Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 7 september 2010 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 09.05.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

4. Tillståndet i unionen (debatt)

  Talmannen. – Jag förklarar sammanträdet öppnat.

Nästa punkt är ett uttalande av kommissionens ordförande om tillståndet i unionen. Som ni minns diskuterade vi i går närvaroproblemet vid parlamentets viktigaste plenardebatter. Presidiet tog upp problemet i går och delar talmanskonferensens uppfattning att närvaron vid viktiga debatter måste bli bättre. Vi drog också slutsatsen att det behövs mer tid, och att vi behöver fundera på hur vi ska kunna öka närvaron vid de viktigaste debatterna. Jag samrådde i går kväll med ordförandena för de politiska grupperna, och vill meddela att vi den här gången inte kommer att använda oss av förfarandet för närvarokontroll. Jag vill även hälsa er välkomna till en debatt utöver det vanliga. Vi är övertygade om att den får en oerhörd betydelse för EU:s framtid. Det är roligt att närvaron är relativt hög, eftersom debatten då kan äga rum under lämpliga betingelser. Vi genomför nu för första gången en debatt om tillståndet i unionen. Det är ett steg på vägen mot ett EU som är uppbyggt enligt parlamentariska principer. Lissabonfördraget har gett oss särskilda befogenheter, men med mer makt följer också ett större ansvar. Vi är ansvariga inför de 500 miljoner medborgare som har gett oss sina röster. En gång varje år ska vi diskutera frågor som unionens aktuella status och tillstånd, vilka politiska, ekonomiska och sociala frågor som ska prioriteras, och hur unionen ska fungera och besluta så att medborgarnas förväntningar uppfylls. Det är ett led i den demokratiska tillsynen av Europeiska kommissionen, som är EU:s verkställande organ.

Kommissionens ordförande ska redogöra för allt detta. Välkommen, herr Barroso. Låt mig också välkomna alla kommissionsledamöter som följt med José Manuel Barroso hit och som är närvarande här i kammaren. Jag vill än en gång understryka att Europaparlamentet redan har gjort åtskilligt för att öka närheten till medborgarna och förklara hur det verkställande organet skulle kunna övervakas och granskas i god demokratisk ordning. José Manuel Barroso lade fram sitt manifest i juli. I september i fjol genomförde han överläggningar med samtliga politiska grupper innan vi valde honom till kommissionsordförande. Europaparlamentets utskott har vidare frågat ut samtliga kommissionsledamöter. Det nya ramavtal som Europaparlamentet och kommissionen har ingått borgar också för att gemenskapsmetoden tillämpas även i fortsättningen. Detta är ju något som vi parlamentsledamöter brinner för. Slutligen ska kommissionens lagstiftningsprogram för 2011 presenteras de närmaste veckorna. Vi uträttar således de uppgifter som unionsmedborgarna har anförtrott oss.

Herr Barroso! Vi lever i en svår tid med många utmaningar. Vi är övertygade om att Europeiska kommissionen kommer att fullgöra sina skyldigheter och sin roll som fördragens väktare och initiativtagare till unionens lagstiftning och projekt. Vi väntar med spänning på att få höra hur ni och kommissionen ser på tillståndet i unionen, på vilka åtgärder som kan vidtas, och på de många olösta EU-frågor som återstår att ta itu med.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Det känns mycket hedrande att inför Europaparlamentet få göra det första uttalandet om tillståndet i unionen. Vi ritar hädanefter upp kartan för vårt arbete de närmaste 12 månaderna i samband med uttalandet om tillståndet i unionen.

Många beslut som vi fattar nästa år kommer att påverka oss under lång tid och definiera vilken sorts EU vi vill ha. De kommer att definiera ett möjligheternas EU, där den strävsamme kan arbeta sig upp och där vi inte struntar i någon människas behov. Ett EU som håller dörren öppen såväl för omvärlden som för sina invånare. Ett EU som levererar ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

Nästan ingen utmaning som vår union har stått inför kan mäta sig med det senaste årets ekonomiska och finansiella kris. Den har demonstrerat hur beroende vi är av varandra, och samtidigt ställt vår solidaritet på hårdare prov än någonsin förut.

När jag reflekterar över hur vi har reagerat tycker jag att vi har bestått provet. Vi har haft svar i åtskilliga sammanhang där sådana har behövts – när det gäller finansiellt stöd till hårt trängda medlemsstater, ekonomisk styrning, reglering av finansmarknaderna och tillväxt och sysselsättning. Vi har nu stakat ut ett basläger, en utgångspunkt då vi ska modernisera våra ekonomier. EU har bevisat sin förmåga att hävda sig, och alla spådomar om EU:s undergång har kommit på skam. EU:s institutioner och medlemsstater har visat att de kan ta kommandot. Till varje unionsmedborgare säger jag: Du kan räkna med att EU gör allt som krävs för att trygga din framtid.

EU har i dag, inte minst tack vare vår beslutsamma handlingskraft, ljusare ekonomiska utsikter än för ett år sedan. Återhämtningen tar fart, även om tempot på olika håll i unionen varierar. Årets tillväxt överträffar prognoserna. Arbetslösheten är fortfarande på tok för hög, men ökar inte längre. Förvisso återstår det många osäkerhetsfaktorer och risker, inte minst i EU:s omvärld.

Vi ska inte inbilla oss något – vårt arbete är långt ifrån avslutat. Vi får inte slå oss till ro. Arbetslösheten är ett mycket allvarligt problem. Vi har bekämpat den ekonomiska kräftgången med utgiftsökningar, men nu måste vi dra i nödbromsen. Utan strukturreformer åstadkommer vi ingen hållbar tillväxt. De närmaste 12 månaderna måste vi öka tempot i vårt reformprogram. Nu är det dags att modernisera vår sociala marknadsekonomi, så att den blir globalt konkurrenskraftig och förmår att hantera de demografiska utmaningar som förestår. Nu är det dags att göra rätt investeringar i vår framtid.

Sanningens minut har kommit för EU. Vi måste visa att EU är något mer än 27 enskilda nationella lösningar. Enade vi stå, söndrade vi falla. Oavsett om vi handlar i nationella, regionala eller lokala sammanhang kan vi bara lyckas genom att resonera EU-tillvänt.

I dag ska jag redogöra för vilka prioriteringar jag anser att vi bör ha i vårt samarbete det närmaste året. Det är omöjligt för mig att gå in på varje politisk detaljfråga i EU, eller varje initiativ som vi avser att lägga fram. Jag ska skicka ut en fullständigare programförklaring genom talman Jerzy Buzek.

Som jag ser det står unionen i princip inför fem stora utmaningar det närmaste året: att hantera den ekonomiska krisen och styrningen, att öka tempot i reformprogrammet Europa 2020 för att återställa tillväxten och skapa nya arbetstillfällen, att bygga upp ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, att inleda förhandlingarna om en modern EU-budget och att kunna hävda oss i globala sammanhang.

Jag börjar med den ekonomiska krisen och styrningen. Vi vidtog kraftfulla åtgärder tidigare i år när euroländerna och själva euron behövde vår hjälp.

Vi har lärt oss några dyrköpta läxor. Nu går det raskt framåt med den ekonomiska styrningen. I maj och juni lade kommissionen fram sina idéer, som välkomnades av parlamentet och specialgruppen för ekonomisk styrning, där rådsordföranden är ordförande. Det är den utgångspunkt som vi försöker bygga upp ett samförstånd kring. Vi kommer att lägga fram de viktigaste lagförslagen den 29 september, så att vi inte tappar fart.

Ohållbara budgetar gör oss sårbara. Upplåning och budgetunderskott skapar ekonomiska bubblor och försvagar det sociala skyddsnätet. Pengar som vi betalar av skulder med finns inte att tillgå för att gagna allmänintresset, eller för att förbereda oss för de kostnader som uppstår genom att befolkningen åldras. När en generation sätter sig i skuld riskerar den sitt lands framtid. Vi föreslår mer övervakning och tillsyn som kommer att stärka stabilitets- och tillväxtpakten.

Vi behöver ta itu med allvarliga obalanser i makroekonomin, särskilt i euroområdet. Vi lade därför i god tid fram förslag till hur vi ska upptäcka övervärderade tillgångar, bristfällig konkurrensförmåga och andra obalanser.

Jag kan nu konstatera att regeringarna har blivit mer mottagliga för krav på en starkare tillsyn, som stöds genom incitament för regelefterlevnad och straffåtgärder i ett tidigare skede. Kommissionen kommer att bli mer aktiv i sin roll som en opartisk domare som sörjer för att det nya regelverket efterlevs. Vi ska inte bara ha en valutaunion, utan en äkta ekonomisk union.

Om dessa reformer genomförs så som vi föreslår kommer de att garantera en långsiktigt stabil euro. Det är avgörande för att det ska gå bra för vår ekonomi.

Ekonomisk tillväxt kräver också en stark finansiell sektor i gott skick, som tjänar realekonomin och sätter en ära i att ha ett bra regelverk och en bra övervakning.

Vi vidtog åtgärder för att öka insynen i bankväsendet. Vi har en bättre situation i dag än för ett år sedan. När utfallet av stresstesterna nu har offentliggjorts borde bankerna kunna låna ut pengar till varandra igen, så att vi får igång kreditgivningen till EU:s invånare och företag.

Vi har föreslagit en insättningsgaranti med ett tak på 100 000 euro. Vi ska föreslå ett förbud för missbruk av naken blankning. Vi kommer att ta itu med så kallade kreditswappar – det ska inte längre gå att satsa pengar på att grannens hus brinner upp. Vi fortsätter att kräva att bankerna, och inte skattebetalarna, på förhand ska ikläda sig de kostnader som uppstår genom att de skyddas mot risken att gå omkull. Vi utarbetar lagstiftning som förbjuder att snabba, kortsiktiga vinster som blir förluster på längre sikt är bonusgrundande. Jag hävdar också att en skatt på finansiella transaktioner ska vara en av dessa åtgärder. Vi kommer att lägga fram sådana förslag nu i höst.

Den politiska uppgörelsen nyligen om ett åtgärdspaket för tillsyn av finanssystemet är mycket välkommen. Kommissionens förslag, som bygger på Jacques de Larosières rapport, ger EU ett verksamt tillsynssystem. Jag vill tacka parlamentet för att det uppträtt så konstruktivt och hoppas på en slutlig överenskommelse med parlamentet under månadens gång.

Vi ska också gå vidare med lagstiftningsarbetet. Inom kort får ni ta del av initiativ som avser derivatinstrument, ytterligare åtgärder för kreditvärderingsinstitut och en ram för bankavvecklingsfonder och krishantering. Vårt mål är att slutföra reformeringen av finanssektorn före utgången av 2011.

Med statsfinanser i gott skick och finansmarknader som tar sitt ansvar får vi det förtroende och den starka ekonomi som krävs för en hållbar tillväxt. Debatten om åtstramningar kontra tillväxt bör läggas till handlingarna. Vi kan klara bådadera.

Statsfinanser i gott skick är ett medel för att nå ett mål: tillväxt som skapar arbetstillfällen. Vårt mål heter tillväxt – hållbar tillväxt för alla. Det är vår främsta prioritering, och det är här som vi behöver investera.

Europa 2020 börjar nu. Vi behöver snarast ta itu med de mest tillväxtfrämjande reformerna i vårt program och skruva upp tempot i dem. På så sätt kan vi mycket väl öka tillväxttakten med över en tredjedel fram till 2020.

Det betyder att vi måste inrikta oss på tre prioriteringar: att sätta fler människor i arbete, att göra vårt näringsliv konkurrenskraftigare och att fördjupa den inre marknaden.

Jag ska först ta upp människorna och arbetsmarknaden. Över 6,3 miljoner människor har sagts upp sedan 2008. Var och en av dem förtjänar chansen att få ett nytt jobb. För åldersgruppen 20–64 år är andelen sysselsatta i EU i snitt 69 procent. Vi har enats om att denna sysselsättning bör öka till 75 procent fram till 2020, så att vi framför allt sysselsätter fler kvinnor och äldre.

Vi inser att ansvaret för de flesta sysselsättningspolitiska åtgärderna ligger hos medlemsstaterna. Men vi får inte stå och titta på. Jag vill ha ett EU som hjälper sina invånare att dra nytta av nya möjligheter, ett socialt EU som är till för alla. Det är precis ett sådant EU vi vill bygga, om bara medlemsstaterna, EU:s institutioner och arbetsmarknadens parter går vidare med vårt gemensamma reformprogram.

Färdigheter, arbetstillfällen och att investera i livslångt lärande bör vara A och O i programmet. Det bör vara inriktat på att frigöra den inre marknadens tillväxtpotential och skapa fler arbetstillfällen genom att stärka den inre marknaden.

Dessa möjligheter är en realitet. Arbetslösheten är mycket hög, men det finns i dag fyra miljoner lediga platser i EU. Senare i år kommer kommissionen att föreslå en ”europeisk platsbevakning”, som talar om för människor var i EU de kan hitta arbete och vilka färdigheter som efterfrågas. Vi kommer också att lägga fram våra planer för ett europeiskt färdighetspass.

Dessutom måste vi ta itu med fattigdoms- och utestängningsproblemen. Vi får inte lämna de mest utsatta människorna åt sitt öde. Det är huvudfrågan för vår europeiska plattform mot fattigdom, som samlar EU:s åtgärder för barn, gamla och andra utsatta grupper.

Eftersom allt fler människor reser, studerar eller arbetar utomlands ska vi också stärka medborgarnas rättigheter när de reser över gränserna. Kommissionen kommer redan nu i höst att åtgärda de hinder som återstår.

Tillväxt kan bara uppstå om våra företag hävdar sig i konkurrensen. Vi bör fortsätta att förenkla tillvaron för små och medelstora företag, där två tredjedelar av den privata sektorns arbetstillfällen finns. Deras främsta huvudvärk är innovation och byråkrati. Vi arbetar med bådadera.

Strax före sommaren tillkännagav kommissionen det största paketet hittills från det sjunde ramprogrammet för forskning. Anslagen på 6,4 miljarder euro går till små och medelstora företag, men också till forskare.

Att investera i innovation är också liktydigt med att främja EU:s världsledande universitet. Mitt mål är att de ska locka till sig ledande begåvningar såväl från EU som från övriga världen. Vi kommer att besluta om ett moderniseringsinitiativ för EU:s universitet. Jag vill att EU ska ha en stark ställning inom forskning, utbildning och kultur.

Vi behöver förbättra EU:s innovationsförmåga – inte bara i universitetsvärlden, utan i hela kedjan från laboratorium till butiksdisk. Partnerskap för innovation är en bra lösning för detta. Vi behöver en innovationsunion. Kommissionen kommer i nästa månad att förklara hur vi ska gå till väga.

En annan avgörande fråga blir om medlemsstaterna är redo för ett genombrott beträffande patent som är giltiga i hela EU. Inte sällan tyngs våra innovatörer av tio gånger så höga avgifter som deras amerikanska eller japanska konkurrenter. De förslag som vi har lagt fram skulle minska kostnaderna avsevärt och göra skyddet dubbelt så omfattande. Detta har stötts och blötts i årtionden, och nu är det hög tid att vi bestämmer oss.

Vi kommer att vidta ytterligare åtgärder för att minska byråkratin. Våra små och medelstora företag riskerar att gå ned sig i ett gytter av bestämmelser. 71 procent av alla vd:ar ser byråkrati som det största framgångshindret. Med kommissionens förslag kan EU:s näringsliv spara 38 miljarder euro per år.

Genom att uppmuntra innovation, avveckla byråkrati och se till att arbetstagarna har en hög färdighetsnivå sörjer vi för att EU:s tillverkningsföretag förblir världsledande. Vi vill att EU ska ha en lika stark som modern industriell bas. Hela vår framtid hänger ju på att det går bra för EU:s industriella bas. I nästa månad presenterar kommissionen en ny industripolitik för globaliseringens tid.

Vi har människorna och vi har företagen. Båda behöver en öppen och modern inre marknad.

Den inre marknaden är EU:s främsta tillgång, men vi kan utnyttja den bättre. Det är ytterst angeläget att den fördjupas. Blott 8 procent av EU:s små och medelstora företag handlar över gränserna, och ännu färre investerar över gränserna. Internet till trots är mer än var tredje konsument alltför misstänksam för att våga sig på en beställning från ett annat land. På min uppmaning har Mario Monti lagt fram en utmärkt rapport som pekar ut 150 brister och flaskhalsar i den inre marknaden. I nästa månad kommer vi att i en omfattande och ambitiös inremarknadsakt förklara hur vi ska fördjupa den inre marknaden.

Energi hör till de viktigaste tillväxtmotorerna. Här är det synnerligen angeläget att vidta åtgärder. Vi behöver fullborda den inre energimarknaden, bygga och koppla ihop energinät och säkra vår försörjningstrygghet och solidaritet på energiområdet. Vi behöver göra på energiområdet vad vi gjorde för mobiltelefonin, det vill säga ge konsumenterna äkta valmöjligheter på en gemensam europeisk marknad. På så vis får vi en äkta energigemenskap i EU.

Vi måste göra gas- och kraftledningar oberoende av våra gränser och bygga upp en infrastruktur för sol- och vindkraft. Om vi ser till att alla EU:s medlemsstater tillämpar samma standarder blir det lika naturligt att ladda elbilsbatteriet som att tanka.

För att förverkliga vår vision går vi nästa år vidare med en handlingsplan för energi, ett infrastrukturpaket och en handlingsplan för energieffektivitet. Jag ska själv resa till regionen kring Kaspiska havet senare i år och slå ett slag för Södra gaskorridoren, som skulle förbättra vår försörjningstrygghet.

Vi bygger inte ett resurssnålt EU genom att stirra oss blinda på energifrågan. Under 1900-talet åtnjöt världen en lika fantastisk som resursslukande tillväxt. Världsbefolkningen fyrfaldigades på 1900-talet, samtidigt som världens BNP 40-faldigades. Men under samma period förbrukade vi 16 gånger så mycket fossila bränslen, våra fiskfångster blev 35 gånger större och vi förbrukade 9 gånger mer vatten. Våra koldioxidutsläpp blev 17 gånger större.

Vi måste således förverkliga vårt klimat- och energipaket, som kan bli en av de viktigaste förändringsfaktorerna. Det betyder att de olika politiska trådarna – klimatpolitik, energipolitik, transportpolitik och miljöpolitik – behöver tvinnas ihop till en konsekvent syn på hur vi ska hushålla med resurser och minimera koldioxidutsläppen i framtiden.

Ett framtidsorienterat jordbruk blir en hörnsten i EU:s åtgärder mot några av våra största utmaningar. Hit hör global livsmedelstrygghet, minskande biologisk mångfald och hållbar förvaltning av naturtillgångar. Detsamma gäller vår havspolitik.

Alla dessa åtgärder gör oss inte bara ekonomiskt starkare i morgon, utan skapar också nya arbetstillfällen i dag. Sedan 2000 har antalet arbetstillfällen inom miljöteknik ökat med 7 procent per år. Jag vill se tre miljoner gröna jobb fram till 2020 – tre miljoner miljöarbetare som komplement till våra verkstads- och kontorsarbetare.

Vi behöver en tillväxt som är både hållbar och intelligent. Hälften av EU:s produktivitetstillväxt de senaste 15 åren drevs av informations- och kommunikationstekniken. Denna trend kommer att förstärkas. Vår digitala agenda för Europa kommer att bygga upp en digital inre marknad som motsvarar 4 procent av EU:s BNP fram till 2020.

Allt vi gör ska gagna unionsmedborgarna. En grundläggande komponent i vårt europeiska projekt är inrättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Vi kämpar för att verkställa handlingsplanen för genomförandet av Stockholmsprogrammet. Vi kommer att göra en kraftansträngning på asyl- och invandringsområdet.

Legala invandrare kommer att kunna konstatera att EU respekterar och skyddar människovärdet. Samtidigt ska vi vidta kraftåtgärder mot utnyttjandet av illegala invandrare i EU och utmed våra gränser. Kommissionen kommer att lägga fram nya förslag till hur våra yttre gränser ska övervakas. För att bemöta hotet från organiserad brottslighet och terrorism ska vi lansera en strategi för inre säkerhet.

Europas invånare kommer att kunna konstatera att de bär med sig sina grundläggande rättigheter och skyldigheter vart de än reser. Alla européer ska följa lagen, och regeringarna ska respektera de mänskliga rättigheterna, som även omfattar minoriteter. Rasism och främlingsfientlighet hör inte hemma i EU.

(Applåder)

Detta är känsliga frågor. Då problem uppstår måste vi alla uppträda ansvarsfullt. Jag vill vädja till alla att inte blåsa nytt liv i spökena från Europas historia. Ett område av rättvisa, frihet och säkerhet kommer att göra Europa till en plats där människor kan utvecklas.

En annan utmaning under året som kommer är att få fason på EU:s framtida budget. I nästa månad lägger vi fram kommissionens första utkast till budgetöversynen. Det blir startskottet för en öppen debatt där alla synpunkter är tillåtna, och där vi kommer att förbereda de lagförslag som vi ska lägga fram under andra kvartalet nästa år.

Vi behöver få så mycket valuta som möjligt för de pengar vi använder. Vi bör investera dem så att de sätter fart på tillväxten och stöder det program vi har för EU. Kvalitetskriteriet bör vara avgörande för oss alla i utgiftssammanhang. Det viktiga är att inte bara diskutera utgifternas och investeringarnas omfattning, utan också deras kvalitet. Jag anser att EU tillför ett äkta mervärde. Det är därför som jag kommer att verka för en ambitiös EU-budget för tiden efter 2013.

Jag anser att vi bör lägga samman våra resurser för att gagna våra politiska prioriteringar. Det handlar inte om att höja eller sänka utgiftsnivån, utan om att ha en helhetssyn på EU:s och medlemsstaternas budgetar som gör utgiftspolitiken intelligentare. EU:s budget är ju inte till för Bryssels skull, utan för de människor som ni företräder – för arbetslösa som omskolas av socialfonden, för studenter som deltar i Erasmusprogrammet och för regioner som stöds av sammanhållningsfonden.

Sammankopplade energinät, forskning och utvecklingsbistånd är självklara exempel på hur en euro i EU-anslag ger mer valuta för pengarna än en euro i nationellt anslag. Som ni vet har en och annan medlemsstat kunnat se att samma princip gäller för en del av de viktigaste nationella befogenheterna, exempelvis för försvaret. De inser vilka enorma besparingar de skulle kunna göra genom att delvis slå ihop sina resurser och åtgärder. Om medlemsstaterna slår ihop sina anslag på EU-nivå kan de minska sina kostnader, undvika överlappningar och få bättre avkastning på sin investering.

Det är därför som vi även bör utforska alternativa finansieringskällor för EU:s stora infrastrukturprojekt. Jag kommer exempelvis att tillsammans med Europeiska investeringsbanken föreslå att vi ger ut särskilda obligationer för EU-projekt.

(Applåder)

Vi kommer också att vidareutveckla partnerskap mellan offentliga och privata aktörer.

Som parlamentet har markerat måste vi också ta itu med frågan om egna medel. Vårt nuvarande system belastas till bristningsgränsen och hålls uppe av ett snårigt kompensationssystem. Våra medborgare förtjänar ett rättvisare, effektivare och öppnare system. På sina håll lär man ha invändningar mot vissa av våra idéer. Förbluffande nog finns det till och med de som avvisar dem redan nu, utan att ha en aning om vad de går ut på.

(Applåder)

Jag vet att nästa budgetperiods längd engagerar parlamentet starkt. Det finns flera möjligheter. Jag kan själv tänka mig att titta närmare på en tioårig ram med en halvtidsöversyn av den finansiella situationen efter fem år. Vi kan kalla detta alternativ ”fem plus fem”. Det ger oss en lång planeringshorisont och stämmer bättre överens med våra båda institutioners mandatperioder.

För att EU:s budget ska vara trovärdig måste vi jaga besparingsmöjligheter utan pardon. Jag tittar just nu på administrationskostnaderna för kommissionen och andra gemenskapsorgan, exempelvis olika byråer. Vi behöver utrota varje tillstymmelse till effektivitetsbrist. För att få en bättre finansiell styrning ska vi följa Europeiska revisionsrättens rekommendationer.

Jag kommer nu till den sista utmaning jag vill ta upp i dag: Hur ska vi hävda oss i globala sammanhang? När vi har fullt upp med att lösa våra vardagsproblem händer det att vi mister sinnet för proportioner och förlorar EU:s landvinningar ur sikte. Vi har på ett fredligt och framgångsrikt sätt övergått till ett EU som blivit dubbelt så stort och som förhandlar om att ta emot ytterligare medlemsländer. Vi har en gedigen valuta, euron, som blivit en av de stora världsvalutorna. Vi har ett starkt partnerskap med våra grannländer, som gör oss alla starkare. Det finns ingen anledning att frukta 2000-talet så länge vi handlar beslutsamt.

När 2000-talets strategiska partnerskap tar form bör EU passa på att definiera sin egen framtid. Jag väntar otåligt på att unionen ska få ett globalt inflytande i paritet med dess ekonomiska betydelse. Våra partner har ögonen på oss och förväntar sig att vi företräder EU:s ståndpunkt, inte 27 enskilda länders. Om vi inte handlar gemensamt blir EU ingen global maktfaktor, och man kommer att gå vidare utan oss – utan EU, men också utan dess medlemsstater. I mina politiska riktlinjer vill jag därför att EU blir en aktör med globalt inflytande som visar globalt ledarskap. Detta hör till vår generations viktigaste uppgifter, som visar vad vi går för.

Jag ska tillsammans med den höga representanten och vice kommissionsordföranden Catherine Ashton berätta om vår vision av hur EU ska skaffa sig ett så stort globalt inflytande som möjligt. Europeiska utrikestjänsten är verktyget som låter oss förverkliga det vi strävar efter.

Vi lever i en globaliserad värld, där de förbindelser vi bygger upp med våra strategiska partner är avgörande för vårt välstånd. Det är bara EU:s tyngd som låter oss uträtta något i internationella sammanhang. Storleken har i dag blivit viktigare än någonsin.

Ett bra exempel är bekämpandet av klimatförändringen. Även om Köpenhamnskonferensens övriga deltagare inte hade lika långtgående mål som vi satte vi krokben för oss själva genom att inte uppträda enat. Förhandlingarna har gått i stå, men det har inte klimatförändringen. Jag vill att vi bearbetar våra internationella partner mer energiskt. Låt dem omsätta sina många pressmeddelanden i trovärdiga åtaganden om utsläppsminskningar och om att gå vidare med snabbstartsfinansieringen.

De närmaste två månaderna genomför vi avgörande toppmöten med våra strategiska partner. Ju bättre det går att fastställa en gemensam dagordning som tydligt definierar EU:s ståndpunkt, desto mer uppnår vi. Jag ser bland annat enorma möjligheter i att utveckla en transatlantisk agenda för tillväxt och sysselsättning.

I G20 har vi redan det inflytande som är motiverat. I detta forum tar världens främsta ekonomiska aktörer itu med gemensamma utmaningar. När rådsordförande Herman Van Rompuy och jag åker till Seoul i november som företrädare för EU vill vi se konkreta resultat – nya framsteg i samordningen av världsekonomin och stabilare och ansvarsfullare finansmarknader. Vi vill ha en överenskommelse om en reform av de internationella finansiella institutionerna, om bättre skyddsmekanismer för de globala finansmarknaderna och om att gå vidare med G20:s utvecklingsagenda. Vi ska även fortsättningsvis ange tonen i detta forum, och samarbeta hand i hand med nästa års franska ordförandeskap i G8 och G20.

Vi efterlyser också stöd för Doharundan. Handel skapar tillväxt och välstånd. Vi kommer också att verka för bilaterala och regionala frihandelsavtal. I oktober presenterar kommissionen en ny och för EU mer fördelaktig handelspolitik.

Att öppna sig gentemot omvärlden innebär också att visa solidaritet med utvecklingsländer, i synnerhet i Afrika. Jag reser till högnivåmötet om millennieutvecklingsmålen i New York om två veckor. Då avser jag att för EU:s räkning utlova ett bidrag om ytterligare en miljard euro till millennieutvecklingsmålen, förutsatt att ni ställer upp på detta.

Som global maktfaktor måste vi också försvara våra värderingar. Mänskliga rättigheter är inte förhandlingsbara. I många länder kränks kvinnors rättigheter på ett skakande sätt. Jag blir djupt upprörd när jag får höra att Sakineh Mohammadi Ashtiani har dömts till döden genom stening. Det är ett barbari som man inte hittar ord för.

(Applåder)

Vi européer fördömer sådana handlingar. De går inte att rättfärdiga med några som helst moraliska eller religiösa principer.

Våra värderingar innebär också att vi ska hjälpa människor i kris, var i världen de än befinner sig. Vårt humanitära bistånd till Pakistan är bara det senaste exemplet på hur EU visar solidaritet i praktiken. Det är ett slående exempel på att de insatser som kommissionen och medlemsstaterna gör, var och en på sitt håll, behöver profileras som ett bistånd från EU. Medlemsstaterna har helikoptrar och civilförsvarsstyrkor. Vi behöver slå ihop dessa resurser för att skapa en äkta europeisk krisberedskap. I oktober kommer kommissionen att föreslå just detta. Jag uppmanar medlemsstaterna att visa att de menar allvar med att EU ska ha det inflytande som är motiverat på det här området.

Det går också framåt med den gemensamma utrikespolitiken, men vi får inte blunda för verkligheten. Bara en gemensam försvarspolitik ger oss den tyngd vi behöver i världen. Nu är tiden mogen för att ta itu med denna utmaning, anser jag.

(Applåder)

Vi håller fortfarande på att realisera den nya institutionella EU-struktur som skapats genom Lissabonfördraget. Huvudsaken är vad institutionerna kan göra för människorna. Det som räknas är hur EU kan förbättra deras vardag.

Hemligheten bakom EU:s framgång är unionens unika gemenskapsmodell. Kommissionen behöver nu mer än någonsin sätta den politiska dagordningen med hjälp av sin vision och sina förslag. Jag har efterlyst särskilda förbindelser mellan kommissionen och parlamentet, som är gemenskapens mest framträdande organ. Jag går nu in ännu hårdare för att samarbeta politiskt med er.

EU är inte bara Bryssel eller Strasbourg, utan också våra regioner och de städer, samhällen och byar som ni kommer ifrån. När ni umgås med era väljare kan ni peka på vad olika EU-projekt betyder för deras välstånd.

När det kommer till kritan sitter vi alla – EU:s institutioner, medlemsstater och regioner – i samma båt. Unionen uppnår inte sina mål för EU utan medlemsstaterna, som i sin tur inte uppnår sina mål ute i världen utan EU:s hjälp.

Unionsmedborgarna förväntar sig att vi vidtar de åtgärder som krävs för att ta oss ur krisen. Vi måste visa dem att vi med dagens gemensamma ansträngningar skapar nya arbetstillfällen, investeringar och ett EU som är anpassat till framtidens krav.

EU klarar det här – det är jag övertygad om. Vi kommer att uppnå de resultat vi vill ha. En sak är säker: Vi tar definitivt aldrig hem spelet med svartsyn och förlorarmentalitet, utan bara med självförtroende och genom att vi alla drar åt samma håll.

Jag har i dag i stora drag redogjort för hur EU i mina ögon kan åstadkomma detta. Jag har åtagit mig att lägga fram de förslag som krävs för att bygga vår ekonomiska union. Jag har förklarat varför vi behöver öka tempot i reformprogrammet. Jag har beskrivit hur vi med hjälp av flaggskeppsinitiativen i Europa 2020 kan modernisera vår sociala marknadsekonomi för att skapa tillväxt och arbetstillfällen i en smart och hållbar ekonomi som inte utestänger någon. Jag har beskrivit hur EU kan införa en gemensam energipolitik. Jag har försvarat behovet av ett område med fred, säkerhet och rättvisa, som låter européerna bära med sig sina grundläggande rättigheter och skyldigheter vart de än reser. Jag har markerat att kommissionen kommer att verka för en ambitiös budget. Jag har föreslagit att EU ska finansiera större EU-projekt genom att ge ut projektobligationer. Jag har bekräftat att vi ger millennieutvecklingsmålen ett starkare stöd än någonsin. Jag har klargjort varför vi behöver en gemensam krisberedskap, utrikespolitik och försvarspolitik. Jag har uppmanat EU:s ledare att dra åt samma håll om de vill att EU ska vara en global maktfaktor som kan försvara sina intressen.

Detta program är sannerligen en förändringsinriktad och ambitiös utmaning. Om EU ska lyckas behöver kommissionen ert stöd, så att vi kan bygga ett starkare och rättvisare EU som gagnar våra medborgare.

(Applåder)

  Talmannen. – Herr kommissionsordförande! Tack för ert uttalande om tillståndet i unionen.

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina herrar rådsordförande, mina damer och herrar! Detta är en förmiddag då ordförandena myser. Ni har visat att ni kan infinna er här utan att behöva göra alltför stora uppoffringar. Så ser äkta demokrati ut. Tack ska ni ha, allesammans.

(Applåder)

Hur är tillståndet i EU? Vad har vi uträttat tillsammans de senaste åren? Vad har vi misslyckats med? Vilka planer har vi? Vilka politiska instrument kan vi använda för att genomföra dem – och, framför allt, vilka finansiella medel?

Debatten är välkommen. Parlamentet och kommissionen är de båda gemenskapsinstitutioner som företräder och försvarar EU:s allmänintresse. Det är glädjande att de medverkar i förmiddagens program, som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) hoppas blir framtidsinriktat.

Unionsmedborgarna frågar sig emellanåt – eller rättare sagt ofta – vilka åtgärder deras problem och förväntningar egentligen utlöser från EU:s sida. Emellertid visar alla opinionsundersökningar också sedan många år att de vill ha mer EU, snarare än mindre.

Mer EU då det gäller invandringsfrågor. EU behöver en långsiktig strategi för att hantera problemet med romerna. Det är ett utmärkt exempel på att det handlar om att respektera andra människor.

Mer EU för att företräda dem gentemot omvärlden. Hur kan vi försvara sådant som att vi inte deltar i förhandlingarna mellan Israel och Palestina, trots att vi är regionens viktigaste biståndsgivare?

(Applåder)

Detta saknar unionsmedborgarna med all rätt förståelse för. Våra medborgare inser också att det krävs mer EU, snarare än mindre, för att garantera vår säkerhet – oavsett om det handlar om den enskildes säkerhet eller om en tryggad energi- och livsmedelsförsörjning. De vet att bara ett mer samordnat EU kan skapa tillväxt och arbetstillfällen, som ni så vältaligt nämnde, och reglera marknaderna och förebygga nya spekulationsangrepp. De förstår att vi också behöver mer EU för att minska klyftorna och stärka den sociala marknadsekonomin, som är EU:s samhällsmodell.

Vi behöver således mer EU. EU ska inte lägga sig i vår vardag, utan vara det verktyg med vars hjälp vi tar itu med gemensamma utmaningar tillsammans, på ett sätt som ger mycket bättre resultat. Vi får dessutom mer valuta för våra pengar och sänker kostnaderna, men det ska jag återkomma till.

Våra medborgare undrar som sagt varför EU inte får mer gjort på ett mer strukturerat sätt, varför EU inte får mer gehör i globala sammanhang. De har all rätt att förvänta sig resultat av de ekonomiska och finansiella uppoffringar som de avkrävts, och att vi tillsammans tar oss ur de svårigheter vi befinner oss i.

Det behövs ett större inslag av styrning på EU-nivå. Det är parlamentets och kommissionens uppgift att verka för detta, att övertyga medlemsstaterna om att de måste samarbeta och göra gemensamma investeringar. Det är inte alls fråga om att angripa medlemsstaternas rätt till självbestämmande eller undergräva deras ställning. Tvärtom är detta det enda seriösa och verksamma sättet att bygga en framtid för 500 miljoner unionsmedborgare och för framtida generationer.

Därför uppmanar jag kommissionen och er, herr Barroso, i likhet med alla övriga kommissionsledamöter, att i större utsträckning ta initiativet och föreslå de åtgärder och reformer som EU behöver för att få saker och ting att fungera bättre, och att förklara dessa projekt för våra medborgare.

Min grupp och jag hoppas att parlamentet ska stödja dessa ansträngningar genom att använda sina nya befogenheter som medlagstiftare jämte rådet. Detta är inte någon ren maktfråga, utan handlar om insikt. Det är en fråga som vi måste diskutera för att EU ska utvecklas.

Vi måste vara ambitiösa, men också komma ihåg varifrån vi kommer. På en rad områden där åtgärder vidtagits de senaste månaderna har EU, som jag ser det, ingen anledning att skämmas. Det var EU som gick i spetsen för att reformera finansmarknaderna efter krisen på Wall Street hösten 2009. Det var EU som, efter att föregående vår ha drabbats av spekulationsangrepp utan motstycke, vidtog lika unika åtgärder för att stärka och stabilisera ekonomin. Politikens resultat har redan börjat synas, men vi måste gå ännu längre.

EU har också gått i främsta ledet för att bekämpa växthuseffekten. Det går inte att komma ifrån att Köpenhamnskonferensen hade en besk eftersmak. Vi har kvar våra ambitioner och har fastställt utsläppstaket en gång för alla. Det kan vi vara stolta över.

Vad måste vi göra under kommande månader och år för att försvara våra landvinningar och inge våra medborgare ett större förtroende för våra gemensamma åtgärder? Jag har tre förslag.

För det första behöver vi stärka vår ekonomi och minska klyftorna genom en rad åtgärder som ökar avkastningen på investeringar, inger entreprenörer framtidstro och låter oss utveckla nya sätt att skapa välstånd och arbetstillfällen. Som ni nämnde måste vi se till att regelverken ”hänger med” över gränserna. Vi kan inte finna oss i att nu på 2000-talet dras med obönhörliga bestämmelser utan förankring i EU:s verklighet.

För det andra behöver vi arbeta mer seriöst med vår gemensamma utrikespolitik och på att sätta oss i respekt på den världspolitiska scenen, som ni ofta har upprepat. Vi får inte längre nöja oss med att säga att EU är en komplicerad sak, att allt tar sin lilla tid och att vi måste ge oss till tåls. Vi får inte heller nöja oss med att vara världens ledande biståndsgivare utan att kunna garantera att vår hjälp verkligen kommer till bestämmelseplatsen på samma gång som Vladimir Putins och Barack Obamas helikoptrar. Även i det avseendet behöver vi gå mer seriöst tillväga.

EU är en global stormakt. Jag anser att vår främsta prioritering måste vara att bygga upp förbindelser på jämbördig basis med våra viktigaste partner, och då i synnerhet med Förenta staterna. Jag tog upp detta här tidigare när vi talade om våra transatlantiska förbindelser.

Men låt mig denna förmiddag också poängtera hur viktigt det är att EU bygger upp strategiska, riktade förbindelser inte bara med Ryssland, utan också med Kina, Indien och Brasilien. Här hoppas jag att Europeiska utrikestjänsten blir ett verktyg som ger resultat. Medlemsstaterna kommer utan tvivel att spara pengar genom att vi inför detta verktyg.

Det tredje sättet att se till att EU får den struktur som krävs för att kunna ta itu med alla utmaningar har att göra med den viktigaste faktorn i sammanhanget, nämligen pengar. Jag är medveten om att vi måste gå in mer i detalj på detta så småningom. Ska var och en av oss göra sina egna investeringar i innovation och forskning? I utbildningsväsendet? I säkerhet och försvar? I vår energipolitik?

Förenta staterna, Kina och Indien erövrar framtidens marknader genom att stimulera grundforskningen och den tillämpade forskningen. Ska vi under tiden rabbla vårt mantra att vi européer saknar vilja att åstadkomma stordriftsfördelar och effektivitetsvinster genom att slå ihop våra resurser? Just nu tvingar vi våra forskare att lämna EU. Vi måste förvissa oss om att våra forskare vill återvända till EU och stanna kvar här.

När det blir tal om hur EU:s projekt ska finansieras under perioden 2014–2020 är det dessa konkreta frågor som vi i parlamentet och kommissionen måste ha med oss till förhandlingsbordet. Detta är de frågor som våra medborgare ställer sig, och som de förväntar sig seriösa svar på.

Låt oss ta bladet från munnen och konstatera att tiden definitivt har blivit mogen för att EU ska använda sina egna medel. Vi får inte heller tabubelägga frågan om en EU-skatt. Det handlar inte om en extra skattepålaga utöver medlemsstaternas uttag – tvärtom: Det handlar om att uppnå stordriftsfördelar och se till att skattepengarna som helhet används på ett bättre sätt. I slutändan minskar därigenom hushållens och företagens bördor.

För den yngre generationen är EU-aspekten och den internationella aspekten en självklarhet. Vad de förväntar sig är inte att vi ska hålla långrandiga tal, utan att vi löser deras problem och ger dem ett framtidsperspektiv. Vårt huvudmål måste vara att garantera människor mellan 15 och 25 år en utbildning. Att stabilisera våra statsfinanser, att investera i innovation, att öppna nya dörrar som gör att medborgarna slipper flytta till andra länder och kan använda sin begåvning i EU – det är dessa prioriteringar som måste vara ledstjärnan för våra åtgärder, och som kommer att avgöra hur medborgarna ser på oss.

Ni måste lägga fram förslag för oss. Låt mig här citera en för er alla välkänd person, nämligen Johannes Paulus II: ”Var inte rädda.” Lägg fram bra förslag, så ska vi ställa oss bakom dem – för att få EU att utvecklas, vilket ligger i våra medborgares intresse, lika väl som i PPE-gruppens.

Det återstår ett par sekunder, och jag vill tillägga en sak: Lägg framför allt fram provocerande och radikala förslag! Då kan vi gemensamt åstadkomma bra förslag som gagnar våra unionsmedborgare.

(Applåder)

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! På föredragningslistan heter denna punkt ”Tillståndet i unionen – Uttalande av kommissionens ordförande”. Vi har i dag fått höra om ett arbetsprogram som präglas av såväl ambitioner som engagemang. Men vi har inte hört någon nämnvärd sammanfattning av hur tillståndet i unionen egentligen ser ut. Hur är då tillståndet i unionen i dag? Tillståndet i unionen är inte bra. I er sammanfattning hade ni gärna kunnat gå in på varför tillståndet inte är bra.

En bidragande orsak till att tillståndet inte är bra är att vare sig José Manuel Barroso eller hans kommission fullgör de avgörande skyldigheter som fördragen ålägger dem. Under krisen har jag ofta undrat: Var håller kommissionen hus? När jag sedan vänder mig till er så säger ni: ”Javisst, det här har jag gjort ett uttalande om, och det där har jag gått ut med ett pressmeddelande om, och Maroš Šefčovič och Viviane Reding har tagit upp både det ena och det andra!” Jag läser sedan texten, och kommissionen har mycket riktigt gjort ett uttalande. Men jag ställer mig frågan: Varför får inte budskapet genomslag? Varför når det inte ut till allmänheten? Och det ska föreställa en sammanfattning av unionens tillstånd! Ni har varit alldeles för medgörlig under hela er mandatperiod, särskilt efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Ni har vikit er för den direktoratsregering som håller på att växa fram i EU under Tysklands och Frankrikes ledning!

(Applåder)

Er uppgift är att försvara gemenskapsmetoden. Ni har rätt på många punkter i ert anförande, och tro mig: Ni kan räkna med stöd ifrån tre fjärdedelar av kammaren. Men om ni börjar tala om egna medel får ni tre fjärdedelar av rådsmedlemmarna emot er. Det blir intressant att se om ni omsätter dagens uttalande i handling och engagerar er i kampen mot trenden att EU ska styras genom mellanstatliga överenskommelser.

(Applåder)

Jag ska ge er ett exempel. Jag instämmer i att försvaret av våra grundläggande värden är en förutsättning för att det ska gå bra för EU. I EU:s grundläggande värden ingår att vi avvisar rasism och främlingsfientlighet. Detta är för oss helt okontroversiellt. Men i de grundläggande värdena ingår också att ingen regering får använda häxjakter på minoriteter som ett sätt att avleda inrikespolitiska spänningar. Låt oss tala klarspråk om vilka som är inblandade. Det är Nicolas Sarkozys, François Fillons och Brice Hortefeux’ regering. Jag hade gärna sett att ni nämnde dessa namn. Då hade det framgått om ni, herr Barroso, ställer er på barrikaderna.

(Applåder och protester)

EU:s grundläggande värden omfattar i synnerhet också social rättvisa. Åtskilligt av det ni sade härvidlag är riktigt. Men vad innebär social rättvisa i EU? Ni beskriver hur arbetslösheten har ökat dramatiskt i EU, och kommer att få breda befolkningsskikt att sjunka ned i fattigdom. Många människor är i riskzonen. Allt fler människor – även sådana som har ett arbete – är rädda. De oroar sig för sina anställningar, för sin sociala stabilitet, och för sin framtid. Detta måste beläggas med siffror. Å ena sidan har allt fler personer miljoninkomster – tusentals nya miljoninkomsttagare dyker upp varje år. Å anda sidan har vi miljontals människor som tvingas ned i fattigdom. Denna sociala klyfta är det allvarligaste hotet mot demokratin i EU.

(Applåder)

Tidningen Guardian publicerade i augusti statistik som avslöjade att HSBC, Barclays Bank och Royal Bank of Scotlands vinster uppgick till över 20 miljarder euro i fjol, varav 9 miljarder euro reserverades för direktörsbonusar. Detta sker i ett läge då EU:s regeringar skär ned européernas pensioner. Jag räknar med att ni lägger fram förslag till hur vi ska minska denna sociala klyfta.

(Applåder)

Därför säger jag till er att vi måste få en skatt på finansiella transaktioner. När den ekonomiska krisen klingar av måste vi få med bankerna, och i synnerhet spekulationssektorn, i båten. Det interinstitutionella avtal som vi ingått innebär ju att om en parlamentarisk majoritet uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till direktiv, så lovar ni att göra detta. Var så säker: Det kommer en sådan begäran från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa här i Europaparlamentet. Vi räknar också i det läget med att ni vidtar lämpliga åtgärder.

Algirdas Šemeta hävdar att det inte behövs någon skatt på finansiella transaktioner, och att ingen sådan kommer att införas. Ni säger: ”Jag vill ha en skatt på finansiella transaktioner!” Vi säger att vi ställer oss bakom José Manuel Barroso och vänder oss emot Algirdas Šemeta. Herrarna kan räkna med att få en begäran om detta. Om ni inte handlar kommer vi att använda oss av medborgarinitiativet. Hoppas att ni tar mig på orden! Vi kommer att få alla de här människorna jag nämnde att gå man ur huse, ända tills spekulanterna börjar dra sitt strå till stacken för att reparera EU:s finanser.

(Applåder)

EU behöver också utbildning, kompetenshöjning och möjligheter att arbeta sig upp. Den som är född fattig här i unionen ska inte tvingas stanna kvar i sitt bostadsgetto. Det måste finnas en chans att arbeta sig upp. För att sådana chanser ska uppstå är det viktigt att EU medverkar till att i synnerhet ungdomar kan skaffa sig utbildning och färdigheter och ha lika möjligheter. Därför tror jag att ni har rätt: När EU:s fantasilösa finansministrar tvingas minska sina hemländers alltför stora statsskuld med svångremspolitik och hävdar att det därför behövs nedskärningar även av EU:s budget, så har de fel. När underskotten växer sig alltför stora måste inte EU balansera sin budget. Vad EU ska göra är att investera för att jämna ut samhällsklyftor genom regional- och socialpolitik, genom att stödja forskning, kompetenshöjning och tillväxtstimulerande åtgärder, och skapa de förutsättningar som låter EU göra detta. Det erfordrar en stark EU-budget, precis som ni själv sade i dag. På den punkten är vi helt eniga. Visa nu att ni kan ta strid mot Christine Lagarde, Wolfgang Schäuble och andra länders finansministrar! Om ni vill ha uppbackning är det bara att slå oss en signal, så rycker vi genast ut och hjälper er.

(Applåder)

Social rättvisa innebär också att vi inte får lämna efter oss en kontinent som det inte går att leva i till våra barn. Ni har således rätt. Social rättvisa kräver också en ny, hållbar industripolitik som beaktar såväl ekonomiska som ekologiska aspekter. Det är den rätta lösningen.

Det blir intressant att se om ni lyckas undvika att katastrofen och fiaskot i Köpenhamn upprepas. Där visade EU att man inte klarade av att förhandla. Det tål att upprepas att detta på intet sätt var kommissionens fel. Skulden ligger hos de 27 regeringarna, som helt enkelt inte kunde enas på internationell nivå.

(Applåder)

Det visar att det i dagens läge finns två helt olika skolor: en som förespråkar mellanstatlighet, och en som föredrar gemenskapsmetoden. Man kan fråga sig om inte Lissabonfördragets ikraftträdande har gjort Lissabonunionen till ett stats- och regeringschefernas EU, där dessa överlägger bakom lyckta dörrar om de lösningar som de anser är bäst för kontinenten. Det märktes under krisen i Grekland. Det slutliga dokumentet förhandlades fram av bara två personer – Angela Merkel och Nicolas Sarkozy – enligt principen: Herr Van Rompuy, ni får vänta utanför medan vi reder ut det här! Jag vet inte om alla historier är sanna, men nog kan det ha gått till så. Vårt EU är antingen ett mellanstatlighetens EU, eller ett gemenskapsmetodens EU. Gemenskapsmetodens EU är samarbetet mellan kommissionen och Europaparlamentet.

För mig framstår er sammanfattning som ofullständig, låt vara att era utgångspunkter och uttalanden var både bra och vettiga. Om ett år är det dags för nästa uttalande om tillståndet i unionen. Hur vi då ser på er beror på hur mycket av allt som ni tillkännagivit i dag som ni vågar slåss för. Ert anförande var liberalkonservativt, grönt och radikalsocialistiskt, med något för alla och envar.

(Protester)

På det viset kan ni förskaffa er stöd från alla håll. Ni kan räkna med oss om ni bekämpar den här försåtliga mellanstatligheten och tar strid för gemenskapsmetoden. I annat fall ställer vi er till svars i samband med nästa uttalande om tillståndet i unionen.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack för ert anförande, herr Schulz.

Nästa talare är Guy Verhofstadt, för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.

Om jag har uppfattat saken rätt så vill ni inte dela upp ert anförande i två delar. Ni vill bara att en del av anförandet ska vara lite längre. Är det riktigt?

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Tillståndet i unionen – det går framför allt ut på att se tillbaka och lära sig läxorna av det förflutna, och sedan se in i framtiden. Låt oss avstå från självbedrägeri och konstatera att förra året var ett mycket besvärligt år för unionen.

Att det var ett besvärligt år för unionen berodde på att vi hade stora problem, samtidigt som vi saknade den enighet som krävdes för att lösa dem. Grekland stod på ruinens brant. Under flera månader angreps själva euron. EU:s regeringar lyckades först efter flera månader enas om att rädda en medlemsstat och vår gemensamma valuta. Att allmänhetens förtroende för EU har minskat kommer därför knappast som en överraskning, inte för mig själv och knappast heller för övriga parlamentsledamöter.

Detta framgår av den senaste Eurobarometern, som visar att inte ens varannan medborgare har en positiv syn på det egna landets medlemskap. I fjol minskade förtroendet för våra institutioner till 42 procent. Sådant är tillståndet i unionen i dag. Det är oroväckande, men vi måste samtidigt inse att det inte kommer som någon överraskning. Parlamentet har upprepade gånger uppmanat EU:s ledare att få fart på EU igen, att gå vidare, att skrota all protektionism och nationalism och utarbeta lösningar på EU-nivå.

Detta är också precis vad unionsmedborgarna vill ha. Jag hänvisar till Eurobarometern igen, där inte mindre än 86 procent av allmänheten önskar en ekonomisk styrning på EU-nivå. De anser att den finansiella och ekonomiska krisen bara kan lösas inom ramen för EU. Men de märker inte av något sådant i dag. Det har gjort dem besvikna på vår union.

Jag är medveten om att även kommissionen har ett besvärligt år bakom sig – faktum är att den bara haft ett halvår till sitt förfogande. Så lång tid tog det innan man i huvudstäderna fick upp ögonen för att vi har ett nytt fördrag som resulterar i nya arbetsmetoder och en ny maktbalans i EU. Därför kan man säga att kommissionsordförandens andra mandatperiod i realiteten börjar först i dag.

Under denna andra mandatperiod behövs det både en ny vision och nya lösningar. Det är hur som helst dags att växla upp och genomföra betydelsefulla reformer omedelbart. För oss i vår grupp är i synnerhet följande sju stora reformer angelägna.

Först och främst behöver vi slutföra våra åtgärder mot den finansiella krisen. Vi har redan lagstiftat om kapitaltäckningskrav och bonusar. Vi har genomfört stresstestet, och i förra veckan lyckades vi dessutom enas om tillsynen av finanssystemet. Vi fick en bra överenskommelse, inte minst tack vare att ECB-ordförandens nyckelroll garanterar en EU-orienterad övervakning.

Men det betyder inte att vi redan är i mål. Inte på långa vägar, tycker jag – vi är inte ens halvvägs. Det återstår fortfarande för kommissionen att snarast lägga fram förslag om derivatinstrument, blankning, kreditvärderingsinstitut, bankavveckling, marknadsmissbruk, handel och finansiella instrument.

Vår andra stora uppgift är att vi behöver en verkligt EU-orienterad ekonomisk styrning. Förra året stod det klart hur orimligt det är att ha en gemensam valuta utan att föra en gemensam ekonomisk politik. Det är rena rama vansinnet – och inte nog med det: Det är farligt också. Vi har inte råd att vara en union samtidigt som vi har 27 olika ekonomiska strategier, vilket är fallet i dag.

(Applåder)

Om vi vill att det ska gå bra för stabilitets- och tillväxtpakten och för vår nya ekonomiska strategi är en sak glasklar: Vi behöver plocka fram morot och piska, och införa lämpliga straffåtgärder.

Jag tror mig ha stöd av en parlamentarisk majoritet när jag säger att det är bra att rådet reflekterar över detta i samband med frågan om specialgruppen. Det kan dock aldrig ersätta kommissionens initiativrätt och dess skyldighet att snarast lägga fram ett lagförslag om ekonomisk styrning i ett globalt perspektiv.

(Applåder)

Det gläder mig att ni har meddelat att ni avser att göra detta den 29 september. Hur det sedan går i rådet är inte så viktigt. Detta är er uppgift, och det är er skyldighet att göra detta den 29 september.

Jag är därmed framme vid min tredje prioritering: den inre marknaden. Vi har tagit del av Mario Montis utmärkta rapport, och vårt budskap är mycket enkelt: Låt oss följa rapportens rekommendationer. Det är nämligen helt ofattbart att exempelvis en tågresa till Bryssel, Paris eller Amsterdam från något land i Centraleuropa eller Östeuropa ska ta över 40 timmar. Hur ska egentligen dessa människor känna att de ingår i EU? Hur ska den fullständiga integrationen av dessa marknader gå till? Låt oss investera i transeuropeiska nät.

Den fjärde angelägna prioriteringen kan vara dagens viktigaste budskap. Den berör budgeten och den nya budgetramen. Vi ska inte hymla om detta. Det är absurt att vissa medlemsstaters regeringar kräver att budgeten skärs ned med 20–30 procent i ett läge där vi behöver fler lösningar på EU-nivå.

(Applåder)

Jag har full förståelse för att medlemsstater som brottas med gigantiska budgetunderskott vill minska sina direkta bidrag till EU. Det är en naturlig reflex. Vi föreslår därför att medlemsstaternas bidrag till EU ska ersättas med egna medel.

Därmed har vi kommit till den femte prioriteringen: vår globala trovärdighet. Vi har nu en europeisk utrikestjänst, men vi behöver nu också utveckla en ny strategi för unionen. Vi har efterlyst detta hos vice kommissionsordföranden Catherine Ashton. Det hade varit bra om hon var på plats. Vår utrikespolitiska strategi bygger fortfarande på den rapport som Javier Solana skrev 2003. Världen har förändrats sedan 2003, och vi behöver anpassa och uppdatera vår strategiska ram därefter.

Och därmed kommer jag till klimatförändringen. Köpenhamn satte punkt för vår ledarroll. Vi kan bara åstadkomma resultat i Cancún genom att gå i främsta ledet igen. Det förutsätter en sak: att vi uppträder enat och verkar för en enda vision, inte för 27 olika som i Köpenhamn.

(FR) Herr talman, mina damer och herrar! Avslutningsvis måste jag säga att jag känner mig något förvirrad när det gäller det som egentligen är – om jag kan använda det ordet – vår unions existensberättigande, nämligen skyddet av de medborgerliga friheterna och de mänskliga rättigheterna, utanför Europeiska unionen naturligtvis, men även inom unionen, vilket är ännu viktigare.

I all uppriktighet måste jag därför säga att jag anser att det som sker i Frankrike är oacceptabelt.

(Applåder)

Tyvärr är det inget isolerat fall. Precis som många av er har jag kunnat konstatera att många regeringar i dag, när de kämpar för att hantera den ekonomiska krisen, alltmer ger efter för frestelsen att som tidigare hänge sig åt populism, främlingsfientlighet och till och med rasism.

(Applåder)

De utnyttjar människors oro och rädsla för varandra. De stigmatiserar minoriteter. Jag skulle till och med säga att de använder sig av tvivelaktiga metoder för att förvirra begreppen när det gäller migrationsfrågan. Jag vill mycket eftertryckligt förklara att jag anser att den här inställningen är oförenlig med de principer och värden som gör vår union till en av de vackraste och mest storslagna politiska idéer som den mänskliga andan och hjärtat har skapat.

(Applåder)

Jag vill verkligen framhålla detta: romerna är EU-medborgare, fullvärdiga EU-medborgare.

(Applåder)

Vi får aldrig acceptera att deras rättigheter kränks – aldrig – i en värld som plågas av en så stor osäkerhet. Jag anser att vårt Europa måste förbli en kontinent med frihet, tolerans och rättvisa. Kommissionen, fördragens väktare, måste agera kompromisslöst. Det är inte bara kommissionens rättighet; det är en institutionell skyldighet.

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag kommer att göra detsamma som Guy Verhofstadt och utnyttja all min talartid på en gång.

Herr ordförande, mina damer och herrar! Martin Schulz och Guy Verhofstadt har pekat på den grundläggande svårigheten i vår situation, och jag beklagar att ni inte har haft klarsynen eller uppriktigheten att tala om detta.

Ända sedan Lissabonfördragets ikraftträdande har det pågått en kamp om tolkningen av fördraget. Jag tror att de flesta regeringarna inte hade läst fördraget, och när det väl infördes upptäckte de att Lissabonfördraget faktiskt är en metod och ett instrument för att ”unionisera” EU-politiken. Alla diskussioner, i den kamp som pågår – vi har sett det när det gäller utrikestjänsten och situationen för budgetförordningen – slutar alltid med att vi talar om samma sak. Själva sakfrågan är – och detta har redan nämnts – går vi mot ett mellanstatligt Europa eller ett stärkande av ett unionsbaserat Europa? Det är exakt situationen för EU i dag.

Jag drömmer om att kommissionen kommer att göra ett offentligt uttalande. Det pågår en politisk kamp vid EU-institutionerna för närvarande, och denna politiska kamp handlar om tolkningen av Lissabonfördraget, vilket i sin tur får konsekvenser för EU-politiken. EU-medborgarna måste få veta vad vi vet och vad vi tycker i de institutionella diskussionerna. José Manuel Barroso sade något i den frågan.

Detta för mig in på min andra punkt. I sina allmänna uttalanden är den här kommissionen EU:s förkämpe. Det är väldigt ädla uttalanden. När det gäller att peka ut någon, att beskriva en situation som påverkar en medlemsstat eller att namnge en viss person eller en regering är ni däremot demonstrativt tysta. Ni existerar inte. Jag kan ge er en hel rad exempel.

Jag vill gå tillbaka till frågan om Grekland. Alla vet att ni höll på att förlora kontrollen över situationen i Grekland. Ni kände faktiskt till det här två eller tre år före krisen – ni hade rapporter om det i era dokumentskåp. Det gjordes inget officiellt uttalande. Ni bad en bön om att allt skulle gå vägen, och ni trodde att om ni bara önskade det skulle situationen i Grekland reda ut sig av sig själv. Situationen redde inte ut sig av sig själv. Efteråt stödde ni beslutet – och vi stödde det med majoritet – att utöva ett oerhört hårt tryck på Grekland, på det grekiska folket, som gjorde precis lika många misstag som den grekiska eliten.

Herr Barroso! För närvarande, samtidigt som vi utövar påtryckningar på det grekiska folket för att lösa problemet, har jag dock inte hört er tala om det faktum att det nu, i augusti, har förts förhandlingar mellan den grekiska regeringen och de stora franska och tyska vapenföretagen om att fortsätta vissa EU-företags vapenförsäljning till Grekland.

(Applåder)

Vi har alla blivit fullständigt galna, vilket jag har sagt flera gånger vid det här laget, men kommer vi att göra något? Vet ni hur mycket pengar Grekland har lagt på vapen de senaste tio åren? Vilken är siffran? Femtio miljarder euro på tio år! Herr Barroso, ni kände till detta. Ett av de problem som dessa länder har är just denna struktur, som är kopplad till ett europeiskt problem med nationalism och kampen eller diskussionen mellan Grekland och Turkiet.

Var är kommissionens och EU:s initiativkraft att ingripa så att vi, genom att integrera Turkiet, sätter stopp för den här löjliga diskussionen som kostar det grekiska folket miljarder för absolut ingenting, eftersom Grekland köper tillbaka vapen som Frankrike och Tyskland inte behöver för sina egna arméer. Det är ju verkligen intelligent! Det är mitt exempel på er kommissions vägran att ingripa.

Jag kan ge er ett andra exempel, som nämndes av Guy Verhofstadt. Det som sker i dag med romerna är ett trovärdighetstest för stadgan om de grundläggande rättigheterna, som är inskriven i Lissabonfördraget. För att säga det i moraliska och filosofiska ordalag citerar jag Albert Camus: ”Demokrati handlar om att försvara minoriteter, genom att helt enkelt verkställa majoritetens vilja.”

(Applåder)

Väntar kommissionen? Har den någon rapport i sina dokumentskåp? Säg det offentligt: det Frankrike gör strider mot EU-fördragen. Det är så enkelt att säga det och göra det känt.

(Applåder)

Jag vill ge er ett annat exempel på det ni inte säger. Ni talade om ekonomin, arbetslösheten och tillväxten. Men ni sade inte ett ord om att tillväxtens karaktär måste förändras. Ni sade inte att den ekologiska katastrofen och klimatförändringen tvingade oss att omtolka vår syn på tillväxt. Det nämnde ni inte.

Ni talade inte om Cancún. Vi har tre månader på oss till Cancún. Ni sade inte ett ord om att om vi vill vara trovärdiga i klimatfrågan måste vi återgå till ett 30-procentsmål för minskningarna av koldioxid, och vi måste stå i främsta ledet i klimatdiskussionerna. I den här frågan är ni demonstrativt tyst.

Därför vill jag säga att ni är den frånvarande ordföranden för ett EU som behöver en ordförande. Det är vårt problem, och så är läget för EU.

Jag vill avsluta genom att säga er en sak. Ni talade t.ex. om europeiska investeringar. Ni kan se på tiden; jag har tre minuter kvar. Jag vet att det är irriterande, men så är livet. Jag ville säga en sak till er. Ta saker och ting på allvar, 40 procent av koldioxidproduktionen i EU kommer från byggnader. Använd våra resurser för att inrätta en europeisk energifond, ge städerna i hela EU möjligheten att renovera byggnader genom att inrätta en europeisk Keynesfond i EU, eftersom nationalstaterna inte är kapabla att göra det.

(Applåder)

Det är i stort sett mitt budskap. Det pågår en allvarlig diskussion i EU om huruvida vi behöver offentliga investeringar. Herr Barroso: placera Keynes i Bryssel. Offentliga investeringar i dag måste vara EU-investeringar i en ekologisk omvandling av vår ekonomi. Förstår ni detta, herr Barroso? Om ni gör det hoppas jag att ni, under nästa debatt om tillståndet i unionen, kommer att visa att ni har förstått att vi inte längre befinner oss på 1970-talet, utan att vi i dag står inför en finansiell och ekologisk kris.

Avslutningsvis vill jag ge er en siffra som vi alla måste fundera över. Förlusterna till följd av krisen når nu 50 000 miljarder euro. Detta motsvarar fem århundraden av offentliga investeringar i utvecklingsbistånd. Med dessa pengar skulle man kunna bygga tio miljarder skolor i de afrikanska länderna. Så ser situationen ut i världen, herr Barroso.

(Applåder)

  Michał Tomasz Kamiński, för ECR-gruppen. – (PL) Jag vill börja med lite goda nyheter till José Manuel Barroso, det slags nyheter som han till och med kan gratuleras för. Hans framträdande här i dag har värderats högre än biljetterna till nästa Stingkonsert i Prag, som kostar mindre än 150 euro. Jag vill dock börja med en historia. I Polen finns det en populär historia om hur en man klättrar upp i ett träd och börjar såga av den gren han sitter på. En annan man går förbi under trädet och säger till honom: ”Om du sågar av den där grenen kommer du att ramla ned.” Mannen fortsätter sin väg, och grenen knäcks. Den förste mannen ramlar ned från trädet, ser på den andre mannen och säger: ”Är han profet eller något”?

Till och med innan vår politiska grupp bildades uppförde sig de europeiska konservativa precis som den där andra mannen, som sade till den man som satt på den europeiska byråkratins trädgren: ”Ni sågar av den gren ni sitter på.” I ert tal i dag ser jag en möjlighet till att vi kommer att sluta att såga av grenar. Ni har beskrivit många idéer som sannerligen är värda att stödja, och jag anser att de har utformats på ett sådant sätt att de tillfredsställer alla grupper här i parlamentet. Vi måste emellertid instämma med Martin Schulz om att det visserligen är en framsynt plan, men vi hörde ingen – och här är jag inte nöjd med ert tal – analys av det rådande läget i unionen. Varför agerar unionen på det sätt som den gör? Varför är det så många medborgare som är negativt inställda till unionen, och varför motsvarar unionen inte deras förväntningar?

Här kommer vi till en viktig punkt. Det var väldigt bra att ni koncentrerade er på ekonomisk utveckling, på behovet av ekonomisk utveckling i EU och behovet av nya arbetstillfällen. Jag håller naturligtvis med om att ett av de största problemen i EU:s ekonomi i dag är arbetslösheten. Men vi måste vara uppriktiga. Man kan inte känna allvarlig oro över de arbetslösas öde och förlusten av arbetstillfällen i EU å ena sidan, samtidigt som man å andra sidan föreslår ekonomiska lösningar som logiskt kommer att leda till en export av arbetstillfällen från Europa till andra kontinenter. Det går inte att skilja mellan dessa två saker. Vi kan inte säga att vi vill öka sysselsättningen i EU å ena sidan, medan vi å andra sidan inför nya bördor och en ny dödsdom i form av ökad byråkrati för EU-företagen och EU-ekonomin. Detta måste stoppas.

Herr Barroso! Av ert tal kan jag höra att ni tänker i rätt riktning. Ni talade om att EU måste föra ut samma budskap i världen. Detta säger vi mycket ofta här, men det är uppenbart att regeringarna i EU har helt olika inställning till grundläggande utrikespolitiska frågor. Det är ett faktum som vi inte kan bortse från. Hur ska EU kunna föra ut samma budskap på global nivå om EU-regeringarna sedan säger något annat? Vi får inte lura oss själva – det är så det kommer att bli. När man sitter här i kammaren kan man sluta ögonen och låtsas att dessa 27 regeringar inte existerar, men det gör de. De har valts av EU-medborgarna, och vi försvarar dessa regeringars rätt att företräda sina medborgare i EU.

Vi vill se en lämplig avvägning mellan EU-frågor och nationella frågor i EU, och därför kommer vi att försvara tanken om nationalstaten, naturligtvis i ett EU-sammanhang. Jag vill dock påpeka att jag instämmer i allt som har sagts här i kammaren. Jag säger detta helt uppriktigt. Vi kan inte godta situationer där en eller en annan EU-regering av inrikespolitiska skäl försöker antända det som i EU har varit en krutdurk för nationalism och chauvinism. Det kan vi inte gå med på, men det är vad som sker i många EU-länder. I år har vi redan sett exempel på länder som gränsar till Polen där försök har gjorts att skapa ett politiskt kapital av minoritetsfrågor.

En av EU:s största bedrifter är just att det är ett område med demokrati och tolerans som inte har haft krig på 60 år. Det erkänner jag gärna, även om jag inte är någon större EU-entusiast, men jag uppskattar detta. Det måste vi bevara. Jag vill också säga att vi måste vara mycket mer öppna och trovärdiga när det gäller de resultat som vi skapar för EU-medborgarna. Det största problemet med vår union är att vi säger en sak i våra uttalanden, medan fakta och den verklighet som medborgarna upplever är något helt annat. Jag tror på Europa, och vi, de europeiska konservativa, tror på unionen. Vi tror dock på en union med mångfald. Vi tror inte på en ny enad stat som är ämnad att slås ihop till en enda nation. Den planen kommer inte att godtas. EU-medborgarna har fullständigt klart för sig att man kan vara en bra polack, en bra europé eller en bra tysk, och att vi kan leva tillsammans, behandla varandra med respekt och arbeta tillsammans för att bygga upp en gemensam framtid.

Herr ordförande! Jag hoppas att ni lyckas i era föresatser. Lösningen är dock inte att upprepa gamla misstag. Jag vill mycket tydligt påpeka för er att det är viktigt att EU inte försöker lösa de problem som vi står inför genom att upprepa misstag från det förflutna. I ert uttalande i dag ser jag en möjlighet till ett EU med ökad ekonomisk frihet och närmare integration, dvs. den inre marknaden. Jag är mycket nöjd över att förslaget om en inremarknadsakt ursprungligen kom från parlamentet, från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Förslaget utmynnade i Mario Montis strategi, som utarbetades i den kommitté som min kollega Michel Herber är ordförande för, och vi är väldigt stolta över detta. Det är detta slags stärkande av den inre marknaden som vi vill se. Vi vill ha en inre marknad och ökad ekonomisk frihet.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Barroso! Ni har gett oss en imponerande insikt i de åtgärder som bör vidtas inom de olika politikområdena. Men ni, och vi alla, måste medge att EU-medborgarnas förtroende försvagas. Guy Verhofstadt har uppmärksammat oss på detta, så jag kommer inte att ta upp den frågan mer i detalj. Det finns dock tillförlitliga undersökningar.

Medborgarna har också fått se räddningspaket och ekonomiska återhämtningsplaner värda miljarder euro flöda till de så kallade systemrelevanta bankerna, och de har sett hur farligt höga nationella skulder tornar upp sig överallt. Nu frågar de sig vem som bär ansvaret för detta, särskilt när de, trots förbättrade ekonomiska utsikter, drabbas av medlemsstaternas åtstramningsåtgärder. Dessa åtstramningsåtgärder kommer att leda till höjda priser på offentliga tjänster, nedskärningar av de sociala förmånerna, nedskärningar av utbildningstjänster, löneminskningar och ett förlängt arbetsliv till följd av osäkra pensioner och ofta otrygga anställningsvillkor.

Protesten sträcker sig långt längre än de stater som har drabbats av krisen. I dag strejkar fackförbunden i Frankrike, och den 29 september kommer strejkaktioner mot medlemsstaternas åtstramningspolitik att genomföras på många orter och städer i EU. Medborgarna fick löftet att Lissabonfördraget skulle göra EU mer socialt och demokratiskt. EU, inklusive kommissionen och parlamentet, skulle helt enkelt förlora trovärdighet om det nu sägs att det är medlemsstaterna som är ansvariga för åtstramningsåtgärderna. Effektiva reformer av den finansiella marknaden, t.ex. ett förbud mot hedgefonder eller ett förbud mot spekulation med råvaror eller livsmedelstillskott, eller till och med en skatt på finansiella transaktioner, men även övergången från flexicurity-ideologin, är helt klart EU:s ansvar. Den här frågan måste vi alla engagera oss i under de närmaste månaderna.

Situationen i unionen varierar stort mellan de olika befolkningssegmenten och är full av inkonsekvenser. Den sociala klyftan i EU-ländernas samhällen har hur som helst återigen vidgats på ett farligt sätt. Under Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning har mycket pengar, miljarder euro, gått till räddningsinsatser eller säkerheter för banker. Pengarna har inte nått ut till de människor som har verkliga sociala behov eller anslagits för utbildning.

Ingen vill bestrida eller förringa EU:s framgångar. Att försöka dölja de mycket verkliga inkonsekvenserna i EU kommer dock inte att hjälpa någon. Avslutningsvis vill även jag säga något om romerna i Frankrike. Jag anser att EU har en god tradition. Men den som vill bekämpa social oro på en social minoritets bekostnad, och detta genom att använda orättvisa medel, missbrukar sina politiska befogenheter. Jag vill göra detta mycket klart: utnyttjande av social oro är helt enkelt oacceptabelt för en union som alltid håller styvt på försvaret av de allmänna mänskliga rättigheterna och de moraliska värdena. Dessa moraliska värden och mänskliga rättigheter gäller för fransmän, polacker, engelsmän, spanjorer eller tyskar i EU, precis som de gäller för alla sinter och romer som lever i EU.

(Applåder)

  Nigel Farage, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta högtidliga tillfälle, José Manuel Barrosos tal om tillståndet i unionen, innebär inte riktigt att han står på jämlik fot med president Barack Obama. Det finns nämligen en grundläggande skillnad, herr Barroso. President Obama är vald, men det är inte ni. Fyrtioåtta miljoner personer lyssnade till Barack Obamas tal, och här i Europaparlamentet måste vi till och med böna och be för att ledamöterna ska komma hit och lyssna till er.

Ni struntade fullständigt i tillståndet i unionen. Ni berättade om hur ni tycker att det går, och ni angav vägen framåt. Eurobarometern, kommissionens eget opinionsmätningsinstitut, talar emellertid om sanningen för oss. Den visar att det under de sex senaste månaderna har skett en dramatisk förtroendeminskning när det gäller känslan av att tillhöra unionen: en minskning på 10 procent i Tyskland, 17 procent i Grekland och 9 procent i Portugal. Mindre än hälften av EU-medborgarna tycker alltså att det är värt att vara med i EU-klubben.

Ännu mer avslöjande är att ytterligare en av fyra personer i ert eget land Portugal fullständigt förlorat tron på EU-institutionerna under de senaste sex månaderna. Man kan knappast säga att folk stöder framgångarna eller känner framtidstro, och ändå verkar de flesta människor i dag känna en stor självtillfredsställelse.

Var alltså inte alltför nöjd, folket har nämligen själva räknat ut att det verkliga tillståndet i unionen är att den blir alltmer ohågad och föraktad. Och ändå hävdar vissa att detta beror på att folket vill ha mer Europa! Guy Verhofstadt sade att folk vill ha mer gemensam politik. Nej! Bevisen är tydliga.

(Inpass från kammaren)

Intressant, herr talman! När jag inkvarterar folk hotas jag med böter. Men strunt i det.

(Applåder från EFD-gruppen)

Det finns bevis för att ju mer gemensam politik vi har, desto mindre gillar folk det. De har insett hur förödande den gemensamma fiskeripolitiken har varit, de har sett orättvisorna i den gemensamma jordbrukspolitiken, de förlorade möjligheterna med en gemensam handelspolitik, och naturligtvis det viktigaste, den gemensamma valutan, detta illvilliga politiska försök att tvinga in människor i en valutaunion utan att någonsin fråga dem om de vill vara med. Det står fullständigt klart att euron inte passar Tyskland och Grekland. Nu är man fångad i ett ekonomiskt fängelse. Man kan låtsas att krisen är över, men det är den inte, eftersom räntemarginalen nu ligger på 8 procent för fem- och tioårsobligationer.

Herr Schulz! Ni kan le, men ni vet ingenting om finansmarknader eller hur dessa saker fungerar. Och när det gäller ert eget land, varför måste egentligen de tyska skattebetalarna behöva stå för notan?

Denna styrningsform fungerar inte, och ändå har vi hört i dag att vi kommer att ha en gemensam försvarspolitik och en gemensam utrikespolitik.

Det andra skälet till att opinionsmätningarna ser ut som de gör är att folk inte respekterar er eftersom ni lurade igenom Lissabonfördraget. Vi fick höra att det skulle förenkla allt, att vi skulle veta var vi står. Men det gör vi inte. Vem leder detta EU? Är det ni, herr Barroso? Är det min gamla vän Herman Van Rompuy? Är det det belgiska ordförandeskapet? Det här är ju verkligen bra! Ni kan fortfarande inte bilda regering i ert eget land, och ändå innehar ni ordförandeskapet för EU! Hur man än ser på det är det en riktig röra.

EU har aldrig haft så mycket makt, och ändå har det aldrig varit så impopulärt. Men ni är inte nöjd med de 2,4 miljarder euro per år som nu läggs på EU-propaganda, utan vill i stället öka den totala budgeten med 6 procent, och vi har förstått att ni personligen kommer att ha ett tv-team på heltid som kommer att flacka runt med er och nya presstjänstemän och webbmästare. Herr Barroso! Ni analyserar inte vad som går fel; ni fattar det helt enkelt inte.

(Applåder från EFD-gruppen)

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Även jag vill gärna använda båda mina talartider tillsammans för att tala i tre minuter.

Många människor i EU anser att det europeiska projektet – om vi nu diskuterar tillståndet i unionen – är allvarligt hotat i fyra avseenden. Folk tycker att EU:s välstånd och sociala trygghet riskeras. Finanskrisen och den – kanske fruktlösa – räddningsinsatsen för Grekland har visat detta för människor, samtidigt som de ser den ökande massarbetslösheten och massinvandringen till våra sociala system som ett annat bevis på detta. I detta avseende framstår EU som en tandlös tiger som inte klarar av att kontrollera finansmarknaderna eller utforma lämpliga kriterier.

För det andra anser folk att den medborgerliga friheten riskeras. Det finns knappt någon direkt demokrati i EU. Den direkta demokratin behandlas med förakt, t.ex. i den första irländska folkomröstningen eller i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Datalagring, t.ex. Swift-avtalet med Förenta staterna, ger människor en känsla av att man ständigt spionerar på dem. Reglering inom ramen för förmyndaraktiga system sprider sig alltmer i unionen, vilket ger medborgarna intrycket att deras personliga frihet inskränks. Tanke- och yttrandefriheten riskeras också alltmer till följd av politisk korrekthet. I detta sammanhang hänvisar jag till debatten om Thilo Sarrazin i Tyskland.

För det tredje anser människor att de europeiska folkens kulturella mångfald och nationella identitet hotas. Kulturell assimilering och andlig globalisering kommer att ha den effekten, vilket även gäller massinvandring och naturligtvis islamiseringen och missbruket av asylsystemen. De europeiska folkens nationella identitet är förmodligen allvarligt hotad.

För det fjärde är respekten för EU i världen allvarligt hotad. I utrikespolitiken har EU blivit till ett åtlöje. Exemplet med Mellanösternförhandlingarna har nämnts, där EU inte ens satt med vid förhandlingsbordet, trots att vi är den stora kassören i världen. EU har knappt något erkännande i världen och är i själva verket ingen viktig aktör i utrikespolitiken eller i den globala politiken.

Vi har lyckats föra in vårt EU i ett ständigt tillstånd av utveckling, där EU internt inrättar ett system som dess medborgare anser vara alltmer betungande och strängt och som inte tar hänsyn till regionalism, kulturell mångfald och liknande faktorer, och som framstår som svagt för omvärlden. Inåt sett är EU strängt och disciplinerande gentemot sina medborgare, utnyttjar centralism och byråkrati, och utåt sett framstår EU som svagt, en aktör som inte har någon plats i världen och som inte är stark nog att verkligen trygga EU:s intressen globalt.

Detta är tillståndet i unionen, en union som faktiskt inte längre har kapacitet att trygga de europeiska folkens och EU-medborgarnas intressen.

  José Manuel Barroso, ordförande för kommissionen. – (FR) Herr talman! Jag har lyssnat mycket uppmärksamt och med stort intresse till alla inlägg. Jag har försökt urskilja de viktigaste grundläggande frågorna.

I huvudsak anser jag att åtminstone hälften av parlamentet tydligt vill ha mer Europa, att denna hälft vill ha gemenskapsmetoden och vill se mer ambition. Ingen särskild kritik riktades mot kommissionens förslag.

En del har sagt att de skulle ha föredragit ett tal med en analys av situationen. I stället för att kommentera det förflutna och nutiden föredrar jag att bygga framtiden. Jag anser inte att det viktigaste är att kommentera – jag lämnar det till kommentatorerna, som jag för övrigt har stor respekt för – utan jag anser att vår roll, kommissionens roll, är att komma med förslag. För mig handlar ett tal om tillståndet i unionen även om det tillstånd som vi med gemensamma ansträngningar vill skapa för unionen. Det var vad jag lade fram för er i dag, kompletterat med specifika och ambitiösa förslag.

Jag vill emellertid inte undvika några frågor. Det är sant att unionen nu befinner sig vid en vändpunkt. Det stämmer att vi har ett nytt fördrag. Det stämmer även att en del personer på nationell nivå förfäktar en rent mellanstatlig tolkning av dessa institutioner.

Vi har redan klargjort vår vision, och – precis som jag sade i mitt tal – är jag för gemenskapsmetoden och gemenskapsandan. Det bästa sättet att främja unionsandan är dock inte att ge sig in i ändlösa diskussioner om institutionerna, och ännu mindre att inleda ett institutionellt gerillakrig, vilket jag inte vill ha och inte kommer att delta i. Det bästa sättet för kommissionen att fullgöra sin initiativrätt är genom att lägga fram konkreta, djärva och högkvalitativa förslag, och att ni – vilket ni för övrigt har gjort – kan arbeta med oss i den andan. Vi har lagt fram förslag om detta, och det är här som vi enligt min åsikt verkligen kommer att kunna testa vårt åtagande för ett starkare Europa.

En del talare nämnde resultat av opinionsmätningar om stödet eller förtroendet för EU-institutionerna. Det är sant att det finns svårigheter – allvarliga svårigheter – som vi måste bemöta. Om ni hade gjort en mer komplett analys skulle ni emellertid ha lagt märke till att förtroendet för EU-institutionerna kan vara ett problem ibland, men att det ibland finns ett mycket större problem, nämligen förtroendet för nationella politiker och nationella regeringar, och det har ingen nämnt.

Vi upplever för närvarande en ytterst svår tid ur en ekonomisk och social synvinkel, och nu är det dags att alla visar ansvarskänsla. Vi vet mycket väl att tendensen under svåra ekonomiska tider är att den allmänna opinionen har lågt förtroende för politiska institutioner, vare sig det är på nationell nivå eller EU-nivå. Jag anser att det bästa sättet att bemöta denna oro är med resultat och förslag.

Jag anser att vi är överens i grundfrågorna – åtminstone den EU-vänliga majoriteten i Europaparlamentet. Vi vill konsolidera budgetförordningen. Kommissionen har förklarat att den inte tänker avsäga sig sin initiativrätt. Vi vill också att bankerna och finansinstituten hjälper till med att lösa de problem som de har bidragit till att skapa. Därför är vi för beskattning av finansiella verksamheter. Vi vill se förslag om tillväxt i EU. Det är vad vi kommer att arbeta för.

Några av er nämnde ett problem som för övrigt kommer att diskuteras under en av eftermiddagens debatter, nämligen frågan om romerna. Jag kommer inte att gå in i detalj på den frågan nu, eftersom den kommer att diskuteras i eftermiddag. Jag vill dock säga er att kommissionen har intresserat sig för det här problemet sedan en lång tid tillbaka.

I början av året anordnade vi till och med ett ministermöte om frågan om romerna. Jag vill minnas att endast två eller tre ministrar, för hela EU, deltog under detta ministermöte. Viviane Reding företrädde kommissionen. Vi har omfattande stödprogram för att hjälpa romerna och bistå dem i deras integration. Vi för en konstruktiv och seriös dialog med alla EU-regeringar, både med regeringar från de länder som romerna härstammar från och regeringar i länder där romerna för närvarande har en betydande närvaro.

Jag vill uppriktigt be er att inte göra politik av den här frågan. Det är en ytterst känslig och allvarlig fråga. Vi européer kommer inte att vara till någon hjälp om vi polariserar diskussionen om en sådan känslig fråga.

Vi har sagt – och jag klargjorde det nyss – att kommissionens och EU:s principiella ståndpunkt är att motsätta sig alla former av diskriminering. Diskriminering är fullständigt oacceptabelt. När det gäller att besvara de frågor som ställs i några av våra länder måste vi emellertid även säga att alla våra medborgare har både rättigheter och skyldigheter. Dessutom måste vi alltid betona balansen mellan frihet, särskilt fri rörlighet, och säkerhet.

Om vi inte respekterar den balansen löper vi en allvarlig risk att denna fråga utnyttjas av extremistiska krafter, som kommer att utnyttja den känsla av osäkerhet som råder i många av våra samhällen för sina populistiska syften. Därför måste vi bemöta den här frågan på ett allvarligt och ansvarsfullt sätt, och alltid undvika att utnyttja denna ytterst allvarliga och känsliga fråga för politiska syften. Det är kommissionens ståndpunkt: ansvarskänsla.

Vi har således oerhört mycket arbete framför oss. Om den kritik som vissa talare har riktat mot mig handlar om att jag söker samförstånd mellan de största europeiska politiska krafterna, accepterar jag gladeligen den kritiken. Faktum är att kommissionen måste företräda det europeiska allmänintresset, och det måste vi försöka göra genom att få olika EU-vänliga politiska krafter att medverka. Det är vad vi gör.

Budgeten togs upp. Jag har lyssnat till era inlägg. Jag får intrycket att de flesta av er vill ha en ambitiös budget för EU. Men vi måste även vara ytterst tydliga i detta sammanhang: kommissionen kommer att lägga fram en ambitiös budget, men vi får inte bara hålla diskussionen här, i Europaparlamentet – vi måste vinna över den europeiska allmänna opinionen på vår sida. Därför ber jag om er hjälp och ert stöd så att vi för de politiska krafter i våra länder som bildar regeringarna i våra huvudstäder kan förklara varför – som Joseph Daul så riktigt påpekade – de euro vi lägger på EU-nivå mycket ofta faktiskt utgör en besparing jämfört med de många euro som vi kanske spenderar på nationell nivå.

Vi måste vinna denna kamp för att få över den allmänna opinionen på vår sida, och det kan vi göra genom att föra en demokratisk diskussion i våra länder. Därför ber jag om ert stöd så att denna diskussion kan föras med de politiska krafter som ni företräder, inte bara i Strasbourg eller Bryssel, utan även i huvudstäderna, eftersom vi måste nå ett samförstånd mellan parlamentet och rådet. De olika institutionerna måste enas. Kommissionen kommer att vara där. Vi kommer att lägga fram ambitiösa förslag, men alltid i den sanna andan av partnerskap för ett starkare Europa, ett EU med samarbete, inte ett splittrat EU.

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag kommer att använda mina två minuter för att gå tillbaka till frågorna och besvara dem. Jag kommer inte att komma med några personliga attacker. Ni känner mig; jag kommer inte att göra några personliga attacker och har aldrig gjort det.

För det första: När det gäller budgeten och det vi har enats om tillsammans håller de allra flesta i parlamentet med om att vi behöver vår egen budget så att vi kan minska de medel som används på nationell nivå. Det är min första sammanfattning, men vi får inte glömma att det handlar om ett enhälligt beslut. Det handlar inte om att kritisera stats- eller regeringscheferna, eller Christine Lagarde eller Wolfgang Schäuble, det handlar om att övertyga våra respektive partier, som José Manuel Barroso sade, det handlar om att diskutera och arbeta ordentligt med den här frågan på våra respektive nivåer, i våra respektive partier och länder, eftersom dessa beslut måste vara enhälliga. Detta kommer att vara mycket mer komplicerat än att komma med storslagna uttalanden här, men vi kommer att kämpa, och jag själv kommer att kämpa för att vi ska få våra egna medel på EU-nivå.

(Applåder)

För det andra, och när det gäller romerna, låt oss nämna saker vid dess rätta namn. Vi är ansvarsfulla personer, och vi måste finna lösningar. Det är borgmästaren i mig som talar. Vi möter enorma problem när det gäller våra medborgare, som är riktiga demokrater, och som vi riskerar att förlora till populistsidan. Vi har en skyldighet i det här avseendet. Allvarliga brott måste emellertid förkastas. Jag sade inte att det var romerna. Lägg inte ord i min mun. Det vi måste kämpa mot är gängverksamhet, brottslighet och prostitution.

Elva traktorer har stulits från jordbrukare i min kanton sedan den 1 januari. Tror ni att folk är nöjda med det? Se på vad som händer i våra städer. Frågan är mycket känslig, och vi måste hantera den genom att visa hänsyn till alla våra medborgare – och jag startar inte en nationell diskussion här; jag startar en EU-diskussion. Jag håller med José Manuel Barroso på den punkten. Vi måste arbeta med den här frågan i parlamentet för att föreslå lösningar för romerna, och även tillsammans med Rumänien och andra berörda länder.

Jag anser att frågan är oerhört viktig. Om vi lyckas se till att barnen till dessa invandrare kan dra nytta av utbildning och yrkesutbildning, kommer vi att vinna slaget inom tio år. Det är vad jag föreslår för den här diskussionen.

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag har en kort kommentar till de två punkter som Joseph Daul nämnde. För det första är vi eniga om att vi behöver våra egna medel. Vi kämpar tillsammans för dessa egna medel, men eftersom det krävs enhällighet och vi förmodligen inte kommer att få ett enhälligt beslut kommer vi inte att få några egna medel. Om så blir fallet bör det följaktligen klargöras att det inte heller får göras några nedskärningar av EU-budgeten. Detta är förhoppningsvis den slutsats som vi kommer att kunna enas om i så fall.

Nu talar jag som före detta borgmästare. Jag var borgmästare i elva år för en stad som hade mycket att göra med romerna. Min stad är belägen vid gränsen mellan Tyskland, Belgien och Nederländerna. Vi är ett transitområde för många romer. Jag har arbetat med det här problemet i elva år, så jag har en sak att säga till er, herr Daul, och till mina kolleger. Ja, romerna är en komplicerad minoritet. Det är sant, men även komplicerade minoriteter har rätt till skydd av sina grundläggande rättigheter. Det är kärnbudskapet. I detta avseende hade Bernard Kouchner rätt i vad han sade.

Den andra punkten jag vill ta upp är att stater som styrs av rättstatsprincipen har en skyldighet att beivra brottsliga gärningar. Om något stjäls eller om det förekommer prostitution eller bedrägeri måste en stat som styrs av rättsprincipen verkställa lagen, oavsett vem som misstänks för att ha begått handlingen. Det är alla staters rätt. Men alla stater har även en skyldighet att utreda varje enskilt fall och inte ge intryck av att hela befolkningsgrupper misstänks redan från början. Det anser vi vara oacceptabelt.

(Applåder)

Avslutningsvis vill jag påpeka att ni inte måste vidta några gerillaåtgärder. Ni har redan sagt att jag för ett institutionellt gerillakrig. Så är absolut inte fallet. Ni borde utföra institutionella frontalattacker – det är vad det handlar om, herr Barroso. Vår kritik mot er handlar inte om er stora förmåga att nå samförstånd. Det är ni verkligen bra på. Ni har sett i dag att alla är nöjda med er.

I era personliga konversationer är ni verkligen kapabel att gå till attack – vilket era kommissionsledamöter och jag själv vet mycket väl. Men jag vill be er att för en gångs skull visa att ni kan gå på offensiven offentligt, särskilt när det gäller stats- och regeringscheferna, eftersom det är vad vi behöver i EU, en person som är villig att konfrontera dem som vill åternationalisera EU.

Herr Farage! Till er vill jag säga att det mycket väl kan vara så att jag inte vet hur det fungerar, att folk fritt stoppar fickorna fulla, men jag vet mycket väl hur man sätter stopp för sådana personers spel.

  Michał Tomasz Kamiński, för ECR-gruppen. – (PL) Herr Barroso! Om ni trodde att jag kritiserade er för att ni försöker ta hänsyn till varje grupps behov vill jag försäkra er om att mitt uttalande om detta inte var menat som kritik. Jag värdesätter er diplomatiska förmåga på detta område, och jag anser att det är ännu svårare att upprätthålla en balans mellan de olika medlemsstaterna. Jag är övertygad om att det kräver ännu större ansträngningar från er än att se till att varje politisk grupp är nöjd. Eftersom ni talade om en EU-vänlig majoritet och en EU-fientlig minoritet vill jag be alla, för att vi ska kunna föra en demokratisk och uppriktig debatt, att inte bunta ihop alla dem som inte instämmer i det som planeras för Europa eller som inte vill ha EU – eftersom jag inte håller med dessa personer – med dem som säger att de vill ändra på saker och ting i EU och som är intresserade av dessa planer. Vi instämmer inte i många frågor som har stöd av majoriteten här i parlamentet, men vi sitter här i parlamentet för att se till att EU blir bättre och inte sämre, och vi är alltid beredda att diskutera detta. Herr Barroso, jag uppskattar att ni är öppen för att ta den debatten med oss.

När det gäller frågan om romerna är det sällan jag håller med Martin Schulz, men i det här fallet är jag överens med honom. Om ett land har problem med brottslighet anser jag att det måste göra allt det kan för att ta itu med det problemet, eftersom medborgarna betalar skatt för att staten bekämpar brottslingar. Det är självklart. Vi måste emellertid undvika en situation där en etnisk grupp, på något sätt, tillskrivs en särskild brottsbenägenhet, eftersom det är mycket farligt och är på gränsen till rasdiskriminering. Dessa frågor måste behandlas taktfullt, och de får inte politiseras av någon sida i tvisten. Det som behövs är en konstruktiv inställning, och problemet måste lösas.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill gå tillbaka till José Manuel Barrosos välvalda uttalande mot rasism och främlingsfientlighet.

I detta avseende vill jag emellertid påpeka att jag fortfarande inte är nöjd med diskussionen om romerna, som vi naturligtvis kommer att fortsätta under eftermiddagen. Det finns vissa ytterst farliga sidofrågor i diskussionen. I Tyskland har vi till exempel debatten om Thilo Sarrazin, som är mycket problematisk. I detta sammanhang förbises det faktum att det i Tyskland finns lågutbildade segment av befolkningen – tyskar, invandrare och även romer och medborgare från andra länder – som tas om hand på ett relativt dåligt sätt i skolorna, och vi har inte tillräckligt med resurser och saknar bra metoder för att verkligen kunna hjälpa dessa barn. Detta ger upphov till rasism. Avslutningsvis vill jag påpeka att rasism ibland kan uppstå oavsiktligt.

Jag vill inte glömma diskussionen om Grekland. I det här avseendet har jag sett saker i mitt land, som inte är särskilt främlingsfientligt, som jag inte trodde var möjliga. Vi måste fortsätta att vara på vakt mot nationalistiska, främlingsfientliga och rasistiska uttalanden i EU.

(Applåder)

  Nigel Farage, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Bråket om romerna i Frankrike är naturligtvis en direkt följd av EU:s misslyckade politik.

Det var ett enormt misstag att låta Bulgarien och Rumänien ansluta sig till EU när det finns miljontals romer i dessa länder som diskrimineras allvarligt. Det är inte så konstigt att de nu, när de är EU-medborgare, försöker flytta någon annanstans.

Samma sak gäller över hela linjen, inte sant? All EU-politik misslyckas och leder till problem – vare sig det handlar om den här frågan eller om euron – och hela vägen igenom ser vi en fanatisk politisk ambition att skapa ett Europas förenta stater, oavsett konsekvenserna. Väljarna har aldrig stött detta. Herr Barroso! Detta är sanningen om unionen.

  Olivier Chastel, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! På rådsordförandeskapets vägnar vill även jag välkomna kommissionsordförandens tal om tillståndet i unionen.

Detta viktiga tal kommer vid precis rätt tidpunkt. Det ger oss möjlighet att återigen aktualisera alla EU-frågor efter en långvarig institutionell övergångsperiod och efter den ekonomiska och finansiella krisen, som har härjat i hela unionen.

Jag har noga noterat kommissionens framsynta och ambitiösa strategi, som syftar till att bemöta de nuvarande utmaningarna och även – som vi sade nu under förmiddagen – till att försvara unionens värden.

De första fem teman som lyftes fram av kommissionens ordförande – att ta oss ur krisen och förbättra den ekonomiska styrningen, återupptäcka vägen mot tillväxt genom strukturreformerna i Europa 2020-strategin, genomföra Stockholmsprogrammet för att stärka området med frihet, rättvisa och intern säkerhet, modernisera EU-budgeten och slutligen se till att EU tar sin plats på den internationella arenan – överensstämmer fullständigt med ordförandeskapstrions prioriteringar, och naturligtvis även med det belgiska ordförandeskapets prioriteringar, som presenterades för parlamentet av premiärministern i juli.

Det kommer att ta tid att förverkliga dessa mål, och därför kommer flera ordförandeskap att behöva arbeta för att uppnå detta. Herr ordförande! Ordförandeskapet och rådet kommer i detalj att analysera ert tal samt det arbetsdokument som åtföljer det. I det här skedet vill jag dock komma med två anmärkningar.

För det första: Det som våra medborgare förväntar sig av våra institutioner är att vi ger våra projekt en konkret form, vilket kommer att ge dem möjlighet att se lugnare på framtiden. Effektiv finansiell tillsyn och reglering, ett konkurrenskraftigt unionspatent till överkomligt pris och en operativ europeisk avdelning för yttre åtgärder är några av de viktiga projekt som våra tre institutioner kommer att bedömas efter.

För det andra vill jag betona att endast ett gemensamt unionsbaserat arbete av våra institutioner – Europaparlamentet, kommissionen och rådet, Europeiska rådets ordförande samt unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik – kommer att möjliggöra dessa typer av projekt, och kommer kanske även att göra det möjligt för oss att bekämpa den EU-skepsis som fortsätter att vinna mark i medlemsstaterna.

Det är skälet till att det belgiska ordförandeskapet har föreslagit ett stärkt samarbete med Europaparlamentet om genomförandet av de nuvarande prioriteringarna. Vi har planerat in regelbundna möten på såväl administrativ som politisk nivå för att utöka vårt samarbete. Det är i den andan som ordförandeskapet har för avsikt att arbeta under de kommande fyra månaderna.

  Corien Wortmann-Kool (PPE). – (NL) Herr talman! Även om inläggen från gruppledarna här under förmiddagen har varierat stort i tonen står en sak klar, och det är att många av de politiska åtgärder som aviserats av kommissionen kan räkna med brett stöd här i parlamentet, eftersom vi alla tillsammans förespråkar gemenskapsmetoden. Frågan behöver diskuteras mycket grundligare. Denna förmiddag vill jag särskilt uppmärksamma ungdomarna, våra barn. Det är viktigt att de är väl rustade för att skapa välstånd för oss i framtiden, så att den goda kvaliteten på de offentliga tjänsterna kan upprätthållas och den ökande gruppen av äldre kan fortsätta att få ut sin pension. Därför måste vi lösa problemet med den höga statsskulden nu och vidta plågsamma åtgärder i detta syfte, och det är skälet till att vi inte kan godta arbetslöshetstal på 20 procent bland de unga. Denna procentandel har nu fastställts i målen för Europa 2020-strategin, men detta kommer att innebära att eftersatta barn och barn från minoriteter kommer att fortsätta att marginaliseras. Rådet står därför inför utmaningen att öka sysselsättningen bland unga för att uppnå parlamentets mål att 90 procent av de unga antingen ska arbeta eller utbilda sig, och att ungdomsarbetslösheten endast bör ligga på 10 procent. Att uppnå detta till 2020 är ett mycket viktigt mål för EU.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! Sedan den internationella finanskrisen och den ekonomiska nedgången har nya splittringar uppstått i Europeiska unionen. Det finns inga skäl längre att skilja mellan gamla och nya medlemsstater. Ordförande José Manuel Barroso har inte nämnt skälet till varför klyftan börjar fördjupas mellan de östra och södra delarna av EU. Före anslutningen såg vi i de nya medlemsstaterna Irlands, Spaniens och Portugals framsteg med att hinna ikapp resten av EU som ett inspirerande exempel. Kommer denna trend att fortsätta i dessa länder? Kommer ett EU i flera hastigheter att uppstå? Kommer de nya centraleuropeiska staterna och Östersjöstaterna att ha någon möjlighet att komma ikapp? Kommer det att finnas tillräckligt med resurser efter 2014? De nya medlemsstaterna vill ha ett EU som präglas av styrka, solidaritet och dynamik.

  Reinhard Bütikofer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr Barroso! Ni har varit mycket vältalig. Jag hör vad ni säger, men jag frågar mig: var är åtgärderna? Ta romerna till exempel. För mig är det inte viktigt om ni riktar skarp kritik mot Nicolas Sarkozy eller inte. Vad jag vill veta är vad ni tänker göra, vad tänker kommissionen göra för att verkställa det som alla här anser är det viktigaste, nämligen att de medborgerliga rättigheterna är okränkbara och måste gälla för alla? På den frågan, som alla sidor i parlamentet ställer till er, svarar ni följande: ”Vi kommer att agera på ett ansvarsfullt sätt.” Det svaret grundas tyvärr på tron att plattityder är det starkaste vapnet i EU-politiken. Så får det helt enkelt inte vara!

För det andra vill jag påpeka att det har talats om att EU-medborgarna har förlorat förtroendet. Ni nämnde inte medborgarna särskilt ofta i ert tal. Men även EU-institutionerna måste visa anspråkslöshet gentemot medborgarna. Principen att ”varje euro spenderas bättre i EU” är felaktig. Utan den rätta anspråkslösheten gentemot medborgarna kommer till och med de mest högtsträvande mål att misslyckas.

  Timothy Kirkhope (ECR). – (EN) Herr talman! Som kommissionens ordförande tillstår har åsikten att EU står för något positivt minskat avsevärt, och många människor anser att deras länder inte har vunnit på medlemskapet. Vi bör vara oroliga, men jag fruktar att kommissionen står under påtryckningar från dem som anser att lösningen på alla kriser är mer Europa. En del hävdar faktiskt att opinionsmätningarna visar att det finns stöd för ökad ekonomisk styrning i EU. Allmänheten vill dock inte ha mer Europa; den vill ha ett bättre EU som ger ett visst mervärde.

EU har av sina medlemsstater delegerats centrala uppgifter som måste fullgöras, t.ex. fullbordandet av den inre marknaden och främjande av internationell frihandel. Dessa frågor bör vara prioriteringar, och därför stöder vi principerna i ordförande José Manuel Barrosos huvudinitiativ – Europa 2020 – och nylanseringen av den inre marknaden, som medlemmarna i min egen grupp har varit så engagerade i.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det kan inte råda något tvivel om att många regeringar på natten tar isär det som kommissionen skapar på dagen. Därför är det viktigt att kommissionen ger sitt eget lägliga bidrag till tolkningen av subsidiaritetsprincipen, så att den inte blir en ursäkt för att motarbeta och begränsa de framsteg som har gjorts tack vare Lissabonfördraget.

Jag vill påpeka en sak för mina liberala och socialdemokratiska kolleger. Om ni är så angelägna att anklaga demokratiska regeringar för att föra en rasistisk politik och ni verkligen tror på vad ni säger och anser att kommissionen är delaktig i eller är svag för sådan politik, varför uppmanar ni inte de kommissionsledamöter som har liberal och socialdemokratisk bakgrund att avgå från sina befattningar?

Avslutningsvis har jag ett förslag till talman Jerzy Buzek: Vi bör tillämpa samma sanktioner för frånvarande ledamöter som kommissionen säkerligen kommer att tillämpa när det gäller vice ordförande Catherine Ashtons frånvaro.

  Catherine Trautmann (S&D). – (FR) Herr talman! Tillståndet i unionen är i dag för oss, i Frankrike, att medborgarna, folket och gatorna mullrar av missnöje. Våra EU-medborgare genomlever en förtroendekris utan motstycke, och de har beslutat att protestera för att visa sitt missnöje och framföra sina krav, men även sitt hopp. Bakgrunden till detta är ett strandat förslag om en pensionsreform, men det handlar inte bara om det. Det som står på spel är att åldras på ett värdigt sätt. Det som står på spel är att säkra en solidaritet mellan generationerna som även ger dagens ungdomar möjlighet att under sitt arbetsliv, sitt yrkesliv, arbeta ihop en pension som de kan leva av sedan.

Herr Barroso! Kommissionen offentliggjorde en grönbok om just denna fråga, om reformen av pensionssystemen, vilken utlöste en våg av ängslan från fackförbunden före sommaren. Jag anser att ert förslag om en höjning av pensionsåldern är orealistiskt. Det skulle vara mer användbart om kommissionen talade om för oss hur vi kan se till att arbetstagarna kan behålla sina jobb fram till den lagliga pensionsåldern. Jag vill gärna höra era förslag, och jag skulle även vilja höra mer om det ni kallade finanspolitisk konsolidering i stället för ekonomisk samordning av våra medlemsstater, som jag anser måste inriktas på social solidaritet.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! När jag lyssnade till José Manuel Barrosos tal tyckte jag att det lät som ett tal om ett arbetsprogram. Jag tänkte att det kanske är det som är EU:s problem, att EU inte kan göra någon analys av tillståndet i unionen.

Många utmärkta målsättningar nämndes under talet, men inget särskilt konkret. Jag tänker t.ex. på det löfte José Manuel Barroso gav om att EU kommer att stödja de små och medelstora företagen. Det lät bekant på något sätt, men när jag tänker tillbaka på de gångna åren minns jag inga förslag. Jag hoppas att det kommer några nu.

En annan sak jag som skulle ha velat höra om i en mer konkret form är utrikespolitiken. Problemet är naturligtvis att medlemsstaterna inte kommer att ge EU:s företrädare något utrymme. Nu när nästa G20-möte ska hållas hörde jag att det är Frankrike som ska leda det. Vad är det för mening med det? En företrädare för EU, EU självt, borde vara där. Jag anser att det är viktigt att ta upp den frågan, och om EU vill hitta nya sätt att få ut sina budskap är det en EU-företrädare som måste föra ut budskapen. Vi måste diskutera den här frågan.

  Eleni Theocharous (PPE). – (EL) Herr talman! Ibland ser ni oss häruppe, högst uppe på Himalaya. Herr Barroso! Er vision av ett Europa med rättvisa, frihet, demokrati, välstånd och en avancerad modern politisk moral är mycket viktig. Jag önskar att jag hade tid att analysera det som Michał Tomasz Kaminski sade i den här frågan, men tiden är alltför kort. Denna vision är även vår vision, vilket är skälet till att mitt lilla land Cypern har kämpat mycket för frihet och demokrati i Europa och i världen. Cypern kämpade hårt för att kunna ansluta sig till EU.

Varför undergräver och kringgår ni då denna vision, som också är er vision? Varför tillåter ni försöken att rasera de grundläggande principer och värden som EU grundas på? Jag talar om Cypern, eftersom ert krav på att artikel 207 i Lissabonfördraget ska tillämpas på förordningen om direkthandel utgör en överträdelse av anslutningsfördraget, särskilt protokoll 10 om anslutningen av hela Cypern till EU, och slår ett allvarligt slag mot Cyperns suveränitet, och samtidigt mot solidariteten gentemot medlemsstaterna och unionens trovärdighet.

  Proinsias De Rossa (S&D). – (EN) Herr talman! Jag vill påpeka för José Manuel Barroso att han har fel. Man kan inte utforma sunda förslag utan analyser och utan att göra en tillbakablick. Ni har även fel i att man inte både kan ha den finanspolitiska konsolidering som vi genomför för närvarande och tillväxt med arbetstillfällen.

Vi lyckas inte lära oss av historiens misstag. Det sociala skydd som infördes efter krisen 1929 raseras nu i praktiskt taget alla medlemsstater.

I ert tal lyfte ni fram den sociala marknadsekonomin och social sammanhållning, men ert program inriktas på konkurrens på marknaden och finanspolitisk konsolidering, vilket omintetgör den sociala marknadsagendan.

Jag vill att ni ska tillämpa artiklarna 3, 9 och 14 samt protokoll 26 fullständigt i rättsligt och politiskt hänseende för att ta fram en ny social pakt för Europa. Annars kommer vi inte att kunna återskapa det europeiska folkets förtroende och få dem att sluta upp bakom skapandet av en union för Europa.

  Charles Goerens (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag skulle även ha velat höra Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy tala i den här debatten.

Enligt min mening bör tillståndet i unionen även spegla den institutionella verkligheten i EU. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har vi faktiskt sett en slags ”presidentialiserad” styrning av EU, i form av Europeiska rådets ordförande, inom flera centrala områden av EU-politiken.

I hanteringen av krisen med euron borde, enligt min åsikt, den arbetsgrupp som inrättades av Europeiska rådet och leddes av Herman Van Rompuy ha varit föremål för en debatt om tillståndet i unionen. Ingen tvingar Europeiska rådets ordförande att komma hit och tala inför Europaparlamentet, men ingen hindrar honom heller från att göra det.

Herr Barroso! Jag skulle ha velat höra er tala om denna punkt, och nämna de personer för vilka Herman Van Rompuys närvaro skulle kunna vara besvärande.

  Rui Tavares (GUE/NGL). – (PT) Herr Barroso! Det är ingen mening med att hålla tal om tillståndet i unionen om kommissionsordförandens svar, när en av unionens grundläggande principer hotas, är ljumt, försagt och svagt. Ert första uttalande om det som händer med romerna i Frankrike var mer eller mindre lämpligt, men ert andra uttalande var uppriktigt sagt pinsamt för kommissionen. Det beror på att det som inleddes med romerna redan har blivit värre: president Nicolas Sarkozy sade i går att européer som inte kan försörja sig i Frankrike inte får stanna där mer än tre månader. Detta innebär att vi inte bara är nära att rasera principen om fri rörlighet, som är grundläggande för EU, utan att vi nu kommer att vara ännu mer sårbara för krisen, eftersom vi är mycket väl medvetna om att arbetskraftens rörlighet är ett av ländernas sätt att bemöta krisen.

Om det råder en nedgång i bilindustrin i Detroit i Förenta staterna beger sig folk till Chicago. De kommer inte att kunna göra så i EU. Om kommissionen talar klarspråk om detta kommer den att göra EU en stor tjänst genom att bekämpa raserandet av EU:s grundläggande värden, vilket är vad som sker just nu. Om kommissionen inte tar EU i försvar nu, kommer den att göra EU en stor otjänst.

  Oreste Rossi (EFD). – (IT) Herr talman, ordförande Barroso, mina damer och herrar! Om vi var i Italien skulle vi ha beskrivit ert tal som ”kristdemokratiskt”, med andra ord ett tal som är utformat för att passa alla.

Finns det fyra miljoner lediga arbetstillfällen i EU? Om så är fallet, låt oss ge dessa arbeten till våra arbetslösa som, vilket ni vet, uppgår till tiotals miljoner, så att vi kan inrätta en europeisk arbetsmarknad. Håller vi på att ta oss ur krisen? Bra, låt oss då hjälpa företagen och arbetstagarna med bidrag för att blåsa nytt liv i den ekonomiska tillväxten och ge dem drägliga löner och pensioner, låt oss inrätta en europeisk energimarknad. Den åldrande befolkningen i EU? Det är inte alls bra; låt oss hjälpa traditionella familjer av män och kvinnor att kunna skaffa barn och få tillgång till bidrag och tjänster.

Intensifiera kampen mot klimatförändringen? Visst, det är viktigt, men det är inte en enkelriktad väg. Företagen kan inte axla alla bördor själva, till fördel för deras konkurrenter utanför EU. Skydda minoriteternas rättigheter? Det bör vi göra, men när personer från dessa minoriteter inte respekterar våra lagar är det rätt att skicka tillbaka dem till sina egna länder. Vi får inte bli en samlingspunkt för desperata människor från hela världen; vi måste hjälpa dem i deras egna länder.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Herr talman! José Manuel Barroso har talat om hållbar tillväxt. Faktum är att vi har sett negativ tillväxt. Han talade om att öka antalet personer i arbete, men andelen sysselsatta har minskat. Han talar om att öka de europeiska varornas och tjänsternas konkurrenskraft. Men EU, precis som dess medlemsstater, ansluter sig till globalismen och tar frivilligt emot anstormningen av billiga varor från låglöneländer i tredje världen.

Det enda sättet för oss att konkurrera med sådana länder är att sänka våra löner till deras nivåer. För säkerhets skull, om våra arbetsgivare och arbetstagare inte har uppfattat budskapet: vi fyller våra länder med arbetstagare från tredjeländer, vilket leder till att stora delar av våra länder får samma förhållanden som i tredje världen, med löner under minimum och otillfredsställande arbetsvillkor. Vi friställer de anställda i sektorn för kommersiella tjänster och lägger ut deras arbeten till länder i tredje världen.

EU:s enskilda nationalstater, och EU på hela kontinentens vägnar, begår ett identitetsmässigt och ekonomiskt självmord.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) De flesta medlemsstaterna står inför problem med underskott och skulder.

Lagstiftningsförslag har utarbetats på EU-nivå. Dessa förslag måste slutföras och genomföras. Endast en gemensam finanspolitik och europeisk ekonomisk styrning kan bidra till att lösa den rådande situationen. Jag hoppas att den nya lagstiftningen kommer att leda till att banksystemet inte bara delar på vinsterna, utan även deltar i utvecklingen och tar på sig de ekonomiska riskerna.

Den framtida budgeten måste beakta den rådande situationen, men inte genom budgetnedskärningar. Vi måste ta fram hållbara metoder för att se till att pengarna används effektivt på nationell och europeisk nivå. Värdet och fördelningen av budgeten måste grundas på behoven för den gemensamma jordbrukspolitiken, sammanhållningspolitiken samt energi- och klimatpolitiken.

Ni nämnde att det saknas miljontals arbetstillfällen i EU. Det finns oanvända medel i den nuvarande budgeten. Dessa medel måste omfördelas till områden där det är möjligt att skapa arbetstillfällen.

Medlemsstaterna måste också ges möjlighet att överföra medel från områden med otillräcklig efterfrågan till områden där ansökningarna har överskridit de anslagna medlen.

För en tid sedan hade någon brutit sig in i mitt kontor här i parlamentet. Jag anklagade inte en viss region eller ett visst folk för denna händelse. Jag tyckte snarare att det handlade om att hitta den person som gjort detta och straffa honom eller henne.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) I ert tal redogjorde ni för ett mycket ambitiöst och engagerat program för den kommande perioden, och Europaparlamentet ser sannerligen fram emot de åtgärder ni nämnde.

En minut är mycket kort tid, och jag vill bara säga att Europaparlamentet – parlamentsledamöterna – kan vara era motståndare, men vi är konstruktiva motståndare och vi vill hjälpa er att genomföra det som ni har redogjort för här. Vi kan alliera oss mot den institution som är den verkliga bromsklossen för EU:s integration, det vill säga Europeiska rådet.

Vi vill erbjuda er vår vänskap och vår hjälp i er kamp mot de regeringar som främjar nationell egoism, som fördröjer utvecklingen och den ytterligare integrationen av EU genom sin nationella egoism. Jag hoppas därför att vi snart kommer att samlas här igen för att diskutera konkreta åtgärder och att vi, tillsammans, även kommer att besegra rådet.

  Glenis Willmott (S&D). – (EN) Fru talman! Kommissionens ordförande talade om hållbar tillväxt och ett mål på 75 procents sysselsättning i hela EU, ett mål som vi alla kan sluta upp bakom.

Trots detta ökas antalet arbetslösa i EU genom drastiska nedskärningar i offentliga tjänster, genom att pengar tas ut ur ekonomin och genom nedskärningar av grundläggande tjänster. Hur bidrar detta till ekonomin och till att undvika en sysselsättningskris? Det är faktiskt inte vettigt. Återhämtningen riskeras, en risk som för övrigt Cameronregeringen i mitt eget land Storbritannien tar.

Om vi upprätthåller investeringarna på områden där EU har möjlighet att ta ledningen, t.ex. förnybar energi och höghastighetsjärnvägar, kommer detta att bidra till att skapa det EU som vi vill ha och som vi behöver, och det kommer i sin tur att bidra till att trygga ekonomin.

Avslutningsvis måste vi säkra budgetarna för EU:s bistånd till tredjeländer, vilket vissa faktiskt ser om ett enkelt villebråd. De länder som inte på långt när lever upp till sina målåtaganden bör uppmanas att allvarligt ompröva denna katastrofala politik.

  Ulrike Lunacek (Verts/ALE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande! Ni betonade mycket starkt att det är mycket viktigt att gå försiktigt fram när det gäller frågan om romerna, och inte tala högt och ljudligt om det som sker i Frankrike. Herr Barroso, jag förväntar mig att ni och er kommission är mycket tydligare på den här punkten.

Det är naturligtvis riktigt att gå försiktigt fram, men vi bör göra detta i våra kontakter med människorna, med romerna, som nu har utvisats från Frankrike och blivit hemskickade. Som jag ser det har ni inte agerat snabbt nog, och ni har inte varit tillräckligt tydliga i det ni sagt till den franska regeringen. Vi kommer att diskutera den här frågan även i eftermiddag.

Vi behöver en gemensam EU-politik för att ge dessa befolkningsgrupper – inte bara i Frankrike, utan även i andra stater – möjlighet att bo i de länder de vill. Som flera talare redan har sagt så är romer EU-medborgare. I Frankrike har 90 procent av romerna franskt medborgarskap vad jag vet. Frankrikes nuvarande politik i den här frågan strider mot alla EU:s grundläggande rättigheter, och jag förväntar mig därför att ni talar klarspråk.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Jag har ett budskap till ordförande José Manuel Barroso. Dakotaindianerna har ett ordspråk: ”Om du sitter på en död häst, sitt genast av.” Er rekommenderade 20-20-20-politik (20-20-20-målen) är just en död häst. För att sätta detta ordspråk i ett EU-sammanhang gör vi exakt det motsatta. Vi inrättar arbetsgrupper för att förbättra en död hästs resultat, diet och framtoning. Herr ordförande! Jag uppmanar er att överväga om det inte är dags att sitta av den döda hästen.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr Barroso! I ert tal om tillståndet i unionen lade ni särskild tonvikt vid den framtida ekonomiska styrningen av EU, kanske för att EU fortfarande inte lyckas hålla takten med den dynamiska utvecklingen i länder i Asien och Amerika.

