kriser”.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – Jag röstade för denna resolution trots att jag är tveksam till de föreslagna målens genomförbarhet. I 2020-strategin sätter man upp ytterst ambitiösa mål som ska uppnås under det kommande årtiondet, däribland högkvalitativ sysselsättning, fler gröna jobb, klimat- och energimål och många andra. Jag anser dock att strategin saknar avgörande element som beskrivningar av vilka konkreta åtgärder som måste vidtas för att möta utmaningarna. Den strategi som kommissionen har föreslagit är av ett ganska allmänt slag, och kommissionen bör snarast presentera mer detaljerade planer som förtydligar hur de föreslagna initiativen ska genomföras. I annat fall riskerar strategin att begränsas till en samling slagord utan konkret innehåll och att bli en upprepning av misslyckandet med Lissabonstrategin.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag är naturligtvis positiv till målen i 2020-strategin, i synnerhet inom områdena sysselsättning, forskning, utveckling, innovation, kampen mot klimatförändringarna, minskad fattigdom och bättre utbildning. Däremot är jag rädd att medlemsstaternas bindande åtaganden kommer att leda till att dessa mål inte kan uppnås. Om vi, trots Europaparlamentets upprepade maningar, inte går längre än den öppna samordningsmetoden, kommer samma orsaker att leda till samma resultat. Det som inte fungerade med Lissabonstrategin under det förra årtiondet kommer inte heller att fungera med Europa 2020-strategin. Vi behöver mer av en gemenskapsmetod. Vi behöver direkta operativa åtgärder. Det är priset vi måste betala för att EU 2020-strategin ska lyckas.

  Lívia Járóka (PPE), skriftlig. – (HU) Mina damer och herrar! Jag välkomnar Europaparlamentets nya resolution om Europa 2020-strategin, där Europeiska rådet uppmanas att utforma en framsynt och konsekvent strategi för att uppnå målen i initiativet samt att inhämta parlamentets åsikt när viktiga parametrar fastställs. Nationella parlament, lokala myndigheter och relevanta icke-statliga organisationer bör också konsulteras. Under arbetet med att uppnå målen för arbetsmarknaden och kampen mot fattigdomen, enligt definition i andra halvan av Europeiska kommissionens integrerade riktlinjer för området, bör stort fokus sättas på social integration för den största och fattigaste minoriteten på vår kontinent, nämligen romerna. Å ena sidan ökar ständigt andelen romer i den del av befolkningen som är sysselsatt och bär upp det sociala trygghetssystemet. Att integrera en så stor grupp arbetslösa på arbetsmarknaden medför samtidigt en enorm ekonomisk potential.

Strategin måste innehålla en detaljerad och hållbar handlingsplan för de integrerade riktlinjerna, särskilt när det gäller att öka sysselsättningsgraden för den arbetsföra delen av befolkningen till 75 procent, minska antalet personer som lever under den nationella fattigdomsgränsen till 25 procent och minska antalet ungdomar som lämnar skolan i förtid till under 10 procent av åldersgruppen. Dessutom måste vi, i enlighet med parlamentets resolution, sätta upp ett mål på 100 procent för fullföljandet av gymnasieutbildningen. Det är dock beklagligt att strategins överordnade mål inte omfattar jämställdhet mellan könen, trots att detta är en av hörnstenarna i det program som ordförandeskapstrion Spanien-Belgien-Ungern har satt upp.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) När vi antar EU 2020-strategin måste vi ta hänsyn till de allt större effekterna av den ekonomiska krisen och finanskrisen som påverkar hela EU. Med detta i åtanke måste vi anta en ambitiös och sammanhängande strategi som är inriktad på framtiden. I den nya EU 2020-strategin måste människor och miljöskydd stå i centrum för vårt styre. Medlemsstaterna måste gå in för att minska sina offentliga kostnader genom omfattande strukturella reformer. Insatserna måste koncentreras på medborgarna, genom att man förstärker deras delaktighet och självständighet samtidigt som deras entreprenörs- och innovationsanda uppmuntras, och på små och medelstora företag genom att lagstiftningen görs mer fördelaktig för dem. Vi måste införa en strategi som syftar till att skynda på en hållbar ekonomisk tillväxt tillsammans med reformer som syftar till att återuppbygga och förbättra konkurrenskraften.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade emot resolution RC7-0348/2010 om EU 2020-strategin eftersom jag anser att denna strategi inte är något annat än en upprepning av Lissabonstrategin, vars misslyckande nu demonstreras av den aktuella krisen. Det är tydligt att Lissabonstrategin har varit ett fiasko, något som bevisas av de aktuella arbetslöshetsnivåerna, vars like inte har skådats i Europa sedan trettiotalet. EU 2020-strategin är en fortsättning på detta och innebär ingen förändring. Målen för att minska fattigdomen är blygsamma, men kommer trots detta inte ens att uppnås eftersom strategin inte innehåller några effektiva verktyg för att uppnå dem. I den bemärkelsen är de meningslösa. Ansvaret för modellens misslyckande ligger inte bara på marknaden eller regeringarna, utan på de största grupperna i denna kammare, som här kom överens om att förvandla Washingtonöverenskommelsen till Brysselöverenskommelsen. Det underliggande problemet är brist på ingripande i ekonomin, vilket hindrar europeisk integration och gör det omöjligt att skapa en sammanhängande europeisk modell. Avregleringen av marknaden är ett hot mot själva demokratin, och därför har jag valt att använda min röst till att demonstrera mitt motstånd mot denna politik.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Det har varit intressant att lyssna till uttalandena från kommissionens ordförande José Manuel Barroso och EU:s ständige ordförande Herman Van Rompuy.

Även om det gläder mig att se förbättringarna i Europas ekonomiska styrning mot en gemensam strategi är det min uppriktiga mening att resultaten av toppmötet enbart är avsiktsförklaringar. Vid detta vägskäl i historien skulle det bästa faktiskt vara att skapa en solidare gemensam grund för att hantera enskilda medlemsstaters budgetunderskott och återställa tron på finansmarknaderna och våra medborgares förtroende.

Jag instämmer i högsta grad med EU 2020-strategins mål att stärka de 27 medlemsstaternas konkurrenskraft. Om vi vill lyckas med utmaningen för framtida ekonomiskt ledarskap är det nödvändigt att ha regler som är tydliga och genomförbara för alla. Vi måste undvika att begå ytterligare misstag av det slag som begicks i och med Lissabonstrategin och som har fått konsekvenser för medborgarna, sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om EU 2020. Med tanke på den allvarliga ekonomiska och sociala kris som vi just nu genomgår bör EU 2020, som ska antas av rådet denna vecka, utrustas med instrument och mål för att möta denna utmaning. Just nu ser vi hur medlemsstaternas förmåga att bemöta svårigheter försvagas som aldrig förr. Därför måste vi identifiera gemensamma ändamål och allierade, och vi måste agera på ett tydligt och enat sätt inom Europa och globalt. Om vi inte vidtar de åtgärder för kollektiv disciplin och ansvarighet som krävs, kommer Europa att vara dömt till marginalisering och utarmning.

Endast ett starkt Europa som respekterar sina gemensamma regler kommer att kunna hantera den nya tidens problem på ett adekvat sätt. För att denna strategi ska kunna införas och genomföras på ett korrekt sätt krävs tydliga, kvantifierbara mål för sysselsättning och inte minst utbildning och reducering av fattigdomen. Det är också helt avgörande att vi gör allt vi någonsin kan för att hjälpa medlemsstaterna att införliva sina nationella mål och se till att EU 2020 införs på rätt sätt. Slutligen måste jag framhålla hur viktigt det är att parlamentet involveras och inkluderas fullt ut i införandet av den nya strategin tillsammans med kommissionen och rådet.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade emot det gemensamma resolutionsförslaget om ekonomisk styrning eftersom det innebär ett steg mot ännu striktare fördrag och ännu striktare disciplin inom den oacceptabla och misslyckade stabilitetspakten. Under förevändning att främja ekonomisk disciplin och konkurrenskraft förespråkar den i samarbete med IMF att så gott som hela Europa ska införa stränga sparprogram som tar ifrån arbetarna deras inkomster och rättigheter och dömer medlemsstaterna till ekonomisk recession. Förslaget omstörtar inte de strukturella och institutionella problemen med EMU och ger inget utrymme för gemensamma solidaritetsmekanismer. Den gynnar finanssystemets suveränitet och tar inte itu med spekulationsspelet som förleder europeiska ekonomier till betungande lån för spekulation. Slutligen leder det EU bort från målet om ekonomisk och social samverkan och sammanhållning.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Mångfalden är det som ger Europa dess charm, men den utgör också en stor svaghet när vi behöver fatta socioekonomiska beslut. De europeiska ledarnas långsamma respons är beklaglig. Redan 1989 förkastade medlemsstaterna Jacques Delors betänkande som syftade till att upprätta en samordningspakt för den ekonomiska politiken vid sidan av stabilitets- och tillväxtpakten. Som Jacques Delors själv säger är det detta ”strukturfel” som vi nu betalar priset för. Nu är det viktigt att bevara det vi har, och då framför allt euron, som är det mest häpnadsväckande inslaget i den europeiska integrationen, och även det som lättast kan förstås av alla. Vi måste röra oss mot en verklig europeisk budgetfederation.

Inte desto mindre behöver vi, för att kunna utöka de ekonomiska kontrollmekanismerna på institutionell och politisk nivå, nå ett europeiskt samförstånd som redan har nåtts här i kammaren i och med omröstningen om resolutionen. Vi behöver reformera regelverket helt och hållet, kräva gemensam förvaltning av ekonomin och tvinga finanssektorn att stå för kostnaderna för sin egen prestation. Slutligen kan vi glädja oss åt den nya europeiska ekonomiska stabiliseringsmekanismen till hjälp för länder som står inför ekonomiska svårigheter.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I den aktuella fasen måste EU 2020 inriktas på verkliga, konkreta åtgärder som medlemsstaterna kan uppnå för att nå avsedda resultat. Innovation, forskning och utveckling samt investeringar i personalutbildning är helt avgörande för att öka Europas konkurrenskraft i en mer globaliserad värld. Med detta angreppssätt kommer vi att kunna hantera den aktuella krisen genom att minska arbetslösheten och uppmuntra investeringar.

En fastare sammanhållningspolitik är också viktig för att minska skillnaderna mellan olika regioner och på så sätt tillämpa unionens solidaritetsprincip i praktiken. Jag ger mitt fulla stöd för de olika huvudinitiativen och tror att de kommer att leda till förbättrade levnadsvillkor inom EU och ökad konkurrenskraft gentemot länder utanför EU.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade emot det gemensamma resolutionsförslaget om EU 2020 eftersom det, trots att det innehåller viss kritik mot kommissionens förslag, inte går till problemets kärna och inte föreslår en brytning med den nyliberala politik som fortfarande utgör det främsta rättesnöret för kommissionens förslag.

Under den allvarliga kris som kapitalismen nu genomgår, där arbetare och vanliga människor drabbas av konsekvenser i form av ökande arbetslöshet, ökande orättvisor och fattigdom, krävs en brytning med den politik som ligger till grund för krisen.

Detta innebär ett omedelbart slut för stabilitets- och tillväxtpakten och dess dumma kriterier som enbart tjänar som en ursäkt för att underlätta en ökad exploatering av arbetarna, såsom nu sker i Portugal.

Dessutom behövs också ett slut på liberaliseringen, inte minst i finans- och energisektorn, i syfte att garantera en större statlig kontroll och förhindra en fortsatt jakt på högre profit som leder till högre priser för konsumenter och kunder och en nedvärdering av arbetarna.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Jag har röstat emot det gemensamma resolutionsförslaget om en samordning av den ekonomiska politiken eftersom man där drar fel slutsatser av den aktuella krisen. Krisen för den gemensamma valutan är inte ett resultat av för få centralistiska regler. Den har orsakats av att man har klumpat ihop nationella ekonomier med helt olika prestationer. Det är helt enkelt inte möjligt att ha samma ekonomiska politik i Tyskland som i Grekland eller Spanien. Detta är dock exakt vad de planerade åtgärderna för samordning av den ekonomiska politiken är tänkta att uppnå.

Detta kommer i slutändan att förvandla EU till en överföringsunion. Det vill säga, de starka nationella ekonomiernas prestationer kommer att överföras till de svagare, men utan att lösa deras strukturella problem. Jag motsätter mig detta, eftersom det i slutändan kommer att leda till att de relativt sunda ekonomierna förstörs och därmed inte längre kan konkurrera på den globala marknaden. Detta kommer även att förstöra vår strävan efter ett enat Europa, och det kan väl knappast vara det vi vill uppnå.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Det gemensamma förslaget till resolution om EU 2020-strategin syftar till att ersätta den erkänt misslyckade Lissabonstrategin. Sysselsättningsgraden inom EU är i genomsnitt 69 procent bland människor i åldern 20–64 är och är fortfarande betydligt lägre än i övriga delar av världen. Ungdomarna har drabbats hårt av krisen och arbetslöshetsgraden överstiger 21 procent. Det demografiska åldrandet går allt snabbare. Investeringarna i marknaden för innovationer är kraftigt försenade. Den nya strategin syftar till att vända denna utveckling under särskilt svåra ekonomiska förutsättningar. Det som är utmärkande för betänkandet är att det betonar vikten av forskning och innovation som en motor för ekonomisk återhämtning och tillväxt i de nationella ekonomierna. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka sin budget ännu mer inom detta särskilda område, och det är viktigt för Grekland att vi betonar just detta. Låg produktivitet har direkt samband med avsaknaden av nya och innovativa idéer. Den nya strategin är ett ypperligt tillfälle för vårt land att använda gemenskapsanslagen för att utveckla nya, innovativa idéer som kommer att bidra positivt till en stärkt konkurrenskraft och skapandet av nya arbetstillfällen.

  Markus Pieper (PPE), skriftlig. – (DE) Herr talman! Jag har avstått från att rösta om resolutionen om EU 2020-strategin. Självklart anser jag det nödvändigt att reformera EU-institutionerna, förbättra samordningen och sätta ny fokus på demografiska frågor och innovationsstrategier. Jag blev dock besviken över parlamentets bristande engagemang för finansmarknaderna och stabilitetspakten. Utan det skuldomläggningsalternativ som vi har efterlyst kommer EU:s räddningspaket definitivt att leda till en transfereringsunion. Detta är förbjudet område för ansvariga politiker i medlemsstaterna. Dessutom anser jag att det faktum att en majoritet i detta parlament vägrar ge kommissionen större kontrollbefogenheter och större befogenheter att genomföra sanktioner signalerar en återgång till en nationell egoistisk inställning. Detta kommer inte att vara något lysande kapitel i Europaparlamentets historia. Det är som om vi säger att EU kommer att få betala för våra misstag, men att ingen kan hindra oss från att gång på gång upprepa samma misstag. Därför vill jag efterlysa en automatisk sanktionsmekanism som straff för finansiella oegentligheter. Vi behöver även ha möjlighet till ett organiserat utträde ur räddningsfonden med skuldomläggningsalternativet. Vi måste börja utarbeta dessa åtgärder nu, för om vi uppmanas att införa dem innan vi har förberett dem kommer det att kosta två eller tre gånger så mycket. Tack så mycket.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om EU 2020-strategin för jag ansåg att strategin måste ha mer ambitiösa mål på lång sikt när det gäller att öka sysselsättningsgraden och minska fattigdomen med 50 procent inom EU. Majoriteten av de EU-medborgare som för närvarande lever i fattigdom eller riskerar att göra detta är kvinnor, särskilt äldre kvinnor, ensamstående mödrar och ensamstående kvinnor som tar hand om anhöriga.

Arbetstillfällen av hög kvalitet måste vara en huvudprioritering i EU 2020-strategin. Det är nödvändigt att fästa större vikt vid att se till att arbetsmarknaderna fungerar som de ska och vid sociala villkor för att förbättra sysselsättningsresultaten. Vi måste främja anständigt arbete, skydda arbetstagarnas rättigheter i hela EU och förbättra arbetsvillkoren.

Medlemsstaterna måste följaktligen anta åtgärder som syftar till ett större deltagande på en öppen arbetsmarknad vilket kommer att bidra till en lägre nivå av odeklarerat arbete och säkerställa att kvinnor deltar fullt ut på arbetsmarknaden, genom att man främjar kvinnors yrkesmöjligheter och skapar bättre förutsättningar för att de ska kunna finna en balans mellan yrkes- och familjeliv.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) I morgon kommer vi förhoppningsvis att vara med om det formella förfarandet för att godkänna Island som en eventuell medlemsstat i EU, vilket är en fråga som vi borde prioritera. Jag vill se att man formellt upprättar en gemensam parlamentarikerkommitté mellan Europaparlamentet och Alltinget.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE), skriftlig. – (EN) Den nuvarande finansiella och ekonomiska krisen har visat att det är nödvändigt att förändra EU:s styrelseformer. Arbetsgruppen för EU:s styrelseformer bör fokusera på att förbättra den ekonomisk-politiska samordningen av de 27 medlemsstaterna. Även om många medlemsstater har brutit mot stabilitets- och tillväxtpakten, bör man återinföra detta instrument för ordning i de offentliga finanserna och sätta in hårdare sanktioner mot de medlemsstater som inte vidtar åtgärder för att konsolidera sina statliga budgetar och hålla underskotten under kontroll. Arbetsgruppen bör även koncentrera sig på skadlig skattekonkurrens bland medlemsstaterna.

Förslag till resolution (B7-0349/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen av följande skäl:

– Jag anser att överenskommelsen om en europeisk finansiell stabiliseringsmekanism för att garantera eurons stabilitet utgör ett viktigt första steg för att ge Europeiska unionen en mer handfast och hållbar ram för den ekonomiska och monetära politiken. Jag beklagar dock att EU:s beslutsfattare inte vidtog beslutsamma åtgärder tidigare, trots att finanskrisen förvärrades.

– Enligt min mening visar händelserna under den senaste tiden att euroområdet behöver en tuffare ekonomisk styrning och att en monetär pelare utan en socioekonomisk pelare är dömd att misslyckas.

– Jag håller med om att man bör prioritera att åtgärda ihållande och betydande makroekonomiska obalanser och skillnader vad gäller konkurrenskraft för att återfå sunda tillväxtsiffror och nå målet med en hållbar ekonomisk utveckling och social sammanhållning.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Det är tydligt att EU lider brist på ekonomisk styrning. Även om den monetära politiken har anpassats efter euron, fortsätter tyvärr varje medlemsstat att föra sin egen ekonomiska politik, mycket ofta utan att ta hänsyn till grannländernas reformer och ibland genom att till och med ”förfalska” de egna offentliga räkenskaperna. Detta var orsaken till den grekiska krisen och skulle mycket väl kunna leda till andra kriser i framtiden om vi inte är försiktiga. Jag godkänner därför till hundra procent ordalydelsen i punkt 15 i denna resolution om ekonomisk styrning. Det är verkligen sant det som sägs: ”Medlemsstaterna bör inte betrakta den egna ekonomiska politiken som en fråga av enbart nationellt intresse, utan också som en fråga av gemensamt intresse, och de bör utforma politiken utifrån denna princip.” Vidare tycker jag att de föreslagna åtgärderna verkligen verkar vara ett steg i rätt riktning, det vill säga att utöka Eurostats befogenheter, skapa en europeisk valutafond, utfärda euroobligationer, anta bindande åtgärder för genomförandet av EU 2020-strategin, ta större hänsyn till Europaparlamentet i frågor som rör den ekonomiska politiken och så vidare. Av alla dessa skäl röstade jag för denna resolution.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen och stöder fullständigt dess linje. Europeiska unionen behöver reformera sitt system för ekonomisk styrning och säkerställa den långsiktiga hållbarhet i de offentliga finanserna som krävs för stabilitet och tillväxt. Den föreslagna europeiska finansiella stabilitetsmekanismen kommer bara att vara effektiv om riktiga strukturella reformer genomförs. Jag anser att EU bör inrätta ett eget kreditvärderingsföretag och den utlåningsfond som skulle kunna användas för att ge finansiellt stöd till samtliga medlemsstater som behöver detta och inte bara till länder i euroområdet. Dessutom kräver en effektiv ekonomisk styrning en starkare kommission som, i enlighet med bestämmelserna i Lissabonfördraget, har fått i uppgift att samordna reformplaner och åtgärder samt fastställa en gemensam strategi.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att en stärkt ekonomisk styrning måste åtföljas av en större demokratisk legitimitet för EU:s styrning, vilket måste uppnås genom att Europaparlamentet och de nationella parlamenten i högre grad och i ett tidigare skede involveras under hela processen. Jag håller med om att för att EU 2020-strategin ska framstå som trovärdig måste de nationella budgetarna i de 27 medlemsstaterna och EU:s budget stämma bättre överens och komplettera varandra på ett bättre sätt. Vidare stöder jag idén om att EU:s budget bör få en större betydelse genom en samordning av resurser. Jag håller även med om att EU:s budget måste ge utrymme för behovet att finansiera omställningen till en miljömässigt hållbar ekonomi.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder denna resolution som understryker behovet av en stark ekonomisk styrning när man står inför en finansiell och ekonomisk kris. Den nuvarande krisen har tydligt visat att vi behöver en gemensam social och ekonomisk strategi samt resurser för att hantera den makroekonomiska obalans som har förvärrat våra problem. De konservativa regeringarna i EU har dock blivit fixerade vid att hålla tillbaka tillväxten, göra kraftiga nedskärningar och privatisera den offentliga sektorn samt dra ner på välfärden, samtidigt som de misstroget bevakar de nationella befogenheterna när det gäller ekonomisk styrning, vilka måste samordnas för att man ska överleva krisen. Vi måste ta itu med underskotten, men vi kommer inte att lyckas stå emot denna kris om varje land kraftigt drar ner på de offentliga utgifterna och tvingar medborgarna att bära det orimliga ansvaret att rädda en finanssektor som förde våra ekonomier mot ruinens brant och som nu äventyrar deras överlevnad. EU:s regeringar måste vara drivande i frågan om en global skatt för finansiella transaktioner vid G20-toppmötet i Toronto och föregå med gott exempel genom att införa denna på EU-nivå. EU måste göra detsamma när det gäller den hårda regleringen av hedge- och riskkapitalfonder. Vi måste inrätta en europeisk monetär fond så att EU:s regeringar kan få medel till att omstrukturera sina ekonomier under goda förutsättningar.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) För att ta sig ur finanskrisen behöver Europa en ambitiös och omfattande reform av sin ekonomiska styrning. Europaparlamentet framhåller behovet av att använda sig dels av gemenskapsmetoden i högre grad än en stärkt mellanstatlighet, dels av fungerande åtgärder i stället för en vanlig öppen samordning och inbördes utvärdering, en metod som har lett till att Lissabonstrategin har misslyckats. Den strategi som en bred parlamentsmajoritet förordar bygger på fem olika hörnstenar: en mer proaktiv stabilitets- och tillväxtpakt, en reell ekonomisk styrning under ledning av kommissionen, en påskyndad övergång till en hållbar ekonomi på basis av Montibetänkandet och ett europeiskt program för att investera i infrastrukturen i Central- och Sydeuropa, nya permanenta instrument (Europeiska monetära fonden och den europeiska obligationsmarknaden) för att stå bättre rustad inför kommande kriser samt en bättre avvägd EU 2020-strategi, med sanktioner och incitament för att den ska genomföras på rätt sätt.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den ekonomiska styrningen är särskilt viktig i dessa dagar då många medlemsstater befinner sig i särskilda svårigheter till följd av sina höga underskott och skulder och då det har tagits exceptionella, hårda ekonomiska beslut, ofta med förödande konsekvenser för deras medborgare. Hela ramverket med den ekonomiska styrningen och hela genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten och de nationella programmen måste ses över på nytt. Effektivare åtgärder måste antas.

Såväl Europeiska unionen som de nationella regeringarna måste göra det bästa av den nuvarande situationen för att omstrukturera sina nuvarande ekonomiska styrningsmekanismer och nationella offentliga finanser i syfte att uppnå långsiktig hållbarhet och reell tillväxt i den europeiska ekonomin. För övrigt anser jag att det krävs en samordning mellan medlemsstaterna och EU-länderna för att få fram snabbare och effektivare lösningar på nationella problem som påverkar hela unionen, särskilt euroområdet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder en ökad politisk integration inom EU samt en samordnad och stärkt ekonomisk styrning. Europa behöver verklig solidaritet. En sådan solidaritet innebär att alla medlemsstater har ett ansvar för att inte skada varandra genom sin dåliga styrning eller oförmåga eller genom att dölja uppgifter i de offentliga räkenskaperna. Europeiska finansiella stabiliseringsfonden, som syftar till att garantera eurons stabilitet, är ett första viktigt steg i riktning mot att ge EU en fastare och hållbarare ram för den ekonomiska och monetära politiken. Det är synd att det har tagit så lång tid för att få till stånd den här mekanismen. Jag stöder en tillsynsmekanism för varje medlemsstats offentliga räkenskaper och underskott så att de rapporterade sanktionerna inte ska behöva tillämpas. Jag anser också att det bör finnas en europeisk monetär fond där varje eurolands bidrag skulle bestämmas utifrån deras BNP. De offentliga finansernas hållbarhet är avgörande för euroområdets stabilitet och tillväxt. Men det är viktigt att återskapa tillväxten och uppnå målet om hållbar ekonomisk utveckling och social sammanhållning, samtidigt som man prioriterar åtgärder för att komma till rätta med bestående och betydande makroekonomiska obalanser och olikheter i fråga om konkurrenskraft.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Den nuvarande krisen är en direkt följd av den liberala politik som EU har velat föra. Stabilitets- och tillväxtpakten är direkt ansvarig för det lidande som folket i euroområdet nu utsätts för. Att vilja genomföra den ännu striktare är ett steg i fel riktning. Att begära att kommissionen ska ha ökade befogenheter inom det här området är även det ett steg i fel riktning. Det är folket som producerar de rikedomar som den regerande eurokratin delar på. Det är hög tid att folket återtar makten i Europa, för det är inte Barrosokommissionen eller Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), gruppen Progressiva förbundet av socialister och demokrater i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater i Europa och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, dvs. de som har undertecknat denna resolution, som kommer att bygga upp det solidaritetens Europa som vi behöver.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den nuvarande finansiella och ekonomiska krisen har visat att EU behöver en allt starkare ekonomisk och monetär styrning, så att man inte äventyrar eurons och själva monetära unionens stabilitet. Syftet med EU 2020-strategin bör därför vara att främja ekonomisk tillväxt och skapa arbetstillfällen, eftersom den markanta minskningen av BNP, den minskade industriproduktionen och de höga arbetslöshetssiffrorna utgör en stor social och ekonomisk utmaning som man endast kan övervinna genom en stark styrning som fungerar i harmoni och solidaritet.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade emot den gemensamma resolutionen om ekonomisk styrning eftersom jag anser att den nuvarande ekonomiska modellen har misslyckats. Boven bakom det här misslyckandet är inte bara marknaden, eller regeringarna, utan de största grupperna i den här kammaren som enades om att omvandla Washingtonsamförståndet till Brysselsamförståndet. Det bakomliggande problemet är att man inte har gjort några ingrepp i ekonomin, vilket motverkar den europeiska integrationen och gör att en europeisk social modell omöjligt kan existera och hålla samman. Den avreglerade marknaden utgör ett hot mot själva demokratin. Ledamöterna i min parlamentsgrupp, GUE/NGL, stöder arbetarnas respons på den här krisen, med generalstrejker i Grekland, Portugal och snart även i Spanien. Fackföreningarna har redan meddelat att det kommer att bli en generalstrejk i Spanien den 29 september, vilket sammanfaller med den stora mobilisering som organiseras av Europeiska fackliga samorganisationen. Detta är arbetarnas respons på den här modellen.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att en ökad ekonomisk styrning måste gå hand i hand med en ökad demokratisk legitimitet för den ekonomiska styrningen, vilket måste åstadkommas genom att Europaparlamentet och de nationella parlamenten blir närmare och lägligare involverade i den här processen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi har ställt oss bakom den gemensamma resolutionen, även om den inte är perfekt. Det har varit heta diskussioner om punkt 12, som är kvar i sin helhet, trots att vi försökte stryka den andra delen där man försökt begränsa underskott och skulder genom böter.

Förslag till resolution B7-0348/2010, B7-0349/2010

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Jag beklagar att jag röstar emot dessa förslag eftersom jag stöder dem till största delen. Men anledningen till att jag inte kan rösta för detta är att jag är medlem i det irländska labourpartiet som har som policy att inte stödja en gemensam konsoliderad bolagsskattebas.

Förslag till beslut om inrättande av ett särskilt utskott för de politiska utmaningarna och budgetmedlen för en hållbar europeisk union efter 2013 samt fastställande av dess befogenheter, sammansättning och mandatperiod (B7-0295/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Om ett år, i juli 2011, kommer Europeiska kommissionen att lägga fram en beräkning av den fleråriga budgetramen för 2014–2020. Det är nödvändigt att Europaparlamentet i förväg överväger de kommande utmaningarna och upprättar sina budgetprioriteringar. Därför röstade jag för inrättandet av detta särskilda parlamentsutskott som under ett år kommer att arbeta med följande uppgifter: a) att fastställa parlamentets politiska prioriteringar för den fleråriga budgetramen efter 2013, både lagstiftnings- och budgetmässigt, b) att göra en beräkning av de ekonomiska medel som är nödvändiga för att unionen ska kunna uppnå sina mål och genomföra sin politik för den period som inleds den 1 januari 2014, c) att fastställa varaktigheten för nästa fleråriga budgetram, d) att föreslå en struktur för den kommande fleråriga budgetramen, där huvudområdena för unionens verksamhet anges, e) att lägga fram riktlinjer för en vägledande tilldelning av medel mellan och inom den fleråriga budgetramens olika utgiftsrubriker och f) att närmare ange sambandet mellan en reformering av finansieringssystemet för EU-budgeten och en översyn av utgifterna. Slutligen skulle jag vilja rikta ett varmt tack till mina kolleger för att de valde mig till suppleant i detta utskott, vid sidan av Michel Dantin, Alain Lamassoure och Damien Abad.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att det är av yttersta vikt att det inrättas ett utskott för att börja diskutera budgetramen efter 2013 och framför allt att uppskatta vilka ekonomiska medel som är nödvändiga för att unionen ska kunna uppnå sina mål och genomföra sin politik för den period som inleds den 1 januari 2014, att fastställa varaktigheten för nästa fleråriga budgetram samt att i enlighet med fastställda mål och prioriteringar bestämma en struktur för den kommande fleråriga budgetramen, där huvudområdena för unionens verksamhet anges.

  Diogo Feio (PPE), skriftig. – (PT) Att inrätta ett särskilt utskott för de politiska utmaningarna och de budgetmedel som är tillgängliga för unionen efter 2013 anser jag vara nödvändigt för att fastställa de särskilda prioriteringarna för nästa EU-budget samt utveckla och anta förordningen om den fleråriga budgetramen. Med den rådande krisen är det verkligen nödvändigt att ompröva hur EU:s budgetplan kan kompensera för de skador som uppkommit, samt även att inrätta en ram för att hantera eventuella problem som kan uppstå framöver.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för inrättandet av detta utskott eftersom jag anser att med de befogenheter som uppstått genom Lissabonfördraget är det av största vikt att Europaparlamentet intar en tydlig strategisk linje för budgetramen efter 2013, så att man fastställer politiska prioriteringar som bidrar till att den europeiska integrationen konsolideras. Jag stöder en ökad politisk integration samt en samordnad och stärkt europeisk styrning. Enligt min mening kommer det europeiska projektet endast att utvecklas om det råder en verklig solidaritet som ger en stark ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. För det här utskottet kommer det att bli viktigt att nå ett samförstånd om hur systemet för att finansiera EU-budgeten ska reformeras på ett sådant sätt att det utgör en fast utgångspunkt för förhandlingar om den nya fleråriga budgetramen. Jag sitter med i detta utskott för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och är väl medveten om vilket viktigt arbete som utskottet kommer att utföra och vilka svårigheter som det kommer att ställas inför. Jag är emellertid övertygad om att Europaparlamentet kommer att lyckas övervinna de stora svårigheterna med att uppnå ett samförstånd om ett Europa som har verklig solidaritet och är mer politiskt integrerat. Jag hoppas att detsamma gäller för rådet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Sammansättningen av och de fastställda målen för detta utskott kommer att vara avgörande för att uppnå en flerårig budgetram som ska genomföras från och med 2014 och som kan hantera de stora utmaningar som ligger framför oss, särskilt när det gäller stödet till en hållbar och kvalitativ ekonomisk tillväxt samt de långsiktiga investeringarna, så att man kan hantera de långvariga effekterna av den kris som vi nu upplever i EU.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att det är ytterst viktigt att inrätta ett utskott för att börja diskutera budgetramen efter 2013 och i synnerhet att ange sambandet mellan reformeringen av finansieringssystemet för EU-budgeten och en översyn av utgifterna, så att budgetutskottet får en fast utgångspunkt inför förhandlingarna om den nya fleråriga budgetramen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är i hög grad för detta utskott, som kommer att göra det möjligt för oss att finna den strategiska inriktningen inför framtiden genom att reflektera över hur vi ska ta oss ur den nuvarande komplicerade krisen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta var en omröstning som var av rent organisatorisk karaktär och vår grupp hade inga invändningar mot att anta detta förslag till beslut. Därför röstade vi helt enkelt för det.

Förslag till beslut om tillsättning av delegationen till den parlamentariska kommittén Cariforum–EU och antalet ledamöter i denna delegation (B7-0341/2010)

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta är en röst för att omorganisera antalet ledamöter i delegationen till den parlamentariska kommittén Cariforum–EU. Jag har inga invändningar mot att detta förslag till beslut antas. Därför röstade jag för det.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta var en omröstning som var av rent organisatorisk karaktär och vår grupp hade inga invändningar mot att anta detta förslag till beslut. Därför röstade vi helt enkelt för det.

10. Rättelse/avsiktsförklaringar: se protokollet.

(Sammanträdet avbröts kl. 14.35 och återupptogs kl. 15.00)

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

11. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

12. Den israeliska militärinsatsen mot den humanitära konvojen samt Gazablockaden (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalandet av kommissionens vice talman och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om den israeliska militärinsatsen mot den humanitära konvojen samt Gazablockaden.

  Catherine Ashton, kommissionens vice talman/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Herr talman! Detta är en viktig debatt om Gaza. Vi diskuterade de tragiska händelserna och deras konsekvenser under måndagens utrikesråd och jag har haft ständig kontakt med parterna. Detta är en fråga av stor vikt för Europeiska unionen, vilket framgår av de olika resolutioner som har lagts fram.

Så låt mig redan till en början betona att det som hände på havet utanför Gaza var oacceptabelt. Det förklarade vi omedelbart, högt och tydligt. Nio människor dog på internationellt vatten under omständigheter som kräver en utredning. Detta måste vara en utredning som israeler, palestinier och framförallt det turkiska folket kan tro på. Israel har tillkännagett att en oberoende kommission ska tillsättas där två högre internationella medlemmar ska delta som observatörer. Detta är ett steg i rätt riktning. Men EU kommer noggrant att följa kommissionens hållning och resultat innan unionen drar fler slutsatser.

Den militära attacken på konvojen har väckt uppseende i världen. Förlusten av liv var tragisk. Men vi måste komma ihåg varför konvojen egentligen var på väg till Gaza. Den underliggande orsaken är Gazas fruktansvärt svåra situation som människor nu åter har blivit medvetna om. Ledamöterna vet att jag har sett det med egna ögon: för tre månader sedan när jag var den första politikern på mer än ett år som reste in i Gaza från den israeliska sidan. Det jag såg var chockerande.

Dessa människor som lever bredvid ett av världens modernaste länder fraktar varor med häst och vagn. Israel berömmer sig med rätta av ett utmärkt utbildningssystem och universitet i världsklass. Alldeles intill förvägras många barn grundläggande skolundervisning. Genom blockaden förvägras Gaza tegel och cement som FN behöver för att bygga nya skolor, sjukhus, bostäder och sanitära anläggningar. Det är en bisarr situation där mjöl, bönor och margarin får föras in men inte ättika, choklad och färskt kött.

Blockaden skadar vanliga människor, förhindrar återuppbyggnad och underblåser radikalism. Blockaden är dessutom inte helt effektiv, men på fel sätt. Många varor smugglas in genom olagliga tunnlar. Varorna går inte till de behövande utan till dem med pengar och inflytande. Blockaden stärker Hamas. Den ger utomstående med en helt annan agenda än vår tillfälle att trappa upp spänningen. Och till på råga allt gör Gazas lidande inte Israel säkrare.

Detta får inte fortsätta. Det måste bli en förändring. Situationen ger upphov till två enkla frågor. Hur kan vi bidra till att förbättra det dagliga livet för människorna i Gaza och hur kan vi garantera säkerheten för människorna i Israel? Vi måste gemensamt besvara dessa frågor. Om vi försöker göra det var för sig kommer vi att misslyckas.

I måndags enades utrikesministrarna i Europeiska unionen om att vi måste ta detta initiativ och vidta konkreta åtgärder för att ta itu med Gazakrisen och använda den som en katalysator för fred i denna oroliga region. Det kommer inte att bli lätt att hitta en gemensam väg för att häva blockaden. Det krävs att både Israel och den palestinska myndigheten samarbetar. EU och många andra har länge krävt ett slut på blockaden. Men de politiska parametrarna har förändrats. Omständigheterna är inte längre desamma.

För det första måste vi öppna gränsövergångarna så att humanitär hjälp, handelsvaror och civilpersoner kan resa in och ut ur Gaza på ett normalt sätt. Detta är i linje med vår väletablerade position och med säkerhetsrådets resolutioner. Men viktigast av allt är att detta fastslogs i det avtal om rörlighet och tillträde som den palestinska myndigheten och Israel enades om 2005. Detta avtal är den centrala ramen.

För det andra bör det i stället för en lista på ett mycket begränsat antal produkter som släpps in finnas en kort lista som man enats om över förbjudna varor där Israel har berättigade säkerhetsfarhågor. Jag hoppas att vi utifrån de diskussioner som jag har fört kommer att kunna fortsätta i rätt riktning i den här frågan.

För det tredje har Europeiska unionen personer och ett uppdrag i Rafah som skulle kunna reaktiveras, och vi är redo att stödja öppnandet av andra gränsövergångar för varor och människor och anpassa vårt uppdrag eller utveckla ett nytt.

Vi arbetar hårt med alla åtgärdsalternativ. Jag har bildat en arbetsgrupp för att samla alla berörda avdelningar och sakkunniga och kommer att vara ordförande vid det första mötet på fredag. Vi kommer inom kort att skicka ett undersökningsuppdrag för att se hur vi på bästa sätt kan bidra till en lösning som fungerar för människorna i Gaza och som tar hänsyn till Israels farhågor.

Den övergripande frågan här är att ett hävande av blockaden bör bidra till att skapa fred. Gaza är en integrerad del av en framtida palestinsk stat. Därför måste vi arbeta för att återförena Västbanken med Gaza samtidigt som vi måste bidra till försoning mellan palestinierna. Alla dessa delar är centrala för den tvåstatslösning som är och förblir vårt mål.

Slutligen är det positivt att vi har lyckats upprätthålla de indirekta samtalen mellan israeler och palestinier, och våra arabiska partner förtjänar beröm för detta. Kvartetten bör spela en viktig roll för att engagera parterna och ange riktningen för våra gemensamma ansträngningar för att få ett slut på Gazas farliga isolering och arbeta för fred i regionen. Jag vet att parlamentet kommer att göra gemensam sak med mig för det målet.

  Ioannis Kasoulides, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! Om någon borde insistera starkt på att utredningen ska vara opartisk, öppen och trovärdig under överinseende av internationella myndigheter så borde det vara Israel.

Ett beslut om ett första steg i rätt riktning har tagits av israelerna. Det behövs mer för att inge det internationella samfundet förtroende. Gazablockaden måste hävas. President Obama har förklarat att den är ohållbar. Hamas är den enda som tjänar på denna blockad. Organisationen skaffar sig pengar från de lönande transaktionerna med smuggling av varor genom de talrika tunnlarna som sedan distribueras endast till de palestinier som stöder dem. En hel befolkning lider och israelerna har inte vunnit något. Gilad Shalit hålls fortfarande i fångenskap.

Fru Ashton! Jag är övertygad om att er uppgift borde vara att samordna, samarbeta med och stödja de internationella aktörerna i deras ansträngningar för att åter öppna de landövergångar, särskilt Karni, där det finns möjlighet att föra över varor. Det går att enas om en effektiv mekanism för att spåra distributionen av bistånd och som har återuppbyggnaden som mål. Under tiden måste ansträngningarna för att försona de olika palestinska fraktionerna intensifieras och den palestinska myndigheten måste återfå kontrollen över Gaza. Slutligen måste Israels säkerhetsfarhågor respekteras.

  Véronique De Keyser, för S&D-gruppen. – (FR) Herr talman! Det är inte er som jag vänder mig till i dag, inte heller är det till er, fru Ashton, ursäkta mig. I dag vänder jag mig till dem som lyssnar på oss, de aktivister från Marmara-konvojen som är i kammaren. Vi har svikit er, vi har förrått er. Ända fram till det sista ögonblicket, ända fram natten då angreppet ägde rum – och jag har fortfarande ett spår av detta på min mobiltelefon – ringde ni till oss i hopp om att medierna, regeringarna, EU skulle skydda er. Ni hoppades förgäves. Ni lämnades ensamma, utan vapen, ställda inför soldater som hade order om att skjuta inför hela det internationella samfundet.

I dag ber ni oss om rättvisa, men oberoende, internationell rättvisa. Ni har inte förtroende för den israeliska rättvisan, inte ens om den övervakas av utländska observatörer, eftersom era vänner dödades, eftersom Israel omedelbart såg till att alla bevis på angreppet försvann, förstörde filmer, foton, beslagtog datorer, stillbilds- och videokameror och utplånade alla spår bara för att tre dagar senare skapa sin egen version av anfallet med fotomontage som stöd. Ni har inte förtroende eftersom Israel behandlade er som terrorister, ni sattes i fängelse och blev ibland slagna och ni kunde inte alls förstå denna skräckhistoria.

Därför vill ni ha rättvisa som ni kan tro på, och i dag vill ni att belägringen av Gaza omedelbart och villkorslöst ska hävas, eftersom det var det en del av er dog för. Jag lovar er att vi inte kommer att svika er igen. Fru Ashton, svara inte mig, utan svara dem. De ser på oss som de alltid kommer att se på oss, med häpna och tvivlande blickar, de som betalade för sitt humanitära engagemang med sina liv.

Parlamentets gemensamma resolution fördömer angreppet och kräver en internationell utredning och att blockaden hävs, men i morgon kommer parlamentet att kräva att rättvisa skapas. Om vi glömmer det ska hundratals överlevande från Marmara-konvojen komma och påminna oss.

(Applåder)

  Niccolò Rinaldi, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Våra tankar går till offren för fredskonvojen, men våra tankar går också till Israel, särskilt i dessa dagar när nästan hela det internationella samfundet tycks kritisera detta land.

Därför är mitt budskap till staten Israel i dag att vi måste vara beredda att lyssna på vad den har att säga och att vi inte får avbryta kommunikationen. Om jag kunde skulle jag vilja dämpa denna oro för säkerheten, denna känsla av att stängas in, som inte bara den israeliska regeringen har utan som även delas av den allmänna opinionen i landet, som känner sig otryggt och missförstått. Men jag önskar Israel inte bara säkerhet, jag önskar även landet välmåga vilket innefattar moraliskt välbefinnande. Därför drivs vår önskan att lyssna till vad Israel har att säga av en högre önskan om fred, och den stöds av en plikt att säga dess regering att vi slutade förstå dess politik för flera år sedan.

Oavsett allt annat är det som hände inte en isolerad händelse. En gemensam hållning förenar angreppet på konvojen och fördrivningen av araber från deras hem i östra Jerusalem, byggandet av muren på palestinskt territorium och blockaden och attacken mot Gaza förra året, och även hoten mot Hanin Zoabi, parlamentsledamoten för den arabiska minoriteten. Denna gemensamma politiska hållning splittrar ofta palestinierna och förödmjukar dem och ignorerar internationella uppmaningar och bestämmelser, vilket stärker extremismen på alla håll, även i Israel, medan den kanske för alltid omintetgör hoppet om en fred som bygger på två stater för två folk. Det är också en gemensam politisk hållning som i allt större utsträckning saknar de moraliska kvaliteter som utmärkte den stora humanistiska hebreiska tradition som vi alla härstammar från.

Men ansvaret för konvojens tragedi vilar även på hela det internationella samfundet och den skugglika kvartett som alltför länge har blundat för vissa farliga politiska förändringar. Avsnitt i den resolution som vi är i färd med att godkänna tyder på en klar vilja att åstadkomma en kursförändring i europeisk politik, särskilt nu när vi har nya institutionella instrument. Närvaron av dessa nya offer innebär att vi inte längre har någon ursäkt för att inte göra vår röst hörd. Jag skulle vilja att det var Elie Wiesels röst när han skrev att ondska inte kan definieras som omänsklig. Det är olyckligt, men åtminstone politik borde vara fri från denna ondska.

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru Ashton! Jag tror att alla i den här kammaren är överens om att vi måste fördöma attacken mot den konvoj som försökte bryta Gazablockaden. Jag tror att alla är överens om att den israeliska politiken, som den är, som den befästs eller upprepar vad den har gjort i åratal kommer att föra och för Israel in i ett hål ur vilket det kommer att bli svårt för staten att frigöra sig.

Vi är alla överens. Problemet är nu hur vi ska åstadkomma en förändring i den politiken. Ni sade själv att vi måste fortsätta att arbeta för försoning, eller ska vi säga för ett avtal mellan de palestinska styrkorna, som ni kallar grupper. Jag föredrar att kalla dem styrkor.

