Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 8 september 2010 - Strasbourg

3. Slutsatser från Ekofinrådets extra möte den 7 september (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om slutsatser från Ekofinrådets extra möte den 7 september.

  Didier Reynders, rådets ordförande. – (FR) Fru talman! Ekofinrådets möte, som nyss hölls i Bryssel, har gjort det möjligt för oss att nå framsteg i två frågor, dels genom att anta den europeiska planeringsterminen inom ramen för budgetsaneringen och de nya budgetkontrollförfarandena, och dels genom att stödja den överenskommelse som slöts under ett trepartssamtal mellan kommissionen, parlamentet och rådet om samtliga texter om finansiell tillsyn.

Förutom detta inleddes två debatter som kommer att fortsätta i slutet av månaden vid det informella Ekofinrådets möte, och som förhoppningsvis kommer att leda till framsteg under de kommande sex månaderna: den ena frågan gällde bankavvecklingsfonder, eller bankavgifter, och den andra gällde skatt på finansiella transaktioner.

Jag vill säga ett par ord om dessa två punkter. När det gäller den europeiska planeringsterminen är detta ett första steg som kommer att göra det möjligt för oss att, från och med den 1 januari nästa år, införa ett nytt budgetförfarande med kommissionen. Under våren kommer vi att uppmana medlemsstaterna att lämna in vissa budgetuppgifter, bland annat de parametrar som de använt för att utarbeta sina budgetar och de allmänna riktlinjerna – utan någon detaljerad granskning av varje budgetrubrik – innan vi fortsätter med detta förfarande. Vi hoppas också kunna lägga till bland annat ytterligare bestämmelser, och här åsyftar jag bestämmelser som avser sanktioner. Ordförandeskapet kommer under alla omständigheter att stödja förfarandet för att, på kommissionens initiativ, införa dessa sanktioner. Om möjligt kommer detta även att medföra en särskild roll för kommissionsledamoten med ansvar för ekonomi och valutafrågor.

När det gäller frågan om tillsyn vill jag återigen tacka föredragandena och alla de ledamöter som deltog i försöket att nå konsensus om de olika texterna. Jag vill också tacka kommissionen, Michel Barnier och hans kolleger, samt de på varandra följande ordförandeskapen. Här åsyftar jag de spanska och svenska ordförandeskapen, som föregick oss. Vi har nu enats om texter som kommer att göra det möjligt för oss att från och med den 1 januari nästa år inrätta nya övervaknings- och tillsynsstrukturer och systemrisknämnden. Genom denna process kommer vi att kunna göra framsteg om de rätta villkoren föreligger, med en ny struktur för det finansiella systemet och dess tillsyn.

Jag vill bara påpeka att även om detta förvisso har varit en utdragen process är vi ännu inte färdiga. Detta är snarare inledningen av en ny typ av europeisk organisation och, med stor sannolikhet, inledningen till långvariga debatter som kommer att leda till att flera olika texter antas. Kommissionsledamot Michel Barnier kommer att få tillfälle att presentera dessa texter under de följande veckorna. Vi kommer att försöka följa en strikt tidsplan i detta ärende.

Jag har nu tagit upp de två punkter som varit föremål för formella beslut inom Ekofinrådet. Som jag nämnde har diskussioner även hållits om två andra frågor: den första gäller bankavvecklingsfonder, eller bankavgifter, och den andra – dessa diskussioner bör hållas åtskilda – gäller skatt på finansiella transaktioner.

Vad beträffar bankavgifter och bankavvecklingsfonder anser jag att den diskussion som hölls under Ekofinmötet resulterade i ett antal riktlinjer som kommer att göra det möjligt för kommissionen att lägga fram mer detaljerade och specifika förslag. Jag är övertygad om att vi, genom att tillämpa samma förebyggande strategi som vi tillämpade för den finansiella tillsynen, borde kunna avsluta denna debatt under de kommande månaderna genom att inrätta mekanismer som kan säkra en verklig samordning över hela EU. Vissa länder har redan infört en skatt för banksektorn, men det är viktigt att vi går framåt på ett samordnat sätt. Jag erkänner att det fortfarande finns vissa frågor som bör åtgärdas. Vi kommer i själva verket att diskutera dessa på finansministernivå vid det informella rådsmötet i slutet av denna månad.

När det gäller skatt på finansiella transaktioner är debatten mycket mer livlig. Vi har fortfarande en bit kvar innan vi når konsensus, men det är helt i sin ordning. Detta var en första djupgående debatt som gjorde det möjligt att ta upp specifika frågor om möjligheten att införa en sådan skatt, men också om möjligheten att införa skatten i EU eller diskutera den med andra partner. Vi kommer också att komma tillbaka till denna fråga i slutet av månaden i samband med förberedelserna inför G20-mötena. Det är definitivt viktigt för majoriteten av deltagarna att vi diskuterar denna fråga med våra partner, inte bara på andra sidan Atlanten utan också i utvecklingsländerna.

Avslutningsvis vill jag bara säga att det fortfarande krävs ett målinriktat arbete med denna fråga, och sedan måste vi göra några val. Om en dylik skatt en dag införs, hur ska då intäkterna användas? Några länder kommer att öronmärka dem för sina nationella budgetar, andra kommer att finansiera åtgärder som krävs för att bekämpa klimatförändringen, medan åter andra kommer att använda dem för att finansiera utvecklingen – t.ex. i Belgien, där detta redan har skett.

Det var detta jag hade att rapportera om från det rådsmöte som just har hållits i Bryssel.

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill i min tur, efter Didier Reynders, säga ett par ord om vår syn på detta Ekofinrådsmöte. Jag kommer även att tala för mina kolleger kommissionsledamöterna Olli Rehn and Algirdas Šemeta som deltog i detta arbete tillsammans med mig.

Fyra punkter utmärkte mötet, som den belgiska ministern påpekade. Eftersom parlamentet har haft en mycket betydande del i detta vill jag börja med ett viktigt ämne som jag anser vara strukturellt, och som jag har ägnat mycket av min kraft ända sedan ni gav oss ert förtroende i februari. Det gäller tillsynen.

Tillsyn är nämligen hörnstenen inom den ram där vi, sten för sten, vecka efter vecka, produkt efter produkt, marknad efter marknad eller aktör efter aktör, kommer att kunna dra lärdomar av krisen och inrätta en intelligent reglering och en effektiv tillsyn. På så sätt kommer slutmålet att innebära – men vi är inte där ännu – att varje aktör, produkt, marknad och territorium kommer att omfattas av denna intelligenta reglering och denna effektiva tillsyn.

Låt mig framföra ett mycket uppriktigt tack i denna fråga – och jag är övertygad om att parlamentet i sin tur kommer att kunna anta resultatet av trepartssamtalet inom loppet av några veckor – till era föredragande José Manuel García-Margallo y Marfil, Peter Skinner, Antolín Sánchez Presedo, Sylvie Goulard, Sven Giegold, Ramon Tremosa i Balcells och Burkhard Balz, samt till utskottets ordförande Sharon Bowles, som ledde trepartssamtalet med stor beslutsamhet. Jag vill också påpeka att den belgiske rådsordföranden Didier Reynders spelade en mycket personlig och dynamisk roll genom att inte bara stödja sig på sin grupps arbete utan också på det arbete som det spanska och det svenska ordförandeskapet hade utfört före honom.

Jag vill också påpeka att den ursprungliga orsaken till detta kommissionsförslag om tillsyn var det ytterst intelligenta arbete som utfördes av Jacques de Larosière och som drog de första viktiga lärdomarna från krisen. Till följd av detta kommer vi från och med den 1 januari att få några nya EU-organ. Kommissionen kommer att arbeta hårt, vilket är dess skyldighet, för att förbereda genomförandet av dessa tre myndigheter och Europeiska systemrisknämnden. Jag talar om europeiska radarskärmar och kontrolltorn. Dessa behövs definitivt eftersom vi vet att hälften av alla banker i hälften av EU:s länder, som ni företräder, har sina huvudkontor i andra länder. Därför handlar detta i regel om finansinstitut som är transnationella till sin natur och som följaktligen innebär systemrisker.

Jag vill ta tillfället i akt och tacka ordförandeskapet och även framföra mitt mycket uppriktiga tack till parlamentet och era föredragande för det betydelsefulla arbete som de bidragit med för att detta ”allra första steg”, som Didier Reynders uttryckte det, skulle bli framgångsrikt. Nu börjar byggnadsarbetet.

Ni kommer att se hur vi vecka för vecka uppför dessa strukturer. Med början i nästa vecka kommer jag att lägga fram förordningen om derivat och förordningen om blankning, och därefter – lite senare – förordningen om kreditvärderingsinstitut.