Ni ser en väg ut ur denna svåra situation i de åtgärder som anges i Europa 2020-strategin. Jag vill inte ifrågasätta er ambition att leda EU ut ur dessa problem, men enligt min mening ligger det största hindret för den ekonomiska tillväxten i EU i ett problem som ni över huvud taget inte har nämnt. Det är EU:s komplicerade affärsmiljö, med sin oerhört tunga byråkrati, som effektivt kväver kreativiteten och företagsandan, egenskaper som är lika vanliga här i Europa som de är i USA, Japan, Kina och Indien. En enkel och öppen rättslig miljö med en blygsam byråkratisk börda skulle verkligen bidra till att skapa en stark ny impuls för EU och ytterligare stärka den ekonomiska tillväxten. Jag vill därför be er att överväga den här frågan.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Fru talman! Det har varit en intressant debatt. Jag vill emellertid påpeka att vi har en förtroendekris, och kommissionsordföranden borde kanske erkänna detta på allvar. Det råder en förtroendekris i demokratin, eftersom allmänheten anser att de valda företrädarna har misslyckats med att reglera finansmarknaderna, och alla andra marknader för den delen. Jag anser att vi verkligen borde erkänna våra brister i det här avseendet.

Det finns en övertygelse om att EU kan uppnå bättre resultat än de enskilda medlemsstaterna, och denna övertygelse är sannerligen stark i Irland, den medlemsstat som jag företräder, där vi befinner oss i en djup ekonomisk kris och har en kris i banksystemet som kräver en djupgående analys och granskning. Arbetslösheten är vårt största problem i det här sammanhanget, och om vi nu strängt tillämpar stabilitets- och tillväxtpakten oroar jag mig för hur detta kan inverka på sysselsättningen, med alltfler desillusionerade unga i kris till följd av situationen.

Jag välkomnar era kommentarer om livsmedelssäkerhet, biologisk mångfald och hållbar tillväxt, men var försiktig så att inte Dohaavtalet och de bilaterala handelsavtalen raserar dessa ädla mål.

  Othmar Karas (PPE). – (DE) Fru talman! För det första vill jag betona att många av de aspekter som har tagits upp i diskussionen är viktiga. Vi behöver en ny dynamik. Vi måste försvara EU, våra mål och värden. Framtiden börjar i dag, inte i övermorgon. Därför krävs en bra analys som kopplas till konsekvenserna för framtiden.

För närvarande brottas vi med problem. Det pågår en kamp mellan det framtida och gemensamma Europa å ena sidan och den ökande nationalismen å andra sidan. Precis som vi gjort tidigare måste vi nu bestämma oss för att utnyttja den nuvarande krisen för att ta nästa steg mot integration. Att upprätthålla status quo är inte tänkbart. Om vi inte går framåt kommer vi att halka bakåt.

Vi måste därför stödja projektet för att inrätta en ekonomisk och social union förutom valutaunionen. I detta avseende behöver vi initiativ, en tidtabell och särskilda sanktionsmekanismer, inte bara uttalanden. Vi måste kämpa för ett förbud mot diskriminering, och för principen pacta sunt servanda – att avtal ska hållas – och för solidaritet. Vi behöver fler solidariska åtgärder, och de får inte betraktas som kostnader, utan ska ses som investeringar.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman, herr Barroso! EU måste omsätta sina goda avsikter i handling. Den ledarskapsroll som har getts Europeiska rådets ständiga ordförande, ”EU:s president”, måste erkännas, eftersom ordföranden har spelat en avgörande roll i överenskommelsen om finansiell tillsyn. Det är vägen framåt för medlemsstaterna när det gäller att enas om ekonomiska och utrikespolitiska strategier, men strategierna är bara effektiva om det finns en gemensam ståndpunkt. Annars kommer vi att fortsätta att förlora vårt internationella inflytande och vår synlighet, både när det gäller freds- och säkerhetsfrågor och ekonomiska och sociala frågor.

Integrationen sker därför uppifrån och ned, men vi måste även integrera nedifrån och upp och skapa ett verkligt regionernas Europa. Detta bör vi göra genom att tillämpa subsidiaritetsprotokollet till Lissabonfördraget, som enligt kommissionens egna uppgifter inte har fungerat de senaste nio månaderna, och genom att dra fördel av den erfarenhet och kunskap som regionerna har när det gäller innovation och konkurrenskraft, eftersom detta kommer att förbättra situationen i EU.

Hur ska vi kunna vara mer innovativa om de flesta medlemsstaterna enligt era uppgifter kommer att minska sina innovationsbudgetar? Ni talar inte särskilt mycket om medborgarna, men EU måste vara användbart för dem och vi måste verkligen kunna räkna med dem om vi vill föra EU-projektet närmare den europeiska allmänheten.

  Malika Benarab-Attou (Verts/ALE). – (FR) Fru talman, ordförande Barroso, mina damer och herrar! Den situation som romerna har utsatts för – de har utvisats och förvägras rätten till fri rörlighet inom EU – är oacceptabel och strider mot EU:s värden. Den här situationen är dock bara ett symtom på ett allvarligare och mer allmänt problem. Den är bara en yttring av en sjukdom i våra så kallade moderna samhällen, där vi förlorar det som binder oss samman som människor ur sikte. Nej, människor är inte handelsvaror som kan lagras och tas ur lager vid behov.

Den politik som vi i EU följer i frågor om fri rörlighet för personer inom unionen och för in- och utresor för tredjelandsmedborgare är oacceptabel. Vi kan inte föra denna politik för ett belägrat och försagt Europa.

Den fria rörligheten för personer är grundläggande. Så har det alltid varit, och den fria rörligheten utgör den grund som dagens samhällen är byggda på. I dag garanteras inte längre jämlikhet när det gäller EU-medborgares och tredjelandsmedborgares fria rörlighet.

Medan turister och pensionärer från EU reser fritt och i stora antal till länder i syd, särskilt till Maghrebländerna, har medborgarna i dessa länder inga möjligheter till rörlighet. Schengenvisumen och deras tillämpning av EU-medlemsstaterna är omänskliga. De stora hindren för rörligheten förhindrar medborgare från länderna i syd att resa till länderna i nord, som turister, vänner eller familjemedlemmar.

Vilka åtgärder – djärva, konkreta åtgärder – tänker ni vidta så att vi återigen kan följa våra värderingar i den här frågan?

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Fru talman! Först och främst vill jag välkomna det belgiska ordförandeskapet för rådet och berömma det för uttalandet.

Jag anser att parlamentets målsättning för den här debatten om tillståndet i unionen var att inleda vår arbetsplanering. Det är skälet till att vi måste fokusera på lagstiftningsarbetet. I EU är det som bekant kommissionen som har initiativrätt, men efter detta måste naturligtvis parlamentet och rådet delta så att vi kan slutföra lagstiftningsprocessen.

Jag vill även lyfta fram en aspekt som nämndes av det belgiska ordförandeskapet, nämligen att det är viktigt att vi uppnår konkreta resultat. Vi har, både i mitt uttalande och i det dokument som jag har översänt till er via talman Jerzy Buzek, lagt fram ett mycket ambitiöst förslag till program som t.ex. omfattar EU-patentet, offentliga tjänster – som några av er har talat om – och många andra åtgärder som utgör det verkliga testet, men inte bara av gemenskapsmetoden, utan även av vår verkliga ambition för EU.

När det gäller ambitioner vill jag nämna en positiv utveckling. Jag har just fått reda på att Ekofinrådet har godkänt vårt förslag om en europeisk betalningstermin. Det är ett bra exempel. Ni minns säkert att när kommissionen för några månader sedan lade fram det här förslaget om en s.k. europeisk termin, eller en period vid inledningen av året då vi arbetar tillsammans för att utforma våra budgetar för att se hur vi kan samordna vår ekonomiska politik, utlöste detta omedelbart starka reaktioner från vissa välkända personer, som sade att detta undergräver den nationella suveräniteten och att det till och med undergräver de nationella parlamenten. Det är absolut fel.

Sanningen är att vi lyckades till slut, även tack vare den arbetsgrupp som leddes av Herman Van Rompuy och tack vare de förslag som fick starkt stöd av kommissionen och rådet, och med parlamentets ständiga stöd. Vi arbetar nu med att inrätta denna europeiska ekonomiska styrning. Jag har sagt det en gång, och jag säger det igen: Det är inte tillräckligt att ha en penningekonomi; vi behöver en genuin europeisk ekonomisk politik.

Det är den riktningen vi går i. Jag förklarade det i mitt tal, och kommissionen kommer att kämpa för att få igenom dessa förslag.

En av ledamöterna här i parlamentet sade följande: ”Ni har lagt fram vissa intressanta förslag, men hur kan ni vara säker på att de kommer att bli framgångsrika?” Det är en bra fråga. Vi måste arbeta tillsammans. Vi kommer att göra framsteg med denna ambition. Slutligen behöver vi ett uttalat stöd från parlamentet, och även ett stöd, ibland ett enhälligt stöd, från våra medlemsstater. Kommissionen axlar sitt ansvar, och jag uppmanar nu de övriga institutionerna att följa exemplet.

När det gäller frågan om romerna kommer det att hållas en särskild debatt i eftermiddag. Viviane Reding, kommissionens vice ordförande och kommissionsledamot med ansvar för rättvisa och grundläggande rättigheter samt László Andor, kommissionsledamot med ansvar för socialpolitik, kommer att vara närvarande. Jag tror att det är ett lämpligare tillfälle att närmare gå in på de mycket viktiga frågor som ni har tagit upp.

När det gäller subsidiaritetsfrågan vill jag betona att vi är för subsidiaritet och solidaritet i EU. Jag sade inte att pengarna alltid används bättre på EU-nivå än på nationell nivå. Det jag sade var, och jag upprepar det igen – att det däremot finns många områden med synergi- och skaleffekter. Att anslå medel på EU-nivå är det enda sättet att se till att EU kan agera och skapa största möjliga fördelar för våra medborgare.

Vi måste ta den här debatten på allvar, och jag har hört de flesta av ledamöterna komma med mycket ambitiösa förslag för den kommande budgeten. Vi måste vinna debatten i allmänhetens ögon i våra medlemsstater. Diskussionerna kommer naturligtvis att vara mycket komplicerade, och de förs under ytterst komplicerade ekonomiska omständigheter. Om medlemstaterna inte kan öka sina bidrag måste vi hitta resurser på annat håll så att EU kan visa resultat.

Det vi inte kan göra är att begära att EU ska visa resultat utan att ge det resurser för att kunna göra det. Det skulle vara omöjligt, så vi måste ha en mycket allvarlig diskussion om solidaritets- och subsidiaritetsfrågan.

En del av de politikområden som ni har nämnt måste utformas på nationell nivå. Pensionsfrågan, frågan om social trygghet – detta är främst nationella frågor. Det finns olika modeller. Det som kommissionen säger – och vi har faktiskt förklarat detta i flera olika dokument – är att vi naturligtvis måste genomföra reformer på dessa områden. Om vi vill trygga hållbarheten i våra pensioner – och inte bara för pensionärerna utan även för våra barn – med tanke på de demografiska förändringarna och den åldrande befolkningen i EU, krävs det naturligtvis reformer. Nu är det upp till varje regering att bestämma takten för och enas och besluta om omfattningen av de djupgående reformer som krävs.

Även om vi vill vinna kampen om den globala konkurrensen kan vi inte göra detta om arbetstiderna ständigt minskas, om antalet personer i aktivt arbete minskas. Vi klarar helt enkelt inte att göra det, och vi måste ha modet att säga att om EU vill vinna slaget om konkurrenskraften, särskilt konkurrensen från vissa tillväxtländer, måste vi arbeta mer och längre. Att påstå något annat är att ljuga. Mer och bättre, det är sanningen.

Likaså måste vi mycket tydligt förklara att vi inte kommer att kunna skapa förtroende utan budgetkonsolidering. Om det inte råder förtroende skapas ingen tillväxt. Om det inte råder tillväxt skapas inga arbetstillfällen. Budgetkonsolidering är därför en central aspekt.

Samtidigt behöver vi naturligtvis investeringar inom framtidsinriktade områden, och vi behöver detta såväl på EU-nivå som på nationell nivå. Detta medför en enorm utmaning – för oss i EU-institutionerna, men även för de som är ansvariga för att fatta besluten på nationell nivå. Hur kan vi i så här svåra tider se till att de investeringar vi gör är framtidsinriktade? I EU arbetar vi för närvarande med att fastställa dessa områden. Jag har nämnt de områden där vi kommer att lägga fram förslag för ett mer ambitiöst Europa.

När det gäller små och medelstora företag har vi redan nämnt vissa särskilda förslag. Jag vill även uppmana er att överväga det som sägs i det dokument som åtföljer mitt uttalande, särskilt om inremarknadsakten, den lagstiftning som vi kommer att föreslå om elektroniska signaturer, de många förenklingsåtgärderna och åtgärderna för att undanröja vissa hinder som avsevärt komplicerar livet för våra företag, särskilt de små och medelstora företagen. Sanningen är att det ännu inte finns någon integrerad marknad för det stora flertalet små och medelstora företag. De är huvudsakligen verksamma på de nationella marknaderna, men det finns inga verkliga gränsöverskridande möjligheter som de kan utnyttja ännu.

Avslutningsvis måste jag säga er att vi anser, precis som de av er som tog upp frågan, att vi har ett förtroendeproblem. Vi har inte bara problem med förtroendet på EU-nivå, utan bland politiska institutioner i allmänhet. Detta innebär att alla politiska beslutsfattare står inför en stor utmaning och ett stort ansvar. Jag anser att det är just genom att visa en stark övertygelse som det är möjligt att agera både seriöst och kraftfullt. Vi får inte välja den lätta medelvägen eller nå falska samförstånd, utan vi måste ha modet att på EU-nivå upprätthålla denna politik för balans, denna politik för respekt för de skillnader som finns i EU.

Det finns skillnader i EU. Det finns skillnader mellan våra medlemsstater eftersom deras nationella intressen ibland strider mot varandra. Det är sanningen, och det är inte mer än rätt att regeringarna försvarar sina nationella intressen. Frågan är: Hur kan vi visa att de kan uppnå mer även på nationell nivå om EU är starkare? Ibland finns det också ideologiska meningsskiljaktigheter. De är motiverade. Men om vi bortser från dessa ideologiska meningsskiljaktigheter, kan eller kan vi inte skapa ett starkt samförstånd till fördel för EU?

Jag anser att vi kan göra detta. Kommissionen når samförstånd varje dag. Mina kolleger, som kommer från 27 olika länder, har olika kulturella och nationella bakgrunder, och olika ideologier. Vi arbetar hårt varje dag i Europas intresse. Tillsammans med er, de företrädare som har valts direkt av våra medborgare, anser jag att vi kan göra mer för ett EU som står för denna anda, ett EU med solidaritet, med övertygelse, ett Europa som samtidigt är den inre marknadens och sammanhållningens Europa.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Jean-Pierre Audy (PPE), skriftlig. – (FR) Jag uppskattade verkligen José Manuel Barrosos anförande om tillståndet i unionen, i vilket han såg fram emot det som kommer att hända. Det är dock synd att han inte tog upp frågan om relationerna med medlemsstaterna i syfte att ge medborgarna de garantier de behöver för att dessa strategier faktiskt kommer att genomföras. Våra medborgare kommer att bli förvirrade av de olika faktorer som finns på global, nationell och mellanstatlig nivå samt på EU-nivå. Jag är glad över den föreslagna investeringsfonden som kommer att göra det möjligt för oss att gå i riktning mot en investeringsstrategi på EU-nivå för de kommande tio åren. Fonden ger utsikt till planerade 1 000 miljarder euro under tio år i en europeisk union som inte investerar tillräckligt mycket. Det är dags att vi gemensamt överväger framtiden för vår europeiska kontinent: vi har 27 arméer men inga fiender, en gemensam tullunion och 27 tullförvaltningar – listan är lång. Det är beklagligt att Europeiska rådets ordförande, Herman Van Rompuy, inte hade möjlighet att delta i debatten. Jag skulle vilja föreslå att vi inrättade en institution, kanske under namnet EU-kongressen, som består av Europaparlamentet tillsammans med delegationer från medlemsstaternas parlament och regeringar till vilka framtida anföranden om tillståndet i unionen kunde göras för att därigenom engagera medlemsstaterna mer direkt i kontinentens framtid.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Uttalanden som det som kommissionens ordförande återigen gjorde här i dag, då han sade att vi har kommit ur den värsta krisen, kommer lika ofta som det oförsonliga förnekandet av den verklighet vi står inför. Faktum är att Europeiska unionen fortfarande sitter fast i en djup kris, utan slut i sikte, vilket framgår av de ökande arbetslöshetstalen och fattigdomen i många länder. Kommissionens ordförande har kommit hit i dag för att tala med oss om framtiden för EU. Ändå gjorde han detta genom att avisera att man kommer att fortsätta med samma metoder och politik som tidigare – samma politik som har störtat oss in i denna dystra situation, stabilitets- och tillväxtpakten, strukturreformerna, med andra ord, en attack mot de sociala rättigheterna och arbetsrättigheterna, ”konsolideringen av den inre marknaden”, det vill säga en fortsatt liberalisering och privatisering, liberalisering och avreglering av den internationella handeln och en upptrappning av EU:s yttre interventioner, inklusive militära interventioner. Den valda vägen kommer endast att förvärra den ekonomiska och sociala krisen på EU-nivå och global nivå. Det är en väg som arbetstagarna och allmänheten tillbakavisar, vilket tydligt framgår av de protester som har genomförts i många länder, där miljontals människor har demonstrerat mot de åtgärder som José Manuel Barroso föreslår här.

  András Gyürk (PPE) , skriftlig. – (HU) I sitt tal nyss nämnde José Manuel Barroso även de viktigaste prioriteringarna för åtgärderna på det energipolitiska området. Jag vill gärna komma med tre påpekanden i detta sammanhang. För första håller vi med om att infrastrukturprojekt är oumbärliga. Men vi förstår fortfarande inte vilka belopp som EU kommer att anslå för detta syfte. Sammankopplingar av nät och anläggandet av den södra gaskorridoren är imponerande mål, men de kommer att förbli tomma ord på papperet om unionen, förutom den privata sektorns insatser, inte gör finansiella åtaganden. Betydelsen av förhandlingarna om nästa sjuåriga budget får därför inte underskattas.

För det andra ser vi inte att skapande av sysselsättning anges någonstans i EU:s dokument om energistrategin. Ändå är det absolut nödvändigt att man prioriterar de projekt, som förutom att de uppfyller andra kriterier, även skapar nya arbetstillfällen. Återhämtningsplanen på nästan 4 miljarder euro har inte motsvarat våra förväntningar i det här avseendet. Teknik för koldioxidavskiljning, som inte skapar särskilt många arbetstillfällen, fick generöst stöd, medan de flesta energieffektivitetsprojekt som däremot skapar arbetstillfällen fanns med för första gången i den kompletterande lagstiftningen.

Sist men inte minst talar man så fint om att det kommer att bli lika naturligt att ladda elektriska bilbatterier i EU som det är att tanka i dag. För att uppnå detta krävs emellertid stora insatser från lagstiftarna. De enorma hindren för förnybar energi på lagstiftnings- och standardiseringsområdena måste undanröjas, och forsknings- och utvecklingsprogrammen måste utökas.

  Edit Herczog (S&D), skriftlig. – (HU) Det är mycket goda nyheter att det rådande ekonomiska läget i östra Centraleuropa nu också bedöms mer positivt. Det skulle emellertid vara förhastat att tro att krisen nu helt ligger bakom oss. Ungerns ekonomiska utsikter har också förbättrats. Samtidigt har bedömningen av landets rådande ekonomiska situation dock försämrats något. Inflationsförväntningarna under de närmaste sex månaderna har ökat. Ungern är följaktligen det enda land där de kortfristiga räntorna inte förväntas minska under en tid framåt. Denna ogynnsamma tendens förstärks ytterligare av det ökade värdet på den schweiziska francen, eftersom de flesta bolån uttrycks i denna valuta. Alla stater i regionen inför nu utgiftsnedskärningar som slår hårt mot de sociala villkoren.

Prognosen är att Tjeckien har de bästa framgångsutsikterna. Prognoserna för Ungern är emellertid försiktiga, bedömningarna visar att chanserna att Ungerns nedskärningspaket ska lyckas är små. En grundlig granskning av det förslag som lades fram för EU:s ordförandeskap av nio medlemsstater är en viktig fråga för länderna i regionen. I förslaget påpekas att de nationella skuldberäkningarna korrekt bör spegla kostnaderna för de reformer av pensionssystemen som redan har genomförts. I sin grönbok om pensioner, som bygger på de ogynnsamma demografiska trenderna i Europa, efterlyser kommissionen reformer av pensionssystemen, och ändå försätter den metod som för närvarande tillämpas de centraleuropeiska länder som redan har genomfört sådana reformer i ett ofördelaktigt läge. Jag uppmanar Europaparlamentet att nära följa utvecklingen på det här området.

  Stavros Lambrinidis (S&D), skriftlig. – (EL) Herr Barroso! Kostnaden för att komma ur krisen bör delas upp på ett rättvist sätt, och det går inte att komma ur krisen genom att ensidigt göra nedskärningar som oundvikligen leder till att arbetslösheten ökar i vissa medlemsstater (vilket i sin tur kommer att gynna ekonomierna i vissa andra medlemsstater). Vi behöver tvärtom en rättvis utveckling, vilket innebär att nya investeringsmedel måste hittas när det görs nedskärningar av de offentliga utgifterna. För att fullständigt uppnå de ovannämnda målen bör EU vid nästa G20-möte främja två mycket specifika politikområden, både när det gäller medlemsstaterna och på internationell nivå, och bör äntligen göra detta med övertygelse och styrka. För det första måste EU vidta beslutsamma åtgärder mot skatteparadis. Vid en tidpunkt när arbetstagarna och pensionärerna i våra länder drabbas av tuffa nedskärningar, är det oacceptabelt att ett fåtal privatpersoner och företag flyttar över minst 1 biljon euro från våra ekonomier genom denna form av ”laglig” skatteflykt. För det andra behöver vi en skatt på kredittransaktioner så att de som störtade in oss i krisen äntligen betalar sin del. Med en skatt på 0,05 procent globalt skulle vi inkassera över 400 miljarder euro per år i viktiga intäkter som behövs för hållbar tillväxt och sysselsättning i medlemsstaterna.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) Det som medborgarna oroar sig allra mest över för tillfället är hur de ska överleva den ekonomiska krisen och dess negativa verkningar. Därför är jag mycket positiv till att vi inrättar en europeisk ekonomisk styrning, som kan hjälpa oss att komma ur krisen. EU-institutionerna måste ha effektiva resurser tillgängliga för att kunna vidta åtgärder. Jag stöder därför inrättandet av de permanenta strukturer som behövs för krishantering, som dem som föreslås av kommissionen. EU-institutionerna måste även övervaka efterlevnaden av stabilitets- och tillväxtpakten, inklusive budgetdisciplin. En stats budgetära och ekonomiska beslut har en direkt inverkan på den ekonomiska situationen i hela EU (krisen i Grekland visar på detta faktum, och det erkänns även i Lissabonfördraget). I framtiden skulle ekonomiska analyser som utförs i god tid av kommissionens experter kunna vara mycket användbara för att bidra till att avstyra och övervinna kriser. Lanseringen av den ”europeiska terminen” kommer att ge medlemsstaterna möjlighet att i god tid kunna utnyttja professionella bedömningar och analyser av sina budgetar och makroekonomiska resultat, vilket gör dialogen mellan kommissionen och medlemsstaternas regeringar ytterst användbar. Jag vill betona att en ekonomisk styrning på EU-nivå skulle hjälpa stater som befinner sig i ett svårt läge. Alla kriser utgör ett test av tillämpningen av principerna om solidaritet och ansvar och av EU:s konsekvens och effektivitet.

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig. – (ET) Herr kommissionsordförande! Ditt anförande i dag var fantastiskt. Det påminner mig om den ”gamla goda Sovjettiden”, då antalet anföranden alltid ökade när den ekonomiska situationen förvärrades. Vi hör fortfarande ”vi måste öka, vi måste växa, vi måste förbättra”. I stället för ”kommunistpartiet” använder du termen ”Europeiska kommissionen”. Ditt tal i dag var fullständigt vilseledande och populistiskt. Du vill vända dig till alla politiska grupper, från de vänsterradikala till extremhögern. Du talar om social rättvisa och den sociala marknadsekonomin och hur Europeiska kommissionen ska säkerställa nya arbetstillfällen. Jag tror inte att du ens själv tror på vad du säger. Sedan när har Europeiska kommissionen skapat arbetstillfällen? Sedan när har medlemsstaternas regeringar skapat arbetstillfällen? Såvitt jag vet skapas jobben fortfarande av företagare som du förresten glömde nämna i ditt anförande! Varför vilseleder du de europeiska medborgarna genom att lova dem social rättvisa i en situation då vår ekonomi hänger på en tråd? I stället för att ge folket tröst och lova dem ett bättre liv borde du tala om sanningen för dem: de måste huvudsakligen förlita sig på sig själva, arbeta hårdare och göra en insats för att förbli konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Jag hade också räknat med att du skulle säga något för att stödja de europeiska företagarna under den ökande globala konkurrensen genom att minska skattebördan och förenkla lagstiftningen. Jag måste säga att jag är besviken över ditt anförande.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Den första debatten om tillståndet i unionen ligger nu bakom oss. Det råder inget tvivel om att det var en mycket välbehövlig debatt, och man får hoppas att detta initiativ kommer att fortsätta under framtida år. Jag har dock vissa reservationer när det gäller framstegen och innehållet i debatten. För det första tycker jag att José Manuel Barroso talade väldigt lite om unionens nuvarande tillstånd. I stället talade han mycket om framtida utmaningar, och enligt min åsikt var det han sade för allmänt och inte särskilt detaljerat. Bland många andra saker nämnde han inte Lissabonfördraget och dess effekt på EU och EU-institutionernas funktionssätt i sitt tal. Jag saknade även en grundlig analys av det svåra ekonomiska läget i EU, som bland annat beror på att länderna i euroområdet inte har lyckats efterleva stabilitets- och tillväxtpakten. Det bör också framhållas att det saknades en effektiv övervakning av efterlevnaden från kommissionens sida. Detta är underligt med tanke på att José Manuel Barroso var kommissionens ordförande även under den förra valperioden, och att även Joaquín Almunia satt med i den föregående kommissionen, då som kommissionsledamot med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, och nu som kommissionsledamot för konkurrens. Hur kunde kommissionen, som förfogar över en personal på hundratals personer, undgå att observera oegentligheterna i t.ex. Grekland? Det är lite konstigt, även med tanke på att kommissionen saknade reaktionsförmåga gentemot de största medlemsstaterna, som ofta överträdde paktens rekommendationer och konvergenskriterierna.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar att kommissionens ordförande talar inför parlamentet, men jag måste kritisera hans ståndpunkt om romernas svåra belägenhet i Frankrike. Det var fel av honom att undvika att nämna den franska administrationens beslut.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Européerna genomlever dramatiska tider, med extremt höga arbetslöshetstal, en mycket svag ekonomisk tillväxt och bräckliga offentliga finanser. Dessutom känner de inte att de verkligen står nära det europeiska projektet och EU-institutionernas arbete. Vi kan endast vända på denna situation om våra medborgare återigen kan känna att de tillhör EU:s prioriteringar, som fastställs av EU-institutionerna, och om de anser att prioriteringarna är möjliga att genomföra.

Kommissionsordförandens första tal om tillståndet i unionen visar på hans åtagande att återigen aktualisera dessa problem i de politiska prioriteringarna på kort och medellång sikt. Om vi alla engagerar oss är jag övertygad om att vi kan vända dessa svåra tider till vår fördel och ge folket nytt hopp. Europa 2020-strategin är ett unikt tillfälle att göra detta, men strategins ambitiösa mål är endast vettiga om vi förfogar över resurser för att uppnå dem.

En stark ekonomisk tillväxt kommer att vara absolut nödvändig för att genomföra stabilitets- och tillväxtplanerna. Tillväxten kan stimuleras med hjälp av de reformer och investeringar som ligger till grund för den nya strategin. Reformerna och investeringarna främjar territoriell sammanhållning genom att minska de befintliga obalanserna mellan medlemsstaterna och mellan deras regioner, särskilt de mest sårbara regionerna, t.ex. yttersta randområden.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) EU driver en social marknadsekonomi. EU:s ekonomiska och sociala utveckling är på samma sätt beroende av att det finns en konkurrenskraftig öppen marknad och av att det finns tillräckligt med arbetstillfällen av hög kvalitet som kan ge människor en lön som de kan leva på. Den ekonomiska och finansiella krisen har slagit mycket hårt mot arbetstillfällena i EU. Arbetslösheten har ökat i en alarmerande takt under de senaste två åren, från 6,8 procent (i maj 2008) till 10 procent (i juli 2010). Det är just därför som det allra viktigaste för EU-medborgarna är att de kan behålla sina arbeten. För att skapa sysselsättning krävs stora investeringar i områden som kan öka EU:s konkurrenskraft. Jag anser att EU:s prioriteringar på investeringsområdet bör vara att modernisera och utveckla energi- och transportinfrastrukturer, jordbruk, utbildning och hälsa, ekonomisk och social sammanhållning och en miljövänlig och konkurrenskraftig industripolitik för att trygga en hållbar utveckling. Dessa prioriteringar måste dock speglas i både EU:s budget och i de nationella budgetarna. Dessutom bör EU sätta upp ett mål för förbättrad energieffektivitet och minskat energiberoende av traditionella energileverantörer för att främja EU:s konkurrenskraft och skapa arbetstillfällen.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 och återupptogs kl. 12.05.)

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

5. Högtidligt möte – Mali

  Talmannen. – Herr president, fru Touré, ers excellenser, herr kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! Det är med stor glädje som jag i dag för er presenterar Amadou Toumiani Touré, Republiken Malis president, och hans fru. Detta är inte första gången som Amadou Toumiani Touré besöker Europaparlamentet, men i dag är det första gången som han kommer att tala här. Hans föregående besök ägde rum för ett och ett halvt år sedan, i april 2009.

Dagens tal är särskilt viktigt, eftersom det kommer precis före FN:s toppmöte i New York, som kommer att hållas om två veckor. Syftet med toppmötet är att se över millennieutvecklingsmålen. Vi minns även de senaste årens och månadernas terroristattacker. Vi minns likaså att Republiken Mali spelar en särskilt viktig roll i kampen mot terrorismen. Vi minns även att demokratiseringsprocessen i Mali har varit en verklig framgång. Mali är ett exempel på en enastående framgång på vägen mot demokrati. Jag vill betona detta igen. Det var tack vare Amadou Toumiani Tourés ledarskap som händelserna i början av 1990-talet utlöstes. Efter 23 år av militärdiktatur infördes ett demokratiskt system med en fri marknadsekonomi. Vi vet mycket väl att mycket återstår att göra. Vi lär oss alla, och vi befinner oss alla i en tid av förändringar. Vi har även förståelse för att reformer är en kontinuerlig process, precis som för oss här i EU. Så måste det vara även i Mali. Vi är därför övertygade om att ert tal till oss här i dag kommer att vara viktigt, inte bara med tanke på det som sker i Afrika och hur ert land kan företräda hela kontinenten på vägen mot demokrati och utveckling av en fri marknad, utan också för att det kommer att vara viktigt för oss här i Europa. Vi vill gå i spetsen för en politik för länder som behöver stöd. Vi vill också gå i spetsen för länder som står för demokratiska system och skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värdena, eftersom vi tror starkt på dessa principer i EU. Jag är övertygad om att våra medborgares förhoppningar liknar de förhoppningar som Malis medborgare hyser. Herr president! Ordet är ert.

  Amadou Toumani Touré, Republiken Malis president. – (FR) Herr talman, herr Barroso, fru utrikesrepresentant, herr kommissionsledamot med ansvar för utvecklingsbistånd, ärade ledamöter av Europaparlamentet, ärade ledamöter av Malis parlament! Herr Buzek, jag vill börja med att gratulera er till att ni valts till talman för Europaparlamentet, men framför allt vill jag uppriktigt tacka ordförandena för de politiska grupperna och samtliga ledamöter för att ni har hedrat mig genom att bjuda in mig hit i dag, först och främst för att dela med mig av mina tankar kring vissa stora utmaningar som mitt land och hela Afrika står inför, och för det andra, och framför allt, för att berätta om de dagliga ansträngningar som mitt land gör för att finna lämpliga lösningar.

Mina damer och herrar! Mali har en yta på 1 240 000 km2, är beläget i hjärtat av Västafrika och delar en gräns på 7 000 km med sju andra länder. Mali är ett land med en uråldrig civilisation som är begåvat med ett rikt och varierat kulturarv. Malis inflytelserika historia kan berättas genom ett antal händelser, milstolpar och symboler.

En av dessa händelser som jag gärna vill nämna är Kurukan Fuga-stadgan som antogs för 776 år sedan, när Sundiata Keita grundade Maliimperiet 1236. ”Kurukan Fuga”-stadgan var i alla bemärkelser en författning. Den kodifierade maktuppdelning, begränsningar och skyldigheter, försvar av de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga friheterna, skydd av yrkesverksamheter och skydd av personer och deras ägodelar.

En av stadgans artiklar hade följande ordalydelse, och jag citerar: ”Människan är helig och okränkbar.” Stadgan proklamerade således, flera århundraden före sin tid, det som skulle bli en av de centrala principerna i de moderna demokratiska författningarna. Jag tyckte att det var viktigt att påminna om den saken i Europaparlamentet, detta storslagna forum för demokratisk yttrandefrihet.

Malis historia omfattar även Timbuktu, denna mystiska stad, staden med 333 helgon, som på 1500-talet redan hyste 25 000 studenter, som kom från många länder för att lyssna till de lärde i skuggan av den forntida Sankoremoskén och dess universitetskomplex.

Mahmud Kati, författare till ”Tarikh al-fattash”, beskriver perioden på följande sätt, och jag citerar: ”Timbuktu var erkänt för sina starka institutioner, de politiska friheterna, säkerheten för personer och varor, den barmhärtighet och den medkänsla som visades de fattiga och utlänningar, den hövlighet som visades studenter och vetenskapsmän och den hjälp som gavs till dessa personer.”

År 2006 utnämndes Timbuktu till huvudstad för den islamiska kulturen.

Mali är också synonymt med Dogonlandet, som är känt i hela världen för sin fantastiska natur- och kulturrikedom, som gör området till vårt lands största turistattraktion.

Malis historia är även historien om landets urgamla förbindelse med Europa. Som en påminnelse inrättade kejsaren Mansa Musa, mer känd under namnet Kanku Musa, diplomatiska förbindelser med Portugal redan på 1300-talet.

Herr talman, mina damer och herrar! När jag nu står här inför er, de valda företrädarna för EU, vill jag uttrycka det maliska folkets djupa tacksamhet för kvaliteten och nivån på samarbetet mellan Europeiska unionen och Mali.

EU är Malis främsta utvecklingspartner. Vi mottar det näst största biståndet från Europeiska utvecklingsfonden (EUF) i Afrika söder om Sahara.

Jag vill framför allt uttrycka min tillfredsställelse över det utmärkta sätt som vårt samarbete tillämpas på i praktiken.

Medlen från nionde EUF har till exempel fördelats fullständigt, och genomförandet av tionde EUF, som inleddes för nästan två år sedan, fortsätter i en mycket stadig takt.

Resultaten av vårt samarbete har en direkt inverkan på människors livskvalitet och stärker även grunderna för vårt demokratiska system.

Den demokratiska processen i Mali inleddes efter statskuppen den 26 mars 1991, och har präglats av vissa viktiga milstolpar, däribland den demokratiska övergången från den 26 mars 1991 till den 8 juni 1992, som slutfördes inom de tidsgränser som fastställts och i enlighet med de åtaganden som ingåtts.

Efter en 14-månaders övergångsperiod hölls fria och demokratiska val 1992. Tio år senare, 2002, tillträdde jag mitt ämbete till följd av det presidentval som markerade Malis första fredliga och demokratiska överlämnande av politisk makt någonsin.

Efter det att jag hade valts föreslog jag en ledarskapsform baserad på samförstånd för den maliska politiska gemenskapen. Filosofin grundas huvudsakligen på följande formel: att styra tillsammans, samtidigt som vi respekterar våra meningsskiljaktigheter.

Det som gör Malis erfarenhet så unik är att den inte har sitt ursprung i en eftervalskris. Nu vidtas medvetna och frivilliga åtgärder för att tillgodose behoven av gemensamma insatser av politiska, sociala och humanitära grupper för att gå vidare med utvecklingen i Mali.

Enligt min åsikt måste makt vara en kraft för sammanhållning i stället för söndring, och alla grundläggande rättigheter måste respekteras.

Jag vill påpeka att det politiska samförstånd som vi har nått – som jag föreslog – inte är detsamma som enstämmighet. Samförståndet handlar mer om kompromisser.

Det politiska samförståndet i Mali är ett avancerat försök att bygga upp ett nytt och ständigt utvecklande politiskt system i Afrika, och med det avser jag breda regeringskoalitioner.

Malis erfarenhet har varit att ena alla politiska grupper kring visionen av en oberoende vald president.

Det politiska samförståndet har stärkt grunderna för försoning mellan den politiska gemenskapens nyckelaktörer och republikens institutioner å ena sidan, och mellan politikerna själva å andra sidan.

Det är i samma anda av samförstånd som vi har inlett insatser för att befästa demokratin i Mali, efter 20 års arbete.

Den expertkommitté som har ansvaret för att övervaka detta arbete har hållit möten med den politiska gemenskapen, med civilsamhället, religiösa grupper, fackförbund och traditionella institutioner.

De reformer som föreslogs när dessa samråd avslutats syftar huvudsakligen till att åtgärda de brister och svagheter som påvisats genom institutionell praxis, att nå ett högt valdeltagande i valet och minska valkostnaderna, stärka de politiska partiernas kapacitet och utarbeta en stadga för oppositionen och oppositionsledarna. Reformerna kommer att bli föremål för en folkomröstning, som naturligtvis kommer att hållas efter det att de godkänts av Malis nationalförsamling.

Detta är ett lämpligt ögonblick för mig att här, inför er, berömma Malis parlamentsledamöter, som jag har utmärkta relationer med, vare sig de hör till presidentmajoriteten eller till oppositionen. Jag vill uttrycka min uppriktiga tacksamhet till de ledamöter av Malis parlament som har velat följa med mig hit, till Strasbourg.

(Applåder)

Decentralisering kommer alltid att spela en huvudroll i Malis politiska och institutionella utveckling. Jag vill påpeka att våra mäktiga imperier – och vi har haft många sedan 900-talet – alla var decentraliserade. I vårt land är decentralisering följaktligen en realitet.

De ursprungliga synsätt på decentralisering som har utvecklats och genomförts av Mali grundades på följande faktorer: För det första politisk vilja, som anpassats till åsikten att decentralisering inte kan lyckas utan lokal bestämmanderätt, som måste genomföras i faser. I detta sammanhang måste omfattande reformer utarbetas och genomföras i syfte att förbättra den ekonomiska och sociala styrningen, särskilt på lokal nivå. Detta kan i sin tur inte lyckas utan ett fortsatt ekonomiskt, och framför allt tekniskt, bistånd från EU.

Stödprojektet för administrativ reform (PARAD) och programmet för institutionell utveckling (PDI) har båda tilldelats EU-stöd. De bidrar till att förbättra organisationen av staten och modernisera den statliga förvaltningen genom kapacitetsuppbyggande.

Mali består av 703 stads- och landsbygdskommuner, 49 kretsar, eller territoriella enheter, som i sin tur består av flera kommuner, åtta regioner och ett distrikt, som styrs av kommunråd, kretsråd och regionala församlingar. Ett överordnat råd av territoriella enheter garanterar att våra decentraliserade organ är representerade på nationell nivå. Inrättandet av en senat planeras som ett led i de föreslagna politiska reformerna för att stärka vår decentraliseringsprocess.

I en insats att stödja lokal utveckling har ett sinnrikt utformat finansiellt instrument, den nationella byrån för investeringar i territoriella enheter (ANICT), gett oss möjlighet att upprätta en rad olika samhällsinrättningar, och framför allt, att tillhandahålla grundläggande sociala tjänster till våra samhällen.

När jag talar till er inför denna vördnadsvärda församling vill jag även ta upp invandringsfrågan. Migration berör oss alla, eftersom det är en mångfasetterad fråga för oss alla, för alla våra länder. Demografiska och ekonomiska frågor, sociala och humanitära hänsynstaganden och identitets- och säkerhetsfrågor; migration sträcker sig över alla dessa områden.

Den uppgift vi alla står inför i dag är att finna områden av gemensamt intresse och incitament för att se till att migrationen bidrar till den övergripande välfärden för våra två kontinenter. Det är den utmaningen vi står inför.

Kompetensflykten är den högsta kostnaden för migrationen för de afrikanska länderna, med tanke på att tillgången på kvalificerad personal är begränsad inom många områden, t.ex. utbildning, men särskilt hälsovård. Enligt Internationella organisationen för migration (IOM) har 35 procent eller fler av dem som har universitetsexamen flyttat utomlands i 40 procent av de afrikanska länderna.

Vi får dock inte missta oss. Afrikaner migrerar först och främst inom Afrika. Av uppskattningsvis 1 miljard afrikaner lever knappt 2 miljoner afrikaner från Afrika söder om Sahara i Europa.

Vi har tragedin med dessa unga människor, dessa kvinnor och flickor, som försöker korsa öknar, hav och oceaner för att nå paradiset Europa, utelämnade till alla slags faror – samvetslösa smugglare, ursäkta uttrycket – i färskt minne. Hur många har dött av törst? Hur många har dött på havets botten och försvunnit?

Ingen statistik kan någonsin avspegla hur situationen ser ut i verkligheten.

(Applåder)

För att ta mitt land Mali som exempel, som har en hög frekvens av migration och utvandring: av de 4 miljoner malier som finns runtom i världen lever 3,5 miljoner på den afrikanska kontinenten och cirka 200 000 lever på olika håll i Europa och i resten av världen.

Ekonomiskt sett uppskattas inkomstöverföringarna från de malier som har migrerat uppgå till 456 miljarder euro per år, eller 11 procent av BNP, enligt en undersökning som Afrikanska utvecklingsbanken genomförde 2005. Enligt samma källa motsvarar dessa penningöverföringar 85 procent av det offentliga utvecklingsbistånd som Mali mottar varje år.

Detta är ett tillfälle för mig att uttrycka min uppskattning för den politiska dialogen mellan EU och Mali om migrationsfrågor.

Gemensam utveckling är en tillgång. Den ger ett antal av våra partner möjlighet att finansiera yrkesutbildningsprogram för unga människor inom flera olika sysselsättningssektorer och att stödja lokala initiativ för företagande, utan att förglömma programmen för återanpassning av återvändande migranter.

Inom ramen för den politiska dialogen mellan EU och Västafrika har vi kunnat inleda ett pilotprojekt för att inrätta centret för information om och hantering av migration (CIGEM) i Bamako. Centrets uppgift är att förbättra kunskapen om migrationstendenser, att hysa, ge råd och vägledning till och stödja potentiella migranter och återvändande migranter, att tillhandahålla information om de rättsliga villkoren för migration, att öka medvetenheten bland befolkningen för att förebygga olaglig migration och slutligen att utveckla de mänskliga, finansiella och tekniska resurserna från malier utomlands.

Säkerhetsfrågan är en viktig aspekt i våra förbindelser med Europeiska unionen. Det är därför på sin plats att tala med er om Sahel-Sahara-regionen, som nu är ett gemensamt hot, även för Europa.

Sahelregionen omfattar ett område på 8 miljoner km2, eller en fjärdedel av den afrikanska kontinenten, och sträcker sig från Mauretanien till Sudan via Mali, Burkina Faso, Niger, Algeriet, Libyen och Tchad, och har en befolkningstäthet per km2 på nästan noll. Området omfattar en del av den mest otillgängliga terrängen i världen, bergskedjor som sträcker sig över hundratals kilometer och sanddyner som omfattar tusentals kvadratkilometer. Det är ett mycket ogästvänligt område, med ett särskilt hårt klimat.

Temperaturen kan vara så låg som bara 1 plusgrad i december och 50 grader i skuggan från februari och framåt.

Regionens enda verksamhet förblir intensiv boskapsuppfödning i en av de mest ogästvänliga miljöer som finns. Årets torka kostade oss till exempel 50 procent av vår boskap i Sahelregionen.

Lokalbefolkningarna lever i otrygga förhållanden, och ungdomarna har inget annat alternativ än att ta värvning som soldater i alla slags kriminella grupper. Ungdomarna är en stor oroskälla i det här sammanhanget.

Mali är beläget i den centrala–västra delen av Sahelregionen, som omfattar ett område på 650 000 km2, eller 70 procent av vårt lands sammanlagda yta.

Mali är ett transitområde, och jag vill tydligt förklara detta i dag: Även mitt land är både gisslan och offer för de gränsöverskridande hot som kommer från andra håll och huvudsakligen är riktade mot andra regioner och kontinenter. Dessa hot är främst tobakssmuggling, människohandlare som för olagliga invandrare till Europa, narkotika från Sydamerika och salafitiska grupper från Maghreb.

Dessa aktiviteter tar sig uttryck i gisslantagande och mord, men de är först och främst extremt rörliga. De rör sig längs gränserna mellan länderna.

Inget av de hot jag just har nämnt har sitt ursprung i vårt land; inget av hoten är riktat direkt mot oss. Mali är ett sekulärt land, som naturligtvis har en stor muslimsk majoritet. Islam har utövats sedan 800-talet. Vi har alltid utövat islam fredligt, och framför allt med respekt för människan.

Vi har därför ingen förståelse för den islamiska fundamentalistiska ideologi som predikas i Sahelregionen.

(Applåder)

Denna ideologi har än så länge inte så stor religiös inverkan, men hur länge kommer det att vara? Det är den frågan vi måste besvara.

Länderna i Sahelregionen, som omfattar Mali, har länge ansträngt sig både i mänskliga, materiella och ekonomiska termer för att komma till rätta med den rådande osäkerheten, som har en gränsöverskridande karaktär. Detta problem antar, och det måste vi tala om och inse, alltmer oroande proportioner. Omfattningen av detta fenomen är så stor att Mali har beslutat att utforma och anta en nationell politik för att bekämpa osäkerheten och terrorismen i Sahelregionen.

Politiken kommer främst att grundas på stöd till befolkningarna, för att se till att de känner ett egenansvar för säkerhetspolitiken, hjälp till sårbara befolkningar genom att tillgodose deras grundläggande behov, framför allt genom att tillhandahålla en långsiktig tillgång till grundläggande sociala tjänster, nya åtgärder för att genomföra denna säkerhetspolitik, en stärkning av programmet för insamling av små och lätta handvapen som ett led i kampen mot spridningen av dessa vapen, och slutligen kommer vi att inrätta ett subregionalt samarbete så att vi kan vidta åtgärder på lokal nivå.

För att lyfta fram den stora betydelsen av dessa säkerhetsfrågor har Mali inrättat ett centrum som ska genomföra analyser och utfärda förslag om kampen mot terrorismen och andra hot. Centrumet rapporterar till republikens president. Detta initiativ stöds av EU, och vi gratulerar och tackar EU för detta, och av vissa medlemsstater som är företrädda här.

Dessutom har vi även inrättat ett nationellt kontor för förebyggande av narkotikahandel, och vi har stärkt vår rättsliga arsenal.

Enligt de strategiska prioriteringarna för programmet för förebyggande av osäkerhet och terrorism, har Mali inlett ett nödåtgärdsprogram – som vi har döpt till PIRIN – med målsättningen att minska osäkerheten och bekämpa terrorismen i norra Mali under perioden 2010–2012.

Det övergripande målet för PIRIN är att avsevärt minska, om inte helt undanröja, orsakerna till osäkerheten i norra Mali, genom att vidta kraftiga åtgärder på säkerhetsområdet och framför allt, och det vill jag betona, på samhällsutvecklingsområdet.

Den strategi som kommer att utarbetas kommer först och främst att bygga på en rationell etablering av den statliga förvaltningen, ökad rörlighet för de trupper som arbetar med förebyggande eller ingripanden, inrättande av ett relevant nätverk i målområdet med infrastruktur för armén och säkerhetsstyrkorna, samt mobilisering av samhället, för att begränsa inflytandet från religiösa sekter och kriminella grupper.

När det gäller finansieringen av nödåtgärdsprogrammet kommer Malis regering och lokala myndigheter att stå för kostnaderna för personal, operationer samt administrativa, sociala och samhälleliga inrättningar.

Projektet kommer att ledas av ett ad hoc-organ i form av en arbetsgrupp som kan motta sektorsspecifikt budgetstöd och samordna flera olika deltagande parter och ministerieavdelningar.

Att hantera problemen i Sahelregionen handlar framför allt om att göra en tydlig och objektiv analys av det som, framför allt, är en gemensam vision. Därför föreslog jag 2006 personligen en konferens om utveckling och fred i Sahelregionen.

I dag måste vi dela på ansvaret. Inget land i Sahelregionen är skonat, men inget land kan heller agera ensamt mot de olika hoten.

Det är emellertid viktigt att påpeka att det finns en allvarlig brist på subregionalt samarbete om dessa gränsöverskridande utmaningar.

Det är också viktigt att betona att kampen mot terrorismen inte bara handlar om säkerhet. Vi har sett begränsningarna med en sådan inställning.

Kampen om terrorismen handlar framför allt om att valda företrädare, lokala myndigheter och befolkningar ingår ett åtagande och engagerar sig. Grundstommen i denna kamp kommer emellertid att vara lokal utveckling, så att vi kan erbjuda alternativ till samhällena i nord, och särskilt till unga människor.

Genom att utbilda människor kan vi stärka vår operativa och logistiska kapacitet samt informationsinsamlingen, men det är främst de länder som är belägna i Sahelregionen som måste ta ansvaret för kampen mot kriminella nätverk.

Tidigare lyfte jag fram behovet av att erbjuda en bättre framtid för invånarna i de ofruktbara delarna av Sahelregionen. Jag vill dock tillägga att denna önskan om socialt framåtskridande och välstånd delas av alla våra landsmän.

Det är skälet till att utvecklingsfrågor, och särskilt millennieutvecklingsmålen, måste hanteras på högsta nivå.

Mali har inlett ett antal initiativ för att påskynda detta program. Det handlar bland annat om initiativet från de 166 landsbygdskommuner som har de största säkerhetsproblemen, initiativet ”Millenniebyar”, och ett initiativ på hälsovårdsområdet, som vi har kallat COMPACT.

Vi inser att alla mål inte kommer att uppnås, men vi har gjort avsevärda framsteg både i Mali och i Afrika som helhet när det gäller att tillhandahålla utbildning, minska utbredningen av aids och, framför allt, att ge tillgång till dricksvatten.

Vi har höga förhoppningar på det toppmöte som snart ska hållas i New York, där målsättningen kommer att vara att skynda på genomförandet av millennieutvecklingsmålen. Målet att koncentrera insatserna på de länder och regioner som släpar efter, som EU betonar i vårpaketet, är mycket viktigt enligt vår åsikt.

Herr talman, herr Barroso, fru utrikesrepresentant, herr kommissionsledamot med ansvar för utvecklingsbistånd, ärade ledamöter av Europaparlamentet, ärade ledamöter av Malis parlament! Om två veckor kommer Mali att fira femtioårsjubileet för sin självständighet. I det här sammanhanget är det intressant att notera att Tyskland var det första landet som erkände Mali, två dagar efter vår självständighetsförklaring, den 24 september 1960 för att vara mer exakt. Mitt land känner tacksamhet gentemot EU för den viktiga roll som EU har spelat i vår utveckling.

Den heder ni gör oss i dag genom att välkomna oss till Europaparlamentets plenarsession fyller mig med stort hopp, med tanke på vår önskan och förmåga att gå ännu längre, på grundval av förtroende, och framför allt vänskap.

Mina damer och herrar! Jag vill tacka er för er mycket vänliga uppmärksamhet.

  Talmannen. - Tack, herr president! Ni sade att ni välkomnar den politiska dialogen mellan EU och Mali. Vi säger detsamma: vi välkomnar politisk dialog. Ni talade om reformer i ert land. De behövs överallt, också i vår union. Ni nämnde skapandet av politiska kompromisser för att ge Afrika en bättre framtid. Det välkomnar vi, för det är det vi gör här i Europeiska unionen. Det har vi hållit på med under de senaste 60 åren. Vi välkomnar att ni är en sann företrädare för ett demokratiskt Afrika. Tack för att ni kom och talade vid vårt plenarsammanträde.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: PITTELLA
Vice talman

6. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

6.1. Arbetskraftens fria rörlighet inom unionen – kodifierad text (A7-0222/2010, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg) (omröstning)

6.2. Äkthetskontroll av euromynt och hantering av euromynt som inte är lämpliga för cirkulation (A7-0212/2010, Slavi Binev) (omröstning)

6.3. Makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien (A7-0242/2010, Iuliu Winkler) (omröstning)

6.4. Tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för import av vissa industriprodukter till Madeira och Azorerna (A7-0232/2010, Danuta Maria Hübner) (omröstning)

6.5. Förslag till ändringsbudget nr 2/2010 del 1: Berec (Byrån för organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation) (A7-0240/2010, László Surján) (omröstning)

6.6. Begäran om upphävande av den parlamentariska immuniteten för Viktor Uspaskich (A7-0244/2010, Bernhard Rapkay) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Viktor Uspaskich (ALDE). – (LT) Mina damer och herrar! Jag utsätts för politiska angrepp. Föredraganden ljuger när han säger att jag inte har lagt fram bevis. Utskottet för rättsliga frågor förhindrade mig att kommentera det här betänkandet under utskottssammanträdet. Jag har officiellt erkänts som offer för politisk förföljelse, officiellt, i enlighet med Europeiska konventionen.

Ärendet initierades inte av polisen, utan av det korrumperade och politiserade departementet för statens säkerhet. Detta departement försökte olagligt föra bort mig på natten, och under valrörelsen förbjöd domstolen mig att träffa väljare. Däremot fick jag resa till Thailand och Indonesien under valrörelsen. Föredraganden ber er att bryta mot sex tidigare beslut i Europaparlamentet. Europaparlamentet har aldrig tidigare upphävt immuniteten för politiska ledare i sådana här fall.

Detta är inte det jag sade i utskottet. Jag fick inte kommentera detta beslut alls i utskottet. Jag är blind. Beslutet fattades utan mig, precis som under Stalintiden.

6.7. Avtal mellan EU och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (A7-0209/2010, Salvatore Iacolino) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Salvatore Iacolino, föredragande. – (IT) Herr talman! Jag försäkrar er alla att jag ska fatta mig kort.

Eftersom det här är det första avtalet mellan EU och Japan har det ett icke obetydligt symboliskt värde. Det är en viktig verksamhet som utan tvivel är en milstolpe i vår kamp mot den organiserade brottsligheten. Vi har skapat en balans mellan de mest skilda behov, som gör att den produkt som vi har att ta ställning till absolut uppfyller förväntningarna.

Av det skälet måste den antas. Den är verkligen ett stort steg på vägen mot det som båda länderna vill: att modernisera rättsväsendet genom att tillämpa bilaterala avtal.

6.8. Sammankoppling av företagsregister (A7-0218/2010, Kurt Lechner) (omröstning)

6.9. Att utveckla sysselsättningspotentialen av en ny hållbar ekonomi (A7-0234/2010, Elisabeth Schroedter) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Elisabeth Schroedter, föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill göra er uppmärksamma på att detta är en historisk omröstning. Vi, från parlamentets sida, har här tagit initiativ till gröna arbeten och banar nu väg för dessa arbeten och skapar nya möjligheter till hållbara arbetstillfällen och ett gott arbete.

Därigenom följer vi den amerikanska blågröna alliansen i spåren. Miljöförändringarna kommer att skapa nya arbetstillfällen och se till att befintliga bibehålls. Sex parlamentsutskott har arbetat med det här betänkandet. Jag vill tacka alla föredragande och skuggföredragande som har deltagit aktivt, och är glad att det belgiska ordförandeskapet redan har antytt att det kommer att ta upp parlamentets initiativ och att rådet kommer att behandla ärendet i syfte att anta det vid toppmötet i december och föra in det i sina slutsatser. Detta är ett framtidsinriktat initiativ från Europaparlamentet.

6.10. EES-Schweiz: hinder för det fullständiga genomförandet av den inre marknaden (A7-0216/2010, Rafał Trzaskowski) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Rafał Trzaskowski, föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill bara tacka ordföranden för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Malcolm Harbour, för att han har drivit på i den här frågan, samt tacka alla skuggföredragande, som jag har haft ett exemplariskt samarbete med.

6.11. Bilateral skyddsklausul i frihandelsavtalet mellan EU och Korea (A7-0210/2010, Pablo Zalba Bidegain) (omröstning)

- Före omröstningen om lagstiftningsresolutionen:

  Pablo Zalba Bidegain, föredragande. – (ES) Herr talman! Frihandelsavtalet med Sydkorea kommer att skapa möjligheter för både europeisk och koreansk industri, men för att förhindra negativa effekter på den europeiska industrin är det viktigt att vi har en ändamålsenlig skyddsklausul.

I förra veckan beslutade alla de politiska grupperna enhälligt att det var dags att parlamentet vid plenarsammanträdet tog ställning till de ändringsförslag som antogs med 27 ja-röster och bara en ledamot som avstod i utskottet för internationell handel i juni. Dessa är avgörande för att skyddsklausulen ska bli tillämplig och verkningsfull.

Som ni vet ska vi bara rösta om ändringsförslagen, och i enlighet med artikel 57 uppskjuts omröstningen om lagstiftningsbetänkandet till den andra sammanträdesperioden i oktober.

Samtidigt beslutade vi enhälligt att inte utesluta att vi kan komma fram till en överenskommelse under första behandlingen. Vi är övertygade om att det är möjligt. Men om vi ska kunna göra det är det oerhört viktigt att vi skickar ut en tydlig signal om enighet och styrka från alla de politiska grupperna.

Därför är det viktigt för parlamentet som helhet att ge hela paketet med ändringsförslag ett starkt stöd.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Som kommissionsledamot Karel De Gucht sade igår välkomnar kommissionen det fruktbara samarbetet med parlamentet i det här ärendet. Dagens omröstning gäller endast ändringsförslagen och inte hela lagstiftningsförslaget, så att vi kan jämka samman våra synpunkter och kanske nå en överenskommelse under första behandlingen. En första trialog ägde rum den 30 augusti, och nästa kommer att genomföras omkring den 22 september.

I det här skedet vill inte kommissionen ta ställning offentligt, för att se till att trialogerna kan fylla sin funktion. Kommissionen kommer att ta ställning, uttrycka sig och om så erfordras göra åtaganden vid tidpunkten för omröstningen under första behandlingen.

(Förslaget beaktades.)

6.12. Skäliga inkomster för jordbrukarna: en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa (A7-0225/2010, José Bové) (omröstning)

- Före omröstningen om punkt 21:

  Elisabeth Köstinger (PPE). – (DE) Herr talman! Jag vill lägga till några ord till punkt 21. Den engelska texten skulle då lyda:

”Europaparlamentet anser att man måste förbjuda försäljning av jordbruksprodukter till pris som understiger inköpspriset på EU-nivå.”

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

6.13. Finansieringen av och verksamheten för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (A7-0236/2010, Miguel Portas) (omröstning)

6.14. Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (A7-0219/2010, Tadeusz Zwiefka) (omröstning)

6.15. Social integrering av kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper (A7-0221/2010, Antonyia Parvanova) (omröstning)

6.16. Kvinnornas roll i ett åldrande samhälle (A7-0237/2010, Sirpa Pietikäinen) (omröstning)

6.17. Journalistik och nya medier – att skapa en offentlig sfär i Europa (A7-0223/2010, Morten Løkkegaard) (omröstning)

  Talmannen. – Omröstningen är härmed avslutad.

7. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Lechner (A7-0218/2010)

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Tack så mycket, herr talman! Jag vill göra en röstförklaring om Kurt Lechners initiativbetänkande eftersom jag anser att det är oerhört viktigt, och jag antar att jag nu kan göra denna röstförklaring om Lechnerbetänkandet, eftersom ni gav mig ordet. Tack så hemskt mycket.

Mina damer och herrar! I korthet anser jag att Kurt Lechners initiativbetänkande som vi diskuterade här igår kväll är oerhört viktigt. I det här betänkandet föreslår man att företagsregister och liknande register över juridiska och fysiska personer i medlemsstaterna ska kopplas samman i syfte att skapa en trovärdig och tillförlitlig informationskälla för potentiella affärspartner, konsumenter och långivare, och därmed uppnå insyn och rättssäkerhet i rättsliga och kommersiella förbindelser.

En förutsättning för att den inre marknaden ska fungera är att det finns grundläggande uppgifter om alla registrerade personer, och således också att företagsregistren är sammankopplade. Jag stödde också det här betänkandet eftersom man föreslår att systemet med europeiska företagsregister ska integreras med det så kallade e-juridikprojektet, vilket kommer att medföra att den här åtgärden kan genomföras bättre.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Ni kommer säkert ihåg den underbara scenen i filmen Doktor Zjivago, där borgerskapet och aristokraterna dricker champagne i en festligt upplyst restaurang samtidigt som det pågår kravaller utanför i mörkret. När jag lyssnade på vår debatt här i förmiddags blev jag än en gång påmind om denna filmscen.

Det kom nyligen en Eurobarometerundersökning som visade att förtroendet för EU aldrig har varit lägre. Den andel av EU-medborgarna som är positiva till Europeiska unionen är nu i minoritet. Ändå sade Guy Verhofstadt, Joseph Daul och andra att det beror på att vi inte gör tillräckligt, för de vill att EU ska göra mer. Kommissionens ordförande sade att allt var nationalstaternas fel. Jag antar att det ligger i människans natur att inte själv ta på sig skulden för att man är impopulär, men det hade varit trevligt att få något tecken på att den här krisen skulle kunna ha med euron att göra, med räddningsaktionerna för bankerna, med den rena ojämlikhet som gäller i fördelningen av offentliga medel och med vårt nonchalanta sätt att avfärda valresultat.

Jag ska sluta genom att citera Edmund Burke, vars ord framstår som ovanligt lämpade för dem som är missnöjda i dag: ”Bara för att ett halvt dussin gräshoppor som gömmer sig bakom en ormbunke får fältet att genljuda av sitt påträngande knirr medan tusentals kor vilar i skuggan av ett träd i tystnad ska man inte inbilla sig att de som för allt oväsen är de enda som finns där”.

Betänkande: Zalba Bidegain (A7-0210/2010)

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Akilleshälen i avtalet med Sydkorea är återbetalningen av tulltaxor eller tullbefrielsen, i synnerhet när det gäller varor som importeras till Sydkorea från Kina, vilka är svåra att övervaka och vilka förväntas skada den europeiska industrin. Detta innebär att marknaden öppnas i en aldrig tidigare skådad omfattning, dessutom utan att EU får någon motsvarande fördel. Därför stöder jag inte ingåendet av avtalet med Sydkorea. Utskottet för internationell handel försöker att framhålla de här problemen och att underlätta genomförandet av skyddsåtgärder i sitt betänkande. Avtalet bör modifieras i det avseendet innan vi ratificerar det, annars kommer vi att såga av den gren som den europeiska industrin – och inte bara bilindustrin – sitter på. Jag välkomnar att omröstningen sköts upp. Det är en rimlig åtgärd.

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman! Jag skulle vilja ha visshet i att de som begär ordet för röstförklaringar om två betänkanden får tala.

Jag syftar på Binev- och Winklerbetänkandena. Eftersom vi började med att behandla efterföljande betänkanden ville jag vara försäkrad om att jag kommer att få ordet, annars …

(Talmannen meddelade talaren att det, i enlighet med artikel 170.3 i arbetsordningen, inte var möjligt att lämna röstförklaringar om dessa båda betänkanden.)

Jaha, så då blir det inga röstförklaringar om dessa betänkanden, då.

Betänkande: Bové (A7-0225/2010)

  Paolo Bartolozzi (PPE). – (IT) Tack, herr talman, och förlåt mig. Jag vill framhålla att den successiva urholkningen av de europeiska jordbrukarnas inkomster, trots ökande vinstmarginaler i jordbruksindustrin, leder till en oroande ekonomisk marginalisering av jordbruksarbetarna, vilken i sin tur gör att jordbruk läggs ned.

Därför måste det till en kursändring. Det tillstår Europeiska kommissionen själv, och det framhålls också i det betänkande som vi diskuterade och röstade om i parlamentet i förmiddags – och vilket jag vill stödja – med utförliga förklaringar och förslag på både lagstiftnings- och tjänsteavdelningsnivå.

Vi måste verkligen bekämpa den globala spekulationen i råvaror och trygga försörjningen. Dessutom måste vi skapa bättre insyn i prissättningen, inte bara för att ge jordbrukarna rättvisa och värdighet, utan också för att rätta till de allvarliga obalanser som finns i fråga om förhandlingspositioner och förhindra missbruk från olika aktörers sida.

Jordbrukssektorn måste ges ekonomisk och social hållbarhet och återfå sin styrka i ett europeiskt och globaliserat kommersiellt sammanhang.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag tycker att vi fattade ett bra beslut i dag, ett beslut som är bra för jordbrukarna, bra för konsumenterna och bra för den europeiska ekonomin som helhet. Den viktigaste aspekten av detta initiativbetänkande är den politiska signal som det skickar ut: det är en signal till värdekedjan om att jordbrukarna också, eller i synnerhet jordbrukarna, har rätt till en rimlig ersättning för sitt arbete. Dagens situation får inte bestå.

Jag har absolut ingenting emot att man tillhandahåller och köper bra lågprislivsmedel, men då ligger betoningen på bra. Om någon säljer livsmedel som har ett lägre värde än energivärdet, det vill säga om det skulle ge mer pengar att elda upp dem och ta vara på värmen än att sälja dem, då betyder det att det är någonting som inte är rätt i systemet. I ett sådant fall är inte konkurrensen rättvis. Om konkurrensen inte är rättvis måste politiken komma in i bilden. Det är just det som är innebörden av det betänkande som vi har antagit i dag.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Jag stödde också Bovébetänkandet och kan instämma i det som Peter Jahr sade.

Detta skickar ut en mycket kraftig signal till alla, både i politiken och i den ekonomiska kedjan, om att parlamentet menar allvar. Vi hade en livlig debatt igår kväll. Alla håller inte med om allt som står i det här betänkandet, men vi anser alla att jordbrukarna inte får pressas mer. De pressas bokstavligen på blod för närvarande. De får behålla mindre och mindre av det slutpris vi alla betalar för vår mat på stormarknaderna, och det måste vi sätta stopp för.

Vi måste se över de dominerande aktörernas roll. Vi behöver en livsmedelsombudsman, och vi måste se vad den globala marknaden gör med våra livsmedelsproducenter. Vi måste granska konkurrensrätten. Det gläder mig att det här betänkandet blev föremål för den debatt och fick det stöd det förtjänade här i parlamentet. Det är ett viktigt steg som stöd för den senaste tidens retorik.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Jag stödde betänkandet om skäliga inkomster för jordbrukarna, och det gläder mig att Europaparlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling intresserar sig för den dåligt fungerande livsmedelskedjan och motsättningen mellan jordbrukarnas låga ersättningar och de höga konsumentpriserna. Jag vill dock än en gång understryka här att det förekommer en oacceptabel diskriminering av och orättvis konkurrens för jordbrukare från EU-12 till följd av de högre subventioner som EU-15 erhåller. Det är till exempel svårt för tjeckiska kunder att få tag i mjölk, grönsaker, ägg och andra varor som kommer från tjeckiska jordbruk, eftersom de multinationella kedjorna föredrar mer subventionerade, och därmed billigare, varor från EU-15-länderna. Detta måste vi snarast ändra på.

  Inese Vaidere (PPE). – (LV) Tack, herr talman. Jag anser att det här betänkandet, som handlar om skäliga inkomster för jordbrukarna, är oerhört viktigt, i synnerhet med tanke på att priserna på jordbruksprodukter, kostnaderna, har stigit mycket kraftigare än jordbrukarnas ersättning för de varor de producerar. I det här läget är det de stora detaljistkedjorna som går skadeslösa. Jag vill framhålla att Europeiska unionens mål alltid har varit att förbättra jordbrukarnas inkomster, men vi kan konstatera att det är omöjligt att uppfylla dessa kriterier för landsbygdens utveckling. De resurser som avsätts för jordbruket fortsätter att öka, men vi åstadkommer ingenting. Jordbrukare från åtskilliga av de nya EU-medlemsstaterna, däribland Lettland, är stora förlorare i jämförelse med de industriella producenterna och deras kolleger i de ekonomiskt sett starkare europeiska länderna, som har råd att ge dem tilläggsstöd. På så sätt förhindras också förverkligandet av Europeiska unionens sammanhållningsprincip i hög grad. Jag välkomnar också särskilt det som sägs i betänkandet om att de vinster som uppstår i leverantörskedjorna och hos grossisterna på jordbrukarnas bekostnad måste redovisas tydligt. Tack.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Jag stöder med glädje det här betänkandet. Rubriken ”Skäliga inkomster för jordbrukarna” säger allt. Den anspelar på att inkomsterna är oskäliga och har varit det under lång tid.

Lyckligtvis tar vi nu ett steg i rätt riktning. Vinsterna måste fördelas rättvist mellan producenter, bearbetningsföretag och detaljister. Så är det inte för närvarande. Det här betänkandet kommer åtminstone att skicka ut rätt signal, och vi kan bygga vidare på det.

När vi har uppnått det hoppas jag att vi ska kunna införa en stark och väl finansierad gemensam jordbrukspolitik för att se till att familjejordbruk blir lönsamma och för att trygga livsmedelsförsörjningen i framtiden. Vi har lagt en god grund i dag. Förhoppningsvis kommer vi att kunna leverera så småningom.

Betänkande: Portas (A7-0236/2010)

  Romana Jordan Cizelj (PPE). – (SL) Jag röstade för betänkandet om finansieringen av och verksamheten för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Många anser att europeisk solidaritet är ett abstrakt begrepp, men den är en mekanism som bör komma enskilda europeiska medborgare till nytta direkt, särskilt nu när de har det besvärligt.

Det har emellertid visat sig att fonden inte fungerar som den ska, och därför förväntar jag mig att kommissionen tar kravet på en halvtidsöversyn av fondens verksamhet och en översyn av förordningen på allvar.

Jag har en invändning som gäller fondens oberoende; den har att göra med dess obegränsade livslängd. Jag anser att fonden är ett politiskt svar på dagens situation och att Europeiska unionen i framtiden bör främja sysselsättning med hjälp av andra instrument. Vi måste se till att den europeiska ekonomin är konkurrenskraftig. Vi måste akta oss för att införa en mekanism som skulle spela dem i händerna som inte klarar av att anpassa sig till förändrade globala omständigheter. Det var bakgrunden till hur jag röstade.

  Barbara Matera (PPE). – (IT) Herr talman! Som skuggföredragande för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) om detta initiativbetänkande vill jag först tacka föredraganden för det viktiga arbete han gjorde inledningsvis, särskilt i samverkan med alla de politiska grupperna.

Jag anser att det här betänkandet innehåller några viktiga punkter när det gäller att förbättra Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter i samband med halvtidsöversynen. Dessa genomförandeförslag ligger i linje med mina egna rön i ärenden som jag har granskat i budgetutskottet under 2010, och med behovet av att förenkla och påskynda förfaranden som har med fonden att göra.

Med tanke på den särskilt svåra ekonomiska situation som europeiska företag befinner sig i och det ökande antalet ansökningar om stöd från medlemsstaterna ansåg jag att det var grundläggande att framhålla i betänkandet att fondens täckning måste utvidgas till att omfatta 2013 för dem som förlorar sina jobb till följd av den ekonomiska krisen.

Avslutningsvis ber vi de europeiska institutionerna att skicka ut en stark signal för att stimulera till ekonomisk återhämtning, och Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är ett viktigt budskap till medborgarna.

  Inese Vaidere (PPE). – (LV) Tack, herr talman. Om man tar hänsyn till att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter inrättades för att minska hotet om arbetslöshet och öka antalet tillgängliga nya arbetstillfällen för människor som drabbas av globaliseringen är det fortfarande ett problem att de 500 miljoner euro per år som har avsatts för fondens verksamhet utnyttjas i så liten grad och att inte mindre än nio länder inte ens har skickat in en enda ansökan. Den positiva inledningen, då kommissionen beslutade att göra det lättare att göra utbetalningar från fonden och att förbättra den efter det att krisen bröt ut, måste följas av en positiv fortsättning. Detta arbete måste fortgå. Jag anser att detta speciellt gäller de nya medlemsstaterna, där det finns många små och medelstora företag och inte så många människor förlorar jobben hos ett storföretag, utan många människor förlorar sina jobb hos många företag. Det är just den aspekten som måste förbättras ytterligare, så att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter verkligen kan användas i de länder där bruttonationalprodukten är lägre än genomsnittet i EU. Tack.

Betänkande: Bové (A7-0225/2010)

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) I dag har vi antagit ett viktigt betänkande om skäliga inkomster för jordbrukare och en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa. Om en livsmedelsförsörjningskedja fungerar effektivt beror inte bara på hur långt jordbruksprodukterna färdas, från fälten via bearbetning, grossistförsäljning och detaljistförsäljning till konsumenternas bord, utan också på dess specifika natur och komplexitetsgrad. Jordbruksproduktion är i stor utsträckning beroende av natur- och klimatförhållanden, som jordbrukarna kan påverka i mycket begränsad omfattning. Bearbetningsindustrin dikterar priser för jordbrukarna, och distributörerna dikterar dem för både bearbetningsföretag och konsumenter. Därför är det viktigt att analysera priserna och se till att det finns insyn. Det betyder inte att bryta mot lagen om den fria marknaden, men det begränsar mellanhändernas monopoliserande verkan. Man håller på att införa tillsynsinstitutioner på finansmarknaderna för närvarande. En del människor vill att tillsynen ska tas bort från jordbruksmarknaden. De tar inte hänsyn till att producenterna är små och självständiga och att de blir pungslagna av mäktiga handelsintressen och åsamkas stora förluster.

Betänkande: Zwiefka (A7-0219/2010)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Tadeusz Zwiefkas betänkande återspeglar stor skicklighet och ett betydande forskningsarbete i befintlig lagstiftning, internationella konventioner – i synnerhet Haagkonventionen – samt rättspraxis, där en del saker ibland är motstridiga; det måste man verkligen säga.

Faktum är dock att det här betänkandet bara löser en del av problemet. Om det finns ett område där EU:s lagstiftning är fullständigt berättigad så är det inte harmoniseringen av den materiella rätten, vilken skulle leda till en standardisering av rätten i alla medlemsstaterna, utan harmoniseringen av dels de regler som styr domstolars behörighet – främst så att man vet vilken domstol som är behörig – och dels andra regler om motstridiga lagbestämmelser, med andra ord att fastställa vilken lag som gäller.

Vilken lag är tillämplig på avtal, där kanske människor befinner sig på olika platser? När det gäller egendom av alla slag, fast, lös eller immateriell – som industriell egendom är? När det gäller avtal och parterna kanske befinner sig på olika platser?

Allt detta måste regleras av en europeisk balk. Vi kommer att stöta på betydande svårigheter fram till dess att vi får denna europeisk balk i den internationella privaträtten. Det här betänkandet löser dem till en del, när det gäller exekvaturförfarandet.

Betänkande: Parvanova (A7-0221/2010)

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Jag håller med betänkandets författare om att kvinnor som tillhör etniska minoriteter i EU diskrimineras på olika sätt och att det är vår skyldighet att försöka förbättra deras villkor, särskilt när det gäller tillgången till utbildning, arbete, social trygghet och hälso- och sjukvård. I betänkandet uppmanar man dock också kommissionen att samla in statistiska uppgifter om respektive etnisk grupp. Stadgan om de grundläggande rättigheterna förbjuder emellertid uttryckligen insamling av uppgifter uppdelade efter ras.

Därför vill jag ställa två frågor: kan kommissionen göra en sådan analys utan att bryta mot internationell rätt, eller är detta ett försök att ändra artikeln i stadgan så att det blir möjligt att göra sådana analyser? Är författaren och hela denna församling alls medvetna om denna motsägelsefulla situation? Trots detta röstade jag för betänkandet.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade emot Parvanovabetänkandet om social integrering av kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper eftersom detta betänkande – i likhet med nästan alla politiskt korrekta initiativ av det här slaget – är kontraproduktivt. Till exempel gränsar föredragandens oerhörda ansträngningar att undvika att använda ordet ”islam” till det löjeväckande. Ett annat exempel är erkännandet av att kvinnor som tillhör etniska minoriteter diskrimineras av män som tillhör samma minoriteter. I betänkandet står det att man inte kan rättfärdiga våld som bottnar i sedvanor, traditioner eller religiösa hänsyn, men man aktar sig för att vara tydlig och säga rent ut att många av islams principer inte kan integreras med vårt europeiska samhälle. Alla åtgärder som syftar till att integrera kvinnor från muslimska länder är på förhand dömda att misslyckas så länge Europaparlamentet inte tar sig ur denna förnekelsefas.

Betänkande: Pietikäinen (A7-0237/2010)

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) De äldre betraktas i dag alltför ofta felaktigt som ineffektiva och olämpliga för arbetsuppgifter, trots att EU-rätten förbjuder diskriminering på grundval av ålder. Man glömmer det enorma mervärde som de tillför till de nationella ekonomierna, tack vare sin mångåriga erfarenhet. I det sammanhanget befinner sig kvinnor i en särskilt svår situation på arbetsmarknaden, till följd av den fortsatta könsdiskrimineringen. Dessutom visar statistiken att kvinnor lever längre än män, vilket innebär att de i större utsträckning utsätts för fattigdom och lägre pensionsutbetalningar eftersom de hade lägre löner än män med samma befattningar. Alla dessa problem är särskilt tydliga på landsbygden. Det gläder mig att resolutioner kommer att upprättas för att påminna oss om dessa problem och mobilisera oss att hela tiden försöka förbättra situationen.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Jag stöder det här betänkandet och vill särskilt framhålla tre punkter som jag anser vara verkligt viktiga, med tanke på brådskan att köra in de äldre på institutioner i stället för att ta hand om dem i samhället eller i deras egna hem. Punkterna 17, 19 och 25 är särskilt uppmuntrande härvidlag. Vi måste se till att äldreomsorgen bygger på ett rättighetsbaserat synsätt. Vi måste se till att de äldre kan leva självständigt i sina egna hem och att de får stöd så att de kan göra det. Vi får inte tillåta att man gör sig vinster på att flytta äldre människor till den privata omsorgssektorn.

Jag vill också framhålla punkt 13, om att kunna förena arbete och omsorg. Jag vill föreslå för det här parlamentet och för många andra parlament runt om i Europa – och utanför dess gränser också – att se över möjligheterna att förena politiskt arbete med omsorg. Jag skulle hemskt gärna vilja göra en undersökning av hur många i det här parlamentet som både har en omsorgsroll och en politisk roll. Det är nog inte så många.

  Erminia Mazzoni (PPE). – (IT) Herr talman! Jag röstade för det här betänkandet eftersom det innehåller en del mycket viktiga principuttalanden.

För det första, även om åldrandet normalt betraktas som någonting negativt så är de äldre en ekonomisk och social resurs som vi utnyttjar men inte erkänner, att den ekonomiska krisen får allvarligare konsekvenser för kvinnor och särskilt för äldre kvinnor, att åldersdiskriminering inte får förekomma i samband med integrering och att kvinnor löper större risk att drabbas av fattigdom och framför allt begränsade pensioner, trots att det är de som skapar välfärden.

I betänkandet finns det ett viktigt förslag som syftar till att blåsa liv i nationernas Europa och därmed folkens Europa, alla folks Europa. Denna metod går ut på att utforma ett sätt att utforma studier, statistik och uppgifter på grundval av medvetenheten om att det finns könsskillnader mellan äldre, vilka främst är följden av ackumulerade könsrelaterade skillnader under en hel livstid. En livslång strategi där det görs kopplingar mellan åldrande och kön ses också som en väg framåt för en politik om åldrandet.

Det här betänkandet innehåller tre grundläggande och viktiga krav: en mekanism som garanterar ackumulering av pensionsrättigheter även under perioder när en person vårdar en anhörig, att man ska ta hänsyn till könsdimensionen när man reformerar pensionssystem och anpassar pensionsåldrar samt att ersättning ska utgå för omsorg.

Detta är mycket viktig information, eftersom enskilda medlemsstater, och särskilt Italien, håller på att anpassa sina nationella pensionssystem efter EU:s riktlinjer. Dessa är de verkliga europeiska riktlinjerna.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Jag röstade emot det här betänkandet på grund av att förslaget att staterna ska ta hänsyn till den situation som äldre lesbiska, bisexuella och transsexuella kvinnor befinner sig i antogs. Betyder det att de ska ha en högre status än andra äldre kvinnor? Under gårdagens debatt betonade jag att det faktum att pensionerade kvinnor löper större risk att drabbas av fattigdom beror på att de har tagit hand om sina familjer och uppfostrat barn, och på att deras livstidsinkomster i genomsnitt är lägre än männens. Detta måste vi ändra på. Det har emellertid ingenting med deras sexuella läggning att göra.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Jag stödde det här betänkandet med glädje. Jag var den enda som närvarade vid debatten igår kväll utan att yttra mig. Skälet var att jag tyckte att rubriken på sätt och vis var missvisande. I stället för att tala om kvinnornas roll i ett åldrande samhälle diskuterade vi hur äldre kvinnor behandlas i ett samhälle som åldras.

Givetvis var en del av de frågor som togs upp fullkomligt relevanta, särskilt skillnaderna mellan mäns och kvinnors pensioner, som inte är acceptabla i ett demokratiskt samhälle. Det finns emellertid ett stort och trängande behov av en fortsatt diskussion om både mäns och kvinnors roller i ett åldrande samhälle. Den måste tas med i beräkningen, särskilt när det gäller budgetering. Jag tror inte att man har gjort det hittills. De ekonomiska konsekvenserna av ett åldrande samhälle har inte diskuterats ordentligt. Det måste vi göra snarast om de här planerna inte ska gå i stöpet.

Betänkande: Løkkegaard (A7-0223/2010)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman! Ni, jag och några till är fortfarande här. Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att det är viktigt för förbindelserna mellan politikerna, som ska fullgöra sina uppdrag, och väljarna, och att allt detta kan bli ett centralt inslag i vår representativa demokrati. Jag anser att detta är en viktig förutsättning för att garantera medborgarna fullt, medvetet och demokratiskt deltagande i EU:s integrationsprocess.

Tyvärr måste man konstatera att valdeltagandet var lågt också vid det senaste Europavalet. Det är ett mycket vanligt fenomen i alla de europeiska länderna – och inte bara i Europa. Det visar tydligt att medborgarna får för lite information om EU-politiken och EU-frågorna, och tyvärr också att de känner sig väldigt fjärmade från vår institution.

Med tanke på att Lissabonfördraget innebär att en ny slags medborgarmedverkan införs i EU:s beslutsprocess är det viktigt att vi anstränger oss för att överbrygga denna klyfta. Institutionen måste sträva efter att ge obegränsad avgiftsfri tillgång till all offentlig information från Europeiska kommissionen.

Slutligen måste jag framhålla att det är viktigt att se till att EU-institutionerna arbetar i samverkan med människorna och de ansvariga nationella myndigheterna för att förbättra kommunikationen. Dessutom måste allt detta uppnås genom att medlemsstaterna uppmanas att spela en aktivare roll när det gäller att informera medborgarna om frågor som har med vårt Europa att göra.

  Morten Løkkegaard (ALDE) . – (DA) Herr talman! För det första gläder det mig att vi i dag har antagit ett betänkande om bättre kommunikation i EU. Jag röstade också för den gemensamma resolutionen för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, eftersom det är ett betänkande som ger oss en stark grund. Betänkandet innehåller i stort sett alla de förslag som kulturutskottet antog i mars. Jag vill dock säga att fler kompromisser har lagts fram under tiden, och självfallet hade jag hoppats kunna hålla ihop dem ända fram till den slutliga omröstningen. Det var inte möjligt, eftersom starka lobbyingkrafter i sista stund försvagade en del berörda parters beslutsamhet. Jag kommer emellertid att notera detta, och jag kan se att de här förslagen har lett till en bra debatt, vilket gläder mig. Nu kan vi gå vidare med de 46 förslagen för bättre kommunikation i EU.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Som före detta journalist var det med stor glädje jag stödde det här betänkandet. Eftersom jag känner till båda sidorna av saken – som tidigare journalist och nuvarande politiker – tycker jag att det finns en fara i att sätta likhetstecken mellan information och journalistik. Där måste vi vara mycket försiktiga.

Just nu oroar jag mig över att den ekonomiska krisen gör enorma mängder journalister arbetslösa. Så är det i Irland. Lokaltidningar och lokala radiostationer avskedar personal, och det finns ett tryck att göra sig av med människor. Det betyder att journalistiken tappar i kvalitet eftersom människor inte kommer att ha tid och resurser att göra efterforskningar och täcka frågor på ett kvalitativt sätt.

Jag är rädd att EU tenderar att hamna i bakvattnet när man täcker lokala nyheter och lämnar de europeiska därhän om de inte är relevanta för människorna i våra medlemsstater. Det är det som är utmaningen för parlamentets ledamöter – att få dem därhemma att anse att vårt arbete är relevant, för det är mycket relevant.

  Oldřich Vlasák (ECR). – (CS) Det positiva med det här betänkandet är förstås att man upprepade gånger erkänner att de nationella parlamenten blir alltmer betydelsefulla och betonar subsidiaritetsprincipen. Det innehåller också olika förslag, såsom ökad öppenhet, offentliggörande av information, enklare ackreditering av journalister och så vidare, som definitivt är värda att stödja. Å andra sidan innehåller det tankegångar som är minst sagt kontroversiella. Man föreslår att en grupp korrespondenter ska bildas, vars uppgift skulle vara att täcka EU-frågor på ett mer uppbyggligt sätt. Man anser också att medlemsstaterna bör ha särskilda kontor för EU-frågor, med uppgift att förklara konsekvenserna av EU:s politik. Samtidigt föreslår man ökade anslag till parlamentets informationskontor. Jag anser att man hade kunnat nå ett bättre resultat med hjälp av åtgärder för att öka effektiviteten och nya metoder än med ökade budgetanslag. Därför röstade jag emot betänkandet.

  Inese Vaidere (PPE). – (LV) Tack, herr talman. Jag välkomnar särskilt att det här betänkandet påminner oss om massmediernas skyldighet att informera människor om vad som händer i EU, och att EU-frågor ska ingå i skolornas kursplaner. I ett läge där det sammantaget finns enorma mängder information om EU blir parlamentets informationskontor i medlemsstaterna allt viktigare. Jag vill understryka att vi också måste kontrollera vad som sker på dessa kontor och hur effektivt de medel som Europeiska unionen anslår till dem används. Jag välkomnar också särskilt att man betonar tv-kanalen Euronews roll i betänkandet. Jag vill understryka att den kanalen bör sända just så som det står i betänkandet: på alla officiella EU-språk. I Lettland får vi till exempel information från den här kanalen på ryska, men det finns ingen information på vårt officiella språk, lettiska. Den oberoende journalistiken har en särskild roll att spela. Jag vill också föreslå att vi inför en paraplylagstiftning i EU som gör det möjligt att se vilka massmedier som är genuina också i de länder där det helt enkelt inte finns någon politisk förmåga att införa nationell lagstiftning av det slaget. Tack.

  Emma McClarkin (ECR). – (EN) Herr talman! Det här betänkandet och den resolution om nya medier och journalistik som vi har röstat om i dag skulle ha handlat om hur de nya medierna förändrar journalistiken. I stället har det i realiteten blivit en önskelista för ledamöter som vill har mer spaltutrymme och manipulera hur mycket det rapporteras om EU. Några av förslagen är europeiska utbildningsprogram för journalister, mer pengar till parlamentets informationskontor och ännu mer pengar till EU:s kommunikationspolitik.

Jag tror på yttrandefrihet. Jag tror också på en oberoende, trovärdig journalistik. Att tvinga journalister och offentliga oberoende programföretag att täcka EU-frågor för att föra fram det europeiska idealet, och att ge dem finansiering för detta, är ren propaganda, och därför röstade jag emot det här betänkandet och resolutionen. En övning i fåfänga har fått oss att missa tillfället att hitta sätt att uppmuntra till demokratiskt engagemang genom sociala medier.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Geringer de Oedenberg (A7-0222/2010)

  Jean-Pierre Audy (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av min polska kollega Lidia Joanna Geringer de Oedenberg om förslaget om att kodifiera Europaparlamentets och rådets förordning från oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen, som ändrats 1968, 1976, 1992 och två gånger under 2004. I april 1987 gav kommissionen sina avdelningar i uppdrag att påbörja arbetet med att kodifiera alla lagstiftningsakter senast efter deras tionde ändring. Samtidigt betonade kommissionen att detta var en minimiregel och att kommissionens avdelningar för tydlighetens skull och för att kunna tolka bestämmelserna korrekt skulle göra insatser för att kodifiera de texter de ansvarar för efter ännu kortare tid. Även om en påskyndad arbetsmetod infördes i det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 förekommer det tyvärr förseningar i kodifieringen av den europeiska lagstiftningen. Dessa förseningar påverkar både våra medborgare och medlemsstaterna, särskilt offentliga förvaltningar, jurister, juridikstuderande, professorer och så vidare. Det finns alldeles för många bestämmelser som har ändrats upprepade gånger och som nu ligger kringströdda i den ursprungliga texten och efterföljande ändringsakter.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. − (IT) I min strävan efter att stödja min mellanstatliga och territoriella syn på EU-politiken försvarar jag alltid subsidiaritetsprincipen till fullo och protesterar mot de kostsamma byråkratiska och administrativa bördor som EU ofta lägger på medlemsstater, medborgare och företag.

Jag kan därför bara rösta för Lidia Joanna Geringer de Oedenbergs betänkande som påminner oss om vikten av ”bättre lagstiftningsarbete”. Detta kan delvis uppnås om vi bedömer följderna av rättsliga förfaranden mer robust innan förslaget till en given akt presenteras som ett officiellt lagstiftningsförslag från kommissionen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig.

– (LT) Det här nya förslaget innehåller en kodifiering av rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Innehållet i de kodifierade rättsakterna bibehålls, och man strävar efter att förtydliga hur de rättsliga måttstockarna om fri rörlighet för arbetstagare ska tillämpas. EU måste nå ett långsiktigt mål och garantera fri rörlighet för arbetstagare i alla medlemsstater. Alla arbetstagare måste ha rätt att röra sig fritt och ta anställning i medlemsstaterna.

EU måste se till att arbetskraftens fria rörlighet blir mer genomblickbar, hjälpa arbetstagare att förbättra sina levnadsvillkor och få fotfäste i samhället. Därför måste diskriminering på grundval av nationalitet och anställningsvillkor avskaffas utan undantag. Det måste till ett bättre samarbete mellan medlemsstaterna om införandet av mer flexibla anställningsvillkor.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Fri rörlighet är en grundläggande rättighet och ett sätt att öka möjligheterna för att förbättra arbets- och levnadsförhållandena. Denna önskan måste innehas av anställda, säsongsarbetare och gränsarbetare och av dem som bedriver sin verksamhet i syfte att tillhandahålla tjänster i vilken medlemsstat som helst. Jag röstar för den här resolutionen, eftersom jag erkänner dess bidrag till det stöd som arbetsförmedlingarna ger medborgare i andra medlemsstater, till likabehandling och till rätten till skolutbildning, lärlingsplatser och utbildning för barn till medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställda i en annan medlemsstat.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Den här förordningen ska ersätta 1968 års förordning om arbetskraftens fria rörlighet och de olika rättsakter som har införlivats med den. Det är med andra ord en kodifieringsprocess där inga substantiella förändringar har gjorts, enligt yttrandet från den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Jag stöder detta initiativ som har till mål att förenkla och förtydliga unionens lagstiftning utan reservationer. Reglerna har ändrats ofta och är utspridda i många olika rättsakter. Det här är det enda sättet att skapa större insyn i unionens lagstiftning, göra den mer tillgängliga och lättare att förstå för vanliga européer. De kommer att få nya möjligheter och en chans att utnyttja de rättigheter de har, och därmed forma medborgarnas Europa.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet för att se till att en medborgare i en medlemsstat som arbetar i en annan medlemsstat behandlas på samma sätt som arbetstagare som har sitt ursprung i detta land när det gäller anställning och anställningsvillkor, inte minst när det gäller löner, friställningar och möjligheter att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Den här resolutionen inskränker sig helt och hållet till kodifiering av befintliga texter om arbetskraftens fria rörlighet i unionen utan väsentliga ändringar, så jag röstade för dess godkännande. Jag vill dock nämna att denna fria rörlighet innebär ökad politisk integration. Endast ett nytt socialitetsbegrepp i EU som kan garantera alla européer lägsta möjliga sociala rättigheter kommer att möjliggöra arbetskraftens fria rörlighet utan sociala problem, inte minst social dumpning.

Jag anser att denna fria rörlighet gör det nödvändigt att genomföra minimistandarder på hälsovårds-, utbildnings- och socialförsäkringsområdet, som bör garanteras på EU-nivå. När det gäller sociala rättigheter ökar inrättandet av dessa minimistandarder homogeniteten för anställningsvillkoren och reglerar rörligheten för företag med manuellt arbete.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar det här betänkandet, i vilket man korrekt konstaterar att Schweiz och EES-länderna är viktiga för EU:s handel. I betänkandet säger man uttryckligen att parlamentet till fullo respekterar skälen till att förbindelserna mellan Schweiz och EU är av en särskild natur. Jag vill gå längre och kräva full respekt för att medborgarna i alla fyra Eftaländerna ska ha rätt att besluta om deras egna länders förbindelser med EU.

Ett område som både EU och EES-länderna har ett intresse av och som ligger utanför överenskommelserna om den inre marknaden är fisket. Under de senaste månaderna har Island ensidigt fastställt kvoter för makrillbeståndet som kan hota detta fiskes hållbarhet. Jag stöder tanken på nationell kontroll över fisket med kraft, men grunden måste vara regionalt samarbete och den internationella rätten. Jag uppmanar Islands regering att komma till förhandlingsbordet med sina grannar så att vi kan komma fram till en ömsesidigt tillfredsställande och ansvarsfull lösning på den här situationen.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. − (EN) Detta förfarande skyddar arbetskraftens fria rörlighet inom unionen, något som har varit en av EU:s största prestationer.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Arbetskraftens fria rörlighet inom unionen är ett av alla medlemsstaters främsta mål och leder till utveckling av ekonomierna i alla EU-länder. Det får därför inte finnas någon som helst form av diskriminering. Detta gör det mycket viktigt att alla förordningar som gör det möjligt att uppnå detta mål tillgodoses fullt ut och kodifieras. Antagandet av denna förordning gör det möjligt att vägleda alla medlemsstater mot att samordna sin arbetsmarknadspolitik. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Europeiska kommissionen fäster stor vikt vid att förenkla EU-rätten och göra den mer genomblickbar, så att det blir lättare för medborgarna i medlemstaterna att konsultera den. Detta kan man dock inte uppnå så länge en mängd bestämmelser som har genomgått betydande förändringar är utspridda på olika håll. Som det är nu krävs det mycket forskning för att avgöra vilken lagstiftning som gäller. Eftersom rådets beslut om sysselsättning i Europeiska unionen också har ändrats flera gånger måste också denna text kodifieras. Jag anser att det är viktigt att vi kodifierar denna och liknande EU-lagar så snart som möjligt. Därför röstade jag för förordningen.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. − (DE) Bulgarien och Rumänien gick med i EU för tidigt. De stora socioekonomiska skillnaderna mellan de gamla och de nya medlemsstaterna, särskilt Bulgarien och Rumänien, leder till en enorm arbetskraftsmigration från öst till väst inom EU. Att berättiga detta på grund av arbetskraftens fria rörlighet är inget giltigt argument i det här fallet, eftersom skillnaderna är så stora att de ger upphov till billig arbetskraft och integrationsproblem på arbetsmarknaderna i de gamla medlemsstaterna. Därför röstade jag mot det här betänkandet.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för, eftersom detta är ett ämne av största vikt, särskilt nu då romernas rörlighet inom EU debatteras.

  Zuzana Roithová (PPE) , skriftlig. – (CS) Jag röstade för Europaparlamentets och rådets förordning om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen, i den version som tar hänsyn till Europaparlamentets juridiska invändningar. Ett antagande under förstabehandlingen kommer att påskynda genomförandet av den här förordningen, och det är viktigt. Icke desto mindre måste jag säga att en del medlemsstater fortfarande lägger olika hinder i vägen för den fria rörligheten för personer i EU och gör det på olika nivåer och med olika svepskäl. Därmed bryter de mot fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Jag vill framhålla den tyska polisens omotiverade trakasserier av tjeckiska förare i gränsregionerna nyligen. Gårdagens arbetsmöte mellan höga polismän från båda länderna kunde inte lösa problemet utan slutade till och med i ett ordkrig, som också medierna rapporterade om. Jag vill uppmana kommissionen att börja ta itu med den här frågan på allvar.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det här var ett ganska tekniskt, men okontroversiellt betänkande. Därför stödde vi inom De gröna det.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet, som kommer att skydda arbetskraftens fria rörlighet inom unionen. Den inre marknaden är beroende av att skickliga arbetstagare kan flytta mellan medlemsstater utan att hindras, och därför stödde jag det här betänkandet.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Att EU:s lagstiftning förenklas och förtydligas så att lagarna ska bli mer heltäckande och tillgängliga för allmänheten är oerhört viktigt. Om lagarna är lätta att förstå får människor större kunskaper om vilka rättigheter, och därmed nya möjligheter, de har.

Att kodifiera bestämmelser som är utspridda och som har ändrats flera gånger är nödvändigt för att se till att EU:s lagstiftning är tydlig och genomblickbar och kommer närmare allmänheten.

Detta är än viktigare när det gäller arbetskraftens fria rörlighet: en fråga som har blivit en av de viktigaste när det gäller att bygga europeisk integration och som har gett medborgarna i medlemsstaterna nya möjligheter, genom att de har rätt att fritt arbeta i en annan medlemsstat, med likabehandling och förbud mot all diskriminering.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen eftersom jag anser att fri rörlighet är en grundläggande princip för EU och den inre marknaden. Jag uppmanar Europeiska kommissionen och rådet att utnyttja detta tillfälle att anta förordningen och be medlemsstaterna att avskaffa de hinder som nu finns för rumänska och bulgariska arbetstagare. Dagens hinder mot fri rörlighet för arbetstagare från de medlemsstater som gick med i EU efter den 1 maj 2004 innebär att rättigheterna för medborgare i dessa länder begränsas. De kan också leda till olagligt arbete och social dumpning. Ett avskaffande av dessa hinder skulle skydda både migrerande och lokala arbetstagare. Därmed skulle också skyddet av och respekten för EU:s grundläggande principer garanteras. Jag hoppas att både kommissionen och medlemsstaterna kommer att visa prov på den politiska vilja som krävs.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Fri rörlighet är en grundläggande rättighet som tillkommer arbetstagare och deras familjer. I det här betänkandet konstaterar man med rätta att arbetskraftens fria rörlighet inom EU bör vara en väg till förbättrade levnads- och arbetsvillkor för EU-medborgarna. Det handlar både om frihet och värdighet. I det avseendet hade EU-anslutningen en enorm inverkan på mitt land, Litauen. I teorin kan vi arbeta fritt i vilken EU-medlemsstat som helst, med undantag för några få länder.

Nu upplever vi också lågprisflygbolaget Ryanairs guldålder, vilket gör det lättare att resa. Man kan resa från Litauens tre största flygplatser till fler än 40 europeiska städer. Det är både en välsignelse och en förbannelse. Det finns en stor oro för den kompetensflykt som Litauen upplever till följd av den ständiga migrationen. Nästan 60 000 litauer bor i Storbritannien. År 2001 var de färre än 5 000.

Omkring 90 000 litauer bor i Irland. Vi är ett litet land, och nu förlorar vi våra mest aktiva människor i tjugo- och trettioårsåldern efter att ha gett dem utbildning och investerat i deras studier. Vi, Litauen och en del av EU:s andra medlemsstater, måste anstränga oss mer om vi ska kunna stoppa denna farliga tendens.

Betänkande: Binev (A7-0212/2010)

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Det framgår klart av det här betänkandet att förfalskningar av euron är ett reellt och stort hot.

Det är just därför som antagandet av ett särskilt regelverk i betydande omfattning skulle kunna bidra till att minska cirkulationen av falska mynt, genom att vi antar gemensamma förfaranden för att kontrollera att mynten är äkta och mekanismer för att myndigheterna ska kunna kontrollera dessa förfaranden. Därför röstade jag för Slavi Binevs betänkande, och jag vill tacka honom för hans arbete.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Detta förslag till förordning definierar de åtgärder som krävs för att skydda euron mot förfalskning. Bland annat kräver det att kreditinstitut och vissa andra ekonomiska aktörer, t.ex. värdetransportföretag, intygar äktheten hos de eurosedlar och euromynt som de mottar och som de avser att åter sätta i omlopp. Det kräver också att de upptäcker förfalskningar. Men bristen på en bindande gemensam standard för äkthetskontroll av mynt har resulterat i att medlemsstaterna använder olika metoder, vilket innebär att vi inte kan tillhandahålla ett konsistent skydd för valutan inom unionen. Som föredragande för min grupp har jag haft ett mycket nära samarbete med Slavi Binev om detta förslag till förordning. Precis som Slavi Binev stöder jag Europeiska kommissionens förslag och har röstat i enlighet med detta.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det är viktigt att det finns mekanismer och en ramlagstiftning som ser till att sedlar och mynt som cirkulerar kontrolleras av behöriga myndigheter, för att skydda finansinstituten och marknaderna mot bedrägerier. För att kunna garantera att valutan och sedlarna och mynten är giltiga krävs det också en lämplig hantering och en kontroll på nationell nivå. Med tanke på detta är det viktigt att införa bindande regler som integrerar genomförandet av äkthetskontrollerna med kontrollerna över dessa förfaranden. Dessa frågor bör hanteras av sakkunniga med utbildning på området, för att se till att förfarandena är ändamålsenliga. Dessutom anser jag att denna integration är avgörande för att skapa större förtroende för euroområdet hos konsumenterna och marknaden som helhet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Förfalskning av euromynt är ett allvarligt hot, särskilt när det gäller de högsta valörerna. Bristen på ett obligatoriskt gemensamt regelverk för äkthetskontroll av mynt kan utgöra ett hinder för skyddet av metallmynt. Den förordning som alldeles nyss har godkänts utgör ett rättsligt bindande instrument som gör det möjligt att införa en gemensam metod för äkthetskontroll av euromynt.

Ett av förordningens främsta syften är att se till att inrättningarna garanterar att euromynt som åter sätts i omlopp blir föremål för en äkthetskontrollprocess. Äkthetskontrollen ska genomföras med hjälp av de myntsorteringsmaskiner som ingår i den förteckning som avses i artikel 5.3 eller med hjälp av vederbörligen utbildad personal i enlighet med de metoder som medlemsstaterna fastställt. Med tanke på att äkthetskontroller av euromynten oundvikligen medför utgifter för de inrättningar som deltar i denna process (kreditinstitut och ett antal andra inrättningar, t.ex. värdetransportföretag), föreslår jag dessutom att inrättningarna ska få rätt att ta ut en hanteringsavgift.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Till grund för godkännandet av denna förordning ligger bekämpandet av förfalskning av eurosedlar och euromynt liksom metoder för äkthetskontroll av euromynt, så att ett obligatoriskt gemensamt regelverk för äkthetskontroll av mynt kan införas. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Betänkandet handlar om problemet med att det cirkulerar falska mynt.

Hittills har medlemsstaterna haft olika rutiner när det gäller att undandra förfalskade mynt från cirkulation. I det här sammanhanget vill man med förslaget se till att gemensamma förfaranden för att kontrollera äktheten hos de euromynt som cirkulerar och kontrollmekanismer för dessa förfaranden tillämpas effektivt i hela euroområdet. Jag röstade för eftersom jag anser att det är viktigt att vi har enhetliga förfaranden i hela EU.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Som ledamot av utskottet för ekonomi och valutafrågor deltog jag aktivt i och följde lagstiftningsprocessen i fråga om detta betänkande, som jag stödde.

Vi är mycket angelägna om att de system som används för att bekämpa förfalskning av mynt i EU ska vara enhetliga, särskilt nu när vi har infört utmärkta skyddsåtgärder för att bekämpa förfalskning av sedlar. I enlighet med det förslag som vi kommer att anta blir det möjligt att kontrollera och övervaka cirkulationen av och mängden förfalskade mynt i de enskilda medlemsstater som för närvarande inte har standardiserade och tillräckligt säkra system för detta. Vi måste verkligen bekämpa förfalskningarna med ändamålsenliga spjutspetsinstrument för att förhindra att våra medborgare, våra företag och i slutändan våra egna statsbudgetar åläggs tunga bördor.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Förfalskning av euromynt är ett stort hot, i synnerhet när det gäller de högre valörerna.

Avsaknaden av ett obligatoriskt gemensamt förfarande för äkthetskontroll av mynten kan i en del medlemsstater vara till hinder för de berörda institutionernas aktiva sökande efter förfalskningar. Detta gör att det uppstår skillnader mellan hur väl valutan skyddas i EU.

Förslaget till regelverk är det rättsligt bindande instrument vi nu behöver för att införa en gemensam metod för äkthetskontroll av euromynt att tillämpas av de berörda institutionerna samt erforderliga kontroller av medlemsstaterna. I det sammanhanget vill man med förslaget se till att gemensamma förfaranden för att förbättra kontrollen och eliminera förfalskning av mynt tillämpas effektivt i hela euroområdet.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Alla förfalskade mynt och mynt som inte är lämpliga för cirkulation måste undandras från cirkulation och skickas till de nationella myndigheterna för att förstöras.

Vi röstade för den här texten trots att den inte innehåller några åtgärder för att skydda medborgare som innehar falska pengar i god tro och som måste stå och titta på när deras bank beslagtar dem när de gör sina insättningar. Det är ofta äldre människor som luras av dem som släpper ut falska pengar i cirkulation, och därför behöver vi ett system som innebär att de åtminstone får ersättning för en del av de pengar som tas ifrån dem. Vi måste också införa strängare åtgärder mot förfalskare och mot dem som släpper ut falska mynt i cirkulation.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet, i vilket man föreslår att gemensamma åtgärder ska vidtas för att effektivt bekämpa förfalskning i länderna i euroområdet. För närvarande finns det inga harmoniserade regler för äkthetskontroll och indragning av euromynt som inte bör cirkulera. Sådana regler skulle bidra till att skydda konsumenterna mot förfalskade mynt, och därför stödde jag det här betänkandet.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade för Slavi Binevs betänkande om gemensamma förfaranden för äkthetskontroll av euromynt och hantering av euromynt som inte är lämpliga för cirkulation.

Banker och institutioner som ansvarar för leveranser av pengar är i dag ålagda att genomföra äkthetskontroller av de sedlar och mynt de tar emot innan de återför dem i cirkulation. När falska mynt upptäcks ska de undandras från cirkulation. Men rutinerna för att spåra falska mynt skiljer sig mellan EU-länderna: därför anser jag att det är rätt att stödja detta initiativ, som syftar till att säkra ett enhetligt skydd för valutan i hela euroområdet.

Betänkande: Winkler (A7-0242/2010)

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag är för tillhandahållandet av makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien eftersom det är ett av de länder som har drabbats hårdast av följderna av den globala ekonomiska krisen. Som framgår av betänkandet bör denna åtgärd bidra till landets behov av extern finansiering under 2010 och 2011 samt att hålla reformtempot uppe i Moldavien genom att stödja regeringens ekonomiska program och dess ansträngningar för att integreras med EU. Tack.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder det här förslaget att ge Republiken Moldavien makroekonomiskt stöd. Moldavien är ett av de länder i det östra partnerskapet som har drabbats hårdast av den globala krisen, med dramatiskt minskande produktion, försämrade offentliga finanser och ökande finansieringsbehov. Således tror jag att stödet, om det ges i tid, kommer att hjälpa landet att ta itu med konsekvenserna av finanskrisen på ett snabbare och mer verkningsfullt sätt, och stödja dess betalningsbalans och statsbudget.

Landet får också förutsättningar att förstärka de reformer som håller på att genomföras, genom att åtgärden stöder regeringens program för ekonomisk stabilisering och dess ansträngningar för att integreras med EU. För att se till att stödet blir ändamålsenligt och genomblickbart måste dock Europeiska kommissionens övervakande och kontrollerande roll på det här området förstärkas.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Den globala ekonomiska krisen har haft allvarliga följder för Republiken Moldaviens ekonomi. Landet har en av de lägsta inkomsterna per capita av länderna i EU:s östra partnerskap. Mot bakgrund av att EU har tagit på sig att stödja länderna i det östra partnerskapet och att den nya regeringen i Republiken Moldavien har visat sig mycket tillmötesgående mot EU anser jag att tillhandahållandet av makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien i form av ett bidrag på högst 90 miljoner euro är ett högst nödvändigt initiativ.

Jag måste säga att det stöd som föreslås är särskilt positivt eftersom Republiken Moldaviens prekära ekonomiska situation också har förvärrats av de svåra översvämningarna i somras. Det är viktigt att framhålla att det mellanstatliga avtal genom vilket Rumänien åtog sig att ge Republiken Moldavien ett ekonomiskt stöd utan krav på återbetalning på 100 miljoner euro undertecknades i april. Pengarna är öronmärkta för stöd till Moldaviens infrastruktur. Jag ska sluta med att säga att EU:s ekonomiska stöd kommer att användas för att hjälpa Republiken Moldavien mot politisk och ekonomisk integration med EU.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade emot det här betänkandet, främst av realistiska och praktiska skäl. Tanken att ge stöd till Republiken Moldavien kan som allmän princip verka god, på så sätt att vi genom att stödja länder i EU:s närhet också kan undvika problem som har med fattigdom och migration att göra. Trots detta röstade jag emot förslaget, av två skäl. För det första tvivlar jag starkt på att de medel som EU skulle avsätta skulle användas korrekt i praktiken. Trots de försäkringar vi har fått av de moldaviska myndigheterna vet vi att det finns en mycket utbredd korruption i landet och att dess ekonomiska och finansiella system fortfarande är mycket omoderna. Därför finns det inte tillräckliga garantier för att EU-medlen hanteras på ett rationellt och seriöst sätt. Vidare framstår beloppet som otillräckligt, även om vi hade haft tillfredsställande garantier för medelsanvändningen: jag kan inte inse att de 90 miljoner euro som nämns i betänkandet verkligen kan hjälpa ett land att slå in på vägen mot inre modernisering och ekonomisk och politisk återhämtning.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Republiken Moldavien är ett av de europeiska länder som har drabbats hårdast av den ekonomiska krisen. Myndigheterna i Chişinău har också levt med en politisk osäkerhet i långt över ett år, vilket inte leder till någonting annat än att effekterna av den ekonomiska krisen förvärras, både för befolkningen och för statsfinanserna. Syftet med att ge Moldavien ett stöd på omkring 90 miljoner euro, vars användning kommer att övervakas, är uteslutande att täcka betalningsbalansbehoven och finansiera statsbudgeten. Pengarna kommer att hjälpa Moldavien att nå de makroekonomiska mål som IMF har satt upp, samtidigt som landets trovärdighet på de globala finansmarknaderna på medellång och lång sikt ökar.

Jag välkomnar att parlamentet och kommissionen kommer att införa kontrollmekanismer för att se till att EU-stödet kommer till avsedd användning. Moldavien befinner sig i en svår politisk situation och kan frestas att göra populistiska politiska utspel inför det kommande nyvalet. Jag välkomnar också premiärminister Vlad Filats försäkringar och att han är fast besluten att fullgöra sina åtaganden. Det kan inte ha någonting annat än en positiv inverkan på Moldaviens ekonomi. Moldavien behöver en uppvisning i god vilja från världssamfundets sida, för landet har det svårt. Det ligger i EU:s intresse att sträcka ut handen till Moldavien, så att vi får en ekonomiskt och politiskt stabil stat vid vår östra gräns.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag avstod från att rösta i omröstningen om det här betänkandet om ekonomiskt stöd till Moldavien, trots att jag anser att EU bör tillhandahålla ekonomiskt stöd så att Moldavien kan fullgöra sina ekonomiska åtaganden. Tyvärr förutsätter dock finansieringen att landet uppfyller de villkor som IMF har ställt upp för det. Det är moraliskt och politiskt oacceptabelt att EU har kopplat tillhandahållandet av ekonomiskt stöd till ett krav på att landet ska följa IMF:s diktat. De katastrofala konsekvenserna av IMF:s beslut är tydliga i Grekland och i andra länder som fonden har dragit igenom eller fortfarande finns kvar i, och vi är emot detta.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för förslaget till Europaparlamentets lagstiftningsresolution om makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien. Som skuggföredragande för min politiska grupp har jag krävt att ett ekonomiskt stöd på högst 90 miljoner euro ska tillhandahållas så snart som möjligt. Republiken Moldavien, ett land som ingår i det östra partnerskapet, har drabbats hårt av den finansiella och ekonomiska krisen. Samtidigt har landet genomfört viktiga politiska reformer som måste konsolideras och åtföljas av praktisk tillämpning av europeiska standarder. Därför betraktar jag det här ekonomiska stödet som ett sätt att öka takten i reformprocessen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på de följder som dagens ekonomiska och finansiella kris har haft för Moldavien och den väg mot integration med EU som landet har försökt anträda tycker jag att det vore klokt av EU att välja att bevilja makroekonomiskt stöd. Solidariteten med dem som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken får inte användas som ett sätt för EU att frånsäga sig ansvaret för att utöva en noggrann kontroll över hur stödet används och att förvänta sig ansvarsskyldighet av de lokala myndigheter som mottar stödet.

Om inte stödet övervakas noggrant kommer det inte att göra någon nytta och kan till och med verka skadligt i länder som Moldavien, som strävar efter att stabilisera sina institutioner och förstärka demokratin och rättsstatsprincipen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det makroekonomiska stöd till Moldavien som nu föreslås är inget genuint stöd utan egenintresse. Tvärtom: Det här stödet utgår under förutsättning att Internationella valutafondens krav uppfylls, att fonden får övervaka stödet och att de huvudprinciper och mål för de ekonomiska reformerna som fastställs i memorandumet om ekonomisk politik och finanspolitik tillgodoses. Det handlar främst om följande: friställningar och anställningsstopp i den offentliga sektorn, införande av åtgärder för att ytterligare försämra anställningsförhållanden, inskränkningar i arbetstagarnas rättigheter, höjd pensionsålder, högre energipriser, privatiseringar, lönestopp i den offentliga sektorn, sänkt stöd till jordbrukarna, höjda direkta och indirekta skatter, stängningar av skolor och privat finansiering av universitet samt fortsatta avregleringar av inhemska och externa investeringar.

Dessa skäl är mer än tillräckliga för att vi inte ska stödja ett makroekonomiskt stöd till Moldavien. Det här åtgärdspaketet kommer att förvärra fattigdomen ytterligare i ett land som i dag redan tillhör de fattigaste i regionen. När EU och IMF på detta sätt brutalt angriper det moldaviska folkets rättigheter kan man säga att ”vem behöver fiender, med sådana vänner”?

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Jag stödde betänkandet om att ge Republiken Moldavien makroekonomiskt stöd. Det är viktigt att stödja Moldavien, eftersom stödet kan ha stor inverkan på landets framtid som en del av Europa. Under ett besök i Europaparlamentet i förra veckan sade Polens president Bronisław Komorowski att samarbetet med Moldavien bör prioriteras i vår utrikespolitik.

Det var många ledamöter som blev lite förvånade över detta uttalande, men Moldavien är trots allt ett europeiskt land som en dag kan bli medlem i Europeiska unionen. Det är just därför vi bör samarbeta med Moldavien och allvarligt överväga hur dess framtid ska formas. Jag hoppas att dagens konstitutionella kris i Moldavien snart kommer att vara överstånden och att valet kommer att resultera i att ett parlament med förmåga att göra historiska förändringar tillträder.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Europeiska unionen har goda politiska och ekonomiska förbindelser med Republiken Moldavien, och det är viktigt att dessa förbindelser bibehålls och utökas. Av det skälet bör man givetvis stödja makroekonomiskt stöd till Moldavien, som har drabbats hårt av den ekonomiska krisen. De pengar som EU har utlovat är förbundna med tydliga villkor och kommer att nå rätt områden. Detta ekonomiska stöd kommer, tillsammans med finansieringen från IMF, att bidra till att stabilisera Republiken Moldaviens statsbudget och ha en positiv inverkan på förhandlingarna om ett associeringsavtal med landet. Jag stöder det makroekonomiska stödpaketet, som kommer att bidra till att stärka de politiska och ekonomiska banden och i slutändan gagna hela EU, inte bara Moldavien.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Republiken Moldaviens ekonomi har drabbats hårt av den globala finanskrisen, vilket framgår av dess försämrade budgetsituation och ökande behov av extern finansiering. Till följd av den försämrade ekonomiska situationen har Republiken Moldavien begärt makroekonomiskt stöd från EU. Jag röstade för detta stöd eftersom jag anser att Europeiska unionen, tillsammans med Internationella valutafonden, Världsbanken och andra internationella institutioner, måste bidra till att mildra den svåra situation som Republiken Moldavien befinner sig i. Detta stöd kommer att hjälpa regeringen i Chişinău att finansiera underskottet i betalningsbalansen och fylla andra budgethål. Samtidigt kommer denna åtgärd att stärka de bilaterala förbindelserna mellan landet och Europeiska unionen och göra det möjligt för EU att visa solidaritet med ett land som ingår i det östra partnerskapet.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet av kollegan Iuliu Winkler, eftersom jag anser att det är rätt att ge Republiken Moldavien makroekonomiskt stöd för att hjälpa landet att bekämpa den ekonomiska krisen. Europeiska kommissionen föreslår ett stöd på 90 miljoner euro i minst tre omgångar. EU:s finansiering kommer att komplettera det ekonomiska stöd från IMF och Världsbanken som landet har sökt. Det europeiska makroekonomiska stödet är avsett att påskynda reformprocessen i Republiken Moldavien genom att stödja regeringens ekonomiska program och dess bemödanden att gå med i EU.

