Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 9 september 2010 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 10.00.)

2. Bättre lagstiftning

  Talmannen. – Den första punkten är ett betänkande av Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för utskottet för rättsliga frågor, om bättre lagstiftning – kommissionens femtonde årsrapport i enlighet med artikel 9 i protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (2009/2141(INI)).

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, föredragande. – (PL) Herr talman! I enlighet med subsidiaritetsprincipen stiftar vi EU-lagar där de behövs. Denna lagstiftning måste införas på rätt sätt i medlemsstaternas rättssystem och den måste vara klar, tydlig och begriplig för medborgarna. I praktiken är det dock inte alltid så enkelt. EU-lagstiftningen beskrivs ofta som förvirrad, vag och alldeles för öppen för olika tolkningar.

Medlemsstaternas allmänna senfärdighet med att införliva lagstiftningen gav upphov till artikel 260 i Lissabonfördraget, en bestämmelse som gör det möjligt för Europeiska kommissionen att straffa medlemsstater som inte inför EU-rätten på rätt sätt eller inom utsatt tid. I detta sammanhang var det med stort intresse jag lyssnade till José Manuel Barrosos idéer om ”smart lagstiftning”, som han presenterade i sina politiska riktlinjer förra året. Jag vill uppmana kommissionen att genomföra agendan för den smarta lagstiftningen. Jag passar på nu när kommissionens företrädare är hos oss och frågar hur det går med detta. Hur agerar kommissionen kring denna idé? Jag hoppas att det inte bara var en trendig teknokratisk slogan. En annan sak som José Manuel Barroso utlovade var efterhandsbedömningar. Jag håller med om att det är viktigt att mycket noga följa vad som händer med EU-lagstiftningen efter det att den har antagits. Genomförs den korrekt, och om inte, vad är orsaken till förseningarna? Är den nya lagstiftningen begriplig för medborgarna? Om EU-lagstiftningen inte har en gynnsam effekt på ekonomin, miljön och samhället är allt vårt arbete meningslöst. Och det leder mig vidare till nästa fråga till kommissionen: Vad händer i fråga om efterhandsbedömningarna? Hur skiljer de sig från de befintliga mekanismer som redan används för att övervaka genomförandet av lagstiftningen? En annan fråga är den om den konsekvensbedömning som åtföljer varje nytt lagförslag.

Parlamentet har flera gånger påpekat att kommissionen för varje nytt förslag till rättsakt måste göra en detaljerad analys av hur rättsakten kan genomföras, och den analysen ska grundas på trovärdiga uppgifter.

I betänkandet har jag granskat problemet med konsekvensbedömningar ur två synvinklar. Den första gäller innehållet, eller vilka konsekvenser av lagförslaget som kommissionen bör granska. Här uppmanar jag kommissionen att fästa särskild vikt vid initiativens sociala konsekvenser. Svar på frågor som vilken effekt ett visst lagförslag skulle få för den europeiska arbetsmarknaden och sysselsättningen i särskilda åldersgrupper och branscher är särskilt viktiga i samband med den ekonomiska krisen. Denna aspekt har ännu inte analyserats tillräckligt. Dessutom vill jag lyfta fram frågan om konsekvensbedömningarnas oberoende, en fråga som är direkt kopplad till problemet med bättre lagstiftning.

Jag framhåller också behovet av att kunna garantera fullständigt oberoende och tillräckliga resurser till det organ som övervakar bedömningarnas kvalitet och som ni alla vet inrättades på parlamentets begäran. Jag tänker alltså på konsekvensbedömningsnämnden, som består av kommissionens högsta tjänstemän och som rapporterar till kommissionens ordförande.

Samtidigt är jag mycket tveksam till att anlita externa experter för att genomföra konsekvensbedömningar, eftersom parlamentet faktiskt inte kan bekräfta deras oberoende. Jag tar också upp programmet för minskning av de administrativa bördorna. Allmänheten förknippar alltför ofta Europeiska unionen med invecklad och onödig byråkrati. Det är därför glädjande att kommissionen planerar att minska bördorna med så mycket som 33 procent till 2012. Men vi har också fått rapporter om att lättnaderna av företagens administrativa skyldigheter i vissa fall har lett till en försämrad standard, till exempel i samband med säkerhet på arbetsplatsen. Jag uppmanar därför kommissionen att granska problemet ur ett helhetsperspektiv. Minskning av de administrativa bördorna får inte ske på bekostnad av den sociala standarden i Europeiska unionen.

Vidare uppmärksammar jag det arbete som utförs av högnivågruppen av oberoende intressenter för administrativa bördor, under ledning av Edmund Stoiber. Högnivågruppens arbete har hittills varit mycket effektivt, och det är glädjande att dess mandat ska förlängas till 2013. Jag hoppas att parlamentet kommer att hållas informerat om hur gruppen utvärderar genomförandet av programmet för minskning av de administrativa bördorna på EU-nivå.

Slutligen vill jag ta upp en del frågor som har samband med Lissabonfördragets ikraftträdande. Det gäller framför allt hur kontakten med de nationella parlamenten ska stärkas och hur medborgarinitiativet ska förverkligas i praktiken. Jag hoppas att samarbetet mellan parlamenten inte bara kommer att handla om frågor som rör övervakning av subsidiaritetsprincipen, utan att det även kommer att bidra till ett bättre införlivande av EU-lagstiftningen. När det gäller medborgarinitiativet tror jag miljoner medborgare väntar på att få höra parlamentets ställningstagande i frågan. Jag vet att utskottet för konstitutionella frågor arbetar intensivt med detta, och jag hoppas den första behandlingen av detta dokument kommer att ske före årets slut. Och nu ser jag fram emot en givande diskussion.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Låt mig till att börja med tacka Lidia Geringer de Oedenberg för ett utmärkt betänkande. Det kommer att framgå av min inledande kommentar att kommissionen till fullo instämmer med det mesta. Vi uppskattar i hög grad parlamentets arbete och den starka betoningen på smart lagstiftning, eftersom detta helt klart är vägen framåt.

Det gläder mig att i dag kunna meddela er att kommissionen i tisdags tog de sista stegen för att dra tillbaka 59 av lagförslagen ur 2010 års arbetsprogram. Vi kommer inte att gå vidare med dessa eftersom vi ser att de är föråldrade eller har överlevt sitt ursprungliga syfte. Detta är också ett sätt att uppfylla de åtaganden vi gjort i förhandlingarna om ramavtalet.

Jag kan också bekräfta att kommissionen kommer att anta ett meddelande om smart lagstiftning den 6 oktober, liksom den årliga rapporten om bättre lagstiftning, där vi behandlar subsidiaritetsfrågorna mer ingående. I dessa dokument kommer de problem som Lidia Geringer de Oedenberg tar upp i sitt betänkande att behandlas mer i detalj, så jag ska här hålla mig till några av de viktigaste punkterna.

Den första punkten som jag tror vi alla kan enas om – vilket den finansiella krisen är ett tydligt bevis på – är att lagstiftningen spelar en positiv och nödvändig roll för att se till att marknaderna skapar ett hållbart välstånd för alla. Jag håller också fullständigt med Lidia Geringer de Oedenberg om att vi måste vara mycket försiktiga med hur vi stiftar lagar, eftersom vi inte vill tynga näringslivet, och särskilt de små och medelstora företagen, med onödiga administrativa bördor. Vi gör vårt yttersta för att minska den administrativa bördan i den befintliga lagstiftningen och i den lagstiftning som vi förbereder.

Vi kommer att arbeta mycket hårt för att driva de fyra centrala åtgärderna som har anknytning till smart lagstiftning. Vi kommer att fortsätta med konsekvensbedömningarna. Vi kommer att göra allt vi kan för att förbättra kvaliteten ytterligare. Vi kommer att förenkla den lagstiftning som redan finns. Vi kommer att fortsätta våra insatser för att minska företagens administrativa bördor, och vi kommer också att utvärdera den befintliga lagstiftningen för att se hur effektiv den är.

Jag måste säga att vi är oense på några punkter och jag ska begränsa mig till två. Den första gäller det oberoende organets ansvarighet inför parlamentet. Vi är nöjda med hur konsekvensbedömningarna görs inom kommissionen. Som ni vet är ju kommissionen ansvarig inför Europaparlamentet, vilket innebär att parlamentet som lagstiftare är det organ som ytterst kontrollerar lagstiftningens kvalitet.

Den andra frågan gäller omarbetning. Vi har haft meningsutbyten mellan kommissionen och parlamentet som återspeglas i skriftväxlingen mellan vår ordförande och er talman, där vi ser att den nuvarande situationen, som uppkom efter ändringar av Europaparlamentets arbetsordning, har väckt frågor om hur omarbetningstekniken ska användas. Om denna situation kvarstår kommer det till slut inte att vara någon mening med omarbetningen för att förenkla laginitiativ och för att ändra nuvarande lagstiftning.

Annars tror jag att vi är mycket eniga om andra frågor och att vårt gemensamma mål är att lagstifta smart, effektivt och på ett sätt som gynnar våra medborgare och våra företag.

  Tadeusz Zwiefka, föredragande för yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor. – (PL) Herr talman! Först och främst vill jag gratulera föredraganden och tacka för ett utmärkt lagsamarbete vid utarbetandet av detta betänkande. Jag är också glad att yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor i så pass stor utsträckning har införlivats i den slutliga versionen av detta dokument. Under de många åren i först EG och sedan EU har vi lärt oss att en gemensam EU-förordning för samtliga medlemsstater fungerar bättre i en värld av fri rörlighet för varor, tjänster och personer än invecklad och mycket ofta extremt komplicerad lagstiftning på nationell nivå i 27 medlemsstater.

Varken den nya eller den befintliga lagstiftningen får dock skapa ytterligare hinder för de människor som använder den. Den ska reglera olika områden i livet, men inte förhindra åtgärder. Grundtanken är att förenkla unionens lagstiftning och skapa ett regelsystem som gör det lättare för medborgarna att fungera i EU-lagstiftningens djungel. Detta får dock under inga omständigheter leda till en standardsänkning på något område. I stället ska det leda till höjd standard. I årets betänkande uppmärksammas ett antal ändringar som gjorts i unionen genom Lissabonfördraget, som kommer att få en betydande inverkan på hela EU:s lagstiftningsprocess.

Europaparlamentets utökade roll, det europeiska lagstiftningsinitiativet och ytterligare minskningar av de små och medelstora företagens administrativa bördor kommer på ett naturligt sätt att dra EU-medborgarnas uppmärksamhet till själva processen och dess kvalitet och effektivitet. Parlamentets ökade deltagande i unionens lagstiftningsprocess medför naturligtvis också ett större ansvar. Medborgarna kommer att uppfatta parlamentet som en institution med ett verkligt inflytande på de lagar som stiftas och därmed granska vårt arbete som parlamentsledamöter ännu noggrannare. En annan viktig fråga är därför hur man ska kunna garantera oberoende och heltäckande konsekvensbedömningar. I utskottet har vi en annan syn på denna fråga än föredraganden. Vi är dock överens om att vi behöver en objektiv och tillförlitlig grund som gör det möjligt för oss att lägga ut kursen och fatta beslut om vår framtida lagstiftning. Vi måste också komma ihåg att bra lagstiftning är en garanti för att medlemsstaterna ska kunna genomföra och tillämpa bestämmelserna i EU:s lagstiftning, något som tyvärr fortfarande är ett ganska allvarligt problem i hela Europeiska unionen.

  Raffaele Baldassarre, för PPE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Lidia Geringer de Oedenbergs betänkande belyser en grundläggande fråga i EU:s integrationsprocess, nämligen behovet av att stifta enkla, tydliga lagar som är begripliga för EU:s medborgare.

Jag kan inte annat än hålla med om de centrala mål som föredraganden framhållit, i synnerhet respekten för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna samt den betydelse som tillmäts konsekvensbedömningarna och minskningen av de administrativa bördorna.

När det gäller konsekvensbedömningarna vill jag understryka att utskottet för rättsliga frågor arbetar aktivt för att Europeiska kommissionen ska kunna utveckla mekanismer som kan garantera oberoendet i de analyser som genomförs. Detta är en grundläggande fråga. Om vi kan garantera en högre standard i fråga om bedömningarnas opartiskhet skulle det ge EU:s lagförslag större trovärdighet. Det skulle också förenkla antagningsprocessen.

Vidare är det oerhört viktigt att arbeta för en rejäl minskning av de administrativa bördor som följer av EU-lagstiftningen. Europeiska kommissionen vill minska dessa bördor med 25 procent till 2012, vilket skulle innebära en ökning av EU:s BNP med 1,4 procent, motsvarande 150 miljarder euro.

En stor del av de administrativa bördorna i EU beror i själva verket på ineffektiva administrativa förfaranden på nationell nivå. Ett exempel: 72 EU-rättsakter har skapat 486 informationsskyldigheter, vilka medfört att medlemsstaterna antagit över 10 000 lagar för att införliva EU-lagstiftningen.

Det krävs å ena sidan ökad övervakning vid genomförandet av EU-rätten, men å andra sidan också mer samarbete av rådet och de enskilda medlemsstaterna.

Bortsett från frågorna som rör subsidiaritetsprincipen kan dessutom ett närmare samarbete med de nationella parlamenten på ett avgörande sätt bidra till att göra EU:s lagar effektivare och ytterst få dem att bättre möta EU-medborgarnas behov.

  Evelyn Regner, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Vår föredragande Lidia Geringer de Oedenberg har lagt fram ett ambitiöst betänkande. Om alla som deltar i EU-lagstiftandet kan följa detta har vi redan åstadkommit en hel del. Ytterst handlar det om EU-rättens trovärdighet. Syftet är att avsevärt förbättra lagstiftningen. Det handlar om att göra EU-lagstiftningen öppnare, mer konsekvent och effektivare.

Två saker i betänkandet är särskilt viktiga. Förenkling av lagstiftningen – bättre lagstiftning – får inte leda till en sänkning av de EU-normer som fastställs i gällande lagstiftning. Arbetet för bättre lagstiftning måste kopplas samman med ett annat initiativ, nämligen smart lagstiftning. Varje lagstiftningsinitiativ bör innefatta ett ordentligt samråd med berörda parter, särskilt om det kommer att påverka sysselsättningen och socialpolitiken.

Vidare är ett riktigt bra system för konsekvensbedömning mycket viktigt för mig och för alla andra som arbetat med betänkandet. Det behövs ett system som tydligt visar att vi kan garantera att åtgärderna genomförs på ett oberoende och trovärdigt sätt. Vi har haft en del mycket dåliga erfarenheter av detta tidigare. Jag tänker på tjänstedirektivet och den ensidiga konsekvensbedömningen som gjordes på den tiden, särskilt på kommissionens del.

Lissabonfördraget innehåller nu en övergripande social klausul. Enligt min åsikt är det tack vare den som vi nu inom systemet för konsekvensbedömningar – som sagt – är särskilt noga med att se till att det genomförs omfattande samråd med arbetsmarknadens parter med tanke på effekterna på sysselsättning och sociala frågor.

  Alexandra Thein, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vad innebär bättre lagstiftning? Vi vill stifta enkla och tydliga lagar som är begripliga för EU:s medborgare och företag. Då är det framför allt viktigt att respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Det enda som ska regleras på EU-nivå är sådant som inte kan regleras på nationell eller lokal nivå.

En viktig del av bättre lagstiftning är först och främst att ha en klar bild av konsekvenserna av den planerade lagstiftningen. Det är enda sättet att få bästa möjliga effekt och samtidigt hålla de negativa effekterna på ett minimum. Kommissionen måste därför förbereda konsekvensbedömningarna med största möjliga noggrannhet. Att den oberoende konsekvensbedömningsnämnden har inrättats efter påtryckningar från Europaparlamentet är därför helt rätt. Det är dock tänkt att nämnden ska vara ansvarig inför parlamentet.

För företag, myndigheter och medborgare är förordningarna förknippade med kostnader, antingen det rör sig om att lämna uppgifter, märka produkter eller uppfylla övervakningsskyldigheter. Om kostnaderna är för höga tar det ut fördelarna med en viss politik. Vi har därför det ambitiösa och riktiga målet att minska de administrativa kostnaderna genom att minska byråkratin med 25 procent till 2012. För att uppnå det målet måste vi agera på EU-nivå och möjligheterna att uppnå det är goda. Här bör det dock också påpekas att en dryg tredjedel – en del säger två tredjedelar – av den administrativa börda som härrör från EU beror på att medlemsstaterna helt enkelt antar för många onödiga administrativa och byråkratiska bestämmelser när de införlivar EU-lagstiftningen. EU:s organ och medlemsstater bör därför aktivt samarbeta för att förhindra onödig byråkrati. Införlivandet av gemenskapsrätten måste också granskas grundligt och aktivt. Framför allt bör de nationella parlamenten också fullgöra sin skyldighet att vara delaktiga i enlighet med Lissabonfördraget.

  Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om 27 rättssystem ställs mot varandra och ska samverka kan man inte förvänta sig annat än problem. Det finns därför en hel del att kritisera i den europeiska lagstiftningen, och som vi måste reagera på. Dessa reaktioner måste inbegripa väsentliga delar som verkligt oberoende konsekvensbedömningar och hänsyn till alla berörda parter, inte bara ekonomin, näringslivet och lobbygrupperna. Detta ser jag som oerhört viktigt.

Den andra punkten är något som har kritiserats särskilt hårt, nämligen genomförandet av gemenskapslagstiftningen på nationell nivå. Många svårigheter uppstår just i denna fas av genomförandet, eller snarare bristen på genomförande. Det är därför framför allt i genomförandefasen som vi måste införa nya förbättringar och svara på medborgarnas oro på ett effektivt, öppet och tydligt sätt. Medborgarnas klagomål ger den starkaste drivkraften för förnyelse av EU-lagstiftningen.

  Sajjad Karim, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag tacka min kollega, föredraganden, för betänkandet och allt hon har fått med i det.

Bättre lagstiftning är en utmaning som är avgörande för framtiden i ett EU som är relevant för medborgarna i våra medlemsstater. Mycket av den goda lagstiftning som sker här i parlamentet uppvägs dock tyvärr av i första hand de många helt onödiga regler som fortfarande finns i våra författningssamlingar och den administrativa börda som läggs på dem som bär upp EU:s ekonomi, det vill säga de små och medelstora företagen. Det gläder mig att kommissionen i dag har medgett detta i kammaren. För det andra har vi de komplett galna initiativ som kommissionen då och då kommer med, vilka inte åstadkommer någonting annat än att hindra oss från att göra vårt arbete och att de galna förslagen med rätta hamnar i papperskorgen.

Nu när vi går vidare från Lissabonfördraget är det viktigt att vi tar itu med många av de frågor som har tagits upp av min kollega. Först av allt vill jag som ständig föredragande för övervakning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna framhålla att det är livsviktigt att våra nationella parlament spelar sin rätta roll i vår lagstiftningsprocess. Utan rätt tolkningsverktyg kan dock inte den delen av vårt arbete göras så bra som möjligt.

Jag välkomnar utvecklingen kring konsekvensbedömningsarbetet. Samrådet med alla berörda parter och efterlevnaden av subsidiaritetsprincipen bör också testas. Jag välkomnar betänkandets uppmaning att smart lagstiftning ska definieras. Konsekvensbedömningar bör presenteras i utskotten redan från början, så att parlamentet kan lägga fram sina synpunkter till kommissionen innan någon bedömning görs.

Kort sagt är min grupp mycket positiv till att vi nu går framåt på följande grunder: de europeiska institutionerna måste respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, alla lagförslag måste innehålla en motivering till varför detta är rätt nivå för att gå vidare med just den förordningen, alla lagstiftningsförslag bör åtföljas av en mer oberoende konsekvensbedömning, kommissionen bör lägga fram alla konsekvensbedömningar till utskottet redan från början, och vi måste se till att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt.

  Morten Messerschmidt, för EFD-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag tackar föredraganden för ett utmärkt arbete med många viktiga punkter. Ett särskilt tack för att så mycket uppmärksamhet har ägnats subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Tyvärr måste vi beklaga att de intentioner som fastställs i Lissabonfördraget inte på långa vägar kommer att uppfyllas med det som kommissionen föreslår. Det är mycket beklagligt att se att hela avsnittet om de nationella parlamentens kontroll, som handlar om proportionalitetsprincipen, har tagits bort, och det är lika beklagligt att man med Lissabonfördraget inte har gått hela vägen och sagt att om en stor majoritet av parlamenten vill stoppa en lag för att den bryter mot subsidiaritetsprincipen bör de naturligtvis få möjlighet att göra det. Det enda vi lyckats komma fram till är några gula och några orangea kort – något som i verkligheten är fullständigt ineffektivt och som vad beträffar de nationella parlamentens självständighet och suveränitet är mer ett skämt än ett egentligt rättsmedel.

Detta är beklagligt, men det är ändå glädjande att vi nu har inlett denna debatt, att vi har lyft fram de viktiga delarna och att vi också i den process som nu inletts av kommissionen förhoppningsvis på sikt kommer att komma fram till en situation där medlemsstaterna faktiskt visas respekt och där det inte bara noteras om de nationella parlamenten anser att subsidiaritetsprincipen har kränkts, utan att vi faktiskt stannar upp och tänker att vi i så fall måste vi hitta en annan väg.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Jag skulle vilja fortsätta med de punkter som tagits upp av två kolleger som talade före mig. Det gäller särskilt de nya befogenheter som de nationella parlamenten har enligt Lissabonfördraget att ingripa när de tycker att en viss rättsakt specifikt bryter mot subsidiaritetsprincipen. Detta var en av de bästa delarna av Lissabonfördraget och har fått mycket publicitet. Nu har dock tiden kommit att se över om det bara var en populistisk gest för att vinna större stöd för Lissabonfördraget bland allmänheten.

Om ni verkligen menade allvar med att de nationella parlamenten ska spela en roll för att avgöra om en rättsakt respekterar subsidiaritetsprincipen, så måste ett förfarande utarbetas omedelbart, så att de nationella parlamenten kan förena sina krafter och agera gemensamt. Kravet på att två tredjedelar av de nationella parlamenten ska kunna fatta ett beslut mot en viss rättsakt med motiveringen att det bryter mot subsidiaritetsprincipen innebär faktiskt att det krävs en ganska stor majoritet. Om principen verkligen ska kunna tillämpas krävs nu att ett enhetligt förfarande upprättas, som alla nationella parlament ska följa. Först då blir det faktiskt möjligt att tillämpa förordningen. Därför uppmanar jag det belgiska ordförandeskapet, som kommer att vara värd för de nationella parlamentens COSAC-konferens, att vidta de åtgärder som krävs för detta.

  Antonio Masip Hidalgo (S&D). – (ES) Herr talman! Detta är ett ämne som vi har stött och blött i upprepade diskussioner, år ut och år in, på ett eller annat sätt och jag vill påminna om det stora arbete som utförts av Monica Frassoni och Manuel Medina Ortega under tidigare mandatperioder.

Jag tror dock att det vi ska ta till oss av Lidia Geringers betänkande – som är utmärkt och som jag applåderar – är inte bara innehållet, som är mycket viktigt, och målsättningrna utan också den anda som betänkandet är skrivet i och som borde genomsyra arbetet i hela Europeiska unionen. I annat fall kommer vi än en gång att stå här och hålla våra upprepade diskussioner om vad som händer och hur illa det står till med olika saker.

Med sina kommentarer i dag visar kommissionsledamoten inte bara politisk vilja utan också trovärdighet. Jag tror på er och jag tror att detta betänkande och ert arbete kommer att göra mycket för att vi ska kunna uppnå 25-procentsmålet och andra mål som på ett utmärkt sätt fastställs i betänkandet som en del av betänkandets anda.

  Martin Ehrenhauser (NI). – (DE) Herr talman! Jag vill säga några ord om subsidiaritetsprincipen. Det är naturligtvis en principsak att politiken ska föras på regional och lokal nivå. Det är bara på den nivån som politik verkligen blir begriplig för medborgarna, och som detta viktiga instrument för direkt demokrati egentligen blir genomförbart på ett tillfredsställande sätt. Det är hela poängen med subsidiaritetsprincipen och det är också just därför som subsidiaritetsprincipen kräver motiverade yttranden. Vi bör därför ge argument, grundade på kvantitativa och kvalitativa indikatorer, till varför politiken förs på EU-nivå och inte på lokal nivå.

Men för närvarande är det faktiskt så att just detta krav på motiverat yttrande ständigt förbises, något som jag tycker är viktigt att ta upp här och nu. I vissa fall går det att hitta information i kommissionens rapport som visar att åtgärderna redan har utförts på nationell nivå. Det innebär att otillräckliga argument läggs fram för att förklara varför det är bättre att denna reglering sker på EU-nivå.

Den rätt att kontrollera subsidiariteten som nu har införts i och med Lissabonfördraget är, enligt min mening, otillräcklig. De nationella parlamenten har inte tillräckligt mycket makt och kontrollrättigheten är ytterst en fiktiv rättighet. Jag uppmanar därför särskilt kommissionen att följa subsidiaritetsprincipen på ett mycket striktare sätt och framför allt att på ett adekvat sätt följa kravet på det motiverade yttrandet.

  Edvard Kožušník (ECR). – (CS) Jag vill tacka föredraganden för ett betänkande av god kvalitet. Jag har några få kommentarer. Under senare år har kommissionen vidtagit ett antal åtgärder för att förbättra regelverket och personligen är jag helt för detta, trots att jag sett med egna ögon att det inte alltid fungerar som jag skulle ha önskat. Ibland har jag känslan att den högra hjärnhalvan i denna ärevördiga institution ser begreppet ”bättre lagstiftning” som något helt annat än den vänstra gör. Jag skulle också vilja ta upp resultatet av arbetet i högnivågruppen av oberoende intressenter för administrativa bördor, som leds av Edmund Stoiber.

Vidare är det en punkt i betänkandet jag inte håller med om, nämligen uppmaningen att öka antalet anställda i konsekvensbedömningsnämnden. Jag tycker det vore bättre att fundera på hur vi kan hjälpa nämnden i denna fråga. Vi skulle till exempel, inom ramen för den nuvarande kapaciteten här i Europaparlamentet, kunna tillsätta en kommitté för avskaffandet av byråkratiska bördor som skulle ha till uppgift att utvärdera konsekvensbedömningar lika väl som att utvärdera minskningen av de administrativa bördorna i de föreslagna rättsakterna. Verksamheten i en sådan kommitté skulle underlätta kommissionens svåra uppgift utan att påverka parlamentets driftskostnader.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Jag vill gratulera föredraganden och även tacka kommissionsledamoten för hans stöd. Tack vare Lissabonfördraget har en ny era inletts för EU-samarbetet och för parlamentet. Vi har fått en viktigare roll, men också ett ökat ansvar. Det är viktigt att ta till vara varje möjlighet att ge rekommendationer för att höja lagstiftningens kvalitet. De punkter i betänkandet som efterlyser ett effektivare deltagande i konsekvensbedömningarna från de små och medelstora företagens sida är särskilt viktiga. Att stödja företagen innebär bland annat att tillhandahålla ett rimligt regelverk och enkel administration. Sammanfattningarna av konsekvensbedömningarna är till hjälp i parlamentets arbete. EU-lagstiftningen är på väg i rätt riktning nu när den lägger tonvikt på ett effektivt samarbete mellan institutionerna och de nationella parlamenten. Vår resolution som antogs i februari garanterar att Europaparlamentet får omfattande och jämlik information om lagstiftningen.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi vill lagstifta bättre, men protokollet om subsidiaritet fungerar inte. De regionala och nationella parlamentens deltagande har inte förverkligats.