Det finns två punkter som behöver diskuteras som också gäller finanssektorn, och det handlar om idéer om avgifter och skatter. Den ena är längre framskriden än den andra, och jag håller med den belgiske rådsordföranden om att vi inte bör blanda ihop dessa två frågor eftersom de skiljer sig åt, även om båda gäller finansiering inom finanssektorn.

Den första är idén om avvecklingsfonder. Denna diskussion har redan inletts i rådet. Jag vill tala om för ledamöterna att dessa rådsdiskussioner är till stor nytta, vilket jag själv såg under gårdagen, eftersom bordsrundorna hjälper oss att se saker och ting lite tydligare. Jag inledde denna diskussion under det spanska ordförandeskapet i Madrid vid ett informellt rådsmöte då jag presenterade idén om en verktygslåda för att förebygga kriser inom bank- och finanssektorn med hjälp av två enkla idéer. Den första är att förebyggande arbete alltid är billigare än botemedlet, och det gäller både för miljön och för finanskriser. Den andra enkla idén är att skattebetalare inte längre ska befinna sig vid frontlinjen, utan att banker ska betala för banker.

Utifrån dessa idéer presenterade vi sedan innehållet i en verktygslåda, vilket bland annat är avvecklingsfonderna. Här vill jag framhålla det lika viktiga arbete som Elisa Ferreira har utfört på era vägnar. I oktober kommer jag att utfärda ett meddelande på grundval av parlamentets och Elisa Ferreiras ståndpunkter, samt på grundval av reaktionerna från ministerrådet. Varför just i oktober? Jo för att vi tills dess även kommer att ha gjort framsteg med den viktiga Baselprocessen och åtagandena i fråga om kvalitativ och kvantitativ kapitalisering av egna medel.

Ni vet alla att när vi talar om avgifter för banker eller förebyggande i förhållande till banker måste alla delar fogas samman. Vi måste därför vara uppmärksamma när det gäller att bedöma åtgärdernas omfattning för att se till att de är effektiva och inte undgår någon. Det kommer inte att bli ”business as usual”, men samtidigt får vi inte straffa ekonomin genom att nonchalera de kumulativa effekterna av alla dessa åtgärder.

Vi kommer därför att utfärda ett meddelande i oktober om förebyggande av framtida kriser, bankernas ansvar och avvecklingsfonderna. Idéer om dessa frågor håller på att utvecklas och Tyskland har just genomfört denna idé. Sverige har också redan gjort detta. Vi kommer att försöka skapa ett samordnat system med en gemensam kärna, och därigenom undvika bristande samordning, eller till och med konkurrens, och dubbel beskattning av bankinstitut.

Som Didier Reynders påpekade har en diskussion just inletts. Denna diskussion, som handlar om finansiella transaktioner på global nivå, är mycket mer komplicerad. Diskussionen inleddes inom G20-gruppen. Alla var inte lika entusiastiska. Många av oss anser att detta är en rimlig idé och att finansiella transaktioner, på ett modest men effektivt sätt, bör kunna bidra till finansieringen av ett antal större världsomfattande utmaningar för att världen ska bli en mer rättvis, stabil och säker plats. Den värld vi lever i kommer bara att kunna bli säkrare om den också blir mer rättvis, vilket den inte är i dag.

Vi är väl medvetna om alla utmaningar – som t.ex. miljön, klimatförändringen och födan – och kriser, som dessutom drabbar de fattigaste länderna hårdast. Många av oss anser att detta är en rimlig idé, men man är ännu långt ifrån att nå ett samförstånd i ministerrådet, för att uttrycka mig milt. Vi är tvungna att fortsätta att arbeta för detta. Min kollega, kommissionsledamot Algirdas Šemeta, har skrivit ett första informationsblad, och på grundval av det arbete som utförts i ministerrådet kommer vi att utarbeta ett nytt meddelande om beskattning av i synnerhet finanssektorn. Detta meddelande är planerat till oktober.

Jag ska inte upprepa det Didier Reynders sade om stabilitets- och konvergensprogrammet, de insatser som kommissionen gjort eller det arbete som utförts av arbetsgruppen. Jag kommer bara att nämna idén – som jag finner användbar – om en europeisk planeringstermin. Den kommer att göra det möjligt att placera budgetanalysen i vart och ett av våra länder i sitt rätta perspektiv samtidigt som ländernas suveränitet bibehålls. Den kommer också att ge en ögonblicksbild – en annan europeisk radarskärm – av ländernas riktlinjer för den allmänna ekonomiska politiken. Rådet kommer också att arbeta på grundval av kommissionens dokument och rapporter om denna fråga.

Vid middagen tog Didier Reynders upp två punkter för diskussion, som jag kortfattat kommer att beskriva. En av dessa, som gäller mig och alla övriga här inne, är verksamheten inom International Accounting Standards Board (IASB). Vi vill se en reform av IASB:s styrelse och en ökad insyn. Jag har också informerat ordförandeskapet om att jag är redo att vid det informella rådsmötet i september lägga fram en rapport om en transatlantisk reglering som skulle vara av intresse för parlamentet.

Vi är inte ensamma inom G20-gruppen, och inte heller bland nordamerikaner eller européer. Det är dock ytterst viktigt att vi ser till att det råder samstämmighet mellan de åtgärder som vidtas under president Barack Obamas ledning av den nordamerikanska kongressen och de åtgärder som vidtas av EU när det gäller tillsyn och reglering.

Jag håller för närvarande på att utarbeta ett slags resultattavla för att jämföra vad som för närvarande görs i Förenta staterna med vad som sker i EU för att säkra en sådan samstämmighet. Det handlar om att uppnå samma mål utan att nödvändigtvis använda samma metoder eller åtgärder. Jag tror att resultattavlan kommer att bli ett användbart redskap för ministrarna och för parlamentets ledamöter.

  Corien Wortmann-Kool, för PPE-gruppen. – (NL) Fru talman! Jag vill på Europeiska folkpartiets vägnar säga att vi är mycket nöjda med den överenskommelse som uppnåtts om ett europeiskt system för banktillsyn. Detta är en viktig milstolpe. Några medlemsstater lade till en början hinder i vägen, men våra föredragande har varit ståndaktiga, och tack vare en övertygande kommissionsledamot och det belgiska ordförandeskapets beslutsamma hållning har vi kunnat uppnå detta resultat. Ett annat positivt resultat har varit införandet av den europeiska planeringsterminen. Båda dessa är viktiga steg mot att stärka EU:s ekonomiska styrning.

I Ekofinrådet har ni också diskuterat olika former av bankskatter, eftersom även bankerna måste bidra till att hantera krisens följder. Ni har med rätta försökt uppnå detta på G20-nivå, men utan större framgång. Av denna anledning instämmer PPE-gruppen med den slutsats som säger att om vi misslyckas med att uppnå detta internationellt kan vi – nej, bör vi – ta initiativet till att införa en bankskatt eller en bankavgift. Vi måste emellertid göra detta på ett samordnat sätt eftersom vissa medlemsstater redan håller på att införa sådana avgifter på egen hand, vilket utgör ett hot mot vår inre marknad.

Därför vill jag kraftfullt uppmana er, herr kommissionsledamot Michel Barnier, att använda er initiativrätt för att åstadkomma en samordnad bankavgift över hela EU som införs enligt samma kriterier i alla länder. I denna fråga, liksom i frågan om europeisk tillsyn, kommer parlamentet att stödja er.

Skatten på finansiella transaktioner är en utmärkt fråga. Ni kommer emellertid att vara tvungna att arbeta hårt för att den ska få en mer framträdande plats på G20-gruppens agenda. Något som jag dock vill varna er för är att EU ska gå sin egen väg. Jag vet att min kollega, Martin Schulz, skulle vilja införa en sådan transaktionsskatt i EU, men nackdelarna kommer att uppväga fördelarna eftersom vi har att göra med ett globalt system. En sådan skatt skulle leda till att transaktionerna kringgår EU. Vi bör därför satsa på att införa en framgångsrik europeisk bankskatt och fortsätta att verka inom ramen för G20-gruppen.

  Udo Bullmann, för S&D-gruppen. – (DE) Fru talman, herr Reynders, herr kommissionsledamot! Grattis till er tillsyn. Parlamentet har arbetat hårt med denna fråga och ni har också spelat er roll, vilket är skälet till att resultaten är så goda.

Vi måste alltid ta nya uppgifter i betraktande, och tyvärr måste jag påpeka att det fortfarande är långt kvar tills vi uppnår lika positiva resultat på andra områden. Låt mig bara säga att regleringen av hedgefondförvaltare är ännu inte på långa vägar i närheten av ett genombrott. På denna punkt vill jag uppmana båda sidor, dvs. både rådet och kommissionen, att skrida till verket. Era insatser krävs trots allt för att regleringarna ska komma till användning. Vi behöver lika rättigheter för alla. Förvaltare utanför EU måste alltid bli föremål för samma villkor som deras europeiska motsvarigheter. I annat fall försätter vi EU i ett ofördelaktigt läge.