Alliansen för europeisk integration, som leds av den sittande presidenten Mihai Ghimpu och premiärminister Vlad Filat, har bekräftat sitt åtagande att verka för demokratiska reformer och införa europeiska standarder. Som ledamot av den parlamentariska församlingen Euronest och rumän är jag fast övertygad om att det ligger i hela Europeiska unionens intresse att ha stabila, vänligt sinnade länder som grannar i öst.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Republiken Moldaviens ekonomiska stabilisering och återhämtning understöds av finansiellt bistånd från Internationella valutafonden (IMF). På grund av de försämrade ekonomiska framtidsutsikterna har Republiken Moldavien begärt makroekonomiskt stöd från unionen. Det makroekonomiska stödprogrammet är också avgörande för att förbättra den ekonomiska stabiliteten i europeiska länder som har kämpat sig igenom den nyligen inträffade globala krisen och som har drabbats av de följder den har haft för dess främsta handelspartner. De ekonomiska obalanserna gäller budgetar och betalningsbalanser. Stödet är viktigt för att Moldavien ska kunna hantera krisen på ett så konsekvent sätt som möjligt. EU måste därför vara ett solidaritetsområde. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Ekonomin i Moldavien har drabbats hårt av den internationella finanskrisen, med dramatiskt minskande produktion, försämrade offentliga finanser och ökande finansieringsbehov. Eftersom landet är en av EU:s närmaste grannar och har omfattande förbindelser med EU-medlemsstaten Rumänien ligger det också väldigt mycket i EU:s intresse att stabilisera situationen i regionen och snabbt sätta stopp för den storskaliga migrationen av ekonomiska skäl.

Ekonomisk stabilisering och återhämtning i Republiken Moldavien främjas också genom ekonomiskt stöd från Internationella valutafonden (IMF). Europeiska kommissionen måste se till att unionens makroekonomiska stöd rättsligt och materiellt överensstämmer med de olika externa åtgärder som vidtas och unionens politik i övrigt. Det är kommissionen som bör hantera unionens makroekonomiska stöd. För att se till att Europaparlamentet och Ekonomiska och finansiella kommittén kan följa genomförandet av detta beslut bör kommissionen regelbundet informera dem om hur stödet utvecklas och förse dem med de dokument de behöver. På så sätt kan vi se till att beslutet genomförs på ett korrekt sätt och att skattebetalarnas pengar hanteras försiktigt. Av detta skäl röstade jag för beslutet.

  Sławomir Witold Nitras (PPE), skriftlig. – (PL) Jag är mycket nöjd med att Winklerbetänkandet om makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien antogs i dag. En av våra grundläggande uppgifter som medlemsstater i Europeiska unionen är att med alla tillgängliga medel stödja de länder som behöver vår hjälp. Den här frågan är viktig, eftersom det framstår som väsentligt att vi bryr oss mer om våra partnerländer i öst, däribland Moldavien.

Ett starkt EU är ett EU som står enigt, där solidaritet i bred mening inklusive ekonomisk solidaritet är en grundläggande princip. Jag anser att en stabil ekonomi i Moldavien skulle vara en viktig faktor som skulle bidra till att förbättra de politiska förbindelserna där.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Hittills har De grönas politik när det gäller makroekonomiskt stöd varit att kontrollera om det finns några faktiska politiska skäl för att det inte bör beviljas. Eftersom det för närvarande inte finns några särskilda problem med Republiken Moldavien finns det inga skäl att hålla inne stödet. Därför röstade De gröna för i utskottet och gjorde detsamma i dag under plenarsammanträdet. De gröna fortsätter emellertid att betona att vi förväntar oss att kommissionen äntligen fastställer en ram för sin politik när det gäller makroekonomiskt stöd.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi är mycket skeptiska till att EU påtar sig bördan av ekonomiskt stöd till länder utanför EU.

Det är en sak att vidta åtgärder i enlighet med Lega Nords mycket uppskattade motto att ”hjälpa människor där de bor”, med projekt som är utformade för att hjälpa befolkningen med hjälp av humanitära åtgärder, bekämpa fattigdom och finansiera system för att skydda barn. Det är en helt annan sak att ge makroekonomiskt stöd till en nationalstat. Det står klart att åtgärder av det här slaget inte ger de fattiga något direkt stöd, utan bara stöder en stat som inte har klarat av att sköta sig egen ekonomi. Därför röstade vi emot.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Hela unionen måste hjälpa till att stödja ett närmande mellan EU:s medlemsstater och Moldavien. Unionen bör tvinga Ryssland att låta Moldavien fatta ett självständigt beslut om Transnistrien, som är en integrerad del av Republiken Moldavien. Villkor bör ställas upp, så att Europeiska unionens stöd kan användas effektivt i regionen.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig.

– (EN) I egenskap av PPE:s skuggföredragande om betänkandet om ett associeringsavtal med Republiken Moldavien välkomnar jag att paketet med makroekonomiskt EU-stöd till Moldavien antogs med stor majoritet. Republiken Moldaviens proeuropeiska regering har ett trängande behov av detta stöd, och Europaparlamentets beslut i frågan skickar ut en stark signal om EU-stöd till dagens moldaviska myndigheter och deras ansträngningar att mildra de negativa konsekvenserna av flera kriser.

Jag hoppas att EU:s stöd till de europeiska krafterna och vägen mot EU i Republiken Moldavien på detta sätt ska bli mer synligt för folket och bekräfta budskapet att Moldavien kommer att fortsätta att erhålla konkret stöd av EU i alla sina ansträngningar att närma sig EU:s standarder och värden, såsom god förvaltningssed och förstärkta demokratiska institutioner.

Slutligen upprepar jag att jag beklagar att EU:s beslutsprocess för att bevilja makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien är oacceptabelt långdragen och uppmanar EU-institutionerna att ta vara på erfarenheterna från i år så att sådana förseningar kan undvikas i framtiden.

  Iuliu Winkler (PPE), skriftlig. – (EN) Som föredragande för förslaget om makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien är jag glad att det kunde antas så smärtfritt under plenarsammanträdet, med en betydande majoritet som återspeglar det enhälliga stödet från de politiska grupperna i parlamentet. Republiken Moldavien är ett av de länder som ingår i det östra partnerskapet som har drabbats hårdast av den globala krisen. Stödet bidrar till ansträngningarna för återhämtning efter krisen och till att fylla landets externa finansieringsbehov. Vidare är jag övertygad om att det bidrar till att förstärka reformarbetet i Moldavien och detta grannlands ansträngningar att integreras med EU. I enlighet med PPE-gruppens centrala principer och mål lade jag fram ändringsförslag för att öka effektiviteten, genomblickbarheten och ansvarsskyldigheten, främst om system för förvaltningen av de offentliga finanserna i Republiken Moldavien.

I betänkandet ges Europeiska kommissionen skyldighet att regelbundet informera Europaparlamentet om hur hanteringen av stödet utvecklas och förse oss med relevanta dokument. Omröstningen i Europaparlamentet kännetecknades av en stark europeisk anda. Jag vill understryka att utskottet för internationell handel enhälligt röstade för betänkandet. Jag vill också tacka utskottet för utrikesfrågor för dess stöd, som gjorde att betänkandet kunde antas snabbt.

Betänkande: Hübner (A7-0232/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet, som syftar till att öka de ekonomiska azoriska aktörernas konkurrenskraft för att främja en stabilare sysselsättning och därmed uppväga de ekonomiska nackdelar som ögruppens geografiska läge medför.

Det tillfälliga upphävandet av tullarna kommer att göra det möjligt för lokala ekonomiska aktörer i Azorerna och Madeira att importera vissa mängder råvaror, delar, komponenter och färdiga produkter tullfritt. Det ska omfatta områden som fiske, jordbruk, industri och tjänster. Detta kommer att öka konkurrenskraften hos en missgynnad ekonomi och på lång sikt skapa bättre förutsättningar för investerare.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget har Europaparlamentet en verklig roll att spela i det europeiska lagstiftningsförfarandet. Nu när detta betänkande har godkänts kommer Europaparlamentet att underrättas när helst ett förslag om att ändra statusen för de delegerade akterna (artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) har lagts fram. Detta är en viktig funktion, eftersom parlamentet måste vara i stånd att bidra till debatten om vad som emellanåt är nödvändiga tekniska ändringar i listan av varor som omfattas av ett tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för importer av vissa industriprodukter till de autonoma regionerna Madeira och Azorerna.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstar för innehållet i det här betänkandet med entusiasm. Det är särskilt viktigt att vidta erforderliga åtgärder för att tackla specifika problem i unionens yttersta randområden i ekonomiska kristider. Den geografiska isolering som de autonoma regionerna Madeira och Azorerna lider av ger de ekonomiska aktörer som verkar där markanta handelsnackdelar. Dessa nackdelar har negativ inverkan på de demografiska trenderna, på sysselsättningen och på den ekonomiska och sociala utvecklingen.

De regionala ekonomierna på Madeira och Azorerna är klart beroende av turismen, en ganska flyktig ekonomisk resurs som är beroende av många faktorer vid sidan av de lokala myndigheternas och den portugisiska regeringens förmåga att styra och stärka den. Därför är de ekonomiska återhämtningsmöjligheterna begränsade på Madeira och Azorerna.

Under dessa omständigheter är det givetvis viktigt att stödja ekonomiska sektorer som är mindre beroende av turistindustrin, för att uppväga dess fluktuationer och därmed stabilisera sysselsättningen i regionen. Närmare bestämt måste lokala små och medelstora företag och jordbrukare få stöd för att kunna investera och skapa stabil sysselsättning i regionen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för import av vissa industriprodukter till de autonoma regionerna Madeira och Azorerna eftersom det med tanke på den internationella krisen är viktigt att öka lokala ekonomiska aktörers konkurrenskraft och skapa stabil sysselsättning i dessa yttersta randområden.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Som jag sade när vi diskuterade den här frågan i januari anser jag att ett tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna är viktigt för att öka de ekonomiska aktörernas konkurrenskraft i de portugisiska autonoma regionerna Madeira och Azorerna och därmed garantera dessa öar en stabilare sysselsättning.

Detta undantag är avgörande för dessa autonoma regioners utveckling. De är båda kraftigt beroende av turistindustrin och därmed mycket sårbara för fluktuationerna i branschen. Det innebär att deras lokala ekonomiers särdrag och deras geografiska läge begränsar deras möjligheter till ekonomisk utveckling. Mot bakgrund av det är alla incitament för den lokala industrin definitivt ett nödvändigt stöd som förbättrar lokalbefolkningens levnadsvillkor och gör det möjligt att skapa arbetstillfällen på öarna, vilket är en förutsättning för att hålla kvar människor och möjliggöra utveckling.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Efter en begäran från de regionala myndigheterna på Madeira och Azorerna från augusti och december 2007 om tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för import av vissa industriprodukter under perioden 1 januari 2010–31 december 2019 antar nu parlamentet rådets förordning, samtidigt som kravet på att kammaren ska meddelas och informeras om en delegerad akt antas eller om rådet har för avsikt att invända införs.

Vi stöder det upphävande som dessa två regioner har begärt. Det är en åtgärd som är viktig för regionens utveckling och för dess små och medelstora företag och lokala jordbrukare och producenter. Det är ett erkännande av de begränsningar det medför att vara ett av de yttersta randområdena. Därför röstade vi för.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar antagandet av det här betänkandet, som inriktar sig på verkligheten i de yttersta randområdena. Dessa regioner har bräckliga ekonomier till följd av sin karaktär, och mycket speciella särdrag som kräver åtgärder som är anpassade till dessa. De åtgärder som nu har godkänts syftar till att öka de lokala ekonomiska aktörernas konkurrenskraft, vilket bör hjälpa små och medelstora företag och lokala jordbrukare att investera och skapa arbetstillfällen. Detta kommer att främja en stabilare sysselsättning i de autonoma regionerna Madeira och Azorerna. Detta är en specifik åtgärd för att stimulera den ekonomiska verksamheten och sysselsättningen på medellång sikt, mot bakgrund av den utbredda ekonomiska krisen, och ett viktigt bidrag till sammanhållning och konvergens i EU. Upphävandet av tullarna kommer att vara i tio år och omfatta en mängd olika produkter, såsom färdiga produkter för industriell användning, råvaror, delar och komponenter som används inom jordbruket, i bearbetningsindustrin och för underhåll inom industrin. Det går inte att göra någon exakt bedömning av vilken inverkan dessa åtgärder kommer att få, eftersom de är en del av en serie åtgärder för att komma till rätta med de specifika problem som dessa autonoma regioner har, men Europeiska kommissionen förutspår att de nu antagna åtgärderna kommer att inverka på unionens egna medel/inkomster med cirka 0,12 procent per år under perioden 2010–2019.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för eftersom detta handlar om livsavgörande intressen för dessa två portugisiska regioner.

  Zuzana Roithová (PPE) , skriftlig. – (CS) Mina damer och herrar! Jag vill ta tillfället i akt att framhålla att kommissionen i sitt förslag till förordning har glömt att den, efter Lissabonfördraget, inte kan kringgå Europaparlamentet när det gäller samarbete om att delegera befogenheter att anta akter av det här slaget. Den tycks ha glömt att Lissabonfördraget gäller numera. Jag vill tacka föredragandena för att de ändrade viktiga artiklar som den om att kommissionen måste informera Europaparlamentet innan beslut fattas om att delegera befogenheter på tullområdet och ta hänsyn till våra åsikter. Jag tror att detta kan vara en läxa som kommissionen kan ha nytta av i andra fall.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) De regionala myndigheterna på Madeira och Azorerna begärde ett tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för att öka de lokala ekonomiska aktörernas konkurrenskraft och stabilisera sysselsättningen i dessa yttersta randområden i unionen. Effekten av det föreslagna upphävandet kommer att begränsas till de berörda regionerna och hjälpa lokala små och medelstora företag och jordbrukare att investera och skapa arbetstillfällen i dessa yttersta randområden. Vid behandlingen av det första betänkandet stödde utskottet för regional utveckling förslaget. Ändringsförslag lades fram (i enlighet med det förenklade förfarandet – artikel 46.2 i arbetsordningen) och antogs. Enligt dessa skulle fler produkter än i det ursprungliga förslaget omfattas (ett nytt KN-nummer lades in), och förordningen skulle träda i kraft ett annat datum (den 1 februari 2010 i stället för den 1 januari 2010) och gälla till den 31 december 2019. I dagens omröstning röstade vi inom De gröna för, eftersom vi stöder ett nytt samråd och att skyldigheten att informera Europaparlamentet läggs in.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Det tillfälliga upphävandet av de autonoma tullarna för import av vissa industriprodukter till Madeira och Azorerna är en åtgärd som syftar till att öka de lokala ekonomiernas konkurrenskraft och därmed trygga sysselsättningen i dessa båda yttre randområden i EU. Upphävandet beror på produkternas slutanvändning och gagnar bara de ekonomiska aktörerna i dessa regioner. Syftet är att locka till sig investeringar genom att tillhandahålla ett långsiktigt perspektiv som gör det möjligt att skapa en stabil ekonomisk och social miljö i de här regionerna.

Förslaget kommer inte bara att göra det möjligt att tillämpa tullfriheten på industrier som är belägna i frihandelsområdena, utan kan komma alla slags ekonomiska aktörer i regionerna till godo. Typerna av produkter har också blivit fler och omfattar nu färdiga produkter för industriell användning, råvaror och andra material, samt delar och komponenter som används inom jordbruket, i bearbetningsindustrin och för underhåll inom industrin.

De yttersta randområdenas ekonomier är bräckliga och har mycket speciella särdrag, vilket gör att det krävs särskilda åtgärder som är anpassade till dessa. Även om det är beklagligt att dokumentet inte handlar om ett större antal produkter skapar det ett positivt incitament för ekonomierna i de yttersta randområdena, och därför röstar jag för.

Betänkande: Surján (A7-0240/2010)

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Eftersom det här förslaget inte medför några ytterligare kostnader utan bara klargör anslagen för drift och administration så att del III av budgeten blir mer specifik och korrekt gör jag som föredraganden och ställer mig bakom rådets beslut.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Lissabonfördraget har gett parlamentet nya ansvarsområden. Den här situationen innebär ytterligare administrativt arbete med följden att medlemsstaterna behöver kompetent personal som kan fungera som rådgivare. Denna nya situation har gett upphov till två problem: ökade kostnader som hör samman med behovet av fler assistenter och det extra utrymme som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter under bra arbetsförhållanden. Den här situationen leder till ökade kostnader. Det är svårt att förklara i dessa kristider, men om parlamentets arbete ska vara förträffligt måste det ha de ekonomiska resurser och personalresurser som krävs.

Betänkande: Rapkay (A7-0244/2010)

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är parlamentets ansvar att försvara oberoendet av parlamentsledamöters mandat, och detta oberoende får inte äventyras. I det här fallet anklagas ledamoten för bokföringsbrott i samband med finansieringen av ett politiskt parti under en viss period innan han valdes till ledamot av Europaparlamentet, och i det här fallet har det inget att göra med hans verksamhet som parlamentsledamot. I det här fallet är vi tvungna att ge klartecken för att upphäva hans immunitet. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag avstod från att rösta i omröstningen om upphävande av kollegan Viktor Uspaskichs immunitet eftersom jag inte betraktar immunitet som någon småsak. Antingen har man immunitet eller så har man det inte. Immuniteten gör det möjligt för ledamöterna att fullgöra sina uppdrag och skyddar dem från eventuella påtryckningar. Jag anser inte att immuniteten kan upphävas utan ett utslag i EU-domstolen.

Jag är inte övertygad om att domstolen i Litauen har hanterat detta rättvist, för Litauens regering och president har ofta framhållit att korruptionen är utbredd i Litauen. Vilka garantier har vi för att domen är objektiv? Om vi beslutar att upphäva Viktor Uspaskichs immunitet i dag måste vi ta bort begreppet immunitet ur parlamentets arbetsordning.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade emot upphävandet av Viktor Uspaskichs immunitet eftersom det när man läser handlingarna mer noggrant står klart att det finns partipolitiska skäl till åtgärderna mot Viktor Uspaskich. Han tillhör den ryska minoriteten i Litauen, och han och hans parti har utsatts för upprepade offentliga angrepp från regeringens sida. Nu anklagas han för att ha räknat fel i partikassan under en period om tre år. Intressant nog anklagas inte kassören för någonting. Dessutom var Viktor Uspaskich samordnare för partiet, och därmed också ansvarig, endast under det första året. Att frågan har hanterats på ett felaktigt sätt av Europaparlamentet, där Viktor Uspaskich inte ens fick möjlighet att lägga fram sin åsikt eller göra ett uttalande i utskottet för rättsliga frågor, gör bilden komplett. Det verkar alltså klart att den socialdemokratiska föredraganden är delaktig i denna politiska process. Detta måste tillbakavisas, eftersom alla ärenden ska hanteras i enlighet med rättsstatsprincipen. Så har det åtminstone inte varit i det här fallet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det här ärendet lades in på föredragningslistan för sammanträdesperiod I i september i sista stund. I förra veckan beslutade utskottet för rättsliga frågor att upphäva Viktor Uspaskichs immunitet. Vår grupp stödde utskottets beslut eftersom detta ärende handlar om falsk redovisning av finansieringen av en politisk grupp och inte om åsikter som Viktor Uspaskich har uttryckt eller röster som han har avgett när han utförde sitt uppdrag som ledamot av Europaparlamentet. I dag gav vi uttryck för detta synsätt genom att rösta för betänkandet i kammaren.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Bernhard Rapkays betänkande är olagligt. Europaparlamentet har förvägrat mig rätten att försvara mig. Jag försåg föredraganden med omfattande bevis på politisk förföljelse, men av illvilja vägrade han att vidarebefordra dessa till de andra ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor.

Jag fick inte tillgång till förslaget till beslut eller möjlighet att kommentera det under utskottets sammanträde. Jag fick inte berätta att jag officiellt har erkänts vara offer för politisk förföljelse i Ryssland eller kommentera andra ärenden som har behandlats i Europaparlamentet. I förslaget till beslut lämnade föredraganden en falsk version och tolkning av Litauens konstitution – ledamöterna i det litauiska parlamentet Seimas har också immunitet i fråga om handlingar som utförs före val. Jag fick inte yttra mig om ärendet under sammanträdet.

Vidare har Europaparlamentet brutit mot sina tvingande prejudikat. Det har aldrig hänt i EU:s historia att immunitet har upphävts i en liknande situation som min: för det första har jag officiell status som offer för politisk förföljelse, och för det andra är departementet för statens säkerhet, som var det som startade attacken, politiserat. Som en av cheferna på departementet vittnade om var det Seimas talman som gav order om att inleda attacken. För det tredje förbjuder åklagarna mig att träffa väljarna – att resa till andra städer i Litauen, men under valrörelsen får jag resa på semester, delta i idrottsevenemang och besöka religiösa platser. För det fjärde kan en politisk ledare inte hållas ansvarig för bokföring, i enlighet med prejudikaten från fallen Herkotz, Blumenfeld, Venelzi, Amadei, Gaibisso och Marchiani.

Jag kommer att klaga på detta olagliga beslut i EU-domstolen och få det upphävt.

Rekommendation: Iacolino (A7-0209/2010)

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Vid denna speciella tidpunkt i historien visar sig globaliseringen i allt som har med vardagslivet att göra, och det gäller tyvärr också brottsligheten. Som man så skickligt förklarar i betänkandet visar statistiken över det straffrättsliga samarbetet mellan enskilda EU-medlemsstater och Japan att de europeiska och japanska myndigheterna måste samarbeta med varandra trots att det saknas ett regelverk.

Därför tyckte jag att det var min plikt att rösta för det här betänkandet, och jag välkomnar det här tillfället att tacka Salvatore Iacolino för hans utmärkta arbete.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Internationellt samarbete om brottsbekämpning är nu för tiden ett mål som EU bör sträva efter med största möjliga engagemang. Den organiserade brottsligheten verkar alltmer internationellt, vilket innebär sådana påfrestningar på de statliga, nationella och internationella organisationerna att de måste ingå avtal för att göra de byråkratiska och administrativa formaliteterna smidigare och underlätta brottsundersökningar och åtalsförfaranden. Det avtal mellan EU och Japan som vi behandlar ger tillräckliga garantier för att lagen och de enskildas rättigheter ska respekteras. Framför allt är det ett historiskt tillfälle eftersom det för första gången sanktionerar dessa båda subjekts vilja att samarbeta på det straffrättsliga området och om brottsbekämpning juridiskt. Därför röstade jag för Iacolinobetänkandet.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med det här avtalet är att skapa ett mer ändamålsenligt samarbete mellan EU:s medlemsstater och Japan när det gäller ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Jag anser att undertecknandet av det här avtalet är viktigt, inte bara på grund av att det innebär att det kan skapas en tydlig och sammanhängande rättslig ram som reglerar detta samarbete, utan också eftersom det hittills inte ens har funnits några bilaterala avtal mellan medlemsstaterna och Japan på det här området. De utmaningar som globaliseringen nu ger upphov till gör att behovet av att vidta transnationella åtgärder ökar: brottsbekämpningen är ett bra exempel på detta. Här kan samarbete med och inbördes hjälp mellan de olika staterna i världssamfundet spela en avgörande roll.

I enlighet med det här avtalet kan man antingen göra en formell framställning eller bara spontant utbyta uppgifter, till exempel vittnesmål och vittnesuppgifter, data, bankuppgifter eller uppgifter som gör det möjligt att lokalisera och identifiera personer. Den tillfrågade staten har alltid möjlighet att säga nej till denna framställning av ”klassiska skäl”, men de berörda staterna måste samråda innan de vägrar att lämna hjälp.

Därför stöder jag detta avtal, som ger en effektivare rättslig hjälp samtidigt som lämpliga garantier bibehålls.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den organiserade brottsligheten har sedan länge spridit sig utanför enskilda länders gränser och omfattar nu många områden i världen. Denna situation är en realitet i vår tid och kräver ett samordnat, enhetligt svar från de internationella organisationer, länder och folk som drabbas av brottsliga handlingar. Avtalet mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål är ännu ett steg i den riktningen. Stater där rättsstatsprincipen råder är skyldiga att se till att brottslingar inte utnyttjar de gränser som skiljer länderna åt enligt den internationella rätten för att undkomma rättvisan, undvika att dömas och förneka sina offer rättvis kompensation.

Ju effektivare polisen och rättsväsendet är i enskilda länder, desto mer ger informationsutbytet och antagandet av bästa metoder för alla, och desto mer har vi alla att tjäna på ömsesidig rättslig hjälp. Jag hoppas att det blir så.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) I februari 2009 godkände rådet inledning av förhandlingar för att ingå ett avtal mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Rådet godkände undertecknandet av det här avtalet genom ett beslut av den 30 november 2009 mot bakgrund av artiklarna 24 och 38 i fördraget om Europeiska unionen. Efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget har parlamentet uppmanats att godkänna rådets beslut som stadgas i artikel 218 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Avtalen har samma utformning som tidigare avtal om rättsligt samarbete och gäller framför allt samarbete som syftar till att genomföra undersökningar eller inhämta bevismaterial, samt annan verksamhet såsom delgivning av meddelanden i det anmodade landet. Några av de viktigaste bestämmelserna i avtalet rör upptagning av vittnesmål eller utsagor, möjligheten till förhör genom videokonferens, inhämtande av uppgifter, handlingar eller rapporter om bankkonton, lokalisering och identifiering av personer samt tillhandahållande av föremål som de lagstiftande, administrativa eller rättsliga myndigheterna och de lokala myndigheterna i den anmodade staten har i sin besittning.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Att reglera det straffrättsliga samarbetet för att underlätta undersökningar i syfte att effektivare kunna bekämpa gränsöverskridande brottslighet: det är målen och syftet med internationella avtal om ömsesidig rättslig hjälp och i detta fall avtalet mellan EU och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Man kan lätt föreställa sig de svårigheter som en europeisk utredare (en rätts-, polis- eller tullmyndighet) kan möta vid inhämtande av bevismaterial i tredjeland. Samtidigt innebär globaliseringen och den gränsöverskridande brottsligheten att det är avgörande med samarbete mellan stater, en rättslig ram och en ram för samverkan mellan EU och tredjeländer i brottmål. Mervärdet av detta avtal går inte att ifrågasätta: undersökningar, inhämtande av bevismaterial, upptagning av vittnesmål, erhållande av bankdokument samt identifiering eller lokalisering av personer är områden där det från och med nu planeras ett formellt samarbete mellan EU och Japan för att uppnå större effektivitet och snabbhet. Parlamentet godkände därför gärna ingåendet av detta internationella avtal, vilket jag hälsar med stor tillfredsställelse.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Först skulle jag vilja gratulera Salvatore Iacolino till ett utmärkt arbete.

Jag röstade ja till betänkandet, eftersom jag anser att det stora antalet förfaranden för straffrättsligt samarbete mellan enskilda EU-medlemsstater och Japan under senare år pekar på behovet av en enda rättslig ram och lagstiftningsram, framför allt på grund av den obegripliga bristen på bilaterala avtal mellan EU-medlemsstaterna och Japan.

Avtalet har samma utformning som tidigare avtal om rättsligt samarbete och rör framför allt samarbete som syftar till att genomföra undersökningar eller inhämta bevismaterial, samt annan verksamhet såsom delgivning av meddelanden i det anmodade landet. De bestämmelser som ingår i detta avtal syftar till att tillhandahålla en rättslig hjälp som är så effektiv som möjligt och som kan möta dagens utmaningar. Ett annat mål är att säkerställa lämpliga skyddsmekanismer.

När det gäller skälen för att vägra rättslig hjälp är det lämpligt att nämna den bestämmelse som skyddar medlemsstaterna mot att avtalet används i samband med förfaranden för brott som är belagda med dödsstraff. Detta är helt i linje med den ståndpunkt som EU flera gånger upprepat, dvs. att dödsstraffet ska avskaffas eller att man åtminstone ska införa ett moratorium.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Den globalisering som kännetecknar vår tid inträffar inte bara på det ekonomiska området utan sträcker sig nu till andra områden, inte minst till brottsligheten. Därför finns rättsligt samarbete mellan stater i brottmål alltid på dagordningen. I fallet med Japan har europeiska och japanska rättsliga myndigheter samarbetat med varandra trots bristen på en rättslig ram. Det är därför extremt viktigt att inleda förhandlingar om ingående av ett avtal mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag skulle vilja tacka Salvatore Iacolino för det utmärkta arbete han har gjort i detta betänkande. Betänkandets rättsliga och processuella grund är utmärkt och det utgör ett avgörande steg framåt i det rättsliga samarbetet – inte bara med Japan – och jag hoppas att det kommer att användas som förebild för kommande betänkanden om hjälp med andra tredjeländer.

Europeiska medborgare begår ofta brott när de är utomlands, och ibland är de inte medvetna om att de bryter mot lagarna i värdlandet. Under alla omständigheter är det absolut nödvändigt att garantera juridisk och rättslig hjälp, inledningsvis genom översättning så att man får möjlighet att uttrycka sig själv på sitt eget språk och får möjlighet att få hjälp och stöd på sitt eget språk. Vi måste tydligt ta hänsyn till vissa svårigheter som rör olika rättsliga system, men jag anser att vissa garantier måste följas och respekteras under alla omständigheter.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Den globalisering som kännetecknar vår tid är tydlig på alla områden i det dagliga livet, även när det gäller brott.

Statistiken över förfarandena för straffrättsligt samarbete mellan enskilda EU-medlemsstater och Japan visar att de europeiska och japanska rättsliga myndigheterna måste samarbeta med varandra trots att det saknas ett regelverk.

Det finns inga bilaterala fördrag mellan EU:s medlemsstater och Japan, och det vore bra att ha ett enhetligt och sammanhållet regelverk. I februari 2009 gick rådet därför med på att inleda förhandlingar om ingående av ett avtal mellan Europeiska unionen och Japan om rättslig hjälp i brottmål.

Sammanfattningsvis tycks de skyddsstandarder som fastställs av detta avtal vara högre än dem som garanteras av liknande avtal, bl.a. några nyligen undertecknade avtal. I ljuset av detta finns ingen särskild anledning att motsätta sig avtalet.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Detta utgör ytterligare ett avgörande framsteg i upprättandet av brett rättsligt samarbete med tredjeländer.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Det är riktigt med ett samarbete mellan EU och tredjeländer inom brottsbekämpning, eftersom globaliseringen leder till att nationella kriminella strukturer utvidgas. Det räcker med att tänka på maffian eller triaderna.

Att även stärka och utvidga dessa avtal till länder med hög brottslighet kan leda till att brottslighetens spridning minskar i hela EU. Vi har därför röstat ja.

  Rui Tavares (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Enligt en rapport från 2008 från Internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH) fortsätter Japan att döma brottslingar till döden och fängsla dem under årtionden i fängelser där hemlighållande och isolering är vanligt förekommande. Antalet avrättningar har ökat under senare år och särskilt under 2008. Det har inte gjorts en enda förnyad prövning av en dödsdom sedan 1986. Det avtal som EU är i färd med att ingå omfattar inte utlämningsförfaranden.

Det möjliggör däremot inhämtande av olika typer av bevismaterial som kan användas för att avkunna domar. Detta omfattar den tillfälliga överföringen av en frihetsberövad person för vittnesmål. Enligt artikel 11 i avtalet får EU-medlemsstaterna under vissa omständigheter vägra rättslig hjälp, men verkställandet av en begäran förbjuds inte när den rättsliga prövningen kan leda till dödsstraff.

Jag är för straffrättsligt samarbete när försvarets rättigheter, de förfarandemässiga garantierna och de mänskliga rättigheterna respekteras. När det gäller Japan är situationen minst sagt förvirrande. Därför kan jag inte stödja detta nya avtal.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade ja till den text som lades fram av Salvatore Iacolino, eftersom den innebär ett mycket viktigt avtal om rättsligt samarbete och ett verkligt framsteg i moderniseringen av den internationella rättsordningen, vars syfte är att bekämpa den organiserade brottsligheten.

De europeiska och japanska rättsliga myndigheterna måste ofta samarbeta i kampen mot den organiserade brottsligheten. Genom detta internationella avtal garanteras utan tvivel ett enhetligt och sammanhållet regelverk för ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan EU och Japan.

Jag vill påpeka att de skyddsstandarder som fastställs i avtalet mellan EU och Japan är högre än de som garanteras av liknande avtal om rättsligt samarbete.

Betänkande: Lechner (A7-0218/2010)

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde detta betänkande. Sammankoppling av företagsregister är ett bra sätt att främja en fortsatt integration av den europeiska ekonomin och öka rättssäkerheten för företag och konsumenter. Företagsregister förvaltas ofta på nationell och regional nivå. Med tanke på rättssäkerheten och insynskraven gör ökningen i gränsöverskridande ekonomisk verksamhet att det behövs en bättre sammankoppling av företagsregister. Det handlar också om att spara tid och pengar.

Den nuvarande finansiella krisen har än en gång visat hur viktigt det är med insyn på alla finansmarknader. Ökade möjligheter att ta del av den senaste officiella informationen om företag skulle som en åtgärd för att förbättra den finansiella situationen göra det möjligt att återskapa förtroendet för alla europeiska marknader.

I detta hänseende är företagsregister mycket viktiga. De undersöker, registrerar och lagrar företagsinformation om sådana frågor som ett företags rättsliga form, säte, kapital och juridiska företrädare, och gör denna information tillgänglig för allmänheten. Därigenom kommer kreditgivare, företagspartner och konsumenter att kunna få officiell och tillförlitlig företagsinformation från andra länder, vilket garanterar nödvändig insyn och rättssäkerhet på alla europeiska marknader.

  António Fernando Correia De Campos (S&D), skriftlig. – (PT) Det är avgörande med sammankoppling av företagsregister, med tanke på att den nuvarande fragmenteringen inte endast skadar företagen utan även leder till minskat förtroende från konsumenternas sida. Särskilt viktiga är de problem som fragmenteringen skapar för små och medelstora företag, som utgör ryggraden i den europeiska ekonomin, i skapandet av arbetstillfällen, i den ekonomiska tillväxten och i den sociala sammanhållningen inom EU och i gränsöverskridande förbindelser. Detta skapar uppenbara svårigheter för den inre marknaden.

Jag håller fullständigt med om att det måste inrättas en enda kontaktpunkt för information, som ska vara tillgänglig på alla EU-språk och offentliggöras i vederbörlig ordning, för att trygga tillgången på pålitlig och aktuell information av hög kvalitet från EU:s företagsregister.

I den nuvarande situationen, då omfattande åtgärder vidtas för att få bukt med krisen, kan detta instrument bidra till att 500 miljoner EU-medborgares förtroende för den inre marknaden stärks och de gränsöverskridande handelsförbindelserna förbättras. Därför hälsar jag med tillfredsställelse det betänkande som parlamentet röstar om i dag.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) När vi talar om den inre marknaden måste vi vara på det klara med att en av dess konsekvenser är ökad gränsöverskridande handel. Detta är önskvärt och bör uppmuntras, men det medför ett behov att förse allmänheten med officiell och pålitlig information om de företag som är verksamma i EU. Bristen på enhetlighet mellan uppgifterna i olika företagsregister innebär att det även saknas rättssäkerhet. Detta gynnar varken företagen eller konsumenterna i EU. Det är därför nödvändigt att inrätta en centraliserad EU-portal med standardiserade uppgifter för alla medlemsstater.

Detta kommer att öka insynen, effektiviteten och rättssäkerheten samt stärka 500 miljoner europeiska konsumenters förtroende, vilket är centralt om EU ska kunna ta sig ur krisen. Slutligen vill jag i nära anslutning till utskottet för ekonomi och valutafrågor upprepa att det nya systemet eller portalen inte får öka den administrativa bördan för företagen i EU. Systemet bör underlätta för marknadens aktörer, inte utgöra ännu ett byråkratiskt hinder som måste övervinnas.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Med tanke på rättssäkerheten och insynskraven gör ökningen i gränsöverskridande ekonomisk verksamhet att det behövs en bättre sammankoppling av företagsregister. Det skulle även minska kostnaderna och öka effektiviteten. En sammankoppling av olika företagsregister är en ändamålsenlig åtgärd för att främja fortsatt ekonomisk integration inom EU och stärka rättssäkerheten för företag och konsumenter.

Registren förvaltas på nationell och regional nivå och lagrar endast information om företag som är registrerade i det område – land eller region – som de ansvarar för. Det finns redan flera mekanismer för samarbete mellan företagsregister, såsom det europeiska företagsregistret (EBR) och Brite-projektet (Business Register Interoperability Throughout Europe). Deltagande i EBR och Brite är frivilligt och Brite är enbart ett forskningsprojekt. En enda kontaktpunkt för information om alla europeiska företag skulle spara tid och pengar. Därför bör det vara obligatoriskt för alla medlemsstater att ansluta sig.

  Edvard Kožušník (ECR), skriftlig. – (CS) Jag stöder kommissionens initiativ om sammankoppling av företagsregister. Jag anser att möjligheten att överföra information över gränserna inte endast är ett sätt att blåsa nytt liv i den inre marknaden, utan särskilt att öka förtroendet för marknaden och stärka rättssäkerheten för alla parter på den inre marknaden. Vi bör inte heller glömma den dramatiska minskningen av den administrativa bördan för företagen. Enligt den så kallade Stoibergruppen skulle möjligheten till gränsöverskridande elektronisk tillgång till företagsinformation kunna medföra besparingar i administrativa kostnader på upp till 160 miljoner euro per år för företagen.

Jag uppmanar dock kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt hela lösningens interoperabilitet och tekniska neutralitet när planen genomförs. Jag skulle ogärna se att 160 miljoner euro å ena sidan sparas på den administrativa bördan men samtidigt ett lika stort belopp läggs på tekniska lösningar och sammankopplingen av företagsregistren.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Det råder ingen tvekan om att den ekonomiska globaliseringen leder till ett behov av en sammankoppling av företagsregister. För närvarande förvaltas all information om företagen enbart på nationell och regional nivå. Det ökade behovet av gränsöverskridande åtkomst till information om företag gör därför att det måste utvidgas till alla medlemsstater. Det är mycket viktigt att sammankoppla företagsregister för att sätta stopp för ekonomiska förluster och problem som påverkar alla intressenter, antingen det handlar om företagen själva, deras anställda, konsumenterna eller allmänheten.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Särskilt i företagsvärlden är det avgörande att vissa uppgifter är tillgängliga för allmänheten. I detta avseende är det vettigt att förvalta företagsregistren på nationell och regional nivå – å ena sidan med tanke på rättssäkerheten och å andra sidan med tanke på subsidiaritetsprincipen – men samtidigt möjliggöra gränsöverskridande tillgång till uppgifterna. Det är nödvändigt med interoperabilitet, särskilt för företag som är verksamma över gränserna, exempelvis som en följd av att företagssätet har omlokaliserats eller genom en fusion. Det administrativa samarbetet får under inga förhållanden leda till byråkratiska hinder. Problem kopplade till språk och kvalitet måste likaså beaktas. I detta avseende bör detta bereda väg för tjänstedirektivet. Men särskilt när det gäller yrkeskrav är det gränsöverskridande samarbetet inte helt tillfredsställande.

I Österrike krävs exempelvis intensiv utbildning och avklarade prov för att man ska kunna jobba yrkesmässigt som turistguide, men i andra länder finns inte dessa krav. De utlovade likvärdighetskontrollerna för att lösa denna typ av problem är högst otillräckliga. Med tanke på yrkesutbildningens höga kvalitet i Österrike har jag lagt ned min röst.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade ja till betänkandet.

Sammankoppling av företagsregister är ett bra sätt att främja en fortsatt integration av den europeiska ekonomin och öka rättssäkerheten för företag och konsumenter. Den information som finns i företagsregistren kan inte likställas med övrig ekonomisk information. Dessutom har den olika signifikans och rättslig innebörd i olika medlemsstater, och användare måste alltid uppmärksammas på detta i samband med att uppgifter tillhandahålls.

Med tanke på de speciella omständigheter som det är fråga om här bör en egen kontext skapas för sammankopplingen av registren och tillgången till uppgifter, vilken är lättanvänd och lättåtkomlig. För att detta projekt verkligen ska bli framgångsrikt krävs dock att alla medlemsstater deltar. Så snart som man tagit fram de tekniska standarder som behövs bör det därför bli obligatoriskt att delta.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstade ja till betänkandet om sammankoppling av företagsregister, eftersom jag som skuggföredragande för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet kunde nå en bra kompromiss med föredraganden Kurt Lechner. De viktigaste frågorna för mig är följande: –

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Kurt Lechners initiativbetänkande är inte kontroversiellt. Vi kunde stödja det utan betänkligheter.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) En sammankoppling av företagsregister så att intresserade parter kan få tillgång till dem är i linje med branschorganisationernas insynskrav.

Globaliseringen leder till att företag ständigt flyttar inom och utanför EU. Det är bra att intresserade parter fritt kan söka i dessa register. Alltför ofta har blufföretag genomfört bedrägerier just genom att utnyttja möjligheten att de inte med säkerhet kan identifieras som företag. Därför kan vi inte vara annat än positivt inställda till detta initiativ.

  Catherine Soullie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag gratulerar föredraganden till detta mycket välgrundade betänkande, som har antagits av en stor majoritet i parlamentet. Som föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om företagsregister vill jag betona detta betänkandes betydelse. Uppgifter om handeln inom EU är avgörande för att vår inre marknad ska utvecklas positivt och växa. Jag ser fram emot kommissionens lagstiftningsförslag i denna fråga.

Ett obligatoriskt deltagande av samtliga medlemsstater i ett gemensamt företagsregister skulle gynna hela unionen. Detta är endast möjligt om företagen inte belastas med ytterligare administrativa bördor och om personuppgifter skyddas, för att bevara ett klimat av förtroende.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade ja till betänkandet eftersom jag är övertygad om att sammankopplingen av företagsregister kan bidra till att insynen förbättras i rättsliga och affärsrelaterade transaktioner. Det generella målet med projektet var att göra det lättare för marknadens aktörer att få tillgång till information. Avsikten var att göra det möjligt för vem som helst att ta reda på vem som faktiskt står bakom ett visst företag, oavsett dess rättsliga form. Därför skulle en sammankoppling även vara i konsument- och kreditgivarskyddets intresse.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade ja till Miguel Portas’ betänkande om sammankoppling av företagsregister, eftersom det är en bra idé med obligatorisk integrering av europeiska företagsregister för samtliga EU-stater i syfte att avlägsna de nuvarande hindren för företags rörlighet inom EU.

En enda europeisk portal till företagsregistren, en giltig och tillgänglig portal i de 27 EU-medlemsstaterna som gör det möjligt för alla medborgare att få tillgång till information om företag i EU, är helt klart ett bra sätt att rationalisera företagsutvecklingen i unionen.

Betänkande: Schroedter (A7-0234/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja eftersom jag anser att den nya hållbara ekonomin måste bygga på att det finns kvalificerad arbetskraft som främjar innovation inom sektorer som är strategiskt fördelaktiga för EU:s framtid, särskilt energi och forskning. Det större värdet av dessa kunskapsområden, möjligheterna till omlokalisering som de erbjuder och det sätt på vilket de kan vara baserade både i EU:s randområden och centrala regioner erbjuder en enorm potential när det gäller ny teknik och dess förmåga att anpassas till den nya miljömässiga och mänskliga situationen.

Det kommer att bli centralt med investeringar i sektorer som främjar förebyggande och minskning av klimatförändringens effekter. Havsregionerna kommer att spela en viktig roll i detta avseende tillsammans med alternativa sätt att producera energi med hjälp av de naturresurser som finns i EU:s olika regioner.

Kunskap som avser miljömässig innovation är den nya ekonomins framtid, eftersom det måste finnas en stark inriktning på kunskapens tillämpning inom nya ekonomiska användningsområden. Kunskap kan med andra ord ge mervärde, men den kan endast skapa sysselsättning genom samverkan med centrum för forskning, produktion och distribution, vilket skapar sysselsättning inom de mest olikartade områden, från forskning till tjänster och handel.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Osäkerheten på arbetsmarknaden har för närvarande en avsevärd inverkan på ungdomars sysselsättningssituation i unionen. Jag välkomnar betänkandets tonvikt på tillträde till arbetsmarknaden, på förbättring av sysselsättningsmöjligheterna för ungdomar samt på förbättring av utbildningsprogrammen i detta avseende.

Ungdomar måste kunna ta del av arbetsmarknaden. Jag välkomnar särskilt en förbättring av kontakterna mellan utbildningsorgan, universitet och näringsliv. Dessa kontakter hjälper ungdomar att komma in på arbetsmarknaden för första gången och skapar sysselsättningsmöjligheter för akademiker och ungdomar med yrkeskompetens.

För det andra stöder jag bättre samordning på alla nivåer mellan finansieringssystemen på europeisk, nationell och regional nivå.

Jag stöder dock inte en omställning från direktstöd till landsbygdsutveckling och utveckling av ett miljömässigt hållbart jordbruk, eftersom direktstöd är bästa sättet att ge jordbrukarna inkomststöd.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde detta betänkande. För att uppnå en hållbar ekonomi i EU måste vi säkerställa en väl avvägd ekonomisk och social utveckling. Det är nödvändigt att begränsa den ekonomiska tillväxtens beroende av resurs- och energiförbrukningen, minska klimatförstörande utsläpp och på så sätt motverka den globala uppvärmningen. Vi måste även utnyttja den gröna sysselsättningspotentialen inom tjänstesektorn och den sociala ekonomin. För att åstadkomma detta bör kommissionen utarbeta en strategi för skapande av gröna jobb som regionala myndigheter kan följa när de antar strategier för regional utveckling. Genomförandet av denna strategi bör finansieras med EU-medel samt nationella och regionala medel. Fördelningen av dessa bör noga samordnas. Hjälpen bör användas för forskning och utveckling, anpassning av innovationer och infrastruktur samt skapande av ny teknik på området för exempelvis förnybar energi och energieffektivitet.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Den finansiella krisen leder EU och många regioner i världen allt djupare in i stagnation, utan att politikerna frågar sig hur det kan åtgärdas. Många av dem tror till och med att det räcker att helt enkelt rida ut stormen ett tag för att situationen ska återgå till hur det var före september 2008.

Jag delar inte denna uppfattning. Om vi bortser från miljön i diskussionen kommer samma orsaker att ge upphov till samma verkningar. Miljön innebär en möjlighet att upprätta en ny utvecklingsmodell. Sysselsättningspotentialen är avsevärd, under förutsättning att vi utrustar oss med de verktyg som behövs för att skapa en hållbar ekonomi.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag instämmer med betänkandet, eftersom det främjar skapandet av hållbara arbetstillfällen, med andra ord arbetstillfällen som tar hänsyn till den nuvarande generationens behov på ett sådant sätt att framtida generationers möjligheter inte äventyras. Det betonas även att dessa arbetstillfällen måste skapa social välfärd, så de måste tjäna människan och naturen. Målet för den nya hållbara ekonomin bör vara gemensam miljömässig och social hållbarhet, skapande av långsiktiga utsikter till ökad konkurrenskraft, social välfärd och bättre miljöskydd. Genom att osäkra anställningskontrakt allt oftare används för lågkvalificerade arbeten är frågan om kvaliteten på sysselsättningen särskilt viktig, så genom detta betänkande främjas även skapandet av bra arbetstillfällen.

Dessa arbetstillfällen måste vara stabila och socialt orienterade, med särskild inriktning på de anställdas hälsa och säkerhet, anständigt arbete och kompetenskrav. Därför uppmanar jag medlemsstaterna att inte endast skapa högkvalificerade arbetstillfällen, utan även förbättra statusen för mellan- och lågkvalificerade arbeten genom att skapa goda arbetsvillkor. Jag instämmer även med initiativet att anpassa strategierna för livslångt lärande efter äldre arbetstagares behov, så att även många arbetstagare som är äldre än 55 år kan delta.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) EU:s sammanhållningspolitik har en avgörande roll när det gäller att utveckla sysselsättningspotentialen i en hållbar ekonomi, eftersom sammanhållningspolitiken bidrar till att avlägsna de regionala skillnaderna och stimulera ekonomin. Ur denna synvinkel bör de regionala och lokala myndigheterna i högre grad använda strukturfonderna för att ta initiativ till att skapa nya, hållbara och varaktiga arbetstillfällen. Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) gynnar den regionala klusterbildningen genom att sammanföra forskning, innovation och infrastruktur på plats och med ny teknik.

Regionala och lokala myndigheter har bäst förutsättningar och är de mest lämpade för att skapa de villkor som krävs för att öka klusterbildningen, som avsevärt kan stimulera den lokala ekonomiska utvecklingen och skapa nya arbetstillfällen i regionerna. Även de små och medelstora företagen spelar en central roll för att främja innovation i EU. De bör uppmuntras att använda Europeiska socialfonden för att främja företagaranda och kompetens.

Bristen på samordning mellan finansieringssystemen på europeisk, nationell och regional nivå är dock ett hinder för uppnåendet av dessa mål. Därför finns ett behov av bättre samordning på flera nivåer för att öka samverkan mellan olika gemensamma politiska åtgärder.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för det här betänkandet, eftersom jag erkänner vikten som skapandet av ”gröna jobb” har i en hållbar ekonomi. Ett ”grönt jobb” skulle också vara ett jobb som bidrar genom att spara energi och naturresurser, genom att använda förnybar energi, genom att bevara ekosystemen och genom att minska miljöpåverkan orsakad av avfall och luftföroreningar. Den positiva bieffekten av att främja dessa sektorer är faktiskt ansenlig och borde utvecklas. Samtidigt måste lämpliga arbetsförhållanden garanteras liksom yrkesutbildning för folket.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade ja till betänkandet eftersom det där riktas kritik mot Europa 2020-strategin, som inte är inriktad på arbetslösheten och den sociala sammanhållningen, och eftersom det i betänkandet efterlyses förändringar av regionala utvecklingsfonden och Europeiska socialfonden, så att de verkligen ska främja sysselsättning och rättvis social integrering. Syftet med betänkandet är även att starta en debatt om och anta särskilda åtgärder för att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet, med full lön och socialförsäkring, genom att stimulera miljömässigt och socialt hållbar tillväxt.

Inom denna ram förespråkas i betänkandet en stark roll för den offentliga sektorn, genom främjande av dess hållbara utveckling med offentliga tjänster och infrastruktur som uppfyller miljömässiga och sociala standarder. I betänkandet förespråkas en ny industri-, utbildnings- och kompetenspolitik som skapar en livskraftig ekonomi genom främjande av jämställdhet och en stark roll för arbetstagarföreträdare.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. − (EN) Jag stöder detta betänkande som klarlägger att man samtidigt som jobbpotentialen optimeras måste rikta särskild uppmärksamhet mot anständigt arbete samt de anställdas hälsa och säkerhet. För att föregripa förändringar och undvika arbetslöshet är det viktigt att främja social dialog och gemensamma överenskommelser (som ofta inte finns i de nya sektorerna) tillsammans med förbättrad social trygghet, system för inkomststöd och proaktiva, sektorspecifika utbildningsinitiativ, jämställdhet och en socialt inkluderande arbetsmarknad. Betänkandet bygger på Internationella arbetsorganisationens (ILO) definition av gröna jobb, enligt vilken alla jobb som främjar en hållbar utveckling är gröna jobb. För att säkerställa en socialt rättvis övergång bör arbetstagare vara en medverkande part i processen. I betänkandet efterlyses företrädare för de anställda i företagen som ska ansvara för att göra arbetsplatsen mer miljövänlig enligt ILO:s definition för att göra arbetsplatser, företag och industrier mer hållbara. Ökad hållbarhet bör införas som ett understött mål i budgetplanen för olika fonder, däribland strukturfonderna och Sammanhållningsfonden. Vi måste sätta skapandet av hållbara jobb högst upp på EU:s dagordning med en progressiv övergång mot och investering i kvalitet och miljövänliga jobb.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till betänkandet om ”utvecklande av sysselsättningspotentialen i en ny hållbar ekonomi”, eftersom målet inte enbart är att göra en numerisk analys av den gröna sysselsättningspotentialen. Det är även viktigt att undersöka frågan om hur bra arbetsvillkor kan garanteras och hur övergången till en hållbar ekonomi kan göras socialt rättvis.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Att sex olika parlamentsutskott har medverkat i att utarbeta betänkandet visar sysselsättningsfrågans stora betydelse i dag och hur begreppet hållbarhet nu är en oundviklig term i den politiska debatten. Ekonomins hållbarhet och dess potential för att utveckla arbetstillfällen är problem som delas av arbetstagare, företagare och politiker, tekniska arbetare och lekmän, miljövårdare och industrimän och många fler. Ett av huvudproblemen är just hållbarhetens kostnad och hur den fördelas.

Vi frågar oss i vilken utsträckning detta behov, som inte alltid är märkbart eller tillräckligt lätt att uppnå, på ett negativt sätt påverkar marknadens förmåga till initiativ och organisation eller skapar ytterligare svårigheter för en ekonomi som redan har drabbats hårt av krisen och osäkerheten. I dag finns ett växande behov av att hållbarheten ska vara mer än en sammanfattande term som därför är svår att uppnå. Den bör snarare vara en genomförbar förutsättning för att även från ekonomisk synpunkt förändra människans handlande i världen så att alla gynnas, inte endast några få radikaler.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Utvecklingen är hållbar om den tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Vi behöver en hållning som kombinerar hänsyn till ekonomiska, sociala och miljömässiga intressen, en intensivare social dialog, ett starkare företagsansvar samt försiktighetsprincipen och principen om att förorenaren ska betala. Vi måste tänka långsiktigt för att skapa förutsättningar för konkurrenskraft, samt social, ekonomisk, territoriell och miljömässig sammanhållning. Vi måste därför förespråka investeringar i humankapital, socialt kapital och miljökapital, teknisk innovation och nya miljötjänster.

Genom detta åtagande deltar vi i kampen mot klimatförändringarna. EU har åtagit sig att minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent fram till 2020, att täcka 20 procent av sitt energibehov med förnybar energi och att öka energieffektiviteten med 20 procent. Enligt en undersökning från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar kan den globala uppvärmningen endast begränsas till 2 °C om de industrialiserade länderna senast 2050 minskar sina utsläpp av växthusgaser med 80–90 procent jämfört med 1990. Vi förespråkar därför skapandet av ”gröna jobb” som bidrar till en hållbar utveckling som bygger på social rättvisa och miljöeffektivitet liksom sysselsättningsfrämjande åtgärder på landsbygden för att motverka avfolkning.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I detta initiativbetänkande finns positiva inslag på olika områden. Det har införlivat en del av det yttrande som jag var ansvarig för i utskottet för industrifrågor, forskning och energi, även om behovet av större inriktning på varje medlemsstats särdrag tyvärr inte betonas i betänkandet. Jag ska ta upp några positiva sidor:

- I betänkandet fastställs att en ny hållbar ekonomi för EU ska säkerställa en väl avvägd ekonomisk och social utveckling med betoning av den offentliga sektorns betydelse.

- I betänkandet efterlyses en ambitiös, hållbar industripolitik med tonvikt på resurseffektivitet. Det framhålls att den gröna ekonomin måste erbjuda möjligheter till anständiga och välbetalda arbeten inriktade på energieffektivitet eller som även själva bidrar till ett mångfacetterat näringsliv.

- I betänkandet påpekas att övergången till en ny hållbar ekonomi är en mycket komplex företeelse som kräver att särskild uppmärksamhet ägnas åt de områden som drabbas av avindustrialisering genom lämpliga mekanismer för ekonomiskt stöd och integrerade insatser, som är inriktade på hållbar utveckling och en mer innovationsbaserad ekonomi och som kan skapa anständiga, välbetalda arbeten med tillhörande rättigheter samt minska de sociala orättvisorna och de regionala skillnaderna. Arbetsmarknadens parter är viktiga för att uppnå dessa mål. Stödet till små och medelstora företag är särskilt viktigt.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det passar bra att rösta om detta betänkande i dag, eftersom den skotska regeringen i dag meddelade att Skottland är på god väg att uppnå sina 2020-mål för växthusgasutsläpp. I en nyligen släppt rapport framhävs att havsbaserade vindkraftparker i sig skulle kunna skapa 48 000 arbetstillfällen i Skottland. Den skotska regeringen har föresatt sig att gå i bräschen för EU:s insatser att skapa nya arbetstillfällen i en hållbar ekonomi. Det är olyckligt att regeringen i Westminster fortsätter att diskriminera skotska energileverantörer genom bestraffande nätavgifter, vilket hämmar en utveckling som har betydelse för hela EU. Jag röstade ja till uppmaningarna i betänkandet och kräver att den brittiska regeringen tar hänsyn till dem.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Det ökade antalet korta anställningsavtal med sämre arbetsvillkor förekommer i dag särskilt bland ungdomar. Detta är ett allvarligt hinder för medborgarnas stabila liv och därmed en hållbar ekonomi. Ekologiska trender inom utveckling och industriella innovationer är avsedda att bidra till ökad sysselsättning samtidigt som miljön skyddas.

Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet menar att krav på miljövänlig teknik inom jordbruket kan bidra till ökad sysselsättning och ökade inkomster för jordbrukarna. Detta är en intressant teori som helt klart förtjänar en diskussion och djupare analys. Förslaget om informationskampanjer för att göra medborgarna medvetna om ekologins betydelse förtjänar också stöd.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. − (EN) Energihållbarhet är en av de viktigaste frågorna som samhällena i Europa står inför i dag, och det har också potentialen att bli en av de viktigaste sysselsättningskällorna under de kommande åren. Jag stöder det här initiativet eftersom det främjar skapandet av arbetstillfällen och skyddar arbetstagarnas rättigheter.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Den långsamt avklingande ekonomiska krisen bör sporra EU att hushålla med resurserna på ett klokare och mer konkurrenskraftigt sätt. Detta är endast möjligt genom en hållbar näringslivsstrategi, som medför en rad positiva bieffekter för miljön och medborgarna. Vi måste skapa stabila allmänna villkor där sysselsättningspotentialen i EU:s gröna ekonomi kan blomstra och leda till hållbar näringslivsutveckling. Jag röstar ja till betänkandet, eftersom ekonomisk tillväxt, miljöskydd och social sammanhållning går hand i hand och kompletterar varandra. Målet bör inte endast vara att skapa nya, hållbara ”gröna” jobb, utan även att uppmuntra företagen och samhället i stort att medverka i detta nya sätt att driva näringsverksamhet. Vi måste till fullo utnyttja den ”gröna” ekonomins potential och samtidigt stärka EU:s globala profil som förebild i form av en progressiv, hållbar och miljömedveten ekonomisk union.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Som en följd av krisen har ekonomisk tillväxt och sysselsättning blivit en överhängande prioritering i EU. Jag röstade ja till betänkandet, eftersom jag anser att det är centralt att välriktade åtgärder ökar sysselsättningen genom en politik för aktivt åldrande och för integrering av ungdomar, funktionshindrade, legala invandrare och andra sårbara grupper på arbetsmarknaden. Dessa strategier samt bra utbildning måste kompletteras genom effektiva incitament som stöder livslångt lärande och fortbildning.

Ett annat segment som inte får glömmas bort är unga akademiker. Vi måste främja ett starkt partnerskap mellan medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter som hjälper dessa ungdomar att hitta sitt första jobb eller få möjlighet till fortbildning, även i form av lärlingsplatser. I detta hänseende måste medlemsstaterna till fullo utnyttja de EU-fonder som finns tillgängliga, särskilt Europeiska socialfonden.

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE), skriftlig. – (RO) Vi behöver åtgärder som är utformade för att skapa nya arbetstillfällen, särskilt nu när medlemsstaterna står inför en allvarlig ekonomisk och social kris. Mot denna bakgrund har EU:s sammanhållningspolitik en avgörande roll när det gäller att utveckla sysselsättningspotentialen i en hållbar ekonomi, eftersom sammanhållningspolitiken bidrar till att avlägsna de regionala skillnaderna och skapa ett samhälle med full sysselsättning. Vi måste uppmuntra regionerna att använda strukturfonderna för att finansiera nationella, regionala och lokala projekt, samt använda Europeiska socialfonden för att skapa fler utbildningsmöjligheter och arbetstillfällen.

Europeiska socialfonden är en lösning för medlemsstater som vill investera i kompetensutveckling, sysselsättning och utbildning, omskolning och yrkesvägledning för arbetslösa i syfte att skapa fler och bättre arbetstillfällen. För att stödja medlemsstaternas lokalsamhällen och regioner begärde jag att kommissionen finansierar ett pilotprojekt inriktat på att tillhandahålla utbildning och främja utbytet av modeller för bästa praxis för dem som är direkt delaktiga i förvaltningen och användningen av EU-fonder på lokal och regional nivå.

  Thomas Mann (PPE), skriftlig. – (DE) Jag har i dag röstat ja till Elisabeth Schroedters initiativbetänkande om att utveckla sysselsättningspotentialen av en ny hållbar ekonomi. Kärnan i betänkandet är de så kallade gröna jobben. Det är arbetstillfällen i nästan alla berörda industri- och tjänstesektorer vilka bidrar till en hållbar ekonomi. Miljöskyddet kan bli en ekonomisk drivkraft om vi i ett tillräckligt tidigt skede skapar förutsägbara och investeringsvänliga ramvillkor. Införandet av ytterligare ett antal upphandlingskriterier strider mot EU:s uttalade mål att genast minska byråkratin. Jag är nöjd med att vi kunde enas om att begränsa antalet nya kriterier för sociala minimistandarder. De flesta europeiska företag är utan tvekan globala pionjärer för en framgångsrik miljöskyddspolitik. För att garantera dem rättvisa konkurrensvillkor måste vi förhindra att tillverkningen flyttas ut ur EU till tredjeländer med låga miljöskyddsstandarder. Kommissionen och medlemsstaterna måste vidta snabba och kraftfulla åtgärder för att bekämpa denna utveckling. Mitt ändringsförslag i denna riktning fick majoritetens stöd i dag.

Antidiskriminering och likabehandling måste främjas på arbetsplatsen. Straffmekanismer och kvotering är fel metod. Kravet på att företagsstyrelserna obligatoriskt måste bestå av 40 procent kvinnor är orealistiskt. Därför fick inte detta förslag något stöd. Kvinnor behöver inte kvotering. De behöver bättre karriärmöjligheter. I detta syfte är det nödvändigt att avlägsna hinder för kvinnors yrkesutveckling.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Sysselsättningsbegreppet i en ny hållbar ekonomi har skapat ett nytt paradigm när det gäller ekonomiska budgetar, som hittills har ansetts vara väsentligt för ekonomisk utveckling och skapandet av nya arbetstillfällen. En hållbar ekonomi förutsätter stora förändringar när det gäller sysselsättningspotentialen, och företag från energieffektivitetssektorn kommer att spela en avgörande roll i skapandet av nya arbetstillfällen över hela världen. Exemplet från Tyskland är i det här avseendet mycket illustrativt för framgångarna för den här sektorns företag i skapandet av nya arbetstillfällen. Det är därför helt avgörande att andra EU-länder följer Tysklands exempel, så att vi kan få en multiplikatoreffekt för sysselsättningen i en hållbar ekonomi över hela Europa.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) På nytt har vi ett EU-betänkande fullt av vackra ord. Exempelvis talas det om optimal sysselsättningspotential för män och kvinnor i den nya, hållbara ekonomin, anständigt arbete, en socialt rättvis omvandling och uppfyllande av kompetenskrav. Samtidigt måste dock EU vara medvetet om att trycket på arbetsmarknaden just på grund av utvidgningen mot öster har ökat markant i vissa sektorer, utan några tecken på förbättring. Dessutom har särskilt under senare år osäkra arbetsvillkor, exempelvis arbete som utförs av personal från bemanningsföretag, deltidsarbete, ”McJobs” och skenbart egenföretagande ökat betydligt. Nu för tiden är inte ens högutbildade garanterade något jobb.

Så länge man fortsätter att prata om att ge arbetstagare från tredjeländer arbetstillstånd för att förse handeln och industrin med billig arbetskraft, i stället för att försöka ge arbetstagare som redan bor i landet lämplig fortbildning, kommer allt detta troligen att förbli tomma ord. Kraven låter bra, men ord på papper är lätta att slösa med. Jag har lagt ned min röst, eftersom jag inte kan förutsätta att man vidtar lämpliga åtgärder som faktiskt leder till att detta förverkligas.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Elisabeth Schroedters betänkande eftersom jag håller med om dess meddelande och strategi.

Hållbar utveckling tar hänsyn till den nuvarande generationens behov på ett sådant sätt att kapaciteten att tillfredsställa framtida generationers behov inte äventyras. I rådets beslut tar man hänsyn till ekonomiska och ekologiska intressen och fastställer att investeringar i humankapital och socialt kapital samt innovation är nödvändiga för att skapa förutsättningar för konkurrenskraft, välstånd och social sammanhållning.

En annan viktig punkt i betänkandet är definitionen av gröna jobb. Dessa jobb ska inte begränsas till sådana sysselsättningsområden som är direkt knutna till miljöskydd. Gröna jobb omfattar även alla jobb som främjar en övergång till en hållbar ekonomi genom att bidra till energibesparing, användning av förnybara energikällor samt minskade mängder avfall.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Hållbar tillväxt måste grundas på social rättvisa och miljöeffektivitet. Omvandlingen av de europeiska ekonomierna till miljöeffektiva ekonomier på alla nivåer – lokal, nationell, regional och europeisk nivå – kommer att leda till genomgripande förändringar inom produktion, distribution och konsumtion. Jag stöder insatserna för att genomföra informationskampanjer som riktar sig till allmänheten i syfte att understryka att vår strategi för övergång till en grön, hållbar ekonomi är socialt rättvis och att den kommer att bidra till ökad sysselsättning.

Jag vill betona nödvändigheten av att lägga större tonvikt vid den biologiska mångfalden i skapandet av gröna jobb över hela Europa, särskilt genom att införa Natura 2000-nätverken. Jag uppmanar kommissionen att senast 2011 föreslå en strategi som omfattar både lagstiftningsåtgärder och andra typer av åtgärder för att uppmuntra till gröna jobb som skapar såväl tillväxt som välstånd för alla.

Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att integrera sin politik för att omskola arbetstagare till gröna jobb med övrig EU-politik.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Det är viktigt att utveckla gröna jobb i Europa. Å ena sidan gör dessa jobb det möjligt att stödja hållbar tillväxt, och å andra sidan är de viktiga för att uppnå de ambitiösa kvantifierade mål som EU har fastställt för att bekämpa klimatförändringarna. Jag röstade för min kollega Elisabeth Schroedters betänkande. I det förespråkar man ett genomförande av åtgärder som främjar dessa mål. För att öka antalet gröna jobb bör man framför allt uppmuntra företagen att investera i ren teknik. Jag tänker särskilt på införandet av skattelättnader för små och medelstora företag. Regionerna bör också uppmuntras att använda strukturfonderna och Sammanhållningsfonden för att skapa nya, hållbara och varaktiga arbetstillfällen. Vi bör dock också se till att de nationella utbildningssystemen är anpassade för att bemöta efterfrågan på kvalificerad arbetskraft samt se till att de som riskerar att bli arbetslösa på grund av strukturella förändringar i ekonomin omskolas.

  Zuzana Roithová (PPE), skriftlig. – (CS) Jag lade ner min röst om betänkandet om att utveckla sysselsättningspotentialen av en ny hållbar ekonomi eftersom jag inte håller med föredraganden om att vi kan komma till rätta med arbetslösheten genom att minska utsläppen med 90 procent på 40 år. I betänkandet stöder man visserligen införandet av nya tekniker, men det skapar inte nödvändigtvis arbetstillfällen för de europeiska medborgarna. Vi är en del av en avreglerad global marknad där företag, samhällen och konsumenter även erbjuds ny asiatisk teknik, som konkurrerar med europeisk teknik genom låga priser. Det betyder inte att vi inte bör införa standarder för att förbättra miljön, men vi bör inte låtsas att det kommer att minska arbetslösheten.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är mycket nöjd med att parlamentet i dag har antagit min tyska kollega Elisabeth Schroedters betänkande om att utveckla sysselsättningspotentialen av en ny hållbar ekonomi. Som hon sade efter omröstningen har De gröna länge förespråkat att Europa förbinder sig till en verklig ny grön giv och påskyndar övergången till den gröna ekonomin som den enda möjliga lösningen på den aktuella ekonomiska krisen. Därför är det mycket positivt att en stor majoritet av parlamentsledamöterna från olika grupper stödde betänkandet. I det betonar man den enorma potentialen att skapa nya gröna jobb och omvandla befintliga jobb till gröna jobb runt om i Europa samtidigt som man fastställer rekommendationer i detta syfte.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Även om vi stöder vissa principer i betänkandet röstade vi mot det.

Utveckling av nya jobb i gröna sektorer, användning av förnybara källor, återuppbyggnad av ekosystemet och energibesparingar är önskvärda och bör stödjas. Vi kan dock inte låta våra företag bära kostnaderna för övergången till hållbara jobb, framför allt inte i dessa kristider.

De företag som är intresserade av att helt eller delvis övergå till en ekologiskt hållbar sektor bör ges möjlighet till ekonomiskt stöd. Förfarandena för att ersätta system med höga föroreningsnivåer till system som har en låg miljöpåverkan bör förenklas eftersom de, vilket ofta händer i Italien, motarbetas av medborgarna.

  Edward Scicluna (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stödde gladeligen betänkandet. Det är viktigt att den ekonomiska och sociala krisen inte hindrar medlemsstaterna från att gå mot en mer hållbar, koldioxidsnål och resurseffektiv ekonomi. Det kommer att göra att de blir mer motståndskraftiga, mer konkurrenskraftiga och mindre beroende av allt dyrare import. Kommissionen bör fokusera på gröna jobb eftersom OECD har visat att sektorn för miljövaror och miljötjänster har potential att tillhandahålla arbetstillfällen som avser många olika kvalifikationer och färdigheter, inbegripet för lågkvalificerade arbetstagare. Jag skulle också vilja att medlemsstaterna inrättar finansieringssystem och skatteincitament för att hjälpa små och medelstora företag att gå mot en grön sysselsättningspolitik. Samtidigt som en ny europeisk sysselsättningsstrategi ger en bred definition av ”gröna arbetstillfällen” bör åtskillnad göras mellan föroreningsbegränsning, återvinning, förvaltning av vattenresurserna, naturskydd, utarbetande av miljöteknik, framställande av förnybar energi och miljövänlig forskning och utveckling. En ”grön” ekonomi har potential att skapa ekonomisk tillväxt och ta itu med den ökande osäkerhet på arbetsmarknaden som har uppstått i EU under de senaste årtiondena, framför allt bland unga människor. För att uppnå detta behöver vi lämpliga utbildningsprogram. Endast på så sätt kommer vi att kunna utveckla sysselsättningspotentialen av en ny hållbar ekonomi.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Europeiska rådet har fastställt att utveckling är hållbar om den tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. I betänkandet diskuteras skapandet av gröna jobb ingående. En mycket viktig faktor är att det finns stor potential att skapa nya arbetstillfällen inom området förnybara energikällor. I Europa är Tyskland ett bra exempel på ett ansvarsfullt genomförande av denna politik. Vid övergången till en hållbar ekonomi måste vi också uppmärksamma social rättvisa för att medborgarna ska kunna acceptera förändringen. Lämplig utbildning och systematisk förbättring av arbetstagarnas kvalifikationer kräver inte bara respekt för miljöstandarderna utan också för arbetsvillkoren.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag stöder helt och hållet betänkandet om att utveckla sysselsättningspotentialen av en ny hållbar ekonomi. Elisabeth Schroedter hänvisar till Internationella arbetsorganisationens (ILO) definition som fastställer att alla arbetstillfällen som bidrar till den hållbara utvecklingen och till ett socialt Europa är gröna jobb. Därmed omfattar definitionen mer än högteknologiska jobb inom sektorn för energi- och miljöförvaltning som kommissionen hänvisar till. Ett mål är till exempel en ambitiös, hållbar industripolitik med tonvikt på resurseffektivitet och anständiga och välbetalda arbeten. Det rekommenderas att industrin deltar i större utsträckning, att regionala myndigheter uppmuntras att anpassa rättsliga ramvillkor, marknadsbaserade incitament, subventioner och offentlig upphandling till detta mål och att bättre riktade åtgärder vidtas inte bara när det gäller behovet av nya kunskaper utan också inrättandet av social dialog eller kollektiva arbetsavtal i de nya sektorerna.

Trycket på produktivitet är mycket högt i de nya sektorerna, och benägenheten att garantera goda arbetsvillkor är låg. Därför är det inte lätt att övertyga anställda i traditionella industrier med en tradition av stabilt socialt skydd att byta bransch. EU har förbundit sig att bekämpa den globala uppvärmningen, och därför krävs det en bra strategi för en socialt rättvis övergång till en grönare ekonomi.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. I det efterlyser man en utveckling av en europeisk sysselsättningsstrategi för en hållbar ekonomi. Man kräver också att rådet ser över de subventioner som innebär negativa konsekvenser för miljön och betonar behovet av anständiga arbeten.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om att utveckla sysselsättningspotentialen hos en ny hållbar ekonomi eftersom jag anser att medlemsstaterna bör gå mot en konkurrenskraftig och mer effektiv ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Därför uppmanar jag EU att utveckla en hållbar industripolitik och att se till att industrin deltar i miljöinnovationen för att göra den ekonomiska tillväxten mindre beroende av resurs- och energiförbrukning samt minska utsläppen av föroreningar. Jag anser att om vi ska kunna skapa arbetstillfällen i en miljöeffektiv ekonomi behöver vi investera i energieffektivitet samt i användning av förnybara energikällor och gröna tekniker inom bygg-, transport- och jordbrukssektorn. Jag efterlyser en utveckling av en europeisk sysselsättningsstrategi för att uppnå en hållbar ekonomi som en del av Europa 2020-strategin, och jag betonar samtidigt de regionala myndigheternas betydelse i detta avseende.

Dessutom efterlyser jag en utveckling av effektiva finansieringssystem och skatteincitament för att hjälpa små och medelstora företag att gå över till en grön sysselsättningspolitik och garantera gröna innovationer och grön produktion. Slutligen anser jag att sysselsättningspolitiken kan spela en central roll för att bekämpa fattigdom och social utestängning, och jag uppmanar medlemsstaterna att använda Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för att främja de nya kunskaper som krävs för miljöeffektiv utveckling.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Övergången till en hållbar ekonomi är inte bara en miljömässig nödvändighet, utan den är också en grundläggande del av vår strategi för ett socialt Europa. Dessa förändringar kommer dock endast att ge resultat om de är socialt rättvisa och i slutändan ökar sysselsättningen, förbättrar arbetsvillkoren och förbättrar socialförsäkringarna.

Därför bör en hållbar ekonomi inte bara omfatta social och miljömässig, utan även teknisk och ekonomisk hållbarhet. Det får inte finnas några motsättningar. Vi behöver fler kreativa åtgärder.

Ta till exempel energieffektivitet. I Litauen var byggsektorn en av de branscher som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen. Majoriteten av de gamla byggnaderna i Litauen är mycket oekonomiska – importerad energi används ineffektivt, vilket de boendes enorma värmeräkningar visar.

Det är troligt att nationella projekt för att isolera byggnaderna och öka deras energieffektivitet kommer att innebära att Litauen minskar sitt beroende av importerad energi.

Detta är givetvis bara ett exempel, och det är inte nödvändigtvis tillämpbart på alla medlemsstater. Det visar dock att framför allt under krisen måste vi tänka mer konstruktivt och tillsammans lägga grunden för en hållbar framtid.

Betänkande: Trzaskowski (A7-0216/2010)

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Jag stödde betänkandet om EES-Schweiz: hinder för det fullständiga genomförandet av den inre marknaden, eftersom man i det betonar en rad olika åtgärder som syftar till att fördjupa det ekonomiska samarbetet mellan EU och Schweiz samt uppmuntrar kommissionen att ta itu med dem. Framför allt tar man med all rätt upp det onödigt komplicerade systemet med 120 bilaterala avtal mellan Schweiz och EU inom enskilda ekonomiska sektorer. Det är riktigt att vi gör vårt bästa för att förenkla och närma lagstiftningen, framför allt när det gäller upphävandet av hindren för EU-företagens tillträde till den schweiziska marknaden och vice versa. I betänkandet tar man till exempel upp det helt onödiga rättsliga kravet på att företag som vill komma in på den schweiziska marknaden ska lämna en ekonomisk garanti. Enligt min åsikt är det ett onödigt hinder som bör upphävas, och det är helt rätt att ta upp det i betänkandet.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom det är lika viktigt för EU som för dess handelspartner, framför allt medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta), att den inre marknaden genomförs fullt ut och fungerar väl. Schweiz – EU:s fjärde viktigaste handelspartner om man ser till volymen – har sin egen modell för ekonomisk integration utan anslutning som grundas på bilaterala sektorsavtal. Det skapar ytterligare problem eftersom de bilaterala avtalen, till skillnad från Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, inte innehåller någon automatisk mekanism för att anpassa deras innehåll till den framtida utvecklingen av det relevanta EU-regelverket.

Trots den positiva utvecklingen när det gäller avtalet om fri rörlighet för personer mellan EU:s medlemsstater och Schweiz finns det en del problem i samband med genomförandet av avtalet som kräver ytterligare uppmärksamhet. Därför anser jag att alla möjligheter som syftar till att förbättra genomförandet av avtalet bör läggas fram, inte minst större harmonisering av genomförandet och större konvergens mellan EU-lagstiftningen och den schweiziska lagstiftningen angående den inre marknaden.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Schweiz har en historia och olika särdrag som inte bara återspeglas i dess interna styrelseskick utan också i landets förhållningssätt till andra stater samt i de invändningar och reservationer som man påtvingar dessa förbindelser. Den schweiziska motviljan mot att gå med i stora internationella organisationer eller att ingå fördrag som ofta är varaktiga och bindande och som påverkar det nationella rättssystemet går långt tillbaka liksom det faktum att man gynnar sina medborgare och nationella företag framför utländsk konkurrens, som ofta drabbas orimligt hårt av rättsliga och administrativa hinder.

Likväl har Schweiz varit en viktig partner för EU, och över hundra bilaterala avtal som reglerar förbindelserna mellan dem har redan undertecknats. Samtidigt som Schweiz’ beslut att stå utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet inte bidrog till att påskynda och underlätta EU:s ekonomiska förbindelser med landet har det dock inte helt och hållet hindrat att sådana förbindelser har utvecklats på ett generellt sett positivt sätt. Jag hoppas att dessa förbindelser kommer att förstärkas och växa.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) De fyra medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) (Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz) är viktiga handelspartner till Europeiska unionen. Om man ser till volymen är Schweiz och Norge den fjärde respektive femte största handelspartnern till EU. De fyra Eftastaterna och EU:s medlemsstater tillhör ett gemensamt kulturområde såtillvida att de har samma grundläggande värderingar och gemensamt kulturellt och historiskt arv.

Mot bakgrund av att de nya förordningarna i Lissabonfördraget kan fördröja genomförandet av lagstiftningen om den inre marknaden i EES/Efta-staterna, samtycker jag till att kommissionen måste formalisera anmälningsförfarandet för nya EU-regler och EU-lagar som omfattas av EES-avtalet, så att man minskar klyftan mellan antagandet av ny lagstiftning och det eventuella införlivandet i EES/Efta-staterna.

Jag samtycker även till att EES/Efta-staternas parlament bör involveras mer i EU:s lagstiftningsprocess när det gäller förslag som är relevanta för EES. Jag föreslår därför att kommissionen ger de nationella parlamenten i EES/Efta-staterna de lagstiftningsförslag som har skickats till de nationella parlamenten i EU:s medlemsstater för samråd.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Som ordförande för Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Schweiz och EES har jag god förståelse för de problem som tas upp i betänkandet. Europeiska frihandelssammanslutningen har fyra medlemmar: Schweiz, Island, Norge och Liechtenstein. År 1994 blev tre av dessa fyra länder en del av den inre marknaden genom undertecknandet av EES-avtalet. I en folkomröstning valde Schweiz att inte delta i EES med 50,3 procent röster mot och 49,7 procent för. Därför beslöt Schweiz sig för att ha en separat förbindelse med övriga Europa, och man har ingått cirka 120 bilaterala avtal med EU.

Avtalen handlar om fri rörlighet för personer, väg- och lufttransport, vetenskaplig forskning, tekniska handelshinder, offentlig upphandling och jordbruk. Schweiz är EU:s näst viktigaste handelspartner, och över en miljon människor i EU arbetar på schweiziska företag.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom jag välkomnar de framsteg som gjorts på vägen mot en liberalisering av tillhandahållandet av gränsöverskridande tjänster mellan EU och Schweiz, och framför allt de positiva effekterna av avtalet om fri rörlighet för personer. Den konstanta ökningen mellan 2005 och 2009 av antalet utstationerade arbetstagare och självständiga tjänsteleverantörer från EU som är verksamma i Schweiz (enligt statistiken finns det cirka 200 000 gränsöverskridande arbetstagare från EU eller Eftastater som pendlar till Schweiz dagligen för att arbeta) har visat sig gynna båda parter. Jag anser att under den kommande perioden bör den schweiziska regeringen och kantonerna dra lärdom av EU och EES-staternas erfarenheter när det gäller liberaliseringen av tjänstesektorn genom genomförandet av tjänstedirektivet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Schweiz är tillsammans med Island, Norge och Liechtenstein en del av Europeiska frihandelssammanslutningen och en viktig handelspartner till EU. Men Island, Norge och Liechtenstein konsoliderade sina handelsrelationer med EU ytterligare när de godkände avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Sett till volymen är Schweiz EU:s fjärde största handelspartner och godkännandet av EES-avtalet är därför extremt viktigt. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. − (DE) I det här betänkandet lägger man inte tillräcklig vikt vid Schweiz suveränitet. Därför har jag röstat mot betänkandet.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Det är absolut nödvändigt att skapa ett verkligt Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) såsom det framställs i Portofördraget.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi, De gröna, stödde betänkandet. Det innehåller en rad anmärkningar om hindren för Schweiz och EES-staternas genomförande av reglerna för den inre marknaden. Framför allt tar man bland annat upp följande förslag: efter Lissabonfördragets ikraftträdande bör kommissionen förse EES-/Eftastaternas parlament med de lagförslag som skickas till EU-medlemsstaternas nationella parlament för yttrande. EES-/Eftastaterna bör avsätta tillräckliga medel för att genomföra tjänstedirektivet och framför allt för att upprätta nationella gemensamma kontaktpunkter. EES-/Eftastaterna bör dessutom delta i större utsträckning i diskussionerna om direktivet om konsumenträttigheter.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi röstade för betänkandet eftersom det innebär att hindren för frihandel mellan EU:s medlemsstater och viktiga europeiska handelspartner upphävs.

Vi anser, framför allt när det gäller Italien, att ett ökat genomförande av reglerna om den inre marknaden från Schweiz’ sida kan ha en positiv effekt på våra företag och våra arbetstagare. Vi välkomnar att Schweiz redan har beslutat sig för att minska banksekretessen avsevärt för att uppfylla behovet av öppenhet inom EU.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. I det rekommenderas större samarbete och utbyte av bästa praxis samt råd om ändringar som bör genomföras efter Lissabonfördraget. Det är hoppingivande att eftersläpningen med införlivandet i genomsnitt ligger på 0,7 procent, vilket i stort sett är detsamma som EU:s medlemsstater.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) Jag är mycket nöjd med att betänkandet antogs av en så stor majoritet i parlamentet. Jag hoppas att era röster för antagandet också innebär att ni precis som jag stöder de två grundläggande målen i betänkandet. För det första ville jag och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd även införa de länder i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som inte är medlemmar i EU och Schweiz på utskottets agenda om EU:s hjärta – den inre marknaden. Jag hoppas att dessa partner, som när allt kommer omkring är EU:s största ekonomiska partner, alltid kommer att finnas med på agendan. Det andra målet var att slutligen ta itu med särskilda hinder för samarbetet, framför allt hindren mellan Bryssel och Bern. Jag hoppas att parlamentets omröstning i denna fråga kommer att övertala båda sidorna – både kommissionen och de schweiziska myndigheterna – att se över de mekanismer som i nuläget reglerar samarbetet.

Betänkande: Zalba Bidegain (A7-0210/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Frihandelsavtal gör det möjligt för länder som skriver under det att dra fördel av handel av ett brett urval produkter och att utveckla styrkeförhållandet. Jag är därför glad över att EU snart kommer att skriva under ett frihandelsavtal med Sydkorea. Vi måste dock alltid vara extremt vaksamma när det gäller föreslagna handelsavtal. I det här fallet måste vi undvika snabba förändringar som potentiellt sett skulle kunna destabilisera handelsflödena. Härav behovet av undantagsklausuler, inte minst för att skydda vår bilindustri. I praktiken är jag nöjd med att betänkandet har godkänts, eftersom det innehåller en uppmaning från ledamöterna om att tillåta att en undersökning av ett importinflöde inleds på begäran av en medlemsstat, Europaparlamentet, den interna rådgivande gruppen, en juridisk person eller en sammanslutning som inte är en juridisk person och som agerar på EU-industrins vägnar och representerar minst 25 procent av denna, eller på kommissionens eget initiativ. Om det visar sig att europeiska tillverkare är allvarligt drabbade av dramatiska ökningar av importer av en viss produkt, kan skyddsåtgärder införas i form av skyddstullavgifter.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om införlivandet av en bilateral skyddsklausul i frihandelsavtalet mellan EU och Korea. Skyddsklausulen kommer att skydda de europeiska industrierna och arbetstillfällena från att påverkas negativt av koreansk import. En nära övervakning av exportflödet och en snabb korrigering av alla oegentligheter när det gäller iakttagandet av principen om rättvis konkurrens är synnerligen viktiga aspekter. Följaktligen anser jag att parlamentet bör visa rådet och kommissionen att det vill anta förordningen så snabbt som möjligt.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Parlamentet har godkänt ändringsförlagen till skyddsklausulen som ska införas i frihandelsavtalet med Sydkorea. Men detta är bara den första omröstningen. Slutomröstningen har skjutits upp till sammanträdesperioden den 18–21 oktober, så att vi kan få spelrum att nå en överenskommelse med rådet i första behandlingen. Alla Europeiska kommissionens konsekvensbedömningar har visat att handelsfördelarna kommer att bli större för Sydkorea än för EU. Det minsta kommissionen kan göra är att ge oss en trovärdig skyddsklausul. Vi känner verkligen att vårt behov av regionala skyddsåtgärder är rättmätiga, eftersom följderna av att öppna EU-marknaden för sydkoreanska produkter kan variera avsevärt mellan olika medlemsstater. Det är mycket lättare att förutsäga följderna för europeiska exporter i ett land med 50 miljoner invånare (i motsats till 500 miljoner). Det är också avgörande att parlamentet och relevanta industrisektorer har rätt att inleda en undersökning i skyddssyfte, och att parlamentet har mer att säga till om när det handlar om att godkänna eller avvisa skyddsåtgärder.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Jag hoppas att frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea kommer att gynna båda parter och att alla hinder mot frihandel kommer att vara minimala för båda sidorna. Syftet med skyddsåtgärderna är att ta itu med de negativa konsekvenserna för EU:s industrier. Den bilaterala skyddsklausulen ingår i det avtal som undertecknades med Sydkorea i oktober, och den bör förtydligas så att de olika aspekterna av dess genomförande anges korrekt och så att den är förenlig med ett öppet förfarande samtidigt som motparten involveras.

Eftersom klausulerna hindrar frihandel bör de begränsas i så stor utsträckning som möjligt för att undvika stor skada. De bör vara lämpliga och proportionerliga i förhållande till de situationer som de inrättades för. Jag hoppas att den europeiska industrin kommer att visa sig vara alltmer stabil och kreativ så att vi inte behöver använda klausulerna.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Detta förslag till Europaparlamentets och rådets förordning utgör det rättsliga instrument som krävs för att införliva skyddsklausulen i frihandelsavtalet (FTA) mellan EU och Sydkorea. Den 15 oktober 2009 slöts ett frihandelsavtal mellan EU och Sydkorea. I avtalet ingår en bilateral skyddsklausul som föreskriver möjligheten att återinföra tullsatsen för mest gynnad nation (MGN) när importen till följd av liberaliseringen av handeln sker i så kraftigt ökade kvantiteter eller under sådana omständigheter att den orsakar eller hotar att orsaka allvarlig skada för den industri i EU som tillverkar produkter av samma eller direkt konkurrerande slag. För att dessa åtgärder ska fungera måste en sådan skyddsklausul införas i EU-lagstiftningen, inte bara på grund av de förfarandemässiga aspekterna på införandet av skyddsåtgärder, utan även för att det är nödvändigt att specificera de berörda parternas rättigheter.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Antagandet av skyddsklausulen, som är ett erkännande av de tragiska konsekvenserna av liberaliseringen och avregleringen av världshandeln, upphäver inte de risker och farhågor som frihandeln mellan EU och Sydkorea för med sig när det gäller olika ekonomiska sektorers framtid. Det gäller framför allt vissa medlemsstater, till exempel Portugal, och regionerna som är mest beroende av dessa sektorer.

Ta till exempel textil- och klädindustrin, som avtalet framför allt riktar sig till. Enligt den undersökning som genomförts av generaldirektoratet för sysselsättning och Eurofound kan sysselsättningen inom sektorn minska med 20–25 procent eller i värsta fall med 50 procent fram till 2020. Låt oss också komma ihåg sektorer som elektroniksektorn och industrin för tillverkning av motorfordonskomponenter.

EU:s nyliberala fundamentalism fortsätter att offra arbetstillfällen och produktionskapacitet på frihandelns altare för att dess multinationella företag ska gå med vinst. Den fortsätter att öka underskotten och främja externt beroende av utländska marknader såväl som kronisk, växande obalans i handeln. Denna ideologi fortsätter att rättfärdiga angrepp mot arbetstagarnas rättigheter, social dumpning samt miljontals små tillverkares och många små och medelstora företags undergång.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Det här är det första handelsavtalet som har ingåtts efter Lissabonfördraget och därmed det första avtalet som parlamentet kommer att godkänna. Därför är det viktigt att parlamentet gör sin röst hörd. För att bekräfta parlamentets nya befogenheter inom utformningen av EU:s handelspolitik röstade vi för de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för internationell handel (INTA), men vi beslutade oss för att inte rösta för resolutionen i sin helhet för att försöka uppnå en bättre överenskommelse med rådet. Inför en bättre överenskommelse bör ett flertal viktiga punkter bör ses över: vi vill ha en verklig skyddsklausul, en effektiv klausul som kommer att göra det möjligt att komma till rätta med regionala snedvridningar mellan de olika medlemsstaterna och som, framför allt, kommer att göra det möjligt att förhindra uppkomsten av ”allvarlig skada” för EU:s tillverkare. Sedan har vi frågan om parlamentets rätt att inleda en undersökning enligt skyddsklausulen.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea är av stor vikt för EU-medlemsstaternas ekonomiska utveckling. Men för att det inte ska förekomma snedvridningar och för att det ska finnas en balans mellan importer och exporter från båda parter måste det finnas bilaterala skyddsklausuler. Dessa klausuler gör det möjligt att förebygga allvarlig skada som EU-industrin potentiellt sett skulle kunna utsättas för när det gäller en överdriven ökning av importer av vissa produkter. Det tidigare nämnda skyddet måste därför införas i EU-lagstiftningen för att dessa åtgärder ska bli funktionsdugliga.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Jämfört med andra länder som EU har förhandlat fram eller till och med redan ingått frihandelsavtal med har den före detta japanska kolonin Sydkorea en strängare social- och arbetslagstiftning. Det är angeläget och passande att det finns möjlighet att under en begränsad period införa skyddsklausuler på regional nivå i enskilda medlemsstater. Tidigare erfarenheter visar att, framför allt när det gäller import och export av varor, det är viktigt att kunna ingripa så att alla nödvändiga strukturella anpassningar eller liknande åtgärder kan genomföras.

Det är också mycket viktigt att exporten och importen inom de områden som riskerar att påverkas mest övervakas för att undvika stor skada på EU:s industri. I grund och botten främjar handelsavtal ekonomisk tillväxt inom EU, och därför röstade jag för betänkandet.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder helt och hållet resolutionen om att införa en förordning som ger möjlighet att tillämpa en skyddsklausul när den sydkoreanska importen riskerar att orsaka stora skador för EU-tillverkarna och tillverkningsindustrin till följd av tillämpningen av frihandelsavtalet.

Regional tillämpning av klausulen är grundläggande för att ge medlemsstaterna samt industrin och parlamentet möjlighet att begära att undersökningar inleds snabbt för att skydda den europeiska exporten. Genom att rösta för Zalbaresolutionen kan vi anta en klar och beslutsam ståndpunkt gentemot rådet för att bekräfta att parlamentet inte bara verkställer EU:s handelspolitik utan även är med och utformar den.

Vi är mycket förvånade över att det belgiska ordförandeskapet – trots att det var medvetet om ovissheten angående det slutgiltiga innehållet – införde förslaget till beslut om undertecknande och provisorisk tillämpning av fördraget på dagordningen för nästa möte i rådet (utrikes frågor) innan parlamentet inlett diskussionen om fördraget och innan det kände till resultatet av parlamentets omröstning om säkerhetsklausulen samt utan att ett officiellt trepartssamtal genomförts. Det finns ett uppenbart behov av att uppmana alla institutioner att visa större ömsesidig respekt i enlighet med vad som fastställts i Lissabonfördraget.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) EU är det mest krävande produktionsområdet och den mest tillgängliga marknaden i världen. Denna situation skapar mycket allvarliga problem, framför allt för våra tillverkare som tvingas följa en mängd olika mycket stränga lagstiftningar och som följaktligen ibland har högre produktionskostnader än konkurrenterna i andra delar av världen. Om dessa konkurrenter får fritt tillträde till våra marknader uppstår ett system med orättvis konkurrens för tillverkarna, bearbetarna, industrin och handlarna. På medellång sikt kommer det att få mycket negativa konsekvenser för det europeiska samhället.

Mot denna bakgrund välkomnar jag entusiastiskt betänkandet om handel mellan EU och Sydkorea. Det innehåller bestämmelser om en bilateral skyddsklausul för att förhindra allvarlig skada på den europeiska industrin vid stora importvolymer, vilket innebär att man har erkänt det kroniska problemet och börjat vidta lämpliga åtgärder för att minimera det.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Den 23 april 2007 bemyndigade rådet kommissionen att inleda förhandlingar med Republiken Korea i syfte att sluta ett frihandelsavtal mellan EU och Korea.

Avtalet undertecknades den 15 oktober 2009. I det ingår en bilateral skyddsklausul som föreskriver möjligheten att återinföra tullsatsen för mest gynnad nation (MGN) när importen till följd av liberaliseringen av handeln sker i så kraftigt ökade kvantiteter, i absoluta tal eller i förhållande till EU:s inhemska tillverkning, eller under sådana omständigheter att den orsakar eller hotar att orsaka allvarlig skada för den industri i EU som tillverkar produkter av samma eller direkt konkurrerande slag.

För att dessa åtgärder ska fungera måste en sådan skyddsklausul införas i EU-lagstiftningen, inte bara på grund av de förfarandemässiga aspekterna på införandet av skyddsåtgärder, utan även för att det är nödvändigt att specificera de berörda parternas rättigheter. Förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning utgör det rättsliga instrumentet för genomförandet av skyddsklausulen i frihandelsavtalet mellan EU och Korea.

  Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea är ett väldigt viktigt avtal för EU. Som liberaler är vi mycket positiva till frihandelsavtal, och vi tror på dess positiva effekter på den europeiska ekonomin och handeln. Vi är därför väldigt skeptiska till de regionala skyddsklausuler som Europaparlamentet vill tillföra avtalet som ett sätt att inskränka den fria handeln. Vi vill i stället understryka vikten av frihandeln för EU:s utveckling. För att EU ska kunna bli en konkurrenskraftig aktör inom den globala handeln bör Europaparlamentet agera för att underlätta och skapa möjligheter för att handla med övriga världen genom frihandelsavtal utan begränsningar.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) De gröna lade inte fram ändringsförslag till förslaget till betänkande eftersom vi utgår från att vi kommer att rösta mot frihandelsavtalet med Korea som sådant i det kommande samtyckesförfarandet på grund av att vi motsätter oss att EU:s industriella landskap fastställs godtyckligt genom ett enda frihandelsavtal. Dessutom motsätter vi oss att EU har förhandlat fram tillåtelse att exportera stora bensinslukande fordon till Korea trots att de inte uppfyller Koreas stränga gränser och tidsfrister för koldioxidutsläpp. Dessutom upplever vi att Europa 2020-strategin är ett försöka att gynna en industripolitik på EU-nivå och att den bör kompletteras med ett tillfälligt moratorium för förestående frihandelsavtal som kan strida mot inrättandet av denna politik.

Vi är dock positiva till inrättandet av strikta skyddsåtgärder som kan fungera som modell för andra frihandelsavtal. Vi instämmer också med föredraganden då han motsätter sig att skyddsåtgärderna i avtalet med Korea enbart riktar sig till bilindustrin samt med hans ståndpunkt att alla handelsförbindelser och potentiella behov av handelsförsvarsmekanismer bör beaktas.

Betänkande: Bové (A7-0225/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet som jag ansvarade för på gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentets vägnar. Jag anser nämligen att det är nödvändigt för att vi ska kunna uppnå jämvikt i förbindelserna inom livsmedelsförsörjningskedjan samt för att vi ska kunna göra dessa förbindelser öppna genom att se till att rättvisa och konkurrens är god praxis och genom att inrätta ett övervakningssystem för att garantera att kedjan fungerar smidigt. Jag hoppas att kommissionen kommer att ta hänsyn till de riktlinjer som parlamentet har antagit i dag och att de kommer att återspeglas i det lagstiftningsförslag som den kommer att lägga fram för oss före årets slut.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet begränsas till påståenden om den tragiska situationen i livsmedelskedjan, som förvärras varje dag, och man kritiserar kommissionen för tillkortakommandena i dess meddelande. Man accepterar dock kommersialisering av livsmedel och föreslår lösningar för att öka konkurrensen, insynen och informationen utan att ta upp problemets grundläggande orsak, det vill säga den kapitalistiska produktionsmodellen som bestjäl de små och medelstora företagen på de resultat som deras arbetare har producerat och de arbetande konsumenterna på deras inkomster. I Grekland har EU samt Pasoks och Ny demokratis regeringar i sin antigräsrotspolitik gett stöd åt det inflytande som monopolföretagen utövar på livsmedelsmarknaden och åt inrättandet av karteller för livsmedelsprodukter som mejeriprodukter och mjöl. På så sätt har återförsäljarpriserna stigit till skyarna, vilket har lett till att livsmedelsindustrins enorma vinster har ökat ytterligare samtidigt som arbetar- och gräsrotsfamiljerna inte har råd att köpa livsmedel.

Människornas livsmedelsbehov kommer endast att kunna tillfredsställas om arbetarklasserna, ägarna till små och medelstora företag och gräsrotsklasserna tillsammans bekämpar monopolen genom att bryta och omstörta antigräsrotspolitiken och dess aktörer, ge makten till folket, göra produktionsmedlen till allmän egendom och organisera planerad jordbruksproduktion mot bakgrund av arbetarklassfamiljernas och gräsrotsfamiljernas behov inom ramen för en folkets ekonomi.

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade för betänkandet eftersom man, i enlighet med den ingående beskrivningen i punkt 3, har uppnått alla de jordbrukspolitiska mål som nämns i Romfördraget (höjd produktivitet, tryggad livsmedelsförsörjning, skäliga konsumentpriser och stabiliserade marknader), förutom målet om en skälig inkomst för jordbruksbefolkningen. Kommissionen bör därför ta vederbörlig hänsyn till detta i alla budgetförslag.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Våra jordbrukare borde kunna ha en anständig inkomst för sitt arbete när de producerar livsmedel som uppfyller stränga kvalitetsstandarder och till priser som är rimliga för konsumenterna. Tack vare det arbete som har utförts i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling är José Bovés betänkande väl avvägt och föreslår ett antal lösningar på dessa utmaningar. Förslagen om att stärka producentorganisationerna, erbjuda standardkontrakt i vissa sektorer och främja självreglering är enligt min mening bra vägar att utforska. Jag har därför röstat för betänkandet.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jordbrukarnas inkomster minskade med 12 procent i snitt under 2009 och driftskostnaderna ökade med 3,6 procent. I nuläget kommer inte jordbrukarna att kunna fortsätta sin verksamhet inom livsmedelsförsörjningskedjan under särskilt lång tid – där de priser som konsumenterna har betalat har ökat med 3,3 procent per år sedan 1996.

Livsmedelskedjan är en komplex struktur som inte fungerar effektivt i dag. Jordbrukarna får inte tillräcklig kompensation för den tid och de investeringar de lägger ner på att producera livsmedel av hög kvalitet. Om vi ska kunna förlita oss på jordbrukarna för att garantera en tryggad livsmedelsförsörjning i Europa måste vi ta itu med svängningarna på marknaden och snedvridningarna i livsmedelsförsörjningskedjan. Vi måste se till att jordbrukarna får en skälig inkomst.

Skäliga priser för jordbrukarna, verklig öppenhet på marknaden och skäliga återförsäljarpriser måste garanteras. Kommissionen bör kontrollera livsmedelskedjan, och jag stöder framför allt dem som vill att fördelningen av vinstmarginaler ska granskas så att man kan upptäcka exakt var i livsmedelskedjan som snedvridningar påverkar konkurrensen negativt.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. − (LT) Jag stödde detta betänkande och den oro det uttrycker över den situation EU:s jordbrukare befinner sig i. Den globala ekonomiska och finansiella krisen och prissvängningarna på livsmedel och handelsvaror har orsakat avsevärda påfrestningar för jordbruksproducenterna, och konsumenterna får därför inte heller rättvis behandling. Även om livsmedelspriserna har ökat med 3,3 procent per år sedan 1996, har det pris som jordbrukarna tar ut endast ökat med 2,1 procent. Parallellt med detta har driftskostnaderna ökat med 3,6 procent, vilket visar att livsmedelskedjan inte fungerar tillfredsställande. Vidare har den genomsnittliga inkomsten för EU:s jordbrukare minskat med mer än 12 procent i EU-27 under 2009, vilket har medfört att jordbrukarna inte längre kan få ut en rimlig ersättning för sitt arbete. Men trots detta måste jordbrukarna samt jordbruks- och livsmedelssektorn fortsätta producera livsmedel som uppfyller mycket höga kvalitetskrav till priser som är rimliga för konsumenterna. Jag samtycker till att det finns ett behov av mer insyn i jordbrukssektorn, och att Europeiska kommissionen måste spela en ledande roll och lägga fram förslag om obligatoriska årsrapporter från de största handlarna, bearbetningsföretagen, grossisterna och detaljisterna i EU om deras marknadsandelar.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Under varje kris inom jordbrukssektorn insisterar jordbrukare och konsumenter på följande krav: gör priserna och jordbrukarnas inkomster öppna en gång för alla och i hela livsmedelsförsörjningskedjan. I betänkandet tänker man i samma banor, och därför har vi all anledning att välkomna det. Jag beklagar dock förkastandet, med bara ett fåtal röster, av förslaget att producentorganisationer, jordbrukskooperativ och små och medelstora företag bör ges förmånsbehandling vid tilldelning av offentliga kontrakt i livsmedelsförsörjningskedjan.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. − (IT) Insyn, konkurrens och tillgång är några av de frågor som tas upp av José Bové, som uppmanar kommissionen och rådet att ingripa för att förbättra livsmedelskedjans funktion i Europa.

Jag bestämde mig för att rösta för José Bovés betänkande, eftersom jag fullt och fast tror att åtgärderna för att förbättra livsmedelskedjans effektivitet måste innefatta undanröjande av orättvisa handelsmetoder, övervakning av priser samt att producenter och konsumenter i ökad omfattning bör delta i utarbetandet av kriterier för kvalitet och lokal ekonomisk utveckling.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Jag röstade för betänkandet om skäliga inkomster för jordbrukare: en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa, eftersom jag anser att man i större utsträckning bör uppmärksamma denna fråga inom EU. Jag har dock en reservation angående betänkandet. Jag anser att det är fel att man inte ägnar större uppmärksamhet åt de stora skillnaderna mellan jordbrukarnas och bearbetningsföretagens förhandlingspositioner. Samtidigt som bearbetningsföretagen är integrerade och ekonomiskt starka är jordbrukarna ofta splittrade och i en oundvikligt svagare position när det handlar om affärsmässiga förhandlingar. Likväl vill kommissionen stödja större integrering av bearbetningsföretagen i livsmedelsindustrin på den inre marknaden i syfte att främja konkurrens i den europeiska livsmedelskedjan.

I betänkandet tar man knappt upp hur man kan göra jordbrukarna till likvärdiga partner med livsmedelsindustrin och kommersiella kedjor. Jag ställer mig också frågande till kravet att stoppa utarbetandet av nationella och regionala system för ursprungsmärkning och ersätta dem med en ny ram för geografiska beteckningar inom ramen för kvalitetspolitiken. Enligt min åsikt kan de regionala systemen för märkning vara ett lämpligt komplement till det europeiska systemet för märkning, förutsatt att de inte hindrar den fria rörligheten för varor på den inre marknaden.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Betänkandet om livsmedelspriser och jordbrukarnas inkomster antogs i parlamentet i dag, den 7 september. Betänkandet är ett resultat av omfattande samarbete mellan alla politiska grupper med ett stort bidrag från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).

Jag välkomnar de förslag som har lagts fram till kommissionen för att stärka producenternas position i förhandlingarna med distributörerna. Jag instämmer med föredraganden när han efterlyser en anpassning av EU:s konkurrenslagstiftning för att förhindra missbruk av dominerande ställning.

Förslaget att inrätta standardkontrakt med volym- och prisklausuler, som gör det möjligt för jordbrukarna att få rättvisa inkomster, är enligt min åsikt relevant. Vi behöver en ny marknadsförordning som kan förse den gemensamma jordbrukspolitiken med instrument för att bättre kunna bekämpa kriser.

När det gäller fiske- och vattenbruksprodukter fäster jag stor vikt vid främjandet av kvalitetsprodukter och hållbar produktion. Därför är det mycket viktigt att produkter som importeras från tredjeländer uppfyller samma krav som europeiska produkter för att undvika orättvis konkurrens.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Eftersom problem med livsmedelsförsörjningskedjan har upptäckts på europeisk och global nivå måste lösningar tas fram omgående. I det här betänkandet läggs några lösningar fram. Jag skulle vilja betona behovet av att främja en ökning av mervärdet för den europeiska jordbruks- och livsmedelsproduktionen, vikten av att överväga åtgärder som motverkar missbruk såsom införandet av ett sanktionssystem samt en offentlig förteckning över de företag som inte följer reglerna liksom inrättandet av ett Europeiskt centrum för övervakning av priser och marginaler inom jordbruket. Jag anser också att det är nödvändigt att främja rationalisering av livsmedelsförsörjningskedjan för att minska livsmedelstransporternas påverkan på miljön och främja saluföringen av lokala livsmedel och att utveckla landsbygdsekonomin på ett hållbart sätt.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade för Bovébetänkandet, dels för att det är ett steg i rätt riktning och för att det innehåller mycket viktig information, men också för att det inbegriper många viktiga ändringar till kommissionens mycket bristfälliga ursprungliga text. I betänkandet främjar man mångfald, kulturarvet inom jordbruket, försäljningsställen, möjligheten för jordbrukare att sälja sina produkter direkt, arbetstillfällen samt finansiering för små och medelstora företag och kooperativ på ett sätt som medför självförsörjning av livsmedel och miljöskydd. Man betonar behovet av att garantera jordbrukarna en skälig inkomst och uppmanar därför kommissionen att ta hänsyn till detta i alla sina budgetförslag. Man utövar påtryckningar för en förbättrad rättslig ram för privata kvalitetsmärken, i syfte att undvika att dessa märken blir alltför många, för att ge konsumenterna ökad insyn och producenterna marknadstillträde.

Man anser också att det finns ett behov av att på EU-nivå förbjuda försäljning under inköpspris och uppmanar med kraft kommissionen att se över de kriterier som för närvarande används för att bedöma konkurrenshämmande praxis. Även om Herfindahls index kan vara användbart när det gäller att utvärdera risken för att monopol uppstår ger det ingen realistisk bild av om det förekommer konkurrenshämmande praxis, såsom hemliga uppgörelser och oligopol, något som åtminstone till viss del tycks förekomma inom den storskaliga detaljhandeln.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Det främsta målet med den gemensamma jordbrukspolitiken har alltid varit att garantera jordbrukare skäliga inkomster. Efter kommissionens översyn upptäcktes ett antal skillnader i förhållande till den ursprungliga principen som vi inte kan förbise. Våra jordbrukare är övertygade om att deras arbete är undervärderat i ekonomiska termer.

Deras övergång från det första stadiet i försörjningskedjan till viktiga aktörer i det andra stadiet ses inte längre som en avgörande faktor för att fastställa det slutliga priset som konsumenterna ska betala. Det är nödvändigt att kontrollera svängningarna i råvarupriserna, som enbart drabbar konsumenterna. Jag anser att man bör kontrollera hur produkter flyttas inom försörjningskedjan för att förhindra en ökning av varupriserna som strider mot en rättvis kostnadsfördelning i förhållande till det arbete som har utförts.

Det är viktigt att kontrollera om skillnaderna i en produkts kostnad ökar mellan de första och de sista stadierna i försörjningskedjan och därmed skadar konsumenterna. Det finns en risk att man släpper ut produkter till högre priser på marknaden utan att de håller högre kvalitet. Konsumenterna måste spela en ledande roll för att garantera skäliga inkomster för alla aktörer i livsmedelsförsörjningskedjan.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Med tanke på att jordbruket är en av de sektorer som har drabbats hårdast av krisen anser jag att kommissionen bör verka för och garantera åtgärder som syftar till att uppmuntra jordbrukarna att uppnå hållbar och etisk produktion samt kompensera dem för deras investeringar. På så sätt skapar man balans samtidigt som man bidrar till att den europeiska livsmedelsförsörjningskedjan fungerar bättre.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Livsmedelskrisen och den påföljande prisinstabiliteten när det gäller livsmedels- och basvaror har bekräftat de tidigare farhågorna om hur livsmedelskedjan fungerar i Europa och i världen. Livsmedelspriserna har ökat med 3,3 procent per år till skillnad från det pris som jordbrukarna tar ut som endast har ökat med 2,1 procent samtidigt som deras utgifter har ökat med 3,6 procent. Detta är ett tecken på bristen på öppenhet i prissättningen i hela livsmedelsförsörjningskedjan. Eftersom jag anser att balanserade handelsförbindelser inte medför att livsmedelsförsörjningen fungerar bättre utan också gynnar jordbrukarna själva röstade jag för betänkandet.

Därför upprepar jag att det grundläggande målet med den gemensamma jordbrukspolitiken bör vara att bevara det europeiska jordbrukets konkurrenskraft och jordbruksstödet i EU i syfte att garantera livsmedelsproduktion på lokal nivå och balanserad territoriell utveckling. Vid genomförandet av ovanstående bör man dock inte försumma möjligheten att garantera skäliga inkomster inom jordbrukssektorn. Därför bör man enbart främja produktionssystem som är hållbara och etiska och som innebär att jordbrukarna kompenseras för sina investeringar och åtaganden inom dessa områden.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har efterlyst rättvisare inkomster för jordbrukare inom ramen för en bättre fungerande livsmedelskedja. Det är inte acceptabelt att jordbrukarnas intäkter ska falla konsekvent samtidigt som vinsterna ökar för livsmedelsindustrin, multinationella grossister och detaljister. Vi uppmanar därför Europeiska kommissionen att införa vissa praktiska åtgärder (för att bekämpa dominerande ställningar, orättvisa handels- och kontraktsmetoder, försenade betalningar och så vidare) för att skapa en öppen och effektiv ekonomi, där varor säljs till rättvisa priser och där jordbrukarna kan livnära sig.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet eftersom man tar upp problemet med orättvis vinstfördelning i livsmedelskedjan, framför allt när det gäller rimliga inkomster för jordbrukare.

Den genomsnittliga inkomsten för EU:s jordbrukare minskade med mer än tolv procent i EU-27 under 2009 samtidigt som konsumenterna betalar samma pris som tidigare eller höjda priser för slutprodukterna som de köper, vilket är ett tecken på bristande öppenhet i prissättningen i livsmedelsförsörjningskedjan samt ökade prissvängningar på handelsvaror. Man bör följaktligen sträva efter ökad öppenhet i livsmedelsförsörjningskedjan för att sätta stopp för stormarknadernas och bearbetningsföretagens missbruk.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag stöder i grund och botten betänkandet eftersom jag anser att det omfattar de viktigaste problemen inom livsmedelsförsörjningskedjan. Vi måste ta itu med den nuvarande maktförskjutningen inom systemet. Återförsäljarna har för mycket inflytande, vilket leder till att råvaruproducenterna fungerar som pristagare i stället för prissättare. Samtidigt som jag instämmer i huvudlinjerna i betänkandet reserverar jag mig kraftfullt mot de lösningar som föredraganden lagt fram. Jag tror inte på överreglering. Mer byråkrati kommer bara att leda till ökad börda och extra kostnader inom det nuvarande systemet. Jag motsätter mig också att ett EU-organ ska övervaka alla transaktioner på marknaden. Kostnaden för ett sådant organ skulle bli alltför hög.

En stormarknadsombudsman på medlemsstatsnivå kan ansvara för detta. Samtidigt som jag instämmer i några av ECR:s ändringsförslag är jag oroad över att en snabb övergång till en friare marknad kan vara förödande för producenterna i min valkrets. Deras motvilja att komma till rätta med återförsäljarnas inflytande i livsmedelsförsörjningskedjan kommer inte att bidra till att garantera fortsatt livsmedelsförsörjning från råvaruproducenterna.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om skäliga inkomster för jordbrukare: en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa, eftersom det krävs åtgärder för att garantera jordbrukarna skäliga inkomster, ge konsumenterna ökad insyn i prissättningen och se till att livsmedelsförsörjningskedjan fungerar bättre, framför allt genom lagstiftningsförslag som syftar till att korrigera den orättvisa vinstfördelningen i livsmedelskedjan, samt komma till rätta med prissvängningarna och minska producenternas sårbarhet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Vi håller alla med om att jordbrukarna är särskilt utsatta för prissvängningar på grund av särdragen hos deras arbete. I betänkandet tar man upp flera bra förslag på hur de kan skyddas, men andra av förslagen föranleder tveksamhet. För det första riskerar de obligatoriska rapporterna om marknadsandelar att enbart bli en byråkratisk åtgärd. Jag är också tveksam när det gäller betoningen på förekomsten av missbruk av dominerande ställning och orättvisa metoder i livsmedelsförsörjningskedjan. Om missbruk och orättvisa metoder verkligen förekommer bör de aktuella konkurrenslagstiftningarna tillämpas för att straffa överträdarna.

Därför kan jag inte se något faktiskt behov av ett nytt förhållande mellan konkurrenslagstiftningen och den gemensamma jordbrukspolitiken. När det gäller privata märken vet vi redan att de ger konsumenterna större valmöjlighet, och undersökningar visar att de föredrar dessa produkter. Det finns följaktligen många punkter i betänkandet som bör ses över ytterligare.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Jordbrukarna bör ha rimliga intäkter. Det är oacceptabelt att de priser jordbrukarna får endast har ökat med 2,1 procent sedan 1996 samtidigt som driftskostnaderna har ökat med 3,6 procent. Livsmedelspriserna har dock ökat med 3,3 procent per år vilket innebär att det är jordbrukarna som har straffats. Det är anmärkningsvärt att den genomsnittliga inkomsten för EU:s jordbrukare har minskat med mer än 12 procent i EU-27 under 2009.

Alla de jordbrukspolitiska mål som nämns i Romfördragen (höjd produktivitet, tryggad livsmedelsförsörjning, skäliga konsumentpriser och stabiliserade marknader) har uppnåtts, förutom målet om en skälig inkomst för jordbruksbefolkningen. Vi uppmanar därför kommissionen att förbättra det europeiska instrumentet för övervakning av livsmedelspriser, så att konsumenternas och jordbrukarnas krav på ökad öppenhet i prissättningen kan tillgodoses. Jag uppmanar även kommissionen att skyndsamt genomföra pilotprojektet om inrättande av ett Europeiskt centrum för övervakning av priser och marginaler inom jordbruket (kompletterat med uppgifter om priser, marginaler och volymer), för vilket parlamentet och rådet godkände ett anslag på 1,5 miljoner euro inom ramen för 2010 års budget.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet lever inte upp till den ambition som titeln syftar på. I slutändan föreslår man få – i stort sett inga – detaljer om hur man ska uppnå skäliga inkomster för jordbrukare, utan man nöjer sig med vaga och till och med tvetydiga påståenden. Man överlämnar åt kommissionen att lägga fram förslag som det är parlamentets skyldighet att lägga fram.

