Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 8 juli 2010 - Strasbourg

3. Den gemensamma jordbrukspolitikens framtid efter 2013 (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är ett betänkande av George Lyon, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid efter 2013 (2009/2236(INI)) (A7-0204/2010).

Vi är glada att kunna välkomna kommissionsledamoten Dacian Cioloş. I Strasbourg utser kommissionen vilken kommissionsledamot som ska delta i sammanträdena på ad hoc-basis, men jag anser att det är ett gott tecken på ansvarskänsla att kommissionsledamoten med ansvar för det område som vi diskuterar är närvarande och deltar i denna debatt. Jag tycker detta är väldigt bra.

  George Lyon, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att uttrycka min medkänsla med mina tyska kolleger och gratulera mina spanska kolleger efter gårdagens mycket fina match.

Jag vill beskriva det som jag anser vara de två avgörande frågor som vi måste besvara när det gäller reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Vad har vi jordbrukspolitiken till? Vad har den för relevans på 2000-talet? I dessa tider av ekonomisk kris, skuldtyngda offentliga finanser och åtstramningsbudgetar, måste jordbrukspolitiken kunna besvara dessa frågor om vi vill att skattebetalarna ska fortsätta att ge det stöd som våra jordbrukare så väl behöver i framtiden.

En av de grundläggande utmaningar som samhället står inför är hur vi ska kunna tillgodose en växande global efterfrågan på mat, som FAO räknar med kommer att fördubblas fram till 2050. Den stora utmaningen är förstås att möta denna fördubbling av livsmedelsbehovet med mindre mark, mindre vatten och mindre energi till följd av klimatförändringarna. Hur ska vi lösa det dilemmat och undvika den allvarliga situation som förutsågs av Storbritanniens vetenskapliga chefsrådgivare, sir John Beddington, när han 2009 sade att ”vi är på väg in i en allvarlig situation 2030, eftersom alla de här sakerna sker inom samma tidsram”? Om vi inte tar itu med detta kan vi förvänta oss en allvarlig destabilisering, fler upplopp och risk för stora problem med internationell migration när människor flyttar för att undvika mat- och vattenbrist.

Detta är omfattningen av denna utmaning. Jag menar att kärnan i vår reform måste ligga i att hantera klimatförändringen och att öka hållbarheten i vår jordbruksproduktion. Detta är avgörande åtgärder om vi ska kunna fortsätta att garantera livsmedelssäkerheten för våra EU-medborgare och samtidigt fortsätta att bidra till att möta den växande globala efterfrågan på livsmedel.

Reformen bör också uppmuntra ekologisk tillväxt genom utveckling av småskaliga förnybara energikällor som vind, biomassa, biogas och andra generationens biobränslen. Det skulle bidra till att skapa arbetstillfällen och ge jordbrukarna verkliga möjligheter att diversifiera sin verksamhet och få extra inkomster. Dessutom måste vi möta behovet av ökat miljöskydd genom att se till att jordbrukarna får möjlighet att delta i jordbruks- och miljöprogram med målsättningen att merparten av jordbruksmarken ska omfattas av sådana program under den period som nästa reform gäller. Genom att använda morot och inte piska – detta är en mycket viktigt princip, att uppmuntra i stället för att ta till regler och förordningar – får vi jordbrukarna med på den här agendan.

Även rättvisa måste vara en viktig drivkraft för reformen: rättvisa för både gamla och nya medlemsstater i fördelningen av anslagen för direktstöd i EU, en rättvis fördelning mellan jordbrukare och medlemsstater genom att den historiska betalningsmodellen avskaffas fram till 2020. Det kan inte vara berättigat att fortsätta att göra dessa utbetalningar med utgångspunkt i hur du bedrev ditt jordbruk för tio år sedan. Dessutom behöver vi rättvisa villkor för jordbrukarna i livsmedelskedjan för att kunna uppväga de multinationella företagens makt. Rättvisa och rättviseprincipen måste alltså ligga till grund för vår reform.

Desstom måste vi ta itu med problemet med volatiliteten på marknaden, men här vill jag mana till en viss försiktighet. Ja, vi behöver fortfarande interventioner och stöd till privat lagring. Ja, vi måste undersöka andra verktyg, som skördeförsäkringar och terminsmarknader. Ja, vi behöver vår reservbudgetpost för att hantera eventuella kriser som uppstår. Men vi måste avvisa alla tankar på att gå tillbaka till den omfattande marknadsstyrning vi hade tidigare. Det har vi redan försökt med och det misslyckades. Jag vågar påstå att vi inte vill pröva det alternativet igen.

Avslutningsvis är jag säker på att detta parlament kommer att stödja våra reformer, modernisera den gemensamma jordbrukspolitiken och leda den i en ny riktning för att hantera 2000-talets utmaningar. Genom att ställa sig bakom detta betänkande kommer parlamentet att forma debatten, sätta dagordningen och jag uppmanar kommissionsledamoten att använda våra idéer för att förbättra sina förslag till reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken när han lägger fram dem i november i år.

  Dacian Cioloş, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är förstås mycket hedrad över att få delta i dessa debatter, som är extra intressanta för mig eftersom jag måste lägga fram förslag till reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Som jag sade tidigare i mina utfrågningar inför parlamentet anser jag att förbindelserna med Europaparlamentet är avgörande för att kunna göra en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som är mer i samklang med medborgarnas förväntningar och som de kan förstå bättre.

Jag vill tacka George Lyon för det betänkande han lägger fram för omröstning i dag, tillsammans med hans arbetskamrater och alla ledamöter i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling förstås, som har lagt fram ändringsförslag som har berikat texten.

Jag välkomnar uppmaningen och viljan i betänkandet att åstadkomma bättre kommunikation i fråga om den gemensamma jordbrukspolitiken och jordbrukets framtid i EU. Jag anser att detta betänkande redan, vid sidan av sitt mycket viktiga tekniska innehåll, är ett mycket bra verktyg för att informera om den gemensamma jordbrukspolitiken, vad den har handlat om hittills, behovet av en sådan politik i framtiden och behovet att politiken utvecklas.

Jag noterar också att ni vill stöpa om den gemensamma jordbrukspolitiken inte bara med hänsyn till Lissabonfördraget, där det anges tydliga mål för den gemensamma jordbrukspolitiken, utan även till Europa 2020-strategin. Här menar jag att vi har ett tillfälle att anpassa vår gemensamma jordbrukspolitik bättre efter medborgarnas nuvarande förväntningar, utöver dess traditionella mål att garantera försörjningstryggheten.

Ni rekommenderar även åtgärder för att förbättra funktionen i livsmedelskedjan och balansen mellan de olika aktörerna i kedjan, samt öka öppenheten i fråga om jordbruksproducenternas ställning och förhandlingsposition. Dessa frågor kommer att behandlas inte bara i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken utan även i andra initiativ från kommissionen.

Jag har mycket noga läst era förslag om framtiden för direktstöd som ett instrument för att garantera stabila inkomster för jordbrukarna och även garantera en lägsta nivå för tillhandahållandet av kollektiva nyttigheter. Här menar jag att vi har ett nytt koncept och ett nytt berättigande för direktstöd som är knutet till garantin för en lägsta inkomstnivå för jordbrukare, men som också ger incitament för att producera kollektiva nyttigheter.

Jag lade även märke till förslaget om att kriterierna för fördelningen av dessa direktstöd ska revideras utifrån detta nya kriterium, men också för att garantera en jämnare fördelning mellan de olika medlemsstaterna, regionerna och kategorierna av jordbrukare, där det också tas hänsyn till de särskilda egenskaperna hos jordbruk i mindre gynnade och svåra områden.

Jag noterar också, precis som George Lyon sa, behovet av att fortsätta att se till att den gemensamma jordbrukspolitiken är marknadsinriktad och att detta måste mätas på ett sätt som förhindrar att jordbrukarna ställs inför mycket kaotiska marknader. Ur denna synvinkel menar jag att marknadsinriktningen helt och hållet går att förena med en förbättring av mekanismerna för marknadsförvaltning, för att se till att dessa marknader kan fungera korrekt utan att – som jag sade – påverka målen för att upprätthålla jordbruket i hela EU och bevara mångfalden i vårt jordbruk.

Jag har några kommentarer till de ändringsförslag som har lagts fram och som kommer att diskuteras. Jag anser att livsmedelsproduktion är ett viktigt mål för den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna produktion får ersättning direkt från marknaderna, men vi måste också ta hänsyn till kollektiva nyttigheter, som inte betalas av marknaderna och som måste omfattas av ett offentligt ekonomiskt bidrag. Inom jordbruksproduktionen kan vi ta hänsyn till dessa båda aspekter: livsmedelsproduktion och produktion av kollektiva nyttigheter, där vissa delar får ersättning från marknaderna och andra inte får det, utan måste få stöd från statskassan.

När det gäller strukturen för den gemensamma jordbrukspolitiken har jag sagt många gånger att jag tycker att den måste ha två pelare, inte bara för att förtydliga målen för politiken utan också för att se till att de verktyg som står till vårt förfogande används bättre. Vi har instrument som måste tillämpas varje år och vars resultat går att mäta varje år, men vi har även åtgärder som sträcker sig över flera år inom ramen för program som kan ta många år för att ge resultat. För att garantera en bättre förvaltning av de resurser och medel som står till vårt förfogande i den gemensamma jordbrukspolitiken anser jag att vi behöver dessa båda pelare, som naturligtvis måste komplettera varandra och som måste ha tydligare mål. Sedan, och inte minst, vore det bra att förtydliga hur de åtgärder som pelarna omfattar ska genomföras.

När det gäller tvärvillkor anser jag att dessa har varit positivt för direktstöden. De har också bildat en tydlig utgångspunkt för att ge kollektiva nyttigheter en berättigad ersättning ur statskassan. Tvärvillkoren kan förstås förenklas lite. Vi kan se till att att de blir tydligare för jordbrukarna och även för de nationella och regionala myndigheterna som tillämpar och övervakar den. Jag tycker att miljörelaterade tvärvillkor knutna till grundläggande direktstöd också är en bra utgångspunkt för att senare tydligt utforma de andra åtgärder som stimulerar produktionen av kollektiva nyttigheter.

När det gäller marknadsåtgärder menar jag som sagt att det är nödvändigt att fokusera på marknaderna, men att vi också måste ta vara på skyddsnät och undersöka nya åtgärder som kan göra det möjligt för oss att åstadkomma en viss stabilitet i marknadspriser och inkomster.

När det gäller strukturerna för små, medelstora och stora gårdar håller jag med om att de måste bli bättre – och detta gäller även små jordbruk – men vi måste kunna se till att denna förändring sker i sin specifika miljö, så att vi tar till vara deras specifika potential i större omfattning. Vi kan på sätt få till stånd en omstrukturering av dessa gårdar på ett sätt som är nära förknippat med ett närmande till marknaderna utan en omställning mot en enda jordbruksmodell, så att vi kan bevara mångfalden i jordbruket.

Efter dessa anmärkningar tänker jag nu lyssna uppmärksamt på era kommentarer och synpunkter och jag kan försäkra att jag kommer att göra en noggrann genomgång av det betänkande som parlamentet röstat fram och att jag definitivt kommer att hänvisa till det när jag utarbetar kommissionens lagstiftningsinitiativ under de kommande månaderna.