Vårt syfte är inte att placera en hel industri bakom lås och bom. Om vi inte uppnår en meningsfull förbättring som kan förhindra att det svarta fåret plundrar välfungerande affärsverksamheter kommer vi emellertid inte att få någon bra reglering. Jag vill utfärda följande varning: ni bör inte inbilla er att ni kan vinna en enkel seger genom att rätt och slätt spela ut olika parlamentsledamöter mot varandra. Om ni misslyckas med att införa en effektiv reglering kommer hela EU att känna till vem det var som gick ner på sina bara knän för lobbyisterna, och den vetskapen kommer att ge dessa diskussioner en annorlunda prägel.

Några ord om skatten på finansiella transaktioner: Min åsikt i denna fråga skiljer sig diametralt från ståndpunkten hos Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). EU väntar på svar. Ni är tvungna att tillhandahålla dessa svar. Kom inte tillbaka från G20-toppmötet och säg att ni ”tyvärr inte har uppnått någonting, så därför finns det inget vi kan göra”. Tvärtom behöver vi vidta åtgärder i EU, och vi måste därför planera för och genomföra vissa beslutsamma åtgärder tillsammans med folket i EU. Kom ihåg en sak i samband med förhandlingarna under G20-toppmötet: vi behöver ett svar från er, och i annat fall måste det bli ett europeiskt svar.

  Sylvie Goulard, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! Jag vill tacka kommissionen och det belgiska ordförandeskapet för att ha hjälpt oss att uppnå en finansiell tillsyn i EU.

Jag vet att vi nu tackar varandra, men jag vill ändå betona att det var tur att parlamentet i december i fjol påpekade att medlemsstaterna höll på att genomföra varje tänkbart skyddsnät och varje tänkbar säkerhetsklausul för att se till att dessa EU-myndigheter definitivt inte skulle kunna agera utan mellanstatliga överenskommelser. Samtidigt påstod de sig vilja lösa krisen med hjälp av europeiska lösningar. Jag anser att vi alla har arbetat mycket hårt tillsammans, men låt oss ge beröm när det är berättigat.

Som föredragande för systemrisknämnden vill jag i synnerhet framhålla en ytterst viktig punkt. Michel Barnier hänvisar ofta till radar och kontrolltorn, men varje flygplan har också en pilot, och denna pilot är Europeiska centralbankens ordförande, som parlamentet är angeläget om att även fortsättningsvis se i den rollen.

Jag vill dock uttrycka en vag känsla av missnöje i fråga om den direkta tillsynen av paneuropeiska enheter, och jag uppmanar er definitivt att fortsätta kampen i detta hänseende. I de sektorsinriktade texterna bör vi fortsätta – såsom de fyra huvudgrupperna i parlamentet gemensamt har åtagit sig att göra – att utrusta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) och Europeiska bankmyndigheten (EBA) med befogenheter över dessa enheter, dvs. ratinginstituten. Detta sker redan teoretiskt sett, och vi väntar på att kommissionen ska fortsätta med sitt arbete och utvidga det till att även omfatta clearingorganisationer och eventuellt också gränsöverskridande grupper. Utmaningen på detta område var enkel: vi kunde antingen låta den inre marknaden bli föremål för EU:s reglering och tillsyn, eller nöja oss med en vag samordning som skulle innebära munhuggning – eller käbblande, som vi säger under det belgiska ordförandeskapet – mellan nationsstater.

  Sven Giegold , för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Först och främst är detta definitivt ett viktigt ögonblick för EU eftersom vi tycks ha nått en överenskommelse i frågan om tillsyn. Vi har uppnått en hel del genom att samarbeta kring denna fråga. Jag vill framföra mitt tack till det belgiska ordförandeskapet, kommissionen, Michel Barnier och mina ledamotskolleger från de olika grupperna. Vi har tagit ett mycket stort steg framåt och motbevisat påståendena från alla de som sade att EU inte längre kunde göra några ytterligare framsteg. Vi behöver däremot införa bindande regler för den inre marknaden och vi är nu på rätt väg.

För det andra har Ekofinrådet redan fattat några viktiga beslut när det gäller övervakning av medlemsstaternas budgetar. Jag vill tacka kommissionen för de framsteg som gjorts. Ni har lagt fram ett antal förslag. Vi inväntar nu ytterligare förslag avseende makroekonomisk samordning. Med anledning av krisen finns det ett trängande behov av en sådan samordning.

Jag vill nu emellertid diskutera skatten på finansiella transaktioner. Det vi hittills har hört från kommissionen är en kakofoni av motsägelsefulla signaler. Å ena sidan har Michel Barnier och José Manuel Barroso tack och lov uttryckt stöd för idén om en skatt på finansiella transaktioner. Samtidigt förkastar Algirdas Šemeta förslaget. Jag uppmanar er att ta itu med denna fråga på ett kollegialt sätt. Ni måste tala med enad röst. Det fungerar helt enkelt inte att Algirdas Šemeta presenterar en rapport med resultat som sedan lång tid tillbaka har motbevisats inom akademiska kretsar.

Det fanns t.ex. viss relevant information i den undersökning som parlamentet beställt från Bruegelinstitutet. I denna undersökning motbevisas vissa argument som Algirdas Šemeta lagt fram. Jag undrar också varför han inte är här. Han har kritiserats i parlamentet vid ett flertal tillfällen när det gällt denna fråga. I dag av alla dagar borde han vara här för att ta diskussionen. Jag undrar också om han nu kommer att bli tvungen att stanna kvar efter lektionen – när allt kommer omkring är det ju detta som har beslutats: hans bidrag kommer nu att granskas. Kommer det här verkligen att resultera i ett förslag som kommissionen ska presentera, ett initiativ som de avser att presentera, eller kommer vi bara att få ytterligare ett undersökningsdokument? Detta duger verkligen inte! Något annat som inte heller duger är att skjuta upp rådets beslut till dess att Frankrike har ordförandeskapet för G20-gruppen. Det är inte acceptabelt!

De centrala länder som har förkastat förslaget, dvs. Förenade kungariket, Sverige och Spanien, har emellertid också frågor att besvara. Det var redan känt att Förenade kungariket och Sverige skulle motsätta sig förslaget. Spanien är emellertid medlem i Eurogruppen. Landet styrs av socialdemokrater. Kanske borde de försöka åstadkomma större samstämmighet mellan den positiva ståndpunkt som de har intagit här i parlamentet och den ståndpunkt som den spanska regeringen intagit i rådet.

Slutligen vill jag bara säga att jag hoppas att Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) här i parlamentet kommer att bringa klarhet kring deras ståndpunkt. Ni har just fört fram några extremt kritiska kommentarer om skatten på finansiella transaktioner, trots att stora delar av er grupp är för. Jag är inte övertygad om att ni verkligen talar för majoriteten i er grupp. Vi behöver förenade åtgärder i denna situation, för annars kommer våra medborgare att bli cyniska om vi tvingas vidta kostnadsbesparande åtgärder utan att erhålla några medel från avgifter på kapitalintäkter i EU.

  Kay Swinburne, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera det belgiska ordförandeskapet till dess goda förmåga att förhandla, samt kommissionsledamot Michel Barnier och hans kolleger för att ha hittat lösningar i fråga om tillsynen. Jag vill dock ta upp de frågor om finansiella transaktioner som inte fick någon lösning vid gårdagens Ekofinrådsmöte.

En stor del av min tid i parlamentet tycks gå till att uppmana människor att utföra efterforskningar, skriva konsekvensbedömningar och genomföra undersökningar. Inom det Ekofinråd som hölls i veckan har man gått ut och gjort just detta. I stället för att hastigt undersöka enbart politiska begrepp och lagstiftning grundades rådsmötets och kommissionsledamot Algirdas Šemetas bidrag på fakta och statistik. Detta är ett bra exempel på bättre regleringsprinciper i praktiken. När man i en oberoende bedömning påstår att en medlemsstat slutligen kommer att uppbära mer än 70 procent av de intäkter som genereras från en skatt på finansiella transaktioner skulle det vara löjligt att påstå att en sådan skatt bör genomföras på EU-nivå, eller överhuvudtaget.

En skatt på finansiella transaktioner är inte pengar som fås gratis, som populärmedierna vill få oss att tro. Banker och finansiella mellanhänder kommer inte att bli de som får betala för en transaktionsskatt. Det skulle bli de pensionärer som är beroende av vinster på marknaden och företag i den reala ekonomin som betalar för varje kurssäkringstransaktion. Det är dags att erkänna begränsningarna hos denna förenklade skatt på finansiella transaktioner. Om vårt verkliga syfte är att förändra bankernas beteende utan att förstöra våra ekonomier bör vi i stället undersöka den mer komplexa lösningen för en skatt på finansiella verksamheter eller bankavgifter som föreslagits av IMF.