Om man ska kunna uppnå skäliga inkomster för jordbrukare krävs det för det första att man gör ett tydligt avstamp från liberaliseringen av jordbruksmarknaderna som utgör en del av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken samt att jordbruket stryks från Världshandelsorganisationen och frihandelsavtalen, vars förfaranden har gynnat vissa stora företag som ingår i kedjan och varit katastrofala för små och medelstora jordbrukare. Det krävs en prissättningspolitik som tar hänsyn till verksamhetens känsliga natur och som, bland andra åtgärder, fastställer skäliga minimiersättningar till jordbrukarna.

Det krävs kvantitativ kontroll av importerna. EU:s produkter bör ges företräde genom att man prioriterar varje lands inhemska produktion och dess livsmedelssuveränitet. Stormarknaderna bör tvingas sälja en stor andel av respektive lands inhemska produktion, och man bör särskilt uppmärksamma graden av livsmedelsberoende samt handels- och livsmedelsbalansen.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) José Bovés betänkande om en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa utgör ett första viktigt steg mot en rättvisare inkomstfördelning och ett erkännande av producenternas sanna värde. De har drabbats hårdast under de senaste åren av orättvisa handelsmetoder. Jag anser att det är nödvändigt att ingripa inom sektorn genom att införa åtgärder som syftar till att stärka jordbrukarnas förhandlingsposition. Som de flesta europeiska producenter har även producenterna i min region drabbats hårt av inkomstskillnaderna i livsmedelsförsörjningskedjan och prisfallet för jordbruksprodukter, framför allt för grödor och boskap. År 2005 var över 91 000 företag registrerade i Veneto, och i dag har denna siffra minskat med 14 procent, främst bland små producenter som har mindre marknadsinflytande. Därför kommer jag att rösta för initiativbetänkandet i förhoppningen att det kommer att följas av ett förslag från rådet som är anpassat till den nödsituation som många producenter befinner sig i.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag välkomnar betänkandet om en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja som antogs i dag.

Det råder inte någon tvekan om att det förekommer problem i livsmedelsförsörjningskedjan och att det är jordbrukarna som lider mest av dem. De priser som jordbrukarna tar ut måste fastställas tydligt och öppet. Jag ber kommissionen att införliva rekommendationerna i betänkandet i meddelandet om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 som kommer att offentliggöras senare i år.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Problemet är knappast nytt, och situationen håller på att förvärras på grund av det ökade inflytandet och den ökande koncentrationen i livsmedelsförsörjningskedjan.

Små och medelstora jordbruksproducenter sliter för att uppnå en värdig inkomst, och konsumenterna ställs ständigt inför prisökningar. Det kan inte råda någon tvekan om att reglerna i livsmedelsförsörjningskedjan dikteras av de stora återförsäljarna som har all förhandlingsstyrka. Därför är det viktigt att vidta direkta åtgärder för att bekämpa orättvisa handelsmetoder och införa de mekanismer för att öka öppenheten i prissättningen som fastställs i direktivet, som jag helhjärtat röstade för. Det räcker dock inte för att garantera jordbrukare de rättvisa vinstmarginaler som den gemensamma jordbrukspolitiken syftar till.

Vi behöver finjustera mekanismen för priskontroll ytterligare, främja inrättandet av producentorganisationer i syfte att förstärka enskilda jordbrukares förhandlingsposition samt förbättra livsmedelsförsörjningskedjans organisation med hänsyn till de enskilda bondgårdarnas varierande storlek och särdragen hos de olika marknaderna.

Sammanfattningsvis måste vi ta itu med frågan mer effektivt på global nivå om vi ska kunna garantera skäliga inkomster för varje länk i livsmedelsförsörjningskedjan, framför allt om vi vill garantera kvalitet och skydda konsumenterna.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Målet med jordbrukspolitiken kan inte bara vara att garantera konsumenterna rimliga eller låga priser. Det bör även vara att garantera jordbrukarna en skälig inkomst för deras arbete, att främja korta livsmedelskedjor, att uppmuntra konsumenter, producenter, bearbetare och distributörer att tänka ”lokalt och säsongsbundet” – kvalitetsprodukter och så vidare – samt att sätta stopp för vissa metoder som tillämpas av stora distributörer eller mellanhänder.

Som vi har sagt flera gånger här i parlamentet skiljer sig jordbruket från all annan ekonomisk verksamhet eftersom det livnär människor, underhåller landskapet och utgör grunden för civilisationerna.

Som sådant bör det inte omfattas av konkurrenslagstiftningen och framför allt inte av den internationella konkurrenslagstiftningen. Det är skandalöst att jordbruksprodukter, som människorna är helt beroende av, behandlas som finansiella produkter på oerhört spekulativa marknader. José Bovés betänkande är ett steg i rätt riktning. Det är synd att det alltjämt till stor del ligger inom EU:s felaktiga utgångspunkter och dogmer på grund av den EU-vänliga majoriteten i parlamentet.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade bestämt för betänkandet. I det uppmanar man kommissionen att vidta särskilda åtgärder för att se till att jordbrukarna får skäliga inkomster och livsmedelsförsörjningskedjan kan fungera bättre i Europa. Det är en viktig omröstning eftersom jordbrukarna inte får skälig ersättning för sina produkter och ofta drabbas hårdast av emellanåt otillbörliga handelsmetoder. Betänkandet utgör ett framsteg eftersom man fastställer att alla parters förhandlingspositioner bör vara balanserade och att rättvis konkurrens måste inrättas på alla livsmedelsmarknader för att garantera jordbrukarna skäliga inkomster och konsumenterna ökad öppenhet i prissättningen. Därför välkomnar jag antagandet av betänkandet, som är ett stort steg framåt för jordbrukare och konsumenter. Om vi fortsättningsvis vill ha ett dynamiskt jordbruk och en livsmedelsförsörjningskedja av hög kvalitet i Europa som gynnar konsumenterna måste jordbrukarna få högre ersättning för sina produkter.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet eftersom effekterna av kontraktsjordbruk som köparna har tvingat fram kan försvaga jordbrukarnas förhandlingsposition.

Därför behövs det ny lagstiftning för att integrera råvaruproducenterna ännu mer med de andra länkarna i kedjan och garantera konsumenterna ökad öppenhet i prissättningen.

Förslaget att skapa standardkontrakt som innehåller volym- och prisklausuler gör det möjligt för producenterna att förstärka sin förhandlingsposition gentemot de aktörer som kommer efter i kedjan. Standardkontrakten kan fungera som instrument som bidrar till att förhindra metoder som ändringar av kontraktsvillkoren, betalningsförseningar och återförsäljning av varor till underpris. Inom vissa sektorer bör dessa kontrakt till och med vara obligatoriska.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för José Bovés betänkande om livsmedelpriser, eftersom vi verkligen behöver säkerställa stabila inkomster för jordbrukare samtidigt som vi skyddar konsumentpriserna. Ett antal prisfluktuationer nyligen på livsmedelsprodukter, såsom i fallet med mjölk, har riktat uppmärksamheten mot den trängande situation som många jordbrukare för närvarande befinner sig i. Försäljningspriserna sjunker och producenterna har inte länge en anständig inkomst. I den andra ändan av kedjan får konsumenterna aldrig fördel av prissänkningarna om och när de inträffar. När priserna stiger, inte minst till följd av spekulationer, skickas höjningarna samtidigt direkt vidare till slutpriset. Det finns ett trängande behov av ökad insyn när det gäller mellanhändernas roll, särskilt storskaliga distributörer.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här betänkandet, eftersom det är vedervärdigt att se jordbrukare luras i grossistledet av stora kedjor. Tillgångarna borde omfördelas rättvist i livsmedelsförsörjningskedjan. Jag hoppas att kommissionen agerar skyndsamt och föreslår en mekanism för att hantera de frågor som tas upp. Om detta initiativ genomdrivs skulle det i hög grad förbättra uppehället för jordbrukssamhället i Irland, och det är därför jag stöder det.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. − (DE) Jag stöder José Bovés betänkande om en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja. Betänkandet tar upp de viktigaste frågorna om den framtida utvecklingen av jordbrukssektorn, och säkrar därigenom en övervakad tillgång till hälsosamma, färska livsmedel för den europeiska befolkningen. De viktigaste frågorna för jordbrukarna är öppenhet i prissättningen, rättvis konkurrens, begränsat utnyttjande av köparmakt, förbättrade kontrakt, förbättrad status för producentgrupper och begränsad spekulation i råmaterial för jordbruket. Betänkandet sänder en tydlig signal från parlamentet till små familjejordbruk under den globala ekonomiska krisen. Betänkandet vänder sig också mot alla aktörer i livsmedelskedjan som bidrar till prissättningsproblemen. Vi måste lösa frågan med att höga vinstmarginaler endast görs i de sektorer som ligger sist i livsmedelskedjan. Vi får inte tillåta att jordbrukarna betalas producentpriser som ligger under produktionskostnaderna.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) EU kommer endast att lyckas ha en stark jordbrukssektor som är självförsörjande, om jordbrukarna kan få skäliga intäkter och om det som de producerar säljs till skäliga priser. Men de stora påtryckningar som utövas av den huvudsakliga livsmedelsförsörjningskedjan har lett till minskade priser till jordbrukarna och ökade produktpriser för konsumenterna. Det är viktigt att prisökningen till konsumenten återspeglas i det pris som betalas till jordbrukarna, eftersom det är det enda sättet som man kan uppnå en balanserad affärsrelation på. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Samtidigt som jag å ena sidan välkomnar slutsatserna om den katastrofala situationen för det europeiska jordbruket i betänkandet beklagar jag dock å andra sidan att det enda förslaget som har lagts fram för oss är mer och mer EU, mer EU-lagstiftning och mer EU-vänlig byråkratisk interventionism.

Med tanke på våra olika lokala, regionala och nationella identiteter och traditioner samt på de stora skillnaderna i metoder och behov i EU-jordbrukarnas olika ekonomiska och sociologiska världar bör det som EU-ivrarna har genomfört omedelbart ifrågasättas. Vi har en politik som har misslyckats och som har förvärrat landsbygdens avfolkning, ett kvasimonopol och otillbörliga metoder bland stora distributörer och köpare samt olika former av spekulationer som förstör för våra jordbrukare.

Samtidigt som jordbrukarna självklart bör få stöd så att de kan få skäliga inkomster i en säkrare och bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja av hög kvalitet säger det sunda förnuftet att detta bör ske på nationell nivå. Vi bör åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken och inte fästa vikt vid kommissionens liberala, internationalistiska argument.

  Astrid Lulling (PPE), skriftlig. – (DE) Eftersom jag inte fick möjlighet att yttra mig under debatten om Bovébetänkandet och inte kunde uppge varför jag inte röstade för betänkandet vill jag återigen klargöra att vi för närvarande lever i Europeiska unionen och inte i en sovjetisk union.

Därför förkastar jag alla José Bovés förslag som inte är förenliga med vår sociala marknadsekonomi.

Jag instämmer i identifieringen av problemens allvarliga orsaker, såsom utnyttjande av dominerande köparmakt, försenade betalningar, begränsat marknadstillträde och många andra orsaker till att livsmedelsförsörjningskedjan inte fungerar korrekt.

Därför bör vi vidta åtgärder, och vi är verkligen beredda att göra det. Vi behöver garantera jordbrukarna en skälig inkomst utan att nedvärdera bearbetningsindustrin eller handeln i världen. Till skillnad från de nationella myndigheterna måste bearbetningsindustrin och handeln handskas med realekonomin. Om det stöd som jordbrukarna är berättigade till och som de definitivt räknar med betalas ut mer än tolv månader försent kommer dessa klandervärda metoder att få lika negativa konsekvenser för jordbrukarnas inkomster som vissa metoder inom bearbetningsindustrin och handeln som håller på att ses över.

Därför kommer jag inte att rösta för betänkandet förrän de inkonsekvenser som strider mot systemet undanröjs helt och hållet.

  Marisa Matias och Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för betänkandet eftersom det innehåller många förslag som balanserar maktförhållandena mellan de olika aktörerna i livsmedelsproduktionen och livsmedelsförsörjningskedjan. Små och medelstora jordbrukare är i dag den svaga länken i kedjan, och utan skäliga inkomster kommer det att vara omöjligt att helt och hållet bekämpa landsbygdens avfolkning och på samma gång miljömässigt ställa om det småskaliga jordbruket och den dithörande bearbetningsindustrin.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag instämmer i alla punkter i José Bovés betänkande. Kommissionens improduktiva förhållningssätt gentemot jordbrukare och dess oupphörliga önskan att öka skatterna på produktion och försörjning, försäljning och förvaring kan leda till att jordbruksproduktionens andel i Europa minskar med mellan 30 och 50 procent jämfört med dagens nivå.

I så fall skulle européerna bli helt beroende av import från Kina, Indien, Sydamerika och Ryssland, där kostnaderna inom sektorn är avsevärt lägre. I José Bovés betänkande klargör man för kommissionen att parlamentsledamöterna inte kommer att låta José Manuel Barroso och hans kommissionsledamöter utöva påtryckningar mot jordbrukare och beröva dem inkomst för att gynna EU:s offentliga finanser. Vi bör läxa upp alla dem som vill försvåra och krångla till jordbrukarnas tillvaro.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Någonting håller på att gå snett i livsmedelsförsörjningskedjan. För det första finns det inget samband mellan affärernas priser och vad småbrukare får för sitt hårda arbete. Om och om igen ser se vi exempel på köparnas missbruk av dominerande ställning och på otillbörliga metoder. Distributörerna måste gräva i sina egna fickor när stormarknadskedjorna till exempel firar årsdagar eller genomför omstruktureringsplaner. Små företag pressas skoningslöst, och sedan tillämpar företagen föraktliga, bedrägliga märkningsmetoder för produkter som har passerat bäst-före-datum, vilket fallet Gammelfleisch & Co är ett tydligt exempel på.

Om vi inte vill att våra jordbruksregioner ska fortsätta att förfalla och antalet jordbrukare fortsätta att minska är det hög tid att vi slutar att betala ut jordbruksstöd till stora multinationella jordbrukskoncerner och miljonärer och i stället ger det till de som behöver det för att överleva. Om det inte är möjligt inom ramen för EU-centralism och Bryssels skuldavskrivningsmekanism är den enda möjliga utvägen att åternationalisera jordbruksstödet. Betänkandet kan inte leda till någon verklig förbättring av situationen även om några av de metoder som tas upp i det är korrekta. Följaktligen lade jag ner min röst.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det gynnar den italienska livsmedelsindustrin.

Framför allt anser jag att det är oumbärligt att anta instrument för att stödja utvecklingen av korta livsmedelskedjor och marknader som förvaltas direkt av jordbrukarna, vilket medför att antalet mellanhänder minskar. Det gynnar konsumenterna som därmed kan köpa produkter till ett skäligare pris. Jag uppmanar också kommissionen att vidta kraftåtgärder mot orättvis konkurrens som slår hårt mot små producenter.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) De europeiska jordbrukarna står inför oundvikliga svårigheter på grund av den ekonomiska recessionen och klimatets nyckfullhet. Stora problem uppstår på grund av prissvängningar på basala jordbruks- och livsmedelsprodukter. I sitt meddelande tar kommissionen upp öppenhet i prissättningen, konkurrenskraft och förbättrad kvalitet på produkterna, men några viktiga punkter fattas. Därför är den resolution som antogs i dag mycket viktig. I den uttrycker parlamentet sin åsikt och uppmärksammar jordbrukarnas oerhört ojämlika förhandlingsposition, som har lett till att olika aktörer på jordbruksmarknaden utnyttjar situationen, att jordbrukarnas inkomster har snedvridits och att oskäliga kontrakt och kartellavtal har ingåtts. Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att vi bör garantera en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja och utöva påtryckningar för skäliga inkomster för jordbrukare, främja öppenhet i prissättningen i hela livsmedelsförsörjningskedjan, uppmuntra konkurrens, bekämpa prissvängningar samt förbättra informationsutbytet mellan marknadspartner inför nya utmaningar som klimatförändringar och förlust av den biologiska mångfalden.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Bovébetänkandet. I det tar man itu med ett allvarligt aktuellt problem och föreslår åtgärder för att mildra det. Jag röstade dock mot de artiklar som omfattar åtgärder som knappast uppmuntrar ekonomisk frihet och konkurrens. Vi får inte glömma att det inte finns något alternativ till en rättvis ekonomisk politik. Denna princip måste även följas inom jordbruket, trots sektorns särskilda natur. Återigen vill jag uttrycka min förfäran över att man inte tar upp landsbygdsutvecklingspolitiken alls. Jag hoppas dock att rättvisa, användbara åtgärder kommer att få sin rättmätiga plats i kommissionens framtida lagstiftningsförslag.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. − (DE) Betänkandet innehåller några mycket positiva och viktiga faktorer, såsom försöket att bekämpa monopol i jordbrukssektorn för att garantera en säker inkomst för små jordbrukare. Men jag motsätter mig inställningen i betänkandet som handlar om att lösa problemen i jordbrukssektorn genom att införa fler EU-förordningar. Det är fel väg att ta. Det vi behöver är en vittomfattande maktväxling tillbaka till nationell och regional nivå, där de utmaningar man står inför är som mest överhängande. Därför har jag avstått från att rösta.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet om skäliga inkomster för jordbrukare eftersom ett av huvudmålen i EU:s gemensamma jordbrukspolitik – att garantera jordbrukare skäliga inkomster – ännu inte har uppnåtts. Även om livsmedelspriserna har ökat med 3,3 procent per år sedan 1996 har det pris som jordbrukarna tar ut endast ökat med 2,1 procent samtidigt som driftskostnaderna har ökat med 3,6 procent. Det visar att livsmedelskedjan inte är i balans på grund av att jordbruksindustrins handlare, insatsvaruföretag, producenter och detaljister innehar en dominerande ställning. Därför anser jag att det är nödvändigt att jordbrukarna uppmuntras att gå samman i ekonomiska organisationer och att inrätta kooperativ eftersom de ökar jordbrukarnas inflytande och förhandlingsstyrka. Jag instämmer i förslagen i betänkandet om att garantera en större öppenhet i prissättningen inom livsmedelssektorn, framför allt de förslag som syftar till att bekämpa världsomfattande spekulation i livsmedelsprodukter, motverka extrema prissvängningar och garantera ett bättre informationsflöde om priser mellan marknadsaktörerna i fråga om priser och kontrakt. Det är framför allt viktigt att förhindra utnyttjande av köparmakt i livsmedelskedjan. Jag instämmer helt i jordbruksutskottets förslag om att inrätta program för att främja försäljning på lokala marknader och se till att producentorganisationer, jordbrukskooperativ och små och medelstora företag ges förmånsbehandling vid tilldelning av offentliga kontrakt i livsmedelsförsörjningskedjan. Det är beklagligt att parlamentet förkastade det förslaget.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet av de orsaker som anges i dess titel: att garantera jordbrukare skäliga inkomster. Även om det är ett av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken har det aldrig uppmärksammats lika mycket som andra mål som till exempel större produktivitet och global konkurrenskraft inom den europeiska livsmedelsindustrin. Jag är medveten om vilka faktorer som inverkar på livsmedelsförsörjningskedjans funktion i Europa. De har blivit synliga på grund av de kraftiga prissvängningarna på handelsvaror i jordbruks- och livsmedelssektorn.

Dessa problem tycks vara nära förknippade med en ökad koncentration inom bearbetningsindustrin samt bland grossister, detaljister och snabbköpskedjor, med deras växande marknadskraft och olika metoder för att utnyttja dominerande köparmakt i livsmedelskedjan. Jag instämmer i föredragandens påstående att det bästa sättet att bemöta dessa problem är en större öppenhet i prissättningen i hela livsmedelskedjan, i syfte att öka konkurrensen och därigenom bekämpa prissvängningar, samt förbättra informationsflödet mellan marknadsaktörerna.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom det innehåller konkreta förslag för att förbättra livsmedelsförsörjningskedjans funktionssätt och garantera jordbrukarna skäliga inkomster.

Förbättringar av livsmedelskedjornas funktion bör omfatta följande punkter: en åtskillnad och översyn av hygienkraven, decentraliserade och förenklade certifierings- och kontrollsystem, främjande av direkta förbindelser mellan producenter och konsumenter samt korta livsmedelsförsörjningskedjor. Dessutom bör producenter och konsumenter delta i utarbetandet av kriterier för kvalitet och rättvis handel. Det är även viktigt med kriterier för miljömässig hållbarhet när det gäller förfaranden för upphandling av livsmedel (cateringtjänster) för att förbättra livsmedelskvaliteten och den lokala ekonomiska utvecklingen och samtidigt minska antalet livsmedelstransporter och beroendet av jordbrukskemikalier. Andra viktiga punkter är det enorma slöseriet med livsmedel i livsmedelskedjan, som i de flesta medlemsstater utgör upp till 30 procent av produktionen och de saluförda produkterna, och den stora inverkan som EU:s livsmedelsprogram har på livsmedelsförsörjningskedjan genom att det förser 43 miljoner fattiga människor i Europa med mat och som måste ses över så att lokala producenter och livsmedelskonsumenter förs närmare varandra.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är mycket nöjd med att Bovébetänkandet har antagits. Även om man välkomnar kommissionens förslag att främja inrättandet av producentorganisationer inom jordbruket tar man också upp att utskottet likväl betonar att en översyn av konkurrenslagstiftningarna bör spegla de olika konkurrensnivåerna på marknaderna och i försörjningskedjorna. Mångfalden av oberoende lokala detaljister, marknader, lokala livsmedelskedjor och delvis självförsörjande livsmedelsförsörjningssystem bör därför beaktas. De europeiska konkurrensreglerna bör förbättra producentorganisationernas förhandlingsposition så att de kan få rimligt betalt för sina produkter.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Bovébetänkandet eftersom det krävs större öppenhet på den europeiska livsmedelsmarknaden. Försörjningskedjan fungerar inte korrekt, och det är spekulatörerna som tjänar mest på det. Europeiska jordbrukare behöver skäliga och säkra inkomster. För att vi ska kunna uppnå det måste vi garantera dem rättvis konkurrens.

  Christel Schaldemose (S&D), skriftlig. – (DA) För de danska socialdemokraterna i Europaparlamentet (Dan Jørgensen, Christel Schaldemose, Britta Thomsen och Ole Christensen). De danska socialdemokraterna anser att det är nödvändigt att skapa klarhet och insyn i livsmedelspriserna i EU. Vi menar dock att betänkandet har ett annat syfte, som kan leda till en ökning av det nuvarande jordbruksstödet och ytterligare centralstyrning av livsmedelspriserna. Därför röstade vi mot den slutliga resolutionen även om vi stöder behovet av insyn i livsmedelspriserna och i inkomstfördelningen inom livsmedelssektorn.

  Olga Sehnalová (S&D), skriftlig. – (CS) Jag välkomnar betänkandet som ett initiativ som äntligen kommer att leda till att man tar upp vad som egentligen händer med livsmedelskedjans funktionssätt i Europa. Jordbrukarna ställs inför en obeveklig minskning av jordbrukspriserna inom de flesta produktionssektorer. Samtidigt betalar konsumenterna samma eller till och med högre slutanvändarpriser för slutprodukterna i försäljningskedjan. Det är utan tvekan nödvändigt att förstärka producenternas och konsumenternas förhandlingsposition och att generellt sett undanröja skillnaderna i förhandlingsstyrka mellan enskilda parter i livsmedelskedjan. Detta ämne bör ingå i diskussionerna om en ny gemensam jordbrukspolitik. Jag röstade för antagandet av betänkandet.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag stödde helhjärtat José Bovés betänkande om skäliga inkomster för jordbrukare: en bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa. Det är enorm skillnad mellan de priser som jordbrukare får för sina produkter och vad konsumenterna i slutändan betalar. Det är upp till var och en att gissa vart skillnaden tar vägen. Därför bör man förespråka större insyn i prissättningen för både jordbrukare och konsumenter. I betänkandet uppmanas kommissionen att undersöka jordbrukarnas verkliga produktionskostnader och de priser de får för sina produkter i syfte att öka öppenheten om vinstmarginalerna inom alla länkar i livsmedelskedjan. Jordbrukarna får inte falla offer för icke-öppen prissättning bland stormarknadskedjorna.

Öppenhet när det gäller hur stor vinst mellanhänderna och stormarknadskedjorna gör på en viss produkt kommer att ge jordbrukarna en starkare förhandlingsposition. Ökad öppenhet i systemet kommer också att göra det möjligt att förhindra stormarknadskedjornas maktmissbruk när det gäller prissättning. Öppenhet och rättvis konkurrens kommer även att bidra till en mer hållbar livsmedelskedja. I dag importerar Flandern tomater från Spanien samtidigt som Spanien importerar tomater från Flandern. Större öppenhet när det gäller prissättningen och vinstmarginalerna kommer att göra det möjligt att förhindra dessa ineffektiva verksamheter som inverkar negativt på miljön.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar antagandet av José Bovés utmärkta betänkande där vi efterlyser skäliga inkomster för våra jordbrukare och en öppnare och bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa. Jag beklagar dock den majoritetsståndpunkt som antogs av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Alliansen liberaler och demokrater för Europa som, genom att ta tillbaka de kompromissändringsförslag som förhandlades fram för flera månader sedan, förkastade vissa grundläggande punkter i betänkandet. Förkastandet av bland annat punkt 52 där man efterlyste att producentorganisationer, jordbrukskooperativ och små och medelstora företag skulle ges förmånsbehandling vid tilldelning av offentliga kontrakt i livsmedelsförsörjningskedjan lämnar inte något utrymme för tvekan: det är tydligt att man har prioriterat distributions- och bearbetningssektorernas intresse på våra producenters bekostnad.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Jag var nöjd med resultaten i dagens omröstning. Ur ekonomisk synvinkel är frivilliga producentorganisationer det mest effektiva sättet för jordbrukare att arbeta tillsammans. Dessa organisationer stärker jordbrukarnas förhandlingsposition på marknaden, ökar deras chanser i förhandlingarna med bearbetningsföretagen inom livsmedelsindustrin och gör det möjligt att optimera produktionen utan behov av stort externt stöd. För att övervinna konkurrensen måste jordbrukarna arbeta tillsammans i större utsträckning. Samarbete och samordning genom en producentorganisation gör det möjligt att genomföra olika initiativ, till exempel att främja regionala produkter och genomföra informationskampanjer som riktar sig till konsumenterna, samtidigt som man garanterar mångfald i produktionsutbudet på EU:s marknad.

Dessutom är organisationer bäst på att fastställa behoven inom områdena strategisk planering, kostnadseffektivisering, ökad effektivitet inom jordbruket och organisation av försäljning av jordbruksprodukter. De pengar som läggs på producentorganisationer kommer att ha en gynnsam effekt på användningen av mänsklig potential och investeringspotential och följaktligen även på jordbrukens inkomster och marknadspositioner.

Betänkande: Portas (A7-0236/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om finansieringen av och verksamheten för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter eftersom jag helt och hållet instämmer i att fonden bör mobiliseras snabbare. Det gäller framför allt i en tid då det är nödvändigt att reagera på växande arbetslöshet till följd av den ekonomiska och finansiella krisen genom att göra Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter till en flexibel och varaktig stödåtgärd.

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter har visat sig vara ett effektivt verktyg för att ta itu med finanskrisens konsekvenser på EU-nivå, framför allt när det gäller sysselsättningen. Ökningen av antalet ansökningar om stöd och svårigheterna att aktivera och verkställa utbetalningarna kräver snabba förändringar av fondens förfarande- och budgetbestämmelser. Jag röstade för betänkandet i hopp om att dessa ändringar kommer att ske snabbt och punktligt.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Syftet med Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är att stödja arbetstagare, särskilt i de regioner och sektorer som missgynnas av den nya globaliserade ekonomin. Den får en potentiell årlig finansiering på 500 miljoner euro som är avsedd för att återfå människor i arbete. Det är absolut nödvändigt att finansieringen och driften av fonden förbättras. Den måste förenklas så att fonden kan utnyttjas snabbare och enklare. Det är detta som ligger bakom de ändringsförslag som jag lade fram i utskottet för ekonomi och valutafrågor om detta betänkande. Fonden måste vara ett effektivt instrument för en europeisk socialpolitik som ibland är bristfällig. Jag anser därför att den bör bevaras, om än i förenklad form, och det är därför jag gav mitt stöd till Miguel Portas betänkande.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag stöder fullt ut vad man säger i betänkandet om att förkorta den tid det tar att betala ut ekonomiskt stöd från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter till arbetstagare som har förlorat sina jobb på grund av globaliseringen eller den ekonomiska krisen. Stöd från fonden måste tillhandahållas snabbt och effektivt till dessa personer.

Givetvis bör förseningen när det gäller användningen av fonden minskas avsevärt. I betänkandet beskrivs tydligt hur förseningen mellan ansökan om bidrag och utbetalningen av pengarna bör minskas avsevärt, vilket skulle förbättra fondens resultat.

Dessutom välkomnar jag att man tar upp inrättandet en kommunikations- och administrationsstruktur på nationell nivå, vilket medför att de berörda parterna får bättre information om ansökningarnas status och resultat samt om det förfarande som följer efter att pengarna har beviljats.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. − (LT) Jag gav mitt stöd till detta betänkande. Det enda syftet med Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter var ursprungligen att åtgärda globaliseringens negativa effekter för de mest utsatta och minst kvalificerade arbetstagarna i vissa sektorer, som blivit arbetslösa till följd av sådana genomgripande förändringar inom världshandeln som orsakade en allvarlig ekonomisk störning. Sedan den 1 juni 2009 har fondens tillämpningsområde utökats till arbetstagare som blir arbetslösa direkt på grund av den ekonomiska och finansiella krisen, för ansökningar som lämnas in mellan den 1 maj 2009 och den 31 december 2011. Även om antalet ansökningar har ökat på senare tid har utnyttjandet av fonden varit begränsat i EU:s fattigaste regioner, där stödet behövs som mest av permitterade arbetstagare. Detta ojämna utnyttjande av fonden har med medlemsstaternas olika strategier att göra. Jag stöder de bestämmelser som fastställs i dokumentet om att fonden ska ge ett så snabbt och effektivt ekonomiskt stöd som möjligt, så att den kan hjälpa så många arbetstagare som möjligt. Det är nödvändigt att förbereda och godkänna nya åtgärder så att medlemsstaterna kan utarbeta ansökningar för utnyttjande av fonden så snart en kollektiv uppsägning meddelas, och inte efter att det har ägt rum, samt att förkorta tiden för tilldelningsbeslutet.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom den ekonomiska och finansiella krisen fortfarande allvarligt påverkar sysselsättningen och arbetsmarknaden i Europa och kollektiva uppsägningar inom flera ekonomiska sektorer fortfarande förekommer. Antalet EU-medlemsstater som ansöker om ekonomiskt stöd från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter ökar därför också dramatiskt. Men nuvarande förfaranden för ansökan om ekonomiska medel från fonden är alltför komplicerade, och det tar alltför lång tid att få bidrag. Det tar för närvarande mellan 12 och 17 månader innan en medlemsstat får ekonomiskt bidrag från fonden, och det innebär att de flesta uppsagda arbetstagarna inte får ekonomiskt bidrag i tid och faller offer för globaliseringens och krisens följder. Vi måste därför omedelbart förenkla fondens förfaranden, eftersom det först då blir möjligt att halvera den tid som krävs för att få ekonomiskt bidrag. Det är också väldigt viktigt att EU:s institutioner ser till att snabbare och förenklade beslut om frågor som rör beviljandet av ekonomiska bidrag antas, eftersom arbetstagarnas nuvarande svåra situation endast förvärras om sådana beslut senareläggs.

Jag uppmanar också medlemsstaterna att utbyta god praxis och i synnerhet att dra lärdom av de medlemsstater som redan har infört nationella informationsnätverk för fonden, i vilka arbetsmarknadens parter och berörda aktörer deltar på lokal nivå, så att det finns ett lämpligt ekonomiskt stödsystem om hög arbetslöshet skulle uppstå.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter har som mål att motverka globaliseringens negativa effekter för de mest utsatta och minst kvalificerade arbetstagarna som blivit arbetslösa av ekonomiska skäl. Detta är än viktigare i nuvarande ekonomiska kris. Fondens mervärde utgörs av att det ekonomiska bidraget är specifikt, punktuellt och tillfälligt och ges till individanpassade program för återintegrering av arbetstagare på arbetsmarknaden.

Det är mycket viktigt att man fram till utgången av den nuvarande fleråriga budgetramen förlänger det undantag som infördes i juni 2009 för att hjälpa de arbetstagare som förlorade sitt arbete på grund av den ekonomiska och finansiella krisen. I syfte att skynda på och förenkla förfarandena måste det garanteras en effektivare samordning mellan kommissionen och Europaparlamentet så att tidsfristen för att fatta beslut minskas.

Kommissionen bör därför ta hänsyn till Europaparlamentets kalender och informera parlamentet i tid om svårigheter i samband med bedömningen av medlemsstaternas ansökningar. Slutligen får vi hoppas att kommissionen bättre redogör för utnyttjandet av fonden genom att regelbundet informera Europaparlamentet om medlemsstaternas genomförande av de ekonomiska bidragen.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för resolutionen, eftersom jag samtycker till dess uppmaningar till Europeiska kommissionen om att göra Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter effektivare. Detta omfattar bland annat att utvärdera de beviljade bidragen med hänsyn till fondens effekter för mottagarnas nätverk och för de små och medelstora företag som potentiellt berörs av uppsägningsplanen och vars löntagare skulle kunna dra nytta av fonden. Jag samtycker även till kommissionens förslag om att den tid som krävs för utnyttjande av fonden skulle kunna halveras, och att kommissionen bör ha de mänskliga och tekniska resurser som krävs, med respekt för principerna om budgetneutralitet, för att effektivt och snabbt behandla medlemsstaternas ansökningar.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) I samband med översynen av unionens finansiella instrument efter halva tiden röstade jag för resolutionen eftersom budgetutskottet har lagt fram ett förslag till betänkande om Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, en åtgärd som avser att stödja omskolning och återintegrering av arbetstagare på arbetsmarknaden, för vilka kopplingen mellan uppsägning och globalisering eller den ekonomiska krisen är tydligt fastställd.

För oss socialister har analysen av betänkandet visat att högern och vänstern har mycket olika synsätt. Enligt socialisterna är det mycket viktigt att fonden får fortsätta eftersom globaliseringen – frånsett krisen – påverkar hela vår industriella struktur. Högern anser däremot att fonden bör begränsas till 2013, eftersom den tror att globaliseringen endast kan vara av godo i ett ekonomiskt klimat som är stabilt igen.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet av Miguel Portas som är ledamot i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Han har gjort en korrekt bedömning av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och samtidigt lagt fram förslag om hur den kan användas till fullo för att stödja de uppsagda ”offren” för den nyliberala globaliseringen och den ekonomiska krisen, som drabbar arbetstagarna i Europa särskilt hårt.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om finansieringen av och verksamheten för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Till följd av ökningen av ansökningar om bidrag från fonden och svårigheterna i samband med förfarandet för att utnyttja och genomföra bidragen krävs snabba förändringar av de förfarande- och budgetrelaterade bestämmelserna. Med tanke på att ärendena i hög grad skiljer sig åt bör kommissionen utarbeta ett förslag till flexiblare kriterier för ingripande för varje medlemsstat, så att man undviker ojämlik tillgång till detta instrument.

  Göran Färm (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater har idag valt att rösta för betänkandet om finansieringen av och verksamheten för globaliseringsfonden. Globaliseringsfonden stöttar enskilda löntagare som drabbats av uppsägning på grund av globaliseringens effekter och ger ekonomiskt stöd för omskolning och vidareutbildning så att löntagaren lättare kan ta sig in på arbetsmarknaden igen.

Betänkandet innehåller konkreta förslag för att halvera den tid som krävs för att få medel från fonden, såväl på den nationella som på den europeiska nivån. Dessutom föreslås att arbetsmarknadens parter skall involveras, såväl under ansökningsprocessen som vid genomförandet av de finansierade åtgärderna. Betänkandet föreslår också en förlängning av det undantag som innebär att även löntagare som drabbats av uppsägning på grund av finanskrisen kan få stöd. Detta ser vi som ett mycket viktigt instrument för att bekämpa effekterna av finanskrisen och förhindra att löntagare permanent slås ut från arbetsmarknaden.

I betänkandets punkt 16 föreslås även att kommissionen skall undersöka möjligheten att skapa en permanent globaliseringsfond. Vi vill dock understryka att skrivningen inte innebär något slutgiltigt ställningstagande i frågan, utan innebär endast att kommissionen bör utreda och utvärdera nyttan av en permanent fond. Vi vill även poängtera att arbetsmarknadspolitiken är ett ansvar för medlemsländerna. Globaliseringsfonden får därför aldrig bli ett substitut för åtgärder på nationell nivå, utan ska ses som ett komplement till de insatser som vidtas i medlemsländerna.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Ansökningarna om utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter skiljer sig åt i hög grad och är relativt få, samtidigt som verktygets brister för att återintegrera uppsagda arbetstagare på arbetsmarknaden avslöjas. Det är viktigt att i detalj analysera varför fonden inte tillämpats tillräckligt och samtidigt identifiera möjligheterna för medlemsstaterna att utnyttja den mer effektivt, i synnerhet för dem som drabbats hårdast av arbetslöshet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) För att motverka globaliseringens negativa följder för arbetstagare som drabbats av kollektiva uppsägningar och för att visa solidaritet med dessa arbetstagare har Europeiska unionen inrättat en europeisk fond för justering för globaliseringseffekter, som syftar till att ge ekonomiskt bistånd till individanpassade program för återintegrering av permitterade arbetstagare på arbetsmarknaden. Fonden har ett maximalt tillgängligt belopp på 500 miljoner euro.

Mot bakgrund av den ekonomiska och sociala krisen är det förvånande hur lite fonden har utnyttjats. Mellan 2007 och slutet av det första halvåret 2009 utnyttjades endast 80 miljoner euro av de 1,5 miljarder euro som fanns tillgängliga, för 18 ansökningar som avsåg 24 431 arbetstagare i åtta medlemsstater. Med utgångspunkt i de ändringar som gjordes i fonden i maj 2009 ökade antalet inlämnade ansökningar från 18 till 46, de begärda bidragen från 80 till 197 miljoner euro, de ansökande medlemsstaterna från 8 till 18. Nio medlemsstater har dock fortfarande inte utnyttjat fonden.

Vidare är det de EU-regioner som har den högsta bruttonationalprodukten som har fått störst utbyte av fonden. Man måste utreda orsakerna till dessa fakta för att kunna utnyttja fonden snabbare och oftare, och så att den kan omvandlas till en oberoende fond med egna åtagande- och betalningsbemyndiganden.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Genomförandet av fonden visar att vi hade rätt när vi i ett första skede omedelbart kritiserade flera aspekter av förordningen, som vi sedan delvis tog upp igen under påföljande översyn som kommissionen föreslog, eftersom den tillstod viss kritik som vi hade till den ursprungliga versionen.

Det är därför vi instämmer med att kommissionen bör uppmanas att tidigarelägga presentationen av sin utvärdering efter halva tiden till den 30 juni 2011 och att denna även ska innehålla ett förslag till översyn av förordningen om fonden för att åtgärda fondens ”tydligaste brister”.

Men som jag sade i mitt anförande i kammaren är det mycket viktigt att inte glömma de förebyggande åtgärder som måste vidtas för att förebygga utlokalisering av multinationella företag, bekämpa arbetslöshet och öka antalet arbetstillfällen med rättigheter. Det är också mycket viktigt att se till att fonden inte används för att dölja eller underlätta uppsägningar på grund av ett företags omstrukturering eller utlokalisering av multinationella företag.

Slutligen vidhåller vi behovet av att öka EU:s medfinansiering från 65 procent till minst 80 procent för att fonden ska bli tillgänglig för medlemsstaterna med de största finansiella svårigheterna, så att de arbetslösa som är mest utsatta får ett snabbt och effektivt stöd.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter lyckas bra i sina ansträngningar att hantera följderna av storskalig arbetslöshet i Irland och Europa. Fonden inrättades 2007 för att bemöta globaliseringens problem och utmaningar.

Initiativet uppgår till 500 miljoner euro per år. Bidrag och stöd medges regioner där över 1 000 uppsägningar har förekommit till följd av företags utlokalisering på grund av förändrade globala omständigheter. Än en gång tar sig Europeiska unionen an problemet med arbetslösheten i Irland. Både Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och Europeiska socialfonden är mycket viktiga i det avseendet.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Miguel Portas’ betänkande. Jag stöder huvudsyftet som är att fortsätta med fonden eftersom globaliseringen, bortsett från krisen som vi går igenom, har negativa följder på lång sikt för våra arbetstillfällen inom industrin, något som den europeiska högern vägrar acceptera. Jag hjälpte dessutom till med ändringarna av texten, för att små och medelstora företag och underleverantörer skulle beaktas när medel ur fonden beviljades. Deras anställda är särskilt utsatta på grund av att de är beroende av multinationella företag, och det är därför mycket viktigt att fonden ger dem verkliga förutsättningar till vidareutbildning och omskolning i fall av uppsägningar. Jag är också nöjd med att man tillstår att man måste analysera statliga myndigheter som ansvarar för att utarbeta handlingar, för att optimera utnyttjandet av fonden som ofta är okänd eller för lite använd, särskilt i Frankrike. Eftersom den europeiska högern förkastade en förlängning av fonden efter 2013 kommer jag att kämpa i debatten om EU:s kommande budgetplan för att den ska bli permanent.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Eftersom bidrag till arbetstagare som har blivit uppsagda på grund av globaliseringen eller den finansiella krisen bör utbetalas snabbare, röstade jag för en uppsättning rekommendationer som syftade till att förbättra förfarande- och budgetrelaterade bestämmelser om Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Fonden inrättades 2006 men har fått få ansökningar, delvis på grund av komplicerade kriterier för bidrag och samfinansiering. Det är därför mina kolleger och jag vill ändra systemet. Texten utgör därför omfattande framsteg eftersom kommissionen uppmanas att ytterligare förenkla förfarandet för att motverka de svagaste punkterna och minska tidsfristerna. Fondens finansiering har dessutom fram till i dag kommit från olika budgetposter. I texten föreslås en separat budgetpost för detta i budgeten 2011, något som är ett viktigt framsteg. Jag välkomnar därför antagandet av dessa rekommendationer, som är mycket viktiga i en tid då våra medborgare drabbas av den ekonomiska krisen.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. − (EN) Med de senaste omvälvningarna i finansvärlden och de jobbförluster detta har resulterat i är området för omskolning och återintegrering på arbetsmarknaden av avgörande vikt för skapandet av nya arbetstillfällen. Jag välkomnar Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter som ett instrument för EU:s socialpolitik. Jag skulle dock vilja begära ökad flexibilitet i förfarandet när ansökningsformuläret har fyllts i och utökade samråd med arbetstagarna när fondplanerna utarbetas. Det som har hänt i Irland när det gäller arbetstagarna på Dell och Waterford Crystal får inte upprepas.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Globaliseringsfonden är inte bara ett viktigt instrument för att stödja dem som inte kunnat anpassa sig till de öppna marknaderna. Den är också ett instrument för att stärka förtroendet i Europeiska unionen, något som jag anser är mycket viktigt att betona. Vi visar därmed att vi inför ekonomiska förändringar inte har glömt bort dem som inte kan reagera tillräckligt snabbt på den nya situationen. Men jag anser att det också är viktigt att förtroende grundas på principen om ömsesidighet. Medel som är öronmärkta för människor som trots stora ansträngningar drabbas av marknadsförändringar måste nå fram till avsedda mottagare. Det är viktigt att man beviljar medel öppet och på ett begripligt sätt samt att det inte rör sig om en allmän utdelning av medel. Situationen för dessa människor kräver gränsöverskridande och regionspecifik handling, och därför måste utdelningen ske snabbt. Endast på detta sätt kan globaliseringsfonden uppfylla sitt syfte och stärka förtroendet i EU genom att snabbt stöd beviljas. Jag stöder därför betänkandet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stödde betänkandet om finansieringen av och verksamheten för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, för jag anser att verktyget utgör en effektiv resurs för att stödja arbetstagare som har det svårt på grund av den finansiella krisen.

Fonden inrättades för att ge ett konkret stöd till arbetstagare som blivit uppsagda på grund av utlokalisering av deras företag eller efter krisen, i syfte att hjälpa dem tillbaka till arbetsmarknaden. Initiativbetänkandet som vi röstade om i dag visar på vissa kritiska områden i fondens verksamhet och tar upp vissa förslag, både till kommissionen och till medlemsstaterna, i syfte att se över fondens verksamhet för att effektivisera den och skynda på förfarandena för att få tillgång till den.

En grundläggande punkt som jag vill uppmärksamma är förslaget till förlängning av undantaget som infördes 2009 – som innebar att man kunde utvidga fondens verksamhetsområde till att omfatta den ekonomiska krisen i kraven – fram till utgången av 2013.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter ska erbjuda hjälp till arbetstagare som blivit uppsagda efter förändringarna som inträffat på en global ekonomisk nivå. Sedan 2009 har fonden dessutom hjälpt dem som drabbats av den ekonomiska krisen och haft som mål att minska arbetslösheten. Jag anser personligen att det är lämpligt att fonden omvandlas till ett permanent instrument för att hjälpa arbetssökande och komplettera medlemsstaternas socialpolitik.

Åtgärden skulle flytta fokus till att man utnyttjar varje arbetstagares potential och innebära en motvikt till de åtgärder som vidtagits för att stödja företagen. Vi får heller inte glömma att det fortfarande förekommer svårigheter avseende förfarandena för att utnyttja Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och genomförandeperioderna.

Med tanke på att de viktigaste frågorna som uppsagda arbetstagare står inför är yrkesutbildning och omskolning samt tillfälligt stöd är åtgärder för att förenkla fondens förfaranden ett absolut måste för att utnyttja stödet så snabbt och effektivt som möjligt.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter har varit ett mycket viktigt instrument som har hjälpt miljoner arbetslösa människor i EU, som befinner sig i den här situationen på grund av att industrier omlokaliserar till andra kontinenter. Mot bakgrund av den kris vi upplever nu och på grund av det ökade antalet kollektiva uppsägningar är det viktigt att både förbättra det här instrumentet och finna nya finansieringskällor. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Vi ser en strukturell ökning av arbetslösheten i Europa beroende på den ekonomiska kraschen och utlokaliseringspolitiken.

Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är ett användbart verktyg som EU kan utnyttja för att erbjuda stöd och solidaritet till arbetstagare som förlorat sina arbeten. Fram till 2009 användes fonden av byråkratiska skäl i liten utsträckning, och jag anser att kommissionens begäran om att införa åtgärder för att förkorta längden på förfarandet för utnyttjande av fonden är synnerligen viktig. Om flexibiliteten och tillgängligheten ökar kommer fonden att bli ett viktigt verktyg för medlemsstaternas socialpolitik.

Av dessa skäl röstade jag för.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill uttrycka mitt stöd till Miguel Portas’ betänkande. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är ett viktigt verktyg för att ytterligare stödja arbetstagare som blivit uppsagda på grund av utlokalisering av deras företag. Den har visat sig vara ett än viktigare verktyg för arbetstagarna genom att den hjälpte dem att komma tillbaka till arbetsmarknaden under den senaste krisen.

Miguel Portas’ betänkande utgör en mycket viktig insats som syftar till att förbättra och förenkla en viktig resurs för europeiska medborgare. Den är också ett påtagligt bevis för hur EU strävar efter att hantera den dystra finansiella situationen, bekämpa arbetslöshet och stödja sina medborgare.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag instämmer med de uppmaningar som framfördes till kommissionen om att effektivisera Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. I dessa ingår en utvärdering av de beviljade bidragen utifrån resultat när det gäller återintegrering och bedömning av uppgraderingen av mottagarnas kompetens, en komparativ analys av de åtgärder som finansieras som svar på varje ansökan om utnyttjande av fonden och resultat på grundval av återintegrering, fondens effekter för mottagarnas nätverk och för de små och medelstora företag som potentiellt berörs av uppsägningsplanen och vars löntagare skulle kunna dra nytta av fonden.

Jag instämmer också med uppmaningen till kommissionen att förse medlemsstaterna med en uppsättning riktlinjer för utformningen och genomförandet av ansökningar till globaliseringsfonden. De syftar till ett snabbt ansökningsförfarande och en bred samstämmighet bland intressenterna om vilken strategi som ska tillämpas och vilka åtgärder som bör vidtas för att arbetstagarna effektivt ska återintegreras på arbetsmarknaden.

Slutligen instämmer jag med begäran om att medlemsstaterna ska inrätta en kommunikations- och administrationsstruktur på nationell nivå för globaliseringsfonden i samarbete med alla berörda parter, särskilt arbetsmarknadens parter, och utbyta bästa praxis på europeisk nivå.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Globaliseringsfondens beviljade stöd måste vara dynamiska och anpassade till marknadens ständiga och oförväntade förändringar. Fondens syfte är att erbjuda specifikt och snabbt stöd för att underlätta omskolning av arbetstagare som har förlorat sina arbeten på grund av den allvarliga ekonomiska omvälvningen på arbetsmarknaden.

Jag uppmanar medlemsstaterna att låta arbetsmarknadens parter delta redan från början i utarbetandet av ansökningarna om stöd från fonden och främja dialogen med arbetsmarknadens parter och entreprenörer. Jag uppmanar medlemsstaterna att använda fonden för att främja ny sakkunskap för att omvandla befintliga arbetstillfällen till gröna arbetstillfällen och skapa nya gröna arbetstillfällen samt för att främja livslångt lärande för att arbetstagarna ska kunna utveckla sin karriär och bidra till att förbättra unionens konkurrenskraft inom ramen för globaliseringen.

Jag stöder också att fonden ska fortsätta sin verksamhet efter 2013 som en oberoende fond med egen budget. Kommissionen och medlemsstaterna måste ha ett nära samarbete för att effektivt övervaka det stöd som ges till multinationella företag och göra en avgörande investering i skapandet av arbetstillfällen med rättigheter, för att förhindra social dumpning.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för resolutionen, eftersom jag samtycker till dess uppmaningar till Europeiska kommissionen om att göra Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter effektivare samt att utvärdera de beviljade bidragen för att undersöka resultaten när det gäller återintegrering och bedömning av uppgraderingen av mottagarnas kompetens. Jag samtycker även till kommissionens förslag om att halvera den tid som krävs för utnyttjande av fonden, särskilt att alla medel bör ställas till förfogande för att garantera en snabb och förbättrad kommunikation med den berörda medlemsstaten i denna process.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Debatten om frågan var inte alls enkel. Under de senaste månaderna har flera frågor ställts: om fondens ”akuta åtgärder” (utan att samtidigt fokusera mer på att åtgärda bristerna genom att förbättra allmänna innovations- och utbildningsstrategier i en globaliserad värld, bättre målinriktning och utnyttjande av fonden i och av medlemsstaterna); om ett mycket begränsat antal sektorer (särskilt vid den tiden), särskilt bil- och textilindustrin (15 respektive 13 ansökningar), med frågor som till exempel om uppsägningarna berodde på sektorns ”globalisering” eller bristande innovation; om och i vilken utsträckning åtgärderna ersätter/ersatte nationellt stöd; om paradoxen mellan å ena sidan att (endast) 500 miljoner euro beviljas ur fonden varje år (från åtagandebemyndiganden i EU:s budget som inte betalats ut), samtidigt som å andra sidan ett obegränsat antal ansökningar i princip kan göras om ansökningskriterierna uppfylls (först till kvarn); om att det är svårare för små och medelstora företag att få stöd beviljade; om kopplingen till statliga stöd/skatter. Men slutligen nåddes samstämmighet och betänkandet antogs, också av oss inom De gröna.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stödde resolutionen om finansieringen av och verksamheten för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Det är mycket viktigt att förbättra bestämmelserna som reglerar fonden så att den kan utnyttjas mer effektivt. Jag hoppas att kommissionen kommer att använda parlamentets förslag, som kommer att leda till att längden på förfarandet för att bevilja medel från fonden halveras. Den ökning av arbetslösheten som orsakades av krisen medförde att finansiella resurser från fonden har blivit särskilt viktiga, för de ser till att människor som blivit uppsagda får individuellt stöd för att gå tillbaka till arbetsmarknaden. De rigorösa kriterierna för stöd och det utdragna förfarandet innebär att medlemsstaterna inte utnyttjar möjligheterna som de har att beviljas stöd från fonden. I mitt land Polen till exempel har endast tre ansökningar om finansiellt stöd från fonden inlämnats. Den främsta orsaken till det låga intresset är just att förfarandena tar så lång tid.

Det är nödvändigt att förbättra reglerna för fondens verksamhet och att förlänga effekten av kriteriet om stöd till arbetstagare som förlorat sina arbeten på grund av nuvarande kris åtminstone till utgången av den nuvarande budgetramen samt att bibehålla medfinansieringssatsen på 65 procent. Vi kommer att känna av krisens följder på arbetsmarknaden under ytterligare många år, och stödet är och kommer att vara nödvändigt. Jag vill också uppmärksamma kommissionen och medlemsstaterna på ett samordnat utbyte av bästa praxis på europeisk nivå, vilket skulle göra det möjligt för fonden att ingripa snabbt och effektivt i fall av omfattande uppsägningar.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Strukturfonderna har visat sig vara verktyg av ovärderligt värde för att minska obalanser inom Europa, inte minst genom att stödja de mest utsatta yttersta randområdena. Inrättandet av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter utgör Europeiska unionens bekräftelse på att fenomenet med globaliseringen har inneburit stora och inte alltid positiva förändringar samt att den har påverkat Europa på olika sätt eftersom det finns regioner som har gynnats av processen och andra som har förlorat åtskilligt.

Men fonden har inte varit så synlig som den borde ha varit, och jag anser att det beror på den mycket långa tid som löper från det att en medlemsstat ansöker om stöd tills den tar emot bidragen. Dröjsmålet påverkar allvarligt berörda familjer och har att göra med det bakomliggande komplicerade förfarandet för att ansöka om, utnyttja och genomföra bidragen. Det är därför brådskande och en absolut prioritet att förenkla det. Fondens mål kan nås endast genom att effektivt återintegrera arbetstagare som blivit uppsagda i samband med de stora förändringarna i internationella handelsmönster. Betänkandet som vi röstade om i dag utgör en ansträngning till kompromiss mellan de olika politiska grupperna, och av den anledningen stödde jag det.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Enligt senaste EU-statistik ökade antalet arbetslösa i EU-27 till 1,1 miljon under det senaste året på grund av den ekonomiska och finansiella krisen. Det förklarar varför ansökningarna om att utnyttja Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter ökade från 18 till 46 mellan maj 2009 och april 2010. Även om ansökande medlemsstater ökade från 8 till 18 finns det ändå nio medlemsstater som ännu inte har utnyttjat Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.

Med tanke på ovanstående röstade jag för förslaget till Europaparlamentets resolution om finansieringen av och verksamheten för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter eftersom krisen även i fortsättningen kan påverka arbetstillfällena. Det är precis därför som det är viktigt för oss att begära att kommissionen ska tidigarelägga sin finansiella utvärdering efter halva tiden av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och översynen av aktuell förordning för att betydligt förkorta längden på förfarandet för utnyttjande av fonden.

Jag vill också uppmärksamma kommissionen på uppsägningarna inom den offentliga sektorn, som inte kan dra nytta av ett liknande instrument, även om dessa uppsägningar är en direkt följd av nedskärningarna i den offentliga budgeten efter nuvarande ekonomiska och finansiella kris.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder helt Miguel Portas’ betänkande om finansieringen av och verksamheten för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. I betänkandet behandlas många frågor såväl om förbättrad effektivitet i ansökningsförfarandet som om snabbare utnyttjande av fonden för att tillhandahålla stöd till dem som förlorat sina arbeten. Även om Storbritannien för närvarande inte har någon ansökan om medel från fonden (på grund av återbäring) kan vi se hur användbar fonden har varit för andra medlemsstater under svåra ekonomiska tider.

Jag är positiv till att en permanent budgetpost 2013 inrättas för att hjälpa dem som påverkats av förändringarna som skett genom globaliseringen eller den finansiella och ekonomiska krisen, och jag anser att det är mycket viktigt att kommissionen undersöker möjligheten att inrätta en oberoende fond med egna åtagande- och betalningsbemyndiganden inom den fleråriga budgetramen (2013–2020).

Betänkande: Zwiefka (A7-0219/2010)

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. − (LT) Jag gav mitt stöd till detta betänkande. Underlaget för den förordning vi röstade om i dag är Brysselkonventionen, en av EU-lagstiftningens mest framgångsrika beståndsdelar. Den lade grunden för ett europeiskt rättsligt område. Den har främjat ökad rättssäkerhet och förutsägbarhet för beslut genom enhetliga europeiska regler med stöd i rättspraxis och genom att parallella förfaranden har kunnat undvikas. Ett av de grundläggande villkoren för ett fungerande europeiskt rättsligt område är den fria rörligheten för rättsliga beslut. Jag samtycker därför till den ståndpunkt som har framförts i dokumentet om att det är nödvändigt att granska den här förordningen för att kunna garantera en effektiv rörlighet för rättsliga beslut.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Bryssel I-förordningen utgör en grund för europeiskt rättsligt samarbete på privaträttens område. Den är en av EU:s mest framgångsrika lagstiftningsakter och lade grunden för ett europeiskt rättsligt område. Den har visat sig vara mycket effektiv för att lättare kunna lösa gränsöverskridande rättstvister, genom ett system av rättsligt samarbete som grundas såväl på globala bestämmelser om domstols behörighet som på samordningen av parallella förfaranden och rörligheten för rättsliga beslut. Jag instämmer med att det finns behov av att införa förbättringar, så som avskaffandet av exekvatur inom alla områden som förordningen avser, och detta skulle påskynda den fria rörligheten för rättsliga beslut under förutsättning att alla nödvändiga garantier tillgodoses.

Jag anser också att det är viktigt att skapa en europeisk rättskultur genom utbildning och utnyttjande av nätverk så som det europeiska nätverket för rättslig utbildning och det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område, vilket skulle bidra till förbättrad kommunikation mellan domare. Det är mycket viktigt att få till stånd en konsekvent upplagd och lättillgänglig rättslig ram, och kommissionen måste se över det inbördes förhållandet mellan de olika förordningarna om domstols behörighet, verkställighet och tillämplig lag.

  Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark, Anna Ibrisagic och Alf Svensson (PPE), skriftlig. − Vi har röstat för att underlätta domstolsförfaranden för de allt rörligare medborgarna i Europa. Det betyder inte att vi i alla detaljer och oreserverat står bakom de reformer som i förlängningen kan komma ut av Zwiefkabetänkandet. T.ex. kvarstår vår kritik mot ambitioner att införa grupptalan och vi vill också understryka att inga förändringar av det civilrättsliga samarbete som är under diskussion får vara av den formen att det påverkar den svenska tryckfriheten.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Då jag är medveten om att rådets förordning (EG) nr 44/2001 om internationell privaträtt och behovet av en lämplig rättslig ram som möjliggör erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område har stor betydelse, erkänner jag, som föredraganden, att översynen av förordningen tar upp mycket viktiga tekniska och rättsliga frågor. Jag är benägen att instämma med avskaffandet av exekvatur enligt förslaget i betänkandet, och jag finner att många förslag är intressanta och pragmatiska. Det blir en diskussion väl värd att följas på nära håll.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Resolutionen handlar om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001, av den 22 december 2000, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) mot bakgrund av kommissionens grönbok. Förordningen, vars föregångare var Brysselkonventionen, är en av EU-lagstiftningens mest framgångsrika beståndsdelar, och den lade grunden för ett europeiskt rättsligt område. Förordningen har tjänat medborgarna och näringslivet väl, och den har främjat rättssäkerhet och förutsägbarhet för beslut genom enhetliga europeiska regler.

Den behöver dock uppdateras. Jag samtycker till avskaffandet av exekvatur (verkställighetsbeslut), eftersom detta skulle påskynda den fria rörligheten för rättsliga beslut och innebära en viktig milstolpe på vägen mot ett europeiskt rättsligt område. Detta avskaffande måste dock utjämnas med lämpliga skyddsåtgärder avsedda att skydda rättigheterna för den part mot vilken verkställighetskravet riktas. Jag anser att kommissionen bör se över det inbördes förhållandet mellan de olika förordningarna om domstols behörighet, verkställighet och tillämplig lag. Det övergripande syftet bör vara att få till stånd en konsekvent upplagd och lättillgänglig rättslig ram.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (PL) Tadeusz Zwiefkas betänkande som vi röstade om i dag har samband med kommissionens grönbok om översynen av Bryssel I-förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Genom diskussionen om grönboken kan vi till viss mån förbereda oss inför den verkliga översynen av förordningen som förväntas inom kort. Den blir en stor utmaning för parlamentet på grund av förordningens ytterst komplicerade tekniska karaktär. Parlamentet kommer dessutom att tillsammans med rådet, för första gången i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, anta ett beslut om den här svåra och känsliga frågan. För närvarande förekommer olika ståndpunkter om ändringsförslagen mellan de politiska grupperna, till exempel om exekvatur och domstols behörighet i frågor som rör anställningsavtal.

Av det skälet antog gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet ett beslut om att inte stödja betänkandet i sin nuvarande form. Men jag är övertygad om att alla politiska grupper i framtiden kommer att engagera sig i ett konstruktivt samarbete om frågan, eftersom Bryssel I-förordningen är av grundläggande betydelse för den gemensamma marknaden. En effektiv översyn av Bryssel I kommer att visa hur parlamentet använder sig av sina nya behörigheter, som det har kämpat för så länge.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Betänkandet som vi antog i parlamentet i går spelar trots sin ganska tekniska natur en mycket betydelsefull roll när det gäller att skapa ett europeiskt område för frihet, säkerhet och rättvisa och ett europeiskt rättsligt område, och är därmed viktigt för att stärka EU:s inre marknad. Bryssel I-förordningen har medfört betydande framsteg på det juridiska området. Den fastställer vilka domstolar som har behörighet i privaträttsliga och kommersiella tvister och gränsöverskridande rättsliga tvister och den reglerar erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område från andra medlemsstater. Nu handlar det om att se över den här förordningen för att modernisera dess bestämmelser och förbättra vissa förfaranden såsom kommunikationen mellan domare, frågan om officiella handlingar, skiljedomsförfarande och framför allt exekvatur. Utan att gå in närmare på dessa komplicerade rättsliga frågor ser jag fram emot ändringen av den här förordningen som kommer att ge EU:s medborgare ett ökat rättsskydd, en friare rörlighet för domar och rättsliga beslut och ett större ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaternas jurisdiktioner och rättssystem. Med andra ord kommer det att medföra en ökad rättssäkerhet i Europa och starkare rättigheter för EU:s medborgare.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. − (EN) Det här initiativet har gjort det lättare att upprätta ett juridiskt samarbete på det privaträttsliga området.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. − (IT) Jag stöder det här betänkandet eftersom jag anser att det innebär ett steg framåt på det internationella privaträttsliga området som måste uppdateras till följd av det allt närmare sambandet mellan de olika rättssystemen.

Mer specifikt är jag för att avskaffa exekvatur samtidigt som jag anser att det kommer att behöva kompenseras med ett särskilt förfarande i kombination med lämpliga garantier för gäldenärer. Jag motsätter mig avskaffandet av att skiljedomar inte ska ingå i förordningens tillämpningsområde, men anser att man måste tänka mycket mer på förhållandet mellan skiljedomsförfaranden och rättsliga förfaranden. Först när man genomfört en heltäckande översyn och ett grundligt samråd kan man gå vidare med tanken på en exklusiv rättslig ledning för domstolsförhandlingar som stöder skiljedomsförfaranden i medlemsstaternas civilrättsliga domstolar.

Jag instämmer i föredragandens yrkande att det krävs omfattande samråd och politisk debatt innan man kan vidta åtgärder i denna fråga som går längre än förslagen i hans förslag till betänkande.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstade mot betänkandet om Bryssel I-förordningen eftersom jag anser att vissa viktiga punkter från resolutionen saknas. Jag anser att en holistisk inställning är viktig för att förbättra förordningen. I detta fall är det frågan om att skydda den svagare parten genom bestämmelser om behörighet som är förmånligare för denne. Det gäller både arbetstagare och konsumenter, något som också är förordningens explicita avsikt. Inga av mina ändringsförslag som syftade till att stärka den svagare partens ställning infördes i betänkandet. Jag anser att det är viktigt att upprätta ett separat rättsligt forum för arbetsmarknadskonflikter för att uppnå konsekvens i Bryssel I- och Rom II-förordningarna. I Rom II fastställs redan vilken lag som ska tillämpas vid skador med gränsöverskridande följder orsakade av strejker. Jag kan inte förstå varför talan inte kan väckas i den medlemsstat där strejken ägde rum. Det skulle fortfarande lämna dörren öppen för forum shopping. Mitt mål är att stänga den i det bredare lagstiftningsförfarandet.

Jag är också emot införandet av ”forum non conveniens” och ”förbud att väcka eller vidhålla talan” eftersom dessa är rättsliga instrument i den gemensamma lagstiftningen och redan har ansetts vara oförenliga med europeisk behörighetsfördelning i flera beslut av Europeiska unionens domstol.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) S&D-gruppen lade fram en alternativ resolution till Tadeusz Zwiefkas betänkande om tillämpning och översyn av Bryssel I-förordningen, som vi inom De gröna bestämde oss för att inte stödja eftersom betänkandet är ett genomförandebetänkande som har diskuterats ingående bland alla skuggföredragande inom utskottet för rättsliga frågor. I det alternativa förslaget till resolution betonas berättigade punkter som ändå inte har någon direkt relevans för betänkandet. Det är därför vi helt enkelt i dag röstade för resolutionen så som den antogs av utskottet för rättsliga frågor.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Förordningen som vi antog är balanserad och avser att fastställa till exempel vilken domare inom europeiskt rättsväsen, som har behörighet när privaträttsliga tvister uppstår i samband med gränsöverskridande konflikter.

Europaparlamentet kommer att agera som medlagstiftare vid framtida ändringsförslag till förordningen. Ändringsförslagen kommer i själva verket att läggas fram i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet i vilket det rekommenderas att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter förlängs till 2013 och att den därefter omvandlas till att bli permanent. Fonden tillhandahåller finansiellt stöd för omskolning av arbetstagare som blivit uppsagda. Det är synnerligen viktigt nu på grund av den djupa ekonomiska kris som Europa står inför. Det är därför jag stödde betänkandet – till skillnad från mina konservativa och liberala kolleger som vill dra tillbaka finansieringen.

Betänkande: Parvanova (A7-0221/2010)

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom att i dag, tisdagen den 7 september 2010, rösta för initiativbetänkandet om social integrering av kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper befinner sig Europaparlamentet mitt i den aktuella politiska debatten. Integreringen av minoritetsgrupper i medlemsstaterna är i själva verket en mycket viktig fråga och förtjänar stöd från de europeiska institutionerna, i synnerhet som vi fortfarande har några månader på oss under Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Jag välkomnar därför antagandet av betänkandet som bidrar till att liva upp debatten på EU-nivå och som har fördelen att kombinera frågorna om integreringen av minoritetsgrupper och kampen för jämlikhet mellan kvinnor och män.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Många minoritetsgrupper som lever i EU, och i synnerhet kvinnorna och barnen bland dem, står inför omfattande diskriminering och är därför mer utsatta för social utestängning och fattigdom än lokala kvinnor. I ett demokratiskt samhälle är det inte något handikapp att vara en kvinna från en specifik etnisk grupp. Europeiska unionen strävar därför efter att ge kvinnor allt fler rättigheter och att ta fram innovativa sätt att öka medvetenheten kring kvinnors rättigheter. Både kommissionen och medlemsstaterna måste sörja för att den befintliga lagstiftningen om jämställdhet och bekämpning av diskriminering tillämpas till fullo, så att etniska minoritetsgrupper får tillgång till stödtjänster och kan delta i olika utbildningsprogram. Men frågorna som rör social integrering av kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper i Europeiska unionen är fortfarande inte lösta.

En konsekvent EU-politik om integrering av invandrare finns fortfarande inte, och därför uppmanar jag kommissionen att snarast lägga fram förslag till riktlinjer för att hjälpa medlemsstaterna att erbjuda kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper bättre och snabbare tillgång till utbildningssystemet. Jag instämmer med parlamentets ståndpunkt att lagstiftningen om jämställdhet måste genomföras till fullo bland etniska minoritetsgrupper.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) I det här betänkandet analyseras den sociala integreringen av kvinnor inom EU-politiken. Dessutom analyseras den roll som kvinnor från etniska minoriteter spelar. Den här kunskapen är grundläggande för att förstå vilka svårigheter dessa kvinnor ställs inför i fråga om integrering, och i resonemanget ingår såväl etablerade och traditionella minoriteter som minoriteter som är nya i landet, till exempel invandrare.

Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att det är mycket viktigt att tillgodose berättigade förväntningar hos kvinnor som tillhör minoritetsgrupper. Det krävs specifika åtgärder på EU-nivå, inte minst vid antagandet av strategier för social integration. Dessutom har föredraganden helt rätt i att man måste uppmuntra dessa kvinnor att ta en aktiv roll politiskt och socialt inom politiskt ledarskap, utbildning och kultur. Först då blir det möjligt att förebygga kvinnornas underrepresentation på dessa områden.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet eftersom syftet är att utvärdera politiken för social integration i EU av kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper samt att visa vad som fungerar väl och var det finns problem i syfte att föreslå lösningar.

Vi lever i ett mångkulturellt samhälle där det finns flera olika kulturella, etniska och religiösa grupper. I det syftet är det lämpligt att integrationspolitiken för tredjelandsmedborgare omfattas av ett ökat jämställdhetsperspektiv, vilket är nödvändigt för att se till att hänsyn tas till de specifika behoven bland kvinnor som tillhör etniska minoriteter.

Det behövs ett specifikt tillvägagångssätt för social integration av kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper i syfte att förhindra diskriminering på flera grunder, stereotypa föreställningar, stigmatisering och etnisk segregation.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper står inför flera typer av diskriminering. Det är därför viktigt att öka medvetenheten kring kvinnors rättigheter, ge kvinnor egenmakt och inspirera dem att inta ledande roller i sina grupper. Det är också ett sätt att främja de mänskliga rättigheterna. Trots att social integration uteslutande åligger medlemsstaterna måste kommissionen beakta jämställdhetsfrågan när den antar beslut om politik och åtgärder för social integration.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I ett allt mer ökande mångkulturellt samhälle är åtgärder för att integrera minoritetsgrupper särskilt lämpliga som ett sätt att bekämpa diskriminering, rasism, våld samt utestängning och marginalisering av minoritetsgrupper, som ställer dem vid samhällets utkanter. Vi vet att stigmatisering och utestängning av minoritetsgrupper endast föder missnöje och revolt, något som till slut sår frön till lagbrott och våld.

Det är upp till vårt samhälle att veta hur man ska integrera utan diskriminering, acceptera utan att stänga ute. Men det betyder inte att vi utan vidare ska acceptera alla etniska minoriteters aspekter på kultur, tradition eller tro. Det är särskilt relevant när det gäller synen på kvinnor. Vi bör därför kraftigt bekämpa alla kulturella seder som grundas på sexuell diskriminering och alla form av våld som fortfarande begås mot kvinnor som tillhör särskilda etniska grupper. Integration betyder också skydd, och i det här fallet skydd av kvinnor, i synnerhet flickor, som så ofta är tysta offer för seder och traditioner som vi helt enkelt inte kan acceptera.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Det här betänkandet omfattar EU:s strategier för social integrering av kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper. I det här sammanhanget vill jag understryka behovet av att förespråka skolgång, utbildning och yrkesträning bland dessa kvinnor och att främja deras tillgång till arbetsmarknaden för att förhindra social utestängning och diskriminering.

Enbart genom integrering kan vi hantera det stigma och de förutfattade meningar som den etniska segregeringen orsakar. Det finns inte någon rättsligt bindande EU-politik om social integration i EU, främst för att integration är medlemsstaternas ansvar. Integrationspolitiken har dock blivit viktigare även på EU-nivå och integrationen får en allt större roll i och med att de ekonomiska och sociala aspekterna av befolkningens åldrande blir allt mer framträdande. EU:s regler och principer gäller i de flesta fall endast bara för EU-medborgare som samtidigt är medborgare i medlemsstaterna. Medlemmar av minoriteter som är etablerade och har rättslig status som medborgare skyddas således av EU:s regler och principer. Detta skydd bör emellertid också gälla invandrare som ännu inte är medborgare i någon medlemsstat.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Social integrering av kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper är en viktig fråga eftersom dessa kvinnor är mer utsatta för social utestängning. Aktuell situation med den oacceptabla kollektiva utvisningen av det romska folket från Frankrike är ett bra exempel.

Det är mycket viktigt att uppmärksamheten och unionens politik riktas mot bekämpningen av alla typer av diskriminering, oavsett om den grundas på kön, etniskt ursprung eller hudfärg.

Tiden är därför inne att bryta med den makroekonomiska politik som förvärrar arbetslöshet, sociala ojämlikheter och diskriminering. Som det fastställs i betänkandet är det nödvändigt att kämpa för verklig social integration genom att tillhandahålla offentliga tjänster av kvalitet som är universella och tillgängliga för alla människor av båda könen, inklusive invandrarfamiljer och barn, i synnerhet utbildning, vård, bostäder och social trygghet.

Vi har fått nog av värdelösa uttalanden och tomma ord. Vi måste omgående vidta åtgärder som främjar självkänsla och jämställdhet, som tydligt bemöter sociala problem och som inte utvecklas till främlingsfientliga eller diskriminerande åtgärder. Dessa är än mer förkastliga när de kommer från själva regeringen.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Man kan inte förespråka ”acceptans av olika kulturer” och minoriteters – kvinnors eller andras – kommunikation på sina modersmål och i samma andetag hävda att man vill främja social integrering av dessa minoriteter.

Det föreligger en grundläggande motsägelse där, för det lägsta kravet för en sådan ”integrering” är att man delar en gemensam minimigrund med värdlandet, det vill säga ett gemensamt språk och grundläggande koder för ”samexistens”, som börjar med respekten för sociala lagar och seder i värdlandet.

Det enda undantaget som ni gör i betänkandets djupa proeuropeiska logik är att halvhjärtat och indirekt slå fast att det inte finns några kulturella, traditionsbundna eller religiösa grunder som rättfärdigar våld.

Öppna ögonen. Européerna bär inte ansvaret för de mest våldsamma och diskriminerande sederna. Månggifte, omskärelse, könsstympning, behandlingen av kvinnor som lägre stående varelser och så vidare utgör seder hos grupper som vägrar följa våra lagar och traditioner och som även vill påtvinga oss sina lagar och traditioner. Det är resultatet av den massinvandringspolitik som ni har påtvingat våra medborgare i årtionden. Det är dags att sätta stopp för allt det!

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Antonyia Parvanovas betänkande om social integrering av kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper. Diskriminering är dessvärre en kumulativ process som i allt större utsträckning påverkar kvinnor i etniska minoritetsgrupper. I betänkandet efterlyser man att EU:s politik måste syna könsdiskrimineringen mot kvinnor mer noggrant. Kvinnorna måste få en mer aktiv roll i samhället, och för att det ska vara möjligt måste de ha tillgång till utbildning och arbetsmarknad som är avgörande för deras frigörelse.

  Lívia Járóka (PPE), skriftlig. – (EN) Som en av betänkandets skuggföredragande vill jag gratulera Antonyia Parvanova till godkännandet av hennes betänkande som syftar till att föreslå lösningar för att minimera nackdelarna för kvinnor som tillhör etniska minoriteter, vilka förstärks genom särskilda könsstrukturer. Även om det är långt kvar till jämställdhet inom majoritetsbefolkningen har romska kvinnor i jämförelse med icke romska kvinnor lägre förväntad livslängd, lägre utbildningsnivåer, betydligt lägre sysselsättningsgrad och högre grad av fattigdom. För att uppnå full integration utgör jämställdhetsstatistik, indikatorer och referensvärden samt statistik uppdelad bland annat på kön och etnicitet avgörande och mycket viktiga verktyg för att mäta resultaten på rätt sätt.

Insamling av uppdelade uppgifter är en förutsättning för att man ska kunna skydda och främja etniska minoriteters mänskliga rättigheter i enlighet med medlemsstaternas bestämmelser om skydd av personuppgifter. Det finns en mycket stark koppling mellan utbildningsnivå, omfattningen av den ekonomiska aktiviteten och sannolikheten att undvika fattigdom för hela familjen. Det krävs därför i första hand riktade politiska åtgärder för att förbättra romska kvinnors tillgång till utbildning och registrerad sysselsättning.

  Marisa Matias och Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för resolutionen, för vi anser bland annat att det behövs en mer strukturerad samordning av EU:s politik inom detta område, som syftar till att förbättra etniska minoritetskvinnors sociala integration och att insistera på vikten av att utbilda värdlandet kring acceptans av olika kulturer, samtidigt som man varnar för följderna av rasism och fördomar. Vi röstade också för betänkandet i vilket det uppmuntras till ett aktivt politiskt och socialt deltagande inom alla samhällsområden, inbegripet politiskt ledarskap, utbildning och kultur, bland kvinnor som tillhör etniska minoriteter för att förebygga den rådande underrepresentationen av dem.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Europa är ett område för integration och det får inte förekomma någon form av diskriminering, särskilt inte när det sker mot etniska minoritetsgrupper och allra mest mot kvinnor i dessa grupper. Målet med EU:s jämställdhetspolitik är att främja jämställdhet mellan kvinnor och män, vilket man också i allt större utsträckning lyckas med i majoritetsbefolkningen. Kvinnor från vissa etniska minoriteter utsätts emellertid för alla typer av diskriminering. Därför måste allmänhetens kännedom om detta öka, så att kvinnor som tillhör etniska minoriteter kan integreras fullt ut i samhället. Av det skälet röstade jag som jag gjorde.

  Miroslav Mikolášik (PPE), skriftlig. – (SK) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att social integration av kvinnor som tillhör etniska minoriteter utgör ett mycket viktigt och känsligt område där Europeiska unionens medlemsstater borde visa mognad och verklig beslutsamhet att förmedla värderingarna tolerans och jämlikhet i vardagslivet.

Jag anser att det är oacceptabelt att medlemmar av etniska minoriteter utsätts för diskriminering, social utestängning, stigmatisering och även segregation. Jag ställer mig därför bakom uppmaningen till kommissionen och framför allt till medlemsstaterna, som bär fullt ansvar för politiken om social integration, att se till att befintlig lagstiftning efterlevs fullt ut inom området för jämställdhet och icke-diskriminering.

De rättsliga instrumenten bör åtföljas såväl av administrativa åtgärder som av kulturkampanjer som syftar till att bekämpa stereotypa föreställningar och erbjuda alternativ till social utestängning och fattigdom.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det är av avgörande betydelse för social fred i alla länder att etniska minoriteter integreras i offentlig förvaltning. Men till skillnad från betänkandet anser jag att ansvaret ligger hos dem som söker integration. På grund av det svåra budgetläget i hela Europa kan jag inte stödja ett betänkande som förefaller innehålla förslag till kostnadsintensiva och ineffektiva åtgärder. Av dessa anledningar röstade jag mot betänkandet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) I betänkandet betonas en fråga som europeisk allmänhet visar sig vara mycket medveten om, inte bara på grund av tragiska situationer som inträffar utanför Europeiska unionen och som talar till vårt samvete, utan också på grund av att man erkänner att sådana problem också uppstår bland oss och kräver vårt politiska och medborgerliga ingripande.

Kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper utsätts för påtryckningar från familjemedlemmar med större auktoritet som vill att traditioner som förslavar kvinnor lever vidare. I regel har de låg utbildning och inte mycket information om möjliga sätt att hävda sig mot familjens auktoritet och inom grupperna som de integreras i och/eller värdlandet. Här kan de också möta främlingsfientliga attityder.

Utvecklingen och genomförandet av europeisk jämställdhetspolitik bör bidra till att en gång för alla minimera de allvarliga orättvisor som dessa kvinnor utsätts för i hela världen och i Europeiska unionen.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Det är allmänt känt att det förekommer negativa attityder mot romerna i hela Europa och att romerna är utsatta för rasistiska angrepp, hatiska uttalanden, illegala evakueringar och utvisningar som genomförs av lokala och centrala myndigheter. Jag måste särskilt nämna de franska myndigheternas senaste åtgärder för att utvisa det romska folket.

EU har många tillgängliga system och instrument som kan användas för att se till att de grundläggande rättigheterna för europeiska medborgare med romskt ursprung efterlevs, att deras tillgång till utbildning av god kvalitet inom det konventionella utbildningssystemet förbättras, att de också får bättre tillgång till sysselsättning, bostäder, hälso- och sjukvårdstjänster samt sociala och allmänna tjänster, så att deras sociala integration därmed förbättras. Jag uppmanar därför medlemsstaterna att

– eliminera stereotypa attityder och diskriminering mot romska kvinnor och flickor som har fallit offer för otaliga former av diskriminering grundad på etniskt ursprung eller kön, särskilt när det gäller deras rätt till utbildning, sysselsättning och hälso- och sjukvårdstjänster,

– garantera en strikt efterlevnad av EU-direktiven om bekämpning av diskriminering och fri rörlighet samt främja åtgärder och proaktiva program för att stödja den romska befolkningens integration inom de sociala, politiska och ekonomiska områdena samt inom utbildningsområdet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är mycket glad över att betänkandet antogs och att medlemsstaterna särskilt uppmanas att respektera de grundläggande rättigheterna för alla etniska minoriteter och invandrade kvinnor, oberoende av deras rättsliga status (punkt 11), att medlemsstaterna uppmanas att vidta åtgärder för att trygga tillgången till stödtjänster som syftar till att förhindra våld mot kvinnor och att skydda kvinnor mot våld oberoende av deras rättsliga status (punkt 17), att Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter uppmanas att anlägga ett övergripande jämställdhets- och kvinnorättsperspektiv på alla aspekter, inbegripet etnisk diskriminering och grundläggande rättigheter för romer (punkt 22); att Europeiska jämställdhetsinstitutet uppmanas att samla in uppgifter uppdelade på kön och etnicitet, att de nationella jämställdhetsorganen utformar verktyg och fortbildning om diskriminering på flera grunder och slutligen att ett specifikt tillvägagångssätt tillämpas i syfte att förhindra diskriminering, stereotypa föreställningar, stigmatisering och etnisk segregation.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi är mycket perplexa över betänkandet och röstade därför mot det. Samtidigt som det å ena sidan är riktigt att göra kvinnor från länder som inte är medlemmar i EU medvetna om sina rättigheter inom sina familjer, där de ofta lever segregerade, så kan vi å andra sidan inte tänka oss att behandla dem som lever som gäster i vårt land bättre än våra egna medborgare, som alltid har levat och betalat skatt i medlemsstaterna.

Även i dag när vi tittar på andelen icke-europeiska medborgare i förhållande till europeiska medborgare som medges fria sociala tjänster som exempelvis hälso- och sjukvård, utbildning samt bostäder, finns en tydlig snedfördelning till fördel för de förra. Det innebär att människor som lever, arbetar och betalar skatt i sina egna länder står lägre på listan än de som nyligen anlände till Europa.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet som syftar till att utvärdera EU-politiken om social integrering av kvinnor som tillhör etniska minoritetsgrupper. Man kan därmed vidta specifika åtgärder för jämställdhet bland etniska minoriteter och se till att befintlig lagstiftning om bekämpning av diskriminering tillämpas till fullo i medlemsstaterna.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) I betänkandet tas frågan upp om kvinnor som tillhör etniska minoriteter faktiskt är utestängda från EU-åtgärder som syftar till jämställdhet, på grund av deras bristande sociala integration. Kvinnor som tillhör etniska minoriteter har varit väldigt osynliga under många år, även om flertalet är dubbelt missgynnade, både socialt och ekonomiskt.

  Marina Yannakoudakis (ECR), skriftlig. – (EN) ECR-gruppen stöder helhjärtat principen om likabehandling av alla, och det omfattar naturligtvis kvinnor som tillhör en etnisk minoritet. Men vi är emot betänkandet av flera mycket särskilda anledningar.

För det första är vi emot att ytterligare öka EU:s möjligheter att uppbåda finansiering för sociala åtgärder. I hela Europa genomför nationella regeringar nedskärningar i den offentliga sektorn, och ECR-gruppen anser att EU bör göra detsamma. För det andra är vi i grunden emot något som helst steg mot en gemensam invandrar- och asylpolitik, och vi anser att i delar av betänkandet behandlas invandrar- och asylpolitik som utarbetas och genomförs bäst på nationell nivå. För det tredje ligger frågor som barnomsorg, utbildning samt hälso- och sjukvård, inbegripet reproduktiv och sexuell hälsa, fortfarande under medlemsstaternas behörighet och inte under EU:s.

Betänkande: Pietikäinen (A7-0237/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om kvinnornas roll i ett åldrande samhälle, för jag anser att tiden är inne för att öka allmänhetens medvetenhet om ojämlikheten mellan könen bland äldre generationer, något som huvudsakligen beror på de könsrelaterade nackdelar som kvinnor har samlat på sig under åren. Det står i dag klart för alla att äldre kvinnor löper större risk att drabbas av fattigdom eftersom de får lägre pension på grund av den stora löneklyftan mellan kvinnor och män eller ofta för att de slutat att arbeta eller gjort ett uppehåll i sitt arbete för att ta hand om familjen utan lön och utan att omfattas av socialförsäkringen. I samband med ekonomisk nedgång löper kvinnor ännu större risk att drabbas av fattigdom.

Det är hög tid att våra institutioner antar en mer positiv attityd till åldrande. Jag välkomnar därför varmt kommissionens initiativ att lansera 2012 som året för ett aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna. En livslång strategi där det görs kopplingar mellan åldrande och kön bör alltid finnas med i utformningen av politik på alla relevanta områden: ekonomiska och sociala frågor, folkhälsa, konsumenträttigheter, digital agenda, landsbygds- och stadsutveckling m.m.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) I sitt betänkande påminner Sirpa Pietikäinen oss om att kvinnor traditionellt sett löper större risk för fattigdom och låg pension. Detta har en rad olika orsaker såsom den stora löneklyftan mellan kvinnor och män, att kvinnan slutat arbeta eller gjort ett uppehåll i sitt arbete för att ta hand om familjen eller att hon arbetat i makens företag, huvudsakligen inom handel eller jordbruk, utan lön och utan att omfattas av socialförsäkringen. Jag kan bara instämma i detta. I egenskap av ordförande för föreningen Femmes au Centre (kvinnor i mitten) arbetar jag hela tiden för att försöka uppmärksamma sociala orättvisor som ibland förbises, och det här anser jag är en av dessa. I en tid när vi debatterar reformen av pensionssystemen är det absolut nödvändigt att vi tittar närmare på hur män och kvinnor behandlas olika.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) När Lissabonfördraget trädde i kraft blev förbudet mot all slags diskriminering till en del av Europeiska unionens lagstiftningsbehörighet. Det är därför viktigt att sprida en positiv syn på åldrande och skapa möjligheter för äldre människor att leva ett värdigt liv.

Jag är mycket glad över att parlamentet har lagt fram ett betänkande i vilket åtgärder för ett åldrande samhälle främjas. Det är framför allt viktigt att ägna särskild uppmärksamhet åt äldre kvinnor som lever i fattigdom, för deras lägre pensioner beror vanligtvis på att lönerna ligger lägre i sektorerna där kvinnor arbetar. De äldre är dessutom en viktig konsumentgrupp, och därför är efterfrågan på tjänster för äldre i stark tillväxt och kommer även i framtiden att vara det. Men det förekommer hinder när det gäller tillgång till lättillgängliga, kvalitativa och överkomliga offentliga och privata tjänster.

Det är därför viktigt att kommissionen vidtar åtgärder för att reglera tillgången till många grundläggande tjänster och för att garantera livskvalitet, i syfte att undvika fysiskt, psykologiskt och ekonomiskt utnyttjande. Befolkningens åldrande ses ofta som något negativt, eftersom det innebär utmaningar för åldersstrukturen på arbetsmarknaden, för ett hållbart socialt skyddssystem och en hållbar hälso- och sjukvård. De äldre utgör verkligen en resurs och ett viktigt stöd för samhället och familjen, och vi måste därför respektera deras rätt att leva ett värdigt och oberoende liv.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Jämfört med män stöter kvinnor på större svårigheter i arbetslivet. Vi måste omedelbart undanröja den diskriminering de utsätts för när de söker arbete, under deras karriärutveckling och när det gäller rätten till rättvis lön. Sjukvård och socialtjänster måste också utformas utifrån kvinnors specifika behov. Alla dessa svårigheter förvärras dessutom med åldern, vilket visar hur viktigt det här betänkandet är. Jag vill särskilt betona vikten av att dra nytta av äldre kvinnors erfarenhet och kunskap. De övervakningsmekanismer som beskrivs i betänkandet motiverar också min röst.

  Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark, Anna Ibrisagic och Alf Svensson (PPE), skriftlig. − Vi har i går den 7 september 2010 röstat mot betänkandet om kvinnornas roll i ett åldrande samhälle (2009/2205(INI)), A7-0237/2010. Det beror framför allt på att vi inte stöder förslaget om ett system där alla medborgare i EU ges rätt till en grundinkomst samt den begäran som finns i betänkandet om åtgärder för positiv särbehandling av kvinnor. Det finns också ett förslag om att Europaparlamentet ska uppmana medlemsstaterna att införa nya typer av ledighet som gör det möjligt med betald ledighet i samband med andra omsorgsförpliktelser än föräldraledighet. Vi vill här slå vakt om subsidiaritetsprincipen. Vi vill dock samtidigt betona att det finns delar i betänkandet som vi sympatiserar med.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet, för ett åldrande samhälle ses alltför ofta som något negativt, trots att äldre utgör även en ekonomisk resurs och en källa till mycket viktig erfarenhet. Äldre människor löper dessutom en större risk att drabbas av fattigdom än befolkningen som helhet, och 2008 uppgick andelen fattiga bland personer över 65 år till omkring 19 procent i EU-27, medan andelen var 17 procent 2000.

Jag stöder också behovet av att anlägga ett övergripande och mångfasetterat synsätt på åldrande och att skapa möjligheter, särskilt på marknader för produkter och tjänster som riktar sig till äldre människors behov och till behoven hos anhörigvårdare. Kommissionen bör därför uppmanas att före utgången av 2011 föreslå en handlingsplan som innehåller olika åtgärder.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Mycket har redan sagts om kvinnornas ojämställda ställning i samhället. Kvinnor diskrimineras ständigt på arbetsplatsen genom lägre lön för lika arbete och tvingas av omständigheterna att avbryta sina karriärer eller välja lägre betalda arbeten närmare familjens hem. Skälen därtill är först och främst barnfödsel och föräldraledighet, och därefter vård av gamla föräldrar eller sjuka familjemedlemmar. Det rör sig oftast om kvinnor som ”uppoffrar” sig själva för att ta hand om familjen och barnen på bekostnad av sina arbeten och karriärer. Det måste sägas att det är vad samhället typiskt förväntar sig av dem. Ekonomiskt beroende av partnern, liten eller ingen social trygghet och äldrepension är en följd. Av dessa orsaker löper kvinnor större risk i ålderdomen än män, och de riskerar i högre grad att utsättas för fattigdom.

Situationen förvärras av att kvinnor ofta fortfarande tar hand om sina föräldrar och när de är gamla även sina barnbarn utan att erhålla någon ersättning, och de lägger hela sin inkomst eller alla sina besparingar på dem. Äldre människors potential är oanvänd. Mönstret för det sociala livet bidrar till det, eftersom unga och äldre människor lever åtskilda. I tidigare ”utvidgade” familjer hade var och en sin funktion och roll, och äldre människor uteslöts inte och behövde inte leva i fattigdom. Jag stöder Sirpa Pietikäinens betänkande och kommer att rösta för ett antagande.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om kvinnornas roll i ett åldrande samhälle. Det finns en skillnad på mer än 17 procent mellan mäns och kvinnors löner i Europeiska unionen. Delvis beroende på detta och delvis beroende på att kvinnor ofta stannar hemma under sina aktiva liv för att ta hand om barn eller andra beroende familjemedlemmar och ofta väljer att arbeta deltid, ökar inkomstklyftan mellan kvinnor och män i pensionsåldern. Medlemsstaterna måste snarast vidta åtgärder för att ta hänsyn till jämställdhetsperspektivet i reformen av pensionssystemen och anpassa pensionsåldern efter skillnaderna mellan kvinnors och mäns arbetsmönster samt efter att äldre kvinnor i högre grad riskerar att utsättas för diskriminering på arbetsmarknaden.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt betänkandet och i ljuset av att ”kön är en viktig faktor i åldrandet eftersom den förväntade livslängden för kvinnor är cirka sex år längre än för män” samt att Europa har ett åldrande samhälle, kommer antalet äldre kvinnor i vårt samhälle att öka alltmer. Vi måste se till att dessa kvinnor får adekvata levnadsförhållanden och i många fall ett aktivt liv.

Vi får inte glömma, och i betänkandet påminns vi mycket riktigt om det, att äldre kvinnor är mest utsatta för fattigdom, och de måste därför särskilt uppmärksammas. Men jag anser att dessa kvinnor bör ges en aktiv roll i samhället, snarare än lösningar som grundas på välfärd eller socialt tillstånd. Många av dem är yrkeskvinnor med bred erfarenhet som kan överföras till ungdomar. Andra är kvinnor med barnbarn eller barnbarnsbarn, och de kan få en viktig roll i omsorgen av familjen, så att unga mödrar får bättre möjligheter att samordna familj och yrkesliv. Sådana roller är ovärderliga och kommer att bidra till att vi kan uppmuntra och skydda dem genom att vi skapar ett samhälle med verklig solidaritet mellan generationerna.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) I den här resolutionen belyser man äldre kvinnors sårbarhet i ljuset av EU:s åldrande befolkning. Den åldrande befolkningen ses som en framtida börda för nationella ekonomier och många gånger bortser man från äldre människors potential eftersom de betraktas som passiva objekt snarare än aktiva subjekt. Jag vill understryka att äldre kvinnor löper en särskilt stor fattigdomsrisk och håller med om att det bör finnas incitament för att anställa äldre personer, till exempel i form av ersättningar till arbetsgivare. Däremot anser jag inte att äldre HBT-kvinnor ska särbehandlas.

I och med att Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna trädde i kraft blev förbudet mot all slags diskriminering en del av EU:s lagstiftningsbehörighet. I artikel 21 i denna stadga fastställs att ”all diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning ska vara förbjuden”. Vidare föreskriver artikel 25 att unionen ”erkänner och respekterar rätten för äldre att leva ett värdigt och oberoende liv och att delta i det sociala och kulturella livet”. Jag anser att genomförandet av dessa direktiv kommer att bidra till att bekämpa all slags diskriminering.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Även om det här betänkandet är positivt överlag kunde det har spänt över flera år, inte minst när det gäller analysen av orsakerna till att miljontals kvinnor i EU utsätts för dubbel diskriminering som med åldern bara blir värre för grupper såsom invandrarkvinnor, kvinnor med funktionshinder, kvinnor som tillhör minoriteter och kvinnor med låga kvalifikationer.

Arbetande kvinnor som diskrimineras genom låga löner och nedvärdering av deras arbete, och som dessutom i många fall utsätts för diskriminering på grund av moderskapet, får lägre pensioner och lever under fattigdomsgränsen. Det är dags att få ett slut på den här situationen genom att ändra EU:s politik och bryta med nyliberalismen, och se till att öka arbetets värde, uppfylla mänskliga rättigheter och säkerställa tillgängligheten till kvalitativa offentliga tjänster, i synnerhet hälso- och sjukvård och socialt skydd, liksom till pensioner som gör det möjligt för kvinnor att leva ett anständigt liv.

Vi kommer därför att fortsätta att kämpa för åtgärder som värdesätter kvinnors roll och till fullo respekterar deras rättigheter.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Sirpa Pietikäinens betänkande om kvinnornas roll i ett åldrande samhälle därför att den förväntade livslängden är längre för kvinnor än för män och att kvinnor därmed löper större risk att hamna i otrygghet när de blir äldre. Detta framgår av den pågående debatten om pensionerna i Frankrike, löneklyftan och kvinnor som gör ett uppehåll i sitt arbete för att ta hand om familjen vilket medför en motsvarande minskning av deras pensioner. Texten gör oss påminda om att vi nu mer än någonsin behöver ett omfattande direktiv om antidiskriminering.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Som en följd av ikraftträdandet av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Lissabonfördraget i december 2009 respektive under våren 2010 har EU åtagit sig att förhindra all diskriminering inom EU oavsett som den beror på samhällsklass, ras, hudfärg eller kön. Ändå finns det EU-medborgare, inte minst äldre kvinnor, som alltjämt faller offer för diskriminering. Jag stöder det här betänkandet eftersom jag menar att det är särskilt viktigt att kvinnor från alla åldersgrupper blir jämställda med yngre människor. Äldre kvinnor missgynnas på många områden i det offentliga livet. Ett allvarligt exempel på det är deras beroende av offentliga tjänster eftersom kvinnor påverkas direkt om dessa tjänster är dåligt organiserade. De låga pensionsrätter som har en koppling till storleken på lönen är ytterligare en nackdel för kvinnor, som i regel tjänar mindre än män. Äldre kvinnor ska inte ses som en börda utan snarare som aktiva deltagare och erkännas som sådana inom EU.

  Marisa Matias och Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för det här betänkandet eftersom vi delar dess rättighetsbaserade syn på åldrandet, och särskilt uppfattningen att äldre kan agera som subjekt med inflytande. Kvinnor anser alltjämt att deras karriärer hindras, vilket leder till att männen är överrepresenterade inom bättre yrken med högre löner. Detta är särskilt påtagligt bland äldre män och kvinnor. Äldre kvinnor stöter dessutom på oöverstigliga hinder när de söker nya jobb eftersom arbetsgivarna har en mycket nedvärderande syn på dem.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) En åldrande befolkning och minskad demografisk tillväxt i EU har lett till oro över hållbarheten i sociala trygghetssystem och sjukvårdssystem. Emellertid gäller detta allra främst kvinnor eftersom äldre kvinnor upplever ojämställdheten mellan könen betydligt starkare. Den här situationen är särskilt oroande eftersom kvinnor har en så betydelsefull roll i vårt samhälle, inte minst som ett värdefullt stöd för samhället och familjen då de tar hand om omsorgsbehövande personer. Därför är det mycket viktigt att bekämpa diskriminering på grund av ålder som i första hand påverkar kvinnor. Det är bakgrunden till att jag röstade som jag gjorde.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag röstade för det här betänkandet, främst för att rikta samhällets uppmärksamhet mot äldre kvinnors situation. Deras pensioner är vanligtvis betydligt lägre än männens. Kvinnor lever i regel längre än män och blir därmed ofta ensamma på ålderns höst. Få politiker tänker på att praktiskt taget alla kvinnor, utanför arbetet där de tjänar ihop till sin pension, också har arbetat i familjen med att ta hand om barn och barnbarn och att deras insatser i den här sfären av livet är mycket större än männens.

Med tanke på att kvinnor är fysiskt svagare än män måste vi behandla äldre och ensamma kvinnor med särskild omsorg. Det är vår skyldighet att sätta igång en diskussion i den här frågan och på så vis göra samhället uppmärksamt på den orättvisa och i vissa fall likgiltiga attityden till det ”svagare könet”. Jag röstade för ett uppmärksammande av våra mödrar och mor- och farmödrar – kvinnor som har ägnat hela sitt liv åt barn och barnbarn. Vi får inte lämna dem ensamma, inte glömma bort dem.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Betänkandet om kvinnornas roll i ett åldrande samhälle tar upp många viktiga frågor som jag inte anser ska betraktas i ett könsspecifikt perspektiv. Vi måste skapa grundläggande förutsättningar för hela EU:s befolkning som gör att arbetstagare har rätt att jobba längre om de vill och leva ett oberoende liv så länge som möjligt. Emellertid är jag mer än lite skeptisk till positiv särbehandling och har därför avstått från att rösta.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (EN) I ett humanitärt perspektiv bör vi förbättra tjänster och hälsovård samt skapa bättre möjligheter för en snabbt växande sektor av befolkningen, nämligen äldre kvinnor, som i likhet med alla andra européer har rätt till ett hälsosamt, värdigt och självständig liv. I ett ekonomiskt perspektiv bör vi sträva efter högre sysselsättningsnivå, mer flexibla arbetsvillkor och fler möjligheter till deltidsarbete för äldre kvinnor. Genom att utnyttja denna ofta försummade resurs av erfarenhet och potential kan vi gynna den ekonomiska tillväxten, minska fattigdomen bland äldre, förbättra den allmänna levnadsstandarden för pensionärer och stärka den sociala sammanhållningen. Jag röstade för den här resolutionen i förhoppning om att vi genom att angripa dessa frågor på två sätt även ska kunna ta itu med de mer grundläggande, om än inte mindre viktiga, problemen som rör ojämställdhet i fråga om kön och ålder på arbetsplatser, undervärderade och okompenserade vårdnadshavare och slutligen också samhällets djupt rotade vana att välja yta framför innehåll när det kommer till att lösa köns- och åldersrelaterade frågor. Ålder, kön och åldrande nära och kära ska alltid ses som en tillgång, inte en belastning.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder Sirpa Pietikäinens betänkande av en rad skäl. EU:s befolkning åldras. Enligt statistiken lever kvinnor längre än män. Diskriminering i arbetslivet på grund av ålder är förbjuden enligt EU:s lagstiftning. Den nuvarande lagstiftningen har dock inte direkt lyckats få bukt med åldersdiskrimineringen på arbetsplatserna.

För kvinnor i allmänhet är det fortfarande svårt att göra karriär, vilket skapar en situation med kraftig obalans där män är överrepresenterade på högre chefsbefattningar, i synnerhet bland äldre kvinnor och män. Dessutom är det svårare för kvinnor att bli återanställda, och ju äldre en kvinna är desto mindre är hon i regel värd i arbetsgivarens ögon. Förutom att äldre kvinnor måste vara skyddade på arbetsplatsen måste de skyddas på alla områden i livet eftersom diskriminering på grund av ålder och kön strider mot de grundläggande rättigheterna.

För att bekämpa den dubbla diskriminering som äldre kvinnor ofta utsätts för måste de aspekter som tas upp i betänkandet erkännas och åtgärder måste vidtas.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Det här betänkandet lyfter fram en fråga som blir allt viktigare i väst med tanke på det extra arbete som kvinnor traditionellt sett har gjort i vårt samhälle och att situationen på grund av en omvänd befolkningspyramid riskerar att bli värre. Förutom dessa aspekter är det också viktigt att ta hänsyn till att kvinnors förväntade livslängd är högre än männens, och den fortsätter att stiga. Även om detta i grunden är något positivt innebär det ofta att allt fler kvinnor måste ta hand om sig själva senare i livet.

Numera är det vanligt att en vuxen kvinna tar hand om sina barn, föräldrar och svärföräldrar och senare även sina barnbarn, sin mamma och svärmor. Ändå blir hon längre fram i livet ensam, hon blir änka och barnen bor långt ifrån henne på grund av den enorma rörlighet som präglar dagens samhälle. Med andra ord finns det ingen som tar hand om den kvinna som tagit hand om alla andra.

Jag röstade för det här betänkandet eftersom det belyser den här frågan, föreslår sätt att övervaka situationen och förespråkar åtgärder på området.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) En åldrande befolkning ses som en framtida börda för nationella ekonomier. Äldre människors potential nonchaleras för det mesta. När befolkningen åldras är kvinnor – som även i Rumänien lever längre än män (den genomsnittliga förväntade livslängden var 76 år för kvinnor och 69 år för män 2008) – vanligtvis mer sårbara, inte minst på grund av inkomstbortfallet i stora familjer. Större möjligheter till deltidsarbete skulle göra det enklare för äldre kvinnor att öka sina inkomster.

Äldre kvinnor är mer beroende av offentliga och privata tjänster, liksom av hälso- och sjukvårdssystemet. Jag uppmanar medlemsstaterna att utforma tjänster som underlättar långtidsvård i hemmet, eftersom det inte bara gynnar kvinnor som ger omsorg utan även de som får omsorg.

Kvaliteten inom vård och omsorg kan säkras med tillräckliga resurser och utbildning inom hälso- och sjukvårdssektorn. Jag uppmanar medlemsstaterna att främja offentliga åtgärder som är särskilt inriktade på dessa frågor och att de tillhandahåller tillräckliga resurser som kan minska de långsiktiga konsekvenserna. De politiska initiativen bör följas upp av utformning och genomförande av effektiva program.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Mot bakgrund av EU:s åldrande befolkning blir det en stor utmaning att hantera balansen i de nationella pensionssystemen och ansvaret för omsorgen. EU måste agera kvickt och bestämt för att undvika en snabb försvagning av den sociala modellen och en ökad fattigdom bland äldre, inte minst bland kvinnor som enligt statistiken löper större risk att drabbas av fattigdom än män.

Jag stöder Sirpa Pietikäinens betänkande som efterlyser specifika åtgärder för att på ett mer effektivt sätt kunna hantera åldersdiskriminering, i första hand mot kvinnor, på arbetsplatserna. Dessutom är jag positiv till åtgärder för att främja solidaritet mellan generationerna, såsom stödplaner för kvinnor som tar hand om barnbarn medan föräldrarna är frånvarande på grund av arbete. Slutligen välkomnar jag också insatser för att skapa en större enhetlighet på socialförsäkringsområdet, bland annat när det gäller pensionssystemen, vård- och omsorgsledigheten och arrangemangen för deltidsarbete.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar antagandet av det här betänkandet som innehåller specifikt gröna förslag såsom en större hänsyn till jämställdhetsperspektivet i reformen av pensionssystemen, åtgärder som främjar en jämnare fördelning av obetalt vård- och omsorgsarbete mellan kvinnor och män, ökade satsningar på sjukdomar som särskilt drabbar kvinnor, exempelvis ledgångsreumatism, insatser för att integrera ett perspektiv som omfattar äldre invandrare och HBT-personer samt många andra viktiga aspekter.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Det antagna betänkandet lyfter fram en viktig fråga som ofta förbises.

EU:s medborgare lever allt längre, och många får en betydligt längre ålderdom än tidigare. Ändå ses det här skedet i livet alldeles för ofta som något negativt på grund av en förutfattad mening om att samhället nonchalerar äldre människors värdefulla erfarenhet och ser åldrandet som en börda under vilken aktiva subjekt omvandlas till passiva objekt.

Den här farliga föreställningen påverkar främst kvinnor som i genomsnitt lever längre än män. Kvinnor har drabbats hårt av den rådande ekonomiska krisen som lett till betydande nedskärningar av tjänster som är avsedda för dem. Många löper alltjämt stor risk att hamna i fattigdom och är dömda att leva på en alltför knapp pension. För alla EU:s kvinnors skull, unga som gamla, hoppas jag att dagens omröstning bidrar till att belysa deras fundamentala roll i vårt samhälle.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Även om jag fullt ut stöder en jämställd sysselsättning och jämställda löner mellan kvinnor och män anser jag att vi skulle ha lagt större tonvikt vid familjetjänster eftersom kvinnorna, i de allra flesta fall, tar störst ansvar för barn och äldre sjuka i familjen.

Bättre tjänster för att stötta familjer såväl ekonomiskt som strukturellt, såsom förskolor för barn, en effektivt fungerande kollektivtrafik och omvårdnad i hemmet för äldre och sjuka skulle befria kvinnor, och särskilt dem som arbetar, från ett stort ansvar som de i regel tvingas bära. Vi är emot det här betänkandet eftersom det efterlyser en handlingsplan som specifikt omfattar integreringen av lesbiska, homosexuella, bisexuella och transpersoner.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag godkänner betänkandet från Sirpa Pietikäinen eftersom det kastar nytt ljus över det åldrande samhället. Vanligtvis framställs detta oskäligt som något enbart negativt. Diskussionerna förs främst i termer av kostnader och bördor. Detta leder till att äldre personer diskrimineras, vilket i synnerhet drabbar kvinnor som lever längre och löper större risk att hamna i fattigdom, får lägre pension och har svårt att få tillgång till offentliga och privata tjänster. Statistiken visar att den andel av EU:s befolkning som är 65 år eller mer kommer att stiga från 17,1 procent 2008 till 30 procent 2060 medan andelen personer som är 80 eller äldre kommer att öka från 4,4 procent till 12,1 procent. Enligt den centrala statistikbyrån kommer andelen äldre att utgöra 26 procent av den polska befolkningen 2030, vilket motsvarar 10 miljoner människor.

Det är hög tid att vi ändrar vårt sätt att behandla äldre människor. De bär på en enorm potential som bara väntar på att få komma till användning. Denna potential består bland annat i en omfattande erfarenhet, intellektuellt kapital, kunskaper och social kompetens. Ju tidigare vi blir medvetna om dessa kvaliteter och börjar utnyttja dem, desto bättre är det för oss, våra ekonomier och EU:s verksamhet. Därför välkomnar jag kommissionens initiativ att lansera 2012 som ett år för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna. Låt oss främja den så kallade silverekonomin, satsa på äldre och bekämpa stereotyper. Det borde vara värdefullt för oss att äldre människor vill arbeta. Samhällets syn på äldre är ett mått på dess standard, sociala kultur och kompetens.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Kvinnorna drabbas i regel värst av den ekonomiska krisens effekter. I tuffa tider är det nämligen främst upp till dem att se till att familjens budget går ihop. Den del av befolkningen som arbetar krymper, och antalet arbetande personer på varje pensionär blir färre. EU:s medlemsstater bör prioritera en familjevänlig politik. Det är svårt för kvinnor att förena barnuppfostran och familjeliv med arbetslivet. Vi hör ofta talas om kvinnor som diskrimineras på grund av barnaskaffandet. Den typen av diskriminering förekommer i samband med rekryteringen till tjänster men också i beslut om befordran. Majoriteten av de personer som har en ledande ställning på arbetsplatsen är män. I ett senare skede påverkar detta även pensionen, som i sin tur har inverkan på livskvaliteten. En annan viktig fråga är pensionsåldern. Eftersom kvinnor arbetar under kortare tid får de färre sociala förmåner, vilket avspeglas i deras levnadsstandard och riskerar att leda till fattigdom.

Skillnaden i pensionsålder har en ofördelaktig inverkan på kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden – kvinnor och män i samma ålder betraktas annorlunda av arbetsgivare då arbetsgivare inte vill anställa kvinnor som närmar sig pensionsåldern. På grund av inkomstskillnader mellan könen uppstår dessutom skillnader i pensionens storlek som också bör avskaffas.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet som syftar till att skydda äldre kvinnors grundläggande rättigheter inom EU. Äldre kvinnor löper större risk att hamna i fattigdom till följd av lägre intjänad pension och perioder av omvårdnadsansvar då de inte arbetar. Därför ger jag mitt stöd åt betänkandet.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) I allmänna ordalag likställs ett åldrande samhälle med en oförutsebar framtida börda för nationella ekonomier. Den här debatten fokuserar enbart på pensionssystemet och hälso- och sjukvårdssystemet. Det här betänkandet visar att kvinnor har lägre pensionsrättigheter på grund av deras åtaganden mot familjen, vilket gör att de löper större risk att hamna i fattigdom på ålderns höst. Vi måste bryta den här spiralen och ta itu med de förändringar som pågår i samhället. Det gör vi med hjälp av omfattande satsningar som framförallt inbegriper utbildnings- och arbetsmarknadsåtgärder.

  Marina Yannakoudakis (ECR), skriftlig. – (EN) Även om det här betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män handlar om de praktiska svårigheterna för kvinnor som tar hand om Europas åldrande befolkning, kan ECR-gruppen inte ge sitt stöd åt betänkandet. Orsaken är att vi anser att betänkandet gäller frågor som inte är EU:s, utan de nationella parlamentens, ansvar. Inte minst motsätter vi oss EU:s inblandning i frågor om hälsovård, utbildning, pensioner, pensionsålder och vårdboenden.

Betänkande: Løkkegaard (A7-0223/2010)

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I en tid när den kapitalistiska krisen förvärras tar parlamentet initiativ till att manipulera arbetarna och organisera EU-propaganda i privata och offentliga medier för att tysta ner alla röster som opponerar sig mot kapitalistiska intressen och skapa bilden av ett artificiellt samtycke till imperialistiska planer. I betänkandet förespråkas att offentliga mediebyråer helt ska underställas en EU-enhetlig propaganda och samverka med privata mediemonopol. Bland förslagen för att uppnå detta finns ökade gemenskapsmedel till offentliga och privata medier, inrättande och stärkande av centrala kontrollstrukturer och ”filtrering” av nyheter. I betänkandet förespråkas också utbildning av journalister som ska tjäna kapitalistiska intressen, bevakning av medieaktiviteter i medlemsstaterna via Europeiska audiovisuella observationsorganet och EU:s planer på att stärka informationskontorens – och propagandans – roll. Dessutom vill man öka det ideologiska och politiska inflytandet till EU:s och dess ruttna utnyttjandesystems fördel. På så vis visar man återigen att mediernas självständighet, pluralism och mångfald inte är något annat än en fasad för att försöka vilseleda arbetarna. Men det hindrar oss inte från att slå oss in på den enda väg som återstår för att tillgodose behoven på gräsrotsnivå, nämligen att fortsätta kampen för att förgöra och krossa systemet.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag anser att det är ytterst viktigt att skapa en offentlig sfär i Europa. Detta är på intet sätt en rent teoretisk debatt utan snarare en fråga om demokrati där EU:s legitimitet står på spel. Massmedierna, och även de nya sociala nätverken, är nyckeln till en livskraftig offentlig sfär i Europa. Vi parlamentsledamöter måste hålla den europeiska allmänheten underrättad om vårt arbete via journalister, våra webbsidor samt via Facebook- och Twitterkonton och så vidare. I dag är det en prioritet att skapa en bättre kommunikation om EU, och jag stöder helhjärtat betänkandet som belyser massmediernas ansvar på det här området, liksom EU-institutionernas ansvar att göra sitt arbete mer lättillgängligt och sprida det via massmedierna.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Genom Lissabonfördraget har parlamentets roll i EU-medborgarnas vardag blivit större än någonsin. Därför är det nödvändigt att förbättra de befintliga förbindelserna mellan parlamentet, ledamöterna i parlamentet, EU-institutionerna och medborgarna. En rad Eurobarometerundersökningar visar att människorna i EU vill ha större kunskap i EU-frågor och bli mer insatta i EU.

Jag instämmer med det som sägs i betänkandet om att Europas medborgare för att kunna bli mer insatta i EU-frågor måste förses med tydlig och relevant information via medie- och kommunikationscenter. Jag välkomnar särskilt uppmaningen att begränsa ”EU-jargongen” och användningen av alltför mycket facktermer.

Den information som institutionerna förser EU-medborgarna med måste vara tydlig, begriplig och relevant. Därför ställer jag mig bakom betänkandets uppmaning till kommissionen att fortsätta att agera lokalt för att göra EU mer synligt på lokal nivå.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom att förklara hur EU fungerar kan vi tysta den naiva och systematiska favoritupprepningen: ”Det är Bryssels fel.” På den här nivån välkomnas alla insatser för att försöka förklara. Regeringar, politiska partier, läroanstalter och public service-företag måste alla delta aktivt och i högre grad bidra till att förklara EU-frågor för allmänheten. Med hjälp av nya kommunikationsmedier kan vi på ett revolutionerande sätt förändra EU:s demokrati. Låt oss skrida till verket!

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) EU-frågorna har svårt att ta sig in i den nationella pressen och förekommer oftare i internationella medier som bara följs av en begränsad del av allmänheten. Den här likgiltigheten inför vad som händer i Bryssel och Strasbourg märks också i att färre röstar i EU-valen.

Så ser situationen ut trots att det i dagsläget inte finns någon omfattande opinion mot EU. Européernas attityd till EU kan nog närmast beskrivas som likgiltig. Vi befinner oss därmed i en paradoxal situation, eftersom alla beslut som fattas i Bryssel och Strasbourg har en direkt inverkan på EU-medborgarnas liv.

Lissabonfördraget placerar medborgarna i hjärtat av EU och gör dem delaktiga i EU:s beslutsprocess genom att ge en större makt åt parlamentet, som är EU:s enda direktvalda organ. Förutom de förslag som läggs fram i betänkandet som debatteras under sammanträdesperioden har alla parlamentsledamöter, och alla nationella politiker också för den delen, givetvis rätt att på ett tydligt och begripligt sätt stödja och förklara vilka konsekvenser som de beslut som fattas på EU-nivå får i våra hemmedlemsländer.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade för det alternativa förslaget till resolution. För det första lyfter det fram bristen på insyn och demokrati i EU:s institutioner och därmed behovet av att utveckla nya former av online-medier och journalistik så att medborgarna får bättre information om EU. För det andra understryker det vikten av att garantera mediernas oberoende och yttrandefrihet.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) I och med antagandet av Lissabonfördraget har EU fått större befogenheter, inte minst på lagstiftningsnivå.

Inte mindre än 80 procent av alla nationella lagar har sin grund i beslut som fattats av parlamentet, men medborgarna är inte medvetna om hur stort inflytande EU faktiskt har över deras dagliga liv. De lokala medierna gör det inte heller lättare att ändra på detta, eftersom de ägnar alltför stor uppmärksamhet åt inrikeshändelser. Det är viktigt att förbättra utbytet av EU-information mellan journalister, se till att Euronews utökar antalet sändningsspråk och stärka kommunikationen mellan parlamentsledamöterna och deras väljare.