  Giovanni La Via, föredragande för yttrandet från budgetutskottet. − (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Lyonbetänkandet har den goda egenskapen att det innehåller en uppsättning tydligt utformade mål för den gemensamma jordbrukspolitiken och att dessa är mycket mer övergripande än tidigare, vilket är i linje med EU 2020-strategin.

Som tydligt framgår av betänkandet måste denna jordbrukspolitik fortsätta att omfatta hela EU och vi måste verkligen hejda dem som vill åternationalisera den, som vill ha nationellt stöd för den. Det påpekas mycket riktigt att vi behöver resurser som står i proportion till de mycket mer omfattande mål som ställts upp, inte minst för att förverkliga offentliga mål samt målet att ha kollektiva nyttigheter utan marknad. Återigen klargörs det i betänkandet att de resurser som öronmärks för den nya gemensamma jordbrukspolitiken måste vara i linje med vad som hittills har anslagits för den politiken.

  Michel Dantin, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman! Först vill jag tacka George Lyon och skuggföredragandena, som jag uppfattar har samarbetat effektivt med honom i det här betänkandet.

Vad vår grupp anbelangar, förmedlar detta betänkande en ambition för det europeiska jordbruket. Betänkandet skrevs efter råvarukriserna 2007 och 2008, och efter jordbrukskrisen 2009, som lärde oss att liberalismen inte är någon lösning för jordbruket.

Vårt jordbruk är för det första avsett att skapa – att garantera – livsmedelssäkerhet för 450 miljoner européer, men vi måste också ta plats på solventa marknader. Det är uppenbart att de villkor som har rått sedan mitten av 1900-talet har utvecklats, att tekniken har utvecklats och fortfarande måste utvecklas, att de måste förändras och att de jordbrukspolitiska instrumenten också måste utvecklas. Jordbruket måste stöttas i denna utveckling.

Medan den första pelaren, som uteslutande finansieras genom EU:s budget, måste stödja de samhällsbehov som tillgodoses av jordbruket, måste den andra, samfinansierade pelaren, fortsätta att stödja moderniseringen av jordbruket och av livsmedelsproduktionen, så att vi kan ta hänsyn till de nya omständigheterna. Denna politik måste också bli rättvisare – ja, jag sade faktiskt rättvisare – mellan länder och även mellan jordbrukare. Vi vill självklart skapa nytt hopp för de 14 miljoner jordbrukarna och deras familjer, och framför allt trygga återväxten efter de 4,5 miljoner jordbrukare som i dag är äldre än 60 och som kommer att gå i pension. Generationsväxlingen är ett av de problem vi kommer att behöva ta itu med.

  Wojciech Michał Olejniczak, för S&D-gruppen. – (PL) Herr talman! De diskussioner vi har fört under de senaste månaderna här i Europaparlamentet pekar entydigt på behovet av en förändring av den gemensamma jordbrukspolitiken. Ingen av oss tvivlar på att den kan bidra till att garantera livsmedelssäkerheten under de närmaste decennierna, tillhandahålla bra och nyttig mat och samtidigt upprätthålla den biologiska mångfalden och skydda miljön.

I framtiden bör den gemensamma jordbrukspolitiken i större omfattning tillgodose samhällsbehov, som att skapa arbetstillfällen och stärka kvinnors och ungdomars ställning inom jordbruket. Jag vill verkligen betona att jordbrukare måste garanteras stabila och tillräckliga inkomster för sitt hårda arbete och för att de försörjer oss med varor av hög kvalitet.

Det betänkande som vi ska anta i dag innehåller förslag som har lagts fram av ledamöter som företräder politiska grupper och enskilda medlemsstater. Vi måste fatta viktiga beslut som kommer att vara avgörande för vägvalet, så att de pengar som satsas på den gemensamma jordbrukspolitiken i framtiden kommer att skapa fördelar för både jordbruksproducenter och konsumenter.

Slutligen vill jag tacka George Lyon för att han gjorde det möjligt för oss att samarbeta så bra.

  Marit Paulsen, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Herr kommissionär, ärade kolleger! George Lyon har åstadkommit några få, kanske korta, men ändå oerhört viktiga steg för att förändra en jordbrukspolitik. Vi behöver den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken. Låt oss avstå från alla tankar på åternationalisering. Låt oss också inse att vi lever i en ny tid med mycket besvärliga frågor, som vi är skyldiga att lösa. Det gäller mat till nio miljarder människor, självklart. Samtidigt har vi också de jättelika utmaningarna i fråga om klimatet och när det gäller att få de naturliga kretsloppen att fungera.

Låt oss inte se jordbruket som en miljöbov och som ett miljöproblem. Jordbruket och skogsbruket innehåller de grundläggande lösningarna på de gigantiska problemen.

  Martin Häusling, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Lyon! Först och främst vill jag tacka för betänkandet. Vi har haft ett gott samarbete som föredragande och jag anser att vi har kommit fram till en mycket bra kompromiss som vi kan stödja helhjärtat. Det är viktigt att parlamentet skickar ett kraftfullt budskap som visar att vi tänker fortsätta att bedriva en gemensam jordbrukspolitik.

Det ligger förstås i sakens natur att vi inte får allt som vi vill ha i en kompromiss. Men det jag menar är viktigt för oss, och det jag vill lyfta fram, är att vi har möjlighet att få en grönare gemensam jordbrukspolitik – inte bara grön i fråga om en hållbar energipolitik utan även i fråga om en hållbar jordbrukspolitik – och att vi börjar betrakta konkurrens inte bara som en konkurrenskraftig position i förhållande till den globala marknaden utan också i högre grad uppmärksammar läget inom det europeiska jordbruket, med fokus på konkurrensvillkoren inom det europeiska jordbruket; inte bara följer WTO:s bestämmelser för den kommande jordbrukspolitiken utan i slutändan utvecklar en egen, stark, gemensam jordbrukspolitik.

Det är viktigt att vi i framtiden utformar direktstöden i den första pelaren i linje med en hållbar jordbrukspolitik och att vi har en stark andra pelare för utvecklingen av landsbygdsområden, med fokus på sysselsättningen.

Det vi inte kommer att ställa oss bakom – och detta gjorde vi också klart på utskottsnivå – är en jordbrukspolitik i förhållande till den globala marknaden som bygger på exportsubventioner. Vi fortsätter att avvisa den strategin och till skillnad från många andra är vi mer kritiska i vår bedömning av den nuvarande jordbrukspolitikens historia. Vi vill med andra ord ha en jordbrukspolitik som rör sig bort från industrialisering och ökad koncentration och från en rent konkurrensbaserad marknadspolitik. I stället vill vi fokusera på det faktum att jordbrukspolitiken verkligen är en politik för framtiden, som syftar till att skapa en politik för landsbygden som främjar livsmedelssäkerhet och skydd för mark, vatten och biologisk mångfald. Vi anser också att vi bör använda jordbrukspolitiken för att bekämpa klimatförändringen och sist men inte minst även som en viktig mekanism för att trygga arbetstillfällen.

  James Nicholson, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Med detta betänkande kan parlamentet få fram sina synpunkter innan kommissionen lägger fram sina förslag om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid i slutet av detta år. Jag och min grupp kommer att rösta för detta betänkande, men jag vill ändå framhålla att det finns vissa delar som vi inte håller med om. Naturligtvis är det avgörande att behålla strukturen för den andra pelaren och detta kommer att vara centralt för den gemensamma jordbrukspolitikens framgång på lång sikt.

Men sammantaget anser jag att betänkandet är en bra utgångspunkt för en uttömmande debatt om frågan och visar att utskottet kan samarbeta. Vi har ett stort ansvar som parlament att se till att alla kommande reformer garanterar att jordbruket som industri kan konkurrera och överleva i framtiden. Den gemensamma jordbrukspolitiken har genomgått enorma förändringar och vi måste se till att den är anpassad för sitt syfte under 2000-talet. Vi måste komma ihåg att den gemensamma jordbrukspolitiken inte bara är för jordbrukarna: den ger oss en trygg och säker livsmedelsförsörjning och omfattande kollektiva nyttigheter och miljöfördelar. För att uppnå dessa mål anser jag att budgeten åtminstone måste vara oförändrad och jag vill tacka föredraganden för ett mycket bra betänkande och för hans samarbete.

  João Ferreira, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Låt mig gratulera!

Tidigare reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken har lett till en liberalisering av jordbruksmarknaderna. De har gett upphov till enorma orättvisor i fördelningen av stöd – mellan länder, produkter och producenter. De har förstört regleringsinstrumenten för produktionen, som kvoter och produktionsrättigheter, tillsammans med mekanismerna för intervention och marknadsreglering. De har tvingat jordbruket att följa WTO:s regler, och jordbruket har använts som bricka i ett spel om andra intressen.

Resultatet är uppenbart: den exempellösa nedläggningen av produktionen av miljontals små och medelstora jordbruksföretag, osäkra inkomster och ökad prisvolatilitet samt ökat livsmedelsberoende i oräkneliga länder och regioner.

Allt detta manar till en djupgående förändring av den gemensamma jordbrukspolitiken som garanterar livsmedelssäkerheten och suveräniteten, prioriterar länders och regioners behov att utveckla produktionen för att möta sina behov och samtidigt främjar miljömässig hållbarhet och landsbygdsutveckling, främjar en mer diversifierad produktion och hindrar den från att minska, samtidigt som den erkänner de olika sektorernas och regionernas särskilda egenskaper. Dessutom måste den med hjälp av modellering och tak för stöd överbrygga den nuvarande obalansen mellan produkter, producenter och länder samt slutligen innehålla interventionsmekanismer som tryggar rättvisa produktionspriser och ger jordbrukarna en inkomstnivå som garanterar kontinuiteten i produktionen och regelbunden livsmedelsförsörjning.

  Lorenzo Fontana, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag gratulera George Lyon till hans arbete och även ordföranden och sekretariatet för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Jag är också tacksam mot Dacian Cioloş, eftersom han och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling verkligen har skapat ett bra samarbete och det är mycket viktigt. Jag hoppas att kommissionen även i framtiden, under de kommande faserna i lagstiftningsprocessen, kommer att fortsätta att särskilt uppmärksamma producenter och konsumenter, som otvivelaktigt har drabbats hårt på grund av marknadens struktur och krisen nyligen.

Min region, Veneto, har 150 000 jordbruk, som genom sina ansträngningar inte bara tillhandahåller kvalitetsprodukter utan också skyddar landsbygdsmiljön, vilket vi anser är en tillgång som inte bara behöver skyddas utan även uppmuntras.

För att kunna fortsätta sin verksamhet uppmanar jordbrukarna oss emellertid att stärka skyddet mot prisvolatiliteten och att fortsätta att ge direktstöd. Vi måste också upprätthålla den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken. Landsbygdsutvecklingspolitiken måste skyddas, framför allt för att den underlättar utvecklingen av de olika former av lokalt jordbruk som finns i EU och som måste uppfylla allt strängare kvalitetsnormer.

På en konkurrensutsatt marknad där de ofta missgynnas, vädjar våra jordbrukare om minskade byråkratiska bördor ska vara en prioriterad åtgärd, eftersom dessa verkligen bidrar till att minska deras konkurrenskraft.