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har kommissionen – enligt sin egen statistik – skickat 26 lagstiftningsinitiativ till de nationella parlamenten i unionens 27 medlemsstater. Av 702 möjliga svar har dock bara 52 inkommit, vilket motsvarar lite drygt 7 procent.

Av de 52 yttranden som lämnats är tio från Österrike, två från Tjeckien, ett från den spanska kongressen, ett från den franska senaten, 18 från den italienska senaten, tre från Italiens representanthus, två från den polska senaten och 15 från Portugals parlamentariska församling.

Dessutom har kommissionen inte någon information om huruvida de regionala parlamenten medverkat i utarbetandet och antagandet av dessa yttranden, något som anges som en möjlighet i Lissabonfördraget.

  Alfreds Rubiks (GUE/NGL) . – (LV) Tack, herr talman. I stort sett stöder jag det som sägs i betänkandet. Om parlamentet och Europeiska unionen ska kunna stå upp för respekten för de mänskliga rättigheterna och för medborgerliga rättigheter utanför Europeiska unionen, är det desto viktigare att vi även gör det när det gäller oss själva. Som jag ser det brister ofta övervakningen av hur dessa EU-omfattande dokument, inklusive akterna som gäller mänskliga rättigheter, tillämpas i praktiken. Jag ska bara påpeka ett exempel. I Lettland, som jag representerar här, hålls parlamentsval den 2 oktober. Rätten att rösta i detta val kommer att förnekas över ...

(Talmannen avbröt talaren eftersom den tilldelade tiden löpt ut.)

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Jag vill inledningsvis applådera det faktum att Europeiska kommissionen tillsammans med Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor och för konstitutionella frågor har uppmärksammat att den rättsliga miljön i EU är enormt komplex, i många fall helt ogenomtränglig, och att det krävs omfattande åtgärder för att förbättra och förenkla den. Uppgiften är omfattande, eftersom skillnaderna mellan de olika medlemsstaternas administrativa och rättsliga system bildar mycket heterogena och ofta oförenliga strukturer. Denna situation får dock inte på något sätt underminera rättssäkerheten för våra medborgare eller inskränka deras rätt till en rättvis och kompetent prövning av sina problem.

För att skapa en bättre förståelse för samspelet mellan EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen måste EU lägga mycket mer krut på att se till att processen för att stifta lagar och sedan genomföra dem blir enkel, öppen och begriplig för medborgarna i alla länder i Europeiska unionen.

En annan viktig uppgift är att se till att skapa nätverk mellan ackrediterade institutioner av hög kvalitet, specialistutbilda experter …

  Andrew Henry William Brons (NI). - (EN) Herr talman! Lagstiftningsprocessen som den just nu genomförs av parlamentet verkar vara utformad för att hindra enskilda ledamöter från att göra individuella bedömningar.

Lagförslag och ändringsförslag skrivs om eller skrivs över till olika ändringsomgångar eller delas upp i absolut sista minuten. De som är medlemmar av stora partigrupper och som bara lyder utan att tänka själva behöver inte bekymra sig om detta, eftersom de blint följer partiets eller gruppledarnas instruktioner.

Men fritänkande parlamentsledamöter, både från stora och små grupper, som vill göra en oberoende bedömning innan de röstar måste ibland välja mellan att gå på debatten under förmiddagen före en omröstning och lämna viktiga avgöranden till sina assistenter, eller avstå från debatten för att kunna fatta ett eget beslut.

Så här får det inte gå till i en demokratisk institution.

  Lena Kolarska-Bobińska (PPE). – (PL) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden till hennes betänkande. Hon framhåller med rätta vikten av att stifta klara och tydliga lagar som är begripliga för EU:s medborgare. Men samtidigt som vi vädjar om detta skriver vi själva här i Europaparlamentet betänkanden, deklarationer och resolutioner på ett språk som är mycket invecklat och svårt att förstå för vanliga medborgare. Många av de dokument vi producerar är skrivna på ett otillgängligt lagspråk. Till och med resolutioner, där vi informerar tredjeländer om våra värderingar och talar om kränkningar av mänskliga rättigheter, skrivs på denna typ av språk. Jag tycker därför att parlamentet ska gå med i kommissionens klarspråkskampanj (Clear Writing Campaign). Kampanjen går ut på att visa hur man skriver tydligare dokument.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Jag har följt denna mycket viktiga och intressanta debatt från mitt kontor och jag vill tacka både Lidia Geringer de Oedenberg och kommissionens vice ordförande Maroš Šefčovič. Det är mycket bra att Europeiska kommissionen har inrättat en högnivågrupp som kommer att styra kommissionens arbete för att minska byråkratin.

Varje land har sin egen kultur, men det faktum att ni valt den tyske politikern Edmund Stoiber till ordförande för högnivågruppen är mycket goda nyheter, eftersom just Tyskland är ett föredöme när det gäller att minska byråkratin med en politik som fungerar både nationellt och på EU-nivå.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Jag ska försöka besvara så många frågor jag kan under den tid jag fått tilldelad, men först vill jag tacka parlamentets ledamöter för det tydliga och starka stödet för en smartare och bättre lagstiftning. Detta är vad Europeiska unionen och medlemsstaterna behöver. Jag vill också tacka föredraganden för att hon framhåller vikten av att arbeta med de konsekvensbedömningar som förbereds åt kommissionen.

Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd har föregått med ett utmärkt exempel, och vi hoppas att andra utskott också kommer att arbeta lika regelbundet och ingående med konsekvensbedömningar som det utskottet. Vi kommer naturligtvis att göra vårt bästa för att ytterligare förbättra kvaliteten på konsekvensbedömningarna och för att lämna dem tillsammans med lagförslagen.

En mycket viktig sak som lyfts fram i betänkandet är behovet av att studera effekterna av de ändringar som föreslås. Det händer alltför ofta att lagförslag läggs fram och vi gör omfattande ändringar som antas förhastat. Det kan verkligen förbättra lagstiftningen, men det kan också göra den mycket värre, och det bör vi ha i åtanke.

Jag håller fullständigt med de ledamöter som säger att vi måste ha en opartisk bedömning. Det är det vi i kommissionen försöker åstadkomma. Vi samarbetar mycket nära med Stoibers grupp. Vi har en mycket stark konsekvensbedömningsnämnd som verkligen driver fram en ny kultur när det gäller kommissionens interna arbete. Språket är mycket milt och över 30 procent av de förslag som skickas till de berörda avdelningarna avvisas av konsekvensbedömningsnämnden och skickas tillbaka för ytterligare förbättringar med målet att höja kvaliteten på lagstiftningen.

När det gäller de små och medelstora företagen tror jag att vi diskuterade för två dagar sedan hur viktigt det är att minska arbetsbördan, särskilt för dessa företag, så de kan dra nytta av den inre marknaden. Det gläder mig att kunna rapportera att vårt mål att minska den administrativa bördan med 25 procent fram till 2012 definitivt kommer att överskridas.

Jag ser att min tid är ute så jag skulle vilja tacka föredraganden än en gång för ett betänkande av mycket hög kvalitet, och alla ledamöter för deras engagemang för smartare och bättre lagstiftning.

  Talmannen. − Maroš Šefčovič, kommissionen har faktiskt ingen tidsbegränsning, ni fastställer den själv. Jag borde kanske inte berätta det, för det är utmärkt om kommissionsledamöterna tror att deras talartid är begränsad och håller sina anföranden inom en rimlig tid, men så är det alltså.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, föredragande. – (PL) Som avslutning på den här debatten vill jag framföra mitt uppriktiga tack till alla kolleger i parlamentet och till Maroš Šefčovič för en givande diskussion. Jag är glad att jag fått möjlighet att arbeta med betänkandet om bättre lagstiftning i år, det första året efter Lissabonfördragets ikraftträdande och det år då Europeiska rådet antog EU 2020-strategin. Båda dessa dokument kommer att påverka många aspekter som rör bättre lagstiftning, och betänkandet var ett bra tillfälle att ta itu med de aktuella frågorna. Under utarbetandet av rapporten har jag träffat många olika grupper och försökt lyssna på åsikter både från näringslivet och arbetstagargrupper, fackföreningar och organisationer som exempelvis EFS.

Jag tror att den fullständiga enigheten i omröstningen i utskottet för rättsliga frågor vittnar om att vi har lyckats hitta en klok kompromiss mellan förväntningarna hos alla de politiska grupperna. Jag vill här tacka alla kolleger för deras förstklassiga samarbete. Samarbetet har också varit exceptionellt då alla de politiska grupperna medverkat, något som inte så ofta händer här i kammaren. Jag hoppas också på ett positivt resultat i dagens omröstning.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Kommissionens konsekvensbedömningar bör handla om att se till att vi stiftar lagar av god kvalitet, och därför ligger det i vårt intresse att se till att bedömningarna är av god kvalitet.

Konsekvensbedömningarna bör styras av principerna att de ska fungera som en vägledning till lagstiftning och inte får ersätta eller hindra de politiskt ansvariga beslutsfattarnas arbete, och att varje eventuell kostnads-nyttoanalys bör omfatta inte bara ekonomiska hänsyn utan även ta upp sociala, hälsorelaterade och miljömässiga effekter.

När det gäller frågan om att ha en oberoende konsekvensbedömningsnämnd tror jag att den bästa metoden är att se till att den består av många olika aktörer som öppet redovisar sina intressen, så att intressekonflikter undviks. Jag håller med föredraganden om att den stora andel av bedömningar (över 30 procent) som initialt har avvisats av nämnden vittnar om att kommissionens avdelningar behöver förbättra kvaliteten på sina konsekvensbedömningar ytterligare. Nämnden ska naturligtvis bara informera om processen och inte göra några politiska bedömningar. Jag vill slutligen uppmana nämndens ordförande att framträda inför miljöutskottet årligen efter offentliggörandet av konsekvensbedömningsnämndens årsredovisning.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Varje år diskuterar vi hur man kan förbättra lagstiftningen i EU, eftersom det enda sättet att försäkra sig om en effektiv tillämpning i medlemsstaterna är att göra lagstiftningen tydlig, konsekvent och lättbegriplig. När det gäller minskningen av de administrativa bördorna finns särskilt viktigt material inom ramverket ”e-kommissionen 2006-2010” och i strategin ”e-2010”, som syftar till att modernisera förvaltningen i EU. Elektronisk kommunikation är redan en realitet i våra liv, och den kommer att fortsätta vara det i framtiden. Tack vare e-kommunikation kommer vi att spara tid, eliminera många administrativa hinder och minska användningen av naturresurser, vilket också är bättre för miljön. Därför måste vi inrikta vårt arbete och våra resurser på att göra e-kommunikationen mer spridd, och göra det lättare för funktionshindrade och äldre att få tillgång till den. Vi uppmanar regelbundet kommissionen att förenkla och påskynda förfarandena för användning av ytterligare EU-instrument, som Europeiska fonden för justering av globaliseringseffekter och EU:s solidaritetsfond. EU-institutionernas reaktioner på naturkatastrofer och allvarliga ekonomiska svårigheter i medlemsstaterna är fortfarande alldeles för oflexibla och långsamma. Det är hög tid att vi utvecklar nya instrument utan att upprepa våra tidigare tillkortakommanden. Lagstiftningens effektivitet påverkas inte bara av att den är skriven på ett klart och begripligt sätt, utan även av det sätt på vilket den offentliggörs och träder i kraft.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) Vi står inför en stor utmaning, som passar perfekt in i ämnet för betänkandet. Denna utmaning består i att sätta det europeiska medborgarinitiativet – ett instrument som ger människor möjligheten att direkt påverka EU:s agenda – i medborgarnas händer. I den debatt som pågår i detta ämne talar vi alla om att instrumentet måste förenklas så mycket som möjligt så att medborgarna verkligen upplever att de har en rejäl chans att sätta sina förslag i verket utan att avskräckas av komplexiteten i EU:s förfaranden. Vi vill dock förhindra att instrumentet missbrukas och vi vill skydda Europeiska kommissionen från onödig överbelastning. Här finns en viss spänning mellan å ena sidan strävan efter maximal enkelhet och å andra sidan upprätthållandet av en viss standard, och vår roll i det hela är att hitta rätt balans.

3. Posttjänster

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Brian Simpson, för utskottet för transport och turism, om genomförandet av direktiv 2008/6/EG beträffande fullständigt genomförande av den inre marknaden för posttjänster (O-0114/2010 – B7-0458/2010).

  Brian Simpson, frågeställare. − (EN) Herr talman! Jag talar på uppdrag av utskottet för transport och turism, som jag har äran att vara ordförande för.

De av oss som har följt processen för avreglering av posttjänsterna vet vilken utdragen historia det har varit. Ända sedan starten i slutet av 1980-talet har vi i parlamentet varit angelägna om att se till att inte avregleringar försämrar arbetsvillkoren och att man ska kunna garantera samhällsomfattande posttjänster till alla EU:s medborgare.

Modern teknik har radikalt förändrat människors sätt att kommunicera, men när allt kommer omkring vill medborgarna ändå se brevbäraren komma med posten varje dag.

Utgångspunkten måste därför vara att våra posttjänster inte bara handlar om ekonomiska prioriteringar utan även har en samhällsfunktion som måste stödjas.

Det är utifrån denna grundläggande utgångspunkt som vi måste bedöma direktiv 2008/6/EG, som kommer att fullborda den inre marknaden för posttjänster senast den 31 december i år.

Syftet med denna muntliga fråga från utskottet för transport och turism är dels att ge kommissionen en kraftfull påminnelse om de garantier som parlamentet infört i direktivet när det gäller socialt skydd samt leverans och finansiering av samhällsomfattande tjänster, dels att påminna medlemsstaterna om att det är deras skyldighet att skydda båda dessa områden och att de inte bara kan strunta i lagen, som de har gjort när det gäller avregleringen av järnvägarna.

Detta är ett dilemma som parlamentet står inför. För det första kan man misstänka att kommissionen inte kommer att genomdriva dessa viktiga aspekter av direktiv 2008/6/EG, utan i stället kommer att jobba hårt för att få igenom den del av direktivet som handlar om ekonomisk liberalisering. För det andra fruktar vi att medlemsstaterna kommer att agera i snigelfart, inte göra något för att skydda de postanställda och posttjänsterna och inte heller kommer att finansiera de samhällsomfattande tjänsterna på ett adekvat sätt.

De fyra tydliga frågor som ställs i den muntliga frågan kräver fyra tydliga, entydiga svar från kommissionen.

Det vi vill ha är inte tekniskt kommissionsspråk eller citat ur olika fördrag och så vidare. Mitt utskott är väl insatt i fördragen. Vi kräver garantier för att det som överenskoms i direktiv 2008/6/EG kommer att genomföras, inklusive skydd för postanställda i alla sektorer.

Vi kräver garantier för en samhällsomfattande tjänst. Vi vill se de studier som efterlyses i direktivet angående kostnaden för att leverera den samhällsomfattande tjänsten eller åtminstone ett datum för slutförande av studierna. Vi vill att kommissionen ska genomföra en fullständig konsekvensbedömning av liberaliseringen av postmarknaden och av de effekter som den kommer att ha i hela sektorn, och inte bara i fråga om de ekonomiska aspekterna.

Slutligen kan man fråga sig varför denna muntliga fråga läggs fram för parlamentet just nu. Tyvärr beror detta på en misstanke – rentav en misstro – om att medlemsstaterna som nu efter många år har fått en fullständig liberalisering av denna sektor kommer att ignorera direktivets artiklar om sociala och samhällsomfattande tjänster och att kommissionen kommer att låta dem göra det.

Detta får helt enkelt inte hända. Som parlament är vi inte beredda att låta posttjänsterna drabbas av samma kaos som järnvägssektorn. Medlemsstaterna måste följa alla bestämmelser i direktiv 2008/6/EG och kommissionen måste vara vaksam och se till att de gör det.

Att underlåta att göra detta vore enligt vår mening ett tjänstefel.

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman! Brian Simpson, mina damer och herrar, jag har nu varit ledamot av Europeiska kommissionen i sju eller åtta månader. Ni har ofta, även här i kammaren vid frågestunden den 13 januari, hört mig uttrycka det personliga engagemang som jag alltid har haft och även i fortsättningen kommer att ha för att bevara och skydda de offentliga tjänsterna och förena den inre marknaden – som jag är en av de ansvariga för – med medborgarna.

Jag kommer att ha möjlighet att upprepa detta när inremarknadsakten läggs fram i oktober. Det är i detta sammanhang som vi – liksom ni – vill utveckla och gå framåt med denna inre marknad. Det är en möjlighet att skapa sysselsättning, eftersom stor betydelse läggs på den mänskliga och den sociala dimensionen och, för min del, på skyddet av offentliga tjänster och tjänster av allmänt intresse. Det är därför jag välkomnar frågan Brian Simpson ställer på sina kollegers vägnar.

Det mycket viktiga projektet att reformera posttjänsterna har pågått längre än bara några månader. Arbetet påbörjades för länge sedan. Marknaden kommer att vara helt öppen den 1 januari 2011 i 16 medlemsstater, vilket motsvarar 95 procent av postvolymen i hela EU. Jag upprepar att detta är en noga genomtänkt reform. Det är en gradvis reform som inleddes med grönboken 1992. Reformviljan har dessutom återspeglats i inte mindre än tre direktiv, och validerats i flera på varandra följande demokratiska processer.

Jag vill också påpeka att det tredje och senaste av dessa direktiv, som Brian Simpson av många skäl väl känner till, antogs år 2008 med Europaparlamentets stöd och med stöd av en stor majoritet i ministerrådet. Tjugofem medlemsstater röstade för reformen, som därför kan sägas ha genomförts på ett ganska öppet sätt. Den har inte skett i hemlighet eller slumpmässigt. Den har skett eftersom den fyller ett behov, nämligen att göra det möjligt för postsektorn, som är mycket viktig i alla avseenden – för att bara nämna några siffror omsätter den 95 miljarder euro och berör direkt eller indirekt 5 miljoner anställda – att utvecklas, att förnyas, att följa med i tiden och att bättre möta användarnas förväntningar – för både medborgare och företag. Ett strukturerat och väl understött förverkligande av denna inre marknad är enligt min mening en garanti för innovation, för anpassning till förändringar, och därmed för ekonomisk tillväxt och bättre tjänster som är utformade för att tillgodose medborgarnas behov.

Operatörerna står inför uppenbara utmaningar på grund av vårt föränderliga sociala och ekonomiska beteende, men vi här i EU har fördelen att vi länge har förberett för denna utveckling av postsektorn genom att genomföra något som jag anser är en konsekvent, genomtänkt och gradvis reform. Sektorn utvecklas snabbt. Ny teknik håller på att radikalt förändra vårt sätt att kommunicera. Den elektroniska övergången är på frammarsch och den är helt enkelt följden av nya beteendemönster hos EU-medborgarna själva. Dessutom ser vi effekterna av de olika ekonomiska och finansiella kriser vi genomgår.

Med detta i åtanke kan man uppriktigt sagt fråga sig om någon tror att ett plötsligt uppskjutande av denna noga övervakade process är en önskvärd lösning? Inte kommissionen i alla fall, och detta av minst tre skäl. För det första är uppnåendet av målen i 1992 års grönbok ett viktigt sätt för EU att komma ur den kris som drabbat sektorn. Vi behöver effektiva operatörer som rankas bland de bästa i världen, högkvalitativa posttjänster och ett sunt och effektivt regelverk.

För det andra så har vi med dessa direktiv etablerat ett stabilt regelverk som bygger på medverkan av de behöriga nationella tillsynsmyndigheterna, som kommer att samarbeta regelbundet och på ett mycket mer produktivt sätt. Avregleringen sker därför på ett kontrollerat sätt. Framför allt kommer de nationella tillsynsmyndigheterna att ha till uppgift att se till att de samhällsomfattande tjänsterna, som engagerar mig mycket, verkligen utförs ordentligt och finansieras.

Slutligen skulle tvekan i detta mycket sena skede av reformen skapa en utbredd rättsosäkerhet, vilket inte skulle gynna någon. Det skulle inte bara skada de nya aktörerna på postmarknaderna, utan även alla andra operatörer inom sektorn. Att avbryta processen nu skulle störta sektorn i en situation där man helt enkelt måste vänta och se vad som händer, utan att kunna agera.

Jag har full förståelse för oron kring frågorna om sysselsättning och arbetsvillkor. Jag vet hur viktiga posttjänsterna är för sysselsättningen i unionen. Får jag påminna er om att enligt det tredje direktivet, som ger medlemsstaterna stort utrymme att förena liberalisering och sociala krav – och jag försäkrar Brian Simpson att detta blir min enda hänvisning till texten – enligt det direktivet måste de sociala aspekterna beaktas vid förberedelserna för en liberalisering av postmarknaden.

Jag håller med om att vi är skyldiga att se till att alla dessa krav och villkor uppfylls helt. År 2013, när alla EU:s medlemsstater har genomfört reformen, kommer kommissionen att lägga fram en officiell utvärderingsrapport till parlamentet och rådet. Andra studier kommer att offentliggöras innan dess. För att visa hur viktiga era farhågor är, för mig personligen som kommissionsledamot och även för ordförande José Manuel Barroso, vill jag dessutom meddela att jag tänker inrätta en användardialoggrupp under 2011, även om detta inte är något jag är skyldig att göra. Tillsynsmyndigheternas grupp håller på att inrättas. Utöver den gruppen – och parallellt med den – vill jag inrätta en användargrupp, så att företag, medborgare, användare, fackföreningar (som har en mycket viktig roll att spela) och dessutom naturligtvis parlamentet kan komma till samma bord och diskutera vad som händer på fältet, höra rapporten från utvärderingskommittén och regelbundet – hur regelbundet är ännu inte fastställt – genomföra utvärderingar och föra dialoger för att kontrollera att de olika reformerna inom postsektorn genomförs korrekt.

Detta är den garanti jag kan ge er, och jag ska personligen se till att användardialoggruppen fungerar väl och på ett öppet sätt.

  Markus Ferber, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som föredragande för det andra och tredje direktivet om posttjänster är jag naturligtvis särskilt glad över att detta ämne också står på dagordningen under denna valperiod eftersom jag anser att det även är viktigt att visa vad vi har uppnått sedan vi lade fram grönboken 1992, som kommissionsledamoten nämnde.

Vi har lyckats förbättra posttjänsternas kvalitet betydligt i hela Europa. Jag kommer fortfarande ihåg att jag för två valperioder sedan här i kammaren sade att det var vanligt att semesterfirare kom hem före de kort som de hade skickat till sina nära och kära. Den situationen har nu förändrats. Vi har uppnått en betydande förbättring av kvaliteten på gränsöverskridande posttjänster. Vi har uppnått en betydande förbättring av kvaliteten på posttjänster inom medlemsstaterna. Med skyldigheten om en samhällsomfattande tjänst som är enhetlig i hela Europa har vi också lyckats förbättra tillgången på posttjänster avsevärt eller kunnat upprätthålla nivån i områden där den redan var bra. Det är också viktigt, och det nämndes både av kommissionsledamoten och ordföranden för vårt utskott.

I och med genomförandet av det tredje direktivet, som för flertalet medlemsstater anger den 1 januari 2011 som tidpunkt för den fullständiga liberaliseringen, är det naturligtvis nu viktigt att trygga denna samhällsomfattande tjänst på permanent bas. Jag vill framhålla vad som sägs om det parallella kravet i frågan – och det var det oeftergivliga villkoret för det tredje direktivet – nämligen att det inte bör leda till en försämring av arbetsförhållandena, utan att rådande sociala villkor och skyddsmekanismer bör fortsätta att gälla i medlemsstaterna efter den 1 januari 2011. Vi kommer naturligtvis se till att det blir fallet.

Vi kommer inte bara att behandla den muntliga frågan i dag, utan kommissionen har också skyldighet att förse oss med rapporter. Herr kommissionsledamot! Vi kommer att läsa dessa rapporter mycket noga, och om det krävs kommer vi också att utarbeta lämpliga slutsatser.

  Saïd El Khadraoui, för S&D-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för ert svar och för att ni försöker få i gång en dialog bland användarna. Men vår grupp anser att det krävs mer. Som ni säkert känner till har vi alltid varit kritiska mot postdirektivet. Att förbättra effektiviteten och dynamismen i sektorn kan framstå som ett lovvärt mål, men det finns två viktiga saker som enligt min uppfattning inte utvecklas eller garanteras i tillräcklig utsträckning. Det är den sociala aspekten – arbetsförhållandena – och finansieringen av den samhällsomfattande tjänsten, som måste fortsätta, åtminstone enligt direktivet. Dessa två aspekter hänger nära samman med varandra.

När det gäller den sociala aspekten konstaterar vi att bollen har hamnat hos medlemsstaterna, men att möjligheterna att skapa lika villkor mellan tidigare monopol och nya aktörer på detta område nästan inte alls utnyttjas. Det är ett stort misstag eftersom man inte konkurrerar med innovation och innovativa koncept utan snarare genom att minska kostnaderna inom sektorn, där arbetskraftskostnaderna står för ungefär 70 procent av produktionskostnaderna. I praktiken ser vi att brevbärare ersätts med människor som har osäkra kontrakt, lägre löner och sämre trygghet. Det är inte det Europa som vi vill se.

Den samhällsomfattande tjänsten – skyldigheten att garantera hemleverans varje arbetsdag, även i glesbefolkade områden – har hittills finansierats av monopolet. Med andra ord har storkunder bidragit till tjänsten för vanliga medborgare. I praktiken kommer detta system nu att behöva ersättas av statligt stöd, och det i ett mycket svårt budgetläge under de närmaste åren, vilket gör att det finns anledning att befara att detta stöd kommer att äventyras.