Om den nya tekniken används korrekt och förnuftigt kan den vara till stor hjälp för att sprida nyheter. Internet har underlättat nyhetsspridningen, inte minst bland unga som nu känner sig mer engagerade i det sociala livet. Många av dem skapar bloggar, chattrum och webbplatser om EU, vilket ger skjuts åt en konstruktiv debatt. Kritik är alla medborgares rättighet och skyldighet, förutsatt att den grundar sig på objektiva fakta och inte på skvaller.

  Mário David (PPE), skriftlig. − (PT) Allmänhetens tillgång till information och kommunikationen mellan väljarna och de politiska beslutsfattarna är viktiga inslag i alla demokratiska samhällen och ett grundläggande villkor för att medborgare ska kunna utöva sin rätt att delta i det offentliga livet. Eftersom jag är väl medveten om betydelsen av att lägga grunden för ett offentligt rum i Europa med tanke på ökningen (i medlemsstaternas sociala medier) av antalet EU-frågor i den nationella sfären röstade jag utan tvekan för det här betänkandet (alternativt de ändringsförslag som min grupp och andra grupper i parlamentet lagt fram). Det vi behöver är en insynsvänlig och oberoende offentlig sfär som inte ska förväxlas med manipulering av sociala medier eller maskerad övervakning som så ofta sker i mitt land. Jag passar på att påminna er om det så kallade TVI-fallet som jag tidigare redogjort för i parlamentet.

I betänkandet vill jag främst betona det Europeiska audiovisuella observationsorganets bevakning av innehållet i såväl public service-företagens som de privata företagens sändningar och den efterföljande rapporteringen till parlamentet. Jag vill också poängtera att EuroparlTV bör integreras ytterligare i parlamentets Internetstrategi. Det förstnämnda för att det är ett utmärkt inslag i det politiska arbetet och det sistnämnda för att det är en viktig del i kommunikationen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om journalistik och nya medier – att skapa en offentlig sfär i Europa, eftersom jag anser att det är mycket viktigt att utforma strategier för att föra allmänheten närmare beslutsfattarna i EU. Det är nödvändigt att förbättra EU-institutionernas kommunikation för att öka insynen och allmänhetens delaktighet i den politiska debatten, eftersom de beslut som fattas på EU-nivå faktiskt har en direkt inverkan på människors vardagsliv.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Trots att det överlag är något positivt och välbehövligt har ambitionen att skapa en offentlig sfär i Europa övergått i en generell likgiltighet och ett ointresse från allmänhetens sida, vilket går stick i stäv med de omfattande investeringar som institutionerna gjort för att förbättra information och offentliggörande. Oroväckande nog blir allmänheten i stället nu allt mer distanserad från det europeiska projektet. Föredraganden påpekar mycket riktigt att vi för att skapa ett europeiskt offentligt rum måste starta nerifrån och arbeta oss uppåt. Vi måste börja med att få individen och allmänheten delaktiga för att kunna bygga en tillvaro som vi alla vill dela. Trots denna uppfattning anser jag att resolutionen borde vara mer inriktad på hur vi ska gå till väga för att uppnå detta, snarare än att skapa en faktisk förståelse för vad som ligger till grund för allmänhetens missnöje och ointresse.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) I det här betänkandet presenteras en rad förslag för att göra allmänheten mer engagerad i EU-frågor. Det är viktigt att främja allmänhetens delaktighet i den europeiska integrationsprocessen, och försöka kommunicera med medborgarna i stället för att bara informera dem. Information som går ut på att man enbart gör fakta tillgänglig är ingen garanti för att man ska lyckas skapa ett intresse bland EU-medborgare. Det är därför avgörande att avsändaren följer principerna för kommunikation och på så vis skapar en dialog med medborgarna.

För medborgarna finns det program, bidrag och stöd att få, men de flesta känner inte till dem. Jag vill därför understryka att vi måste se till att det finns korrespondenter på plats från medlemsstaterna som kan rapportera om vad som sker i Bryssel och skapa en förståelse för vad detta betyder för enskilda länder och regioner. EU i sig är en komplicerad enhet som inte är lätt att förklara. Och det finns ingen enkel lösning på hur man skapar en offentlig sfär i Europa. De institutionella och tekniska förutsättningarna är emellertid bättre än någonsin. Lissabonfördraget är ett viktigt steg i arbetet med att demokratisera EU och tack vare de senaste sociala medierna har allmänheten nu helt nya möjligheter att delta i den europeiska integrationsprocessen.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Det lägre röstantalet i det senaste EU-valet visar återigen hur angeläget det är att utöka insatserna för att överbrygga gapet mellan EU och medborgarna. Lika viktigt är det att medborgarna visar sitt fulla stöd och orubbliga förtroende för EU:s institutioner under den ekonomiska kris som Europas länder just nu genomgår. Mot den här bakgrunden vill man genom Lissabonfördraget, och i synnerhet medborgarinitiativet, skapa en mer demokratisk union. Detta är dock inte möjligt utan en omfattande kommunikationspolitik. Därför röstade jag för det här betänkandet som förespråkar en offentlig sfär i Europa. Vi har ett gemensamt ansvar för detta − parlamentsledamöter, medlemmar av de nationella parlamenten, politiska partier, utbildningsinstitutioner och public service-företag. Men vi får inte glömma bort att kommunicera mer egentligen betyder att kommunicera bättre. Skapandet av en offentlig sfär i Europa måste grundas på information som är tillförlitlig, saklig och oberoende. Förutom detta kvalitetskriterium krävs också en pedagogisk insats för att förmedla informationen, så att vi kan tydliggöra hur EU-institutionerna fungerar och på så vis göra dem mer tilltalande.

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (RO) Fastän Morten Løkkegaards betänkande bara är ett initiativbetänkande ger det ett nytt perspektiv på journalistikens och massmediernas roll i ett ständigt föränderligt samhälle.

Vår grupp, som stöds av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, har lagt fram en alternativ resolution som utesluter en del av det som finns med i det ursprungliga betänkandet. Detta gäller bland annat det Europeiska audiovisuella observationsorganets bevakning av public service-företagens och de privata sändningsföretagens nyhetssändningar om EU och bildandet av en grupp oberoende journalister i Bryssel. Trots att den slutliga versionen av betänkandet är mindre ambitiös än det ursprungliga utkastet är den realistisk och balanserad, och därför stöder jag betänkandet tillsammans med mina övriga ledamotskolleger.

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE), skriftlig. – (RO) Jag vill gratulera Morten Løkkegaard till ett övertygande betänkande. Kommunikationen inom EU är för närvarande av avgörande betydelse för en integrerad EU-politik. Och dessvärre är den alltjämt problematisk för EU:s institutioner. Givetvis är det upp till Europas medborgare att känna till vilken avsevärd inverkan EU-institutionernas beslut faktiskt har, men för att kunna göra det behöver de ha tillgång till tillräcklig information om konsekvenserna av EU:s beslut på nationell, regional och lokal nivå. I det sammanhanget spelar public service-företagen en oerhört stor roll.

Dessutom måste EU-institutionernas lokala informationskontor vara mycket mer aktiva och bättre samordnade i sitt arbete med att främja kommunikation. Därför anser jag att det är av grundläggande betydelse att kommissionen på institutionsnivå stöder och uppmuntrar kommunikationsformer som redan används på nationell nivå. Dessutom måste kommissionen etablera ett nära samarbete med public service-företagen för att se till att de medel som tilldelas genom EU:s informations- och kommunikationsstrategi används på ett mer ändamålsenligt sätt. Vi är alla medvetna om att kommunikationen är medlemsstaternas ansvar. Emellertid måste EU-institutionerna också bli mer delaktiga och visa prov på bättre samordning.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) Den senaste tidens tekniska framsteg gör att människor inom olika professioner anpassar sig till situationen utifrån sin egen skicklighet och kompetens och beroende på vilket arbete de utför. Masskommunikationen är ett av de områden som har påverkats mest av tekniska innovationer. Det innebär att gränsen mellan journalister och deras läsare inte längre är lika tydlig, eftersom deras roller har blivit utbytbara. Det är just därför jag välkomnar det här förslaget till betänkande om journalistik och nya medier.

Dessutom belyser det parlamentets vilja att bidra till att skapa en offentlig sfär i Europa och främja en atmosfär av delaktighet. Det är min fasta övertygelse att vi måste uppmuntra journalister att regelbundet tillhandahålla information om EU-institutionerna, samtidigt som det är upp till oss att med jämna mellanrum bedöma hur de nya medierna stöder arbetet med att skapa en offentlig sfär i Europa. I takt med att det växer fram nya verktyg och teknik för kommunikation behövs det också en europeisk uppförandekod för journalistik.

Samtidigt krävs det att man i undervisningens läroplan ger större plats åt kurser som kan förbereda för den här typen av ny journalistik. Som en bekräftelse från parlamentet välkomnar jag att Europaparlamentets årliga journalistpris hädanefter också omfattar kategorin nya medier.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Det är svårt för EU:s institutioner att kommunicera med medborgarna eftersom majoriteten av dem inte förstår vilken nytta de olika institutionerna har. Därför måste vi hitta sätt för Europas medborgare att bli mer engagerade i frågor som rör EU. Vi måste finna lösningar som gör att kommunikation kan inleda, uppmuntra och gynna EU-debatten och informationsflödet, vare sig detta görs genom en ökad diskussion om EU-frågor i nationella medier eller genom ett europeiskt offentligt rum. Att skapa en offentlig sfär i Europa är därför ett viktigt steg mot att göra medborgarna i alla medlemsstater mer medvetna om vad som egentligen händer i EU.

  Marek Henryk Migalski (ECR), skriftlig. – (PL) Min uppfattning är att Morten Løkkegaards betänkande om journalistik och nya medier – att skapa en offentlig sfär i Europa innehåller många störande bestämmelser som begränsar mediernas frihet. Jag anser i synnerhet att punkterna 8, 14, 20, 23, 31 och 39 samt skälen N och O är oacceptabla. Enligt min åsikt hindrar Morten Løkkegaards betänkande den journalistiska friheten. I betänkandet understryks bland annat att public service-företagen har en skyldighet att informera om EU. Jag vill också poängtera att betänkandet innebär nya ekonomiska åtaganden för EU, eftersom det bland annat föreslår en ökad budget för parlamentets informationskontor.

I betänkandet om journalistik och nya medier föreslår man också att EU ska ingå som ett ämne i läroplanen. Jag anser inte att EU:s institutioner ska vara inblandade i utformningen av läroplaner eftersom det är medlemsstaternas ansvar. Jag håller inte med föredraganden om mediernas roll i EU, och anser inte heller att EU och medlemsstaterna ska belastas ännu mer ekonomiskt. Därför har jag bestämt mig för att rösta emot betänkandet.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om en mer effektiv spridning av EU-information till allmänheten. Lettlands befolkning är inte medveten om skillnaderna mellan rådet, kommissionen och parlamentet. Så mycket som 99 procent av det lettiska folket förstår inte EU-institutionernas olika roller och funktioner. Vi måste förklara poängen med EU:s verksamhet för alla medborgare. Om vi inte lyckas med det inom kort kommer röstdeltagandet i EU-valen att bli minimalt, och människor kommer att känna misstro mot de beslut som EU-institutionerna fattar och de lagar som stiftas.

Jag röstade för att vi ska lägga en större tonvikt vid EU:s kommunikationsstrategi och informera människor så mycket som möjligt om hur och för vilket ändamål EU-budgetens medel spenderas. Om vi lyckas med det kanske vi kan ingjuta ett större förtroende hos EU-medborgarna så att de får en mer avvägd syn på EU-valen. Då skulle medlemskapet i Europaparlamentet bli betydligt mer professionellt.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Den 7 september röstade jag för Europaparlamentets förslag till resolution om journalistik och nya medier – att skapa en offentlig sfär i Europa (A7-0223/2010). Enligt resultaten från flera Eurobarometerundersökningar är medborgarna underinformerade om EU-politiska frågor. Samma undersökningar visar emellertid att den här informationen är relevant för samhället. Deltagarna i undersökningarna anser nämligen att denna brist på information är den främsta orsaken till att människor inte röstar och inte känner tillit till EU-institutionerna. För att vara effektiv måste kommunikationen klart och tydligt förmedla att politiska beslut som fattas på EU-nivå har direkta konsekvenser för det dagliga livet för EU:s medborgare. Det är ju dessa medborgare som anser att EU är alldeles för avlägset och har ett alltför litet inflytande för att kunna lösa deras verkliga problem. Jag delar uppfattningen att om allmänhetens EU-kunskaper ska bli bättre måste EU ingå som ett ämne i läroplanen.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom det innehåller åtgärder för att allmänheten ska kunna delta mer aktivt i det offentliga livet på nationell nivå och EU-nivå. Hittills har det inte varit tillräckligt tydligt för EU-medborgarna att de politiska beslut som fattas på EU-nivå är av direkt betydelse för deras dagliga liv. I medlemsstaternas medier råder det brist på klar och ingående information om EU. Jag håller med föredraganden om att EU-institutionerna behöver rekrytera fler ackrediterade journalister från medierna. Till exempel har Litauen för närvarande inte en enda ackrediterad journalist i någon av EU-institutionerna. Vi måste fortsätta att utbilda journalister och utveckla deras kunskaper om EU:s invecklade beslutsprocess. Tv-kanalen Euronews kan börja sända på de flesta av EU-ländernas språk, och EU-institutionerna kan utarbeta rapporter för sociala medier som blir allt mer populära bland unga människor. Jag stöder i synnerhet föredragandens uppmaning att respektera mediernas frihet och redaktionella oberoende, särskilt public service-företagens rätt att bestämma över sina egna program. Regeringarna i medlemsstaterna begränsar dock tilldelningen av pengar till public service-företagen. På så vis kommer de att påverka urvalet av personal och innehållet i programmen.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Kommunikation och politik hör ihop. Om politiken inte kommuniceras ordentligt har vi ett problem. I den aspekten står EU inför en stor utmaning. Det är därför hög tid att hitta nya former för hur EU:s medborgare kan bli mer delaktiga i EU:s frågor.

Betänkandet lyfter fram olika sätt varigenom kommunikationen kan aktivera och stimulera EU-debatten och informationsflödet. Detta kan ske genom en ökad diskussion om EU-frågor i nationella medier och genom ett europeiskt offentligt rum. Även om jag stöder andemeningen i betänkandet anser jag att vissa delar och krav kan vara orimliga.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Sedan euron introducerades har man genomfört en sammanhängande rad av åtgärder för att skydda den gemensamma valutan mot förfalskning, däribland lagstiftningsinitiativ, tekniska verktyg och institutionella förändringar med tonvikten på ett nära samarbete mellan alla inblandade organ såväl på nationell nivå som inom EU. I svaret (E-0107/10) på min fråga nyligen uppger kommissionen att antalet förfalskade mynt fortfarande är extremt litet, inte mer än 0,2 per tusen av alla mynt i omlopp. Dessutom fastställs i artikel 3.1 i förordning (EG) nr 1338/2001 att tekniska och statistiska uppgifter om falska sedlar och falska mynt som upptäcks i medlemsstaterna ska samlas in och förtecknas av behöriga nationella myndigheter. Trots detta innebär det aktuella förslaget till förordning att verktygen för att bekämpa förfalskning förbättras ytterligare genom förtydliganden av de förfaranden som gäller för att fastställa äkthet och hantera mynt som inte är lämpliga för cirkulation.

Samtidigt ges möjlighet för de nationella myndigheterna att tillämpa gemensamma förfaranden för att fastställa äkthet och inrätta kontrollmekanismer. De aktuella förslagen stärker åtgärderna mot förfalskning, och det är därför jag röstade för de relevanta bestämmelserna och betänkandet som helhet.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Morten Løkkegaards betänkande om journalistiken och de nya mediernas roll i skapandet av en offentlig sfär i Europa. Vi har sagt det så många gånger, men nu måste vi omedelbart vidta åtgärder för att sluta gapet mellan EU-institutionerna och allmänheten. Vi ska komma ihåg att det europeiska valdeltagandet var nedslående lågt. Vi ska också komma ihåg att alla indikatorer tyder på att européernas förtroende för hela den europeiska integrationsprocessen för närvarande är alarmerande lågt. Den senaste Eurobarometerundersökningen är särskilt tydlig på den punkten, och drygt hälften av de tillfrågade svarar att de är negativt inställda till landets medlemskap i EU. På samma gång är förväntningarna intressant nog mycket höga då drygt 80 procent av intervjupersonerna säger att EU är lösningen med stort L på de problem som finns.

För att bättre kunna förklara vad EU gör samt hur och på vilket sätt, och på så vis undvika allt för stora besvikelser, måste man prioritera en bättre kommunikation och en större bevakning av EU-nyheter. I likhet med den text som vi har antagit vill jag dock understryka att detta måste ske i en atmosfär av förtroende och med respekt för mediernas redaktionella frihet och journalistisk frihet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Merparten av de ändringsförslag som lades fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen godkändes av utskottet för kultur och utbildning, och betänkandet antogs med 24 röster för, 3 röster emot och 1 nedlagd röst.

Majoriteten av ändringsförslagen från De gröna/Europeiska fria alliansen inkluderades i kompromissförslagen. Detta var fallet med punkt 33 som fastställer att EU-institutionerna bör decentralisera EU:s kommunikationsstrategi för att ge den en mer lokal och regional dimension och punkt 36 som betonar att man bör undersöka lösningar för att ta fram förslag på hur man kan skapa interparlamentariska förbindelser mellan nationella eller regionala parlament och Europaparlamentet.

I dag skulle vi rösta om en alternativ resolution som lades fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och som stöddes av Europeiska folkpartiets grupp och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. De gröna/Europeiska fria alliansen godkände de ändringar som gjorts, så i slutändan stödde vi betänkandet.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Det är helt rätt att försöka förklara för EU-medborgarna vad EU och alla dess organ gör och varför.

Inte minst bör vi se till att medborgarna spelar en central roll, vilket bland annat innebär att de ska få välja vem som företräder dem. Ännu i dag utses de viktigaste posterna såsom EU:s utrikesrepresentant, kommissionens ordförande och rådets ordförande utan att medborgarna får säga sitt. De nationella medierna bör uppmuntras att publicera nyheter om det arbete som utförs av parlamentsledamöterna som väljs direkt av européerna och därmed företräder dem.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet som lyfter fram lösningar för att öka medborgarnas kännedom om EU-politiken och de beslut som fattas på EU-nivå med hjälp av olika tillgängliga medieverktyg. I egenskap av vald företrädare anser jag att det är viktigt för allmänheten att se hur EU-politiken påverkar deras vardag, och jag stöder därför det här betänkandet.

Betänkande: Binev (A7-0212/2010), Surján (A7-0240/2010), Iacolino (A7-0209/2010)

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta var ett tekniskt och icke-kontroversiellt betänkande, och vi, De gröna, har gett det vårt stöd.

8. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.50 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen.

Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några synpunkter på protokollet? Det verkar inte så. Protokollet har justerats.

10. Fallet Sakineh Mohammadi-Ashtiani (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

11. Romernas situation i Europa (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om romernas situation i Europa. Jag vill hälsa rådets ordförande Olivier Chastel, kommissionens vice ordförande Viviane Reding och kommissionsledamoten med ansvar för sysselsättning, socialpolitik och inkludering László Andor välkomna till detta sammanträde. Den första att inta talarstolen är Olivier Chastel, på rådets vägnar.

  Olivier Chastel, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska unionens värderingar och principer anges tydligt i fördragen och i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som blev bindande i och med Lissabonfördragets ikraftträdande.

Respekten för rättsstatsprincipen och för mänskliga rättigheter, inklusive rättigheterna för personer som tillhör en minoritet, har en framträdande plats i dessa texter. Rådet bekräftar därför sitt engagemang i fråga om dessa värderingar.

Rådet har vid många tillfällen uttryckt sitt stöd för åtgärder för att främja integrationen av romer. Stats- och regeringscheferna har vid Europeiska rådets möten faktiskt också erkänt den mycket speciella situation som unionens romer befinner sig i och har uppmanat medlemsstaterna och EU att göra allt de kan för att främja en sådan integration.

Nu är det 10 år sedan rådet antog ett omfattande direktiv i vilket diskriminering på grund av ras och etniskt ursprung förbjuds på ett flertal områden, inklusive villkoren för rätten till anställning, yrkesutbildning, socialt skydd, inklusive social trygghet och hälso- och sjukvård, utbildning och tillgång till varor och tjänster, inklusive bostäder. Alla etniska grupper, och därmed naturligtvis också romerna, skyddas av detta direktiv. Slutligen omfattar direktivet en klausul om positiv särbehandling, som ger medlemsstaterna möjlighet att behålla eller besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer av en viss ras eller ett visst etniskt ursprung missgynnas eller att kompensera för ett sådant missgynnande.

En del av er deltog i det andra europeiska toppmötet om romer, som hölls i Córdoba i april. Rådet välkomnade verkligen denna betydelsefulla händelse som samlade de huvudsakliga berörda parterna. Efter toppmötet i juni antog rådet enhälligt några slutsatser med titeln Advancing Roma Inclusion [främjande av romernas integrering].

Ministrarna erkände enhälligt att en betydande del av romerna upplever situationer av extrem fattigdom, diskriminering och utestängning, som också omfattar låga utbildningsnivåer, bristfälliga bostadsförhållanden, brist på tillgång till arbete och dålig hälsa. Romska kvinnor och flickor har det särskilt svårt och riskerar bland annat multipel diskriminering. I många fall har ovan nämnda villkor förvärrats påtagligt under de senaste åren, och fientligheten mot zigenare och våldsamma attacker mot romer har intensifierats.

Vi får inte glömma att samarbete på EU-nivå medför ett stort mervärde, även om medlemsstaterna har det huvudsakliga ansvaret för att främja romernas sociala och ekonomiska integration. Rådet uppmanade följaktligen kommissionen och medlemsstaterna att främja romernas sociala och ekonomiska integration inom ramen för besluten och rekommendationerna av EU:s institutioner genom att garantera en effektivare användning av befintliga politiska åtgärder och instrument.

Ansvaret är delat på detta område: det är upp till alla inblandade att främja integrationen av romerna i enlighet med deras respektive behörighetsområden, och rådet ska spela en roll i detta avseende. Rådet betonade också betydelsen av att garantera ett aktivt engagemang från det civila samhället, lokala myndigheter och romerna själva.

Jag vill också framhäva de specifika åtgärder som har vidtagits nyligen av såväl Europaparlamentet som rådet för att underlätta en social integration av utsatta medborgare. Vi nådde nyligen en överenskommelse vid första behandlingen om att ändra de bestämmelser som styr Europeiska regionala utvecklingsfonden. Nu kommer det att vara möjligt att inom ramen för dessa bestämmelser bevilja stöd för förbättringar av boende inom Europas mest marginaliserade befolkningsgrupper, som inkluderar många romer.

De två institutionerna kom ytterst överens om att dessa åtgärder alltid borde tillämpas som en del av en integrerad strategi. Denna strategi omfattar framför allt åtgärder på områdena för utbildning, hälsa, sociala frågor, sysselsättning och trygghet samt desegregationsåtgärder.

Avslutningsvis vill jag påpeka att det också är möjligt, inom ramen för Europeiska socialfonden, att finansiera åtgärder mot diskriminering i allmänhet.

EU måste tillhandahålla en trygg miljö där olikheter respekteras och de mest utsatta skyddas. Detta fastställs i Stockholmsprogrammet, som Europeiska rådet antog i december 2009. Åtgärder för att hantera diskriminering och främlingsfientlighet måste drivas vidare med kraft. Romerna nämns uttryckligen i Stockholmsprogrammet, enligt vilket medlemsstaterna måste göra en samlad ansträngning för att integrera utsatta grupper fullständigt.

Romerna måste, liksom alla EU-medborgare, åtnjuta rörelsefrihet och rätt till skydd och får inte diskrimineras på något sätt.

I en tid då samhället befinner sig i den ekonomiska krisens grepp får vi inte göra de mest utestängda av våra medborgare till syndabockar. I detta syfte är det viktigt att ha ett tydligt och uppriktigt begrepp om orsakerna och följderna av och kostnaderna för social utestängning. Vad kan en befolkning som berövas utbildning, boende, hälso- och sjukvård och, ännu värre, anställning, göra? För att underlätta integrationen av romerna måste vi utarbeta en integrerad strategi som är i linje med EU:s lagstiftning och värderingar och som de berörda parterna är delaktiga i.

Romernas situation framhävs i ordförandeskapstrojkans arbetsprogram som antogs av rådet i december 2009, och det belgiska ordförandeskapet har varit noga med att ta upp frågan om romernas integration vid ett flertal tillfällen.

För det första vid konferensen om barnfattigdom den 2 september, vid toppmötet om jämlikhet planerat till den 14–16 november, och i synnerhet om man vid detta toppmöte kommer att ta upp frågan om jämlikhet och mångfald inom sysselsättningen, vid konferensen om hemlöshet som planerats till den 9–10 december och vid den integrerade plattformen för romers integrering, som ska hållas inom kort, den 7–17 september. Slutligen kommer Europeiska unionens råd att fortsätta bevaka frågan om romernas integration, liksom tillkännagavs vid mötet med rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 26 juli.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka mina kolleger i kommissionen, László Andor och Cecilia Malmström, för det mycket nära samarbetet mellan våra enheter under de senaste veckorna när det gäller frågan om romerna. Detta gjorde det möjligt för kommissionen att nå en tydlig och balanserad ståndpunkt i frågan under sommaren, och denna ståndpunkt fick fullt stöd av kommissionskollegiet i dag.

Jag skulle också vilja tacka ordförande José Manuel Barroso, som jag har samarbetat tätt med i denna fråga under sommaren, parallellt med utvecklingen av situationen i Frankrike. Det var i fullständigt samförstånd med ordföranden som jag den 25 augusti offentliggjorde en ståndpunkt om romernas situation i Frankrike och om behovet av att behålla EU:s lagstiftning och de rättigheter och principer som anges i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Den linje som intagits av kommissionen – som, vilket ni i egenskap av politiker mycket väl vet, alltid måste vara medveten om risken att instrumentaliseras av nationella partipolitiska debatter – har varit konsekvent under de senaste veckorna.

För det första har medlemsstaterna ansvar för den allmänna ordningen och för sina medborgares säkerhet på det nationella territoriet. Detta innebär att medlemsstaterna, trots den viktiga rätten till fri rörlighet, måste vidta åtgärder mot EU-medborgare som bryter mot lagen. Det kan inte råda straffrihet under paraplyet av europeiska principer för fri rörlighet. Under vissa omständigheter kan medlemsstaterna till och med skicka hem EU-medborgare som har brutit mot lagen, förutsatt att man iakttar proportionalitetsprincipen och de rättssäkerhetsgarantier som omfattas av EU:s direktiv om fri rörlighet från 2004.

För det andra får ingen medborgare i Europeiska unionen bli föremål för repressiva åtgärder enbart för att denne hör till en etnisk minoritet eller en viss nationalitet. Detta anges tydligt i stadgan om de grundläggande rättigheterna, i vilken diskriminering på grund av nationalitet eller etniskt ursprung förbjuds, och där särskilt kollektiva utvisningar förbjuds. Det får alltså inte förekomma någon kollektiv bestraffning i Europa, och ingen stigmatisering av någon etnisk grupp. Alla människor har sina egna rättigheter och sina egna skyldigheter.

För det tredje är romernas sociala och ekonomiska integration – och ni vet alla att denna etniska minoritet, med sina 10–12 miljoner medlemmar, är den största i Europa – en utmaning för alla 27 medlemsstater, både för ursprungsländerna och för romernas värdländer. Inom ramen för subsidiaritetsprincipen är det medlemsstaternas ansvar att garantera tillgång till boende, utbildning, hälso- och sjukvård och sysselsättning, men EU-institutionerna har samtidigt utarbetat strategier och politiska åtgärder i över ett årtionde nu för att stödja nationella ansträngningar finansiellt, framför allt via Europeiska socialfonden, föranslutningsinstrumentet och Europeiska regionala utvecklingsfonden, som nyligen modifierades för att omfatta boende.

Det är också viktigt att betona att romernas sociala och ekonomiska integration inte enbart är en fråga för månaden augusti för kommissionen. Det är en fråga som är aktuell varje dag och varje år. Kommissionsledamot Andor och jag presenterade tidigare i år – den 7 april – ett strategiskt meddelande om romer – det första någonsin i Europeiska unionen. Utifrån detta hade vi ett ministermöte i Córdoba, tillsammans med de romska organisationerna. Det var endast tre ministrar närvarande vid sammanträdet, som ordförande José Manuel Barroso sade i morse.

De huvudsakliga rättsliga och politiska frågor som väckts av de åtgärder som vidtogs av Frankrike i somras har sammanfattats väl i ett detaljerat meddelande som kommissionsledamot Andor, kommissionsledamot Malmström och jag själv presenterade för kommissionskollegiet i förra veckan och som stöddes i dag.

Jag ska nu ge er aktuell information om var vi befinner oss i dag. För det första har jag kunnat se en betydelsefull utveckling, tack vare en mycket intensiv dialog mellan kommissionen och de franska myndigheterna under de senaste veckorna. Jag ansåg att det var av avgörande betydelse att det klargjordes i Frankrike att det inte fanns några planer på att rikta åtgärder mot romerna, eftersom sådana riktade åtgärder skulle vara oförenliga med de grundläggande värderingar och rättigheter som Europeiska unionen grundas på.

Det är anledningen till att det är så viktigt att minister Éric Besson kom till ett möte i Bryssel med Cecilia Malmström och mig själv i förra veckan. Han försäkrade oss offentligt att de franska myndigheterna skulle behandla alla medborgare på samma sätt, att det inte förelåg några riktade åtgärder mot romerna eller någon annan folkgrupp och att de franska myndigheterna skulle göra sitt bästa för att vara ytterst noga med att agera i enlighet med EU-lagstiftningen. Jag betraktar den försäkran som den franske ministern gav oss som en mycket positiv utveckling.

Under tiden har kommissionens enheter – generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet och rättstjänsten – sedan förra fredagen fortsatt att på teknisk nivå ha kontakt med de franska myndigheterna för att undersöka om det som sagts speglar den rättsliga verkligheten på plats.

Kommissionens enheter har identifierat ett antal frågor där de franska myndigheterna måste ge kompletterande uppgifter och där de kommer att behöva aktivt stöd av kommissionens enheter för att garantera att deras åtgärder, nu och i framtiden, är helt i linje med EU:s lagstiftning.

Sedan 2008 har kommissionen insisterat gentemot Frankrike på att EU:s direktiv om fri rörlighet ska genomföras fullt ut, inklusive de materiella skyddsåtgärder i nämnda direktiv som inte har införlivats fullt ut i fransk lagstiftning.

Även om dessa skyddsåtgärder delvis har genomförts i Frankrike till följd av domstolarnas rättspraxis – och ni har sett den senaste tiden att domstolarna har fattat beslut utifrån EU:s direktiv, trots att detta direktiv inte har införlivats i fransk lagstiftning – har vi varit mycket tydliga gentemot de franska myndigheterna med att säga att ett införlivande av lagstiftning kommer att öka den rättsliga säkerheten i situationer som rör fri rörlighet som liknar de som upplevts denna sommar.

Det är anledningen till att jag, efter kollegiets möte i dag, skickade en skrivelse till de franska myndigheterna där jag insisterade på dessa aspekter. Andra medlemsstater som befinner sig i samma situation kommer naturligtvis att få ett liknande stöd.

En viktig lärdom av händelserna denna sommar är att integrationen av romer är en utmaning som måste stå på alla medlemsstaters politiska dagordning. Det är anledningen till att jag har kommit överens med Cecilia Malmström och László Andor om fem åtgärder som kommissionskollegiet precis har godkänt.

För det första kommer vi att övervaka och utvärdera de framsteg som görs i fråga om detta, för att se till att alla åtgärder som vidtas av medlemsstaterna när det gäller romerna efterlever EU-lagstiftningen om fri rörlighet, icke-diskriminering och stadgan om de grundläggande rättigheterna.

För det andra kommer vi att tillsätta en arbetsgrupp för romska frågor på hög nivå, som kommer att analysera de uppföljningsåtgärder som medlemsstaterna vidtar efter kommissionens strategiska meddelande om romer av den 7 april. Denna arbetsgrupp kommer framför allt att rationalisera, utvärdera och riktmärka användningen och effektiviteten av EU-medel för integreringen av romer i alla medlemsstater och identifiera bekräftade brister i användningen av dessa medel. Detta gör vi helt enkelt för att vi vill veta och få bevis för i vilka instanser dessa medel a) inte används och b) om de används, inte tillämpas ordentligt.

De första resultat som denna arbetsgrupp får fram kommer att läggas fram för kollegiet före årsskiftet, och jag kommer att hålla parlamentet och rådet informerade om resultaten.

För det tredje uppmanar jag ordförandeskapet att så snart som möjligt hålla ett utvidgat möte med rådet (rättsliga och inrikes frågor, säkerhet och sociala frågor) för att fastställa en mer riktad användning av nationella medel och kompletterande finansiering från EU för att främja romernas sociala och ekonomiska integration. Detta rådsmöte borde därefter följas av årliga möten på ministernivå, för vi har erfarenhet av en likgiltig inställning från medlemsstaternas sida när det gäller ansvaret för att själva förändra saker på deras eget territorium. Vi måste förena dem, officiellt och offentligt, och vi måste ge dem en knuff i rätt riktning.

För det fjärde vill jag uppmana framtida ordförandeskap för rådet att ta itu med de prioriteringar som fastställts i den färdplan som man enades om i EU-plattformen för romers integrering i juni. I detta sammanhang borde dialogen med företrädare för romerna intensifieras. Nästa plattform kommer att äga rum under det ungerska ordförandeskapet.

För det femte kommer vi att uppmana medlemsstaterna att med hjälp av kommissionen och, om så krävs, med hjälp av Europol och Eurojust, se över frågan om människohandel, där romerna är en särskilt utsatt folkgrupp.

Nu ska jag överlämna ordet till László Andor, som ska tala om det viktiga ämnet användningen av Europeiska socialfonden för integrering av romer.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Som kommissionens vice ordförande Viviane Reding precis påpekade grundas Europeiska unionen på grundläggande rättigheter och värderingar, och kommissionen har åtagit sig att fullt ut skydda romernas grundläggande rättigheter och främja en fullständig social och ekonomisk integration av dem i vårt samhälle.

Den andra punkten som jag vill betona är att integreringen av romerna är ett gemensamt ansvar för Europeiska unionen och medlemsstaterna. En framgångsrik social och ekonomisk integration av romerna kräver ett fortlöpande engagemang som baseras på ett samarbete mellan alla berörda parter: kommissionen, medlemsstaterna, lokala regeringar, icke-statliga organisationer och internationella organisationer.

Kommissionen avvaktade inte de, mycket olyckliga, händelser som nyligen skedde innan den började agera. Den 7 april i år angav kommissionen i stora drag ett strategiskt och vittomspännande tillvägagångssätt i sitt allra första politiska meddelande om en social och ekonomisk integration av romerna i Europa. Där fastställs prioriteringar för åtgärder från kommissionens och medlemsstaternas sida på många olika områden som är relevanta för romernas integration.

Kommissionen har åtagit sig att förbättra effektiviteten hos instrument och politiska åtgärder när det gäller såväl innehåll som förfarande, och betonar betydelsen av ett närmare samarbete mellan EU, nationella och internationella aktörer och romerna.

I meddelandet bekräftar kommissionen också återigen sitt engagemang i att uppmuntra och bistå medlemsstaterna i att använda strukturfondernas potential fullt ut för att stödja romernas sociala och ekonomiska situation.

EU:s strukturfonder utgör en mycket användbar finansiell hävstång till stöd för nationella ansträngningar för att förbättra romernas situation. Av samtliga 27 medlemsstater har 12 stycken – inklusive gamla och relativt nya medlemsstater – stödprogram som är inriktade på romer, bland andra utsatta grupper, för totalt 17,5 miljarder euro, inklusive 13,3 miljarder euro från Europeiska socialfonden.

Exempel på projekt är agerande på gräsrotsnivå för att främja anställning av romer och utveckling av en ny läroplan för studier av den romska kulturen i skolorna.

Dessutom ändrades Europeiska regionala utvecklingsfonden i maj i år, som kommissionens vice ordförande också sade, och denna fond kan nu användas för att stödja renoveringen av bostäder i landsbygdsområden där många romer bor.

Integrering av romerna är också ett viktigt politiskt kriterium för medlemskap i Europeiska unionen, och EU stöder kandidatländer och potentiella kandidatländer i detta sammanhang, med hjälp av föranslutningsinstrumenten.

För närvarande håller kommissionen på att genomföra och planera projekt, som helt eller delvis är inriktade på romer, till ett värde på 50 miljoner euro.

Kommissionen har sammankallat till evenemang på hög nivå i medlemsstater med en stor, romsk minoritet för att främja en bättre användning av EU-medel för integration av romerna. I Ungern satte detta igång en dialog mellan de nationella myndigheterna och romerna under överinseende av kommissionen.

En andra omgång av evenemang på hög nivå där jag själv och kommissionsledamot Dacian Cioloş ska delta kommer att äga rum i Rumänien i oktober.

Slutligen håller kommissionen, på Europaparlamentets uppmaning, på att genomföra pilotprojektet ”Europeisk samordning av metoder för integration av romer – Integration av romer”. Det omfattar tre komponenter: skola och barnomsorg för yngre barn, egenföretagande och mikrokrediter, och informationskampanjer. Åtgärder som hör samman med detta pilotprojekt inleddes i maj 2010.

Det finns EU-medel och -instrument som ska bidra till att lösa de känsliga rättsliga, mänskliga och praktiska problem som romernas integration omfattar. Vi i kommissionen är beredda att göra vårt yttersta för att lösa dessa problem. Jag tror verkligen att Europa 2020-strategin är rätt ramverk för att bekämpa fattigdom, och följaktligen också för att förbättra situationen för den romska befolkningen i Europa.

Låt oss hålla fast vid våra principer, stå emot enkla men felaktiga lösningar och ta itu med detta problem tillsammans, i en anda av solidaritet.

  Lívia Járóka, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att EU:s institutioner verkar vara så mottagliga för den svåra belägenhet som romerna befinner sig i i dag. Just av den anledningen är det beklagligt att politiska beslutsfattare över hela det politiska spektrumet verkar använda frågan om romerna som ett vapen mot sina motparter.

Vi är alla överens om att den fria rörligheten är en av de grundläggande principerna inom unionens lagstiftning och accepterar att denna rättighet inte är villkorslös. Som kommissionen har bekräftat har alla EU-medlemsstater rätt att vidta säkerhetsåtgärder beträffande utlänningar som vistas på deras territorium. Europeiska unionens centrala värderingar, som icke-diskriminering, tolerans och solidaritet, måste respekteras fullt ut, och utvisning av EU-medborgare måste ske från fall till fall utifrån korrekta juridiska beslut eller med samtliga berörda personers fria, fullständiga och informerade samtycke. För att återigen citera kommissionen får ingen utvisas bara för att vederbörande är rom.

Politiska åsikter och rättsliga beslut är skilda saker. Vi kanske anser att dessa utvisningar är motbjudande eller långsökta, och vi måste uppmärksamma de garantier och principer som ska följas, men kommissionen är ensam ansvarig för att bedöma legitimiteten hos de åtgärder som Frankrike vidtagit. En storskalig återförvisning är kanske motbjudande, men den är ännu mer motbjudande mot bakgrund av de senaste årtiondenas tomma ord om mänskliga rättigheter samtidigt som ingenting gjordes på lagstiftningsområdet, utöver mässandet av några likgiltiga ord om anti-diskriminering och tolerans när detta var praktiskt politiskt sett.

Vi, de europeiska romerna, förkastar det politiska missbruket och misstolkningen av våra problem. Romerna måste själva ange tonen i diskussionen om sig själva för att visa på problemen och uttala vilka åtgärder som måste vidtas. Fattigdomen bland romer och den sociala utestängningen av dem är ett europeiskt problem, vilket har framhållits flera gånger av Europaparlamentet, närmare bestämt av Europeiska folkpartiets grupp, och kräver en egen strategi. Det behövs en gemensam europeisk lösning på ett gemensamt europeiskt problem.

Med denna strategi måste de ekonomiska inslagen i den sociala utestängningen av både romer och andra hanteras, som strukturell arbetslöshet, låg kvalifikationsnivå, bostäder i mycket eftersatta mikroregioner och hinder för egenföretagande – alla dessa problem som vårt folk flyr från när de utvandrar.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Hannes Swoboda, för S&D-gruppen. – (DE) Jag är – liksom min grupp – mycket besviken på det som kommissionen har sagt i dag.

Först vill jag vända mig till José Manuel Barroso: han har ställt sig mindre kritisk till de vidtagna åtgärderna än många ministrar i den franska regeringen. Det är skandalöst. Det Viviane Reding sade var inte något tydligt besked. Det jag och många europeiska medborgare vill veta är följande: har den franska regeringen brutit mot lagen eller inte? Ni kan inte säga ”vi ska undersöka detta närmare” när det gått flera veckor sedan åtgärderna vidtogs. Säg ”ja” eller ”nej”, men ge oss ett tydligt besked.

Ni tror på allt som de franska ministrarna sade efter att de redan hade agerat. De kom inte till oss i förväg. De utvisade människorna först, och sedan sade de till er: ”Vi är rättvisa, och vi kommer inte att diskriminera någon.” Jag anser att det är skandalöst att en kommissionsledamot står här i dag och säger något sådant. Det är inte i linje med er faktiska övertygelse eller med ert tjänsteutövande hittills. Jag är därför mycket besviken över att ni, när det gäller den här frågan, försöker lura er ur detta på ett så eftergivet sätt.

(Applåder)

Ni är helt omedveten om det ansvar som ni tar på er, för om några veckor kommer nästa land – kanske Italien, eller möjligen Ungern eller något annat land – att säga: ”vi kommer att dra in de här människornas medborgarskap. Om de blir statslösa kommer de att inkvarteras i läger någonstans.” Man har berett marken för detta, och kommissionen säger ingenting alls. Detta är skandalöst, och min grupp anser att det är oacceptabelt.

(Applåder)

  Renate Weber, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Efter andra världskriget förbjöds kollektiv utvisning och deportering enligt internationell lagstiftning. Mänskligheten hade redan lidit tillräckligt på grund av sådana barbariska, politiska åtgärder.

År 2010 bluffar Frankrike, det land som gav liv åt mänskliga rättigheter. Landet drar fördel av ovetskapen bland det romska folket, Europas mest utsatta befolkning, och betalar dem 300 euro per vuxen och 100 euro per barn för att lämna landet. Den franska regeringen hävdar nu att detta är frivilligt återvändande, och framställer cyniskt detta skamliga köp av romernas samvete som humanitärt bistånd.

Det har inte uppstått någon diskussion om att myndigheterna har tagit fingeravtryck på de vuxna, och till och med på barnen, eller att många av dem inte gett sitt fria samtycke med fullt medvetande om följderna, vilket FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering också har framhållit, vilket är ett tydligt brott mot europeisk och internationell lagstiftning.

Italien gjorde samma sak för två år sedan, även om Europeiska kommissionen har föredragit att hålla tyst om detta och därför bär ett visst ansvar för denna nya våg av deporteringar av romer inom Europa.

Nu måste kommissionen visa att den verkligen är väktare av Europeiska unionens principer och grundläggande rättigheter och upprätthållare av unionens lagstiftning.

(Applåder)

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru Reding! Jag måste säga att jag helt delar Hannes Swobodas och Renate Webers bestörtning. Det är häpnadsväckande att ni, efter alla de möten som ni har kunnat ha och de dokument som ni har fått, ännu i detta skede inte helt har erkänt, eller snarare förnekar, de tydliga brott som den franska regeringen begått i och med utvisningen av romerna. Och detta är inget nytt ämne: för ett år sedan lämnade en grupp frivilligorganisationer in en framställning till er beträffande frågor som tas upp igen i dag, t.ex. underlåtenheten att följa bestämmelsen i direktivet om fri rörlighet om en månads förvarning innan man återförvisar europeiska medborgare.

Vad gäller rätten till en personlig undersökning av omständigheterna anser jag inte att det krävs några ytterligare expertutlåtanden för att dra slutsatsen att en massutdelning av order i ett läger om ”eskort till gränsen”, som ser identiska ut allihop, är en överträdelse av bestämmelsen om hänsyn till den enskilda personens situation. Utgör sexåriga barn ett hot mot den allmänna ordningen? Behöver ni verkligen ytterligare bevis, när rättsväsendet och de franska domstolarna har gjort bedömningen i detta fall och den franska regeringen använder sig av en oerhört bred och obefogad tolkning av hot mot den allmänna ordningen?

Om ni behöver domare, sakkunniga eller icke-statliga organisationer kan vi tillhandahålla sådana. Men sluta upp med att förneka verkligheten och underlåta att uppfylla era plikter!

Den debatt som fördes i morse var skamlig. Vi fick höra ordföranden för Europaparlamentets största politiska grupp tala om romerna i samband med stölder av traktorer i hans lokala område. Vi hörde José Manuel Barroso, kommissionens ordförande, tala om de europeiska medborgarnas säkerhetsbehov under debatten om den romska befolkningen. Tendensen att automatiskt förknippa romerna med brottslighet, prostitution och människohandel stärks och sprids med andra ord ut på den högsta nivån bland EU:s politiska ledare.

På så sätt äventyrar man grundläggande rättigheter och hela meningen med EU. Jag säger som Daniel Cohn-Bendit sade i morse: ni testas nu, fru Reding. Ni och Lissabonfördraget testas; er betydelse testas. Kommer ni att kunna bevisa att stadgan om de grundläggande rättigheterna är något mer än en bluff? Det är upp till er, det är er uppgift, och nu är det dags att visa detta.

(Applåder från vänster)

  Timothy Kirkhope, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Som tidigare immigrationsminister i Storbritannien stöder jag och min grupp helhjärtat beviljandet av lika rättigheter och lika möjligheter för alla. Jag instämmer med min gruppordförande Michał Kamiński, som i förmiddags sade att detta innehåll aldrig får återuppliva spöken från det förflutnas nationalism, och att EU är ett frihetens område och tolerans är dess största bedrift. Vi ska vara stolta över detta, men vi får aldrig lura oss själva att tro att vi inte längre har några omfattande problem.

Denna fråga kräver definitivt en diskussion, övervägande och åtgärder när det gäller vår behandling av minoritetsgrupper, en förbättrad integrering av romer och proportionalitet mellan de rättigheter och befogenheter som nationella regeringar och EU har. Men jag anser också att vår union bygger på rättsstatsprincipen.

Samtidigt som det är en parlamentarikers rätt att ställa befogade frågor i denna debatt skulle jag vilja be oss vänta tills kommissionen, fördragens väktare, faktiskt fattar ett formellt beslut i denna fråga. Då kan vi ge informerad kritik grundad på alla dessa fakta och besluta hur vi ska fokusera på att bättre integrera den romska befolkningen inom EU, i stället för att på förhand döma en annan medlemsstat.

  Cornelia Ernst, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Romernas så kallade frivilliga uttåg från Frankrike är ett uppenbart fall av utvisning – och i själva verket en utvisning av den största och äldsta befolkningsgrupp som utgör en minoritet i EU. Detta kommer att uppmuntra den politiska högern, extremhögern. Vi måste tillbakavisa detta – även här i Europaparlamentet. Detta är livsviktigt.

Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster begär därför att denna utvisning ska upphöra. Fru Reding! Jag skulle ha önskat att även ni först uppmanade oss att begära att dessa utvisningar upphör och sedan allt annat som hänger samman med detta. President Nicolas Sarkozys regering handlar i strid mot EU-rätten, för den genomför en massutvisning av romer som ursprungligen kommer från medlemsstater utan att beakta enskilda fall, för den ogiltigförklarar principen om fri rörlighet, den bryter mot stadgan om de grundläggande rättigheterna och den bryter mot stadgan utan att ta hänsyn till principen om lika behandling.

I ärlighetens namn säger jag till er att det till slut är dags att agera. Vi har redan diskuterat detta problem åtskilliga gånger. Nu måste vi vidta verkliga åtgärder som kommer att bidra till en förändring.

Romerna hör hemma i Europa. De är en del av Europeiska gemenskapen och borde förbli det. Vi måste se till att det blir så. Vi kritiserar därför också utvisningen av romer från Tyskland, Österrike, Sverige, Italien, Belgien och andra länder på västra Balkan. Vi behöver en integrerad europeisk strategi, och en strategi för alla romer, inte bara för vissa av dem. Vi måste kämpa för detta.

Min sista punkt gäller att den europeiska idén om solidaritet och självbestämmande tydligt måste framgå när vi hanterar ärendet med den romska minoriteten, annars existerar den inte.

  Mario Borghezio, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har lyssnat på attackerna mot den franska regeringen, liksom attackerna mot den italienska regeringen tidigare, och även på några mycket hårda attacker mot kommissionen. Uppgifterna i dessa anklagelser är helt oriktiga.

Jag har aldrig hört någon hänvisning till den statistik som den franska polisen tillhandahöll som visade att 18 månader efter romernas utvandring från Bulgarien och Rumänien ökade antalet stölder med över 250 procent. Med anledning av detta borde kanske Rumänien och Bulgarien tvingas svara på några frågor, för de fick på ett ansvarslöst sätt möjlighet att ansluta sig till EU utan att detta problem först blev löst.

Vi måste vara uppriktiga mot dessa människor också, som kommer över som gäster från andra stater. Vi måste tala om för dem att de ska respektera medborgarna i värdländerna och inte gå in i deras hem olagligen och begå gärningar som inte anstår en gäst. De måste respekteras och skyddas – enligt dem som talar om höga principer – men vi måste också ta hänsyn till de personer som faller offer för deras brott: övriga ärliga EU-medborgare som, kanske av goda skäl, inte alltid är förtjusta i att ha romer till grannar.

Detta är de obekväma fakta som majoriteten av medborgarna och folket tänker och som vissa blåögda idealister inte har modet att erkänna, för sanningen är att ibland måste man också ha det politiska modet att säga …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag försvarar inte den franska regeringen. Nicolas Sarkozy och Brice Hortefeux har båda varit Europaparlamentariker. De borde känna till att de fördrag som de stödde – Maastrichtfördraget, Amsterdamfördraget, ratifikationsfördraget och Lissabonfördraget, om vilka Nicolas Sarkozy skryter om den viktiga roll han spelade när de upprättades – effektivt skulle öppna våra gränser för alla som ville komma och bosätta sig i vårt land.

Men trots detta är jag förvånad och förbluffad, för det första när det gäller mina kolleger som har misstolkat den rättsliga situationen, eftersom de har glömt bort att EU-medborgarna från Central- och Östeuropa inte ännu har en definitiv rätt att bosätta sig i vårt land, och de kommer inte att få det förrän 2013.

För det andra talas det om en förtryckt minoritet, men tror ni på allvar att romerna inte har integrerats i de länder i Central- och Östeuropa som de bor i bara för att rumäner, bulgarer och ungrare är elaka eller för att de förföljts av slovaker, tjecker eller serber?

Er fromma inställning är i själva verket en annan form av rasism mot inhemska invånare, som, liksom de bofasta i mitt land, måste jag tyvärr säga, inte vill att 12 miljoner romer ska bosätta sig där. Den enda lösningen, som ni själva har föreslagit, är att lämna EU.

(Applåder)

  Manfred Weber (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det var ingen tillfällighet att vi i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) lät vår kollega Livia Járóka, som är den enda företrädaren för den romska minoriteten i parlamentet, tala först i dag. Detta beror på att PPE-gruppen verkligen skulle föredra att tala om detta folks problem i dag. Vi vill inte göra en politisk uppvisning – vi bryr oss inte om Nicolas Sarkozy – vi vill diskutera våra problem med den romska minoriteten och hur vi kan hjälpa dem.

Detta ligger också till grund för vår resolution. Herr Swoboda, ni sade att det är en skandal att kommissionen har dragit dessa slutsatser. Allt jag kan säga är att ni anser att det är en uppenbar skandal för att kommissionen inte ansluter sig till den politiska uppvisning som ni vill göra av detta och för att man har kommenterat situationen i allvarliga ordalag.

För det andra, när det gäller fri rörlighet har allt redan sagts. Vi har tydliga grundregler i Europeiska unionen. Den fria rörligheten är inte gränslös. Den kan begränsas i enskilda fall, och det är just detta som har skett i Frankrike.

Min tredje punkt är faktiskt den viktigaste. I den politiska debatten om denna fråga handlar det om hur vi ska kunna integrera de minoriteter som finns i EU i våra samhällen. Om vi alla godtar att vi är vidsynta och toleranta, då står vi på gemensam mark. Om vi, som en andra åtgärd, också godtar att omkring 90 procent flyttar till majoritetssamhället, att vi verkligen förenas och tar integreringen på allvar, då är vi fortfarande överens. Vi har delade meningar om hur vi bör behandla invandrare – oavsett vilket typ av invandrare det rör sig om – som helt enkelt inte accepterar majoritetssamhällets erbjudande, vägrar att samarbeta och inte godtar grundreglerna.

Politiker på parlamentets vänsterkant lägger gång på gång fram argumentet att vi måste erbjuda dessa människor någonting. Vi i PPE-gruppen säger att invandrarna också måste acceptera dessa erbjudanden. Om man inte lägger till detta krav och fastställer det i starka ordalag, om man inte har en stat som uppmanar till detta, då förstör ni medborgarnas vilja att integrera människor, och ni gör högerkantens arbete om ni inte låter staten använda denna fasthet. Det är också tillåtet att säga detta.

(Applåder)

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Rui Tavares (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka min kollega Manfred Weber för att han godtog att besvara denna fråga.

Ni sade att den fria rörligheten inte är obegränsad i EU – och juridiskt sett har ni rätt – utan att den kan begränsas i enskilda fall.

Vilka bevis har ni för att denna typ av utvisning genomförs i enskilda fall, och hur kan ni bestrida de uppgifter som vi har fått, både från pressen och från de icke-statliga organisationer som har följt ärendet, om att huvudkriteriet för utvisning, egentligen det enda kriteriet, är ett etniskt kriterium?

  Manfred Weber (PPE). - (DE) Herr talman! Tack för frågan. Svaret är också rätt enkelt. Frågan om huruvida en lag har införlivats i EU avgörs inte av politiker, eller journalister. I EU är det domstolarna som bestämmer. I EU – och i Frankrike – är situationen sådan att människor som tillhör de berörda romska grupperna kan vända sig till domstolarna och lämna in ett klagomål mot detta i ett enskilt fall. Detta har redan skett.

Kommissionsledamoten har påpekat att EU-rätten ligger till grund för franska domares beslut också. Det är alltså inte journalister som bestämmer om lagar har införlivats eller inte i EU, det är domstolarna, och enligt kommissionens uttalande är det verkligen så som det går till i Frankrike, liksom i andra medlemsstater.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Den 24 juni i år bekräftade ni i ett svar på en parlamentsfråga att rapporten från byrån för grundläggande rättigheter utmålar en dyster bild för EU:s 12 miljoner romer.

Om kommissionen inte tänker uttala sig kraftfullt mot den kris som utlösts på grund av de etniska utvisningar som de franska myndigheterna genomfört, har rambeslutet om att bekämpa vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet alla möjligheter i världen att bara förbli goda avsikter. Detsamma gäller för handlingsplanen i Stockholmsprogrammet, som ni nämnde i ert tal.

Efter att ha påstått att det skulle förekomma en ny våg av etniskt baserade brott som är omöjliga att bevisa, liksom uppgifter om hundratusentals romer som har påståtts hota den allmänna ordningen i städer i Västeuropa, har de franska myndigheterna misslyckats med att lägga fram argument, förutom att några hundra medborgare avlägsnats från de bedrövliga förhållandena i provisoriska läger, som de övertalade att återvända frivilligt till sina ursprungsländer mot betalning.

Vi måste godta att det, förutom romerna i Frankrike, finns ytterligare några hundra romer i Rumänien som ignoreras av sin egen regering, men som inte kan ignoreras av en strategi som syftar till att integrera dem och förbättra deras situation mot bakgrund av ett enat Europa.

Båda dessa situationer måste hanteras genom en särskild och oberoende strategi. Det handlar inte om huruvida romer enbart tillhör Rumänien eller hela EU, utan hur integreringsåtgärder som vidtas på EU-nivå kan korreleras med de åtgärder som är avsedda att förbättra deras situationer på nationell nivå. Kommissionen måste gå från ord, strategier och fakta …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! I EU har vi en inre marknad som är en stor framgång. Ett av de viktigaste skälen till detta är att kommissionen är mycket hård när det gäller att tillämpa marknadsregler. Jag skulle emellertid önska att kommissionen vore lika hård när det gäller att tillämpa de grundläggande rättigheterna i EU.

(Applåder)

Fru kommissionsledamot! Det var därför som min grupp insisterade så kraftfullt på att få en särskilt kommissionsledamot med ansvar för de grundläggande rättigheterna. Det är ni. Och vi förväntar oss att ni ska försvara EU-medborgarna, inte de europeiska regeringarna, och om ni inte tycker om det som sker, då borde ni inte blunda för det som händer i EU, ni borde agera.

Vi vill inte höra ord i parlamentet, inte från José Manuel Barroso, inte från er. Vi skulle klara oss utan denna debatt, om vi var säkra på att Europeiska kommissionen skulle tillämpa bestämmelserna – inte bara regler om invandring och fri rörlighet, utan även de grundläggande rättigheterna – för detta är det enda sättet att omvandla EU till en värdegemenskap som är framgångsrik på den inre marknaden.

(Applåder)

  Franziska Keller (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Det är mycket bra och mycket viktigt att tala om integreringen av romer, och jag undrar varför kommissionen först nu har noterat att en del pengar har använts felaktigt. Det är också viktigt att tala om hur medlemsstaternas verkligheter ska kunna anpassas efter romernas behov, men jag anser inte att detta är dagens ämne. I dag talar vi om den massutvisning av romer som Frankrike genomförde, och inte ens en bristande integrering är en ursäkt för massutvisning.

Det står helt klart att romerna i Frankrike inte utvisas på enskild basis – och jag begriper inte hur ni kan undgå att se detta. Det är mycket skrämmande att kommissionen, fördragens väktare, inte vågar säga detta högt och inte vågar bevaka fördragen eller stadgan om de grundläggande rättigheterna. Vi får inte tillåta kollektiv bestraffning. Jag ber er att inta en stark ståndpunkt och inte blunda för diskrimineringen mot romer i Frankrike och andra medlemsstater, för detta är en skam för EU.

(Applåder)

  Derk Jan Eppink (ECR). – (NL) Herr talman! När jag arbetade som korrespondent i Östeuropa bevittnade jag problemet med romerna. Det var ett kolossalt socialt problem, och de socialistiska regimerna lyckades inte finna en lösning då. Nu är det ett europeiskt problem. Det är alltför lätt att betrakta romernas situation enbart genom rasismens och främlingsfientlighetens lins, som vänsterpolitikerna för närvarande gör. Befolkningsgrupper reser genom EU med sina karavaner, utan regelbunden inkomst, och orsakar besvär på lång sikt. Detta är ofrånkomligt, för vad ska dessa människor leva av? EU tillhandahåller fri rörlighet för personer, och detta är en viktig förmån. Ändå har alla som är beroende av denna rättighet också skyldigheter, och dessa diskuteras alltför sällan i parlamentet. Den första av dessa skyldigheter är att avhålla sig från att orsaka besvär. Män sänder ut romska kvinnor på gatorna för att tigga. Vilka rättigheter har kvinnorna i den romska gemenskapen? Jag har sett barn som tigger när de borde vara i skolan. Hur ser situationen ut när det gäller skolplikten? Om det begås brott drabbas vanliga medborgare, och vanligtvis inte vänsterpolitiska ledare som bor i sina elfenbenstorn. För att gå till botten med problemen skulle jag vilja uppmana dem att vara gästvänliga och bjuda in en romsk familj i sina hem.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL). - (FR) Herr talman! Det finns mycket fördomar runt romerna. Mycket har redan sagts. Jag delar den indignation som vissa av mina kolleger har uttryckt, men jag skulle bara vilja ge er lite bakgrundsinformation för att få en rätsida på det här.

För det första var inte en enda rom inblandad i de händelser som utlöste sommarens främlingsfientliga polemik i Frankrike som spred fruktan. Detta vara bara något som avledde uppmärksamheten. Detta har inget att göra med återsändande av människor till deras eget land för att de har begått eller misstänkts för att ha begått brottsliga handlingar. Alla som återsändes hade prickfria belastningsregister. Det handlar bara om att inrikta sig på en etnisk grupp och utse dem till syndabockar.

Hur hanterade de dessa utvisningar? De genomfördes systematiskt som utrymningsoperationer i de tillfälliga lägren. Polisen gick in, vanligen tidigt på morgonen och identifierade de enskilda. Detta användes sedan för att utfärda order om att lämna landet i grupp, med hjälp av en standardmall. Detta innebär att ingen utvärdering av varje enskilt fall gjordes. Därefter förstördes lägren, och de evakuerade människorna fick inte ens möjlighet att rädda sina personliga tillhörigheter. De finns ögonvittnesredogörelser för detta.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Herr talman! Frankrike har beslutat att landet inte vill att mängder av oinbjudna romer ska dyka upp på dess tröskel, men de var inbjunda. Hela detta problem är ett direkt resultat av direktiv 2004/38/EG om EU-medborgares rätt till fri rörlighet.

Alla EU-medborgare har rätt att bo i en annan EU-stat. Liksom så mycket annan EU-lagstiftning har direktivet visat sig vara orimligt i praktiken. Vi får inte bara högutbildade och kunniga personer med djup arbetsetik från andra medlemsstater. Detta innebär att vi inte har ett skydd mot socialt oönskade och brottsliga element som kommer in i våra länder.

De franska regeringarna har alltid varit entusiastiska över Europeiska unionen. Nu inser de genom egna bittra erfarenheter att de inte kan ha EU utan romer. Nu vill fransmännen ansluta sig till italienarna och säga ”arrivederci Roma”. Men det kan de inte. Det är bättre att ansluta sig till UK Independence Party och säga ”goodbye European Union”.

  Corneliu Vadim Tudor (NI). – (RO) Om EU-länderna har en gemensam nämnare är det inte valutan, ekonomin eller ens civilisationen. Deras gemensamma nämnare är zigenarna.

Jag är historiker och sociolog och kommer att använda ordet ”zigenare”, som inte har några nedsättande eller förnedrande övertoner, särskilt eftersom termen ”rom” är konstlad och utstuderad. När allt kommer omkring komponerade Johann Strauss operetten ”Zigenarbaronen”, inte ”Romerbaronen”, för exakt 125 år sedan.

Det är olyckligt att romer och rumäner fortfarande inte kan särskiljas ordentligt. Jag har upptäckt att när det gäller zigenare vimlar det av rasistiska fördomar, oriktiga stereotyper och falska redogörelser runt om i världen. Det finns personer som kallar dem romer och hatar dem, medan jag kallar dem zigenare och älskar dem.

Varken zigenarna eller mitt land, Rumänien, kan ställas till ansvar för det som nu händer. Den största migrationsvågen av zigenare till Europa ägde rum 1241, under tiden för den stora mongoliska invasionen. De kom till Europa som kunniga hantverkare som tjänade i stödtrupperna.

Det faktum att det efter så lång tid finns fler zigenare i Rumänien än i resten av Europa beror på påföljande utvisningsvågor och förföljelser som ägde rum i de flesta länder på den ”gamla kontinenten” för över 500 år sedan. Nu schavotteras Rumänien för att landet är tolerant och gästvänligt.

Massutvisningen av zigenare är inte någon lösning. Det är naturligtvis inte någon angenäm erfarenhet att få sitt bekväma liv avbrutet, men när det begås brott måste lagen tillämpas i varje enskilt fall i stället för att man väljer kollektiva påföljder.

Varför utvisar inte regeringen i Paris dem till Indien direkt, deras ursprungsland?

  Simon Busuttil (PPE). – (MT) Den förskräckliga situation som en stor del av den romska gemenskapen befinner sig i är utan tvivel besvärande för EU. Många av dessa människor lever i en fattigdomsfälla och måste befrias ur denna omgående. Men om det är något som är ännu mer besvärande än detta, är det den politiska manipulering och opportunism som används av dem som omvandlar denna fråga till ett skamligt politiskt spel. Jag anser att detta är skandalöst och pinsamt för EU också, eftersom denna typ av politisk manipulation förvränger hela problemet. Den verkliga frågan gäller situationen för den romska befolkningsgruppen och hur vi ska hjälpa dem att komma ur den. Det är därför som Europeiska folkpartiets grupp arbetar hårt för att se till att en effektiv strategi utarbetas som ska hjälpa dessa människor, en strategi som sammanför institutionerna och medlemsstaterna och som direkt engagerar romerna. Dessutom måste lagen om fri rörlighet beaktas. I denna lag förlänas vi rättigheter och skyldigheter, och dessa måste tillämpas till fullo. Följaktligen kan en person utvisas om denne bryter mot lagen. Om vi, särskilt från de ledande partiernas sida, misslyckas med att tillämpa denna lag genom att hålla oss till de mänskliga rättigheterna, så kommer folket, våra väljare, att rösta på extrema och populistiska partier, och be dessa att tillämpa lagen.

  Sylvie Guillaume (S&D). - (FR) Mina damer och herrar! Jag ska med största skärpa fördöma den franska regeringens uppförande, som utnyttjade romernas situation för att utse dem till syndabockar, liksom andra regeringar i EU tidigare har gjort och fortsätter att göra.

Att tvinga människor att lämna landet, göra gryningsrazzior i lägren, separera familjer, hota, förstöra människors få ägodelar och utvisa dem: på detta sätt utnyttjade den franska regeringen romerna i somras, i ett försök att lägga skulden för ett otryggt klimat på dem, samtidigt som den undanhöll svårigheterna som de hade med att hantera landets ekonomiska och sociala problem.

Dessa påståenden och detta uppförande är ovärdigt och förkastligt. Men en impuls till en beslutsam reaktion måste komma från alla dem som anser att plikten att upprätthålla rättigheter inte bara handlar om förklaringar utan är en ogripbar verklighet som tvingar oss att agera.

Om Europeiska kommissionen därför verkligen tror att dess plikt är att döma, måste den utan att gå in på något sidospår omgående tala om för oss om den franska regeringen har kränkt EU-rätten och de grundläggande rättigheterna. Jag anser att jag har en aning om vad svaret kan bli.

Europeiska kommissionen måste genomföra alla aspekter av handlingsplanen för integrering av romerna, som en del av en sammanhängande strategi som särskilt riktas mot utbildning, sysselsättning, välfärd och hälsovård. För att göra detta måste kommissionen vara beslutsam när den samordnar sin politik. Kampen mot diskriminering är ett av våra gemensamma mål, och kommissionen måste uppvisa en stark politisk vilja i denna fråga. Jag anser att detta är en passande utmaning för 2010, som är Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, något som jag skulle vilja påminna alla om.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Herr talman! Vice ordförande Viviane Reding har verkligen övertygat mig om att hon kommer att ta denna fråga på allvar, och att hon arbetar hårt med den tillsammans med sina kolleger.

Men jag, liksom andra, är otålig att höra kommissionens dom när det gäller huruvida Frankrike har brutit mot EU-rätten eller inte. Jag hoppas att vi får höra detta mycket snart, och om kommissionen har för avsikt att inleda överträdelseförfaranden mot Frankrike – och naturligtvis mot övriga medlemsstater som förtjänar det – för brott mot direktivet om fri rörlighet.

Som andra har sagt godtar jag att det finns begränsningar när det gäller uppehållsrättigheter i direktivet om fri rörlighet, och naturligtvis i de – beklagliga – övergångsbestämmelserna för anslutning, men vi vill höra från kommissionen om man brutit mot just dessa.

En aspekt som inte har nämnts någon annanstans – och detta är en mycket känslig fråga som gör det möjligt för den franska regeringen att slingra sig ur frågan om etnisk diskriminering – är att Frankrike inte samlar in etniska uppgifter. Så när minister Lalouche vid ett möte som jag deltog i sade att en av fyra ungdomar som arresteras i Frankrike var av rumänsk nationalitet, befriade han sig själv från att säga att de var romer.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Catherine Grèze (Verts/ALE). - (FR) Ja, det är Frankrikes tur att uppleva en period av utvisningar. Detta är massutvisningar på grund av etnisk grupptillhörighet, något som står helt i strid med EU-rätten. I denna tid av ”social-Sarkozyism” ställer sig de franska medborgarna samma fråga: ”I dag är det romerna: vem står på tur i morgon?” Om vi ska ”tänka europeiskt”, som José Manuel Barroso påminde oss att göra i förmiddags, då är det dags att vi visar att vårt europeiska tänkande inte bara innefattar det ekonomiska området.

EU måste förr eller senare möta sitt förflutna och erkänna folkmordet på romerna. Jag får gåshud när jag hör någon av ledamöterna långt ute på högerkanten tala. Om vi vill se till att våra minoriteter behandlas med respekt, att våra värderingar upprätthålls och att stadgan om de grundläggande rättigheterna, som är införlivad i Lissabonfördraget, följs, är det enda alternativet för er nu att fördöma Frankrike.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Problemet med romer är enormt i Bulgarien. De hundratusentals romer som bor i Bulgarien tvingas av zigenarbaroner att leva i fattigdom. Dessa baroner lyckas bli ledare för mycket stora gäng som har anknytning till organiserad brottslighet, vilket leder att andra romer tvingas leva i misär. Varje bulgarisk medborgare som faller offer för ett brott som begås av en rom drabbas av detta.

Före Bulgariens anslutning till EU framfördes mycket kritik mot våra tämligen knappa möjligheter till integrering som motiverades med den svaga ekonomin. Men vad upplever vi i dag? Det mäktiga Frankrike, ett av de länder som grundade unionen och en ledande ekonomi inom EU, klarar inte ens av att integrera några hundratals romer, så föreställ er då Bulgarien med sin utblottade ekonomi, hemvist för hundratusentals romer. Den franska regeringens åtgärder gynnar inte någon, särskilt inte EU. Utvisningarna belyser den dubbelmoral som man visar prov på gentemot både romer och alla bulgariska medborgare, som också orsakar en djup besvikelse. Bulgarerna och det konservativa partiet Attack förväntar sig att dessa problem ska lösas solidariskt. Den Europaomfattande handlingsplanen som José Manuel Barroso tillkännagav är mycket viktig, för problemet är redan Europaomfattande.

Tack så mycket.

  Monica Luisa Macovei (PPE). – (RO) Diskriminering och kollektiva utvisningar är förbjudna. Vi stöder alla denna lagstiftning, oavsett vår politiska tillhörighet. Kommissionen måste omedelbart genomföra en tydlig och allmän granskning av varje fall och uppge vem som är ansvarig och vilka åtgärder som ska vidtas.

Alla allmänna associationer mellan den etniska gruppen romer och brottslighet leder till rasism och diskriminering. Straffansvar är något som konstateras på grundval av bevisning och förfaranden.

Men ärligt talat skulle jag vilja att vi framhöll allas ansvar, inbegripet det ansvar som de rumänska myndigheterna och rumänska politiker från samtliga politiska partier bär för sina insatser, och det som de inte har gjort, under de senaste 20 åren för denna etniska minoritet. För er som inte känner till det råkar jag vara rumänsk medborgare.

Nu måste vi förena oss, medlemsstaterna och EU-institutionerna, och genomföra strategin för romer, oavsett var dessa människor befinner sig.

  Claude Moraes (S&D). – (EN) Herr talman! De kritiska frågorna som parlamentet måste besvara är kärnfrågorna om fattigdom bland och social utslagning av romerna, och vi kommer att ta vårt ansvar på allvar. Men det råder inga tvivel om att skälet till att vi är här i kammaren i dag, och till att kommissionsledamöterna och rådet deltar här, är att ta reda på vad kommissionen, fördragens väktare, anser om den franska kollektiva åtgärden – som Viviane Reding uttryckte det – mot romerna.

Om hon nu önskar skjuta upp det och tala om det för oss senare, så är det bra. Men vi är här för att förstå, fru kommissionsledamot, inte bara om ni kommer att genomföra ert beslut, utan vilket beslut ni har fattat. Om det finns ett kraftlöst och rörigt svar på huruvida det har skett en kollektiv bestraffning – detta var de ord som ni använde – eller om det har vidtagits åtgärder utifrån varje enskilt fall, såsom krävs enligt EU:s direktiv om fri rörlighet, så måste vi få veta det. Vi ser fram emot ert svar.

När vi har fått detta svar är vi i stånd att begripa att andra länder kanske inte använder den kollektiva bestraffningen av en etnisk minoritet, en av de största i EU, som ett prejudikat. Detta är en avgörande faktor för oss i dag, och jag uppmanar er mer uttryckligen att bevaka fördragen. Först då kan vi gå vidare med strategin för romerna, som alla parlamentsledamöter verkar vilja ha, som innebär att vi ska ta itu med de kärnproblem som orsakar bekymren med exporten av fattigdom och social utslagning till hela EU.

Men i dag talar vi om utvisningar. Vi anser att de är olagliga, och vi anser att ni har gett ett kraftlöst och rörigt svar. Försök vara mer precis. Uppfyll rollen som väktare av fördragen.

  Marielle De Sarnez (ALDE). - (FR) Jag anser att denna debatt kan vara till nytta på två villkor: för det första om den leder till att levnadsvillkoren för en befolkningsgrupp förbättras, med andra ord för de 10 miljoner romer som för närvarande befinner sig i en oerhört sårbar situation, och för det andra om den leder till att vi tar vårt ansvar. Personligen anser jag att vi alla måste se om vårt eget hus, med början i ursprungsländerna. De måste genomföra en mer effektiv integreringspolitik, eftersom romerna alltför ofta stöts bort och marginaliseras i dessa länder. Detta måste ändras. Även värdländerna – och jag syftar på Italien tidigare eller mitt eget land, Frankrike, nu – där politiska ledare alltför ofta har gett ett intryck av att peka finger, genom att stigmatisera en hel folkgrupp och med lätthet utse romerna till syndabockar som får bära skulden för rädsla och allmän misstro. Detta är oacceptabelt. Europeiska unionen får inte tolerera en diskriminerande politik – Europeiska unionen som missbedömde hur omfattande denna fråga var under utvidgningen. De miljarder som har använts har inte alls bidragit till att förbättra romernas dagliga situation. Vi måste ta igen förlorad tid och införa en långtgående handlingsplan som innefattar kommissionen, medlemsstaterna och lokala myndigheter, vilka alltför ofta gör de nationella regeringarnas uppgift när det gäller att välkomna romerna. Tack så mycket.

  Andrey Kovatchev (PPE). – (BG) Först av allt vill jag uppmana kollegerna att motstå frestelsen att använda debatten om ämnet ”Romernas situation i Europa” för att uppnå kortsiktiga politiska mål och angripa vissa regeringar i EU. Det passar sig inte att motarbeta detta ämne av partipolitiska skäl. Jag har inte hört några konkreta förslag, bara attacker från vänsterkanten. Vi behöver en långsiktig strategi för att integrera denna minoritet. Jag förväntar mig naturligtvis att medlemsstaterna ska respektera EU-lagstiftningen och garantera att bestämmelsen om EU-medborgarnas fria rörlighet tillämpas till fullo genom att de bestämmelser och administrativa krav som gäller för alla medlemsstater följs. Detta inbegriper också lika rättigheter och skyldigheter – jag vill verkligen betona ordet ”skyldigheter” – för alla EU-medborgare.

I det här sammanhanget krävs en individuell strategi. Strategin kan inte vara allmän och göra det möjligt att censurera eller stigmatisera människor eller grupper på grund av deras etniska ursprung eller något annat minoritetsdrag. Romernas integrering är inte en fråga som bara berör en enda medlemsstat på vilkens territorium denna minoritet har bosatt sig under åren. Detta är ett Europaomfattande problem, och därför måste vi finna en Europaomfattande lösning på det.

EU-institutionerna, EU:s medlemsstater, företrädare för den romska gruppen och civilsamhället måste gemensamt utarbeta en strategi. Men för att se till att denna strategi inte bara förblir ord på papper måste den omsättas i praktiken på ett framgångsrikt sätt, något som också kräver att båda sidor, både minoriteten och majoriteten, har en önskan om detta. Vi måste förena oss på grundval av våra gemensamma värderingar om tolerans, frihet, säkerhet och solidaritet, så att vi lyckas finna en balans för denna enorma utmaning som kontinenten står inför.

Slutligen vill jag inte att förbindelsen med Schengen ska inbegripas direkt eller indirekt …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Kinga Göncz (S&D). – (HU) Utvisningen av romer från Frankrike väcker frågor om grundläggande rättigheter och grundläggande värderingar. Det har sagts en hel del om dessa i dag. Politiskt sett är det kanske ännu viktigare att en sårbar, mycket fattig etnisk grupp har brännmärkts och kriminaliserats. Detta strider mot rätten till frihet från diskriminering och kan också förorsaka en farlig utveckling. President Nicolas Sarkozy har redan fått anhängare. I Ungern talar redan det högerextrema partiet Jobbik om att upphäva medborgarskapet för ungerska romer och låsa in romerna i läger. Parlamentsledamöter från Jobbik talar om lösningar till förmån för den allmänna säkerheten och tvångsintegrering.

Under sommaren vidtog kommissionen långsamma, osäkra och ineffektiva åtgärder. Nu har jag några frågor. Vad tänker kommissionen göra åt denna spridning av hatiska uttalanden samt detta uteslutande på etniska grunder som växer och förgiftar EU ytterligare? När kommer vi att få en allomfattande europeisk strategi för romerna som skulle kunna hindra länder från att vidarebefordra problemet till varandra, och vad gör kommissionen för att övervaka utbetalningar från EU-fonderna för att se till att de förbättrar romernas situation på ett effektivt sätt?

  Luigi de Magistris (ALDE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att president Nicolas Sarkozys beslut är mycket allvarligt: återigen försöker han, i en ansats att dölja interna politiska problem – och detta redan har ägt rum i Italien – att återvinna stöd genom att kriminalisera utlänningar och invandrare, genom att utnyttja människors oro för de sociala skyddsnäten.

Innan EU övergår till att vara ett marknadernas Europa måste det vara rättigheternas Europa, solidaritetens Europa och integreringens Europa. Det är av denna anledning som president Nicolas Sarkozys uttalande omedelbart följdes av den italienska inrikesministerns mycket allvarliga uttalande. Han vill anpassa Sarkozys metod och utvidga den till att gälla för EU-medborgarna för att kunna utvisa personer utan inkomst eller hem.

I stället för att främja integeringspolitiska åtgärder, åtgärder som minskar den sociala ojämlikheten och försöka ena folk, eftersträvar man återigen att kriminalisera folk. Detta är mycket allvarligt, för invandrare, utlänningar, de som anses befinna sig i samhällets utkanter är bra att ha när de behövs, för svartjobb till exempel. Med andra ord, när det finns plikter att utföra men inga rättigheter att ge. Om en utlänning, en rom eller en invandrare begår ett brott straffas denne, men detta får inte bli en förevändning för att rättfärdiga mycket allvarliga utvisningar.

Kommissionen måste reagera om man vill ha ett solidariskt, jämlikt och fritt Europa.

  Mario Mauro (PPE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som jag redan sagt under förmiddagen i en annan debatt skulle jag vilja att vi hjälpte varandra att ta våra ord på allvar.

Om det stämmer att den franska regeringen har handlat antidemokratiskt – som våra socialdemokratiska och liberala kolleger hävdar – och om det stämmer att kommissionen – för att citera Hannes Swoboda – är kraftlös och till och med i hemlighet godkänner detta beteende, varför backades Hannes Swoboda upp av kommissionsledamöterna från de socialdemokratiska och liberala grupperna? Vidare, varför avgår inte dessa kommissionsledamöter och tvingar kommissionen och regeringarna att ta sitt ansvar?

Om allt å andra sidan bara är propaganda, så är det propaganda som genomförs med själva syftet att inte ta itu med problemets kärna, för problemets kärna och främsta strategi är att folket står i centrum för allt. Medborgare från den romska etniska gruppen är människor, våra fattiga är människor, för svårigheter med integrering är koncentrerade till perifera stadsdelar och påverkar det fattigaste befolkningsskiktet. Alla dessa människor behöver bestämda regler.

Vad borde vi uppmana till, vad uppmanade den franska regeringen till? Att tillämpa det EU-direktiv som vi röstade för i parlamentet, att tillhandahålla bestämda regler som ska ge vårt folk goda framtidsutsikter.

  Rita Borsellino (S&D). - (IT) Herr talman, herr Chastel, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den franska regeringens beslut att utvisa mer än tusen romer är främst ett oerhört allvarligt problem när vi betänker att denna åtgärd vidtogs av propagandistiska och populistiska skäl vid en tidpunkt då den franska regeringen långt ifrån står i någon gynnsam dager hos allmänheten, och detta är en sann politisk manipulering.

Denna åtgärd urholkar först och främst principen för EU-medborgarskap. Enligt direktiv 2004/38/EG om fri rörlighet ska denna princip enbart begränsas till särskilda fall, och begränsningen ska bedömas utifrån varje enskilt fall. Jag anser inte att det har går till på detta sätt.

Som fördragens väktare är det kommissionens uppgift att ingripa snabbt och noggrant bedöma om medlemsstaternas uppförande är främlingsfientligt och oförenligt med EU-rätt. Jag skulle också vilja påminna er om att när Lissabonfördraget trädde i kraft blev stadgan om de grundläggande rättigheterna bindande, och i den förbjuds alla typer av diskriminering på grund av etniskt ursprung eller nationalitet.

I dag ger denna debatt oss tillfälle att ta reda på vad kommissionen och rådet anser om dessa åtgärder och vilka åtgärder de ska vidta i detta avseende, inte minst eftersom jag uppriktigt sagt anser att kommissionens svar kom lite sent.

Jag ska avsluta med att fråga kommissionen och rådet var handlingsplanen för utvecklingen av en europeisk strategi för romerna och deras integrering blev av, och hur Frankrike och andra medlemsstater använder de europeiska pengar som är öronmärkta för integrering av etniska minoriteter.

ORDFÖRANDESKAP: TŐKÉS
Vice talman

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Fru vice ordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är förbluffad inför det hyckleri som jag hört i ett antal anföranden, och jag vill säga att rättsstatsprincipen upprätthålls ordentligt i Frankrike. Vi för inte en diskriminerande politik. För övrigt erkänner vi inte ens minoriteter. Republiken är en enda och odelbar. Vi fattar beslut i enskilda fall under en domares överinseende, och beslutet visar detta. Tack, fru kommissionsledamot, för att ni påminde oss om detta. Men det franska folket har valt säkerhet. Frankrike är generöst mot människor som vistas i landet lagligt. Vi vidtar åtgärder mot människor som vistas i landet olagligt, och det franska folket tolererar inte olagliga situationer. Fri rörlighet existerar naturligtvis. Denna fria rörlighet gäller givetvis förutsatt att enskilda individer inte begår brott mot ordningen och att de har tillräckliga medel till sitt förfogande efter en tremånadersperiod. Friheter får dock inte – detta är kapitel II i stadgan om de grundläggande rättigheterna – förstås som en avsaknad av säkerhet. Frihet kan inte existera utan ordning, för frihet utan ordning är anarki. Dessutom uppmanar alla lokala politiker polisen att ingripa under sådana omständigheter. Det som vi nu måste göra är att utarbeta ett viktigt EU-omfattande program för integrering – något som president Traian Băsescu för övrigt har uppmanat till – i syfte att bekämpa maffiagrupper och människohandel, lösa problem inom utbildning, förbättra tillgången till välfärd och se till att romerna får en politisk representation. Vi skulle verkligen välkomna en gemensam lösning. Det skulle vara synd om vi inte fick en gemensam lösning, bara för att Frankrike ska fördömas. Vi missar ett politiskt tillfälle, och jag hoppas att vi kommer att ha de resurser som krävs för att finna denna lösning till på torsdag.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Herr minister, fru kommissionsledamot! Tack så mycket för era tal. Det står dock helt klart utifrån det som dessa talare sade att ni inte har en aning om vad som sker i de romska bosättningarna i EU och i EU:s medlemsstater.

Det som sker i Frankrike är bara toppen av ett isberg, och det beslut som fattades av Nicolas Sarkozy är inte det första av sitt slag som en europeisk statsman fattar. Sådana beslut har även fattats tidigare av andra länder. De har fattats i Storbritannien och i Italien, och de kommer med säkerhet att fattas igen i framtiden. Det är mycket tydligt att kommissionen har misslyckats att ge ett adekvat svar, och det är inte vi socialdemokrater som gör en politisk fråga av det, utan det är faktiskt er grupp som inte är i stånd att erkänna att sådant här är oacceptabelt i EU.

Fru kommissionsledamot! Om vi verkligen vill finna en lösning på problemet med romer måste vi sluta att utbyta tomma ord och fraser som vi har gjort här i flera år nu. Det är nödvändigt att göra en riktigt djupgående analys och lösa detta i samarbete med romerna, och inte bara de intellektuella romerna, som mycket ofta har en annan åsikt om hur romer i själva verket lever, utan direkt med företrädare för de bosättningar som jag har talat om.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vad mycket allmänna missuppfattningar om bedömningarna som vi har hört i dag! Bedömningar är mer genomblickbara om vi ser till rättigheterna: till rätten att inte återsändas – som vi alla är överens om – men också barns rätt till att leva och studera i en värdig miljö.

Om jag tvingade mitt barn att dag ut och dag in sitta i en sittvagn i en vägkorsning, utsatt för sol och regn, och om jag tvingade honom att äta bland avgaserna från tjänstebilar, om jag gjorde detta skulle domstolen ta ifrån mig min son. Om en medlemsstat vidtog åtgärder för att ta itu med en liknande situation som skapats av en etnisk minoritetsgrupp skulle rop om rasism höras.

I artikel 7 i direktiv 2004/38/EG föreskrivs att alla som är inskrivna i skolan med syfte att bedriva studier ska ha uppehållsrätt för längre tid än tre månader. Men vi kan inte ta barns fingeravtryck. Detta innebär att vi inte kan identifiera ett barn som dyker upp i skolan en dag och förs upp på närvarolistan och nästa dag dyker upp och säger att det inte är han eller hon. I skolan får inte närvarolistor upprättas med namn utan det ska göras med ljud, för man får inte identifiera dem, annars är man rasist.

Den regel som säger att vi borde respektera rätten att inte återsända människor men inte rätten till ett värdigt liv är något underlig, och något som vi borde ta på oss att garantera även för de europeiska etniska minoriteter som finns i vårt Europa.

  Juan Fernando López Aguilar (S&D). – (ES) Herr talman! I förmiddags belystes avståndet mellan EU-institutionerna och allmänheten i debatten om unionens tillstånd. Detta är ett politiskt problem, och dessutom ett europeiskt problem. Det är därför ett bevis på att EU inte grundas på den inre marknaden och en gemensam valuta, utan på de allmänna, grundläggande rättigheterna och ett område för frihet, säkerhet och rättvisa.

Detta innebär att bristande social integrering av en minoritet som objektivt utesluts inte är det berörda landets problem, eller ett problem för de länder som har en hög integreringsnivå när det gäller den romska befolkningen, som Spanien.

Det är ett europeiskt problem, och följaktligen finns det, oberoende av det rättsliga svaret – som i första hand är kommissionens ansvar och i sista hand domstolarnas ansvar – ett politiskt förfarande som är parlamentets ansvar. Parlamentet måste i första hand uttryckligen påpeka att en utvisning på grund av etnisk tillhörighet strider mot den nödvändiga europeiska integreringen av medborgare. För det andra måste parlamentet påpeka att populistiska gester som syftar till att övervinna de problem som medlemsstaternas regeringar har i samband med opinionsundersökningar i jakt på syndabockar strider mot Europeiska unionen och mot den nödvändiga europeiska integreringen av medborgare. Slutligen ska det sägas att varje gång som det görs en föraktfull gest sänder det ut ett budskap om att det finns regeringar som inte bryr sig om vad EU:s institutioner säger, för de tror på undersökningarna, och de kommer att tvingas konfrontera parlamentet, kommissionen och EU-institutioner som helhet.

  Jan Mulder (ALDE). – (NL) Herr talman! Nästan alla talare har sagt att lagen måste tillämpas på samma sätt i hela EU, och kommissionen har sagt att Frankrike fortfarande måste svara på vissa frågor när det gäller utvisningen av romer. Jag har följande fråga till kommissionen. Har det fastställts en tidsfrist för Frankrike för att besvara dessa frågor? När kommer kommissionen att säga: ”Nu är det dags att ni ger oss ett tydligt svar?” Och när kommer kommissionen, mot denna bakgrund, att ha möjlighet att inta en tydlig ståndpunkt?

Sedan har vi infallsvinkeln med de stora belopp som används för att integrera romer. Kommissionsledamoten med ansvar för sysselsättning, socialpolitik och inkludering gav ett antal exempel, varav ett var, om jag förstod det rätt, en framgångsrik dialog med romer i Ungern. Som jag ser det behöver inte en dialog bli så kostsam. Finns det inga bättre exempel på framgångsrika integreringsprojekt än den dialog som har inletts i Ungern?

  Ulrike Lunacek (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot Reding! Under det år jag varit parlamentsledamot har jag lärt känna er som en kommissionsledamot som vidtar åtgärder mot diskriminering på många områden, och hittills har jag ansett att ni är rätt person att vara kommissionsledamot för grundläggande rättigheter. Ert tal i dag, era uttalanden de senaste veckorna och den tvekan ni visat prov på i hanteringen av det som skett i Frankrike – massdeporteringen av romer – har emellertid gjort mig djupt besviken. Jag instämmer med alla dem som anser att denna deportering är skandalös.

Å ena sidan uppger ni att den franska regeringen sagt att det inte förekommit någon riktad åtgärd där grundläggande rättigheter kränkts. Å andra sidan säger ni senare att ni vill förvissa er om att Frankrike även följer EU:s lagstiftning. Det innebär att Frankrike alltså har kränkt EU:s lagstiftning när det gäller detta. Varför säger ni inte det rent ut?

Jag förväntar mig att ni är lika tydlig i ert försvar av etableringsfriheten och den fria rörligheten för alla EU-medborgare som kommissionen alltid är när det gäller att försvara den fria marknaden, och att ni inte bara finner er i detta.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Länderna i Östeuropa, där det finns stora romska minoriteter, kritiseras ofta för sin olämpliga behandling av romerna. Denna allmänna kritik följs emellertid inte upp av några konkreta förslag på hur romerna kan integreras i majoritetssamhället på ett civiliserat och kultiverat sätt.

Den aktuella deporteringen av hundratals romer från Frankrike till deras ursprungsländer visar att det inte ens i ett land som har stora erfarenheter av att integrera invandrare från praktiskt taget hela världen finns förståelse för de romska invandrarfamiljernas livsstil, värdegrund och förhållande till majoritetssamhället.

Jag vill inte döma den franska regeringen för dess beslut. Jag vet emellertid att det inte kommer att lösa problemet med romerna. Kanske kan det bli startpunkten för en ny gemensam process inom EU och medlemsstaterna mot en heltäckande och koncentrerad lösning på detta problem. EU bör emellertid ha en ledande roll när det gäller detta eftersom de enskilda medlemsstaterna mer eller mindre hanterar problemet med ett visst mått av själviskhet.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Man försöker anklaga president Nicolas Sarkozy för att bedriva politisk aktivism och på så sätt avleda uppmärksamheten från de franska problemen, men den beklagliga deporteringen av romer tyder på stora problem. I hundratals bosättningar lever romerna isolerade i en parallell värld, och ofta hemfaller de till brottslighet. Detta leder naturligtvis till oro hos dem som lever i närliggande områden.

Vi får inte glömma bort den incident som gav upphov till den nuvarande situationen. Det förekom trots allt en attack mot franska polismän av 50 maskerade romer. Den fria rörlighet som EU:s medborgare åtnjuter får inte användas som ursäkt. Jag vill också att hänsyn tas till det faktum att framför allt Rumänien har en generös naturaliseringspolitik som innebär att pass på ett mycket generöst sätt delas ut till i synnerhet romerna, men även medlemmar av den moldaviska maffian.

Det är naturligtvis oacceptabelt att vi å ena sidan vill ha obegränsad rörelsefrihet inom EU – en rörlighet som har framhållits många gånger i dag – samtidigt som pass och medborgarskap frikostigt delas ut, och ett okontrollerat inflöde in i Europa uppmuntras.

  Roberta Angelilli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Detta är inte första gången vi har en debatt om romerna. Även om avsikterna är goda är resultaten uppriktigt sagt otillfredsställande. Vi bär naturligtvis alla ansvaret för detta. När det gäller integrationen av romer kan den som är utan skuld kasta första stenen.

Samtidigt vill jag tacka kommissionen för den nya politik den har beskrivit i dag. Jag skulle ha önskat en ingående debatt om dessa frågor, men det var inte möjligt. Vi har sett prov på det vanliga agerandet, och det som förargar mig mest är det faktum att vänstern i dag utnyttjar romerna som ideologiska brickor i politiskt syfte. Samma vänster har under de många år den haft makten på nationell och lokal nivå låtit romerna leva i undermåliga kåkstäder där barnen tvingas tigga och inte får gå i skolan osv.

När vänstern hade makten visades det inte någon ilska, herr Swoboda. Jag hörde inte några upprörda ord när dessa saker skedde. Jag vill vädja till talmannen: Låt oss nästa gång ha en riktig debatt om politik, program och fakta.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D). – (RO) Jag har sett de åtgärder och uttalanden som används för att stigmatisera en folkgrupp. Jag har också sett de uttalanden som skapar en negativ bild av ett land eller ett folk. De strider mot den europeiska andan och de europeiska principerna och skapar populistiska och främlingsfientliga attityder som undergräver EU:s principer.

Vi får inte låta fördomar mot romer utnyttjas i politiskt syfte. Vi får inte acceptera att det sker en indelning i första och andra klassens medborgare inom EU. Syftet med samordningen på EU-nivå måste vara att förbättra romernas situation, inte att begränsa medborgarnas rättigheter.

De 12 miljonerna romer, zigenare, resandefolk eller roma, som de kallas i sina ursprungsländer, är ett gemensamt problem som kräver gemensamma lösningar. Jag finner det oacceptabelt att problemet med romerna kopplas till frågor som rör Schengenvisering eller anslutning för Rumänien och Bulgarien.

  Rui Tavares (GUE/NGL). – (PT) Det var en aning genant att se kommissionens ordförande ducka för frågan imorse, men jag måste säga att det nu under eftermiddagen blivit löjligt. Kommissionsledamoten för grundläggande rättigheter kommer för att träffa oss, och det första hon talar om är brottslighet? Fru kommissionsledamot, er portfölj är grundläggande rättigheter, och jag har varit en varm anhängare av denna portfölj och av den energi som ni har ägnat den, men för närvarande känner jag inte igen er i denna roll.

Samtidigt som vi talar här kränks EU-medborgares grundläggande rättigheter – rätten till fri rörlighet och även rätten till icke-diskriminering. Det är andan i fördraget som kränks och unionens historia som inte respekteras – inte bara avlägsna händelser från tiden kring andra världskriget utan även 1990-talets historia.

Låt oss erinra oss vad vi alla sade till Rumänien och Bulgarien när de ville bli medlemmar i EU. Vi sade att om de inte förföljde minoriteter, om de inte genomförde etnisk rensning, och om de skötte sig i fråga om mänskliga rättigheter så kunde de bli medlemmar av EU. När de blev medlemmar fick de uppleva hur de mäktigare länderna i hjärtat av EU utan problem och utan att kommissionen fäste någon vikt vid det gjorde just det som vi sade till Rumänien och Bulgarien att de inte fick göra om de ville bli medlemmar av EU.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Mycket har sagts, och det har förekommit mycket polemik. Jag kommer inte att svara på samma sätt eftersom det är viktigt att vi lugnar oss och koncentrerar oss på anledningen till att vi är här – nämligen att lösa problemen och inte skapa fler problem. En konkret fråga som ställdes var: Vilka deltog vid toppmötet i Córdoba med företrädarna för romerna? Svaret är László Andor och undertecknad, två spanska ministrar, en fransk statssekreterare och en finsk minister. Dessa var de enda deltagarna från de 27 regeringarna.

Om ni granskar de dokument som visar vem som spenderar vad på den romska befolkningen kommer ni att förstå att våra regeringar på det stora hela inte använder medel för att investera i ett bättre liv för den romska befolkningen, men jag överlåter åt min kollega László Andor att tala om detta.

Jag kommer att ta upp Hannes Swobodas inlägg, eftersom det kännetecknades av samma ton som många ledamöter i Europaparlamentet använder sig av. Jag är förbluffad eftersom vi delar samma värden och principer, och när jag ser på det socialdemokratiska partiets resolution så är det en ordagrann kopia av vad jag sade på kommissionens vägnar i augusti. Jag citerar det jag då sade: ”Jag beklagar att … den retorik som har använts i vissa medlemsstater de senaste veckorna har varit öppet diskriminerande och till vissa delar provocerande. Romernas situation är en allvarlig fråga. Den bör inte bara finnas på dagordningen i augusti utan under hela året och förtjänar att behandlas försiktigt och ansvarsfullt av makthavarna. De nationella beslutsfattarna har en viktig roll när det gäller att garantera både den allmänna ordningen och den sociala integrationen av alla européer som väljer att leva inom deras territorium. För Europa är inte bara en gemensam marknad – det är också en gemenskap som bygger på värden och grundläggande rättigheter. Europeiska kommissionen kommer att bevaka denna fråga.”

Detta var alltså kommissionens officiella deklaration. Kommissionen vägrar emellertid att se på den romska frågan ur ett svartvitt perspektiv och att göra den till en partipolitisk fråga.

I likhet med er fördömde jag tydligt den retorik som har använts, inte bara i Frankrike utan även i många andra medlemsstater. I likhet med er anser jag att den fria rörligheten är en av de grundläggande rättigheterna i EU. Hela kommissionen stöder detta.

Det handlar emellertid inte bara om rättigheter. Det handlar även om skyldigheter, och kommissionen har en skyldighet att skapa balans mellan de rättigheter och skyldigheter som inte togs upp av oss, utan som parlamentet beslutade om 2004, som ett uttryck för väljarnas intressen. För att uppnå denna balans mellan rättigheter och skyldigheter har vi dagligen haft kontakt med de franska myndigheterna. Vi har tydliggjort detta, och det var därför ministrarna kom till Bryssel för att ha en mycket rättfram och tydlig diskussion med kommissionen. Jag har berättat för er vad ministrarna sade till kommissionen.

Samtidigt fortsätter vår rättstjänst att analysera fakta i grunden, för vi kan inte bara förklara krig mot en medlemsstat. Det finns regler för hur man analyserar vad en medlemsstat har gjort, och jag tydliggjorde för er att denna analys ännu inte är slutförd och att vi ännu inte har bevis för huruvida det förekommit någon diskriminering eller huruvida rättssäkerhetsgarantier tillämpats genom en bedömning från fall till fall, med ett motiverat skriftligt beslut och en tidsfrist om en månad för att lämna landet.

Allt detta analyseras fortfarande. Vi vet – och detta är ett faktum – att Frankrike inte har genomfört direktivet från 2004 om fri rörlighet när det gäller rättssäkerhetsgarantier, och det är just dessa rättssäkerhetsgarantier som vi talar om, så kommissionen har frågan under kontroll. Därför skickade jag i dag en skrivelse om just denna fråga på kommissionens vägnar till de franska myndigheterna. Ni kan vara säkra på att om det påträffas något rättsligt bevis mot Frankrike eller något annat land – och ni vet sedan tidigare att även ”stora” länder kan anklagas av mig och att jag oftast vinner dessa mål i EU-domstolen – så kommer jag att agera. Men för att vinna i EU-domstolen måste det finnas en allvarlig grund – det räcker inte med att göra partipolitiska deklarationer. Kommissionen är en seriös organisation som måste följa reglerna, och det är just det som kommissionen gör och fortsätter att göra.

Det finns en sak som jag beklagar. Låt oss bortse från den partipolitiska upphetsningen eftersom den är normal inom politiken. Jag beklagar att vi har talat så lite om romernas öde, trots att det är därför vi är här.

Vi har genomfört kommunikation och handlingsplan. Vi har de romska plattformarna. Vi har alla dessa åtgärder till förfogande. Varför tillämpas de inte? Fattigdomsfällan och frågan om diskriminering är en realitet. Ni bör hjälpa kommissionen att förmå medlemsstaterna att tillämpa dessa åtgärder. Det finns pengar till detta, men de används inte för att lösa problemet.

Varför är det så? Enligt min personliga åsikt kan det bero på att det i våra medlemsstater inte är särskilt populärt att använda EU-medel till att investera i den romska befolkningen. Jag hoppas att jag har fel och att det i och med de fem åtgärder jag har föreslagit kommer att ske förändringar i framtiden. Jag räknar med att parlamentet hjälper mig att arbeta i denna riktning eftersom jag och László Andor inte ensamma kan åstadkomma detta.

Jag behöver er hjälp, men inte med partipolemik. Jag behöver er hjälp med att vidta konkreta åtgärder för att lösa och komma tillrätta med problemen.

  Anna Záborská (PPE). – (FR) Herr talman! Vi har precis debatterat en mycket viktig fråga. Trots detta har över 20 parlamentskolleger inte fått möjlighet att säga vad de tycker i frågan. Därför föreslår jag att talmannen inom en snar framtid ges möjlighet att ändra arbetsplanen och förlänga debatterna, så att alla parlamentskolleger får möjlighet att delta i så viktiga debatter som denna.

  Hannes Swoboda (S&D). – (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig kort. För det första, fru kommissionsledamot, hade vi en debatt om den romska frågan för några månader sedan. Det var parlamentet som drev igenom denna debatt.

För det andra är jag fortfarande inte helt nöjd, men det ni sade alldeles nyss i ert svar var mycket starkare och tydligare än det ni sade i början av debatten.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Precis som tidigare kommer jag även i framtiden alltid att finnas tillgänglig för diskussioner om frågor som rör romerna.

Låt mig koncentrera min del av svaret till några huvudsakliga punkter. I början av året, en kort tid efter att den aktuella kommissionen tillträtt, gjorde jag mitt första besök i Paris vid den inledande konferensen för Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Jag blev verkligen imponerad av stämningen och av de icke-statliga organisationernas och statliga tjänstemännens uppriktiga avsikt att bekämpa fattigdom och samarbeta för det som vi senare kom att kalla Europa 2020-målen.

Det säger sig självt att de senaste två månadernas händelser inte var något vi förutsåg eller uppmuntrade i februari i Paris. Detta är en besvikelse för många av oss, och jag förstår att delar av parlamentet är mycket kritiska till denna utveckling.

Trots att dessa frågor är mycket komplexa till sin karaktär anser jag att vi bör uppmärksamma den mycket mer upprörande situationen i den romska befolkningens ursprungsländer. Den romska befolkningen befinner sig nu i en mycket svår situation sedan Frankrike och andra länder har beslutat sig för att utvisa dem. Vi talar om tio miljoner människor, varav många lever under omöjliga förhållanden.

I ett av uttalandena i dag påstås att dessa människor aldrig har integrerats. Det stämmer inte. Det stämmer inte att romerna av kulturella eller andra skäl är oförmögna att integreras i konventionella samhällen. Trots att dessa frågor som sagt är komplexa så måste jag påpeka att de flesta romer hade arbete före 1989. De var ofta mycket fattiga och hade okvalificerade arbeten, men de var till viss del integrerade på arbetsmarknaden och klarade sin grundläggande försörjning.

Vi måste klargöra att den ekonomiska övergångsperioden också orsakade störningar. Det är uppenbart att romerna var de som drabbades hårdast av denna övergångsperiod. Om vi inte inser det kommer vi inte att lyckas förstå ursprunget till dagens problem och inte heller inse vilka stora insatser som krävs. Insatserna måste ske på EU-nivå eftersom de berörda länderna vare sig har tillräckliga resurser, energi eller engagemang för att ta itu med problemen på egen hand.

Jag vill kategoriskt förkasta antagandet – eller anklagandet – att kommissionen först nu har upptäckt att en viss del av dessa pengar – socialfonden och strukturfonderna – inte når mottagarna och inte ger resultat.

Vi diskuterade detta faktum mycket öppet i Córdoba tillsammans med George Soros. Vi diskuterade det vid den parlamentskonferens som Hannes Swoboda var ordförande för, och vi planerar att hålla andra möten för att ta itu med detta. Under den två dagar långa konferensen om Europeiska socialfonden i juni uppmärksammades denna fråga också, och den tas även upp vid den konferens som just nu äger rum i Budapest. Liknande konferenser planeras i Bulgarien och Slovakien nästa år. Den viktigaste konferensen, där president Traian Băsescu även väntas delta, hålls i oktober i Bukarest, och där kommer man uteslutande att ägna sig åt hur EU-medel kan användas på ett bättre sätt för att hantera dessa problem.

Vi har tillsammans med parlamentet varit mycket aktiva när det gäller upprättandet av det nya europeiska instrumentet för mikrokrediter. Ett av de huvudsakliga argumenten för det nya europeiska instrumentet för mikrokrediter var det faktum att vare sig den konventionella finanssektorn eller EU-finansieringen i tillräcklig utsträckning når ut till marginaliserade folkgrupper – i synnerhet romerna.

Vi behöver emellertid en långsiktig strategi. Ingen ska tro att det finns någon patentlösning – någon slags snabblösning av detta problem – och att det bara handlar om att på kort tid hitta en lösning. Vi måste ha en långsiktig strategi. Vi har en långsiktig strategi, nämligen Europa 2020 med ett starkt engagemang för att bekämpa fattigdom och en mängd målsättningar. Medlemsstaterna arbetar med sina egna reformprogram. Det kommer helt enkelt inte att vara acceptabelt att de länder där ett stort antal romer lever underlåter att göra ett tydligt åtagande när det gäller sysselsättning och det lika viktiga området utbildning inom ramen för programmet för att minska fattigdomen för de romska folkgrupperna.

Skola för yngre barn har en avgörande roll. Kommissionsledamot Androulla Vassiliou är med oss i anden i alla dessa diskussioner och kommer även att delta i den arbetsgrupp som Viviane Reding föreslagit när den träder i kraft. Det börjar med skola för yngre barn och fortsätter med ordentliga förberedelser för att kunna delta på arbetsmarknaden. Det är en mycket besvärlig kamp som kommer att kräva mycket energi.

Jag instämmer emellertid med alla dem som understryker att vi också måste ta den omedelbara situationen på allvar och inte bara tala om de långsiktiga planerna när det gäller integration. Det är sant att det finns en risk för ökad rasism och främlingsfientlighet. Som ordföranden sade i sitt tal imorse finns det inte utrymme för något sådant i EU.

  Talmannen. – Låt mig avslutningsvis ge en subjektiv kommentar. Eftersom jag är talman för denna session har jag inte kunnat delta i diskussionen om denna fråga, men jag lämnade in en egen skriftlig kommentar eftersom jag anser att frågan är av största vikt.

  Olivier Chastel, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Jag vill bara säga några ord för att avsluta denna debatt som verkligen har varit intressant. Jag vill säga att debatten kommer att vara till hjälp om den i framtiden bidrar till att vi gör framsteg när det gäller integration av romer. Jag anser att det framför allt är detta som vi måste ta med oss från sessionen denna tidiga eftermiddag. Som jag precis sade tas denna fråga regelbundet upp i de slutsatser som nås av de olika rådskonstellationerna, däribland rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor). Syftet med alla dessa slutsatser är att främja integrationen av romer i medlemsstaterna. Genom att läsa igenom de olika rådsdokumenten får man en uppfattning om hur ofta rådet tar upp denna fråga och uttalar sig mot stigmatiseringen av en folkgrupp. Dessutom har det belgiska ordförandeskapet nyligen klargjort att integration fortsätter att vara en av de principer som EU bygger på och att denna fråga förtjänar att debatteras i lämpliga forum. Naturligtvis måste alla berörda länder delta i debatten med den jämvikt som krävs. Vi har självklart noterat den senaste tidens kommissionsbeslut och begäran om att sammankalla till ett gemensamt möte med rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) och rådet (rättsliga och inrikes frågor). Jag kommer inte att ge några ytterligare kommentarer om lämpligheten i denna begäran. Jag vill bara säga att rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) faktiskt delvis har förutsett denna begäran eftersom integrationen av romerna finns med på dagordningen för dess nästa möte som äger rum den 21 oktober.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 9 september 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag är övertygad om att de problem som romerna står inför inte kan lösas genom drastiska åtgärder. Vi måste vidta åtgärder på ett ansvarsfullt sätt och engagera alla EU-länder i processen, oavsett hur svårt detta ter sig. Romer är EU-medborgare och måste åtnjuta alla de grundläggande rättigheter som garanteras genom EU-lagstiftningen: rätten att bosätta sig och den fria rörligheten. Kränkningen av dessa rättigheter i Frankrike utgör ett farligt prejudikat som kan få långsiktiga effekter. Jag anser att det är vår skyldighet att undvika att anklaga och framför allt kriminalisera en särskild invandrargrupp, i synnerhet eftersom de romer som sändes hem frivilligt inte tidigare var straffade. Jag anser också att lösningen inte är att förvisa de romska medborgarna från en del av Europa till en annan eller att, vilket är ännu värre, genomföra kollektiva utvisningar. Vi måste vidta gemensamma åtgärder på EU-nivå för att integrera denna minoritet och utforma en EU-strategi för romerna. De prioriterade områdena i denna strategi måste vara utbildning, hälsa och att underlätta tillträdet till arbetsmarknaden. Det är nödvändigt att vi tillsammans hittar konkreta lösningar som främjar social integration för romer och inte tillåter att representanterna för denna folkgrupp på något sätt känner sig marginaliserade.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Jag vill betona att det inte är säkert att de franska myndigheternas utvisningar av de romska medborgarna strider mot fördraget. Ärendet måste undersökas från fall till fall eftersom EU-medborgare inte har en ovillkorlig fri rörlighet, utan utövar denna rättighet i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2004/38/EG, där villkoren för deras vistelse tydligt anges. Dessutom kan EU-medborgare utvisas p.g.a. skäl kopplade till säkerhet, allmän ordning och folkhälsa. Frågan om huruvida dessa åtgärder är olagliga uppstår endast om romer som är lagligen bosatta har utvisats. Å andra sidan har romer, precis som andra EU-medborgare, både rättigheter och skyldigheter. Lösningen är att utforma en effektiv och följdriktig EU-strategi som främjar social integration av romer för att ge dem möjlighet att uppfylla sina skyldigheter som medborgare. En annan avgörande aspekt är att få bukt med diskriminering genom att förändra människors uppfattning om romer. Vare sig Frankrike eller de andra medlemsstaterna bör låta Rumänien axla hela ansvaret för att reda ut romernas situation. Mediernas snedvridna bild i Frankrike och försöket att utnyttja utvisningarna i valtaktiskt syfte är inte till någon hjälp. Vi måste visa prov på solidaritet och ansvar i hanteringen av denna känsliga fråga. Vår förmåga att uppnå detta blir ett test av de värden som EU förespråkat under åren.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag fördömer skarpt den kränkning av de mänskliga rättigheterna som den franska regeringen begått genom den kollektiva utvisningen av romer. Dessvärre förekommer detta extremistiska och populistiska beteende som främjats av Silvio Berlusconi även i ett land som gärna utger sig för att vara en hemvist för de mänskliga rättigheterna. Samtidigt måste jag påpeka att kommissionens passiva hållning i fråga om Frankrikes kränkning av bestämmelserna i artiklarna 14, 27 och 30 i direktiv 2004/38/EG är ett tecken på dess delaktighet i vidmakthållandet och förvärrandet av diskrimineringen mot Europas största minoritet. Romernas situation förvärras, vilket både beror på bristen på en samordnad integrationspolitik på EU-nivå och på de extremistiska handlingar som äventyrar europeiska värden. Därför efterlyser jag ett bestämt ingripande från kommissionens sida för att få ett slut på de kollektiva utvisningarna, i enlighet med de befogenheter den ges i artikel 258 i det konsoliderade EU-fördraget. Annars finns det risk för att detta odemokratiska och skamliga beteende sprids, vilket uttalandena från den finska regeringens företrädare och återkopplingen från gårdagens informella ministermöte i Paris tyder på.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Det är uppenbart för alla att den fria rörligheten inom EU är en grundläggande rättighet som EU-medborgare garanteras. En annan mycket viktig rättighet är att medborgarna inte ska utsättas för handlingar p.g.a. att de tillhör ett visst kön eller en viss ras, etnisk folkgrupp eller samhällsgrupp, talar ett visst språk, bekänner sig till en religion eller har en viss politisk övertygelse. Därför vill jag betona att försöket att koppla frågan om social integration av vissa EU-medborgare till Rumäniens eller Bulgariens anslutning till Schengenområdet är obefogat och orättvist. Ansvaret för romernas sociala integration vilar inte bara på Rumänien, Bulgarien eller Frankrike, utan på hela Europa. Därför anser jag att romernas integration måste vara en prioriterad fråga för EU och att de gemensamma lösningarna måste fastställas av medlemsstaterna tillsammans med kommissionen.

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (RO) Europaparlamentets resolution om fördrivningen av romer från Frankrike är ett nödvändigt inslag i kampen mot de övergrepp som begåtts av högerregeringar. Den här resolutionen ser vi som en uppmaning att respektera en av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter, rätten till fri rörlighet och tillgång till arbetsmarknaden.

Även om de franska myndigheterna hävdar att hemsändningen av romer var frivillig finns det otaliga uttalanden som bevisar motsatsen. De beslut som fattats av den franska regeringen tyder på dess oförmåga att hantera en sådan här situation. I ett politiskt perspektiv skapar den franska regeringen en syndabock och hoppas därmed vinna politiska röster. Frankrike måste tänka om när det gäller inställningen till invandrare, oavsett deras nationalitet och etniska ursprung.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Situationen för de romska medborgare som begår brott i EU-länder måste hanteras utan några generaliserande fördomar och stereotyper, i synnerhet sådana som bygger på oacceptabla kriterier, såsom etniskt ursprung, och där det saknas en kollektiv strategi. När det gäller situationen för de romska folkgrupperna måste kommissionen be medlemsstaterna att tillsammans med deras representativa strukturer tillhandahålla specifika åtgärder för att bidra till att lösa de problem som identifieras på nationell nivå i varje medlemsstat. Kommissionen kan främja en sådan strategi genom att anslå ytterligare resurser från budgetposter som inte har utnyttjats. Problemet med social integration av EU-medborgare har inget att göra med och faller inte inom Schengenregelverkets ansvarsområde. Schengen är ett gemensamt område för fri rörlighet, och Rumänien uppfyller kraven i gemenskapens regelverk för områden som polissamarbete, personuppgiftsskydd, visering samt gränskontroll till sjöss och på land, vilket har bekräftats av varje expertutvärdering. Därmed har Rumänien redan bevisat att landet har förmågan att effektivt hantera migrationsströmmar vid Schengenområdets yttre gräns, i enlighet med de normer som följs av de nuvarande medlemsstaterna i Schengenområdet.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Alla EU-medborgare måste följa nationella lagar och EU-lagar. Romer är EU-medborgare. Alla medlemsstater måste följa sina egna lagar och EU-lagar. EU består av 27 medlemsstater. Faktum är att romer utgör ett särskilt problem. Detta beror inte på omständigheter där de drabbas av diskriminering utan på deras sociala omständigheter. Det är en situation som dikteras av den ekonomiska situationen i allmänhet, men i synnerhet av aspekterna i deras egen tradition: nomadliv och en låg utbildningsnivå, vilket leder till en brist på yrkeskvalifikationer. Om vi verkligen vill lösa detta specifika problem måste vi utforma och driva igenom en EU-politik som genomförs av alla medlemsstater. Denna politik måste främst bygga på utbildning. Utbildning kan ge sysselsättningsmöjligheter, vilket kommer att utgöra ett viktigt bidrag till den sociala integrationen av romerna.

  Katarína Neveďalová (S&D), skriftlig. – (SK) Mina damer och herrar! Situationen för den romska minoriteten i Europa är synnerligen allvarlig. Medlemmar av denna grupp utsätts ofta för angrepp och t.o.m. etnisk rensning. Jag instämmer i kritiken av de åtgärder som den franska regeringen nyligen vidtagit, som har lett till att flera hundra av dessa EU-medborgare utvisats och anklagats för olika lagbrott. Saken är emellertid den att vi inte känner till någon annan massutvisning av människor som anklagats för liknande lagbrott. Händelserna i Frankrike kan därför beskrivas som etnisk rensning. Min fråga är: Vem kommer att drabbas härnäst? Kommer det att bli medborgare som tillhör andra minoriteter eller invandrare? Vi befinner oss på mycket hal is inom EU. Vi har funnit oss i sådana handlingar tidigare när det gäller andra medlemsstater, närmare bestämt Storbritannien och Italien, och nu är de här igen. Vi måste tydligt distansera oss från dessa handlingar och utdöma stränga straff till de som utför dem eftersom de leder till vi att skapar två olika lager vad gäller jämlikhet, och romerna kommer att hamna på det nedre lagret. Vi måste hitta lösningar på den nuvarande situationen. Enligt min mening bör vi investera mer i utbildning för denna folkgrupp eftersom det är den enda lösningen. Det må vara försent att rädda den nuvarande generationen, men kanske kan vi rädda framtida generationer.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Vi måste inleda en seriös debatt i syfte att hitta en lösning på EU-nivå av ett problem som påverkar många av våra medlemsstater. Denna debatt måste emellertid hanteras på ett konstruktivt sätt utan pretentiösa attityder och publikfrieri.

Återigen blundar den europeiska vänstern för en nödsituation som drabbat romerna, och som den inte velat eller vetat hur den ska hantera. Den utnyttjar detta problem för att förvärra nödsituationen och förvandlar den till ett verktyg helt och hållet i propagandasyfte.