Vi bör tillägga en sak: oavsett om vi tycker om det eller inte – och jag för min del tycker inte om det – myndigheten i Gaza är inte längre den palestinska myndigheten, det är Hamas. Vi skulle ha kunnat drömma om något annat, men i politiken låter verkligheten oss inte alltid drömma. Därför måste vi nu hitta sätt att bryta blockaden och den mentala blockad som finns i vårt medvetande, i israelernas medvetande, och kanske även i palestiniernas medvetande.

Jag vill föreslå en sak. Ni sade: ”Vi måste häva blockaden”. Inte bara Rafah. Vi måste öppna alla införselställen. Europeiska unionen måste, kan och kräver att den får kontrollera sina införselställen. Med vem? Ja, till exempel med den turkiska armén. Personligen – och jag är en aning ironisk här – skulle jag gärna se att tyska och turkiska soldater tillsammans kontrollerar införselställen till Gaza så att livsmedel och byggnadsmaterial kommer in men inte vapen.

Låt oss gå längre. Låt oss arbeta för att häva blockaden. Vi ber inte om det, utan låt oss skaffa oss instrumenten för att häva denna blockad.

(DE) Jag vill nu fortsätta att tala på tyska eftersom det alltid sägs att många människor i Tyskland och i Europa har ett dåligt samvete för Israel. Jag vill säga er att ett dåligt samvete inte skapar politik. Om vi vill ha ett gott samvete och stödja Israel måste vi säga till Israel att de nuvarande händelserna överskrider gränserna för vad som är acceptabelt.

Israels vänner är också dess kritiker. De människor som inte är beredda att kritisera Israel kan inte kalla sig för dess vänner. Vi måste följa människor som David Crossman, som i Israel med rätta har sagt att vad Israel har gjort står i fundamental strid med skälet till att upprätta staten Israel. Den nuvarande politiken är en politik som inte vill förverkliga den israeliska sionistiska drömmen utan i själva verket förstör den. Därför får vi i Europa inte vara rädda för att kritisera israelerna och palestinierna. Vi får inte vara rädda för att säga att vi behöver en ny stabilitet i regionen. Vi kommer bara att uppnå denna nya stabilitet om vi som européer är beredda att agera som en styrka för medling och ordning. Om vi inte gör det kommer det inte att bli någon ordning i regionen.

Därför vill jag uppmana er att inte bara kräva förändring, utan att också lägga fram förslag om hur vi européer kan samarbeta med Turkiet, som är en betydande makt i regionen, för att vidta konkreta åtgärder för att få ett slut på denna blockad.

  Peter van Dalen, för ECR-gruppen. – (NL) Herr talman! Den 31 maj dödades nio människor när israeliska kommandosoldater grupperade sig på Mavi Marmara. Soldaterna hävdade att de hade blivit överraskade av det mycket oartiga mottagande de hade fått på fartyget och hade känt sig tvungna att öppna eld med skarp ammunition. Jag tyckte att det var en konstig förklaring. De hade väl inte väntat sig att bli mottagna ombord med te, kaffe och tårta?

Därför är den avgörande frågan: varför använde sig Israel inte av andra medel för att stoppa fartygen? När allt kommer omkring hade dess militära ledning andra tänkbara alternativ till sitt förfogande som förmodligen skulle ha lett till mycket mindre våld och långt färre döda. Därför är det mycket angeläget med en utredning, och Israels gensvar har varit utmärkt. Det ska bli en ingående undersökning där även två ledande utländska observatörer ska ingå, av vilka nobelpristagaren Lord Trimble förmodligen är den mest kände. Under tiden skulle Israel kunna ersätta den lista med 43 varor som får föras över gränsen med en lista som endast anger vad som inte får föras in i Gaza.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Morgonen den 31 maj angrep den israeliska armén den frihetskonvoj som förde humanitära förnödenheter till invånarna i Gaza från luften och havet och dödade på ett fegt sätt nio aktivister och skadade dussintals andra, av vilka några ser oss från läktaren när vi talar.

Detta är inte första gången som israeliska väpnade styrkor har begått brott mot mänskligheten. I 23 dygn i sträck krossade de skoningslöst Gaza, där 1,5 miljoner människor som bodde i tätbefolkade områden stängdes inne, vilket ledde till att 1 400 människor dog. De förstörde den materiella infrastrukturen och lämnade aska och brinnande spillror efter sig. Har de tvingats att stå till svars för detta brott inför någon?

Varje dag underminerar ockupationsstyrkorna de internationella ansträngningarna för att hitta en lösning på ett problem som de har vidmakthållit i sex årtionden. De fortsätter att utvidga separationsmuren, att bygga nya bosättningar, att utvisa fredliga palestinier från deras hem i östra Jerusalem. Har Israel tvingats att stå till svars för denna flagranta kränkning av de mänskliga rättigheterna?

I morgon ska vi rösta om ett gemensamt resolutionsförslag som fördömer den israeliska milisens attack mot frihetskonvojen. Vi får inte vila på våra lagrar i tron att detta befriar oss från våra skyldigheter. Vi måste enskilt och gemensamt arbeta för att ställa de skyldiga till svars inför en domstol och för att man slutligen ska häva den omänskliga blockaden mot Gaza och uppnå fred i området. Det är vi skyldiga de döda aktivisterna, offren på båda sidor av denna långvariga konflikt, folken i Israel och Palestina.

  Bastiaan Belder, för EFD-gruppen. – (NL) Herr talman! Det är föga troligt att den turkiska regeringen och den turkiska stiftelsen för mänskliga rättigheter och friheter och humanitär hjälp (IHH) inte var inblandade i den blodiga sammanstötningen mellan den israeliska flottan och ”frihetskonvojen för Gaza” måndagen den 31 maj. Varför är Europeiska unionen, varför är ni, höga representant, så förtegen när det gäller Turkiets ansvar för denna upptrappning av en medveten politisk provokation?

Fru Ashton, ni vet lika väl som jag att IHH, en islamisk grupp, var den drivande kraften bakom frihetskonvojen, och att denna osedvanliga humanitära organisation och Hamas är blodsbröder. Den har till med gått så långt som att utlova omfattande turkiskt martyrskap för den palestinska saken (se uttalandet av dess ordförande från förra året). Ni vet lika väl som jag att när det gällde den judiska staten lekte de turkiska islamisterna i IHH med elden, och att de gjorde det med beskydd av Erdoğans regering. Ni vet också att samma turkiska regering sedan på ett mycket kränkande sätt ställde israelerna till svars efter tragedin.

När kommer Europeiska unionen att ställa Turkiet, en anslutningsstat, till svars för tragedin på Mavi Marmara? Tala om att diskvalificera sig för EU-medlemskap. Jag vill göra en vädjan till, en positiv sådan. Fru Ashton, jag ber er att sätta stopp för den oacceptabla isoleringen av Gilad Shalit och att se till att han släpps fri.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja säga till Catherine Ashton att jag välkomnar hennes uttalande till parlamentet i dag. Jag minns mycket väl hennes första uttalande om Israel och Gaza, och jag medger att hennes uttalande i dag har varit något mer genomtänkt, men ofullständigt, vilket min kollega just har påpekat.

Jag är en av dem som levt under terroristhot och har därför stor medkänsla med de oskyldiga israeliska medborgarna som drabbats av urskillningslösa raketattacker. Israel har försökt försvara sig mot insmugglade iranska raketer genom blockaden av Gaza, och i viss mån har denna taktik varit framgångsrik när det gäller att minska attackerna mot israeliska medborgare. Jag anser att parlamentet bör försvara rätten för en stat att skydda sina medborgare mot sådana angrepp.

För vanliga människor som bor i Gaza har detta lett till problem och jag tvivlar inte på att, vilket vi har sett, många ledamöter kommer att ställa sig upp och hylla den så kallade fredsflottiljen. Det fanns engagerade människor ombord, men trots detta hade en del avsikter som var mindre ädla. Många av oss anser att detta var ett försök att söka konfrontation för att få till stånd en propagandakupp. Det var tyvärr vad som skedde, och tyvärr gick liv till spillo.

Det skulle vara lätt att använda sig av detta för att föra en anti-israelisk agenda i parlamentet, men det skulle inte vara till någon hjälp och det skulle inte främja freden.

(Talmannen avbröt talaren.)

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE). – (ES) Herr talman! Oavsett de motsägelsefulla versionerna av dessa händelser - humanitär flottilj eller provokationsstrategi – måste parlamentet fördöma användandet av våld och fördöma förlusten av människoliv, eftersom den är oåterkallelig.

Det finns bakomliggande orsaker till dessa händelser, vilket har fått konsekvenser. Den sorgligaste konsekvensen av detta är som sagt förlusten av människoliv. Andra konsekvenser omfattar urspårningen av fredsprocessen, avståndstagandet mellan Israel, EU och Förenta staterna, avskurna förbindelser med de moderata arabländerna och en ökad spänning i regionen, med det iranska kärnkraftsspöket svävandes över hela området. Jag anser också att brytningen av relationerna med Turkiet är en viktig faktor.

Catherine Ashton sade något som jag helt håller med om. Ett återställande av det palestinska folkets värdighet och hopp kommer att gynna freden i regionen, säkerheten i Israel och framför allt de moderatas sak och enigheten om den palestinska frågan.

Det är uppenbart - och vi bör inte bortse från detta – att upphävandet av embargot bara är ett steg. Det är ett viktigt steg, men det är bara ett litet steg på vägen mot fred. Vi är medvetna om grundvillkoren: ett erkännande av en livskraftig palestinsk stat, säkerhet för Israels gränser, en lösning på problemet med östra Jerusalem, problemet med bosättningarna som måste få ett slut, samt - jag är strax färdig, herr talman - andra frågor.

Det finns två problem som berör lösningen av denna fråga. Det ena är internationellt stöd och det andra är politisk vilja. Fru Ashton! Jag är inte säker på att det för närvarande finns en tillräcklig mobilisering av politisk vilja.

  Proinsias De Rossa (S&D). – (EN) Herr talman! Vår resolution är tydlig i sitt fördömande av Israels olagliga åtgärder som dödade nio civila och skadade 38. Vi är tydliga i vårt krav på en internationell utredning som är trovärdig, öppen och opartisk. Utredningen som aviserats av Israel är inget av detta och det är inte godtagbart.

Vi kräver ett slut på belägringen av Gaza. Ett av de viktigaste inslagen i vår resolution är punkt 10, som efterlyser en förändring av EU:s Mellanösternpolitik. Jag skulle vilja påstå att denna förändring måste omfatta diplomatiska verktyg för sanktioner, i händelse av att Israel vägrar att uppfylla de normer som förväntas av en demokratisk stat angående hanteringen av vänner och fiender. Det handlar om smarta sanktioner som ska tillämpas steg för steg enligt en särskild tidsplan, om inte Israel agerar för att respektera internationell rätt.

Kvartetten måste få bort Hamas från den politiska periferin. Det skulle vara omöjligt att lyckas med en tvåstatslösning utan deras engagemang i processen. Den mest demokratiska vägen framåt är ett förtida val till det palestinska lagstiftande rådet och att ordföranden för den palestinska myndigheten - med ett åtagande från deltagarna och kvartetten - accepterar folkets beslut.

Fru Ashton! Det räcker inte längre med ord. Vi måste agera.

  Marielle De Sarnez (ALDE). – (FR) Herr talman! Vi har med egna ögon sett att Gazablockaden är ohållbar. Dess invånare är till 80 procent beroende av internationellt bistånd. De lever inte, de överlever, utan framtid och utan hopp.

Gazablockaden motverkar dessutom sitt eget syfte. Den stärker just de människor som är tänkt att försvagas. En av Fatahs ledare säger att Gazas ledare använder den som en ursäkt för allt: en ekonomi i ruiner och sina egna misstag. EU måste besluta sig för att agera. Samtidigt måste man garantera Israels säkerhet och fördubbla ansträngningarna att få slut på blockaden, med europeisk övervakning om så behövs. Slutligen måste EU vara en viktig aktör som uppträder enat. Man bör också se till att alla politiska åtgärder rörande budget, handel, ekonomi och utveckling tjänar ett enda mål, nämligen en långsiktig samexistens mellan två stater.

  Eva Joly (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Efter vårt besök i Gaza den 26-28 maj 2010 krävde vår delegation enhälligt ett omedelbart, fullständigt och permanent upphävande av Israels blockad.

Vår gemensamma resolution föddes ur enhälligheten inför denna humanitära och politiska tragedi, och jag hoppas att en stor majoritet kommer att rösta för den. Att förmedla vårt budskap på ett enat sätt är inte bara nödvändigt, det är avgörande, eftersom det fram tills nu är just enighet som Europeiska unionen har saknat, och det är just enighet som den behöver i dag för att få betydelse och kunna hävda sig som en stor och trovärdig aktör för fred.

Det värsta för Europa vore om flottiljtragedin följdes av likgiltighet och passivitet, som orsakats av brist på enighet. Det måste komma en politisk reaktion från Europa. Man har inte bara en rättighet utan även en skyldighet att agera och föra samtal, samt att fördöma och vidta sanktioner om freden hotas av den ena eller den andra parten.

Fru Ashton! Vi har i dag ett mycket stort ansvar. Vi kan inte längre nöja oss med att rekonstruera byggnader om och om igen. Vi måste skapa fred och vi måste göra det nu. Det kräver mod och beslutsamhet. Ni måste bygga allianser, framförallt med Förenta staterna och Turkiet, och ni får inte lätta på det diplomatiska trycket på Israel innan hela blockaden hävts och inrättandet av en opartisk internationell utredning blivit verklighet.

  Sajjad Karim (ECR). – (EN) Herr talman, fru Ashton! Er inställning till denna fråga är lovvärd. Det faktum att ni via er administration besökte Gaza på det sätt ni gjorde och de mycket offentliga uttalanden som ni gjort sedan dess, gör det klart för oss ledamöter i parlamentet att ni och er administration tar denna fråga på största allvar.

Detta är givetvis bland mycket annat en humanitär fråga, men jag tänker på bakgrunden till varför vi befinner oss där vi är i dag. Jag har mycket tydliga minnen av de diskussioner som fördes här i kammaren 2006, både i februari och i april, där så många ledamöter en efter en uppmanade både EU och Israel att inte frigöra folket i Gaza på detta sätt. Men det är precis vad vi gjorde och vår reaktion var felaktig. Vi befinner oss i denna situation i dag genom att ha kvävt människorna i Gaza.

Det finns bara ett sätt att gå vidare nu, och det är att utan omsvep ta itu med frågan om blockaden. Det finns konkreta praktiska åtgärder vi kan vidta, och den första måste vara att se till att Israel agerar för att släppa igenom tillåtna varor och inte bara har en lista som i dag. Var snäll och koncentrera er genast på denna fråga.

  Patrick Le Hyaric (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, fru Ashton! Internationella institutioner och våra europeiska organ har ständigt och alltför länge avlagt löften, använt samma ord och förkunnat samma fina intentioner utan att vidta tydliga åtgärder för att åstadkomma säkerhet och fred i regionen och för att en palestinsk stat ska finnas inom 1967 års gränser. Vi behöver nu klara och kraftfulla åtgärder från EU.

Enligt internationell rätt har det förekommit ett piratdåd på internationellt vatten mot en humanitär konvoj. Vi kommer inte att uppnå något genom att låta denna maskeradutredning fortsätta, där de kriminella själv skapar sin egen domstol. Vi kommer inte heller att uppnå något genom att nöja oss med en vag plan för att lätta på denna skoningslösa blockad. Vi måste kräva och få ett hävande av blockaden. Ni har medlen för att göra detta.

Ja, låt oss skapa ett europeiskt övervakningsuppdrag i samverkan med andra stater vid gränsövergångsställena på land och till sjöss. Upphäv associeringsavtalet mellan EU och Israel tills något verkligen görs. Stoppa importen av produkter från bosättningarna. Låt oss avsluta det militärtekniska samarbetet och låt oss stoppa vapenförsäljningen till Israel.

Slutligen ställer jag frågan: Vem kommer att genomföra en seriös utredning av den misshandel av européer som har ägt rum på israeliskt territorium i israeliska fängelser?

Avslutningsvis vill jag att parlamentet kräver ett slut på hoten mot Knessets ledamot Hanin Zoabi. Fru Ashton! Ni har medel att agera. Om ni gör det kommer vi att stå bakom er.

  Fiorello Provera (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En första granskning av fakta visar tydligt att syftet med flottiljexpeditionen till Gaza var mer politiskt än humanitärt. Konvojen hade organiserats av IHH, en turkisk organisation med koppling till islamisk extremism. Kvällen före flottiljens avresa, skrev Hamasledaren Ismail Haniyeh att om fartygen nådde Gaza skulle det vara en seger för Hamas, och om de stoppades skulle det ändå vara en seger.

Hamas bristande intresse för humanitära ändamål bekräftades av dess vägran att ta in den humanitära hjälp som kom till hamnen i Ashdod med det irländska fartyget Rachel Corrie, till Gaza. Om man vinner kommer Hamas att förlora inte bara Israel, utan även den palestinska myndigheten PNA och möjligheten att återuppta fredsprocessen. Sjö- och fastlandsblockaden kring Gaza infördes av Israel och Egypten 2007 för att kontrollera vapenhandeln. Den palestinska myndighetens president, Mahmoud Abbas, stödde också denna blockad vid sitt möte med president Obama för ett par dagar sedan, vilket rapporterades i alla tidningar.

Vi måste förhindra att Gaza blir en station för missilattacker mot Israel och en destabiliserande faktor för balansen i området. Vi måste också ge omfattande humanitärt bistånd för att underlätta situationen för människorna i Gaza. Jag uppmanar den höga representanten att förlänga den objektiva prövningen av omständigheterna, så att man kan undersöka ett eventuellt deltagande av länder som Turkiet och Iran i organisationen av expeditionen.

  Daniël van der Stoep (NI). – (NL) Herr talman! En klubb självutnämnda fredsaktivister som var beväpnade med olika mordvapen satte kurs mot Gaza. Den israeliska flottan bad dem att stanna upp, men fick svaret - och jag citerar – ”Håll käften, stick tillbaka till Auschwitz”. Men soldaterna kom ombord ändå, och de välkomnades ”fredligt” av ”aktivister” utrustade med metallrör som kastade dem överbord. Flottiljens mål var inte att förmedla humanitärt bistånd till Gazaremsan, utan att söka provokation och en våldsam konfrontation med Israel.

Passagerarna ombord på Mavi Marmara, som omfattade aktivister från den turkiska stiftelsen för mänskliga rättigheter och friheter och humanitär hjälp (IHH), förklarade att organisationen hade nära koppling till Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, och att kandidatlandets regering varit delaktig i förberedelserna av flottiljen. Stämmer detta, och vad tänker ni göra med denna information? Är det sant att den turkiska organisationen IHH som fanns på fartyget har kopplingar till Hamas? Får jag påminna er om att EU fortfarande betraktar Hamas som en terroristorganisation? Jag skulle uppskatta att få ett svar på detta. Det nederländska Frihetspartiet (PVV) vill åtminstone se en oberoende utredning av Turkiets roll i hela sammanhanget. Exakt vilkets slags inflytande hade premiärminister Erdoğan och hans medarbetare? Jag skulle uppskatta att få ett svar på detta.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Herr talman! Jag stöder kravet på en internationell utredning, eftersom ett införande av två internationella experter i den israeliska utredningen enligt min mening definitivt inte kommer att anses vara tillräckligt i ett internationellt sammanhang. I slutsatserna i denna utredning måste man fastställa om aktionen var ett brott mot internationell rätt. Därför föreslår jag att vi skjuter upp vår bedömning tills dess och inte omfattar denna bedömning i resolutionen.

Det faktum att en flottilj av denna storlek kunde avsegla och att den inte var bemannad enbart av extremister eller av ökända motståndare till Israel visar på hur oacceptabel den humanitära situationen i Gaza är. Vi kräver därför att blockaden ska hävas till förmån för folket och inte för att legitimera Hamas. Dessutom har Israel inte uppnått sina mål. Det har sagts att Gilad Shalit fortfarande hålls fången av Hamas. Folket i Gaza har inte rest sig mot Hamas. Tvärtom har deras inställning till Israel radikaliserats. Det ligger inte i Israels intresse. Abu Mazen, företrädaren för de palestinier som är beredda att samarbeta, har i förhållande till Hamas inte stärkts i sina landsmäns ögon.

När den israeliska regeringen sammanträder i dag hoppas jag att man kommer att genomföra gårdagens tillkännagivande av Isaac Herzog, som uppgav att det första steget kommer att tas för att lätta på blockaden. En negativ lista måste ersätta den positiva listan. Med andra ord måste gränsen öppnas för i princip all materiel och alla varor, under förutsättning att det inte är vapen eller föremål som kan användas för att göra vapen.

Vad gäller upphävandet av sjöblockaden, så borde Israel kanske överväga att acceptera gårdagens förslag från fransmännen och britterna om att dessa två vänliga nationer ska inspektera alla fartyg som reser till Gaza.

  Pier Antonio Panzeri (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ingenting kan rättfärdiga det som inträffade och tyvärr måste jag säga att det vi har framför oss är en ren amatörhandling av israelerna. Kanske är den israeliska ledningen ännu inte riktigt medveten om att israelisk säkerhet kommer att uppnås endast om fredsprocessen går framåt och inte genom att höja spänningen.

Mot denna bakgrund är resolutionen som lagts fram inför parlamentet en viktig reaktion från denna institution på den svåra Gazafrågan. Denna händelse, med alla dess dramatiska övertoner, tvingar ändå Europa att förbättra hanterandet av Mellanösternfrågan. Fru Ashton! Jag tror att ni är medveten om att vi i dag behöver ny ledning inom Europa och kraftfullare åtgärder för att styra in de indirekta förhandlingarna på rätt väg. Stoppa denna meningslösa bosättningspolitik och häv blockaden mot Gaza.

Genom att anta denna resolution ger Europaparlamentet en viktig referenspunkt. Utnyttja den så att europeiska insatser på allvar kan bidra till att man övervinner konflikten och vinner över alla extremistiska ståndpunkter och samtidigt uppnår de två staternas målsättningar.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Våra tankar går till offren från den 31 maj, och vårt deltagande går till deras släktingar och vänner. Det vill jag klart och tydligt säga till alla som kallar sig Israels vänner. Vänner tillåter inte sina vänner att med öppna ögon fortsätta med fel politik.

Den israeliska regeringens agerande, som vi med rätta kritiserar, var oproportionerligt. Det var inte bara olyckligt, det var på alla sätt felaktigt, och det var fullständigt ovärdigt en modern stat som omfattas av rättsstatsprincipen. Mitt intryck är att det inte bara handlar om en fysisk blockad av Gazaremsan, det handlar också om en politisk blockad i Jerusalem, eftersom de styrande i Jerusalem återigen helt har missbedömt förhållandet mellan kortsiktig militär framgång och långsiktig politisk skada.

Vad kan vi européer göra? Jag anser att en nationell undersökningskommission måste upprättas. Det kan inte ligga i Israels intresse att ha en andra Goldstoneutredning, om denna undersökningskommission inte intar ett förnuftigt förhållningssätt. EU måste återuppta sitt gränsuppdrag och ha ett starkare, utökat mandat så att verkliga kontroller kan utföras om vi européer ska spela en aktiv roll där igen. Detta är viktigt, men det är också viktigt för oss att utöva vårt inflytande över Hamas. Gilad Shalit måste friges och avfyrandet av raketer måste upphöra.

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! De nio offren för den israeliska attacken mot Gazaflottiljen som var genomborrade av dussintals kulor - oftast avlossade på mycket nära håll och mestadels i ryggen - kunde ha varit av 42 nationaliteter, men de är nio turkiska offer.

Vi kan tydligt föreställa oss den turkiska regeringens mobilisering och den allmänna opinionens upprördhet. Mot bakgrund av agerandet, reaktionerna och det tryck som Recep Tayyip Erdoğans regering lägger på den israeliska regeringen, vill dessutom vissa nu få oss att tro att detta är en turkisk-israelisk fråga och att det i alla fall är det yttersta beviset på att Turkiet har beslutat att vända Europa ryggen och ett bevis på dess nya utrikespolitik.

Fru Ashton! Jag skulle verkligen vilja att ni reder ut oklarheterna i denna fråga. Det måste sägas högt och tydligt att det är mycket bra att Recep Tayyip Erdoğan applåderas av den allmänna arabiska opinionen, eftersom han har visat att användandet av politiska instrument för att agera är effektivare än våld och effektivare än radikalism och extremism. Jag anser att detta är en politisk lärdom som vi kan uppmuntra och stödja och jag uppmanar er att högt och tydligt fastslå detta.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Det grekiska kommunistpartiet fördömer med avsky och indignation den israeliska arméns kallblodiga dödsattack mot solidaritetskonvojen med bistånd till invånarna i Gazaremsan. Denna attack orsakade ett dussintal dödsfall och skadade och har skakat människor över hela världen.

Denna nya grymhet från den israeliska statens sida är en länk i en lång kedja av brott begångna av Israel, vars proportioner påminner om ett folkmord av det palestinska folket.

Den israeliska statens provocerande militära insatser stöds och finansieras kontinuerligt av Förenta staterna, Nato, EU och andra imperialistiska organisationer.

EU och regeringarna i dess medlemsstater bär ett stort ansvar. Inte nog med att man tolererar israeliska angrepp, har förbättrat sina relationer med Israel och har skapat ett gemensamt luftrum med den israeliska regeringen samt undertecknat militära samarbetsavtal. Man har också anordnat storskaliga, gemensamma militära övningar och underhållit Israels brottsliga angrepp mot det palestinska folket och mot människorna i området i allmänhet.

Den israeliska regeringens ”proportionella” undersökningskommission, som ska utreda den israeliska arméns blodiga attack på konvojen med bistånd till Gazas invånare, meddelade förolämpande att syftet var att säkerställa handlingsfriheten för den israeliska milisen och att bevisa åtgärdernas defensiva karaktär – med andra ord för att rättfärdiga och fortsätta de dödliga angreppen mot det palestinska folket och mot folket i området i allmänhet.

Därför är uppmaningarna från EU att en påstådd oberoende undersökningskommission ska inrättas en parodi och ett hyckleri. Det palestinska folket behöver inte undersökningskommissioner som kommer att mörklägga Israels brott mot palestinierna.

Det är dags att intensifiera folkets kamp mot imperialismen och skapa en enda, självständig palestinsk stat inom 1967 års gränser med en huvudstad i östra Jerusalem.

  Niki Tzavela (EFD). – (EL) Herr talman! Jag vill uttrycka min djupa sorg över de omkomna medlemmarna i konvojen. Samtidigt vill jag dock rikta en uppmaning till oss själva, fru Ashton, att vi inte ska dras med i denna olycka och att vi ska komma fram till en objektiv teori utifrån dessa händelser.

Jag är ledsen, men i Mellanöstern måste vi vara mycket försiktiga när det gäller aktivisters oskyldiga motiv. Vi har ofta sett en önskan om att skapa martyrer snarare än aktiviståtgärder.

Personligen är jag förvånad över att det finns en mycket välorganiserad turkisk aktivistorganisation. Med all respekt för icke-statliga organisationer i Turkiet, men jag tror inte att Turkiet är känt för aktivisters frihet eller för handlingsfrihet för dem som vill vara aktivister.

Av dessa skäl, och för att vi ska få en objektiv beskrivning av situationen, uppmanar jag er, fru Ashton, att inrätta en undersökningskommission avseende människorättsorganisationen IHH och dess åtgärder och bakgrund.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Det som många av mina kolleger, som Fiorello Provera och Bastiaan Belder, har sagt är utan tvivel sant, att provokativa islamistiska krafter låg bakom fredsflottiljen till Gaza och att vi måste fråga regeringen i kandidatlandet Turkiet vad den anser om detta.

Men den israeliska militärens stormning av solidaritetsflottiljen till Gaza var en oproportionerlig maktdemonstration. Nio människor dödades och flera skadades allvarligt. Fartygen bar inte vapen utan bistånd, inklusive rullstolar och medicinsk utrustning, till det lidande folket i Gaza. Israels otvivelaktigt legitima säkerhetsintressen påverkades egentligen inte av denna hjälpinsats. Onödiga och olagliga angrepp som detta gör det naturligtvis allt svårare för Israels internationella partner, däribland EU, att stödja staten Israels obestridliga rätt att existera.

På denna punkt måste jag dock klargöra att internationell rätt och internationellt erkända normer för mänskliga rättigheter också gäller för palestinierna. Det är viktigt att Israel erkänner detta. Därför måste blockaden av Gaza, som framförallt orsakar lidande för den palestinska civilbefolkningen, betraktas som olaglig och upphöra så snart som möjligt. Jag uppmanar våra representanter i kommissionen och rådet att lägga fram denna synpunkt till den israeliska regeringen.

Stormningen av den internationella solidaritetsflottiljen har medfört ytterligare ett bakslag för fredsprocessen i Mellanöstern. För att uppnå en varaktig fred för palestinierna och för Mellanöstern måste även Israel spela sin roll.

  Michèle Striffler (PPE). – (FR) Herr talman, fru Ashton! För det första vill jag framföra mina kondoleanser till familjerna till offren för våldet i denna mordiska militäroperation. Gazablockaden, som strider mot internationell rätt, har lett till en humanitär katastrof och en ihållande försämring av den socioekonomiska situationen.

Med 95 procent av sina industriella anläggningar stängda, 42 procents arbetslöshet och med 75 procent av befolkningen som befinner sig i en situation med osäker livsmedelsförsörjning, är Gazaremsan nästan helt beroende av humanitärt bistånd.

EU, som är den främsta leverantören av humanitärt bistånd till de palestinska territorierna, måste vidta djärva åtgärder för att få ett slut på denna situation. Jag var själv i Gaza för två veckor sedan. Situationen för människorna i Gaza är humanitärt oacceptabel, och som vår kollega sade tidigare, Israels sanna vänner är de som vid denna tidpunkt vågar kritisera landet. Denna blockad är fullständigt kontraproduktiv och ovärdig det israeliska folket.

Fru Ashton! Vi måste en gång för alla få ett slut på denna blockad, allt som behövs är lite politiskt mod. Vi har både möjligheten och medlen för att göra detta.

  Corina Creţu (S&D). – (RO) Det vi har upplevt är allvarliga, fruktansvärda händelser, som lett till att människor mist livet som offer för en uppenbarligen oändlig konflikt mellan israelerna och palestinierna. Vi ser en blockad som är oerhört skadlig för freden och destruktiv för de reella möjligheterna till dialog och försoning.

Å andra sidan är EU som ni vet den största biståndsgivaren i regionen. Därför anser jag att vi även måste bli den största politiska partnern med tanke på de enorma belopp som vi varje år bidrar med för att hjälpa palestinierna inom och utanför de ockuperade områdena. Jag tror att vi kan göra mer för att upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern, anpassa Turkiets geostrategiska position och få det internationella samfundet, inklusive arabstaterna, att inta en mer dynamisk roll för att säkerställa ett permanent flöde av humanitärt bistånd.

Sist, men inte minst, anser jag att det är viktigt för oss att på ett mer synligt sätt lägga fram och främja den långsiktiga lösningen med två stater, trots att det finns de som motsätter sig fred och stabilitet i regionen.

  Ivo Vajgl (ALDE). – (SL) Jag borde egentligen börja med att be er hålla en tyst minut för de fredsbevarare som dödades i konvojen, men eftersom vi har ont om tid blir detta mitt sätt att hedra deras minne.

Tack fru Ashton, för ert uttalande som kom i rätt tid och som faktiskt har återupprättat EU:s seriositet och värdighet. Det har också väckt hoppet att den resolution som vi är på väg att anta kommer att utgöra början på en mer konsekvent och aktiv roll för EU i Mellanöstern. Denna roll kommer att bygga på respekt för mänskligt liv, rättsstaten, internationell rätt och mänskliga rättigheter, som är oförytterliga och gäller för alla.

Vi har hört den magiska meningen – ”tvåstatslösningen” – uttalad flera gånger i dag. Två stater som existerar sida vid sida. Vi måste se vilka framsteg som görs på vägen mot detta mål på Västbanken i stort. Låt oss därför undvika att fokusera enbart på frågan om Gazaremsan, eftersom hela den här regionen väntar på en aktiv politik.

  György Schöpflin (PPE). – (EN) Herr talman! Den senaste tidens kris måste ses som ett symtom på den mycket komplicerade relationen mellan Israel och Palestina. Varför har det varit omöjligt att hitta en lösning på konflikten mellan dessa parter? Det enkla svaret är att skylla på den ena eller andra sidan och säga att de har en större del av ansvaret. Båda sidor hävdar att de vill ha en fredlig lösning, men det som faktiskt händer tyder på något annat.

Det är långt ifrån självklart att en lösning som är acceptabel för alla fortfarande ingår i israelernas eller palestiniernas tänkande. Tvärtom uppfattar de båda att deras intressen tjänas bäst av konflikten, eftersom de anser att alla lösningar skulle leda till att de hamnar i en svagare position än i dag. Ur israelernas perspektiv är det svårt att se att Israel skulle kunna leva på jämlika villkor med en palestinsk stat, trots att det formellt finns stöd för en tvåstatslösning. En sådan stat skulle utgöra ett oöverstigligt säkerhetsproblem.

Ur det palestinska perspektivet – framför allt Hamas perspektiv – skulle fred innebära slutet för deras maktmonopol i Gaza och de skulle vara tvungna att dela staten med Fatah. Därmed kan vi se att den nuvarande problematiska situationen är det minst dåliga alternativet för alla berörda parter. Till dess att de ges incitament att hitta ett alternativ som är bättre än den rådande situationen kommer konflikten tragiskt nog att fortsätta.

  Göran Färm (S&D). – Herr talman! Jag företrädde budgetutskottet i parlamentets delegation till Gaza veckan före händelserna kring skepp till Gaza och jag har besökt området tidigare. Förhoppningsvis kommer denna tragiska händelse att åtminstone göra att vi enas om några slutsatser och att vi kan ställa oss bakom en förnyad insats för freden.

Om blockaden fortsätter kommer det utan tvekan att leda till en humanitär katastrof. Blockaden stoppar återuppbyggnaden av bostäder och skolor och är därför också ett direkt problem för biståndet via EU:s budget. Det innebär att det är ett direkt ansvar för parlamentet. Återuppbyggnadsprojekten har stått stilla i åratal på grund av brist på material.

EU har tagit täten och satt tryck på Israel att förändra sin politik. Den rådande situationen är inte bara ett problem för den oskyldiga befolkningen i Gaza – varav de flesta är barn och ungdomar – utan göder också extremismen och den svarta ekonomin. Om så krävs anser jag att EU bör ta ansvar för att organisera en fredlig transport till Gaza.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag är en vän av Israel, men jag anser inte att man fråntar staten Israel dess legitimitet om man kritiserar den nuvarande israeliska regeringen för dess handlingar. Jag beklagar de nio dödsfallen och det trettiotalet skadade och jag beklagar samtidigt överreaktionen och den israeliska arméns oproportionerliga maktutövning. Jag vill att blockaden ska upphöra, med kontroll av olagliga vapen.

Jag kommer inte att stödja resolutionen, eftersom jag anser att det är absurt att först fördöma Israel för brott mot den internationella rätten och sedan begära en undersökning. Det finns dessutom mycket som fortfarande är oklart, inklusive den turkiska IHH-organisationens roll. Israel klarar att genomföra en trovärdig undersökning och måste göra det. Jag är en vän av Turkiet, liksom av Israel. Turkiet har anledning att känna ilska, men det är mycket oklokt att ge ut en officiell broschyr där det talas om att Israel har förlorat sin legitimitet med ett foto som inkluderar ett anslag med texten ”judendomen avvisar sioniststaten”. Jag hoppas att både Israel och Turkiet tar sitt förnuft till fånga.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Herr talman, fru Ashton! Som vi har hört här beklagar vi dödsfallen och soldaternas skador, men syftet med denna biståndskonvoj var inte fullt så humanitärt som det först verkade: det var främst politiskt. Turkiska aktivister inriktade på att bli martyrer deltog.

Det är också värt att notera att biståndskonvojen dök upp just när fredssamtalen mellan israelerna och palestinierna skulle fortsätta. Hamas vill inte fortsätta fredsförhandlingarna och ville helt enkelt ställa till med problem. Man har vägrat att tillåta att konvojens kontrollerade last tas in genom vägtransport och man har bara som mål att få slut på blockaden.

Signalen från Israel är att landet är berett att lätta på Gazablockaden under den närmaste framtiden. Man har också inrättat en undersökningskommission som för första gången har två internationella observatörer som medlemmar. De här åtgärderna från Israels sida ger oss möjlighet att hoppas att denna kritiska situation kommer att mildras något. Det är också värt att notera att tvärtemot vad som har hävdats i pressen bryter blockaden till havs inte mot internationell rätt.

Israel har all rätt att förvänta sig garantier om att lättnader i Gazablockaden inte kommer att leda till att palestinska stridande samtidigt får tillgång till vapen och raketer. Verklig fred och verkligt välstånd kommer inte till regionen om Hamas blir starkare, får politiska befogenheter och militär makt.

Ni, fru Ashton, och Europaparlamentet måste uppmana Hamas att upphöra med terrorismen, erkänna de tidigare avtalen som undertecknats av PLO och staten Israels rätt att existera och omedelbart frige Gilad Shalit, som man tog till fånga för fyra år sedan.

  María Muñiz De Urquiza (S&D). – (ES) Herr talman, fru Ashton! Jag är glad att höra att ni fastslår EU:s engagemang i den här frågan och parlamentet kommer att följa upp de åtaganden som rådet och kommissionen gör. Israels attack på den humanitära konvojen gick utanför gränserna för straffrihet i en attack som enhälligt beskrivits som att den står i strid med internationell rätt: från havsrätt till humanitär rätt.

Det var ett brott mot internationell rätt som massivt och oproportionerligt överskred alla hänsyn som rör Israels säkerhet, en säkerhet som vi självfallet försvarar. Men Israels säkerhetsstrategi som fungerar förebyggande och de oerhört höga säkerhetsströsklar man ställt upp kan inte fortsätta vara den parameter som allt mäts mot.

Det vi vill och som vi kommer att be att EU:s institutioner föreslår för associeringsrådet EU–Israel är för det första en trovärdig internationell undersökning av attacken på konvojen. För det andra vill vi att blockaden av Gaza hävs utöver listsystemet och att fredsprocessen återupptas med målet att en livskraftig palestinsk stat skapas och erkänns internationellt.

  Dominique Baudis (PPE). – (FR) Fru talman, fru Ashton! De israeliska kommandosoldaternas attack på civila fartyg kräver utan tvekan en oberoende och trovärdig undersökning. Men vilket förtroende har vi för en kommission som skulle fungera som domare i sitt eget fall? Den här attacken ägde rum på internationellt vatten. Därför berör den det internationella samfundet och den påverkar framför allt Europa, eftersom Europa har en kustlinje runt Medelhavet.

Europa bör göra sin röst hörd mer och bör vara mer delaktigt i arbetet med att hitta en politisk lösning som bygger på två stater, där båda har Jerusalem som huvudstad. Europa gör betydande ekonomiska insatser för att hjälpa till att utveckla de palestinska områdena, men tyvärr är man alltför frånvarande från den politiska process som skulle kunna leda till att en palestinsk stat skapas.

Den ekonomiska och budgetära välvilja vi visar räcker inte. Vi måste också uttrycka politisk vilja och ge oss själva verktyg för att göra vår röst hörd.

  Richard Howitt (S&D). – (EN) Herr talman! Låt mig under min korta talartid helt enkelt här i parlamentet upprepa de ord som vi fick höra utanför i morse av sex personer som överlevde attacken. De påminde oss om att det inte bara var nio personer som dog, utan att också 55 personer skadades varav sju i dag befinner sig i ett allvarligt tillstånd. De sade att de representerar en koalition av organisationer från 32 olika länder. De är kristna, judar, muslimer, ateister – från flera olika religioner och kulturer. De sade att deras last var helt och hållet humanitär, att finansieringen helt och hållet kom från enskilda donationer och att de följde icke-våldsprincipen. De sade att en del av dem mördats och att man nu begick karaktärsmord på dem. En kapten på ett av fartygen berättade att han såg människor bli slagna och hörde skriken. De berättade att de hade sex fartyg redo för en andra konvoj i juli och att de kommer att fortsätta att skicka båtar, även om de attackeras på nytt.

De bad oss att inte bara prata efter händelserna, utan att agera för att förhindra att detta händer igen. De säger att ett land som hävdar sin lagliga rätt till självförsvar inte borde kritisera andra för att de försvarar sig och för att upprätthålla de rättigheter som vi alla borde respektera i enlighet med internationell humanitär rätt.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! Om vi menar allvar med att begära en opartisk internationell undersökning av denna tragiska händelse bör vi också undvika att dra förhastade slutsatser. Jag skulle i dag vara försiktig med att hävda att det här initiativet inte hade någon som helst koppling till extremistorganisationer eller hade något med politisk provokation att göra.

Men den avgörande punkten i den här debatten är att inta en balanserad hållning. Samtidigt som vi uppmanar Israel att omgående häva blockaden av Gaza uppmanar vi också Hamas – som har tagit makten med militära medel och vägrar erkänna Israels rätt att existera – att omedelbart upphöra med attackerna mot Israel. Att lösa krisen i Gaza och att hantera Israels säkerhetsintressen bör ha en nära koppling.

Vi uppmanar er, fru Ashton, att ta initiativet via kvartetten för att säkerställa en internationell övervakning av gränsövergångarna mot Gaza. Parlamentets hållning är att vi måste omforma hela EU:s politik i Mellanöstern.

  Simon Busuttil (PPE). – (MT) Tack, herr talman! Jag skulle också vilja instämma med mina kolleger som fördömer attacken på konvojen som var på väg till Gaza. Detta var resultatet av en oproportionerlig handling och en grov kränkning av internationell rätt från Israels sida. De här händelserna slutade i en tragedi, där många människor miste livet. Naturligtvis har alla som förespråkar en moderat hållning i den här frågan aldrig förnekat Israels rätt att försvara och skydda sin medborgare från urskillningslösa attacker. Samtidigt kan Israels inställning – som verkar grundas på missuppfattningen att man har en särskild rätt att bryta mot lagen, att döda vem man vill när det passar – inte tolereras. Därför ansluter jag mig till dem som insisterar på en opartisk undersökning, som ska fastslå fakta så att ansvar kan utkrävas.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Situationen i Gaza och den beklagansvärda händelsen mellan de israeliska styrkorna och den humanitära konvojen har fått en negativ inverkan på stabiliteten i Mellanöstern, med direkta återverkningar för fredsprocessen i regionen. Förlusterna av människoliv och den fortsatta humanitära krisen i Gazaremsan är fruktansvärda. Jag vill ta tillfället i akt att förmedla mina kondoleanser till de sörjande familjerna.

Jag anser att Israel skulle ha mer att tjäna på att vara mer mottaglig för internationellt samarbete, inklusive med FN-organ. Jag välkomnar de åtgärder som Israel vidtagit för att inrätta en undersökningskommission, men jag menar att detta inte är tillräckligt. En internationell kommission måste inrättas och den ska vara oberoende, trovärdig och opartisk. Det behövs också en mekanism för att säkerställa tillgång till humanitärt bistånd i Gaza, dock utan att detta skadar Israels legitima säkerhetsintressen.

Jag menar att EU måste fortsätta med sina insatser för att införa en tvåstatslösning. Jag vill till sist vädja till alla berörda parter att visa återhållsamhet för att förhindra att spänningen i regionen ökar ytterligare. Det är också mycket viktigt att samarbeta fullt ut med undersökningskommissionen och att fortsätta fredsförhandlingarna.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Herr talman! Bara några kommentarer. För det första ska våld alltid fördömas och bekämpas, framför allt om det leder till att människor dör. Det återstår dock att fastställa vem som faktiskt först använde våld i fallet med Israels angrepp på Gazakonvojen. För det andra vill jag gratulera Israel till beslutet att inkludera två högt uppställda internationella observatörer i undersökningsprocessen. De kommer att säkerställa att processen genomförs på ett öppet och opartiskt sätt. Jag tror att det är ett klokt beslut.

Vi bör instämma i olika internationella aktörers uppmaningar till Israel att på nytt ta ställning till Gazablockaden, att häva Gazablockaden, men vad säger det internationella samfundet när raketer på nytt börjar landa på israeliska medborgare och Hamas-milisen beväpnar sig till tänderna? Den balanserade hållningen har nämnts och jag vill stödja detta och säger ”ja”.

  Antonio Masip Hidalgo (S&D). – (ES) Herr talman! Israel har mördat flera hjältar som stod för humanitär solidaritet, generositet och altruism. Jag uppmanar den palestinska regeringen att göra en unilateral deklaration av självständighet i enlighet med 1967 års gränser.

Mycket måste undersökas, eftersom många rättegångar ska hållas och domar fällas, också utöver det förslag till resolution som vi ska rösta om. Förr eller senare måste vi främja inrättandet av en moralisk domstol, en domstol som dömer och begränsar den våldsamma och aggressiva staten Israel.

Russelltribunalen var bara vad den var på sin tid och vi bör följa dess exempel.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Herr talman! Att denna israeliska operation mot konvojen är en katastrof, en militär katastrof, en mediekatastrof, en politisk katastrof och framför allt en mänsklig katastrof är något som ingen förnekar och som ingen av oss här skulle förneka. Det förnekas inte heller i Israel.

Det behöver inte påpekas att man på nytt måste ta ställning till blockaden. Men att vi i vår resolution, detta fördömande i 17 punkter – 17 punkter minus en, eftersom parlamentets åklagare har samtyckt till att nämna Gilad Shalit – avstår från att ifrågasätta vilka motiv en del av passagerarna på fredsfartygen hade är mer än häpnadsväckande, det är verkligt chockerande.

Vi vet alla att det inte bara fanns pacifister ombord. Detta är inte förtal, herr Howitt, utan bara enkla fakta. Vi såg alla bilder av båten som avgick, där några ropade på jihad, och vi borde alla se rapporten från bayersk TV, som metodiskt granskar de kopplingar som finns mellan IHH, organisatören bakom den här konvojen, och turkisk-islamistiska och antisemitiska rörelser. Detta behövde också nämnas. Detta behövde också kritiseras, eftersom halva sanningen inte är sanningen.