Därför vill jag ställa följande frågor till er, herr kommissionsledamot. Håller ni med om att ett av de viktigaste målen i direktivet, nämligen att åstadkomma större social och territoriell sammanhållning, kommer att bli svårt att uppnå i detta sammanhang? För det andra hänvisar ni till en rapport år 2013, men skulle ni inte på kortare sikt kunna göra en detaljerad analys av medlemsstaternas införlivande av direktivet som särskilt inriktas på de två aspekter som jag nämnde: den sociala aspekten och den samhällsomfattande tjänsten? Hur tänker kommissionen avslutningsvis därtill stärka den sociala dialogen inom sektorn på europeisk nivå och ta initiativ för att uppnå lika villkor på det sociala området för alla arbetstagare inom sektorn?

  Gesine Meissner, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi lever i ett Europa där vi vill att människor ska kunna leva lyckliga tillsammans och ha tillgång till alla livsområden som är viktiga för dem. Som ni mycket väl känner till genomgår Europa stora demografiska förändringar. I framtiden kommer det att i många områden bo färre människor än vad det gör nu. Likväl vill vi att alla medborgare ska få tillgång till alla de tjänster som de begär och behöver för att kunna säga sin mening. Det innefattar – nog så viktigt – posttjänsten, som ska garanteras med en samhällsomfattande tjänst.

För det första är frågan hur vi ska kunna garantera att erbjuda tjänsten i avlägsna områden på landsbygden med begränsade medel och till överkomliga priser. Vi behöver också människor som ska dela ut denna post och som får skälig lön för att göra det. Det är inte någon lätt uppgift för medlemsstaterna. Men vi har beslutat att det är det vi vill, och ni, herr kommissionsledamot, har tillkännagett att det stora flertalet medlemsstater även har samtyckt till det. Vi måste nu också göra det möjligt för användarna att klaga. Här finns det ett problem som hittills inte har nämnts. Men i direktivet fastställs att om något går snett så bör medborgarna ha ett organ som de kan klaga hos. Det är inte heller så enkelt att upprätthålla en fullgod infrastruktur i detta hänseende, särskilt där det inte finns så många människor.

Herr kommissionsledamot Barnier! Ni sade att ni alltjämt är ny på den här posten och att ni åtminstone vill ta allt under övervägande. Jag tror er. Men ni måste förstå att vi är ytterst skeptiska, särskilt inom utskottet för transport och turism. Brian Simpson sade att det var samma sak med järnvägspaketet – den föregående kommissionen hade ansvaret för att övervaka genomförandet av det – praktiskt taget ingenting genomfördes och ingenting hände. Inte heller på andra områden har saker och ting alltid gått som vi hade önskat. Jag känner till det eftersom jag tidigare också var verksam inom politiken i Tyskland. Beslut fattas som är väldigt bra och som alla är överens om, och sedan tänker ingen på att kontrollera om de genomförs och om de genomförs snabbt till det bästa för människorna i Europa och för arbetstagarna. Det är vad vi väntar oss av er. Visa oss därför att vi kan lita på er. Vi kommer att bli mycket nöjda om det visar sig vara berättigat.

  Isabelle Durant, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag ifrågasätter inte den demokratiska och öppna karaktären av det förfarande som ledde till antagandet av dessa olika direktiv om liberaliseringen av postmarknaden. Inte heller ifrågasätter jag att det är viktigt att övervaka tillämpningen av dem. Men jag anser att det är precis lika demokratiskt och öppet att någon gång verkligen utvärdera följderna av ett direktiv och följderna av dess tillämpning. Jag tror att det förmodligen finns små skillnader mellan medlemsstaterna, men jag anser inte att vi kan tala om att vi förbättrar posttjänsten eller gör den mer tillgänglig för de europeiska medborgarna.

Ni talade om en motiverad och stödjande attityd. Jag tror att det är rimligt att fastslå att vi upplever en koncentration av privata operatörer och följaktligen ett slags privat oligopol snarare än avveckling av ett offentligt monopol och etablerande av konkurrens såsom det var planerat. Jag är inte säker på att det var det avsedda resultatet.

Ni talade om att stödja en process. Vilket lagstiftningsförfarande tillämpas? Jag är glad över att det finns en grupp med tillsynsorgan, men jag skulle vilja ha en klar uppfattning om vad som utgör god lagstiftningspraxis eftersom systemet har många brister.

Slutligen vill jag när det gäller europeisk sysselsättning instämma med min kollega, Saïd El Khadraoui, genom att betona att de nya arbetstillfällen som skapas är mycket osäkra arbetstillfällen, och att förlorade arbetstillfällen i stället är det vanliga.

Jag är glad över att ni anordnar en rundabordskonferens så att alla berörda parter kan delta i dialogen. Om vi, som ni, vill bringa den inre marknaden till överensstämmelse med medborgarna är öppnandet av posttjänsten verkligen ett skolexempel för att visa att det är möjligt. Men det kräver för det första en ”från fall till fall”-utvärdering av de resultat och av de konsekvenser som vi i dag ser på fältet. Det är inte de mål som ni satte upp – eller som andra satte upp. Det är på tiden att vi utvärderar situationen innan vi går vidare och rentav skapar en ännu större klyfta mellan europeiska medborgare och deras posttjänst.

  Cornelis de Jong, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Kommissionsledamot Barnier! Ni sade, i samband med att ni tillträdde er tjänst, att ni skulle ge den inre marknaden en mer social dimension. I sin rapport lade även professor Monti en stark betoning på detta, och det måste välkomnas. Men hur ser läget ut i verkligheten? I går, under demonstrationen med hundratals manliga och kvinnliga brevbärare utanför denna byggnad, sade en nederländsk kvinnlig brevbärare till mig att hon redan var 55 år, hade arbetat för posten i bara 20 år och antog därför att hon skulle bli en av de första som skulle få gå från TNT Post nästa år. Hon är inte ensam. TNT Post i Nederländerna håller på att säga upp alla sina brevbärare helt enkelt därför att man nu måste ta hänsyn till andra konkurrenter – från sitt eget dotterbolag – som anställer tillfälliga, ”flexibla” arbetstagare som ska dela ut posten för en mycket lägre lön. Det handlar om 15 000 uppsägningar av yrkeskunniga brevbärare som är pålitliga och som i många fall har haft jobbet i årtionden. Herr kommissionsledamot! Varför har ni aldrig genomfört en undersökning om de sociala konsekvenserna av liberaliseringen av marknaden för posttjänster; eller, snarare, varför undanhåller ni från Europaparlamentet den undersökning som ni redan har finansierat, som man kan hitta på Internet på pique.at? Liberaliseringen kommer att få dramatiska konsekvenser för alla som skickar eller tar emot post. I Nederländerna finns det flera företag som delar ut post ett par gånger om dagen eller mitt i natten, men vissa dagar inte alls, stängningen av postkontor, mer eller mindre alla kontor, och den senaste idén som har utvecklats inom era tjänster, hos den grupp av tillsynsmyndigheter som ni nämnde men inte rådfrågade parlamentet om, nämligen att införa extra höga avgifter för personer som bor på öar eller i bergsområden.

Herr kommissionsledamot! Kan ni någon gång ge oss en fullständig undersökning av liberaliseringens alla konsekvenser för brevbärarna och för tjänsten som sådan, och kan ni utan dröjsmål lägga fram ett förslag att senarelägga datumet för inledningen av liberaliseringen – dvs. ett moratorium – tills vi har fått dessa uppgifter? Det skulle ge den inre marknaden en social dimension.

  John Bufton, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! När EU bestämde att postsektorn skulle bli konkurrensutsatt förstörde man en viktig brittisk tjänst. Som en suverän nation drevs våra postkontor av the Royal Mail och hade kopplingar till sparbanker, tillståndsgivning, socialhjälps- och pensionssystem, för att bara nämna något.

År 1975 hade vi 25 000 postkontor. Nu finns det färre än 12 000 trots befolkningsexplosionen. Efter att de tvingats sälja sin vinstgivande gren, kunde postkontoren inte ha öppet utan statligt stöd. Tusentals slog igen och berövade då samhällena tillgången på viktiga tjänster.

I samband med EU:s postreform säger man att det bör finnas posttjänster av god kvalitet i hela unionen. Det är exakt vad vi hade i Storbritannien. Som ett konsoliderat företag var tjänsten effektiv, priserna styrda och alla hade tillgång till den. Nu har sektorn styckats, och folks förtroende för den har rasat. Det är synd och skam att beröva Storbritannien på en effektiv allmännyttig tjänst bara för att man ska ta hänsyn till konkurrenslagstiftningen. Vill ni även privatisera National Health Service nästa gång? Storbritannien måste få möjlighet att slippa att följa detta direktiv.

  Georges Bach (PPE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill gratulera herr Simpson till att ha ställt rätt frågor. Denna liberaliseringsprocess har ännu inte visat att man kan uppnå målen med bättre tillgänglighet och bättre kvalitet till överkomliga priser. Tidigare tillhandahöll även de traditionella postföretagen bra kvalitet till bra priser. Vi måste emellertid erkänna att de traditionella postföretagen har moderniserats, vilket – genom omfattande omstrukturering – har gjort det möjligt för dem att öka sin effektivitet.

Jag anser att det är oerhört viktigt att man tar hänsyn till olika synpunkter. Det är t.ex. viktigt att man fortsätter att följa arbetsrätten, med andra ord arbetsplatsförhållanden och löner. Detta kan bara övervakas genom kollektivavtal. Det är det enda sättet att förhindra social dumpning.

Den universella tjänsten har redan nämnts många gånger: utdelningen av brev och paket över hela Europa. Jag förväntar mig också att kommissionen genomför en undersökning om den universella tjänsten. Varje land måste dessutom uppfylla sitt åtagande att inrätta en oberoende tillsynsmyndighet. Förutom tillsynskraven måste denna myndighet även övervaka personalförhållandena och hantera kundklagomål. För att göra detta möjligt måste denna myndighet få tillräckligt med personal.

Eftersom e-post och e-handel blir allt vanligare och bank-, försäkrings- och reklambranschen använder postinfrastrukturen, måste denna förbättras på kort sikt. Jag förväntar mig att kommissionen lägger fram en konsekvensbedömning som även tar hänsyn till sociala aspekter. Jag gratulerar även kommissionen till inrättandet av användardialoggruppen för fackföreningar, kunder och operatörer, som tillkännagavs av Michel Barnier.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Liberaliseringen av posttjänster är planerad att ske under 2011. Medlemsstater som blev medlemmar i EU efter 2004 och de som har särskild topografi har möjlighet att skjuta upp öppnandet av sin marknad för posttjänster för konkurrens till 2013.

Det är emellertid nödvändigt inom posttjänstsektorn att medlemsstaterna garanterar insamlingen, sorteringen, transporten och utdelningen av post till alla EU-medborgare oavsett var de bor, en gång om dagen, minst fem dagar i veckan till samma pris i hela medlemsstaten, för att därmed uppfylla åtagandet att tillhandahålla en universell tjänst.

Jag vill betona behovet, även under denna krisperiod, att medlemsstaterna fortsätter att se till att postnäten fungerar smidigt, med ett tillräckligt antal utlämningsställen även på landsbygden.

I direktivet om fullständigt genomförande av den inre marknaden för posttjänster anges att medlemsstaterna är skyldiga att fastställa sina egna metoder för finansiering av den universella tjänsten, samtidigt som de får tillräcklig flexibilitet. Denna finansiering bestämmer kvaliteten på posttjänsten, tillhandahållandet av anständiga arbetsförhållanden för arbetstagarna och garantier angående arbetstillfällena och arbetstagarnas fortbildning och inkomster.

Jag anser att det är helt nödvändigt att kommissionen före årets slut lägger fram en undersökning om konsekvenserna av liberaliseringen av posttjänsterna i stater som helt har öppnat upp för konkurrens på detta område.

Jag vill slutligen påpeka behovet av att postoperatörerna diversifierar sin verksamhet genom att tillhandahålla tjänster som är lämpliga för informationssamhället.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). - (EN) Herr talman! Den inre marknaden för posttjänster kommer att genomföras fullständigt senast i december i år. Många som bor på landsbygden – av vilka jag företräder många – och många som jobbar inom tjänsten i Irland och i EU hyser verkliga farhågor. Brevbärarna spelar en viktig roll i det irländska samhällslivet. Jag vill ta tillfället i akt att tacka dem och berömma dem för den roll de spelar och att de ofta gör saker som ligger utanför deras egentliga plikt.

Posttjänsten är, som vi alla vet, mer än en ekonomisk sektor. Den är en integrerad del av vår sociala väv på landsbygden, särskilt i mitt hemland eftersom 40 procent av befolkningen bor på landsbygden. Posttjänstemännen är en viktig källa till social kontakt för många äldre personer och för dem som bor i isolerade samhällen. Det är därför mycket viktigt att kommissionen ser till att man fullt ut respekterar det universella tjänsteåtagandet enligt denna lagstiftning. Jag noterar kommissionsledamotens kommentar om de nationella tillsynsmyndigheternas skyldighet.

Kommissionen måste garantera att posten hämtas och delas ut till kunder överallt i unionen, även på den mest isolerade landsbygden, fem dagar i veckan i enlighet med lagstiftningen. Jag gläder mig över kommissionsledamotens kommentar om användardialoggruppen som naturligtvis kommer att omfatta medborgarna, näringslivet, fackföreningarna och parlamentet.

För ett tag sedan hade vi besök av en delegation med europeiska posttjänstemän. Jag anser att vi har en skyldighet att företräda dem och, vilket är viktigare, företräda medborgarna och se till att de får den universella tjänst som de hade för många år sedan, långt före den ekonomiska utvecklingen i unionen.

  Eva Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Hittills har jag tyvärr sett mycket lite av den förbättring som utlovas som ett resultat av denna ytterligare fas i liberaliseringsprocessen. Tvärtom visar den information som vi parlamentsledamöter får att situationen håller på att förvärras. Vi ser redan en minskning av posttjänsterna på landsbygden. Det finns inte längre någon garanti för tillgången till posttjänster på landsbygden, särskilt i svåråtkomliga bebodda områden.

Det finns fler jobb, men det är inte heltidsjobb. Det går inte att försörja sig på dem, och de kan i bästa fall bli en extrainkomst för en familj. Men om den enda användare av posttjänster vi tittar på är reklambranschen så har fördelarna naturligtvis redan visat sig, för det råder ingen tvekan om att den branschen har utökat sin marknad. De samhällsomfattande tjänster som egentligen ska garantera en grundläggande service ska nu betalas av medlemsstaterna, som samtidigt är utsatta för ett enormt tryck eftersom det inte finns något mer budgetutrymme för att garantera att dessa tjänster ska kunna tillhandahållas på landsbygden genom subventioner. I detta fall, herr kommissionsledamot, har de indirekta konsekvenserna på detta område fått alltför liten uppmärksamhet i konsekvensbeskrivningarna, och detta kommer att leda till en försämrad situation för konsumenterna och för de postanställda.

  Sabine Wils (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Två faser i liberaliseringen av posttjänsterna har redan slutförts. Kommissionen har fortfarande inte publicerat en enda studie som endast handlar om sociala förhållanden och om hur de postanställda påverkas av öppnandet av marknaden. Min fråga till er, kommissionsledamot Barnier, är när denna studie till sist kommer att göras tillgänglig för parlamentet.

I går fick vi höra av många postanställda från flera EU-medlemsstater att hela arbetsstyrkor redan avskedats av de nya postföretagen och återanställts med sämre villkor. Konkurrensen och konkurrenspolitiken får inte ges fritt spelrum på arbetstagarnas bekostnad.

Om kommissionen och parlamentet verkligen vill göra något för att bekämpa fattigdom och utanförskap inom EU måste den tredje fasen i liberaliseringen av posttjänsterna stoppas nu. Konsekvenserna för de postanställda och för kvaliteten i de samhällsomfattande tjänsterna måste först undersökas. Vi vill därför ha ett moratorium för den tredje fasen i liberaliseringen av posttjänsterna, för kundernas och de postanställdas skull.

  Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PPE). – (PL) Herr talman! Vi diskuterar ett mycket viktigt steg här – ett viktigt beslut för en liberalisering av posttjänsterna inom EU och för en rättvis konkurrens. Direktivet om fullbordandet av den inre marknaden för posttjänster är ett sådant beslut. Vi måste göra allt för att direktivet tillämpas på ett korrekt sätt och i rätt tid i alla medlemsstater. Michel Barniers svar visar tydligt att han kommer att arbeta med detta i nära samarbete med medlemsstaterna. Jag välkomnar verkligen kommissionens beslut att inrätta en europeisk tillsynsmyndighet för posttjänster, där representanter för de nationella tillsynsmyndigheterna på området kommer att ingå. Jag är säker på att detta kommer att bidra till att konsolidera posttjänsterna. Öppnandet av medlemsstaternas postmarknader för oberoende operatörer är ännu ett mycket viktigt ämne, och jag noterar med optimism alla de olika åtgärder från kommissionen som vi har fått höra om här. Syftet med dessa åtgärder är att göra det möjligt för oberoende operatörer att arbeta fritt i varje medlemsstat. Jag är mycket glad över planerna på en permanent övervakning av tillämpningen av direktivet. Det finns en ytterligare fråga: En europeisk identitet kräver tydliga symboler. Dessa symboler är den gemensamma valutan, flaggan och nationalsången, men på ett liknande sätt skulle dessutom en ytterligare symbol för en europeisk identitet kunna vara momsfri roaming inom EU och ett gemensamt frimärke. Skulle det inte vara mödan värt att överväga sådana åtgärder?

  Debora Serracchiani (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Fullbordandet av den inre marknaden för posttjänster innan årsskiftet är ett viktigt steg, men kommissionen borde göra en konsekvensbeskrivning – som flera tidigare talare har påpekat – för liberaliseringen av postmarknaden för att bättre förstå medborgarnas behov.

Hur tänker kommissionen egentligen värna om rättigheterna för de europeiska medborgare som bor i svårtillgängliga områden, till exempel i bergsområden eller på landet, så att de kan få post regelbundet, och vilka instrument tänker kommissionen införa för att genomföra detta?

Dessutom anser jag att vi inte bör använda detta direktiv, som redan finns, för att rättfärdiga social dumpning. Det är medlemsstaterna som måste tillämpa direktivet och som har alla resurser för att göra detta.

  Sari Essayah (PPE). - (FI) Herr talman! Frågan om att konkurrensutsätta posttjänster har skapat en oro i många medlemsstater för hur man ska kunna bevara deras tillgänglighet och kvalitet.

I ett stort men glesbefolkat land som Finland finns det exempelvis en fara för att det bara blir intressant att konkurrera i de mest tättbefolkade stadsområdena, där det går att göra en ekonomisk vinst. Kostnaderna för att bära ut posten i de olönsamma glesbefolkade områdena måste däremot bäras av samhället.

Utbärningskostnaderna i glesbefolkade områden är i genomsnitt fyra gånger högre än i bebyggda områden. I extrema fall kan kostnaderna vara tio gånger högre. Trots detta har också i Finland vissa posttjänster nu öppnats för konkurrens.

Direktivet är ett försök att säkra standarden i tjänsterna genom att införa skyldigheter för den som ska tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Jag skulle vilja höra kommissionsledamotens synpunkt på hur konkurrensen kan fungera och vara rättvis om de krav på tjänstens kvalitet och standard som ställs på den som ska tillhandahålla samhällsomfattande tjänster är betydligt hårdare än de krav som ställs på konkurrenterna. Hur ska de kostnader som uppstår genom leveransen av den samhällsomfattande tjänsten täckas?

I direktivet föreslås olika finansieringsalternativ, där det enklaste är att finansiera förlusterna med skattemedel. Detta kommer dock förmodligen inte att betraktas som lämpligt, med tanke på de aktuella offentliga finanserna. Det finns en risk för att situationen i Finland kommer att bli fullständigt absurd. De samhällsomfattande tjänsterna ska levereras av ett lönsamt statligt företag vars årliga vinst på cirka 100 miljoner euro skulle omvandlas till statsbudgetutgifter på i stort sett samma belopp, så att ett fåtal företag skulle kunna göra vinster på de lukrativa marknaderna i städerna. Detta skulle kunna bli mycket svårt att bortförklara inför skattebetalarna.

Slutligen skulle jag vilja fråga kommissionsledamoten om det inom ramen för detta direktiv kommer att bli möjligt att nationellt lagstifta om exempelvis en avgift för att tillhandahålla en posttjänst som skulle betalas av alla operatörer inom sektorn så att man kan garantera tjänster utan egenintressen och även på olönsamma områden.

  José Manuel Fernandes (PPE). – (PT) Herr talman! Posttjänsterna är ett grundläggande kommunikationsmedel. De spelar en viktig roll för konkurrenskraften och för målen om social, ekonomisk och territoriell sammanhållning. Därför är det inte acceptabelt att de som bor på landet inte har tillgång till tjänster av samma kvalitet som andra människor har tillgång till. De mest missgynnade eller isolerade delarna av en befolkning har rätt till posttjänster av god kvalitet. Det har skett en minskning av antalet serviceställen på landet, och en sänkning av kvaliteten på tjänsterna i Portugal och i andra medlemsstater. Kvaliteten på dessa tjänster måste höjas eller upprätthållas, men får aldrig sjunka.

Vi måste också förhindra att tillämpningen av europeisk lagstiftning inverkar negativt på de postanställdas arbetsförhållanden och löner. Vi får inte acceptera att de som konkurrerar om tjänsterna bara tänker lägga beslag på köttbitarna och lämna kvar benen åt alla andra. Jag syftar alltså exempelvis på dem som bara tänker leverera tjänster på platser där utdelningen är lönsam, med andra ord tättbefolkade områden.

Kommissionen måste därför hitta lösningar för att förebygga de problem jag just har nämnt, och vidare sträva efter att se till så att lagstiftningen på detta område efterlevs och om nödvändigt förbättras.

  Sophie Auconie (PPE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I våra moderna samhällen är effektiva kommunikationstjänster av grundläggande betydelse både för våra företag och för alla europeiska medborgare.

Ur denna synvinkel är öppnandet av postmarknaden en verklig utmaning för denna sektor, i en tid när den tekniska utvecklingen och den ekonomiska krisen har försvagat de företag som hittills har stått för postbefordran.

Liksom många av mina kolleger i parlamentet är jag mycket mån om den ekonomiska och sociala sammanhållningen och om den territoriella sammanhållningen, som dessa posttjänster i grund och botten är en del av. Som vice ordförande i den tvärpolitiska gruppen för posttjänster är jag medveten om de farhågor som finns för framtiden när det gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och i dag demonstrerade ett hundratal postanställda i Strasbourg.

Enligt min åsikt är det mycket viktigt att se till att postmarknaden inte öppnas på bekostnad av arbetsförhållanden och tjänsternas kvalitet. Målet för 2008-direktivet är att garantera en tjänst av god kvalitet till konkurrenskraftiga priser samtidigt som arbetstillfällen skapas. För att det ska gå att uppnå detta mål måste lagen tillämpas omsorgsfullt, särskilt när det gäller skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Dessutom måste leverantörerna av posttjänster utvecklas genom att diversifiera sina verksamheter och samtidigt sina inkomstkällor.

Herr kommissionsledamot, vi räknar med att Europeiska kommissionen kommer att vara vaksam och noga övervaka utvecklingen inom denna ekonomiska sektor. Ni har framgångsrikt genomfört en stor strukturreform inom samordningen av penningpolitiken, av den finansiella tillsynen. Jag är säker på att ni kommer att kunna få med oss alla så att vi kan gå framåt med denna viktiga reform.

  Talmannen. – Nästa punkt är ögonkontaktsförfarandet.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) December 2010 är en viktig milstolpe i skapandet av en gemensam marknad för posttjänster i länderna inom EU, som öppnas för alla leverantörer av posttjänster, vilket innebär att konkurrensen ökar inom denna sektor. EU har varit nyskapande inom denna sektor sedan 1992, och det senaste direktivet kom 2008. Jag ser det som ett mycket viktigt steg med tanke på de starka monopol som finns på de nationella postmarknaderna i de flesta medlemsstater, något som leder till ständigt ökande priser för posttjänster och till negativa konsekvenser särskilt för konsumenter.

Jag stöder helt och hållet liberaliseringen och privatiseringen av den europeiska postmarknaden och avskaffandet av statliga monopol, vilket inte bara kommer att leda till lägre priser utan också till posttjänster med högre kvalitet för den vanliga konsumenten, förhoppningsvis med minsta möjliga påverkan på antalet arbetstillfällen.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag frågade själv ut kommissionen i juni om de negativa effekterna av liberaliseringen av offentliga tjänster för konsumenterna genom att betona att många undersökningar har påvisat allvarliga brister, främst inom posttjänsterna, i form av prishöjningar, sjunkande kvalitet och bristande insyn.

Jag uppmanar återigen kommissionen att analysera inte bara elmarknaden, som den gjorde i början av 2010, utan också posttjänsterna, för att se vilken nytta konsumenterna egentligen har av en fri marknad när det gäller valmöjligheter, pris och kvalitet. Jag uppmanar den också att analysera arbetskvaliteten inom posttjänsterna. Jag frågar detta eftersom tiden för att göra storslagna uttalanden om liberaliseringens fördelar nu är förbi. Nu är tiden inne att göra bedömningar på grundval av fakta innan fler åtgärder vidtas, så att de misstag som gjorts inom de andra liberaliserade sektorerna inte upprepas inom sektorn för posttjänster.

Jag noterar att gruppen för användardialog har skapats, men som Saïd El Khadraoui sade innan mig måste fler framsteg göras – vi förväntar oss mer av er, herr kommissionsledamot. Kommissionen måste sluta att rusa framåt utan hänsyn.

  Marian Harkin (ALDE). - (EN) Herr kommissionsledamot, ni berättade för oss att direktivet skapar ett manöverutrymme för medlemsstaterna när de tillämpar det för att tillgodose sociala krav, men jag ber er som kommissionsledamot att se till att dessa sociala krav respekteras fullt ut.

I går röstade vi i parlamentet igenom riktlinjerna för sysselsättningen och efterlyste rimliga arbetsförhållanden. Ändå försvinner över hela Europa arbetstillfällen med rimliga villkor inom postsektorn. De ersätts av otrygga och lågavlönade jobb, och vi vet att liberaliseringen av posttjänsterna ligger bakom denna utveckling. Det råder stor oro bland medborgarna och bland de postanställda för förlusterna av arbetstillfällen och jag tror inte att vi i detta parlament och i kommissionen kan fortsätta att bortse från detta faktum.

Som representant för en valkrets som till stor del ligger på landsbygden har jag fått många frågor om kravet på att postförsändelser ska hämtas och delas ut fem dagar per vecka. Återigen har ni ett ansvar på detta område.

Slutligen håller jag med många av de andra talarna om att vi behöver ett moratorium för den fullständiga tillämpningen av detta direktiv. Samtidigt …

(Talmannen avbröt talaren.)