Jag har alltid förespråkat ett samhälle som bygger på inkluderande och acceptans, och det är just därför alla de som vill delta i och integreras i ett samhälle och en nation måste följa vissa regler. Socialdemokraten Tony Blair har sagt att invandring och blandning av kulturer alltid har utgjort en form av berikning, men människor som kommer till en annan medlemsstat möts av ett system som bygger på värden. Och dessa värden måste följas av alla. Bortsett från eventuella kulturella eller religiösa skillnader finns det därför vissa gemensamma principer i rättssäkerheten som är en del av vårt gemensamma arv och som måste accepteras av alla.

  Sirpa Pietikäinen (PPE), skriftlig. – (FI) I EU:s grundläggande värden ingår respekten för den mänskliga värdigheten, tolerans och öppenhet. Dessutom är den fria rörligheten för personer en av dess stöttepelare. Genom Lissabonfördraget blir stadgan för de grundläggande rättigheterna lagligt bindande och tillför kraft till unionens dimension för mänskliga rättigheter. Situationen för Europas romer visar att frågor som rör jämlikhet på daglig basis och genomförandet av grundläggande rättigheter fortfarande lämnar mycket övrigt att önska. När det gäller de rättsliga instrument som finns tillgängliga på EU-nivå är problemet att kommissionen, trots den bindande karaktären i stadgan för de grundläggande rättigheterna, är oförmögen att blanda sig i frågor som åtminstone i nuläget inte faller inom dess befogenheter. Direktivet om likabehandling, där all form av diskriminering förbjuds, och vars framsteg försenats av rådet, är enligt min mening ett av de viktigaste verktygen för att bekämpa diskriminering av romer och många andra européer. Det finns många sårbara grupper, bl.a. äldre människor och sexuella minoriteter. Det är viktigt att se till att direktivet har horisontell räckvidd och att förbjuda både aktiv och passiv diskriminering på alla grunder, utan kryphål och undantag. Det finns ingen plats för diskriminering i ett civiliserat europeiskt samhälle där det råder respekt för mänskliga rättigheter och jämlikhet, och var och en av oss ska ha samma möjligheter att delta i detta samhälle. De grundläggande rättigheterna måste genomföras nu och inte om fem eller tio år.

  Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) Romerna är inte bara den största minoriteten, utan även den mest marginaliserade folkgruppen inom EU. Deras situation kommer inte att förbättras av att tvisten mellan vänster och höger flyttas från nationell nivå till EU-nivå och skapar ökad social intolerans i stället för ökat politiskt ansvar. Romerna behöver en integrationspolitik på nationell nivå, oavsett vilket land de lever i, och insatser på EU-nivå om den nationella nivån är otillräcklig, vilket är fallet vid hantering av invandrargrupper. Samtidigt bör sakkunskaperna hos vissa icke-statliga organisationer i Rumänien, Bulgarien, Frankrike och Spanien fungera som bästa praxis för regeringar eller EU-organ.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag instämmer med dem som har fördömt de oacceptabla åtgärder som den franska regeringen vidtagit mot romerna. Den romska befolkningen är den största etniska minoriteten i EU. Vi talar om 10 eller 12 miljoner människor, mer än Belgiens befolkning. Romernas problem är inte något särskilt lands problem: de är EU:s problem. Om vi inte inser och accepterar detta kommer alla åtgärder i slutändan att misslyckas. Problemet med romernas integration kommer inte att lösas genom påtvingade utvisningar eller våld, bonusar på 300 euro eller konferenser om kulturell mångfald. Att fortsätta med sådana metoder vore ett slöseri med tid och resurser. Problemet kommer att förvärras samtidigt som den romska befolkningen blir allt mer fattig, utestängd från övriga samhället och benägen att begå brott. Vi måste upphöra med de brutala tillvägagångssätten och på allvar se på orsakerna till deras beteende, dvs. deras otrygga förhållanden när det gäller utbildning och hälso- och sjukvård, svårigheterna att komma in på arbetsmarknaden, diskriminering och ineffektiv brottskontroll. En tydlig strategi för att integrera dessa människor i samhället måste innehålla en strävan efter att uppnå konkreta långsiktiga resultat. Vi måste genomföra dessa åtgärder tillsammans, utan att vältra över ansvaret från en medlemsstat till en annan i all oändlighet.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Romerna, eller zigenarna som de tidigare kallades, är värda lika mycket respekt som alla andra folkgrupper. De är ett folk som har funnits i Europa i århundraden. Romerna har även berikat den europeiska kulturen med sin kultur, och det är genom den som de bör uppfattas – genom sin poesi, sång och musik, hantverkskunskap och tradition av resande och ändlöst kringflackande. Det har förekommit försök att utrota dem och att tvinga dem att slå sig till ro, ge upp sina sedvänjor och förneka sina traditioner och värderingar. De har inte gett efter – romerna finns fortfarande ibland oss. Världen förändras emellertid. I dag skiljer sig deras egen värld radikalt från den värld som omger dem – en värld som präglas av att man ska göra karriär till varje pris, konsumera, bli rik och framgångsrik. Denna situation är en utmaning för oss alla, för hela Europa. EU måste utveckla ett effektivt stödprogram för människorna i denna folkgrupp så att vi samtidigt som vi respekterar deras traditioner ger dem möjlighet att ta sig ut ur sin isolering och utestängning. EU grundades inte bara för att människor skulle leva i fred och bli rika, utan även för att hantera de allra svåraste utmaningarna. Jag anser inte heller att någon medlemsstat i EU är oförmögen att ställa de verkliga brottsförövarna inför rätta och måste nöja sig med en allmän misstanke mot att någon grupp har brottsliga tendenser.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Romernas situation i Europa är ett problem som framför allt rör mig som EU-medborgare, och inte som fransk parlamentsledamot. Den stora majoriteten romer är EU-medborgare. I egenskap av sådana omfattas de fullt ut av den fria rörligheten och rätten att bosätta sig i enlighet med fördragen och direktiv 2004/38/EG.

Precis som alla andra rättigheter är emellertid denna rätt även förknippad med skyldigheter. Dessutom måste lagen, i alla dess aspekter, respekteras av alla. För närvarande beräknas antalet romer i Europa uppgå till 11 miljoner. Det är uppenbart att denna fråga rör hela Europa, och min grupp är återigen ensam om att visa att den verkligen har tänkt igenom denna fråga genom att bidra till debatten på ett konstruktivt sätt.

Vi måste t.ex. överväga hur vi bäst utnyttjar EU-medel till att förbättra villkoren för att integrera romerna i deras ursprungsland. Vi måste även genomföra en verklig strategi för romerna på EU-nivå och engagera den romska folkgruppen i utvecklingen, genomförandet och uppföljningen av denna strategi.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D), skriftlig. – (HU) De senaste veckorna har händelserna i Frankrike visat att en alltför stor förenkling av problemet inte leder till någon långvarig lösning som förbättrar situationen för de berörda. Romerna är en särskild minoritetsgrupp i och med att de har en dubbel minoritetsstatus. De utgör en folkgrupp, och de flesta av dem tillhör samhällets missgynnade grupper. I dag är romerna fortfarande offer för diskriminering, marginalisering och segregering på många områden av såväl det offentliga livet som privatlivet. Den romska folkgruppen erkänns fortfarande inte som en nationell eller etnisk minoritetsgrupp i varje medlemsstat och åtnjuter således inte de rättigheter som är förknippade med denna status i alla berörda länder. Det innebär att deras förmåga att delta fullt ut i det offentliga livet är begränsad och i många fall endast kan utövas på frivillig basis.

Majoritetssamhället och romerna delar det sociala ansvaret för integrationen av romska folkgrupper i en asymmetrisk åtgärd. Majoritetssamhället måste acceptera romerna utan assimilering, och stödja dem i egenskap av en socialt missgynnad grupp. Å andra sidan måste romerna acceptera de regler som styr samhället i stort och ta mer initiativ när det gäller att lösa sina egna problem. En annan lärdom av händelserna i Frankrike är att social integration av de romska folkgrupperna inte kan genomföras endast på nationell nivå. Förutom den lokala, regionala och nationella nivån måste medlemsstaterna även samarbeta på EU-nivå. Avsevärda resurser från EU:s struktur- och sammanhållningsfonder måste göras tillgängliga för denna uppgift i budgetperioden efter 2013.

  László Tőkés (PPE) , skriftlig. – (HU) Dag efter dag blir vi vittnen till skarpa attacker mot Frankrikes politik och stränga åtgärder mot de rumänska och bulgariska romerna. Vissa socialdemokrater och liberaler kallar president Nicolas Sarkozy för populist, främlingshatare och rasist, och utnyttjar den olycka som drabbat de zigenare som strömmar in i Västeuropa för sina egna partipolitiska syften. Dessvärre har problemet med de utvisade romerna politiserats alltför mycket. Genom att överbetona principen om fri rörlighet inom EU på ett ensidigt sätt tenderar många att glömma bort att problemet med romer i Central- och Östeuropa inte kan lösas genom emigrering eller en kontinentomfattande ”nomadisering”. I själva verket kan deras situation endast lösas på ett tillfredsställande sätt i deras hemländer, av medlemsstaterna i samarbete med EU.

Vissa människor som endast agerar i propagandasyfte glömmer också bort att den fria rörligheten inte i sig kan vara ett syfte. Tvärtom är rätten att stanna i sitt hemland och ha ett anständigt liv ett grundläggande universellt värde och EU-värde som även Europas största etniska och sociala minoritet har rätt till. Vi måste därför sträva efter att alla EU-medborgare ska känna sig hemma i sitt hemland och inte känna sig tvingade att söka lyckan utomlands. Det bästa sättet att bemöta dem som utger sig för att värna om romerna, och vars beteende gränsar till politisk cynism, kan vara att citera Nobelpristagaren Elie Wiesel: Trots allt skickas inte romerna till Auschwitz, utan bara till Rumänien.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (EN) Det finns två sätt att hantera frågan om romerna. Det ena är att i likhet med våra socialdemokratiska och liberala kolleger säga: Vi är alla rasister nu! Detta skulle dock endast gynna den moraliska vänsterns ställning. Det skulle inte vara till hjälp för det romska folket.

Det andra sättet är att på ett ärligt sätt hantera det verkliga problemet. Vi bör erkänna att rätten till säkerhet och rätten till fri rörlighet är lika viktiga. Dessutom bör vi i stället för att koppla problemet med romerna till Rumäniens anslutning till Schengen inse att Rumänien har gjort en hel del för att främja utbildning och integration av romer. Man bör – i samarbete med andra europeiska länder – bygga vidare på den rumänska erfarenheten eftersom problemet med romerna inte är ett nationellt problem, utan en alleuropeisk verklighet som kräver en alleuropeisk politik.

(1) Se protokollet.

12. Den humanitära situationen efter översvämningarna i Pakistan (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om den humanitära situationen efter översvämningarna i Pakistan.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka er för att ni placerat Pakistan på föredragningslistan. Men jag vill framför allt tacka parlamentet för att det aktivt bidragit till EU:s svar på katastrofen genom att anordna mycket värdefulla möten på utskottsnivå och för att det så snabbt, på bara en dag, utövade sin granskningsrätt i somras. Tack vare detta blev det möjligt för oss att snabbt anta finansieringsbeslut och se till att insatserna kom iväg.

Mitt mål i dag är att förmedla de intryck jag fick vid mitt senaste uppdrag i Pakistan, ange vad som sker härnäst när det gäller våra insatser och avsluta med några lärdomar som vi inom EU bör dra.

Låt mig börja med mina intryck av Pakistan, som dominerades av det faktum att detta är en ytterst komplex situation som faktiskt består av två katastrofer i en.

Uppe i norr finns 3 miljoner internflyktingar som har tvingats fly från väpnade konflikter bara för att se sina läger och nybyggda hus spolas bort och de liv de nyligen byggt upp ödeläggas. Nedåt floden i den bördiga slätten i södra Pakistan har människorna i landsbygdssamhällena inte bara förlorat sina hem, utan även sitt uppehälle och en stor del av den pakistanska ekonomin som landet är beroende av.

Sedan jag informerade utvecklingsutskottet om läget har siffrorna som visar katastrofens inverkan faktiskt ökat. Sammanlagt har över 20 miljoner pakistanier drabbats av översvämningarna över hela landet. Över 12 miljoner människor är i behov av omedelbar hjälp.

(Talmannen bad några ledamöter att vara tysta.)

Jag vet att problemet som diskuterades tidigare var mycket viktigt för de europeiska värdena. Så är även fallet när det gäller det jag talar om nu, och därför tackar jag er.

När det gäller siffror så talade vi för bara en vecka sedan om att omkring 8 miljoner människor var i behov av omedelbar hjälp. Nu har siffrorna reviderats upp till 12 miljoner. Fler än 1,8 miljoner hus har förstörts eller skadats, en siffra som har reviderats upp från 1,2 miljoner. Över 3,4 miljoner hektar jordbruksmark ligger under vatten. Det rapporteras om diarré- och koleraepidemier. Under dessa omständigheter inriktas vårt stöd på de uppenbara omedelbara prioriteringarna: livsmedel, rent vatten, sanitär utrustning, hälso- och sjukvård och tak över huvudet. När man står inför en katastrof av så enorma proportioner krävs massivt internationellt katastrofbistånd. Så låt mig direkt gå vidare till nästa punkt. Vad har EU gjort och vad avser vi att göra härnäst?

Vårt humanitära svar på katastrofen har varit betydande. EU, dvs. medlemsstaterna och kommissionen, har hittills bidragit med sammanlagt 231 miljoner euro i omedelbart katastrofbistånd. Av detta kommer 70 miljoner euro från kommissionen och återstående 161 miljoner euro från medlemsstaterna. Tolv medlemsstater har också mobiliserat bistånd in natura genom unionens civilskyddsmekanism. Detta gör oss till den största givaren. Vårt bidrag bör bedömas utifrån FN:s uppmaning om 460 miljoner dollar i omedelbart bistånd, men jag måste även betona att denna uppmaning kommer att revideras upp och att FN förmodligen kommer med en ny vädjan inom en vecka.

Vårt bistånd gavs också snabbt. Den 30 juli blev det uppenbart att översvämningarna skulle komma att bli förödande, och vårt första finansiella beslut om att ge 30 miljoner euro fattades dagen därpå, dvs. den 31 juli.

Vi aktiverade EU:s civilskyddsmekanism på begäran av de pakistanska myndigheterna omedelbart den 6 augusti och använde en grupp bestående av 18 experter för att samordna vårt bistånd med FN och de pakistanska myndigheterna så att det skulle bli så effektivt som möjligt.

Detta är första gången som bistånd in natura från medlemsstaterna måste ges med hjälp av den civila strategiska lufttransportkapaciteten tillsammans med EU:s militära personal. Det gav oss möjlighet att tillhandahålla välbehövliga vattenreningsenheter, mobila sjukhus, läkemedel, härbärgen och tält. Men jag tänker inte dölja det faktum att det trots denna enorma insats kvarstår stora utmaningar.

Låt mig därför beskriva de fyra huvudsakliga utmaningarna. För det första är den humanitära krisen långt ifrån över. Krisen kanske inte ens har nått sin kulmen än. Vi vet att biståndsarbetare i dag förväntar sig att under september månad nå ut till 6 av de 12 miljoner som behöver hjälp. Så på sätt och vis växer krisen snabbare än hjälpen för att hantera den kan mobiliseras. Situationen kan komma att förvärras innan den förbättras, i synnerhet när det gäller epidemier.

För det andra är det ytterst viktigt att vi i våra ansträngningar att nå så många människor som möjligt riktar insatserna mot dem som är mest sårbara. Här ingår fattiga, kvinnor, framför allt hushåll med kvinnligt överhuvud, barn, äldre och funktionshindrade, eftersom de sannolikt kommer att glömmas bort om man inte medvetet riktar insatser mot dem. Därför är det är just detta kommissionen strävar efter att göra i samarbete med våra 26 samarbetspartner.

För det tredje handlar snabbt bistånd inte bara om människors överlevnad. Det handlar dessutom om att bibehålla stabiliteten i ett land som står inför stora säkerhetsutmaningar. Desperation kan lätt övergå i missnöje hos befolkningen, och därför måste vi vara fast beslutna att försöka att hjälpa människor så snabbt så möjligt och så mycket som möjligt.

För det fjärde måste vi, hur viktigt det än är att rädda liv i dag, tänka på den återhämtning som nu börjar. När det gäller snabb återhämtning finns det två mycket viktiga uppgifter. För att säkerställa att jordbruket återhämtar sig när vattnet drar sig tillbaka måste vi vara rustade med verktyg och utsäde och hjälp till jordbrukarna så att de kommer ikapp inför odlingssäsongen. Samtidigt måste den viktiga infrastrukturen som kopplar jordbrukarna till marknaderna och som också ger oss möjlighet att nå ut till avlägsna samhällen återuppbyggas.

På lång sikt står landet naturligtvis inför en stor utmaning när det gäller återhämtning. En utvärdering under ledning av Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken, i samarbete med kommissionen och UNDP, utförs för närvarande för att fastställa de långsiktiga återhämtningsbehoven. Vi har hela tiden haft ett nära samarbete med vice ordföranden/den höga representanten Catherine Ashton, kommissionsledamot Andris Piebalgs och kommissionsledamot Karel De Gucht för att EU ska komma fram till ett omfattande och holistiskt förslag om hur vi kan stödja landets utveckling.

Pakistan kommer att finnas på dagordningen vid det kommande Gymnichmötet och vid mötet med Ett demokratiskt Pakistans vänner i Bryssel den 14–15 oktober.

Låt mig berätta om några lärdomar som EU bör dra. Jag ser tre. För det första är översvämningarna i Pakistan bara en av många påminnelser om att klimatförändringarnas inverkan är djupgående. Om man ser på kostnaderna som är resultatet av detta är det mycket viktigt att fokusera på katastrofberedskap och på att återuppbygga ett mycket sårbart land som ödelagts av en katastrof på ett sätt som gör det motståndskraftigt mot klimatförändringar.

Jag har en försiktig inställning till frågan och kan därför inte påstå att översvämningarna orsakades av klimatförändringarna. Jag vet emellertid med säkerhet att den vetenskapliga opinionen anser att den ökade förekomsten av och intensiteten i katastrofer beror på klimatförändringarna. Dessutom är vår budgetsituation under ett år då vi upplevt en jordbävning i Haiti, torka i Sahel, konflikter i Sudan och nu omfattande översvämningar i Pakistan återigen otrygg eftersom vår egen budget och reserven för katastrofbistånd nästan är uttömda, och detta trots att det bara är september.

P.g.a. den uppåtgående trenden i antal och intensitet i fråga om katastrofer blir hålet i vår budget för humanitära insatser allt större, vilket måste beaktas när vi förbereder oss inför nästa budgetplan så att vi kan få våra resurser att överensstämma med våra medborgares engagemang för att hjälpa människor i nöd.

Den tredje punkten jag vill ta upp är att EU befunnit sig i frontlinjen sedan krisens början, och trots detta har vår närvaro inte i någon större utsträckning avspeglats i medierna. Därför måste vi tydligt fokusera inte bara på effektiviteten utan även på synligheten när det gäller EU:s instrument för katastrofinsatser, vilket även sades vid förmiddagens session med ordförande José Manuel Barroso. Under den kommande månaden kommer vi att utforma ett förslag.

Låt mig avslutningsvis stolt tillkännage att översvämningarna i Pakistan visar att EU:s solidaritet inte bara är tomma ord, utan handling. Vi har anledning att känna oss stolta över detta eftersom vårt arbete inte bara räddar liv utan även bidrar till att upprätthålla principer och värden som är centrala för det europeiska projektet.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Filip Kaczmarek, för PPE-gruppen. – (PL) Fru talman, fru Georgieva! Översvämningarna i Pakistan är en mycket allvarlig humanitär katastrof som har drabbat tio miljoner människor. Vi bör inte försöka överträffa varandra genom att rapportera om antalet offer och jämföra deras lidande, så jag kommer inte att jämföra denna katastrof med andra. Den är en enorm tragedi. Jag vill tacka Kristalina Georgieva för kommissionens snabba och lämpliga agerande. Det är synd att vi inte lyckades anordna ett extra sammanträde i parlamentets utvecklingsutskott under sommaruppehållet. Vi måste komma ihåg att miljontals människor fortfarande behöver hjälp, stöd och samarbete. Era prioriteringar utöver omedelbar hjälp, jordbruk och transport, fru Georgieva, är verkligen avgörande. Om det visar sig vara omöjligt att rädda Pakistans jordbruk kommer landet nästa år att drabbas av ännu en humanitär katastrof – en svältkatastrof. Paradoxalt nog kan översvämningarna komma att få vissa gynnsamma effekter. De kan t.ex. förhindra extremistverksamhet eller göra det lättare att lösa flyktingproblemet.

Jag välkomnar det faktum att ni planerar att presentera ett initiativ för att öka effektiviteten i våra instrument för humanitära katastrofer. Jag glädjer mig även åt det faktum att det belgiska ordförandeskapet är redo att anta initiativet som prioritering för dess eget ordförandeskap. Europaparlamentet kommer säkerligen att stödja sådana initiativ.

  Véronique De Keyser, för S&D-gruppen. – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Låt mig gratulera er till ert engagemang. Ni har verkligen lyckats med er uppgift.

Samtidigt återstår så mycket att uträtta, och det har skett en slags skilsmässa mellan Pakistan och den allmänna opinionen. Bilden är rörig, människor vill inte donera pengar och detta är verkligen ett problem. Närvaron är gles i dag, och ibland säger människor till mig: ”Det finns inga problem i Pakistan nu, vattnet drar sig tillbaka.” Det stämmer att vattnet drar sig tillbaka, men vi har fortfarande en mycket stor katastrof som är lika allvarlig som tsunamin.

Det finns två punkter som jag vill ta upp. Den första är en förbättring av vår mekanism för akuta ingripanden. Ni har gjort så mycket ni har kunnat när det gäller samordning osv. och med de medel som står till ert förfogande. Detta är inte alls menat som kritik. Jag anser emellertid att det ligger i EU:s intresse att stärka mekanismen för akuta ingripanden, på liknande sätt som skett med den belgiska B-Fast, och jag uppmanar det belgiska ordförandeskapet att tillsammans med kommissionen arbeta med denna fråga.

Den andra punkten är kvinnorna. Som jag redan har sagt, fru kommissionsledamot, glöms kvinnor ofta bort vid konflikter och katastrofer. Vi vet vilket öde som väntar de pakistanska kvinnorna. Vi vet att det just nu finns 300 000 gravida kvinnor som kommer att få värkar under de kommande veckorna. Vi vet att 30 000 av dem kommer att behöva kirurgiska ingrepp, och jag ber er att vidta riktade åtgärder när det gäller detta problem.

Det finns lokala icke-statliga organisationer nästan överallt på platsen – t.ex. de som har anknytning till Internationella familjeplaneringsförbundet (IPPF). Försök att nå lokala överenskommelser och håll oss underrättade. Vi ber er inte om någon redovisning utan om nyheter om dessa kvinnor, fru kommissionsledamot. Jag hoppas att ni kommer att kunna ge oss dessa nyheter.

  Charles Goerens, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! För närvarande finns världens största flod i Pakistan, för att citera Oxfams företrädare i landet.

Med tanke på det lidande och den misär som dessa översvämningar orsakar, och som är ovanligt allvarliga, anser jag att det är lämpligt att tala om en ocean av problem, sorger, lidande och hopplöshet.

Det är vårt gemensamma ansvar att agera. Varför?

För det första eftersom de 20 miljoner direkta offren för denna katastrof inte kan återhämta sig från den utan hjälp. För det andra är vårt ansvar EU:s ansvar, men det är även medlemsstaternas ansvar, vilket i själva verket är samma sak. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande är det dags att få ett slut på denna konstgjorda åtskillnad, som det inte längre finns någon anledning att bibehålla.

Europa tar verkligen sitt ansvar, och ni, fru kommissionsledamot, är ett exempel på detta. Europa hanterar detta på ett exemplariskt sätt. Är det inte i allmänhet EU som först tillhandahåller medel för humanitärt bistånd? Andra borde verkligen låta sig inspireras att öka sitt bidrag för att hjälpa Pakistan att ta sig ut ur den misär som de aktuella översvämningarna orsakat. Jag tänker i synnerhet på de välmående och oljerika länderna i denna del av världen.

Innebär detta att vi européer är perfekta? Nej. Jag anser att vi skulle kunna lyckas ännu bättre utan att behöva spendera mer pengar. I Barnierrapporten efterlyser man en sammanslagning av de resurser och instrument som de 27 medlemsstaterna kan tillämpa vid en katastrof. Vad väntar vi på för att äntligen kunna genomföra slutsatserna i denna rapport?

Dessutom finns det brister när det gäller EU:s synlighet. Detta är verkligen inte den viktigaste aspekten, men den måste åtgärdas – inte genom skryt eller en uppvisning av generositet. Det som är viktigt när det gäller detta är att EU gör allt man kan för att utmärka sig på det område man är bäst på, nämligen att tydligt hävda sig som världens ledande aktör på området humanitärt bistånd och visa sin styrka sig när det gäller det som alltmer tycks vara dess sanna kall – att bli en riktigt mäktig fredskraft.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Det som händer i Pakistan just nu är, som redan har nämnts, en verklig tragedi som kommer att kräva ett långsiktigt åtagande från vår sida för Pakistans folk och för dess demokratiskt valda regering under en tid framöver.

Jag välkomnar kommissionsledamotens reaktion och i synnerhet hennes långsiktiga perspektiv, inte minst kopplingen till att öka motståndskraften mot klimatförändringar. Jag delar den oro hon har uttryckt när det gäller långsiktigt finansiellt stöd vid sådana katastrofer. Jag tycker att vi alla borde uppmana världssamfundet att förstärka sina insatser. Indiens ökade bidrag till FN:s fond skulle verkligen vara välkommet, eftersom det skickar en viktig politisk signal.

Vi anser att världssamfundet skulle kunna gå längre. Det skulle kunna frigöra mer av Pakistans egna medel genom att vidta åtgärder för att minska Pakistans internationella skuldbörda, av vilken en stor del har uppkommit under militärregimer. År 2008 lade Pakistan 3 miljarder dollar på att betala av skulder, och jämfört med det framstår de internationella hjälpinsatserna som obetydliga. Frankrike och Tyskland är viktiga bilaterala bidragsgivare. Jag tycker att vi borde titta något kritiskt på återbetalningsvillkoren för de lån som just nu erbjuds.

Jag vill även nämna att jag anser att det är viktigt att liknande insatser görs även inom Pakistan, inte minst från rika markägare som till exempel skulle kunna erbjuda något slag av hyreslättnader för fattiga bönder som inte kommer att kunna betala sin hyra under en tid framöver.

  Sajjad Karim, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Låt mig först få välkomna kommissionsledamotens kommentarer i utskottet och även här i dag. Våra insatser – som har letts av kommissionsledamoten – är verkligen värda beröm, både på EU-nivå och från de av våra medlemsstater som handlar på bilateral grund. Storbritannien har verkligen gjort vad det har kunnat.

Det är beklagligt att notera att Pakistans president njöt av det bästa och finaste Europa har att erbjuda samtidigt som Pakistans folk drabbades av denna katastrof. Medan han gjorde det började vi samla våra krafter och stå sida vid sida med Pakistans folk. Jag är mycket stolt över det.

När den civila infrastrukturen föll samman var det militären som fick ingripa. Det faktum att vi har arbetat för att tillhandahålla den katastrofhjälp som krävs är mycket lovvärt. Katastrofen fortgår dock samtidigt som vi träffas här idag. Så länge den pågår gör vi vad vi kan, men vi måste börja planera för våra insatser på medellång till lång sikt.

Omfattningen av översvämningarna var av ett aldrig tidigare skådat slag, vilket borgar för en internationell insats av aldrig tidigare skådat slag. Vi måste börja återuppbygga Pakistan, men vi måste göra det på ett sätt som gör att det är Pakistans folk som till synes gör det. I annat fall kan konsekvenserna bli helt otänkbara. Vi har en utvecklingsagenda, men i den måste även en handelsrelaterad agenda ingå för att Pakistans folk ska få möjlighet att även själva bygga upp sitt land igen.

Kolleger! Låt oss nu vara ambitiösa och lägga fram en EU-plan i stil med Marshallplanen som användes för att återuppbygga upp delar av Europa. Det är vad som krävs. Det är omfattningen av utmaningen. Anta den.

  Michèle Striffler (PPE). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den humanitära situationen i Pakistan är tragisk och till och med värre än tsunamin som drabbade Asien.

Jag välkomnar Europeiska kommissionens beslut att öka det totala humanitära biståndet till de översvämningsdrabbade till 70 miljoner euro, och jag välkomnar Kristalina Georgievas svar, som än en gång kom omedelbart.

Ett av de största problemen är att nå offren, eftersom infrastrukturen har förstörts, offren är omgivna av vatten och säkerhetsläget är mycket instabilt. Det är absolut nödvändigt att respektera de humanitära principerna om opartiskhet, neutralitet, oberoende och humanitet vid hjälparbetet, som måste utgå helt från befolkningens behov.

Även om Europeiska unionens mekanism för katastrofinsatser har fungerat väl har krisen i Pakistan än en gång visat att vi måste bli effektivare när det gäller snabbhet, samordning och synlighet. Denna katastrof har återigen belyst behovet av att skapa en europeisk snabbinsatsförmåga. Jag upprepar därför mitt önskemål om att en europeisk räddningstjänststyrka inrättas.

Fru kommissionsledamot! I november ska ni presentera en rapport som handlar om hur Europeiska unionens kapacitet för katastrofinsatser ska stärkas, och som ska åtföljas av lagstiftningsförslag. Ni har därför möjligheten att föreslå ambitiösa lösningar, och jag litar på att ni kommer att göra så.

  Thijs Berman (S&D). – (NL) Fru talman! EU har tagit på sig en stor del av biståndet, men nu är det dags att hylla dess förpliktelser – 230 miljoner euro från EU och dess medlemsstater. Pakistan får inte falla offer för outtalat tvivel. Humanitärt bistånd är en skyldighet, som inte är kopplad till politik och som är fri från diskriminering. Då EU är en av de största bidragsgivarna är det avgörande att framför allt vi samordnar våra ansträngningar på ett effektivt sätt. Jag vill ställa en fråga till kommissionsledamot Kristalina Georgieva. Vilka delar i vårt samordningsarbete kan förbättras, och vad behövs – vad behöver ni – för att detta ska kunna göras?

Människorna måste få en hållbar tillgång till rent dricksvatten, sjukvård och mat. Så länge hotet om nya översvämningar finns kvar kommer återuppbyggnaden av de berörda områdena att vara förenad med svårigheter. Så snart det är möjligt måste världssamfundet även hjälpa regeringen och folket i Pakistan att mildra effekterna av denna katastrof på lång sikt, och hitta möjligheter att öka budgeten om så krävs.

  Louis Michel (ALDE). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Först vill jag gratulera er, fru kommissionsledamot, för ert betydande arbete.

Tack vare er har länderna i Europeiska unionen frigjort 230 miljoner euro i katastrofhjälp, av vilka 70 miljoner euro är europeiska medel. Som andra redan har sagt är detta beaktansvärt och storartat. Er närvaro där borta är också ett bevis på det faktum att ni verkligen har tagit itu med problemet utan omsvep.

Först och främst vill jag instämma i det som redan har sagts här när det gäller problemen för kvinnor, problemet med sjukvården och även de politiska problemen, eftersom det även finns en risk att man leder landet rakt in i extremisternas armar. Jag vill upprepa – även detta har redan sagts, men tyvärr finns det inget annat alternativ än att säga det en gång till – att vi snarast måste inrätta en europeisk räddningstjänststyrka. Jag har redan sagt detta vid flera tillfällen, i synnerhet vid tidpunkten för jordbävningen i Haiti.

Michel Barniers rapport är en perfekt källa till inspiration i arbetet med att införa en sådan mekanism. Jag skulle vilja fråga er mer specifikt om era avsikter när det gäller den här frågan.

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Fru talman! Vi i Nederländerna är vana vid att kämpa mot vatten, och därför känner jag en stor samhörighet med Pakistans folk som har drabbats så hårt av de förödande översvämningarna. Jag vill uppmana Europeiska unionen, medlemsstaterna och världssamfundet att stå vid det pakistanska folkets sida och att inte överge dem i talibanernas våld.

Jag som kristen känner också samhörighet med de kristna i Pakistan. Jag har hört från organisationer såsom Open Doors International och Compass Direct News att kristna i många områden diskrimineras när det gäller sjukvård och distribution av livsmedel. Rapporten chockade mig, och jag vill be kommissionsledamoten att uppmärksamma även detta. En ännu allvarligare rapport var att tre utländska hjälparbetare från en kristen organisation enligt uppgift har mördats av pakistanska talibaner. Jag vill be kommissionsledamoten att ägna även detta särskild uppmärksamhet, och att stödja den pakistanska regeringen eftersom det är den regeringens uppgift att skydda inhemska och utländska hjälparbetare, och eftersom bistånd aldrig får vara diskriminerande.

Jag vill be om kommissionsledamotens svar även på detta.

  Eija-Riitta Korhola (PPE). – (EN) Fru talman! Först vill jag uttrycka mitt deltagande med det pakistanska folket för de liv som så tragiskt har tagits ifrån dem. Jag vill även tacka kommissionsledamot Kristalina Georgieva för hennes hängivna arbete för att göra Pakistan till en prioriterad fråga på dagordningen.

Det tog lite tid för världen och EU att förstå katastrofens fulla omfattning. Nu när vi bättre förstår vad de drabbade behöver bör våra insatser ske snabbt och vara anpassade till behoven. Vi behöver tillhandahålla mer finansiellt och materiellt bistånd samtidigt som vi måste säkerställa att hjälpen når alla, även minoriteter, utifrån behov.

Vi får inte heller glömma att Pakistan är ett frontland i den internationella kampen mot extremism och terrorism. Om vi misslyckas med att hjälpa dem kan fattigdom och förtvivlan bidra till att stärka den militanta hållningen. Det räcker inte med humanitärt bistånd i form av ett engångsbidrag. Biståndet måste kombineras med hjälp att återuppbygga landets infrastruktur – vägar, broar, skolor osv.

Vi måste även vidta brådskande åtgärder för att hjälpa Pakistan att blåsa nytt liv i sin ekonomi och sin handel. Förstärkt marknadstillträde för export från Pakistan och nya lån skulle kunna vända utvecklingen. EU:s medlemsstater måste återigen överväga att kompromissa om skulderna som ett sätt att erbjuda hjälp vid den här tragedin.

  Enrique Guerrero Salom (S&D). – (ES) Fru talman, fru kommissionsledamot! Den generella uppfattningen bland allmänheten världen över, och även bland oss själva, är att världssamfundets reaktion på den humanitära katastrofen i Pakistan var långsam och otillräcklig. Vi reagerade för sent och mindre intensivt än vid andra humanitära katastrofer av liknande omfattning.

Man uppfattade det även som att det fanns en viss grad av motstånd mot att uppfylla de behov som Förenta Nationerna hade fastslagit. Vissa medlemsstater har hänvisat till det motstånd som kan finnas i våra samhällen på grund av den typ av politisk regim som råder eller de problem som kan finnas i Pakistan. Trots det anser jag att vi som ledamöter måste försöka förklara för våra medborgare att vi hjälper folk – människor – som har hamnat i svårigheter, snarare än en viss politisk regim. De humanitära insatserna måste grundas på neutralitet, opartiskhet och oberoende, de värderingar som ska styra våra handlingar.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Översvämningarna i Pakistan är en katastrof av hittills aldrig skådad omfattning.

Tjugo miljoner människor har drabbats. Två tusen har dött, mer än en miljon hem har förstörts samtidigt som delar av infrastrukturen och en stor del av jordbruksmarken inte kan användas.

Vi i Europeiska unionen får inte vara likgiltiga inför denna tragedi, i synnerhet inte då några av dess medlemsstater, bland annat Rumänien, drabbades av översvämningar förra sommaren.

Jag välkomnar Europeiska kommissionens och medlemsstaternas långtgående insatser som har frigjort biståndsmedel till ett värde av 230 miljoner euro. Detta har gjort EU till den största externa bidragsgivaren till Pakistan.

Trots det förblir den humanitära situationen ytterst allvarlig och den kommer att få långtgående följder.

Jag tror att man bara kan uppnå en hållbar återuppbyggnad genom att landets ekonomi växer. I detta avseende kan EU bidra genom att öppna sina marknader för Pakistan.

  Corina Creţu (S&D). – (RO) Europeiska unionen reagerade verkligen omedelbart på tragedin i Pakistan, men precis som ni sade uppmärksammas detta inte alltid i tillräcklig grad. Ert besök i de områden som drabbats av översvämningarna har dock belyst den solidaritet som Europeiska unionen visar i samband med denna humanitära katastrof.

Offren för katastrofen, runt 18 miljoner människor, löper nu stora risker att drabbas av sjukdomar. Tyvärr har FN bara fått en tredjedel av de resurser man begärt, vilket även beror på den avvaktande hållning som vissa medlemsstater har när det gäller den utbredda korruptionen i Pakistan.

Jag tror att det krävs en mekanism för att kontrollera på vilket sätt det humanitära biståndet når offren för översvämningarna direkt, och inte förskingras av lokala klanledare, samtidigt som de humanitära insatserna ökas.

Dessutom tycker jag att vi måste prioritera frågan om säkerhetsåtgärder för hjälparbetare, med hänsyn till de islamistiska hoten.

  Jürgen Creutzmann (ALDE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Vi har sett förödande översvämningar i Pakistan, och vi måste hjälpa de lidande och utblottade människorna i landet. Det som gör mig ledsen i sammanhanget är framför allt det faktum att det finns regioner i Pakistan dit den centrala regeringen inte låter någon verklig hjälp nå.

Även regionen Gilgit-Baltistan, norr om Jammu och Kashmir i Pakistans gränsområde, har till exempel drabbats hårt av kraftiga regn och följderna av dem. Enligt den information jag har fått har 500 personer dött och 50 000 personer blivit hemlösa bara i Gilgit-Baltistan. Fyra broar har spolats bort, och många områden har blivit helt avskurna från omvärlden. Hittills uppgår dock det bistånd som nått Gilgit-Baltistan till endast runt 10 000 euro.

Därför bör Europeiska unionen inte bara lämna över biståndet till Pakistans centrala regering, utan ge direkt stöd till icke-statliga organisationer som även tillvaratar Pakistans avlägsna regioners intressen.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Fru talman! När denna gigantiska humanitära katastrof drabbade Pakistan var Europeiska unionens reaktion mer effektiv än vid andra tillfällen. Jag tror att alla här känner sig nöjda när man tittar på de framsteg som gjorts, jämfört med till exempel hjälpen till Haiti. Jag vill ta upp två mycket viktiga frågor. Den första handlar om att öka det unionen verkligen kan göra – och här betonar jag orden ”det unionen verkligen kan göra” – när det gäller att ge humanitärt bistånd. Till exempel måste vi lösa frågor som handlar om flygtransporter. Om sådana transporter inte är tillgängliga är det svårt att tillhandahålla en effektiv hjälp. Den andra frågan handlar om att samordna insatserna bättre på EU-nivå. Unionen gör ett bra arbete, men poängen är att det arbete som unionen själv gör och det som medlemsstaterna gör skulle kunna samordnas i större utsträckning.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna för deras värdefulla kommentarer. Jag ska försöka samla ihop mina svar kring tre ämnesområden. För det första prioriteringar på kort och lång sikt, och hur vi kan införliva de råd ni har gett oss här. För det andra den politiska omgivningen, och hur vi kan värna om ett neutralt och oberoende biståndsarbete samt våra hjälparbetares säkerhet. För det tredje EU:s insatskapacitet vid katastrofer, och vad vi just nu gör för att se till att den är större i framtiden.

När det gäller det första ämnet håller jag med om de kommentarer som har gjorts i kammaren om att vi måste se till att fokusera på dem som riskerar att stängas ute. Detta rör framför allt de mer konservativa områdena i Pakistan, kvinnor och, naturligtvis, barn i kvinnoledda hushåll, som är mycket riskutsatta, samt minoriteter inklusive religiösa minoriteter som vi har hänvisat till här.

De områden i alla länder, inklusive i detta fall Pakistan, som det är svårt och förenat med särskilt stora risker att ta sig till löper särskilt stor risk. De är avskurna från omgivningen antingen av naturen eller på grund av konflikter. Jag kan lova att vi går igenom förslag från våra samarbetspartner ytterst noggrant, för att se till att vårt bistånd i så stor utsträckning som möjligt når de som löper risk att stå utanför.

Jag kommer att följa upp den specifika frågan jag fick om hur religiösa minoriteter behandlas mer detaljerat med mina medarbetare. Jag vet att vi tar noggrann hänsyn till minoriteter, och jag är säker på att vi har mer specifik information om det samt om situationen i Kashmir. Jag kan säga att vi har samarbetat med icke-statliga samarbetspartner där för att nå ut till människorna.

Det betonades tydligt här att det är jordbruk som ligger till grund för en stor del av det pakistanska samhället och den pakistanska ekonomin. När vattnet drar sig tillbaka kan jorden ha blivit mer bördig, men det utgör bara en möjlighet om vi är där snabbt för att hjälpa jordbrukarna att återskapa sin möjlighet att odla. Som alltid vid en katastrof kan en väl utformad insats, i synnerhet när det gäller långsiktig återhämtning, medföra förbättringar när det gäller säkerheten.

Det leder mig in på det påpekande som handlade om behovet att titta på hur man kan uppmana andra att bidra. Med andra ord bör vi använda vår moraliska auktoritet för att uppmana andra i området, Gulfstaterna, att bidra till Pakistan. De har gjort så, och det är sant att EU genom att agera snabbt och kraftfullt nu har en möjlighet att uppmana andra. Vi kommer att fortsätta med detta i våra förberedelser inför mötet med Ett demokratiskt Pakistans vänner här den 14–15 oktober. Unionens höga representant, vice ordförande Catherine Ashton kommer, tillsammans med Pakistans utrikesminister Shah Mehmood Qureshi att dela ordförandeskapet för detta möte. Vi har redan kommit överens om att ha ett särskilt förlängt sammanträde för att försöka öka medvetenheten, stötta andras ansträngningar och uppmana andra att bidra.

Med avseende på våra medlemsstater och våra egna resurser kan jag säga följande: När det gäller kommissionens resurser har 70 miljoner euro redan avsatts, och en stor del av det har redan betalats ut. Den veckan jag var i Pakistan tog pengarna slut för de brådskande hjälpprojekten som vi driver tillsammans med trovärdiga organisationer och mycket kompetenta personer som arbetar på plats. Våra medarbetare där har redan klargjort att vi måste tillföra ytterligare resurser.

När det gäller medlemsstater vill jag berömma Storbritannien, Tyskland och Sverige. De är de största bidragsgivarna. I många fall har de redan tillhandahållit sin hjälp. Kommissionen och medlemsstaterna har delad behörighet inom detta område. Naturligtvis samarbetar vi, och vi ser gärna att alla våra åtaganden omsätts fullt ut.

När det gäller prioriteringarna för våra åtgärder på längre sikt är det tydligt att de ekonomiska prognoserna för Pakistan måste skrivas ner. Med andra ord kommer tillväxtprognosen för nästa år att sjunka från 4,5 procent före översvämningarna till kanske 1 procent eller till och med lägre än noll. Det har skett stor förödelse som ännu måste utvärderas, men det kommer att handla om miljarder. Stödet till Pakistan måste därför mobiliseras på ett helhetligt sätt. Det betyder att vi kommer att titta på alla möjliga sätt som stödet kan tillhandahållas på.

Eftersom kommissionen inte har någon möjlighet att ge lån är skuldlättnader inget jag kan ta ställning till utifrån vad kommissionen kan göra, men ett av alternativen skulle kunna vara att titta på Pakistans kapacitet. Vi kommer att se till att era åsikter framkommer när vi diskuterar dessa alternativ.

På samma sätt kommer vi att ta upp frågor om handel och vad som kan göras. Jag kan berätta att kommissionsledamot Karel De Gucht redan nu tittar noggrant på vad vi kan erbjuda genom detta helhetliga sätt att reagera på landets problem.

Låt mig tillägga en sak. Vi måste även samarbeta med Pakistan för att stötta regeringen i de reformer man genomför för att få ekonomin på fötter igen, bland annat reformer som handlar om hur de offentliga finanserna och budgetarna organiseras, så att översvämningarna inte leder till att regeringen hindras i sitt arbete med att göra det rätta för sina medborgare i det långa loppet. Även detta är något vi diskuterar.

Hjälpen till Pakistan är naturligtvis även en fråga om politisk stabilitet i ett land som är så viktigt för sin egen region och för resten av världen. I detta avseende hoppas vi mycket på att våra gemensamma insatser inte bara ska rädda liv utan även förhindra att kaos utbryter på denna mycket känsliga plats. I det arbetet är det också mycket viktigt – för dem av oss som värnar om den humanitära sidan – att alltid betona för myndigheterna att hjälparbetarnas säkerhet är avgörande, som jag gjorde när jag var där.

Den andra sidan är att vi måste garantera neutralitet. Faktorer som religion, kön, landsbygd eller stad får aldrig avgöra vem vi hjälper. Denna fråga om neutralitet och säkerhet för hjälparbetare är av yttersta vikt. Den 19 augusti var hjälparbetarnas dag. Den dagen noterade vi tråkigt nog att vi under förra året förlorade fler hjälparbetare än deltagare i fredsbevarande styrkor. 102 hjälparbetare miste livet. När det gäller Pakistan vaknar jag varje dag fylld med oro huruvida vi kommer att mista ett liv eller inte i hjälparbetet efter denna katastrof. Jag vill bara bekräfta att vi tar det på allra största allvar.

Låt mig avsluta med frågan om att stärka EU:s insatskapacitet vid katastrofer. Jag vill tacka de av er som uttalade er positivt om vad vi har gjort för att bli bättre organiserade och bättre samordnade. Jag vill även tacka dem som säger att vi måste göra mer, och jag håller med om det.

Låt mig nämna ett exempel på vad samordning innebär i fallet med Pakistan. Som jag sade har vi skickat räddningstjänstens samordningsgrupp till Pakistan. Vi har 12 medlemsstater som tillhandahåller hjälp in natura. Vi har organiserat tio flygningar i form av en luftbro mellan EU och Pakistan, två av Tjeckien, en finansierad av Finland, och sju medfinansierade av kommissionen. Vi har tillhandahållit hjälp från många olika länder på ett samordnat sätt och därefter distribuerat den på plats på ett samordnat sätt.

Så arbetet går framåt, men till dem som säger att ännu mer måste göras är mitt svar att er röst ska höras. Förhoppningsvis kommer ni att se hur beslutsamt och målmedvetet kommissionen närmar sig vad det innebär att på EU-nivå ha en stark insatskapacitet vid katastrofer.

Eftersom detta är något vi kommer att diskutera i framtiden ska jag summera det kort i fyra punkter.

När det gäller scenarioplanering måste vi vara mycket bättre förberedda för att förutse vilka typer av katastrofer som kommer att inträffa.

För det andra måste medlemsstaterna i förväg bestämma och förpliktiga sig att bidra med ett visst belopp, så att vi kan förlita oss på dessa medel när en katastrof slår till. När en katastrof inträffar och jag ber om hjälp vet jag inte vid den tidpunkten om jag kommer att få det som behövs eller inte. Som tur är för mig har medlemsstaterna på varje begäran kommit oss tillmötes, men det skulle vara mycket klokare om vi redan på förhand kunde veta vad medlemsstaternas åtaganden uppgick till och vilka tillgångar som stod till vårt förfogande.

Den tredje punkten handlar om bättre samordning. Jag kommer inte att säga mer om det. Vi måste absolut se till att våra 27 plus en medlemmar agerar som en enda.

För det fjärde behöver vi en helhetlig krishantering som omfattar förebyggande arbete, förberedelser, insatser och återkoppling på återanpassningen.

Dessa fyra punkter ligger till grund för det förslag jag vill presentera för er.

Fru talman och ärade kommissionsledamöter! Tack än en gång för era råd till mig och min grupp.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

13. Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (debatt)

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande av Csaba Őry, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (KOM(2010)0193 – C7-0111/2010 – 2010/0115 (NLE)) (A7-0235/2010).

  Csaba Őry, föredragande. – (HU) Tack, fru talman. Jag ska försöka fatta mig kort. Det skulle verkligen vara bra om vi kunde sammanfatta debatten snabbt. Debatten fick en relativt svår start, eftersom det inte bara rör sig om ett normalt samrådsförfarande då kommissionen och rådet, och även vi här i parlamentet, anser att de aktuella utkasten till sysselsättningsdirektiv bör vara en del av en gemensam diskussion, vår gemensamma diskussion om Europa 2020-strategin.

I slutändan tycks den tid vi fick ha berikat debatten, även om jag måste säga att vi redan inledningsvis hittade ett antal användbara och bra rekommendationer i kommissionens förslag. Trots det har vi ändrat några punkter.

Först och främst vill jag uppmärksamma er på en strukturell förändring. Även om både skolgång och yrkesutbildning är viktigt ser vi inget behov av att detta tas upp i två olika direktiv, särskilt då vi har reducerat de 24 tidigare sysselsättningsdirektiven till totalt fyra stycken. Det är skälet till att vi har kombinerat dessa två områden, även om vi har infört ett nytt element.

Vi vill betona hur viktig sammanhållningspolitiken är som instrument för sysselsättning och tillhörande områden, för om vi inom Europeiska unionen fattar beslut om utvecklingar och påbörjar initiativ som syftar till att minska skillnaderna mellan medlemsstater kommer dessa att föra länder som ligger långt ifrån varandra i många avseenden närmare varandra. Dessa handlingsprogram måste vara kopplade till varandra ur ett sysselsättningsperspektiv. Vi stöder utvecklingar som bidrar till att skapa arbetstillfällen, eftersom vi alla kom överens om att det viktigaste är att skapa nya arbetstillfällen.

Att detta är rätt visar sig framför allt genom den ekonomiska krisen, som jag inte tror är helt över än trots positiva tecken. Vi är ännu mindre säkra på vad detta faktiskt innebär för sysselsättningen. Mellan 2008 och 2010 ökade antalet arbetslösa från 16 miljoner till 23 miljoner, vilket är en enormt hög siffra. Tyvärr måste jag dock säga att situationen är ännu värre för unga, eftersom andelen arbetslösa bland dem har ökat till runt 20,5 procent. Jag tror att dessa siffror är symtom på en sjukdom; de tyder på problem som måste öppna våra ögon för den uppgift vi står inför. Enligt min åsikt kan vi stödja ett stort antal av de rekommendationer som anges i rådets och kommissionens förslag. Vi kan stödja målet om 75 procents sysselsättningsgrad, d.v.s. att 75 procent av medborgarna i arbetsför ålder ska ha ett arbete, även om vi skulle önska att siffran vore högre bland unga människor. Bland människor mellan 15 och 24 år som antingen studerar eller arbetar borde denna grad vara minst 90 procent. Inga ungdomar ska gå runt och slå dank. När det gäller fattigdom vill vi på samma sätt ägna särskild uppmärksamhet åt problemet med barnfattigdom. Även om jag inte vill upprepa hela uppsättningen av riktlinjer här eller hela riktlinje 10 är jag glad över att både det belgiska och det ungerska ordförandeskapet behandlar detta som en prioritet. Jag hoppas därför att även rådet beslutar sig för att lägga särskilt vikt vid detta ämne.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Jag vill först och främst tacka föredraganden, Csaba Őry, för hans betänkande och hans konstruktiva sätt att ta itu med kommissionens förslag om nya riktlinjer för sysselsättning, och jag håller med honom om behovet att sätta dessa nya riktlinjer för sysselsättning i ett krissammanhang.

Det är bara två år sedan Lehman Brothers gick i konkurs, och 2008 var ett förskräckligt år inom finanssektorn, 2009 var ett förskräckligt år för ekonomin med en hittills aldrig skådad lågkonjunktur och 2010 är ett förskräckligt år för sysselsättningen i Europa med en genomsnittlig arbetslöshet på 10 procent och 20 procent bland unga. Vi måste ta dessa saker på allvar, och därför uppskattar jag verkligen hur vi har samarbetat med parlamentet under de senaste månaderna – framför allt under våren – både när det gäller riktlinjerna och Europa 2020-strategin.

Kommissionen har följt arbetet med detta betänkande på mycket nära håll. Debatten har varit omfattande och givande. Debatten har även visat att vi måste prioritera och kompromissa. Jag välkomnar det utmärkta samarbetet mellan utskottet för sysselsättning och sociala frågor och kommissionen under de senaste fyra månaderna. Som jag har betonat vid ett flertal tillfällen är det av yttersta vikt att kommissionen får med sig alla EU:s stora institutioner, framför allt Europaparlamentet, för att kunna ta tillräckligt politiskt ansvar för den nya Europa 2020-strategin och för att se till att Europa 2020 blir en framgång.

Jag kan försäkra er om att kommissionen gärna skulle involvera Europaparlamentet så nära som möjligt i arbetet med att omsätta strategin under de kommande åren. Jag är glad över att se att en stor del av de förslag och ändringar som lagts fram i utkastet till betänkande har anammats av rådet, och ingår i den text som Europeiska rådet gav politiskt godkännande vid mötet i juni. Fortfarande kvarstår några frågor att diskutera med rådet.

Kommissionen stöder inte de ändringar som syftar till att förändra riktlinjernas struktur genom att lägga till nya riktlinjer. Detta skulle undergräva tydligheten och sammanhanget hos kommissionens förslag. Kommissionen är även emot idén att lägga till fler överordnade mål än de fem man redan kommit överens om på politisk nivå. För kommissionen har den grundläggande principen för att utforma den nya strategin varit att begränsa antalet mål och prioriteringar med syfte att bättre fokusera på den nya strategin.

I och med detta håller kommissionen med om att vissa frågor ytterligare måste förstärkas i texten, till exempel när det gäller barnomsorg, anständigt arbete eller små- och medelstora företag. Kommissionen är beredd att samarbeta med parlamentet och rådet för att hitta en ömsesidigt lämplig kompromisstext.

  Eva-Britt Svensson, föredragande av yttrande från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − Fru talman! Det är ingen överdrift att påstå att Lissabonstrategin misslyckades. Vi måste då lära av misstagen och inte upprepa dem i den nya strategin. Några av de stora misstagen i strategin var att inte prioritera ett jämställt arbetsliv, att inte ge kvinnor möjlighet och förutsättningar att delta fullt ut på arbetsmarknaden och att inte prioritera att bekämpa löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

Vi måste öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och därmed också öka mäns delaktighet i barnomsorg och så vidare. Stöd därför de förbättringar som jämställdhetsutskottet har föreslagit av denna strategi. Ta dessutom bort skrivningar om att lönerna inom offentlig sektor ska vara tillbakapressade. Det är inom offentlig sektor som många av våra lågavlönade kvinnor redan finns idag. Öka inte löneskillnaderna ytterligare.

  Pascale Gruny, för PPE-gruppen. – (FR) Fru talman! Vi behöver en långsiktig lagstiftning för att förbättra sysselsättningen i Europa och reducera fattigdomen. Vi måste ta itu med problemet med arbetslöshet utifrån perspektivet om hållbar tillväxt. Jag vill påpeka tre saker.

Först och främst föreslår rådet att riktlinjer för sysselsättningspolitiken i medlemsstaterna ska upprättas vart tionde år. Jag håller med eftersom vi behöver ett långsiktigt perspektiv, men då behöver vi också verkliga milstolpar vart tredje år för att se till att vi inte missar utvecklingstendenser på arbetsmarknaden.

För det andra lade jag fram ett ändringsförslag som inte antogs, i vilket jag föreslog att man skulle inrätta en observationsgrupp för sysselsättning som skulle utföra en specifik analys av framtidens arbetstillfällen. Många unga lämnar skolan eller universitetet utan utbildning som uppfyller arbetsmarknadens behov. Vi måste förutse framtidens jobb. Våra unga måste kunna utvecklas och specialisera sig med hjälp av utbildningar som ser till att de håller jämna steg med arbetsmarknaden.

Slutligen innebär kampen mot arbetslöshet inte bara att göra allt för att förbättra sysselsättningssituationen i Europa, utan även om att bekämpa fattigdom. Att på ett professionellt sätt integrera människor som har varit utan arbete länge är avgörande i kampen mot fattigdom. Europeiska socialfonden är ett instrument som kan hjälpa dessa människor tillbaka till arbetsmarknaden. Låt oss börja med att ge dessa människor deras värdighet tillbaka genom att ge dem arbete, och låt oss undvika att hjälpa dem utan några utsikter till social integrering. Jag skulle betona detta.

  Jutta Steinruck, för S&D-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att kritisera förfarandet. Parlamentets arbete har hindrats i stor utsträckning på grund av att betänkandet lagts fram för sent. Parlamentet har bara kunnat redogöra för sin ståndpunkt på grund av att undantag har gjorts, och rådet kommer nu inte att kunna diskutera frågan förrän vid höstens sammanträde.

I slutändan har man hittat en fungerande kompromiss. Samarbetet mellan föredraganden och skuggföredragandena var utmärkt. Det visas även genom att vi fick en tydlig majoritet för vår ståndpunkt i utskottet. Från socialdemokraternas sida fick vi med många av våra viktigaste frågor, även om vi inte är nöjda med alla punkter. Jag är dock tacksam för att det belgiska ordförandeskapet har försäkrat oss om att det kommer att stödja parlamentets hållning.

För att förenkla förfarandet har vi lagt fram fyra ändringsförslag. Vi ber er att stödja dessa vid morgondagens omröstning. Det var viktigt för oss att riktlinjerna för sysselsättningspolitiken omfattar sociala komponenter, med andra ord en definition på bra arbete, ett antagande att bra arbete även måste betalas bra, samt att man sätter upp delmål som går att kontrollera. Riktlinjerna kommer dock bara att tas på allvar av medlemsstaterna om kommissionen och rådet tar dem på allvar. Vi vill därför be kommissionen att se till att lämpliga åtgärder vidtas och att resultaten utvärderas.

Jag är glad att kommissionsledamoten har försäkrat oss om att våra ståndpunkter kommer att beaktas, eftersom parlamentet har lagt till en mycket samhällsorienterad och arbetarvänlig komponent som kommer att vara till nytta för det europeiska folket. Detta är vad folk förväntar sig av parlamentet, och det återspeglar en förbättring av de sociala villkoren.

  Siiri Oviir, för ALDE-gruppen. – (ET) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi diskuterar riktlinjer för sysselsättning mitt i den ekonomiska krisen. Utan tvekan kommer detta att påverka arbetsmarknaden mycket under ett antal år. Det är viktigt att komma överens om en effektiv strategi på EU-nivå som verkligen kan bidra till att lösa problemen. Det gick inte att nå de mål som sattes upp i Lissabonstrategin, vilket till stor del berodde på att det var svårt att omsätta dem, inte att målen i sig var felaktiga.

Om den nya strategin lyckas eller inte beror till stor del på om vi lär oss av tidigare misstag. Att skapa arbetstillfällen och öka sysselsättningen måste vara själva kärnan i den nya strategin. Det är därför prioriterat att skapa högkvalitativa arbetstillfällen, som krävs på längre sikt och som kommer att skapa mycket mervärde. Sysselsättningspolitiken måste garantera att omställningar blir så smidiga som möjligt för de anställda, både mellan ekonomiska sektorer och mellan olika arbetsmarknadsstatus. Av detta skäl är det nödvändigt att förlänga de långsiktiga målen ytterligare, och att koncentrera sig mer på samordnade åtgärder i näringslivs-, utbildnings- och sysselsättningspolitiken.

Kampen mot fattigdom och utanförskap är särskilt relevant idag. Därför måste vi skapa möjligheter för att alla grupper i samhället, oberoende av ålder och kön, ska kunna delta på arbetsmarknaden eller komma tillbaka till den. Här måste vi ta särskild hänsyn till alla de grupper som är i särskilt stort behov av hjälp.

Som skuggföredragande för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är jag glad över att vi nu, i samarbete med ledamöter av parlamentet, har hittat något i betänkandet som tyder på att lika rättigheter mellan könen kommer att garanteras. När betänkandet antas förväntar vi oss avslutningsvis att kommissionen och medlemsstaterna ska anta tillämpliga rättsliga ramar i god tid. Detta är dock inte det enda vi förväntar oss; vi förväntar oss dessutom ett nära samarbete mellan kommissionen och parlamentet och mellan de enskilda medlemsstaterna. Annars kommer Europeiska unionens tal om en inre marknad bara att vara, minst sagt, delvis sant. Jag vill även tacka Csaba Őry för hans arbete och höga grad av samarbete.

  Emilie Turunen, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Fru talman, mina damer och herrar, herr Őry! Det har sagts mycket om innehållet och processen i samband med dessa sysselsättningsriktlinjer. Det råder ingen tvekan om att parlamentet har gjort stora förbättringar i riktlinjerna under sitt arbete med förslaget. Jag vill lyfta fram två punkter i dag för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansens räkning. Den första är att vi har lyckats få stöd för ett ambitiöst sysselsättningsinitiativ för särskilt utsatta grupper, däribland ungdomar. Parlamentet kräver att ungdomsarbetslösheten ska halveras. Det vill säga att högst 10 procent av ungdomarna i åldern 15–25 år ska vara arbetslösa, till skillnad från dagens nivå på över 20 procent. Det är ett högt ställt mål, men det är nödvändigt om vi ska skydda arbetskraften för framtiden och skapa välstånd och social sammanhållning.

Den andra punkten är att majoriteten här i parlamentet kräver ett mer kraftfullt åtagande om ett socialt Europa. Rent konkret innebär detta att vi inte bara bör bekämpa fattigdomen genom ökad sysselsättning, utan att vi i riktlinje 10 kräver att arbetet ska vara anständigt och erbjuda en lön som man kan leva på. Lika tillgång till välstånd och sociala tjänster är ett annat huvudkrav. Vi sänder i dag ett tydligt budskap om att vi kommer att kämpa för att avskaffa begreppet arbetande fattiga och att vi vägrar att låta den europeiska arbetsmarknaden efterlikna den amerikanska. Dessa båda aspekter – ungdomssysselsättning och sociala riktlinjer – är två viktiga förbättringar som jag inte tror att rådet och kommissionen kan ignorera.

  Milan Cabrnoch, för ECR-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Arbetslösheten har nått en kritisk nivå i EU:s medlemsstater. Arbetslösheten är den högsta sedan införandet av euron 1999, och ligger på 10,1 procent. Mer än 23 miljoner människor är arbetslösa, varav 16 miljoner i euroområdet. Vi är förmodligen alla överens om att det är mycket viktigt att snabbt lösa detta problem, men det betänkande som har lagts fram erbjuder ingen väg ut ur krisen. Vi tror inte att genomförandet av rätten till full sysselsättning är en lösning i sig. Vi ställer upp artificiella mål, trots att vi inte vet hur vi ska uppnå dem. Varför har vi administrativa föreskrifter om sysselsättningsgrad, om ökad sysselsättning för kvinnor och ungdomar och om att minska andelen elever som avslutar sina studier i förtid, när vi inte vet vem som ska mäta och jämföra uppfyllandet av dessa mål, eller hur det ska gå till? Vi anser att en djup och effektiv inre marknad är avgörande för att garantera EU:s övergripande makroekonomiska resultat och att en flexibel arbetsmarknad är det bästa sättet att skapa nya jobb.

  Thomas Händel, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionens förslag till integrerade riktlinjer för fler och bättre jobb har förbättrats avsevärt genom parlamentets arbete.

Trots flera förbättringar är vi dock fortfarande långt ifrån att nå våra mål. Vi förnekar inte att det har gjorts förbättringar i fråga om jämställdhet mellan kvinnor och män, men det hade varit bättre att införliva en särskild riktlinje i dessa riktlinjer. Vi kommer att ställa mycket kraftfulla krav på detta i plenum i morgon.

För det andra är det viktigt att utvärderingen av resultaten och rapporteringsskyldigheterna tydligt förläggs till parlamentets behörighetsområde och att det nu finns strängare krav och mer långtgående delmål i betänkandet i fråga om deltagande på arbetsmarknaden och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är dock viktigt att parlamentet i morgon bekräftar att det i betänkandet tas hänsyn till ILO:s principer om bra och anständigt arbete och även till frågan om en minimiinkomst som ligger klart över fattigdomsgränsen.

Jag anser dock att betänkandet fortfarande har ett antal brister. Det liknar den gamla Lissabonstrategin alldeles för mycket. De misslyckade flexicurityprinciperna har upprepats som ett mantra och många av formuleringarna har en anstrykning av den gamla avregleringspolitiken.

För det andra anser jag att det är en svaghet i betänkandet att ta upp principer som möjligheten att förena yrkes- och familjeliv, social sammanhållning, hållbar ekonomisk förvaltning, investeringar och utbildning utan att lägga fram några specifika åtgärder för att följa upp detta. För att få en ökad och förbättrad sysselsättning skulle vi behöva lägga fokus på att minska osäkerheten i dagsläget och att betona principen om "lika lön för lika arbete på samma arbetsplats", för att på nytt sätta modellen för heltidssysselsättning i centrum, begränsa den högsta tillåtna veckoarbetstiden och överväga att minska arbetstiden och, framför allt, med tanke på sammanhållningen, införliva social utveckling som en obligatorisk del och inte tillåta några bakåtsträvande åtgärder.

  Mara Bizzotto, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Tröghet och närsynthet är enligt min uppfattning de åkommor som EU-27 lider av idag.

Tröghet, eftersom man, trots att en av fyra unga människor i Italien är arbetslös och det finns 16 miljoner arbetslösa i euroområdet, fortfarande inte har vidtagit några verkligt effektiva åtgärder för att följa upp de senaste månadernas utbrott av EU-propaganda.

Närsynthet, eftersom Europa inte bara har kommit med samma gamla recept för att ta sig ur krisen, utan dessutom har tappat den mer verkligt regionala dimensionen av den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken ur sikte helt och hållet. Det är bara genom att sätta regionerna i centrum för de politiska åtgärderna, bara genom att respektera deras särskilda kulturella mål, som man kommer kunna återuppliva den europeiska utvecklings- och sysselsättningspolitiken, med extra drivkraft från de naturliga energierna i varje geografiskt område: distrikt, små och medelstora företag samt hantverk.

För att lösa sysselsättningsproblemet måste vi börja med att tänka smått, investera i lokala myndigheter och prioritera subsidiaritetsprincipen, och skydda det arv som består av språklig och kulturell mångfald.

Om den europeiska kompassnålen inte leder den europeiska politiken mot regionerna så kommer det europeiska projektet att rasa samman.

  Franz Obermayr (NI) . – (DE) Fru talman! Den 2 september skrev en österrikisk tidning att praktikanter saknar utbildning. Det är tyvärr sant. Det finns nu fler praktikplatser än lämpliga kandidater och 30 procent av våra företag kan inte fylla sina lärlingsplatser. Företagen klagar allt mer över hur dåligt utbildade de som går ut skolan är. Endast ett av fem företag tar självt hand om sina praktikanters övergripande utbildning.

För att lösa den här situationen vill EU importera välutbildad arbetskraft från tredjeländer. Det är mirakelmedlet: ökad invandring, eftersom våra ungdomar inte längre får en ändamålsenlig utbildning i skolan. Detta är förstås oacceptabelt, eftersom det i princip skulle vara lika med att förklara att vårt utbildningssystem ligger i ruiner, att Europa ligger i ruiner. Därför måste vi snarast ändra inriktning på utbildningssektorn. Utan goda kvalifikationer får man inte tillträde till arbetsmarknaden. Detta handlar om våra ungdomar, men i slutändan också om Europas framtid.

  Veronica Lope Fontagné (PPE) . – (ES) Fru talman! Europa behöver en strategi för att kunna ta sig ur den ekonomiska och finansiella krisen och hantera de långsiktiga utmaningar som vi står inför, som den åldrande befolkningen.

I strategin för nästa decennium, Europa 2020-strategin, måste sysselsättningspolitiken spela en mycket viktig roll. Målen måste vara hållbar tillväxt, skapande av arbetstillfällen, och en strävan efter större social sammanhållning. Att bekämpa fattigdomen är också en ny prioritet för EU som min grupp arbetar för.

Strategin visar behovet av att göra strukturella reformer för att förbättra arbetsmarknadernas funktion och samtidigt förbättra konkurrenskraften och produktiviteten. Vi skulle inte vara konsekventa om vi bara tänkte på att skapa arbetstillfällen i framtiden och lät de befintliga jobben gå förlorade, vilket nu sker inom vissa sektorer, till exempel kolsektorn, där ett stort antal arbetstillfällen kan gå förlorade i hela Europa. Gruvbrytningen måste upprätthållas som en strategisk reserv och som komplement till förnybara energikällor.

Låt mig säga några ord om mitt land, Spanien, och min region, Aragonien. För en av provinserna, Teruel – med en befolkningstäthet på ungefär 12 invånare per kvadratkilometer – skulle förlusten av ungefär 5 000 arbetstillfällen leda till att hela området förvandlades till en öken. Därför måste vi dels inrikta oss på att konsolidera och bevara de arbetstillfällen som vi har just nu och dels genomföra de reformer som beskrivs i detta betänkande.

  Alejandro Cercas (S&D) . – (ES) Fru talman! Den här debatten är mycket viktig för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, eftersom det är mycket viktigt att ge hopp åt de miljontals européer som har förlorat sina jobb, är rädda för att bli av med sina jobb eller som vill arbeta men ännu inte har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden.

Det är viktigt att vi sätter sysselsättningen i centrum för Europa 2020-strategin och att vi i viss grad säger att det inte räcker med att korrigera den ekonomiska obalansen. I stället måste vi föra in en social dimension i vår strategi, eftersom enbart ekonomi, utan själ, inte kan lösa de ekonomiska problemen.

Det är också viktigt att vi ställer upp mål för oss själva, för även om det är sant att vi kanske inte når målen bara genom att ställa upp dem så kommer vi garanterat aldrig att nå våra mål om vi inte vet vart vi är på väg. Därför tackar jag Csaba Őry för att han har skapat en majoritet kring dessa principer. Dessutom vill jag tacka kommissionsledamot László Andor och de spanska och belgiska ordförandeskapen för att ha lyssnat på Europaparlamentet i enlighet med artikel 148 i fördraget, inte bara för att det är bra för parlamentet som organ utan för att det knyter allmänheten och, i framtiden, de nationella parlamenten i EU till den gemensamma uppgift som åligger oss alla.

Nu måste ni lyssna på oss, och inte bara lyssna, utan också följa alla våra rekommendationer. Det spelar ingen roll hur ni följer dem, men för första gången måste ni införliva parlamentets arbete, vilket kommer att vara mycket bra för kommissionen, rådet, parlamentet och framför allt för EU:s invånare.

  Marije Cornelissen (Verts/ALE) . – (EN) Fru talman! Det är många här i parlamentet som har arbetat oerhört hårt med detta betänkande. Vi har kompromissat och i stora drag kommit överens om fem prioriteringar för att förbättra kommissionens text: bättre förvaltning, bra arbete och lika lön för lika arbete, delmål för sårbara grupper, jämställdhet mellan könen och sammanhållningspolitik.

Men allt vårt hårda arbete kommer att ha varit förgäves om rådet bestämmer sig för att helt enkelt bortse från det. Det kan de göra, om de vill.

Jag vill fråga Olivier Chastel om han kommer att göra sitt bästa för våra prioriteringar. Dessutom undrar jag om det är sant att våra prioriteringar har större chans att antas i skälen, vilket Joëlle Milquet har angivit. Detta är mycket viktigt att känna till inför omröstningen i morgon.

Jag vill uppmana mina kolleger att stå fast vid våra kompromisser. Vi blir en lätt match för rådet om vi är splittrade. Vi i De gröna kommer i varje fall att stå fast vid vårt åtagande, och vi räknar med att alla ni andra också gör det.

  Jacek Olgierd Kurski (ECR) . – (PL) Den inre marknaden och den fria rörligheten för arbetstagare är några av de största fördelarna med den europeiska integrationen. Vi diskuterar riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik inom Europa 2020-strategin samtidigt som vi fortfarande känner av effekterna av den kris som har drabbat de europeiska ekonomierna och arbetsmarknaderna. Därför måste kampen mot arbetslösheten prioriteras i EU:s politik och det måste avsättas medel för detta i den gemensamma budgeten. Ur denna synvinkel är det avgörande med ett nära samarbete på EU-nivå och en balans i de dagsaktuella målen till följd av krisen och de mer strategiska målen. EU står inför långsiktiga utmaningar som demografiska förändringar och globalisering. Vi måste både på EU-nivå och i medlemsstaterna se till att vi har möjlighet att skapa nya jobb och att hjälpa människor att integreras på arbetsmarknaden. Dessa prioriteringar får dock inte genomföras till priset av ökade administrativa bördor och mer lagstiftning. Vi måste se till att medlemsstaternas åtgärder är samstämda inom områden som ekonomi, sysselsättning och sociala frågor. Men riktlinjer och gemensamma mål på EU-nivå får inte under några omständigheter undergräva medlemsstaternas behörigheter.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL) . – (PT) Hur intressanta de än är kan ord inte ändra den tragiska sociala situation som råder i olika länder i EU. Vi måste bryta med den nuvarande ekonomiska och finansiella politiken: vi måste sätta stopp för stabilitets- och tillväxtpakten med sina irrationella kriterier, som verkligen kväver länder som befinner sig i ekonomiska och finansiella svårigheter. Tyvärr är det inte vad som sker nu.

Samtidigt som man fortsätter att kräva att reformplanerna ska stämma överens med stabilitets- och tillväxtpakten och flexicurityprincipen kommer man inte ifrån de åtstramningsplaner som vissa länder, till exempel Grekland, Portugal och Spanien, håller på att genomföra. Dessa planer kommer att få tragiska följder, med ökad arbetslöshet, fattigdom, social ojämlikhet och de välkända protesterna från arbetstagarna.

Därför kräver vi förslag som innebär en förändring av den nuvarande makroekonomiska politiken genom avskaffande av stabilitets- och tillväxtpakten, stopp för privatiserings- och liberaliseringsprocesserna, prioritering av kvalificerade arbetstillfällen med rättigheter och löner som man kan leva på och utan diskriminering av kvinnor, samt genom främjande av arbetets värde med hjälp av en pakt som verkligen skapar sysselsättning och samhällsutveckling.

  Derek Roland Clark (EFD) . – (EN) Fru talman! Den enda riktlinjen är att EU ska sluta att lägga sig i. Arbetstidsdirektivet avskräcker från att arbeta. Varför kan ni inte låta folk arbeta övertid när de vill? Säg inte att detta är för att skydda arbetstagarna mot exploatering, när EU:s marionettdomstol, EU-domstolen, har dömt till fördel för företag som exploaterar grupper av arbetstagare genom att betala dem mindre än minimilön i inte mindre än fyra länder.

Är ni medvetna om att mer än en femtedel av de nyutexaminerade läkarna i Storbritannien inte får något jobb för att de saknar erfarenhet enligt arbetstidsdirektivet, och att ännu fler hoppar av sin utbildning av samma anledning?

Europaparlamentet antog nyligen ett betänkande om oberoende lastbilsförare som kommer att få många av dem att kasta in handduken. Vid omröstningen i dag har parlamentsledamöterna godkänt en punkt i Bovébetänkandet – som kommer att skapa en enorm rapporteringsbörda för små och medelstora företag – bara timmar efter att José Manuel Barroso hade klagat över att små och medelstora företag drunknar i byråkratin.

EU är problemet, inte lösningen, vilket EU:s invånare börjar inse.

  Edit Bauer (PPE) . – (HU) Tack så mycket, fru talman! Jag vill tacka föredraganden för hans ansträngningar för att förstärka kopplingarna mellan Europa 2020-strategin och riktlinjerna för sysselsättningspolitiken. Jag anser att detta är oerhört viktigt. Jag vill kortfattat ta upp två frågor. Den första handlar om att öka sysselsättningsgraden hos kvinnor till 75 procent. Det kan tyckas att 75 procent inte ligger särskilt långt från 60 procent, men i praktiken skulle detta öka kvinnors sysselsättning med en fjärdedel. Här vill jag säga att det sannolikt inte kommer att vara möjligt att uppnå detta mål om vi inte lägger grunden för denna politik i den offentliga sektorn..

Den andra fråga som jag vill lyfta fram här och som även föredraganden har betonat är fattigdom bland barn. Jag tycker inte att det har hänt särskilt mycket här, trots att rådet utsåg detta till ett prioriterat område för flera år sedan. Om vi inte övervakar denna fråga noggrant, om vi inte kan övertala medlemsstaterna att ta detta på allvar, förslösar vi vår egen framtid. Vi får inte behandla våra egna mänskliga resurser med sådan nonchalans.

  Pervenche Berès (S&D) . – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Som ni vet är denna debatt avgörande för Europaparlamentet.

Den är det särskilda verktyg som vi har för att tala om hur Europa 2020-strategin ska genomföras. Med tanke på de vaga diskussioner som vi har haft om den här strategin är det absolut nödvändigt att vi utformar dessa sysselsättningsriktlinjer. Det är anledningen till att vi så enträget har begärt att rådet inte ska anta dessa riktlinjer innan vi har hållit denna debatt och morgondagens omröstning. Bara detta är en mycket viktig poäng för oss.

Men vid sidan av hur tidsplanen utformas vill vi också få säga vårt om själva frågan. De kontakter som vi har haft med det belgiska ordförandeskapet har gett oss anledning att hoppas att rådet, inför vad som verkar vara användbara förslag, till exempel det mervärde som Europaparlamentets ståndpunkt kan medföra, inte kommer att avstå från detta mervärde utan kommer att gå med på att se över den text som man har antagit för att införliva dessa välgrundade förslag.

Efter att ha diskuterat detta med det belgiska ordförandeskapet var alla grupper som deltog i utbytet överens om att de delar som ingår i kärnan av vår text måste antas som skäl, och att det alltså finns ett brett samförstånd mellan oss om att göra detta. Därför hoppas jag att de fyra ändringsförslag som har lagts fram i detta avseende kommer att antas i morgon.

Det första ändringsförslaget – och det förslag som jag antar att det råder störst samförstånd mellan oss om – handlar om att dessa sysselsättningsriktlinjer måste omfattas av det som nu står på dagordningen: god förvaltning. I detta fall innebär god förvaltning att de nationella parlamenten och Europaparlamentet samt arbetsmarknadens parter ska rådfrågas i alla faser av arbetet med att utarbeta och genomföra dessa riktlinjer.

När det gäller innehållet finns det två ändringsförslag som jag anser är politiskt avgörande. De handlar om att upprepa vad vi menar med anständigt arbete. Hur kan EU rösta om alla dessa konventioner utan att själv tillämpa dessa principer om anständigt arbete och genomföra dessa riktlinjer, med vilka situationen för de mest sårbara människorna äntligen kommer att hanteras, oavsett om det handlar om unga människor och deras utbildningsnivå eller om missgynnade grupper, för att bekämpa fattigdomen?

Detta är våra förslag till er och jag litar på att ni kommer att stödja dem om de, vilket jag hoppas, antas av en majoritet i parlamentet i morgon.

  Timo Soini (EFD) . – (FI) Fru talman! Kostnaderna får inte tillåtas öka i medlemsstaterna på grund av statliga åtgärder eller EU-åtgärder. Det finns inga gröna skatter, det finns inga blå skatter, det finns inga röda skatter, det finns bara skatter, som folket betalar.

Ökade kostnader är rena döden för sysselsättningen. Varje kostnadsökning leder till att jobb försvinner. EU och Europeiska centralbanken har ingen oberoende politik för räntorna i dagsläget. Det gör det svårt för medlemsstaterna att sköta sina finanser, eftersom de inte kan bedriva någon finanspolitik.

Trots dessa beklagliga faktorer behöver vi en politik för tillväxt och sysselsättning. Arbetskraften i Finland och EU når framgång med enskilda produkter och kvaliteten på dessa produkter.

Bestämmelserna om konkurrensutsatta anbudsförfaranden måste vara rättvisa, ärliga och öppna. Det är avgörande för oss att arbetet i Finland utförs av finländsk arbetskraft, och detta gäller också för alla andra medlemsstater. Nationell arbetskraft för export och för det egna landet: det är receptet för framgång.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE) . – (NL) Fru talman, herr föredragande, mina damer och herrar! Först vill jag tacka föredraganden och även gratulera honom till det betänkande som vi nu har framför oss. Vi har nu äntligen specifika mål och vi måste sträva efter att uppfylla dem inom de närmaste åren. De problem vi står inför är inte lätta att lösa. Vi måste göra allt för att åstadkomma en hållbar återhämtning. Dessutom måste vi ta hänsyn till den demografiska förändringen. För att gå starkare ur krisen och få en sund europeisk arbetsmarknad måste vi ta oss an nya utmaningar. Jag anser att det är oerhört viktigt att vi riktar uppmärksamheten mot utbildningen, eftersom det är enda sättet att öka möjligheterna för alla.

Betoningen på att minska fattigdomen, och i synnerhet fattigdomen bland barn, är också mycket viktig. I detta betänkande har vi i utskottet för sysselsättning och sociala frågor utfärdat särskilda rekommendationer och vi har nått en bra överenskommelse om dem. Jag tycker att detta är mycket viktigt, inte minst för att vi måste utvärdera varandra utifrån dessa rekommendationer. Detta innebär inte bara att vi måste inleda arbetet på EU-nivå utan även att medlemsstaternas regeringar måste göra gemensam sak med arbetsmarknadens parter för att arbeta för att nå dessa mål.

Jag har länge tänkt att vi måste undvika ett läge där unga människor inte kan få någon anställning när de kommer ut på arbetsmarknaden. Detta är helt enkelt oacceptabelt. En bra aspekt av detta betänkande är att där förordas att varje ung människa som inte går i skolan ska erbjudas en yrkesutbildnings- eller vidareutbildningsplats, eller något alternativ, inom fyra månader.

  Olle Ludvigsson (S&D). - Fru talman! Jag ska lyfta fram några aspekter som är särskilt viktiga att betona när riktlinjerna fastställs.

För det första måste fler människor komma i arbete för att ekonomin ska utvecklas positivt. Det finns tendenser att blunda för hur stora problemen är med den skyhöga arbetslöshet som vi faktiskt har. Bara om vi arbetar aktivt för att minska arbetslösheten kan vi få igång tillväxt och rätta till de statsfinansiella obalanserna.

För det andra har investeringar i sysselsättning en positiv effekt på de nationella budgetarna. Lägre arbetslöshet ger både skatteintäkter och minskade sociala utgifter. Det är alltså lönsamt att investera i sysselsättningspolitik.

För det tredje kan sysselsättningspolitiken bara fungera om den förankras väl bland arbetsmarknadens parter och det ges utrymme för ett effektivt arbete tillsammans. Dessutom måste vi gå från ord till handling.

  Raffaele Baldassarre (PPE) . – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! De nya riktlinjerna för att främja sysselsättningen är ett avgörande steg mot ekonomisk återhämtning och tillväxt i Europa.

Kraschen har utlöst en kraftig ökning av arbetslösheten. År 2010 låg den på 9,6 procent och ungdomsarbetslösheten på 20,3 procent: flera miljoner människor är med andra ord arbetslösa. Ändå är arbetslösheten bara en del av problemet: Uppgiften är inte enbart att skapa nya arbetstillfällen utan att förbättra och bevara de arbeten som redan finns.

För att uppnå de mål som anges i betänkandet behöver vi också en strukturell förändring av ekonomin. Trots Csaba Őrys stora ansträngningar är parlamentets reaktion på den statistik jag nyss tog upp fortfarande generell och ofokuserad, vilket skadar den europeiska strategin. Indikatorer och centrala mål räcker inte. Det räcker inte med att använda ord som ”samordna”, ”dialog” och ”samverka”. Det räcker inte med en pakt mellan generationerna. Vi behöver en europeisk politik som tillgodoser invånarnas behov.

De gränser som budgetpolitiken sätter måste sprängas av en mer specifik, utvecklingsinriktad offentlig planering. Vi måste rikta de åtgärder vi vidtar i dag mot att hjälpa unga människor och kommande generationer. Vi behöver en utbildningspolitik som tillåter investeringar i humankapital för att förbättra kvaliteten och koppla den till arbetsmarknaden. Vi måste göra val som bidrar till produktionssystemet. Sammanfattningsvis behöver vi mindre byråkrati, fler investeringar och tydligare ekonomiska val.

  Evelyn Regner (S&D) . – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är extra viktigt för mig att vi inte bara skapar vilka jobb som helst, utan att vi skapar bra och hållbara jobb av hög kvalitet.

I riktlinjerna för sysselsättningspolitiken, som de nu är utformade, verkar kvalitetsaspekten i fråga om arbete ha fått alldeles för lite uppmärksamhet. Om EU antar som målsättning att öka det genomsnittliga deltagandet på arbetsmarknaden för 20- till 64-åringar till 75 procent fram till 2020 anser jag att det finns en stor risk för att vi fixerar oss vid siffror, en mätbar kvantitetsbaserad ideologi som den vi såg för länge sedan på Sovjettiden. Därför får det inte bara handla om att uppnå kvantitativa mål. Kvaliteten i arbetstillfällena är också viktig. Alla farliga, dåligt betalda, eländiga, tillfälliga jobb bör tas med i den här beräkningen. Säkra anställningskontrakt och bra kontraktsanställningar bör vara det främsta målet.

  Thomas Mann (PPE) . – (DE) Herr talman! Vi har satt upp höga mål för oss själva. I det utmärkta Őrybetänkandet vill vi att medlemsstaterna ska åta sig att öka deltagandet på arbetsmarknaden till 75 procent av den aktiva befolkningen fram till 2020. Edit Bauer beskrev just hur viktigt detta är. Unga människor uppmärksammas särskilt. Avsikten med den europeiska ungdomsgarantin är att ge alla unga människor möjlighet att hitta ett arbete eller få vidareutbildning inom fyra månader efter att de har fullföljt sin utbildning, och att andelen elever som slutar skolan i förtid i slutändan ska vara mindre än 10 procent.

I egenskap av Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning avspeglas även 2010 i dessa riktlinjer. Antalet människor som lever under fattigdomsgränsen ska minskas med 25 procent. Detta är ett stort åtagande, eftersom 20 miljoner människor kommer att gynnas av detta. Samtidigt intensifierar vi kampen mot utestängning av de långtidsarbetslösa. Minst 25 procent av dem behöver aktiva arbetsmarknadsåtgärder i form av avancerad utbildning och omskolning.

En annan viktig fråga är de nya anställningsformerna, som visstidsanställning och tillfällig anställning. De atypiska anställningsformerna får dock inte bli de normala för alla. Dessa anställningsformer är förnuftiga om de erbjuder övergångar till stadigvarande, skyddade arbetstillfällen av hög kvalitet, men bara om de gör det.

Ett annat krav från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) som kan få stöd av en majoritet handlar om att medlen från Europeiska socialfonden måste utnyttjas till fullo för att öka anställbarheten och förbättra jobbkvaliteten. Detta är ett viktigt budskap till våra EU-medlemsstater.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Danuta Maria Hübner (PPE) . – (EN) Herr talman! Det finns en risk för att vi får en återhämtning utan jobb eller en tillväxt utan jobb och EU har inte råd att låta detta ske.

Vi måste för det första inrikta vår sysselsättningsstrategi på EU:s komparativa fördelar – det vill säga utbildning, forskning och miljövänlig teknik. För det andra måste vi undvika en kompromiss mellan innovation och skapande av arbetstillfällen. En sådan kompromiss går att undvika om innovationerna är inkluderande.

För det tredje måste vi skapa en hållbar balans mellan stöd till befintliga arbetstillfällen och skapande av nya. Investeringar i en högkvalificerad arbetskraft kommer att gå hand i hand med innovation. Det kommer förstås att finnas arbetstillfällen som inte får tillräckligt stor ersättning från marknaderna och vi måste ha politiska instrument för att hantera detta.

För det fjärde behöver vi aktivera både efterfrågan på arbetskraft och politiska försörjningsåtgärder. Det finns gott om sysselsättningspolitiska verktyg att tillgå, men de måste ingå i en bra och omfattande politisk ram.

För det femte måste vi lyckas med att dirigera åtgärder, ansvar och politiska instrument på alla förvaltningsnivåer – på EU-nivå, nationellt, regionalt och lokalt. Sist men inte minst måste den inre marknaden erbjuda fullständig rörlighet för arbetskraften, framför allt i fråga om karriärmöjligheter och livslångt lärande, och den måste göra det horisontellt ur ett geografiskt perspektiv.

  Elisabeth Morin-Chartier (PPE). – (FR) Herr talman! Först vill jag gratulera Csaba Őry till detta mycket komplicerade arbete i en tid av kris, när sysselsättningsriktlinjer fram till 2020 inte direkt är självklara. Det arbete som har utförts i utskottet för sysselsättning och sociala frågor för att komplettera kommissionens förslag är absolut grundläggande.

Jag vill betona tre saker. För det första behöver vi en stark politik för att integrera unga människor i arbete. Utöver det min vän Thomas Mann sade tidigare behöver vi också bekämpa fenomenet med att människor lämnar sin utbildning utan tillräckliga kvalifikationer. Att lämna utbildningen utan kvalifikationer leder i själva verket unga människor rätt in i yrkesmässig och social utestängning. Vi behöver alla göra en hel del för att bekämpa arbetslösheten bland unga.

Den andra grupp som kräver fokuserade insatser av oss är kvinnorna. Vi måste göra en stor ansträngning på två fronter här: för det första måste vi kämpa för deras jobb och för lika lön och lika karriärer mellan kvinnor och män, och för det andra måste vi göra det lättare att förena familjeliv med yrkesliv, eftersom det bara är så som vi kan åstadkomma verklig jämställdhet mellan kvinnor och män.

Slutligen måste vi se till att bryta den onda cirkeln med förtidspensionering, så att ökad förväntad livslängd inte omvandlas till kortare arbetsliv och vi därmed går miste om kvalifikationer som är oumbärliga för oss.

Jag räknar med rådet.

  Horst Schnellhardt (PPE) . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera föredraganden. Han har lagt fram ett sunt betänkande. Jag vill framför allt berömma det faktum att riktlinjerna har fått en tydlig struktur och kommer att fungera som en bra vägledning för rådet och kommissionen inför kommande lagstiftning. Jag välkomnar särskilt att riktlinjerna och sysselsättningen har sammanförts med sysselsättningspolitiken, vilket innebär att sammanhållningspolitiken ska användas särskilt för att minska arbetslösheten från och med 2014.

Men jag måste också uttrycka viss kritik. En fras har raderats från skäl 6, och jag kan helt enkelt inte begripa varför. Om det står att ”euron var en stabiliserande faktor för att begränsa effekterna av den ekonomiska och finansiella krisen” är detta en sann beskrivning av verkligheten. Jag kan inte bara radera detta för att nå en kompromiss. Här tycker jag att vi har gjort ett misstag. Den ytterligare formulering som har lagts till efter detta är korrekt, men i den här utformningen kan jag inte stödja den.

  Sylvana Rapti (S&D) . – (EL) Herr talman! Jag måste verkligen gratulera Csaba Őry till hans utmärkta betänkande. Detta är ett betänkande som bygger på samförstånd. Detta ger betänkandet en mycket starkare röst och kommissionen och rådet måste verkligen ta hänsyn till det.

Vi socialdemokrater är mycket glada över att betänkandet speglar vår grundinställning, som inte är förhandlingsbar och som vi anser kommer att lösa problemen med arbetslöshet och mänsklig värdighet. Vi talar om lika lön för lika arbete på samma arbetsplats. Men jag skulle vilja lägga till frågan om värdighet också. Arbetstillfällen måste vara hållbara och arbetet måste vara anständigt.

Rådet verkar vara villigt att ta hänsyn till allt detta, men det räcker inte att ta hänsyn till detta enbart i skälen. Det bör ingå i huvudtexten.

  Danuta Jazłowiecka (PPE) . – (PL) Herr talman! I EU:s diskussioner om sysselsättningspolitiken brukar vi prata om kampen mot arbetslösheten och om lämpligt socialt skydd. Men tyvärr ägnar vi mycket mindre tid åt ämnen som handlar om att hjälpa människor tillbaka i arbete och att stödja människor i uppgiften att skapa nya arbetstillfällen. I riktlinjerna prioriteras stöd till deltagande på arbetsmarknaden. Men vi måste komma ihåg att när man väl har fastställt prioriteringar är det oerhört viktigt att genomföra dem. Det är oroande att läsa kommissionens meddelande, som visar att människor med utbildning och människor som redan har sysselsättning har använt 70 procent av socialfonden för att öka deltagandet på arbetsmarknaden, medan endast 30 procent av den har använts av dem som är arbetslösa. Jag hoppas att genomförandet av Europa 2020-strategin ska vända dessa proportioner och att vi ska få till stånd en verklig ökning av socialfondens effektivitet och samtidigt bidra till ökad sysselsättning, och att vi också äntligen blir konkurrenskraftiga på den globala arbetsmarknaden.

  Derek Vaughan (S&D) . – (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande. Jag tycker att det finns mycket som är värt att berömma. Som stark anhängare av sammanhållningspolitiken och strukturfonderna välkomnar jag särskilt kommentarerna om hur nödvändiga dessa fonder är för att hjälpa människor tillbaka i arbete.

I södra Wales har jag till exempel sett hur Europeiska socialfonden används för att erbjuda yrkesutbildning och andra program för att hjälpa människor tillbaka i arbete. László Andor kanske inte tycker om att jag säger det här, men detta är ett av skälen till att jag anser att Europeiska socialfonden ska fortsätta att användas till regional utveckling och inte till sysselsättning. Det är en diskussion som vi säkert kommer att föra i framtiden.

Jag välkomnar också att betydelsen av arbetsmarknadens parter erkänns i betänkandet. När jag säger arbetsmarknadens parter menar jag förstås fackföreningarna, men också lokala myndigheter och regionala förvaltningar. Dessa är stora leverantörer av tjänster, men de är också stora arbetsgivare och bör därför få vara med i all social dialog om sysselsättningspolitiken.

  Jan Kozłowski (PPE) . – (PL) För det första vill jag gratulera min kollega, Csaba Őry, till att ha utarbetat ett utmärkt betänkande. Riktlinjerna bör vara tydliga och enkla och att minska antalet riktlinjer är ett steg i rätt riktning. Att öka sysselsättningsgraden är en central utmaning. Att bara minska den strukturella arbetslösheten räcker inte. Det är viktigt att förutse och förebygga problem och att odla och utveckla företagsamhet och flexibilitet. Det räcker inte bara med att öka antalet personer som påbörjar en högre utbildning. Den högre utbildningen måste ge utbildning på rätt nivå och ligga inom de områden där det behövs arbetskraft. Sysselsättning är den bästa vägen ut ur fattigdom. Ofta krävs det dock individuella stödprogram. Att övervaka effektiviteten hos insatserna inom detta område är också av avgörande betydelse. Ett villkor för att Europa 2020-strategin ska lyckas är att den är nära kopplad till sammanhållningspolitiken. En förenkling av strukturfonderna och en minskning av byråkratin för dem bör bidra till strategins mål.

  Olivier Chastel, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr föredragande, mina damer och herrar! När rådet har mottagit alla yttranden som fordras i fördraget kommer vi, som ni vet, att se över rådets allmänna riktlinje. Efter omröstningen i plenum kommer därför rådet och de förberedande grupperna att gå igenom parlamentets ändringsförslag. Arbetsgruppen för sociala frågor har sitt första sammanträde den 14 september, och målet är att anta riktlinjerna i rådet för sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor (Epsco) den 21 oktober.

Vi ser inga större innehållsliga skillnader mellan rådets allmänna riktlinje och parlamentets ståndpunkt. Dessutom har rådet redan infört ändringar i kommissionens ursprungliga förslag när det gäller sådant som är viktigt för parlamentet, i synnerhet jämställdhet, skydd för funktionshindrade, klimatförändringar, utveckling av entreprenörskap, ökad efterfrågan på arbetskraft och skydd för fattiga arbetstagare. Samtliga medlemsstater vill att texten ska vara koncis, för att den ska få ett bättre genomslag.

Det belgiska ordförandeskapet kan komma att föreslå att rådet ska ta hänsyn till ett antal av parlamentets ändringsförslag i skälen, i synnerhet när det gäller ledningen av den europeiska sysselsättningspolitiska strategin, men även när det gäller utformningen av de mål som medlemsstaterna själva lägger upp och som rör arbetskvalitet och arbete under anständiga villkor, kopplingen till produktivitet och stödet till små och medelstora företag, samt jämställdhet.

Det har också förts diskussioner – på den belgiska delegationens begäran – i den arbetsgrupp som inrättats för att sätta upp delmål inom sysselsättningen, i synnerhet för vissa målgrupper. Som ni vet avstod medlemsstaterna till sist från detta alternativ. Eftersom det kommer att bli mycket svårt att inkludera delmål i riktlinjerna kan det belgiska ordförandeskapet föreslå att frågan kopplas till den nya socioekonomiska styrningen, Europa 2020-strategin och ekonomisk styrning.

Ordförandeskapet kommer nog att föreslå att rådet ser till att riktlinjerna övervakas noga. Övervakningen skulle bland annat bestå av årliga sysselsättningsrekommendationer för varje land från Epsco-rådet, som skulle rekommendera delmål för varje land, beroende på de nationella omständigheterna.

Som sysselsättningskommittén (EMCO) redan har påpekat i sitt bidrag till Europa 2020-strategin uppmuntras medlemsstaterna att sätta upp nationella delmål för olika målgrupper som är anpassade efter de nationella omständigheterna.

Jag vill avsluta med att tacka parlamentet för arbetet med riktlinjerna, och försäkra er om att ert arbete kommer att tillvaratas.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman, kära kolleger! Tiden är knapp, så jag ska försöka att vara kortfattad. Jag vill säga ett par saker om arbetsprocessen och de viktigaste aspekterna av dessa samtal, för denna diskussion är av central betydelse för både dagens och morgondagens EU.

Vi hade det verkligen jäktigt under våren, och som de flesta vet tillträdde kommissionen senare än planerat på grund av att ratificeringen av Lissabonfördraget drog ut på tiden i många länder. Vissa dokument måste utarbetas under hög tidspress, vilket i högsta grad gällde Europa 2020-strategin. Det påverkade även tidsramen för sysselsättningsriktlinjerna, och arbetet med den ekonomiska styrningen gjordes under stor press.

De utmaningar vi stod inför krävde att vi arbetade snabbt, och jag uppskattar att vårt samarbete med föredragande och parlamentet fungerade väl överlag. Nu måste jag också svara snabbt, eftersom jag har några viktiga saker att ta upp.

Först och främst har det dragits paralleller till Lissabonagendan. Våra mål är mycket mer välstrukturerade och vårt förslag om strategins förvaltning är betydligt bättre, så vi har tillit till att denna strategi kommer att lyckas, till skillnad från Lissabonstrategin, som bara lyckades delvis. Viss kritik är berättigad, men det stämmer inte att Lissabonstrategin var ett rent misslyckande fram till 2008 och den ekonomiska krisen.

Ett par andra saker: vår avsikt med sysselsättningsriktlinjerna är att öka antalet arbetstillfällen och deras kvalitet. I Europa 2020-strategin har vi satt ett kvantitativt mål, och jag anser att det är ett ambitiöst mål med tanke på att vi befinner oss i en svacka med hög arbetslöshet, samtidigt som vi genomgår en period av återhämtning utan att nya jobb skapas. Det är inte ett framtidsscenario. Det är ett faktum.

Tyvärr ökar antalet anställda endast i mycket få medlemsstater, men det positiva är att Tyskland är en av dem. Arbetstillfällena ökar i Tyskland och nu hoppas vi att den trenden håller i sig och sprids sig till andra länder. Det faktum att vi nu ser en positiv trend i kärnan av EU:s ekonomi visar hur viktig sammanhållningen är.

Jag skulle vara den sista att ifrågasätta betydelsen av sammanhållningspolitiken, men om jag behövde koppla den till de integrerade riktlinjerna hade jag hellre valt de ekonomiska riktlinjerna än sysselsättningsriktlinjerna. Det finns skillnader inom EU, men skillnaderna mellan kärna och periferi är betydligt större när det gäller den ekonomiska situationen än när det gäller arbetslöshetsnivåer.

Hursomhelst tycker jag som vanligt om att arbeta med er i sammanhållningsfrågor och deras koppling till sysselsättningspolitik. Vi har ett ambitiöst mål på 75 procent, men jag vill göra en rättelse: dessa 75 procent gäller inte för varje enskild undergrupp. Det innebär till exempel inte att kvinnor ska ha ett genomsnitt på 75 procent. Siffran gäller kvinnor och män tillsammans. Detta är viktigt när medlemsstaterna ska ta fram sina egna program för sysselsättning och koppla ihop dem med detta viktiga initiativ de närmaste månaderna.

Vi arbetar intensivt med undergrupper, till exempel unga, och jag vill uppmärksamma er på att vi nästa vecka lanserar den viktiga satsningen Unga på väg. Det är också en central del av vårt arbete med sysselsättning. Om ni tar en titt på innehållet i Unga på väg ser ni att satsningen består till vardera 50 procent av utbildning och sysselsättning, eftersom kommissionen är införstådd med hur svårt det är med sysselsättning för unga i EU.

Tiden är knapp så jag ska kort nämna ytterligare ett par viktiga saker. Vi kan inte garantera bibehållen sysselsättning i samtliga sektorer, till exempel kolindustrin, som någon nämnde. Kommissionen förstår vikten av att behålla arbetstillfällen inom industrier som är på tillbakagång. Vi har förlängt möjligheten till statligt stöd till kolindustrin de närmaste åren, men det kan vi inte göra på längre sikt.

Vi måste förbereda oss för förändring, och vi måste prioritera övergången till gröna arbetstillfällen i framtiden. Vi arbetar med gröna arbetstillfällen för att underlätta denna övergång och för att försöka förutse vilken typ av arbete som kommer att bli viktig i samband med denna oundvikliga strukturella förändring av ekonomin. Vi vill även hjälpa människor att förbereda sig för nya metoder inom energiproduktion, energianvändning, byggindustri, bilindustri, jordbruk och så vidare.

Jag håller helt med om det som sagts om fattigdomen bland barn. Vi har precis koordinerat de belgiska och ungerska ordförandeskapen, så att den ena parten inleder arbetet med en rekommendation och den andra slutför den nya rekommendationen om fattigdom bland barn. Detta kommer att samordnas med vårt arbete med den europeiska plattformen.

Jag håller även med om att vi måste gå bortom de begränsade instrument som vi har inom sysselsättningspolitiken om vi verkligen ska kunna öka sysselsättningsnivåerna och sikta mot full sysselsättning. Det handlar inte bara om kompetenshöjande, även om detta är viktigt. Vi måste delta i mer övergripande makroekonomiska samtal – om till exempel utträdesstrategier – och vi måste se till att ett för tidigt utträde från stödåtgärder inte äventyrar återhämtningen och återgången till en ökning av arbetstillfällen i EU.

Jag skulle dock avhålla mig från förslag som ifrågasätter valutaunionens struktur och de nya strukturerna för ekonomisk styrning, eftersom detta är en viktig läxa. Vi måste hjälpas åt, och vi behöver också en skärpt makroekonomisk samordning. Arbetslösheten är en stor stöttesten inom ekonomin som vi måste ta med i beräkningen när vi försöker tackla bristen på jämvikt i enlighet med den nya modellen för ekonomisk styrning.

Europeiska socialfonden (ESF) kommer att förbli ett viktigt instrument för att öka sysselsättningen, i synnerhet när det gäller bättre stöd till arbetslösa för att återgå till arbete, nya arbetstillfällen, bättre och mer konkurrenskraftiga arbetstillfällen och möjligheter till egenföretagande. Jag har mycket kontakt med myndigheterna i Wales, som är mycket nöjda och har förklarat för mig hur ESF fungerar i Wales. Jag vill behålla ESF inom ramen för sammanhållning, men det stämmer att vi måste göra ESF synligare, med tanke på problemen med arbetslöshet och fattigdom. Jag skulle önska att parlamentet hade en viktigare roll och var mer delaktigt i utformandet av socialfondens framtid, till exempel genom en ny förordning.

Jag är övertygad om att vi kan göra ett bra arbete inom detta område. Det finns många andra saker som jag skulle kunna ta upp, men tiden är knapp och jag har haft bilaterala möten på utskottsnivå och samtal med många av er som är här i dag.

Avslutningsvis vill jag tacka det belgiska ordförandeskapet för det samarbete som vi haft med vice premiärministern och andra ansvariga för sysselsättningsfrågor och sociala frågor i Belgiens regering.

  Csaba Őry, föredragande. – (HU) Herr talman! Jag vill säga till kommissionsledamot László Andor att vi inte har tagit fram nya mål, utan nya delmål. Det betyder att vi inte har lagt till nya mål, utan preciserat målen. Jag hoppas de är godtagbara i denna utformning. Under debatten har jag märkt att vi alla är överens om att fler av oss måste arbeta mer och bättre för att vi ska överleva krisen och klara konkurrensen från tillväxtländerna. Om vi ska nå detta mål kan vi inte se äldre, kvinnor, funktionshindrade och lågutbildade som en börda eller belastning. De utgör en möjlighet och bör ses som en resurs, och givetvis måste de politiska ramarna anpassas. Vi är även överens om, och det gläder mig att representanterna för det belgiska ordförandeskapet lyfte fram detta, att vi måste inrikta oss särskilt på små och medelstora företag och deras skattevillkor, eftersom denna sektor kan generera ett stort antal nya arbeten. Vi måste självklart fokusera på denna sektor.

Diskussionen om nya former av sysselsättning var viktig. De finns, de är här, och de ger ofta upphov till missförstånd. Bestämmelserna behöver uppenbarligen förbättras i enlighet med Internationella arbetsorganisationens definition av rättvist arbete och relaterade förväntningar och krav. Jag ser även positivt på det Olivier Chastel sade, nämligen att vi, när det gäller god styrning, också måste övervaka och kontrollera, det vill säga själva ta ansvar för, att vi faktiskt uppnår det vi gemensamt har beslutat och lovat att göra.

Jag vill därför tacka alla för det goda samarbetet. Samarbetet med kommissionen, rådet, parlamentsledamöterna och skuggföredragande har gått utmärkt. Jag hoppas verkligen att denna gemensamma insats kommer att återspeglas i rådets resolution, beslut och samrådsförfarande. Jag vill påpeka att vi bör behandla detta igen i ett gemensamt samråd om ni skulle uppleva att det behövs stora förändringar. Vi och Europaparlamentet är givetvis redo för samråd. Tack så hemskt mycket för ert samarbete, och jag hoppas att vi har gjort ett bra jobb.

  Paul Rübig (PPE) . – (DE) Herr talman! Jag vill svara Derek Roland Clark, som hävdade att vi har en samling marionetter i EU-domstolen. Jag håller inte med om det. Jag är säker på att Derek Roland Clark inte är någon marionett. Han har blivit utvald, och han borde värna om ett visst mått av hyfs här i parlamentet. Vi lever i en demokrati, så vi borde inte kalla en domstol för marionettdomstol.

  Talmannen . – Tack för påpekandet. Derek Roland Clark är inte här, men han kommer säkert att ta till sig era ord.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon (onsdag den 8 september 2010).

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Som den Internationella valutafonden nyligen underströk i sin halvårsrapport utgör arbetslösheten det största problemet för avancerade ekonomier, och så kommer det att se ut de närmaste åren.

Det är extra svårt för unga som ska in på arbetsmarknaden för första gången: enligt färska uppgifter från Eurostat ökar ungdomsarbetslösheten i hela EU, delvis på grund av den ekonomiska krisen. I april lämnade kommissionen in förslaget till de integrerade riktlinjerna för Europa 2020, där man fastställt en ram för den nya strategin och föreslår reformer som medlemsstaterna ska införa.

Angående det betänkande som vi diskuterar i dag, i vilket man går igenom den sysselsättningsrelaterade delen av de integrerade riktlinjerna, håller jag med om att antalet riktlinjer bör begränsas så att fokus hamnar på EU:s insatser för att hantera den växande arbetslösheten.

Jag vill ta tillfället i akt och understryka hur viktigt det är att investera i humankapital: vi måste främja investeringar i mänskliga resurser och prioritera livslångt lärande, och samtidigt ge incitament för innovation i små och medelstora företag, som är den drivande kraften bakom EU:s ekonomi.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) På grund av den ekonomiska krisen kommer situationen på EU:s arbetsmarknad att vara mycket ansträngd de närmaste åren. Under dessa omständigheter består en av EU:s och medlemsstaternas viktigaste politiska uppgifter av att bekämpa arbetslösheten, och det borde framkomma tydligare i de riktlinjer som föreslås av kommissionen.

Jag vill även understryka att man i sysselsättningsriktlinjerna fokuserat för lite på jämställdhetspolitik och främjande av kvinnors entreprenörskap. För att minska risken för fattigdom i EU måste vi sätta upp bindande mål för att avskaffa könsstereotyper, den diskriminering som förekommer på arbetsmarknaden och de strukturella orsakerna till skillnader mellan mäns och kvinnors lön samt åtgärda de faktorer som hindrar kvinnor från att utöva vissa yrken och begränsar kvinnors möjligheter att starta företag.

Riktlinjerna saknar målsättningen att minska illegalt arbete, trots att folk arbetar illegalt i många länder, eftersom det är det enda sättet för dem att livnära sig på under rådande omständigheter. Riktlinjerna främjar inte några ambitiösa mål för att bekämpa fattigdom, och när det gäller fattigdomsbekämpning måste man vidta åtgärder inom sysselsättning och utbildning. Dessa bör inriktas på de mest utsatta grupperna som lever i extrem fattigdom, till exempel ensamstående mödrar, äldre med knappa pensioner och funktionshindrade.

Därför uppmanar jag medlemsstaterna och kommissionen att sträva mot ett maximalt genomförande av målen i riktlinjerna, annars kommer inte EU att uppnå de resultat som anges i riktlinjerna.

  Martin Kastler (PPE), skriftlig. – (DE) Jag välkomnar det betänkande om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik som Csaba Őry förberett. Varför gör jag det? I detta betänkande har Europaparlamentet tydliggjort vad vi EU-medborgare har att vänta de närmaste åren inom arbete och sysselsättning. Förutom migration och demografiska förändringar är möjligheterna till sysselsättning i EU inom den så kallade gröna ekonomin en viktig fråga. Dessa möjligheter kan bara tillvaratas om det finns tillräckligt många kvalificerade jobb. Det är en fantastisk chans för kvinnor i ledande ställning. Män och kvinnor har samma möjligheter på detta dynamiska och ännu relativt nya affärsområde, vilket är ovanligare i andra sektorer. Vi måste se till att det blir möjligt att nå en balans mellan familjeliv och arbetsliv, till exempel genom att skapa familjevänliga jobb och erbjuda barnomsorg. Det måste finnas möjlighet till individuella arbetstider och deltidslösningar, i synnerhet för personer i ledande ställning. Detta är tyvärr inte möjligt än på vissa delar av EU:s arbetsmarknad.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – Som Joseph Daul sade i morse, behöver vi mer EU. Mer EU betyder inte mer inblandning i EU-medborgarnas liv. Det betyder en effektivare och mer framgångsrik union. De integrerade riktlinjerna är ett steg i rätt riktning.

Arbetslöshetssiffrorna är de högsta på tio år, och ungdomsarbetslösheten har nått alarmerande nivåer. Detta riskerar att underminera försöken att återskapa ekonomisk tillväxt inom överskådlig framtid.

Samtidigt bör lösningarna vara kvalitativa. Tidigare i dag talade ordförande José Manuel Barroso om fyra miljoner lediga jobb. De flesta av dem kräver en välutbildad arbetskraft. Jag uppmanar kommissionen att omedelbart införa det föreslagna övervakningssystemet för lediga jobb i EU, som också kommer att innehålla ett europeiskt kompetenspass.

Den mest brådskande utmaningen består dock i att erbjuda en kvalitativ utbildning för unga, som stämmer bättre överens med arbetsmarknadens behov. Utbildningsprogram bör omarbetas med detta mål i åtanke, och medlemsstaterna måste sträva mot att minska antalet elever som slutar skolan i förtid.

Målet för hela EU bör vara att bistå vår kontinent med välutbildad arbetskraft.

Vi behöver beslutsamhet och mod för att kunna minska de administrativa och icke-tariffära hinder som tynger små och medelstora företag.

  Ádám Kósa (PPE), skriftlig. – (HU) Min kära kollega Csaba Őry har gjort ett utmärkt arbete som han förtjänar allt beröm för. Som ledamot i Europaparlamentet och funktionshindrad, är jag övertygad om att Europeiska folkpartiet, som är EU:s största politiska grupp, utan hans insats och öppna sinnelag inte skulle stödja funktionshindrades deltagande i Europaparlamentets arbete på det sätt som man nu gör. Csaba Őrys nya tillvägagångssätt och fokus på förenkling kan ge varaktiga resultat i både val av ämnen och tillämpning. Min kollega valde sitt huvudämne med noggrannhet, och tack vare hans professionella samordning kan Europaparlamentet och Europeiska folkpartiet uppnå sina mål i större utsträckning genom att man finjusterar vissa bitar. Det viktigaste målet är att investera i människor som kapital. Vi behöver fler hållbara jobb. Förutom att skapa bra arbetsplatser ser jag sysselsättning för funktionshindrade som en central målsättning, då deras arbetslöshetsnivå uppgår till mellan 60 och 70 procent, till och med 90 procent i vissa medlemsstater. Förutom innovation och gröna arbetsplatser måste EU även erbjuda arbete för grupper som är svårutbildade. Genom att kontrastera exploateringen av social utsatta arbetstagare från länder utanför EU och prisdumpningen med den ökande arbetslösheten bland funktionshindrade kanske man även kan se globaliseringen ur en ny synvinkel.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE), skriftlig. – (PL) EU:s ekonomi blir långsamt starkare efter den kris som utlöstes 2008. Sysselsättningsnivån i de flesta medlemsstaterna är dock fortfarande oroande låg – lägre än före krisen. Unga är en av de grupper som drabbats hårdast av den ökade arbetslöshet som vi sett under den ekonomiska krisen. Sedan 2008 har antalet unga som saknar arbete ökat drastiskt, och i många medlemsstater är nu arbetslöshetsnivån bland unga i åldern 15–25 högre än genomsnittet. Dessa siffror är oroande, i synnerhet med tanke på att samhället åldras i EU, vilket innebär att antalet människor i produktiv ålder sjunker i förhållande till antalet pensionärer. Därför är det särskilt viktigt att hjälpa unga att hitta sitt första jobb och en fast sysselsättning. Betänkandet om riktlinjer för sysselsättningspolitiken för Europa 2020 är ett viktigt steg mot en förbättrad situation för de unga på arbetsmarknaden. För att skapa en markant förbättring krävs ytterligare åtgärder på medlemsstatsnivå. Man bör satsa särskilt på att hjälpa unga att hitta sitt första arbete och bekämpa arbetslösheten bland nyutexaminerade. Inom utbildningsväsendet bör man bland annat fokusera på att utbilda en kvalificerad arbetskraft som besitter de färdigheter som marknaden efterfrågar, och att förbereda nyutexaminerade för inträdet på arbetsmarknaden.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE), skriftlig. – (RO) Nya arbetstillfällen i EU är även avhängiga arbetsmarknadens avreglering. Som parlamentsledamöter är det vår skyldighet att vidta åtgärder. Låt oss uppmana de medlemsstater som fortfarande har restriktioner för den fria rörligheten för arbetskraft från vissa medlemsstater att åtgärda detta. Låt oss be alla medlemsstater, Europeiska kommissionen och rådet att anta nödvändiga åtgärder för att göra arbetsmarknaden mer flexibel, eftersom den fortfarande är uppdelad genom de alltför många nationella restriktioner som finns. Utan en ökad flexibilitet försenas och försvåras arbetsmarknadens anpassning till den ekonomiska utvecklingen, vilket resulterar i en stor förlust för medborgarna.

14. Rådets presentation av förslaget till allmän budget – budgetåret 2011

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets presentation av förslaget till allmän budget – budgetåret 2011. Det består av en serie anföranden. Det blir inget ögonkontaktsförfarande.

Jag vill be om ursäkt till de kolleger som har fått vänta på denna punkt. Vissa av eftermiddagens anföranden har varit mycket långa.

  Melchior Wathelet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det är en ära för mig att vara här i parlamentet. Det stämmer att parlamentet personifierar den europeiska konstruktionen och det är därför inte utan viss rörelse som jag tar till orda i dag i en så viktig fråga som utarbetandet av budgeten för 2011, särskilt eftersom detta är ett helt nytt förfarande i vilket parlamentets roll har förstärkts mycket tydligt. Vi kommer därför tillsammans att inviga det förfarande som anges i Lissabonfördraget när det gäller utarbetandet av budgeten för 2011. Därför är det ännu viktigare för mig att vara här i dag och hålla detta anförande i parlamentet.

Jag skulle vilja upprepa att vi inom ramen för detta samarbete, och de diskussioner som vi behöver hålla i linje med det nya förfarande som anges i Lissabonfördraget, har haft ett antal givande inledande kontakter. De inledande trepartssamtalen gick ganska bra och det bådar gott för framtiden.

Rådet är medvetet om att parlamentet beklagar avsaknaden av en politisk diskussion under utarbetandet och utformandet av rådets ståndpunkt. Det stämmer att arbetet bedrevs inom budgetutskottet, men jag måste betona att det genomfördes inom ramen för de politiska riktlinjer som Ekofinrådet tydligt fastställde den 16 mars 2010, och rådet antog formellt sin ståndpunkt enligt ett skriftligt förfarande den 12 augusti i år enbart för att det skulle följa det första protokollet om de nationella parlamentens roll. Detta har därför ingenting att göra med den politiska räckvidden för rådets ståndpunkt. Budgetförfarandet för 2011, med dess nya regler, är nytt för oss alla, och vi kommer självklart att behöva dra lärdom av detta i framtiden.