  Reinhard Bütikofer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag instämmer i mina parlamentskollegers, t.ex. José Ignacio Salafrancas, kritik av Israels agerande.

Men om EU vill spela en relevant roll i Mellanöstern måste man förbli en partner till Israel, trots all kritik. Detta är kompatibelt med kritik av Israel, men inte med hat eller fientlighet. Tyvärr har jag hört en del röster här som uttrycker hat av sådant slag. När någon t.ex. anklagar Israel genom att redovisa en lång lista med brott men inte ens nämner brott som det är bevisat att Hamas har begått anser jag att det är oacceptabelt. När någon riktar svepande anklagelser om folkmord mot Israel anser jag att det är oacceptabelt. När någon säger att på grund av de handlingar som vi kritiserar blir det allt svårare att rättfärdiga Israels existens anser jag att det är oacceptabelt. Vi måste vara försiktiga så att vi inte gör misstaget att måla in oss i ett hörn och förstöra EU:s moraliska auktoritet och i praktiken eliminera EU:s möjligheter att påverka.

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Herr talman! Jag beklagar också djupt förlusten av människoliv i IHH:s Gazakonvoj. Jag blir dock förtvivlad över det hysteriska utbrottet av Israel-kritik här i parlamentet. Israel är inte perfekt, men det är en demokrati. Landet kan ha gjort en del allvarliga misstag i den här operationen och jag avvaktar resultatet av undersökningen, där en kanadensisk och en brittisk expert deltar, men säkert är att den israeliska försvarsmakten inte hade för avsikt att använda dödligt våld, och kommandosoldaterna var chockade över grymheten i de livshotande attacker de utsattes för av militanta IHH-medlemmar och de agerade i självförsvar.

Min fråga till den höga representanten är: varför ställde sig den turkiska regeringen bakom detta provokativa uppdrag? Varför tilläts barn och kvinnor att följa med in i ett blockadområde till havs och en potentiell konfliktzon? Blockaden fanns för att störa flödet av vapen som betalats av Iran till en organisation som finns på EU:s terroristlista, Hamas, som har som mål att döda oskyldiga israeliska civila. Blockaden är en laglig handling anser jag och vi måste också ta hänsyn till detta.

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) EU förespråkar alltid att man ska erbjuda humanitärt bistånd till civila i alla konfliktdrabbade regioner. Det humanitära biståndet till Gaza måste fortsätta. Vi får inte tillåta att konflikter, oavsett deras art, får återverkningar på civilbefolkningens säkerhet i det här området. Samtidigt måste vi dock reagera snabbt och beslutsamt när dessa humanitära insatser missbrukas och används för att dölja terroristaktiviteter eller vapenhandel i potentiella konfliktzoner.

Israel är en viktig partner till EU inom olika samarbetsområden. Vi måste använda detta partnerskap för att hitta konstruktiva vägar där EU kan bidra positivt till den här regionen. Vi behöver varken försvara eller anklaga. Vi måste hitta en lämplig långsiktig lösning.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Som företrädare för ett humanistiskt parti försvarar jag de mänskliga rättigheterna under alla omständigheter. Jag fördömer därför också allt våld, även från Hamas sida.

Det som hände med konvojen var ännu ett exempel på det oproportionerliga våld och den maktutövning som den israeliska regeringen systematiskt använder mot det palestinska folket medan det internationella samfundet – som ofta tittar bort – samtycker.

Fru Ashton, jag ber er att ingripa på ett modigt sätt i syfte att få slut på blockaden, att begränsa planen på progressiv ockupation av de historiska områdena och att ta bort muren, som vi borde skämmas över. Jag ber er också att fokusera era insatser så att fredsprocessen gör det möjligt för båda staterna att existera.

Jag uppmanar er att vara modig, eftersom EU och dess företrädare genom att säga som det är också kommer att vinna det internationella samfundets respekt.

  Margrete Auken (Verts/ALE). - (DA) Herr talman! Europa är vän med Israel. Så har alltid varit fallet och detta har en lång tradition, men vi har inte agerat som goda vänner. Vi har tillåtit Israel att agera så här och att dessutom låtit dem förstöra såväl sitt eget rykte som sin säkerhet och fredliga samexistens med sina grannar. Den här gången har parlamentet med ett visst mått av samstämmighet – inte något stort mått, men ändå ett visst mått – faktiskt tagit fram en mycket tydlig resolution, som jag hoppas kommer att antas med bred majoritet i morgon. Till fru Ashton vill jag säga att ni har medlen till ert förfogande. Ni har möjlighet att faktiskt se till att få något att hända för att hjälpa Israel nu. För om allt fortsätter som hittills kommer det med all säkerhet inte bara innebära slutet för Palestina, utan också för Israel. Jag hoppas därför starkt att vi kan slippa dessa mycket svaga, vaga formuleringar där vi helt enkelt låter dem hållas och där vi som mest kan hytta med fingret utan att agera. Vi har medlen. Ni är medveten om att de finns och jag hoppas att ni kommer att använda dem.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Det är mycket beklagligt att det uppenbarligen krävdes en så här chockerande händelse, denna allvarliga attack av den israeliska flottan mot fartygen från Befria Gaza-rörelsen, för att vi skulle fokusera mer ingående på det här problemet. Självfallet är det konstigt att den turkiska regeringen plötsligt har gett sitt godkännande för Befria Gaza-rörelsen. Men utan den inhumana blockaden av Gazaremsan, som har pågått under flera år och som strider mot internationell rätt, skulle extremistiska krafter inte ha haft det så lätt.

Fyra saker måste uppnås i regionen. Den första och viktigaste av dem är tvåstatslösningen. För det andra måste blockaden utan tvekan hävas omedelbart. Israel måste samtycka till en internationell undersökningskommission, i stället för att genomföra en intern undersökning. En internationell panel av observatörer för Gaza skulle också vara positivt.

Jag uppmanar fru Ashton att se till att EU intar en modig och ärlig hållning. Uppmaningar om förändring är bra, men de är värdelösa om de inte följs upp och kopplas till sanktioner.

  Isabelle Durant (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, fru Ashton! Låt mig tillägga ett sista påpekande. Miljontals europeiska medborgare och framför allt icke-europeiska medborgare förväntar sig en reaktion från oss här i Europaparlamentet och från er i EU-kommissionen, som står i proportion till den ilska de känner. Hundratals europeiska medborgare förväntar sig att de europeiska myndigheterna ska göra något annat än att utfärda deklarationer som varierar i styrka. Hundratals offer på de fartyg som attackerades den 31 maj kan inte längre acceptera vare sig straffrihet eller brott mot internationell rätt.

Flera av dem är här och lyssnar på oss. Alla är inte militanta Hamas-aktivister – långt ifrån. De är ungdomar – unga kvinnor när det gäller dem som är här – och de är engagerade, förenade européer som vill ha fred. Den resolution som vi kommer att rösta om i morgon måste tillämpas också för deras skull och för vår institutions värdighets skull. Vi måste också bekämpa radikaliseringen av de miljontals medborgare utanför Europa eller i Europa, som i brist på en reaktion från EU kommer att dra slutsatsen att endast radikalisering är en lösning. Så är helt uppenbart inte fallet.

Därför vill jag att ni förstår att det som har hänt den här gången måste leda till att denna resolution omsätts i handling.

  Christine De Veyrac (PPE). – (FR) Herr talman! Den israeliska arméns brutala bordning av Mavi Marmara väcker känslor och fördömanden. Känslor, med tanke på de nio civila offren för angreppet, och fördömanden, eftersom den här bordningen på internationellt vatten utgör ett brott mot internationell rätt.

Genom sina handlingar straffar den israeliska regeringen sitt eget folk, eftersom vi i slutändan ser att förstärkningen av extremer gör slutmålet om säkerhet i regionen mer avlägset. Ja, den israeliska regeringen måste i dag mer än någonsin ge upp sin maktpolitik.

Jag vill dock påpeka att den tunga mediebevakningen av Mavi Marmara-konvojen, som iscensattes när den lämnade Turkiet, inger tvivel om huruvida operationens syfte var enbart humanitärt. En undersökning skulle vara avgörande för att kasta ljus över såväl angreppet som de förberedelser som föregick denna expedition. Jag skulle också vilja att den israeliska regeringen accepterar att denna undersökning bör inkludera ett betydande internationellt deltagande för att slutgiltigt återställa rättvisan i denna region.

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Herr talman! Det första som står klart för mig när jag lyssnar på den här debatten är hur viktig vår uppmaning om en trovärdig undersökning är. Parlamentsledamöterna har olika information, intar kanske olika hållningar, men det som är helt uppenbart för mig är att en situation uppstod som ledde till att nio personer dog och att det finns familjer och vänner som sörjer. Oavsett omständigheterna är det oerhört viktigt att vi får en undersökning som vi kan tro på, och vi ser fram emot att se vart förslagen nu tar oss.

Det andra som står klart för mig är att parlamentsledamöterna vill se till att vi står i kontakt med alla viktiga partner när vi beslutar vad vi ska göra härnäst. Jag kan bekräfta att jag står i kontakt med Turkiet och har gjort det redan från början. Jag talar med Israel – jag talade på nytt med utrikesministern i går. Jag talar med den palestinska myndigheten – jag talade med president Abbas i dag. Jag talar med Egypten – jag har redan varit i kontakt med dem och deras utrikesminister kommer att komma till Bryssel för att träffa mig på fredag. Under helgen diskuterade jag detta och andra frågor med utrikesminister Clinton och självfallet med kvartettens sändebud, Tony Blair, som jag har stått i kontakt med med några timmars mellanrum, eftersom han har rest till och från Israel tre gånger under den senaste veckan och jag har skickat meddelanden via honom. Vi diskuterade självfallet detta vid vårt toppmöte med Ryssland, som nämndes tidigare, och vi diskuterade detta med samtliga 27 medlemsstater under ett långt möte i utrikesrådet i måndags. Vi är alltså alla engagerade i denna dialog, som är mycket viktig för hur vi ska gå vidare.

Den tredje punkten jag vill lyfta fram är hur viktig politiken är i allt detta och jag vill betona det jag försökte säga tidigare om de ambitioner som vi har. Jag vill se ett säkert Israel som lever i fred. Jag har vid alla tillfällen krävt att korpral Shalit ska friges. Precis som parlamentsledamöterna träffade jag nyligen hans far här i Strasbourg.

Men det står också helt klart för mig, efter att ha besökt Gaza – vilket också parlamentsledamöterna har gjort – att framtiden för säkerheten i regionen delvis är beroende av att människor i Gaza har möjlighet att leva ett normalt liv, att de får uppleva undret att kunna slå rot och leva och klara sig själva ekonomiskt och utbildningsmässigt, och att de får möjlighet att arbeta och resa som vanliga människor. Åttio procent av befolkningen i Gaza förlitar sig på mat som kommer från det internationella samfundet, varav merparten kommer från EU. Många barn går inte i skolan och många människor arbetar inte. När jag var där besökte och talade jag med företrädare för civilsamhället, företag och organisationer för mänskliga rättigheter, som träffade mig för att berätta om sina behov. Jag är absolut övertygad om att säkerheten i regionen för Israel är beroende av vad som nu kan göras för att man ska kunna gå vidare.

Jag har alltså fokuserat mitt arbete på vad vi faktiskt kan göra, vilket jag hoppas att parlamentsledamöterna instämmer i är vad jag borde göra. Jag kan tala, men vad kan vi i praktiken göra? Vi har arbetat mycket försiktigt och nära både genom kvartetten och direkt för att försöka stödja att listan ändras från de 112 varor som man tillåts ta in – så många tror jag att det var i går – till en lista över enbart de förbjudna varor som måste stoppas för att se till att Israel är säkert.

Jag hoppas att vi kommer att få se framsteg i denna fråga, och det eventuellt redan i dag. Det skulle vara oerhört viktigt i sig när man betänker den enorma mängd varor som helt enkelt inte får tas in: mjöl får tas in, men inte pasta, godis får inte tas in, choklad får inte tas in, frukt får tas in, men inte torkad frukt. Vi kan göra stor skillnad i människors vardag genom att ändra denna lista.

Vi tittar också på de olika gränsövergångarna, och parlamentsledamöterna har den sista tiden i likhet med mig studerat kartorna. Hur gör vi för att se till att vi kan göra det här? Ja, vi hade ett uppdrag att stödja gränsövergången vid Rafah, som endast var till för personer. Övergången har inte varit i drift, men vi har haft folk på plats. Jag har talat med dem som ansvarar för detta uppdrag. Om man tittar på Kerem Shalom eller Karni finns det kanske möjligheter att öppna gränsövergångarna där också. Ni som har studerat övergångarna vet att Karni är enklast för varor, men det är mest sannolikt att Kerem Shalom öppnas först.

Med andra ord försöker vi se till att vi lägger fram förslag och att vi arbetar för att ge EU viktiga möjligheter: att se till att gränsövergångarna börjar öppnas, att bevara säkerheten för Israel, att tillhandahålla varor och att göra så att människor kan leva normala liv.

Det sista jag vill säga är att allt detta sker mot bakgrund av vårt stöd till de indirekta samtal som leds av senator Mitchell. I alla mina diskussioner har jag uppmuntrat dem som är delaktiga i dessa samtal att gå vidare från indirekta samtal till verkliga samtal i år för att försöka lösa problemen.

Parlamentsledamöterna är väl medvetna om detaljerna i vad som måste lösas först, men utifrån mina besök i såväl Israel och Palestina som i regionen anser jag verkligen att det är oerhört viktigt att gå vidare nu medan världens uppmärksamhet är riktad mot situationen och försöka mildra problemen i Gaza. Jag menar att detta kommer att bidra till vad alla parlamentsledamöter vill ha, dvs. en långsiktig hållbar fred som gör det möjligt för vanliga människor att leva de liv de värdesätter, att se barnen växa upp och ha de fördelar som den tillvaro vi tar för given medför.

  Talmannen. – Jag har fått in sju resolutionsförslag⁽¹⁾ som lagts fram i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 17 juni 2010.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Stämningen är förståeligt nog upprörd här i parlamentet. Attacken på biståndsfartyget till Gaza har chockats oss alla, men några kalla fakta måste presenteras.

Sjöblockaden strider inte mot internationell rätt. Den beror på de attacker på Israel som inträffar varje vecka. Inte en enda medlemsstat i EU ville ta ansvar. Gaza försågs med vapen till lands och till havs, från bland annat Iran. Det finns fortfarande en rättfärdigad grund för att betrakta Gaza som en fientlig region och kraven i internationell rätt när det gäller sjöblockadens laglighet uppfylls utom på en punkt: San Remo-avtalet förbjuder att man använder en sjöblockad för att svälta ut en civilbefolkning. På den här punkten har Israel erbjudit en lösning. Israel ville att förnödenheter skulle levereras till hamnen i Ashdod varifrån de skulle transporteras till Gaza, vilket eliminerade risken för vapensmuggling. Det är en rimlig begäran med tanke på att det förekommit två olagliga försök att smuggla missiler till havs.

Frågan är om våldet hade kunnat undvikas? En finsk militär specialiserad på Mellanöstern sade att filmbilderna av händelsen tydligt visade att dussintals aktivister utrustade med pinnar, metallstänger, knivar och tunga föremål attackerade kommandosoldaterna en och en när de firade sig nerför ett rep. Minst två av de sex israeliska soldaterna som först landade på däcket förlorade medvetandet då de blev slagna, två besköts, sannolikt med pistoler som tagits från de medvetslösa soldaterna, och två flydde med knivsår och utan utrustning genom att hoppa i havet. Av den israeliska försvarsmaktens video- och ljudmaterial kan vi dra slutsatsen att kommandosoldaterna öppnade eld mot aktivisterna efter detta. Det är dock fortfarande oklart vem som sköt, när och med vilka vapen.

Endast utifrån fakta kan vi dra rätt slutsatser. Ska vi göra det?

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (EN) Även om det gemensamma resolutionsförslaget om ”konvojfallet” och Gazablockaden är mycket välkommet och tar upp en viktig utveckling och viktiga säkerhetsrisker för Mellanöstern tycker jag att dokumentet fortfarande är obalanserat vad gäller den faktiska situationen. Gaza styrs av den valda Hamas-administrationen och detta borde medföra att Hamas har ett direkt ansvar som styrande parti och militärmakt. Hamas är stämplat som ”terroristorganisation” av EU, men i resolutionsförslaget avstår man från att namnge Hamas när man kräver att alla attacker på Israel omedelbart ska upphöra. Förövaren bakom dessa urskillningslösa attacker på israeliska civila är Hamas. I resolutionsförslaget nämner man Turkiet och uppmanar den turkiska regeringen att bidra till fredsprocessen i Mellanöstern. Ändå nämns ingenting i resolutionsförslaget om den turkiska regeringens aggressiva hållning i deras nya Mellanösternpolitik. Det turkiska stödet för de muslimska IHH-fundamentalisterna och andra sponsorer av konvojen och Turkiets oroväckande närmande till Iran bidrar inte till att minska spänningarna i Mellanöstern.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

(1) Se protokollet.

13. Årsrapport om de mänskliga rättigheterna (2008) – EU:s politik till stöd för människorättsförsvarare – Handel med tortyrredskap - (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– uttalandet av kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik: Årsrapport om de mänskliga rättigheterna (2008),

– betänkandet från Heidi Hautala för utskottet för utrikesfrågor om EU:s politik till stöd för människorättsförsvarare [2009/2199 (INI)] (A7-0157/2010),

– den muntliga frågan till rådet från Gabriele Albertini för utskottet för utrikesfrågor och från Vital Moreira för utskottet för internationell handel om införandet av rådets förordning (EG) nr 1236/2005 (O-0056/2010 – B7-0303/2010) och

– den muntliga frågan till kommissionen från Gabriele Albertini för utskottet för utrikesfrågor och från Vital Moreira för utskottet för internationell handel om införandet av rådets förordning (EG) nr 1236/2005 (O-0057/2010 – B7-0304/2010).

  Heidi Hautala, föredragande. – (FI) Herr talman! Jag vill tala om hur nöjd jag är med den här debatten, som ger oss tillfälle att diskutera Europeiska unionens strategi för mänskliga rättigheter på djupet. Det gläder mig verkligen att Catherine Ashton är här för att delta i diskussionen och lägga fram sin årsrapport.

Innan hon gör det vill jag presentera betänkandet från utskottet för utrikesfrågor som syftar till att förbättra skyddet av människorättsförsvarare. Varje dag tar vi här i Europaparlamentet emot framställningar från hela världen om hur vi kan skydda människor som ofta riskerar sina egna liv för att de står upp för de mänskliga rättigheterna. Framställningarna kommer från alla världsdelar. Vi kan ofta inte ens exakt säga vem människorättsförsvararen är, och det är viktigt att inse att dessa personer i hög grad skiljer sig åt: det kan handla om journalister, advokater, vanliga modiga män och kvinnor som åsidosätter sina egna intressen och står upp för de mänskliga rättigheterna, oftast andras mänskliga rättigheter.

Det var ett verkligt privilegium för mig att få utarbeta utskottets initiativbetänkande, eftersom skyddet av människorättsförsvarare till att börja med är ett mycket centralt inslag i människorättspolitiken. Utan människorättsförsvarare finns det ingen människorättspolitik.

För det andra är jag säker på att Europeiska unionen kan göra mycket mer än den gör nu. Parlamentet, den höga representanten, EU:s nya utrikestjänst – vi kan alla samarbeta mer effektivt och utbyta information sinsemellan. Europeiska unionen kan också bedriva ett effektivare och närmare samarbete med andra internationella aktörer. Då menar jag till exempel Europarådet och FN, och naturligtvis de oräkneliga icke-statliga organisationer som vi har kontinuerlig kontakt med.

Det måste också sägas att Lissabonfördraget innebär att denna nya situation kommer att ge oss fler tillfällen och innebära nya skyldigheter för oss att arbeta hårdare för att se till att de mänskliga rättigheterna upprätthålls världen över. I det här betänkandet presenteras ett antal idéer. Alla är inte nya, men jag vill påpeka att vissa utmärkta idéer har presenterats som dock ännu inte har tillämpats ordentligt i praktiken.

När Tjeckien innehade unionsordförandeskapet föreslogs det till exempel att vi skulle kunna stödja inrättandet av ett nätverk med fristäder (”Shelter cities”). Jag tror att vi på det sättet verkligen skulle kunna hjälpa människorättsförsvarare som befinner sig i extrema situationer. När jag utarbetade detta betänkande insåg jag att idén hade väckt stort gensvar hos olika icke-statliga organisationer. Vissa har nu redan inlett arbeta med fristäder. Jag anser dock att Europeiska unionen borde titta mycket närmare på och göra mycket större investeringar i detta arbete.

För det andra vill jag betona vikten av att människorättsförsvarare i allvarliga situationer kan ta sig ut ur ett land snabbt. Även om de personer som arbetar med mänskliga rättigheter i medlemsstaterna och våra utrikesministerier är mycket villiga att hjälpa till, måste de alltid tala med inrikesministeriet eller dess motsvarighet. Jag hoppas att detta betänkande kommer att leda till en situation som gör att de medlemsstater som beslutar om viseringar i högre grad kommer att överväga att anta mer flexibla och snabbare förfaranden för utfärdande av viseringar.

För det tredje föreslås det i betänkandet att Europaparlamentet, EU:s nya utrikestjänst och EU:s delegationer utomlands borde ha sambandsmän som ansvarar för skyddet av människorättsförsvarare. För att betona vikten av detta föreslås också i betänkandet att den höga representanten, kommissionsledamöterna med ansvar för yttre förbindelser och de särskilda representanterna borde göra allt de kan på sina resor för att få träffa människorättsförsvarare. Syftet med allt detta är att vi verkligen borde försöka infria de löften och åtaganden som vi redan är bundna av genom EU:s riktlinjer för människorättsförsvarare.

  Gabriele Albertini, författare. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I artikel 5 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna anges att: ”Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”. Förbudet gäller alla situationer och är en allt överskuggande regel i den internationella rätten och gäller som sådan alla stater. Detta skydd av de mänskliga rättigheterna mot tortyr fastställs inte bara genom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, utan även genom FN-konventionen och den europeiska konventionen.

Europeiska unionen och dess medlemsstater tar dessa skyldigheter på mycket stort allvar. Med tanke på att vi också högtidlighöll internationella dagen mot tortyr förra veckan anser vi att bekämpning av tortyr är en absolut prioritet för Europeiska unionen. För att respektera dessa oerhört viktiga rättsliga och moraliska skyldigheter måste vi därför införa en noggrann kontroll av handeln med utrustning för att utöva tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Förordningens antagande utgjorde ett stort steg framåt, vilket också bekräftades av FN:s särskilda rapportör om tortyr. Denna förordning utgör också en förebild när det gäller internationell lagstiftning på detta område. Förordningens genomförande har tyvärr inte varit lika exemplariskt som dess antagande: endast sju medlemsstater har lagt fram en eller fler av de allmänna årliga rapporter som föreskrivs i artikel 13 i förordningen, med detaljerad information om vilka tillstånd som beviljats för import och export av varor som kan användas till tortyr. Dessa rapporter är nödvändiga för att kunna bedöma om förordningen följs helt och hållet.

Det finns flera frågetecken i fråga om varornas slutliga användning och destination när vi granskar de beviljade tillstånden. De myndigheter som ansvarar för att bevilja tillstånd för export måste därför utföra en mer detaljerad politisk bedömning innan tillstånden beviljas. Många medlemsstater har inte heller lämnat information om vilka sanktioner som är tillämpliga vid överträdelse av bestämmelserna i rådsförordningen, vilket krävs enligt artikel 17 i förordningen.

Nästan fem år efter att förordningen antagits måste förteckningen över varor i bilagorna till förordningen uppdateras. Människan kan vara mycket grym och ibland verkar det nästan som om människans fantasi när det gäller att utsätta andra för lidande är obegränsad. Det är därför av grundläggande vikt att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen på detta dystra område.

Av alla dessa skäl är tiden inne att lägga fram denna fråga för Europaparlamentet och uppmana EU och dess medlemsstater att visa att de kan hålla sina löften. Det är vår plikt som Europaparlamentsledamöter att mot bakgrund av vårt demokratiska mandat se till att institutionerna fungerar på ett ansvarstagande sätt. Vi vill därför ha detaljerad information om vad som har gjorts hittills för att helt och fullt följa förordningen och också om vilka åtgärder som kommer att göra det möjligt att förbättra situationen i framtiden.

Som ett första steg välkomnar vi utskottets beslut att granska genomförandet av denna förordning i slutet av den här månaden. Låt oss inte glömma att rådets förordning (EG) nr 1236/2005 inte bara innehåller fina ord, utan är ett grundläggande och viktigt instrument som nu måste genomföras fullt ut.

  Vital Moreira, författare. – (PT) Fru Ashton, mina damer och herrar! På parlamentets utskott för internationell handels vägnar har jag fått i uppdrag att motivera den muntliga fråga som vi ställer tillsammans med utskottet för utrikesfrågor om genomförandet av förordningen om förbud mot eller kontroll av internationell handel med varor eller instrument som är avsedda att eller kan användas till dödsstraff, tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Faktum är att 2001 antog parlamentet en resolution som svar på regeringarnas och de icke-statliga organisationernas farhågor om användningen av polis- och säkerhetsutrustning för tortyr. Resolutionen innehöll krav på att kommissionen skulle lägga fram ett förslag till en EU-lag för att reglera handeln med sådan utrustning.

Kommissionen lade fram sitt förslag nästföljande år, vilket antogs 2005 som förordning (EG) nr 1236/2005 av den 27 juni 2005. Genom förordningen införs för första gången bindande kontroller för olika typer av utrustning som vanligtvis används vid allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, men som inte har förts upp på förteckningarna över medlemsstaternas militära utrustning med dubbla användningsområden eller strategiska export.

Genom förordningen förbjuds export och import av produkter avsedda för detta syfte som endast kan användas på detta sätt, och tillstånd krävs för export och import av produkter som kan användas på detta sätt. Enligt förordningen måste medlemsstaterna lämna information och lägga fram rapporter om tillämpningen av förordningens regler. 2005 års förordning utgör som sagt ett betydande framsteg för försvaret av de viktigaste mänskliga rättigheterna, nämligen rätten till liv och till personlig integritet, vilka ligger till grund för Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt de internationella människorättsinstrumenten och konventionerna om mänskliga rättigheter, däribland från FN och Europarådet.

Förordningens ikraftträdande hyllades av människorättsorganisationerna, och FN:s särskilda rapportör om tortyr välkomnade som redan har nämnts förordningen som en viktig vändpunkt i kampen mot tortyr och som en förebild för länder i andra regioner.

Men till vilken nytta är en förordning av det här slaget om den inte genomförs korrekt? Hur kan vi dessutom ens ta reda på om den genomförs korrekt om medlemsstaterna, som ansvarar för dess genomförande, inte rapporterar sina resultat i enlighet med kraven i förordningen?

Det är faktiskt mycket frustrerande att få veta att endast sju länder har lämnat information om sina beslut att bevilja tillstånd för de varor som omfattas av förordningen. Vissa av rapporterna innehåller till och med otillräcklig information vilket gör att situationen inte kan granskas ordentligt. Vi kan i fortsättningen inte acceptera att EU:s medlemsstater fortsätter att samtycka till eller blunda för att det tillverkas och handlas internationellt med varor som är förbjudna eller kontrolleras genom förordningen.

Medlemsstaterna måste för det första uttryckligen uppmanas att respektera sina skyldigheter enligt förordningen fullt ut och att omgående lägga fram årliga rapporter om den offentliga verksamheten med detaljerad information som möjliggör en lämplig offentlig granskning. Dessa rapporter måste åtminstone innehålla följande detaljer: antalet ansökningar om export- eller importtillstånd som mottagits, vilka varor som avses och mottagarländerna för varje ansökan, samt vilka beslut som fattats i varje fall, eller en rapport om att inga åtgärder vidtagits om så är fallet.

Det vore också intressant att få veta mer om vilka åtgärder som har vidtagits eller som gäller för ekonomiska aktörers överträdelse av förordningen, eftersom förordningen naturligtvis inte kommer att följas om det saknas lämpliga straff. Till sist finns det skäl att uppdatera och införa mer regelbundna förfaranden för att se över själva förordningen och särskilt dess bilagor.

Denna förordning är ett bevis för att skyddet av de mänskliga rättigheterna kanske kräver ett förbud eller en restriktion av handeln med vissa produkter. Frihandel är sannerligen inte acceptabelt för instrument avsedda att döda eller tortera. Vi måste därför verkligen genomföra denna förordning så att den kan bli den förebild som den var avsedd att vara för unionen och också för andra länder utanför EU.

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Herr talman! Jag är oerhört glad över att få tillfälle att diskutera mänskliga rättigheter här i parlamentet. Parlamentet har vid många tillfällen deklarerat sitt engagemang i denna fråga. Det är ett engagemang som jag delar fullt ut.

För EU är mänskliga rättigheter viktiga. De ligger till grund för vår identitet och utgör kärnan för vår verksamhet världen över. Våra egna resultat när det gäller att befästa mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet i 27 medlemsstater är en framgångshistoria och utgör en inspirationskälla för andra. Så det är bara logiskt att vi har utarbetat en stark uppsättning mekanismer för att främja dessa värderingar i olika sammanhang, såsom anges i betänkandet om mänskliga rättigheter och demokrati i världen.

För att bara ge ett exempel har vi under de senaste 18 månaderna avsatt 235 miljoner euro för finansiering av 900 projekt som drivs av icke-statliga organisationer i 100 länder. Detta arbete är oerhört viktigt och måste fortsätta.

Men vi är inte den enda aktören och vår ekonomiska och politiska framgångshistoria är inte den enda. När nu världen ändras måste vi därför också verkligen fråga oss själva vad vi kan göra bättre.

Trots att de mänskliga rättigheterna är allmängiltiga fungerar inte en och samma strategi i alla sammanhang. Det innebär inte att vi borde ändra budskapet om vikten av mänskliga rättigheter, utan att det finns utrymme att framföra detta budskap på ett smartare sätt. Vi kommer att göra störst framsteg om vi närmar oss människorättsagendan på ett fokuserat och realistiskt sätt. Vi måste också rikta våra insatser och hantera varje fall utifrån en ingående förståelse för det aktuella landet.

Vi behöver också ett tydligare fokus på resultat. I parlamentets tidigare resolutioner har man krävt mer information för att bättre kunna bedöma om vår politik är effektiv. Jag delar er oro. Vi måste bedöma våra insatser utifrån resultatet, även om vårt bidrag till att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna är en långsiktig investering.

Arbetet i underutskottet för de mänskliga rättigheterna och dess ordförande Heidi Hautalas arbete i fråga om människorättsförsvarare är ett oerhört bra exempel på detta, och jag välkomnar verkligen betänkandet och dess resultat och hyllar dem som har arbetat så hårt med texten.

Låt mig ta upp några specifika aspekter och samtidigt klargöra att jag kommer att fortsätta att träffa det civila samhällets aktörer och människorättsförsvarare, såväl i Bryssel som utomlands, liksom jag har gjort i Gaza, Kina och nu senast i Bryssel. Jag förväntar mig att kollegerna i delegationerna och här i Bryssel ska göra detsamma.

Ett bra exempel på hur man kan vara smart och välorganiserad har varit vårt arbete med att främja ratificeringen av Romstadgan inför konferensen i Kampala i år. Vi har arbetat med specifika länder där vi gett EU-stöd på delegations- och högkvartersnivå, och vi har samarbetat med medlemsstaterna och med EU:s ordförandeskap.

För att bara nämna en framgångshistoria diskuterade jag när jag besökte Seychellerna förra månaden en rad områden på vilka samarbetet mellan Seychellerna och EU skulle kunna stärkas, med sjöröveri som främsta prioritet. Jag tog också upp frågan om Internationella brottmålsdomstolen och uppmanade president James Michel att lägga fram ratificeringslagen för parlamentet. Vid min återkomst till Bryssel mottog jag glädjande nog en skrivelse som bekräftade att regeringen nu hade inlett denna process.

Om vi ser framåt vill jag ta reda på vad vi mer kan göra för att stödja avskaffandet av dödsstraffet världen över. Jag vill försäkra parlamentet om att arbetet med att avskaffa dödsstraffet är en personlig prioritet för mig. Jag kommer att se till att arbetet framskrider, såväl bilateralt som i multilaterala fora, med utgångspunkt i FN i september.

Som ni vet här i parlamentet utlovas i Lissabonfördraget en mer sammanhängande, mer konsekvent och därmed mer effektiv utrikespolitik för EU. Detta innebär också en möjlighet för vårt arbete med mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet. Dessa frågor kommer att löpa som en röd tråd genom alla våra yttre åtgärder. När väl EU:s utrikestjänst har inrättats kommer den att ge oss möjligheten att förverkliga vår potential och stärka vår förmåga att framträda enat. Genom sin integrerade struktur torde den nya tjänsten bidra till att se till att människorättsfrågorna återspeglas i alla aspekter av våra yttre åtgärder, däribland den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, utveckling och handel.

Låt mig i detta hänseende hänvisa till den muntliga frågan om varor som kan användas till tortyr. EU tar sitt åtagande att bekämpa tortyr på mycket stort allvar. Eventuella brister i genomförandet av förordning (EG) nr 1236/2005 måste – och kommer att – åtgärdas. I samma anda har vi bjudit in Amnesty International och Omega Research Foundation att presentera sina resultat vid ett möte senare den här månaden i den föreskrivande kommittén tillsammans med våra medlemsstater.

När det gäller mänskliga rättigheter, liksom andra områden, måste vi samarbeta. Vi behöver medlemsstaternas, parlamentets och de andra EU-institutionernas fortsatta engagemang. Vi måste se över vårt regelbundna arbete och se till att vi använder alla tillgängliga instrument på bästa sätt – från människorättsdialoger till EU-riktlinjer, från det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter till vårt bilaterala stöd och våra insatser i multilaterala forum.

Att se över EU:s övergripande människorättsstrategi skulle kunna vara till nytta, och jag avser att inleda en samrådsprocess för att informera om utarbetandet av en ny människorättsstrategi i år.

Ärade ledamöter, kära vänner, Eleanor Roosevelt brukade säga att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Det gäller också vår människorättspolitik. Inom EU har vi många verktyg som kan bidra till att göra världen till en bättre plats. Vi måste utnyttja och sammankoppla dem bättre. Det är vad jag vill göra genom att maximera potentialen hos den nya Lissabonstrukturen samtidigt som jag fortsätter att räkna med ert mycket viktiga stöd.

  László Tőkés, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! Som skuggföredragande för PPE-gruppen samt som PPE-gruppens samordnare för underutskottet för mänskliga rättigheter vill jag börja med att tacka Heidi Hautala för hennes utmärkta arbete med detta betänkande. Som framgick av omröstningen i underutskottet för mänskliga rättigheter i april har betänkandet stort stöd från olika grupper, eftersom frågan om skyddet av de mänskliga rättigheterna fortfarande är av gemensamt intresse för oss alla. Vi har nått goda kompromisser genom att beakta de olika synpunkterna.

EU har redan utarbetat mekanismer och verktyg av hög kvalitet, så vi måste som jag redan har betonat i tidigare diskussioner se till att tillämpningen av de befintliga riktlinjerna förbättras och att utvärderingen av den befintliga politiken leder till ett mer effektivt skydd.

Slutligen uppmanar jag bestämt medlemsstaterna att visa en starkare politisk vilja när det gäller att stödja människorättsförsvararnas insatser, vilket betonas i betänkandet. Nu när Lissabonfördraget antagits är det viktigt att skyddet av och säkerheten för människorättsförsvararna görs till en prioriterad fråga i EU:s förbindelser med tredjeländer och att detta integreras på alla nivåer av EU:s utrikespolitik, för att öka samstämmigheten, effektiviteten och trovärdigheten hos EU:s stöd för de mänskliga rättigheterna.

  Véronique De Keyser, för S&D-gruppen. – (FR) Herr talman! Europeiska unionen inger en hel del förhoppningar till länderna omkring oss, eftersom unionen fortsätter att lyfta fram de mänskliga rättigheterna. Alltför ofta sviker vi dock dessa förhoppningar eftersom våra ädla anföranden leder till få konkreta resultat. Vi vet att mänskliga rättigheter inte kan införas med tvång och att vi endast gradvis och genom konsekventa politiska insatser som utgår från de civila samhällena och nya demokratiska krafter kan förändra de mänskliga rättigheterna i världen, i synnerhet när det gäller korrupta eller diktatoriska politiska regimer.

EU har fått ett fantastiskt instrument, nämligen valövervakningsinstrumentet inom ramen för Byrån för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter. De av oss som deltar i valövervakning kan dock konstatera att i alltför många fall förklaras valen vara allvarligt bristfälliga eller bedrägliga utan att detta nödvändigtvis leder till en samordnad och hörbar reaktion från rådet eller i form av EU-politik.

När politiker gör sig skyldiga till bedrägeri ligger de lågt under perioden efter valet och håller befolkningen hårt kuvad. Det går så småningom över och paradoxalt nog slutar det tids nog med att vi tröttas ut och legitimerar regimer som är korrupta, vilket faktiskt är en snedvriden effekt av våra instrument.

Så, fru Ashton, jag upprepar att vi stöder detta instrument, men tänker ni tillämpa en svarsstrategi som är aningen tydligare när vi faktiskt stöter på fall som detta? Jag vill inte ge något exempel, men tyvärr finns det många.

  Metin Kazak, för ALDE-gruppen. – (BG) Hur man begränsar och reglerar handeln med varor som kan användas till tortyr och omänsklig bestraffning är ett problem som oroar flera parlamentsutskott. Som liberal anser jag bestämt att verkliga handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser baserade på partnerskap inte kan upprättas utan respekt för mänskliga rättigheterna och friheterna.

Varför oroar sig dessa båda utskott? Förteckningen över redskap som används för tortyr är inte detaljerad. Den behöver inte enbart uppdateras, utan en detaljerad förteckning måste också sammanställas som bygger på tydliga kriterier och som visar vika varor som definitivt borde förbjudas och vars spridning måste kontrolleras av utskotten. Ett antal medlemsstater har underlåtit att lämna årliga rapporter om hur de uppfyller sina skyldigheter i enlighet med förordningen. Andra länder har inte lämnat någon information om genomförandet av sanktioner vid överträdelse av bestämmelserna i förordningen.

Även om det hittills har saknats en politisk vilja finns det fortfarande ingen ursäkt för att inte uppfylla skyldigheterna i fråga om denna handel. Därför använder vi den resolution som vi har utarbetat för att uppmana kommissionen att offentliggöra en detaljerad rapport om handeln med varor som kan användas till tortyr. Europaparlamentet förväntar sig att strängare åtgärder ska vidtas för att kontrollera produktionen och spridningen av dessa varor, samt för att reglera den internationella handeln med dem, vilket ingår i vårt åtagande om att respektera de mänskliga rättigheterna.

  Barbara Lochbihler, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru Ashton! Det är EU:s uttalade politik att bekämpa tortyr världen över och mycket görs i det hänseendet genom tillämpningen av EU:s riktlinjer för tortyrbekämpning och EU:s exportförbud för tortyrredskap.

Det krävdes dock en rapport från en icke-statlig organisation för att uppmärksamma kommissionen och parlamentet på kryphålen i detta exportförbud, som måste täppas till omedelbart. Hur kan vi göra det? Det finns tillräckligt med förslag i den resolution som vi ska rösta om i morgon. Det är dock fullständigt oförståeligt att man i resolutionen inte namnger de enskilda EU-medlemsstater som antingen inte har lämnat in någon rapport eller som har visat sig bryta mot exportförbudet.

I sin aktuella EU-rapport om de mänskliga rättigheterna säger Catherine Ashton att länderna utanför EU i allt högre grad iakttar EU:s egen tillämpning av normerna för skyddet av de mänskliga rättigheterna. Det gör de helt rätt i och det är också helt förståeligt. Vi måste driva en konsekvent och självkritisk människorättspolitik, och om vi vill behålla vår trovärdighet får politikens främsta mål inte vara att framställa vår egen region i gynnsam dager.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Av historien lär vi oss att de länder som har de strängaste människorättsnormerna oftast också är de mest blomstrande och fredliga. Vi borde därför vara stolta över vad EU har uppnått i detta hänseende, men dessa bedrifter gör att vi måste fördubbla våra ansträngningar för att främja de mänskliga rättigheterna världen över.

Det finns för närvarande många gräsliga exempel på ett hänsynslöst åsidosättande av de mänskliga rättigheterna. Ta fallet med Iran, där äktenskapsbrytare, homosexuella, religiösa minoriteter, politiska dissidenter och till och med minderåriga regelbundet avrättas. Se på Nordkorea, där isoleringen innebär att vi bara kan gissa oss till vilka fasansfulla övergrepp som faktiskt äger rum där i deras koncentrationsläger, särskilt för de personer som försöker fly undan denna brutala stalinistiska mardröm. Se på Burma, där militärjuntan terroriserar befolkningen, och på Venezuela, vars ledare Hugo Chávez systematiskt har undertryckt politiskt avvikande och lagt ned medierna.

Närmare oss visar tilldelningen förra året av parlamentets Sacharovpris till de ryska människorättsförsvararna våra farhågor om Ryssland, där straffrihet fortfarande råder, särskilt när det gäller utredningen av mördade journalister. Och vad exakt håller deras armé på med i Nordkaukasien? Det vet vi egentligen inte.

De mänskliga rättigheterna kan och får naturligtvis inte vara det enda kriteriet för EU:s förbindelser med tredjeländer. Folkrepubliken Kinas ekonomiska och strategiska förbindelser med unionen fördjupas till exempel alltmer, trots att landet fortsätter att brutalt undertrycka grundläggande friheter och till och med censurerar Internet. Vi har liknande förbindelser med Saudiarabien, där alkoholister halshuggs, och Pakistan, där Ahmadimuslimer bannlyses.

Vi måste vara realistiska när det gäller vad vi faktiskt kan uppnå, men vi får aldrig upphöra att försöka övertyga andra om dygderna med våra demokratiska värderingar som har tjänat oss så väl och som är det allmänna erkända tecknet på ett civiliserat samhälle. Att förbjuda handeln med redskap som endast kan användas till tortyr är en verkligt ändamålsenlig åtgärd som EU kan vidta för att visa att vi verkligen tar mycket allvarligt på denna fråga.

  Marie-Christine Vergiat, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Människorättsförsvarare känns framför allt igen på sina handlingar. Dessa män och kvinnor kämpar världen över, ofta med stor risk för sina egna liv, för att genomföra, tjäna och försvara alla de rättigheter som fastställts i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i liknande texter.

Jag identifierar mig fullt ut med den meningen i betänkandet. Det är sant att vår syn på de mänskliga rättigheterna måste överensstämma med FN:s, vilket innebär att vi måste försvara en universell och odelbar syn på de mänskliga rättigheterna. Med universell menas att de gäller världen över och med odelbar menas att alla mänskliga rättigheter måste försvaras på samma sätt, utan att ställas mot varandra, oavsett om det rör medborgerliga och politiska rättigheter, ekonomiska och sociala rättigheter, eller miljörelaterade och kulturella rättigheter.

Europeiska unionen har tillämpat ett antal instrument på detta område, och det gläder mig att de granskas noga i betänkandet, bland annat mot bakgrund av parlamentets nya befogenheter på detta område. Jag vill därför tacka Heidi Hautala för kvaliteten i hennes betänkande och för att hon samtyckt till att arbeta med oss på detta sätt.

Betänkandet är ganska kritiskt mot EU-politiken. Vi vet alla att skillnaden mellan att tala och att handla fortfarande är mycket stor. Alltför ofta går ekonomiska och diplomatiska intressen före de mänskliga rättigheterna, och människorättsförsvararna är de första offren för dessa dubbeltydigheter. EU:s politik varierar ofta beroende på omständigheterna, precis som medlemsstaternas politik. För en människorättsaktivist som jag förblir det oacceptabelt.

Genom detta betänkande fördömer vi inte bara alla former av våld som utövas mot människorättsförsvarare, utan fastställer också ett antal handlingsalternativ som vi måste genomföra steg för steg så att Europeiska unionen kan stärka sin trovärdighet utan att utnyttja saker och ting på ett eller annat sätt.

Ja, fru Ashton, vi har en hel del kvar att göra på detta område. Det framgick vid den tidigare debatten, precis som det kommer att framgå vid debatten om Libyen i morgon eftermiddag, och genom den politik som kommer att antas om försäljningen av tortyrredskap i vissa europeiska länder.

  David Campbell Bannerman, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tvivlar inte på att vi alla här är för de mänskliga rättigheterna. Många av dessa rättigheter har faktiskt sina rötter i de finaste engelska lagstiftningstraditionerna, som exempelvis Magna Carta från 1215, där godtyckligt fängslande förbjöds, och det arbete som utfördes av de brittiska advokater som skrev en stor del av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna efter kriget.

Det verkar dock som om en värdig människorättsagenda nu har kapats av giriga advokater och politiska opportunister. På andra sidan vattnet från Storbritannien sett, här i Strasbourg, sitter Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Dess ministerkommitté har nu beslutat att Storbritannien måste avskaffa sitt förbud mot att låta fångar rösta, eftersom det är ett brott mot fångars mänskliga rättigheter.

Men är inte mänskliga rättigheter avsedda att skydda hyggliga, laglydiga medborgare, och inte terrorister, kapare, mördare och lagbrytare? Är det verkligen någon domstols uppgift att be oss politiker att fiska röster hos personer som Ian Huntley, den pedofil som mördade två småflickor i Soham i min valkrets? Är det rättvisa att söka hans godkännande? Är det rätt att knacka på celldörren till seriemördaren Rose West för att få hennes stöd? Och hur är det med Abu Qatada, Bin Ladens högra hand i Europa? Vilka ska han rösta för? Kanske liberaldemokraterna, eftersom de stöder detta nonsens!