I stället för att låta processen spåra ur genom att efterlysa ouppnåeliga och oönskade EU-omfattande skatter som flera medlemsstater – inte bara mitt eget hemland – motsätter sig, bör vi betrakta detta som ett tillfälle att stärka våra medlemsstaters svaga offentliga finanser. Vi bör också låta medlemsstaterna använda pengarna så som de finner lämpligt, och att de återigen kan fylla på de statskassor som tömts genom nödlån till banker och krishantering.

  Miguel Portas, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Ekofinrådet har beslutat att inleda en europeisk planeringstermin, som syftar till att garantera en överensstämmelse mellan EU:s ekonomiska politik och nationell budgetpolitik. Min fråga är följande: har man ägnat någon tanke åt demokratifrågan? Jag är helt och hållet för samordning. Jag godtar underskottsmål, och jag skulle även vilja se att sådana mål fastställs för att bekämpa arbetslösheten. Jag godtar ändringar av de nationella budgetarna, även om jag skulle föredra smartare sanktioner som inte bara förvärrar problemet, så jag är ganska öppet inställd till detta.

Det som jag anser vara helt oacceptabelt är att man i Bryssel beslutar hur medlemsstaterna ska uppfylla sina åtaganden, vilket innebär att man berövar de nationella parlamenten deras företrädesrätt. Ekofinrådet kräver mer än bara ett förhandsgodkännande; det fastställer de riktlinjer som ska styra varje nationell budget. Jag hörde att Didier Reynders sade: Okej, men vi kommer inte att gå in på detaljerna kring detta. Tack för er storsinthet, men det grundläggande problemet är att de viktigaste riktlinjerna kommer att gälla för 27 regeringar. Av dessa 27 regeringar kommer Tyskland alltid att tala om för Grekland vad det landet ska göra, men inte vice versa.

Ledamöterna i de nationella parlamenten är inga tomma formulär som ska fyllas i. Ledamöterna i de nationella parlamenten kan inte bara fråntas sin rätt att välja det egna landets budget, vilket är ett avgörande politiskt val.

  Hans-Peter Martin (NI). - (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att ge er en komplimang. Det är uppenbart att ni är tjänstvillig. Frågan är bara om ni tillåts vara tjänstvillig? När det gäller den process som ni driver på med sådant enormt engagemang vill jag enträget uppmana er att klargöra denna fråga för era medborgare genom att ange orsakerna till varför man misslyckats trots all den goda vilja som visats. Ni bör också förklara varför vi endast har gjort begränsade framsteg med de fyra hörnstenar som är centrala för denna fråga.

Det är uppenbart att vi behöver klarhet om varför tillsynen av finansmarknaderna i Förenta staterna, på vissa viktiga områden, är strängare och mer kritisk än vad ni försöker göra gällande här. Vi behöver också få tydliga svar på hur ni i själva verket tänker hantera problemet med conduiter, och hur väl vi kan förvänta oss att det lyckas. Vi behöver få klargöranden avseende kapital. Vad har kommissionen för avsikter? Det finns en stor mängd detaljer kring detta, men hur tänker ni se till att en krasch inte inträffar på nytt?

Jag vill också ställa en fråga som företrädare för en liten medlemsstat: Vad kan vi göra för att begränsa problemet med alltför stora banker som går omkull? I Österrike har vi en situation där en bank, Hypo Group Alpe Adria, har sådana lån att om de skulle dras in skulle skuldbördan för den österrikiska staten bli så hög att vi skulle befinna oss i samma kategori som Grekland. Har kommissionen utfärdat någon varning om detta? Vad gör den för närvarande? Hur tänker kommissionen förhindra att Österrike blir ett nytt Grekland för EU?

  Jean-Paul Gauzès (PPE). - (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! För det första vill jag givetvis ansluta mig till gratulationerna till det positiva resultat som uppnåtts på området för tillsyn.

Som Sylvie Goulard påminde oss om har parlamentets insatser inte varit förgäves, och i december hände något nytt och unikt: ett uttalande gjordes av de större gruppernas fyra samordnare, där man uppgav att EU måste spela en större roll på området för tillsyn. Tack vare er dynamiska kraft, herr Reynders, har en positiv lösning kunnat uppnås. Kommissionen har definitivt arbetat hårt, och jag välkomnar programmet för finansiella tjänster som kommissionsledamot Michel Barnier tillkännagett för oss.

Det är positivt att detta har inträffat och att denna överenskommelse har uppnåtts eftersom EU:s finansiella trovärdighet står på spel. EU:s finansiella trovärdighet har alltsedan krisen varit ifrågasatt och medborgarna har undrat vad EU gör, och vilka konkreta resultat EU har uppnått. Vi kan tala om för dem att vi reflekterar över och arbetar med denna fråga, att vi håller trepartssamtal och möten, men vad de vill se är resultat.

EU:s trovärdighet i våra internationella partners ögon, i synnerhet Förenta staterna, står också på spel. Jag har nyligen haft kontakt med företrädare för Förenta staternas finanssektor, och vad som framför allt oroar dem i fråga om EU är intrycket av rättslig osäkerhet: vi ändrar förordningar, vi inför översynsklausuler och tidsfristklausuler; vi skapar emellertid inte någon solid grund. Jag anser att lagstiftning ska vara definitiv, om än möjlig att ändra. Vi bör framför allt inte ge intrycket av att vi kommer att ändra dessa texter om två eller tre år.

Fru talman, herr Reynders! Jag vill för egen del vädja till er: ett mycket viktigt trepartssamtal kommer att hållas i eftermiddag med kommissionsledamot Michel Barnier och mina kolleger om förordningen om hedgefonder. Det är nödvändigt att vi snart uppnår en lösning. Jag är väl medveten om det belgiska ordförandeskapets engagemang och även om ert personliga engagemang. Vi måste nå en överenskommelse under de kommande veckorna så att ni, när ni nästa gång rapporterar om Ekofinrådets arbete, kan säga att ”en överenskommelse har kunnat uppnås om förordningen om hedgefonder”. Vi räknar med detta, och jag vet att även ni gör det. Vi måste nu ta ett slutgiltigt steg så att den rätta lösningen kan uppnås.

  Anni Podimata (S&D). - (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Ekofinrådets beslut under gårdagen, tillsammans med överenskommelsen om ett nytt effektivt system för finansiell tillsyn, är viktiga steg mot det nya ekonomiska styre som vi förutsett. Vi står emellertid inför en stor utmaning i dag. Ingen kan eller bör hejda kravet på strängare budgetdisciplin och strängare tillsyn.

Utmaningen består i att utforma en ny ekonomisk modell som uppfyller de europeiska medborgarnas krav på full sysselsättning och rättvis tillväxt. Vi måste därför hitta en balans mellan att uppnå budgetdisciplin och att skydda de resurser som krävs för en hållbar tillväxt och full sysselsättning genom offentliga och privata investeringar.

Vi behöver därför ta itu med den makroekonomiska balansen och den konkurrensmässiga klyftan mellan medlemsstaterna, som oundvikligen kommer att leda till ekonomisk och social ojämlikhet. Vi behöver framför allt en modell för en mer rättvis fördelning av kostnaderna för återhämtning, och här skulle rättvis beskattning och en skatt på finansiella transaktioner kunna spela en roll som katalysator.

EU kan och bör spela en ledande roll i denna fråga. Det gjorde unionen när det gällde att bekämpa klimatförändringen genom att göra ensidiga åtaganden. EU kan och bör leda insatserna för att främja en liknande reglering på internationell nivå.

  Jens Rohde (ALDE). - (EN) Fru talman! Jag vill tacka och stödja kommissionen och rådet för deras arbete med att garantera en adekvat finansiering från finanssektorn.

Det finns dock vissa frågetecken. Vi stöder införandet av ett slags samordnad stabilitetsnivå och en fond, men när det gäller skatten på finansiella transaktioner talar vi om en helt annorlunda och mycket mer komplicerad fråga.

Denna skatt skulle åtminstone behöva vara global för att vi ska kunna undvika skatteflykt. En skatt på samtliga transaktioner skulle dessutom inte bara vara tekniskt omöjlig att förverkliga, utan också riskera att göra marknaderna mer instabila och mindre likvida.

Jag har några frågor om skatter. Om syftet är att generera intäkter för globala ändamål, till vilka kassor skulle då intäkterna gå, och vem skulle ansvara för att fördela pengarna? Om vi får en skatt för specifika ändamål, hur kan vi då veta när det räcker? Slutligen är den viktigaste frågan vem som kommer att driva in denna skatt – medlemsstaterna eller EU? Om det är EU, som är fjärran från medborgarna, hur kan vi då förhindra ständigt höjda skatter? I verkligheten tycks politikernas behov av ytterligare pengar aldrig bli tillfredsställt.