Rådet har naturligtvis utarbetat denna budget på grundval av ett antal principer: behovet av att respektera budgetplanen för 2007–2013 och garantera en sund ekonomisk förvaltning och - detta är en annan viktig princip - behovet av att garantera tillräckliga marginaler för att kunna ta fram de olika politiska ståndpunkterna i Europeiska unionen och göra dem reella och trovärdiga.

Utarbetandet av denna budget bör åter placeras inom ramen för budgetmässig försiktighet, vilket har behövts i alla medlemsstater i Europeiska unionen. Vi hade ett särskilt svårt år 2009, och denna budgetmässiga försiktighet måste också återspeglas i 2011 års budget.

Med er tillåtelse vill jag först gå igenom de olika riktlinjerna för budgeten för 2011 mer detaljerat, och sedan ta upp några av de rubriker som jag tycker är viktiga att lyfta fram här i dag.

Vi föreslår en budget på 142 miljarder euro i åtagandebemyndiganden, vilket motsvarar en minskning med 788 miljoner euro jämfört med kommissionens förslag. Vad gäller betalningsbemyndiganden har rådet justerat dem med 3,6 miljarder euro jämfört med de anslag som kommissionen anger i sitt förslag, vilket motsvarar en minskning med 2,8 procent.

I detta sammanhang har rådet också tagit hänsyn till kommissionens uppgifter i fråga om betalningar för programmen inom sammanhållningspolitiken för 2007–2013, och framför allt till den senaste informationen om den start- och marschfart som planeras för större projekt. Som vi har sett har det skett en fördröjning i genomförandet av ett antal av dem.

Jag skulle också vilja understryka att de totala betalningsbemyndigandena ändå har ökat kraftigt, med 2,91 procent jämfört med 2010, efter den minskning som tillämpats av rådet. Detta utgör nästan 1 procent över nolltillväxt, eller det inflationsmål som fastställs i den fleråriga budgetramen.

Jag vill också uppmärksamma er på den metod som använts av rådet, vilken går helt i linje med de senaste budgetberäkningarna. De totala åtagande- och betalningsbemyndigandena ökar tydligt, både i absoluta tal och i procent.

Jag tänker inte gå igenom alla delar av budgeten rubrik för rubrik. Jag vill bara påminna er om att vi, inom ramen för rubrik 1a, är medvetna om att ungdomspolitik är en prioritering för parlamentet. Detta fanns med i alla parlamentets handlingar. Det är sant att vi inte når upp till ambitionerna i kommissionens förslag, men dessa budgetar är fortfarande klart högre än under 2010.

Beträffande rubrik 1b har alla belopp i denna budget fastställts på grundval av deras nuvarande genomförande, genom att noga följa hur de genomförs i dag.

Låt oss inte glömma att rådet är mycket angeläget om att, inom ramen för rubrik 4, upprätthålla EU:s förmåga att reagera effektivt på politiska, ekonomiska och sociala utmaningar, särskilt på internationell nivå, och att vi är väl medvetna om att nya budgetkrav kan uppstå under det nuvarande budgetförfarandet.

Jag vill också påpeka att vi, inom ramen för rubrik 5, givetvis inte har ändrat Europaparlamentets krav i fråga om dess administrativa budget. Vi anser dock att det är viktigt för alla våra institutioner att göra en ansträngning för att hålla sig inom budgetramen och följa vår nuvarande färdplan.

Avslutningsvis anser jag att det var mycket viktigt att göra er delaktiga i denna presentation, och det var viktigt för rådet att vara närvarande i dag för att informera om våra tankegångar inom ramen för utarbetandet av budgeten. Jag inser att parlamentets uppfattning kan skilja sig från rådets ståndpunkt, men jag förväntar mig att förhandlingarna med parlamentet kommer att vara konstruktiva och givande. Jag vill också tacka kommissionen för dess stöd under förfarandet, vilket ser ut att bli fullt av utmaningar.

Mitt anförande skulle inte vara fullständigt utan en hänvisning till den budgetöversyn som kommissionen kommer att offentliggöra i slutet av denna månad. Prioriteringarna för 2011 års budget, särskilt EU 2020-strategin, kommer utan tvekan att vara prioriteringar för kommande år. Med detta i åtanke måste rådet och parlamentet redan nu börja titta närmare på den framtida utformningen av EU:s budget och hur den ska finansieras. Jag kan försäkra er om att det belgiska ordförandeskapet kommer att se till att rådet fäster särskild vikt vid budgetöversynen.

Slutligen, för att återgå till 2011 års budget, kan jag försäkra er om att det belgiska ordförandeskapet kommer att göra allt det kan för att övervinna de hinder som står i vägen för denna budget, som kommer att bli den första att förhandlas fram enligt Lissabonfördraget. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna visa att denna utveckling av förfarandet kommer att vara lyckad. Rådet kommer att vinnlägga sig om att budgeten ska gagna så många EU-medborgare som möjligt, vilka är de skattebetalare som i slutändan finansierar vår budget.

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! I och med rådets behandling är vi nu i den avgörande fasen av det årliga förfarandet, men detta är ingalunda ett rutinmässigt förfarande eftersom vi för första gången befinner oss inom ramen för Lissabonfördraget och den intensiva budgetsäsongen är förestående.

Vid vårt senaste trepartsmöte beslutades inte mycket, och det har inte gjorts många framsteg, men vi kom åtminstone överens om datumen och villkoren för arbetet i förlikningskommittén 2010. Så nu är datumen fastställda, rådets behandling är över, parlamentet ska inta sin ståndpunkt senast den 20 oktober och kommissionen kommer att fortsätta att uppmärksamt följa de framväxande åsikterna och synvinklarna hos budgetmyndighetens båda grenar.

Men förutom budgeten - och detta är mycket viktigt – har vi fortfarande en hel del justeringar till Lissabonfördraget på dagordningen. Följaktligen krävs det en stark vilja från båda sidor att komma överens, för denna gång finns det ett brett spektrum av svåra saker att lösa på förhandlingsbordet i november, så budgetmedlingen i november kommer att vara flerdimensionell.

I huvudsak, vilket ministern nämnde, har vi neddragningar av betalningsbemyndigandena på 3,6 miljarder euro. När kommissionen lade fram budgetförslaget var man fullt medveten om de begränsningar och åtstramningar som finns i medlemsstaterna och om omfattningen av vårt ansvar. Vi har därför utarbetat en budget på 4 miljarder euro under budgetplanens tak och vi har framför allt samlat alla höjningar under rubrik 1. Det främjar tillväxt och sysselsättning och bör ses som små lokala eller sektoriella antikrispaket.

Detta är 96 procent av de höjningar som har samlats under rubrik 1, som ett mått på vårt ansvar. Det är ganska vanligt att sammanhållningen går upp i marschfart mitt i en budgetplan, efter en långsam start.

När det gäller åtaganden välkomnar vi att rådet inte kommer att skära i driftsutgifterna men även att man skär i föranslutningsprogrammen, vilket kan vara en signal till kandidatländerna. Det skulle kunna framkalla åtgärder för att återuppta programplaneringen och översynen av tilldelningen av medel mellan länder.

En liten kommentar om administration: jag kommer att inta en mycket fast hållning i denna fråga och jag kommer inte att bli särskilt populär bland mina kolleger. Det som skärs ned är de så kallade administrativa stöden och det främsta offret är rubrik 4. Det handlar om programförvaltning, däribland akuta reaktioner på naturkatastrofer, som håller på att bli en verklig utmaning för Europeiska unionen.

EU var först med att reagera mycket snabbt på katastrofen i Pakistan. När det gäller humanitärt bistånd och reserver för katastrofhjälp inledde jag detta förfarande i förra veckan, men det behöver ledning. Det här handlar om hantering av administrativa poster för operativa program.

Ett annat område som skars ned var den ökning för genomförandeorganen för forskning som införs etappvis. Genomförandeorganen för forskning förvaltar det sjunde ramprogrammet, som ökar med 1 miljard euro under 2010 och som bör och kommer att öka med 1 miljard euro under 2011.

När det gäller slutsatserna vill jag be budgetmyndighetens båda grenar att noga beakta den oro jag uttryckte i förhandlingarna om det slutliga flerdimensionella avtalet, och inte bara överväga siffrorna för 2011.

Som vanligt är vi i kommissionen redo att tjäna som en samordnare och att, som mellanhand, försöka spela en konstruktiv roll för att uppnå en bra slutsats för 2011.

  Sidonia Elżbieta Jędrzejewska, föredragande. – (PL) Mina damer och herrar! Budgeten för 2011 är inte bara den första budget som kommer att genomföras enligt Lissabonfördraget, vilket föregående talare helt riktigt har påpekat. Det är också den första budget som kommer att användas som grund för åtgärderna enligt de nya politiska idéer som införts genom fördraget. Det är också den femte budgeten som ska utarbetas på grundval av den fleråriga budgetramen för 2007–2013, och eftersom det är den femte budgeten bör vi redan veta en hel del om dess styrkor och svagheter.

Jag uppskattar det belgiska ordförandeskapets ansträngningar att förbereda den för behandlingen i rådet, men jag är mycket oroad över att så många som sju medlemsstater röstade emot rådets behandling. Ibland får jag en mycket stark och obehaglig känsla av att finansministrarna i vissa medlemsstater, när de tittar på sina nationella budgetar och ser posten ”bidrag till Europeiska unionens budget”, börjar tänka på hur de kan minska eller till och med bli kvitt den, och att de inte tänker på vad som faktiskt händer med detta bidrag eller vad det används till. Inte heller vill de tänka på eller diskutera följderna av en sådan minskning. Jag beklagar att denna debatt inte ägde rum när rådet möttes för att rösta om förslaget. Det var en brist enligt min mening. Jag anser också att de förklarande anmärkningarna i rådets förslag inte är tillräckligt detaljerade. Exakt varför minskades vissa budgetrubriker och andra inte? Varför minskades de med det fastställda beloppet, och inte med mer eller mindre? Jag hoppas att vi i nästa skede av vårt arbete kommer att kunna vara mer exakta och klargöra bristen på detaljer. Ännu större är vår skyldighet att se till att den efterföljande processen för upprättandet av 2011 års budget är detaljerad och exakt. Det är viktigt att vi noga överväger varje budgetrubrik på ett ansvarsfullt sätt och att vi inte bara tänker på procentsatser. Vi måste också tänka på vad som är viktigt, vad vi vill satsa mer på och vad vi, som en del av besparingarna, vill offra.

Jag vill betona parlamentets prioritering, som inte längre överraskar någon och som inte är den enda prioriteringen. Det är en prioritering som rör unga människor, rörlighet och utbildning. Om rådet föreslår nedskärningar på 25 miljoner euro i den viktigaste budgetrubriken för denna prioritering, nämligen rubriken relaterad till livslångt lärande, är det svårt att tala om dialog här. Jag hoppas dock att vi kommer att återgå till en seriös dialog i förlikningsförfarandet, för vi uttrycker våra prioriteringar så tydligt att man kunde ha gjort mer av dem än att föreslå sådana nedskärningar. I Europaparlamentet är vi för närvarande i den förberedande fasen för behandlingen. Vi befinner oss redan i ett mycket framskridet skede, och jag hoppas att vår behandling kommer att godkännas av budgetutskottet i slutet av månaden och att vi vid plenarsammanträdet i början av oktober kommer att visa att vi kan anta en bra och konstruktiv budget i enlighet med bestämmelserna i Lissabonfördraget. Jag räknar med ett gott samarbete, både med det belgiska ordförandeskapet och med kommissionen.

  Helga Trüpel, föredragande. – (DE) Herr talman, herr Wathelet, kommissionsledamot Lewandowski, mina damer och herrar! Jag är mycket väl medveten om - vilket alla europeiska medborgare förmodligen är, och förhoppningsvis politikerna också - att vi lever i en tid av åtstramningspolitik och att vi inte kan undvika den nödvändiga politiken för minskad skuldsättning i medlemsstaterna.

Jag anser att det är viktigt att kämpa för balanserade budgetar. Det är inte minst en fråga om rättvisa mellan generationerna och vår möjlighet att fortfarande kunna utforma bra politik under de kommande åren och årtiondena. Annars skulle vi bli tvungna att lägga alla våra pengar på att betala ränta, vilket skulle kväva oss politiskt.

Naturligtvis står Europeiska unionen inte utanför situationen i medlemsstaterna. Jag skulle dock vilja nämna följande som en tankeställare om varför vi inte befinner oss i en likadan situation. Europeiska unionen har inte ådragit sig några skulder, eftersom våra regler inte tillåter det. Dessutom har EU till följd av Lissabonfördraget - och detta är något som medlemsstaterna ville - fått nya arbetsuppgifter inom energipolitiken, utrikespolitiken och andra områden, som också måste utföras. Vi måste naturligtvis se till att vi vederbörligen kan utföra dessa nya arbetsuppgifter som har tilldelats oss genom fördraget.

Som föredragande för parlamentets och de övriga institutionernas budget måste jag säga att vi fortfarande inte har hittat rätt balans mellan de nya uppgifterna och en ansvarsfull budgetpolitik, som omfattar en åtstramningspolitik. Rådet har avvisat alla de nya administrativa befattningarna, inte för Europeiska rådet och parlamentet, utan främst för de andra, mindre, institutionerna som Europeiska datatillsynsmannen, revisionsrätten och EU-domstolen. Jag anser att detta är orättvist och orättfärdigt. Särskilt mindre institutioner, som Europeiska datatillsynsmannen, som vi vill ska kunna fungera måste ha förutsättningar för att göra sitt jobb. Om vi vill att revisionsrätten ska kunna genomföra ordentliga granskningar måste dess tjänstemän kunna resa och utföra kontroller. För att göra detta behöver den mer personal. Att hitta rätt balans är enligt min åsikt en politisk uppgift, och det är också ett viktigt budskap till medlemsstaterna och till våra medborgare.

En annan sak som jag är osäker på är frågan om kostnaderna för utvidgningen. Rådet har minskat finansieringen. Anslutningsdatumet har dock inte ändrats. Vänligen förklara hur detta är tänkt att fungera.

Nästa problem är löneökningen på 1,85 procent. Det stämmer att domstolen inte har fastställt något beslut än. Men om vi vill åstadkomma en sund budgetplan måste vi absolut vara beredda, åtminstone, på denna eventualitet. Från en miljömässig synvinkel finns det definitivt möjligheter till besparingar, nämligen beträffande det omfattande Iter-projektet med kärnfusionsreaktorn. Kanske borde vi ha det politiska modet att kämpa mot den här typen av utgifter.

  Jutta Haug, föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (DE) Herr talman, herr Wathelet, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Våra två föredragande har redan gett oss en utvärdering av rådets ståndpunkt, och nu är det min tur att tala på utskottets vägnar. Jag vill redan från början säga att jag är säker på att det belgiska ordförandeskapet kommer att göra ett så bra jobb som det bara kan. Det kan dock bara göra sitt jobb så bra som det tillåts att göra av rådet som helhet. Tyvärr måste vi erkänna att resultatet i detta avseende är undermåligt. Rådet har som vanligt - och jag kan inte komma ihåg att det någonsin varit annorlunda – med iver strukit och uteslutit delar av kommissionens förslag, både vad gäller åtaganden och betalningar. Det har man gjort överallt på måfå, och detta är också det normala förfarandet. Man har inte sett efter var det möjligen kunde vara meningsfullt och inte. Resultatet är mer än 780 miljoner euro mindre i åtaganden och 3,6 miljarder euro mindre i betalningar.

Om vi tittar på vem som främst påverkas av detta, ser vi att det ännu en gång är de decentraliserade organen. Vi upprättade dessa byråer tillsammans genom lagstiftning. Både parlamentet och rådet var inblandade, annars skulle det inte finnas några organ. Men om vi inte ger dem tillgång till de medel de behöver för att kunna göra precis det som vi har gett dem i uppdrag att göra, borde vi stänga ner dem. Annars kommer varje euro vi ger dem verkligen rinna bort till ingen nytta.

Samma sak gäller för genomförandeorganen. Kommissionen har redan nämnt detta. Om vi åderlåter genomförandeorganen, som är ämnade att genomföra de fleråriga program som har beslutats enligt lag, är det slut med dessa program. Vill vi verkligen att det ska bli så?

Vissa i rådet håller fromma tal om hur Europa måste göra större ansträngningar för att vara, eller bli, konkurrenskraftigt. I budgetförfarandet är det emellertid just de delar av budgeten som är avsedda för att främja tillväxt och konkurrenskraft som skärs ned, med andra ord kategori 1a.

Siffrorna för strukturpolitiken påverkas på liknande sätt. Där det nu finns verkliga behov av medel från regionernas sida ska finansieringen minskas med 1 miljard euro. Det kan knappast anses vara logiskt, och det är verkligen inte ett klokt beslut.

Vi vill gärna att de som har politiskt ansvar ska titta närmare på innehållet i vår budget – innehållet! – och medan de gör detta ha Europa och dess mervärde för medborgarna i åtanke och i sikte. Då kommer de verkligen att hitta en diskussionspartner i oss.

  Melchior Wathelet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Jag skulle bara vilja besvara ett antal frågor som ställts.

För det första förmodar jag, eftersom det inte har varit möjligt att diskutera alla de budgetrubriker som rådet föreslagit, att dessa diskussioner kommer att äga rum senare. Jag anser att dessa debatter är nödvändiga och att vi måste diskutera vilka prioriteringarna bör vara inom ramen för 2011 års budget. Att nå enighet inom rådet var sannerligen ingen lätt sak. Det räcker med att säga att denna budget, på rådsnivå, var föremål för en omröstning som inte var avgjord på förhand. Men det beror också på budgetsituationen i respektive land. Det är svåra tider.

Jag vill ändå påminna er om att EU:s budget, trots den svåra situationen och trots de svårigheter vi upplever på hemmaplan, har ökat jämfört med 2010. Det har skett en ökning med 2,91 procent. Vissa förväntade sig vissa mer, vilket jag tidigare nämnde, men det är fortfarande en betydande ökning jämfört med 2010.

Jutta Haug tog tidigare upp frågan om rubrik 1b. Jag vill bara påminna er om att denna rubrik har ökat med 14 procent jämfört med 2010. Det är därför inte korrekt att säga att rådet inte erkänner de särskilda omständigheterna i rubrik 1b, när den har ökat med 14 procent jämfört med 2010. Jag anser att det finns en ökad medvetenhet i rådet som kanske inte har framställts eller kommenterats tillräckligt.

Jag skulle också vilja säga till föredraganden för budgeten för 2011 att vi i mitt tal här också ville uppmärksamma parlamentets arbete. Ni hänvisade till rubrik 1a i budgeten, som parlamentet ville främja. I mitt tal ville jag betona att rådet noterade och var angeläget om att visa att man under sitt arbete var öppet för diskussion, särskilt när det gäller ungdomspolitiken. Naturligtvis inleddes diskussionen med denna politik, eftersom parlamentet tydligt hade angett den som en av sina prioriteringar.

Jag vill också påminna er om att det i fråga om rubrik 5 och den institutionella aspekten stämmer att alla institutioner måste göra en ansträngning. Men det är också så att vi inom ramen för den budget som lagts fram av rådet inte har rört parlamentets budget i sig. Jag anser dock att det är viktigt att varje institution gör besparingar och att vi alla föregår med gott exempel, eftersom det ur budgetmässig synvinkel är ett svårt år.

Avslutningsvis kommer vi utan tvivel att ha fler givande möten och diskussioner under de kommande veckorna. De kommer säkerligen att vara tillräckligt givande för att nå en överenskommelse om budgeten för 2011. Det kommer inte att bli en enkel budget, eftersom vi måste tillämpa ett nytt förfarande och eftersom vi har alla dessa nya åtgärder att genomföra – vilket ni nämnt. Vi kan inte heller bortse från den svåra ekonomiska och budgetmässiga situationen i våra medlemsstater, som alla har finanspolitiska mål att uppnå.

Jag hoppas också att vi genom att vara medvetna om alla dessa svårigheter, utmaningar och hinder tillsammans ska komma fram till en budget för 2011 som är acceptabel för alla. Vi ska också tillsammans visa att detta nya förfarande i Lissabonfördraget kan föras till ett lyckligt slut, och då menar jag till en budget som antagits för 2011.

  Talmannen. – Punkten är härmed avslutad.

15. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. – Nästa punkt är frågestunden (B7-0454/2010).

Följande frågor har ställts till kommissionen. Jag ber om ursäkt på förhand. Vi är ännu en gång försenade, men vi måste avsluta detta kl. 20.30. Jag kommer nu att inleda med de prioriterade frågorna, och börjar med frågan från Justas Vincas Paleckis, sedan från Liam Aylward, Mairead McGuinness, och slutligen frågorna till László Andor, Andris Piebalgs och Connie Hedegaard. Det kanske bara blir en fråga var. Jag beklagar detta.

Del I

  Gay Mitchell (PPE) . – (EN) Herr talman! Min ordningsfråga handlar om att frågestunden skulle börja klockan sju. Ska jag uppfatta det som att min fråga till kommissionsledamoten med ansvar för utvecklingsbistånd inte kommer att hinna ställas?

  Talmannen. – Vi kanske hinner med den. När jag övertog ordförandeskapet för en timme sedan var vi en timme försenade, och nu är vi en halvtimme försenade. Jag försöker påskynda saker och ting och jag hoppas att hinna med er fråga. Allt jag kan säga är att det är fråga nr 2 till kommissionsledamoten.

  Talmannen. – Fråga nr 16 från Justas Vincas Paleckis (H-0356/10)

Angående: Lagstiftning om hantering och förvaring av radioaktivt avfall

Trots att 15 av EU:s 27 medlemsstater har kärnkraftverk finns det mycket få projekt för att upprätta depåer för långsiktig förvaring av radioaktivt avfall. EU ger å ena sidan medlemsstaterna rätt att själva bestämma hur de vill strukturera sin energiförsörjning, men skapar å andra sidan en mycket avancerad rättslig ram för kärnsäkerhet, samt säkerhet och hantering av radioaktivt avfall. Denna lag föreslås i enlighet med Euratomfördraget, enligt vilket EU ska fastställa och reglera grundläggande säkerhetsnormer.

Enligt uppgift kommer kommissionen under andra halvåret 2010 att föreslå en EU-rättsakt om hantering av radioaktivt avfall, och för närvarande genomförs ett offentligt samråd om ett sådant lagstiftningsförslag.

Hur långt har man kommit med detta samråd och vilka resultat har det lett till? Vilka specifika miljökrav kommer direktivet att avse? Kommer det att införas några särskilda krav för de länder som redan har lagt ner sina kärnkraftverk och som har valt att hantera avfall på andra sätt, nämligen att bygga sina egna depåer eller göra återbetalningar till leverantörer i enlighet med befintliga avtal?

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag övertar denna fråga från kommissionsledamot Günther Oettinger, och hans svar är följande:

Det offentliga samråd som offentliggjordes på webbplatsen ”Din röst i Europa” genomfördes mellan den 31 mars 2010 och den 31 maj 2010. Sammanlagt har 510 svar inkommit. Dessutom skickade flera intressenter skriftliga kommentarer till det offentliga samrådet i form av e-post, brev och rapporter. Generellt sett är en stor majoritet av EU-medborgarna för en bindande gemenskapslagstiftning, från vilken många förväntar sig förbättringar vad gäller säkerhet, rättssäkerhet, allmänhetens deltagande och nationellt beslutsfattande. Rapporten är på väg att offentliggöras på kommissionens webbsida.

Lagstiftningsförslaget skulle komma att baseras på kapitel 3 i Euratomfördraget, som handlar om skydd av hälsa och säkerhet. Det skulle syfta till att skapa en gemenskapsram för medlemsstaterna för att säkerställa en säker och hållbar hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall för alla typer av avfall och på alla stadier, från generering till slutförvaring, i syfte att undvika orimliga bördor för kommande generationer.

Eftersom den tekniska utvärderingen fortfarande pågår är det för tidigt att beskriva vilka miljökrav som kommer att gälla. Alla medlemsstater skulle fortsätta att vara ansvariga för hanteringen av sitt använda kärnbränsle och radioaktiva avfall.

  Justas Vincas Paleckis (S&D) . – (LT) Tack för ert svar! Det var dock ganska allmänt och inte särskilt detaljerat, och jag anser att Europeiska unionen alltjämt borde verka för större miljökrav på detta område. Jag är medveten om att den ansvarige kommissionsledamoten inte är närvarande, men jag skulle ändå vilja fråga hur kommissionen planerar att finansiera sådana saker och huruvida tillräckliga medel kommer att anslås för att säkerställa beslut som gynnar naturen.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D) . – (RO) Radioaktivt avfall måste hanteras och förvaras under förhållanden med maximal säkerhet.

Ett samarbete mellan europeiska, nationella, regionala och lokala myndigheter är av stor betydelse för denna utveckling.

Jag skulle vilja fråga kommissionen vilken roll den ser för lokala myndigheter i denna process.

  Talmannen . – Karel De Gucht ersätter Günther Oettinger. Ni kan besvara dessa följdfrågor om ni har möjlighet till detta.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag ska åtminstone försöka att inte säga något dumt!

För det första, som svar på den kompletterande frågan från Justas Vincas Paleckis, kommer finansiering, så vitt jag kan se, att bli en nationell angelägenhet eftersom ansvaret förblir hos medlemsstaterna. Det är den rättsliga ramen som Europeiska unionen kommer att inrätta. Jag antar att finansieringen kommer att förbli medlemsstaternas ansvar, om inte något annat beslut fattas i lagstiftningen och tillsammans med budgetmyndigheten.

När det gäller de lokala myndigheterna skulle jag tro att detta beror på maktfördelningen i de berörda medlemsstaterna. Om tillstånd måste utfärdas av de lokala myndigheterna kommer de, i viss utsträckning, att vara delaktiga i beslutsprocessen. Det kan också vara så att det i en medlemsstat finns en bestämmelse genom vilken tillstånd i detta avseende, för byggnationer till exempel, ges på nationell nivå. Allt detta kommer att framgå av det förslag till lagstiftning som vi snart kommer att lägga fram för er.

  Talmannen . – Fråga nr 17 från Liam Aylward (H-0374/10)

Angående: Europeiska små och medelstora företag, internationell handel och barnarbete

Vad kan kommissionen göra för att se till att europeiska små och medelstora företag varken direkt eller indirekt stöder barnarbete genom inköp av produkter från utvecklingsländer? Förfogar kommissionen över någon mekanism för att kontrollera europeisk handel och europeiska produkter som kan kopplas till barnarbete i utvecklingsländer? Vilka bestämmelser finns att tillgå för att tackla denna fråga?

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Kommissionen tar frågan om barnarbete på största allvar. I juni meddelade ILO att cirka 200 miljoner barn arbetar. Även om trenden är nedåtgående, vilket är uppmuntrande, är det fortfarande 200 miljoner barn för mycket som arbetar när de borde få en utbildning.

Det är dock viktigt att inse att endast cirka 5 procent av dessa barn arbetar i exportinriktade sektorer. Enligt uppgifter från ILO arbetar de allra flesta med självhushållsjordbruk eller som hembiträden.

Därför bekämpar EU barnarbete genom en heltäckande politisk strategi som fokuserar på de bakomliggande orsakerna: fattigdom och brist på tillgång till kvalitativ utbildning.

Denna strategi fastställdes i kommissionens arbetsdokument från januari i år om bekämpande av barnarbete, som godkändes av rådet den 14 juni. Jag hänvisar er till båda dokumenten för mer specifik information om denna politiska strategi och dess framtida utveckling.

Sammantaget bidrar dessa åtgärder till det internationellt överenskomna målet att avskaffa de värsta formerna av barnarbete från 2016, och att så småningom få ett slut på alla former av barnarbete.

Många EU-företag, däribland små och medelstora företag, undertecknar gemensamma sociala ansvarssystem genom vilka de åtar sig att se till att barn- och tvångsarbete inte används i deras leveranskedja. Kommissionen undersöker för närvarande olika sätt att bättre integrera frågor om mänskliga rättigheter i EU-företagens sociala ansvarspolicy.

Dessutom kan små och medelstora företag använda sig av ett antal privata system för hållbar utveckling med verksamhet inom EU som, beroende på vilka kriterier som gäller för systemet i fråga, kan kräva att barn- och tvångsarbete inte används i produktionen av de varor och tjänster som bär den märkning som är förbundet med detta system.

  Liam Aylward (ALDE) . – (EN) Herr kommissionsledamot! Aktivister mot barnarbete och frivilligorganisationer har länge krävt att frågan om barnarbete integreras i all utvecklingspolitik i stället för att behandlas som en separat fråga, vilket för närvarande är fallet. Vilka framsteg gör kommissionen i detta avseende? Har kommissionen några särskilda politiska åtgärder att tillgripa för att införa eller återinföra arbetande barn i utbildningssystemet?

  Paul Rübig (PPE) . – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Skulle ni kunna inleda diskussioner i WTO-förhandlingarna om införandet av en kvalitetsmärkning med hänsyn till internationell handel - särskilt med små och medelstora företag - som skulle ge konsumenterna i Europa en garanti från en erkänd och registrerad organisation att dessa produkter har tillverkats utan användning av barnarbete? Jag anser att detta skulle vara en frivillig åtgärd som kunde förbättra situationen mycket snabbt.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) När det gäller den kompletterande frågan från Liam Aylward, kan jag tillägga att respekten för de åtta centrala ILO-konventionerna - som inbegriper grundläggande rättigheter för arbetstagare - utgör en integrerad del av EU:s handelspolitik, både i tillämpningsområdet för det unilaterala GSP+-systemet och i bilaterala och regionala arrangemang.

Dessa omfattar konvention nr 138 om minimiålder och konvention 182 om de värsta formerna av barnarbete. Nyare avtal innehåller bestämmelser för översikt av genomförande och för övervakning av efterlevnad. De omfattar mellanstatliga organ, sociala aktörer, dialog och, om nödvändigt, en oberoende översyn som resulterar i offentliga rapporter och rekommendationer.

Vår policy är inte att återkalla handelsförmåner. Dessa kan dras tillbaka och vi kan vidta åtgärder, men vi anser - särskilt med tanke på att endast en mycket liten andel barn arbetar i exportinriktade företag - att vi bör arbeta i förebyggande syfte. Till exempel har vi flera system med länder som Indien, varigenom vi tar hand om barnen och se till att de får en utbildning.

När det gäller tilläggsfrågan om små och medelstora företag instämmer jag i att dessa system, även frivilligt, kan tillföra en hel del. Vi har emellertid, vilket jag antydde i mitt inledande svar, också sett att många små och medelstora företag är redo att stödja system enligt vilka barnarbete inte kan ingå i leveranskedjan, och att sätta detta i praktiken.

  Talmannen. – Fråga nr 18 från Mairead McGuinness (H-0376/10)

Angående: Möjliga konsekvenser av en förbättrad samordning av den ekonomiska politiken

Kan kommissionen tillhandahålla information och klargöranden om de möjliga konsekvenserna av de korrigerande åtgärder, dvs. sanktioner, som beskrivs i meddelandet om förstärkt samordning av den ekonomiska politiken för stabilitet, tillväxt och nya arbetstillfällen samt verktyg för en kraftfullare ekonomisk styrning i EU (KOM(2010)0367)?

Medlemsstater som inte uppfyller de angivna kraven i stabilitets- och tillväxtpakten kan få sina nationella EU-bidrag indragna. Hur kan kommissionen säkerställa att inte landets invånare, exempelvis jordbrukarna, skulle drabbas av sådana sanktioner?

Hur kan kommissionen säkerställa att de nationella regeringarna kommer att ha möjlighet att uppfylla sina åtaganden gentemot jordbrukarna och andra mottagare av EU-stöd, i synnerhet i en tid då finanserna i många medlemsstater är mycket ansträngda på grund av det rådande ekonomiska klimatet?

Om medlemsstaterna skulle vara oförmögna att uppfylla dessa krav, vad föreslår kommissionen att man då skulle göra?

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Meddelandet av den 30 juni om förstärkt samordning av den ekonomiska politiken för stabilitet, tillväxt och nya arbetstillfällen är en uppföljning av meddelandet vi offentliggjorde den 12 maj och innehåller konkreta verktyg för ökad ekonomisk samordning.

Vi föreslår en effektivare övervakningsram med förbättrad finanspolitisk övervakning, starkare övervakning av makroekonomiska obalanser och en mer rigorös förhandssamordning av den ekonomiska politiken under den ”europeiska terminen”. Våra förslag har tagits väl emot i rådet, av Herman Van Rompuys arbetsgrupp och av parlamentet, liksom i media. I slutsatserna från Europeiska rådets möte den 17 juni gavs ett tydligt stöd till våra förslag och det uppmuntrade oss att gå vidare med att förverkliga en bättre ekonomisk styrning i Europa så snart som möjligt.

Kommissionen kommer att anta nödvändiga formella lagstiftningsförslag under loppet av denna månad. Den kommer att räkna med rådets och Europaparlamentets stöd för att anta nödvändig lagstiftning och göra dessa förslag funktionsdugliga så snart som möjligt. Som en del av lagstiftningspaketet kommer vi att föreslå en ny verktygslåda med sanktioner och incitament för efterlevnad av stabilitets- och tillväxtpakten. Stärkta mekanismer för tillämpning av skatteregler är en central del av våra förslag som är viktig för trovärdigheten i vårt finanspolitiska ramverk, och ett viktigt ämne som diskuteras i arbetsgruppen.

Såsom anges i meddelandet av den 30 juni kommer vi i ett första skede att föreslå ett nytt system för påföljder för de 16 medlemsstaterna i euroområdet grundat på artikel 136 i EUF-fördraget och, först och främst, för den preventiva aspekten och korrigeringsaspekten av stabilitets- och tillväxtpakten och, för det andra, för korrigeringsaspekten av övervakningen av skadliga makroekonomiska obalanser. Detta återspeglar det större ömsesidiga beroendet och de stärkta kraven i den monetära unionen. Sanktionerna kommer att komplettera de som redan fastställts i stabilitets- och tillväxtpakten, men träder automatiskt in i ett tidigare skede vid alltför stora underskott.

För att förbättra efterlevnaden i alla 27 medlemsstater planerar vi att, i den andra etappen, införa möjligheten att upphäva och annullera aktuella eller framtida ekonomiska anslag från EU:s budget. Detta skulle gälla utgifter i samband med sammanhållningspolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken och fonden för fiskets utveckling. Därför kommer målet vara att använda EU: s budget som kompletterande hävstång för att stärka incitamenten för efterlevnad av stabilitets- och tillväxtpakten.

  Mairead McGuinness (PPE) . – (EN) Tack herr kommissionsledamot för ert ganska omfattande svar! Jag läste alla dessa detaljer i meddelandet.

Min fråga var mer specifik. Medborgarna har läst om denna möjlighet till sanktioner. Hur kan ni bestraffa medlemsstaterna och deras regeringar utan att bestraffa deras medborgare? Jag menar att det är kärnpunkten i min fråga. Om ni ska stoppa flödet från EU:s budget till medlemsstaterna, till den gemensamma jordbrukspolitiken eller till sammanhållningspolitiken, är frågan: Vem kommer att drabbas av det beslutet? Ni måste klargöra detta i parlamentet i kväll.

  Marian Harkin (ALDE) . – (EN) Herr kommissionsledamot! Jag håller med om att man behöver regler när man har en gemensam valuta, men stabilitets- och tillväxtpakten infördes i en helt annan tid. Vi befinner oss på gränsen till en global kollaps, och medan vissa länder håller på att återhämta sig så kämpar andra länder - som mitt eget – fortfarande.

Det tycks mig som att vi bara har käpp och ingen morot. Ni talar om en uppsättning sanktioner men, vilket min kollega Mairead McGuinness sa, dessa kommer att påverka medborgarna. Jag anser inte att det är rätt av kommissionen att fortskrida med detta när vissa länder fortfarande befinner sig på gränsen till ekonomisk kollaps.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Detta är en mycket viktig men också ganska teknisk fråga. När det gäller fleråriga program skulle upphävandet av budgetåtaganden inte ha en omedelbar effekt, eftersom utbetalningar kan göras mot besläktade åtaganden inom en period av vanligtvis två år. Detta bör skydda pågående projekt som är kopplade till fleråriga program och ge tillräcklig tid för den berörda medlemsstaten att vidta korrigerande åtgärder i linje med rådets rekommendationer inom förfaranden vid alltför stora underskott.

Medlen kommer att budgeteras på nytt så snart medlemsstaten uppfyller rådets rekommendationer. En oåterkallelig annullering av betalningarna skulle bara ske om medlemsstaten underlåter att följa rådets rekommendationer. I linje med meddelandet av den 30 juni bör de nya sanktionsmekanismerna utesluta en situation där en minskning av EU:s utgifter skulle leda till en minskning av jordbrukarnas och yrkesfiskarnas inkomster. De konkreta förslagen om omfattningen av relevanta utgiftskategorier och utformningen av sanktionsmekanismerna kommer att säkerställa att detta villkor uppfylls.

Del II

Talmannen. – Som jag sa tidigare är vi hårt tidspressade i kväll och jag försöker gå igenom så många frågor som möjligt. Jag skulle vara tacksam mot er alla om ni fattade er kort.

Fråga nr 19 från Vilija Blinkeviciute (H-0360/10)

Angående: Genomförande av pensionsreformer enligt Europa 2020-strategin

Av Europa 2020-strategin, som har godkänts av Europeiska rådet, framgår det att långsiktig tillväxt och främjande av sysselsättning kan förväntas i hela EU, om det genomförs långsiktiga reformer, däribland reformer av pensionssystemet.

Hur avser kommissionen att övervaka pensionsreformerna och analysera och sprida de resultat som uppnås? Hur tänker kommissionen bedöma det sociala skyddets och pensionssystemens lämplighet och hållbarhet? Vilka insatser kommer att göras för att undvika negativa konsekvenser och se till att reformerna inte genomförs endast på bekostnad av EU-medborgarna, särskilt de äldre och de socialt mest utsatta? Har kommissionen tillräckliga befogenheter på detta område?

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Under det senaste årtiondet har det gjorts stora reformer av pensionssystemen, och det fortgår i de flesta medlemsstaterna.

Kommissionen stöder, övervakar och utvärderar effekterna och genomförandet av nationella reformer genom den öppna samordningsmetoden, i syfte att utveckla pensionssystem som är tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga, samt moderna och öppna.

Det pågående arbetet med att övervaka och bedöma pensionssystemen i EU omfattar den gemensamma översynen av pensioner från kommittén för ekonomisk politik och kommittén för socialt skydd.

I den gemensamma rapporten om pensioner görs en genomgång av resultaten från det senaste årtiondets pensionsreformer och en utvärdering av de framsteg som gjorts mot bakgrund av de motgångar som orsakats av krisen och den stora utmaningen att utforma pensioner mot bakgrund av en lägre sysselsättning, lägre tillväxt, snabbare åldrande och en mycket sämre skattemässig situation.

Rådet antog en interimsrapport i juni och en slutrapport med landsprofiler bör kunna antas i slutet av året.

Kommissionen har också ett nära samarbete med medlemsstaterna i en rad frågor rörande pensionssystem och pensionsreformer. Till exempel ges råd och rekommendationer i årliga gemensamma rapporter och ömsesidiga granskningar som är anpassade till situationen i enskilda medlemsstater.

För att mäta framstegen med att uppnå tillräckliga och långsiktigt bärkraftiga pensioner har medlemsstaterna, tillsammans med kommissionen, tagit fram en uppsättning indikatorer inom kommittén för socialt skydd. Dessa kommer också att användas i samband med Europa 2020-strategin för att bedöma lämpligheten och hållbarheten i medlemsstaternas sociala skydd och pensionssystem.

Pensionsreformerna måste grundas på lösningar som bevarar pensionssystemens tillräcklighet och hållbarhet, och som inte utförs på bekostnad av de äldre och de socialt mest utsatta.

I sina politiska riktlinjer i september förra året sade ordförande José Manuel Barroso att ”vi måste se till att pensionssystemen fullgör sin uppgift att ge maximalt stöd till nuvarande och framtida pensionärer, i synnerhet till utsatta grupper.”

Tillräckliga pensioner innebär därför att säkerställa att äldre människor inte riskerar fattigdom och att de i skälig omfattning kan bibehålla sin levnadsstandard även efter pensioneringen.

Med tanke på det nuvarande trycket på pensionssystemen och problemen med alternativ, som högre skatter på pensionsavgifter eller fattigare pensionärer, måste medlemsstaterna överväga om modellen med att allt fler människor arbetar mer och längre för att säkerställa pensionerna är både tillräcklig och långsiktigt bärkraftig.

Kommissionen har alltid betonat att pensionsreformen är viktig men i sig inte är tillräcklig. Arbetstagarna ska ha både möjlighet och förmåga att arbeta mer och något längre för att få tillräckliga pensionsrättigheter.

Det innebär att bekämpa diskrimineringen på arbetsmarknaden av äldre arbetstagare, att öppna arbetsmarknaden för dem, erbjuda utbildning och fortbildning under hela deras karriär, att anpassa arbetsvillkoren till människors behov under olika skeden av livet och att se till att arbetstagarnas hälso- och säkerhetsförhållanden förbättras.

Det behövs mycket större insatser på dessa områden och Europa 2020 ger en ram för sådana insatser. Jag hoppas att medlemsstaterna kommer att ställa siktet högt i sina första nationella reformprogram.

Det nuvarande EU-regelverket för pensioner - som spänner över allt från politisk samordning till lagstiftning - bör uppdateras i ljuset av befolkningsförändringar, motgångar och lärdomar som härrör från krisen och förändringarna i de nationella pensionssystemen.

Med vår grönbok om pensioner, som offentliggjordes den 7 juli, har kommissionen inlett en EU-omfattande debatt om huruvida och hur EU-regelverket för pensioner bör utvecklas för att säkerställa att våra pensioner är tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga.

I grönboken ifrågasätts inte det faktum att utformningen av pensionssystemen till stor del är medlemsstaternas ansvar. Syftet är i stället att bidra till debatten om EU:s mervärde för pensioner.

Man tittar på hur EU kan stödja medlemsstaterna i deras ansträngningar att anpassa sin politik och göra pensionerna tillräckliga för framtiden. Där diskuteras också alternativen för ett mer robust EU-regelverk för pensioner.

Grönboken är ett tillfälle att inhämta synpunkter från alla som har intresse av pensionerna - inte bara medlemsstaterna utan även arbetsgivare och fackföreningar som spelar en viktig roll i vissa pensionssystem, och naturligtvis Europaparlamentet. Detta kommer att säkerställa att alla åtgärder som vi föreslår bygger på solida bevis, är effektiva och proportionerliga och fullt ut respekterar subsidiaritetsprincipen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D) . – (LT) Tack för ert svar, men jag skulle verkligen vilja att ni ger ett mer detaljerat svar. Vilka konkreta åtgärder kommer kommissionen att vidta när det gäller anställning av äldre människor? I den grönbok ni presenterade hänvisas specifikt till det faktum att höjningen av pensionsåldern oundvikligen kommer att bli något negativt med tanke på den nuvarande demografiska situationen i EU:s medlemsstater.

Utan särskilda åtgärder för sysselsättning av äldre personer skulle dock en höjning av pensionsåldern vara skadlig, eftersom äldre människor kommer att hamna i fattigdomsfällan.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) En av de viktigaste uppföljningarna till detta arbete i grönboken om pensioner kommer att vara initiativet att anordna det europeiska året för aktivt åldrande 2012. Detta är nu i färd med att förberedas och kommer snart att presenteras.

Däremellan kommer det att förekomma arbete relaterat till demografi. Vi vill bygga det europeiska året för aktivt åldrande på att stödja sysselsättningsmöjligheterna för äldre arbetstagare, i kombination med att titta på vad som behöver göras för att utveckla livslångt lärande och för att bevara hälsan, eftersom alla dessa faktorer påverkar sysselsättningsmöjligheterna i denna åldersgrupp.

  Talmannen . – Fråga nr 20 från Georgios Papanikolaou (H-0363/10)

Angående: De nya anställningsförhållandenas konsekvenser för ungdomen

De ändringar i anställningsförhållandena som den grekiska regeringen driver på innebär att ungdomar under 21 år – om det rör sig om deras första arbetsförhållande på den grekiska arbetsmarknaden – kan rekryteras mot en lön som motsvarar 80 procent av den lägsta månadslönen eller den lägsta dagslönen, medan ungdomar i åldern 21–25 år kan rekryteras mot en lön som motsvarar 85 procent av dessa löner. Denna procentsats är underställd förändringarna i landets allmänna kollektivavtal.

Den ärevördige kommissionären ombedes svara på följande:

Riktade Europeiska kommissionen ett officiellt krav till den grekiska regeringen, i samband med förhandlingarna om stödpaketet till Grekland och utarbetandet av finansieringsöverenskommelsen, om att de nyanställdas lönerättigheter på arbetsmarknaden skulle skäras ner?

Anser kommissionären att liknande praxis i medlemsstaterna är förenlig med de strategiska målen för EU2020 som syftar till att bekämpa fattigdom och social ojämlikhet?

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman, ärade ledamöter! I det samförståndsavtal som de grekiska myndigheterna undertecknade med kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden föreskrivs att den grekiska regeringen ska anta lagstiftning för lägsta ingångslöner för riskgrupper som ungdomar och långtidsarbetslösa. Syftet är att främja skapandet av arbetstillfällen för grupper som löper större risk att bli arbetslösa, och följaktligen att hamna i socialt utanförskap.

Ungdomar betalas i allmänhet en lön som ligger under andra medlemsstaters miniminilöner, som Belgien, Tjeckien, Frankrike, Irland, Malta, Nederländerna, Slovakien, Portugal och Storbritannien. Så länge huvudargumentet för att införa en minimilön är att minimera fattigdomen bland förvärvsarbetande kan höga minimilöner öka arbetskostnaderna, och detta kan hindra ungdomar från att komma in på arbetsmarknaden och på så sätt bidra till högre arbetslöshet.

Den mycket höga arbetslöshetsgraden bland ungdomar i Grekland visar hur svårt det är för dem att komma in på arbetsmarknaden. Den nationella arbetslöshetssiffran för personer i åldrarna 15–29 för april i år var 30,8 procent, jämfört med ett genomsnitt på 19,8 procent för hela EU. Denna siffra förväntas stiga ytterligare i år och nästa år.

Siffrorna för långtidsarbetslöshet är också högre i Grekland, något som belyser hur svårt det är för långtidsarbetslösa att komma tillbaka till arbetslivet. I vissa åtgärder i samförståndsavtalet tillhandahålls nödinsatser för att avhjälpa en kritisk situation. Dessa innefattar fastställandet av minimilöner i nominella tal för en treårsperiod och är avsedda för dem som har svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, som ungdomar och långtidsarbetslösa.

Arbetskvaliteten och anständiga anställningsvillkor förblir en topprioritering för unionen, vilket framgår av de integrerade riktlinjerna – som diskuterades i eftermiddags – som utgör ramen för EU 2020-strategin.

Kommissionen förespråkar ständigt en rad åtgärder som ska vidtas för att ta itu med segmenteringen på arbetsmarknaden, se till att arbetslösa och andra sårbara grupper får adekvat stöd samt främja hållbar sysselsättning och social sammanhållning.

Dessa åtgärder får också konkret stöd genom EU:s fonder och då särskilt Europeiska socialfonden. I Grekland finansieras ett antal stimulansåtgärder genom Europeiska socialfonden som ska öka tillträdet till arbetsmarknaden, och där prioriteras ungdomar, kvinnor, långtidsarbetslösa och andra sårbara grupper. Detta görs genom en rad åtgärder, som till exempel individanpassade tjänster för arbetslösa, praktikprogram för nykomlingar på arbetsmarknaden, främjande av möjligheterna att få anställning eller omskolning, stöd till yrkesmässig rörlighet och så vidare.

I samförståndsavtalet fastställs också mål för Grekland som ska öka landets utnyttjande av resurser från strukturfonden och Sammanhållningsfonden som kanaliseras in i stora investeringar och tillväxtprojekt.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Tack, herr kommissionsledamot, för ert svar. Jag förstod emellertid inte om åtgärderna i samförståndsavtalet är förslag från kommissionen och/eller den grekiska regeringens uppfattning, och att regeringen i så fall till sist drog dessa slutsatser när det gällde lägre lön till unga arbetstagare. I samförståndsavtalet står det också – och ni nämnde vissa siffror – att arbetslösheten gradvis kommer att öka i alla sociala grupper fram till 2012 och att den grupp som kommer att drabbas hårdast är personer i åldrarna 20–25.

Min fråga är hur vi ska klara att ens komma i närheten av våra strategiska mål på EU-nivå före 2020, om vi undviker dem?

  Brian Crowley (ALDE). – (EN) De nya utmaningar som ungdomarna nu står inför när det gäller att få utbildning och anställning kräver nya initiativ som ska inriktas på denna särskilda grupp. I de förslag som kommissionen lägger fram vill jag inte se att användning av Internet och sociala nätverk utnyttjas som ett sätt för att försöka locka personer som ska söka till utbildningar eller presentera sina idéer. Har kommissionen några nya initiativ i detta avseende?

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag skulle bara vilja hänvisa till det anförande som talmannen höll i förmiddags, i vilket han lade fram några nya förslag på hur kompetensutvecklingen och rörligheten inom Europeiska unionen kan förbättras, särskilt till förmån för de unga.

Vi har en mängd system på detta område, och jag skulle vilja hänvisa till nästa veckas förslag om ”Unga på väg”, som inte bara kommer att uppmärksamma rörlighet, utan även en mängd kombinerade initiativ som ska förbättra anställningsmöjligheterna för ungdomar – inte uttryckligen i Grekland, men jag är säker på att Grekland också kommer att gynnas av det.

  Talmannen. – Herr Crowley! Er fråga kommer att besvaras fullständigt skriftligen.

Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 22.

Fråga nr 23 från Gay Mitchell (H-0387/10)

Angående: Toppmötet om millennieutvecklingsmålen

Det främsta syftet med det kommande toppmötet om millennieutvecklingsmålen i New York är att öka farten på utvecklingen så att alla mål har uppnåtts till år 2015.

Vilka specifika målsättningar har kommissionen så som EU:s företrädare vid toppmötet, och tror kommissionen att FN kommer att kunna enas om att förnya de åtaganden som gjordes år 2000?

Kommer kommissionen att försäkra FN om att EU står fast vid sitt åtagande det officiella utvecklingsbiståndet år 2015 ska uppgå till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten?

  Andris Piebalgs , ledamot av kommissionen. – (EN) Med bara fem år kvar till den överenskomna tidsfristen 2015 då millennieutvecklingsmålen ska vara uppnådda, är kommissionen fast besluten att de fortfarande kan uppnås om alla parter i världssamfundet visar ett starkt politiskt engagemang, genomför de nödvändiga politiska åtgärderna och vidtar vissa åtgärder som bygger på erfarenheter. Många utvecklingsländer har gjort avsevärda framsteg mot att uppnå målen och kommer sannolikt att uppnå dem, men ett antal länder har svårigheter med att uppnå dem.

Förenta nationernas generalförsamlings plenarmöte på hög nivå som hölls i september 2010 är verkligen en utmaning, men kommissionen eftersträvar inte bara en bekräftelse på det åtagande som gjordes 2000, utan också efter ett konkret och handlingsinriktat resultat som kommer att bana väg för de kommande fem åren och hjälpa oss att nå målen till 2015.

Att uppnå millennieutvecklingsmålen är först och främst varje berört lands ansvar. När det gäller internationellt stöd genom offentligt utvecklingsbistånd tar Europeiska unionen, som världens största donator, på sig ledarrollen och statuerar ett exempel för andra partner. På grundval av de förslag som kommissionen har lagt fram har EU:s medlemsstater kommit överens om en rad ambitiösa och konkreta åtgärder som ska genomföras senast 2015. De utgör EU:s gemensamma ståndpunkt när det gäller FN:s toppmöte och senare, och bekräftar EU:s orubbliga engagemang att stödja ett uppnående av millennieutvecklingsmålen globalt senast 2015.

Europeiska rådets slutsatser från dess möte i juni 2010 återbekräftar EU:s åtagande att uppnå målen för utvecklingsstödet, och EU:s medlemsstater kom överens om att årligen bedöma framstegen på grundval av rådets rapport. En uppföljning av dessa åtgärder kommer också att genomföras årligen av kommissionen. Vid FN-toppmötet i september kan EU därför kraftfullt upprepa sitt åtagande när det gäller millennieutvecklingsmålen, inte minst när det gäller att uppnå målet på 0,7 procent av BNI för utvecklingsbiståndet senast 2015.

  Gay Mitchell (PPE). – (EN) Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans svar. Skulle kommissionen hålla med mig om att det i dessa hårda tider är nödvändigt att informera allmänheten om hur framgångsrik vår utvecklingsbudget är, så att vi kan garantera ett fortsatt stöd för denna?

Skulle kommissionsledamoten, för det andra, instämma i att bidragen oundvikligen kommer att minska nu när bruttonationalinkomsten (BNI) sjunker, men att de inte borde sjunka som en procentandel av den minskade BNI på ett sådant sätt att utvecklingsvärlden straffas dubbelt?

Kommer kommissionsledamoten att framhålla detta ärende i New York?

  Andris Piebalgs , ledamot av kommissionen. – (EN) Offentligt stöd är utan tvivel något oerhört viktigt, så kommunikation och ansvarsskyldighet när det gäller allt utvecklingsstöd är centralt. Kommissionen är engagerad i ett antal projekt, till exempel de europeiska utvecklingsdagarna som jag just nämnde, där vi försöker berätta om det som vi har uppnått. Vi kommer att anstränga oss till det yttersta.

När det gäller BNI, en sjunkande BNI, kommer beloppet – åtminstone i vissa länder – definitivt att bli lägre. Vi ligger nu på omkring 0,4 procent av BNI, så vi måste arbeta hårt för att uppnå 0,7 procent av BNI. Kommissionen kommer bestämt att betona att vi inte bör minska beloppet i vare sig absoluta eller relativa tal, eftersom vi ligger under det som vi själva har utlovat. Vår trovärdighet beror i hög grad på åtagandenivån och resultaten när det gäller millennieutvecklingsmålen och det offentliga utvecklingsbiståndet.

  Talmannen. – Pat the Cope Gallagher är nu här. Herr kommissionsledamot, skulle ni vilja svara på fråga 22 från Gallagher om det kommande toppmötet mellan EU och Afrika?

Fråga nr 22 från Pat the Cope Gallagher (H-0385/10)

Angående: Det kommande toppmötet mellan EU och Afrika

Kan kommissionen göra ett uttalande med en översikt av de viktigaste politiska frågor som kommer att diskuteras vid det kommande toppmötet mellan EU och Afrika? Vad förväntar sig kommissionen för resultat från detta politiska toppmöte?

  Andris Piebalgs , ledamot av kommissionen. – (EN) De politiska frågor som ska behandlas vid det kommande toppmötet mellan EU och Afrika förbereds i nära samarbete med de andra institutionella EU-aktörerna, i linje med den nya institutionella strukturen enligt Lissabonfördraget. Kommissionen, som en av drivkrafterna bakom den gemensamma EU–Afrika-strategin, kommer att spela en nyckelroll när det gäller att fastställa dagordningen för detta toppmöte.

Europeiska kommissionen förväntar sig att det tredje toppmötet mellan EU och Afrika, som ska hållas i Libyen i slutet av november 2010, kommer att fastställa räckvidden för och ambitionen i det politiska och tekniska samarbetet mellan Europeiska unionen och Afrika under de kommande åren i mer konkreta termer. Vid toppmötet borde man särskilt komma överens om innehållet i och arbetsmetoderna för den nya gemensamma handlingsplanen för EU–Afrika-strategin och handlingsplanen för perioden 2011–2013.

Det är viktigt att komma ihåg att toppmötet i Lissabon 2007 i huvudsak handlade om att förbättra förbindelserna mellan Afrika och EU som skulle bygga på ett partnerskap mellan jämlikar. Toppmötet 2010 borde inriktas på åtgärder, och man borde uppnå mycket konkreta resultat.

När det gäller innehållet i detalj skulle kommissionen vilja att följande frågor togs upp vid toppmötet:

– Ett övergripande tema när det gäller tillväxt, skapande av arbetstillfällen och investering, något som är avgörande för både EU och Afrika. Detta tema kommer att göra det möjligt för ledare att diskutera utsikter för ekonomisk tillväxt på områden som energieffektivitet, utveckling av och handel inom den privata sektorn, jordbruk och livsmedelssäkerhet.

– Miljöskydd, med särskilt fokus på klimatförändringar och skydd av biologisk mångfald.

– Fred och säkerhet, en viktig fråga som inbegriper att ta itu med krissituationer, bekämpa terrorism, sjöröveri och transnationell brottslighet samt förbindelselänkarna till styrelseformer och mänskliga rättigheter.

Kommissionen förväntar sig att ett antal ledare från de båda kontinenterna ska delta i detta möte och enas om konkreta resultat, och nå ut till alla afrikanska och europeiska aktörer, medier och medborgare. I toppmötets utkant kommer stats- och regeringschefer att kunna dela sina åsikter med företrädare för de två parlamenten, den privata sektorn och civilsamhället.

Dessutom planerar kommissionen att engagera andra företrädare för afrikanska aktörer, universitet och forskare, ungdomsorganisationer och lokala myndigheter. Som vid tidigare toppmöten kommer dessa sidoevenemang att kulminera genom ett antagande av politiska förklaringar och/eller gemensamma uttalanden av stats- och regeringscheferna.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (EN) Tack, herr kommissionsledamot, för att ni prioriterade min fråga.

Detta är ett mycket viktigt toppmöte, och jag blev belåten när jag fick höra att frågorna kommer att tas upp, vare sig de handlar om tillväxt, sysselsättning, investering, energi, miljö eller fred och säkerhet, men det är också viktigt att det blir konkreta resultat, som ni sade.

Herr kommissionsledamot! Jag tar tillfället i akt och ber er att utnyttja era bona officia, goda tjänster, för att inprägla vikten av utvecklingsstöd till utlandet hos EU:s alla medlemsstater, och inprägla hos dem att det nu, i dessa recessionstider, är mycket enkelt att minska stödnivån, men att de inte borde göra det.

  Andris Piebalgs , ledamot av kommissionen. – (EN) Mitt jobb är att uppmuntra medlemsstaterna att ge utvecklingsstöd, och jag är fullt engagerad i denna uppgift.

Jag anser att vi ska vara stolta över det som vi har uppnått. Utan vårt stöd – och vi är den största donatorn – skulle situationen i världen vara mer instabil och fattigdomen skulle vara mycket mer utbredd. Detta innebär att vårt stöd och vårt utbildningsbistånd gör skillnad, som Malis president sade i denna hörsal i dag.

  Talmannen. – Fråga nr 26 från Silvia-Adriana Ţicău (H-0354/10)

Angående: Åtgärder för att bekämpa torka och ökenutbredning

Klimatförändringarnas påverkan på medlemsstaterna är avsevärd. Många av dem drabbas nu oftare av långa perioder med värmebölja och utdragen torka, och stora landarealer förvandlas till öken. Detta påverkar både jordbruket och den ekonomiska utvecklingen i dessa områden. Medlemsstaterna i unionens södra och östra delar måste utveckla omfattande bevattningssystem och återbeskogningsprogram i syfte att effektivt bekämpa ökenutbredning och torka.

Vilka åtgärder för anpassning till klimatförändringarna avser kommissionen att vidta i syfte att stödja medlemsstaterna i södra och östra EU i deras arbete för att motverka torka och ökenutbredning? Kan kommissionen även ange vilken finansieringskälla som förutses för varje planerad åtgärd?

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. – (EN) Under 2006 och i början av 2007 genomförde kommissionen en ingående bedömning av vattenbristen och torkan i Europeiska unionen. Efter denna bedömning presenterade kommissionen en första uppsättning politiska alternativ för att öka vatteneffektiviteten och vattenbesparingarna i ett meddelande från kommissionen om ”problemen med vattenbrist och torka i Europeiska unionen”. Detta offentliggjordes i juli 2007.

Sju politiska alternativ fastställdes för att lösa problemen med vattenbrist och torka: rätt prissättning för vatten, effektivare tilldelning av vatten och vattenrelaterade bidrag, förbättrad hantering av risken för torka, övervägande av ytterligare infrastruktur för vattendistribution, främjande av vatteneffektiv teknik och metodik, främjande av en vattenbesparingskultur i Europa samt ökad kunskap och bättre datainsamling. Detta var de sju delarna.

På grundval av uppgifter från medlemsstaterna och sin egen forskning utarbetar kommissionen årliga uppföljningsrapporter för att bedöma i vilken omfattning dessa politiska alternativ har genomförts runtom i EU. Kommissionen utarbetar också en vitbok med titeln ”Anpassning till klimatförändring: en europeisk handlingsram”. Kommissionen planerar att offentliggöra ytterligare ett meddelande om att integrera anpassning och minskning i EU:s politiska nyckelområden nästa år.

Dessutom har kommissionen för avsikt att lansera en plan över EU:s vatten som ska bygga på en granskning av genomförandet av ramdirektivet om vatten senast 2012, en granskning politiken för vattenbrist och torka och en granskning av vattenresursernas känslighet för klimatförändringar.

För att utarbeta denna plan inför kommissionen en rad insatser, däribland ett pilotprojekt om utvecklingen av förebyggande åtgärder som ska bromsa ökenspridningen i Europa och en integrerad utvärdering av vattenresursernas känslighet för klimatförändringar och anpassningsåtgärder.

Det görs också insatser mot torka och ökenspridning genom sektorspolitik, till exempel landsbygdens utveckling, den gemensamma jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Kampen mot klimatförändringarna är en prioritering för Europeiska unionen. Effekterna av klimatförändringarna blir allt synligare. Av denna anledning skulle jag vilja fråga er vad kommissionen har för avsikt att göra för att se till att denna prioritering ska återspeglas i EU:s budget? Hur kommer ni att utnyttja halvtidsöversynen och den kommande fleråriga budgetramen för att uppnå dessa mål?

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. – (EN) En av de idéer som vi har, och jag nämnde detta under min utfrågning i januari, är att vi inom den nya budgetramen kommer att försöka upprätta ett system för att klimatsäkra projekt. Detta skulle innebära att om Europeiska unionen bidrar med finansiering till ett infrastrukturprojekt – ett stort byggprojekt av något slag – skulle det, med andra ord, vara praktiskt för oss att i konstruktionsskedet beakta det som vi känner till om vattennivåer som höjs och klimatförändringarnas effekter.

En av våra prioriteringar är med andra ord att undersöka om vi skulle kunna klimatsäkra vår användning av pengar, så att vi bara ger ekonomiskt stöd från EU till projekt där vi med säkerhet vet att all vår kunskap om anpassningskrav på området i fråga har beaktats. Detta är bara ett exempel.

  Talmannen. – Eftersom följande frågor rör samma ämne kommer de att tas upp tillsammans:

Fråga nr 27 från Karl-Heinz Florenz (H-0364/10)

Angående: Förberedelsen av partskonferensen inför den 16:e ramkonventionen om klimatförändringarna (COP 16)

Nästa partskonferens om ramkonventionen om klimatförändringarna kommer att äga rum mellan den 29 november–10 december 2010 i Mexiko. Jag skulle med anledning av detta vilja ställa följande frågor:

Hur ser kommissionen på möjligheterna att nå ett omfattande klimatavtal?

Vad vill kommissionen uppnå, särskilt inom delområden som finansiering, avskogning, den fortsatta utvecklingen av handeln med utsläppsrätter och anpassningen till klimatförändringarna?

Vilka konkreta förberedelser gör kommissionen, särskilt i utbytet med nyckelaktörer som Förenta staterna och Kina?

Hur ämnar kommissionen se till att också företrädare för Europaparlamentet involveras på ett adekvat sätt?

och fråga nr 28 från Andres Perello Rodriguez (H-0371/10)

Angående: EU:s bidrag till goda resultat vid toppmötet i Cancún

Yvo de Boer, som tidigare hade ansvaret inom FN för klimatförändringsfrågorna, förklarade i Bonn att det var högst osannolikt att man vid det kommande toppmötet i Cancún skulle nå fram till ett bindande avtal för att reglera utsläppen av växthusgaser från och med 2012 när Kyotoprotokollet löper ut. Andra ansvariga politiker som också var på plats i Bonn, såsom Mexikos biträdande miljöminister Fernando Tudela, påpekade att förhandlingsprocessen måste moderniseras och ges nya incitament om man skulle nå framgång i Cancún.

Anser kommissionen att det fortfarande finns möjlighet att se till att toppmötet i Cancún inte bara blir en mellanfas, utan att man där faktiskt skulle kunna nå ett konkret bindande avtal? Hur kan EU bidra till att de pågående förhandlingarna löper smidigare och blir mer konkreta och effektiva, så att man så snart som möjligt kan ha en kompromisstext klar inför den 16:e konferensen mellan parterna i FN:s konvention om klimatförändringar (COP 16)?

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag ska försöka att besvara två frågor samtidigt, eftersom de båda handlar om strategin för Cancún. Jag tror att det är mycket välbekant för er som är här att EU:s mål för klimatförändringar är ett heltäckande, lagligt bindande avtal som tillåter oss att begränsa temperaturökningen till mindre än 2 °C.

En sådan överenskommelse borde nås så snart som möjligt. Detta var vår linje fram till mötet i Köpenhamn. Det är fortfarande vår linje. EU är redo att enas om detta vid konferensen i Cancún i november/december 2010, men vi måste åter erkänna att andra – och jag säger detta efter att ha deltagit i ett ministermöte så sent som förra veckan – förmodligen inte kommer att vara beredda. Vi måste därför vara realistiska. Jag anser att det är rättvist att säga att kommissionens tillvägagångssätt steg för steg, som föreslogs i mars, backas upp starkt på internationell nivå. Det är detta som vi följer nu. Den stora frågan är naturligtvis därför vad det innebär för mötet i Cancún och vilken typ av paket som man kan enas om i Cancún.

Enligt vårt synsätt borde vi eftersträva en lösning på centrala strukturfrågor och vidta konkreta åtgärder genom en rad beslut. Cancúnpaketet skulle kunna innehålla följande inslag. För det första måste vi tjäna pengar på de nya inslag som vi faktiskt enades om i Köpenhamnsavtalet. Detta måste återspeglas i de formella förhandlingarna genom beslut i Cancún.

Det krävs också att vi gör omfattande framsteg när det gäller att mäta, rapportera om och kontrollera minskning av utsläpp och ekonomiskt stöd. Detta är ett annat centralt inslag.

Skogsskövling – att formellt upprätta en minskning av utsläpp från mekanismer för skogsskövling och skogsförstörelse såsom föreskrivs i Köpenshamnsavtalet – borde också bli ett av resultaten från ett paket som vi enas om i Cancún. Vi var så nära i Köpenhamn. Vi måste lyckas fatta ett ambitiöst beslut om skogsbruk.

Detsamma kan sägas om avtalet om en handelsram för anpassning och för tekniskt samarbete. Vi arbetar enligt en strategi där vi ska försöka se om detta skulle kunna vara en del av ett beslut i Cancún.

Vi borde också få se betydande framsteg när det gäller en finansiell struktur. När det gäller snabbstartsfinansiering kommer en av de bestämda frågorna för mötet i Cancún självfallet att vara huruvida resten av världen kan se att de utvecklade länderna lever upp till de finansiella löften som de avgav i Köpenhamn om snabbstartsfinansiering.

Men nu borde vi också försöka diskutera den långsiktiga strukturen, däribland hur en ”fond för grönt klimat” ska kunna upprättas. Vi skulle helst också se beslut om nya mekanismer för koldioxidmarknaden för att fortsätta utveckla den globala koldioxidmarknaden för handel med utsläppsrätter – med andra ord, en modernisering av mekanismen för ren utveckling (CDM).

Slutligen vill vi också se framsteg när det gäller utsläpp från luftfart och sjötransporter.

Dessutom strävar vi efter att förankra de minskningsåtaganden som hittills gjorts, som ska fungera som en diskussionsgrund och stärka dem ytterligare. Med ett sådant resultat skulle mötet i Cancún lägga en solid grund till en handlingsinriktad internationell ram, och vi skulle ha bevisat att om vi kan enas om innehåll, så kan det bli enklare att enas om en framtida rättslig form.

Men det ska klargöras att resultatet från Cancún måste vara balanserat. Vad menar jag med balanserat? Kyotoprotokollet kan inte, i sin nuvarande form, ensamt uppfylla målet att hålla temperaturökningen under 2 °C.

EU har därför intagit en tydlig ståndpunkt i frågan om en andra åtagandeperiod inom ramen för Kyotoprotokollet. Vi är öppna för en andra åtagandeperiod, men vi ska tydligt klargöra för alla att detta i sig inte ändrar mycket. Vi måste binda vissa villkor till detta, annars kommer det att bli svårare för oss att utöva påtryckningar på andra när det gäller ingå avtal i framtiden. Utvecklade länder som inte har skrivit under Kyotoprotokollet, som USA, måste göra jämförbara åtaganden, och viktiga tillväxtekonomier som Kina måste vidta åtgärder.

Men det finns också andra villkor som vi måste uppfylla för att godta en andra åtagandeperiod. Det handlar om miljöintegritet, eftersom det i dagsläget finns vissa svagheter i Kyotoprotokollet som underminerar miljöintegriteten. Dessa svagheter måste diskuteras – särskilt i förhållande till redovisningsmetoderna för utvecklade länders skogsbruk och överföringen av överskott av utsläppsrätter, så kallade tilldelade utsläppsenheter (AAU), också kallade ”varm luft”. Annars finns det ingen möjlighet för världen att hålla temperaturökningen under 2 ºC.

Slutligen måste vi förbättra den gällande regelboken, som vi kallar den. För närvarande är EU:s redovisning av dess täckning av luftfartssektorn till exempel förbjuden enligt bestämmelser i Kyotoprotokollet. Nya sektorsmekanismer är förbjudna. Vi måste också modernisera CDM-system. Dessa hinder måste ändras i en framtida struktur, och vi borde se till att vi inte bara tar en andra åtagandeperiod utan att klargöra det tydligt och korrigera det.

I detta skede präglas förhandlingarna av en kraftig obalans. Förhandlingar om Kyotoprotokollets förlängning har kommit mycket längre än förhandlingar om nya åtgärder från USA:s och tillväxtekonomiernas sida. Vi måste snabbt göra stora framsteg när det gäller det senare, om mötet i Cancún ska bli framgångsrikt och om vi ska lyckas göra verkliga framsteg.

Ett viktigt sätt för EU att bidra till ett framgångsrikt möte i Cancún är att fortsätta föregå med gott exempel. Vi är världsledande när det gäller klimatåtgärder. Vi är på god väg för att uppfylla vårt Kyotomål. Vi har införlivat vårt minskningsåtagande på 20 procent i lagstiftning, och vi är beredda att öka vårt mål till 30 procent, med rätt förutsättningar. Vi uppvisar med andra ord resultat. Vi uppvisar också resultat när det gäller snabbstartsfinansieringen, så inte heller i det fallet är vi problemet.

Sist med inte minst – jag blev också tillfrågad om detta i frågorna – vi bedriver en mycket aktiv uppsökande verksamhet gentemot ett antal andra länder, och kommissionen samarbetar också med medlemsstaternas diplomatiska avdelningar nu i syfte att upprätta ett särskilt europeiskt nätverk för grön diplomati under upptakten till mötet i Cancún, för att göra politiska beslutsfattare i utvalda tredjeländer medvetna om våra åsikter.

Parallellt har vi intensifierat den dagliga uppsökande verksamheten för klimat som genomdrivs i EU:s nätverk av delegationer. Det säger sig självt att vi mycket gärna skulle vilja samarbeta med parlamentet i denna uppsökande verksamhet. Jag hade ett givande utbyte med ordföranden för er delegationsordförandekonferens i dag om denna fråga. Jag anser att detta är ett utmärkt tillfälle för parlamentet att nå ut till olika parlamentsledamöter. Om vi samarbetar och utbyter de idéer som framkommer, så kommer vi också att få en starkare övergripande ställning.

  Karl-Heinz Florenz (PPE). – (DE) Herr talman! Tack så mycket för ert diplomatiska svar, herr kommissionsledamot. Vi förbereder faktiskt just nu lösningen för mötet i Cancún, och i sista hand, om vi någonsin sluter ett fast avtal, måste vi naturligtvis exakt ange vad vi vill. Ni säger att vi har erbjudit 20 procent. Om förutsättningarna är rätt vill ni erbjuda 30 procent. Vad menar ni med ”om förutsättningarna är rätt”? Skulle ni kunna förklara det för oss, och är det verkligen hela kommissionens vilja?

  Andres Perello Rodriguez (S&D). – (ES) Herr talman! Om klargörandet i kommissionsledamotens svar är att vi ska vara det avantgarde som världen väntar på, att vi ska upprätthålla våra ansträngningar och att vi ska uppmana alla andra utan att vänta på att de ska uppmana oss, och gå i spetsen, då instämmer jag i detta. Om kommissionsledamoten dessutom lyckas se till att vi står enade bakom vår enda ståndpunkt i stället för att ha 27 olika, vilket kanske var fallet i Köpenhamn, skulle även detta vara perfekt.

Jag instämmer också med Karl-Heinz Florenz och begär klargöranden, eftersom jag har samma fråga.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. – (EN) ”Med rätt förutsättningar”, sade jag till Karl-Heinz Florenz. Jag anser att det som nu är viktigt för EU:s medlemsstater är att tänka tillbaka på det väl genomarbetade meddelande som vi sände ut i maj. Det var naturligtvis mycket glädjande att se att miljöministrarna från Frankrike, Storbritannien och Tyskland gjorde så tydliga uttalanden i mitten av juli, och jag hoppas bara att andra medlemsstater ska göra detsamma.

Jag anser att de genom sina argument visade att detta inte bara handlar om internationella förhandlingar. Det handlar också om det som verkligen tjänar européernas intressen i egentlig mening. Det är detta som vi kommer att fortsätta diskutera – även med belgarna under det belgiska ordförandeskapet – och den typ av budskap vi ger Europaparlamentet är givetvis också mycket viktigt. Så ni har ett rätt stort inflytande i denna fråga.

Till Andres Perello Rodriguez måste jag säga att jag verkligen instämmer i att vi måste stå enade. Detta innebär inte, som jag tidigare har sagt, att bara en röst kan vara den enande. Det som är viktigt är att närhelst andra parter i världen lyssnar på det som europeiska företrädare säger till dem, kan de i stort sätt vara säkra på att det är samma budskap som skickas ut, samma linje som vi förespråkar.

Detta är det viktiga, och det är detta som vi strävar efter att säkra tillsammans med det belgiska ordförandeskapet, däribland hur vi formulerar uppdragen, för vi kan inte fortsätta att signalera till hela världen var våra absoluta linjer går. Om vi inte vill att de exakt ska veta var alla våra absoluta linjer går måste vi skapa några mer flexibla uppdrag, och då måste vi ha förtroende för varandra och vara säkra på att vi då har makt att förhandla. Jag anser att detta också är avgörande för hur vi vill att mötet i Cancún ska sluta.

  Talmannen. – Frågor som på grund av tidsbrist inte har besvarats kommer att besvaras skriftligen (se bilaga).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.30 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

16. Yttrandefrihet och pressfrihet i Europeiska unionen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om yttrandefrihet och pressfrihet i Europeiska unionen.

  Neelie Kroes , kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Yttrandefrihet och mediemångfald är några av de viktigaste grundvalarna för våra demokratiska samhällen, och de har fastställts i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. I artikel 2 i EU-fördraget stadgas dessutom de gemensamma värderingar som medlemsstaterna delar, och mångfald är ytterligare ett inslag som ska beaktas när genomförandet av dessa värderingar bedöms.

Respekt för mediemångfald, journalistiskt källskydd, frihet att kritisera privata och statliga makthavare samt oberoende medier och oberoende tillsynsmyndigheter är alla nödvändiga faktorer för att rätten till yttrandefrihet ska kunna utövas till fullo, och kommissionen är fast besluten att skydda de grundläggande rättigheterna.

Låt mig påminna er om det som redan införts, särskilt direktivet om audiovisuella medietjänster. Det innehåller hänvisningar till vikten av att främja mediemångfald vid tillämpningen av direktivets sex skäl. Dessutom stärks mediemångfalden av tre viktiga inslag i direktivet.

Det första är främjande av oberoende tv-produktioner, det andra är journalisters och nyhetsorganisationers rätt att få tillgång till korta utdrag från hela EU i syfte att kunna sammanställa korta reportage och det tredje är en hänvisning till behovet att ha oberoende mediemyndigheter på nationell nivå, en hänvisning som enbart skulle kunna antas med ett starkt stöd från Europaparlamentet.

Övergångsperioden har nyligen löpt ut, och kommissionen granskar nu de genomförandeåtgärder som medlemsstaterna redan har meddelat. Det är först efter denna granskning som kommissionen kan avgöra om dessa två lagar är förenliga med EU-rätten och grundläggande rättigheter och bedöma om kritiken mot nationell lagstiftning är välgrundad eller inte.

Kommissionen har redan inlett överträdelseförfaranden mot tolv medlemsstater som inte har lyckats att hålla tidsfristen för införlivandet. Fler uppgifter kommer att framhållas i den första rapporten om tillämpningen, som ska komma den 19 december 2011. Men om andra överträdelser upptäcks under tiden kommer kommissionen inte att tveka att vidta de nödvändiga åtgärderna, och dessa kommer att inbegripa hänskjutande till EU-domstolen.

Ingen trädgårdsmästare drar upp sina bästa unga plantor bara för att kontrollera rötterna. Kommissionen har inte för avsikt att föreslå en revidering av ett nyligen ändrat direktiv, vars faktiska effekter kvarstår att bedöma.

Spektrumpolitik är dessutom ett tydligt exempel på ett område där EU kan agera inom sitt behörighetsområde för att öka konkurrensen om de resurser som radio- och tv-bolag är beroende av och därigenom stärka mediemångfalden. Kommissionen ska, som ni känner till, anta ett viktigt program för politiken för radiospektrum som ska förbättra den rättvisa fördelningen av spektrum över hela Europa och möjliggöra en utveckling av nya medieformer som ska gynna mediemångfalden.

Mer allmänt finns det, utöver det särskilda fallet med audiovisuella medier, många frågor som måste besvaras innan några betydande åtgärder vidtas på detta område. Är till exempel ny EU-lagstiftning rätt svar på de frågor som framkommit i vissa nationella förslag? Är det med hänsyn till EU:s behörighet möjligt att fastställa vilka problem med den inre marknaden som ska behandlas? Finns det ett brett stöd i parlamentet för den faktiska metod som ska tillämpas, som går utöver de särskilda egenskaperna i enskilda nationella fall?

Ni känner till att kommissionen har utarbetat en studie för att utveckla en rad målindikatorer i syfte att bedöma mediemångfalden, både när det gäller de audiovisuella medierna och pressen. Vi har offentliggjort denna studie på vår webbplats.

En fråga har uppstått om vad nästa steg när det gäller studien borde bli, och i detta sammanhang vill jag tala om för er att jag väntade mig att få diskutera detta ärende ordentligt med er. De åsikter som uttryckts i kammaren i dag kommer därför att vara viktiga bidrag till dessa idéer, och jag kommer att se till att kommissionskollegiet hålls fullt informerat och är redo att diskutera dessa.

När det gäller de grundläggande rättigheterna har kommissionen – som ni känner till – inga allmänna befogenheter att ingripa om dessa kränks. Den skulle emellertid ha möjlighet att granska respekten för yttrandefriheten och mediemångfalden i särskilda fall där en förbindelse med EU-rätt skulle kunna upprättas. I detta skede, och utan att detta får någon negativ påverkan på ytterligare juridisk analys, kan inte någon sådan systematisk förbindelse upprättas utifrån situationen i en rad medlemsstater som, enligt vad jag förstår, oroar vissa ledamöter.

Dessutom har frågan uppstått om huruvida artikel 7 i EU-fördraget borde tillämpas på de olika medlemsstaterna i fråga. Som vi förklarade i vårt meddelande till parlamentet och rådet av den 15 oktober 2003 är syftet med artikel 7 att den ska omfatta situationer som varken utgör ett allvarligt eller upprepat brott mot de värderingar som fastställts i artikel 2 i EU-fördraget eller utgör en uppenbar risk för ett allvarligt brott mot den senare. Enligt kommissionens mening uppfyller inte mediesituationen i de olika medlemsstaterna de villkor som krävs för att förfarandet enligt artikel 7 ska bli aktuellt.

Medlemsstaterna har konstitutionella traditioner som skyddar de grundläggande rättigheterna. EU kan därför inte ersätta medlemsstaterna när det gäller att stärka de grundläggande rättigheterna. Men kommissionen kommer aldrig att smita från sitt ansvar när det gäller att hantera nationella beslut som kränker EU:s lagar och dess gemensamma värderingar, och den kommer att använda sina befogenheter och utöva sin roll som väktare av fördragen till fullo.

  Manfred Weber , för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! När man talar om yttrandefrihet i Europeiska unionen täcker man ett stort ämnesområde. Jag vill tacka kommissionen för den breda strategin i denna fråga.

Denna debatt handlar om principer. Jag kan rapportera från mitt eget land, Tyskland, att ett politiskt parti och en politisk makt, nämligen socialdemokraterna, äger dagstidningar och förlag. Partiet har med andra ord kontroll över stora dagstidningar. Vi medborgare frågar oss ständigt om det är bra att partier äger delar av medierna eller om det i själva verket skulle vara bättre om dessa två parter hölls isär? Det finns alltså mycket att diskutera när det gäller denna fråga.

Men jag skulle i stället vilja använda dagens debatt till att tala om principer. Medierna är en av grundvalarna för vår demokrati. De informerar människor om faktiska sakförhållanden och synar makthavare. Det uppdrag som medierna utför medför naturligtvis en stor skyldighet att använda denna makt ansvarsfullt. I detta avseende är det viktigt att skydda människors privatliv, och det är viktigt att nyheter inte rapporteras för att vålla sensation, utan att syftet är att ge tillförlitlig information. I detta avseende är medierna är en grundval till vår civilrättsliga demokrati.

Oberoende är det viktigaste inslaget i detta sammanhang. Utgivare måste ge sina journalister oberoende. I våra nationella strukturer krävs det ett oberoende från politiskt inflytande, och annonskunder ska inte heller kunna påverka redaktionspersonalens arbete – vi i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) anser att detta är något positivt, eftersom medierna också en del av vår kultur.

Om vi ser på journalistikens verklighet i dag är en av de största utmaningarna för den oberoende journalistiken förmodligen Internet, med andra ord möjligheten att få information på Internet kostnadsfritt utan att veta om informationen är korrekt eller inte. Detta är en stor utmaning. För att upprätthålla en högkvalitativ journalistik, vilket vi måste garantera, till och med i Internetåldern, måste vi upprätthålla upphovsrätten för de journalister som tillhandahåller högkvalitativt arbete. Det här är en central utmaning för framtiden.

  Monika Flašíková Beňová, för S&D-gruppen. – (SK) Enligt en klassifikation som den icke-statliga organisationen Freedom House har gjort är vissa medlemsstater, som till exempel Italien, Bulgarien och Rumänien, endast delvis fria ur ett pressfrihetsperspektiv.

Det måste sägas att unionen som helhet hittills inte har gjort särskilt mycket på detta område. För mindre än ett år sedan förkastade Europaparlamentet en resolution om bristande pressfrihet i Italien, och beslutade att det var en nationell fråga. Men hur kan yttrandefrihet vara en nationell fråga när alla, enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna, har rätt till yttrandefrihet och mediemångfalden ska respekteras?

Stadgan är en lagligt bindande del av Lissabonfördraget, och jag är därför fast övertygad om att det är önskvärt för unionen att agera mot nationer som hindrar yttrandefriheten och pressfriheten, oavsett om det sker i form av försök att begränsa friheten under förevändning av kampen mot terrorism eller för att skydda journalister och källornas anonymitet. En viss nivå av harmonisering av lagstiftning kommer att krävas på detta område, om vi vill att unionen ska främja yttrandefriheten och pressfriheten på ett effektivt sätt.

Situationen är för tillfället alarmerande i Rumänien, där säkerhetskabinettet som leds av Rumäniens president har antagit ett politiskt programdokument där medierna definieras som ett av de möjliga hoten mot landets säkerhet i en framlagd nationell strategi. Det är viktigt att betona att situationen i Rumänien står i komplett strid med fördraget, med Köpenhamnskriterierna och med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I dagens situation är det oacceptabelt att ett lands verkställande makt påverkar yttrande- och pressfriheten på detta sätt. Vi måste entydigt förkasta Rumäniens strategi, uppmana den rumänska regeringens företrädare att ändra den nationella lagstiftningen och harmonisera den med de grundläggande och principiella rättsliga dokument som unionen bygger på.

Slutligen skulle jag vilja ta upp ett inspirerande exempel. Island antog just en mycket modern lag om skydd av nyhetskällor och om stöd till undersökande journalister. Jag ser ingen anledning till varför Europeiska unionen måste senarelägga liknande initiativ.

  Sonia Alfano, för ALDE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Tyvärr är vi alla medvetna om informationssituation i Italien. Vi klassificeras som ett delvis fritt land av Freedom House och återfinns på plats 71 tillsammans med Tongaöarna, alldeles ovanför Östtimor. Den ”tystade lagstiftningen”, legge bavaglio, är bara den senaste utvecklingen i en situation där landets demokratiska försvar har försvagats avsevärt, särskilt på grund av bristande fri information.

Som OECD uppger i sin senaste rapport upplöses tyvärr demokratin och de stadgade rättigheterna till information och yttrandefrihet runt om i Europa. Det räcker med exemplet Frankrike, ett land vars högsta chef för public service-televisionen utses av regeringen, eller Ungern, Estland och Rumänien som efter att ha vidtagit tuffa lagliga åtgärder för att begränsa yttrandefriheten gör det omöjligt för informationen att spela sin nödvändiga demokratiska roll som väktare över regeringen.

Av denna anledning anser jag att det är kommissionens uppgift att visa en stark och konsekvent beslutsamhet när det gäller att försvara medierna och informationsfriheten, i linje med stadgan om de grundläggande rättigheterna. Jag frågar därför kommissionen vilka åtgärder den har för avsikt att vidta för att främja en äkta mediemångfald i EU:s medlemsstater och särskilt när den kommer att offentliggöra meddelandet om indikatorer för mediemångfald, som utlovades till 2010, tillsammans med de åtföljande lagstiftningsförslagen?

Jag hoppas inte att kommissionen, liksom när det gällde utvisningen av romerna i Frankrike, är frestad att ge upp sitt försvar av frihet och demokrati i EU för att dölja det arbete som medlemsstaternas regeringar har gjort, som är allt mer intresserade av att dölja sina förseelser från pressen och allmänheten.

Jag hoppas att ni, och även kommissionsledamot Viviane Reding, kommer att kunna lugna mig på denna punkt.

  Judith Sargentini , för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Fru talman! Parlamentet diskuterar regelbundet pressfriheten både inom och utanför EU, och liksom er minns jag en livig diskussion hösten 2009 om pressfriheten i Italien och en del andra länder. Var det rätt av oss européer att peka finger åt Italien och dess premiärminister Silvio Berlusconi, eller var det ett inrikespolitiskt ärende som resten av EU inte skulle ha blandat sig i? I juli offentliggjorde OSSE:s representant för mediefrihet sin rapport. Hon vågade peka finger. OSSE har åkt runt i EU och riktat vår uppmärksamhet på följande länder. Mordet på en bloggare, Socrates Giolias, i Grekland, mordet på journalisten Grigorijs Nemcovs i Lettland, den nya medielagen i Ungern som inkräktar på offentliga tv-kanalers självstyre och minskar de tillgängliga medierna samt den övervakning av franska offentliga kanaler som president Nicolas Sarkozy står bakom. Jag fick just höra en sak om Rumänien, och sedan har vi naturligtvis den senaste utvecklingen i Italien där en lag förbjuder undersökande journalister från att återge avlyssnat material.

Turkiet, Serbien, Albanien och även Bosnien-Hercegovina – länder som planerar att ansluta sig till Europeiska unionen – tillrättavisas av OSSE, och det med rätta. Men dessa länder har fortfarande ett mål som kan fungera som en påtryckningsfaktor: medlemskap i Europeiska unionen. Pressfrihet är ett av våra Köpenhamnskriterier. Därför görs jämförelser mellan anslutningsländer, och det är beklämmande att se att Europeiska rådet inte anser att dessa jämförelser ska gälla dem själva. Om gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen fick bestämma skulle Italien verkligen förlora sin rösträtt i rådet om landet skulle fortsätta förtrycka journalister och om allt fortsättningsvis skulle ligga i en enda affärsmans och premiärministers händer.

Men för att återgå till ämnet mediekoncentration. Det faktum att de kommersiella och offentliga medierna i Italien ligger i samma händer är välkänt, men vi ska inte glömma att även Axel Springer, Bertelsmann, Rupert Murdoch och Christian van Thillo i Nederländerna och Belgien äger ett mycket stort antal dagstidningar. En fri press är nödvändig för vår demokrati, och det är upp till Europeiska kommissionen att lägga fram ett förslag för att bekämpa mediekoncentrationen, just för att vi måste ta OSSE på allvar.

  Zbigniew Ziobro, för ECR-gruppen. – (PL) Fru talman! Man kan inte ha ett fritt och demokratiskt samhälle utan fria och pluralistiska medier som ser till att allmänheten får tillförlitliga uppgifter och olika synpunkter och åsikter. Medierna är för demokratin vad blodomloppet är för kroppen. Jag anser att denna medicinska metafor är passande här. Om blodomloppet strejkar eller om det stöter på hinder försvagas kroppen oundvikligen och blir sjuk. Samma sak gäller för förhållandet mellan mediemångfalden och demokrati. Om det tillförlitliga informationsflödet strejkar eller stöter på hinder får demokratin problem. Detta påpekande kan framstå som självklart, men även om det kan verka så är det kanske inte uppenbart, för vi ger inte problemet så mycket uppmärksamhet som det förtjänar – och detta gäller också för medlemsstaterna.

Det är hög tid att EU-institutionerna börjar ägna mycket mer tid åt detta problem, och jag betonar det som Neelie Kroes sade: ”detta grundläggande problem”. Vi borde fråga oss själva om vi gör tillräckligt, och om EU-institutionerna gör tillräckligt, för att se till att majoriteten av medierna inte koncentreras hos några få aktörer. Det är också viktigt att ingen enskild enhet lyckas kontrollera olika medier som verkar på olika områden, som television, dagstidningar, Internet och radio. Jag anser att Europeiska unionen borde göra mycket mer för att införa bestämmelser som garanterar en decentralisering på mediemarknadens alla områden, och inte bara på tv-området. Det bör betonas att gränserna för yttrandefriheten i kommersiella medier ofta sätts av ägarnas och annonsörernas intressen. En annan risk är att de medieägare som är välvilligt inställda mot vissa politiska grupperingar kan gynna dessa gruppers intressen.

Ett problem i Polen är att det finns ett stängt mediesystem, som vissa kommentatorer kallar det. Alla stora massmedier säger samma sak. Journalister som avviker från denna huvudtrend och presenterar en annan synvinkel kritiseras och möts ibland av smutskastningskampanjer och regelrätta försök till misskreditering. Det finns därför ett problem och en stor obalans när det gäller tillhandahållandet av information och opinion – och tillhandahållandet av information ligger till grund för det demokratiska samhället. Det räcker om jag nämner journalister som Tomasz Sakiewicz, Jan Pospieszalski, Ewa Stankiewicz och Janina Jankowska, för man kan påstå att de nyligen har utsatts för trakasserier i Polen, även om trakasserier är ett starkt ord. Dessa personer har fina meritlistor när det gäller kampen för ett fritt och oberoende Polen, för ett fritt och demokratiskt samhälle och för fria och demokratiska medier. Nu måste vi i EU kommer ihåg detta och göra allt i vår makt för att skapa en verklig mångfald på mediemarknaden.

  Takis Hadjigeorgiou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman! Jag kommer från journalistikens verksamhetsområde, och jag menar att jag har en mycket god uppfattning om graden av yttrandefrihet i dagens EU. Jag menar att det finns yttrandefrihet, men att den tillhör mediernas ägare, den tillhör ägare av radio- och tv-stationer. Det tillhör också i viss mån de som har en trygg inkomst eller en trygg anställning. I övrigt är yttrandefriheten förlorad för många tusen, eller kanske många miljoner människor.

Till kommissionen skulle jag vilja säga att det finns ett sätt att öka journalistikens makt. Kommer en journalist att få arbete om han uttrycker en annan mening i sitt reportage än ägarens? Kan han vända sig till en byrå och försöka utöva sin rätt till yttrandefrihet, trots att det som han säger står i strid med ägarens åsikt? Kan vi, Europeiska unionen, upprätta en sådan byrå som en journalist kan vända sig till, i vetskap om att han kommer att ha arbete dagen efter? Yttrandefrihet borde naturligtvis inte bero på en journalists ”mod”, för det finns sådana modiga journalister, och de ska ha beröm. De är kämpar. Vi borde emellertid arbeta för att se till att alla journalister åtnjuter denna frihet.

Jag skulle vilja avsluta med en hänvisning till Internet, som går till ytterligheter åt det andra hållet. Här gränsar ofta yttrandefriheten till oberäknerligheter. Hur kan vi kontrollera vem som säger vad, vem som förolämpar vem, vem som hotar vem på Internet, utan någon slags kontroll över ”friheten” på Internet?

  Jaroslav Paška , för EFD-gruppen. – (SK) Inledningsvis skulle jag vilja nämna att i dagens värld kan vi inte längre skapa ett nära samband mellan yttrandefrihet och press- eller mediefrihet. Mediefrihet handlar mer om att respektera rättigheter för ägaren, som beslutar om innehåll i och beskaffenhet hos sina medier, och följaktligen också utser personalen, från chefredaktör till grafisk designer. De tillhandahåller det innehåll som de tror ska intressera läsaren, och de framställer det efter eget godtycke. I många fall liknar därför dagens medier en slags intressegrupp, som medvetet och avsiktligt försöker att bilda allmän opinion.

Vi kan naturligtvis inte förvänta oss att de så kallade fria medierna automatiskt ska tillgodose rätten till objektiv information med hänsyn till den medborgare som mottar deras målinriktade prestationer, oavsett om det är som läsare, lyssnare eller tittare. När det gäller den konsekventa tillämpningen av yttrandefriheten och det oinskränkta offentliggörandet av idéer är det därför viktigare att bredda friheten att vidarebefordra oförändrade uppgifter i så hög grad som möjligt, eftersom detta bidrar till att genomtänka urval och uppgiftsändringar som dessa medier inom näringsfriheten gör tas bort.

Enligt min mening borde vi inte längre oroa oss alltför mycket för att statliga myndigheter i dagens EU utnyttjar medierna. Jag ser i stället en större risk för potentiellt missbruk av information inom ramen för medierna i den överdrivna mediekoncentration som ligger i mäktiga intressegruppers händer, och den mediemanipulation av den allmänna opinionen som dessa grupper utövar. Jag gör mig inga större illusioner om journalisternas frihet. Det finns ett talesätt som gäller merparten av dem: den som betalar bestämmer.

  Daniël van der Stoep (NI). – (NL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Yttrandefriheten utsätts för stora påtryckningar i EU och Nederländerna. Den multikulturella eliten utövar påtryckningar, och folk som med rätta framhåller att religioner och ideologier utgör ett hot förföljs. Kritik mot religion och ideologi är alltid rättfärdigad. Människors val att tro på något är ett val som de fattar av egen fri vilja, och det får inte besvära andra. Människor föds inte in i en tro eller ideologi, utan de omfamnar den för den innebär sanningen för dem. Men det är deras sanning. De borde hålla den för sig själva och inte besvära andra med den. Så snart som sanningen gör anspråk på att vara universell, och dessutom strävar efter att ändra grundlagen, straffrätten, civilrätten och så vidare, blir den oerhört farlig.

Kritik av en enskild persons ideologi eller tro får inte urarta i att denna person utsätts för förföljelse i någon form. Individuella beslut och personlig erfarenhet får inte stå över lagen. Alla har rätt att förolämpa eller såra. Det är inte alltid lika trevligt för mottagaren, men det är grundvalen för yttrandefriheten, för smekningar och beröm behöver inte skyddas. Att förolämpa eller såra är både acceptabelt och lagligt. Ibland gör sanningen ont.

När allt kommer omkring uppstod yttrandefriheten för att skydda medborgarna mot tyranniska härskares förtryck. Denna frihet fungerar som en typ av kritik mot och anpassning till den regerande makten. Den är ett tillfälle för vanliga medborgare att göra sina åsikter hörda inför en social elit som försöker påtvinga dem sina egna standarder och värderingar.

I Nederländerna arresteras, ifrågasätts eller anklagas politiker, karikatyrtecknare och krönikörer just för att de har utövat denna rätt – rätten att uttrycka sina åsikter. Det mest anmärkningsvärda exemplet är den absurda politiska rättegången mot min partiledare Geert Wilders. Han åtalas för att vi, det nederländska Frihetspartiet (Partij voor de Vrijheid, PVV), med rätta påpekar farorna med den politiska ideologi som islam utgör. Ingen annan rörelse eller ideologi bär större ansvar för den förlorade yttrandefriheten i vår tid än islam. Islam hotar och skrämmer alla som kritiserar dess socialt söndrande natur.

Kampen för yttrandefriheten är långt ifrån över. Återstoderna av de tyranniska härskarna går fortfarande fria i Europa. PVV skulle vilja se ett slags First Amendment inom EU. Vad anser kommissionen om detta? Jag skulle vilja höra ett svar från kommissionsledamot Neelie Kroes.

  Simon Busuttil (PPE). – (MT) Jag anser att yttrandefrihet och skyddet för medierna i EU-länderna är långt ifrån perfekt, och om vi ser på våra egna länder kommer vi utan tvivel att hitta saker som vi ogillar. Det är inget fel med detta, men att vidmakthålla att det förekommer uppenbara brott mot yttrandefriheten i EU-länderna är, enligt min mening, att ta debatten lite för långt. Jag skulle vilja påminna om parlamentsdebatten i oktober förra året om en resolution som inte antogs. Syftet med resolutionen var särskilt att fördöma den italienska regeringen. Enligt min mening sände kammaren ut ett tydligt budskap genom att förkasta resolutionen: den enda platsen för dessa debatter är i de nationella parlamenten, och de borde inte läggas fram inför parlamentet. Det är enkelt. Detta var det budskap som kammaren vidarebefordrade i oktober förra året, och jag anser därför att inblandning i affärer som inte faller inom vår befogenhet kommer att försvaga, i stället för att stärka, medborgarnas och väljarnas respekt för oss. Jag uppskattar därför verkligen att kommissionen uttryckt sig tydligt i dag genom att säga att det inte råder några tvivel om att det inte finns tecken som tyder på något brott mot yttrandefriheten och mediefriheten i något EU-land, och jag anser att detta borde räcka för att avsluta denna debatt.

  Kinga Göncz (S&D). - (HU) Tack så mycket, fru talman! Ärade kolleger! Föreställ er att Europaparlamentets valsystem tillåter att en två tredjedels majoritet ska antas med enkel majoritet av rösterna. Och den största gruppen, det vill säga gruppledaren, utser Europaparlamentets talman, och gruppen väljer därefter denna kandidat genom sin tillräckliga majoritet. Sedan utnämner gruppledaren, och väljer därpå, kommissionsledamöter, kommissionsordförande, ordförande för Europeiska revisionsrätten och ledamöter av och ordförande för EU-domstolen. Gemenskapens administration har ersatt sina ledare utan motivering. Gruppledaren genomför beslut som gör det omöjligt för mindre partier att vinna ett val eller till och med ställa upp i val. Och sedan utser gruppledaren – genom att kungöra omstörtande förändringar – en lojal kärngrupp som ska leda Europaparlamentets presstjänst, och denna lojala kärngrupp ser till att en pålitlig person väljs ut att ansvara för varje medieavdelning. Till följd av detta kommer allmänheten bara att få höra fördelaktiga och positiva nyheter om gruppens verksamhet och gruppledaren.

Detta skulle naturligtvis inte kunna hända i parlamentet. Den europeiska demokratin bygger på ett system av kontroller och balans med medierna som ”väktare”. Inte ens förekomsten av två tredjedels majoritet i parlamentet kan rättfärdiga en eliminering av detta system eller en begränsning av pressfriheten och yttrandefriheten. Men det är just detta som har pågått under tre månader i Ungern. Eftersom systemet med demokratiska kontroller och demokratisk balans praktiskt taget har gått förlorat i Ungern har väktaren förgiftats, och giftet börjar verka. Ett eventuellt gensvar kan enbart komma från de europeiska institutionerna. Det är detta som vi förväntar oss. OSSE:s företrädare för pressfriheten har redan uttryckt sin djupa oro.

  Sophia in 't Veld (ALDE). – (EN) Fru talman! Tack för ert svar, fru kommissionsledamot. Jag känner till ert personliga engagemang för frihet och demokrati, så jag är säker på att vår pressfrihet ligger i goda händer hos er.

Ni säger dock att Europeiska kommissionen inte har några allmänna befogenheter för att skydda pressfriheten, men jag skulle påstå att detta är en rätt restriktiv tolkning av era befogenheter, eftersom skyddet av demokrati, frihet och civila friheter för det första står inskrivet i fördraget, och ni är fördragens väktare.

För det andra, om vi, EU, kräver av medlemsstaterna att de ska uppfylla vissa standarder, så kan vi anta att kommissionen kommer att skydda dessa standarder inom EU också.

Ett annat inslag är att mediernas ägandeskap blir en alltmer gränsöverskridande fråga, och vi skulle till och med kunna föreställa oss att utomeuropeiska företag kommer att äga europeiska medier. Skulle ni fortfarande säga att det inte angår oss om exempelvis ryska eller kinesiska ägare blandade sig i europeiska medier? Jag tror inte det.

Den andra frågan som står på spel här är om vi borde peka ut syndare, om vi borde peka ut enskilda medlemsstater. Ja, det tycker jag att vi borde. Det kan verka olustigt, och jag skulle verkligen inte vilja att min medlemsstat blev kritiserad, men om vi inte längre kan vara självkritiska, hur ska vi då kunna försvara de grundläggande rättigheterna? Jag skulle vilja påminna min kollega Simon Busuttil om att parlamentet under en tidigare mandatperiod antog en resolution om Berlusconis regering och pressfrihet som sträckte sig bortom den resolution som förkastades förra året. Så vi har faktiskt ett tidigare likartat fall.

Parlamentet har upprepade gånger uppmanat till lagstiftning – särskild sådan – för att ge Europeiska kommissionen redskap för att ingripa och skydda friheten i hela EU.

  Marek Józef Gróbarczyk (ECR). – (PL) Jag välkomnar att frågan om yttrandefrihet är ämnet för dagens debatt, eftersom jag tillsammans med andra ledamöter av Europaparlamentet upprättade en reflektionsgrupp med intresse för denna fråga i juni i år. De journalister som vi bjöd in till Strasbourg talade om utfrysningsformer som användes mot företrädare för medierna. Deltagarna förklarade hur yttrandefriheten begränsas av enorma böter som utmäts av domstolar för att man tagit upp obekväma historiska ämnen eller försvarat traditionella värderingar, och av att man hindrar spridning av filmer om obekväma ämnen, såsom orsaken till flygolyckan i Smolensk, och genom trakasserier i form av en ständig granskning av katolska radio- och tv-bolag som inte sympatiserar med makthavarna. Men jag skulle vilja nämna ett mycket speciellt fall av hot mot en undersökande journalist i Polen, som bröt ihop till följd av de falska anklagelser som riktades mot honom. Han försökta i ren desperation ta sitt liv. I ett avskedsbrev till sina barn skrev han att de inte skulle tro på de smädliga saker som skrevs om honom. Detta är bara ett av de otaliga exempel som vi noterade vid mötet i juni. Nästa möte med reflektionsgruppen för skydd av yttrandefriheten kommer att äga rum den 22 september under sammanträdesperioden i Strasbourg.

  Rui Tavares (GUE/NGL). – (PT) Mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! Yttrandefriheten och pressfriheten är inte någon medalj som man vann för flera år sedan och som kan hängas upp till beskådande: de är något som man måste kämpa för och vinna varje dag, och i Europa glömmer vi ofta detta.

Pressfriheten i Europa är för närvarande hotad: den hotas av krisen, av mediekoncentrationen och av vissa politiska ledares opportunism. I Italien kan en journalist som offentliggör avlyssnade samtal dömas till böter på upp till 10 000 euro. Silvio Berlusconi, som kontrollerar fem av sex tv-kanaler, vill införa en lag som tvingar webbplatser att begära tillstånd från staten för att återge video- eller ljudreportage, något som skulle utvidga hans kontroll till de nya medierna. I Ungern görs försök att skapa en mediemyndighet som ska kontrolleras av premiärministern. I Rumänien kräver högsta försvarsrådet – militären – att det lokala parlamentet ska rikta sin uppmärksamhet mot fenomenet ärekränkande kampanjer som organiserats av medierna, och så vidare.

Samtidigt är det inte bara ett problem för stater: det är ett problem för företag också. Mediekoncentrationen ökar, liksom medieägare och -innehavares inblandning i redaktionsarbetet. Fru kommissionsledamot! Ni sa att medlemsstaterna har konstitutionella traditioner som skyddar de grundläggande rättigheterna. Vi i EU bygger emellertid också vår egna konstitutionella tradition, och vi måste – av skäl som Sophia in ’t Veld faktiskt redan har nämnt – utvidga skyddet av pressfriheten till europeisk nivå.

Jag har några förslag. Vi måste skapa medel som stöder oberoende journalister och frilansare: journalister som för närvarande sugs ut och är ett lätt byte för påtryckningar från staten eller företag. Vi måste utvidga lagstiftningen mot koncentration, och vi måste förmodligen också upprätta en fond för att stödja den press som vill säkerställa oberoende och kvalitet, tills en ny, Internetbaserad affärsmodell skapas i denna övergångsfas.

  John Bufton (EFD). – (EN) Fru talman! Våra svårigheter med pressfriheten är till stor del av finansiell art. I de fall som man upplever att pressen kontrolleras beror det ofta på den som äger och finansierar medierna. Den digitala eran har sett vinster falla snabbt och många företag kastas in i finansiellt tumult, men hur kan ett politiskt organ finansiera industrin utan att överskrida objektivitetens gräns?

I en skrivelse till ordförande José Manuel Barroso från den nya kommissionsledamoten för kommunikation, Viviane Reding, som läckt ut, avslöjades det att ordföranden, för att bättra på sin image, ska ha en fotograf och en tv-producent till hands 24 timmar om dygnet. Och inte bara det, journalisterna kommer att få betalt för att följa med kommissionsordföranden på utlandsresor. Åtta anställa kommer även att anlitas för att bevaka bloggosfären för att leta efter kritik och tysta ned alla ovälkomna åsikter som hittas.

Under 2009 användes över 8 miljoner euro till att underhålla och utbilda journalister, varav 350 000 euro för att hålla irländska journalister på mattan under folkomröstningen genom seminarier om Lissabonfördraget. 700 000 euro har använts till journalisttävlingar och minst 7 000 euro till cocktailpartyn.

Det går bestämt en mycket fin linje mellan att finansiera informationsindustrin och att muta den. Det som inte är godtagbart är att kommissionen inleder en attack mot statsägda publikationer när de själva kastar bort skattebetalarnas pengar på att manövrera medierna i syfte att spinna ett nät av lögner runt oss alla.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag kan kanske göra mitt inlägg med hjälp av några mycket personliga exempel. Jag har erfarenhet från medierna ur två perspektiv: det första som yrkesjournalist, utrikeskorrespondent för tidningen Der Spiegel, och det andra som grupplös parlamentsledamot. I dessa roller har jag erfarit två helt olika världar: den ena sedd från utsidan som var förhållandevis oberoende, och den andra, nu när jag är aktiv i politiken, sedd med stor häpnad.

Jag kan bevisa för er att politisk rapportering i de offentliga medierna i Tyskland och Österrike i mycket stor utsträckning kontrolleras av några få aktörer. För samma idéer som jag till en början fick stödja ombads jag lämna Österrikes statliga tv- och radiobolag ORF till följd av politiska påtryckningar som utövades på till exempel Reinhold Beckmann och Elmar Oberhauser. När det gäller yttrandefriheten har vi ett mycket större problem att lösa än många av oss inser. Jag skulle också vilja be er att se på de påstått oberoende offentliga medierna, som – när det gäller politiska frågor – domineras på ett extremt partiskt sätt av två huvudparter.

  Marco Scurria (PPE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi uppskattade i hög grad kommissionsledamotens inställning till denna diskussion, för hon hävdade att det i grund och botten inte förekommer några verkliga kränkningar inom EU och även för att hon lugnade oss när det gällde kommissionens roll som väktare av fördragen och därmed för pressfriheten och yttrandefriheten inom EU.

Trots det återstår vissa farhågor. Kommissionsledamoten konstaterade att nästan hälften av alla länder som tillhör Europeiska unionen är föremål för överträdelseförfaranden som syftar till att ta reda på huruvida pressfriheten och yttrandefriheten verkligen garanteras i dessa länder. Hon belyste också de förebyggande åtgärder som måste vidtas på dessa områden, men betonade att problemet inte är utmärkande för en stat eller enskilda stater. Det är självklart inte ett italienskt problem – parlamentet uttalade sig om detta ämne för några månader sedan genom en demokratisk omröstning – och inte heller är det ett problem för ett politiskt parti, för vi har just hört att i Tyskland är det socialdemokraterna som kontroller vissa mediekanaler.

Det problem som vi i kammaren måste lösa är av mer allmän art. I morgon kommer vi att rösta om ett betänkande om journalistik och nya medier – att skapa en offentlig sfär i Europa. Detta betänkande innehåller vissa riktlinjer som parlamentet börjar ge sin åsikt om.

Vi måste tala om hur vi ska kombinera sanning och frihet i de nya medierna, men också i de mer traditionella medierna, för samtidigt som alla har rätten att berätta allt har vi också alla en skyldighet att tala sanning när vi skriver eller uttrycker oss genom en mediekanal. Vi måste också förstå hur vi ska kombinera information med medborgarnas – alla medborgares – rätt till privatliv.

Detta är problem som vi måste ta itu med, och som parlamentet måste begränsa sig till, inte ideologier eller bestämda frågor som rör ärenden som inte förekommer i något EU-land.

  Victor Boştinaru (S&D). – (RO) Jag ska tala på rumänska, eftersom jag hoppas att detta gör det möjligt för mig att även förmedla mitt budskap så tydligt som möjligt till Bukarest, både till landets president och till högerregeringen.

Jag är så chockad att vi, efter det tal som Europeiska kommissionens ordförande, José Manuel Durão Barroso, höll i förmiddags om tillståndet för unionen och våra europeiska projekt, nu diskuterar tillståndet för medierna i EU och särskilt i ett antal länder: Bulgarien, Ungern, Rumänien och Italien. Låt oss anta att det i Italien finns en oförenlig situation mellan premiärministern och hans position som ägare till ett medieimperium som innehar en monopolställning i detta land.

Fru kommissionsledamot! Eftersom ni är fördragens väktare ska jag citera följande avsnitt ur ett dokument för er. Det lyder: ”Genomtänkta presskampanjer som syftar till att svärta ned statliga institutioner genom att oriktig information om deras verksamhet sprids utgör en sårbarhet för den rumänska staten.”

Detta avsnitt är inte ett utdrag ur Hitlers eller Stalins politik. Det är en del av en text som ska bli lag om den antas av det rumänska parlamentet. Utkastets titel är ”Rumänsk nationell säkerhetsstrategi”, och det har utarbetats på president Traian Băsescus order. Jag hänvisar uttryckligen till artikel 6, punkt 2, led 10, ”Sårbarheter”.

I detta dokument, där man hänvisar till utmaningarna för den nationella säkerheten, betraktas faktiskt pressfriheten och yttrandefriheten, som i andra fall är grundläggande rättigheter i EU:s alla medlemsstater, som faktiska hot mot den nationella säkerheten. Ordalydelsen i denna artikel lämnar utrymme för godtycke och missbruk, och den skadar också denna verksamhets rykte.

Fru kommissionsledamot! Jag skulle slutligen vilja informera er om att två framställningar redan har lämnats in till Europaparlamentet, och att den största fackföreningen för rumänska journalister, MediaSind, har lämnat in en framställning. Ni, liksom jag, känner till att det beslut som EG-domstolen fattade 1978, i Handyside-målet, är en del av stadgan om de grundläggande rättigheterna, som i sin tur faktiskt är en del av samlingen av EU-fördrag.

  Renate Weber (ALDE). – (RO) Regimer som nonchalerar demokratiska regler ser alltid yttrandefrihet och pressfrihet som en större fiende än den politiska oppositionen, och försöker att tysta den på alla möjliga sätt.

De trender som vi nyligen har sett i EU är oroande. I mitt eget land, Rumänien, anses inte pressen längre vara en väktare som övervakar regeringens och samhällets handlingar, utan en sårbarhet. En president och en regering som struntar i kritiska röster har beslutat att pressen och kampanjer som skulle kunna få offentliga institutioner att förlora trovärdighet kan såra den nationella säkerheten.

Om några journalister därför till exempel skulle avslöja att vid ministeriet för sport eller turism missbrukade ministern allmänna medel genom oansvarig eller till och med brottslig användning, skulle detta kunna underminera ministeriets trovärdighet och, i förlängningen, regeringen och landets nationella säkerhet.

För att undvika anklagelser bör pressen aldrig kritisera en offentlig institution igen, utan hålla tyst. Är Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna fortfarande ett dokument att räkna med? Är Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna fortfarande att räkna med? Naturligtvis kan man fortfarande räkna med dem, och det är dags att få ett slut på denna praxis som syftar till att avskräcka pressen. Europeiska kommissionen måste verkligen agera som en verklig väktare för de rättigheter och principer som EU grundas på.

  Jacek Olgierd Kurski (ECR) . – (PL) Jag skulle vilja tala om de påtryckningar som mediekoncerner utövar på yttrandefriheten. För en månad sedan resulterade en process, som hade inletts av en mäktig mediekoncern, till den första auktionen i ett fritt Polen, och kanske i EU, på en politikers tillgångar på grund av hans åsikter. Den berörda politikern är jag själv, Jacek Kurski, ledamot av Europaparlamentet. En domstolstjänsteman auktionerade bort tillgångar som tillhörde mig för 24 000 euro, vilket motsvarar en årsinkomst för en ledamot av det polska parlamentet, en befattning som jag innehade i fyra år, för att jag hade gjort ett uttalande som Agora-koncernen inte gillade. Det är allmänt känt att mitt uttalande föll inom de allmänt fastställda gränserna för politisk kritik och debatt, vars enda domare ska vara allmänheten och inte en domstol. Jag har lämnat in en överklagan i detta mål till Europadomstolen i Strasbourg, men Agora-koncernen har redan stämt ett dussintal framstående polacker för att de har uttalat sig kritiskt om Agora. Det synnerligen skandalösa i dessa kränkningar av medborgerliga rättigheter härrör från att Agora-koncernen har vuxit från en part i en rättstvist till en ”superdomstol”. Koncernen har fått befogenheten att trycka vissa tillkännagivanden i sin dagstidning som kan störta vem som helst i fördärvet, om den bestämmer sig för det. Konfiskering eller utauktionering av tillgångar är regel i Vitryssland, och vi använde metoden under kommuniststyret i Polen. Jag anser att kommissionen borde inbegripa detta i den ståndpunkt som den intar i denna fråga. Vi vill inte leva i ett Europa där ens tillgångar beslagtas för att man säger det som man tänker.

  Vladimír Remek (GUE/NGL). – (CS) Först och främst välkomnar jag att denna debatt överhuvudtaget genomförs. Mot bakgrund av den nuvarande situationen i många EU-länder, det må finnas yttrandefrihet och pressfrihet, men i själva verket finns det många brister. Detta beror på att makt har en tendens att göra sig gällande på detta område.

I Tjeckien har vi den så kallade munkorgslagen, som gör det omöjligt att offentliggöra uppgifter som är obehagliga för politiker och hotar journalister med hårda straff, däribland fängelse. Inget annat land i EU har en liknande skendemokratisk rättslig åtgärd, även om vissa av dem har likartade tendenser. Yttrandefriheten påverkas också avsevärt av den finansiella situationen för den som arbetar inom medierna. Den som har pengar har makt och även inflytande över medierna. Vad de människor som fråntas sina ägodelar anser ignoreras ofta medvetet. Jag är inte någon idealist, och en debatt kommer inte att ställa allt till rätta, men ju oftare vi återkommer till detta ämne, desto närmare en äkta demokrati kommer vi.

  Mario Borghezio (EFD). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Fru kommissionsledamot, det gläder mig verkligen att ni är fördragens väktare.

I själva verket vaktar också kommissionen sina egna hemligheter så väl att det är mycket svårt för oss parlamentsledamöter att till exempel få utförlig och framför allt ingående uppgifter om det som äger rum vid era möten bakom stängda dörrar, trots att kommissionsledamöterna inte har valts av våra folk och därför borde känna ännu större press att uppfylla sin skyldighet att lämna meddelanden och tillhandahålla insyn.

Jag väntar till exempel fortfarande på ett svar – och inte det ironiska svar som jag har fått – på min fråga, så att jag kan sprida sanningen i dagstidningarna. Är eller var president José Manuel Barroso medlem av Bilderbergklubben eller inte? Besöker han den eller inte? Det svar som jag fick, och som jag offentliggjorde i mina pressmeddelanden, var med andra ord följande: ”Herr Borghezio! Ni vet mer än oss om Bilderberggruppen.” Det är lite märkligt, och jag skulle därför vilja få mer information i denna fråga.