Men allvarligt talat skulle dessa stora grupper fängslade personer kunna påverka marginalrösterna, särskilt på lokal nivå. Så rättigheter för hyggliga, laglydiga medborgare borde inte likställas med rättigheter för mördare och brottslingar. Dessa personer förbrukade sin rätt att delta i den politiska processen när de tog andra människors liv, andra människors rättigheter och andra människors egendom. Och hur är det med offrens rättigheter? Varför talar vi inte om mänskliga skyldigheter istället för bara om rättigheter? Precis som när det gäller euron anser jag att de mänskliga rättigheternas värde snabbt håller på att urholkas. Vi måste återgå till vanligt sunt förnuft.

  Nicole Sinclaire (NI). – (EN) Herr talman! Liksom föredraganden påpekar har varje medlemsstat enligt bestämmelserna i FN-stadgan en skyldighet att se till att respekten för de mänskliga rättigheterna är allmängiltig. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna tycks dock inte följa detta, eftersom konventionen innehåller särskilda rättigheter för vissa personer på andras bekostnad. De särskilda rättigheterna för exempelvis resande har i Storbritannien inneburit att lokalbefolkningen i min egen valkrets i West Midlands har fått se sina rättigheter urholkas.

Med konventionens skydd kan så kallade resande bygga på land som vår befolkning har skött och avsatt till förmån för framtida generationer. Detta land är ett så kallat grönt bälte. Med konventionens skydd åtnjuter resande särskilda privilegier i fråga om hälsa och sjukvård samt utbildning, vilka är tjänster som byggts upp till stora kostnader av successiva generationer.

I mitt lokalsamhälle vakar medborgarna 24 timmar om dygnet i regn och rusk för att se till att de resande följer sina rättsliga skyldigheter. De är beredda att ta en stor personlig risk och att lägga sig mitt i vägen för att stoppa konvojer med lastbilar från att leverera betong och asfalt. Dessa personer är hårt arbetande laglydiga medborgare som bara vill skydda sina egna och sina familjers rättigheter. Tack vare konventionen måste vi nu kämpa för dessa rättigheter på fälten och vägarna på den engelska landsbygden.

Jag håller med föredraganden. Vi måste hylla människorättsförsvarare var de än må befinna sig, i Iran, Gaza, Cypern, eller tack vare konventionen, på den engelska landsbygden. Detta kanske verkar trivialt jämfört med så många andra människors svåra situation i världen, men min poäng är att de mänskliga rättigheterna är i fara överallt. Vi har kämpat så hårt för dessa rättigheter i vårt land och de är lika dyrbara för oss som för alla andra.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr talman! Europaparlamentet, och vi som ledamöter, fäster stor vikt vid de mänskliga rättigheterna och behovet av att upprätthålla dem. De är också ett viktigt inslag i den internationella politiken, särskilt nu i och med de nya befogenheterna och bestämmelserna i Lissabonfördraget. De betänkanden som föredragandena har lagt fram är viktiga dokument. Det är dock inte möjligt att kommentera dem alla i ett kort anförande. Vi har många partner i unionen, Europarådet och FN, och bland dem som arbetar för och försvarar de mänskliga rättigheterna.

Jag vill till att börja med välkomna att en dialog förs om mänskliga rättigheter. Det ger inte alltid snabba och goda resultat. Det stämmer särskilt om vi talar om grannskapspolitiken eller länderna inom det östliga partnerskapet. Enligt min åsikt borde vi skapa så många incitament och åtgärder för att främja de mänskliga rättigheterna som möjligt, och den vädjan riktar sig också till Catherine Ashton och Štefan Füle.

Jag håller med om vad den höga representanten har sagt, nämligen att vi borde föra fram vårt budskap på ett smartare sätt, och att alla brott mot de mänskliga rättigheterna bör mötas av en reaktion, en politisk reaktion eller en ekonomisk. Vi borde stödja människorättsförsvararna. Bland annat detta sägs i Heidi Hautalas betänkande. Jag vill framföra min förhoppning om att Sacharovpriset, som Europaparlamentet tilldelar människorättsförsvarare, kommer att leda till att dessa personer får stöd av alla EU-institutioner, så att detta nätverk av pristagare kan användas på ett mycket bättre sätt. Ett toppmöte mellan EU och Ryssland hölls nyligen. Samtidigt protesterade demonstranter i Ryssland – i Sankt Petersburg och Moskva – mot kränkningarna av mötesfriheten. Unionen reagerade inte under demonstrationerna, och bland dem som vädjade till oss om detta fanns en Sacharovpristagare.

Vi håller på att inrätta en ny utrikestjänst inom EU. Låt oss så här precis i början införliva allt som rör de mänskliga rättigheterna i dess ansvarsområde. Det kommer säkerligen att bidra till en mycket bättre användning av alla de instrument som EU kan tillämpa på detta område.

  Vittorio Prodi (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar, fru Ashton! De personer som försvarar de mänskliga rättigheterna spelar en avgörande roll världen över och riskerar ofta sina egna liv. Respekten för de mänskliga rättigheterna är en av EU:s grundläggande värderingar och har alltid legat till grund för unionen. Därför är det nu viktigt att vi fortsätter att uppmärksamma respekten för dessa rättigheter i sin helhet.

Parlamentets arbete på detta område är avgörande för att garantera detta och jag tackar därför föredragande Heidi Hautala för hennes utmärkta betänkande som gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet har lämnat ett viktigt och konstruktivt bidrag till. Vi måste nämligen försöka att se längre. Jag anser att tiden är inne att ta tydligt ansvar, med andra ord att börja behandla respekten för de mänskliga rättigheterna som ett komplext fenomen, och vi måste nu försöka se till att dessa rättigheter accepteras i högre grad och på ett mer omfattande sätt. Jag är fast övertygad om att de grundläggande rättigheterna borde omfatta rätten till lika tillgång till naturresurser, vatten och också livsmedel, rätten till hälso- och sjukvård, rätten till utbildning och rätten till tillgång till information.

I och med Lissabonfördragets ikraftträdande anser jag att vi också är skyldiga att göra mesta möjliga av EU:s nya utrikestjänst genom att se till att den omfattar organisationer och personer som utmärkt sig genom sin respekt för de mänskliga rättigheterna. Catherine Ashton nämnde faktiskt i morse Ryssland och våra förbindelser med detta land i det här sammanhanget. Sådana utmaningar som vi står inför dagligen underskattas ofta. Europeiska unionen kan och måste fortsätta att spela en ledande roll på den internationella arenan när det gäller att möta dessa utmaningar.

  Kristiina Ojuland (ALDE) . – (ET) Jag vill också börja med att tacka fru Ashton, som har stått upp för skyddet av de mänskliga rättigheterna, och som också intog en mycket tydligt ståndpunkt i sitt inledningsanförande. I det betänkande som utarbetats av vår kollega Heidi Hautala uppmärksammas en mycket viktig aspekt. I betänkandet konstateras att de handelsavtal som innehåller människorättsklausuler skulle ge EU möjlighet att kräva att de mänskliga rättigheterna respekteras som ett handelsvillkor.

För att se till att frågan om de mänskliga rättigheterna inte bara blir tomma ord måste EU göra sin politik avsevärt mer samstämmig och också hjälpa medlemsstaterna att samordna sin egen politik gentemot tredjeländer. Vi måste utnyttja de ekonomiska och handelsmässiga påtryckningsmedel som vi förfogar över och tillämpa villkorlighet för att förbättra människorättssituationen globalt. Utan en harmoniserad politik kan länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna, genom bilaterala förbindelser med enskilda medlemsstater, agera i sina egna intressen – oavsett det överstatliga åtagandet att skydda de mänskliga rättigheterna – och undergräva våra gemensamma insatser.

Inget särskilt nationellt ekonomiskt intresse kan vara viktigare än de värderingar som Europeiska unionen som helhet företräder. Jag vill därför be den höga representanten att nu och i framtiden ge parlamentet en sammanfattning över vilka slags åtgärder hon avser att vidta för EU-medlemsstaternas olika politik …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Fru Ashton, att framföra vårt budskap på ett smart sätt som ni uttryckte det betyder inte att man kan tillämpa dubbelmoral.

Det är oroande att vi ofta behandlar samma problem på olika sätt, och då hänvisar jag till Europeiska unionen, men kanske inte så mycket till Europaparlamentet som till rådet och kommissionen. När de mänskliga rättigheterna kränks i länder som är mindre intressanta för de största EU-medlemsstaterna med hänsyn till handeln eller ekonomin, är de mänskliga rättigheterna i dessa länder en absolut prioritet för oss. När de mänskliga rättigheterna kränks i länder som är av intresse med hänsyn till storfinansen och industrin i unionens största länder, så blir unionens röst plötsligt mycket tystare och mindre tydlig. Denna dubbelmoral borde undvikas helt och hållet.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Herr talman! Låt mig först betona att betänkandet om mänskliga rättigheter och demokrati i världen är mycket viktigt och efterlängtat. Det täcker de viktigaste människorättsfrågorna. Det stora problemet är dock fortfarande att man i betänkandet endast beskriver EU:s åtgärder. Europaparlamentet har mer än en gång framfört rekommendationen att rådet borde utarbeta indikatorer och tydliga riktmärken för att mäta effektiviteten hos EU:s människorättspolitik, vilket har nämnts av kommissionens vice ordförande.

En annan fråga som jag vill ta upp i dag är Europaparlamentets tillgång till rådets och kommissionens information och relevanta dokument, som hittills har begränsats. Trots flera rekommendationer från parlamentet i denna fråga har situationen inte förbättrats. Låt mig som exempel nämna de människorättsdialoger som förs med myndigheterna i de aktuella länderna. Rådet genomförde nyligen en runda med samtal om de mänskliga rättigheterna med Ryssland. Vi är väl medvetna om situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland: det fortsatta dödandet av journalister, det laglösa klimatet, regeringens hårdhet i hanteringen av de så kallade terroristerna i Nordkaukasien och så vidare, men vad vi vill veta är hur de ryssar som deltog i människorättsdialogen såg på saken, och om de kommer att vidta några åtgärder på detta område. Jag vet att jag har förbrukat min talartid, men låt mig bara säga att jag helt och hållet förstår att de mänskliga rättigheterna faller under den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken, men människorättsfrågorna kan trots det inte omfattas av sekretess …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Richard Howitt (S&D). – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att hylla min vän och kollega Heidi Hautala för hennes betänkande om människorättsförsvarare och också för hennes utmärkta arbete som ordförande för vår underkommitté för mänskliga rättigheter.

Jag vill i debatten också välkomna årsrapporten om mänskliga rättigheter och det flitiga arbete som i god tro utförs på olika nivåer för att EU ska kunna uppfylla sina skyldigheter i fråga om de mänskliga rättigheterna.

Jag välkomnar de allt fler och allt viktigare människorättsdialogerna med tredjeländer som nämns i betänkandet, men dessa dialoger kan liksom betänkandet självt inte vara ett ändamål i sig.

Därför vill jag lyfta fram våra diskussioner med den höga representanten Catherine Ashton om hur de mänskliga rättigheterna ska integreras och införlivas i EU:s nya utrikestjänst. Detta kommer att bli ett avgörande test när det gäller att ta reda på om vi menar vad vi säger.

Jag konstaterar att vi diskuterar idéer som att bevara ett övergripande direktorat för mänskliga rättigheter, vilket skulle innebära att ansvaret för mänskliga rättigheter läggs på den biträdande generalsekreteraren samtidigt som människorättskontoren skulle finnas kvar vid varje geografiskt direktorat och vid varje EU-delegation världen över.

Några av dessa idéer kan införlivas i det rättsliga beslutet och i uttalandet, andra kan läggas fram senare. Jag vill inte bidra till ytterligare förseningar, men, som parlamentet insåg när den avvecklade sitt underutskott för mänskliga rättigheter bara för att åter tvingas tillsätta, det är det lättare sagt än gjort att integrera frågan om de mänskliga rättigheterna.

Så när den höga representanten åtar sig att integrera de mänskliga rättigheterna är jag helt säker på att hennes åtagande är uppriktigt, men genom att kalla det en röd tråd som löper genom hennes nya tjänst vill parlamentet arbeta med henne för att se till att vi inte tappar denna tråd.

  Marietje Schaake (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill också hylla de kolleger som vi samarbetar med när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det är ett verkligt angenämt samarbete om en så viktig fråga.

Det kan knappast finnas någon mer brådskande tidpunkt att ta itu med EU:s ansvar när det gäller mänskliga rättigheter i världen. Jag vill bara betona att vi, i egenskap av ledamöter från alla politiska grupper i Europaparlamentet, just har lagt fram ett skriftligt uttalande på EU-medborgarnas vägnar för att stödja det iranska folket och deras krav på mänskliga rättigheter. Vi har just träffat Nazanin Afshin-Jam, som är en människorättsledare som arbetar för att stoppa avrättningar av barn. Detta är bara en påminnelse om vilka brutala saker människor gör mot varandra och vilka metoder vi verkligen måste stoppa.

Utrikestjänsten kommer att leda till en mer effektiv och bättre samordnad utrikespolitik inom EU, och de mänskliga rättigheterna förtjänar att kontinuerligt uppmärksammas på ett integrerat och allomfattande sätt. Det pågår tyvärr en beklaglig tävling mellan geografiska områden där brott mot de mänskliga rättigheterna äger rum, och mellan övergripande frågor – som exempelvis kvinnors rättigheter och yttrandefrihet – som måste uppmärksammas eftersom de inte respekteras.

Irans regim tjänar som ett exempel på alla dessa kränkningar. Iran står på våra politiska agendor, men det internationella samfundet oroar sig främst över kärnvapenfrågan. Hur stort det problemet än är kan vi inte tillåta detta att bli ett nollsummespel på bekostnad av de mänskliga rättigheterna. FN och Europeiska unionen kommer att införa sanktioner, men jag är inte helt optimistisk när det gäller deras eventuella konkreta resultat. Att ge befolkningen egenmakt och stå upp för deras rättigheter såsom autonomt legitima kan också leda till reformer genom påverkan underifrån. Den inhemska oppositionen tycks hittills påverka den iranska regimen mer än internationella sanktioner, så det är en tydlig indikator.

Den här veckan har det gått ett år sedan presidentvalen ägde rum i Iran, och dessa val utgjorde början på ett förnyat och brutalt nedslag av regimen på sitt eget folk. Under det gångna året har regimen dragit in de minimala friheter som befolkningen fortfarande hade och har praktiskt taget tystat oppositionen. Många har flytt och dessa personer skulle kunna få en chans om de släpptes in i EU som människorättsförsvarare och dissidenter. De skulle kunna ses som en tillgång för utvecklingen av vår politik, och inte bara som ett hot eller en börda. Så jag vill uppmuntra er, fru Ashton …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Det gläder mig verkligen att Catherine Ashton har stannat kvar här i kammaren och att hon är här med oss, eftersom jag uppfattar det som ett uttryck för hennes intresse för människorättsfrågan. Det är sant att vi inom EU skiljer oss från varandra när det gäller geopolitiska, sociala och politiska frågor, men i frågor som rör de mänskliga rättigheterna borde vi tala med en röst, trots de skillnader som kommer av vår nationalitet eller partitillhörighet. De mänskliga rättigheterna är något som borde förena oss.

Det är dock aningen bisarrt att vi inte kan försvara eller ens skydda dem som vi tilldelar priser. Vinnaren av Sacharovpriset år 2006 – Alexander Milinkiewicz – angrips och förtrycks i dag i sitt land. Förra årets Sacharovpristagare – Oleg Orlov och Ludmila Alexejeva – angrips och förtrycks också av myndigheterna i sitt land.

Jag vädjar till Catherine Ashton och till oss alla, men främst till Catherine Ashton att skydda alla människorättsförsvarare och framför allt dem som vi har tilldelat priser.

  Filip Kaczmarek (PPE). – (PL) Vi agerar ofta för att försvara de mänskliga rättigheterna, eftersom de är allmängiltiga och något som alla människor har rätt till. På samma sätt kan vi inte upphöra att främja de mänskliga rättigheterna världen över. Vi borde dock komma ihåg att när vi kräver åtgärder i fråga om de mänskliga rättigheterna i länder där dessa rättigheter kränks tar vi också ett visst ansvar – ett ansvar för hur det går för de modiga och goda människor som vi kallar människorättsförsvarare.

Människorättsförsvararna själva faller ibland offer för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och det händer också medan de utför sina plikter. Dessa kränkningar kan omfatta mord, dödshot, bortföranden, kidnappningar, godtyckliga arresteringar, förvar och tortyr. Det är vår plikt att hjälpa alla dem som riskerar sin hälsa, frihet och sitt liv för att försvara de värderingar som vi vill göra allmänt bindande. Vi kan inte överge dessa personer.

Vi måste agera symboliskt, känslomässigt och moraliskt, men också genom specifika rättsliga, politiska och diplomatiska åtgärder. Dessa frågor är brådskande, eftersom människorättsförsvararna dödas. I morgon ska vi till exempel diskutera den dödade kongolesiska aktivisten Floribert Chebeya Bahizire, som dog för flera dagar sedan den 2 juni. Detta sker rakt framför våra ögon.

  María Muñiz De Urquiza (S&D). – (ES) Herr talman! I denna gemensamma debatt kommer jag att tala om resolutionsförslaget om handel med varor som kan användas till tortyr, som vi kommer att anta i morgon. Detta är ett tillfälle att skärpa rådets förordning (EG) nr 1236/2005, och även om det är ett internationellt exempel borde vi sträva efter att förbättra såväl förordningens genomförande som dess ordalydelse.

När det gäller genomförandet borde vi gratulera de sju medlemsstater som följer kravet att lägga fram årsrapporter om tillstånd för dessa produkter, och de 12 medlemsstater som antagit den motsvarande strafflagstiftningen före den fastställda tidsfristen. De resterande medlemsstaterna borde följa deras exempel och vara mer öppna på detta område.

Beträffande ordalydelsen är det dags att uppdatera förteckningen över de produkter i bilaga II som omfattas av ett handelsförbud, så att produkter vars användningsområde liknar de för närvarande förbjudna produkternas användningsområde förs upp på förteckningen över förbjudna produkter, liksom det spanska ordförandeskapet kommer att föreslå i slutet av månaden. Det skulle sätta stopp för den nuvarande situationen, som innebär att det är möjligt att handla med produkter med liknande användningsområde, eftersom det strängt taget är lagligt.

Det borde bli ett kännetecken för EU:s internationella identitet att ingen europeisk försvarsutrustning eller utrustning med dubbla användningsområden kan användas för handlingar som stör freden, stabiliteten eller säkerheten, och framför allt att sådan utrustning inte kan användas för förtryck eller i situationer där de mänskliga rättigheterna kränks, och vi har ett bra instrument för att garantera detta.

  Janusz Wojciechowski (ECR). – (PL) Herr talman! Liksom föregående talare vill jag kort tala om förordningen om förbud mot handel med varor som kan användas till tortyr. I dag finns sådana tortyrinstrument på medeltidsmuseer. Man får rysningar utmed ryggraden när man tittar på dessa instrument, men de hör när allt kommer omkring inte bara till det förflutna utan används också nuförtiden, eftersom tortyr utövas också i dagens värld. Tyvärr sker sådana incidenter också i EU-länderna. I samband med detta är problemet med förbudet mot handel med varor som kan användas till tortyr särskilt viktigt. EU borde bekämpa tortyr i alla former. Förbudet mot handel med varor som kan användas till tortyr borde tillämpas så restriktivt som möjligt.

Försöken att berättiga tortyr som till exempel en metod i kampen mot terrorismen är oroande. Det är definitivt fel väg att gå, eftersom människor under tortyr erkänner saker som de inte är skyldiga till, medan de verkliga förövarna mycket ofta förblir ostraffade. Jag vill därför vädja om och kräva att förordningen och förbudet mot tortyr verkligen ska följas mycket noga i EU.

  Kinga Gál (PPE). – (HU) Människorättsförsvarare måste uppmärksammas särskilt, och de behöver förutom denna uppmärksamhet vår praktiska hjälp så att respekten och uppmärksamheten inte kommer för sent. Jag anser att det är viktigt att parlamentet yttrar sig om dessa frågor och jag gratulerar Heidi Hautala till initiativet och till hennes utmärkta arbete. Eftersom man i betänkandet i detalj sammanfattar de nödvändiga åtgärderna vill jag bara ta upp frågan om vad EU måste göra för att kunna erbjuda effektivt och mycket snabbt stöd till de människorättsförsvarare som behöver det. Det är just snabbheten och effektiviteten som i många fall är det viktigaste, om vi ska kunna skydda deras personliga hälsa eller till och med rädda deras liv. Stöd för människorättsförsvararnas arbete är bara en aspekt av skyddet av de mänskliga rättigheterna. Därför är det viktigt när EU:s utrikestjänst byggs upp att de mänskliga rättigheterna spelar en betydelsefull roll och att detta arbete genomsyras av ett särskilt fokus på mänskliga rättigheter, vilket är något som Lissabonfördraget har möjliggjort, liksom Catherine Ashton också påpekade. Det är nu er tur och upp till er att skapa de praktiska förutsättningarna för att detta ska kunna ske.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Herr talman! När människor talar om mänskliga rättigheter används vanligtvis många fina ord. Detsamma gäller inte alltid när det är dags att agera. Därför vill jag framföra mitt starka stöd för de uttalanden och de handlingar från parlamentet som verkligen uppmärksammar behovet av pragmatiska åtgärder inom unionen. Det är särskilt viktigt att vi stöder människorättsförsvarare på ett mer effektivt sätt än hittills. Vi har särskilda skyldigheter mot dessa modiga personer. I detta sammanhang vill jag ställa två specifika frågor till Catherine Ashton, eftersom jag anser att det här är ett särskilt viktigt ämne.

Arbete har nu inletts inom EU för att utarbeta en viseringskodex för EU. Denna kodex är nu under utarbetande. I det sammanhanget vill jag fråga om kodexen kommer att reglera frågan om viseringar för människorättsförsvarare i situationer som innebär att deras liv är i fara.

Representationskontor för unionen håller för närvarande på att inrättas. Finns det redan sambandsmän vid dessa nya representationer som kommer att delta i …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jacek Protasiewicz (PPE). – (PL) Jag skulle vilja börja med att tacka Heidi Hautala och gratulera henne till betänkandet. Jag välkomnar också Catherine Ashtons uttalande här i debatten om att problemet med att respektera de mänskliga rättigheterna är och kommer att fortsätta att vara i centrum för EU:s utrikespolitik.

Jag oroas dock över EU:s passivitet när dessa rättigheter faktiskt kränks, särskilt när det sker i länder nära oss, liksom var fallet nyligen i till exempel Ryssland eller Vitryssland. Låt mig påminna er om att dödsstraff fortfarande tillämpas i Vitryssland. De politiska motståndarna döms till långa fängelsestraff och medborgare som utför samhällsarbete för oberoende icke-statliga organisationer utsätts för trakasserier från myndigheterna. Detta sker trots den formella dialog som de vitryska myndigheterna och Europeiska kommissionen fört i över ett år om just detta ämne – att respektera de mänskliga rättigheterna.

Vår politik måste vara mer effektiv – vilket lätt kan konstateras. I synnerhet Catherine Ashton måste reagera snabbt och beslutsamt, särskilt när andra EU-institutioner misslyckas, vilket skett under det nuvarande spanska ordförandeskapet som tyvärr har varit mycket passivt på människorättsområdet.

I morgon ska vi rösta om resolutionen om toppmötet mellan EU och Ryssland, och jag hoppas att resolutionen kommer att innehålla en tydligare hänvisning till de aktuella obehagliga händelserna i Ryssland, samtidigt som ord för tillfället inte är tillräckligt när det gäller Vitryssland. Vi måste använda de instrument vi förfogar över inom ramen för det östliga partnerskapet, men också andra finansiella och ekonomiska instrument …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Heidi Hautala för hennes betänkande, som är både detaljerat och allomfattande. Jag håller med om att EU:s ståndpunkt som beskyddare av människorättsförsvararna i världen hänger nära samman med dess egen interna princip om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Därför stöder jag vad som sägs i betänkandet om att utse lokala sambandsmän från personalen för EU:s uppdrag. Dessutom instämmer jag i rekommendationerna om bedömningen av människorättssituationen i tredjeländer. En bedömning av de mänskliga rättigheterna är grundläggande för de länder som har handelsförbindelser med EU. Betydelsen av att tillämpa sanktioner för tredjeländer som begår allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna borde hanteras med större beslutsamhet.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Europeiska unionen är utan tvivel världsledande när det gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna, som är en integrerad del av demokratin. Det innebär dock att vi har många förpliktelser och skyldigheter mot världen.

Människorättsförsvarare utsätts för förföljelse, tyranni och ofta även fysiskt våld, och det gläder mig därför att Heidi Hautala har lagt fram betänkandet i denna utformning. Vi borde ha spelat en central roll på detta område efter Lissabonfördragets antagande, särskilt genom EU:s företrädare i tredjeländerna. Hittills har vi helt och hållet misslyckats med detta, och vi borde därför tillämpa alla instrument inom ramen för våra nya befogenheter för att övervaka människorättssituationen och stödja människorättsförsvararna. I varje land där kommissionen har ett kontor borde kvalificerade politiska företrädare utses vars prioriterade agenda borde vara mänskliga rättigheter och demokrati. Jag vill återigen gratulera föredraganden.

  Charles Goerens (ALDE). – (FR) Herr talman! Om vi vill bli hörda utanför EU när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna borde vi först försöka uppföra oss klanderfritt på hemmaplan.

Europeiska unionen har beslutat att ansluta sig till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna som union. Jag hoppas att denna mäktiga och symboliska gest återspeglar de 27 medlemsstaternas vilja att sträva mot samma mål när det gäller att respektera de skyldigheter som följer av medlemskapet i Europarådet.

Ur min synvinkel innebär det att de 27 medlemsstaterna borde förplikta sig att respektera alla domar från Europadomstolen i Strasbourg. Fru Ashton, skulle ni vara beredd att få alla EU-medlemsstater att samtycka till att hädanefter respektera alla domar från Europadomstolen och att samråda med parlamentet om dessa? Det skulle bidra till att stoppa det märkliga beteende som får oss att predika för resten av världen samtidigt som vi struntar i våra egna skyldigheter, samtidigt som resten av världen i synnerhet består av de drygt 20 länder som inte är medlemmar av Europeiska unionen …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Catherine Grèze (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Heidi Hautala för hennes utmärkta betänkande. I betänkandet betonar hon vilka verktyg EU har när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna och i synnerhet ett verktyg som jag uppfattar som grundläggande, nämligen den människorättsklausul som finns med i alla handelsavtal.

Jag vill i dag tala om den 28 juni. Det är det datum om ett par dagar då en ceremoni kommer att äga rum för att högtidlighålla den första årsdagen av statskuppen i Honduras. Denna ceremoni kommer att äga rum samtidigt som befolkningen i Honduras har det mycket svårt, eftersom våldet har fortsatt efter det val som förde Porfirio Lobo till makten. Det handlar om våld mot kvinnor, våld mot människorättsförsvarare och våld mot journalister, varav flera har dödats.

Trots protester går Sydamerikanska nationernas union (Unasur) i dag emot Europeiska unionen och USA, som har tänkt återuppta handeln som om inget hade hänt. Jag vill uppmana EU att vara vaksam och att använda instrument …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Herr talman, fru Ashton! I EU sker det brott mot de mänskliga rättigheterna som vi förhoppningsvis kan göra något åt eftersom de är tämligen specifika.

Jag vill uppmärksamma er på förhållandena i det grekiska fängelset i Korydallos. Det är det enda fängelse i Grekland där utländska medborgare hålls häktade. Brittiska medborgare som utlämnas till Grekland hamnar nästan oundvikligen i Korydallos.

En av mina väljare, Andrew Symeou, tillbringade 11 månader i Korydallos i väntan på rättegång. Han har nu frigivits mot borgen, men ytterligare sex brittiska medborgare som jag känner till väntar på att utlämnas och kommer nästan oundvikligen att fängslas där.

Ni kanske känner till att Korydallos har fördömts universellt av organisationer som Amnesty International och Fair Trials Abroad eftersom förhållandena i detta fängelse är några av de värsta av alla fängelser i världen. Detta strider tydligt mot artikel 3 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Håller ni med mig om att …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Herr talman! Till de ledamöter som inte har fått tala till punkt vill jag säga att jag naturligtvis alltid är glad om Europaparlamentets ledamöter kontaktar mig för att ta upp särskilda frågor.

Jag vill bara säga för att sammanfatta åtminstone en del av detta att jag verkligen välkomnar den möjlighet vi fått att föra denna diskussion. De viktiga delarna av vårt arbete får ibland stå tillbaka för de brådskande och jag anser verkligen att parlamentet har en avgörande roll att spela när det gäller att se till att vi förblir trogna de grundläggande värderingarna i Lissabonfördraget, och jag citerar: ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter”. Dessa värderingar utgör på ett sätt ett motto för EU:s utrikestjänst, och borde även vara ett motto för allt vi gör i Europeiska unionen och medlemsstaterna.

Ett antal ledamöter har talat om människorättsförsvarare och vikten och betydelsen av att dialogen med dem fortsätter. Jag har redan klargjort att när vi kan arbetar vi för att träffa människorättsförsvarare på alla våra besök världen över och för att bjuda in och träffa människorättsförsvarare på mitt kontor i Bryssel. Jag träffade nyligen några kvinnor från Afghanistan för att tala om deras särskilda problem. Vi kommer att fortsätta med detta eftersom det är en ingående del av hur EU:s utrikestjänst bör fungera.

Jag vet att Véronique De Keyser inte kunde närvara här i dag, men jag tar verkligen till mig hennes synpunkter om att tänka långsiktigt i fråga om valövervakning. Vi måste också återigen överväga att införa en mer sammanhängande strategi, såväl när det gäller att förbereda valövervakningsuppdrag som att garantera en bättre övervakning under uppföljningen efteråt. Hennes övervakningsarbete i Sudan är helt i linje med hur jag vill gå vidare med detta när utrikestjänstens arbete har inletts, så att vi blir bättre på vad vi gör och så att vi använder informationen och kunskapen mer effektivt.

Jag har också beskrivit hur mänskliga rättigheter måste vara den tråd som binder oss alla samman i våra förbindelser. Dessa värderingar är viktiga och måste ständigt tillämpas för människor överallt och under alla omständigheter, men vi måste vara säkra på att vi förstår vad de innebär och hur vi borde förhålla oss till deras tillämpning. Det handlar inte om särskilda rättigheter utan om att göra det möjligt för människor att kunna utnyttja de rättigheter som de har rätt till. Det innebär ibland att vi måste granska hur vi bäst kan stödja människor. De ledamöter som liksom jag har arbetat med personer med funktionshinder vet att när det gäller att verkligen utnyttja de mänskliga rättigheterna för personer med funktionshinder måste vi göra positiva förändringar. Så kan det ibland också vara i andra delar av världen och i andra samfund, men vi måste också tillämpa den fasthet som ett antal ledamöter har talat om.

I uttalandet om politisk ansvarsskyldighet, som kommer att vara ett inslag i vårt arbete när vi för arbetet med EU:s utrikestjänst framåt, har jag nämnt ett utökat informationsutbyte och en bättre tillgång till handlingar, vilket jag hoppas kommer att hjälpa ledamöterna när det gäller vissa av de kommentarer som gjorts om detta.

Beträffande strukturer diskuterar jag detta, men jag vill inte behöva införa strukturer som faktiskt hindrar oss från att hantera de mänskliga rättigheterna så effektivt som jag skulle vilja. Vi ser till att de mänskliga rättigheterna är ett inslag i allt arbete som utförs i delegationerna, men jag anser att det ingår i vad alla borde göra. Dessa rättigheter blir ingen röd tråd om vi bara placerar dem i en låda märkt mänskliga rättigheter som vi sedan ställer i ett hörn. Alltför ofta är det vad jag ser organisationer göra och jag kommer inte att göra det med EU:s utrikestjänst. Detta måste vara en tydlig del i allt jag gör och i allt som de delaktiga aktörerna gör.

Herr Zemke, jag vill bara anknyta till er kommentar om viseringskodexen. Kommissionen lade faktiskt fram ett förslag som skulle leda till vad jag tror att ni ville. Tyvärr har vi inte fått stöd för detta från alla medlemsstater. Allt eventuellt lobbyarbete som Europaparlamentet kan göra i medlemsstaterna skulle tacksamt tas emot. Vi arbetar med att hitta ett sätt att komma runt detta, men vi måste få alla medlemsstaters samtycke, så jag hoppas att ni uppfattar det som ett erbjudande att försöka hjälpa oss med det.

När det gäller anslutningen till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna är det ett viktigt mål som helt klart ligger inom ramen för Lissabonfördraget, och vi är glada att vi har fått i uppdrag att arbeta för att slutföra detta. Men detta arbete kommer att ske vid sidan av de enskilda medlemsstaternas medlemskap när det gäller våra förpliktelser.

Slutligen vill jag återigen tacka för denna viktiga debatt. Jag har särskilt noterat de viktiga kommentarer som har framförts och som kommer att bidra till att vägleda mig i framtiden och vill än en gång hylla utskottet för mänskliga rättigheter för deras arbete.

  Heidi Hautala, föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla för denna oerhört intressanta diskussion som jag tror också har lagt en god grund för samarbetet mellan den höga representanten och för vårt arbete med mänskliga rättigheter i parlamentet.

Många viktiga saker har sagts. För att vara trovärdiga tror jag att vi till att börja med måste använda samma måttstock för att bedöma liknande situationer världen över, och att vi naturligtvis måste förstå att situationerna kan skilja sig åt på olika sätt, men vi får inte hamna i en situation där vi hanterar människorättsproblem i vissa länder och ignorerar dem i andra.

Jag anser också bestämt att för att vi ska ha något att säga till om när det gäller mänskliga rättigheter i världen måste vi kunna titta på problemen inom EU. Det finns ofattbara fängelseförhållanden inom EU. Exemplet med tortyrredskap visar att vi är långt ifrån perfekta. Vi lever inte upp till förväntningarna och till våra egna åtaganden.

Jag anser också att vi inom en nära framtid borde ha modet att se på några av våra medlemsstaters bidrag till och delaktighet i CIA:s utlämningar i kampen mot terrorismen. Jag vet att det är ett mycket känsligt ämne, man jag anser att vi borde ha modet att titta på den frågan igen.

Charles Goerens framförde den utmärkta idén att när vi ansluter oss till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna bör de 27 medlemsstaterna åta sig att verkställa Europadomstolens domar. Det anser jag är det minsta vi kan göra för att bidra på ett positivt sätt.

Till sist vill jag säga att Europaparlamentet har fått nya befogenheter. Vi har använt dem på ett klokt sätt för att främja de mänskliga rättigheterna. Handelspolitiken är naturligtvis något som vi borde titta närmare på för att se vad vi kan göra, så tack herr Moreira för ert bidrag till debatten.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾ i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga uttalanden (artikel 149)

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Europeiska unionen fäster särskild vikt vid respekten för de mänskliga rättigheterna, såväl inom som utanför sina gränser.

Europeiska unionens tionde årsrapport om de mänskliga rättigheterna i världen 2008, som utarbetats av rådet och kommissionen, ger en överblick över EU-institutionernas verksamhet i fråga om mänskliga rättigheter såväl inom som utanför EU.

Jag anser att kommissionen och rådet måste göra större ansträngningar för att förbättra EU:s förmåga att snabbt reagera på kränkningar av de mänskliga rättigheterna i tredjeländer. Främjandet av mänskliga rättigheter, som är ett av de centrala målen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), enligt artikel 11 i fördraget om Europeiska unionen, måste tillämpas rigoröst inom ramen för EU-institutionernas dialoger och förbindelser med alla världens länder.

Kommissionen måste uppmana EU-medlemsstaterna och de tredjeländer med vilka de för närvarande förhandlar om anslutning att underteckna och ratificera alla FN:s och Europarådets grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter och de frivilliga protokoll som bifogats dessa konventioner, samt att samarbeta när det gäller att utarbeta internationella förfaranden och mekanismer för mänskliga rättigheter.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (PL) Skyddet och främjandet av mänskliga rättigheter är en prioritet för Europeiska unionen. Situationen är fortfarande långt ifrån perfekt, men EU har inte gett upp kampen för att tillämpa de mänskliga rättigheterna världen över. Vitryssland, Jemen, Namibia, Guatemala – listan över länder som EU diskuterar människorättsfrågor med är tyvärr imponerande.

Under 2007 inrättades det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, vilket finansierar projekt som drivs av det civila samhället för att främja rättssäkerhet och demokrati. Reformen av valsystemet i Tchad fick exempelvis stöd som en del av instrumentets arbete med ett belopp på fem miljoner euro.

EU:s arbete på detta område är som man kan tänka sig mest effektivt när det gäller kandidatländerna för EU-medlemskap. Många positiva förändringar har exempelvis konstaterats i Kroatien och Turkiet. Kroatien har ratificerat de viktigaste internationella konventionerna och samarbetar med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien. Under tiden har Turkiet börjat fästa större vikt vid att bekämpa sina egna traditionella problem, som exempelvis barnarbete.

Dessa åtgärder bör inte fördunkla det faktum att ännu större insatser för att främja de mänskliga rättigheterna är nödvändigt. Den nuvarande dramatiska situationen i Kirgizistan bevisar tråkigt nog detta.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Europeiska unionen och dess institutioner påminner oss ständigt om hur mycket unionen bryr sig om respekten för de mänskliga rättigheterna världen över. Lagstiftningen på detta område består av alla fördrag och andra strategiska dokument. Jag stöder helt och hållet samtliga initiativ i Hautalabetänkandet. Jag vill dock ta detta tillfälle i akt att tala om att jag bestämt motsätter mig att Europaparlamentet inte vidtagit några åtgärder i fråga om den nuvarande situationen för den polska minoriteten i Litauen. För det första har vi frågan om huvudkommittén för etiska frågor i Litauen, som har inlett en utredning om den litauiska Europaparlamentsledamoten Valdemar Tomaševski, som har försvarat polska medborgare som bor i Litauen och som har uppmärksammat att Litauen inte respekterar de internationella konventionerna om skydd för nationella minoriteters rättigheter, särskilt när det gäller språkrättigheter. Hur länge kommer parlamentet att tillåta att dess ledamöter tystas ned? En annan fråga rör de åtgärder som för närvarande vidtas av det litauiska parlamentet när det gäller en utbildningslag som är avsedd att begränsa undervisningen av polska i polska skolor i Litauen. Kommer parlamentet att vänta med att agera tills dess att dessa skolor har stängts?

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) Det finns många fall där familjemedlemmar till människorättsförsvarare (makar, barn, föräldrar) själva utsätts för människorättskränkningar, bland annat mord, dödshot, bortföranden och kidnappning, godtycklig arrestering, förtal, avsked från jobbet och andra typer av trakasserier och hotelser. Dessa åtgärder skapar ett terrorklimat i dessa grupper och hindrar dessa personers legitima arbete. Stödet till människorättsförsvararnas familjer måste sträcka sig utöver utfärdandet av viseringar i nödsituationer. Varken de kort- eller långsiktiga behoven hos deras familjer har iakttagits tillräckligt. Ibland får människorättsförsvarare betala ett mycket högt pris. Förvar, och till och med mord, gör att dessa personer och deras familjer utsätts för lidande och får svårt att klara sin överlevnad. Vår plikt är att hjälpa dem. EU borde genom sin politik och sina instrument på allvar ta itu med de svårigheter som dessa familjer upplever i sina egna länder. Effektiva strategier bör användas som ett verkligt stöd för att hjälpa dessa familjer att ta itu med sina problem, genom effektiva lösningar, däribland moraliskt stöd, husrum, hjälp med att återintegreras i samhället, arbetssökande och ekonomiska bidrag i nödsituationer. Detta tillvägagångssätt kommer att avskräcka från de grymma metoder som familjer utsätts för i syfte att hindra människorättsförsvarare från att fortsätta att utföra sitt jobb och kommer att göra människorättskampanjerna mer effektiva.

  Siiri Oviir (ALDE), skriftlig. – (ET) Bortsett från det faktum att lika rättigheter för kvinnor och män handlar om mänskliga rättigheter och är en del av EU:s värderingar finns det fortfarande stora ojämlikheter inom den politiska verksamheten och i kvinnors dagliga liv. Utbildning inverkar i hög grad på kvinnors och mäns möjligheter och val och öppnar dörren till arbetsmarknaden samt visar sig avgörande för inkomst- och karriärutvecklingen. Trots att nästan 60 procent av EU:s kvinnor har genomgått högre utbildning är de för närvarande dömda att utföra lägre värderade jobb och tjänster än män.

Under de senaste fem åren har vi faktiskt nått de framgångar i fråga om ekonomiskt oberoende för kvinnor och män som har nämnts, och sysselsättningsgraden bland kvinnor har nått nästan 60 procent. Samtidigt har det dock inte skett några förbättringar när det har gällt att utjämna skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner. Enligt uppgifter från 2007 tjänade kvinnor i genomsnitt 17 procent mindre än män (i vissa länder var siffran så hög som 30 procent). 2007 var ett år med ekonomisk tillväxt. Vi kommer i sinom tid att få veta hur mycket löneskillnaderna har ökat till följd av krisen. Med tanke på situationens allvar måste vi öka ansträngningarna inom EU, använda mindre tomma ord när det gäller att minska löneskillnaden mellan kvinnor och män och utarbeta effektiva åtgärder för att bekämpa lönerelaterad diskriminering. Jag förespråkar också att dessa åtgärder ska tillämpas i medlemsstaterna. Jag instämmer i föredragandens förslag om att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män till 0-5 procent senast 2020. Jag anser att vi borde tillämpa en nolltolerans inom EU för löneskillnader mellan kvinnor och män.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Människorättsförsvarare världen över spelar en mycket viktig roll när det gäller att skydda och stödja de grundläggande rättigheterna genom att dagligen bidra till detta arbete, ofta med risk för eget liv.

Att stödja människorättsförsvarare har under lång tid varit ett inslag i människorättspolitiken inom ramen för EU:s yttre förbindelser. Denna fråga har nu fått större betydelse mot bakgrund av artiklarna 3 och 21 i Lissbonfördraget, där främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna fastställs som ett centralt inslag i EU:s yttre åtgärder. I detta sammanhang måste vi prioritera att främja de mänskliga rättigheterna som en grundläggande värdering och som ett mål för unionens utrikespolitik. Strukturen och personalresurserna för EU:s utrikestjänst, som för närvarande håller på att inrättas, borde i tillräckligt hög grad återspegla behoven av övervakning, främjande och stödåtgärder i fråga om skyddet av de mänskliga rättigheterna.

Jag anser att ett mycket betydelsefullt inslag i EU:s strategi för mänskliga rättigheter är stöd, skydd och säkerhet för människorättsförsvarare. Dessa områden bör hanteras som prioriteringar i EU:s förbindelser med tredjeländer och borde ingå på alla nivåer och i alla instrument i unionens utrikespolitik, för att öka effektiviteten och trovärdigheten hos EU:s människorättsåtgärder. Därför vill jag be unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik att garantera att en människorättsklausul verkligen införs i internationella avtal och partnerskap och att en verklig mekanism inrättas för tillämpningen av denna klausul.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Brott mot de mänskliga rättigheterna sker tyvärr kontinuerligt världen över. Det är därför viktigt att öka skyddet för människorättsförsvarare och att förbättra deras arbetsförhållanden så att de kan nå de önskade resultaten. De personer världen över som jag tänker på strävar efter att skydda människor mot alla slags kränkningar som de kan utsättas för dagligen. De riskerar sina egna liv och formar de initiativ och den lagstiftning som vi utarbetar här.

Eftersom deras arbete inte upphör vid unionens territoriella och geografiska gränser utan sträcker sig över hela världen, borde vi notera den avgörande roll som inrättandet av EU:s utrikestjänst och dess ”centrala kontaktpunkt” kan spela när det gäller att öka skyddet för dessa personer. Jag anser därför att införandet av stränga åtgärder liksom de som föreslås här kan skapa ett verkligt positivt samband mellan dialoger och den övergripande och transnationella politiken, genom att verkligen bidra till den banbrytande och mycket realistiska vision som har legat till grund för EU:s åtgärder på området för mänskliga rättigheter.

(1) Se protokollet.

14. Situationen på Koreahalvön (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalandet från kommissionens vice ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om situationen på Koreahalvön.

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Herr talman! Denna debatt om Korea är mycket läglig. Jag är medveten om att parlamentsdelegationen just har återvänt från ett besök därifrån. Sydkorea är en central och likasinnad partner i en allt viktigare del av världen. Det är också en allt viktigare global partner som kommer att stå värd för G20-toppmötet i november.

Våra bilaterala förbindelser utvecklas snabbt. Vi slutförde nyligen förhandlingar om två sammankopplade avtal: ett ambitiöst och omfattande frihandelsavtal och ett uppdaterat ramavtal. Ramavtalet, som vi undertecknade förra månaden, utgör en grund för ett närmare samarbete i stora politiska frågor som mänskliga rättigheter, icke-spridning, terrorismbekämpning, klimatförändringar och energisäkerhet.

Våra förbindelser med Nordkorea är av ett annat slag. När det gäller den mycket allvarliga kärnvapenfrågan stöder EU fullt ut sexpartssamtalen. Vi har klargjort att framsteg för kärnvapennedrustningen är en förutsättning för fler och mer omfattande förbindelser, och vi tillämpar naturligtvis kraftfullt sanktionerna i FN:s säkerhetsråds resolutioner 1718 och 1874.

Under de nuvarande omständigheterna ger vi inget normalt utvecklingsstöd, utan erbjuder ett slags humanitärt stöd som är inriktat på sårbara områden och grupper, och vi använder vår bilaterala dialog för att komma vidare med alla problematiska frågor. På området för mänskliga rättigheter, där situationen är dramatisk, har EU initierat ett starkt internationellt fördömande, däribland i FN. Vi har konstaterat att framsteg på detta område skulle leda till förbättrade bilaterala förbindelser. Hittills har responsen inte varit vad vi hoppats på – men jag tror fortfarande att en uppriktig dialog är det bästa tillvägagångssättet.