  Derk Jan Eppink (ECR). – (NL) Fru talman! Låt mig välkomna Didier Reynders. Jag hoppas att allt står väl till med er. När det gäller bankavgiften har jag i princip inga problem med den överhuvudtaget. Jag undrar bara hur den är tänkt att fungera i praktiken. Den påminner mig om en buss: alla vill stiga på, men var och en vill åka i olika riktning. När det gäller skatten på finansiella transaktioner anser jag att det är ett bra exempel på en dålig idé. Den är egentligen ett slags europeisk Tobinskatt. Men vi kan inte längre kalla den det, för nuförtiden motsätter sig till och med James Tobin själv denna skatt. Den skrämmer bort kapitalet, och Sverige har varit ett mycket talande exempel på detta. Vi bör även fråga oss vad vi ska göra med intäkterna från en sådan skatt? Kommer vi att använda dem för att bidra till EU:s egna medel? Denna fråga är med nödvändighet väldigt splittrande, så mitt råd till er herr Reynders är följande: det kan finnas mycket goda avsikter bakom er plan, men jag ber er att överge den. Lägg planen på is eller, ännu bättre, lämna den utomhus att dö av hypotermi. Vi kan sannerligen inte göra detta på egen hand. Nu vill jag återkomma till det som Martin Schulz sade, även om han inte tycks lyssna på mig just nu. I går sade han att han ville tvinga kommissionen att ta initiativ till en skatt på finansiella transaktioner. Han vill få ut människor på gatorna. Mitt råd är att ni inte ska gå den vägen. Vi kommer att vidta ett europeiskt medborgarinitiativ mot denna skatt eftersom det är den helt vanliga mannen på gatan som kommer att få betala.

  Othmar Karas (PPE). - (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr Reynders! Jag har fem punkter att ta upp. För det första vill jag säga att det är beklagligt att ett sådant viktigt Ekofinmöte som det som hölls under gårdagen hölls samtidigt som talet från kommissionens ordförande om tillståndet i unionen. Jag förväntar mig en bättre samordning. Om vi alla ska kunna dra åt samma håll måste vi känna till de ämnen och viktiga frågor som gäller EU. Vi måste därför samordna våra insatser, lyssna och tala med varandra. En sådan parallell schemaläggning är helt onödig och är till nackdel för båda evenemangen.

Den andra frågan som jag vill ta upp gäller tillsynen: Jag vill tacka rådets ordförandeskap, kommissionen och parlamentet. Om det inte vore för parlamentets beslut i juli skulle framstegen aldrig ha gjorts under sommaren, och vi skulle inte ha haft någon väl förberedd övervakning. Om det inte vore för parlamentets beslut i juli skulle Europeiska centralbankens ordförande inte ha lett myndigheten för makroövervakning. Dessa frågor effektiverades genom det aktiva samarbetet mellan parlamentet och det belgiska ordförandeskapet, och med stöd av kommissionen. Jag vill tacka er innerligt för detta.

Min tredje punkt gäller europeiseringen av utarbetandet av budgeten. Vi bör vara medvetna om att den monetära unionens andra pelare bara kommer att fungera om vi fullföljer den ekonomiska och sociala unionen. Detta kräver att vi, som ett första steg, europeiserar budgetpolitiken och skattepolitiken snarare än att enbart samordna dem.

Min fjärde punkt är att även om det är nödvändigt med en bankavgift får den inte bli ett bottenlöst hål. Avgiften bör ha ett europeiskt mål och reserveras uteslutande för europeiska ändamål. Dessutom bör Europeiska valutafonden inrättas.

Min femte punkt gäller skatten på finansiella transaktioner. De som är för och de som är emot denna skatt torde vid den här tidpunkten uppleva att de har rört sig i cirklar till ingen nytta. Herr Reynders! Ni har just påpekat att detta har varit den första seriösa diskussionen om denna fråga. Vi har emellertid talat om den i ett års tid. Vi har ställt frågor. Vi har antagit resolutioner. Först tycktes ni lägga ansvaret på G20-gruppen, sedan på kommissionen och slutligen på medlemsstaterna. Vi vill ha ett svar på dessa fem frågor. Vad kommer bedömningen att grunda sig på? Vilken kommer procentsatsen att bli? Vem kommer att införa avgiften? Vem kommer att motta intäkterna, och hur kommer de att användas? Lägg fram en plan för oss så kan vi sedan diskutera frågan ytterligare och slutligen göra något i praktiken.

  Elisa Ferreira (S&D). – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Samordningen av insatserna för den europeiska terminen som diskuterades vid Ekofinrådets sammanträde i går är ett positivt steg i sig, men den är bara en av pusselbitarna. Tillväxt och sysselsättning måste prioriteras, liksom fullbordande av stabilitets- och tillväxtpakten. Det är mycket viktigt att den europeiska valutafonden inrättas. Vi måste ta itu med statsskulderna och alla andra skyldigheter för deltagande i ett monetärt område. Det är också viktigt att utvecklingen av detta projekt inte slår in på den farliga vägen via sanktioner. Jag räknar med att kommissionsledamot Michel Barnier och hans erfarenhet kommer att leda kommissionen i rätt riktning.

För det andra vill jag uppriktigt gratulera Michel Barnier till det arbete han har utfört med den finansiella tillsynen. Jag anser att i synnerhet han, tillsammans med parlamentet och det belgiska ordförandeskapet, har lyckats uppnå en god överenskommelse, en överenskommelse där parlamentet respekteras och den europeiska allmänhetens intressen försvaras. Jag hoppas att den saknade agendan kommer att utformas enligt samma metod och att vi kommer att nå samma framgång.

För det tredje vill jag säga att när det gäller bankkrisen, särskilt för systemviktiga och gränsöverskridande banker, hoppas jag verkligen att alla framsteg kommer att bidra till att konsolidera den europeiska ställningen.

Slutligen är det mycket viktigt att vi ser över vår agenda inför G20-mötet, särskilt om vi inte vill ge upp kampen mot bedrägeri, skatteflykt och skatteparadis, och om vi vill ha ett effektivt och mer betydande bidrag från banker och finansiella tjänster …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Fru talman! Jag välkomnar överenskommelsen om tillsynsstrukturen. Jag vet att det inte var lätt för mina kolleger att nå denna överenskommelse. Det har varit en svår balansgång mellan att skydda marknader från gränsöverskridande risker och samtidigt bevara de nationella regeringarnas ansvarsområden.

Kommissionsledamoten beskrev helt riktigt detta som att lägga den första grundstenen. Jag ser fram mot att arbeta tillsammans med kommissionen för att se till att framtida stenar i bygget inte raserar den ömtåliga jämvikten.

Det är ingen mening med att medlemsstaterna kommer överens om standarder internationellt om de sedan underlåter att genomföra dem inrikes. Jag hoppas att denna överenskommelse kommer att leda till att vi alla håller oss till våra internationella bestämmelser.

Under debatten betonade många av mina kolleger vikten av att Europeiska systemriskrådets ordförande också är Europeiska centralbankens ordförande. Vi lovade att lyssna på honom när han varnade oss för risker. I går varnade han rådet för riskerna med en skatt på finansiella transaktioner och sade att detta kunde bli en katastrof för Europa. Låt oss som politiker nu hålla vårt löfte och faktiskt lyssna på den vi sagt att vi ska lyssna på.

  Sophie Auconie (PPE). – (FR) Fru talman, herr minister, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som mina kolleger redan har påpekat – Jean-Paul Gauzès alldeles nyss, och andra i går under debatten om tillståndet i unionen – behöver vi mer Europa.

Vi behöver mer Europa för att skapa tillväxt och sysselsättning, för att reglera marknaderna och minska orättvisor. Detta är min gruppordförande Joseph Dauls ståndpunkt, och en ståndpunkt som jag fullständigt stöder. Jag tror att medlemsstaterna till sist har insett att vi behöver vara djärvare i ekonomiska och budgetmässiga frågor. Djärvare, och framför allt ansvarsfulla: nationella protektionistiska reaktioner kommer att leda till katastrof.

Vi behöver större finansiell tillsyn på EU-nivå. Överenskommelsen med rådet om åtgärdspaketet för finansiell tillsyn, som vi kommer att rösta om under nästa sammanträdesperiod, är därför en strålande nyhet.

Utöver att utöva tillsyn över systemet måste vi emellertid införa verklig samordning av vår budgetpolitik och vår ekonomiska politik. Vi måste införa både budgetmässig federalism och ekonomisk federalism. Att vi har en gemensam penning- och valutapolitik men olika budgetpolitik förlamar oss. Jag anser att vi har tagit ett första steg mot federalism med denna nya europeiska termin, som innebär att medlemsstaterna måste lägga fram sina budgetstrategier inför rådet före sommaren varje år för att få rådets synpunkter.