Vilken information har till exempel den internationella pressen gett om bakgrunden till finanskrisen? Lissabonstrategin citerades. Detta är mycket intressant. Det är som att titta på en uppsättning kinesiska askar när man ska fastställa de verkliga ägarna bakom de stora finanskoncerner som de ledande dagstidningarna och massmedierna tillhör. De skulle kunna befinna sig i skatteparadis, såvitt vi vet.

Jag tror att det skulle vara mycket bra för er att kämpa för ett initiativ som syftar till att verkligen avslöja det som pågår bakom politikens och finansvärldens kulisser. Detta är mycket intressanta ämnen och de är mycket viktiga för medborgarna, som har en rätt att hållas fullständigt underrättade. Jag noterar, och skulle vilja betona, tystnaden från vänsterkanten när det gäller Bilderbergklubben och Trilaterala kommissionen.

  Nicole Sinclaire (NI). – (EN) Fru talman! Jag ska försöka hålla mig till min talartid. Det gläder mig att kommissionen erkänner vikten av en fri press när det gäller att bevara den demokratiska integriteten. Men alltför ofta intar den politiska eliten inställningen att ord betyder det som de säger att de betyder. Detta är ett av dessa fall.

I dag i parlamentet uppmanade man i en artikel i Løkkegaardbetänkandet till att korrespondens från journalistkåren i Bryssel ska organiseras för att täcka europeiska nyheter på ett mer lärorikt sätt. Journalister är där för att informera, inte lära ut. Journalister värderar sitt oberoende mer än något annat. Om de inte är oberoende kan de inte anses fria.

Kommissionen utövar redan en alltför stor kontroll över medierna i Bryssel genom finansiella stimulansåtgärder och tvång. Här talar man om Europarl TV som om den hade något nyhetsvärde: det har den inte. Dess innehåll är inget mer än pressmeddelanden med rörliga bilder. Det är därför som ingen tittar på det.

Løkkegaardbetänkandet röstades faktiskt igenom i parlamentet i dag, och i detta krävde man att EU-studier ska införlivas i läroplanerna. Vilken journalist som helst skulle kunna tala om för er att det inte finns utrymme för propaganda i fria och oberoende medier. Den icke-statliga organisationen Reportrar utan gränser har redan fastställt att Italien, Bulgarien och Slovakien har omfattande problem med sin pressfrihet. Frankrike och Spanien misslyckades också att uppfylla de standarder som fria medborgare har rätt att förvänta sig. I Storbritannien har vi redan en press som kan anses fri, även om de använder ”enligt uppgift” en hel del. Som vi har sett här i dag verkar EU röra sig i motsatt riktning.

  Monica Luisa Macovei (PPE). – (RO) Jag delar känslorna hos dem som stöder yttrandefriheten och pressfriheten. Demokrati existerar inte utan yttrandefrihet. På denna punkt vill jag också påminna er om den heliga regel som utgjort grundvalen för pressen, åter i en demokrati: uttalanden är fria, fakta är heliga.

I fallet Rumänien gläder det mig att berätta för er att sedan 2006 är vare sig förolämpning eller förtal längre några brott, eftersom dessa då avlägsnades från strafflagen av högerregeringen. Detta innebär att inga brottspåföljder alls ådöms en journalist, inte ens i den beklagliga situationen då oriktig information sprids mot bättre vetande. Jag anser verkligen att situationen är alldeles utmärkt som den är eftersom journalister inte tvingas leva i rädsla för brottspåföljder. Nu har vi bara civilrättsliga förfaranden i Rumänien.

Privata pressorganisationer utövar givetvis sin frihet att kritisera och utmana makthavarna till fullo, för alla makthavare kritiseras alltid. Detta är helt naturligt.

Även Rumänien har sin del av nyhetsbyråer som ägs av politiker och som finansieras av politiker och/eller affärsmän. Som vi har hört i kväll förekommer detta i många andra EU-länder.

Först och främst måste denna anslutning och finansiering vara genomblickbar. Vi måste också se till att det oberoende redaktionsarbetet garanteras för journalister som arbetar för sådana organisationer, om vi vill ha en fri press.

  Ivailo Kalfin (S&D). – (BG) Fru talman, fru kommissionsledamot! Mediefrihet är en integrerad del av människorättssystemet och kan inte betraktas utanför att allmänt demokratiskt sammanhang. I Bulgarien, liksom överallt, arbetar medierna under ett intensivt marknadstryck. Försäljningen faller, annonseringen minskar och de nya medierna gör att gränserna mellan yrkesjournalistik och de sociala medierna suddas ut alltmer. Andra journalister har ännu färre möjligheter att praktisera och utföra sitt yrke normalt. Traditionella medier och deras publik försvinner. I dag tillkännagavs det till exempel att en av Bulgariens dugliga, kvalitativa dagstidningar, Klasa, stoppar pressarna. I denna situation blir medierna kraftigt beroende av sina välgörare, oavsett om dessa är företag eller regeringar, som står inför frestelsen att byta mediefrihet mot sitt eget välbefinnande i mediernas strålkastarljus, inte av sina läsare.

Tyvärr har en stor andel av utgivarna i Bulgarien sina huvudintressen på andra områden. Detta skapar förutsättningar för påtryckningar och missbruk av redaktionell politik i utbyte mot eftergifter och bra behandling av regeringen. Regeringen å sin sida visar systematiskt sin likgiltighet för principen om institutionernas oberoende, inbegripet de som är inblandade i medielagstiftning. Situationen har nått en punkt där den medvetet söker skriftlig förlåtelse från medierna efter att ha frågat dem om de utövat påtryckningar på dem. Detta, i sig, är en form av påtryckning.

Problemen i Bulgarien är inte unika. De påträffas i andra länder också. Jag skulle inte säga att alla medier är lika goda kålsupare, och jag skulle inte för ett ögonblick kritisera vare sig de duktiga journalister som ofta tvingas arbeta utan fast anställning eller i allmänhet letar efter en annan yrkesbana. Problemet är strukturellt. Det hör i grund och botten samman med självcensur, som ofta tillämpas. Till detta måste vi också lägga koncentrationen av mediedistribution, oavsett om den gäller digitala eller tryckta medier.

Nyligen tillkännagav Europeiska kommissionen i sin förra sammansättning åtgärder för upprätthållande och övervakning av mediemångfald. Vi är framför allt i behov av att detta händer nu. Populism och aggression är mycket frestande, men de har aldrig resulterat i verkliga lösningar. Jag förväntar mig att Europeiska kommissionen ska medverka aktivt nu och föreslå en lösning. Jag vet att detta är en känslig fråga som inte ofta blir föremål för formella åtgärder, även om det finns sådana indikatorer för att göra detta. Trots detta måste Europaparlamentet fastställa mycket höga förväntningar och kriterier. Det är lika viktigt att garantera, bevara och utveckla demokratin i EU.

  Luigi de Magistris (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! När man bygger ett rättigheternas Europa är informationsfrihet, informationsmångfald och oberoende information en grundläggande del.

Är kommissionsledamoten medveten om att det finns ett land i EU – som för övrigt är en av de medlemsstater som var med och grundade Europeiska unionen enligt Romfördraget – där det inte finns mediemångfald, där en premiärminister direkt eller indirekt kontrollerar de statliga och privata tv-kanalerna och de tryckta medierna? Vad kan det finnas för demokratiska motkandidater i val i ett land där en premiärminister – ett politiskt parti – kontrollerar medierna? Vilken typ av demokrati kan existera i ett land där en lag som förbjuder journalister att offentliggöra juridiska nyheter ska antas om bara några dagar? Glöm Watergate och att pressen upprätthåller en regim! Här talar vi om knähundar!

Vilket demokratiskt land vill kontrollera Internet? Vilket demokratiskt land oskadliggör alla som glider ifrån partiets linje och inte lyckas garantera yttrandefriheten och rätten till att ha en avvikande åsikt?

Det är inte en beskrivning av Sudan under Bokassas styre eller Rumänien under Ceauşescu: detta är Italien under Berlusconi, där dessa saker får hända, inte minst för att Europeiska kommissionen inte har mod att inta en oberoende och fri inställning gentemot medlemsstaterna.

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Fru talman, fru Kroes! Det är oroande att höra om alla brott mot yttrandefriheten i EU. Jag vet inte om ni är medvetna om detta, men även ni antar en lag som begränsar denna frihet. Løkkegaardbetänkandet, som har fått stöd av alla politiska grupper i parlamentet, tror jag, med det lovvärda undantaget som utgörs av min grupp, innehåller bisarra bestämmelser som begränsar yttrandefriheten och pressfriheten. Jag rekommenderar att ni läser punkterna 14, 20, 23 och 39 och särskilt punkterna 8 och 31. I punkt 8 står det att ett EU-organ ska övervaka offentliga medier i Europa, och i punkt 31 att dessa medier måste tillhandahålla information om vårt arbete. Vi borde förtjäna mediernas och allmänhetens uppmärksamhet genom vårt hårda arbete, inte genom att tvinga någon att sprida information om vårt arbete. Medierna har ingen skyldighet att tillhandahålla information om Nato eller FN, och av samma skäl behöver de inte heller berätta om parlamentets arbete för någon.

  Ivo Belet (PPE). – (NL) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilka börja med att säga att behovet av en debatt i kammaren om grundläggande värderingar, som pressfrihet och åsiktsfrihet, verkligen är större än någonsin. Jag föreslår – och jag hoppas att vi kan enas om detta – att denna debatt kan hållas på grundval av objektiva kriterier och objektiva analyser.

Fru kommissionsledamot! Ni själv föreslog ett sådant instrument med objektiva indikatorer – systemet för bevakning av mediemångfald – som har utvecklats av Europeiska kommissionen. Målet för Europeiska kommissionen är bland annat att nu genomföra denna bevakning av mediemångfalden, och vi förväntar oss verkligen att ni ska göra det.

Det andra instrumentet är Europarådets rekommendationer. Dessa rekommendationer gäller normer för pressfrihet, en oberoende förvaltning av offentliga radio- och tv-bolag och stabil finansiering. EU:s alla 27 medlemsstater har undertecknat dessa normer, så det är en bra idé att påminna medlemsstaterna om behovet att uppfylla sina åtaganden av denna anledning.

Det är vårt ansvar – från Europaparlamentets sida – att uppmärksamma dem på detta. Vi ska bland annat göra detta inom kort i form av en ny resolution om framtiden för offentliga radio- och tv-stationer i den digitala eran, som kommer att läggas fram inför parlamentet antingen nästa månad eller månaden därpå. I denna ska vi uttryckligen be kommissionen och även medlemsstaterna att se över detta i detalj.

Slutligen kan vi inte godta pressfrihet som uppstår under hot någonstans i Europa, och det krävs följaktligen vaksamhet, vaksamhet från parlamentets sida. Det är därför som jag anser att det är en bra idé att kommissionen och parlamentet utfärdar en lämplig påminnelse till medlemsstaterna i sinom tid.

  David-Maria Sassoli (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! För andra gången under denna valperiod och i parlamentet diskuterar vi problemet med pressfrihet. Fru kommissionsledamot! Detta visar att det finns ett påtagligt problem. Det är ett stort problem enligt den europeiska allmänheten.

Jag skulle vilja påminna er om att parlamentet utfärdade en resolution i maj 2004 i vilken man uppmanade kommissionen att vidta åtgärder för att skydda mediemångfald och pressfrihet, men vi har inte hört kommissionen höja sin röst under alla dessa år. Som ni känner till växer nu problemet. Problemen i Italien, Rumänien och Ungern är olika, men bakgrunden är densamma.

Som ni väl känner till upplever Italien fortfarande en allvarlig intressekonflikt, som förvärras av regeringens ockupation av radio och tv i allmänhetens tjänst. I Rumänien anses pressen till och med vara ett hot mot nationen. I Ungern vill regeringen granska journalistiken. EU-institutionerna kan naturligtvis inte tolerera att en regering har inflytande över medierna. Informationsfrihet är inte en vara som enbart kan utvärderas i enlighet med marknadskriterier. Det är i stället allmänhetens rätt att skapa sig egna åsikter om politiken, regeringarnas kvalitet och det offentliga livet.

Det finns inga fler ursäkter för EU:s institutioner. Kommissionen måste vidta beslutsamma åtgärder för att stärka EU:s gemensamma normer. Ert ingripande, fru kommissionsledamot, skulle kunna ge EU-medborgarna vissheten att EU är ett rättigheternas och frihetens område.

  Cecilia Wikström (ALDE). - Fru talman! Låt oss denna sena timme påminna oss om att yttrandefriheten föddes i Europa en gång. I mitt land, Sverige, har vi värnat den sedan 1766, då den blev svensk lag, och den är numera grundlagsskyddad. Detta har ändå inte förhindrat att journalister och författare utsatts för avskyvärda saker som mordförsök, brandbomber och hot. Detta är inte unikt för Sverige, precis samma våldsamheter förekommer på andra håll i Europa.

Om vi vill att Europa ska fortsätta att vara ett föredöme för pressfrihet och yttrandefrihet så duger det inte att tre länder i EU pekas ut för att ha bara delvis yttrandefrihet enligt ”Freedom Houses” senaste rapport, nämligen Italien, Bulgarien och Rumänien. Också Grekland rapporteras ha problem. Vem av oss har inte i färskt minne de blanka tidningssidor som vi såg för en tid sedan i Italien efter påtryckningar mot journalister och tidningsredaktioner?

Det fria ordet måste försvaras. Vi får aldrig glömma att den fria konsten och yttrandefriheten såg dagens ljus i de unga europeiska demokratierna. I varje demokrati är medborgarna är fria att kritisera och ha synpunkter på artiklar och böcker, och vi får aldrig acceptera att människor skräms till tystnad. Yttrandefriheten utgör själva ryggraden i den union som vi alla är satta att tjäna och vars ideal vi måste stå upp och försvara, särskilt i tider när de utmanas.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Behovet att skydda rättigheterna till yttrandefrihet och pressfrihet är oerhört viktigt och har fått nya aspekter, särskilt i vår tid, av främst två anledningar.

För det första gäller det den tekniska utvecklingen som har resulterat i nya kommunikationsmedel, som vi redan har hört. Vi har nu Internet, vi har bloggar, vi har sociala nätverk, vi har radio och tv på Internet. Detta är de nya medier som har inverkat i stor omfattning. Nu skulle jag vilja säga att en journalist och en aktiv bloggare mördades i Grekland för två och en halv månad sedan.

Även om dessa nya medier inverkar i stor omfattning har deras rambestämmelser ännu inte reglerats på ett integrerat sätt, vare sig genom lagstiftning eller när det gäller en uppförandekod. Vår egen EU-kommission har ofta svarat att vi alla förlitar oss på att dessa medier ska tillämpa självreglering. Det blir ofta uppenbart att vi i slutändan får missbruk och slutligen missvisande uppgifter till allmänheten, till följd av den frihet som dessa medier beviljas, särskilt under förhållanden med anonymitet.

Det andra skälet är att offentliggörande samt radio- och tv-sändningar nu för tiden är koncentrerade hos några få, mäktiga affärsjättar, och som en slutlig följd av detta måste affärsmän, politiker och ofta hela regeringar böja sig för dessa jättars önskningar. Avslutningsvis vill jag säga att det ofta är uppenbart att vi, i yttrandefrihetens namn, i slutändan tystar ned den politiska världen och arbetande journalister, som sakligt sett inte kan arbeta och informera allmänheten.

Avslutningsvis vet vi att vår makt på EU-nivå är begränsad. Även vi för vår del kan naturligtvis utöva påtryckningar inom ramen för och i en miljö av brett samtycke från alla berörda byråer, i en miljö som kommer att tillhandahålla omedelbara lösningar för medlemsstaterna i ett EU som kommer ut ur den största krisen som inträffat under de senaste åttio åren.

  Andres Perello Rodriguez (S&D). – (ES) Fru talman! Det stämmer att detta är en global debatt, och att det skulle vara en överdrift att säga att det inte finns yttrandefrihet inom EU, men det är lika sant att det finns fall där rätten till information och rätten till yttrandefrihet inskränks. Detta är något som vi måste fördöma.

Jag stöder och instämmer med dem som säger att vi måste inrikta oss på de medlemsstater som kränker yttrandefriheten och pressfriheten. Om vi måste tala om Italien, Ungern och Bulgarien måste vi göra det, men om vi måste tala om det skandalösa fallet Rumänien måste vi också göra det. Vi kan påstå att det inte finns juridiska bevis, men det finns tillräckliga uppgifter om att vi måste agera för att bemöta dessa skandalösa fall, för detta är inte en domstol utan ett politiskt parlament.

Jag vill också påpeka att det finns demokratiska länder som har offentliga tv-kanaler som har lyckats vinna det största antalet tittare tack vare sin mångfald – det är fallet i Spanien – men som samexisterar med offentliga tv-kanaler i självständiga regioner – som Madrid och Valencia, som har ett större kombinerat territorium och en större befolkning än vissa medlemsstater – vilka har tagits över av respektive regionala regeringar och manipuleras i stor omfattning. Denna manipulation har inrapporterats av föreningar, partier och fackföreningar och innefattar strömavbrott och urkopplingar från företagsrådens sida som svar på deras rädsla för mobbning. De har visat sig kapabla – som exempelvis Canal Nou – att censurera den största korruptionsskandalen i Spanien – fallet Gürtel – för att det påverkar den regering som styr kanalen, medan de offentliga kanalerna körde historien som toppnyhet den dagen, och de kränker på ett skandalöst sätt journalisters och tittares rättigheter.

Detta sker i EU – i regionen Valencia och regionen Madrid – och det sker vid Telemadrid och Canal Nou.

Det finns därmed två tv-kanaler – och jag lovar att jag ska bevisa detta – som agerar utanför ramen för Lissabonfördraget och kringgår Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna eftersom de ständigt kränker artikel 11, och jag ber er att beakta detta.

Jag talar ut för att fördöma detta, och jag uppmanar kommissionsledamoten och kommissionen att be om information, för en demokratisk medlemsstat och en demokratisk union får inte understödja denna typ av negativt uppförande.

  Lena Kolarska-Bobińska (PPE) . – (EN) Fru talman! Det är oerhört väsentligt att våra väljare är välunderrättade om aktuella frågor. Information främjar medborgarnas intresse för samhällsfrågor och deras deltagande. Som politiker behöver vi likvärdiga förutsättningar för att våra olika budskap ska uppfattas på rätt sätt av allmänheten. Tyvärr väljer de kommersiella medierna i dag i allt högre grad att bara underhålla våra väljare. Aktuella frågor bevakas därför bara i begränsad utsträckning. Det krävs alltså allt större insatser av våra offentliga medier när det gäller information och utbildning.

En farlig utveckling är att vissa partier och politiker försöker skaffa sig kontroll över de offentliga medierna. Det här sker i många medlemsstater – Italien, Ungern, Rumänien och Frankrike, för att bara nämna några. Vi måste stå emot denna trend. Sedan 1989 har Europarådet, såsom redan nämnts i vår debatt, spelat en mycket framträdande roll när det gäller att införa standarder för fria och opartiska offentliga medier i Europa. Europarådets standarder måste införas i alla medlemsstater, både i de tidigare kommunistiska länderna i öst och i Västeuropa.

I den här frågan bör vi som parlament samarbeta närmare med våra grannar här i Strasbourg. Våra medlemsstaters regeringar ansvarar för att se till att offentliga medier behåller sitt oberoende och sin förmåga att tillhandahålla opartisk information, och vi, Europaparlamentet, bör fortsätta att övervaka hur väl de fullgör denna offentliga skyldighet.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D) . – (HU) Fru kommissionsledamot! Det är oerhört oroande att de EU-medlemsstater som oftast sägs kränka yttrande- och pressfriheten, ett av EU:s grundläggande värden, såsom påpekats i kväll är Rumänien, Italien, Bulgarien och, tyvärr, mitt eget land Ungern. Kommissionen kommer inte undan uppgiften att kontrollera om medlemsstaterna respekterar denna rättighet, som är grundläggande för EU. Kommissionen måste se till att den respekteras, övervaka situationen och försäkra sig om att inget ägarmonopol skapas i medlemsstaterna. Vi har sett det i Italien med Silvio Berlusconis medieimperium, och nu följer Ungern efter i och med uppköpet av RTL Klub. En kader bör inte kunna utses att leda ett offentligt medieföretag. Kommissionen måste säga sin mening om dessa fall och övervaka dem.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE) . – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hennes balanserade rapport.

Vi väntar med stort intresse på fastställandet av de objektiva indikatorerna på mediernas mångfald. Det gör vi både som parlamentsledamöter och som italienare, eftersom vi är väl medvetna om i vilken utsträckning mångfald, frihet och oberoende för medierna garanteras i Italien. Särskilt välkommet skulle det därför vara med indikatorer som kan övertyga även den italienska vänstern om detta, för var fjärde eller var femte månad kommer de med samma argument och får alltid igenom en omröstning som knappast gynnar deras sak.

De flesta italienska dagstidningar befinner sig på vänsterkanten och angriper ständigt regeringen med sin oppositionspropaganda. Under 30 års tid har den italienska vänstern besatt och på militäriskt sätt fördelat tjänster inom den offentligt finansierade statliga televisionen, som är en mysig klubb för mitt- och vänsterpartier. Varje dag och varje vecka förtalas regeringen och premiärministern i program i Italiens public service-tv. Men om någon politisk talesman från mitthögern skulle råka göra misstaget att ifrågasätta dagstidningarna ropas det om att informationsfriheten är hotad.

Det händer också något annat i Italien. Telefonavlyssningar som görs under brottsutredningar offentliggörs regelbundet, även när de inte har någonting alls med utredning att göra. Denna praxis innebär att information sprids och medborgarnas integritet kränks i sådan utsträckning att vänstern för några år sedan protesterade. I juni 2007 sade Massimo D’Alema: ”Det är oanständigt att juristerna skriver av vad som sagts och sedan går till journalisterna; det är som en arabisk souk.” I mars 2007 sade Antonio Di Pietro: ”Användningen av telefonavlyssning bör regleras, och påföljder bör införas för att skydda den personliga integriteten.” I februari 2008 sade Walter Veltroni: ”Demokratiska partiet stöder ett absolut förbud mot offentliggörande av telefonavlyssningar till dess att förundersökningen avslutats.”

Om den italienska regeringen i dag vågade föreslå en lag för parlamentet som också reglerar rätten till integritet och inför påföljder för dem som bryter mot lagen om offentliggörande av telefonavlyssningar skulle dock hela vänsterpressen gå i taket och ropa att det är skandal, och de sedvanliga rösterna från den europeiska extremvänstern skulle säga samma sak.

Vissa vänstertidningar har getts ut med förstasidan tom i protest mot munkavlelagen. Men det är bara första och andra sidan som varit tom, för de har som vanligt publicerat annonser på baksidan. Vi råder därför vänstern, som inte kan bestämma sig utan en gång i halvåret talar om för oss att det inte finns någon informationsfrihet, att lugna sig och försöka hitta något allvarligare att tala om.

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE) . – (HU) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag vill tacka för ordet, och jag är också tacksam för att kommissionen anser att frågan om yttrandefrihet och den närliggande pressfriheten, som är grundläggande mänskliga rättigheter, är så viktig, och för att man hanterar frågan på ett så balanserat sätt. Hittills i kväll har jag hört förvirrade redogörelser, förtäckta anspelningar och, tyvärr, anklagelser.

Låt mig ge er tillförlitlig information om den nya ungerska medielagen. Alla politiska partier var överens om att lagen från 1996 var mycket omodern. Den nya regeringen lämnade sitt förslag till medielagstiftningspaket till det ungerska parlamentet med tanken att skapa en tydlig struktur och genomblickbara finansiella grunder för medielagstiftningen. Hur försöker regeringen åstadkomma detta? Exempelvis genom att förhindra slöseri med statliga medel. Genom att lösa strukturfrågor. Genom att skapa insyn i mediesystemet. På vilket sätt? Genom att minska antalet partiutsedda ledamöter till en femtedel. Eller rentav genom att göra den nationella medie- och telekommunikationsmyndigheten ansvarig inför parlamentet. Eller genom att tillkännage pressfrihet och skydda journalisters oberoende. Eller kanske genom att garantera det källskydd som utnyttjas av undersökande journalister, samtidigt som man skyddar grundläggande konstitutionella rättigheter.

I väntan på detta kan det hända att den tidigare regeringens intressen blir lidande. Illvilliga rykten kan till och med uppstå. Sanningen är att det krävdes en utdragen process innan lagen kunde läggas fram. Den är inte heller slutgiltig ännu, eftersom parlamentsdebatten om den kommer att inledas först nästa vecka. Europeiska kommissionen har ett stort ansvar. Frågan måste tas på allvar, och det är också sant att en enhetlig, öppen och tillförlitlig granskning är nödvändig, såsom påpekats. Otydliga redogörelser och anspelningar är farliga och skadar nationalstaterna.

  Mariya Nedelcheva (PPE) . – (FR) Fru talman! Värdet av yttrandefrihet enligt artikel 11 i stadgan om de grundläggande rättigheterna behöver inte längre bevisas.

Rätten och tillgången till information är, tillsammans med mångfald i fråga om källor, centrala inslag i den demokratiska processen. Det ger medborgarna möjlighet att fritt bilda sig en uppfattning och gör det möjligt för medierna att se till att de kan fungera som partner i dialogen mellan medborgare och makthavare.

Medierna kännetecknas alltså av neutralitet, objektivitet och precision. I mitt land, Bulgarien, är det dock inte länge sedan medierna och pressen tjänade en ideologisk regims syften, en regim som vi alla fördömde 1989. Tjugo år senare ser vi resultatet – framsteg har gjorts, och det är viktigt med varningar så att vi förblir vaksamma och behåller uppmärksamheten på det som är viktigt.

Jag skulle vilja ta upp tre saker här. För det första måste vi se till att yttrande- och mediefrihet garanteras. Det är dock en dubbeltydig process. Friheten får inte skada andras frihet. Att bygga upp och underhålla en stomme av ömsesidigt förtroende och respekt ser jag som ett viktigt inslag i förbindelserna mellan medier och enskilda individer.

Vidare är det medierna, i sin egenskap av den ”fjärde makten”, som garanterar demokratisk kontroll. Denna kontroll måste dock åtföljas av källkontroll och insyn, för att undvika att medierna utnyttjas av företag eller i kommersiella, ekonomiska eller politiska syften. Tillförlitliga källor, insyn i medieägarnas inkomster och objektiv informationsspridning kan bara få våra samhällen att gå framåt.

Slutligen får vi inte glömma journalisternas roll. Respekt för yrkesetiken, oberoende och respekt för grundläggande friheter är värdefulla indikatorer för alla journalister som ser sig som professionella. Att förhindra standardisering och bekämpa överinformation, som ofta får beklagliga följder, är mål som måste eftersträvas av dagens medier.

Till sist – frihet innefattar inte underkastelse. Att underkasta sig lagar om publikmätning, stora monopol, avpolitisering av viktiga ämnen och överpolitisering av samhällsfrågor är därför oförenligt med mediernas roll som bärare av fri information som är befriad från alla intressen utom det gemensamma intresset.

  Iosif Matula (PPE) . – (RO) Vi är alla eniga om att pressfrihet är en av de grundläggande rättigheter som ett demokratiskt samhälle tillerkänner sina medborgare. Vi har också tagit med yttrandefrihet bland de demokratiska kriterier som alla EU:s medlemsstater eller framtida medlemmar måste uppfylla, just för att garantera pressfrihet.

Som jag redan sagt vid andra tillfällen stöder jag utan förbehåll en absolut pressfrihet. Med denna frihet följer dock ett oerhört stort ansvar för redaktionerna att ge allmänheten korrekt information. Eftersom vi i dag också debatterar situationen i de östeuropeiska länderna kan jag berätta hur det ser ut i Rumänien.

De stora pressorganisationerna tillhör oppositionen eller affärsmän som stöder oppositionen. Det mest flagranta exemplet på detta är presidentvalskampanjen nyligen, när den sittande kandidaten Traian Băsescu angreps i större delen av pressen.

Detta sker fortfarande dagligen. Situationen kan bara godtas om man respekterar sanningen, för avsiktliga kampanjer, utpressning i medierna, ärekränkning …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ioan Enciu (S&D) . – (RO) I Rumänien är pressen, den fjärde statsmakten i alla demokratiska stater, mitt uppe i en kris. Den har slagit ett nästan oslagbart rekord. Omkring 6 000 journalister har hittills sagts upp inom den rumänska pressen, och många publikationer läggs ned.

Hur har detta kunnat hända? Det är en följd av skrämselåtgärder från makthavarnas sida, t.ex. presskampanjer som förklaras hota den nationella säkerheten, och av den rumänska regeringens insatser för att höja skatterna för alla medieanställda, som har dåliga löner. Det finns också en annan aspekt, som även noterats av Internationella journalistfederationens generalsekreterare Aidan White – jag citerar: ”Journalistiken i Rumänien är under belägring av landets ekonomiska olycka och arbetsgivarnas girighet.”

Framtiden för detta yrke är allvarligt hotad. Arbetsgivarna och myndigheterna måste omedelbart vidta åtgärder för att rädda yrkesjournalistiken. Den rumänska pressen kan nu bara räddas av åtgärder på EU-nivå.

  Chris Davies (ALDE) . – (EN) Fru talman! Jag tyckte att kommissionsledamotens inledningsanförande var märkligt befriat från patos. Visst är kommissionen fördragets och alla dess principers väktare, men det skulle man ärligt talat knappast ha gissat med tanke på vad hon sade.

I denna debatt har vi hört exempel på dålig praxis från hela Europa. I mitt land, Storbritannien, ägs en alltför stor del av medierna av News International och Rupert Murdoch. En politiker som vill ha makt brukar undvika att rubba jämvikten genom att ifrågasätta det alltför mycket.

Och i Italiens fall – om det inte bryter mot fördragets principer att en premiärminister äger en betydande del av medierna, vad finns det då som gör det?

Hur kan vi fördöma dålig praxis på andra håll om vi inte ser till att vår egen praxis är så bra som den över huvud taget kan vara?

Visst finns det gränser för kommissionens befogenheter och rättskapacitet. Men, fru kommissionsledamot, ni är inte någon byråkrat – ni är en ledare med en röst, och i det här läget kan ni höja den rösten för att besvära människor, tvinga fram förändring och agera för friheten.

  Anna Záborská (PPE) . – (SK) Två mirakulösa små ord har rotat sig i vårt samhälle. Uttrycket ”politiskt korrekt” är nära förknippat med yttrandefrihet. Det är ett tecken på ett visst slags självreglering i uttryckandet av åsikter. Det gäller inte bara journalister utan även politiker, artister och till och med vanliga medborgare.

I vårt samhälle betyder ”politiskt korrekt” inte att man respekterar varandras åsikter utan att man delar majoritetens åsikt. Det är en stor fara för vår demokrati och vår kultur.

Ytterligare en kommentar: jag tror på respekt för yttrandefriheten, men det är inte yttrandefrihet att sprida felaktig information, lögner och nedsättande uttalanden, som så ofta sker. Det har jag personligen erfarenhet av. Medborgarna har rätt att inte bara få information utan att få korrekt information.

  Margrete Auken (Verts/ALE) . – (DA) Fru talman! Även jag tänker kritisera kommissionen. Vi har i dag hört en rad exempel på hur makt och lagstiftning har satts in mot de delar av pressen som är kritiska mot makthavarna. Det måste väl i alla fall vara något som berör kommissionen. Jag är ledamot av utskottet för framställningar, och i det utskottet har vi faktiskt hört kommissionen säga att den inte bär ansvaret för kränkningar av grundläggande rättigheter i medlemsstaterna. Det är inget den bekymrar sig för. Detta har kritiserats starkt både av utskottet och i resolutioner som antagits här i parlamentet.

Jag skulle bara vilja uppmärksamma kommissionsledamoten på att Köpenhamnskriterierna inte bara gäller länder som vill ansluta sig till EU. Det sade också en kommissionsledamot till oss i utskottet för framställningar. Köpenhamnskriterierna gäller alla – även EU:s medlemsstater. Vi vill be kommissionen att i framtiden vara mer uppmärksam och agera med större beslutsamhet i dessa situationer.

  Salvatore Iacolino (PPE) . – (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det kan inte råda någon tvekan om att dagens debatt är en repris, om än en nedtonad sådan, av det som skedde i oktober 2009.

Pressfrihet: Även om vi gömmer oss bakom ett betänkande som handlar om möjligheten att skapa en offentlig sfär i Europa fortsätter vi i själva verket att i all oändlighet älta vad som händer i Italien.

Kommissionsledamoten slog klart och tydligt fast att pressfriheten inte kränkts av medlemsstaterna. Hon sade också att specifika och objektiva indikatorer kommer att användas för att mäta pressens resultat i det här avseendet, men vad man framför allt måste minnas är att betänkandet uttryckligen gäller de lokala medierna – och det är dess enda positiva aspekt.

Om vi kan hitta ett positivt inslag i det här betänkandet är det väl detta. I övrigt handlar det om fruktlöst snack, diskussioner utan större värde i en situation som kräver en annan respons från parlamentet.

  Seán Kelly (PPE) . – (EN) Fru talman! Ju mognare ett samhälle är, desto större är yttrande- och pressfriheten, men det utopiska idealet med total frihet kommer aldrig att uppnås så länge den mänskliga naturen ser ut som den gör.

För det första kommer regeringarna, så länge de kan komma undan med det, att försöka kontrollera mediernas budskap. Det har getts många exempel på det här i kväll. Det kommer inte att ändras i framtiden.

För det andra kommer medieägare och enskilda redaktörer också att försöka se till att det de publicerar återspeglar deras agenda, och enskilda journalister kommer att vara tvungna att rätta sig efter det om de vill behålla jobbet.

Sedan har vi den andra sidan av myntet, nämligen skrupelfria journalister vars arbete bygger på att sanningen aldrig får komma i vägen för en bra story.

Det här är ett mångfasetterat problem och ett problem som vi aldrig blir av med. Det är en strid som ständigt måste utkämpas. Den måste utkämpas i all oändlighet om den någonsin ska kunna vinnas.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE) . – (ES) Fru talman! Jag vill erinra om och skarpt kritisera de oegentligheter som drabbat tidningen Egunkaria i Baskien. Helt i strid med Spaniens lagar och författning lades en tidning olagligen ned 2003 på grund av förföljelsen av en språklig och kulturell minoritet och ett försök att förknippa det baskiska språket med terrorism – något som majoriteten av baskerna tar avstånd från. Yrkesmänniskor och läsare fråntogs sina mest grundläggande rättigheter. Sju år senare har detta erkänts i ett domstolsutslag.

När det här hände och efter det att domen föll har kommissionen och EU förblivit tysta. Det innebär att godtyckliga handlingar lätt kan upprepas. Därför måste kommissionens insatser bli mer proaktiva och modiga, så att EU blir trovärdig i sin roll som fördragens väktare.

Som vi har sett i dag överträds fördraget och lagstiftningen systematiskt i Europa. Jag ber er därför att bli mer proaktiva.

  Hella Ranner (PPE) . – (DE) Fru talman! Alla anföranden i dag har visat att press- och yttrandefrihet är av grundläggande betydelse för vårt europeiska samhälle, och jag är säker på att detsamma gäller även övriga världen.

Jag anser dock att det finns en skyldighet som strider mot dessa friheter, nämligen skyldigheten att också skydda rättigheterna för de personer som det skrivs om. I dag har medierna en otrolig makt, särskilt till följd av den moderna tekniken. Det är vår skyldighet att också tänka på dem som är föremålet för mediernas rapportering.

Det är en svår balansgång och en utmaning, men vi måste ta oss an utmaningen och göra det genom att säkra en tillräcklig rättssäkerhet – något som vi i Europaparlamentet och EU-institutionerna kan stå för och sedan föra vidare till medlemsstaterna.

  Oreste Rossi (EFD) . – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Rätten att ge uttryck för sina idéer och åsikter utan att skada andras rättigheter och värdighet är en av de grundläggande friheterna i en demokrati.

Tyvärr behandlas dock politiska partier och politiker inte alltid på samma sätt i de förment fria medierna. Vi vet själva något om detta, för mycket litet av det vi gör i parlamentet rapporteras i medierna.

Trots anklagelserna från en inskränkt och sluten vänster garanteras pressfriheten i Italien genom en oerhörd mångfald lokala och nationella medier. De som säger att premiärministern styr de medier som ägs av hans familj precis som han vill ljuger, och det vet de. Det förvånar mig att parlamentsledamöter som är juridiska experter kan anklaga den italienska regeringen för att bryta mot Romfördraget, och kanske också Lissabonfördraget, men ändå inte utnyttja det främsta instrumentet mot sådana överträdelser, nämligen hänvändelse till EU:s rättsliga organ.

Jag anser att EU bör inrätta en oberoende etikkommitté som kan fastställa nivån för pressfriheten i alla 27 medlemsstater, så att vi en gång för alla får tyst på dem som torgför sanningar som inte finns.

  Neelie Kroes, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Jag har kritiserats för mycket under mitt långa liv men aldrig för att sakna patos, så det var första gången.

Jag är ändå tacksam för alla era inlägg. Jag är medveten om att jag i det avseendet har slagit ordföranden med hans tal om tillståndet i unionen i förmiddags. Inläggen har varit väldigt många i kväll, och det är jag som sagt tacksam för.

Jag har lyssnat till era inlägg. Det här är verkligen yttrandefrihet, och jag är tacksam över att befinna mig i ett parlament som inte bara tolererar yttrandefrihet utanför utan även försvarar den i sin egen kammare.

Ändå har vi mycket gemensamt. Vi är båda – inte bara kommissionen – fördragets väktare, så det är rätt att vi har debatten här och att vi är uppriktiga mot varandra i våra slutsatser om vad den bör gälla.

Ändå kunde jag inte, när det gäller många av de parlamentsledamöter som talat i kväll, låta bli att undra hur det ser ut i era länder, de länder ni säger er känna till bäst. En sak som slår mig är faktiskt att ganska många parlamentsledamöter kommer från unga demokratier, och det ser jag som en varning.

Ni har kämpat för yttrandefrihet och mediernas mångfald, och det bör vara en lärdom för oss alla – att ni inte tar något sådant för givet utan att det måste försvaras. Om inte det är patos vill jag gärna ta en drink med er efter sammanträdet och få veta hur ni definierar patos.

Jag vill emellertid också understryka att det som Sofia in ’t Veld sade verkligen stämmer. Jag är oerhört öppen i denna fråga, och det är jag stolt över. Det betyder inte att det alltid är möjligt att göra det helt och hållet på ert sätt, för vi håller ju på att komma fram till vad som är bäst i EU och vilket som är den bästa tänkbara lösningen.

Som avslutning på dagens debatt vill kommissionen erinra om att första meningen i den nya artikel 2 i EU-fördraget innehåller en uppräkning av de värden som ligger till grund för unionen och som medlemsstaterna måste respektera och främja. Det handlar om respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter.

EU och medlemsstaterna är skyldiga att respektera dessa värden. Jag är helt övertygad om att ingen som deltar i denna plenarsession motsätter sig detta, för i så fall skulle ni inte vara ledamöter av det här parlamentet. Förteckningen i den första meningen i den artikeln är inte heller bara förklarande utan har två konkreta aspekter.

Att respektera dessa värden och förbinda sig att gemensamt främja dem på EU-nivå är två villkor för anslutning till EU enligt artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen, och precis som några av er sagt är det, när vi bedömer om en potentiell medlemsstat har möjlighet att ansluta sig till familjen, också en fråga för dem som redan gjort det.

För det andra kan kränkning av dessa värden utlösa det varnings- och sanktionsförfarande som avses i artikel 7.

Att förteckningen över värden är så kort hänger samman med dess operativa karaktär. Endast de allra viktigaste grundläggande värdena med ett väldefinierat juridiskt innehåll har tagits med. Omvänt förklaras i andra meningen i artikel 2 vad som kännetecknar den europeiska modellen: mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och jämställdhet mellan kvinnor och män. Dessa kännetecken bidrar till tillämpningen och tolkningen av värdena.

I det här läget vore det besvärligt om de värden som anges i artikel 2 skulle befinna sig i överhängande fara till följd av de händelser som tagits upp i dag. Jag tror inte att dessa situationer har någon gränsöverskridande dimension som i det här skedet skulle motivera ett ingripande från vår sida.

Kommissionen, och framför allt jag personligen, i egenskap av vice ordförande med ansvar för den digitala dagordningen och medierna, kommer att fortsätta att vara vaksam och försvara pressfriheten, mediernas mångfald, rätten för journalister att skydda sina källor och mediernas möjligheter att undersöka korruption och maktmissbruk.

Jag ser högkvalitativ och undersökande journalistik, skriven press och nyhetsmedier som ett viktigt inslag i EU:s politiska kultur och demokrati.

Slutligen vill jag bara säga att jag verkligen ser fram emot det betänkandet från er föredragande som Ivo Belet nämnde. Jag känner väl till utvecklingen kring ert betänkande, och jag välkomnar det varmt och ser fram emot resultaten.

Låt mig till sist försäkra er om att jag har lyssnat noga på er alla, och samtidigt som jag överväger de kommande stegen tillsammans med mina kolleger är jag beredd att fortsätta den här debatten med er, så jag ser fram emot att komma tillbaka och göra det.

  Talmannen . – Debatten är härmed avslutad.

Punkten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Carlo Casini (PPE), skriftlig. – (IT) Mediefriheten är inget som kan diskuteras, och i ett demokratiskt system kan ingen ifrågasätta behovet av att medierna är oberoende och präglas av mångfald.

I ett informationssamhälle som vårt blir det emellertid alltmer uppenbart att oberoende inte betyder frånvaro av regler och att mångfald inte är ett tillräckligt värde. Mediernas makt i ett informationssamhälle är i själva verket en statsmakt som Montesquieu, om han hade levt i dag, skulle ha försökt balansera mot de andra makterna: den lagstiftande, den verkställande och den dömande. Dessa tre traditionella statsmakter måste också vara oberoende, men det finns en inbördes gräns mellan dem. Såvitt jag kan se har detta problem inte undersökts i grunden.

Jag har bara två kommentarer. Journalisternas rätt till frihet är en mänsklig rättighet som är åtminstone likvärdig med varje medborgares rätt till värdighet och personlig integritet. Det finns därför också en maktfördelningsskyldighet. Den dömande makten måste tillåta insyn, men vissa utredningar måste definitivt vara sekretessbelagda under de inledande skedena om sanningen ska kunna avslöjas i rättvisans och därmed, i slutändan, allmänhetens intresse. Jag menar att dessa två aspekter alltid försummas i våra debatter. Genom detta anförande har jag försökt att fästa uppmärksamheten på dem.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Jag tror inte att en enda ledamot av Europaparlamentet skulle ifrågasätta behovet av yttrande- och pressfrihet. Det handlar ju när allt kommer omkring om grundläggande rättigheter som kodifieras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 11). Jag vill också påpeka att det sedan förra året finns en inofficiell europeisk stadga om pressfrihet, som välkomnats av kommissionen, där journalister kräver att de europeiska ländernas regeringar följer principer om skydd för dem och deras arbete, från förbudet mot censur till garantier för journalisters personliga skydd. Enligt min mening är det dock bara en sida av det övergripande problemet. Den andra sidan är mediernas ständigt växande brutala makt, journalisternas totala förakt för grundläggande etiska normer, deras brist på ansvar för det fria ordet och deras falska oberoende, som bestäms av mediebaronernas ekonomiska och politiska intressen. I stort sett hela den tjeckiska pressen, från regional till central nivå, ägs av utländska koncerner som utan skrupler lägger sig i landets politik via sina medier. Är det någon av de behöriga personerna i EU som bryr sig om detta? Det tvivlar jag på. Vi fortsätter bara att hitta på fyndiga slagord och fraser medan verkligenheten tar sin egen väg.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) På det hela taget har alltför mycket sagts och skrivits om yttrande- och pressfrihet. De flesta ledamöter stöder demokratiska värden och möjligheten för alla att säga sin mening om problem och de människor som orsakar dem. Det finns dock tillfällen när journalister som jagar billiga sensationer glömmer yrkesetiken. Det finns också fall där journalister är beredda att mot betalning begå ärekränkning och göra stora ingrepp i andra människors privatliv. Vi måste, utöver fall av pressförtryck, också diskutera varje individs ansvar i fråga om ärekränkning och förtal. Det finns ett ryskt ordspråk: ”Det enda som är värre än döden är att förlora sitt goda rykte.” Det är än i dag en grundläggande princip för många människor. Därför skulle jag vilja att följande gällde för begreppet ”journalist”: 1) Beteckningen ”journalist” bör förbehållas dem som inte besudlat detta ädla kall genom att använda sig av lögnaktigt material som betalats av en tredje part. 2) En definition bör fastställas av dem som ägnar sig åt smutskastning. 3) Det bör betonas att yttrandefrihet inte innefattar frihet att förtala och ärekränka. 4) Journalister måste vara värdiga det ädla kallet som ”medlem av den fjärde statsmakten”. I annat fall blir alla resolutioner och betänkanden om pressfrihet en ren fars.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det talas alltid om frihet i EU. Verkligenheten är dock tyvärr en annan. Yttrandefriheten, och framför allt pressfriheten, hotas och finns snart bara på papperet.

I Tyskland, exempelvis, har uttalandena från Thilo Sarrazin, ledamot av styrelsen för Bundesbank, om de muslimska invandrarnas misslyckade integration lett till en kampanj från dygdens politiskt korrekta väktare, trots att det mesta av det som tysken Thilo Sarrazin sagt är sant och bekräftas av statistik och dagliga iakttagelser. Man går till och med så långt som till att kräva att denne socialdemokrat fråntas sitt ämbete. Den som ger uttryck för en oönskad åsikt får alltså sin medborgerliga existens tillintetgjord – en hållning som vi faktiskt brukar se i diktaturer.

Det finns också andra farliga hot mot yttrande- och pressfriheten i EU, som den så kallade byrån för grundläggande rättigheter ligger bakom. Man får bara rapportera positivt om invandrare, och problem som missbruk av asylförfarandet eller brott som begås av icke-medborgare ska tystas ned i möjligaste mån eftersom de står i strid med den mångkulturella idyll man vill föra fram. I Sverige vägrar ett privat tv-bolag att sända en reklamfilm för ett demokratiskt högerparti under en valkampanj eftersom den påstås vara islamfientlig, och i det fallet handlar det inte bara om självcensur utan också om valmanipulation.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) En fri och oberoende press som präglas av mångfald är ett centralt inslag i ett demokratiskt samhälle. De rumänska medierna drabbas 2010 av de restriktioner som framtvingas av det ogynnsamma ekonomiska läget, i ett land där fientlighet mot journalister och avsiktligt underblåsta felaktigheter har upphöjts till regeringspolitik. Till följd av den pågående ekonomiska krisen har mer än 4 000 mediearbetare sagts upp, dussintals publikationer har lagts ned och annonsintäkterna har minskat kraftigt. Allt detta har gjort medierna mottagliga för politiska och ekonomiska påtryckningar. Subjektivitet och brist på opartiskhet har minskat allmänhetens förtroende för pressen. Alla EU:s mediebestämmelser som föreskriver respekt för yttrande- och informationsfriheten tillämpas inte korrekt, och jag uppmanar därför medlemsstaterna och kommissionen att noggrant övervaka denna fråga.

  Emil Stoyanov (PPE), skriftlig. – (BG) Jag vill tacka föredraganden för hans utmärkta arbete med detta betänkande, som handlar om oerhört viktiga frågor i anslutning till EU-institutionernas och mediernas arbete. Förbindelserna mellan Europaparlamentet och medierna har alltid varit mycket komplicerade, och det är av yttersta vikt att en balans kan nås i dessa förbindelser så att båda sidor kan utföra sitt arbete effektivt. Jag vill tacka Morten Løkkegaard och hans kolleger i utskottet för kultur och utbildning för att de godtog mina två förslag om att underlätta ackrediteringsförfarandena för journalister i Bryssel (punkt 24) och om betydelsen av privata sändningsföretag, som tillsammans med public service-företagen är en central resurs för bevakning av EU-nyheter och kan bidra till informationsflödets utveckling i Europa (punkt 26) och göra det mer tillängligt för medborgarna. Jag anser att EU-institutionerna måste göra insatser för att underlätta ackrediteringen av journalister i Bryssel och bidra till ett bättre samarbete mellan public service-företag och privata sändningsföretag. På så sätt kan vi öka EU-medborgarnas medvetenhet om EU-institutionernas arbete och politik. Tack för uppmärksamheten.

17. Diskriminering mot par i samkönade äktenskap eller civila partnerskap (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om

- en muntlig fråga till kommissionen från Cornelis de Jong och Eva-Britt Svensson för GUE/NGL-gruppen och Marije Cornelissen, Raül Romeva i Rueda och Ulrike Lunacek för Verts/ALE-gruppen samt Michael Cashman, Britta Thomsen, Sophia in ’t Veld och Sirpa Pietikäinen, om diskriminering mot par i samkönade äktenskap eller civila partnerskap (O-0081/2010 – B7-0451/2010),

- en muntlig fråga till kommissionen från Claude Moraes, Michael Cashman och Monika Flašíková Beňová för S&D-gruppen, om ömsesidigt erkännande av äktenskap och civila partnerskap som ingåtts mellan personer av samma kön (O-0117/2010 – B7-0459/2010), och

- en muntlig fråga till kommissionen från Sophia in ’t Veld, Renate Weber, Niccolò Rinaldi, Sarah Ludford, Sonia Alfano, Cecilia Wikström, Alexander Alvaro och Gianni Vattimo för ALDE-gruppen, om diskriminering av par bestående av personer av samma kön, rätten att fritt röra sig, hbt-personers rättigheter och en EU-färdplan (O-0118/2010 – B7-0460/2010).

  Cornelis de Jong, frågeställare. – (NL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Min partner och jag har levt ihop i över 21 år. Nyligen utnyttjade vi den möjlighet som finns i Nederländerna att officiellt registrera vårt partnerskap. Det betyder att vi i Nederländerna har exakt samma rättigheter som gifta heterosexuella par. Vi kunde för övrigt ha valt äktenskap i stället, eftersom par av samma kön har den möjligheten i Nederländerna.

Låt oss anta att jag bestämmer mig för att åka till Polen för att arbeta och att min partner följer med. I så fall skulle vi inte längre betraktas som ett par, eftersom Polen ännu inte erkänt samkönade partnerskap. Om vi utövade rätten till fri rörlighet för arbetstagare inom EU skulle vi med andra ord förlora ett antal grundläggande rättigheter, t.ex. i fråga om social trygghet och pensioner. Gifta heterosexuella par behåller helt enkelt sin ställning, medan samkönade par inte gör det. Rätten till fri rörlighet begränsas alltså. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster förordar inte att kommissionen ska lägga fram förslag till harmonisering av familjerätten på det här området. Det här är en fråga för medlemsstaterna. Däremot ber vi kommissionen att lägga fram förslag för att se till att rättigheterna för anställda och egenföretagare i anslutning till den fria rörligheten är lika för alla.

I nuläget verkar kommissionen minst sagt tveksam när det gäller att utarbeta sådana förslag. Det var därför mina kolleger och jag bad om denna debatt i kväll. Jag hoppas verkligen att kommissionsledamoten kan försäkra oss om att detta snabbt kommer att åtgärdas och att par som bosätter sig i en annan medlemsstat får samma rättigheter, t.ex. i fråga om social trygghet och pensioner, oavsett om de är homosexuella eller heterosexuella.

  Marije Cornelissen, frågeställare. – (NL) Fru talman! EU-medborgarnas fria rörlighet är ett grundläggande värde för EU. Det är oacceptabelt att en stor grupp människor inte tillåts utöva den rätten: människor i samkönade äktenskap eller partnerskap, vars relation inte erkänns i ett antal EU-länder. Det här är inte något litet tekniskt problem utan gäller de viktigaste sakerna i en människas liv. Får jag ta med mig min älskade och mina små barn om jag reser till ett annat land för att arbeta? Har min älskade rätt till en pension eller förmån om jag plötsligt skulle gå bort? Det går ännu djupare än så.

Kommissionsledamot Reding! Föreställ er att ni varit mycket lyckligt gift med en kvinna i åratal. Ni åker tillsammans till Italien eller Grekland, där du har hittat ditt drömjobb. Allt går riktigt bra i några år, men sedan inträffar katastrofen. Din älskade partner råkar ut för en trafikolycka och hamnar på intensiven. Då kan det hända att du inte får fatta några beslut om din livskamrat, att du inte ens får vara vid hennes sida och hålla hennes hand, för som Italien ser det är du ingen och har ingenting med henne att göra.

Det gläder mig att fler och fler länder tillåter samkönade par att gifta sig eller ingå civila partnerskap. Tiotusentals människor har redan utnyttjat denna möjlighet, och antalet ökar hela tiden. Sorgligt nog släpar några medlemsstater efter. Det är beklagligt, men vi i parlamentet kan inte tvinga dem att komma ifatt. Vad vi däremot kan kräva är erkännande, så att alla EU-medborgare verkligen kan utöva sin rätt till fri rörlighet.

Jag skulle vilja att kommissionsledamot Viviane Reding berättar hur hon tänker samarbeta med oss för att åstadkomma detta.

  Michael Cashman, frågeställare. – (EN) Fru talman! Kommissionsledamot Viviane Reding har utmärkta meriter när det gäller icke-diskriminering, och de två vittnesmål hon hört i kväll är oerhört intressanta.

I likhet med Cornelis de Jong är jag homosexuell och lever i ett civilt partnerskap, i en relation som pågått i 27 år men bara erkänts av staten i fem.

Som tidigare sagts skulle min partner, om jag råkade ut för en olycka på semester i Italien, inte ens ha den grundläggande rätten att i ett sådant fall besluta om jag skulle få livsuppehållande behandling eller inte.

Det är sådana grundläggande saker, som är så privata och personliga, som vi berövas bara på grund av fördomar. Det finns de som säger att ömsesidigt erkännande och respekt för ett annat lands civillagstiftning och medborgerliga rättigheter, som därmed skulle erkännas och upprätthållas i en annan medlemsstat, skulle underminera den medlemsstatens behörighet i fråga om äktenskap.

Det är struntprat. Tyvärr är det ett argument som förs fram av dem som vill ha en ursäkt för att inte åstadkomma jämlikhet.

Fem medlemsstater erkänner samkönade äktenskap. Tolv medlemsstater erkänner civila partnerskap. Tio av de 27 medlemsstaterna står utanför den lysande kretsen av tolerans, jämlikhet och förståelse.

Fru kommissionsledamot! Det är er roll att tvinga in dem i kretsen av tolerans och förståelse – och det är en roll som jag vet att ni kommer att ta på er. Då får vi verkligen ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, inte bara för somliga utan för alla, oavsett sexuell läggning, kön och könstillhörighet.

I politiken är det så enkelt att följa den allmänna opinionen. Det svåraste och besvärligaste man kan göra är att leda den och slå ned på fördomar. Om parlamentet gör det rätta och ni gör det rätta kan vi verkligen förändra unionen och människors liv till det bättre, inte bara för vår egen del utan även för kommande generationer.

Er ståndpunkt framgår tydligt i protokollet från utfrågningen. Ni har sagt att ni anser att rättigheter som förvärvats i ett land ska respekteras i ett annat. Jag har citatet här, men jag vet att jag inte behöver påminna er om det för ni är en principfast kvinna som motsätter er förföljelse och diskriminering.

  Sophia in 't Veld, frågeställare. – (EN) Fru talman, fru kommissionsledamot! För bara ett par dagar sedan såg jag en dokumentär på BBC World om några länder i Kaukasus där det är brukligt att män rider ut och stjäl en brud. När de får syn på en söt flicka kidnappar de henne, tar med henne hem och våldtar henne, och sedan är hon mannens fru. Flickornas familjer protesterar givetvis kraftigt mot detta, för de tycker inte att männen har rätt att bestämma sig för att ta flickan – det är hennes far som har rätt att bestämma sig för att ge bort henne.

Det var en hjärtslitande dokumentär. Det var skakande, och varför? För att vi anser att valet av partner, valet av make eller maka är det mest personliga och intima val man kan göra i livet. Det är inte mannen eller fadern eller brodern – och definitivt inte staten – som ska bestämma vem som ska vara eller inte vara ens partner.

Genom historien har vi sett – och vi ser än i dag – länder där staten förbjuder äktenskap mellan svarta och vita. I mitt land var det för inte så länge sedan förbjudet för katoliker att gifta sig med protestanter, även om de älskade varandra. Det här var något som mina far- och morföräldrar upplevde. Det finns fortfarande konservativa muslimer som anser att deras döttrar inte ska gifta sig med icke-muslimer. Det finns många sådana exempel, och för oss är det mycket upprörande. Men det finns fortfarande EU-länder som förbjuder äktenskap mellan vuxna av samma kön som är i stånd att ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag vet att det för en del människor är stötande att människor av samma kön kan älska varandra, men det är egentligen inte relevant. Vad det handlar om här är att varenda EU-medborgare ska ha samma rättigheter. Det är inte upp till EU eller medlemsstaternas regeringar att göra en bedömning av en personlig relation.

EU är inte behörigt i familjerättsliga frågor, men som Michael Cashman just påpekat har fem länder redan öppnat sina äktenskapslagar för samkönade par. I ett antal andra länder finns någon form av erkänt partnerskap. Det minsta vi kan göra i EU är att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande. Vi gör det när det gäller sylt och vin och öl – varför gör vi det inte för äktenskap och förhållanden?

Jag vill be kommissionen att ta initiativ till ömsesidigt erkännande mellan de medlemsstater som redan har äktenskap eller någon form av registrerat partnerskap och att ge oss en färdplan för hur vi ska åstadkomma en situation där dessa förhållanden erkänns överallt.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Det står klart att rätten till fri rörlighet och uppehälle för EU-medborgare och deras familjemedlemmar är en av EU:s hörnstenar. Det är inte bara en grundläggande rättighet utan även en personlig rättighet.

Artikel 21 i fördraget är mycket tydlig och innebär att denna rätt gäller. Förbudet mot diskriminering, inklusive diskriminering på grund av sexuell läggning, är en av EU:s hörnstenar och erkänns också i en annan artikel 21, men då i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Direktivet har medfört en mycket tydlig förbättring för samkönade par. Jag vill tacka parlamentet, för det var parlamentet som verkligen genomdrev detta. För första gången föreskrivs i EU:s lagstiftning att par bestående av personer av både samma och olika kön har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom EU.

Med det sagt är det underförstått att du, om du har rätt att fritt röra dig och uppehålla dig, också måste ha samma rättigheter på din andra bostadsort som på din första. Det är som sagt medlemsstaternas sak att avgöra om det ska finnas registrerade partnerskap eller inte, eller en rättsordning, men vi börjar nu se att fler och fler medlemsstater går mot att antingen erkänna eller tillåta samkönade äktenskap.

Direktivet är mycket modernt i det avseendet, eftersom det inte skiljer mellan samkönade par och par av olika kön. Det är faktiskt neutralt på den punkten. Det möjliggör sådana situationer och gör det möjligt för par att uttrycka sig och ha denna rätt. I det hänseendet behöver direktivet inte ändras.

Hur detta direktiv tillämpas i praktiken är en annan fråga. Direktivet i sig är inte problemet utan snarare tolkningen av det. För kommissionen står det mycket klart att direktivet måste tillämpas med full respekt för principen att diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjuden.

Kommissionen måste se till att EU-rätten tillämpas korrekt. Det betyder att kommissionen måste övervaka om medlemsstaterna vid tillämpningen av direktivet respekterar grundläggande rättigheter, inklusive förbudet mot diskriminering på grund av sexuell läggning – den välkända artikel 21 i stadgan.

Kommissionen fäster stor vikt vid att undanröja alla hinder som begränsar rätten till fri rörlighet och fritt uppehälle och kommer att fortsätta att arbeta med medlemsstaterna för att se till att direktivet tillämpas korrekt.

Ni vet säkert att kommissionen har antagit riktlinjer för ett bättre införlivande av direktivet. Riktlinjerna är från juli 2009, så nu tittar vi på hur medlemsstaterna tillämpar dem i praktiken.

Kommissionen välkomnar rapporten från byrån för grundläggande rättigheter om homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning. Rapporten (som utarbetades på begäran av parlamentet) innehåller omfattande och väsentliga uppgifter om mänskliga rättigheter för homosexuella, bisexuella, transsexuella och transpersoner.

Uppgifterna behövs, och jag har – som jag förklarade offentligt under internationella dagen mot homofobi den 18 maj – bett byrån att fördjupa forskningen på området, för vi behöver veta hur det ser ut i praktiken i medlemsstaterna. Den kommande årsrapporten om stadgans tillämpning, som ska komma i november, kommer att behandla diskriminering och homofobi. Ni kan räkna med att jag är fast besluten att agera inom ramarna för de befogenheter som kommissionen fått genom fördraget.

Jag är säker på att ni förstår att det här är en mycket känslig politisk och social fråga för vissa medlemsstater, för man ser inte likadant på saker och ting i hela Europa. Det faktum att allt fler medlemsstater antingen erkänner eller tillåter äktenskap oavsett partnernas sexuella läggning är dock ett mycket gott tecken.

Vi måste gå stegvis fram. Vi måste, framför allt med våra riktlinjer som grund, få medlemsstaterna att godkänna dessa regler. För många är det här mycket nytt och mycket ovanligt. För en del är det mycket stötande. Vi måste gå försiktigt fram, för vi vill inte vara för tuffa – jag tror att alla här som talat om sina erfarenheter, från hjärtat, också förstår det.

Det är inte de grundläggande värdena jag talar om nu – de har inte ifrågasatts. Men vi måste steg för steg få medlemsstater som gör motstånd att acceptera de allmänna reglerna. Vi vill inte att människor ska börja motsätta sig samkönade äktenskap, erkännandet av rättigheter och icke-diskriminering.

I rapporten får vi se mer i detalj hur tillämpningen ser ut i de olika medlemsstaterna och i deras olika regioner. Jag vill inte att det ska råda något tvivel om grunderna, om rätten till fri rörlighet oavsett sexuell läggning eller etniskt ursprung. Vi ska tillämpa den steg för steg. Vi återkommer till det.

Några ledamöter har gett en mycket personlig inblick, och jag vill tacka dem. Det är mycket viktigt för mig att få förståelse för den här frågans känsliga karaktär. Det handlar ju inte bara om principer, utan även om människors personliga liv. Tack för det. Jag är övertygad om att vi tillsammans kommer att kunna förändra situationen under de kommande månaderna och åren.

  Salvatore Iacolino, för PPE-gruppen. – (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har med intresse lyssnat till dem som talat om detta mycket speciella och säregna ämne.

Till skillnad från vår tidigare debatt, när vi ägnade lång tid åt yttrandefriheten i Europa – ett överdiskuterat och inte särskilt konkret ämne – är detta utan tvekan en aktuell och konkret fråga.

Jag vill påpeka att ett ändringsförslag som hade likheter med den fråga vi diskuterar i dag inte godkändes i utskottet när resolutionen om Stockholmsprogrammet antogs för en tid sedan. Skälet till det var antagligen att kommissionens ståndpunkt i fråga om resolutionstexten – nämligen att varje medlemsstats nationella identitet och känslighet ska respekteras – var densamma som den som genomsyrade EU-domstolens påpekande i ett specifikt fall nyligen om att det inte är en överträdelse av någon rättighet att neka samkönade par att ingå äktenskap.

Personligen anser jag att vissa grundläggande aspekter ska garanteras, för allt som rör en persons privata och personliga liv bör respekteras. Samtidigt måste vi dock tänka på det som kommissionsledamot Viviane Reding nyss sade, nämligen att det över tiden måste ske en gradvis övergång till erkännande, i små, konkreta steg.

Stora framsteg har gjorts, men vi kan inte bortse från att en familj som vi ser som naturlig består av en man och en kvinna som avlar barn, till skillnad från en annan modell som vi tar hänsyn till, men som än i dag inte är den som de flesta i Europeiska gemenskapen ser som en familj.

  Monika Flašíková Beňová, för S&D-gruppen. – (SK) Jag lyssnade mycket noga till ert anförande och vill verkligen berömma ert känsliga ordval och säga – kanske som en upplysning till Salvatore Iacolino – att det här inte handlar om att Europaparlamentet vill införa eller beordra nationalstaterna att införa registrerade partnerskap. Vi talar här om ett helt annat ämne, nämligen tolerans och det faktum att de flesta mottagande medlemsstater inte erkänner ett äktenskap eller ett registrerat partnerskap som ingåtts lagligen – märk väl, lagligen – mellan personer av samma kön. Allt tyder dock på att detta utgör en överträdelse av direktivet om rätten till fri rörlighet.

Vid en första anblick verkar detta vara ett lagtekniskt problem, för i direktivet definieras en familjemedlem till en EU-medborgare som en make eller maka eller en partner med vilken ett registrerat partnerskap ingåtts.

Det första problemet är att den fria rörligheten för registrerade partner avgörs av om det registrerade partnerskapet betraktas som likvärdigt med ett äktenskap i den mottagande statens lagstiftning. I annat fall kommer direktivet inte att tillämpas till fullo, och därmed begränsas deras grundläggande mänskliga rättigheter.

Det andra problemet är att det inte råder enighet om huruvida begreppet ”make/maka” eller ”partner” även innefattar partner av samma kön. Trots Europaparlamentets insatser har kommissionen inte åtgärdat denna oklarhet i direktivet. Här kommer vi in på själva kärnfrågan. Vad som ser ut som ett juridiskt och administrativt problem är i själva verket, som ni själv sade, en fråga om politisk vilja.

Jag vill gärna tro att kommissionen kommer att tolka den tydliga signalen från de flesta av de politiska grupperna på rätt sätt, för vi har redan låtit en möjlighet gå förlorad med handlingsplanen för genomförande av Stockholmsprogrammet. Egentligen var det kommissionen som lät möjligheten gå förlorad, men jag hoppas att man snarast möjligt kommer att genomföra de åtgärder som krävs för att undanröja all potentiell osäkerhet som i dag ger upphov till diskriminering och gör att andan i den europeiska människorättslagstiftningen inte kan förverkligas.

  Sarah Ludford, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Denna debatt har en del inslag gemensamt med vår debatt tidigare i dag om utvisningen av romerna från Frankrike och dessförinnan Italien. Vi har fantastiska principer i EU:s fördrag och rättsakter – icke-diskriminering, jämlikhet, minoriteters rättigheter, mänsklig värdighet, rätten till familjeliv och rätten till fri rörlighet – men genomförandet i medlemsstaterna lämnar mycket att önska och lever inte upp till dessa värden och åtaganden. Problemet är att kommissionen, som är fördragens vakthund och väktare, alltför ofta tvekar när det gäller att vidta åtgärder mot medlemsstater, även om det rör sig om mycket allvarliga överträdelser.

Jag har privilegiet att företräda London och därmed antagligen en av Europas mest progressiva regioner när det handlar om homosexuellas rättigheter. Jag påstår inte att det inte förekommer homofobiska fördomar eller diskriminering i min stad eller mitt land – vi har fortfarande inte homoäktenskap – men vi har gjort stora framsteg. När de av mina väljare som ingått civila partnerskap reser eller flyttar utomlands inom EU förlorar de dock sina rättigheter och sin rättsliga ställning, som andra har sagt: det handlar om arv, skatt, sociala förmåner – till och med rätten att behandlas som en partner går förlorad.

Hela programmet på ett område där jag är mycket aktiv, nämligen europeisk straffrätt, har dock sin grund i principen om ömsesidigt erkännande över gränserna – erkännande och verkställande av rättsliga beslut som fattats i andra EU-medlemsstater. Så varför inte rättsliga beslut om partnerskap eller äktenskap, ett område som är ännu mer exakt än sylt och de artiklar som min vän Sophia talade om?

Med all respekt håller jag därför inte med vice ordförande Viviane Reding om att direktivet om fri rörlighet inte behöver ändras. Det behöver visst ändras för att avskaffa medlemsstaternas halvfrihet att diskriminera par bestående av partner eller makar av samma kön som flyttar från en annan medlemsstat. Enligt min mening behöver vi därför insatser från kommissionens sida. Vi har nått ett slags kritisk massa, även om man godtar argumentet att vi måste vänta på en social förändring. Vi har en kritisk massa av medlemsstater som lagligen erkänner samkönade par.

Det är dags att införa enhetlig behandling av samkönade partner som flyttar till ett annat EU-land. Enligt en intressant ny dom från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna dröjer det kanske inte alltför länge innan denna domstol – Europarådets domstol – kräver att samkönade par ska kunna ingå äktenskap. Det vore oerhört ironiskt om EU underlät att agera och sattes på plats av Europarådet, när vi enligt vår egen bedömning är guldmyntfoten i jämförelse med Europarådet.

  Ulrike Lunacek (Verts/ALE) . – (EN) Fru talman! Jag tror verkligen på vartenda ord som kommissionsledamoten sade, och på att hon personligen tror på att införa fri rörlighet för alla EU-medborgare, oavsett om de är homosexuella, heterosexuella eller något annat, och om de är gifta, registrerade partner eller något annat.

Problemet för mig, och för alla – eller i alla fall de flesta – av oss som har talat, är när ni säger att vi måste gå stegvis fram och att vi måste få medlemsstaterna att förstå, att vi måste övertyga dem och arbeta mot fördomar. Jag vet att det stämmer, men jag menar också att medborgarna i alla EU-länder har kommit mycket längre än sina regeringar.

Låt mig berätta om årets EuroPride i Warszawa, som jag besökte. Jag gick tillsammans med omkring 20 000 personer – homosexuella, bisexuella och transpersoner – längs Warszawas största gator, medan extremistiska demonstranter knuffades bort av polisen till de utkanter där de hör hemma. Många heterosexuella medborgare – t.ex. kvinnor med hundar som tittade på från husen intill – hälsade oss och sade att vi som homosexuella befann oss i samhällets centrum, i dess mittfåra. De lika rättigheter i stadgan om de grundläggande rättigheterna som ni med rätta citerade gäller oss alla.

Som Sarah Ludford och så många andra har sagt måste kommissionen gå vidare och inte vänta på att medlemsstaterna kanske en dag långsamt gör vad de måste för sina medborgare, för var och en av oss.

Låt mig berätta hur det varit för mig. I 17 år var det inte möjligt för mig att ha ett registrerat partnerskap med min partner i mitt land, men nu är det det sedan ett par månader tillbaka. Om jag måste bosätta mig i ett annat land, t.ex. Italien eller Grekland, vill jag inte behöva vänta igen tills vi blir erkända och i besvärliga situationer kan säga att vi är partner, att vi hör ihop och vill ta hand om varandra. Så var snälla och gå vidare. Det finns många här i parlamentet som vill hjälpa till.

  Konrad Szymański, för ECR-gruppen. – (PL) Medlemsstaterna tillämpar det direktiv som nämnts många gånger här i enlighet med principerna i sin egen familjerätt. Det är svårt att se att det skulle kunna vara på något annat sätt. Det skulle undergräva deras egen suveränitet på familjerättens område, och deras suveränitet bekräftas i fördragen. Jag tror att kommissionen kan bekräfta det. Medlemsstater som inte tillåter samkönade partnerskap kan inte erkänna sådana partnerskap som registrerats i en annan medlemsstat, och det är inget konstigt med det. Jag skulle lika gärna kunna kräva här i kammaren att Polens eller Irlands abortlagstiftning ska tillämpas på polska medborgare när de är i Sverige eller Storbritannien. Vi kan inte anse att det finns någon ömsesidighet i sådana frågor, och jag tror inte att någon här kräver det. Dessutom är det oerhört olämpligt att hänvisa till det europeiska systemet för skydd av mänskliga rättigheter. Enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg är det inte diskriminering att vägra erkänna samkönade partnerskap, eller till och med samkönade äktenskap. Av dessa skäl är hela denna debatt, än en gång, inget annat än slöseri med tid.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman! Till Konrad Szymański vill jag säga: Det handlar om diskriminering. Kommissionär Reding lyfte fram EU:s hörnstenar, dvs. den fria rörligheten och de grundläggande rättigheterna. Från parlamentets sida är jag övertygad om att majoriteten stöder allt arbete som handlar om att motarbeta diskriminering. Det är värt vårt stöd.

Är det inte också hög tid att kommissionen ser till att diskriminering av personer i samkönade äktenskap och civila partnerskap upphör? Frågan är relevant eftersom det i Stockholmsprogrammet betonas att alla medborgare ska omfattas av den fria rörligheten. Alla former av diskriminering ska undvikas. Observera att det också omfattar diskriminering på grund av sexuell läggning.

Så långt är det bra men i kommissionens handlingsplan för Stockholmsprogrammet kan vi inte hitta några åtgärder för att garantera samma rättigheter för människor i samkönade äktenskap. Medborgare som ingått samkönat äktenskap i de länder där det är tillåtet kan inte vänta längre. De måste ha samma rätt att flytta till andra medlemsstater utan att diskrimineras i samband med en mängd olika medborgerliga rättigheter.

Vi i parlamentet och medborgarna vill ha ett svar från kommissionen, och jag hoppas att det blir ett svar som innebär ett agerande för alla människors lika rättigheter oavsett sexuell läggning.

  Oreste Rossi, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU kan inte ta de suveräna folkens plats och tvinga andra att göra det unionen vill eller inte vill, för om ni inte visste det har EU ett motto: ”Förenade i mångfalden”. Med andra ord är var och en herre i sitt eget hus.

De parlamentsfrågor som diskuteras i dag är mycket likartade, och syftet är att se till att kommissionen ålägger medlemsstaterna skyldigheten att erkänna äktenskap mellan samkönade par och förhindra all slags diskriminering i fråga om antagandet. Lega Nord-gruppen kan inte gå med på att EU tar över folkens rätt att värna om sina egna kulturer, traditioner och rötter.

Det traditionella äktenskapet, dvs. mellan en man och en kvinna som kanske sätter barn till världen, är den enda form som kan och måste erkännas. Alla andra slags förbindelser mellan människor av samma kön får finnas, men varken kan eller får betraktas som ett äktenskap.

Vi oroas ännu mer över kravet från dem som lagt fram frågor om att barn ska kunna adopteras av samkönade par. Vad kan de få för uppfostran? Ingen vill hindra homosexuella par från att hjälpa exempelvis föräldralösa eller fattiga barn genom adoption på distans, men det är en sak att hjälpa dem att växa upp i de familjer där de föddes eller i sina hemländer och en helt annan att be att få adoptera dem.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE) . – (ES) Fru talman, ärade kollega! Kan ni förklara på vilket sätt det skadar ett par som består av en man och en kvinna om ett par som består av två män eller två kvinnor får samma rättigheter som dem? På vilket sätt skadas ett heterosexuellt par av att samkönade par får rättigheter? Vari ligger hotet? Vilken är faran?

  Oreste Rossi, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det är inte någon fara, utan det är något som enligt de flesta italienares mening – jag talar alltså för Italien – är oacceptabelt; det är annorlunda. Att det finns par som lever fredliga liv utan att be om något mer, på samma sätt som ett par som består av en man och en kvinna – som kanske också har barn, med tanke på att vi blir allt äldre i Europa – ja, det är en annan sak.

Jag har sagt det förut: vi anser att par som har rätt att ingå ett formellt, officiellt äktenskap måste bestå av en man och en kvinna, för de kan fortplanta sig, och det yttersta målet för ett åldrande Europa är att avla barn.

  Crescenzio Rivellini (PPE) . – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Dagens debatt rör grunden för Europeiska gemenskapen: föreningen av olika befolkningsgrupper, olika föreställningar och olika åsikter. Förmågan att ena dessa olika föreställningar utgör grunden för EU och Europaparlamentet, och vi måste därför ha denna debatt, även om den är svår.

Jag lade märke till något som kommissionsledamot Viviane Reding sade när hon föreslog att vi ska gå försiktigt fram för att undvika folkresningar.

Det är rätt att ge alla EU-medborgare rättigheter så att de kan bekämpa diskriminering och försvara sin frihet, men friheten tillhör alla, även befolkningsgrupper som historiskt sett i tusentals år haft en gemensam samhällssyn som grundas på familjen, den traditionella familjen bestående av en man och en kvinna. Alla måste därför vara fria att uttrycka åsikten att en familj är en förening mellan en man och en kvinna.

Alla kan givetvis ingå olika förbindelser, men vi kan inte likställa en familj bestående av en man och en kvinna, som säkrar människosläktets fortlevnad, med andra förbindelser, hur aktningsvärda de än kan vara.

Debatten måste givetvis fortsätta, för i ett EU som ska stå enat i sin respekt för alla föreställningar måste en lösning sökas även i sådana här svåra, komplicerade och hetsiga debatter, men det måste vara en lösning som respekterar alla befolkningsgrupper. För vi får absolut inte låta ordet ”folkresning” underminera den europeiska enigheten – och här vänder jag mig till kommissionsledamot Viviane Reding.

  Emine Bozkurt (S&D) . – (NL) Fru talman! Civila partnerskap och äktenskap mellan partner av samma kön är inte lagligt erkända i alla mottagande medlemsstater. Det leder till diskriminering i många avseenden när det gäller inte bara familjefrågor som rätt till vårdnad och arvsrätt utan även skattefrågor och sociala rättigheter – som om dessa äktenskap och partnerskap vore mindre äkta eller mindre viktiga. Den handlingsplan som föreslås i Stockholmsprogrammet innehåller inte något förslag till lösning. Det finns inga specifika nya initiativ som gäller rättigheterna för homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt). Ändå har ni just sagt en del vackra ord och framhållit att ni tänker vidta åtgärder. Det är oerhört glädjande. Ni talade om konkreta steg – ja, konkreta, små steg – och om behovet av att gå mycket försiktigt fram när det gäller att övertyga vissa medlemsstater som har svårigheter i det här avseendet.

Min första fråga är om detta kommer att ske innan er mandattid löper ut. Min andra fråga är om situationen är lika besvärlig även när det gäller andra grunder för diskriminering, t.ex. ras, funktionshinder och ålder. Jag menar att det krävs mod för alla grunder, eftersom de är likvärdiga, och diskriminering måste bekämpas effektivt i fråga om alla grunder samtidigt.

Låt mig komma med ett förslag. Ni sade att ni förväntar er en rapport från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter i november, som också gäller homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning. Får jag fråga om ni, i anslutning till den rapporten, som ska ge en bild av verkligheten i det här avseendet, kommer att lägga fram en rapport för parlamentet med er bedömning av situationen och de konkreta steg, eller ännu hellre stora kliv, ni tänker ta?

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE) . – (ES) Fru talman! Jag har turen att komma från ett land som på senare år gjort stora framsteg i frågan om homosexuellas rättigheter. Även i Spanien trodde man att det var nödvändigt att gå långsamt fram och att samhället ännu inte var redo för ett sådant steg. Ändå tog vi det, och inget har hänt. Inget har hänt, och dessutom är människor överlag mycket lyckligare eftersom de inte längre behöver vara rädda.

Att människor av samma kön garanteras rätten att gifta sig och göra upp gemensamma planer betyder inte att man tvingas att göra det om man inte vill. Det faktum att jag får gifta mig med en man betyder inte att du måste göra det, men det ger mig rätten. Det är det som ger oss alla friheten att verkligen kunna vara en europeisk union som garanterar dessa principer och rättigheter.

Jag har, i likhet med andra kolleger i parlamentet, turen att kunna göra det. Men det finns länder i EU där det inte är möjligt, och det kan inte godtas i dagens EU. Vi ber Europeiska kommissionen att visa samma ledarskap som visades i Spanien när det behövdes, och vi ber er att stödja detta projekt i EU i dag eftersom vi inte ser det i handlingsplanen för Stockholmsprogrammet. Vi ber er om en särskild plan och om garantier för att den diskriminering vi ser och talar om aldrig kommer att upprepas.

Såsom visades i Spanien är det bara möjligt om den politiska viljan finns. Om ni har den politiska viljan kommer vi att stå vid er sida, men om ni inte har den kommer vi att vara era motståndare.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Crescenzio Rivellini (PPE) . – (IT) Fru talman! Med hänvisning till min kollegas anförande vill jag fråga: Om denna möjlighet till förändring erbjöds i Spanien och det spanska folket godtog förändringen, varför inte respektera känslorna hos andra länder som vill inta en annan hållning? Varför påtvinga andra länder era beslut, och kränka andra befolkningsgruppers historiska känslighet?

EU består av ett antal befolkningsgrupper, och om en av dem inte förstår en annans värden blir det aldrig någon verklig union. Så om vi respekterar de val som gjorts i Spanien, varför kan vi då inte respektera andra befolkningsgruppers val?

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE) . – (ES) Svaret är för att vi är och vill vara EU-medborgare. Vi måste kunna röra oss fritt i hela EU med samma rättigheter, för så står det i fördragen. Det är grundprincipen, och det andra är också något mycket enkelt: vi menar att det inte finns någon anledning att vara rädd, för de samhällen som historiskt baserats på par bestående av en man och en kvinna håller inte på att urholkas. Det är ingen fara, jorden fortsätter att snurra, och dessutom är den mycket lyckligare.

  Joanna Senyszyn (S&D) . – (PL) Det är oacceptabelt att det finns länder i Europa där rättigheterna för människor som är gifta eller ingått partnerskap varierar beroende på deras sexuella läggning. I vissa medlemsstater får inte homosexuella människor legalisera sina partnerskap, och partnerskap som registrerats lagligt i andra länder erkänns inte. I Polen behandlas en homosexuell partner som en andra klassens medborgare, till och med vid en tragedi som när den person som står en närmast går bort. Hur kan vi få ett slut på detta samtycke till diskriminering på grund av sexuell läggning, när vi till och med här i kammaren ibland får höra skandalösa homofobiska uttalanden? De kommer från dem som uppenbarligen inte är medvetna om att homofobi är en genant sjukdom som bör behandlas. Låt oss sluta dela in medborgarna i ”bättre” och ”sämre”. Vi förtjänar alla samma rättigheter att ingå lagliga partnerskap, adoptera barn, arbeta inom vårt yrke, få en god utbildning och slippa dölja våra sexuella preferenser, och vi har också rätt till kärlek, stolthet och lycka.

  Anna Záborská (PPE) . – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Den här debatten visar hur argumentet om icke-diskriminering på grund av kön och sexuell läggning klumpas ihop med argumentet om fri rörlighet för arbetstagare, med ett och samma mål: att tvinga medlemsstaterna att göra grundläggande förändringar av sina nationella traditioner när det gäller civilrätten, som reglerar definitionen av familjen.

De nationella parlamenten respekterar sina medborgares åsikter. För 80 procent av medborgarna står familjen först och främst för en stabil förening mellan en man och en kvinna. Den siffran kommer från Eurostat, men det är ingen som talar om den. Om vi talade öppet om det faktum att den stora majoriteten medborgare i dag fortfarande stöder den familjemodell som grundas på äktenskap mellan en man och en kvinna skulle debatten se annorlunda ut.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Sarah Ludford (ALDE) . – (EN) Fru talman! Jag vill bara fråga Anna Záborská om hon kan godta att vi inte talar om att tvinga medlemsstaterna att ändra sina äktenskapslagar utan om att göra dem skyldiga att erkänna produkten av andra länders lagar om partnerskap och äktenskap. Det är en avgörande skillnad.

Det här handlar om att genomföra principen om ömsesidigt erkännande. Jag vill be andra talare som gett uttryck för ungefär samma åsikter att godta att vi nu har en välutvecklad princip om ömsesidigt erkännande på många områden av EU:s liv och behörighet.

Det är den vägen vi bör välja när det gäller icke-diskriminering och fri rörlighet. Det handlar inte om att tvinga medlemsstater att ändra sina äktenskapslagar utan helt enkelt om att erkänna andra länders äktenskapslagar.

  Anna Záborská (PPE) . – (FR) Fru talman! Jag ska med glädje besvara frågan.

Kanske handlar det inte om att ändra familjelagar eller familjerätt i medlemsstaterna, men det handlar om att ändra civilrätten. Det är civilrätten som ska ändras i medlemsstaterna. En del ändringar införs genom centrala lagar och andra genom förordningar. Regeringen och parlamentet måste dock respektera medborgarnas åsikt, även när de antar rättsakter som inte helt och hållet hänför sig till familjerätten.

  Nicole Sinclaire (NI) . – (EN) Fru talman! Jag trodde inte att jag skulle tala i kväll. Jag hade inte för avsikt att göra det och jag har inte förberett något anförande, men jag tänkte ändå säga några ord.

Som öppet homosexuell anser jag att det är allas rätt att älska vem man vill och leva det liv man vill, med vem det än må vara. Det som bekräftats här i kväll är det riktiga i mitt beslut att lämna EFD-gruppen och deras fascistiska åsikter – t.ex. den italienska gruppens 1800-talsidéer. Jag påminner kammaren om att borgmästaren i Treviso sagt att homosexuella borde bli föremål för etnisk rensning i staden.

Som öppet homosexuell och öppet homosexuell politiker har jag ibland varit lite rädd för att arbeta för det jag tror på när det gäller homosexuellas lika rättigheter. Det beror på att jag inte vill bli placerad i ett fack. Jag vill arbeta för det jag tror på. Där råder det definitivt fortfarande diskriminering i våra medlemsstater.

Om ett folk ansluter sig till EU – såsom skett i många folkomröstningar – har de därmed anslutit sig till dessa rättigheter. Alla vet att jag tror på medlemsstaten, men – som Sophia in ’t Veld sade – det här ligger utanför medlemsstaten. Det handlar om mänskliga rättigheter. Enligt min mening måste ett land som får ansluta sig till EU – vilket jag ju starkt motsätter mig – anamma EU:s rättigheter. Så när tänker ni se till att rättigheterna efterlevs? Är vi jämlika eller inte?

  Sophia in 't Veld (ALDE) . – (EN) Fru talman! Jag vill mycket kort ställa en fråga till min italienska kollega – jag ber om ursäkt för att jag inte vet hans namn – som bad om att andra medlemsstater skulle acceptera hans lands känslighet.

Den här debatten handlar inte om att acceptera andra länders känslighet; den handlar om att acceptera andra länders lagar. Och jag vill fråga kollegan om han är beredd att erkänna andra EU-medlemsstaters lagar?

  Crescenzio Rivellini (PPE) . – (IT) Som svar räcker det med att hänvisa till domstolens beslut från 2008, som helt och hållet strider mot det ni hävdat och som innebar att medlemsstaterna gavs möjlighet att lagstifta i sådana situationer, utan att behöva bry sig om debatter som denna.

Jag hänvisar därför till domstolens dom från 2008.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! För mig är det enkelt, för lagen är mycket tydlig. Det handlar om icke-diskriminering, rätten till fri rörlighet och ömsesidigt erkännande.

Låt mig betona detta. Om du lever i ett lagligen erkänt samkönat partnerskap eller äktenskap i land A har du rätt – och det är en grundläggande rättighet – att ta med dig denna ställning för dig och din partner till land B. I annat fall sker en överträdelse av EU-rätten, så det behöver vi inte diskutera. Det är alldeles klart, och vi behöver inte vara tveksamma på den punkten.

Så ser lagen ut i dag, och ni kan räkna med min hjälp med att se till att den efterlevs. Men vänta lite – det är lagen. Verkligheten där ute kan – i realiteten – se annorlunda ut, och det är det vi måste förändra. Det är därför jag har sagt att vi ska ha bilaterala möten på teknisk nivå med medlemsstaterna, för att undersöka hur vi kan ändra deras sätt att tillämpa något som är helt klart i juridiska termer. Här skiljer sig min uppfattning från Sarah Ludfords. Vi brukar göra samma analys, men i det här fallet gör vi inte det.

Direktivet om fri rörlighet ger inte medlemsstaterna frihet att diskriminera – det gör inget EU-direktiv. Vi får inte tillåta en mytbildning som säger att det faktiskt är möjligt att diskriminera. Vi måste vara mycket principfasta. Och här är vi väl överens igen?

För mig kan det alltså inte bli fråga om någon diskussion om grunderna för vårt rättssystem och hur det ska tolkas. Vi kommer att försöka se till att det här tillämpas överallt på samma sätt som det står skrivet, och här står jag på er sida.

Någon frågade när detta ska ske. Nu! Inte om fem eller tio år. Jag vet inget om en attitydförändring i de olika medlemsstaterna. Jag kan bara berätta om mina erfarenheter som politiker under så många årtionden. Ibland är regeringar försiktigare än sina befolkningar, och det har sagts här i kammaren med hänvisning till personlig erfarenhet. Ibland reagerar befolkningen på ett mycket naturligt och avslappnat sätt, samtidigt som regeringen menar att det finns ett mycket stort problem.

Det är detta jag försöker få regeringarna att förstå. Om det inte går att åstadkomma förståelse måste hårdare åtgärder vidtas.

  Talmannen . – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Ingen kan förneka att icke-diskriminering är ett centralt värde. Och ingen kan förneka att valet av partner ligger inom den personliga frihetens sfär, men i det här fallet lägger sig EU i saker som den inte har med att göra. För oss baseras familjen på äktenskap mellan en man och en kvinna, i enlighet med den italienska författningen. Det är den underliggande principen för vårt rättssystem, som speglar det italienska folkets kultur, traditioner och föreställningar. Vi får inte heller glömma att subsidiaritetsprincipen – som stärkts genom Lissabonfördraget – innebär att EU inte får ingripa i angelägenheter som faller inom medlemsstaternas behörighet, t.ex. familjerätt. I artikel 9 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna anges att ”rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj ska garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter”. De enskilda medlemsstaterna ansvarar därför för denna fråga. Varje nation har rätt att värna sin nationella identitet och sina övertygelser gentemot alla andra nationer i det internationella samfundet. Det är en uppfattning som kommer till uttryck i EU:s motto: förenade i mångfalden.

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) Den rättsliga ramen i fråga om samkönade par skiftar kraftigt, och det finns stora skillnader mellan olika medlemsstater. Diskriminering mot samkönade par sker nästan dagligen, och det finns därför ett behov av att säkra respekt för direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG om bekämpning av diskriminering på grund av religion, funktionshinder och sexuell läggning. EU måste göra större insatser för att garantera samkönade par samma rättigheter som heterosexuella par när de flyttar till en annan medlemsstat i EU för att studera eller arbeta, med stöd av direktivet om fri rörlighet för EU-medborgare.

18. Långvård för äldre (debatt)

  Talmannen . – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Elizabeth Lynne och Pervenche Berès, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om långvård för äldre (O-0102/2010 – B7-0457/2010).

  Elizabeth Lynne, frågeställare. – (EN) Fru talman! Skälet till att denna muntliga fråga och resolution hamnade på föredragningslistan är att vi vill försöka få till stånd en EU-omfattande uppförandekod om långvård för äldre. Det är inte lagstiftning jag talar om, utan ett utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna.

Behandlingen av äldre har alltför länge varit bristfällig på många områden. Vi måste först och främst få veta vilka uppgifter kommissionen redan har om vårdutbudet i medlemsstaterna. Kan kommissionen tänka sig att spela en roll i spridningen av bästa praxis?

Ett centralt område som har engagerat mig under ett antal år är misshandel av äldre. Det kan röra sig om fysisk, psykisk, emotionell och ekonomisk misshandel. Ta fallet med en 93-årig kvinna som togs in på ett vårdhem för avlastningsvård under en vecka – bara en vecka – och återvände hem helt uttorkad. Det hade uppenbarligen inte gjorts något försök över huvud taget att hjälpa henne att dricka.

Detta är inte ett isolerat fall. Fallen av undernäring och uttorkning är många, men det vore bra om vi kunde få fakta och siffror. Har kommissionen några uppgifter om antalet dödsfall till följd av uttorkning eller undernäring?

Lika oroande är givetvis att order att avstå från återupplivningsåtgärder blir allt vanligare. Det bör vara läkaren som i samråd med patienten avgör om en sådan order ska finnas i någons journal. Jag känner till fall där antingen vårdhemmet självt beslutar vem som ska återupplivas och inte, eller där de anhöriga får veta att de måste skriva under dokumentet, vilket fullständigt kränker individens rätt att välja.

Vad gör kommissionen för att undersöka så kallade order att avstå från återupplivningsåtgärder? Det är inte testamenten jag talar om, utan order att avstå från återupplivningsåtgärder. Håller kommissionen med om att sådant bryter mot den rätt till liv som finns inskriven i artikel 2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna?

Det gläder mig att Världshälsoorganisationen har antagit en bred definition av misshandel av äldre. Nu måste vi på EU-nivå förtydliga vad sådan misshandel omfattar. Jag hoppas att kommissionen lägger fram en grönbok om misshandel av äldre. Jag vet att kommissionsledamoten själv har talat om det.

Överförskrivning av läkemedel, särskilt antipsykotiska läkemedel, är också misshandel. Sådana läkemedel används rätt ofta för personalens skull, inte för den person som bor på vårdhemmet. Omvänt nekas äldre också medicinsk behandling enbart av åldersskäl. Det är ett annat skäl till att jag anser att det krävs påtryckningar på rådet för att få till stånd ett beslut om att diskriminering i fråga om tillgång till varor och tjänster, inklusive hälso- och sjukvård, ska förbjudas i direktivet om likabehandling.

Varje medlemsstat måste också göra större insatser för att se till att äldre kan få stöd i sina egna hem om det är vad de önskar, och för att införa kvalitetskrav för människor som arbetar med vård av äldre, med tillräckliga utbildningsmekanismer.

Många medlemsstater har dragit ned på den geriatriska specialistvården, och vi måste få veta vilka konkreta följder det fått för äldre människor. Vi får inte heller glömma det stöd och erkännande som anhörigvårdare behöver. Ganska ofta är det de som tar hand om sina anhöriga dag ut och dag in, utan att få mycket hjälp.

Långvård för äldre är ett område som överlag ignorerats i många år. Jag hoppas att denna muntliga fråga och resolution ska leda till att vi alla tillsammans verkligen kan börja ge frågan den uppmärksamhet den förtjänar. Äldre som behöver långvård har ofta svårt att tala för sig själva. Det är vi som arbetar med dem som måste se till att de får komma till tals och inte glöms bort.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! I och med att EU:s samhällen blir allt äldre under de kommande årtiondena måste vi finna sätt att se till att äldre människor får den kvalitetsvård de behöver.

Det är det mål som medlemsstaterna satt upp för sig själva inom ramen för de målsättningar man enats om på EU-nivå i fråga om hälso- och sjukvård och långvård. I rådets slutsatser av den 30 november 2009 uppmanades dessutom kommissionen att utarbeta ”en handlingsplan för ytterligare insatser under 2011 som kommer att främja de äldres värdighet, hälsa och livskvalitet”. Det gläder mig att de kommande ordförandeskapen, bl.a. det ungerska och det polska, tänker gå vidare med detta arbete.

Kommissionen har redan tagit ett antal initiativ för att intensifiera arbetet med långvårdstjänsternas kvalitet, öka kunskaperna på området och främja debatt på EU-nivå. Den har länge stött arbetet med tillhandahållande av långvård inom ramen för den öppna samordningsmetoden på området för socialt skydd.

I 2009 års gemensamma rapport om socialt skydd och social integration bekräftades vikten av att ta itu med frågan om arbetskraftsbrist inom långvårdssektorn. Ett av våra främsta mål är att identifiera och sprida bästa praxis. Kommissionen kan stimulera förändring och stödja nationella insatser.

Ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar om långvård och insatser för att främja ett aktivt, hälsosamt och värdigt åldrande är under utarbetande, och ett meddelande från kommissionen planeras till 2011.

I går antog kommissionen förslaget om att utropa 2012 till Europaåret för aktivt åldrande. Året kommer att fungera som en ram för insatser för att öka medvetenheten, identifiera och sprida god praxis och, ännu viktigare, uppmana beslutsfattare och intressenter på alla nivåer att underlätta ett aktivt åldrande.

Syftet är att uppmuntra dessa aktörer att förbinda sig för särskilda åtgärder och mål under upptaktsåret 2011, så att konkreta resultat kan presenteras under Europaåret 2012.

Nu vill jag tala mer konkret om människor. Ni har med rätta påpekat att det i de flesta medlemsstater är familj och vänner som står för större delen av det stöd och den vård som deras anhöriga behöver, och så kommer det att fortsätta att vara under de närmaste årtiondena. I alla länder är kvinnor mycket mer benägna att vara vårdare än män. Ett otillräckligt erkännande av rollen som anhörigvårdare och otillräckligt stöd för deras insatser kan medföra risk för social utestängning.

För att hjälpa till att åtgärda denna situation skulle medlemsstaterna, tillsammans med EU-institutionerna, kunna överväga insatser för att bedöma och certifiera vårdkompetens, även sådan som förvärvats vid vård av anhöriga och vid hushållsarbete, som är verksamhet som främst kvinnor ägnar sig åt.

Framstegen kommer att vara beroende av många intressenters insatser. Kommissionen välkomnar varmt det arbete med vårdfrågor som bedrivs av parlamentets intressegrupper för åldrande och för vårdare och av det civila samhällets organisationer, t.ex. AGE och Eurocarers.

Kommissionen har inga planer på att inrätta ett observationsorgan för aktivt åldrande, men ömsesidigt lärande i frågor som rör aktivt åldrande är ett av syftena med Europaåret för aktivt åldrande, som kommer att få en särskild webbplats.

Jag vill också nämna bidragen från Grundtvigprogrammet för vuxenutbildning, folkhälsoprogrammet och Europeiska året för volontärarbete 2011.

Elizabeth Lynne gjorde rätt i att betona vikten av etiska frågor som så kallade order att avstå från återupplivningsåtgärder. Kommissionen inser vikten av denna fråga – och jag håller helt och hållet med om den moraliska aspekten av er fråga – men ibland måste vi uttrycka oss i formalistiska termer och måste därför i det här fallet säga att sådana frågor uteslutande faller inom medlemsstaternas behörighet. Vi har därför inte möjlighet att med hänvisning till stadgan om de grundläggande rättigheterna ingripa i denna behörighet.

Kommissionen har tagit ett antal initiativ – bl.a. den stora konferens som hölls den 17 mars 2008 – för att öka kunskaperna om misshandel av äldre och främja debatt på EU-nivå om hur sådan kan förhindras.

Kommissionen genomförde 2009 ett pilotprojekt som ledde till att två projekt valdes ut. Det ena handlar om hur misshandel av äldre kan övervakas genom offentliga hälso- och sjukvårds- och långvårdssystem. Det andra syftar till att kartlägga befintliga policyansatser och policyramar i EU. Båda projekten inleddes i december 2009 och resultaten kommer att presenteras nästa höst.

Kommissionen fortsätter också att delfinansiera ett antal åtgärder inom Daphneprogrammet och folkhälsoprogrammet.

Kommissionen stöder aktivt det pågående arbetet inom kommittén för socialt skydd med ett frivilligt kvalitetssystem för sociala tjänster. Systemet måste vara tillräckligt flexibelt för att kunna tillämpas i alla medlemsstater på nationell, regional och lokal nivå och för en rad olika sociala tjänster.

En viktig sektor där systemet skulle kunna tillämpas är långvården. Men att tillhandahålla långvård på daglig basis är ingen enkel uppgift, och den sorgliga sanningen är att människor med ett tungt vårdansvar ofta måste sluta med, eller dra ned på, sitt avlönade arbete på grund av sina åtaganden. Det påverkar i sin tur i vilken utsträckning de är attraktiva på arbetsmarknaden, deras aktuella inkomst och deras framtida pensionsrättigheter.

Vårt mångåriga arbete med medlemsstaterna för att förena familje- och arbetsliv har visat vikten av att anpassa arbetsvillkoren för människor som är anhörigvårdare.

Andra sätt att uppmuntra och möjliggöra för fler att bli anhörigvårdare är att inrätta sociala tjänster som möjliggör avlastningsvård och ledighet för vård, och att ge anhörigvårdare särskilda rättigheter i sociala trygghetssystem, särskilt i fråga om rätt till pension.

Som ni antyder kan det finnas samband mellan fattigdom, tillgång till vård och livslängd. Vi har nyligen tittat på sådana samband i ett meddelande om ojämlikhet i hälsa. Det finns tydliga belägg för att olikheter i fråga om inkomst och arbets- och levnadsförhållanden återspeglas i människors hälsotillstånd i alla åldrar.

Vi befinner oss dock ännu i ett inledningsskede när det gäller politik som effektivt kan bryta eller ändra sambanden mellan den sociala hierarkin och hälsohierarkin.

Vi efterlyser därför ökad medvetenhet och mer forskning, och en mer innovativ utveckling av politiken. Dessutom måste vi främja ”hälsa i all politik”, vilket är ett viktigt inslag för en framgångsrik strategi.

  Csaba Sógor, för PPE-gruppen. – (HU) De åldrande europeiska samhällena är en viktig utmaning för var och en av medlemsstaterna. Vi måste lägga allt större tonvikt vid vård för de allt fler äldre människorna. Traditioner och kultur i fråga om äldrevård skiljer sig åt mellan regioner. I de södra medlemsstaterna, där flera generationer bor tillsammans, löser man problemet inom familjen, medan institutionaliserad vård är vanligare i de norra medlemsstaterna.

Men kostnaderna för den senare vårdformen blir allt högre, och hållbarheten sätts på prov i allt större utsträckning på grund av den ekonomiska situationen och det ökade antalet äldre. I Central- och Östeuropa kan icke-statliga organisationer och kyrkor mycket ofta genomföra en viss typ av institutionaliserat förfarande på ett effektivt sätt. Detta är dock fortfarande sällsynt, och staten stöder inte denna utvecklingsväg för äldrevårdssystemet.

I Storbritannien har sysselsättningsproblemet för tidigare arbetslösa kvinnor kunnat lösas inom äldrevården, med hjälp av det utbildningssystem för invandrare som införts. Detta kan givetvis göras även i andra medlemsstater. Jag välkomnar Pervenche Berès och Elizabeth Lynnes resolutionsförslag. Jag vill framhålla den del av texten där kommissionen uppmanas att sammanställa en grönbok med utgångspunkt i medlemsstaternas bästa praxis och modeller, så att varje medlemsstat sätts i stånd att genomföra de lämpligaste åtgärder man har resurser för. På så sätt kan vanvård och misshandel av äldre uteslutas.

  Kinga Göncz, för S&D-gruppen. – (HU) En ökande medellivslängd är inte bara ett gott resultat; det är också en möjlighet. Även om vi verkligen kan vara stolta över att den förväntade livslängden stiger i Europa, är det också en utmaning. Det beror delvis på att vi inte vet hur vi ska garantera möjligheten till aktivt åldrande i ett samhälle som blir allt äldre. Det är också okänt i vilken utsträckning vi kan garantera möjligheten till aktivt deltagande i samhället och icke-diskriminerande behandling av äldre. Vi är medvetna om att det finns mycket att göra på det här området. Kan vi åstadkomma en ökning av antalet friska år? I hur hög grad kan vi säkra en trygg inkomst för de äldre, eller livslångt lärande?

Kanske kan det Europaår som kommer att kallas Europaåret för aktivt åldrande bidra till att denna fråga uppmärksammas mer. Det är dock oundvikligt att äldre människor går igenom en period när de behöver sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster och har mindre förmåga att tala för sig själva, och det innebär ett ökat ansvar för oss att se till att de har tillgång till kvalitetstjänster. Framför allt är det viktigt att lämpliga tjänster är tillgängliga för fattiga äldre människor med låg inkomst och för äldre som behöver ständig omsorg och vård, oavsett om de behöver omsorg i hemmet eller tas om hand på institutioner. Dessutom finns det några specifika uppgifter som vi ber kommissionen om hjälp med. För det första behöver vi en del viktiga uppgifter om vilka behoven är och om dem som behöver vård. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de mest utsatta. Vi behöver övervakningsmekanismer, och sammanställandet av bästa praxis ingår också i miniminormerna.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka Elizabeth Lynne så mycket för att vi fått chansen att debattera detta i kväll, och jag gläds över stora delar av vad kommissionsledamoten har sagt. Mycket av det är på sätt och vis riktigt uppmuntrande.

Ni har naturligtvis lagt märke till att många av våra frågor handlar om de äldres sårbarhet – vi känner och anser att det är av yttersta vikt att människor kan känna sig trygga med dem som tillhandahåller vården.

Visst kan man diskutera vilken behörighet en medlemsstat har, men syftet med den öppna samordningsmetoden är ju att få medlemsstaterna att samarbeta i frågor som är viktiga för alla, även om de inte faller inom unionens behörighetsområde.

Jag anser att vissa av frågorna, även de om grundläggande vård, näringslära, osv., är mycket viktiga i sammanhanget. Jag undrar också vilka ytterligare steg kommissionen kan komma att ta för att övertyga medlemsstaterna om hur kostnadseffektivt det är att ge stöd åt anhörigvårdare. Siffror från Storbritannien visar tydligt att det finns miljardbelopp att spara på detta eftersom det inte är staten som står för vården utan nära vänner eller familjemedlemmar. Likaså kan man se att satsningar på vårdbidrag och stödmekanismer för vårdgivare verkligen lönar sig och är att föredra framför fullständigt utslitna människor som blir isolerade och själva drabbas av ohälsa – även mental sådan – efter att ha vårdat andra i timtal utan stöd och hjälp.

Jag finner också det ni säger om möjligheterna att förbättra vårdgivarnas kompetens intressant. Problemet här är förstås att det inte bara först och främst handlar om kvinnor utan om invandrade kvinnor, vilket gör att särskilda insatser krävs. Men vår resolution handlar också om behovet av kontrakt som fastställer en minimiinkomst, en minimilön. Jag skulle gärna ta del av era synpunkter på detta.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Tack. Min gammelmormor är 69 år gammal, och jag har bott tillsammans med henne under en längre tid. Därför vet jag av erfarenhet att det bästa sättet att ta hand om våra äldre är att se till att de kan ta hand om sig själva i möjligaste mån. Detta kan dock vara krävande även för dem som fortfarande åtnjuter god psykisk och fysisk hälsa. Det bulgariska partiet Attack tog upp frågan under föregående mandatperiod och kommer att göra det även i framtiden.

Den genomsnittliga pensionen i Bulgarien är inte mer än 100 euro. 100 euro i månaden alltså. För pensionärerna ska denna summa räcka till att köpa mediciner, betala räkningar och, vanligtvis i sista hand, handla mat. Orsaken till missförhållandena är våra senaste tre regeringar, vilka har utsatt landet för ”grov stöld” – det vill säga massprivatisering. Jag måste tillägga att detta skedde med EU-institutionernas och Internationella valutafondens goda minne. Tillgångar till ett värde av flera miljarder euro stals från Bulgarien, så det är inte att undra på att mitt land har de lägsta pensionerna i EU. Den här tragiska situationen bör kunna tjäna som exempel när ni frågar er hur de äldre ska tas om hand.

  Thomas Mann (PPE). – (DE) Fru talman! Kommissionen har nyligen utsett 2012 till Europaåret för aktivt åldrande. Därmed uppfyllde man kravet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och dess betänkande om rättvisa mellan generationerna. Gratulerar! Detta viktiga budskap kommer just i rättan tid.

Antalet personer över 80 år som har hälsan och är vid god vigör ökar stadigt. Man räknar med att de kommer att öka med nästan 60 procent mellan 2010 och 2030. I vår utskottsfråga uppmanar vi kommissionen att analysera såväl positiva som negativa effekter inom äldrevården – och att dra slutsatser av dessa.

Vi vet att allt fler familjer inte klarar av att på egen hand vårda sina äldre. Det är svårt att få tag på vårdpersonal. Det duger emellertid inte att ersätta välutbildad och kompetent personal med lågavlönade anställda som endast har grundläggande kunskaper, kunskaper som dessutom förvärvats i en alltför hastig process. På många ställen är detta den enda tillgängliga vården.

I egenskap av föredragande för befolkningsförändringar och rättvisa mellan generationerna har jag uppmanat medlemsstaterna att inrätta insynsvänliga och hållbara kontrollsystem. Vårdtagarnas värdighet måste skyddas. Vi behöver en EU-omfattande uppförandekod i vilken minimivillkor och -prestationer när det gäller tillhandahållande av långtidsvård fastställs. Människor måste få högkvalitativ vård och omsorg till ett rimligt pris oberoende av inkomst, ålder, social status eller hälsorisker.

Äldre människor är inte heller att betrakta som en börda. Det är deras erfarenheter och insatser som har format vårt samhälle. Vi får inte lämna dem ensamma med sina bekymmer. Låt oss använda tiden fram till 2012 till att skapa goda förutsättningar för politiker, massmedier och allmänhet att med kraft ägna sig åt frågan om aktivt åldrande. Och de som berörs mest måste få komma till tals! Alla måste vi ändra våra tankemönster och arbeta för en hållbar vård som har människan i fokus, inte bara kostnaderna.

  Sylvana Rapti (S&D). – (EL) Fru talman! När vi i dag diskuterar äldre människor glömmer vi kanske att ta med i beräkningen att även vi, förr eller senare, kan komma att befinna oss i samma situation och kanske leva till dess att vi är 80, 90 eller till och med 100 år gamla. Har vi någonsin funderat över hur vi skulle vilja bli behandlade då? Dagens äldre medborgare är de som satte oss till världen, gav oss civilisationen och nu utgör vår ”personliga egendom”.

Långtidsvård för äldre har inte bara en moralisk och social dimension, utan är också viktig ur ett ekonomiskt perspektiv: den vård som en äldre person behöver innebär en minskad produktivitet hos hans eller hennes arbetsföra familjemedlemmar. Men om vi samtidigt inför ett vårdprogram skulle vi till och med kunna skapa arbetstillfällen. Detta är något som vi alla måste fundera över för att få in medlemsstaterna på rätt spår.

Avslutningsvis skulle jag vilja tacka de tolkar och översättare som gör det möjligt för oss att framföra våra åsikter även vid denna sena timme.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Enligt färsk statistik förväntas antalet EU-medborgare som är 65 år eller äldre att öka med 70 procent fram till 2050, och de som är över 80 år kommer att öka med 170 procent.

Detta innebär att andelen EU-medborgare över 65 år kommer att vara 30 procent 2060.

Man måste inom EU hitta lösningar för att tillgodose det ständigt ökande behovet av vårdinsatser, anpassa vårdsystemen till den åldrande befolkningens behov och behålla systemens lönsamhet mot bakgrund av den minskande tillgången till arbetskraft.

Kommissionen, medlemsstaterna och i synnerhet de lokala myndigheterna måste hitta lösningar för anpassning av boenden, allmänna kommunikationsmedel – ja, till och med olika sektorer som exempelvis turismindustrin – för att kunna tillgodose de äldres särskilda behov.

Jag välkomnar antagandet av EU-förordningar om resenärers rättigheter, i synnerhet för personer med nedsatt rörlighet, vilket många äldre båt-, flyg- och tågresenärer lider av.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) En av de frågor som man nu måste ta itu med inom EU är den om de demografiska förändringar som stadigt ökar trycket på statsfinanserna. Lösningen kan vara att införa en progressiv och hållbar politik när det gäller tillhandahållandet av fullgod långtidsvård – präglad av solidaritet mellan generationerna –, att avskaffa åldersdiskrimineringen och att bereda även personer som har nått en hög ålder möjligheter till full social delaktighet.

Jag anser också att det är viktigt att de som vårdar våra äldre beviljas vissa lagstadgade förmåner eller, när så är tillämpligt, ekonomisk ersättning – i solidarisk anda och som uppskattning för deras självuppoffrande insatser. Därför vill jag betona vikten av utbyte av bästa praxis och erfarenheter mellan medlemsstaterna i den här frågan.

Avslutningsvis vill jag tillägga att jag, i egenskap av läkare, är starkt kritisk till så kallade order att avstå från återupplivningsåtgärder, då dessa beslut fattas på grundval av att en person har uppnått hög ålder. Jag anser att ett sådant synsätt innebär en grov kränkning av en människas grundläggande rätt till liv.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Förslagsställarna har sammanställt tio frågor till kommissionen. Solidaritet mellan generationerna nämns dock bara i en av dem – den näst sista. Jag skulle, i syfte att få var och en att förstå problemet till fullo, vilja lägga till ytterligare frågor.

För en liten stund sedan talade vi om hur kommissionen kan påverka medlemsstaterna. Varför påtalar inte kommissionen för medlemsstaterna att dessa borde värdesätta den vård som familjemedlemmar ger äldre personer som inte klarar sig själva? Varför får inte en familjemedlem som tar hand om en släkting ekonomisk ersättning, tillgång till systemet för hälso- och sjukvård och social trygghet och möjlighet att gå tillbaka till arbetet efter det att vårdperioden är över – den möjlighet som kvinnor har efter det att de varit mammalediga? Varför blir män och kvinnor som visar solidaritet mellan generationerna diskriminerade i samhället?

Om vi slutar upp med att diskriminera människor av den här orsaken inom unionen så skulle vi få en betydligt större andel glada och nöjda invånare.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Den här diskussionen hade inte kunnat komma mer lägligt eftersom detta är ett stort problem som vi står inför här och nu. Jag skulle vilja tacka Elizabeth Lynne för att hon har synliggjort de övergrepp och den kränkande behandling som våra äldre utsätts för i vårt så kallade civiliserade samhälle. Även kommissionen har bidragit i hög grad genom att sammanställa mål, frågeställningar och lösningar.

Jag menar att vi bör se detta som en möjlighet, en möjlighet att hädanefter låta människor dels arbeta utanför normala tidsramar och efter en viss ålder, dels resa och bidra till turistnäringen under lågsäsong. Sedan har vi naturligtvis frågan om hur vi kan vårda människor i deras hem så länge som möjligt, och därefter på vårdinrättningar. Än så länge har dock inte de ekonomiska faktorerna vägts in över huvud taget, och mycket hårt arbete krävs för att vi ska uppnå en situation där de äldre tas om hand ordentligt i framtiden.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Jag skulle vilja börja med att upprepa vad som sades om EU:s mångfald i början av diskussionen.

Vi har 27 medlemsstater med olika sociala och materiella förutsättningar, och det är den viktigaste anledningen till att kommissionen nu arbetar på ett ramverk för kvalitet och inget kraftfullare än så, exempelvis lagstiftning. Vi tror att detta är rätta vägen att gå, och vi får se hur det fungerar tillsammans med parlamentet, med vilket vi har diskuterat dessa frågor upprepade gånger under den senaste perioden.

En viktig faktor som jag tror är av avgörande betydelse är att långvård kan kopplas till våra sysselsättningsmål, att vi ser fina möjligheter till att skapa arbetstillfällen, men då måste vi också inkludera detta i våra kompetensmål och ta reda på vad vi mer kan göra för att utbilda och få fram fler vårdgivare som kan erbjuda professionella tjänster på det här området.

Frågan om i vilken utsträckning vi måste formalisera dessa tjänster är helt klart en öppen sådan eftersom mycket av detta arbete, vilket redan har nämnts här, utförs helt informellt. Det utförs, eller kan utföras, av släktingar och inom familjer. Att reglera förhållanden, öka kraven eller ställa vissa villkor inom ramen för en familjesammansättning skulle uppenbarligen bli mycket problematiskt. Samtidigt skulle en formalisering av dessa tjänster och detta arbete innebära ökade kostnader och problem på beskattningsområdet, och vi skulle lätt kunna hamna i en återvändsgränd.

Vi har alltså inte några givna svar, men det finns all anledning att förbättra villkoren för dem som har behov av dessa tjänster och är beroende av långtidsvård, liksom att uppmärksamma dem som utför arbetet. Vad vi däremot kan göra är att samla in och sprida bästa praxis genom till exempel den öppna samarbetsmetoden.

Det har hunnit bli sent nu, och jag kan berätta att jag om bara några timmar ska sammanträffa med några ministrar från den belgiska regeringen på en konferens i Liège om pensioner. Det erbjuder en bra möjlighet att framföra parlamentets åsikter i frågan och sätta dem i samband med vårt arbete med pensionsfrågan eftersom dessa ämnen är tydligt sammanlänkade när det handlar om social trygghet i allmänhet och en tillräcklig inkomst för de äldre.

Vi har en mer långsiktig plan för att följa upp vårt arbete med pensionerna med kraftfulla insatser på det demografiska området. De kommande ungerska respektive polska ordförandeskapen är precis lika intresserade av den här frågan, och vi håller på att utarbeta ett lämpligt ramverk för de aktuella förväntade resultaten. Dessa insatser kommer att följas av Europaåret för aktivt åldrande, som inte enbart handlar om sysselsättning – och definitivt inte bara om en höjning av pensionsåldern – utan också om fler satsningar på bättre hälsa och en uppvärdering av livslångt lärande, livslång undervisning, kompetens och inrättningar i syfte att förbättra människors livskvalitet.

Detta är alltså ramverket inom vilket jag tror att vi kan fortsätta vårt arbete. Det är inte någon enkel uppgift, men eftersom vi alla känner ett etiskt ansvar så tror jag att vi kan åstadkomma en förändring.

  Elizabeth Lynne, frågeställare. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka alla som har tagit till orda och kommissionsledamoten för det han har sagt i kväll. Allt detta har varit till stor nytta. Det som också framkommit under diskussionen är vikten av en uppförandekod. Detta är något som jag efterlyste i den muntliga frågan och i resolutionen och som Thomas Mann och flera andra har tagit upp.

Som jag sade förut så är det inte lagstiftning vi talar om. Det belysande exemplet från Bulgarien, om en person som lever på 100 euro i månaden och måste betala för långtidsvård, är bara en av orsakerna till att vi behöver en uppförandekod. Den kan hjälpa medlemsstaterna att uppfylla minimistandarder.

Detsamma gäller för så kallade order att avstå från återupplivningsåtgärder. Jag menar inte att vi måste ha samma slags lagstiftning i samtliga medlemsstater men att det bör finnas riktlinjer i syfte att försöka uppnå bästa praxis. Här kan kommissionen göra mycket nytta genom att hjälpa oss att sprida de olika medlemsstaternas rapporterade bästa praxis.

Jag vill tacka kommissionsledamoten än en gång, liksom tolkarna för att ni fortfarande är här trots att vi har passerat midnattsgränsen.

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 9 september 2010.

Även jag vill rikta ett tack till tolkarna.

(1) Se protokollet.

19. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

20. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 00.25.)