Den 26 mars bevittnade vi förlisningen av fartyget Cheonan, då 46 personer omkom. Denna chockerande händelse har ytterligare ökat spänningarna på Koreahalvön. Resultatet av utredningen om förlisningen har varit mycket oroande, i synnerhet bevisen på Nordkoreas inblandning. Med utgångspunkt i dessa resultat har jag fullt ut fördömt denna förfärliga och oansvariga handling.

Sydkoreas regering har hållit oss fullständigt informerade om hur den hanterar frågan, och den har betonat att EU:s ståndpunkt har stor betydelse för dem. Jag har diskuterat denna fråga direkt med utrikesministern och jag har rekommenderat Sydkoreas myndigheter att avvakta med att reagera. Vi fortsätter våra nära samråd med dem och med andra berörda parter om en lämplig reaktion på resultatet av rapporten. I detta sammanhang stöder vi Sydkoreas hänskjutande av fallet till FN:s säkerhetsråd, vilket skedde den 4 juni. Trots de aktuella bakslagen är det viktigt att alla berörda länder skärper sina insatser för att främja en varaktig fred och säkerhet på Koreahalvön. Europeiska unionen kommer att göra allt den kan.

  Christian Ehler, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är bra att få höra den höga representanten uttala sig här i parlamentet. Fru Ashton, vi var rädda att ni skulle bli en budgetexpert eller en fördragsexpert, och vi välkomnar er hit som vår främsta företrädare i utrikesfrågor.

(DE) Vi stöder fullt ut ståndpunkten i ert tydliga uttalande om förlisningen av den sydkoreanska fregatten. Det var oerhört viktigt för våra partner i Sydkorea att få höra en så tydlig presentation av Europeiska unionens ståndpunkt.

Ni nämnde ramavtalet med Korea. Parlamentets delegation har precis återvänt från Korea, där det strategiska partnerskapet tas på mycket stort allvar. I Korea talade man om för oss att mycket specifika åtgärder kommer att vidtas på den koreanska sidan för att genomföra ramavtalet i praktiken. Jag vill återigen klargöra att parlamentet och ert kansli har samarbetat mycket väl.

Ni vet att vi valde att inte resa till Nordkorea. Detta beslut fattades i nära samarbete med Catherine Ashton, eftersom vi ville inta samma ståndpunkt som hon i denna fråga. Två saker är viktiga för oss. Vi måste anta frihandelsavtalet i år. Vi måste klargöra att de påtryckningar som den europeiska bilindustrilobbyn utövar är oacceptabla på denna skala. Vi i parlamentet måste på allvar ta till oss de farhågor som framförs av några av de berörda parterna, men de påtryckningar som utövats mot parlamentet är inte acceptabla.

I detta sammanhang är det viktigt att vi får texten från medlemsstaterna, eftersom lobbyisterna utövar påtryckningar som parlamentet är villigt att motstå. Vi måste dock börja med att behandla texten i parlamentet så att vi kan anta frihandelsavtalet i slutet av året.

  Kristian Vigenin, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Det finns en plats på jorden där järnridån är lika stark som för 20 år sedan. Den turbulenta politiska utveckling som medförde förändring och frihet på andra håll i det före detta Sovjetblocket och som påskyndade den gradvisa omvandlingen i grannlandet Kina nådde inte Nordkorea.

Parlamentet diskuterar i dag en annan händelse som lett till ökad spänning mellan två stater som delar en nation. Den här gången är orsaken ett förlist sydkoreanskt skepp, en olycka som orsakats av en nordkoreansk torpedbåt, vilket är ett faktum som den gemensamma utredningsgruppen bevisat.

S&D-gruppen fördömer denna provocerande handling, som ledde till att 46 personer omkom och som äventyrade den bräckliga freden och stabiliteten på Koreahalvön. Vi välkomnar de sydkoreanska myndigheternas försiktighet, som lyckades kontrollera de ökade spänningarna innan de omvandlades till en väpnad konflikt.

I varje kris finns dock ett positivt inslag som i det här fallet innebär en ökad uppmärksamhet och en chans för de centrala aktörerna till förnyade ansträngningar att nå varaktiga lösningar. Därför finns det inget alternativ till att återuppta sexpartssamtalen, särskilt om vi beaktar den fortsatta bristen på klarhet i fråga om Nordkoreas kärnvapenprogram.

Det gemensamma resolutionsförslag som vi ska rösta om i morgon är ett tydligt tecken på att den överväldigande majoriteten i parlamentet delar samma syn på den senaste tragiska händelsen. Samma majoritet är mån om att få se EU göra nya åtaganden och få en mycket tydligare politisk profil i sina ansträngningar att nå stabilitet och välstånd på Koreahalvön.

Vi uppskattar verkligen och stöder helhjärtat en fortsättning av de humanitära biståndsprogrammen för Nordkorea och förbättrade handelsförbindelser med Sydkorea, men vi förväntar oss mer. Nu har vi tillgång till nya verktyg och nya ambitioner och vi förväntar oss att EU ska tillföra de framtida förhandlingarna ett nytt värde och en ny dynamik.

När vi har att göra med odemokratiska länder står vi alltid inför dilemmat med hur vi ska förhålla oss till dem. Ska vi isolera och sanktionera, eller engagera oss och ge dem incitament? Det är inte lätt att ställa diagnos och välja den bästa medicinen, men jag tror att det vore ett allvarligt misstag att betrakta det nordkoreanska ledarskapet på samma sätt som i en Hollywoodfilm. Jag tror att förändringens tid oundvikligen närmar sig, och det vet de om.

Det finns dock ingen kritisk massa med människor i landet som ser dessa förändringar som en möjlighet i stället för som ett hot. Mitt råd vore att främst rikta in sig på nödvändigheten att avlägsna rädslan för förändring i Nordkorea. Det är ingen lätt uppgift, men tillsammans med regionens andra centrala aktörer kan vi lyckas med detta. Det är det enda sättet att undvika andra olyckor av samma slag.

Fru Ashton, låt mig slutligen få betona hur nöjda vi är med ert tydliga och lägliga svar på skeppets förlisning, samt med er tydliga presentation i parlamentet i dag.

ORDFÖRANDESKAP: Wallis
Vice talman

  Jelko Kacin, för ALDE-gruppen. – (SL) Sedan Koreakriget har ingen incident i denna region av världen varit värre eller utgjort en större fara än förlisningen av det sydkoreanska krigsskeppet Cheonan.

Även om så många som 46 sjömän dog i attacken har den sydkoreanska regeringen behållit sin värdighet och sitt sunda förnuft och även om den reagerat med försiktighet och till försvar för Sydkorea som självständig stat, har den ändå agerat beslutsamt. Sabelskramlande, särskilt om det innefattar utveckling av kärnvapen, är ett hot mot stabiliteten och freden på Koreahalvön och i den större regionen.

Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa beklagar djupt den tragiska incidenten och framför vår sympati för och vår solidaritet med den sydkoreanska regeringen, de dödade sjömännens familjer och alla koreaner.

Den sydkoreanska regeringen avstod från att namnge eller anklaga angriparen till dess att en omfattande och trovärdig internationell utredning hade ägt rum. Jag fick personligen tillfälle att se skeppet. Vi hyllar den sydkoreanska regeringen för vad den hittills har gjort och vi stöder bestämt dess begäran om att incidenten ska tas upp i FN:s säkerhetsråd. Endast dialog och förnyade sexpartssamtal kan göra det möjligt för Nordkorea att överge sitt kärnvapenutvecklingsprogram och främja ansträngningar för en bättre framtid.

Vårt stöd krävs dock också för att förbindelserna inom Korea ska kunna förbättras. Vi vet även att Europeiska unionen och Sydkorea måste fördjupa sina förbindelser i alla hänseenden, förbättra sina förbindelser på områdena för internationell politik, ekonomi, vetenskap, kultur och utbildning, samt öka utbytet av studerande och unga politiker.

En ratificering av frihandelsavtalet vore ett lämpligt budskap just nu.

  Roger Helmer, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag har bott och arbetat i Korea och förra veckan besökte jag Seoul med Europaparlamentets delegation. Jag fick höra talas om Cheonans förlisning direkt från våra koreanska värdar och det är helt klart att Nordkorea låg bakom incidenten. Explosionen i de omstridda vattnen skedde utanför skrovet och inte på insidan, och kvarlämningarna efter en nordkoreansk torped påträffades på havsbädden nära den förlista fregatten. En insatt kommentator sade efter att ha gått igenom bevisen att om inte nordkoreanerna låg bakom angreppet måste det ha varit marsmänniskorna!

Samtidigt som vi är upprörda över denna krigshandling får vi inte glömma den förfärliga människorättssituationen i Nordkorea. Brist på livsmedel, vatten och elektricitet, ingen tillgång till media, 200 000 personer i koncentrationsläger som dör av överansträngning, svält och fysisk misshandel. Knackningar på dörren klockan tre på morgonen. Straff som även omfattar barn och barnbarn. Nyfödda barn till flyktingar som återvänt som stryps framför mödrarnas ögon. Hela Nordkorea har verkligen omvandlats till ett enda koncentrationsläger.

När man beaktar det förtryck som utövas internt och det sjöröveri och de angrepp som sker externt, landets beslutsamma strävan efter ett kärnvapen, dess undanflykter vid sexpartssamtalen, dess ständiga sabelskramlande och hot, är det tydligt att kretsen kring ”den kära ledaren” Kim Jong Il är en hop med irrationella och paranoida psykopater. Därför rekommenderar jag att parlamentet ska anta det gemensamma resolutionsförslaget.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Spänningarna på Koreahalvön har ökat dramatiskt sedan det sydkoreanska skeppet Cheonan sänktes av en nordkoreansk torpedbåt, vilket bekräftats av den internationella utredningsgrupp som undersökt orsakerna till explosionen. Jag anser att Europeiska unionen måste stödja sexpartssamtalen och bevara de humanitära biståndsprogrammen för och kommunikationskanalerna till Nordkorea. Vi måste uppmuntra fortsatta diskussioner om att avsluta Nordkoreas kärnvapenprogram och eftersträva förbättrade levnadsförhållanden i landet.

Samtidigt måste Sydkorea och Ryssland, som ständiga medlemmar av FN:s säkerhetsråd och stora politiska och ekonomiska makter i regionen, samarbeta för att lätta på spänningarna och främja fred och säkerhet på Koreahalvön.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Jag har inte varit i Nordkorea, men jag växte upp i ett nästan lika grymt system. Jag tillbringade mina första 24 år i ett kommunistiskt land och vill be den höga representanten – eftersom jag vet exakt vad som pågår där och vad jag talar om – att inte låta sig vilseledas, och för det andra att inta en mer beslutsam ståndpunkt. Ni och Europeiska unionen kan dock endast agera beslutsamt om kommissionen uppmanas att också agera beslutsamt på EU:s territorium, med tanke på att detta kommunistiska förflutna fortfarande påverkar många länder i Östeuropa. Om jag nämner att det fortfarande finns språklagar inom EU, diskriminering mot minoriteter, att en nationalitetslag håller på att införas, och att idén med kollektiv skuld fortfarande lever kvar inom EU kommer ni också att förstå varför vi inte har någon styrka, röst eller trovärdighet i världen, eftersom EU inte betraktas som ett trovärdigt organ. Vi kommer inte att betraktas som trovärdiga om vi inte först sopar rent framför egen dörr.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Fru talman! I motsats till föregående talare har jag varit i Korea flera gånger under de senaste åren. Jag talar om Nordkorea. Det är en sorglig upplevelse, och jag tycker inte att det är berättigat att jämföra det som händer i Europa med situationen i Nordkorea. Vi talar när allt kommer omkring om två helt skilda världar.

Jag vill emellertid säga följande: Mitt intryck från mina besök i Nordkorea är att det finns ett land som koreanerna faktiskt måste ta hänsyn till. Det land som de måste ta hänsyn till är Kina, för det är en mycket stor granne till Korea och utan det landet skulle Korea ha enorma svårigheter att överleva. Därför kräver jag att vi i kontakterna med Kina – och unionen har sådana kontakter – alltid mycket starkt betonar behovet av att stärka Kinas roll för att få slut på det som händer på Koreahalvön.

  Barbara Lochbihler (Verts/ALE). – (DE) Fru talman, fru Ashton! Den resolution som har utarbetats är viktig och den är ett steg i rätt riktning. Den kräver ett förtydligande när det gäller sänkningen av fartyget och en förbättring av förbindelserna mellan de två koreanska staterna. Den förtjänar emellertid också allvarlig kritik för att den obegripligt nog underlåter att nämna de allvarliga kränkningarna av mänskliga rättigheter i Nordkorea.

Vi har denna eftermiddag just diskuterat hur viktigt det är för en sammanhängande och trovärdig europeisk utrikespolitik att skyddet av mänskliga rättigheter systematiskt och konsekvent finns i centrum för all verksamhet. När det gäller Nordkorea innebär detta bland annat att vi måste ta itu med frågan om ödet för över 200 000 politiska fångar, och inta en kritisk ståndpunkt till systemet med kollektivt familjeansvar för brott samt användningen av tortyr. Dessutom får vi inte vara likgiltiga för att en stor del av befolkningen lider av undernäring och till och med svält. EU måste uppmana Nordkorea att samarbeta med FN:s organ för mänskliga rättigheter. EU måste också spela en aktiv och mycket stark roll för att se till att FN inrättar en undersökningskommission som ska genomföra en omfattande utredning av tidigare och pågående allvarliga människorättskränkningar samt också dokumentera dem. Alla andra tillvägagångssätt skulle sakna trovärdighet.

  Anna Rosbach (EFD). – (DA) Fru talman! Det fastslås tydligt i den internationella rapporten att Nordkorea var ansvarigt för förlisningen av det sydkoreanska fartyget. Sydkorea har infört sanktioner mot Nordkorea och bara det humanitära biståndet och transaktioner som rör Kaesong fortsätter. Å andra sidan uppträder Nordkorea ständigt provokativt och hävdar att Sydkorea manipulerar fakta. Vad gör vi? Vi stöder naturligtvis vår handelspartner Sydkorea. Jag har just återvänt från delegationsresan till Sydkorea. När vi var där såg vi hur viktig denna fråga har blivit och att den har hamnat i ett dödläge. Det är därför viktigt att EU hjälper till att lugna ned situationen även om det för tillfället nästan är omöjligt. Samtidigt står det klart att det inte bara är USA, Sydkorea och EU som måste vidta åtgärder i detta sammanhang. Vi måste få se förslag och åtgärder från både Ryssland och Kina. Vi måste visa en kraftig reaktion från vänner till både Nord- och Sydkorea och från de två ländernas samarbetspartner. Därför stöder jag innehållet i denna resolution.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Nordkorea är ett kollektivt fängelse där de allvarligaste kränkningarna av mänskliga rättigheter – svält och tortyr – dagligen äger rum.

Man uppskattar att det för närvarande finns omkring 150 000 personer i koncentrationsläger, och omkring 100 000 har dött till följd av det hårda tvångsarbetet. Resten av befolkningen lider av ständig svält och förföljelse och är beroende av internationellt bistånd för att överleva. Det är av största vikt att Europaparlamentet och unionen antar en tydlig ståndpunkt när det gäller den nuvarande allvarliga situationen, som har försämrats ytterligare efter den nyligen inträffade attacken mot det sydkoreanska fartyget Cheonan. En attack av det slaget är ett hot mot den allmänna freden och säkerheten på Koreahalvön.

Jag är besviken över och beklagar att det nuvarande resolutionsförslaget inte innehåller ett tydligt fördömande av de systematiska och grova kränkningarna av mänskliga rättigheter i Nordkorea. Det är min fasta övertygelse att denna fråga förtjänar ytterligare diskussioner vid parlamentets plenarsammanträde i juli.

  Charles Tannock (ECR) . – (EN) Fru talman! Den så kallade Demokratiska folkrepubliken Korea, eller Nordkorea, är för mig det sista exemplet i hela världen på en brutal totalitär stalinistisk stat med en personkult till på köpet, och jag tror att den ”käre ledaren” nu faktiskt håller på att utbilda sin son till att ta över hans brutala regim. Den nordkoreanska ubåtens sänkning av ett sydkoreanskt örlogsfartyg där 46 besättningsmän omkom är en oerhört grym handling. Sakuppgifterna är mycket tydliga och brittiska och svenska experter deltog i den internationella utredningen av denna händelse.

Folkrepubliken Kina måste nu använda sitt inflytande över denna pariastat – både ekonomiskt och politiskt – och ställa den till ansvar, och Nordkorea måste be om ursäkt och kompensera offrens familjer till vilka jag nu vill framföra mitt djupaste deltagande och min djupaste medkänsla i samband med denna tragedi.

  Christian Ehler (PPE). – (DE) Herr talman! Med anledning av det som Barbara Lochbihler sade vill jag än en gång förklara att grupperna här i parlamentet har kommit överens om att inte ta med frågan om mänskliga rättigheter i resolutionen av två skäl. Det första är att vi väntar på en rapport från underkommittén för mänskliga rättigheter och det andra är att en hel rad andra frågor som gäller dödsstraffet i Sydkorea har väckts. Vi enades om att gemensamt inom ramen för ett brådskande förfarande lägga fram frågan i juli och sedan så snabbt som möjligt i september eller oktober behandla underkommitténs rapport.

Detta var inte något politiskt spel. Vi ser mycket allvarligt på denna fråga. Delegationen, där ledamöter från underkommittén för mänskliga rättigheter ingår, reste till Korea och tog särskilt upp dessa frågor. Detta är inte något politiskt spel. Det handlar helt enkelt om att vi inte alltid kan utarbeta resolutioner som omfattar alla tänkbara frågor. Vi avser i stället att låta frågan om mänskliga rättigheter behandlas inom ramen för ett eget brådskande förfarande med utgångspunkt från sin egen betydelse.

  Catherine Ashton, Vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag tacka Christian Ehler för att han ledde delegationen till Korea – det är mycket viktigt – och också tacka honom för orden om mitt kansli som arbetar oerhört hårt. Jag är glad över att samarbetet har fungerat så bra.

Jag stöder också, som Christian Ehler känner till, frihandelsavtalet med Sydkorea, inte minst för att jag delvis förhandlade fram det. Jag anser att det är ett frihandelsavtal för 2000-talet som kommer att vara till oerhört stor nytta för EU:s ekonomier och för vår partner Sydkorea. Om det någonsin skulle finnas ett lämpligt tillfälle att ratificera det anser jag att det är nu.

Jag medger också att vi måste koncentrera vår uppmärksamhet på Nordkorea, som Kristian Vigenin, Jelko Kacin och George Sabin Cutaş just sade, och på sexpartssamtalen och att vi bör lägga vikt vid att dessa samtal fortsätter och blir framgångsrika.

Jag erkänner behovet av att vi gör en prioritering i fråga om de förbindelser vi har och de möjligheter som EU kan tillföra. Mitt enda lilla försvar är att jag hoppas att jag snart kommer att ha en avdelning för yttre åtgärder som faktiskt kommer att kunna genomföra de prioriteringar som parlamentet helt rätt och riktigt har fastställt för mig i detta avseende.

Jag är också mycket medveten om betydelsen av att få med Kina eller Ryssland – andra viktiga globala aktörer – i vårt arbete, som Barbara Lochbihler, Anna Rosbach och Charles Tannock sade. En av de frågor som vi håller på att utveckla inom kansliet är hur vi ska använda våra strategiska partnerskap för att försöka påverka och tillsammans arbeta för att lösa en del av dessa viktiga och mycket svåra frågor.

Jag instämmer också med er alla i fråga om läget när det gäller de mänskliga rättigheterna i Nordkorea, vilket framställts mycket levande av Roger Helmer, Janusz Władysław Zemke och andra. Det är helt enkelt förfärligt. Vi gör vad vi kan för att stödja befolkningen genom humanitärt bistånd och genom att utöva påtryckningar, men ni känner redan till svårigheterna och utmaningarna.

Herr Sógor, till er vill jag säga att när det gäller mänskliga rättigheter måste vi vara vaksamma både inom och utanför EU.

Slutligen delar jag fullständigt upprördheten över händelsen med sänkningen av Cheonan. Jag har talat öga mot öga med utrikesministern om detta och jag har uttryckt min bestörtning i allt jag har försökt göra, och jag har slutligen också uttryckt mitt deltagande med familjerna och vännerna till dem som var ombord och som miste livet.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (torsdagen den 17 juni 2010) kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Nordkorea har utsatts för internationell kritik sedan omkring 2000 på grund av sitt kärnvapenprogram och sina fortgående kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Sänkningen av den sydkoreanska fregatten Cheonan den 16 mars 2010, vilket ledde till att 46 personer omkom, var ett nytt lågvattenmärke. En expertkommission från Sydkorea, USA och andra västländer konstaterade att fartyget sänktes av en nordkoreansk torped. Att ytterligare stärka det vapenembargo som FN:s säkerhetsråd och EU infört är ett beprövat sätt att sätta större press på det nordkoreanska ledarskapet. Vi måste emellertid se till att detta inte gör att befolkningens levnadsförhållanden som redan är mycket dåliga blir ännu värre. Pyongyang kommer inte att ha råd med att fortsätta att obehindrat provocera det internationella samfundet. Nordkorea behöver åtminstone några förbindelser med andra länder för att skaffa sig utländsk valuta. Landets export har minskat med 10 procent bara under det senaste året. Genom omsorgsfullt genomförda ekonomiska påtryckningar bör det internationella samfundet kunna förmå Nordkorea att respektera internationell lag och mänskliga rättigheter.

(1) Se protokollet.

15. Bosnien och Hercegovina (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om Bosnien och Hercegovina.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det är en glädje för mig att börja medan Cathy fortfarande är här då vi båda nyligen diskuterade ett par tankar som vi kunde dela med er. Jag vill tacka Europaparlamentet för tillfället att få göra detta uttalande om Bosnien och Hercegovina vid detta avgörande skede för landet.

Jag delar era åsikter beträffande situationen i Bosnien och Hercegovina. Den politiska situationen har försämrats och reformerna går långsamt framåt. 2010 är det valår och vissa politiska ledare ägnar sig åt splittrande retorik. Dessutom gör den ekonomiska krisen läget ännu svårare.

Å andra sidan är inte stabiliteten och säkerheten i farozonen enligt rapporterna från Eufor och EUPM. Låt mig på nytt få försäkra er om att EU i dessa svåra tider fortfarande håller helt fast vid Bosnien och Hercegovinas europeiska framtid. Jag delar detta personliga åtagande med den höga representanten, Catherine Ashton. Vårt mål är ett stabilt Bosnien och Hercegovina som rör sig stadigt mot EU, och vi kommer att ge allt vårt stöd för att de ska uppnå detta mål.

Det åligger emellertid de styrande i landet att använda alla verktyg som finns och göra sitt bästa för att detta ska ske. Annars riskerar landet att komma på efterkälken i förhållande till resten av regionen. Vi kan båda säga – Cathy Ashton kan vara vittne – att vid högnivåmötet i Sarajevo den 2 juni bekräftades på nytt ett tydligt europeiskt perspektiv för västra Balkan, vilket för det första bygger på att man uppfyller Köpenhamnskriterierna och för det andra på stabiliserings- och associeringsprocessens villkorlighet.

Högnivåmötet var också ett tillfälle för EU att understryka betydelsen av regionalt samarbete och att uppmuntra grannländerna i regionen att börja ta positiva steg mot försoning. Tillsammans med alla EU:s aktörer kommer kommissionen att fortsätta att arbeta för en stängning av den höge representantens kansli och en övergång till en förstärkt EU-närvaro i landet när villkoren har uppfyllts. Detta kommer naturligtvis att ske med hänsyn till den mer allmänna planeringen av avdelningen för yttre åtgärder som bygger på genomförandet av Lissabonfördraget. Låt mig få understryka en särskilt viktig punkt i detta sammanhang. Daytonavtalet måste respekteras till fullo och Bosnien och Hercegovinas territoriella integritet är en del av det. Inga invändningar kan accepteras i detta avseende.

I första hand förväntar sig EU också att de politiska ledarna visar ansvar genom att anpassa konstitutionerna till domen från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Det behövs ytterligare konstitutionella ändringar för att Bosnien och Hercegovina ska bli en mer funktionsduglig stat, men också för att uppfylla kraven i artikel 2 i stabiliserings- och associeringsavtalet. Jag har bett premiärminister Nikola Špirić att inrätta ett institutionaliserat organ för konstitutionella reformer som skulle kunna fortsätta sin verksamhet efter valet.

Att gå med i EU innebär verkligen att erkänna unionens regler och värderingar, som ni nämnde i resolutionen. Alla länder på västra Balkan samt EU:s medlemsstater kommer att anordna en folkräkning i mars 2011. Det är bråttom för Bosnien och Hercegovina att anta en lag om folkräkning. Folkräkningen 2011 är avgörande för att främja social och ekonomisk utveckling och för EU:s integration. Kommissionen är beredd att erbjuda ytterligare tekniskt stöd och engagera sig aktivt i övervakningen av folkräkningen. Parlamentet i Bosnien och Hercegovina diskuterar fortfarande lagförslaget om folkräkning. Kommissionen har anordnat många seminarier och möten med parlamentsledamöter, ministrar och tjänstemän för att förklara hur viktig folkomröstningen är och uppmana dem att samtycka till den.

I denna utmanande miljö fortsätter kommissionen att främja reformer genom en kontinuerlig dialog med myndigheterna. Stabiliserings- och associeringsavtalet kommer sannolikt att träda i kraft före utgången av 2010. För att uppfylla sina förpliktelser enligt detta avtal måste Bosnien och Hercegovina inrätta fungerande regeringsstrukturer som kan anta och genomföra lagar som är förenliga med EU:s lagar.

När det gäller dialogen om viseringar behålls bara ett begränsat antal särskilt viktiga krav i det förslag som kommissionen lade fram den 27 maj. Liberalisering av viseringsbestämmelserna är ett bevis på att politisk enighet ger konkreta resultat. Så snart som alla kriterier uppfylls enligt våra bedömningar kommer Europaparlamentet och rådet att medbesluta om kommissionens förslag.

Låt mig få sluta med att understryka att det är viktigt att vi alla fortsätter att kräva ett ansvarsfullt ledarskap och att ge befolkningen konkreta bevis på att deras framtid är inom EU. Den resolution som Doris Pack lagt fram är ett positivt steg i denna riktning.

  Doris Pack, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman! Det finns många aspekter när det gäller betänkandet om Bosnien och Hercegovina och jag kan bara lyfta fram några av dem.

Det är tydligt att det europeiska perspektivet, som Štefan Füle också har talat om, är den minsta gemensamma nämnaren i Bosnien och Hercegovina. Landet har emellertid inte kommit mycket närmare detta mål under de senaste fyra åren, eftersom det politiska systemet och politikerna där håller på att glida isär och en klyfta håller på att uppstå, framför allt mellan de två enheterna. Den ena ser sig som en stat inom en stat, medan den andra har styrelseprinciper som gör det omöjligt för de enskilda nivåerna att fungera. Det finns ingen gemensam marknad i detta land. Det finns ingen gemensam energiförsörjning och det saknas gemensamma institutioner. Landets konstitution, som utarbetades av det internationella samfundet i Dayton, är inte någon effektiv grund för en fungerande rättsstat. Dessutom kränker den de mänskliga rättigheterna vilket har klargjorts i domen från Europadomstolen i Strasbourg.

Herr Füle, vi vill se ett större engagemang från EU:s sida och om nödvändigt sanktioner från EU-institutionernas sida. Vi kommer ingenstans med detta tillvägagångssätt som bygger på laissez-aller och laissez-faire. Folket i Bosnien och Hercegovina är vana vid en annan inställning och har själva en annan inställning till oss.

Ni har redan diskuterat liberaliseringen av viseringsbestämmelserna. Vi hoppas mycket på att det kommer att vara möjligt att uppnå.

Kampen mot brottslighet och korruption är långt ifrån vunnen. På vissa områden har den inte ens börjat på allvar. Tyvärr är förvaltningen och det politiska systemet en del av denna korruption. Detta tillsammans med det svaga rättsväsendet avskräcker investerarna och gör att inga nya arbetstillfällen skapas, särskilt inte för ungdomar.

Detta för mig till ämnet utbildning. Det är beklagligt att strukturerna är föråldrade och ineffektiva. Validering av examensbevis och erkännande av examina är ett stort problem. Mycket mer måste göra på detta område, bland annat på statlig nivå. Människor deltar inte ens i våra program för att de inte har den nödvändiga sakkunskapen. Därför behöver vi hjälpa dem.

De lokala politikerna är det främsta hindret för att flyktingar ska kunna återvända och återanpassas. Premiärministrarna säger åt människor att återvända, men de lokala politikerna lyckas inte ordna med el och vatten och därför återvänder flyktingarna dit de kom från.

Följaktligen finns det fortfarande enormt mycket att göra och jag hoppas att ni kommer att hjälpa människorna i detta land med deras uppgift. De förtjänar vår hjälp och de behöver vårt stöd, för de bör ha en framtid som en del av EU.

  Emine Bozkurt, för S&D-gruppen. – (NL) Fru talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden Doris Pack för hennes konstruktiva samarbete.

När det gäller Bosnien och Hercegovina finns landets framtid i EU. För att förverkliga den framtidsvisionen måste Bosnien och Hercegovinas politiska ledare visa en gemensam vilja och föresats och avstå från att använda nationalistisk polariserande retorik. Det bosniska folket får inte längre hållas som gisslan av sina politiska ledares ovilja. När det gäller viseringsliberalisering har samlade insatser för reformer visat sig vara möjliga och viseringsfria resor till EU är nu inom räckhåll för bosnierna.

Men det krävs inte bara reformer på vägen mot EU. Det är också viktigt att landet har en väl fungerande statsapparat för medborgarna, där alla medborgare kan delta, oavsett vilken grupp eller minoritet de tillhör. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har förklarat att den bosniska författningen strider mot de mänskliga rättigheterna, och den måste snabbt ändras så att alla bosnier ges rösträtt och rätt att ställa upp i val.

Jag kan inte nog betona betydelsen av regionalt samarbete på västra Balkan i stabilitetens och utvecklingens intresse. Balkanländerna har ett ansvar gentemot varandra att utvecklas i harmoni. I fall av tvister med grannländer, t.ex. Kroatiens planerade bygge av Pelješac-bron, måste man söka en förhandlad lösning.

Avslutningsvis vill jag betona att det är ytterst viktigt att Bosnien och Hercegovina försonar sig med krigen i det förflutna. Kvinnor som föll offer för våldtäkt och annat sexuellt våld under kriget förtjänar rättvisa. Bosnien och Hercegovina måste straffa förövarna och göra mer för att stödja dessa kvinnor. I juli är det 15 år sedan det fruktansvärda folkmordet i Srebrenica. Denna tragiska händelse måste ges en plats i Balkans gemensamma minne. De olika resolutioner som antagits av parlament på västra Balkan är mycket välkomna i det här sammanhanget, och Kroatiens presidents ursäkt nyligen för den kroatiska politiken i Bosnien och Hercegovina under kriget var också en viktig gest och ett steg mot etnisk försoning på Balkan.

  Sarah Ludford, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Bosnien och Hercegovina väcker, åtminstone hos mig, känslor av både sympati och frustration. Landet behöver en varm men fast hand av oss, och jag anser att det är så Doris Pack behandlar den här frågan.

Kraven på reformer för att se till att staten fungerar ordentligt beror inte på någon slags mystisk önskan att diktera eller lägga sig i. Kommissionsledamot Štefan Füle talade helt riktigt om de ekonomiska förhållandena som förvärrar de politiska svårigheterna. En fungerande stat är centralt för att välkomna investeringar och tillägna sig EU-finansiering och exportmöjligheter, och följaktligen skapa arbetstillfällen. Reformer och ekonomiska aspekter är alltså sammankopplade. Vi är även i desperat behov av reformer så att de mänskliga rättigheterna och rättsordningen respekteras och för att bekämpa korruptionen. Jag är mycket positivt inställd till viseringsfria resor, till viseringsliberalisering, och i utskottet för utrikesfrågor och utskottet för medborgerliga rättigheter hoppas jag kunna hjälpa till att garantera detta, till hösten hoppas vi. Det skulle vara mycket bra nyheter för de bosniska medborgarna.

  Judith Sargentini, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Fru talman! Vi här i parlamentet talar faktiskt till bosnierna, dvs. till politikerna och folket där. Det finns två mycket positiva aspekter, nämligen den förestående viseringsliberaliseringen och det faktum att de politiska ledarna på Balkan talar med varandra igen. Vi måste nu ta dessa två positiva aspekter, se de bosniska politikerna i ögonen och säga: ”Om ni kan göra detta kan ni även enas med varandra, eftersom det är vad som står i vägen för ett EU-medlemskap. Det kommer att ske en dag, men det kan endast ske med ett enat Bosnien och Hercegovina.”

Om vi kan förmedla det budskapet kommer de att lyckas. Mycket återstår fortfarande att göra i landet, t.ex. när det gäller situationen för sårbara grupper i samhället, de etniska konflikterna och yttrandefriheten. Vi välkomnar alla sådana förbättringar.

  Eduard Kukan (PPE). – (SK) Det är ett objektivt faktum att de framsteg som Bosnien och Hercegovina har nått på vägen mot europeisk integration sker avsevärt långsammare än i andra stater i regionen. Det är ett lika negativt faktum att vi länge har sett mycket begränsade resultat av de reformer som krävs för ett framtida EU-medlemskap.

År 2010 är valår i Bosnien och Hercegovina. Tack vare, eller kanske snarare på grund av detta, är resultaten av många reformer mycket dåliga. Den rådande situationen i landet är sådan att det inte heller finns särskilt goda skäl att förvänta sig några dramatiska förändringar till det bättre på detta område efter valet. Landets politiska ledarskap måste emellertid ha mycket klart för sig att det enda sättet att gå vidare mot EU-medlemskap är genom konkreta resultat i reformprocessen och genom att uppfylla kriterierna. Ett av de viktigaste kriterierna är en författningsreform, som bör leda till ett konsekvent författningssystem med fungerande, oberoende och framför allt effektiva institutioner.

Ekonomiska reformer är minst lika viktiga, särskilt strukturreformer, så att man kan undanröja alla hinder på vägen mot att inrätta ett gemensamt ekonomiskt område i landet och blåsa nytt liv i privatiseringsprocessen. En negativ faktor är den ökade arbetslösheten, som har nått 40 procent enligt den officiella statistiken.

Däremot bör vi se objektivt på – och nämna det som en positiv faktor – att landet har lyckats uppfylla kriteriet för att inrätta ett viseringsfritt system. I den resolution som vi ska rösta om i morgon görs enligt min mening en objektiv granskning av situationen i landet, som visar EU:s vilja att hjälpa landet i dess integrationsambitioner, under förutsättning att det politiska ledarskapet och folket lyckas hantera och lösa de problem som de måste lösa på egen hand innan de kan säkra ett EU-medlemskap.

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden och även skuggföredraganden. De har tagit fram ett bra resolutionsförslag. Den viktigaste punkten för mig är att båda sidor, som för närvarande gör livet svårt i Bosnien och Hercegovina, har tagit sitt förnuft till fånga och retirerar från sina extrema ståndpunkter. En av de extrema ståndpunkterna är att ständigt ifrågasätta Bosnien och dess integritet och hota att hålla folkomröstningar, som inte kommer att få någon annan effekt än att uppröra allmänheten och alstra hat. Den andra extrema ståndpunkten är att ifrågasätta den grundläggande strukturen i Daytonavtalen. Behöver Daytonavtalen justeras? Ja. De har redan ändrats, men det återstår arbete att göra.

En sida säger ständigt att den höge representantens kansli måste avskaffas, och det håller jag med om. Den sida som kräver att detta ska ske måste dock bereda marken, så att politikerna i landet själva kan ta på sig ansvaret. Detta måste vara vårt mål, men politikerna måste också göra sitt. Vid nästa val kommer väljarna dessutom förhoppningsvis att välja politiker som är beredda att ta ansvar för sitt land.

  Monica Luisa Macovei (PPE). – (EN) Fru talman! Europeiska unionen har upprepade gånger gjort utfästelser om EU-medlemskap för länderna på västra Balkan, inklusive Bosnien och Hercegovina. Men som vi alla vet ligger det primära ansvaret för verkliga reformer och för anslutning hos landet självt, och beror på landets vilja och kapacitet att genomföra Köpenhamnskriterierna och på de åtaganden som görs.

Vi vet alla, och det har redan sagts här, att framstegen i Bosnien och Hercegovina för närvarande är begränsade, men samtidigt vet vi att den splittrade beslutsprocessen och lagstiftningen eller de överlappande befogenheterna i mycket stor utsträckning har sin rot i bestämmelserna i Daytonavtalen, som, det är sant, var nödvändiga för att få slut på dödandet.

Ansvaret är delat mellan världssamfundet, inklusive EU, och de nationella myndigheterna. Jag anser att det stämmer i det här fallet, mer än för andra länder på Balkan. Vi har varit aktiva i Bosnien och Hercegovina sedan 1995 med politik, mänskliga resurser, energi och finansiering.

Vi måste stödja myndigheterna och främst folket i Bosnien och Hercegovina på ett bättre och mer aktivt sätt. Jag har även två kommentarer om visumliberalisering. För det första, och när det gäller den förmodade risken för att den organiserade brottsligheten sprider sig om viseringskraven hävs, så vill jag betona att det inte stämmer. Tvärtom, det finns mindre organiserad brottslighet i länder som inte har viseringskrav, eftersom vi i stort sett har eliminerat organiserad brottslighet som har samband med viseringar och människohandel i länder där ett sådant krav finns.

Mitt andra argument är att personer som reser för att studera, göra besök, skaffa sig vänner och lära sig nya saker återvänder till sina länder med ett nytt perspektiv. De blir mer krävande mot myndigheterna i sina länder. De kräver ökad ansvarighet och de är människor som kan driva igenom, genomföra och slutföra reformer i landet.

Jag har framfört två argument för viseringsliberalisering för Bosnien och Hercegovina, och jag hoppas att detta blir verklighet under 2010.

  Zoran Thaler (S&D). – (SL) Kommissionsledamot Štefan Füle och föredraganden Doris Pack har rätt när de konstaterar att nyheterna från Bosnien och Hercegovina inte har varit särskilt goda under de senaste åren.

Jag anser att år 2010 bör bli en vändpunkt för Bosnien. Först och främst måste landet utnyttja att EU är berett att liberalisera viseringarna. Nu är det upp till de bosniska politikerna att göra sitt.

För det andra bör Bosnien och Hercegovina utnyttja de positiva förhållandena i sin region. Kroatien och Serbien har nu regeringar som är för ett enat, helt och odelat Bosnien och Hercegovina.

För det tredje kommer valet i oktober att bli ett fantastiskt tillfälle för Bosnien och Hercegovina, eftersom väljarna får möjlighet att välja politiker som är villiga, och har förmågan, att leda landet framåt.

Efter valet behöver vi ett nytt avtal, ett avtal efter Dayton, för att åstadkomma en fungerande stat och regering. Det är något som Bosnien och Hercegovina saknar för närvarande. Dessutom måste landets långsiktiga existens garanteras genom avtalet, och det måste innehålla internationella rättsliga garantier från EU, FN och Kroatien och Serbien. Vi är beredda att göra allt för att nå dit.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Fru talman! Femton år efter Daytonavtalen har Bosnien och Hercegovina gjort vissa begränsade framsteg, men har egentligen inte kommit särskilt långt. Därför får vi inte lura oss själva i det här sammanhanget. Det sägs ofta att Daytonavtalen i grund och botten är bra, att de bara behöver tillämpas ordentligt och att det krävs bättre politiker för att göra detta, men det är inte sant. Bosnien och Hercegovinas nuvarande struktur är inte helt funktionell. Landet måste omvandlas till en verklig federation som består av tre folk med lika rättigheter. I stället för de många små och ohanterliga distrikten måste landet organiseras i större och effektivare regioner med blandade nationaliteter. De centrala statliga organen måste naturligtvis också stärkas och minoriteterna måste ges grundläggande mänskliga rättigheter och deras ställning måste förstärkas, enligt domen från domstolen i Strasbourg.

Därför krävs en genomgripande reform av staten. Reformen måste emellertid inledas av krafter inom landet. Vi kan bara erbjuda dem stöd. Det är här det största problemet ligger. Det är inte bara Milorad Dodik, men det är främst han, som blockerar alla försök till verkliga reformer. Detta innebär att vi måste göra allt vi kan för att främja utvecklingen av en ung politisk elit i landet. Jag välkomnar att ett av de områden som Doris Packs utmärkta resolutionsförslag inriktas på är kultur och utbildning. Bosnien och Hercegovina behöver ett heltäckande utbildningssystem som är värdigt landets storslagna historia, från multinationella daghem till ett nytt europeiskt universitet.

Bosnien och Hercegovina är ett land som inte bara kännetecknades av konflikt, utan även av en ytterst exemplarisk tolerans. Det är där en tolerant form av islam har utvecklats. Det var där, under den österriskiska eran, som den första islamiska lagen i Europa antogs, som framstår som ett exempel än i dag. Många människor i landet kunde leva tillsammans i fred. Bosnierna kan vara stolta över sin historia, och om de kan utveckla något i samma anda igen och föra in detta i ett modernt Europa anser jag att 2010 kan bli en positiv vändpunkt för Bosnien och Hercegovina.

  Anna Ibrisagic (PPE). - Fru talman! Jag vill tacka Doris Pack för ett välavvägt och väldigt objektivt betänkande, men jag vill också tacka Štefan Füle för det enorma intresse och de kunskaper han visar i sitt arbete med denna intressanta men mycket komplicerade del av vårt Europa.

Ni har fullständigt rätt, herr kommissionär, när ni säger att Bosniens territoriella integritet inte kan och inte får ifrågasättas. Om jag måste välja ut en sak som jag vill betona i dag så är det visumliberaliseringen. Jag hoppas verkligen att vi lyckas avsluta visumliberaliseringsprocessen före valet i oktober. Om vi inte har tid till detta, att skicka denna signal, så måste vi skicka en tydlig signal från kommissionens sida om att vi kommer att avsluta denna process inom en mycket snar framtid. Annars äventyrar vi tyvärr både resultatet av valet och människors intresse för att delta i valet i Bosnien.

  Katarína Neveďalová (S&D). – (SK) Balkan och regionen Bosnien och Hercegovina är tyvärr fortfarande något av en krutdurk.

Jag anser personligen att det är mycket viktigt att EU upprätthåller det starka inflytande som vi har i denna region, och att vi visar regionen, och Bosnien och Hercegovina i synnerhet, att de har chansen till en europeisk framtid. Ett av de områden där vi kan visa detta är liberaliseringen av viseringssystemet, som jag hjärtligt stöder.

Jag anser även att vi inte längre kan ändra på de gamla politikerna, men däremot kan vi visa den unga generationen och kommande generationer att EU finns där för dem, vare sig det sker genom utbildning eller genom att vi stöder fler utbyten mellan ungdomar i EU och Bosnien och Hercegovina.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Bosnien och Hercegovina har gjort färre framsteg än något annat land på västra Balkan när det gäller att uppfylla de kriterier som har fastställts av kommissionen, trots att det är den region där världssamfundet och EU har haft störst närvaro med ad hoc-institutioner och ekonomiskt bistånd. Faktum är att Bosnien och Hercegovina fortfarande utgör stora svårigheter. EU kan inte överväga ett framtida medlemskap för ett land där den höga representanten fortfarande är närvarande och spelar en aktiv roll i den politiska beslutsprocessen. Framstegen kommer därför i mycket hög grad att bero på en gradvis stängning av den höga representantens kansli.

Det står inte heller klart hur de olika politiska partner kan samarbeta. Landet är delat mellan den serbiska republiken och federationen och är även delat i tre stora etniska grupper, som var och en utgör en minoritet i sin egen del av landet. Till följd av detta har befolkningen minskat under de senaste tio åren, från 4,5 miljoner till 3,4 miljoner invånare. Det verkar som folket självt inte längre är övertygat om att det finns en framtid för deras land. Utsikterna till EU-medlemskap erbjöds Bosnien och Hercegovina som ett enda land, inte som separata territoriella delar. Folket i Bosnien och Hercegovina måste därför bestämma sig för om de verkligen vill vara en del av ett enda land innan något beslut om medlemskap kan fattas.

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) Förslaget om att häva viseringssystemet för Bosnien och Hercegovina bör uppmuntra landet att göra ännu fler framsteg med att reformera rättsväsendet, bekämpa korruption och organiserad brottslighet och konsolidera förvaltningssystemet. Jag hoppas att så kommer att ske. Jag blev väldigt förvånad över att höra i Sarajevo att företrädare för det civila samhället bad oss att inte stödja hävandet av viseringssystemet, eftersom detta enligt deras mening skulle kunna tolkas som en signal från vår sida om att de nuvarande politikerna kan återvända till makten.

EU måste lägga fram ett tydligt, realistiskt och inspirerande anslutningsprogram, som uppmuntrar alla länder på västra Balkan att delta i ett praktiskt regionalt samarbete, och följaktligen i varaktig försoning. EU måste föreslå ett antal kortsiktiga mål som Bosnien kan uppnå, så att landets medborgare kan se framstegen och känna sig motiverade att fortsätta reformprocessen. Ett sådant system skulle kunna tillämpas på alla stater på västra Balkan.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Europeiska unionen hade bara ett svar på Sarajevo och Srebrenica: Dayton. Flera talare har sagt att vi måste finna en ny infallsvinkel, och den infallsvinkeln handlar inte om ekonomiska och politiska sanktioner, utan om vad Bernd Posselt också talade om. Vi, dvs. EU, är mer än en ekonomisk intressegemenskap. Kultur, religion och utbildning har nämnts. Jag vill bara framföra ett enda argument, och jag vill uppmärksamma mina kolleger på en sak. Det kommer att råda fred i Sarajevo och Bosnien och Hercegovina kommer att vara ett land med oberoende, fria och lyckliga människor först när vi i EU föregår med gott exempel, när alla nationella minoriteter i EU kan besluta om användningen av deras skatter och modersmål, och när de inte diskrimineras utan ges territoriell och kulturell självständighet. Nyckeln till Bosnien och Hercegovinas framtid är att minoriteterna i EU ges rätt till självbestämmande.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Låt mig börja där denna givande debatt avslutades. Jag anser att vi är enade i våra budskap. Resolutionsförslaget har gett upphov till en debatt som handlade om dessa enade budskap. Jag tycker att detta visar på vårt gemensamma åtagande, men det understryker även allvaret i den situation vi står inför i Bosnien och Hercegovina.