  João Ferreira (GUE/NGL). - (PT) Herr kommissionsledamot! Över hela Europa är både anställda i sektorn och andra överens om ett oomtvistligt faktum: Liberaliseringen av posttjänsterna har, i motsats till vad som har hävdats och fortfarande hävdas av dem som verkade och fortfarande verkar för den, lett till betydande försämringar av de tjänster som levereras och till ett aldrigt tidigare skådat angrepp på rättigheterna för arbetstagarna inom sektorn.

Liksom i andra sektorer leder liberalisering till privatisering, och detta skulle vara ett monopol i europeisk skala. Konsekvenserna är uppenbara, också i länder där processen är ännu mer bakvänd: minskad geografisk täckning och utdelningsfrekvens, högre priser och social och arbetskraftsrelaterad dumpning. Detta har lett till att anställda och andra håller på att förenas i en gemensam kamp mot privatiseringen och förstörelsen av denna viktiga allmänna service. Vi skulle vilja hedra dem, ge deras initiativ ett erkännande och betona vikten av deras kamp. Kommissionen borde uppmärksamma dem mer.

  Evelyn Regner (S&D). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag har just deltagit i debatten om bättre lagstiftning. Postmarknadens liberalisering är ett exempel på hur många av de negativa konsekvenserna inte skulle ha uppstått om – vilket tidigare sades i rapporten om bättre lagstiftning – en oberoende och tillförlitlig konsekvensbeskrivning hade gjorts.

Kommissionen har inte publicerat en enda studie som enbart har handlat om sociala förhållanden och effekterna av postmarknadens liberalisering. Kommissionen stöder bara de nationella tillsynsmyndigheterna för att garantera en helt ohämmad konkurrens. Ni är medvetna om konsekvenserna av detta: otillförlitliga transporter, underbetalda arbetstagare med låg kompetens, utdelning nu bara tre dagar, olika priser för olika regioner. Jag har därför en personlig fråga till er, herr kommissionsledamot. Blöder inte ert hjärta när ni ser att La Poste i Frankrike privatiseras trots att företagsledningen, fackföreningarna och människor i allmänhet är emot det?

  Inés Ayala Sender (S&D). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! I länder som har kommit långt med liberaliseringen, till exempel Finland, Storbritannien och Tyskland, har den lett till en rad brister, kollapsande operatörer och stora förluster av arbetstillfällen utan tydliga sociala alternativ.

Det tredje postdirektivet antogs med tre viktiga villkor. Det första garanterar den allmänna postservicen som en skyldighet för posttjänstleverantörer inom hela territoriet till samma pris och minst fem dagar i veckan som en garanti för social och territoriell sammanhållning. Det andra är utvärdering och övervakning av de sociala effekterna och kvaliteten på arbetstillfällena, eftersom konkurrens inte får vara baserad på social dumpning, och därför uppmanar vi Michel Barnier att bevisa för oss att direktivet har haft de effekter som parlamentet krävde. Det sista villkoret är användarnas rättigheter, som inte är de grundläggande rättigheterna, utan de rättigheter som vi lovade dem för den nya eran: information om serviceställen, om kapaciteten i nya posttjänster, om reklamationsrätten …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, kommissionsledamot Barnier, mina damer och herrar! Övergången från posttjänster som drivs av de olika staterna till en posttjänst som drivs för Europa i dess helhet är ett initiativ som kommer att stärka de olika regionerna, och jag stöder det.

Jag vill ändå efterlysa en noggrann utvärdering av kostnader, tidsramar och faktiska fördelar. Vi bör möjliggöra en snabb postutdelning, med hänsyn tagen till landsbygden. Nätverken som kopplar samman de olika länderna och regionerna bör förstärkas. Vi måste skapa trygga anställningar – inte osäkra jobb – och genomföra eventuella pensionsavgångar stegvis. Posttjänsternas kostnader får inte öka, och vi måste …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Jag är förvånad över att frågeställaren enligt arbetsordningen inte har någon särskild tid att svara och måste använda ögonkontaktsförfarandet.

Därför, herr Simpson, enligt min tolkning av talmannens styrande roll, tänker jag ge er två minuter för att svara på alla inlägg som har gjorts.

  Brian Simpson, frågeställare. − (EN) Herr talman! Jag tycker att det faktum att många vill delta i ögonkontaktsdebatten visar hur viktig den här frågan är för parlamentet, och det är detta jag vill betona för kommissionsledamoten.

Jag har hört kommissionsledamotens svar, och i vissa avseenden är jag glad över det jag har fått höra, men det finns en stor oro i detta parlament för att liberaliseringen av posttjänsterna kommer att leda till att de sociala förhållandena och arbetsvillkoren liksom de tjänstevillkor som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna kommer att offras på liberaliseringens och privatiseringens altare på vissa områden.

Jag anser därför att det är lämpligt att vi klargör detta för honom, och jag hoppas att han kommer att ta upp det i sitt svar.

Den andra frågan jag vill ta upp är ett svar på det som sades av talesmannen från EFD-gruppen om Storbritannien, och att han skyllde stängningarna av postfilialer i Storbritannien på denna liberaliseringsprocess.

Vi måste motsäga den lögnen mycket kraftfullt. Stängningen av postfilialer i Storbritannien berodde på ett beslut av Storbritannien. Det var ett beslut som fattades på grund av att den brittiska regeringen minskade sina anslag till postfilialer och övergick till att betala ut ersättningar som direktbetalningar. Detta var ett av de största skälen, i kombination med nedskärningar inom Royal Mail, till att postfilialer stängdes i Storbritannien.

Slutligen är idén om att Storbritannien inte ska delta något av det mest skrattretande jag någonsin har hört när det gäller posttjänster. Varför? Den regering i Europa som varit mest Hizbollah-radikalt proliberal och varit allra ivrigast att hinna före alla andra europeiska regeringar med liberaliseringar har varit Storbritanniens egen regering, från Thatcher till Major till Blair ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den här debatten är mycket viktig och jag tackar Brian Simpson för att han initierat den.

Jag vill göra två eller tre klarlägganden innan jag går lite mer på djupet.

För det första, som jag sagt tidigare och som var och en borde inse objektivt, har liberaliseringen av postsektorn under kontrollerade former inte genomförts på något hemlighetsfullt, brådstörtat eller slumpartat sätt, den har genomförts i linje med lagstiftade demokratiska processer och med stöd från samtliga regeringar. Många av er har spelat en mycket viktig roll i det sammanhanget: Brian Simpson är en av dem, Markus Ferber är en annan och jag skulle kunna nämna många fler.

Det är här vi står i dag. Det här är en stegvis reform. Enligt vad mina medarbetare har meddelat mig har man utfört ca 20 branschstudier. Det här har inte skett brådstörtat eller i skymundan. Det har inte heller skett på ett överilat eller hänsynslöst sätt. Det har genomförts successivt och stegvis. Det var min första punkt.

Min andra punkt är att jag vet vad som står i fördragen och i direktiven. Sophie Auconie nämnde en mycket viktig term: territoriell sammanhållning. Som en av författarna till den gamla konstitutionen och det nya Lissabonfördraget – just då var jag kommissionsledamot med ansvar för institutionella reformer – kämpade jag för att orden ”territoriell sammanhållning” skulle tas in i fördraget. Det var inte så lätt. De här orden står för något, precis som Lissabonfördraget innehåller nya ord om säkerhet och skydd för offentliga tjänster.

Det här är ord som jag fäster avseende vid, utöver mina personliga åsikter, som jag vill beskriva i en enda mening: Jag anser inte att EU kan sammanfattas som ett stort frihandelsområde. EU är inte bara den inre marknaden. EU är ett gemensamt område med ekonomiskt socialt och mänskligt liv. Det var i den förvissningen som jag kom tillbaka till kommissionen. Jag vill underbygga det arbete jag utför under de fem år jag har den här hedrande rollen. Det står i fördraget. Jag har inte glömt det och om så behövs ska jag påminna alla som har glömt det.

Det finns också texter till direktiven. Jag anser faktiskt inte – det här har jag sagt till bland annat Sabine Wils – att ett moratorium eller ett plötsligt avbrott i processen skulle innebära någon fördel. Jag anser att det skulle skapa osäkerhet, vilket skulle skada företag och användare, och det vore ansvarslöst när allt kommer omkring. Nu när har jag sagt det och alltså bekräftat att processen kommer att genomföras, är det vår plikt att kontrollera att den genomförs på rätt sätt och i enlighet med vad som står i direktiven och i EU-fördraget.

Georges Bach och Sophie Auconie nämnde samhällsomfattande posttjänster; i texterna finns det några viktiga formuleringar som är utformade för att främja de samhällsomfattande tjänsterna. Det finns många mekanismer som säkrar utförandet av dessa tjänster och vi måste se till att de används; det gäller kompensationsfonden, beskrivningar inom området offentlig upphandling och dessutom andra verktyg. Det här är ord som jag inte heller har glömt.

Att arbetsförhållandena ska beaktas har också lagts in som ett väsentligt krav som måste beaktas vid auktorisering eller godkännande av postoperatörer. Beträffande socialt skydd – Cornelis de Jong, Isabelle Durant och Debora Serracchiani har tagit upp den här frågan – i det tredje postdirektivet anges tydligt att arbetslagen ger medlemsstaterna ett instrument för att förebygga social utslagning och att det är medlemsstaternas ansvar att respektera subsidiaritetsprincipen och hitta bästa sätt att garantera rätt sysselsättningsgrad och rätt nivå för socialt skydd.

Jag skulle kunna ge ännu fler exempel på fraser och formuleringar som samtliga är krav för medlemsstaterna, för företag och för kommissionen, under överinseende av parlamentet och rådet.

Jag skulle också vilja säga något om en fråga som påverkar mig personligen, eftersom jag för 20 år sedan blev vald till representant för ett lantligt och verkligen mycket bergigt område, och vi vet ju hur viktiga de offentliga tjänsterna är för de mest isolerade och svagaste människor som bor i sådana områden. Pat the Cope Gallagher tog upp den här frågan och det gjorde också José Manuel Fernandes, Sophie Auconie och Marian Harkin alldeles nyss. Beträffande landsbygden vill jag påpeka att om medlemsstaterna inte lyckas nå upp till vissa minimikrav, kommer kommissionen att använda alla verktyg som står till förfogande för att se till att medlemsstaterna sköter de här grundläggande posttjänsterna, särskilt på landsbygden, i enlighet med den territoriella sammanhållningen.

Jag inser att det krävs framsteg, inget tanklöst ivägrusande, och vi måste se till att löftena i direktiven och fördraget blir respekterade. Det är därför stegen med utvärdering, undersökning, rapportering och korrigering, när så behövs, måste utföras på bästa sätt. Saïd El Khadraoui, Silvia Adriana Ticău och Sabine Wils nämnde de första undersökningarna. Jag kan bekräfta att vi kommer att utföra en första undersökning i år – vid slutet av året – som kommer att förse alla involverade parter med analys av den senaste utvecklingen inom postmarknaderna och som också kommer att täcka de senaste sysselsättningstendenserna.

Och inte nog med det: Vi har den officiella rapporten som vi ska presentera för parlamentet och rådet 2013, när hela direktivet har genomförts av samtliga medlemsstater. Sedan har vi också användarnas dialoggrupp, där ni ska delta tillsammans med fackföreningarna, företagen och själva brukarna. Gruppen kommer att höra regleringsmyndighetsgruppen och analysera konsekvensbedömningar som tillhandahålls av kommissionen.

För att sammanfatta – och här vänder jag mig till bland annat Róża Gräfin von Thun und Hohenstein, Isabelle Durant – jag är lika angelägen som ni att se till att direktiven genomförs korrekt, utan att medborgare och användare kommer till skada. Jag kommer att vara lika angelägen som ni att se till att konsekvensbedömningarna blir sakliga, noggranna och hederliga. Eftersom jag talar om ärlighet, vill jag upprepa det Brian Simpson sade: ”Vi måste vara ärliga mot Europa.” Det är därför som de här undersökningarna och den publicitet som kommer genereras i förhållande till dem, de debatter som kommer att skapas kring undersökningarna – särskilt inom användarnas dialoggrupp – är viktiga. Jag åtar mig att se till att vi är ärliga mot EU och mot de beslut som vi har tagit gemensamt.

När vi talar om arbetstillfällen inom postservicen, när vi talar om distributionskvalitet, när vi talar om territoriell sammanhållning, när vi talar om socialt skydd, vilken påverkan har EU-besluten? Vilken påverkan har de beslut som tas av företagen? Vilken påverkan har de politiska beslut som fattas av regeringarna? Vi måste uttala vem som har ansvaret för vad och inte ställa EU till svars för allt som händer på marknivå.

Därför vill jag också se att den här debatten och utvärderingen genomförs ända till slutet och det är därför jag personligen ska ansvara för att användarnas dialoggrupp kommer till stånd. Jag kommer att göra det för att visa på kommissionens uppriktighet och ärliga syfte inom den här sektorn, som är central för den inre marknaden – ett område för gemensamt ekonomiskt och socialt liv, som jag är angelägen om och där jag är en av de ansvariga.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum om tio minuter.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Tidsfristen för genomförandet av den inre marknaden för posttjänster börjar ta slut. Men även om det här direktivet kommer att ge ökad konkurrens i städerna, är det ingen tvekan om att det kommer att allvarligt försämra den service som tillhandahålls på landsbygden. Av den irländska befolkningen bor 40 procent på landet och det är väsentligt att det finns postservice för dem som bor avlägset till. I de här områdena är posttjänster ofta olönsamma.

Hur tänker kommissionen säkerställa att sådan service som är nödvändig för små, marginaliserade samhällen inte upphör och att posten även fortsättningsvis kommer att hämtas och levereras i avlägsna områden, i enlighet med skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster? Med tanke på att företagsleveranser och posttjänster i städerna är mycket lönsamma, vad kan göras för att garantera att nya aktörer inte negligerar kunderna och tjänsterna i avlägsna eller olönsamma områden? Det här direktivet kan få stor social påverkan på vissa samhällen och postarbetare. Det här är frågor som måste ställas innan direktivet genomförs.

  Sandra Kalniete (PPE) , skriftlig. – (LV) EU:s styrka ligger i sammanhållning. Europeiska unionen är världens ledande region, som har agerat enligt definierade principer i mer än 50 år. Vi är starka eftersom vi är förenade och vi har visat solidaritet. De större medlemsstaterna i unionen har respekterat de mindre staternas intressen, och de ekonomiskt mäktigare staterna har stöttat ekonomiskt svagare stater. Vi får inte ge avkall från dessa principer på lång sikt. Frankrikes avsikt att sälja Mistralfartyg till Ryssland, som för två år sedan anföll Georgien, som är en partnerstat till EU och till Nato, har väckt indignation bland befolkningarna i flera medlemsstater. Jag vill inte ifrågasätta Frankrikes rätt att ingå en sådan överenskommelse. Men jag vill ändå uppmana Frankrike att följa de EU- och Nato-principer som man tidigare följt och, vilket jag är övertygad om, även kommer att följa i framtiden. Den här överenskommelsen bekymrar Frankrikes Nato- och EU-partners, som alltid följt principerna om ömsesidig solidaritet. Den här överenskommelsen kan vara ekonomiskt fördelaktig på kort sikt, men på lång sikt kan den minska säkerheten i Europa och försämra relationerna mellan medlemsstaterna och därigenom göra oss svagare. En partners synpunkt får inte ignoreras, i synnerhet inte i en så viktig fråga som den militära säkerheten i EU:s medlemsstater. Vi kan inte låta andra länder försvaga vår sammanhållning med överenskommelser av den här sorten. Vi får inte glömma att våra närmaste vänner och allierade inte finns öster om, utan inom unionen. Låt oss hålla fast vid de principer som vi hittills har hållit oss till. Om vi förblir förenade förblir vi också starka.

  Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill börja med Polen som befinner sig i en privilegierad situation, eftersom Polen har fått en tvåårig övergångsperiod. Jag vill rikta uppmärksamheten på den situationen eftersom vi på så sätt kommer att kunna förfina vissa lösningar och mekanismer som är i bruk i andra medlemsstater. Det bör påpekas att brev som väger upp till 50 gram – och en hel del sådana brev skickas med post – kommer att bli fullständigt avreglerade, trots att sådana brev ofta är av officiell eller juridisk karaktär, som skickas som en del av de ansvarsområden som anförtrotts staten. Jag frågar mig därför hur kommissionen tänker förmå medlemsstaterna att, som del av liberaliseringen, se till att denna viktiga service, kan erbjudas av olika aktörer samtidigt som man bibehåller stabilitet och säkerhet för staten och dess medborgare. Allvarliga farhågor väcks också bara genom att man nämner frågan om tillräckligt socialt skydd.

Företag som driver posttjänster är vanligen enorma företag med avsevärda personalresurser. Kommer en aggressiv prispolitik och en därav följande kostnadsnedskärningspolitik inte att leda till en definitiv minskning av antalet anställda? Om man bara tittar på servicekvalitet väcks dessutom frågan om prisfaktorn inte kommer att medföra en standardsänkning. Det sätt på vilket posttjänsterna utförs är också beroende av de ställen där man kan hämta och lämna brev, hur många sådana ställen som kommer att finnas och hur tillgängliga de är. När det gäller storstadsområdena är jag inte bekymrad. Men småstäder och i synnerhet landsbygden kommer att nästan helt berövas sin postservice.

  Jutta Steinruck (S&D), skriftlig. – (DE) Erfarenheten från länder där avregleringen redan genomförts visar att liberaliseringen av posttjänsterna är en nedåtspiral. Konkurrens behöver inte spelas ut på bekostnad av de anställda, dvs. baserat på löne- och arbetsvillkor. Vi måste hålla kvar arbeten med hög kvalitet inom den europeiska postservicen, eftersom det är enda sättet för oss att garantera samhällsomfattande tjänster åt alla. Posttjänsterna måste vara lika tillgängliga för var och en, var man än bor – det måste vara en grundläggande rättighet.

Det är kommissionens uppgift att skydda EU:s medborgare från social utslagning och att upprätthålla arbetsnormerna. Men hittills har dock ingenting gjorts. Öppnandet av de europeiska marknaderna måste inte gå hand i hand med avskaffande av socialskyddsrättigheter. Vi förkastar konkurrens mellan de sociala systemen i medlemsstaterna. Jag efterlyser ett moratorium tills de sociala effekterna har utretts, sociala villkor säkrats i hela postmarknaden, finansiering av allmänt tillgängliga tjänster har garanterats och man har funnit ett sätt att låta konkurrensen baseras på kvalitet och innovation inom marknaden. Medlemsstaterna måste ge lagstiftade garantier för full tillgänglighet till postservice.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.50 och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

4. Uttalande av talmannen

  Talmannen. − Kära kolleger, jag har något tråkigt att säga. Jag ska fatta mig kort.

Angelo Vassallo, borgmästare i Pollica i Campania-regionen i Italien mördades av Camorran, förra söndagen när han var på väg hem. Han var 57 år. Han var också känd som ”miljöborgmästaren” för sina enastående insatser för att förbättra naturmiljön i sin region.

Angelo Vassallo kämpade ständigt mot infiltration av den organiserade brottsligheten i sin kommun. I sina kontakter med kommuninvånarna visade han upp ett stort engagemang. Vi får inte underskatta den roll som den organiserade brottsligheten spelar i några av våra medlemsstater. Vi måste solidariskt hålla ihop för att utrota detta onda ur våra samhällen, så att Angelo Vassallo inte ska ha dött förgäves.

Jag vill därför be om en minuts tystnad till hans minne.

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

5. Omröstning

  Sajjad Karim (ECR). - (EN) Herr talman! Om 48 timmar kommer miljoner musliner fortfarande att fira Eid (fastemånadens slut) samtidigt som världen kommer att minnas terroristdådet den 11 september. I Florida, i USA, planeras en Koranbränning som ska sammanfalla med detta. Handlingen har fördömts av USA:s regering och av Vatikanen. Jag hoppas att parlamentet gör detsamma.

(Applåder)

Denna ytterlighetshandling att bränna Koranen är ett påfund av en ensam man och hans anhängare. Hans handlingar får inte identifieras med Västvärlden eller kristenheten. Muslimer i hela världen måste få veta att den här pastorn inte kommer att uppnå något genom sin Koranbränning. Han har blivit isolerad i sitt land och av sin religion. Det är bara genom en reaktion som han kan få en pervers känsla av att ha presterat något.

(Lång applåd)

  Gerard Batten (EFD). - (EN) Herr talman! Sajjad Karims anmärkning har visserligen stora förtjänster men jag förstår inte hur det kan ha varit en ordningsfråga. Om någon annan hade ställt sig upp för att hålla ett anförande skulle ni ha frågat honom under vilken artikel som anförandet hölls. Jag vill gärna veta på vilket sätt det här var en ordningsfråga.

  Talmannen. − Herr Batten, det var en ordningsfråga, information till parlamentet.

5.1. Bättre lagstiftning (A7-0215/2010, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg) (omröstning)

5.2. Romernas situation i Europa (omröstning)

– Efter omröstning om punkt 8:

  Hannes Swoboda (S&D). - (EN) Herr talman jag skulle vilja flytta följande ändringsförslag till en ny punkt 9a. Jag ska läsa upp det: ”Parlamentet anser att romernas situation i Europa inte på något sätt kan påverka varken Rumäniens och Bulgariens kommande anslutning till Schengenområdet eller rättigheterna för medborgarna i dessa länder.” Jag hoppas att parlamentet kan stödja detta ändringsförslag.

– Efter omröstningen:

  Gerard Batten (EFD). - (EN) Herr talman! Jag lade märke till att ett stort antal människor höll upp banderoller. Enligt vad jag vet är det emot reglerna, men ni sade ingenting om det. Om de får hålla upp banderoller, kanske jag kan få hålla upp min? Den lyder: ”Nej till EU.”

(Applåd från EFD-gruppen)

Skulle vi kunna ha en uppsättning regler som gäller alla? Skulle det vara möjligt?

  Talmannen. − Jag menar att ni har klargjort er ståndpunkt. Alla vet och har noterat att ni säger ”Nej” till Europeiska unionen.

5.3. Långvård för äldre (omröstning)

5.4. Situationen gällande Jordanfloden och särskilt det nedre Jordanflodsområdet (omröstning)

6. Brist på en öppen process samt eventuellt tvivelaktigt innehåll när det gäller handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) – Inrättande av ett europeiskt år för kampen mot våld mot kvinnor (skriftliga förklaringar): se protokollet

  Talmannen. − Kolleger! Jag har två meddelanden att framföra innan ni går. Texten är på tjeckiska så jag kommer att läsa den på tjeckiska.

  Talmannen. − Skriven förklaring (artikel 142) 0012/2010 föreslagen av Françoise Castex, Zuzana Roithová, Alexander Alvaro, Stavros Lambrinidis beträffande brist på en öppen process när det gäller handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (ACTA) och dess eventuellt tvivelaktiga innehåll. Förklaringen har undertecknats av en majoritet av parlamentets ledamöter.

Enligt artikel 123 kommer den skriftliga förklaringen skickas till samtliga adressater och publiceras som en text som antagits vid det här sammanträdet. Signatärernas namn kommer att kungöras i protokollet.

Skriftlig förklaring (artikel 142) 0020/2010, föreslagen av Marc Tarabella, Barbara Matera, Marije Cornelissen, Ilda Figueiredo och Antonyia Parvanova, beträffande inrättande av ett europeiskt år för kampen mot våld mot kvinnor. Förklaringen har undertecknats av en majoritet av parlamentets ledamöter.

Enligt artikel 123 kommer den skriftliga förklaringen att skickas till samtliga adressater och publiceras som en text som antagits vid det här sammanträdet. Signatärernas namn kommer att kungöras i protokollet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). - (PT) Herr talman! Jag vill bara välkomna att de av mina medledamöter som gjort så, har antecknat sina namn på vår begäran att skapa ett europeiskt år för kampen mot våld mot kvinnor. Vi anser att det här är mycket viktigt och vi hoppas att kommissionen ska beakta vårt yttrande. Tack alla som var med.

  Talmannen. − Vi är nu framme vid röstförklaringarna. Jag är tacksam om de av er som inte vill avge någon förklaring lämnar kammaren lugnt och stilla, så att vi kan komma i gång med förklaringarna.

7. Röstförklaringar

Betänkande: Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (A7-0215/2010)

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Herr talman! … ett steg mot ökad förståelse från EU-medborgarnas sida av de texter vi antar. Mycket återstår fortfarande att göra, men det är viktigt att vi hela tiden vidtar dessa åtgärder.

Det står klart att vi måste hitta ett sätt att balansera de båda rättssystemen, det anglosaxiska systemet och det kontinentala systemet som bygger på romersk rätt.

Avsnittet om konsekvensbedömningar är emellertid också viktigt. Det är ett centralt avsnitt som också måste återspeglas i den nationella lagstiftningen. I det avseendet måste jag påpeka att de nationella lagarna har stora brister. Det är viktigt att vi återkommer till den frågan, och det tror jag vi kommer att göra snart.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Enkel, tydlig lagstiftning som människor kan förstå är oerhört viktigt för att människor ska acceptera Europeiska unionen. Men en sund lagstiftning är också avgörande för Europeiska unionens funktion. Förenkling av EU:s lagstiftningsprocess bör därför vara en av de viktigaste frågorna för EU:s institutioner. Det kommer att utlösa nya impulser till ekonomisk utveckling och förnyelse. Men EU är inte alltid där det påstås vara, åtminstone är det den erfarenhet som jag har gjort i mitt eget land. Kommissionen måste noggrant se till att medlemsstaterna inför bestämmelser som inte sträcker sig utöver EU:s krav.

  Daniel Hannan (ECR). - (EN) Herr talman! Det finns tillfällen i denna kammare när föredragningslistan blir rent komisk. Betänkandet om bättre lagstiftning kommer från samma institutioner som har förvandlat denna del av världen till planetens mest överreglerade och minst konkurrenskraftiga block. Samma institutioner som har gett oss den byråkratiska mardröm som kallas den gemensamma jordbrukspolitiken och den ekologiska katastrof som kallas den gemensamma fiskeripolitiken.

Men låt mig försöka vara konstruktiv. Här får ni en idé om bättre lagstiftning: låt oss försöka undvika att bli pompösa när vi lagstiftar. Låt oss försöka att inte använda parlamentets arbetsordning som ett sätt att visa att vi är bra människor, att vi bryr oss om arbetslösheten, att vi bryr oss om romerna eller längre arbetstider eller vad det nu är. Klumpiga ingripanden från staten brukar i regel inte vara det bästa sättet att lösa problem. Det är betydligt bättre om vi kan se till att besluten fattas så nära de berörda personerna som möjligt.

Mitt blygsamma förslag för bättre lagstiftning är helt enkelt att vi som ett rent experiment stänger parlamentet under de kommande sex månaderna. Vi antar inga lagar alls och sen kan vi se om våra väljare klagar över det.