Liksom ofta är fallet på EU-nivå kommer det som händer i praktiken emellertid att avgöra bestämmelserna i mycket högre grad än texter. För min del vill jag att denna samordning ska bli mer än bara en formell åtgärd. Jag vill att den ska resultera i en verklig gemensam strategi för vår ekonomiska politik, vår industripolitik och vår socialpolitik. Jag beklagar att de nationella parlamenten och Europaparlamentet ännu inte är fullständigt delaktiga i denna samordningsprocess.

Herr minister! Eftersom ni företräder rådet vänder jag mig nu särskilt till er: parlamenten, i egenskap av budgetmyndigheter, måste spela en viktig roll i utvecklingen av en europeisk ekonomisk politik, eftersom detta är det enda sättet att garantera att denna politik blir effektiv och legitim.

  Antolín Sánchez Presedo (S&D). – (ES) Fru talman! Jag vill gratulera ordförandeskapet till rådets enhälliga antagande av den kompromiss som uppnåddes med parlamentet och kommissionen om åtgärdspaketet för finansiell tillsyn.

Vi har samarbetat med de spanska och belgiska ordförandeskapen och lyckats slutföra vår uppgift genom en ambitiös kompromiss som utgör en stadig grund för ekonomisk reform och en milstolpe i integrationen av EU.

Att den europeiska terminen antagits från och med nästa år är också ett mycket positivt steg, även om det omfattar mycket mer än att bara upprätta en tidsplan för arbetet: det krävs konkret innehåll och en parlamentarisk dimension.

Det behövs större reformer av den ekonomiska styrningen. Den underutnyttjade ekonomiska tillväxtkapaciteten måste mobiliseras och vi måste bygga upp den sociala och ekonomiska union vi behöver.

Vi behöver också ett sammanhängande, robust och trovärdigt europeiskt system för förebyggande, hantering och lösning av kriser. Detta system måste vara förenligt med ekonomisk återhämtning. Dessutom måste man förutse moraliska risker, ta hänsyn till de övriga ekonomiska reformbördorna och undvika snedvridningar inom den inre marknaden. Vi måste samordna detta internt för att kunna lägga fram det för G20-gruppen.

Avslutningsvis vill jag säga att vad skatten på finansiella transaktioner beträffar väntar vi på ett meddelande från kommissionen, där även en skatt på finansiell verksamhet kan komma att behandlas. Nu gäller det att bekämpa volatilitet, fördela den ekonomiska bördan rättvist, lindra krisens inverkan på de offentliga finanserna, inrätta nya resurser för EU och bidra till millennieutvecklingsmålen. Om vi vill vara en global aktör kan vi inte agera var och en för sig.

  Peter Skinner (S&D). – (EN) Fru talman! Jag vill rikta ett varmt tack till Didier Reynders och till kommissionsledamot Michel Barnier för deras stöd under arbetet med åtgärdspaketet för finansiell tillsyn. Det var ett arbete som emellanåt kändes lite som att försöka trycka ett kokt ägg genom en tesil, men till sist fick vi igenom det. Jag hoppas att vårt arbete med Solvens II och dess tillämpningsföreskrifter kommer att bli produktivare och gå betydligt snabbare. Jag litar på att det kommer att bli så.

Det finns många positiva saker som redan har påpekats i dag – och många negativa – men jag stöder de framsteg som redan har gjorts och instämmer i vad vi bör sikta på. Europa – och med det menar jag inte bara euroområdet – behöver emellertid både bestämmelser som förbättrar de ekonomiska resultaten och skyddsåtgärder.

Jag har en känsla av att nationerna börjar känna sig utestängda, och detta måste stoppas. Det är självdestruktivt för EU som helhet. Den internationella agendan är avgörande. EU måste spela en betydande och central roll i att inrätta globala standarder.

Problemet är att om vi tror att det räcker att skapa standarder inom Europa begår vi ett allvarligt misstag. Därför välkomnar jag kommissionsledamot Michel Barniers uttalande om en tabell där EU:s och Förenta staternas resultat på området för reglering jämförs. Mitt kontor har redan utarbetat en sådan tabell. Jag delar mycket gärna med mig av dess innehåll till er, herr kommissionsledamot. Jag hoppas att den kommer till användning.

Slutligen skulle jag kunna fråga: Hur långt har vi kommit när det gäller det transatlantiska ekonomiska rådet, dialogen om regleringsfrågor på högre nivå? Vart förväntar vi oss att detta ska leda i framtiden? Vi har problem framför oss som vi inte kan lösa på egen hand.

  Liem Hoang Ngoc (S&D). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! I går godkände Ekofinrådet principen om den europeiska terminen. Som federalist kan jag bara välkomna sådana framsteg. Att samordna budgetpolitik är emellertid en sak, och att definiera dess innehåll är en annan. Därför är det ett allvarligt misstag att stärka stabilitets- och tillväxtpakten.

De första effekterna av den åtstramningspolitik som kategoriskt införts i hela Europa börjar redan bli kännbara. Spanien och Irland ställs inför allt fler svårigheter, och Markit-undersökningen som offentliggjordes i slutet av augusti visar att denna politik bär ansvaret för den stagnerade europeiska tillväxten och, inom kort, den stagnerade tyska tillväxten.

De många repressiva åtgärder som finns beskrivna på dagordningen för nästa informella Ekofinsammanträde är ännu allvarligare. Att införa ekonomiska sanktioner mot stater som redan står inför budgetproblem är oansvarigt. Det kommer oundvikligen att underblåsa kritiken i alla medlemsstater mot de nationella bidragen till EU-budgeten.

Två och en halv miljon medborgare gav uttryck för den första oppositionen mot åtstramningspaketet på Frankrikes gator i går. I stället för att bevara sociala skyddsnät och skapa den sociala harmoni inom EU som krävs för återhämtning förstör rådet och kommissionen just detta. Mäter de inverkan av sådana beslut endast genom den ökande graden av skepsis gentemot EU bland medborgarna?

För den europeiska integrationens skull, och för de medborgares skull som integrationen genomförs för, måste vi erkänna att ett stärkande av stabilitets- och tillväxtpakten är en ekonomisk villfarelse. Det är också ett allvarligt politiskt misstag.

  Sławomir Witold Nitras (PPE). – (PL) Jag är mycket nöjd med kompromissen om upprättande av ett system för finansiell tillsyn. De europeiska marknaderna behövde verkligen dessa mekanismer. Något som jag personligen är mycket glad över är den tonvikt som lagts vid Europeiska centralbankens roll. Enligt min åsikt är vi säkrare tack vare dessa nya arrangemang. Europeiska centralbankens erfarenhet gör det möjligt för oss att se optimistiskt på framtiden, och inrättandet av ett europeiskt system av finansiella tillsynsorgan bör ses som ett steg i rätt riktning. Vi har inlett samordningen av utgiftspolitiken på allvar, och vi är inte bara intresserade av att driva in skatter i Europa. Rapporteringssystemet kommer att bli mycket viktigt. Jag ber er att komma ihåg att nationella regeringar, som fattar beslut och åtar sig att följa bestämmelserna om budgetunderskott, inte är de enda organ som har rätt att lägga ut pengar i sitt land.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Det är inte bara stabilitets- och tillväxtpakten som är i behov av reform, utan också den ekonomiska och sociala modellen som helhet.

Den ekonomiska och sociala modellen, som är utmärkande för EU, har visat sig vara ohållbar i nuläget. Inledningsvis sågs den som en drivkraft för ekonomisk tillväxt och socialt skydd, men den har inte levt upp till dessa förväntningar. Tio procent av européerna är arbetslösa, och vissa medlemsstater befinner sig fortfarande i djup recession.

Dessutom finns det brister i kontrollen av ekonomiska flöden i EU, vilket har framkommit tydligt under den ekonomiska krisen. Detta gör makroekonomisk tillsyn av Europas ekonomier till en nödvändighet, särskilt eftersom dessa ekonomier är nära förbundna genom den inre marknaden och den gemensamma valutan.

Jag välkomnar därför Ekofinrådets slutsatser om att lägga grunden för makrofinansiell tillsyn inom EU, med hjälp av inrättandet av Europeiska systemriskrådet och tillsynsmyndigheterna för bank-, försäkrings- och värdepapperssektorerna, för att inte tala om tillsynen av de nationella budgetarna genom en europeisk termin.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! De beslut som Ekofinrådet fattade i går är omöjliga att godta. Medan spekulatörer fortsätter att förse sig med skandalöst höga löner, medan effektiv beskattning av finansiella transaktioner ännu inte har uppnåtts och skatteparadisen blomstrar, har Ekofinrådet tagit tillfället i akt att inleda den största attacken hittills mot demokratin. De har försökt att göra de nationella parlamentsledamöterna till marionetter för EU för att tvinga fram att de nationella budgetarna ska granskas preliminärt av EU:s ledare, som om det inte vore nog med den tydligt villkorsbundna stabilitets- och tillväxtpakten och dess irrationella kriterier.