Jag anser att det framgår tydligt av debatten – och jag instämmer helt i detta – att politikerna, och framför allt politikerna i Bosnien och Hercegovina, måste återuppta det ansvar de har gentemot medborgarna och sitt land. Jag håller även fullständigt med om att det bästa sättet att visa detta på är genom konkreta framsteg. Återigen framfördes argumentet att viseringsliberaliseringen har visat att det finns ett sätt för politikerna i Bosnien och Hercegovina att inte bara enas om något, utan faktiskt göra ett mycket bra arbete med genomförandet av en krävande färdplan som leder oss till ett viseringsfritt system.

Jag anser att vi även har klart för oss vilka prioriteringarna är på kort och medellång sikt. När det gäller de kortsiktiga prioriteringarna är den allra viktigaste prioriteringen att Bosnien och Hercegovinas författning uppfyller Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och stabiliserings- associeringsavtalet. För det andra krävs antagande av en folkräkningslag på statlig nivå, och för det tredje att det kvarstående riktmärket för viseringsliberaliseringen uppfylls.

Samtidigt anser jag inte att vi bara ska vänta på att valet ska ge vissa resultat i oktober. Vi måste börja fundera på medellång sikt redan nu – en holistisk, men samtidigt heltäckande strategi för Bosnien och Hercegovina. Redan nu bör vi utnyttja den drivkraft och de nya möjligheter som bör öppnas genom resultatet av valet i oktober. Jag anser att vi måste uppmana politikerna att under förvalskampanjen tydligt förklara sin vision av framtidens Bosnien och Hercegovina, deras åsikt om en framtid i EU och landets europeiska förbindelser och förhoppningar. Det kommer att finnas många utmaningar efter valet, bland annat ytterligare ändringar i författningen, och vi måste försäkra oss om att båda parter – politikerna i Bosnien och Hercegovina och i EU – är redo för att lämna över en större del av ansvaret till politikerna i Bosnien och Hercegovina. Jag tycker att det är dags att valet avslutar Daytoneran och att vi går in i en europeisk era.

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (torsdagen den 17 juni 2010) kl. 12.00.

(1) Se protokollet.

16. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 18.55 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: TŐKÉS
Vice talman

17. Luftfartsavtal EU–Förenta staterna (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om luftfartsavtalet mellan EU och Förenta staterna (2010/2724(RSP)).

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka parlamentet för att jag har fått möjlighet att komma hit och redogöra för resultatet av förhandlingarna med Förenta staterna om den andra etappen av luftfartsavtalet.

Tidigare i år, den 25 mars, tog kommissionen initiativ till inledandet av den andra etappen av avtalet – ett avtal som parlamentet har gett sitt starka stöd. Parlamentet spelade en mycket konstruktiv roll under förhandlingarna, vilket kommissionen är djupt tacksam för.

Låt mig gå igenom de viktigaste faktorerna i den andra etappen av luftfartsavtalet. Detta avtal bygger på den första etappen av avtalet, som har gällt sedan den 30 mars 2008, genom att skapa utsikter till ytterligare investeringar och möjligheter till marknadstillträde och genom att ytterligare stärka ramen för samarbetet om regelfrågor, t.ex. miljö, socialt skydd, konkurrens och säkerhet.

På miljöområdet inrättas genom den andra etappen av luftfartsavtalet en robust ram för att bemöta de globala miljöutmaningar som påverkar EU och Förenta staterna genom gemensamma projekt för att ta fram praktiska lösningar, t.ex. renare inflygnings- och trafikledningstekniker och samarbete i internationella forum som Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO). Båda sidor bekräftar även formellt betydelsen av att undvika dubbelarbete och öka förenligheten mellan sina respektive marknadsbaserade åtgärder. Här vill jag särskilt nämna systemet för handel med utsläppsrätter (ETS).

EU kan också dra nytta av de framsteg som gjorts på säkerhetsområdet, där avtalet syftar till att minska säkerhetsbördan på flygplatserna genom främjande av utvärderingsarbete och samråd i tid om framtida krav. På konkurrensområdet är syftet med avtalet att stärka samarbetet mellan de ansvariga myndigheterna och öka insynen i och förutsägbarheten för regelbeslut på båda sidor av Atlanten.

För första gången i ett sådant här luftfartsavtal har behovet av att balansera marknadstillträdesmöjligheter med ett starkt socialt skydd bekräftats genom ett åtagande att genomföra bestämmelserna i avtalet på ett sätt som inte undergräver arbetsrätten.

På handelsområdet har EU vunnit ytterligare rättigheter, bland annat omedelbart tillträde till programmet ”Fly America” (med undantag för försvar), som hittills har varit förbehållet statsfinansierad trafik i Förenta staterna.

Men den viktigaste punkten i förslaget till avtal är kanske åtagandet att gå vidare. Som en del av avtalet har EU och Förenta staterna åtagit sig att uppnå målet att undanröja de marknadshinder som industrin ställs inför, även de som begränsar flygbolagens tillgång till globalt kapital. Framstegen för att nå detta mål kommer att granskas årligen, bland annat genom att parterna samarbetar i den gemensamma kommittén. Tillsammans med en översyn på hög nivå i det fall framstegen sker för långsamt, har vi en målinriktad strategi för att gå framåt på det här området.

Båda sidor har incitament för att göra framsteg på det här området genom garantin för ytterligare rättigheter att bedriva passagerartrafik enligt sjunde frihetsrättigheten och att ha intressen i tredjelandsoperatörer.

Avtalet innebär sammanfattningsvis samarbete om en lång rad olika regelfrågor, t.ex. säkerhet, konsumentskydd, den gemensamma kommitténs roll och miljö. Avtalet ger ytterligare omedelbara och framtida kommersiella möjligheter. En färdplan fastställs för förändringar inom det centrala området investeringsreformer, och det säkrar de fördelar som vunnits till följd av den befintliga första etappen av avtalet, vilket är mycket viktigt eftersom dessa fördelar skulle ha gått förlorade om vi inte hade nått den här andra etappen av avtalet. En del av dem skulle ha gått förlorade.

Enligt en undersökning som beställdes för att utvärdera fördelarna med den första och den andra etappen av avtalet uppskattas det att avtalen kan vara värda 12 miljarder euro i ekonomiska fördelar och upp till 80 000 nya arbetstillfällen – båda dessa aspekter är mycket värdefulla i det rådande ekonomiska klimatet.

Av dessa skäl hoppas jag att parlamentet kommer att stödja det här viktiga avtalet.

  Mathieu Grosch, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru Georgieva! Avtalet mellan EU och USA är naturligtvis mycket viktigt. Därför har parlamentet och vårt utskott spelat en mycket aktiv roll i diskussionerna och de besök som gjorts.

Cirka 60 procent av världens luftfartstrafik sker mellan Amerika och Europa, vilket visar hur viktig den är. Därför hoppas vi att båda partner är medvetna om att det krävs ett verkligt bilateralt avtal och att de i framtiden kommer att vilja förbättra det rådande läget ännu mer. Även om jag respekterar det arbete som har utförts och känner stor beundran för den optimism som förhandlarna utstrålade i slutet av diskussionerna, anser jag personligen, och det gör Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) också, att det fortfarande återstår några områden som behöver diskuteras vidare och att de resultat som vi har för närvarande inte är så tillfredsställande som vi hade hoppats.

Det finns några olösta frågor. En av dem är kapitalintresse, och vi hade hoppats att man skulle göra framsteg på det här området. Men uppriktigt sagt har det knappast skett några framsteg alls, förutom att viljan att diskutera frågan har nämnts. För det andra ville vi se framsteg när det gäller de tekniska övervakningscentrumen, som vi har gemensamt intresse av. Vi har inte sett några tecken på det. När det gäller marknadstillträde vågar vi knappt tala om inrikesflyg, eftersom frågan nästan verkar ha blivit tabu i USA. Jag anser dock att vad vi än erbjuder den andra parten i ett positivt bilateralt avtal, måste vi även själva kunna dra nytta av det. Så är ännu inte fallet. Därför anser jag fortfarande att det, förutom en punkt som vi inte får underskatta, nämligen den sociala aspekten, inte har gjorts särskilt många konkreta framsteg, men det finns däremot en stor vilja att göra framsteg i framtiden.

Vi kan sammanfatta parlamentets inställning i tre punkter. För det första kräver avtal av det här slaget en rättslig grund. Vi måste följa lagstiftningen om uppgiftsskydd, särskilt när det gäller utbyte av uppgifter och information. Parlamentet får på inga villkor ställas inför fullbordat faktum. För det andra måste vi lyfta fram den bilaterala karaktären hos avtalen. De är inte ensidiga, utan verkligt bilaterala avtal. För det tredje är det också viktigt att vi sätter ett datum för att inleda ytterligare förhandlingar. Resultatet av detta blir att vi kommer att göra något på det här området så tidigt som oktober–november 2010. Jag tror att vi i framtiden förhoppningsvis kommer att kunna ingå ett verkligt bilateralt avtal i ekonomiska, miljömässiga och sociala termer.

  Saïd El Khadraoui, för S&D-gruppen. – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! När vi enades om den första etappen av luftfartsavtalet 2007, gjorde vi detta av två viktiga skäl. För det första hade Förenta staterna godtagit konceptet ”EU-flygbolag”, vilket innebar att alla flygbolag från EU från och med datumet för avtalets ikraftträdande kunde flyga från vilken punkt i EU som helst till vilken punkt som helst i Förenta staterna. Detta var en viktig nyhet i sig själv, eftersom så inte hade varit fallet för alla våra flygbolag tidigare. För det andra inrättades en gemensam kommitté, som gav oss en strukturell ram för regelbundna samråd i syfte att skapa konsekvens mellan lagstiftningarna, vilket naturligtvis är viktigt för inrättandet av en verkligt gemensam transatlantisk luftfartsmarknad på längre sikt.

Avtalet brister dock fortfarande på några punkter, eftersom de historiska koncessionerna har inneburit att Förenta staternas flygbolag har större tillträde till EU:s gemensamma marknad än tvärtom, och att den respektive tillgången till kapitalstruktur också försätter EU-flygbolagen i ett ofördelaktigt läge. Det är därför som bestämmelsen om att en tidsgräns för ett mer heltäckande avtal måste anges före årsslutet var så viktig för att behålla pressen och tvinga Förenta staterna till koncessioner.

Även om det resultat vi nu har är ett ytterligare steg i rätt riktning, kvarstår de befintliga bristerna i hög grad. I synnerhet har otillräckliga framsteg gjorts med marknadstillträde för EU-flygbolag i Förenta staterna och eventuellt EU-ägande av och kontroll över amerikanska flygbolag.

Trots vissa positiva inslag, som min ledamotskollega Mathieu Grosch redan har nämnt – t.ex. på miljöområdet och det sociala området – kommer vi endast att kunna godkänna det här avtalet om vi får något mer än bara ett åtagande att göra ytterligare framsteg. Något slags system måste tas fram för att göra ytterligare framsteg under de närmaste åren, bland annat när det gäller marknadstillträde och även passagerarrättigheter, för att skapa starka rättigheter – lämpliga rättigheter – för oss alla, och se till att det inte ges några ytterligare koncessioner till våra amerikanska vänner under tiden.

Avslutningsvis vill jag även be kommissionen att hålla oss fullständigt underrättade om arbetet i den gemensamma kommittén och se till att vi får alla rapporter och inbjudningar, precis som intressenterna får.

  Gesine Meissner, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru Georgieva! Ni har redogjort för det befintliga avtalet och förklarat att det har skett avsevärda framsteg.

Vi i parlamentet har en mindre generös inställning än ni, som ni redan har hört. Det är viktigt att det finns ett avtal, eftersom EU och USA tillsammans står för cirka 60 procent av den globala luftfartstrafiken och USA är en viktig partner till oss i allmänhet.

Problemet är helt enkelt att villkoren för båda parter bör vara ungefär likadana i ett partnerskap. Man kan emellertid inte säga att villkoren är lika när USA har en andel på 49 procent av vår marknad och vi bara får ha en andel på omkring 25 procent av deras. Det står klart att det finns en obalans. En liten delegation reste till USA och deltog i förhandlingarna tidigare i vår. Amerikanerna sade till oss om vi ville ha ökat marknadstillträde måste vi häva begränsningarna för nattflygningar och ändra bullerbegränsningarna. Vi förklarade att för oss är detta en subsidiaritetsfråga som måste respekteras. I stort sett kan vi bara förhandla om andra frågor om det råder rimligt lika villkor.

Fyra punkter nämndes. Miljön: Vi kan göra gemensamma framsteg via systemet för handel med utsläppsrätter, helt enkelt därför att vi har en så stor andel av världsmarknaden.

Sociala standarder: Det har gjorts vissa framsteg inom det området och passagerarrättigheter nämns också. Konkurrens: Det här området lämnar fortfarande en del övrigt att önska.

När det gäller säkerhetsfrågorna vill jag tala om data. Det amerikanska konceptet för data- och integritetsskydd skiljer sig från vårt. Vi vill förståeligt nog att vårt koncept för integritetsskydd ska respekteras. Vi tittade på kroppsskannrarna medan vi var i USA. Där är det normalt att skannrarna visar en helkroppsbild där bara ansiktet döljs. Detta var fullständigt obegripligt för oss. Vi vill att integritet och data ska skyddas under alla omständigheter. Det måste respekteras.

Vi i parlamentet, med våra nya befogenheter enligt Lissabonfördraget, vill mycket gärna diskutera detta med er.

  Jacqueline Foster, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi skulle alla välkomna ett lyckat slutförande av avtalet om ett gemensamt luftrum mellan EU och USA. Det är verkligen dags efter flera års förhandlingar.

Förslaget till den andra etappen av avtalet är uppenbarligen ett viktigt genombrott och bör välkomnas. Jag är medveten om att förhandlarna har gjort framsteg på säkerhetsområdet och med konkurrens och marknadstillträde, men jag är besviken över att man inte fullständigt har lyckats lösa frågorna om utländskt ägarskap och kontroll och cabotage. Vi stöder även parlamentets förslag till gemensam resolution. Jag är dock oroad över att särskilda hänvisningar till utsläppshandelssystemet, EU-specifika sociala frågor och ett slutdatum har tagits med i texten, eftersom vi inte har befogenhet att utöka omfattningen av luftfartsavtal.

Luftfartsindustrin har lidit allvarlig skada under det senaste årtiondet, och även om det har skett vissa förbättringar är den fortfarande bräcklig, särskilt i EU. Avtal innebär ofta kompromisser, men det innebär inte att vi vill ha ett avtal till vilket pris som helst. Det handlar om att ge och ta.

Avslutningsvis vill jag tala om för kommissionen att vi vill ha ett rättvist, handfast avtal som leder till fullständig avreglering, vilket kommer att gynna såväl EU-flygbolagen som konsumenterna och våra amerikanska vänner.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Europeiska unionen genomförde de åtgärder som krävdes för att öka flexibiliteten, öppna marknaderna och garantera konsekvens inom den civila luftfartssektorn, grundat på både bilaterala och multilaterala förbindelser.

När det gäller luftfartsavtalet mellan EU och USA är det viktigt att nämna att ett preliminärt avtal undertecknades redan den 25 mars 2010. Detta avtal innebär att marknaderna öppnas fullständigt och ger hög prioritet åt samarbete om utvecklingen av EU:s och USA:s trafikledningssystem, Sesar och Next Gen, i syfte att garantera interoperabilitet och jämförbarhet och bidra till att minska miljöpåverkan.

Avtalet mellan EU och USA kommer i realiteten att vara ett av de första avtal som ingås i enlighet med Lissabonfördraget. Jag vill även betona att alla överföringar av personuppgifter från EU och medlemsstaterna av säkerhetsskäl bör utföras enligt internationella avtal som är erkända som rättsakter och är förenliga med EU:s lagstiftning om uppgiftsskydd. Vi beklagar att förordningen om systemet för handel med utsläppsrätter inte ingår i det preliminära avtalet. När det gäller den punkten efterlyser vi ytterligare förhandlingar, med tanke på att ETS-systemet träder i kraft år 2012.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Mitt uppriktiga tack till alla talare för deras inlägg. Trots den sena timmen står det klart att det finns stort intresse för många av frågorna. Ledamöterna har helt riktigt nämnt att EU och Förenta staterna tillsammans står för nästan 60 procent av den globala luftfartstrafiken. Därför är det här avtalet mycket viktigt, inte bara för EU:s och Förenta staternas medborgare, utan för alla passagerare som nyttjar våra flygbolag.

Förutom att det nominella värdet är viktigt för luftfartstrafiken innebär de enastående affärskopplingarna, de starka demografiska och kulturella banden och den geografiska positionen att USA är EU:s viktigaste strategiska luftfartspartner. Det är exakt det som är syftet med det här avtalet, att befästa detta strategiska transatlantiska partnerskap och säkra vinsterna från den första etappen av avtalet och säkra en stabil ram för framtida förbindelser.

Flera talare påpekade att det är viktigt att fortsätta det här engagemanget så att vi kan göra ytterligare framsteg. En av landvinningarna med den andra etappen av avtalet är just att engagemanget förstärks.

Här vill jag omedelbart besvara en av frågorna. Kommissionen är naturligtvis mycket angelägen om att informera parlamentet om vårt arbete i den gemensamma kommittén, eftersom vi anser att parlamentets deltagande är mycket viktigt för vårt framtida arbete.

Genom att öppna för fler möjligheter för industrin och ta itu med några av de utmaningar på regleringsområdet som den står inför, kommer avtalet att hjälpa EU:s luftfartsindustri att ta sig ur det nuvarande läget, som kännetecknas av allvarliga ekonomiska och operativa problem.

Jag vill vara mycket uppriktig. Precis som många av talarna anser kommissionen att den andra etappen av avtalet inte är perfekt. Avtalet är ett mycket viktigt steg framåt, men det är inte perfekt eller ett slutgiltigt steg.

Precis som talarna skulle kommissionen ha velat se en omedelbar och oåterkallelig ändring av den amerikanska lagstiftningen om ägarskap av och kontroll över deras flygbolag, men i själva verket ligger det beslutet inte i händerna på den amerikanska administrationen, som vi förhandlar med. Det är en lagstiftningsreform som endast kan genomföras med stöd av den amerikanska kongressen.

I det här sammanhanget har jag ett mycket viktigt budskap till parlamentet: EU kommer att utnyttja sitt inflytande för att övertyga den amerikanska kongressen om fördelarna med kontinuerliga reformer. Här kommer Europaparlamentet att ha en nyckelroll, eftersom parlamentets kontakter med kongressen och förbindelser med ledamöter av kongressen skapar särskilda möjligheter i det här sammanhanget. Jag hoppas att vi kan räkna med er hjälp för att gå vidare i dialogen och diskussionerna, och allra viktigast, i de lagstiftningsåtgärder som krävs.

När det gäller uppgiftsskydd som ett par talare nämnde vill jag bara påpeka att uppgiftsskydd inte ingår i luftfartsavtalet. Det är en fråga som berör rättsliga och inrikes frågor och den är naturligtvis viktig. Den kommer att behandlas grundligt inom ramen för diskussionerna på det området.

Jag slutar här med att återigen tacka ledamöterna för deras mycket användbara och konstruktiva synpunkter.

  Talmannen. – Jag har mottagit fem resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag, den 17 juni 2010.

(1) Se protokollet.

18. Genomförande av direktiven om det första järnvägspaketet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om genomförande av direktiven om det första järnvägspaketet [2010/2556(RSP)].

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Tack för att vi nu går över från luftfart till järnvägar. Det är ett privilegium att få ta upp detta ämne i Europaparlamentet.

Jag vill tacka parlamentet för dess stöd till Europeiska kommissionens ansträngningar att se till att medlemsstaterna genomför det första järnvägspaketet på rätt sätt, något som är deras ansvar. Kommissionen har för sin del uppfyllt sina skyldigheter att vara fördragets väktare genom att till 22 medlemsstater skicka motiverade yttranden om felaktigt genomförande av det första järnvägspaketet. Jag försäkrar er att kommissionen utan tvekan kommer att dra de medlemsstater som fortfarande inte lever upp till EU-lagstiftningen inför domstolen.

Samtidigt som särskilda rättsliga detaljer om överträdelseförfaranden är en fråga mellan kommissionen och medlemsstaterna, har våra avdelningar redan tidigare i år till utskottet för transport och turism lagt fram en komplett lista över samtliga överträdelser. Vi delar också utskottets beklagande att investeringsnivån i järnvägsinfrastruktur fortfarande är otillräcklig i många medlemsstater.

Men kommissionen kan inte instämma i uttalandet att den inte i tillräcklig grad har fokuserat sin kontroll på de finansiella grunderna i järnvägssystemet. I direktiven om det första järnvägspaketet fastställs att medlemsstaterna måste se till att de har en balanserad budget för de infrastrukturåtgärder som genomförs under en rimlig tidsperiod. När kommissionen har funnit bevis för att medlemsstater inte har levt upp till bestämmelsen har överträdelseförfaranden inletts.

Vissa intressegrupper vill gå längre och tror att kommissionen kan tvinga medlemsstaterna att öka sina investeringar i järnvägssektorn i allmänhet. Vi skulle vilja det, men det finns ingen rättslig grund som stöder det. Kommissionen har vid flera tillfällen vädjat politiskt till medlemsstaterna, för vi ser vad investeringar i järnvägsinfrastruktur betyder för att främja ett hållbart transportsystem i Europa. För inte så länge sedan diskuterades frågan här i kammaren i samband med askmolnet från vulkanutbrottet och följderna för kommunikationerna inom Europa och mellan Europa och resten av världen.

Jag noterar att det faktum att regleringsmyndigheterna inte har fått tillräckliga resurser och befogenheter bör tas upp och prioriteras i översynen av det första järnvägspaketet. Jag försäkrar er att om att det är precis vad kommissionen kommer att göra i sina kommande förslag. I omarbetningen av det första järnvägspaketet kommer man också att tydliggöra principerna för att ta ut infrastrukturavgifter i enlighet med parlamentets begäran.

När det gäller de viktiga funktionernas oberoende har kommissionen redan mycket tydligt meddelat sin ståndpunkt i sitt meddelande från maj 2006. Infrastrukturförvaltare måste vara oberoende av järnvägsföretag och järnvägsbolag. Ett holdingbolag ska inte ha operativ kontroll över sin infrastrukturförvaltare. Kontroll och oberoende utesluter varandra. Man kan inte ha bägge samtidigt. Enligt domstolens rättspraxis har vi upprättat tydliga kriterier för att bedöma en infrastrukturförvaltares oberoende av holdingbolaget. Jag är därför övertygad om att kommissionen kommer att vinna tvisten i kommande domstolsförhandlingar.

I resolutionen uppmanas också till att principen om ömsesidighet bör tillämpas. Men det är inte en princip som vi kan acceptera i europeisk lagstiftning i allmänhet. Varje medlemsstat måste leva upp till de europeiska direktiven som de är, oberoende av vad andra medlemsstater gör. Genomförandet skulle annars alltid följa den långsammaste medlemsstaten.

Jag vill slutligen tacka för kritiska synpunkter i förslaget till resolution om medlemsstaternas genomförande av det första järnvägspaketet. Jag försäkrar er än en gång att kommissionen har verkat – och avser fortsätta verka – som fördragets väktare.

Kommissionen bör inte ensam sträva efter en öppen järnvägsmarknad och efter att ge ny livskraft åt järnvägstrafiken så att den blir ett hållbart och effektivt transportmedel. Vi räknar med ert stöd så att europeisk järnvägstrafik blir framgångsrik och så att Europa kan ta sig ur nuvarande ekonomiska kris.

  Carlo Fidanza, för PPE-gruppen. – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag kan inte förneka att vi har spillt alltför mycket tid på genomförandet av det första järnvägspaketet. Som ni vet antogs de tre direktiven 2001 och det var bestämt att de skulle ha införlivats i den nationella lagstiftningen senast den 15 mars 2003.

Med tanke på omarbetningen av det första järnvägspaketet vill jag ta upp inte bara frågan om investeringar, som kommissionen mycket riktigt nämnde, utan också tre koncept som jag tror är viktiga för korrekt genomförande av det första järnvägspaketet: tre koncept som jag anser att kommissionen bör beakta.

För det första – bland de olika svårigheter som vi ställdes inför under de senaste fem åren har man framhållit vissa aspekter om olika juridiska tolkningar av infrastrukturförvaltarnas oberoende, och de måste förtydligas. Jag tror att vi kan få större tydlighet i frågan, för det var ett av hindren som vi mötte under åren och jag hoppas att vi till sist kan komma fram till en gemensam tolkning när det första järnvägspaketet omarbetas.

Jag är för det andra övertygad om att alla medlemsstater absolut måste prioritera genomförandet av en liberalisering av järnvägsmarknaden. Vi är väl medvetna om att alla med glädje säger att de förespråkar en liberalisering, men ytterst få är beredda att gå från ord till handling på hemmaplan. Av dessa anledningar är ett fullständigt genomförande av det första järnvägspaketet ett viktigt villkor för att uppnå resultat. Jag uppmanar därför kommissionen att öka sina insatser i den riktningen.

Slutligen är det nu otänkbart att organisationer, som verkar i ett system med absolut monopol inom sina egna nationella gränser, utnyttjar konkurrensövertaget på bekostnad av konkurrenter i länder som har öppnat upp sina egna marknader. Av den anledningen och genom att instämma med liberaliseringens strategiska mål, anser vi – något som vi och Mathieu Grosch också har tagit med i texten till den resolution som vi kommer att rösta om i morgon – att vi måste bekräfta och tillämpa principen om ömsesidighet som nu behövs fram till dess att marknaderna till fullo har öppnats.

  Saïd El Khadraoui, för S&D-gruppen. – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Om man ser till järnvägens andel av godstransporterna under de senaste 20 åren, ser man att den först minskade för att sedan stabiliseras på en nivå runt tio procent. En rad åtgärder måste naturligtvis vidtas om vi vill göra någonting åt det. Det gäller inte bara marknadskrafterna, utan även bland annat teknisk driftskompabilitet, förstärkning av Europeiska järnvägsbyrån, en lösning för att finansiera ny infrastruktur och underhåll av befintlig infrastruktur.

Effektiva marknadskrafter ingår naturligtvis också. Det första järnvägspaketet avsåg att bidra till dem. Det antogs 2001 och skulle ha varit genomfört senast i mars 2003, men sju år senare kan vi konstatera att 22 länder faktiskt inte lever upp till det och har misslyckats med att införa det i tillräcklig hög grad. Det är naturligtvis oacceptabelt och kommissionen väntade också allt för länge med att agera på lämpligt sätt.

Det finns tre mycket viktiga punkter. Vi behöver en oberoende regleringsmyndighet som har tillräckliga resurser för att införa marknadseffektivitet och se till att den tillämpas. För det andra behöver vi naturligtvis – och det har redan nämnts – oberoende infrastrukturförvaltare för att få lika villkor för alla operatörer. För det tredje behöver vi titta närmare på infrastrukturens avgiftsramar. I det avseendet måste vi också titta på och jämföra med kostnadsstrukturen för andra transportmedel, för att skapa likvärdiga förutsättningar för alla transportmedel. Men det är en helt annan historia.

När det gäller ytterligare liberalisering måste vi nu inrikta oss på godstransporter och korrekt genomförande av det första järnvägspaketet. Men när det gäller inhemsk passagerartransport, som många önskar ska liberaliseras, vill jag vara mycket försiktig. Jag vill att man särskilt tänker på följande princip: att den allmänna trafikplikten alltid ska upprätthålla en hög standard och att det ska finns en omfattande, effektiv och komfortabel järnvägstransport för alla. Det är inte liberaliseringen i sig som är det viktiga.

  Gesine Meissner, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru Georgieva! Vi har nu gått över från lufttransport till järnvägstransport, som är kvällens andra tema. Det är ofta så i politiken att man kan skriva något i fina ord, men de följs inte av handling och så ser det ut även här.

I EU har vi satt upp många fina mål. Vi har redan uppnått några, men andra är vi långt ifrån att uppnå. Det finns fortfarande mycket att göra när det gäller den inre transportmarknaden och järnvägstransporter i synnerhet. Våra avsikter var goda, men vi måste ställa oss frågan om EU är en papperstiger. Eller har vi kanske inte tillräckliga medel för att uppnå det vi vill? Tidigare såg konkurrensen inom järnvägsmarknaden mycket olika ut. Vi behöver en oberoende regleringsmyndighet. Det har fungerat väldigt bra för järnvägssystemet i Tyskland, men det innebär inte att det inte kan bli bättre. Vi måste verkligen ha möjlighet att fördela spåren oberoende, så att allt fungerar smidigt och så att det kan uppstå en verklig konkurrens. Det är en av punkterna jag ville ta upp.

Det är naturligtvis besvärande att endast Storbritannien, Finland och Nederländerna av de 27 medlemsstaterna har genomfört direktivet. De två medlemsstater som inte har något järnvägssystem – Malta och Cypern – kunde naturligtvis inte göra det. Alla övriga har inte gjort sin läxa och det är uppenbart att de har lyckats smita undan för att vi inte har tryckt på tillräckligt. Det är därför viktigt att EU inför lämpliga sanktionssystem, annars kommer vi inte att tas på allvar. Det är också viktigt att tydliggöra för medlemsstaterna att alla skulle vinna på det. I princip vill alla att järnvägsmarknaden ska öppnas upp för konkurrens. Det är vad alla säger. Men när det gäller att vidta åtgärder händer inte så mycket.

Vi måste gå framåt när det gäller finanserna. Till slut stod det nyligen klart i Saragossa att det generellt saknas medel. Det kunde vara vår uppgift att stödja gränsöverskridande projekt och vi måste naturligtvis uppmana alla medlemsstater att göra mer. Vi vet att situationen för närvarande är svår överallt, men det är det här Europa behöver.

  Michael Cramer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru Georgieva, mina damer och herrar! Det första järnvägspaketet skulle vara genomfört i mars 2003. Fram till i dag har sammanlagt 22 medlemsstater misslyckats med det. Kommissionen väntade till juni 2008 innan åtgärder vidtogs. Europaparlamentet har därför gett en kraftfull tillrättavisning till de 22 medlemsstaterna och också till kommissionen som är fördragens väktare.

Vi behöver oberoende regleringsmyndigheter och järnvägsnätet måste särskiljas från driftsbolagen. Spåravgifterna måste beräknas på ett rättvist, konsekvent och öppet sätt. Jag har ett exempel på det från mitt hemland Tyskland. I Berlin är spåravgifterna för pendeltåg dubbelt så höga som i Hamburg, där de är dubbelt så höga som i Rhen-Main-området. Det är varken rättvist, konsekvent eller öppet. Avgifterna är rent godtyckliga och ni måste vidta åtgärder inom detta område. Nätverken måste öppnas upp och ömsesidighet behövs. Det får inte vara så att man skyddar järnvägsföretagen i hemlandet mot konkurrens men deltar i konkurrensen i andra länder. Som fördragens väktare måste kommissionen tillämpa gällande lagstiftning.

Men vi behöver inte bara rättvis konkurrens inom järnvägen. Vi måste också omedelbart sätta stopp för orättvis konkurrens inom väg- och lufttrafik. En avgift utan övre gräns tas ut för varje lok och varje spårkilometer, medan vägtullar har en övre gräns, de är frivilliga – medlemsstaterna kan bestämma att ta ut dem eller inte – och de gäller endast motorvägar och lastbilar över 12 ton. Järnvägsavgiften i Slovakien är den högsta i Europa och slovakerna har inga vägtullar alls. Det uppmuntrar till en förändring av hur gods transporteras, men i fel riktning.

Subventionerna till lufttrafiken, som är en av orsakerna till klimatförändringarna, är också ett stort problem. Utsläppen i stratosfären är tre eller fyra gånger så skadliga för klimatet som utsläppen på marknivå. Europeiska miljöbyrån beräknar att subventionerna till lufttrafiken uppgår till över 30 miljarder euro per år. Samtidigt som skatt måste betalas på bränslet till ett diesellok finns ingen skatt på flygfotogen. Mervärdesskatt tas ut på internationell järnvägstrafik, men inte på lufttrafik. Inom utsläppshandeln får flygbolagen 85 procent av sina certifikat gratis, medan kraftbolagen som försörjer järnvägstrafiken måste köpa alla sina.

Allt det här är rent vansinnigt och det måste ändras. För att rädda klimatet och säkra människors rörlighet behöver vi rättvis konkurrens, inte enbart inom järnvägsindustrin utan också mellan olika typer av transporter. Kommissionen är fördragens väktare och har därför en hel del att göra. Om den tar itu med problemen, kan den räkna med Europaparlamentets stöd.

  Jacky Hénin, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Fri rörlighet är en grundläggande rättighet för alla medborgare i EU. Om rättigheten ska kunna utövas måste man också ha tillgång till säkra och miljövänliga transporter av hög kvalitet som alla har råd med. Det måste då finnas en effektiv, väl anpassad och sammanlänkad allmän järnvägstrafik i alla regioner. Det innebär integrerade järnvägsbolag som ägs av staten för att få till stånd såväl en standardisering mellan regionerna och tjänsterna som ett samarbete på europeisk nivå. Det betyder att vi bör se passagerarna som medborgare och användare med rättigheter och inte endast som kunder, där man bara tittar på plånbokens tjocklek.

Kommissionen, rådet och majoriteten i Europaparlamentet har tyvärr dogmatiskt valt att inte göra järnvägstrafiken till ett frihetsinstrument, utan till en handelsvara som vilken annan som helst, som läggs ut på marknaden och utsätts för konkurrens. Vi har förstört de nationella järnvägsbolagen genom att separera infrastrukturer och transporttjänster, passagerare och gods, drift och säkerhet. Vi har förbjudit korssubventioner som möjliggjorde standardisering mellan regioner och tjänster. Vi har gått så långt i vår dumhet att vi har lagt ner miljoner euro på att lok inte längre kan dra både gods- och passagerartåg, vilket de kunde tidigare.

Resultatet är nedslående: en försämring av tjänsternas kvalitet och ökade priser för användarna, nedläggning av linjer, infrastrukturer som faller sönder och framför allt mycket sämre säkerhet. När man separerar infrastrukturer och tjänster, när man lägger allt större säkerhetsansvar på en tredje part, då riskerar man användarnas liv. Antalet olyckor, ibland med dödlig utgång, har ökat under de senaste åren. Det är en av de hemska logiska konsekvenserna av er oansvariga politik.

I stället för att modernisera järnvägarna i Europa och tillsätta resurser för att förverkliga ambitionerna har man med järnvägspaket desorganiserat transportmedlet för att i stället utsätta det för dåraktig konkurrens med lufttrafik samt orättvis och ojämn konkurrens med vägtrafik, på bekostnad av enhetliga nätverk och utveckling av lokala tjänster. Tack vare ert paket – med undantag för höghastighetslinjerna – reser vi nu långsammare på franska järnvägsnät än vi gjorde för hundra år sedan. Man utlovade att konkurrensen skulle pressa priserna, men det är raka motsatsen som sker. Precis som inom energisektorn medför konkurrens en kraftig prisökning för användarna.

Som avslutning vill jag ge er ett sista exempel. SNCF, Frankrikes största energikonsument, brukade köpa sin energi från EDF till särskilt pris. Men för att införa konkurrens inom järnvägen tvingar kommissionen Frankrike att lagstifta så att SNCF:s elfaktura blir 25 procent högre i juni 2011. Tack kommissionen, tack konkurrensen! Mitt under krisen kommer arbetssökande och familjer att få betala mycket mer för sina tågbiljetter.

  Antonio Cancian (PPE). – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag tror att vi i närmare 20 år har talat om en omarbetning av järnvägspaketet och jag tror att det verkligen inte är ett gott exempel.

Parlamentet godkände i går ett europeiskt järnvägsnät för konkurrenskraftig godstrafik för att förbättra trafiken utmed huvudkorridorerna i Europa. Fri rörlighet måste garanteras genom att alla typer av både fysiska och administrativa hinder elimineras. Vi måste också absolut öppna upp marknaden, vi måste få bort hindren, förenkla förfarandena och se till att vi har en rättvis ömsesidig marknad. Det är ett ord som har dykt upp ganska ofta i våra anföranden tidigare i dag.

Jag anser att det är bra att separera infrastruktur från förvaltning och investeringar genom ett offentligt-privat system. Jag är övertygad om att det kan ske på ett öppet sätt på en fri marknad och åtgärderna innebär att alla kan komma in på den marknad som vi så väl behöver i dag.

I dessa tider av ekonomisk och finansiell kris anser jag framför allt att när det gäller investeringar vore det bra om EU tilldelade och inrättade särskilda fonder för att locka till sig privata investerare och ta igen försummad tid. Det måste naturligtvis göras samtidigt som man ser till säkerhet och miljöskydd. Bägge aspekterna måste absolut garanteras. Men det är nu dags för kommissionen att ge oss tydliga svar på våra frågor.

  Brian Simpson (S&D). – (EN) Herr talman! Ledamöterna minns nog en tidigare debatt här i kammaren där jag, som ordförande för transportutskottet, uppmärksammade medlemsstaternas bedrövliga resultat när det gäller genomförandet av det första järnvägspaketet. Denna resolution är en uppföljning av den debatten, och jag hoppas att den ska visa de andra institutionerna att parlamentet inte bara förväntar sig att medlemsstaterna genomför det som de enades om redan 2001 utan också förväntar sig att kommissionen använder sina rättsliga befogenheter för att se till att så sker.

Det första järnvägsdirektivet skulle, som Carlo Fidanza sade, ha införlivats av medlemsstaterna i mars 2003. Det faktum att 22 stater underlåtit att göra detta är tecken på en ömklig insats från medlemsstaternas sida och, oavsett vad kommissionen säger, en rätt så skral och långsam ansträngning för att skydda EU-rätten från kommissionens sida. Detta misslyckande påminner oss om de många kvarvarande hindren för försöken att ge ny livskraft åt EU:s järnvägssektor och den retorik som ofta visar sig både inom och utanför järnvägsindustrin.

Just den här veckan har vi faktiskt sett ett land och dess största järnvägsbolag utöva hårda påtryckningar mot Marian-Jean Marinescus betänkande. Som väl var misslyckades de kapitalt, men det visar oss återigen att vissa järnvägsbolag och vissa medlemsstater sätter egenintresse framför europeiska intressen.

Jag tror att transportutskottet börjar tappa tålamodet med avsaknaden av framsteg i det här ärendet. Följden blir att de europeiska järnvägarnas förmåga att konkurrera effektivt långsamt stryps, och den långa listan över överträdelseförfaranden som inletts mot medlemsstater gör det ännu mer brådskande att vidta åtgärder. Vi behöver ett verkligt europeiskt perspektiv för vårt järnvägsnät, och det kan bara åstadkommas om alla olika aktörer till fullo förbinder sig för det målet.

Vi förväntar oss att rådet fullgör sina överenskommelser, och vi förväntar oss att kommissionen ser till att så sker. Kommissionsledamoten har gett oss en del försäkringar i kväll, men vi vill se handling. I dag är det Michael Cramers födelsedag, och jag hoppas att vi kan få igenom det här paketet medan han och vi alla fortfarande finns i livet!

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Järnvägarna är ett typiskt exempel på hur folkets offentliga egendom har sålts ut och överlämnats till monopolen.

Den dämpade takten i privatiseringen av järnvägarna och slutförandet av den första liberaliseringsfasen i de flesta EU-länder är ett resultat av arbetarnas kamp på gräsrotsnivå och av den allt värre imperialistiska striden om vilket av monopolen som ska få den största biten av järnvägstransportkakan.

Järnvägstransportens utveckling i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Grekland och andra EU-medlemsstater bekräftar vår bedömning. De grekiska järnvägarna drar ned på avgångarna i omstruktureringens namn och inom ramen för de åtaganden som gjorts i överenskommelsen mellan PASOK-regeringen, EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden. Det betyder att invånarnas reserätt försvinner, liksom rätten att transportera varor till många områden i Grekland, och därmed försämras Greklands tillväxtpotential.

Det grekiska järnvägsbolagets överskuldsättning orsakades av EU:s och PASOK- och Ny demokrati-regeringarnas gräsrotsfientliga politik, degenereringen i järnvägarnas offentliga karaktär och deras omvandling till ett paradis av privata avtalsintressen – en kortsiktig åtgärd för att öka vinsterna för de monopolkoncerner som plundrat det grekiska järnvägsbolaget.

I dag förbereder PASOK-regeringen en utförsäljning av det grekiska järnvägsbolaget, bit för bit, ett överlämnande av dess mark i Thriasio och andra infrastrukturer i hamnarna i Elefsina, Pireus och Thessaloniki samt subventioner till företag för järnvägslinjerna. Det sker genom tillämpning av EU:s privatiseringspolitik och åtagandena i överenskommelsen.

Storföretagen ser krisen som en ny möjlighet att värna och öka sina vinster, genom att öka exploateringen av arbetare och naturtillgångar, och att sälja ut folkets offentliga egendom.

Utförsäljningen av det grekiska järnvägsbolaget innefattar ett paket av statliga subventioner till stora koncerner. Resultatet kommer att bli en ökning av olyckorna, massarbetslöshet och genomgripande förändringar av arbetarnas rättigheter i fråga om arbete, försäkring och pensioner.

Transport, all infrastruktur och andra strategiska sektorer av ekonomin måste vara folkets egendom och måste tjäna arbetarklassen och gräsrötterna.

  Georges Bach (PPE). – (DE) Herr talman, fru Georgieva! I denna resolution efterlyses större insatser från kommissionens sida för att förverkliga målet för en av EU:s förordningar om järnvägstransport: att skapa en avreglerad, gränsöverskridande, EU-omfattande järnvägsmarknad. I det här läget vill jag dock säga att misslyckandet med att genomföra det gällande direktivet inte bara beror på bristande politisk vilja i medlemsstaterna utan också på de rättsliga otydligheterna.

Vissa länder har exempelvis funnit nationella lösningar för sina infrastrukturförvaltare som inte utgör ett hinder för avregleringen av marknaden och som bör tas under övervägande. De faktiska infrastrukturproblemen och, framför allt, avsaknaden av teknisk harmonisering mellan medlemsstaterna, men också de olikartade säkerhetssystem som används i den rullande materielen, fortsätter att försvåra gränsöverskridande transport.

En faktor som vi enligt min mening inte har ägnat tillräcklig uppmärksamhet under utvärderingen och utformningen av den nya versionen är den sociala sidan. Vi måste koncentrera oss på utbildning, arbetsförhållanden och föreskrifterna för kontroll av järnvägsarbetare.

Flaskhalsarna i infrastrukturen vid gränserna är ett annat allvarligt hinder. Här återstår fortfarande mycket att göra för att gränsöverskridande transport ska kunna främjas på lång sikt. Ett specifikt exempel på detta är linjen mellan Tyskland och Luxemburg. Man har i åratal diskuterat en utbyggnad av infrastrukturen, men avsaknaden av politisk vilja och de ekonomiska prioriteringarna på ena sidan gränsen gör fortfarande att det inte blir av.

Jag vill uppmana kommissionen att ägna lika stora insatser åt att gå vidare med övriga aspekter, bl.a. teknisk harmonisering och utbyggnad av infrastrukturen, som den gör när det gäller konkurrens.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) EU behöver ett intermodalt, hållbart och effektivt transeuropeiskt transportsystem, där järnvägstransportens utveckling prioriteras. Vi uppmanar medlemsstaterna att ge mer stöd åt järnvägstransport, bl.a. genom att anslå den finansiering som behövs för att upprätthålla och modernisera järnvägsinfrastrukturen och den rullande materielen.

Avregleringen av järnvägstransportsektorn pågår. Men öppnandet av järnvägstransportmarknaderna får inte inverka negativt på järnvägstransporttjänsternas kvalitet. Transportsäkerhet och respekt för passagerarnas rättigheter är grundläggande för att detta transportslag ska kunna få en större andel av landtransportmarknaden.

För att detta krav ska kunna tillgodoses krävs mänskliga resurser. Jag uppmanar därför kommissionen att i samband med nästa översyn av järnvägspaketet överväga att inkludera sociala bestämmelser som ger sunda EU-normer för arbetsvillkor, för att se till att de system för social trygghet som i dag finns på nationell nivå i medlemsstaterna tillämpas av alla operatörer och infrastrukturförvaltare inom järnvägssektorn.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Vi debatterar genomförandet av det första järnvägspaketet i EU-länderna. Vi kan konstatera att direktivet med reglerna för järnvägstransport, som skulle ha genomförts 2003, ännu inte har införlivats med den nationella lagstiftningen i 22 länder.

Fru kommissionsledamot! Vore det inte förnuftigt att fundera över om de regler som infördes genom det första järnvägspaketet verkligen är bra, med tanke på att de flesta medlemsstater vägrar att tillämpa dem? Vore det inte lämpligt att medlemsstaternas transportministrar höll ett möte om frågan för att få förståelse för skälen till att det ser ut så här? Genom en pragmatisk diskussion av det här slaget kan vi kanske komma någonvart med frågan om genomförandet av det första järnvägspaketet, i syfte att förbättra villkoren för järnvägstransport i hela EU.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill än en gång tacka parlamentet för denna mycket värdefulla diskussion om en fråga som faktiskt ibland väcker en hel del känslor, för vi vill alla se ett integrerat europeiskt järnvägssystem under vår livstid. Förhoppningsvis får vi alla leva tillräckligt länge för att få göra det.

Jag var tidigare engagerad i omstruktureringen av järnvägarna i två länder som nu är EU-medlemsstater. Jag vet hur oerhört svårt det är att utveckla ett system som har långa traditioner och omges av enormt mycket egenintresse, men jag menar att vi måste fortsätta, för ett integrerat och högeffektivt järnvägssystem är absolut nödvändigt för européernas välfärd och också för vår regions konkurrenskraft.