  Diane Dodds (NI). - (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för hans betänkande. Det var verkligen bra att ha en föredragande som lyssnade och detta avspeglas i hans resor i medlemsstaterna och i resultaten i betänkandet.

Framtiden för jordbruket och för den gemensamma jordbrukspolitiken måste ge jordbrukarna en hållbar, säker inkomst. Betalningarna ur den första pelaren måste fortsätta att ge jordbrukarna ett direktstöd som ger dem en lägsta garanterad inkomstnivå. För att uppnå detta måste vi ha en budget för den gemensamma jordbrukspolitiken som minst ligger kvar på dagens nivå eller ännu hellre ökas för att ta hänsyn till utvidgningen av EU.

Volatiliteten på marknaderna har skadat industrin i hela EU och vi måste behålla skyddsnäten för att upprätthålla stabiliteten och trygga lönsamheten. Fördelningen av medel från den gemensamma jordbrukspolitiken måste ta hänsyn till produktionskostnaderna i medlemsstaterna.

Definitionen av rättvisa måste granskas mer ingående av kommissionen, och ett arealbaserat stöd, som skulle leda till att jordbrukare i Nordirland fick ett lägre gårdsstöd, skulle skada en industri där många jordbrukare ligger på gränsen till lönsamhet. I Nordirland finns många jordbrukare som har lite mark, men som bedriver intensivt jordbruk och en sådan ersättning skulle varken avspegla deras arbete eller den ekonomiska börda de ställs inför. Regionala variationer måste därför beaktas och hanteras i den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013.

  Albert Deß (PPE). – (DE) Herr talman, herr Cioloş, mina damer och herrar! I dag hålls en viktig debatt om Lyonbetänkandet och jag vill ta tillfället i akt att tacka George Lyon för den kompromissvilja han har visat i detta dokument. Vi har kommit fram till en bra kompromiss som kan få stöd från många grupper och jag tror att denna kompromiss kommer att få stöd av en bred majoritet vid den omröstning som ska hållas klockan tolv i dag.

Den gemensamma jordbrukspolitiken i Europa var och är en av de viktigaste hörnstenarna i den europeiska föreningsprocessen. I det här betänkandet beskriver vi effekterna av den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013. Den europeiska jordbrukssektorn producerar livsmedel av hög kvalitet, skyddar viktiga landsbygdsområden och många arbetstillfällen, upprätthåller och främjar vårt kulturlandskap och den biologiska mångfalden och kan även bidra till att spara fossila bränslen genom produktionen av förnybara råmaterial och förnybar energi. För att se till att det europeiska jordbruket ska kunna fortsätta att uppfylla dessa funktioner i framtiden måste vi hitta ett koncept för perioden efter 2013 som tillåter jordbruket att fullgöra alla dessa uppgifter.

Jag välkomnar det faktum att Dacian Cioloş tydligt har angett att han vill att systemet med två pelare ska finnas kvar. Min grupp kommer att stödja detta. Den första pelaren fungerar som en motvikt till de begränsningar som det europeiska jordbruket omfattas av i förhållande till andra jordbruksregioner i världen, medan den andra pelaren handlar om att skapa en hel uppsättning av åtgärder för att göra det möjligt för medlemsstaterna att se till att jordbruket får ytterligare stöd för att kunna fylla sina funktioner. Den stora majoriteten av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) kommer att rösta för betänkandet.

  Luis Manuel Capoulas Santos (S&D). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Socialdemokraterna och demokraterna välkomnar särskilt att deras viktigaste förslag avspeglas i Lyonbetänkandet: 80–90 procent av våra ändringsförslag har beaktats och vi kunde ställa oss bakom 49 av de 50 åtaganden som jordbruksutskottet röstade om.

Vi välkomnar särskilt att Lyonbetänkandet omfattar en tydlig vilja att bibehålla den verkligt gemenskapsinriktade utformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken och en önskan att den även fortsättningsvis ska få en tillräcklig budget. Betänkandet innehåller ett fördömande av de historiska kriterierna för att fördela stöd till jordbrukarna, som främst kretsar kring miljön, avsikten att gå mot en mer rättvis fördelning av stöd mellan jordbrukare och medlemsstater. Precis som har upprepats av flera kollegor erkänns också att marknadsreglering samt risk- och krishantering måste ha ändamålsenliga politiska instrument. I betänkandet ingår också ett nytt stödsystem grundat på ersättning för tillhandahållandet av tjänster av kollektiva nyttigheter, som gynnar samhället som helhet, men som inte får någon ersättning från marknaden.

Kommissionen har därmed fått många möjligheter till inspiration för sitt meddelande som ska läggas fram i november och jag välkomnar att kommissionsledamoten redan har visat vilja att godta våra rekommendationer.

Jag hoppas att jag om ett halvår ska kunna gratulera Dacian Cioloş med samma tillfredsställelse som jag nu kan gratulerar min kollega George Lyon för hans utmärkta arbete, som hedrar och stärker parlamentets roll just i denna tid när vi tack vare Lissabonfördraget får medbeslutandebefogenheter.

  Britta Reimers (ALDE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka vår föredragande för hans konstruktiva samarbete och för de viktiga aspekter som lyfts fram i hans betänkande om framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013. I betänkandet uppmanas till en vidareutveckling av den befintliga gemensamma jordbrukspolitiken i stället för att utveckla en ny politik. Det är bra.

Jordbrukets primära uppgift är och förblir att producera livsmedel för våra medborgare. Det ständigt växande behovet av kollektiva nyttigheter, befolkningstillväxten och bristen på naturtillgångar gör detta allt svårare att uppnå. Jordbrukare måste producera allt mer med allt mindre. Det är omöjligt utan att öka effektiviteten. Europaparlamentet, kommissionen och rådet är ansvariga för att säkra de nödvändiga ramvillkoren för detta. Om vi inom EU vill upprätthålla en sund jordbrukssektor med mångfald i framtiden måste vi också ta hänsyn till jordbrukarnas behov, nämligen genom att ha så lite byråkrati som möjligt och genom att tillåta så stor frihet för företagare som möjligt, så att de kan skapa rimliga inkomster åt sig själva.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Även jag vill gratulera min skotske kollega George Lyon för ett mycket gediget betänkande. Det finns mycket i detta betänkande att vara nöjd med, och jag instämmer i kommentarerna från ett antal kolleger i morse. Jag gillar särskilt den mycket tydliga hänvisningen i betänkandet till att livsmedelsproduktionen är det primära syftet med den gemensamma jordbrukspolitiken. Allt annat är mycket berömvärt, mycket önskvärt, men av underordnad betydelse.

Vi måste ha klart för oss att livsmedelstryggheten är en integrerad del av vår europeiska nationella säkerhet och den gemensamma jordbrukspolitikens huvudsakliga samhällsvärde, vilket i sig självt är värt att betala för. Jag vill särskilt ta fasta på Giovanni La Vias synpunkter på budgeten, vilka väldigt få kolleger har talat om denna morgon. Det kanske är typiskt skotskt att fokusera så mycket på budgeten, men om vi inte anslår tillräckliga ekonomiska resurser till denna politik blir den helt meningslös. Jag vore tacksam för några ord från vår kommissionsledamot om hur han avser att försvara denna budget framöver, inte minst eftersom ett antal medlemsstater, bland annat Storbritannien, vill att direktstödet till jordbrukare ska upphöra.

Du kan dock lita på parlamentets stöd till att bibehålla en fungerande gemensam jordbrukspolitik och en fungerande budget, och detta utgör en bra grund för fortsatt diskussion.

  Janusz Wojciechowski (ECR). – (PL) Herr talman! Jag vill också uttrycka min respekt för George Lyon, som har utarbetat ett betänkande som innehåller en vision av de viktigaste utmaningarna för det europeiska jordbruket.

Mina damer och herrar! Det finns ett problem när det gäller avskaffandet av skillnaderna i de subventioner som betalas ut i olika medlemsstater, och det är ett mycket allvarligt problem. Om vi tittar på nuvarande subventioner – och om vi skulle behålla detta system – ser vi enorma skillnader. Det finns länder där bidraget är över 500 euro per hektar efter 2013, och det finns länder – främst de nya medlemsstaterna – där det till och med är mindre än 100 euro. Vi måste ta itu med detta problem och lösa det. Vi kan inte fortsätta med så stora skillnader på lång sikt. Det kommer att bli svårt att lösa detta problem.

Jag vill tacka Alyn Smith, som har uppmärksammat problemet med budgeten. Vi kommer inte att kunna lösa detta problem utan en större budget, för det är svårt att ta från dem som har mer; i stället bör vi ge till dem som har mindre. För att citera mottot för den franska revolutionen: ”Frihet, jämlikhet och broderskap” – vi har inget problem med friheten, men när det gäller jämlikhet och broderskap är behovet större, och jag vädjar till mina kolleger från de gamla medlemsstaterna att bidra till att lösa detta problem i en anda av jämlikhet och broderskap.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (GA) Herr talman! Jag välkomnar också detta viktiga betänkande, även om jag är lite besviken över att det inte innehåller en vision för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) som syftar till att stoppa avfolkningen av landsbygden och se till att aktiva jordbrukare kan tillhandahålla de varor och tjänster som efterfrågas av samhället.

Vi behöver en gemensam jordbrukspolitik som ser till att livsmedel av hög kvalitet produceras enligt höga standarder och garanterar vård och underhåll av mark samt skydd av vatten, jord och biologisk mångfald, en gemensam politik som garanterar arbetstillfällen på landsbygden och en stärkt landsbygdsekonomi samt stärker kampen mot klimatförändringarna.

Det är nödvändigt att ändra den gemensamma jordbrukspolitiken för att hjälpa dem som är i trängande behov av hjälp. I dag går den största andelen till stora ägare och till producenterna. En ordentlig budget för den gemensamma jordbrukspolitiken är också viktigt, och jag vill uttrycka mitt tack till George Lyon.

  Giancarlo Scottà (EFD). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Lyon, mina damer och herrar! I en situation som denna behöver jordbruksföretagen starkt stöd för att kunna vara nyskapande och göra framsteg.

Jordbrukarnas roll måste genomgå en radikal förändring: genom att systematisera jordbruksproduktionen blir jordbrukarna lantbruksföretagare och kan därmed främja den ekonomiska utvecklingen. Jag tror att det är mycket viktigt att alla övergivna landområden används för att skapa små, slutna näringsgrenar inom jordbruket – med andra ord system där det finns en direkt koppling mellan odling och försäljning. Dessa system kan fungera och få stor spridning i hela EU.

Jag anser att kommissionen med den nya gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) bör stödja skapandet av jordbrukskooperativ för att sänka produktionskostnaderna och göra jordbrukarna mer konkurrenskraftiga. Kommissionen måste åta sig att fastställa en budget som är tillräcklig för att uppnå dessa mål. Finansieringen av den nya gemensamma jordbrukspolitiken måste vara resultatbaserad, för att undvika slöseri och olika typer av spekulationer.