Resolutionsförslag (B7-0492/2010) – Gemensamt resolutionsförslag (RC-B7-0493/2010)

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) I Slovakien genomförs i dag en minnesdag för att uppmärksamma förintelsens offer. Den slovakiska staten deporterade över 100 000 judar, romer, homosexuella och funktionshindrade från Slovakien till koncentrationslägren. Av den anledningen stöder jag i dag detta förslag till resolution, som jag för övrigt också översatt. Jag anser att det är extremt viktigt att Europaparlamentet visar att vi inte vill ha något sådant i Europa i dag, vare sig nu eller i framtiden. Vi har genomlevt två stora krig i Europa och det är nu hög tid, framför allt sedan Frankrike har inlett storskaliga deportationer av romer tillbaka till deras hemländer, att visa att sådant helt enkelt inte är acceptabelt för oss, och att rösta för detta resolutionsförslag kommer att bidra till att föra fram det budskapet. Jag vill tacka alla de ledamöter som stödde vår resolution.

  Joe Higgins (GUE/NGL). - (EN) Herr talman! Jag stödde resolutionen, som bland annat undertecknades av Europeiska enade vänstern.

Genom att välja ut romerna i Frankrike och utsätta dem för diskriminering och utvisning har Frankrikes president Nicolas Sarkozy och hans regering visat prov på den mest vidriga cynism. Det handlar helt enkelt om ett oblygt utnyttjande av en minoritetsgrupp av förtryckta människor för att avleda uppmärksamheten från en katastrofal ekonomisk och social politik.

Nicolas Sarkozys politik har lett till massarbetslöshet i Frankrike och en marginalisering av många arbetarklassgrupper. Nicolas Sarkozy attackerar nu systematiskt de franska arbetarnas levnadsstandard och franska folkets pensionsrättigheter. Nicolas Sarkozy och hans regering går den franska borgerlighetens och de internationella storföretagens ärenden och försöker desperat utnyttja en sårbar befolkningsgrupp som syndabockar för att avleda uppmärksamheten från sina egna katastrofala opinionssiffror.

Jag hälsar de tiotusentals franska män och kvinnor som demonstrerade mot denna politik i lördags och jag vädjar till de franska arbetarna att visa prov på sin fantastiska tradition av solidaritet – där alla minoriteter och arbetande människor tillsammans står upp till försvar för mänskliga och medborgerliga rättigheter och en bättre framtid – utan att låta sig luras av dessa cyniska manipulationer.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Jag röstade i första hand för resolutionen från min egen politiska grupp, eftersom det i den föreslogs lösningar och inte stigmatisering av ett politiskt alternativ. Dessvärre godkändes inte det resolutionsförslaget.

När det gäller resolutionsförslaget från Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet och de som stöder deras politik, så röstade jag för ett par punkter i den texten som jag tyckte var konstruktiva, i första hand det muntliga ändringsförslaget som stöder frånvaron av en koppling mellan romernas situation i Europa och Rumäniens integrering i Schengenområdet.

Jag röstade också för andra delen av punkt 10, som innehåller ett krav på stark horisontell samordning för att reagera på sådana situationer i framtiden, och för andra delen av punkt 16, som uppmuntrar både kommissionen och medlemsstaterna att respektera romernas rättigheter och deras tillämpning.

Jag röstade också för skäl L, om behovet av en bättre representation för romerna i statliga organ och i medlemsstaternas offentliga förvaltning. Däremot kunde jag inte rösta för resolutionsförslaget som helhet, eftersom jag tycker det är demagogiskt.

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Extern migrering är ett viktigt problem för EU. Varje år kommer det 900 000 nya invandrare till Europa. Romerna är ett internt problem för Europa, eftersom migreringen av romer mellan medlemsstaterna kan räknas i tusental, inte hundratusental. Det innebär i och för sig inte att det inte skulle vara ett allvarligt problem.

Jag stöder förslaget till Europaparlamentets resolution om situationen för romerna i Europa. Jag tycker det är bra att man definierar problemet som ett paneuropeiskt problem. Problemet med romerna kan inte lösas effektivt isolerat från allt annat. Det krävs att EU satsar resurser och kunnande på lösningen, framför allt i de länder som har en stor romsk befolkning.

Romernas migrering och återvändande får inte bli en politisk fråga. Minoritetsrättigheterna får inte kränkas. Men rättigheter och skyldighet får inte enbart gälla för medlemsstaterna, utan också för de aktuella minoritetsgrupperna.

  Tunne Kelam (PPE). - (EN) Herr talman! Jag röstade för resolutionen från PPE-gruppen eftersom den resolutionen innehöll en konstruktiv och heltäckande europeisk lösning på problemet med en bättre social integrering av romerna.

I stället för att utnyttja deras allvarliga sociala och ekonomiska situation som ett instrument för politiskt motiverade attacker mot vissa laglydiga regeringar som den franska och italienska, föreslår PPE en europeisk strategi för romerna.

Att flytta problemet från en medlemsstat till en annan hjälper oss inte att hitta de nödvändiga resurserna. Vi kan bara göra detta tillsammans i en anda präglad av konstruktiva lösningar.

  Jens Rohde (ALDE). - (DA) Herr talman! Vi som kommer från det danska liberala partiet Venstre valde att rösta för det gemensamma resolutionsförslaget om romerna. Men inte eftersom vi inte tycker att språket i stora delar av resolutionen är alltför känslomässigt laddat och att attackerna som framförs är dåligt underbyggda, utan det är snarare för att vi anser att det finns anledning att ifrågasätta det sätt på vilket Frankrike helt plötsligt har beslutat att utvisa romerna. Vi tror inte att det finns något som måste undersökas i samband med Danmarks eller Tysklands utvisningar. Danmark följde gällande regler och om Tyskland inte kan skicka hem flyktingar från ett krig som är avslutat kommer begreppet flyktingstatus att gå förlorad och vi kommer att få en helt ny rättslig status i världen. Jag måste få säga att danska Venstre har känt sig obehagligt isolerat i sin kamp mot den omotiverade kritiken av Danmark och Tyskland. Varken Socialdemokraterna eller det socialistiska folkpartiet stödde oss. De skulle hellre se sitt land och grannländerna smutskastas i en tvist som saknade dokumenterbar motivering. Jag tycker uppriktigt sagt att det är pinsamt. Låt mig avsluta med att understryka att de sista resterna av den så kallade kritiken mot Danmark och Tyskland avlägsnades för gott i dag.

  Gerard Batten (EFD). - (EN) Herr talman! Jag röstade inte för någon av dessa resolutioner, eftersom jag på principiella grunder inte erkänner och aldrig kommer att erkänna EU:s demokratiska legitimitet.

Alla suveräna stater bör naturligtvis ha rätt att bestämma vem de vill släppa in på det egna territoriet, vem de inte vill släppa in och på vilka grunder. EU:s medlemsstater har frånsagt sig den rätten genom att erkänna EU-lagstiftningens överhöghet, och framför allt genom att anta direktiv 2004/38/EG om fri rörlighet för människor.

Fransmännen kan inte både ha kakan och äta den. De kan inte vara fullvärdiga medlemmar av EU och sedan diskriminera de rumänska romerna.

Om fransmännen inte accepterar detta tycker jag att de ska införa samma politik som det brittiska Independence Party, dvs. att gå ur EU och återvinna sin suveränitet.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Genom att anta resolutionsförslaget om romerna har Europaparlamentet och kommissionen, enligt min mening på ett korrekt sätt, tagit ansvar för romernas situation i EU. Men utifrån de erfarenheter jag har från mitt eget land vill jag påpeka att det inte räcker att bara erbjuda ekonomiskt eller materiellt stöd i ett försök att förbättra romernas reella situation när man letar efter effektiva lösningar för att integrera dem. Det är betydligt viktigare att man lär romerna att de måste göra betydligt mer för att skaffa sig den bästa tänkbara utbildningen och behålla ett fast arbete om de vill bibehålla en viss levnadsstandard. Det är bara genom utbildning och social integrering som romerna kommer att kunna befria sig själva från bördan av en vanhedrande ställning i vårt samhälle. Det kommer att bli en krävande uppgift och jag hoppas att vi ska lyckas genomföra den.

  Hannu Takkula (ALDE). - (FI) Herr talman! Jag röstade för att alla som är medlemmar av EU ska ha samma rättigheter. Och det omfattar också romerna.

Jag förstår att vissa, till exempel Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), anser att detta resolutionsförslag i alltför hög grad är ett verktyg för politiska åtgärder mot Frankrike. Det stämmer att vi inte får genomföra vår politik enbart som ett verktyg. Vi måste visa att EU är en gemenskap av värderingar, visa att verkligen tror på tanken att vi måste ta ansvar för våra mest sårbara befolkningsgrupper.

Vi vet att för närvarande är nivån av socialt deltagande låg bland den romska befolkningen i många europeiska länder. Därför är lösningen på detta problem en utmaning som är gemensam för européerna, för medborgarna i EU. Vi är inte trovärdiga när vi förklarar hur man ska hantera frågorna om mänskliga rättigheter utanför EU, om vi inte själva hanterar romernas situation på rätt sätt inom EU.

Jag hoppas att detta ska ses som en konkret åtgärd i Europaparlamentet. Parlamentet har naturligtvis organiserat diverse småskaliga pilotprojekt för att främja integreringen av romerna i samhället, genom utbildning etc. Men ibland har det verkat som om parlamentet inte vill anslå pengar till projekt av den typen från sin egen budget utan hellre ge dem till Grekland eller något annat land, eller till och med till länder utanför EU.

Nu måste vi lösa frågan om romerna internt i EU, en gång för alla. Det innebär att vi måste visa prov på trovärdighet och de grundvärderingar som EU arbetar på att tillämpa.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag lyssnade noga på vad Hannu Takkula sade. I själva verket har det gjorts mycket stora avsättningar, totalt uppemot tiotals miljarder euro, men bara 9 miljoner euro av dem har hittills kommit till användning.

Med det här resolutionsförslaget anser jag att Nicolas Sarkozy och Brice Hortefeux, den franska inrikesministern, som faktiskt en gång var ledamöter av detta parlament, i dag skördar vad de en gång sått. De stödde att vi öppnade gränserna. De skrev under de där avtalen. Ibland till och med utarbetade de dem eller gjorde reklam för dem. Och i dag måste de naturligtvis inse att de bräckliga gränser som inrättades – de tillfälliga lösningar som inte tillät romerna att komma och slå sig ner i Frankrike förrän efter 2013 – tja, allt det där är i dag som bortblåst.

Avslutningsvis vill jag säga följande. Det jag tycker är mest osmakligt med vissa medlemsstaters attityd är att man använder ursäkten att bekämpa diskriminering för att i själva verket bedriva en systematisk diskriminering – eller stigmatisering, för att använda deras eget uttryck – av den inhemska majoritetsbefolkningen. Det är inget fel på att försvara minoriteter, men tycker ni inte att det ibland kan uppkomma problem – kulturella, i fråga om beteende eller andra typer av problem – när det gäller dessa minoriteters uppträdande som i själva verket förhindrar deras integrering? Skulle man inte göra dessa minoriteter en tjänst genom att vara ärlig och lägga korten på bordet även när det gäller dessa problem? Det skulle inte skada att göra det åtminstone en gång.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag är chockad över det lättsinne med vilket vänstern i detta parlament jonglerar med termer som ”kollektiva utvisningar”, när vi talar om ärenden i Frankrike som bedöms individuellt, varje fall för sig och om människor som har fått hjälp att frivilligt återvända till sina hemländer. En medlemsstat har naturligtvis både rätten och skyldigheten att genomdriva reglerna i en stat som bygger på rättssamhällets principer och att vidta åtgärder mot olaglig invandring och de störningar som uppkommer i samband därmed. Hur som helst, en viktig faktor när det gäller att lösa problemen förfogar de romska samhällena själva över. Jag vill nämna ett PM från före detta nederländska ministern för bostäder, samhälle och integration Van der Laan, en socialist som bland annat säger att bland romerna är brottsligheten oproportionerligt hög, skolfrånvaron är skyhög och barnen utnyttjas för att tigga och för brottsliga aktiviteter. Enligt socialisten Van der Laan har romerna därigenom utestängt sig själva från det nederländska samhället. Det finns med andra ord arbete att göra, herr talman. Jag vet att det inte är populärt att säga det här i parlamentet, men romerna, precis som alla andra folk, har inte bara rättigheter, utan också skyldigheter.

  Mario Borghezio (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi röstade inte för resolutionsförslaget från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), som naturligtvis är mer balanserat, på grund av en central punkt som vi vill rikta er uppmärksamhet på: kravet att kommissionen, EU, ska påskynda processen att integrera Rumänien och Bulgarien i Schengensamarbetet.

Vi anser, och vi slog larm om detta redan i samband med utvidgningen, att dessa länder ännu inte har infört en strikt kontrollpolitik för utfärdande av ID-kort och för erkännande av nationalitet.

Är kommissionen medveten om att man i de länderna mycket enkelt kan erhålla intyg från icke-europeiska länder som, tack vare den fria rörligheten, gör det möjligt att olagligt komma in i Schengenområdet? Vi måste bevaka den frågan, och det är fullständigt oansvarigt att inte ha gjort det. Att pressa på för en utvidgning av Schengenområdet strider mot sunt förnuft.

Till sist vill jag redovisa min förhoppning att åtminstone en av dessa välmenande parlamentsledamöter som så gärna stöder romerna ska berätta att han eller hon har tagit hand om en rar romsk familj och mättar ett par extra munnar när vi träffas nästa gång. Det har de nämligen råd med på den lön som en ledamot får. Det är inte så svårt att visa i handling, och inte bara med ord, att man verkligen vill väl.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Jag stödde inte det godkända resolutionsförslaget, eftersom jag inte tror att det kommer att bidra till att lösa problemet med romerna i EU. Samtidigt kommer det att försämra den politiska atmosfären mellan enskilda EU-stater. Vår oförmåga att lösa problemen med romerna kan sammanfattas i en enda mening: vi vet vad vi inte vill ha, men vi vet inte vad vi vill ha. Vi vill inte att någon ska straffas för någon annans brott enbart på grund av att de tillhör samma etniska grupp. Men vi vill inte heller att vissa människor ska tro att lagarna inte gäller för dem. Vi vill inte tvinga någon att överge sin kultur, men vi vill inte heller tolerera kränkningar av de grundläggande principerna om samexistens i den etniska identitetens namn. Den franska regeringen vet vad den inte vill ha. Så länge som den inte bryter mot några lagar finns det ingen anledning att protestera. Om den har brutit mot lagen måste domstolarna fatta beslut i frågan. En kort kommentar om mötet i Paris i veckan: det skulle glädja mig om de länder som förväntas komma med en positiv lösning på frågan om romerna hörde till de första som bjöds in till sådana möten.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Herr talman! Resolutionsförslaget som fick en majoritet av rösterna i parlamentet fick också min röst. Resolutionen gäller en viktig aspekt av lagen, som gör det helt klart att inga påföljder kan knytas till nationaliteten. Ansvaret måste alltid vara individuellt, och det är en grundläggande rättsprincip. Romerna ska behandlas på samma sätt som alla andra medborgare i unionen. Det innebär också att lagen gäller för dem, och om de bryter mot den måste de ta sitt ansvar precis som alla andra. Vi kan inte tillåta en situation där nationell tillhörighet framhålls som ett skäl för att undantas från skyldigheten att ta sitt ansvar när man bryter mot lagen. Det handlar om att nationell tillhörighet aldrig får utgöra en grund för att besluta vilka påföljder som ska utdömas, för påföljder ska alltid utdömas individuellt.

Resolutionsförslag (B7-0491/2010)

  Marian Harkin (ALDE). - (EN) Herr talman! Låt mig bara säga att jag helt stöder förslaget om långvård för äldre.

Mot bakgrund av den nuvarande befolkningsstatistiken är frågan om långvård för äldre verkligen en fråga för EU. Och även om det till största delen är medlemsstaternas ansvar är det hur som helst en europeisk fråga på grund av situationens natur och omfattning. Och det har också erkänts som en sådan.

En av de frågor som lyfts fram i resolutionen och som jag helhjärtat stöder är behovet av att ta hänsyn till de informella vårdarnas behov. De tillhandahåller en betydande del av den vård som äldre personer kräver. Medlemsstaterna måste vidta praktiska åtgärder för att stödja och bevara denna ovärderliga resurs, och de måste göra det genom utbildning, avlastning och andra åtgärder som kan bidra till möjligheterna att förena arbete och familjeliv.

En annan punkt i resolutionen som jag vill lyfta fram är kravet på garantier i medlemsstaterna för att skydda de grundläggande rättigheterna för personer som får långvård. Inte bara att sådana garantier finns, utan att medlemsstaterna ser till att de verkligen efterlevs och att man garanterar att kvalitetskriterierna för tillhandahållande av tjänster garanteras.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman! När det gäller resolutionsförslaget om långvård för äldre vill jag uttrycka mitt fullständiga stöd för den uppmärksamhet som frågan har fått. Med tanke på de ogynnsamma demografiska förändringar som just nu är ett problem för Europa är omedelbara åtgärder på detta område av avgörande betydelse. Samtidigt som vi hjälper äldre att vara aktiva och garanterar dem lämplig vård, får vi inte glömma bort de personer som tillhandahåller den vården. Ofta är detta människor som inte har någon annan hjälp, för förutom att vårda en äldre person har de också ett arbete att sköta. Det är inte lätt att förena de båda rollerna. Jag tänker här på familjer på landsbygden som ofta tar på sig uppgiften att vårda skröpliga familjemedlemmar. Den rättsliga situationen för dessa personer bör regleras. Det kommer att uppmuntra andra att vårda äldre, som vill åldras med värdighet. Och det tror jag att vi alla vill.

Gemensamt resolutionsförslag (RC-B7-0484/2010)

  Hannu Takkula (ALDE). - (FI) Herr talman! Dessvärre är det här resolutionsförslaget ensidigt, enligt min mening. När vi analyserar situationen i Mellanöstern måste vi komma ihåg att det finns en demokratisk stat där som delar samma ideal som vi i Europa, nämligen Israel. Demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet är viktiga värden där.

Därför är det viktigt att vi också ser till situationen i stort när vi beaktar situationen i den regionen. Vi får inte försöka skada den enda demokratin som finns där, på det ena eller andra sättet.

Tyvärr var det en sådan bild som målades upp när läget i samband med Jordanfloden diskuterades. Vi vet alla att vattenresurserna i regionen är begränsade. Vi vet också att genom att utveckla bevattningssystem och system för insamling av vatten har Israel gjort enorma insatser för att garantera att folken har tillgång till vatten i både Israel och i de så kallade palestinska territorierna, och att det är möjligt att bedriva jordbruk där.

Jag hoppas på en konstruktiv attityd. Låt oss hoppas att vi gör framsteg på fredsfronten som resultat av de fredsförhandlingar som nu pågår. Vår attityd mot denna region måste vara konstruktiv och stöttande och inte en attityd som skuldbelägger Israel.

Skriftliga förklaringar

Betänkande: Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (A7-0215/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Kan man annat än rösta ja till ett betänkande med den här titeln? Kan man annat än poängtera behovet av att utforma en lagstiftning som är enkel, insynsvänlig och begriplig för EU:s medborgare? För att uttrycka mig mindre svävande stöder jag helhjärtat detta initiativbetänkande från parlamentet, först och främst för att vi ständigt måste sträva efter att förbättra lagstiftningen, men också för att ett antal viktiga frågor lyfts fram i betänkandet. En sådan fråga är Europeiska kommissionens konsekvensbedömningar, vars oberoende och tillförlitlighet vi måste kunna garantera.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. − (LT) Bättre lagstiftning har blivit en förutsättning för att EU ska fungera effektivt och spela en viktig roll för att rida ut den ekonomiska krisen och uppnå ekonomisk tillväxt. EU-institutionernas verksamhet måste möta förväntningarna från såväl medborgare, företag som verkar på den inre marknaden och medlemsstaternas regeringar och kommuner, och se till att besluten tas så nära medborgarna som möjligt. Jag stöder resolutionens skrivningar om att vi måste stödja processen mot en bättre lagstiftning i syfte att göra EU:s lagstiftning mer insynsvänlig, effektiv och enhetlig. Kommissionen har i egenskap av institution som ansvarar för lagstiftningsinitiativ en nyckelroll i den här processen genom att lägga fram högkvalitativa lagstiftningsförslag, minska de administrativa bördorna och kostnaderna för företag och genom att samarbeta med medlemsstaterna i syfte att se till att EU:s lagstiftning genomförs korrekt.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. − (PT) I detta initiativ försöker man analysera tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och se till att de principerna respekteras i EU:s förslag. Subsidiaritet är ett dynamiskt koncept i utveckling som medger att EU:s åtgärder vid behov utsträcks och som begränsar åtgärder när de inte längre är motiverade.

Proportionalitet är en ledande princip för utövandet av EU:s maktbefogenheter, oavsett om de är exklusiva eller gemensamma. Åtgärderna får inte överskrida vad som är nödvändigt för att uppnå målen. Två viktiga innovationer inom detta område är särskilt viktiga: inrättandet av konsekvensbedömningsnämnden och att Lissabonfördraget trätt i kraft. Det fördraget ger de nationella parlamentarikerna en viktig roll när det gäller att bedöma vilken av dessa principer som tillämpas, en politisk kontroll i förhand som kan leda till att förslaget revideras eller eventuellt läggs ned, eller en rättslig kontroll i efterhand med hänvisning till EU-domstolen om man anser att dessa principer har överträtts. Tack vare detta system för utvärdering kan EU lagstifta bättre samt analysera och motivera sina förslag Det ger också EU en möjlighet att förbättra kvalitet, noggrannhet och öppenhet. Jag välkomnar att systemet för konsekvensbedömning fungerar korrekt och jag stöder en förstärkning av analysprocessen.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Lidia Joanna Geringer de Oedenbergs betänkande handlar i första hand om utvärderingen av kommissionens 15:e och 16:e rapport om bättre lagstiftning som omfattar åren 2007 och 2008, den tredje strategiska studien om en förbättrad lagstiftning från januari 2009 och handlingsprogrammet för att minska de administrativa bördorna från oktober 2009. Föredraganden efterlyser ett kraftfullare genomdrivande av subsidiaritet och proportionalitet som grundläggande krav i EU:s lagar så att medlemsstaterna ska kunna utöva sina egna lagstiftningsbefogenheter och försöka se till att deras medborgares förväntningar uppfylls. Men när det gäller frågan om att bedöma effekten av lagarna och de minskade administrativa bördorna krävs det ytterligare insatser. Rapporten riktar uppmärksamheten på att 32 procent av de administrativa bördorna i EU beror på en alltför strikt tillämpning av EU-lagarna från medlemsstaternas sida, som går utöver kraven i EU:s lagstiftning.

I de nya medlemsstaterna stöter vi ofta på dessa problem. Jag välkomnar att man hänvisar till nya möjligheter för EU:s medborgarinitiativ. I och med att Lissabonfördraget trätt i kraft har EU:s medborgare för första gången fått en möjlighet att delta aktivt i EU:s lagstiftning. Betänkandet som helhet är ett bidrag till vår lagstiftande verksamhet och jag stöder att det antas.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. − (PT) Jag röstade för betänkandet om bättre lagstiftning eftersom jag hävdar behovet av att skapa en lagstiftning för EU-medborgarna som är enkel, öppen och begriplig. Det är emellertid också viktigt att se till att de administrativa bördorna minskar och att de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna av samtliga nya förslag från kommissionen utvärderas genom en ordentlig granskning av ett fristående organ som måste vara ansvarigt inför Europaparlamentet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. − (PT) Jag stöder helhjärtat det pågående arbetet med att utveckla lagar för EU som är enkla, öppna och begripliga. Trots välmenande deklarationer, noggranna studier och tydliga rapporter från ett antal institutioner är sanningen den att EU:s lagar fortfarande lider av de sjukdomar som ofta framhålls: alltför omfattande, alltför komplicerade, obegripliga och med en räcka undantag.

Detta inte bara fjärmar EU-medborgarna från de beslut som fattas på EU-nivå. Det ger också bränsle åt diskussionen, som inte alltid är särskilt rimlig eller rigorös, om att EU lägger sig i saker som den egentligen inte borde döma i eller lagstifta om om man vore noggrannare med att följa subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Resolutionen är med andra ord ett steg i rätt riktning.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Den här resolutionen behandlar frågan om ”bättre lagstiftning”, där exempelvis de principer om subsidiaritet och proportionalitet som är nödvändiga för att EU ska fungera på ett bra sätt ingår, och tar bland annat upp behovet av konsekvensbedömningar i lagstiftningsprocessen, förenkling och kodifiering av gällande lagstiftning och en 25-procentig minskning av de administrativa kostnaderna för EU:s lagstiftning fram till 2012.