Vi i kommissionen tar era synpunkter på största allvar, och vi kommer att fortsätta att arbeta för att komma vidare med de initiativ som måste bli framgångsrika på det här området. Att döma av antalet överträdelseförfaranden tycker jag inte att det rör sig om en papperstiger.

Varför har det tagit så lång tid? Det beror på att det har pågått en förankringsprocess i medlemsstaterna. Det har också skett en utvidgning som fört in nya faktorer i systemet, och kommissionen har försökt att göra denna förankring meningsfull – man har skickat ut genomtänkta frågeformulär, analyserat svaren noggrant och sedan följt upp med medlemsstaterna. Och det har gett konkreta resultat!

Överträdelseförfaranden är inte något självändamål. Vad vi vill åstadkomma är en välfungerande järnvägsmarknad som kan förse våra medborgare och våra företag med fler, säkrare, konsumentorienterade tjänster. Mot den bakgrunden kommer omarbetningen av det första järnvägspaketet att syfta till att förenkla och förtydliga de gällande bestämmelserna så att de blir lättare att genomföra, men också till att modernisera dem.

Jag vill ta upp två saker i anslutning till de synpunkter och frågor vi har fått. Den ena är säkerhetsnivån. Alla uppgifter visar att säkerheten faktiskt förbättrats sedan marknaden öppnades. Nu är det emellertid människoliv vi talar om, så även om det bara sker en olycka är det en för mycket. Vi måste alltså givetvis sträva efter att höja säkerhetsnivån.

I två inlägg ställdes frågan om införande av allmän trafikplikt, och jag vill därför klargöra att det första paketet inte utgör något hinder för detta. Sådana skyldigheter regleras i separat lagstiftning, och det är därför möjligt att gå vidare med dem.

Många ledamöter har talat om strategi och inriktning. Jag vill delge parlamentet våra tre huvudprioriteringar – som också återspeglar många av de synpunkter som redan framförts. För det första, att förbättra villkoren för marknadstillträde och göra dem öppnare och icke-diskriminerande; för det andra, att inrätta ett regelverk som främjar både offentliga och privata investeringar i järnvägssektorn; för det tredje, att stärka tillsynen över järnvägsmarknaden för att säkra rättvis konkurrens mellan operatörerna och i slutändan sänka kostnaderna för användarna – något som många av er nämnt.

Kommissionen kommer att inleda en permanent dialog med transportministrarna om de här frågorna. Järnvägssektorn har stått i fokus, och vi kommer att se till att den fortsätter att göra det och faktiskt får större plats på deras dagordning. Vi kommer inom kort att anta det omarbetade förslaget så att det kan läggas fram för parlamentet i september, och vi ser fram emot ett mycket fruktbart samarbete med er i den fortsatta lagstiftningsprocessen. Vi vill definitivt ha synliga och konkreta resultat under vår livstid.

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag ⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag, den 17 juni 2010.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) I samband med dagens debatt bör det noteras att järnvägarna drivs på olika villkor i olika medlemsstater. Det första järnvägspaketet antogs 2001, och det kan förmodas att det utarbetades främst med avseende på situationen på järnvägsmarknaderna i EU-15. Situationen för järnvägarna i de nya medlemsstaterna var och är dock en helt annan – särskilt när det gäller den så kallade ”finansiella arkitekturen”, dvs. lämplig finansiering av infrastruktur, fleråriga avtal mellan staten och infrastrukturförvaltaren, historiska fordringar och finansiering av allmännyttiga tjänster. En prioritering måste vara att se till att järnvägarna har samma driftsvillkor och att genomdriva lagstiftning om tillräcklig finansiering av järnvägssystemet. Detta är nämligen av grundläggande betydelse för utvecklingen inom denna del av transportindustrin.

(1) Se protokollet.

19. Översvämningar i centraleuropeiska länder, särskilt Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om översvämningarna i centraleuropeiska länder, särskilt Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern (2010/2713(RSP)).

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Översvämningarna i Centraleuropa är verkligen en mycket dramatisk påminnelse om hur sårbara vi är för naturkatastrofer. Medan vi talar här i kammaren i kväll har också kraftiga översvämningar i södra Frankrike tagit 19 människors liv så här långt. Det är alltså inte bara de områden som är ämnet för kvällens debatt (Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern) som drabbas av katastrofer. Årets översvämningar har även slagit hårt mot det land där vi möts i kväll.

Vi är alla medvetna om att naturkatastroferna ökar i och med att klimatförändringarna leder till mer extrema väderförhållanden. När vi står inför katastrofer av den här omfattningen blir det helt enkelt för mycket för den nationella insatsförmågan. I sådana fall bidrar EU-solidariteten till att både liv och kritisk infrastruktur kan räddas och skyddas. De översvämningar vi diskuterar i kväll har tydliggjort mervärdet av en samordnad EU-insats.

Låt mig erinra om hur översvämningarna började i Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Under första hälften av maj drabbades flodområdena kring Wisła, Oder och Warta av mycket kraftigt regn och höga flöden. Torsdagen den 19 maj bad Polen om hjälp genom EU:s civilskyddsmekanism, som jag ansvarar för. Framför allt efterfrågade man högkapacitetspumpar. EU:s respons på denna förfrågan var snabb och generös – åtta medlemsstater tillhandahöll just det som behövdes. Tyskland, Tjeckien, Frankrike, Danmark och Nederländerna levererade inom några timmar högkapacitetspumpar och teknisk expertis. Dessutom mobiliserades en multinationell modul som delfinansieras av EU och utvecklats av Estland, Lettland och Litauen inom ramen för den förberedande åtgärden för en snabbinsatsstyrka för EU, som parlamentet gett sitt stöd. Sammanlagt satte man in över 55 pumpar, 22 expertteam och 300 räddningsarbetare samt en sambandsman från kommissionens övervaknings- och informationscentrum.

Sex dagar senare bad Ungern, som också drabbats av allvarliga översvämningar, om sandsäckar för att förbättra uppdämningskapaciteten. EU:s civilskyddsmekanism lyckades få fram över tre miljoner sandsäckar från Slovenien, Rumänien, Nederländerna, Bulgarien, Tyskland, Tjeckien, Norge, Slovakien och Kroatien.

Medan vi talar här har översvämningarna och deras konsekvenser ännu inte dämpats. Det fortsätter att regna i delar av Centraleuropa. En kraftig översvämning drabbade Frankrike i går och i dag. En andra våg väntas drabba södra Polen, där nio EU-team fortfarande befinner sig. Situationen i Ungern håller på att förbättras. Vi har daglig kontakt med medlemsstaterna, övervakar kontinuerligt situationen och är beredda att på begäran mobilisera extra EU-expertis.

Utöver dessa nödåtgärder skulle även EU:s solidaritetsfond kunna mobiliseras för att täcka vissa utgifter för reparationer och återuppbyggnad. Kommissionen samarbetar redan med de drabbade länderna och hjälper dem att sammanställa ansökningar.

Översvämningarna har visat civilskyddsmekanismens värde som en plattform för spridning av realtidsinformation samordning av insatser. Mekanismen utlöstes också, som ni minns, för Haiti och för oljeutsläppet i Mexikanska golfen, vilket tydligt visar vilken potential detta instrument har.

I slutet av året kommer kommissionen att anta ett meddelande om förstärkning av EU:s katastrofinsatskapacitet. Man kommer att titta på responsen vid olika typer av katastrofer både inom och utanför EU.

En nyckelfråga kommer att vara förbättrad mobilisering av EU:s naturabistånd. Större delen av detta bistånd, om än inte allt, går redan via kommissionens övervaknings- och informationscentrum. Systemet säkrar att verkliga behov tillgodoses och att dubbelarbete undviks. Men det grundas på ad hoc-erbjudanden, och det är därför helt enkelt inte möjligt att garantera att det rätta biståndet kommer att finnas tillgängligt. Så katastrofer inträffar och vi kan bara be för att de inte ska inträffa i så många medlemsstater att vi blir oförmögna att tillgodose behoven.

Vårt förslag är att detta hanteras genom utveckling av referensscenarier för de viktigaste katastroftyperna, så att vi kan förutse vilket slags hjälp som kommer att behövas och kartlägga de tillgångar som finns tillgängliga i medlemsstaterna och kan användas när katastrofer inträffar. Vi kommer att sträva efter att komma överens med medlemsstaterna om en frivillig reserv av nyckeltillgångar som kan hållas i beredskap för att kunna sättas in omedelbart.

För att utveckla dessa tankar inleder vi ett brett samråd, och det kommer att fortsätta med parlamentet, medlemsstaterna och andra intressenter.

Den senaste tidens översvämningar är också en påminnelse om att EU och dess medlemsstater måste intensifiera arbetet med att förebygga katastrofer. Det här är ett bra tillfälle för de drabbade länderna att förbättra sina kunskaper om översvämningsrisker, upprätta riskbedömningar och riskkartor, utarbeta planer för hantering av översvämningsrisker och vidta alla åtgärder som krävs för ett effektivt genomförande av översvämningsdirektivet.

Katastrofernas ökade frekvens och intensitet i Europa bör också fungera som ett incitament för medlemsstaterna att investera i beredskap och kapacitetsuppbyggnad. EU-solidariteten måste gå hand i hand med nationellt ansvar, och beredskap kommer att vara ett inslag i de förslag som kommissionen ska lägga fram.

Avslutningsvis vill jag säga att vi alla inser att katastrofsituationer medför enorma mänskliga, ekonomiska och miljömässiga kostnader. När katastrofernas frekvens och intensitet ökar förväntar sig EU-medborgarna att vi hanterar dem effektivt både inom och utanför EU.

Vi har slagit fast att katastrofhantering är en prioritering, och jag har personligen åtagit mig att lägga fram förslag för att stärka EU:s katastrofinsatsförmåga.

Jag vill tacka parlamentet för dess intresse och stöd. Ni har varit en mycket betydelsefull faktor i utvecklingen av den kapacitet jag redogjort för, och jag hoppas att ni kommer att fortsätta att spela en avgörande roll för förbättringen av vår insatsförmåga i framtiden.

  Czesław Adam Siekierski, för PPE-gruppen. – (PL) Vi har vid två tillfällen haft översvämningar i Europa i år. Den första vågen kom i mitten av maj och den andra i början av juni. De länder som drabbades var Tjeckien, Polen, Slovakien, Ungern och Österrike samt i viss mån Tyskland och även Ukraina och Serbien. Kristalina Georgieva har i dag berättat om översvämningarna i Frankrike.

Översvämningen i Polen var en av de största någonsin. Vattnet låg på sin högsta nivå under lång tid, flera dagar, längs Polens två största floder, Wisła och Oder. De flesta regioner i landet drabbades. Viktig infrastruktur förstördes, bl.a. ett antal vatten- och avloppsanläggningar, och många offentliga byggnader, bl.a. skolor och sjukhus, översvämmades. Tusentals familjer drabbades av enorma förluster. De fick hjälp av olika offentliga instanser och av privatpersoner. Vi fick också hjälp utifrån från många EU-medlemsstater och andra länder. Det vill vi tacka för.

Centrala och lokala myndigheter i Polen hjälper till. Man har nu börjat värdera skadorna. Ekonomiskt stöd från EU är viktigt och något som förväntas.

(Applåder)

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för S&D-gruppen. – (PL) Herr talman! Den senaste tidens översvämningar i Centraleuropa och den pågående översvämningen i Frankrike visar naturens enorma kraft och naturkatastrofers oförutsägbarhet. I Europaparlamentets resolution, där man uttrycker medkänsla och solidaritet med översvämningarnas offer och alla dem som drabbats, krävs framför allt att Europeiska kommissionen ska göra en snabb och effektiv överföring av stöd som en del av solidaritetsfonden. I resolutionen uppmärksammas också rättsliga åtgärder som är nödvändiga för att begränsa de negativa effekterna av översvämningar i framtiden. Enkelt uttryckt handlar det om ett korrekt genomförande av översvämningsdirektivet, enligt vilket medlemsstaterna ska inrätta ett system för hantering av översvämningsrisker med en första riskbedömning och identifiering av områden där sannolikheten för översvämning är stor eller medelstor. Medlemsstaterna ska enligt direktivet utarbeta kartor över översvämningsrisker och upprätta planer för hantering av översvämningsrisker.

När det gäller situationen i Polen vill jag påpeka att icke-statliga organisationer som arbetar med naturmiljön vid ett flertal tillfällen före årets översvämning hade uppmärksammat det felaktiga genomförandet av översvämningsdirektivet i polsk lagstiftning, framför allt avsaknaden av ett lämpligt system för att kartlägga riskområden samt den oklara rättsliga statusen för dessa områden. Jag vill därför i samband med denna resolution ta tillfället i akt att även fästa Europeiska kommissionens uppmärksamhet på behovet av ett effektivt genomförande av unionens lagstiftning i fråga om översvämningar, så att Polen och andra EU-länder slipper ansöka om EU-medel från solidaritetsfonden i framtiden.

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill i likhet med föregående talare uttrycka min medkänsla med alla dem som drabbats av den senaste tidens översvämningar, även i dag här i Frankrike.

Naturkatastrofer av det här slaget har blivit alltför vanliga på senare år. I september 2008 drabbades nordöstra England av kraftiga översvämningar – särskilt städerna Morpeth och Rothbury drabbades hårt. Vattnet sjönk undan efter några timmar, men skadorna tog många månader att reparera och kostade miljontals pund.

Dessa översvämningar är definitivt en väckarklocka, en påminnelse om att kostnaden för att hantera klimatförändringarnas konsekvenser är mycket högre än kostnaden för att få kontroll över den globala uppvärmningen, som Nicholas Stern och andra har påpekat.

Jag är mycket bekymrad över att man bortser från detta grundläggande faktum. Från industrin hör vi klagomål på kostnaden för att minska koldioxidutsläppen, så det är mycket viktigt att budskapet från denna debatt får bred spridning: översvämningar medför enorma skador på samhällen och på ekonomin.

Det finns bara ett sätt att stoppa en kostsam ökning av naturkatastroferna, och det är att följa färdplanen mot våra utsläppsminskningsmål för 2020 och 2050.

  Bas Eickhout, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! Våra tankar går till offren för alla översvämningar i Centraleuropa och även för dagens översvämning i Frankrike. Dessa översvämningar är ytterligare en smärtsam demonstration av den kraft som floder kan släppa lös över oss.

Vi vill förebygga översvämningar och då måste vi främst se framåt. Hur kan de förhindras? Vi vet också att klimatförändringarna har inneburit att floder allt oftare måste ta emot mer vatten under kortare tid. Det betyder att vi måste göra mycket större insatser för att undersöka hur vi kan ge våra floder andrum och förebygga katastrofer av det här slaget i Europa. Att förebygga är ju bättre än att bota.

EU har verkligen en viktig roll att spela här. För det första måste vi ha mycket mer gränsöverskridande samarbete mellan länder. Om ett land gör något i sitt flodområde och ett annat låter bli kommer vi ingenvart. Vi behöver samarbete mellan länder för att hantera floder. För det andra måste EU också utnyttja sina egna medel på ett ansvarsfullt sätt i framtiden. EU:s strukturfonder används fortfarande alltför ofta till projekt som bara ökar översvämningsrisken. Vi måste se till att framtida EU-projekt som vi betalar för inte ökar den risken. Det är en viktig uppgift.

Slutligen måste EU också titta på hur flodernas naturliga buffertkapacitet kan utnyttjas bättre för att förebygga översvämningar. Mer och mer betong ökar bara risken för ännu kraftigare översvämningar. Så vi måste alltså ge floderna andrum, och vi måste utnyttja deras naturliga buffertkapacitet. Det är det enda sättet att förhindra översvämningar i framtiden, och det måste också vara vårt främsta mål för framtiden. Att förebygga är som sagt bättre än att bota.

  Tomasz Piotr Poręba, för ECR-gruppen. – (PL) De katastrofala översvämningar som de senaste veckorna har drabbat Polen och andra länder i regionen, bl.a. Ungern, Tjeckien och Slovakien, har orsakat ofattbara skador på industriell, offentlig och civil infrastruktur och har tagit ifrån tusentals människor all deras egendom. I regionen Podkarpacie såg jag med egna ögon hur två översvämningar efter varandra, som var enorma och av en omfattning man aldrig tidigare sett där, svepte med sig det som invånarna i många av regionens byar och städer ägde. Översvämningen drabbade Gorzyce, Tarnobrzeg, Jasło, distriktet Mielecki och därefter provinserna Małopolskie, Lubelskie och Świętokrzyskie, Mazowsze, centrala Polen och Warszawa. I alla dessa områden orsakade översvämningen brutal och tragisk förödelse.

I dag i Europaparlamentet uppmanar jag därför EU och Europeiska kommissionen att snarast möjligt vidta alla tänkbara tekniska och finansiella åtgärder för att hjälpa Polen och andra länder i regionen som drabbats av denna tragiska översvämning att hantera konsekvenserna. Jag tänker här särskilt på frigörande av medel från EU:s solidaritetsfond, som inrättades just för att medlemsstaterna skulle kunna få hjälp vid naturkatastrofer av det här slaget.

Med tanke på den enorma omfattningen av den tragedi som drabbat Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien vet vi att det utan denna EU-solidaritet och utan EU:s stöd kommer att bli mycket svårt för oss att återgå till ett normalt liv i de områden som drabbats av översvämningarna. Jag vill därför uttrycka min tacksamhet för vad som redan gjorts – för det tekniska och mänskliga biståndet och de uttryck för medkänsla som nått Polen. Jag vill be er att se till att det här bara blir början, att vidta ytterligare åtgärder och vissa mer stöd för vårt land, för Polen, och för de andra länderna, så att vi inte lämnas att klara oss själva när vi ska ta itu med de tragiska konsekvenserna av denna enorma och förfärliga översvämning.

(Applåder)

  Jaroslav Paška, för EFD-gruppen. – (SK) I maj och början av juni 2010 orsakade exceptionellt ogynnsamma väderförhållanden extrema översvämningar som drabbade Polen, Tjeckien, Ungern och hela Slovakien.

Översvämningssituationen förebådades av april månad 2010, som var den varmaste aprilmånaden sedan 1880 sett till genomsnittlig global lufttemperatur. Avdunstningen från havsytan gjorde att för årstiden mycket stora mängder vattenånga tillfördes atmosfären, och frågan var bara var och när den skulle kondensera och falla till jorden som regn. Det skedde över Centraleuropa, över Tjeckien, Polen, Slovakien och Ungern. Därefter växlade det mellan ihållande regn och kraftiga stormar i Slovakien i över en månads tid, från den 12 april till den 5 juni 2010. Det kraftiga regnet fick vattennivåerna att stiga dramatiskt i alla Slovakiens floder. Vattennivåns kraftiga stigning berodde emellertid inte bara på regnet utan också på att en översvämningssituation utvecklades, som förstärktes och påskyndades avsevärt av markens exceptionellt höga vattenmättnad till följd av det långvariga regnandet. Naturen kunde inte längre hålla kvar vattnet, och det mesta regnvattnet flöt ut över markytan och inte ner i floderna. Det ledde till att befolkade områden, produktionsanläggningar, vägar och järnvägar översvämmades.

Vid i stort sett alla vattenövervakningsstationer registrerades extrema värden för vattennivåer och vattenflöden. I några fall överstegs flödessiffrorna för det slags vattensituation som kan förväntas inträffa bara en gång på 100–500 år. Det fritt flödande vattnet svämmade först över flodbäddarna och började sedan spränga flodbankar, översvämma fält, förstöra vägar, svepa med sig broar och undergräva järnvägsspår. Gradvis översvämmade det åkrar, strömmade in i städer och byar och förstörde bostäder. Det skoningslösa vattnet tog inte bara broar, vägar och hus utan även människoliv. Nära Košice i östra Slovakien började en hel by att röra på sig, och ett 11–20 meter tjockt lager av genomdränkt jord med familjebostäder på rör sig sakta nedför en glidande yta så att nästan 190 skadade hus för varje dag kommer närmare ödeläggelse. Efter regnet översvämmades 300 000 hektar jordbruksmark i Slovakien. I den här situationen vore det därför definitivt lämpligt att aktivera solidaritetsfonden för att betala för skador och utgifter till följd av översvämningarna. En preliminär beräkning visar att de totala skadorna i Slovakien uppgår till över 260 miljoner euro.

  Csanád Szegedi (NI). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag ta tillfället i akt att gratulera László Tőkés till hans utnämning. Det är en stor glädje för alla ungrare, oavsett partitillhörighet, att vår ungerske bror från Transsylvanien fått denna mycket viktiga post i Europaparlamentet. De senaste veckorna har stora områden i Centraleuropa drabbats av förödande översvämningar. Det är särskilt tragiskt att denna naturkatastrof, som drabbat flera länder, också har krävt människoliv. I Ungern finns det än i dag områden som står under vatten. Situationen kompliceras ytterligare av att översvämningarna orsakat störst skada i de fattigaste provinserna i Ungern.

På Jobbiks vägnar vill jag än en gång tacka alla som deltagit i arbetet med att förhindra översvämningarna. Jag kommer från provinsen Borsod-Abaúj-Zemplén och fick uppleva katastrofen personligen. Två viktiga lärdomar kan dras när det gäller att förhindra översvämningar. För det första var de statliga institutionernas organisation, med undantag av brandkåren, bedrövlig. Det positiva var å andra sidan den gemensamma insatsen från medborgarnas och det ungerska nationalgardets sida. Det är nationalgardets förtjänst att skadorna inte blev ännu större i Ungern. Jag vill ta tillfället i akt att rikta ett tack till nationalgardets medlemmar från hela Europaparlamentet här i Strasbourg.

EU måste erbjuda bistånd snarast möjligt, samtidigt som man övervakar utnyttjandet av medlen. Det finns en risk för att vissa försöker använda pengarna från solidaritetsfonden olagligt. Stöd får inte ges till de människor, de flesta av romskt ursprung, som inte deltog i arbetet med att förhindra översvämningarna utan i stället övergav sina hus i hopp om att få hjälp från olika håll och i förvissning om att under loppet av återuppbyggnaden kunna flytta in i sina nya hus utan kostnad.

Hittills har Jobbik, Rörelsen för ett bättre Ungern, tillhandahållit omkring 10 miljoner forinter i stöd till de behövande, för att se till att vi inte överger folk. De kan fortsätta att räkna med Jobbik även i framtiden.

  Talmannen. – Följande punkt är de anmälda talarnas ordning. Jag vill uttrycka min solidaritet med både ungerska och romska översvämningsoffer, och som första talare från de länder som drabbats av översvämningarna ger jag ordet till Tamás Deutsch.

  Tamás Deutsch (PPE). – (HU) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag gärna tala om något annat än det aktuella ämnet. Om någon för sådär tjugo år sedan skulle ha sagt till mig att biskop László Tőkés som Europaparlamentets vice talman skulle ge ordet till Europaparlamentsledamoten Tamás Deutsch skulle jag inte ha trott mina öron, men ödets och skaparens vägar är outgrundliga. Det är med tacksamhet i hjärtat som jag begrundar tillfället att få arbeta tillsammans med talmannen här i Europaparlamentet.

Jag välkomnar er som Europaparlamentets vice talman och som någon som, tillsammans med Jerzy Buzek, står för två mycket viktiga europeiska värden: agerande mot diktaturer som kränker mänsklig värdighet och lojalitet med våra gemensamma kristna europeiska värden. Jag vill också uttrycka min solidaritet med offren för de katastrofala översvämningarna i Centraleuropa och, givetvis, med offren för naturkatastroferna i Frankrike.

Samtidigt är det på sin plats att tacka. Vi vill tacka alla dem som personligen deltog i arbetet med att förhindra översvämningarna och alla de EU-medborgare som mobiliserade sina egna personliga resurser, frivilligt erbjöd sig att bidra till insatserna och nu hjälper till med återuppbyggnaden. Det var tack vare en viss situation, eller snarare, eftersom ordet ”tack” uppenbarligen är olämpligt här, på grund av en viss situation som vi fick översvämningar i Ungern. I vårt fall var det ju nämligen främst mindre åar och floder som sprängde bankarna – något som aldrig tidigare lett till en sådan katastrof. Det visar också att traditionella metoder för att förhindra översvämningar inte längre är tillräckliga.

Jag vill uttrycka min uppskattning för att Europeiska kommissionen mobiliserade EU:s mekanismer för översvämningsskydd så snabbt och effektivt. Jag vill uttrycka min förhoppning för att kommissionen kommer att följa Europaparlamentets exempel och också fatta snabba och effektiva beslut om det finansiella stöd som krävs för att bidra till återuppbyggnaden.

  Adam Gierek (S&D). – (PL) Herr talman! Översvämningsrisken kan minimeras, och den är lägre när vattenrörelser simuleras och övervakas noggrant. Naturkatastrofen i Polen började med lokala översvämningar till följd av bristande avrinning efter stormar och lågt upptag, vilket följdes av omfattande översvämningar. Vattenmagasin och moderna vallar minskar sannolikheten för översvämning och är nödvändiga, men den uteslutande marknadsorienterade nyliberala politiken med en billig stat, en låg budget och låga skatter gör att dyra hydrotekniska investeringar försenas.

Den stora floden Wisła i centrala Europa är en oförstörd flod, något som bara kan glädja miljövårdarna men är en skamlig angelägenhet för mitt land. Genomförandet av programmet för Wisła, som inleddes på 1970-talet och vars syfte var att civilisera denna vackra flod, avbröts av politiska skäl. Myndigheterna i Folkrepubliken Polen och deras efterträdare anklagades för storhetsvansinne, men nu har vi enorma förluster och olycka. Moderna investeringar grundade på sammanhållningsfonder är av avgörande betydelse.

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Olika delar av Europa har upprepade gånger överväldigats av naturkatastrofer i form av översvämningar. Den senaste tiden har vi återigen haft översvämningar i Centraleuropa, i Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. De har orsakat oerhörda skador och därför krävs finansiering från EU:s solidaritetsfond.

Förödande översvämningar har dock drabbat en mycket större del av Europa. Trots åtgärder för ett mer flexibelt och lyhört tillhandahållande av stöd verkar det som om EU måste ompröva sina prioriteringar när det gäller utbetalning av gemensamma EU-resurser. Gemensamma investeringar inriktade på att förebygga översvämningar, investeringar för att säkra tillräckligt med vatten för dricksvattenförsörjning och även för bevattning och elproduktion måste prioriteras i program för infrastrukturuppbyggnad i medlemsstaterna och i EU som helhet.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag vill gratulera er till er nya post.

Statistiken om de skador som orsakats av översvämningarna säger inget om det mänskliga lidandet för de drabbade. Många människor i Östeuropa och i dag i Frankrike har förlorat allt de arbetat för i hela sina liv. De står vid ruinens brant. Många har till och med förlorat vänner eller släktingar. De här upplevelserna är för smärtsamma för att hela tiden upprepas. Vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen menar att det bara finns en lösning på det här problemet, och min kollega Bas Eickhout har redan nämnt detta. Låt floderna ta den plats de behöver och nå ett naturligt djup. För Oder, exempelvis, betyder detta att expansionsplaner måste stoppas på den polska och den tyska sidan av gränsen. Det innebär att vi måste se till inte bara att det byggs dammar utan också att det finns tillräckligt med utrymme på flodslätterna, så att förebyggande förblir det väsentliga. Det är det enda skälet till att vi röstar för den här resolutionen, för våra förhandlingar har lett till att större tonvikt lagts på förebyggande i texten.

Men det finns uppenbara brister. Kampen mot klimatförändringar nämns inte i resolutionen. När vi tittar på undersökningen om regionerna år 2020 står det klart att 150 miljoner människor kommer att tvingas lämna sina hem i framtiden om vi inte gör något åt klimatförändringarna nu. Vi måste därför sätta klimatförändringarna i centrum för EU:s framtida regionalpolitik för att kunna förhindra översvämningskatastrofer.

  Oldřich Vlasák (ECR). – (CS) Mina damer och herrar! Översvämningsproblemet är utan tvivel det allvarligaste ämnet vi diskuterar här i Strasbourg den här veckan. För våra medborgare börjar översvämningarna bli ett återkommande hot som får konkreta följder för deras egendom och, givetvis, deras hälsa.

EU, som står för sammanhållning, stöd och samarbete, hjälper drabbade områden genom solidaritetsfonden. Denna fond gör det möjligt att ge ekonomiskt stöd till länder där de uppskattade skadorna förväntas uppgå till mer än tre miljarder euro, eller mer än 0,6 procent av en medlemsstats BNP. Den senaste tidens översvämningar i Centraleuropa har ändå visat att vissa länder – särskilt de mindre – trots de sammanlagda skador som det kraftiga regnet orsakat inte var för sig når upp till de fastställda gränserna och därför inte kan få stöd. Eftersom solidaritetsfonden främst bör användas för att ge nytt liv åt drabbade områden i EU finns det ett behov av att säkra större flexibilitet när gemensamma ansökningar lämnas in. Sådana ansökningar bör spegla de sammanlagda skadorna och inte bara de skador som registrerats i enskilda medlemsstater. Jag vill därför uppmana kommissionen att i detta avseende vidta åtgärder för att se över förordningen i fråga.

  Jan Březina (PPE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag står här som företrädare för ett land som drabbats av de senaste veckornas översvämningar. Även om deras förödande konsekvenser inte varit lika allvarliga i Tjeckien som i grannlandet Polen har de orsakat stor förstörelse i regionerna i Moravien. Det gläder mig därför att den resolution vi debatterar avser inte bara Polen utan hela den centraleuropeiska regionen, till följd av bl.a. mina påpekanden. Solidaritetstanken är en av de tydligaste yttringarna för europeiskt samarbete, och det är just den solidariteten jag vill vädja till nu. Som européer bör vi alltid vara beredda att gå samman och hjälpa människor i nöd. Vi har redan visat att vi inte är likgiltiga för det öde som drabbar offer för naturkatastrofer – 2002 inrättades solidaritetsfonden som en reaktion på stora översvämningar i de centraleuropeiska länderna.

Fondens årliga budget på omkring en miljard euro bör räcka för att täcka årets översvämningsskador. Men de drabbade staterna måste ansöka om EU-stöd. I det sammanhanget vill jag nämna Tjeckiens besvärliga situation, som beror på att de översvämningsskador som beräknats så här långt inte uppgår till det minimum på 0,6 procent av BNP som fastställts. Tjeckiens enda hopp när det gäller ett bidrag från solidaritetsfonden är tillämpning av artikel 2.2 andra stycket i förordningen om solidaritetsfonden, enligt vilken en angränsande medlemsstat som drabbats av en naturkatastrof i mindre utsträckning också i undantagsfall kan ansöka om bidrag. Sambandet mellan översvämningarna i Polen och Tjeckien är alldeles uppenbart. De floder som svämmat över i de båda länderna har ju sitt ursprung i Tjeckien. Det finns ingen tid att förlora. Ansökan om stöd från solidaritetsfonden måste lämnas inom tio veckor från det att den första skadan uppstod, vilket i vårt fall innebär före juli månads utgång. Det är ingen lång tid, särskilt i ett läge där samtalen om regeringsbildningen fortsätter i Tjeckien. Jag vill avslutningsvis tacka Europaparlamentets talman Jerzy Buzek för att han personligen besökt de drabbade områdena i de östra delarna av mitt land.

  Joanna Senyszyn (S&D). – (PL) Parlamentet har många gånger vädjat till Europeiska kommissionen om ett effektivare frigörande av medel för att hjälpa offren för naturkatastrofer.

Det är dags att äntligen införa en flexibel modell för beviljande av stöd från solidaritetsfonden. Det förebyggande arbetet måste intensifieras. Strukturfonderna bör spela en viktigare roll i finansieringen av arbetet med att förebygga naturkatastrofer och hantera konsekvenserna av dem. Penningreserven för detta syfte måste innehålla tillräckliga medel för vetenskaplig forskning, riskhantering, civilförsvar och riskövervakning. Europeiska miljöbyrån bör i större utsträckning engageras i de förebyggande insatserna.

Jag känner med alla översvämningsoffer, och jag vill uppriktigt tacka EU-medborgarna för den hjälp de gett Polen. Tillsammans med mina vänner – jordbrukare från Puck och Reda – har jag också själv ordnat så att 22 ton spannmålsfoder till hungriga djur kunde skickas till översvämningsdrabbade områden i provinsen Świętokrzyskie. Individuell hjälp är snabbare och mer välriktad än institutionell hjälp. Det är dags att vi drar lärdom av detta.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Herr talman! Jag såg den enorma omfattningen av de skador som orsakats av översvämningen i Polen och Centraleuropa – tusentals människor förlorade i vissa fall allt de ägde, och bara i Polen drabbades över 300 000 personer av översvämningen och 40 000 måste evakueras. Därför föreslog jag, tillsammans med en grupp kolleger från gruppen Europeiska konservativa och reformister, att Europaparlamentet skulle göra något åt detta förfärliga drama, denna naturkatastrof, genom att debattera frågan och utarbeta en resolution. Jag vill tacka alla som bidragit till att detta initiativ godkänts, däribland ordförandena för samtliga politiska grupper, för det är ett uttryck för vår solidaritet med alla dem som drabbats och även med de berörda länderna, men främst med de människor som upplevt de största förlusterna. Vårt mål är framför allt att övertyga Europeiska kommissionen om att ge så mycket hjälp som möjligt till nödlidande människor och länder, och att hjälpen ska vara flexibel och i möjligaste mån anpassad till behoven i enskilda regioner. Än en gång, tack så mycket.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Här i parlamentet tycker vi om att använda ord som ”ett gemensamt Europa”, ”europeisk enighet” och ”Europa för medborgarna”.

Varje år öppnar vi parlamentets dörrar för tusentals besökare från alla medlemsstater. Genom lagstiftning försöker vi främja det ideal som utgörs av Europa som en enad gemenskap av nationer. Men alla dessa vackra ord och ädla ideal är bara tomma ord om vi inte kan backa upp dem med konkreta handlingar. Den naturkatastrof som drabbat Centraleuropa, Tyskland och sedan i går även Frankrike har hotat liv och orsakat enorma skador. Vi vet nu att människorna som bor i de här städerna inte kan hantera översvämningarnas konsekvenser på egen hand. De förväntar sig med rätta hjälp från sina egna regeringar och solidaritet från sina grannar, för de skulle själva göra samma sak i en motsvarande situation. Människan kan inte behärska elementen. Men en gemenskap av människor som är solidariskt bundna till varandra kan hantera vilken naturkatastrof som helst.

Genom att anta den resolution som lagts fram kommer vi att sända en tydlig signal om att EU inte bara är en juridisk konstruktion eller en opersonlig marknad utan först och främst en fungerande gemenskap av nationer som hjälper varandra i nöd. Det blir en signal om att EU inte bara har ett huvud utan också ett mänskligt hjärta.

Och medan jag säger detta regnar det återigen ihållande i Slovakien.

  Olga Sehnalová (S&D). – (CS) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den senaste tidens översvämningar i Centraleuropa har medfört enorma skador och kostat människoliv. Om EU ger bistånd – som jag tror att man kommer att göra – bör det tillsammans med nationell finansiering inriktas inte bara på återuppbyggnad av förstörd infrastruktur utan på det långsiktiga målet att direkt vidta åtgärder för att förhindra översvämningar, i nära samarbete över gränserna. Alla åtgärder bör syfta till att förhindra att sådana katastrofer sker igen och, om de ändå gör det, att begränsa deras konsekvenser i möjligaste mån. Lika förödande översvämningar inträffar ju på nytt i Moravien i östra Tjeckien, 13 år efter återuppbyggnaden.

Men översvämningarna ger oss också tillfälle att noga överväga vilket slags åtgärder för att förhindra översvämning som kommer att vara effektivast och samtidigt medföra minst påverkan på miljön och lokalbefolkningen. Översvämningarna har blivit ett EU-omfattande problem – i går drabbades Centraleuropa och i dag södra Frankrike. Det är därför lämpligt att överväga en europeisk strategi för att förhindra översvämningar. I denna debatt bör EU fungera som oberoende moderator och rådgivare och hjälpa till att hitta den effektivaste lösningen.

  Ryszard Czarnecki (ECR). – (PL) Herr talman, fru Georgieva! I Polen kom översvämningen i två vågor. Den första vågen tog människors tillhörigheter och den andra tog deras hopp, men man kan också säga som Ernest Hemingway: ”Fråga inte vem klockan klämtar för. Den klämtar för dig.” Och den klämtar också för tyskarna och i dag även för fransmännen.

Låt mig vara mycket tydlig: EU har mycket ofta hjälpt länderna i Sydeuropa som drabbats av perioder av torka – Frankrike, Spanien, Italien, Portugal, Grekland. I Central- och Östeuropa är det översvämningar som inträffar med jämna mellanrum. I dag genomgår EU ett solidaritetsprov – och solidariteten får inte bara vara en slogan eller en klyscha utan måste också vara ett instrument med ett specifikt finansiellt innehåll. Polacker, tjecker, ungrare och slovaker räknar med detta.

(Applåder)

  Joachim Zeller (PPE). – (DE) Herr talman, fru Georgieva, mina damer och herrar! Bara för några dagar sedan såg vi chockerande tv-bilder av stora områden i Polen och andra centraleuropeiska länder som stod under vatten. Människor har dött i dessa översvämningar och vår medkänsla går till deras släktingar och vänner.

Byar, städer, jordbruksmark och infrastruktur har förstörts. Tv-bilderna har redan ersatts av andra bilder, men de omfattande skadorna måste nu repareras, långsamt och mödosamt. Dessa länder bör ha de övriga EU-ländernas solidaritet med sig under arbetet med att reparera de omfattande skadorna. Efter översvämningskatastrofen 1997 har Polen och andra centraleuropeiska länder återigen drabbats av förödande översvämningar. Vi kan inte styra vädret, och floder är benägna att svämma över vid vissa tidpunkter. Med tanke på att naturkatastrofer kan inträffa när som helst måste vi dock fråga oss om rätt åtgärder har vidtagits för att förhindra de skador som orsakas av naturfenomen av detta slag, och om tillräcklig uppmärksamhet har ägnats åt frågor som rör hållbart katastrofförebyggande i samband med exempelvis markplanering.

Om vi ska ge stöd måste vi först och främst se till att det går till dem som direkt drabbats av naturkatastrofen, så att deras livsuppehälle säkras. Sedan handlar det om samarbete mellan medlemsstaterna, för naturkatastrofer stannar inte vid nationsgränser, och om samordning på EU-nivå för att göra mer för att förhindra de skador som katastrofer av det här slaget orsakar. Översvämningsskyddssystemet längs Oder, som byggts gemensamt av de polska och de tyska myndigheterna, visar tydligt att gemensamma förebyggande åtgärder kan ge verkligt skydd. Men vi har ännu inte gjort tillräckligt.

Vi behöver inte ett EU-program för katastrofförebyggande. Varje lands regering bör ta det främsta ansvaret för att skydda landet i fråga mot katastrofer, och här ingår att utarbeta katastrofplaner. När en katastrof inträffat och skador uppstått kan dock det stöd som tillhandahålls samordnas effektivt på EU-nivå, och de frivilligorganisationer som ger stöd bör få ersättning för sina kostnader snabbt och utan byråkrati. Därför stöder jag Kristalina Georgievas planer, som kommer att göra det möjligt för oss att snabbt omsätta dessa målsättningar i praktiken.

  Monika Smolková (S&D). – (SK) De översvämningar som drabbat nästan hela Centraleuropa har varit katastrofala för dessa länder.

I Slovakien var det hårdast drabbade området landets östra del, där jag bor, och jag har med egna ögon sett hur vattnet förstört en livstids arbete för en del människor. Det har förstört vägar, hus, broar och skördar på åkrarna, och det har sorgligt nog också tagit människoliv. Den regnmängd som faller på ett helt år kom under en enda månad. Åtgärderna för att förhindra översvämningar var helt enkelt ineffektiva mot sådana vattenmängder. Bara i kommunen Košice hamnade mer än 4 000 hus under vatten. Den lilla staden Kežmarok, med 17 000 invånare, översvämmades nästan helt. Det är med stor svårighet som människor återhämtar sig från en katastrof av det här slaget. Hotet från vattnet har ännu inte försvunnit helt, och det finns redan risk för mer.

Vattenreningsanläggningar har dränkts av översvämningen, dricksvattenkällor har förorenats, det varma vädret hotar att leda till ödesdigra konsekvenser i och med att myggen breder ut sig, och många vägar och broar är fortfarande oframkomliga. Ett stort antal familjebostäder har förstörts av jordskred och är inte längre beboeliga. Trots den solidaritet som folket visat och hjälpen från staten finns det ett trängande behov av att utnyttja solidaritetsfondens resurser. Ju snabbare vi hjälper de drabbade regionerna, desto snabbare kan vi lindra lidandet för de människor som bor i dessa områden. Det finns också stort utrymme att utnyttja medel från Sammanhållningsfonden. Det gemensamma resolutionsförslaget från en grupp av ledamöter innehåller alla möjliga lösningar när det gäller stöd.

  Jacek Olgierd Kurski (ECR). – (PL) Herr talman! Det är bra att vi har den här debatten, som föreslogs av Zbigniew Ziobro vid ett möte med alla polska ledamöter av Europaparlamentet. Det är bra, för det som har hänt i Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien kräver EU:s ingripande och hjälp. När en tragedi inträffar, när en översvämning äger rum, chockerar medierna oss med bilder av hus och människor som spolats ut ur dem, trädrötter som sticker upp i luften, tårar och gråt. Kamerorna är på plats, det finns medkänsla, vi mobiliserar oss och vill hjälpa. Men det är först efter översvämningen som det verkliga dramat börjar. Då lämnas människor ensamma med sin olycka. I Polen finns det platser som Wilków, som till 90 procent står under vatten. Det finns också platser som Lanckorona, där 50 hus har kollapsat till följd av ett jordskred.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Översvämningen är en stor tragedi. Människor har dött, infrastruktur har förstörts och tiotusentals familjer har förlorat alla sina tillhörigheter. Detta drama har drabbat människor i både stads- och landsbygdsområden. Jordbrukarnas skördar har förstörts, deras maskiner och byggnader har skadats och de har förlorat de saker de behöver för sitt arbete. De har lämnats med sina obetalda lån, och de djur som räddats har lämnats utan föda.

De polska myndigheterna, och även myndigheterna i de övriga länder som drabbats av översvämningskatastrofen, har vidtagit åtgärder för att hjälpa, men det är viktigt att EU vidtar liknande åtgärder. Ju snabbare det sker, desto bättre blir uppfattningen om och bedömningen av EU:s insats.

Jag vill passa på att framföra min tacksamhet till alla regeringar och länder, och till våra grannar, som har hjälpt oss, och jag vill rikta ett ännu mer innerligt tack till alla för den enkla personliga solidaritet som visats oss i denna tragedi.

(Applåder)

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Vi talar här i kväll om tiotals miljoner människor.

Vi talar om människor som de senaste veckorna har förlorat allt, minut för minut: sina tillgångar, sina hem, allt de sparat ihop till under hela sina liv. Vi talar också om jordbrukare som förlorat sin mark och sina skördar – den enda inkomstkällan för hela årets uppehälle. Alla dessa människor ser till parlamentet i kväll och väntar på att få se vilket beslut vi fattar. Vi skulle också vilja hjälpa dem via våra nationella budgetar, men de är förbrukade eftersom vi tvingats hantera den fulla omfattningen av den ekonomiska och finansiella krisen och eftersom vi förbundit oss att följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler. Det är därför de sätter sitt hopp till Europaparlamentet.

Vi talar också här om något som ingen ännu har nämnt, och det är de kommersiella försäkringsbolagen, som upprepade gånger vägrat försäkra människors hem i så kallade översvämningsområden. Jag skulle uppskatta om försäkringsbolagen också ägnade detta mer uppmärksamhet och om vi kunde försöka hitta ett sätt att tvinga försäkringsbolagen att försäkra dessa människor, utan att premierna gränsar till ocker.

  Kinga Göncz (S&D). – (HU) Ungern är ett av de länder som drabbats hårdast av översvämningen. Jag vill först och främst uttrycka min tacksamhet för den solidaritet och det stöd vi fått och påpeka att översvämningarna och överskottsvattnet främst drabbat de fattigare regionerna och fattiga familjer i Ungern. Många av dessa familjer är romer. Deras bosättningar är i allmänhet mindre säkra och ligger på de värsta platserna, där risken för översvämning är som störst. Det är därför mycket viktigt att vi visar särskild solidaritet med dem.

Flera förslag har lagts fram om hur hjälp snabbt kan sändas. Jag har några förslag i det sammanhanget. Å ena sidan måste medlemsstaterna fatta beslut om att öka solidaritetsfondens resurser och se till att de kan användas snabbare och mer flexibelt. Det ändringsförslag som skulle vara av särskilt stor betydelse just nu har legat hos rådet en lång tid. Det spanska ordförandeskapet skulle kunna vara till stor hjälp för oss i denna fråga. Dessutom vore det bra om gemenskapsresurser också kunde omfördelas i detta syfte, dvs. om jordbrukspolitiska medel också kunde användas för att se till att jordbrukare som drabbats av allvarliga skador också kan få ersättning.

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE). – (HU) Jag vill tacka kommissionen för dess uttalande, och jag stöder det. Låt mig tillägga några saker. I Ungern kan vi tala om den största översvämningen på ett århundrade. Ett stort antal hus har kollapsat – flera hundra, faktiskt. Mer än 4 000 människor har fått evakueras. Många saknar fortfarande tak över huvudet. Det är också tveksamt om många av de hus som står kvar är stabila. Skadekontroll, uppröjning och desinficering pågår för närvarande. Vaccinationer ges för att förhindra infektioner. Stora områden jordbruksmark har översvämmats för att skydda allmänheten. Det går inte att mäta allvaret i och omfattningen av de skador som orsakats av dessa åtgärder.