I dessa kristider vill dessutom många unga människor återgå till jordbruket. De ställs dock inför olika typer av hinder: marken är för dyr och politiken för att utveckla landsbygden är svår att hantera; de långa väntetiderna för att få tillgång till mark, och det faktum att markköp beviljas på grundval av inkomster snarare än på de idéer som framförs av unga företagare hindrar denna grupp från att förverkliga sina möjligheter. Jag anser att kommissionen måste ha en stödjande och flexibel inställning till att hjälpa unga jordbrukare. Det behövs också en informationspolitik, till att börja med i skolor och på universitet, i syfte att främja ett ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Jag instämmer med de kolleger som har lyft fram kvaliteten på detta betänkande och med det stora stöd det fick i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

Dels är det ett ambitiöst betänkande eftersom det syftar till att hitta lösningar på dagens stora utmaningar, men samtidigt är det ett väl avvägt betänkande som syftar till att bemöta de nya medlemsstaternas berättigade oro för att den gemensamma jordbrukspolitiken inte ska gynna alla stater lika mycket.

Jag vill särskilt lyfta fram de punkter som hänvisar till den gemensamma jordbrukspolitikens konstruktion. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste fortsätta att vara grundad på dess två pelare. Om dessa avskaffades skulle det leda till att den gemensamma jordbrukspolitiken förstörs eller förändras till en politik som saknar möjlighet att bidra till att modernisera jordbruket och stärka dess konkurrenskraft. Det vore ett misstag att avskaffa pelaren för landsbygdsutveckling, och det skulle bromsa moderniseringen av jordbruket i hela EU, men mest av allt i de nya medlemsstaterna.

En annan viktig punkt är att bevara en GJP-budget åtminstone på nuvarande nivå. EU:s jordbrukare är skyldiga att följa de högsta kvalitetsnormerna, vilket återspeglas i kvaliteten på den mat som EU-medborgarna äter och i vår globala konkurrenskraft. Jordbrukarna behöver dock stöd för att kunna uppfylla dessa normer. En välstrukturerad och ordentligt finansierad gemensam jordbrukspolitik innebär säkra livsmedel av god kvalitet för EU-medborgarna.

Jag tror att omröstningen om detta betänkande kommer att göra det möjligt för parlamentet att ge rådet och kommissionen en klar och entydig signal om vår ståndpunkt som företrädare för EU:s medborgare.

  Paolo De Castro (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under de närmaste åren kommer de utmaningar som åtföljer utvecklingen av det europeiska jordbruket att bli enorma: den växande efterfrågan på livsmedel kommer att behöva tillgodoses genom en hållbar användning av naturresurser, samtidigt som miljöskyddsnivån måste höjas.

Detta perspektiv, som stärker relationen mellan jordbruket och produktionen av kollektiva nyttigheter, ger jordbruket en ny strategisk betydelse: skapandet av den framtida gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) utgör i dag lösningen på dessa stora utmaningar som vårt samhälle står inför, och politiken kommer att spela en avgörande roll när det gäller att lösa det som redan har blivit en livsmedelskris. Därför är det en fråga om att producera mer och samtidigt förorena mindre: detta är det svåra mål som det europeiska jordbruket måste uppfylla under de närmaste åren.

På grundval av dessa antaganden har utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, där jag har äran att vara ordförande, gjort ett intensivt och koncist arbete – som George Lyon, med medverkan från alla grupper, har övervakat på ett utmärkt sätt – i form av det betänkande som läggs fram för parlamentet i dag. Vi är övertygade om att detta betänkande kommer att bidra till att lägga grunden för den framtida gemensamma jordbrukspolitiken och ge Europeiska kommissionen vissa tydliga signaler så att den kan utarbeta sitt årsmeddelande om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid efter 2013.

  Liam Aylward (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill också tacka min kollega George Lyon för hans utmärkta arbete med detta betänkande. Den gemensamma jordbrukspolitiken står inför många utmaningar, och i ett utvidgat EU är det viktigt att unionen upprätthåller en stark jordbrukspolitik med tillräckliga resurser som kan göra en insats för jordbrukarna, landsbygden och samhället, och som kan garantera en säkrad livsmedelsförsörjning. Det är också viktigt att det inte sker någon åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken genom samfinansiering. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste förbli en gemensam EU-politik.

Under de senaste 50 åren har den lett till ökad produktivitet och bidragit till en rimlig levnadsstandard för jordbrukare och till att stabilisera marknaderna, säkra tillgången till jordbruksprodukter och förse konsumenter med högkvalitativa livsmedel till rimliga priser. EU:s medborgare drar stor nytta av jordbruket i form av en tryggad livsmedelsförsörjning, miljöskydd, åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna, bevara landsbygdssamhällen och stödja jordbrukarfamiljer.

För att den gemensamma jordbrukspolitiken ska kunna fortsätta att göra en insats för jordbrukarna och tillgodose deras behov måste den få ett starkt stöd, och det innebär naturligtvis en stark budget. För det andra bör öppenhet och proportionalitet stå i centrum för den framtida gemensamma jordbrukspolitiken. EU:s jordbrukspolitik bör stödja jordbrukare med det huvudsakliga syftet att producera livsmedel av hög kvalitet, och inte hindra dem eller belasta dem med för stora administrativa krav och för mycket byråkrati.

Slutligen producerar EU:s jordbrukare livsmedel som uppfyller de högsta kvalitetsnormerna. Det måste finnas garantier för att all import till EU uppfyller samma kvalitetsnormer som EU-produkter. Vi måste också garantera lika villkor, rättvis konkurrens och framtida livsduglighet för EU:s jordbruk.

  Hynek Fajmon (ECR). – (CS) Den största orättvisan i den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken består i att subventionerna portioneras ut på ett ojämlikt och illojalt sätt mellan de gamla och nya medlemsstaterna. I år kommer jordbrukarna i de nya medlemsstaterna, som anslöt sig 2004, bara att få 70 procent av vad jordbrukarna får i de 15 gamla medlemsstaterna. Bulgarerna och rumänerna kommer endast att få 40 procent. Samtidigt är alla verksamma på EU:s inre marknad. Jag anser bestämt att denna orättvisa måste undanröjas så snart som möjligt. Alla jordbrukare i hela unionen måste ha samma förutsättningar och samma villkor för bidrag. Därför stöder jag ändringsförslag 6, där man begär att detta mål ska uppnås så snart som möjligt, och jag hoppas att mina kolleger kommer att stödja det.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Den gemensamma jordbrukspolitiken har utformats för att skydda EU:s oberoende livsmedelsproduktion. På 1970-talet användes nästan 70 procent av EU:s budget till jordbruket. Efter en rad konkurrensfrämjande reformer minskade dock jordbruksutgifterna i budgeten till 35 procent för perioden 2007–2013.

Tyvärr utformas i dag den omarbetade gemensamma jordbrukspolitiken på samma konkurrensfrämjande villkor som den förra politiken. Det är förolämpande att den ekonomiska krisen används som en förevändning för att minska stödet till jordbrukarna. Dessutom är det inte de som bär skulden för dagens kris.

Det grundläggande syftet med den nya gemensamma jordbrukspolitiken bör vara att främja en global modell som är förenlig med hälsosamma livsmedel, miljöskydd och kampen mot koldioxidutsläppen. Vi får inte glömma att det konventionella jordbrukets agrokemiska modell bär stort ansvar för växthuseffekten och klimatförändringarna, och den måste förändras just därför att den motarbetar jordbrukarna, människorna och den biologiska mångfalden i världen.

  John Stuart Agnew (EFD). – (EN) Herr talman! Jag erkänner att jag som arbetande bonde har ett intresse i denna fråga. Planerna för den gemensamma jordbrukspolitikens framtid måste fungera på det praktiska planet, och den måste vara finansierbar. Som man säger inom det militära: ”inga namn, ingen straffexercis”, men en ledamot av PPE-gruppen röstade mot detta betänkande i utskottet. Det kan bero på att kostnaderna i dagens ekonomiska klimat är ett bekymmer och att föredragandens entusiasm för icke-jordbruksrelaterade mål inom ramen för den andra pelaren innebär att pengar tas från jordbrukarna.

Föredragandens besatthet av klimatförändringarna kan leda till att vi godtar råd som tvingar jordbrukarna att pumpa ned avgaser från traktorer under marken, med ökad bränsleförbrukning och förstörda havsbottnar som följd. Jag har själv bevittnat entreprenörernas försök att spruta in smutsigt vatten under marken för att uppfylla EU:s regler, och det säger mig vilka problem vi har framför oss. Boskapsuppfödarna kan tvingas minska metanutsläppen genom att ersätta hö och ensilage med dyrare spannmålsbaserat foder. Om det måste finnas en gemensam jordbrukspolitik, låt den hjälpa jordbrukarna och inte hindra dem.

  Esther Herranz García (PPE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Under de närmaste månaderna kommer vi att inleda en omfattande debatt om den nya gemensamma jordbrukspolitiken. Det är viktigt att nå en tillfredsställande överenskommelse, så jag hoppas att det belgiska ordförandeskapet lyckas uppnå det som det spanska ordförandeskapet inte lyckades med. Jag hoppas att det belgiska ordförandeskapet kan styra diskussionerna på ett sådant sätt att medlemsstaterna förbinder sig att upprätthålla en verkligt stark gemensam jordbrukspolitik i framtiden, med en tillräcklig budget för att tillgodose behoven hos de 27 medlemsstaterna, både de nya och de gamla; jag hoppas också att det inte blir som det var 2005, då det rådde brist på pengar och vi blev tvungna att improvisera fram en modulering.

I den kommande reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken sätter vi lönsamheten på spel i en sektor som inte bara förser oss med immateriella varor och tjänster, såsom omsorg om miljön, utan också måste garantera försörjningen av livsmedel till EU:s medborgare. Vi har varit med om beklämmande bristsituationer tidigare, vilket är anledningen till att Europaparlamentet bör göra en försörjningstrygghet baserad på EU:s produktion till det huvudsakliga målet för nästa reform, utan att lägga andra insatser åt sidan, såsom kampen mot klimatförändringarna.

  Stéphane Le Foll (S&D). – (FR) Herr talman! Jag har förstått att du har haft en kort och lycklig natt. Jag vill tacka kommissionsledamoten för att han har lyssnat på hela denna debatt, och jag vill gratulera George Lyon till det arbete han har utfört i samband med det betänkande som han lägger fram denna förmiddag.

Vad är syftet här? Att få människor att inse att jordbruk, livsmedel och miljö i dagens värld utgör utmaningar för hela EU. Det är syftet. Vad menar vi med det? För det första att förkasta en åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken och öka medfinansieringen. För det andra att behålla en jordbruksbudget som kan matcha dessa utmaningar och denna stora fråga om tryggad livsmedelsförsörjning. För det tredje att se till att jordbruket kan tillhandahålla de kollektiva nyttigheter som efterfrågas av samhället. För det fjärde att reglera och förhindra stora svängningar på marknaden, vilket jag anser är avgörande. Vi måste återvända till detta ämne och gå ännu ett steg längre.

Min sista punkt gäller den första och den andra pelaren. Jag vill varna alla dem som försvarar denna struktur – och de har kanske rätt – om att det inom ramen för budgetdiskussionen i slutändan finns en risk att den första pelaren minskas betydligt och att allt överförs till den andra pelaren, som i sin tur samfinansieras, vilket skulle strida mot vårt mål att undvika en åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag säger det denna förmiddag eftersom det är den debatt vi nu har.