De viktigaste aspekterna inom området är det europeiska medborgarinitiativet, som infördes genom Lissabonfördraget och som kommer att ge medborgarna möjlighet att aktivt delta i den europeiska lagstiftningsprocessen, att Europaparlamentet nu jämställs med rådet i det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och att de nationella parlamenten ska delta i översynen av hur subsidiaritetsprincipen tillämpas. I sammanhanget föreslog jag i ett initiativbetänkande – enligt artikel 225 i Lissabonfördraget och för att jag anser att det är ett exempel på ”bättre lagstiftning” – ett särskilt direktiv om bioavfall som antogs av en majoritet av kammaren i juli. Jag hoppas att kommissionen snart ska ge sin reaktion på det.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag inser betydelsen av tydlig lagstiftning, minskade administrativa bördor för företagen, konsekvensbedömningar av god kvalitet, det faktum att de måste beaktas (vilket inte alltid verkar vara fallet, långt därifrån) och framför allt att man strikt iakttar principerna om subsidiaritet och proportionalitet, som all lagstiftning som kommer från Bryssel måste följa. Å andra sidan tycker jag det är beklagligt att medan betänkandet upprepade gånger pekar på ”förgyllning” av lagstiftningen från medlemsstaternas sida, så nämner den inte något som är oerhört intressant och som förekommer i motiveringen. Av de tusentals lagstiftningsakter som är i kraft har enbart i 72 införts 486 informationsskyldigheter som resulterat i över 10 000 genomförandeakter i medlemsstaterna. Det verkar som om den informationen avslöjar raka motsatsen: att roten till det onda ligger i kommissionens överdrivna lagstiftande. I grunden undrar jag om subsidiaritetsprincipen egentligen beaktas annat än rent formellt, eftersom fördragen nämner områden där EU har exklusiv behörighet som inte kan ifrågasättas, medan det på alla andra områden verkar som om vissa nationella parlament fortfarande inte kan utöva sina rättigheter fullt ut.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. − (FI) Filosofen Arthur Schopenhauer har sagt att vi ska använda vanliga ord för att säga extraordinära saker. Många människor, framför allt politiker och lagstiftare, gör precis tvärtom, förmodligen utan att vara medvetna om det. Det är av just den anledningen som en fortsatt granskning av lagstiftningsrutiner och hur de kan förbättras alltid kommer att vara avgörande för EU:s arbete. Jag röstade för Lidia Joanna Geringer de Oedenbergs betänkande om bättre lagstiftning eftersom hon tar upp viktiga frågor om hur lagstiftningen kan förbättras. För det första måste Europaparlamentet komma ihåg sitt eget ansvar: alltför ofta har EU-lagstiftarnas strävan efter att bli uppmärksammade lett till en situation där ett bra direktiv i onödan tyngs ned av detaljerade ändringsförslag under den parlamentariska debatten. Enligt Arthur Schopenhauers tes innebär inte en enkel, öppen lagstiftning att den skulle vara underlägsen i fråga om sitt innehåll: komplexitet och sofismer är ofta ett sätt att dölja bristen på idéer. För det andra vill jag ta upp frågan om konsekvensbedömning. Ett par viktiga lagstiftningsinitiativ, såsom historien bakom direktivet om utsläppshandel, visade att det fanns allvarliga brister i konsekvensbedömningarna. Vi måste vara noggranna, framför allt när vi utarbetar miljölagstiftning: ett problem som man löser på ett ställe kan skapa ett nytt problem någon annanstans. Som sägs i resolutionen måste kommissionen genomföra regelbundna och omfattande samråd med berörda parter för att göra en objektiv bedömning. Jag anser att testet för små och medelstora företag som lanserats av kommissionen i dess interna riktlinjer är ett steg i rätt riktning. För det tredje måste vi inse att de nationella myndigheterna ofta är av avgörande betydelse för att lätta på de administrativa bördorna. Jag kommer från ett land där det officiella maskineriet är så petnoga med att tillämpa föreskrifter att det ofta resulterar i ytterligare bördor. Man kan inte bortse från medlemsstaternas ansvar i samband med detta.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Den här texten har en enda förtjänst och det är att man kräver en förlängning av samrådsperioden för arbetsmarknadens parter i samband med kommissionens lagstiftningsförslag. Resten är gräsligt: författarna välkomnar arbetet som utförts av arbetsgruppen som leds av Edmund Stoiber, en klubb av affärsmän som föreskriver avreglering med svepskälet att det skulle minska de administrativa bördorna. De föreslår att man inskränker rätten att utnyttja medborgarinitiativet, ett ynkligt instrument som Lissabonfördraget tilldelar de suveräna folken, och de bekräftar åttaveckorsperioden för att erhålla de nationella parlamentens yttranden om kommissionens förslag.

Samtidigt som man i texten insisterar på behovet av att få en begriplig EU-lagstiftning, redovisar man dessutom ingenstans att man oroas över att de flesta av kommissionens och arbetsgruppernas dokument bara är tillgängliga på engelska. Men vad kan man egentligen begära av en församling där de flesta ledamöter inte kräver rätten att få vara ett äkta parlament?

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) De frågor EU hanterar är mycket komplicerade, vilket innebär att lagstiftningen som antas för det mesta är alltför detaljerad och inte tillräckligt begriplig för en majoritet av EU:s medborgare. Därför behöver den lagstiftning som tas fram vara enkel, insynsvänlig och begriplig för medborgare från EU:s alla medlemsstater. Samtidigt måste man mot bakgrund av den nuvarande krisen hitta mekanismer som avsevärt minskar de höga kostnaderna för EU:s lagstiftningsprocess, så att vi blir de första som föregår med gott exempel när det gäller användningen av EU:s budget.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) I detta betänkande sägs att de nationella parlamentens roll stärks genom Lissabonfördraget, men i själva verket har medlemsstaterna tvingats överlämna ännu fler av sina befogenheter åt Bryssel. Det finns också faktiska situationer i vardagslivet som visar att det fortfarande finns problem på det rättsliga området när man rör sig över gränserna.

Ta till exempel skilsmässor där paret är medborgare i två olika medlemsstater, där några av EU:s medlemsstater åtminstone borde kunna komma överens om hur man ska reglera domstolarnas befogenheter, eller EU:s miljökonsekvensbedömningar, där medlemsstaterna har försenat genomförandet för att kunna kringgå det kravet för storskaliga projekt såsom utökningen av kärnkraftsanläggningen i Temelin. Det kan mycket väl verka förnuftigt att utarbeta en konsekvensbedömning, och målet att minska de administrativa kostnaderna och förenkla lagstiftningen är också välkomna, men EU har hållit på med detta i flera år och medborgarna och företagen har märkt väldigt få resultat. Detta betänkande kommer knappast att ändra på den situationen och av den anledningen har jag lagt ned min röst.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. − (LT) Jag röstade för betänkandet om bättre lagstiftning, eftersom jag anser att bättre lagstiftning är en förutsättning för att EU ska fungera effektivt och en medborgerlig rättighet som inte kan förverkligas utan klara lagar som allmänheten kan förstå. Bättre lagstiftning i EU omfattar en rad olika saker, till exempel att genomföra konsekvensbedömningar, minska de administrativa bördorna och förenkla och kodifiera den befintliga lagstiftningen. Framför allt stöder jag kommissionens program för att minska de administrativa bördorna på grund av EU:s lagstiftning som har funnits sedan 2005 och som strävar efter att minska de bördorna med 25 procent till 2012. Det är mycket viktigt att man minskar kostnaderna för företag som är verksamma i EU för att göra det möjligt för dem att fungera effektivt under svåra ekonomiska förhållanden och konkurrera globalt och förenkla de offentliga administrativa procedurerna. Vi måste betona de onödiga kraven att tillhandahålla information och tillämpa principen ”bara en gång” som anges i småföretagarakten. Elektronisk kommunikation är ett utmärkt redskap för att minska de administrativa bördorna. EU:s institutioner måste samarbeta aktivt med medlemsstaterna för att undvika skillnader i tolkningar och ”förgyllning” av lagstiftningen. Enligt kommissionen är 32 procent av EU:s administrativa bördor ett resultat av beslut från vissa medlemsstater som går utöver kraven i EU-lagstiftningen och av deras ineffektiva administrativa procedurer. Vi får inte heller glömma att samråd med samtliga berörda parter, framför allt arbetsmarknadens parter, är av grundläggande betydelse när man förbereder lagstiftningsförslag.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag har gett ett kraftfullt stöd åt detta betänkande, som framhåller den stora betydelsen av att stifta enkla, tydliga lagar som EU-medborgarna kan förstå och som understryker att EU:s institutioner måste respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna när de utarbetar sina förslag. I betänkandet understryks kommissionens centrala roll när det gäller att utarbeta lagförslag av god kvalitet, eftersom det är den institutionen som har behörigheten att ta initiativ till lagstiftning.

Europaparlamentet åtar sig att göra allt som står i dess makt för att granska sådana förslag snabbt i enlighet med lämpligt lagstiftningsförfarande. Parlamentet understryker också betydelsen av att samarbeta med medlemsstaterna för att se till att lagstiftningen tillämpas korrekt.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. − (IT) Vi stöder helhjärtat kommissionens rapport om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, eftersom den innehåller krav på konsekvensbedömning av de direktiv som utfärdas.

Dessa bedömningar, som måste utföras genom seriösa, oberoende studier av kostnader och vinster, är avgörande för att undvika att man gör val som kan lägga en orimlig börda på medborgare och företag. Framför allt måste vi förhindra att den nya EU-lagstiftningen skapar nya administrativa bördor.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. − (PT) Bättre lagstiftning har blivit ett viktigt villkor för att EU ska fungera bra och för att man bättre ska kunna tillämpa EU:s lagar på grundval av öppenhet, effektivitet och konsekvens. En korrekt tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som nu har fått nya definitioner sedan Lissabonfördraget trädde i kraft, måste bidra till en enklare och konsekventare lagstiftning för EU-medborgarna, och till att besluten på EU-nivå kan fattas i EU-medborgarnas intresse. Enligt Lissabonfördraget ska Europaparlamentet agera i partnerskap med rådet och uppmuntra ett aktivare deltagande från de nationella parlamenten när det gäller övervakningen av hur subsidiaritetsprincipen tillämpas.

EU:s lagstiftningsmiljö måste dessutom även i fortsättningen stödja konsekvensbedömningar och minska de administrativa bördorna. Som anges i betänkandet, som jag röstade för, kan lagstiftningen bara förbättras om man kraftigt minskar de administrativa bördorna och effektivt tillämpar EU:s lagstiftning i den interna planeringen av lagstiftningsarbetet samt genomför effektiva konsekvensbedömningar som beaktar de ekonomiska, sociala och miljömässiga faktorerna.

  Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. − (IT) Jag röstade för Lidia Johanna Geringer de Oedenbergs betänkande eftersom det lyfter fram behovet av enkla, tydliga lagar som EU-medborgarna lättare kan förstå.

Respekt för subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen, vikten av ändamålsenliga konsekvensbedömningar av lagförslag, minskade administrativa bördor och förenkling och kodifiering av lagstiftning är därför centrala begrepp i betänkandet om ”bättre lagstiftning”. Enkla och lättbegripliga lagar är dessutom avgörande för att vi ska kunna definiera EU:s framtida ekonomiska och sociala politik.

Resolutionsförslag (B7-0492/2010) – Gemensamt förslag till resolution (RC-B7-0493/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. − (PT) Jag röstade för S&D-gruppens resolution om romernas situation i Europa eftersom jag är mycket bekymrad över de åtgärder som Frankrike har vidtagit mot denna befolkningsgrupp och naturligtvis vill att denna process omedelbart ska avbrytas. Frankrike inledde sina kollektiva utvisningar av EU-medborgare ur denna befolkningsgrupp i augusti förra året. Romerna är den största etniska minoriteten i EU och många medlemsstater har en romsk befolkning.

Enligt fördraget är alla EU-medborgares rätt att fritt röra sig och bosätta sig var de vill i Europa en av grundpelarna i unionsmedborgarskapet. Jag förstår därför inte varför kommissionen är så tyst i denna fråga. Kommissionen borde ha reagerat genom att förklara att för att lagligt kunna utvisa EU-medborgare från en medlemsstat måste utvisningarna grundas på hot mot den allmänna ordningen, varje ärende måste prövas individuellt, utvisningen måste stå i proportion till det eventuella hotet mot den allmänna ordningen och får aldrig leda till kollektiv bestraffning av en etnisk minoritet. Det kan dessutom ifrågasättas om användningen av ekonomiska medel för att motivera ”frivillig utresa” inte är ett sätt att manipulera medborgarnas frihet och ett olagligt sätt att undvika att detta kan definieras som utvisning.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Med anledning av diskussionen om romerna vill jag sända ett tydligt budskap: vi måste sluta med irrelevant polemik som enbart handlar om Frankrike, och i stället yttra oss som EU-medborgare om en EU-fråga som behöver hanteras på EU-nivå. Den pågående debatten visar tydligt hur svårt vi i dag har att hantera EU-frågor som EU-medborgare och inte bara som medborgare i olika medlemsstater. Europeisk integration innebär framför allt att vi delar vissa värderingar som ligger till grund för vissa fri- och rättigheter, exempelvis rätten att röra sig fritt, men även vissa skyldigheter, exempelvis att uppfylla de villkor som följer med rätten till vistelse. Vi måste nu göra något åt lidandet hos en befolkning som behöver integreras. Ett lidande som exploateras av ett antal maffialiknande nätverk som inte erbjuder någon annan form av försörjning än tiggeri, stöld och prostitution. Det är framför allt den frågan vi måste lösa nu.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det oerhörda hyckleri som präglar de politiska krafter som stöder Europas enkelriktade politik kommer till uttryck i de resolutioner som har lagts fram i Europaparlamentet. I dessa gråter man krokodiltårar om situationen för och förföljelsen av romer. Till följd av allmänhetens reaktioner har Europeiska kommissionen beslutat att tillsätta en särskild arbetsgrupp för att studera problemet. De tror att detta kan dämpa medborgarnas kritik av diskrimineringspolitiken och begränsa den franska och den italienska regeringens beslut att deportera romer. De politiska talesmän för kapitalet som alternerar som regeringsledare för medlemsstaterna och gemensamt fattar beslut i EU tror att man genom att fördöma dessa regeringsbeslut kan frita dem och EU från ansvar för den konstanta och systematiska diskrimineringen av romer.

Diskrimineringspolitiken ligger emellertid i själva den imperialistiska, överstatliga kapitalunionens natur. Ju mer utsatt en social grupp är, och ju större vinster kapitalet kan göra, desto värre blir diskrimineringen. Romerna får i allt högre grad kämpa mot EU, dess organ och de makter som stöder det. Enda sättet för romerna att få omgivningen att respektera deras rättigheter och tillfredsställa deras nuvarande behov är att göra gemensam sak med arbetarklassen och tillsammans kämpa för att störta utsugningssamhället och bekämpa EU och dess supportrar.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. − (IT) I vänsterns gemensamma förslag till resolution försöker man tolka direktiv 2004/38/EG på ett helt felaktigt och i politiska termer rättsstridigt sätt. Direktivets text är tydlig: den fria rörligheten i medlemsstaterna kan begränsas. Om en medlemsstat anser det lämpligt kan den även skicka tillbaka EU-medborgare till deras hemländer. Dessutom bortser resolutionen helt från ett grundläggande faktum. EU har redan de senaste åren utan framgång spenderat hundratals miljoner euro för att integrera romerna. Det centrala problemet är nämligen romernas mycket dåliga förmåga att integreras i de lokala samhällena. En resolution som bortser från de säkerhetsbehov som medlemsstaternas medborgare ber oss uppfylla, och som i stället grundas på en mycket vid tolkning av principen om fri rörlighet för personer, är ännu ett steg mot byggandet av ett Europa som saknar kontakt med människors känslor och behov. Därför röstade jag emot det gemensamma förslaget till resolution.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Den senaste vågen av utvisningar av etniska romer från Frankrike, som så vackert presenteras som frivilligt återvändande, har lett till en förnyad debatt i Europa om ett problem som fortfarande är olöst. Att utvisa dessa personer till deras hemländer kommer naturligtvis inte att lösa någonting. De kommer att återvända så snart de kan och ingen kan stoppa dem eftersom de alla är EU-medborgare, fria att resa vart de vill så länge som bestämmelserna i direktiv 2004/38/EG respekteras. Hur jag har röstat speglar för det första de reservationer jag har mot resolutionsförslaget från PPE-gruppen och ECR-gruppen, eftersom man i detta indirekt godtar utvisning som en möjlig lösning. Jag är emellertid helt och hållet emot det gemensamma förslag till resolution som har lagts fram av andra politiska grupper. Influerade av den politiska kritiken mot Nicolas Sarkozys regering, försöker dessa göra den romska minoriteten till ett offer för majoritetens politik och hävdar att de inte bär skuld till en situation som de i århundraden har varit nöjda med.

Det som sker i Frankrike och Italien måste tjäna som påminnelse för Europa om att det har en minoritet på 10–12 miljoner människor med stora integrationsproblem, och att denna redan är paneuropeisk. Att gömma problemen bakom nationella gränser är emellertid fel lösning. Den enda lösning som kan ge långsiktiga resultat är en gemensam europeisk insats för att integrera denna minoritet.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) – Att Frankrike har skickat tillbaka över åtta tusen romer till deras ursprungsländer – framför allt Rumänien och Bulgarien – är utan tvekan en fråga som Europaparlamentet bör uppmärksamma. Jag är inte mycket för snabba fördömanden och hot utan föredrar att grundligt undersöka situationen och utvärdera densamma. Låt oss föra en dialog med Frankrike. Låt oss ge Frankrike chansen att förklara allting och låt oss först efter det avgöra om det rör sig om en kränkning av de mänskliga rättigheterna eller om åtgärderna mot romerna genomförs inom ramen för EU-rätten. Som fördragens väktare förväntar jag mig att Europeiska kommissionen intar en aktiv hållning.

Det vore ett misstag om man bara för att göra det enkelt för sig låtsas som ingenting och försöker få problemet att blåsa bort. Jag vill också tillägga att jag anser att enda vägen framåt i romerfrågan är att anta en enhetlig EU-strategi som omfattar samtliga berörda stater och är direkt kopplad till Europeiska socialfonden och andra finansiella resurser i EU-budgeten. Först och främst måste vi emellertid inse att romerproblemet är ett europeiskt problem.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för PPE-gruppens resolutionsförslag om romernas situation i Europa. Jag anser att personers fria rörlighet är en av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter, i enlighet med direktiv 2004/38/EG. I detta direktiv fastställs även villkor för denna frihet, vilka gäller i hela EU. Personer som uppehåller sig i en medlemsstat längre än tre månader måste kunna styrka att de har ett arbete eller tillräckliga medel för att försörja sig eller att de bedriver studier.

Därför är det viktigt att betrakta romernas sociala och ekonomiska integration som ett europeiskt problem och att hitta en europeisk lösning på problemet. Jag uppmanar därför medlemsstaterna och Europeiska kommissionen att diskutera frågan så att de kan föreslå en politisk lösning på EU-nivå.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Jag är för en konstruktiv strategi som bygger på en dialog om kulturell mångfald och vad den står för i termer av mänskligt välstånd. Nyckeln till integrationsprocessen är utbildning. Genom att erbjuda utbildning och fortbildning bekämpar vi utanförskap, arbetslöshet och diskriminering. Vi lägger samtidigt grunden till ett rättvisare, mer kreativt och dynamiskt samhälle. Det är viktigt att integrera etniska minoriteter, inte bara på arbetsmarknaden utan inom alla samhällsområden. Att skydda grundläggande rättigheter och skapa ett gemensamt område för frihet, säkerhet och rättvisa är mål för den europeiska integrationen. Jag vill ge en eloge till alla som främjar integration på lokal nivå, inbegripet politiker, lärare och föreningar. Det är nämligen ofta de som ser till att det finns tillgång till bostäder, hälsovård, utbildning, kultur och en bättre livskvalitet.

  Carlo Casini (PPE), skriftlig. − (IT) Jag röstade för Renate Webers resolutionsförslag om romernas situation i Europa på grund av dess välavvägda, konstruktiva innehåll.

Det räcker inte att skrika diskriminering, och kanske utnyttja verkliga och extremt allvarliga problem i partipolitiska syften. Naturligtvis behöver vi kraftfullt hävda principerna om icke-diskriminering, fri rörlighet och resulterande rättigheter och skyldigheter – vilket görs i PPE-gruppens resolution. Det är emellertid ännu viktigare att vi genomför praktiska reformer för att lösa problemen, så att vi kan tillämpa de grundläggande mänskliga rättigheterna. Invandring är en europeisk fråga och som det med rätta påpekas i Renate Webers resolution har tiden kommit för ta itu med problemet på EU-nivå.

Romerfrågan överlappar bara till viss del integrationsfrågan, och i vilket fall som helst har den vissa särdrag som också måste tas upp på EU-nivå. EU:s struktur utformades med medlemsbefolkningarnas territoriella stabilitet som grund. En nomadisk livsstil kan vara karaktäristiskt för ett folk, och även detta måste respekteras. Integration måste emellertid ske i en anda av solidaritet, i enlighet med EU:s lagstiftning och utan att de enskilda medlemsstaterna improviserar fram lösningar. Det är det förslaget i resolutionen som gör att vi ställer oss bakom den.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar antagandet av detta gemensamma förslag till resolution om romernas situation i Europa. Mot bakgrund av kommissionens handlingsförlamning och kommissionsordföranden José Manuel Barrosos tystnad har Europaparlamentet tagit ställning mot den franska regeringens politik gentemot den romska befolkningsgruppen.

Jag måste påpeka att Nicolas Sarkozys politik strider mot den princip om fri rörlighet för personer som EU garanterar. Rumänien är en av EU:s medlemsstater och EU förbjuder all diskriminering mot sina medborgare på grund av etniskt ursprung eller nationalitet. Dessutom har stadgan om de grundläggande rättigheterna varit rättsligt bindande sedan Lissabonfördraget trädde i kraft i december 2009. I resolutionen efterlyser man en gemensam EU-strategi för att kunna reagera på situationen.

Denna resolution var nödvändig eftersom Nicolas-Sarkozys åtgärder, liksom Silvio Berlusconis åtgärder i Italien, är representativa för politikerna på den europeiska högerkanten. Högern vill ha ett Europa som passar bankerna och de multinationella bolagen. De är för fri rörlighet för kapital, men när det handlar om fattiga och förföljda stänger de sina gränser och kastar ut dem.

  Carlos Coelho (PPE) , skriftlig. − (PT) Till skillnad från mina kolleger ifrågasätter jag inte lagligheten i de utvisningsbeslut som den franska regeringen har fattat. Alla medlemsstaterna kan göra detta om de åberopar legitima skäl som grundas på inre säkerhet och upprätthållandet av den allmänna ordningen. Vad som däremot är beklagligt är den åtföljande diskussion som verkar ha som mål att anklaga en hel etnisk grupp och som väcker oacceptabla främlingsfientliga reaktioner till liv. Bara för att en europé begår ett brott kan vi inte dra slutsatsen att alla européer är kriminella. Bara för att en rom stjäl kan vi inte dra slutsatsen att alla romer är kriminella.

Det är viktigt att stärka mekanismerna för att stödja integreringen av romerna och bekämpa varje form av diskriminering, stimulera deras barns skolgång och skydda deras grundläggande rättigheter. Ingen står över lagen, varken nomadiska folk eller regeringar. Alla måste på ett ansvarsfullt sätt bidra till att lösa de problem som finns, i stället för att förstora upp dem och öka spänningarna.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. − (EN) Jag stöder resolutionen, som uttrycker djup oro över de åtgärder de franska myndigheterna och andra medlemsstaters myndigheter vidtagit mot romer och resande i syfte att utvisa dem, och uppmanar omedelbart dessa myndigheter att avbryta alla utvisningar av romer. I resolutionen framhålls också att massutvisningar är förbjudna enligt EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och att sådana åtgärder strider mot EU:s fördrag och lagstiftning eftersom de utgör diskriminering grundad på ras och etnicitet och strider mot direktivet om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom EU. Jag välkomnar kommissionsledamot Viviane Redings försenade men kraftfulla svar att hon är övertygad om att kommissionen inte kommer att ha något annat val än att inleda överträdelseförfaranden mot Frankrike för att landet brutit mot direktivet om fri rörlighet. Romerna är den mest diskriminerade folkgruppen i Europa. De utsätts fortfarande för allvarlig och systematisk diskriminering när det gäller utbildning, boende, sysselsättning och lika tillgång till hälsovård och annan samhällsservice. Men precis som alla andra EU-medborgare har romer den oomtvistliga rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Den här resolutionen har två syften: för det första att peka på romernas svåra situation, som innebär att de i hela Europa diskrimineras inom alla sociala och ekonomiska områden, och för det andra att kritisera den ökande stigmatiseringen av romer i flera värdländer, som med hänvisning till lagstiftning som har föga eller inget stöd i EU-lagstiftningen förnekar dem rätten att röra sig fritt inom EU. Tiden är inne att vi alla tar vårt ansvar, både genom att ta avstånd från all populistisk och diskriminerande retorik och genom att vidta effektiva och förebyggande politiska åtgärder som underlättar integrationen av romerna. Detta gäller i första hand de medlemsstater romerna kommer från, vilka måste använda de medel som tillhandahålls av EU på ett bättre sätt, men det gäller även värdländer och transitländer. I syfte att angripa det här gemensamma problemet kräver resolutionen att en omfattande plan för romernas integration genomförs på EU-nivå.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Parlamentets debatt om romerfrågan har förvandlats till en rent politiskt debatt mellan högern och vänstern. Inget av de resolutionsförslag som gick till omröstning besvarade den akuta frågan om hur vi på bästa sätt uppfyller romernas behov. Det råder ingen tvekan om att den romska befolkningsgruppen utsätts för social och ekonomisk diskriminering i de flesta medlemsstater, och att dessa inte nödvändigtvis har använt sig av de integrationsmetoder som EU har ställt till förfogande. Om romerna har rättigheter, som uppenbart ignoreras, är det lika självklart att de precis som alla andra EU-medborgare även har skyldigheter.

Detsamma gäller medlemsstaterna. De är skyldiga att ge dessa EU-medborgare någonstans att bo och en chans att försörja sig. När det gäller de händelser som den franske presidenten har kritiserats för, och i avvaktan på kommissionens beslut om åtgärdernas laglighet, fördömer jag massutvisningar som inte grundas på respekt för EU-rätten. Jag vägrar emellertid att falla in i de tveksamma sammanblandningar som görs i det gemensamma resolutionsförslaget, där man jämför sommarens händelser med deportationer. Hänvisningen till nazisttiden är helt oacceptabel.

  Harlem Désir (S&D), skriftlig. – (FR) Resolutionsförslaget om romernas situation är ett allvarligt bakslag för Nicolas Sarkozy och ett skarpt återkallande till ordningen från Europaparlamentet. Presidentens stigmatisering av romerna under ett tal om otrygghet, den franske inrikesministerns uttalanden om rumäner och den flagranta och rättsstridiga utvisningen av flera hundra romer är inte bara en skymf mot den franska republikens värderingar utan även mot EU:s grundläggande värderingar. Under hela sin historia har romerna systematiskt marginaliserats, diskriminerats och använts som syndabockar. Oavsett om de kommer från Frankrike, Rumänien eller Bulgarien är de i dag EU-medborgare. Den ovärdiga behandling de har tvingats utstå bör inte tolereras i en gemenskap som grundas på rättsstatsprincipen, jämlikhet och icke-diskriminering, vilket utgör kärnan i EU-fördraget och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Resolutionen innebär därför ett kraftfullt och tydligt fördömande av den franska regeringens åtgärder och den diskriminerande retorik som följde på dessa. I resolutionen fördöms rättsstridiga utvisningar. Medlemsstaternas regeringar och kommissionen uppmanas att samordna sina insatser för integrering av romer och använda sig av de medel som Europaparlamentet har anslagit.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar antagandet av resolutionsförslaget om romernas situation i Europa och kränkningen av lagstiftningen om fri rörlighet. Jag anser att Europaparlamentets ståndpunkt verkligen främjar det sociala och ekonomiska klimatet i Europa. Åtgärder som de som den franska regeringen har vidtagit måste ersättas av en ansvarsfull, gemensam EU-strategi, som tar hänsyn till både denna minoritets särdrag och den rätt till fri rörlighet som de har som EU-medborgare. Jag hoppas att Europaparlamentets ståndpunkt kommer att stärka och skapa ett prejudikat för att tillämpa rambeslutet om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen och handlingsplanen för att genomföra Stockholmsprogrammet. Kommissionen måste omgående vidta åtgärder i linje med rekommendationerna i resolutionen och fördöma den diskriminering som romerna som etnisk grupp hart fått utstå. Kommissionen måste dessutom ta sin roll som samordnare för medlemsstaterna på allvar och se till att EU:s strategier och planer för att integrera romerna genomförs i hela EU.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. − (PT) Jag röstade för resolutionsförslaget om situationen för romerna och om fri rörlighet i EU eftersom jag fördömer de åtgärder som de franska myndigheterna och andra medlemsstaters myndigheter har vidtagit gentemot romerna och utvisningarna av dem. Jag hoppas att dessa myndigheter kommer att upphöra med sina utvisningar av romer, eftersom detta inte är förenligt med stadgan om de grundläggande rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Jag påminner er om att dessa åtgärder strider mot fördragen och mot EU-lagstiftningen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. − (PT) Detta resolutionsförslag kommer i en tid av motstridiga uttalanden om utvisningen av romer från Frankrike. Jag anser att detta ämne är för allvarligt för att debatteras på ett sätt som är mer känslomässigt än rationellt och att det förtjänar ett annat politiskt klimat som gör det möjligt att föra en debatt utan att hemfalla åt klichéer. Därför anser jag att parlamentet inte borde ha valt denna dåliga tidsplanering.