Jag ser mycket positivt på EU:s nya program, som gör det möjligt att i god tid varna för naturkatastrofer. Jag vill dock uppmärksamma kommissionsledamoten på att naturkatastrofer blir allt vanligare, och det är därför oerhört angeläget att påskynda katastrofhanteringsarbetet. Solidariteten är stor i Ungern, men vi behöver också EU-omfattande samarbete som ett uttryck för en av unionens viktigaste principer, nämligen solidaritet. Ett uttryck för denna solidaritet är öppnandet av solidaritetsfonden.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Jag välkomnar debatten om situationen i fråga om förvaltning och planering av avrinningsområden i Europa mot den aktuella bakgrunden. Europa genomgår en svår period socialt och ekonomiskt sett, och det betyder att naturkatastrofer i det här läget får större konsekvenser för samhället. Det är uppenbart att medlemsstaterna just nu är oförmögna att investera i projekt som avser planering för avrinningsområden. Rumänien och Bulgarien drabbas av översvämningar varje år, i likhet med de länder som nu drabbats. Det är bara tack vare Guds försyn som vi inte drabbats i år.

Jag skulle vilja att kommissionen, på samma sätt som man gjort för Donaustrategin, utarbetade en handlingsplan för att hjälpa medlemsstaterna att planera inhemska avrinningsområden i utsatta länder.

Jag vill också fråga kommissionen om man överväger att avsätta särskilt öronmärkta medel för planering av projekt för avrinningsområden för både gränsöverskridande och inhemska floder, för att förhindra översvämningar i framtiden.

  Mirosław Piotrowski (ECR). – (PL) Polen har den senaste tiden drabbats av två svåra översvämningar, och tusentals personer har förlorat allt och har ingenstans att bo. Många områden har översvämmats. Området kring Lublin har drabbats särskilt hårt, och en ort som heter Wilków låg helt och hållet under vatten och har blivit en symbol. Förlusterna är så stora och så allvarliga att offren fylldes av hopp när José Manuel Barroso tillkännagav att EU skulle ge stöd inom ramen för solidaritetsfonden. För att inte det hoppet ska grusas bör Europeiska kommissionen vidta snabba och beslutsamma åtgärder.

Vi hoppas att det belopp som ställs till förfogande inte blir symboliskt. I den rådande situationen bör alla hinder undanröjas och åtgärder omedelbart vidtas för att göra förfarandena mer flexibla. Avsevärda resurser bör sändas direkt till naturkatastrofens offer i de värst drabbade områdena.

Om parlamentet antar resolutionen innebär det ett starkt mandat för José Manuel Barroso att vidta omedelbara åtgärder.

(Applåder)

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman! Jag vill till att börja med uttrycka min medkänsla med offren och dem som drabbats av översvämningarna. I Österrike talar man inte bara om en översvämning utan om årtusendets översvämning i Östeuropa. Denna översvämning har inneburit ett hot mot tusentals människors liv i Slovakien, Polen och Ungern. Frågan här gäller behovet av omedelbar hjälp och också utbildning och ökad medvetenhet, exempelvis att hjälpa folk att göra det rätta när en översvämning inträffar för att undvika att människoliv går förlorade. Sist men inte minst har vi frågan om förebyggande och, framför allt, orsaken. Jag kan bara erinra om att vi alla måste tillhandahålla skydd, samtidigt som vi tar hänsyn till miljön.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr talman! Jag vill passa på att gratulera er till posten som vice talman, men jag vill säga något till Kristalina Georgieva och hela Europeiska kommissionen. Förlusterna – mänskliga, ekonomiska och miljömässiga – kräver verklig europeisk solidaritet. Det här är ett test på om EU kan reagera och tillgodose medborgarnas behov. Det handlar inte om en slogan utan mening, för vår andra princip är subsidiaritetsprincipen. Medlemsstaterna kan inte hantera situationen, så de behöver solidaritet och europeisk subsidiaritet. Solidaritetsfonden kan bidra till återuppbyggnad av infrastruktur, ersättning av kostnaderna för räddningsinsatser och återställande av skadad utrustning. Men det finns också mänskliga behov. Detta kräver en viss anpassning av de regionala utvecklingsfonderna och fonden för den gemensamma jordbrukspolitiken så att de fonderna kan utnyttjas för att hjälpa människor som drabbats av förluster i samband med översvämningen, som blivit av med sina tillhörigheter och ofta allt de behöver för att kunna arbeta, och som inte kommer att ha något att leva av under överskådlig framtid.

  Piotr Borys (PPE). – (PL) Som vi har sett känner översvämningar inga gränser. Återigen, efter 13 år, har översvämningar drabbat flera länder i Central- och Östeuropa. Jag vill försäkra alla om att åtminstone de polska myndigheterna gjort allt de kunnat, mänskligt sett och när det gäller räddningstjänsternas effektivitet, för att i möjligaste mån rädda egendom. I många områden, bl.a. i Nedre Silesien, klarade de provet med glans.

Jag vill tala om tre saker. För det första bör den administrativa bördan i samband med solidaritetsfonden lindras så att hjälp kan sändas på ett effektivt sätt till alla de offer som så tragiskt drabbades av översvämningen i alla de berörda länderna. För det andra bör vi införa effektiva bestämmelser om rättsliga instrument, t.ex. frivilliga finansieringsinstrument som medför en försäkringsskyldighet. Det skulle göra de obligatoriska försäkringarna betydligt billigare, och ytterligare hjälp skulle finnas för alla som drabbas av översvämningar i dag och i framtiden. För det tredje bör Sammanhållningsfonden i framtiden stödja anläggning av vattenmagasin och poldrar, för i Europa är det största problemet att bekämpa översvämningar. Jag anser att detta bör ges högsta prioritet i den nya budgetramen.

(Applåder)

  Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PPE). – (PL) Herr talman! Jag vill i likhet med mina kolleger framföra mina gratulationer.

Jag vill tacka er alla på mina väljares vägnar. Södra Polen, som drabbats så förfärligt och så hårt av översvämningarna, är min valkrets. Jag ska med glädje framföra de vackra ord av solidaritet som jag hört från er i dag, i vår sena kvällsdebatt, till dem. Det är verkligen svårt att föreställa sig händelserna där, och den oerhörda mänskliga olyckan. Jag har besökt många av platserna och har sett de människor som lämnats utan hem och, som mina kolleger sagt, utan arbeten, för deras nybyggda arbetsplatser spolades bort av vattnet. Men allt detta har dessutom hänt i de delar av Europa som inte för så länge sedan kom på fötter igen, där en ny infrastruktur byggdes med en enorm arbetsinsats, också tack vare den europeiska solidariteten. Delar av detta har förstörts, men något som inte har förstörts är tron på den europeiska solidariteten. Deras kampvilja har inte förstörts, och inte heller deras vilja att förbättra sin situation eller sitt företag. Det här är modiga människor som är beredda att arbeta hårt. Fru Georgieva! Låt oss ge dem en hjälpande hand så snabbt vi kan, så kommer de snabbt och effektivt att återuppbygga de skadade delarna av vårt gemensamma EU.

  Jacek Protasiewicz (PPE). – (PL) Jag kommer från en annan region i södra Polen, Nedre Silesien, som har drabbats av översvämningar många gånger de senaste åren.

Den stora översvämningen var för 13 år sedan. Förra året hade vi en något mindre översvämning, och i år har området översvämmats igen. Det finns en skillnad, inte bara i fråga om vattenmängden, översvämningens omfattning och omfattningen av det kaos som rådde för 13 år sedan och i år, men också i det faktum att Polen vid den tiden inte var med i EU men är det i dag. Det är därför viktigt att offren för årets översvämning får hjälp från EU:s institutioner, vilket inte var fallet för 13 år sedan. Under dessa dramatiska omständigheter är det därför oerhört viktigt att EU-medborgare, t.ex. invånarna i Nedre Silesien och andra delar av Polen, ser att unionen gör något och att den hjälper inte bara industriföretag, banker och stater med finansiella svårigheter utan även vanligt folk när de behöver det. Det spelar ingen roll om det är Central- eller Västeuropa – som Frankrike i år – och det spelar ingen roll om det blir solidaritetsfonden, Sammanhållningsfonden eller Europeiska regionala utvecklingsfonden.

EU måste finnas där när människor behöver hjälp och stöd.

(Applåder)

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Först och främst vill jag uttrycka min medkänsla och samhörighet med de drabbade regionerna i Polen, Tjeckien och Ungern, men även i Österrike, Tyskland och, från och med i dag, också Frankrike, samt i mitt hemland Slovakien. Jag vill också uttrycka min medkänsla med offrens familjer.

Översvämningarna i Centraleuropa har orsakat omfattande materiella skador, skadat hela infrastrukturen, gjort tusentals personer hemlösa och krävt många offer. Ändå uppvisar förordningen om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond nu många brister. Fonden var ursprungligen avsedd för större naturkatastrofer, och erfarenheterna hittills tyder på att detta instrument behöver moderniseras ytterligare. Det gäller framför allt bristen på snabbhet i tillhandahållandet av finansiering och kriteriernas genomblickbarhet. Jag vill därför uppmana kommissionen att ta hänsyn till behovet av modernisering.

Eftersom mobilisering av resurser från solidaritetsfonden kräver Europaparlamentets godkännande kommer jag personligen, tillsammans med mina kolleger i parlamentet, att förespråka att detta godkännande ges snarast möjligt.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Herr talman! I en enda av de översvämmade provinserna, Małopolskie, krävde vattnet nio liv. Det översvämmade 645 städer och byar, och mer än 2 000 hus är nu oanvändbara. Bergsområden och kuperade områden drabbades särskilt hårt av översvämningen. Dessa områden kämpar dagligen med svårigheter som är resultatet av specifika särdrag i terrängen och den bristfälliga infrastrukturen. Den naturkatastrof som drabbat Małopolska har förvärrat redan befintliga problem i och med att många kilometer vägar och järnvägar översvämmats, broar spolats bort och skolor, jordbruk, företag och bostadshus översvämmats. Som en följd av översvämningen har över 1 000 jordskred inträffat i denna karakteristiska region, vilket orsakat ytterligare förluster – i vissa fall har hela byar spolats bort.

Mot bakgrund av denna naturkatastrof vädjar jag till Europeiska kommissionen att ta hänsyn till de särskilda förhållandena i enskilda översvämningsdrabbade regioner när man ger tillgång till medel från solidaritetsfonden, så att offren för detta kaos får bästa möjliga hjälp.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Jag vill uttrycka min solidaritet med offren för de översvämningar som drabbat Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Vattnet i Donau steg till en mycket hög nivå även i Rumänien och ett antal orter, bl.a. i Donaudeltat, hotades av översvämningar.

Klimatförändringarna leder till ökenspridning och till att extrema naturfenomen som stormar, skyfall och översvämningar blir vanligare. Det är absolut nödvändigt att utveckla ett effektivt system för att avvärja och hantera översvämningsrisker i Europa. Enligt det specifika EU-direktivet ska medlemsstaterna utvärdera översvämningsrisker i avrinningsområden senast 2011 och upprätta kartor över översvämningsplan senast 2013.

Jag uppmanar kommissionen att se till att planerna och strategierna för att begränsa översvämningar blir mer än bara pappersark. Jag uppmanar också kommissionen att utarbeta en gemensam policy för inlandsvatten som förser oss med en integrerad strategi för ekonomisk och social utveckling i Europas avrinningsområden, liksom miljöskydd, vattenkvalitet och förebyggande och hantering av översvämningsrisker.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla som talat i kväll. Nästa vecka reser jag till Polen, och många av era synpunkter ger mig en mycket djupare förståelse för hur jag ska förhålla mig.

Låt mig börja med den fråga som tagits upp oftast av alla talare. Det handlar om kommissionens förmåga att inte bara mobilisera katastrofbistånd och skicka ut personal när vi kämpar mot en katastrof utan också att lindra människors smärta och lidande efter katastrofer genom att ge tillgång till solidaritetsfonden. Jag vill ta upp två saker i det här sammanhanget.

För det första, vad har vi i dag? Många av talarna har ett uppenbart engagemang i och intresse för solidaritetsfondens sätt att fungera, så låt mig bara sammanfatta vad som sagts hittills. Det finns en tröskel på 0,6 procent av BNP eller skador för minst 3 miljarder euro. Som exempel kan jag nämna att skadetröskeln för Polen är 2,1 miljarder euro, för Ungern 591 miljoner euro och för Slovakien 378 miljoner euro. Först sedan den tröskeln passerats kan man få tillgång till fonden.

Ansökan måste göras inom tio veckor efter katastrofen, och därefter utlöses solidaritetsfonden på grundval av ansökan. Som många av er antagligen har märkt tidigare kan responstiden – den tid det tar innan pengarna når mottagarna – ibland bli lång, även om man strävar efter att förkorta den. Så ser det alltså ut i dag.

Det andra jag vill säga är att kommissionen har lagt fram ett förslag för rådet som också fick starkt stöd av parlamentet – redan innan dessa mycket allvarliga översvämningar inträffade. Syftet med förslaget är just att öka flexibiliteten, påskynda förfarandet och se till att responsen tar större hänsyn till lokala förhållanden.

Detta förslag har dock fastnat i rådet, främst på grund av finansiella överväganden mot bakgrund av krisen. Från kommissionens sida hoppas vi verkligen att översvämningarna ska bidra till att det går igenom, och vår avsikt är att ta hänsyn till erfarenheterna från översvämningarna och förbättra förslaget ytterligare. Jag skulle definitivt vara mycket tacksam för parlamentets stöd. Vi kommer att upprepa de ord vi har hört i kväll om era önskemål i fråga om solidaritet. I nöden prövas vännen, sägs det ju.

Vi anser att detta är oerhört viktigt, och vi vill verkligen gå vidare med det. Vi kommer, med tanke på omständigheterna och de budskap vi har hört i kväll, att göra allt vi kan inom de gällande ramarna för solidaritetsfonden för att se till att hjälp kan ges så snabbt som möjligt. Fonden är inte mitt ansvarsområde, men jag kommer att samarbeta med kommissionsledamot Johannes Hahn, som liksom jag är mycket angelägen om att se till att fonden är flexibel och smidig så att vi kan ge hjälp nu men också ge bättre hjälp i framtiden.

Vid sidan av kommentarerna om solidaritetsfonden framfördes också synpunkter om möjligheten att utnyttja strukturfonderna och Sammanhållningsfonden. Ja, EU:s finansieringsinstrument kan definitivt delfinansiera en lång rad riskhanteringsåtgärder. De kan delfinansiera många av de saker som det talats om – t.ex. återuppbyggnad av flodbäddar, nybeskogning, att låta ett naturligt vattenflöde återvända, planering och undersökningar som omfattar flera länder.

För att belysa detta kan jag tala om vilka medel som finns tillgängliga i nuläget: för Polen finns 700 miljoner euro tillgängliga och för Slovakien 120 miljoner euro. Det är givetvis mycket viktigt att titta på den aktuella fördelningen och möjligheterna att använda medlen på ett flexibelt sätt för att ge lindring åt de drabbade.

För det tredje har det varit en mycket viktig diskussion om översvämningsdirektivet. Det är olyckligt att vissa länder som drabbats hårdast av översvämningarna ännu inte har införlivat det. Överträdelseförfaranden har inletts, även mot Polen, och jag hoppas att det som inträffat är en väckarklocka så att vi får se medlemsstaterna mycket omsorgsfullt gå vidare med genomförandet av översvämningsdirektivet. Vi har hört årtalen 2011, 2013 och 2015 nämnas som mycket kritiska tidsfrister.

Jag har hört ett antal talare ta upp frågan om att förebygga, som definitivt är mycket bättre än att bota. I vårt meddelande, som kommer att läggas fram i slutet av året, kommer vi att utgå från ett övergripande förhållningssätt som går ut på att kombinera förebyggande åtgärder med respons- och återkopplingsmekanismer genom återuppbyggnad. Utan ett sådant förhållningssätt tror jag att vi kommer att sitta här i framtiden och diskutera samma frågor på samma sätt som vi gör i kväll.

Det leder mig in på den mycket större frågan, nämligen anpassning till klimatvariationer och klimatförändringar. Klimatförändringarna är här för att stanna. Några ledamöter talade om att myggen skulle komma tillbaka. Det låter som en omöjlighet. Skulle inte de vara borta? Tja, i och med klimatförändringarna kan vi få se malarian återvända även till den europeiska kontinenten. Det enda sättet att hantera detta är naturligtvis att mycket noggrant bedöma vilka tendenserna är och vad vi kan göra för att i möjligaste mån förbereda oss för dem. Klimatsystem är inte lineära. Vi måste med andra ord vara beredda på en rad olika scenarier, och det är vad vi från kommissionens sida vill framhålla så att våra insatser kan bli så effektiva som möjligt.

Låt mig ta upp en sak till; det gäller försäkringssystem. Områden i världen som har varit utsatta för risk för klimatvariationer under längre tid än vi här i Europa – särskilt Latinamerika och Västindien – har tagit fram försäkringssystem för risklindring som jag anser är intressanta för vår region. När vi tittar på landvinningar inom finansindustrin i Europa tycker jag att det är viktigt att uppmuntra innovation som kan göra det möjligt för oss att på ett bättre sätt hantera risker kollektivt, begränsa dem och ge bättre garantier till dem som drabbas av katastrofer. I dag talar vi om översvämningar. Jag skulle inte alls bli förvånad om vi längre fram i sommar talar om skogsbränder. Alla dessa risker gör att vi måste tänka på ett sätt som kollektivt minskar riskbördan för de mest utsatta.

Under de kommande månaderna kommer jag definitivt att komma till parlamentet när vi går vidare med tankarna kring hur vi bäst kan förbereda och utrusta EU för att hantera katastrofer. Jag ska se till att komma till parlamentet ofta, för det vi har hört i kväll vittnar om en oerhörd omsorg som måste omsättas i lika stora ömsesidiga insatser. Detta har för övrigt anknytning till mitt eget land – Rumänien och Bulgarien inte är helt utom fara eftersom vattennivån i Donau är högre än normalt vid den här tiden på året.

Eftersom många av talarna har vänt sig till er, herr talman, vill jag bara avslutningsvis gratulera er till er utnämning och säga att det är en stor ära för mig att vara den första kommissionsledamot som får träffa er i er nya roll.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag ⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag, den 17 juni 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  János Áder (PPE), skriftlig. – (HU) Herr talman! Förra året, under debatterna om klimatkonferensen i Köpenhamn, hörde vi ofta förutsägelsen att en av de oundvikliga konsekvenserna av klimatförändringarna skulle bli att extrema väderförhållanden blev vanligare. Vi behövde inte vänta länge innan detta blev verklighet på nära håll. De centraleuropeiska länderna har de senaste veckorna drabbats av översvämningar av en aldrig förut skådad omfattning. Ungern har inte sedan urminnes tider upplevt översvämningar på så stora områden och med så kraftigt regn – två och ibland tre gånger den genomsnittliga månadsnederbörden föll över landet på fyra dagar. Problemet förvärrades ytterligare av att de stora vattenmängderna inte kom via de större floderna utan i tidigare lugna små och medelstora åar där inget lämpligt översvämningsskydd byggts de senaste åren.

De enorma skador som översvämningen orsakade och lokalbefolkningens desperata kamp är en påminnelse för beslutsfattarna om att vi snarast måste slutföra all vattenskyddsinfrastruktur som är nödvändig för att förhindra liknande katastrofer i framtiden. ”I nöden prövas vännen”, heter det gamla ordspråket. EU, som bygger på solidaritet mellan Europas folk, förverkligar grundarnas dröm genom att erbjuda hjälp till de drabbade i sådana svåra situationer. Jag rekommenderar därför att kommissionen undersöker hur lämpliga finansieringsverktyg skulle kunna användas för att påskynda anläggningen av översvämningsmagasin och andra vattenskyddsanläggningar i de aktuella länderna.

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Herr talman! Jag bor nära floden Warta och såg hur oron och rädslan hos de människor som bor längs floden steg i takt med flodens vattennivå. Rädslan förvärrades av rapporter från områden som redan översvämmats.

Översvämningsoffren i Polen har fått stöd och medkänsla från många människor, organisationer och institutioner. De har också fått hjälp från utlandet. Min politiska grupp Medborgarplattformen och vår kandidat till posten som Polens president, Bronisław Komorowski, har bidragit till räddningsarbetet.

Europa är redan enat, på grundval av sina egna principer och inte på grund av kraven på enighet från den polska oppositionen. Solidaritetsfonden och dess mekanismer fungerar oberoende av debatt och politiker, och det är mycket bra att denna stödmekanism är oberoende.

  Lena Kolarska-Bobińska (PPE), skriftlig. – (PL) Polen har återigen drabbats av en översvämning. Många människor och hushåll har drabbats, däribland många i regionen Lublin, som jag företräder. Under de kommande månaderna kommer vi att prioritera att reparera de skador och den förstörelse som vållats. Vi måste nu tänka på hur liknande situationer ska kunna undvikas i framtiden.

Vi får inte låta en sådan våg av förstörelse drabba oss i framtiden. De senaste årens erfarenhet visar nämligen att antalet naturkatastrofer i Europa ökar, och i Polen kommer också risken för översvämningar att vara särskilt stor. Det har framkommit att Polen bara har utnyttjat några miljoner av de 2 miljarder euro som EU beviljat oss för insatser för översvämningsskydd. Vi har fortfarande inte utarbetat någon plan för det arbetet.

Många medlemsstater har inte genomfört EU:s översvämningsdirektiv till fullo. Det bör nu göras snarast möjligt. Europeiska kommissionen måste vara flexibel när det gäller att hjälpa regioner som drabbats av tragedin, när de nu ska utarbeta planer för uppröjning och återuppbyggnad efter översvämningen. Kommissionen bör också, tillsammans med medlemsstaterna, se över planerna för hantering av översvämningsrisker och metoderna för att förebygga katastrofer. Man bör även se över hur EU-pengar beviljas för detta ändamål.

  Ádám Kósa (PPE), skriftlig. – (HU) Den senaste tidens översvämningar i Central- och Östeuropa har återigen visat att människors lidande i många fall inte orsakas av brist på arbetskraft utan av avsaknad av ett enhetligt logistiksystem eller en enhetlig logistiktjänst. Det bör noteras att de befintliga protokollen varken är tillräckliga eller lämpliga när det gäller civilskydd eller katastrofskydd. Ett skyddssystem som garanterar säkerheten för medborgarnas liv och egendom måste kunna hantera moderna verktyg och tjänster för information och kommunikation. Tillgången till information för människor med funktionshinder är fortfarande begränsad i samband med naturkatastrofer, såsom var fallet efter den isländska vulkanens utbrott och det kaos i flygtrafiken som blev följden. Här måste vi ändra perspektiv. Alla medier måste sända på ett lättillgängligt och obehindrat sätt (med textning och tydlig visuell information) och hjälpa människor när naturkatastrofer inträffar. Vidare bör mobiltelefonoperatörer samarbeta för att ge abonnenterna företrädesvis kostnadsfri och snabb information som är anpassad efter individuella preferenser och behov. Dessa förbättringar kan åstadkommas endast om Europeiska kommissionen tar beslutsamma initiativ och samarbetar med medlemsstaternas regeringar i den fortsatta utvecklingen av enhetliga protokoll.

  Krzysztof Lisek (PPE), skriftlig. – (PL) Herr talman! Översvämningarna, som fått smärtsamma konsekvenser inte bara i Polen utan också i Ungern, Tjeckien och Slovakien, har orsakat enorma förluster. Detta är ännu en naturkatastrof som har visat oss hur hjälplösa vi är när vi står inför naturens krafter, och den tvingar oss att vidta snabba och effektiva åtgärder. Många offer har förlorat sina nära och kära och alla sina tillhörigheter – jag vill be dem ta emot mitt deltagande och min medkänsla.

I denna oerhört svåra tid har alla medel som står till vårt förfogande mobiliserats. Det finns ett flertal exempel på räddningsarbete som utförts av både räddningstjänsterna och vanligt folk. Denna svåra stund bör stämma till eftertanke och motivera oss att vidta snabba åtgärder för att avgöra exakt vad som mer bör göras i liknande situationer i framtiden. Det vore en god idé att organisera enheter som inte skulle vara särskilt kostsamma men som skulle säkra en snabb reaktion vid fara. Dessutom bör vi se till att de kan samarbeta med varandra inom EU:s ram.

Jag välkomnar antagandet av betänkandet om det europeiska jordobservationsprogrammet (GMES), som möjliggör en bättre övervakning av hanteringen av naturkatastrofers konsekvenser. Krishanteringen kommer att bli effektivare eftersom alla myndigheter, på nationell, regional och lokal nivå, kommer att ha kostnadsfri tillgång till uppgifter som samlats in av GMES. Jag vill uttrycka förhoppningen att medel kommer att ställas till förfogande för att hjälpa de länder som drabbats av katastrofen, trots den besvärliga finansiella situationen i EU.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Den översvämning som drabbade Polen i maj och juni angrep särskilt provinsen Podkarpacie, där jag bor. Förlusterna är enorma. Människor har berövats allt de ägde: hus, jordbruksbyggnader, jordbruksmark och boskap. Den tragedi som drabbat dessa människor kan inte uttryckas i ord.

Jag vill uttrycka min medkänsla för mina polska medmänniskor, och i samband med dagens debatt vill jag betona den mänskliga tragedins betydelse och omfattning och även framhålla förhoppningen att hjälp ska komma från EU. I denna svåra tid har den mänskliga solidariteten varit påtaglig, och jag vill tacka alla människor från Polen och andra länder som hjälpt oss. Vår främsta prioritering är dock ekonomiskt stöd för att man ska kunna återuppbygga förstörd infrastruktur i de drabbade områdena. Det är därför det är så viktigt att Polen och polackerna får hjälp och solidaritet från hela EU och att de kan utnyttja solidaritetsfonden.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) De senaste veckorna har Polen drabbats av en jordbävning som krävt 20 personers liv. Tusentals hem har förstörts och befolkningen i de översvämmade områdena har inget att leva av och i många fall inget hopp om att ta sig ur denna dramatiska situation. Efter erfarenheterna i samband med det som blev känt som årtusendets översvämning 1997 var förhoppningen att förbättringar skulle ha gjorts av skyddsinfrastrukturen, som dock visade sig vara otillräcklig. Översvämningen har så här långt kommit i två vågor, som har ödelagt hus och hela bostadsområden och städer men även orsakat enorma förluster för jordbruket. I landets södra del uppskattar man att över 50 procent av tomat- och gurkskördarna är ohjälpligt förlorade, och varutransporter genom de översvämmade områdena har försvårats eller omöjliggjorts, vilket redan leder till en synlig höjning av livsmedelspriserna. Uppskattningar visar att den rådande situationen kan leda till att BNP minskar med så mycket som 0,2 procent. Vi inser alla att det är svårt att bekämpa en sådan kraft. Men vi kan vidta åtgärder för att motverka den. Ett effektivt system för översvämningsskydd måste utformas i samråd med olika grupper, för det här är ett problem som berör många sektorer. Vi får inte bara inrikta oss på den nationella dimensionen av sådana åtgärder, för jordbävningar är en företeelse som kan korsa nationsgränser. Det är nödvändigt att ha ett överstatligt perspektiv i fråga om skydds- och varningsåtgärder. Det är också nödvändigt att göra genomtänkta infrastrukturinvesteringar, för utan effektivt skydd och ansvarsfull fysisk planering kommer vi inte att kunna hantera nya översvämningar.

  Richard Seeber (PPE), skriftlig. – (DE) De aktuella översvämningarna i Central- och Östeuropa har orsakat enorma skador och tvingat tusentals människor att fly från sina hem. Floden Wisła hade sprängt sina bankar redan i slutet av maj. Naturkatastrofer av den här omfattningen får inte bara humanitära och miljömässiga konsekvenser utan även drastiska ekonomiska följder för de drabbade länderna. Regeringarna i de berörda länderna kan ansöka om stöd från medlemsstaterna och EU för att reparera de skador som dessa katastrofer vållat, i enlighet med solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget. När händelser av detta slag inträffar måste EU demonstrera den främsta fördelen med en gemenskap grundad på solidaritet genom att ge stöd snabbt, effektivt och utan onödig byråkrati. EU:s befintliga finansieringsinstrument, t.ex. solidaritetsfonden, kan utnyttjas för att stödja återuppbyggnad i de drabbade områdena. Civilskyddet måste dock förbli medlemsstaternas ansvar, eftersom de är insatta i de särskilda kraven i sina regioner och därför kan reagera snabbare och lämpligare.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE), skriftlig. – (EN) Ärade ledamöter! Till att börja med vill jag uttrycka min tacksamhet och uppskattning för männen och kvinnorna i de sök- och räddningsenheter som arbetat outtröttligt i alla de drabbade områdena i Centraleuropa. Jag vill också tacka de olika medlemsstater som erbjudit hjälp och stöd i denna nödens stund. Som ledamot av Europaparlamentet från ett av de länder som drabbats av förödande översvämningar stöder jag starkt det gemensamma resolutionsförslaget om översvämningarna i de centraleuropeiska länderna. Den senaste tidens översvämningar har satt tydligt fokus på behovet av att hantera sådana situationer på ett mer proaktivt sätt. Därför ställer jag mig bakom resolutionens krav på upprättande av en ny solidaritetsfondsförordning som gör det möjligt att hantera naturkatastrofer på ett flexiblare och effektivare sätt. Naturkatastrofer kommer snabbt och utan förvarning, och de är inte begränsade till en geografisk plats. Jag menar att vi måste vara beredda att reagera precis lika snabbt för att hjälpa dem som drabbas. De människor som valde oss måste få veta att vi finns där för dem när de behöver oss som mest. Tack!

(1) Se protokollet.

20. Juridisk utbildning (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Klaus-Heiner Lehne, för utskottet för rättsliga frågor, om juridisk utbildning (O-0063/2010 – B7-0306/2010).

  Luigi Berlinguer, ersättare för frågeställaren. – (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi ville ha denna muntliga fråga och en parlamentsresolution för att uppmärksamma kommissionen på den oerhörda vikten av att främja en gemensam rättskultur i hela EU som ett led i Stockholmsprogrammet.

Jag vill redan från början säga att detta är viktigt men också att vi skulle vilja klargöra vissa punkter med tanke på det meddelande som kommissionen kommer att behöva utarbeta om framtida pilotprojekt, vilket redan diskuterats. Först och främst vill vi att samrådet med parlamentet ska inledas snart, så att vi inte kommer till den inledande fasen, när vi börjar skissera ett utkast till dessa framtida projekt, för sent, när projekten redan i princip fått sin slutliga utformning.

Jag säger detta därför att vi har en del grundläggande synpunkter. Nationella domare och åklagare i enskilda stater är nu avgörande brickor i konstruktionen av Europa, för genom att tolka nationella rättigheter i ett europeiskt perspektiv kan de lägga grunden för tvistlösning och reglering av medborgarnas dagliga liv. Därigenom skapas en känsla av europeiskt medborgarskap – en mottaglighet för EU i alla som lever i dessa länder. Det åstadkoms genom att människor blir varse de påtagliga fördelarna med att införa EU-inslag och därmed EU-lagstiftning framför allt i alla nationella lagar, så att våra medborgare kan leva bättre liv. Det medför verkliga fördelar när det gäller att lösa problem som annars skulle förbli olösta.

Mitt syfte med att säga detta är att i viss mån ställa hela systemet på ända. Vi håller exempelvis inte med om att dessa projekt bör läggas upp på samma sätt som Erasmusprojekt, för antalet domare och åklagare som skulle delta i projekt av Erasmustyp skulle bli mycket lågt. Och så måste det vara på grund av de höga kostnaderna för fysisk rörlighet på det här området, och antalet skulle därför inte bli särskilt stort inom rättsväsendet som helhet.

Den viktigaste frågan gäller begreppet ”grundkurser”, som vi inför i vårt dokument. Domare är inte skolbarn som sitter i sina bänkar och väntar på sin lektion. De är mogna och ytterst professionella människor med lite fritid och har därför svårt att vara rörliga. Trots det har de ett värdefullt kunskapsförråd och bör stimuleras att mäta sina kunskaper mot de nya problem som EU-lagstiftningen och den europeiska kulturen medför. Det kommer att skapa en fruktsam grund för virtuella snarare än fysiska utbyten, med utnyttjande av teknik, Internet och de olika möjligheter som sådana utbyten kan skapa. Utgångspunkten bör inte i första hand vara ett generellt tillvägagångssätt utan snarare de individuella mål och problem som domare och åklagare måste hantera. Målen och problemen är nya och måste stimulera dessa rättstillämpares yrkesmässiga utveckling och ge dem den stimulans de behöver för att kunna bidra på ett effektivt sätt, grundat på självbiografisk reflexion över erfarenheter och lärdomar. Syftet är att möta de utmaningar som EU innebär i positiv anda.

Som ni ser vill vi frångå traditionen med de kurser som hållits hittills och som vi anser inte riktigt fyller sitt syfte. Vi skulle vilja veta vilka och hur stora medel som finns tillgängliga och uttrycka vår tveksamhet – som vi gör i vårt dokument – när det gäller tanken på en central EU-institution med tillsyn över processen, för vi stöder en nedifrån-och-upp-rörelse och motsätter oss centralisering.

Det här är ett nytt synsätt. Vi vill dock påpeka att vi inte kan bygga Europa om vi inte formar en europeisk mentalitet bland domare och åklagare, som på detta sätt kan erbjuda rättsväsendet och de medborgare som efterfrågar det sina tjänster. Därför är detta ett viktigt kapitel inte bara för rättvisan i EU utan även för utvecklingen av den europeiska enigheten som helhet.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill på kommissionens vägnar tacka för den fråga som ställts till oss. Jag är mycket glad att få ha en dialog i denna fråga med Europaparlamentet. Kommissionen arbetar för att förbättra tillträdet till europeisk juridisk utbildning, inte bara för domare och åklagare utan även för andra aktörer i rättsväsendet. Vi anser att kontakter med alla nätverk och representativa organisationer är av yttersta vikt. Medlemsstaterna är också mycket betydelsefulla eftersom de har det övergripande ansvaret för att utbilda domare, åklagare och domstolspersonal.

Kommissionen håller på med en bedömning av vilka ekonomiska medel som skulle krävas för att genomföra europeisk juridisk utbildning och utbyten i större skala, och vissa förslag skulle kunna läggas fram, eller ska faktiskt läggas fram, inför den nya budgetramen.

Innan dess är det viktigt att göra mer och bättre saker med de medel som står till buds, med det vi har i dag. Vi har redan vidtagit åtgärder för att se till att den europeiska juridiska utbildningen beaktas i högre grad i finansieringsprogrammen för 2011.

Jag vill emellertid betona att berörda parter i flera år har uppmanats att lägga fram fler utbildningsprojekt som svar på förslagsinfordringar, men resultaten har varit nedslående: endast ett begränsat antal kvalitetsprojekt för juridisk utbildning har mottagits, och kommissionen beklagar särskilt att mycket få kvalitetsprojekt har lagts fram gällande utbildning av domstolspersonal, delgivningsmän, notarier och rättstolkar.

Kommissionens avdelningar arbetar redan med att utveckla koncepttestprojekt för utbyten mellan rättstillämpare. I enlighet med artikel 49.6 a i budgetförordningen utvecklar vi inga pilotprojekt i år.

Genomförbarhetsstudier är nödvändiga för att kommissionen ska kunna fastställa vilka grunddrag som bör vara gemensamma för alla aktörer i rättsväsendet och vilka som bör vara avhängiga av organisatoriska aspekter som är specifika för en viss sådan aktör.

För att utveckla en gemensam rättskultur är kommissionen angelägen om att uppmuntra europeiska nätverk och intressenter samt medlemsstaterna att anordna gemensamma aktiviteter som gäller komparativ rätt och tillnärmning av lagstiftning, eventuellt inom ramen för ett institut för EU-rätt, såsom anges i kommissionens handlingsplan.

Kontakter med berörda parter har visat att det finns ett behov av att strukturera den europeiska juridiska utbildningen på ett bättre sätt, och de har utmynnat i ett antal frågor som kommissionen inriktar sig på nu, t.ex. följande: Vilket slags verksamhet talar vi om när det handlar om europeisk juridisk utbildning? Vilka verktyg har vi för att bedöma effekten av utbildning på EU-nivå? Hur bedömer vi kvalitetsnivån? Hur kan vi återanvända bra metoder och överföra kunskap? Hur kan vi se till att rättstillämpare får utbildning inte bara i EU-rätt eller komparativ rätt utan även i de färdigheter som krävs för att arbeta i ett europeiskt rättsligt område, t.ex. språkkunskaper, förståelse för gränsöverskridande bankverksamhet och liknande frågor? Hur kan vi åstadkomma ett europeiskt utbildningssystem som är inriktat på medborgarnas behov?

Vi vill använda återkopplingen från verksamhet som rör europeisk juridisk utbildning för att bedöma EU-lagstiftningens kvalitet i vårt pågående arbete för bättre lagstiftning.

Det här är några av de frågor som kommissionen arbetar med, och de kommer att ligga till grund för det meddelande som kommissionen ska lägga fram 2011. Det meddelandet kommer givetvis att innefatta ett finansieringsförslag, och kommissionen har en högre ambitionsnivå när det gäller finansieringen än vad som står till buds i dag. Vi välkomnar möjligheterna att fortsätta diskussionerna om europeisk juridisk utbildning och kommer att samarbeta med parlamentet i denna viktiga fråga.

  Tadeusz Zwiefka, för PPE-gruppen. – (PL) Principen om ömsesidigt erkännande är grundläggande och kräver ömsesidigt förtroende, och förtroende för övriga länders rättssystem. Dessa värden kan bara komma ur ömsesidigt erkännande och ömsesidig förståelse, vilket sedan kommer att ge upphov till en europeisk rättskultur. Ömsesidig kännedom och förståelse kan i sin tur bara åstadkommas som ett resultat av en aktiv politik för att främja detta, och här ingår erfarenhetsutbyte, besök, informationsdelning och, framför allt, utbildning för jurister och personer som är verksamma inom rättsväsendet – särskilt domare vid förstainstansdomstolar – och genomgripande modernisering av universitetsutbildningarna. För att en europeisk rättskultur ska kunna åstadkommas måste europeiska nätverk inom enskilda sektorer av rättssystemet spela en aktiv roll

När det gäller effektiviteten i utbildningen av personer som arbetar inom rättssystemet måste betydelsen av den flerspråkiga e-juridikportalen betonas. Portalen bör ge åtkomst till juridiska databaser och till rättsliga och icke-rättsliga elektroniska överklagandemöjligheter. Den bör också ge åtkomst till intelligenta system som utvecklats som hjälpmedel för medborgare som söker efter lösningar på juridiska problem eller som använder omfattande register, förteckningar över personer som arbetar inom rättssystemet eller bara enkla vägledningar till varje medlemsstats rättssystem

Europaparlamentet bör delta till fullo i utvecklingen och godkännandet av utbildningsprinciperna för personer som arbetar inom rättssystemet, framför allt de pilotprojekt som beskrivs i kommissionens handlingsplan i enlighet med artiklarna 81 och 82 i fördraget.

Det är också mycket viktigt att Europeiska kommissionen samråder med parlamentet om särskilda planer för att öppna ett institut baserat på befintliga strukturer och samarbetsnätverk, framför allt det europeiska nätverket för rättslig utbildning och Europeiska rättsakademin. Lämplig utbildning för personer som är verksamma inom rättssystemet och inrättande av en europeisk rättskultur kan påskynda domstolsförfaranden i gränsöverskridande mål och på så sätt bidra avsevärt till att förbättra den inre marknadens funktion, både för människor i näringslivet och för medborgare, och till att förenkla medborgarnas tillgång till rättssystemet.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för S&D-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag gör nu min andra mandatperiod som ledamot av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor, och jag är mycket väl medveten om hur viktigt ämnet för dagens debatt är. Att skapa ett europeiskt rättsligt område – något som varit vår ambition i åratal – är inte möjligt utan jurister och domare med lämplig utbildning. De nationella domarnas roll när det gäller att se till att EU:s lagstiftning följs kan inte överskattas. Låt oss minnas att det är de nationella domarna som kan hänföra en fråga till EU-domstolen och begära tolkning av EU-rätten om man misstänker att den har överträtts på nationell nivå. Det är därför uppenbart att domare måste ha fullständig kunskap om EU-rätten. Så är det inte alltid i dag. Trots att EU-rätten formellt har företräde framför nationell rätt känner man inte särskilt väl till den och ser den ibland till och med som ett nödvändigt ont.

Jag stöder helt och hållet förslagen om utbildning av domare, som bl.a. innehåller krav på att strukturerna för denna utbildning ska stärkas. Det gäller framför allt Europeiska rättsakademin och det europeiska nätverket för rättslig utbildning. Jag anser också att sådan utbildning bör få större ekonomiskt stöd från unionen och att detta bör tas under övervägande under förhandlingarna om budgetramen för 2014–2020, som just nu inleds.

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! De få av oss från utskottet för rättsliga frågor som finns kvar här är alla mycket angelägna om Stockholmsprogrammet, men det är meningslöst att vi sitter här eller i Bryssel och stiftar nya lagar om våra domare i medlemsstaterna inte känner till dem och inte har den kompetens som krävs för att tolka dem för medborgarnas räkning.

Dagens situation är uppriktigt sagt inte bra. Vi kräver mycket av våra nationella domare. De måste kunna sin nationella rätt och sin EU-rätt, vi förväntar oss att de känner till utländsk rätt – lagstiftningen i alla 27 medlemsstater – och att de kan språk och har komparativ kunskap om olika rättssystem. Att åstadkomma det tar tid – kanske flera livstider – och kostar pengar.

Även med bästa vilja i världen blir det svårt att uppnå detta med de domare vi har i dag. De måste få tid och utrymme att göra det. Vi kan försöka göra vårt bästa genom olika kontakter, utbytesprogram och kontinuerlig utbildning. Men medlemsstaterna måste också hjälpa oss.

Jag vill dock se framåt, för det är dagens unga juridikstuderande som kommer att bli morgondagens domare, och vi måste därför inrikta oss på att se till att de framtida domarna i ett europeiskt rättsligt område får rätt juridisk utbildning i dag.

  Jaroslav Paška, för EFD-gruppen. – (SK) Den grundläggande förutsättningen för ett välfungerande europeiskt rättsligt område är principen om ömsesidigt erkännande av domar, med respekt för ländernas olika rättsliga traditioner och metoder. Grunden för detta är ömsesidigt förtroende mellan domare, personer som arbetar i rättsväsendet och medborgarna.

Olikheter mellan de olika medlemsstaternas rättssystem får inte under några omständigheter undergräva medborgarnas rättssäkerhet eller inverka på rätten till en rättvis och kompetent bedömning av deras problem. Det är därför mycket viktigt att få till stånd bästa möjliga förutsättningar för en utökning av den europeiska juridiska utbildningen.

För att skapa bättre förståelse för det ömsesidiga beroendet mellan de europeiska och de nationella rättsmiljöerna måste EU också ägna större ansträngningar åt att få till stånd ett nätverk av institutioner som är ackrediterade för yrkesutbildning av jurister och som kan tillhandahålla professionell undervisning och kurser för jurister och domare i inhemsk, komparativ och europeisk rätt och de ömsesidiga kopplingarna däremellan. Dessa investeringar i kvalitetsförbättring av EU:s rättsliga miljö måste ses som kostnader som är nödvändiga för att det ytterst viktiga målet med ökad tillfredsställelse och rättsäkerhet för våra medborgare ska kunna nås.

  Cecilia Wikström (ALDE). - Herr talman! Vår uppgift är att tillsammans bygga ett framtidens Europa där grunden består av gemensamma värderingar, ömsesidig tillit och respekt för de olikheter som utgör vår gemensamma styrka. Dessa värden kan inte lagstiftas, inte beslutas om eller kommenderas fram, utan kan bara byggas i ömsesidiga möten mellan människor. Det är utomordentligt viktigt att de män och kvinnor som är yrkesverksamma i de rättsliga systemen i våra medlemsstater får möjligheter att mötas, diskutera och lära av varandra. För i dessa möten växer förståelse och respekt för våra olikheter och lärdomar kan förvärvas som kan stärka våra respektive traditioner.

Det gäller för oss att stärka lärandet och dialogen mellan européer och det gör vi genom att skapa arenor för möjlighet till utveckling och växande bland människor som vigt sitt liv åt de rättsliga systemen i våra medlemsstater. Jag precis som andra understryker behovet av ett kraftfullt agerande och förväntar mig mycket av kommissionen när det gäller att lyfta fram detta angelägna område för allas vårt gemensamma bästa.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) De synpunkter som framförts här överensstämmer i hög grad med kommissionens avsikt att i möjligaste mån främja nätverksbyggande som gör det möjligt för de yrkesverksamma att utnyttja färdigheter och förmågor hos de bästa och skarpaste bland sig, men också att tillhandahålla en plattform för utbildning på nationell, regional och europeisk nivå genom att engagera aktiva nätverk som Europeiska rättsakademin, det europeiska nätverket för rättslig utbildning och Europeiska institutet för offentlig förvaltning.

För det andra framfördes en mycket viktig synpunkt om att fokusera på framtiden. Det är något som kommissionen definitivt håller med om. Frågan är hur det ska gå till när utbildningsprogrammen utvecklas 2011 men även med det nya meddelandet som gäller nästa budgetram.

För det tredje vill jag bara nämna något mycket specifikt. Det är med glädje jag kan informera parlamentet om att en EU-juridikportal kommer att lanseras den 16 juli, för vi bör inte vänta tills vi har det nya meddelandet. Vi bör använda de medel som står till buds. Det handlar ju om bättre genomförande av EU-rätten, men det handlar faktiskt också om att öka medborgarnas förtroende för lagen så att de verkligen kan ha tillit till de kollektiva landvinningar som i slutändan måste gynna dem, våra medborgare.

Jag vill avsluta med detta. Herr talman! Det här är ert första ordförandeskap i er nya ställning. Ni gör ett utomordentligt bra jobb. Vi började exakt fem över nio och vi tycks kunna avsluta fem minuter före sammanträdets slut, före klockan 12. Jag vill gratulera er och önska er samma goda organisationsförmåga i fortsättningen som ni visat i dag.

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag, den 17 juni 2010.

(1) Se protokollet.

21. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

22. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.55.)