Herr kommissionsledamot! Jag skulle jag vilja avsluta med en enkel idé. Den gemensamma jordbrukspolitiken skapades samtidigt som Europeiska ekonomiska gemenskapen. Vi är nu i Europeiska unionen. Jag anser verkligen att vi borde ha en viktig politisk ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Richard Ashworth (ECR). – (EN) Herr talman! I denna föränderliga värld är det oerhört viktigt att den gemensamma jordbrukspolitiken också förändras så att den kan vara av betydelse för framtidens utmaningar och inte bara leva i det förflutna.

Den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken kommer att spela en mycket viktig roll i frågor som livsmedelsförsörjning, svängningar på marknaden och klimatförändringar, men jag vill nämna tre andra principer som enligt min mening är minst lika viktiga.

För det första måste vi erkänna att det bästa sättet att uppnå målen för den gemensamma jordbrukspolitiken är att skapa en livskraftig och dynamisk jordbrukssektor, och jag tycker inte att vi ska glömma bort det målet.

För det andra måste den gemensamma jordbrukspolitiken bli enklare, rättvisare och tydligare om vi ska uppnå detta mål.

Slutligen måste den ge god valuta för pengarna. Alla stater och alla sektorer upplever svåra ekonomiska tider, och jag vill uppmana utskottet att vara helt realistiskt i sina förväntningar på EU:s budget. Jag anser att detta innebär att vi bör se till att medlen används effektivt. Föredraganden har lagt fram ett utmärkt betänkande. Jag gratulerar honom till hans arbete och jag stöder det med glädje.

  John Bufton (EFD). – (EN) Herr talman! I framtiden kommer vi att få se ett ökat fokus på att koppla ihop den gemensamma jordbrukspolitiken med klimatförändringspolitiken. I min valkrets i Wales kommer de befintliga systemen och den andra pelaren att ersättas av Glastirsystemet som fokuserar på kolupptagning och mål kopplade till klimatförändringarna. Jordbrukarna kommer att betalas per hektar för vattenvård, återplantering av skog och så vidare. Vid reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 är det viktigt att inte offra den första pelaren bara för att kunna främja nya mål inom ramen för den andra pelaren.

Gårdsstödet är av avgörande betydelse för många jordbrukare som är beroende av subventioner som kan försvinna utan vidare. Kommer de walesiska jordbrukarna att erbjudas förnuftiga alternativ om de är missnöjda med Glastirsystemet, eller kommer de att straffas på något sätt för att de inte inför systemet? Ett val utan några alternativ är inget val alls.

Jordbruket har alltid haft en stark ställning i Wales, och många samhällen är mycket beroende av jordbruk. Den kommande reformen av jordbrukspolitiken som enbart bygger på en klimatförändringsideologi skulle kunna äventyra den walesiska jordbrukstraditionen och Wales ekonomiska framtid.

  Iratxe García Pérez (S&D). – (ES) Herr talman! Vi har arbetat med att anpassa den gemensamma jordbrukspolitiken i ett antal år, och vi går nu in i en ny fas i denna process av permanent reform.

Herr kommissionsledamot! I George Lyons betänkande erkänns den roll som jordbruket, som en strategisk sektor, kan spela för att bidra till prioriteringarna i den nya Europa 2020-strategin. Vi vill ha en stark jordbrukspolitik efter 2013 som bibehåller sin gemensamma karaktär, utan att det sker på bekostnad av särdragen hos vissa sektorer eller regioner. Den kommer att vara lika marknadsorienterad som tidigare. De ökande svängningarna på marknaden, i kombination med de krav som EU:s internationella åtaganden innebär, har en negativ inverkan på jordbrukarnas inkomster.

Vi behöver ett ordentligt säkerhetssystem. Direktstödet måste finansieras helt ur unionens budget, och den gemensamma jordbrukspolitiken måste ha ett budgetanslag som är tillräckligt för att möta de nya utmaningar och mål den står inför, på en nivå som minst motsvarar 2013 års nivå, eftersom ytterligare nedskärningar kan äventyra dess effektivitet.

Herr kommissionsledamot! Våra jordbrukare kommer återigen att tvingas arbeta för att anpassa sig. Alla ändringar som görs måste åtföljas av realistiska övergångsperioder.

Jag vill tacka George Lyon och alla skuggföredragandena för deras arbete. De har lagt fram ett betänkande som vi i parlamentet kan stödja, och som kommer att bli en positiv signal när det gäller att få slut på osäkerheten för EU:s jordbrukare.

  Talmannen. – Vi har ett problem: det finns 23 ledamöter som har begärt ordet i enlighet med ögonkontaktsförfarandet. Som ni vet är det enligt arbetsordningen endast fem som får tala. Dessutom beräknades hela denna debatt ta 57 minuter, och vi har hittills hållit på i 59 minuter utan att kommissionsledamoten har fått ordet, och föredraganden har inte heller fått avsluta debatten.

Eftersom frågan verkar vara mycket viktig – vilket bevisas av att ovanligt många har bett om ordet – kommer tio ledamöter att få tala, vilket är dubbelt så många som arbetsordningen föreskriver.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman, herr Cioloş! Avvikelsen från den historiska metoden för fastställande av stödnivåer och införandet av en ny och rättvis fördelning av resurser från den gemensamma jordbrukspolitiken mellan jordbrukare från hela EU, utan åtskillnad mellan ”gamla” och ”nya” medlemsstater, är en av de viktigaste utmaningarna för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013.

Jag stöder bidragsmodellen med två pelare, där stödet betalas ut till jordbrukarna och är avsett för utveckling och modernisering av jordbruksföretag, och inte till ägarna, som tar pengarna utan att investera dem i jordbruket, vilket förhindrar den nödvändiga förändringen. Då den gemensamma jordbrukspolitiken antar nya utmaningar bör den behålla sin omsorg om miljövärden och livsmedelstrygghet. Dessutom föreslår jag att vi lämnar de beprövade instrumenten för marknadsreglering orörda. Mjölkkvoterna är ett exempel. Vad ska vi ersätta dem med om de försvinner? Naturligtvis finns det vissa idéer, men vi har inga garantier ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D). – (RO) Jag vill gratulera föredraganden, skuggföredragandena och alla inblandade i detta projekt, som är särskilt viktigt för den gemensamma jordbrukspolitikens framtid.

I en globaliserad värld måste EU med sin gemensamma marknad vidta enhetliga åtgärder för att garantera en tryggad livsmedelsförsörjning och främja förnybara resurser. EU måste också bekämpa klimatförändringarna och öka sina forskningsinsatser för att på bästa sätt utnyttja de möjligheter som forskningen kan erbjuda.

Den gemensamma jordbrukspolitiken måste erbjuda framtidsutsikter och en stabil ram som kan främja utvecklingen av jordbruksproduktionen genom ökad produktivitet och konkurrenskraft samt se till att marknaden fungerar tillfredsställande, och därmed garantera ett strategiskt oberoende i fråga om försörjning inom alla viktiga produktionsområden.

Jag anser att det är viktigt att vi behåller den gemensamma jordbrukspolitikens två pelare, då det innebär en klar skillnad om vi har den första pelaren, som är stark nog att garantera en skälig levnadsstandard för jordbrukarna i alla medlemsstater ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  José Bové (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Först av allt vill jag självklart tacka vår föredragande George Lyon, som jag tror att vi alla har arbetat med på grundval av ömsesidiga överenskommelser för att försöka komma framåt, och jag vill kortfattat säga att en sak är uppenbar för oss alla.

Det är uppenbart att EU i dag är nettoimportör av råvaror från jordbruket. Vi måste ha en långtgående jordbruks- och livsmedelspolitik så att vi kan garantera att våra medborgares behov av livsmedel tillgodoses.

Dessutom har vi i dag en gemensam jordbrukspolitik som måste reformeras av tre skäl. Det är en gemensam jordbrukspolitik som är orättvis, både ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Den är ekonomiskt orättvis eftersom det belopp som betalas till producenterna är lägre än deras produktionskostnader, och den gemensamma jordbrukspolitiken måste göra det möjligt att lösa detta problem. Den är socialt orättvis eftersom stödet inte fördelas rättvist mellan länder, regioner och jordbrukare. 80 procent av stödet fördelas till 20 procent av jordbrukarna. Den är också miljömässigt orättvis, vi behöver en gemensam jordbrukspolitik som tar hänsyn till marken, som tar hänsyn till ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Herr talman! För den gemensamma jordbrukspolitiken gäller i korthet att vi nu har fler länder, fler prioriteringar och mindre pengar. Detta innebär att den gemensamma jordbrukspolitiken kräver en grundlig reform där vi måste börja från noll. Eftersom livsmedel är jordbrukssektorns viktigaste kollektiva tillgång måste livsmedelsproduktionen garanteras, särskilt med tanke på livsmedelstryggheten under de kommande årtiondena.

Dessutom vill vi ha livsmedel av god kvalitet i EU, och vi sätter stort värde på djurens välbefinnande och miljön. Ändå belönas inte alltid våra jordbrukare av marknaden för dessa bidrag till allmänhetens bästa. Deras globala konkurrenter behöver inte leva upp till dessa krav, eller så är deras krav mycket lägre. Därför behöver vi stöd där marknaden misslyckas. Det är positivt att föredraganden förespråkar stöd per hektar. Detta kommer att motverka en ytterligare intensifiering av jordbruket och göra uppnåendet av miljömålen till en mer realistisk möjlighet. Det är så vi kan belöna våra jordbrukare.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Vi vet alla att EU:s gemensamma jordbrukspolitik är en mycket komplicerad och känslig fråga. Den fortsatta tillämpningen av den så kallade historiska principen för stöd till jordbruket – även efter EU:s utvidgning – har medfört en betydande snedfördelning i EU:s ekonomiska politik.

Det är därför nödvändigt att så snart som möjligt införa objektivt rättvisa kriterier i fråga om systemet för fördelning av ekonomiskt stöd till jordbrukare, eftersom det kommer att skapa de rätta förutsättningarna för en korrekt ekonomisk konkurrens mellan jordbrukarna på EU:s inre marknad.

Stödet måste fördelas på ett korrekt och balanserat sätt, så att jordbrukare i alla länder i EU har rätt till samma stödnivåer och får konkurrera på rättvisa villkor.

Jag anser därför att vi bör stödja ändringsförslag 6 i det framlagda betänkandet, som kommer att bidra till att skapa rättvisa i stödmekanismen för EU:s jordbruksproduktion.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jordbrukspolitiken behöver en sammanhängande ram. Denna måste stärka EU som helhet men samtidigt ta hänsyn till regionala skillnader. Den andra faktorn är särskilt viktig för mitt hemland, Österrike, med tanke på särskilda miljö- och investeringsprogram.