Den så kallade ”ekonomiska samordning” som beskrivs i fördragen kan inte berättiga dessa övertramp mot medlemsstaternas suveränitet under denna smärtsamma tid i deras ekonomiska och sociala utveckling, vare sig på EU-nivå eller på nationell nivå. Ekofinrådet har gått för långt i att försvara de ekonomiska och finansiella gruppernas intressen, och det kommer att få allvarliga konsekvenser för de personer som lever i fattigdom inom EU. Därför protesterar vi här, och vi är säkra på att arbetstagarna och folkets kamp inom EU kommer att intensifieras.

  Liisa Jaakonsaari (S&D). – (FI) Fru talman! Tack för ert anförande. För bara ett par år sedan rådde en doktrin som byggde på extrem liberalism i Europa. Politik ansågs bara bringa marknadernas funktion i oordning och marknaderna skulle bestämma allt.

Nu befinner vi oss i en situation där politiken är viktig. Politiken avgör frågor och det är mycket viktigt att vi nu har gjort framsteg med den finansiella tillsynen. Det är mycket viktigt att vi nu får insyn i de snedvridningar i budgetstatistiken som har förekommit. Allt är öppet för insyn, och jag anser att insyn är ett nyckelord i reformen.

Det som Schuman ursprungligen sade visar sig nu vara sant: EU kommer att utvecklas till följd av kriser. EU:s trovärdighet kommer från konkreta resultat, och ingenting mindre. Nu vidtar vi dessa mycket konkreta åtgärder.

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman! Jag vill tacka var och en av er för vad ni har sagt om det kollektiva resultat som uppnåtts på området för tillsyn.

Jag vill återkomma till vad Elisa Ferreira nyss sade om att våra medborgare är skakade och påverkade av alla dessa finansiella, ekonomiska och sociala kriser, livsmedels- och miljökriserna inte att förglömma. Jag anser att vi måste vara noga med att visa för våra medborgare att vi drar lärdom av krisen, för det är medborgarna som väljer er, och vi är ansvariga inför dem. Detta är vad vi just har gjort på området för tillsyn. Nu behöver vi bara informera om det och förklara det, och det är just vad vi har börjat göra. Jag tänker på Arlene McCarthys betänkande om kapitalkrav och ersättning. Som svar på alla de frågor som har chockerat, skakat om och påverkat våra medborgare och våra valda företrädare anser jag att vi, parlamentet och rådet och kommissionen, måste visa att vi vidtar åtgärder på EU-nivå, och specifika åtgärder därtill.

När det gäller skatten på transaktioner har kommissionsledamot Algirdas Šemeta slutfört ett mycket viktigt och nyttigt arbete genom att analysera olika alternativ och de olika följderna av att införa denna skatt om den skulle tillämpas endast på regional basis. Jag anser att detta är en viktig uppgift. Till Sven Giegold vill jag säga att vid G20-toppmötet i Toronto tog kommissionens ordförande tydligt ställning, på våra vägnar, för en rättvis och ansenlig skatt på finansiella tjänster. Vi kommer att bekräfta hans ståndpunkt i oktober. Ni behöver alltså inte vänta särskilt länge, herr Karas. Jag vill också säga till Ilda Figueiredo att denna debatt fortsätter. Det är ingen mening med att ha rätt på egen hand. Vi måste övertyga Europas folk, och som Didier Reynders kan förklara bättre än jag, har vi fortfarande lång väg att vandra på EU-27-nivå, mycket lång väg. Därefter återstår att övertyga de övriga regionerna i världen.

Liksom Corien Wortmann-Kool, Kay Swinburne och Vicky Ford anser jag att om denna skatt ska bli verkligt effektiv, måste den införas på så bred bas som möjligt. Därför måste vi övertyga de andra regionerna i världen.

Medan jag talar om världen vill jag också säga ett par ord om global styrning. Jag kan bekräfta för Peter Skinner att vi kommer att utarbeta den jämförande tabellen. När detta arbete är slutfört för Förenta staterna och EU anser jag dessutom att det bör utvidgas till att omfatta de övriga regionerna i världen som jag just nämnde: Kina, Indien, Brasilien, och även Afrika, som har sitt att bidra med och som berörs i mycket hög grad. Jag ska därför se till att jag använder alla de uppgifter som Peter Skinner nämnde. På området för styrning, som även Anni Podimata och Hans-Peter Martin tog upp, har vi ännu inte samma metoder eller samma lagstiftning eftersom våra ekonomier är mycket olika. Hans-Peter Martin citerade Paul Volckers berömda synsätt ”för stor för att falla”. I Europa har vi kommit fram till en annan slutsats: för varje bank, oavsett dess storlek och verksamhetsområde, måste det finnas god extern och intern tillsyn och god styrning, och mångfalden i dess verksamhet bör inte nödvändigtvis inskränkas.

Parlamentet spelar absolut en mycket viktig roll inom tillsynen. Sylvie Goulard tog upp det arbete som utförts på ert uppdrag för att förbättra organens trovärdighet. Sławomir Witold Nitras tog upp Europeiska centralbankens viktiga roll, och att dess ordförande kommer att bli den första ordföranden för systemriskrådet, med uppgift att se till att denna institution är trovärdig. Othmar Karas påpekade också att tack vare er, och det ovanliga beslut ni alla fattade i juli om att skjuta upp er omröstning vid första behandlingen till hösten, hade vi tid att övertyga rådet och komma framåt. Jag har inte glömt allt detta och jag vill tacka er ännu en gång.

Jag vill avsluta genom att påminna om att vi, som Sophie Auconie sade, behöver ”mer Europa”. Det är min övertygelse att vi måste reglera. Vi måste utöva tillsyn och dra lärdom av krisen. Vi måste förbättra de offentliga finanserna, för dagens skulder är framtida generationers skatter. Vi måste ha styrning. Jag ska avsluta med några ord om detta ämne.

Styrning är inte tillräckligt. Vi måste också stödja ett ekonomiskt projekt. Detta är vad ordförande José Manuel Barroso ville betona mycket kraftigt inför er i går, och vad vi kommer att fortsätta att arbeta för. Det är också mot denna bakgrund som ni måste tolka de förslag vi kommer att lägga fram i höst, genom den inre marknadsakten, för att förbättra den inre marknadens funktion och garantera den 1- eller 2-procentiga tillväxt som Europa skulle kunna uppnå om den inre marknaden fungerade bättre.

Avslutningsvis vill jag tala om ekonomisk samordning, som många av er har tagit upp. Jag påminner er om att i slutet av denna månad kommer kommissionsledamot Olli Rehn och ordförande José Manuel Barroso att lägga fram några ganska kraftfulla förslag om åtgärder på området för styrning. När det gäller den europeiska terminen, som nämndes av Miguel Portas, Sven Giegold, Othmar Karas, Antolín Sánchez Presedo, George Sabin Cutaş och Sophie Auconie, är det tydligt att ni har den politiska viljan att stödja denna nya samordningsmetod med sina radarskärmar, sina aktuella ögonblicksbilder och sina förutseende åtgärder mot regeringar, men även med respekt för de nationella parlamentens befogenheter och suveränitet.

Jag ser detta som mycket viktigt. Jag var ledamot av franska parlamentet och senator i 20 år. Jag skulle ha varit mycket glad om jag, när jag röstade om mitt lands budget, hade fått en oberoende och objektiv översikt över vad som pågick i andra länder och hur de – ibland ensamma och med andra metoder – uppnådde samma gemensamt överenskomna mål och disciplin.

Jag vill därför att ni ska veta att när det gäller alla dessa frågor om tillsyn och styrning har kommissionen den politiska viljan och kommissionsledamot Olli Rehns dörr står alltid öppen.

  Didier Reynders, rådets ordförande. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill först tacka er och alla talare som har godkänt avtalet om finansiell tillsyn. Som många har sagt har detta varit en gemensam ansträngning av parlamentet – särskilt av dess föredraganden – kommissionen och rådet.