Med detta sagt förkastar jag, och kommer alltid att förkasta, varje politisk, militär eller polisiär reaktion mot medlemmar av en viss etnisk grupp bara för att vissa personer råkar tillhöra denna grupp. Tyvärr såg vi under 1900-talet allt för många exempel på situationer där personer inte fördömdes för vad de hade gjort utan för vad de var. Det brutala arvet från nazismen och kommunismen är ett tydligt bevis på detta. EU-medlemsstaternas behandling av etniska och religiösa minoriteter saknar dock motstycke.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. − (IT) Fri rörlighet är ett hedervärt koncept, men det riskerar att bli ett abstrakt koncept om det inte tillämpas strikt och i enlighet med lagen. Alla som i välviljans skenheliga namn förnekar dessa principer är ansvariga för främjandet av fientliga känslor gentemot romerna.

Fri rörlighet kan aldrig innebära frihet att bosätta sig olagligt eller att tvinga kvinnor, barn och minderåriga – som lever under ovärdiga sanitära förhållanden – att stjäla, prostituera sig och tigga, där man ofta vägrar att utnyttja de möjligheter till integration som finns i form av skolgång och sysselsättning. EU har antagit detaljerade bestämmelser om EU-medborgarnas fria rörlighet och fastställt garantier, villkor och påföljder på detta område. Efter Rumäniens och Bulgariens anslutning till EU, och tiotusentals romers utvandring till väst, har det emellertid visat sig att dessa bestämmelser behöver uppdateras.

Därför måste vi omedelbart skärpa de gällande bestämmelserna i direktiv 2004/38/EG, enligt vilka en EU-medborgare som efter en period av tre månader i en annan medlemsstat inte längre uppehåller sig lagligt i landet får utvisas. Utvisning, som i dag inte kan ske utan ekonomiska incitament och endast på frivillig väg, bör ersättas av obligatorisk utvisning och återsändning till hemlandet, på samma sätt som för tredjelandsmedborgare. Dessutom bör man införa obligatoriska mekanismer för att se till att medborgare som har utvisats från en medlemsstat, för att de har brutit mot bestämmelserna i direktiv 2004/38/EG, stannar kvar i sina hemländer.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Den franska regeringens, och andra EU-regeringars, utvisning av romer bör förkastas. Tyvärr förkastade Europeiska kommissionen och rådet inte omedelbart denna rasistiska och främlingsfientliga åtgärd, som försöker få oss att glömma den allvarliga sociala kris vi upplever och hitta syndabockar. Vi har inga illusioner om EU-institutionernas hyckleri under hela denna process, framför allt när man betänker hur snabba de är att kritisera och blanda sig i tredjeländers politik.

Nu när det handlar om medborgare i EU-medlemsstater lägger de bara armarna i kors eller ger bara allmänna kommentarer. När det verkligen gäller, var finns då det EU som hävdar att det är en av världens främsta försvarare av mänskliga rättigheter? Denna inställning måste fördömas. Erfarenheten visar att behandlingen av Frankrike, ett av EU:s ledande länder, alltid präglas av diskretion.

Den nyliberala politik som de konservativa och socialdemokraterna fortsätter att praktisera måste få ett slut. Vi behöver omgående en ny politik för att främja sysselsättning med rättigheter, välfärd och sociala framsteg för alla. Det är bara på detta sätt vi kan förhindra regeringar som den franska från att förvandla rasism och främlingsfientlighet till regeringspolitik, och från att man genom att utnyttja vissa regeringars förkastliga handlingar förvandlar EU till medlemsstaternas polisstyrka, som vissa vill.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Det gemensamma resolutionsförslag som har lagts fram av ledamöterna på vänsterkanten innehåller upprepade hänvisningar till lika möjligheter, men det motsäger sig självt på flera punkter.

Jag vill få fört till protokollet att jag motsätter mig det framlagda dokumentet med tanke på att det slår fast att romer och medborgare i värdländerna har samma rättigheter, men inte tydligt hävdar att de båda parterna har samma skyldigheter. Jag måste också invända eftersom man inte fastställer rättsläget, utan inskränker sig till att kritisera politiska åtgärder som har genomförts av Italiens och Frankrikes regeringar.

Vidare bortser man i texten helt från de problem med lag och ordning som konstaterats och som vissa medlemsstater försöker att få kontroll över med de medel lagen erbjuder dem.

  Charles Goerens (ALDE), skriftlig. – (FR) Även om jag röstade för det gemensamma förslaget till resolution skulle jag ändå vilja göra följande kommentar. Mitt stöd för resolutionen ska inte alls ses som ett stöd för vissa extrema kommentarer som fälldes under debatten i tisdags eftermiddag. Med tanke på att denna fråga förtjänar att behandlas med största känslighet innebär försöken att jämföra utvisningen av romerna med andra världskrigets koncentrations- och dödsläger att man banaliserar förintelsen. Detta är det säkraste sättet att ta död på debatten. Vad vi behöver är en lugn, samlad, ansvarsfull debatt. Denna jämförelse luktar antingen illvilja eller omogenhet. Oavsett vilket gagnar den inte romerna.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag blev förfärad över de åtgärder Frankrike vidtagit för att utvisa romer (åtgärder som andra medlemsstater dessförinnan redan hade vidtagit), undertecknade genast parlamentets resolution och välkomnar att den blivit antagen. Det som nu sker i Frankrike är oacceptabelt. Frankrike bedriver fullt medvetet en diskriminerande politik som går på tvärs mot EU:s grundläggande värderingar och principer. Först och främst gäller det principen om europeiskt medborgarskap och fri rörlighet inom EU. Romerna är EU-medborgare i egen rätt. För det andra gäller det principerna om icke-diskriminering och respekt för minoriteter: under inga omständigheter får sådana åtgärder vidtas enbart på grund av att en person tillhör en viss minoritet. I dag är det romer, i morgon kanske araber, därefter judar och varför inte kvinnor och sedan fattiga? Alla dessa principer bär upp vår union och är bindande för oss alla, i synnerhet för enskilda medlemsstater. Dessutom är det hög tid att vi får en europeisk strategi för romernas integration. EU behöver en starkare politisk vilja: social integration, bostäder, utbildning och kampen mot diskriminering – inom alla dessa områden måste EU agera.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om romernas situation i Europa eftersom texten uttryckligen fördömer de åtgärder som de franska myndigheterna vidtagit. Resolutionen påminner oss om att alla EU-medborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom hela EU, liksom om den grundläggande principen med lika behandling av medborgare och icke-diskriminering. Nicolas Sarkozy och regeringen misstar sig om de tror att de helt ostraffat kan strunta i unionens värderingar, EU:s lagstiftning och gemenskapens stadga om de grundläggande rättigheterna. Europaparlamentet har utdelat en kraftfull reprimand och skulle göra detsamma till vilken annan medlemsstat som helst som frestades att ta till liknande metoder. Resolutionen tvingar också Europeiska kommissionen att ta sitt ansvar, uppmanar den att sluta tveka och bestämma sig för att genomföra en tydlig och beslutsam strategi för att integrera den romska befolkningen inom alla områden – det gäller tillgång till bostäder, sysselsättning, utbildning och hälsovård – för att få ett slut på deras oacceptabla situation.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Jag stödde det gemensamma förslaget till resolution eftersom jag är övertygad om att vi omgående måste fördöma den franska regeringens politik, som medvetet har stigmatiserat en etnisk grupp genom att direkt koppla den till kriminalitet, och detta av det enda skälet att man vill dra uppmärksamheten bort från sina inrikesproblem. Jag anser att utvisningen av romerna är oacceptabel och att parlamentet bör reagera. Progressiva ledamöter, inklusive socialdemokraterna, har därför begärt att denna diskriminerande retorik och de kollektiva utvisningarna ska upphöra, medan den europeiska högern i hög grad har stött den franska regeringens högervridning. Vi måste omgående genomföra en övergripande strategi för att hantera denna fråga, som påverkar 10–12 miljoner EU-medborgare. I resolutionen beklagar man bristen på reaktioner från kommissionen, som ska vara fördragens väktare och i denna egenskap borde ha fördömt den franska regeringens åtgärder. De kollektiva utvisningarna innebär i praktiken ett hån mot stadgan om de grundläggande rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

  Lívia Járóka (PPE), skriftlig. – (HU) Resolutionsförslaget från S&D-gruppen, ALDE-gruppen, Verts/ALE-gruppen och GUE/NGL-gruppen innehåller även flera grundlösa och till och med oacceptabla påståenden. Som jag redan nämnde i tisdagens debatt om frågorna till Europeiska rådet och kommissionen är politiska åsikter och rättsliga bedömningar två olika saker. Även om vi kanske tycker att utvisningarna är beklagliga och överdrivna är det bara Europeiska kommissionen som är behörig att bedöma om de åtgärder Frankrike har vidtagit är lagliga. Att utan bevis anklaga ett land för fördragsbrott, innan kommissionen har slutfört sin pågående bedömning och utan att känna till resultatet av denna bedömning, förminskar parlamentets auktoritet. Som föredragande för parlamentets EU-strategi för romer kände jag att det viktigaste för Europaparlamentet just nu är att de progressiva rekommendationer som nämndes i förslaget formuleras i en officiell resolution.

Därför är det viktigt att påtala att EU och medlemsstaterna har ett gemensamt ansvar för integreringen av romerna, vilket kräver en övergripande strategi på EU-nivå. Allt från romska gräsrotsgrupper till internationella frivilligorganisationer bör delta i upprättandet av en sådan strategi och strategin bör omfatta alla planerings-, genomförande- och kontrollaspekter. Dessutom måste det inrättas ett komplext utvecklingsprogram, som samtidigt riktar in sig på alla relaterade politikområden och underlättar omedelbara insatser i kraftigt strukturellt missgynnade ghettoområden.

  Sandra Kalniete (PPE) , skriftlig. – (LV) Jag röstade för PPE-gruppens resolutionsförslag eftersom jag anser att vi måste anta och genomföra en gemensam EU-strategi i romerfrågan, så att vi kan hjälpa romerna att övervinna sitt sociala och ekonomiska utanförskap. Problemen för minoriteter i Europa är komplicerade och känsliga, och de utnyttjas ofta i rent politiska syften. Politisk manipulation som i grund och botten inte klarar av att hantera roten till problemen utan i stället försvårar integreringen av minoriteter kan inte accepteras. För att uppmuntra den sociala integrationen av romer måste det till ordentlig EU-finansiering och samarbete mellan medlemsstaterna. EU har redan tillgång till flera instrument som skulle kunna användas för att undanröja romernas utanförskap, inklusive möjligheten att använda sig av Europeiska socialfonden. Detta kommer att kompletteras av möjligheten att använda upp till 2 procent av den gemensamma Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) för att finansiera bostäder för socialt utestängda befolkningsgrupper. Därför är det så viktigt att se till att det vidtas konkreta åtgärder för att integrera romerna. Man bör börja i de länder där de är medborgare. Samtidigt måste vi naturligtvis garantera fri rörlighet inom EU, och när EU-medborgare utvisas från en medlemsstat måste varje ärende bedömas för sig och beslutet om utvisning grundas på ett domstolsbeslut.

  Timothy Kirkhope (ECR), skriftlig. − (EN) Jag och mina kolleger i ECR-gruppen håller med om mycket av det som sägs i denna resolution och vi står helhjärtat bakom att alla människor – oavsett ras, religion, kön eller sexuell läggning – ska ha rätt till de lika rättigheter, möjligheter och friheter som fastställs i EU-rätten.

Samtidigt som vi till fullo stöder integreringen av romer inom EU anser vi emellertid att Europeiska kommissionen i sin egenskap av fördragens väktare bör göra en grundlig rättslig utredning av frågan innan Europaparlamentet fattar sitt definitiva beslut. Därför lade vi ned våra röster vid omröstningen om denna resolution.

  Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Det är oerhört viktigt att få lite ordning i debatten, som präglas av stor förvirring. Vissa av de kommentarer som har fällts här i kammaren, och som återfinns i detta resolutionsförslag, är oacceptabla. Vi måste sluta att göra kammaren till en plats där man försöker knipa politiska poänger när det gäller medlemsstaternas nationella politik. Frankrike har strikt tillämpat gemenskapsrätten och kommissionen har bekräftat detta. Dessutom vädjar jag till kommissionen att hantera detta ärende så snabbt som möjligt och föreslå konkreta åtgärder för att hjälpa till att integrera romerna i EU.

Tiden för uttalanden och goda intentioner är förbi. Nu är det dags att genomföra en verklig EU-strategi för integrering av romer. Vad har hänt med de 20 miljarder euro som Europaparlamentets ledamöter godkände och medlemsstaterna anslog inom ramen för sammanhållningspolitiken? Dessa pengar kommer inte dem till del som de är avsedda för. Vi måste få ett slut på detta och i högre utsträckning se till att EU:s medel förvaltas på ett bra sätt.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) EU måste vidta kraftiga åtgärder mot den diskriminerande och brutala politik romerna utsätts för i Frankrike. Det är inte bara kapitalet som har fri rörlighet. EU-byråkraterna kanske inte tycker om det men fri rörlighet är en rättighet som alla EU-medborgare har. Det är alla européers ansvar att försvara romernas rättigheter, nu när den nuvarande franska regeringen har gjort romerna till syndabockar. EU måste föregå med gott exempel och fördöma denna främlingsfientliga regeringspolitik. Om man inte gör det riskerar man att uppmuntra regeringar som redan begår allvarliga misstag att också gå till överdrifter.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) I flera decennier har Frankrike varit ett föredöme när det gäller att integrera medborgare med ursprung från olika delar av världen som har valt att bosätta sig där. Kom ihåg att rumänska medborgare endast har fullständig fri rörlighet i tio EU-länder, däribland Frankrike, från januari 2014. Alla EU-medborgare kan dessutom tvingas styrka att de kan försörja sig efter att ha vistas tre månader i att annat land än hemlandet. Om det visar sig att de utgör en för stor börda för värdlandets sociala trygghetssystem, kan åtgärder vidtas enligt punkterna 9 och 10 i direktiv 2004/38/EG. Även om man kan ifrågasätta massutvisningarna av rumänska medborgare av romskt ursprung bör de som kraftigt protesterar mot detta även protestera lika kraftigt mot andra förhållanden. De bör tänka på de barn vars familjer i allmänhet hindrar dem från att gå i skolan, på kvinnor och barn som används för att tigga, på tiggeri som en livsstil och på att dessa personer vägrar att arbeta och i stället förlitar sig på de sociala trygghetssystemen i tredjeländer. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade emot detta gemensamma förslag till resolution från vänstern, mittenvänstern och liberalerna i parlamentet, eftersom Frankrikes president Nicolas Sarkozy omedelbart måste uppmanas att stoppa utvisningen av den romska befolkningen. Vi uppmanar kommissionen och rådet att göra samma sak. Vi fördömer inte bara deportationerna i Frankrike utan även de deportationer som har ägt rum i Tyskland, Österrike, Sverige, Belgien och Italien. Vi behöver en EU-strategi för att bekämpa den fattigdom och diskriminering som romerna upplever i Europa. Romerna har varit en del av EU sedan utvidgningarna 2004 och 2007. Därför har de precis som alla andra EU-medborgare rätt att fritt röra sig och bosätta sig i hela EU.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) I den nuvarande debatten om romerna röstade jag till slut för PPE-gruppens resolution. Den visar problemet på ett objektivt sätt och ger förslag på förnuftiga lösningar. Resolutionsförslaget från GUE/NGL-gruppen visar däremot hur liten verklighetsförankring dessa politiker har. De talar om ”allvarlig systematisk diskriminering” och om en allmän antiziganism. Därigenom bortser de helt från att romerna också måste följa lagarna, precis som alla andra EU-medborgare

Detta är helt klart en öm punkt för vänstern. När de klagar på att man tar fingeravtryck på utvisade romer hävdar de att detta är diskriminering. Samma personer ser emellertid inte några problem med att kräva att alla medborgare lämnar sina fingeravtryck i samband med utfärdandet av pass. Detta är vänsterns logik. Även om Nicolas Sarkozys regering har fört en opportunistisk politik rör det sig ändå om en förnuftig politik och en politik som är nödvändig för att skydda Frankrikes egna medborgare. Därför röstade jag emot vänsterns resolutionsförslag.

  Jan Mulder (ALDE), skriftlig. − (NL) Ledamöterna från det nederländska frihetspartiet (VVD) röstade för resolutionsförslag B7-0504/2010 om utvisning av romer. Detta hindrar emellertid inte att personer enligt direktivet i enskilda fall alltid kan tvingas att återvända till sina hemländer om detta kan rättfärdigas av bestämmelserna i dessa EU-direktiv.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för PPE-gruppens resolution, eftersom man i denna föreslår konsekventa, långsiktiga åtgärder i syfte att lösa romernas problem i EU. I PPE-gruppens resolutionsförslag ingick dessutom en uttrycklig och direkt begäran om att Rumäniens anslutning till Schengenområdet inte ska kopplas till romerfrågan. Efter att denna resolution hade förkastats röstade jag för det gemensamma resolutionsförslaget från ALDE-gruppen, S&D-gruppen med flera. Denna resolution är visserligen inte lika långtgående men ger ändå i stora drag en rättvis bild.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för PPE-gruppens och ECR-gruppens resolution om romernas situation i Europa av följande skäl: 1) den inriktas på de åtgärder som det är nödvändigt att vidta för att motverka den utestängning som den romska befolkningen upplever i olika EU-länder (EU-strategi: handlingsplan, användning av resurser, samarbete mellan medlemsstaterna och andra aktörer, romernas delaktighet etc.), 2) den handlar inte enbart om att fördela skuld, 3) den låter inte den allmänna opinionen skymma det verkliga problemet, nämligen att politiken för att integrera romerna hittills har misslyckats, och 4) den bidrar inte till en fruktlös politisk konfrontation.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Det är medlemsstaternas och EU-institutionernas ansvar att utveckla och stödja genomförandet av de åtgärder som krävs för att skapa en politisk och social miljö som kan göra det lättare att genomföra åtgärder för att integrera romerna på områden som utbildning, hälsovård, socialt skydd och arbetsmarknad. Samtidigt är de romska kvinnornas situation intressant ur ytterligare en aspekt eftersom de är offer för dubbel diskriminering. De diskrimineras dels på grund av att de är kvinnor, dels på grund av att de tillhör en minoritetsgrupp.

Jag uppmanar Europeiska kommissionen att ta fram en integrationsstrategi på EU-nivå som specifikt tar upp de frågor som berör den gränsöverskridande romska befolkningsgruppen. EU-institutionerna bör visa en miniminivå av institutionellt intresse för att övervaka kampen mot diskriminering och stödja integreringen av romer.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Verts/ALE-gruppen välkomnar omröstningen i parlamentet, som till fullo har fullgjort sin uppgift som garant för att EU:s grundläggande värden respekteras. Parlamentet har vägrat hålla tyst om situationen i Frankrike, och har inte heller glömt att kritisera kommissionens sena och begränsade reaktion. Utvisningarna utgör verkligen ett viktigt test på EU:s förmåga att följa sina egna bestämmelser i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det är upp till kommissionen att vidta lämpliga åtgärder och den kan börja med att slutföra sin granskningsrapport så snabbt som möjligt och tydligt peka ut de regeringar som är ansvariga.

Dagens omröstning inleder en viktig fas i våra institutioners trovärdighet. Kampen för respekt för minoriteternas rättigheter är emellertid inte helt över. Nu är det viktigare än någonsin att erkänna alla de rättigheter som minoriteter i EU har och se till att dessa rättigheter tillämpas i praktiken.

  Catherine Soullie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag beklagar djupt att parlamentet har antagit den gemensamma resolution om romernas situation i Europa som socialisterna, liberalerna, de gröna och kommunisterna har lagt fram.

Jag kan inte acceptera att man kritiserar Frankrike på detta sätt, eftersom detta inte är den enda medlemsstat som skickar tillbaka romer till sina hemländer. Upprättandet av vissa romska läger utgör helt klart ett hot mot den allmänna ordningen och är ibland till och med en kränkning av den privata egendomsrätten, och den börda som detta lägger på vårt sociala trygghetssystem ger enligt EU-fördragen Frankrike rätt att vidta sådana åtgärder. Återsändandet av romer till Rumänien och Bulgarien utfördes i enlighet med fransk lagstiftning och EU-lagstiftning och respekterade strikt de mänskliga rättigheterna.

Jag välkomnar PPE-gruppens beslut att tillsätta en arbetsgrupp om integreringen av romer, så att man kan hitta en lösning på EU-nivå på frågan om romernas nomadiska livsstil. Vi måste ha ett konstruktivt synsätt i denna fråga.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. − (IT) Vi lade ned våra röster vid omröstningen om PPE-gruppens och ECR-gruppens resolutionsförslag, eftersom vi inte kan hålla med om den punkt där man försöker främja Rumäniens och Bulgariens anslutning till Schengenområdet. Dessa länder kan nämligen inte garantera lika sociala, ekonomiska och säkerhetsmässiga förhållanden. Vår ståndpunkt är helt i linje med det tydliga ”Nej” till dessa länders anslutning till EU som vi tidigare gav uttryck för.

Å andra sidan röstade vi kraftfullt mot vänsterns resolution eftersom den undergräver suveräniteten och handlingsfriheten hos länder som Frankrike och Italien, som har valt en hård linje mot personer som bryter mot lagen. En tankeväckande statistik är att sedan stora mängder romer började komma till Frankrike från länderna i Östeuropa har inbrotten stigit med över 200 procent.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig, om resolutionsförslag B7-0492/2010. − (PT) Romerna är en etnisk minoritet där de flesta är medborgare i en av EU:s medlemsstater. EU-medborgare har rätt att fritt röra sig och bosätta sig var de vill i alla EU-medlemsstater, så länge de uppfyller villkoren i direktiv 2004/38/EG. Denna frihet kan emellertid begränsas av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Trots det får vi inte glömma bort att en åtgärd som utvisning av EU-medborgare måste bedömas från fall till fall och får inte tillämpas på hela befolkningsgrupper.

Lösningen på problemet är att genomföra en strategi som gynnar romerna. Strategin bör omfatta samarbete mellan stater, institutioner och andra aktörer och de olika romska grupperna bör göras delaktiga i planeringen och utförandet av strategin. Dessutom bör man inrätta ett program för att kunna göra insatser i marginaliserade och strukturellt missgynnade områden. Jag är för den möjlighet som erbjuds genom Europeiska regionala utvecklingsfondens lagstiftning om rätt till stöd till bostäder till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper och behovet av bättre åtgärder från Europeiska plattformen för integrering av romer. Lika viktigt är utvecklandet av en konstruktiv dialog mellan stater och medlemmar av den romska befolkningsgruppen. Av ovanstående skäl röstade jag för resolutionsförslaget.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig, om det gemensamma förslaget till resolution RC-B7-0493/2010. − (PT) Romerna är en etnisk minoritet där de flesta är medborgare i någon av EU:s medlemsstater. Alla EU-medborgare omfattas av de rättigheter och skyldigheter som anges i direktiv 2004/38/EG om rätten till fri rörlighet i EU, med förbehåll för de villkor som fastställs i direktivet. Medlemsstaterna har emellertid rätt att begränsa den fria rörligheten och EU-medborgares invandring till sitt territorium, oavsett nationalitet, av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

Medlemsstaterna är inte skyldiga att underrätta Europeiska kommissionen innan de tillämpar klausulen om allmän ordning, vilket är deras suveräna rätt. Även om jag håller med om att EU och medlemsstaterna har ett gemensamt ansvar för att uppmuntra integreringen av romerna – genom en integrerad strategi och genom samarbete mellan medlemsstaterna, Europeiska kommissionen, övriga EU-institutioner och andra intresserade parter med respekt för principen om icke-diskriminering – kan jag inte rösta för ett fördömande av kommissionens sena och begränsade reaktion på romernas situation i Europa och kontroll av att de mänskliga rättigheterna respekteras, eftersom detta är allas ansvar. Därför lade jag ned min röst vid omröstningen om detta resolutionsförslag.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om romernas situation i Europa och fri rörlighet i EU eftersom jag anser att situationen för de uppskattningsvis 10–12 miljoner romerna kräver en integrationsstrategi på EU-nivå. Fri rörlighet för personer är en av EU:s grundläggande principer. EU-medborgare av romskt ursprung, oavsett nationalitet, har också rätt att fritt röra sig i EU. Precis som alla andra EU-medborgare har de både rättigheter och skyldigheter. Om en person, oavsett hans eller hennes etniska ursprung och nationalitet, begår brott ska denne ställas inför rätta. Det finns emellertid ingen nationalitet eller etnisk grupp som kan kopplas till kriminalitet. Jag anser att en hel etnisk grupp eller befolkning i ett land inte kan och inte får stigmatiseras på grund av gärningar som begås av vissa av dess medlemmar. Genom Lissabonfördraget får Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bindande verkan. I artikel 2 i Lissabonfördraget anges tydligt att EU grundas på värden som respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Jag anser att EU och medlemsstaterna har ett gemensamt ansvar för att främja integreringen av romer via en EU-strategi för romer.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade emot det gemensamma resolutionsförslaget från vänstern eftersom detta dokument präglas av en felaktig syn på frågan om den romska minoriteten i Europa. Den resolution som antogs i kammaren är en ideologisk text snarare än en konkret handlingsplan. Resolutionen från S&D-gruppen är i grund och botten en uppvisning i hyckleri som man försöker dölja i form av en ”progressiv” politisk diskussion. Resolutionen försöker lura i oss att vi alla är rasister nu.