Jordbrukspolitiken står inför en del mycket stora utmaningar. Beräkningar visar att världens befolkning kommer att öka till 9 miljarder människor samtidigt som vi ställs inför konsekvenserna av klimatförändringarna, t.ex. vattenbrist och torka. För att lösa dessa problem är det inte bara viktigt att EU samarbetar mer effektivt internt, utan också att unionen agerar på ett sammanhängande sätt i hela världen.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Dagens diskussion har varit mycket uppmuntrande från alla håll i kammaren för jordbrukets del. Jag välkomnar särskilt tonvikten på att uppmuntra unga människor till att bli jordbrukare, vilket är absolut nödvändigt, att den gemensamma jordbrukspolitiken inte bör åternationaliseras, att kommissionsledamoten sade att de två pelarna bör behållas eftersom det utan den första pelaren inte kommer att finnas något behov av den andra pelaren då det skulle bli olönsamt att bedriva jordbruk och därför kollektiva nyttigheter inte skulle kunna garanteras, och som Diane Dodds sade måste vi se över vad vi menar med ”rättvis”, särskilt med hänsyn till att kostnaderna och köpkraften varierar i unionen.

Dessutom var det bara George Lyon som hänvisade till den historiska modellen. Jag tror att det just nu är mycket viktigt för jordbrukarna att vi ger dem ett tydligt budskap om vad som kommer att hända, så att de inte tvingas till vilda spekulationer utan att veta om de ska köpa eller sälja boskap baserat på den historiska modellen. Jag skulle därför välkomna ett tydligt budskap om det från kommissionsledamoten så snart som möjligt.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill också tacka och gratulera vår kollega George Lyon för hans utmärkta betänkande, som utgör ett första positivt steg mot en omarbetning av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Syftet med den nya gemensamma jordbrukspolitiken är att skapa en viktig europeisk politik för frågor som rör jordbruk, livsmedel, social välfärd och miljö, inte ett EU som endast handlar om den otyglade fria marknaden. Vi vill att jordbrukspolitiken ska bli mer legitim när det gäller utlovade offentliga medel som godtagits av skattebetalarna, rättvisare i fördelningen av EU-medel mellan de 27 medlemsstaterna och mellan jordbrukarna samt mer effektiv när det gäller att använda offentliga medel på rätt sätt.

Nya offentliga mekanismer för reglering av jordbruksproduktionen bör fastställas för att garantera livsmedelsförsörjningen för konsumenterna. Vi är för en stark gemensam jordbrukspolitik som får de budgetmedel den behöver för att dess mål ska kunna uppnås. Därför betonar George Lyon med rätta i sitt betänkande uppkomsten av de nya utmaningarna för den gemensamma jordbrukspolitiken: särskilt klimatförändringar, vattenförvaltning, förnybar energi, biologisk mångfald och jorderosion.

I betänkandet efterlyser han en enklare, mer ansvarsfull jordbrukspolitik som mer effektivt tillgodoser behoven hos EU:s jordbrukare, i syfte att uppnå konsekvens och bevara ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den gemensamma jordbrukspolitiken är nödvändig och kommer att fortsätta vara så under en lång tid framöver, inte minst när det gäller sysselsättningen. I EU har sysselsättningen inom jordbruket minskat med 25 procent på mindre än 10 år, och nästan 4 miljoner arbetstillfällen har förlorats. Om vi vill lösa den angelägna frågan om arbetslösheten kan vi inte låta den gemensamma jordbrukspolitiken glida i väg, och vi måste investera i den genom att garantera tillräckliga resurser som leder till varaktig tillväxt. Därför måste den nya gemensamma jordbrukspolitiken garantera minst samma finansieringsnivå som tidigare.

Men, herr kommissionsledamot, parlamentets uppmaning till er i dag är inte att garantera samma finansieringsnivå, utan att höja den. Vårt absoluta minimikrav, som inte är förhandlingsbart, är att finansieringsnivån ska motsvara den nivå som finns i dag, men vi ser helst att finansieringen av jordbruket ökar betydligt. George Lyons betänkande innehåller en del mycket positiva delar, åtgärder för att stävja prissvängningar, stödja sektorn, garantera jordbrukarna en rättvis inkomst och garantera den nuvarande ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Luís Paulo Alves (S&D). – (PT) Herr talman! Vi förespråkar också en stark gemensam jordbrukspolitik, som inte bara riktar sig till jordbrukarna utan också till de mer än 500 miljoner medborgarna i EU, som har en långtgående budget som gör det möjligt att hantera de växande utmaningar som vi står inför, och som framför allt fungerar i alla europeiska regioner. Att se till att detta kommer till stånd är avgörande för Azorerna, där jordbruket är en oersättlig pelare i modellen för hållbar utveckling.

I denna nya gemensamma jordbrukspolitik bör man överge de historiska kriterierna för tilldelning av medel, eftersom dessa har varit mycket skadliga för Portugal och de portugisiska jordbrukarna. I den nya gemensamma jordbrukspolitiken bör man ta hänsyn till jordbrukets särskilda karaktär och tillhandahålla en uppsättning verktyg för marknadsreglering och riskhantering, med vars hjälp man kan se till att marknaden fungerar som den ska och att jordbruksproduktionen är stabil.

I den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 bör man stärka den europeiska jordbruksmodellens konkurrenskraft, garantera en korrekt fördelning av värdet på den inhemska marknaden, som skapats av förbindelser som upprättats längs hela livsmedelskedjan, och öppna externa marknader ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Två personer har begärt att få uttala sig om efterlevnaden av arbetsordningen. Ordet går först till Mairead McGuinness.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Bara en ordningsfråga: Jag vet att andra kolleger delar min oro över ögonkontaktsförfarandet, och ni är allsmäktig i detta avseende, men de ledamöter som ingår i jordbruksutskottet och verkligen har arbetat med detta ärende under lång tid och som har närvarat vid denna debatt ända från första början, förtjänar enligt min mening att få uttrycka sina åsikter, och jag har inte kunnat få ögonkontakt med dig eftersom du inte har velat se på mig, trots att jag har fått ögonkontakt med tre andra personer runt omkring dig, herr talman. Får jag, nu när jag ändå har ordet, be kommissionen att kommentera möjligheten att mindre gynnade områden flyttas till den första pelaren? Jag kommer att avge en skriftlig förklaring i denna fråga. Jag hoppas att jag får stöd från kollegerna på denna punkt.

  Talmannen. – Fru McGuinness! Jag försäkrar er att jag har tittat på er nästan hela tiden, och jag har sett att ni har bett om ordet.

Problemet är dock att denna punkt på föredragningslistan inte är utformad på det sättet, det vill säga den är inte utformad för att prioritera ledamöter av det berörda utskottet, utan i stället de ledamöter som först får ögonkontakt med talmannen. Så fungerar arbetsordningen. Dessutom föreskriver arbetsordningen att fem personer ska få tala, även om vi har gett tio personer ordet.

Detta är en mycket viktig fråga. Tiden för grupperna har delats upp mellan ledamöterna så att alla har fått en minut var, men nästan ingen har talat i mindre än en och en halv minut, och därför finns det tyvärr ingen möjlighet att reagera positivt på alla som vill bidra till debatten genom att använda mer tid än den som har avsatts till deras respektive grupper.

Nu går ordet till Franz Obermayr, som också vill uttala sig om efterlevnaden av arbetsordningen.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Jag antar att ni syftade på mig. Jag vill anknyta till det som föregående talare sade. Naturligtvis vill jag tacka er för er generositet när ni har låtit tio personer tala i stället för fem. Vi förstår naturligtvis er tidsbrist, men jag hoppas att ni förstår oss också. Detta är en mycket viktig fråga. Det finns delar av EU som befinner sig under stor press och är mycket hotade. Naturligtvis gäller detta också inte bara arbetet i utskotten.

För det andra nämnde ni att problemet med ögonkontaktsförfarandet inte har lösts. Vi ber er att lösa denna fråga så snart som möjligt, för jag vet inte om vi ska börja ställa oss i kö dagen före, eller göra en inlaga tre dagar i förväg och sedan tillbringa natten här för att kunna få möjlighet att tala. Om endast tio personer ska få ordet är det också viktigt att vi får veta vilka de är.

Det skulle vara rättvist och till hjälp om lämpliga strukturer för detta kunde skapas så snart som möjligt. På så sätt kommer ni att uppleva mindre stress och bli mer populär om ni kan ge fler personer möjlighet att tala. Vi blir också glada om vi får en lösning som är rättvis för oss. Jag ber om överseende och vill återigen tacka för er förståelse.

  Talmannen. – Ni har helt rätt. Denna idé med att få ögonkontakt med talmannen är helt klart fullständigt subjektiv, eftersom talmannen har ögon, men inga stora fasettögon som en reptil, vilket innebär att inte alla kan få ögonkontakt med honom; sekreterarna kan hjälpa till en hel del med detta. Trots detta har ni rätt: detta är en fråga som inte har hanterats på ett rimligt sätt – jag inser det – av parlamentets presidium.

Det som Mairead McGuinness säger, att medlemmarna i det aktuella utskottet bör prioriteras, förefaller mig till exempel helt rimligt, men det finns inga bestämmelser om detta. Det enda som föreskrivs är att talmannen håller i debatten på det sätt han anser vara lämpligt, vilket uppenbarligen försätter talmannen i mycket svåra situationer.

Dessutom följer ledamöterna själva inte arbetsordningen, eftersom det blå kortet inte ska användas för att be om ordet under ögonkontaktsförfarandet. Det blå kortet ska användas för att avbryta den aktuella talaren för att ställa en 30-sekundersfråga till honom eller henne. Men det finns ledamöter här som ständigt viftar med det blå kortet.

Vi skulle behöva ha en kort kurs för ledamöterna så att de lär sig att det blå kortet har en specifik användning, och att man för att be om ordet under ögonkontaktsförfarandet måste räcka upp handen, hålla upp sitt vita kort eller göra på något annat sätt som inte inbegriper det blå kortet.

Jag vill dock inte förlänga debatten. Vi ligger ganska långt efter, och det hade kunnat göras två eller tre anföranden under den tid som vi har ägnat åt den här frågan.

  Dacian Cioloş, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Jag är inte säker på om många frågor har ställts. Jag noterade verkligen att en del principer har bekräftats, vilka, som vi har sett, återspeglas väl i rapporten.

Det jag huvudsakligen har konstaterat i denna debatt är hur som helst att vi behöver en gemensam jordbrukspolitik, en jordbrukspolitik som måste vara en gemenskapspolitik, och att vi också behöver en budget som måste stå i proportion till de mål som vi har satt upp för jordbruket. Jag anser därför att vi behöver en realistisk budget. Enligt min mening är en realistisk budget en budget som är förenlig med målen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

Vad vi märker är att vi kräver mer och mer av våra jordbrukare. Naturligtvis kräver vi också att de tillhandahållna resurserna används mer effektivt och redovisas på ett tydligare sätt. För övrigt ser jag att min kollega Janusz Lewandowski, kommissionsledamot med ansvar för ekonomisk planering och budget, är närvarande. Han kanske har kommit särskilt för att bekräfta för oss att den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att få en budget som står i proportion till de mål vi har satt upp för den.

Jag har också konstaterat att om jordbruket – den gemensamma jordbrukspolitiken – ska kunna uppnå de mål som vi har satt upp, måste vi ta hänsyn till skillnaderna mellan alla typer av jordbruk som finns i EU. Vi måste ta denna mångfald i beaktande så att, i de regioner där den uttrycker sig, dessa olika typer av jordbruk inte bara kan bidra till att uppnå målen när det gäller utbudet på marknaden, produktionen och försörjningstryggheten, utan också innebära ett steg mot ett bättre erkännande av miljön, förvaltning av naturresurser och ekonomisk utvecklingskapacitet på landsbygden. Vi måste fundera över hur jordbruket och livsmedelssektorn kan bidra till detta.