Som jag sade för en stund sedan befinner vi oss i början av en process, och för att visa att denna tillsyn verkligen utgör ett mervärde och kanske den första lärdom som dragits från den ekonomiska krisen måste vi först se till att de personer som kommer att ansvara för denna kontroll väljs på ett så objektivt sätt som möjligt – och jag tror att de förfaranden som används ligger i linje med detta. Om vi sedan vill, som många i denna kammare har begärt, gå mot en övervakning som blir alltmer europeisk i sin omfattning måste vi visa effektiviteten hos denna tillsyn inom de olika områdena. Vi kommer att kunna gå ännu längre bara genom att påvisa effektiviteten i tillsynen på EU-nivå. Jag vill dock upprepa att skapandet av detta nya system förmodligen är den första och viktigaste lärdomen från finanskrisen. Det är nu upp till oss att få det att fungera så bra som möjligt och, det vill jag upprepa, steg för steg stärka den verkligt europeiska karaktären hos denna nya övervakning.

Den andra kommentaren jag vill göra – Jean-Paul Gauzès hänvisade till det för en stund sedan – är att vi i eftermiddag än en gång kommer att ha ett trepartsmöte; vi kommer att diskutera investeringsfonderna ytterligare. Jag anser att alla behöver vidta åtgärder och godta samma process som vi just har lyckats genomföra på området finansiell tillsyn. Det stämmer att det fortfarande finns vissa fördröjningar i rådet, och debatter äger rum i parlamentet om vissa aspekter som har att göra med ändringarna av investeringsfonder, men detta är en fråga där framsteg måste göras.

Jag anser att vi tillsammans med kommissionsledamot Michel Barnier verkligen bör fastställa en snäv tidsfrist för ikraftträdandet av nya texter. När det gäller investeringsfonderna – vi kommer att försöka göra framsteg från och med i eftermiddag – måste vi göra på samma sätt och försöka upprätta en europeisk ram som faktiskt skyddar medborgarna och konsumenterna när det gäller vissa produkter och aktiviteter som utvecklas i EU.

Jag vill bara säga att kommissionsledamot Michel Barnier under Ekofinrådets informella möte meddelade sin avsikt att jämföra vad som händer på båda sidor av Atlanten, för att bedöma hur arbetet framskrider när det gäller reglering och tillsyn. Jag vill bekräfta för er att jag har för avsikt att under detta informella Ekofinråd be ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor att ta upp denna fråga och diskutera hur arbetet fortskrider, vilket inte bara inbegriper rådet och kommissionen utan även parlamentet. I slutet av denna månad kommer vi därför att få möjlighet att diskutera denna fråga med parlamentet också. Det är viktigt att erkänna de förändringar som vi också gör, på denna sida av Atlanten.

Den tredje saken jag vill diskutera är beskattningen av finansiella transaktioner – eftersom jag inte vill granska avvecklingsfonderna igen; kommissionsledamot Michel Barnier kommer, som han har meddelat, att lägga fram några konkreta förslag under de närmaste veckorna. När det gäller beskattning av finansiella transaktioner var det nästan 10 år sedan som jag försökte, under det föregående belgiska ordförandeskapet i rådet, att bara ta upp frågan för diskussion. Vi kunde inte diskutera frågan. Belgarna var i det närmaste helt överens i denna fråga. Det var den enda fråga där alla var överens. Denna gång har diskussionen verkligen tagit fart. Jag är medveten om att man har ställt ett antal tydliga krav på att konkreta förslag ska läggas fram om skattesatserna, skattebasen och användningen av intäkterna. Vi bör kanske först låta idéerna utvecklas i en del medlemsstater så att vi verkligen kan inleda en diskussion om praktiska arrangemang.

Vad vi inte kommer att göra, som en del av våra förberedelser inför G20, är att återförvisa frågan till G20. Snarare kommer vi att försöka identifiera ett antal samarbetspartner– och de finns – och se till att vi rör oss i samma riktning. Jag vill dock betona att denna debatt kommer att föras aktivt. Den har redan utvecklats vid detta Ekofinmöte. Vi kommer att återuppta den i slutet av månaden vid det informella Ekofinmötet, och jag skulle verkligen vilja att vi gör framsteg, även i fråga om fördelningen av resurser.

Låt oss inte missta oss: målet är inte att lösa kriser genom användning av denna skatt. Målet är kanske, som många har påpekat, att bekämpa spekulation. Det är också att frigöra medel, och vi använder redan dessa medel flera gånger om: för det första för att bekämpa klimatförändringen, för det andra till utvecklingsbistånd, och för det tredje för att fylla hålen i budgeten. Denna debatt kommer inte att bli lätt, och jag erkänner att vi är långt ifrån att nå en överenskommelse i denna fråga.

Låt mig avsluta med frågan om budgetkonsolideringen. Låt oss inte missta oss: den europeiska terminen är bara ett steg på vägen. Det kommer att bli flera, och vi kommer att diskutera sanktioner. Den politik vi just antagit innebär att vi diskuterar dessa mekanismer för i första hand medlemsstaterna inom euroområdet, och därefter undersöker hur vi kan utöka dem, i enlighet med de gällande bestämmelserna i fördragen, till medlemsstaterna utanför euroområdet.

Naturligtvis är tanken att röra sig mot makroekonomisk konvergens och budgetkonsolidering, men jag vill påminna er om att den pakt som binder oss i budgetfrågor är en stabilitets- och tillväxtpakt, och att den debatt om tillväxt, sysselsättning samt social- och miljöpolitik som ska föras inom EU inte heller kommer att förbises.

Hela denna budgetdebatt är inte bara en debatt om att återställa balansen i våra olika stater. Den handlar om att ta reda på vilken aspekt av våra budgetar som kan göra det möjligt för oss att inte bara röra oss mot balans utan också mot tillväxt, skapande av arbetstillfällen, utveckling av socialpolitiken och ett aktivt deltagande – och jag vill betona ordet ”aktivt” – i kampen mot klimatförändringarna.

Vi kommer att försöka göra allt detta. Det belgiska ordförandeskapet är naturligtvis redo att göra framsteg i dessa olika frågor, och som jag sade nyss kommer vi än en gång att göra det i eftermiddag när det gäller investeringsfonderna.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  António Fernando Correia de Campos (S&D), skriftlig. – (PT) I går fattade Ekofinrådet två korrekta beslut som motsvarar åsikter som majoriteten i parlamentet har haft i flera månader. Det första beslutet gällde den europeiska systemrisknämndens makrotillsyn av det finansiella systemet, tillsammans med mikrotillsyn av banker, försäkringsbolag och pensionsfonder samt kontroll av fastighetsvärden. Det andra beslutet gällde den europeiska terminen som en samordningsprocess för den europeiska ekonomiska politiken. Liksom förhandsbedömningen av den jämförbara budgetmässiga utvecklingen i medlemsstaterna bör den europeiska terminen inte betraktas som ett intrång i det nationella oberoendet på budgetområdet, utan som ett sätt att diskutera en bredare syn på ekonomin. Den gör detta inte bara ur ekonomisk synvinkel, utan särskilt genom att den omfattar politiken för sysselsättning och social integration. Vi delar denna bredare vision och skulle vilja se att den utvecklas under den framtida ekonomiska styrningen.

  Richard Seeber (PPE), skriftlig. – (DE) Det nya regelverket för den finansiella marknaden bör välkomnas eftersom det innebär förbättringar och ökad säkerhet för investerarna. De finansiella marknaderna har i årtionden arbetat över nationsgränserna, och därför måste de finansiella myndigheterna slutligen börja arbeta på detta sätt själva. Genomförandet av dessa resolutioner kräver dock att de nationella myndigheterna ger upp vissa av sina befogenheter och i praktiken överför dessa till gemenskapens institutioner. Detta är dock en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna skapa en fullt fungerande inre marknad.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Debatten om uttalandena av kommissionens ordförande och rådet om Ekofinrådets slutsatser visar att kapitalets politiska ansikte avspeglas i monopolens strategiska val att skjuta över den kapitalistiska krisens problem på arbetarklassen och gräsrötterna. Injektionerna av konstgjord optimism motsägs av kommissionens egna siffror, som visar att den kapitalistiska återhämtningen är svag, instabil och osäker. Därför intensifieras nu den brutala attacken mot gräsrötterna med ytterligare medel och mekanismer: s.k. förstärkt ekonomisk styrning, den europeiska terminen, för att tvinga medlemsstaterna till striktare efterlevnad av stabilitetspakten, snabbare och mer effektiv marknadsföring av den gräsrotsfientliga EU 2020-strategin, ändringar i EU-budgeten och noggrann övervakning av medlemsstaternas budgetar för att se till att alla gör samma drastiska nedskärningar av de sociala utgifterna. Nonsens om att skapa europeiska myndigheter för att, som man säger, kontrollera krediter och beskatta banker och aktiehandel syftar till att vilseleda gräsrotsrörelsen och öka gräsrötternas motstånd. Planerna visar än en gång att det arbetarfientliga krig som har inletts i Grekland av Pasok-regeringen och EU och andra delar av kapitalet inte är unika för Grekland; det är kapitalets strategiska val för hela EU.