Jag tog också till mig att alla dessa tankar om framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken även måste bidra till att uppmuntra unga människor, ge framtidsutsikter till ungdomar som vill etablera sig, som vill investera i jordbruket, så att jordbruket också blir en verksamhet för framtiden och så att vi kan uppnå våra mål.

Jag vill också ge ett tydligt budskap och besvara Seán Kellys fråga om direktstöd. Jag tycker inte det finns någon tvekan om att vi ska ha ett rättvisare jordbruk och en mer öppen och effektiv gemensam jordbrukspolitik, vi måste fastställa tydliga kriterier för fördelningen av detta direktstöd i linje med de mål som vi sätter upp. Därför anser jag att de historiska referenserna inte utgör rättvisa, öppna eller objektiva kriterier. Vi behöver ersätta dessa historiska referenser med mycket tydligare mål, för att skapa ett visst mått av rättvisa och göra det möjligt att ta större hänsyn till den mångfald inom jordbruket som finns i EU. Detta kommer att ge medlemsstaterna och regionerna möjlighet att få större avkastning på sina resurser.

Avslutningsvis vill jag återigen framhålla att vi behöver en gemensam jordbrukspolitik för EU. Vi behöver en gemensam jordbrukspolitik för hela EU, och naturligtvis en gemensam jordbrukspolitik som inte förhindrar andra regioner i världen från att utveckla sitt eget jordbruk.

  George Lyon, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag vill först av allt bara beröra några av de viktigaste teman som ledamöterna har tagit upp under debatten. En ny strategisk betydelse för livsmedelsproduktion och den gemensamma jordbrukspolitiken: absolut. Två pelare: absolut, jag håller med om det. Livsmedelsproduktionen som en central del av den gemensamma jordbrukspolitiken: ja, det är absolut vad den gemensamma jordbrukspolitiken handlar om. Resten är tillägg för att se till att vi får en lönsam jordbrukssektor för att kunna skapa miljömässiga fördelar och angripa klimatförändringarna och alla de andra saker som vi har föresatt oss i betänkandet.

En stark budget: ja, absolut; rättvist för gamla och nya medlemsstater: så många ledamöter tog upp det som ett problem, och det är en fråga vi måste ta itu med. Fördelningen av pengarna mellan medlemsstaterna måste ske på ett objektivt och öppet sätt. De måste möta de utmaningar som Europa 2020-strategin innebär. Det är absolut nödvändigt att jordbruket och den gemensamma jordbrukspolitiken betraktas som en del av lösningen på dessa mål, och inte en del av problemet.

Jag vill tacka Michel Dantin, Martin Häusling, Wojciech Michal Olejniczak och Jim Nicholson, mina skuggföredragande. Vi har haft ett fantastiskt samarbete vid utarbetandet av vad jag anser är ett mycket starkt betänkande, där vi anger tydligt i vilken riktning parlamentet vill se att den gemensamma jordbrukspolitiken rör sig efter 2013. Jag anser att det ger parlamentet en mycket stark ställning när det gäller att hantera och förhandla med kommissionen och med rådet (jordbruk). Herr kommissionsledamot! Om ni samarbetar med oss kan vi se till att vi förverkligar denna vision tillsammans.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag, torsdagen den 8 juli 2010, klockan 12.00.

Jag vill återigen be om ursäkt till de ledamöter som inte har fått möjlighet att tala. Som Mairead McGuinness säger kan de göra sina inlägg skriftligen.

Jag kommer att ta upp denna fråga i presidiet, eftersom den behöver förtydligas. Jag kommer också att föreslå presidiet – och jag hoppas att ni alla kommer att stödja detta – att tillåtelse att tala under ögonkontaktsförfarandet inte bör ges till ledamöter som inte är närvarande när debatten inleds, när föredraganden redogör för sitt betänkande eller när kommissionsledamoten har ordet. Vi har en situation där ledamöter har blivit upprörda över att de inte har fått ordet, men ändå inte har stannat för att höra kommissionsledamoten eller föredraganden förklara och redogöra för slutsatserna. Vi måste arbeta för att uppnå stringens, men det är ett arbete som måste göras av oss alla.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) är ett av EU:s viktigaste politikområden, med tanke på att jordbruksutgifterna utgör cirka 43 procent av EU:s budget. Enligt artikel 33 i EG-fördraget är målen för den gemensamma jordbrukspolitiken att garantera rimliga priser för de europeiska konsumenterna och en skälig levnadsstandard för jordbrukarna.

Den senaste tidens ekonomiska och finansiella kris resulterade i en genomsnittlig minskning på 12,2 procent av jordbrukarnas inkomster mellan 2008 och 2009, strängare villkor för tillgång till krediter och en ökning av arbetslösheten på landsbygden. Prisvolatiliteten på jordbruksmarknaderna har ökat kraftigt, och denna ökning förväntas fortsätta. Jag anser därför att man inom ramen för den framtida gemensamma jordbrukspolitiken bör införa ett skyddsnät så att osäkerheten i marknadspriserna kan hanteras och snabba, effektiva lösningar på ekonomiska kriser inom sektorn kan skapas.

Livsmedels- och jordbruksorganisationerna uppskattar att världens befolkning år 2050 kommer att ha ökat från nuvarande 6 miljarder till 9 miljarder, och att en fördubbling av efterfrågan på livsmedel kommer att kräva en motsvarande ökning av den globala livsmedelsproduktionen. Därför kommer en tryggad livsmedelsförsörjning att utgöra den viktigaste utmaningen för framtidens jordbruk, och det kommer att vara unionens ansvar att fortsätta att garantera livsmedelstryggheten för EU-medborgarnas skull.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Anpassningen av den gemensamma jordbrukspolitiken till den nya sociala och ekonomiska verkligheten är ett nödvändigt steg. Vi måste faktiskt svara på några viktiga frågor för att kunna göra detta. Jag instämmer helt med kravet på en tryggad livsmedelsförsörjning. Men i vilken utsträckning vill vi vara oberoende och hur villiga är vi att betala mer för detta?

Hittills har den gemensamma jordbrukspolitiken hållit priserna höga på livsmedel som är billigare i andra länder. EU kan inte främja frihandel och samtidigt skydda sin egen marknad för jordbruksprodukter. Vi måste hitta lösningar som gör det möjligt för EU att tillämpa goda internationella kvalitetsnormer så att skillnaden mellan priserna på jordbruksprodukter i olika länder kan minskas.

Jag är dock mest oroad över den inverkan som GJP-reformerna har haft på jordbrukarna. Frikopplingen av stödet från produktionen har bara bidragit till att kanalisera direktstödet till de stora markägarna, som definitivt inte är jordbrukare. Frikopplingen är nödvändig för att undvika överproduktion. Men jag uppmanar kommissionen att utarbeta rättvisare kriterier så att jordbrukarna kan bli de som verkligen gynnas mest av den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi behöver incitament för jordbrukarna, särskilt för att uppmuntra ungdomar att flytta till landsbygden. Detta kommer dock inte att ske samtidigt som vi har kvar det nuvarande systemet för direktstöd, som är löjligt.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Den gemensamma jordbrukspolitiken har potential att erbjuda lösningar på många av de problem som för närvarande drabbar europeiska jordbruk, och detta är mer uppenbart i Irland än i något annat EU-land, där finns det ett lika stort engagemang både för att garantera en rättvis och fullständig överenskommelse om den gemensamma jordbrukspolitiken och för att gå vidare genom att genomföra de ändringar som krävs för 2000-talets jordbruk. Men för att skapa förtroende och engagemang hos EU:s jordbruksbefolkning måste den nya gemensamma jordbrukspolitiken erbjuda jordbrukarna stabilitet och rimliga priser, vilket görs för närvarande, för de varor som de producerar. I gengäld får EU-medborgarna inte bara tillförlitliga varor av hög kvalitet som garanterat har producerats enligt EU:s höga normer, de kan också dra nytta av de samhälleliga och kulturella konsekvenserna av den gemensamma jordbrukspolitiken, t.ex. de som omfattas av den andra pelaren. Framför allt måste EU behålla förtroendet hos de europeiska jordbrukarna. Jordbruksbefolkningen är medveten om att en förändring är på väg med det nya avtalet, och är nu redo att ta emot denna förändring. För att utnyttja detta positiva förhållande måste EU:s institutioner se till att vi får ett avtal som är modernt men samtidigt heltäckande och rättvist för alla.

  Béla Glattfelder (PPE), skriftlig. – (HU) EU kommer fortfarande att behöva en effektiv och gemensam jordbrukspolitik efter 2013. Därför bör EU:s jordbruksbudget åtminstone bibehållas på nuvarande nivå.

EU har ett särskilt ansvar för att garantera livsmedelssäkerheten i världen. Detta beror på att det är i EU som de säkraste livsmedlen kan produceras enligt de strängaste miljönormerna. Därför är den gemensamma jordbrukspolitikens viktigaste uppgift att bevara jordbruksproduktionens kapacitet i EU.

Det är därför nödvändigt att se till att direktstödet inte minskar.

När det gäller stödet för landsbygdsutveckling inom ramen för den andra pelaren, måste det garanteras att det främst används för jordbruksändamål.

Jordbrukarna bör skyddas från de extrema svängningar i interventionspriserna som har varit vanliga under de senaste åren. Vi behöver verktyg för marknadsinterventioner, och i vissa sektorer, t.ex. vin- och mjölksektorn, behövs åtgärder för att begränsa utbudet. Detta skulle minska jordbrukarnas förluster till följd av prissvängningar.

EU:s handel med livsmedel är mycket mer koncentrerad än livsmedelsindustrin eller jordbruksproduktionen. Mycket ofta konkurrerar hundratals bönder med en stor stormarknadskedja, och deras förhandlingsposition är mycket sämre. Därför måste vi bidra till att förbättra samarbetet mellan jordbrukarna. Detta kräver dock ett undantag från EU:s stränga konkurrensregler inom jordbruket.

Importen från tredjeländer bör underkastas samma stränga regler för miljöskydd, livsmedelssäkerhet, djurskydd och inom andra områden som EU:s jordbrukare.

  Elisabeth Jeggle (PPE), skriftlig. – (DE) Med George Lyons initiativbetänkande har parlamentet engagerats på ett tidigt stadium i debatten om framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag vill tacka alla inblandade för det arbete de har utfört. Framåtblickande mål har formulerats för hela gemenskapen.

För mig finns det tre grundläggande punkter som bör beaktas om vi ska kunna fortsätta att garantera en fullständig och hållbar utveckling av jordbruket i hela EU. 1. Det är viktigt att vi ser till att den gemensamma jordbrukspolitiken får en adekvat finansiering efter 2013 och att vi skapar en lämplig budget.

2. Den beprövade strukturen med två pelare bör bibehållas med en stark första pelare och en lika stark andra pelare. Det enda sättet vi kan bibehålla EU:s jordbruksmodell på är att inom ramen för den första pelaren garantera produktionen av våra livsmedel till högsta möjliga standard, och inom ramen för den andra pelaren ge goda förutsättningar för utvecklingen av landsbygden samt nya arbetstillfällen och infrastruktur för jordbrukare och andra, både manliga och kvinnliga, och i synnerhet för unga människor.

3. Tack vare de stora svängningarna på de avreglerade marknaderna och effekterna av klimatförändringarna kommer det även i fortsättningen att krävas ett skyddsnät. Nya mål har uppstått för oss i form av marknadsorientering, produktsäkerhet, djurskydd samt behovet av miljöskydd och biologisk mångfald som ett resultat av klimatförändringarna. Inför dessa utmaningar är en god jordbrukspolitik den bästa politiken för framtiden och i alla våra medborgares intresse.

  Sandra Kalniete (PPE), skriftlig. – (LV) Denna resolution innebär en övergång från areal som historiskt underlag för att fastställa direktstöd inom nästa budgetplaneringsperiod. Vi lämnar därför möjligheten öppen för en övergångsperiod. En sådan period är viktig, men hela sju år skulle bli en alltför lång övergångsperiod. Om genomförandet av den nya metoden tar för lång tid kan det bli svårare att nå ett viktigt mål för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken – ett stöd som är riktat, rättvist balanserat, enkelt och öppet. Ett argument för att bibehålla budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken på 2013 års nivå är de berättigade förväntningarna från de nya medlemsstaterna på att jordbruksstödet i deras fall ska vara jämförbart med stödet till de gamla medlemsstaterna. Jag är övertygad om att den gemensamma jordbrukspolitiken bara kan bli kraftfull och verkligt gemensam om den är avsedd att garantera en rättvis konkurrens mellan alla jordbrukare i EU. En icke snedvriden konkurrens inom EU är också en förutsättning för de europeiska jordbrukarnas konkurrenskraft på världsmarknaden. Jag vill betona den politiska vilja som uttrycks i resolutionen för att stärka primärproducenternas ställning inom livsmedelskedjan, så att primärproducenternas organisationer kan bli mer effektiva och förhandla med stora detaljhandlare och bearbetningsföretag på lika villkor. Jag hoppas att den del i den gemensamma jordbrukspolitiken som berör landsbygdsutveckling kommer att konsolideras och att strategin för landsbygdsutveckling huvudsakligen kommer att fokusera på landsbygdssamhällen, förbättring av miljön, modernisering och omstrukturering av jordbruket, förstärkt sammanhållning, förbättring av produktmarknadsföringen och konkurrenskraften, upprätthållande av sysselsättningen och skapande av nya jobb i landsbygdsområden samt klimatförändringar, förnybar energi, vattenförvaltning och biologisk mångfald.

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 är oerhört viktig för oss. Många viktiga saker är beroende av den gemensamma jordbrukspolitiken – strukturen i EU:s budget och framtiden för jordbruket, jordbrukarna och landsbygdsområdena. Hela Europaparlamentet måste vara medvetet om den gemensamma jordbrukspolitikens betydelse för EU:s framtid. Det avgörande är naturligtvis frågan om direktstöd och behovet av att eliminera skillnaderna mellan olika länder när det gäller direktstöd. I dag är skillnaderna mellan stödnivåerna i olika medlemsstater för stora. Detta undergräver känslan av solidaritet, jämlikhet och gemenskap. Vad jordbrukare behöver mest av allt är stabila inkomster, både nu och på längre sikt. Utan detta är det mycket svårt att modernisera jordbruken, och det kommer att bli svårt att bibehålla jordbrukets positiva inverkan på natur- och kulturmiljön. Låt oss därför sträva efter att se till att framtida förändringar i den gemensamma jordbrukspolitiken leder till stabila inkomster för EU:s jordbrukare. Tack så mycket.

  Mairead McGuinness (PPE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande, som utgör det första steget för att undersöka utformningen och karaktären av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) efter 2013. I detta betänkande bekräftas att det kommer att finnas en gemensam jordbrukspolitik efter 2013, att den ska förbli gemensam och att dess budget åtminstone bör bibehållas på nuvarande nivåer. I betänkandet är man mycket bestämd på att politiken även i fortsättningen ska vara en EU-politik, och avvisar försöken att åternationalisera den. Jordbrukarna kan vara förvissade om att parlamentet förstår deras oro. Den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 bör stödja aktiva producenter och belöna dem för de livsmedel de producerar och de många kollektiva nyttigheter som de tillhandahåller samhället – inklusive höga djurskydds- och miljönormer. Åtgärder för att stödja marknaden kommer att bli nödvändiga för att skapa tillräckliga skyddsnät mot extrema prissvängningar, vilket troligen kommer att bli ett återkommande inslag på marknaden i framtiden. Endast sju procent av EU:s jordbrukare är under 35 år – det är en skarp påminnelse om att vi måste se till att det finns förutsättningar för att hålla unga människor kvar i jordbruket. Det är viktigt att det bör finnas ett starkt fokus på den unga generationen i den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 för att jordbruket ska kunna utvecklas av på ett innovativt och effektivt sätt.

  Ivari Padar (S&D), skriftlig. – (ET) Till att börja med vill jag tacka min kollega George Lyon för hans mycket väl avvägda betänkande. Jag anser att detta redan har låtit oss att skapa en bra utgångspunkt för diskussion under den närmaste framtiden. Att ändra jordbrukspolitiken är kanske en av de största uppgifterna för denna sammanträdesperiod. Det är sant att vi inte kommer att få njuta frukten av dessa lagar förrän långt senare, kanske om tio år. Även om den viktigaste uppgiften för jordbruket är att tillhandahålla livsmedel så erkänns jordbrukets betydelse för allmänheten alltmer, oavsett om det handlar om socialpolitik, miljö eller kultur. En relativt liten del av befolkningen ser faktiskt till att 100 procent av folket får mat, de använder marken ekonomiskt och skyddar den sociala jämvikten på landsbygden i hela EU. Betänkandet är en god grund för fortsatta diskussioner. Jag tackar för er uppmärksamhet.

  Ulrike Rodust (S&D), skriftlig. – (DE) Jag vill tacka föredraganden. Många idéer från min grupp har arbetats in i det aktuella betänkandet, och nu har vi fått ett mycket bra resultat.

Vårt primära mål måste vara att garantera en högkvalitativ livsmedelsproduktion i EU.

I diskussionen om organisationen av jordbruksreformen talades det ofta om ersättning för kollektiva nyttigheter. Enligt min uppfattning går den här debatten i rätt riktning.

Endast om EU:s medborgare är övertygade om att insatser verkligen görs och att pengar inte bara schablonmässigt betalas ut kan den gemensamma jordbrukspolitiken få det erkännande den förtjänar.

Utvecklingen av landsbygden spelar en allt större roll. För att förhindra avfolkning och ökenspridning inom vårt jordbruk måste vi utveckla ytterligare instrument som kan stoppa flykten från landsbygden.

En aktiv landsbygd är en attraktiv livsmiljö inte bara för jordbrukare utan också för personer som inte vill bo i städer.

Vi bör anta betänkandet i sin nuvarande utformning med stor majoritet i kammaren för att ge ett tydligt budskap utåt.

  Csaba Sógor (PPE), skriftlig. – (HU) När den europeiska integrationsprocessen inleddes tryggade den gemensamma jordbrukspolitiken inte bara livsmedelsförsörjningen för befolkningen, den lade också grunden till ett modernt europeiskt jordbruk och andra konkreta politiska åtgärder. Europeiska unionen fick dock nyligen 12 nya medlemsstater. Detta innebär att EU har fått en ny jordbruksbefolkning på 7 miljoner människor utöver de 6 miljoner som unionen hade före 2004. Efter anslutningen av de nya medlemsstaterna har dessutom EU:s jordbruksareal på 130 miljoner hektar ökat med 40 procent till 185 miljoner hektar. Vid tidpunkten för anslutningen förväntade sig de nya medlemsstaterna att deras jordbrukare med tiden skulle få samma stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken som jordbrukarna i de gamla medlemsstaterna. Detta kan dock endast uppnås om resurserna till jordbrukspolitiken inte minskas efter 2013. EU måste ta hänsyn till medlemsstaternas olika situationer och behov, eftersom EU:s jordbruk enbart kan främja medlemsstaternas intressen, vilket gäller både jordbrukare och andra medborgare, om resurserna inte fördelas orättvist på grund av skillnader i moderniseringsnivåer.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D), skriftlig. – (HU) Den gemensamma jordbrukspolitiken kräver en grundläggande och djärv reformering där hänsyn tas till den särskilda situationen i de nya medlemsstaterna. Ett bevarande av den gemensamma jordbrukspolitiken är endast rimligt för EU:s skattebetalare och försvarbart vid förhandlingar med finansdepartement om vi kan visa att jordbruket förutom europeisk livsmedelssäkerhet också kan förse samhället med sociala och miljömässiga kollektiva nyttigheter. Jag tror att endast en stor reform kan rädda den gemensamma jordbrukspolitiken. De nya medlemsstaternas jordbruksrelaterade investeringar bör stödjas med subventionerade förmåner, annars kommer EU:s jordbruk att behöva hantera två eller, med tanke på situationen i Rumänien och Bulgarien, tre olika nivåer av utveckling. Detta kommer att ytterligare öka klyftan mellan EU-15 och de 12 nya medlemsstaterna. Skapandet av ”gröna” jordbruk i EU och produktionen av miljövänliga kollektiva nyttigheter kräver nya investeringar, särskilt i de nya medlemsstaterna. Jordbrukarna bör inte straffas, utan i stället ges ekonomiska incitament för att hjälpa dem att köpa maskiner som möjliggör miljövänlig och markvänlig odling, genpoolersättning för odlade arter och investeringar för att skydda miljön och vattnets renhet.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) När den gemensamma jordbrukspolitiken reformeras får vi inte glömma principerna om integration, solidaritet och gemenskap. Direktstödet påverkar livsmedelstryggheten i väsentlig grad. Det bidrar inte bara till att stabilisera jordbrukarnas inkomster, det kompenserar också för kostnaderna för att uppfylla de allt högre krav som ställs på jordbruket. Om vi inte eliminerar skillnaderna i nivån för direktstöd kommer detta instrument – den gemensamma jordbrukspolitikens viktigaste finansiella instrument – att fortsätta att dela upp EU i gamla och nya medlemsstater. En avvikelse från de historiska kriterierna för fördelning skulle inte bara utgöra en symbolisk gest för en mer fullständig integration, det skulle också bidra till att garantera lika konkurrensvillkor på en inre gemenskapsmarknad. Dessutom är det viktigt att strategin för landsbygdsutveckling fortsätter att vara en viktig del av den gemensamma jordbrukspolitiken och stödja den ekonomiska och sociala utvecklingen i vid mening. En avgörande roll spelas här av den fortsatta omstruktureringen och moderniseringen av jordbruksföretagen samt av de många innovationer som syftar till att öka effektiviteten och förbättra konkurrenskraften i en utvidgad union. En stark andra pelare är en möjlighet att hjälpa unga jordbrukare att komma i gång med jordbruket samt att förbättra livskvaliteten, aktivera samhället och förbättra situationen för kvinnor på landsbygden.