Naturligtvis med undantag för vänsterpolitiker. Resolutionen utarbetades och gick till omröstning utan någon riktig kunskap om romernas situation, varken i Öst- eller Västeuropa. Romerfrågan är inte ett nationellt problem och kan inte heller beskrivas i raspolitiska termer. Romerfrågan går långt tillbaka i den europeiska historien och är fortfarande olöst. Användningen av klichéer och en politisk agenda, främst i form av socialisternas attack på högeradministrationen i Frankrike, kommer inte att lösa någonting, utan är bara ett led i vänsterns valpropaganda. Jag röstade för PPE-gruppens resolution just därför att man i detta dokument föreslår åtgärder och efterlyser samordning på EU-nivå. Romerfrågan handlar inte om rasism utan om realism. Om romerfrågan hanteras på det sätt som vänstern vill kommer den snabbt att återkomma och sätta i gång nya kriser i någon av medlemsstaterna. Resultatet av dagens omröstning är beklagligt och oproduktivt.

Resolutionsförslag (B7-0491/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. − (PT) Jag röstade för resolutionen om långtidsvård för äldre eftersom jag anser att det är oerhört viktigt att vi ser till att det finns förutsättningar för aktivt åldrande och bättre hjälp så att vi kan ge alla äldre i EU en bättre livskvalitet. Syftet med resolutionsförslaget är att minska ojämlikhet i hälsa och skydda äldre i samhället och i vårdsituationer, anta effektivare strategier för att åtgärda personalbrist, hjälpa till att sprida information om kommunikationsteknik och främja vård av äldre i hemmet och äldres självständighet.

Jag hoppas att Europeiska kommissionen tack vare detta förslag kommer att samla in data om bästa praxis på långtidsvårdsområdet som skulle kunna ge ett mervärde för Europeiska året för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna (2012). Målet bör vara att minska alla former av diskriminering, förbättra långtidsvården och hur äldre påverkas av fattigdom. Jag rekommenderar också att man inrättar ett observationscentrum för aktivt åldrande för att främja bästa praxis.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Även om det är troligare att vissa länder, som Italien och Tyskland, påverkas mer än andra måste alla EU:s medlemsstater hantera frågan om den åldrande befolkningen. Vi måste anta den här utmaningen. Vi agerar emellertid ofta kortsiktigt och glömmer att rusta oss inför kommande samhällsförändringar. Det här är en utmärkt resolution eftersom den ger en kort men ganska heltäckande beskrivning av de olika områden där vi måste anpassa oss (infrastruktur, hälsovårdssystem, mellanmänskliga relationer, och så vidare). Det är av största vikt att vi tar itu med den här frågan. Vi måste undvika de svårigheter som kan komma att uppstå i framtiden.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. − (LT) Jag stöder detta betänkande. Enligt de sysselsättningspolitiska riktlinjerna måste medlemsstaterna göra allt de kan för att uppfylla det viktigaste målet – att säkerställa hållbar tillväxt och skapa fler arbetstillfällen. Vi måste också lösa medlemsstaternas långsiktiga problem: demografiska förändringar, globalisering och skapandet av ny teknik. För att klara det måste vi investera i hållbar tillväxt som främjar bevarandet av befintliga arbetstillfällen och skapar nya. Vi bör framför allt inrikta oss på små och medelstora företag, eftersom det är dessa som skapar flest arbetstillfällen i Europa. Vi måste också sträva efter följande sociala mål på sysselsättningsområdet: att främja utbildning av god kvalitet och livslångt lärande bland befintliga och framtida arbetstagare, bekämpa arbetslöshet, fästa särskild uppmärksamhet på främjandet av arbetstillfällen för ungdomar, äldre, funktionshindrade och kvinnor och inta en mer positiv syn på atypiska anställningsavtal.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. − (LT) Med de demografiska förändringar som äger rum i EU ökar andelen äldre snabbt och vi måste möta de stora utmaningar som detta medför. Vi måste möta den högre efterfrågan på hälso- och sjukvård, anpassa hälso- och sjukvårdssystemen till en åldrande befolknings behov och samtidigt se till att systemen är hållbara i samhällen där den samlade arbetskraften inte längre är lika stor. För närvarande är fattigdomen mycket utbredd bland äldre, eftersom pensioner och andra sociala förmåner drastiskt sänks i många av EU:s medlemsstater. Därför är det viktigt att ta fram hållbara system för att finansiera äldreomsorgen. Dessutom måste vi fastställa minimistandarder inom alla vårdsektorer, inklusive minimilöner.

Vi måste minska ojämlikheterna på hälso- och sjukvårdsområdet och skydda äldre i samhället och i vårdsituationer. Vi måste också bekämpa äldres sociala utestängning och alla former av åldersdiskriminering. Vi måste skydda förutsättningarna för aktivt åldrande och garantera ett värdigt och tillfredsställande liv för äldre.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Högkvalitativ utbildning och fortbildning är nödvändigt för människors personliga utveckling, jämlikhet, bekämpning av socialt utanförskap och fattigdom, ett aktivt medborgarskap och social sammanhållning. Jag uppmanar medlemsstaterna att anpassa kraven på kvalifikationer för välfärdsarbetare i äldreomsorgen och ta fram och genomföra avancerade fortbildningsprogram för att bidra till att höja utbildningsnivån för dem som arbetar inom äldreomsorgen och därigenom förbättra kvaliteten på tjänsterna. Det är av stor vikt att satsningarna inom specialiserad geriatrik ökar så att kvaliteten på vården för äldre höjs.

  Ole Christensen, Dan Jørgensen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen (S&D), skriftlig. − (DA) De danska socialdemokraterna anser inte att man ska införa en minimilön som det står i punkt 12 i resolutionsförslaget. Trots det har de danska socialdemokraterna valt att rösta för resolutionen, eftersom den utöver kravet på att införa minimilön innehåller ett antal synpunkter och initiativ som vi stödjer.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Det är bra att Europaparlamentet har beslutat att anta ett resolutionsförslag om långtidsvård för äldre eftersom dessa i egenskap av EU-medborgare måste kunna fortsätta att utöva sina rättigheter och friheter, bevara sin plats i samhället och hålla kontakten med andra generationer. Jag anser att EU och medlemsstaterna måste ta hänsyn till den åldrande befolkningen för att kunna upprätta ett samarbete i syfte att inrätta ett hållbart system för att finansiera äldreomsorgen. Man måste också ge personalen inom denna sektor lämplig fortbildning och erbjuda dem en skälig lön, vilket kommer att bidra till att kvaliteten på de tillhandahållna tjänsterna ökar. Dessutom måste man inom ramen för stadsplaneringen och den fysiska planeringen vidta åtgärder som vid behov underlättar äldres och rörelsehindrades tillgång till sociala tjänster som är skräddarsydda efter deras behov, sociala och kulturella aktiviteter. De relevanta myndigheterna måste regelbundet informera de äldre om vad de har rätt till och om alla lagstiftningsändringar som de berörs av

  Edite Estrela (S&D), skriftlig− (PT) Jag röstade för detta resolutionsförslag eftersom jag förespråkar tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster av god kvalitet och ordentlig vård för äldre. Mot bakgrund av de demografiska förändringarna de senaste åren, framför allt den åldrande befolkningen, måste äldre få stöd så att de kan leva ett värdigt och självständigt liv i sina egna hem.

  Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog (S&D), skriftlig. − Vården av äldre måste hålla hög kvalitet och vara en prioriterad del av välfärden som utvecklas i takt med den demografiska utvecklingen. Vi har full förståelse för att man ställer krav på sociala minimistandarder i alla kontrakt i vården tycker att det är olyckligt att man nämner minimilöner, något som inte alltid finns i Sverige då det är parternas ansvar att sätta lönenivåerna som dessutom inte är EU-kompetens. Vi anser inte att detta på något sätt ska ändras men har trots detta valt att rösta för resolutionen då vi anser att huvudfrågan är mycket viktig.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. − (PT) I takt med ökad medellivslängd och den ökade sårbarheten för äldre på grund av deras beroende av sociala tjänster som ofta är otillräckliga och ger upphov till fragmentering inom familjen, står vi inför en situation där många människor, i denna sin svåraste period i livet, är ensamma och utan de ekonomiska resurser som de behöver för sin försörjning. I många fall befinner de sig i en tragisk fattigdom som tvingar nationella regeringar att tillhandahålla grundläggande vård.

Både i Europa och i Portugal är frågan om kontinuerlig vård mycket viktig för CDS-PP (Socialdemokratiskt centrum – Folkpartiet) och i flera år har vi tydligt stött inrättandet av lämpliga nätverk för att tillhandahålla denna typ av vård och stöd till familjer, inklusive äldre, och privata vårdgivare. Det är med glädje som jag ser att man i resolutionsförslaget föreslår att nationella regeringar bör stödja informella vårdgivare som tillhandahåller kontinuerlig vård, ofta familjemedlemmar, och att dessa vårdgivare, som tar på sig den roll som staten annars skulle ha utfört, ges de nödvändiga förutsättningarna för att vårda sina äldre släktingar utan att bestraffas, exempelvis i arbetslivet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Under senare år har vi inom EU konstaterat att den demografiska utvecklingen innebär att befolkningen åldras. Företeelsen har lett till ett stort budgettryck och försök att skapa extra hälsovårdsinfrastruktur och social service. Det krävs därför en politik för att integrera äldre människor och bekämpa alla former av åldersgrundad diskriminering. Det förvånar mig att finansieringen av och tillgången till specialiserad geriatrik under årens lopp har minskat i många medlemsstater. Den vård som erbjuds en åldrande befolkning måste vara av god kvalitet.

Medlemsstaterna måste därför bedriva en politik som förbättrar specialistutbildningen. Jag vill också påminna er om det enorma arbete som utförs av frivilligorganisationer, religiösa samfund och välgörenhetsorganisationer inom detta område. Medlemsstaterna bör vara särskilt vaksamma när det gäller att garantera de grundläggande rättigheterna för människor som får vård under lång tid. En prioriterad fråga för medlemsstaterna är att stödja upprättandet av palliativa enheter som erbjuder vård i hemmet och att ta fram och genomföra avancerade fortbildningsprogram som kan bidra till att höja utbildningsnivån för dem som arbetar inom äldreomsorgen. Kommissionen måste genomföra en utredning som kan ge en klarare bild av de ökande vårdbehoven inom äldreomsorgen och en prognos över behovet av specialister för perioden fram till 2020.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig − (PT) Vetenskapliga och tekniska framsteg och civilisationernas positiva evolution har lett till ökad medellivslängd. Med nyliberala förslag och kapitalismens permanenta mål om större och större vinster värdesätter regeringarna emellertid inte längre de äldres roll lika högt och betraktar en åldrande befolkning som en börda. Detta är oacceptabelt.

I detta resolutionsförslag, även om det inte tar upp roten till problemet, nämligen skälen till att socialt stöd inte värdesätts lika högt längre, uppmuntras medlemsstaterna att motverka social utestängning av äldre och alla former av åldersdiskriminering.

I resolutionen fördöms dessutom nedskärningarna inom specialiserad geriatrisk vård, bristande åtaganden när det gäller utbildning av dem som är specialiserade inom vård av äldre, och bristande infrastruktur för kommunal vård och omsorg och vård i hemmet samt för vård av äldre som är tillgänglig för alla.

Vi stöder uppmaningen i resolutionen, men kommer att fortsätta kämpa mot orsakerna till denna situation och för en verklig förändring av politiken som gynnar de äldre.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) När jag läser resolutionsförslaget från utskottet för sysselsättning och sociala frågor, som vi precis har röstat om, påminns jag om de smärtsamma och skamliga händelserna under värmeböljan 2003 när över 15 000 äldre dog i Frankrike. Personalbristen på äldreboenden är en farlig utveckling i våra samhällen, särskilt i mitt land, som lämnar många äldre ensamma och utblottade, och den ligger till grund för denna tragedi. Jag kan inte heller glömma det ansvar som EU har, genom sin ekonomiska politik och handelspolitik, sin malthusianska budgetpolitik och sin rent försäkringsmässiga syn på social trygghet, för att våra sociala trygghetssystem faller sönder. EU delar ansvaret med de regeringar som ger det sitt stöd för låga lönenivåer, låg köpkraft och låga pensioner. Jag kan inte heller glömma den dödskultur som många av de texter som har debatterats i kammaren förmedlar. Därför anser jag faktiskt att Bryssel aldrig bör ges några som helst befogenheter när det gäller äldrepolitiken, inte ens befogenheten att upprätta statistik.

  Anna Ibrisagic (PPE), skriftlig. − Vi har i dag röstat för förslaget till resolution om långtidsvård för äldre, B7-0491/2010. Vi vill dock understryka att vi inte håller med om allt i resolutionen. Det gäller framför allt uppmaningen att införa minimilöner. Vi – Gunnar Hökmark, Christofer Fjellner, Anna Ibrisagic och Anna Maria Corazza Bildt – slår därmed vakt om subsidiaritetsprincipen.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Det här är en fråga som vi i mitt parti har lyft fram och som vi anser vara mycket viktig, för att äldre människor med allvarliga hälsoproblem ska kunna leva sina liv så bra som möjligt. Därför måste vi trots krisen satsa så stora resurser som möjligt på att ge långvårdspatienter bästa möjliga stöd, så att äldre människor får en god livskvalitet. Det är vad mitt parti har förordat i Portugal, och vi har i denna fråga lagt fram flera olika förslag i det portugisiska parlamentet.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) De senaste årens demografiska förändringar, särskilt den åldrande befolkningen, har lett till ett ökat tryck på de offentliga finanserna och större efterfrågan på bättre infrastruktur för vård och omsorg. Jag röstade för resolutionsförslaget om långtidsvård för äldre, där medlemsstaterna uppmuntras att motverka social utestängning av äldre och alla former av åldersdiskriminering, eftersom medlemsstaterna behöver garantera tillgången till god hälso- och sjukvård som en grundläggande princip i den europeiska solidaritetsmodellen.

Det är viktigt att erkänna vikten av kvalitativ och kontinuerlig vård och därför måste medlemsstaterna införa program som tillhandahåller vård och omsorg i hemmet för äldre och att man i de länder där detta redan förekommer fortsätter att utveckla denna vård och omsorg och låter lokala myndigheter förvalta denna inom deras respektive behörighetsområde. I alla medlemsstater måste det finnas garantier som skyddar de grundläggande rättigheterna för personer i långtidsvård.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag stöder till fullo detta resolutionsförslag. Jag hoppas Europaparlamentets förklaring kommer att följas av ytterligare åtgärder. Det är viktigt att reagera skarpt och effektivt mot alla former av och exempel på åldersdiskriminering. Det är viktigt att utarbeta ett direktiv som är juridiskt bindande för nationella regeringar och som gör det möjligt att vidta rättsliga åtgärder mot lagstiftning i syfte att sänka pensioner och underlåtenhet att följa andra skyldigheter som staten har gentemot äldre. I mitt hemland Lettland sänkte regeringen 2009 pensionerna för att täppa till ett hål i budgeten. Därigenom slog de sönder människors hopp om social stabilitet och rättvisa. Jag röstade för denna resolution i hopp om att liknande överträdelser och maktmissbruk inte ska upprepas.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Under flera år har vi märkt att det inte längre är möjligt att finansiera kort- eller långsiktig vård. Trots detta har alla åtgärder på området lagts åt sidan och de som påverkas av vården och deras släktingar har lämnats i sticket. På samma sätt som vid barnuppfostran är vårdande släktingars och volontärers roll grovt underskattad och sociala nätverk förstörs i kapitalismens namn. I stället har människor intalats att otyglad massinvandring är nödvändigt för att garantera att vi kan behålla de sociala systemen och därmed vården av äldre.

I själva verket är det tvärtom. Invandringen har bara snabbat på den ekonomiska kollapsen. Debatten om vårdens ekonomiska bärkraft och finansiella börda kommer allt för sent. Om vi nu vill prioritera utvecklingen av palliativ vård och medicinsk vård i hemmet är det i praktiken omöjligt att ändra vårt tankesätt och göra en helomvändning. Resolutionens önskan att ta upp övergrepp mot äldre inom vården bör emellertid välkomnas. Kravlistan borde kommit för flera år sedan. Trots det har jag röstat för den.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag är väldigt glad över att vi har antagit denna resolution. I resolutionen uppmanas medlemsstaterna att beakta de demografiska förändringarna under de senaste åren – särskilt den åldrande befolkningen – som har lett till ett ökat tryck på de offentliga finanserna och större efterfrågan på bättre infrastruktur för vård och omsorg. Medlemsstaterna uppmanas även att motverka social utestängning av äldre och alla former av åldersdiskriminering och påminns om att en grundläggande princip i den europeiska solidaritetsmodellen är att garantera god hälso- och sjukvård.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. − (IT) Antagandet av detta resolutionsförslag visar än en gång att Europaparlamentet och dess ledamöter är extra engagerade i frågan om hälso- och sjukvård för äldre. I ett åldrande samhälle blir det allt viktigare att skydda och stärka de s.k. silveråren.

Fortbildning för personer som arbetar inom detta område, en uppmaning till medlemsstaterna att lansera informationskampanjer riktade till äldre som följer en viss diet och förhindrande av risken för uttorkning, utvecklandet av s.k. e-hälsa för att få bukt med ineffektivitet och slöseri är bara några av de åtgärder som föreslås i resolutionen.

Ingen medlemsstat kan undandra sig den viktiga skyldigheten att förbättra förhållandena för dessa män och kvinnor som ofta har varit tvungna att klara sig själva genom livet. Jag hoppas därför att antagandet av denna resolution, som har som mål att verkligen skapa ett ”samhälle för alla”, kan ge medlemsstaterna ny kraft att se till att personer i olika åldrar har möjlighet att aktivt delta i samhällslivet, och inte lämnas åt sitt öde.

  Alf Svensson (PPE), skriftlig. − I dag har jag röstat för resolution B7-0491/2010 om långtidsvård för äldre. Men det finns en punkt i resolutionen som jag inte ansluter mig till. Resolutionen efterfrågar i punkt 12 minimistandarder för alla kontrakt inom vård- och omsorgssektorn, inbegripet minimilön. Detta är något som de svenska kristdemokraterna vänder sig emot. Det är också främmande för den svenska modellen med kollektivavtal. Vår svenska modell har visat sig vara i både arbetstagarnas och arbetsgivarnas intresse. Min bestämda övertygelse är att löner är en avtalsfråga mellan arbetsmarknadens parter och inte något som politiker ska bjuda över eller under varandra om.

Gemensamt förslag till resolution (RC-B7-0484/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. − (PT) Jag röstade för det gemensamma förslaget till resolution om situationen i Jordanfloden, särskilt det nedre flodområdet eftersom jag anser att det är viktigt att uppmärksamma hur denna flod förstörs, särskilt dess nedre del. I förslaget uppmanas regeringarna i Israel och Jordanien samt den palestinska myndigheten att i en anda av samarbete verka för att rädda nedre Jordanfloden och att med stöd från EU tillsätta en kommission för Jordanområdet. Kommissionen skulle vara öppen för andra länder längs floden.

Det behövs en förvaltningsplan som kan reparera den förstörelse som Jordanfloden har drabbats av. Dessutom behövs det ekonomiskt och tekniskt stöd för att återställa floden, särskilt dess nedre del. Frågan om förvaltningen av vattenresurser, där vattnet fördelas rättvist och behoven hos alla människor som lever i regionen respekteras, är av yttersta vikt för att skapa varaktig fred och stabilitet i Mellanöstern. Därför anser jag att man bör öka det kompletterande ekonomiska och tekniska stödet till vattenförvaltningsprojekt och att man bör uppmuntra rättvis användning och överföring av nödvändig teknik till länderna i regionen.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. − (EN) Jag stöder resolutionen om situationen i Jordanfloden, eftersom man i resolutionen uppmanar till konkret handling i en fråga som direkt berör det ekonomiska, sociala och kulturella välbefinnandet för människorna i regionen. Den allvarliga förstörelsen av Jordanfloden påverkar alla aspekter av livet för de samhällen som är beroende av flodens vattenresurser. Genom att efterlysa gemensamt planerade, gränsöverskridande lösningar på frågorna om förorening och överexploatering av vattenresurser understryks de förtroendeskapande fördelar och fredsskapande insatser som ett samarbete mellan Israel, Palestina och Syrien i hanteringen av problemen i samband med Jordanfloden skulle kunna leda till.

I resolutionen betonas med rätta att planer och förslag för att återställa Jordanfloden måste ingå i EU:s förbindelser med länderna längs floden. Med tanke på hur akut problemet är bör EU på liknande sätt prioritera återställandet av Jordanfloden i sina utvecklingsprojekt i regionen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. − (PT) Jag röstade för det gemensamma förslaget till resolutionsförslag om situationen i Jordanfloden eftersom flodens miljövärde, natursköna värde, kulturella värde, historiska värde, jordbruksvärde och ekonomiska värde måste bevaras. God förvaltning av vattenresurser som respekterar behoven hos alla människor i regionen är också mycket viktigt för stabiliteten i Mellanöstern.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. − (PT) Problemen i Jordanfloden går långt utöver den vanliga oron för miljöförstöring av vattendrag. Som uppmärksammas i den resolution vi precis har antagit är Jordanfloden inte bara en flod. Dess betydelse går mycket längre än i vilket skick floden befinner sig och påverkar de politiska, symboliska och religiösa sfärerna i flera olika stater, nationer och befolkningsgrupper.

Den särskilda betydelse som byggts upp genom mänsklighetens historia rättfärdigar Europas oro, och framför allt denna kammares oro, för vilket öde floden går till mötes. Jag hoppas och önskar att de stater som gränsar till Jordanfloden kan lägga sina traditionella meningsskiljaktigheter och sin misstro åt sidan och gå samman för att undvika att floden förstörs ännu mer.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jordanfloden och i synnerhet det nedre Jordanflodsområdet är ett kulturlandskap av universellt värde med stor historisk, symbolisk, religiös och ekologisk betydelse. Tyvärr har floden förstörts av överexploatering, förorening och vanskötsel, vilket lett till att den biologiska mångfalden halverats. Det är mycket viktigt att återställa Jordanfloden, särskilt det nedre flodområdet, för israeliska, jordanska och palestinska lokalsamhällen som brottas med samma vattenproblem.

Det skulle också ge enorma ekonomiska och förtroendeskapande fördelar. Aktivt samarbete mellan regeringar, civila organisationer och lokalsamhällen kan på ett avgörande sätt bidra till regionala fredsskapande insatser. Vi uppmanar därför myndigheterna i berörda länder att samarbeta och återställa Jordanfloden genom att utarbeta och genomföra strategier inriktade på konkreta resultat när det gäller hantering av hushållens och jordbrukens efterfrågan på vatten, och bevarande av vatten- och naturresurser. Vi uppmanar också rådet, kommissionen och EU:s medlemsstater att uppmuntra och stödja en omfattande plan för att komma till rätta med förstörelsen av Jordanfloden.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Som nämns i resolutionsförslaget är Jordanflodsområdet, särskilt det nedre flodområdet, ett kulturlandskap av universellt värde som har stor historisk, symbolisk, religiös, ekologisk, jordbruksmässig och ekonomisk betydelse för Mellanöstern och kringliggande regioner. Den nuvarande miljöförstöringen och resulterande föroreningar ger därför stor anledning till oro.

Det önskvärda och välbehövliga återställandet av Jordanfloden – som är absolut nödvändigt såväl ur miljöhänseende som socialt och kulturellt hänseende – är oskiljbart från regionens geopolitiska kontext. Det är nödvändigt att erkänna att den palestinska befolkningen på Västbanken redan lider allvarlig brist på vatten, till stor del på grund av att vattnet används av Israel och judiska bosättningar på Västbanken, och även på grund av Israels fortsatta ockupation av delar av Golanhöjderna, där många viktiga källor finns. En rättvis fördelning av vattenresurserna, som i lika hög grad respekterar behovet hos alla människor i regionen är av yttersta vikt för att skapa fred och stabilitet i Mellanöstern. Detta är i sin tur oskiljbart från det nödvändiga återställandet av det nedre Jordanflodsområdet.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) Situationen i Mellanöstern har i många år varit komplicerad, såväl politiskt som ekonomiskt och ekologiskt. Det har aldrig funnits särskilt många floder här, deras flöden är väldigt instabila, även i historisk tid fick skogar ge vika för jordbruksmark och betande djur förstör varje år buskar, träd och annan växtlighet. Vattenflödet i Jordanfloden är redan lågt, vattnet är förorenat och Döda havet håller sakta på att torka ut. Att säkerställa ett tillräckligt vattenflöde i floden är ett stort tekniskt problem som endast kan lösas i ett fredligt politiskt klimat. EU har länge varit aktivt i en rad projekt som har till huvudsyfte att stödja en fredlig utveckling i hela området.

Därför är det också önskvärt att vi stöder det centrala programmet, nämligen återupptagandet av en rationell vattenregim i Jordanflodens mellersta och nedre flöden. Eftersom lokala myndigheter har liknande problem på en rad platser i Sahel och Asien, räcker det inte med en reaktion från kommissionen för att lösa liknande problem på andra platser. Konkreta åtgärder för att avhjälpa problemen måste antas. Jag stöder antagandet av det gemensamma resolutionsförslaget.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Tillgång till dricksvatten är en grundläggande mänsklig rättighet. I juli antog FN faktiskt en resolution från ursprungsbefolkningarnas toppmöte i Cochabamba där man krävde att detta skulle erkännas. Jordanfloden har förstörts och det palestinska folket har fråntagits tillgången till dricksvatten genom att Israel, Jordanien och Syrien har dirigerat om nästan hela flodens flöde. EU måste reservationslöst stödja samarbetsavtal mellan stater för att återställa floden och fördela vattenresurserna i regionen på ett bättre sätt.

Trots det är detta exklusiva intresse för Jordanfloden chockerande med tanke på att så många andra floder håller på att förstöras. Det är vad som förespråkas i denna resolution. Jag röstade för resolutionen med förhoppningen att andra vattendrag runt om i världen ska uppmärksammas på motsvarande sätt.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade för resolutionsförslaget om situationen i Jordanfloden, eftersom alla länder längs floden måsta uppmuntras att återställa den. Det nedre Jordanflodsområdet är helt förstört. Dålig förvaltning har lett till svåra föroreningar, vilket i sin tur har lett till att 50 procent av den biologiska mångfalden har gått förlorad.

I det fredsfördrag som undertecknades 1994 enades Israel och Jordanien om att samarbeta i det ekologiska återställandet av Jordanfloden längs den gemensamma gränsen och att skydda flodens vattenresurser. Palestinierna har emellertid utestängts från den israeliska säkerhetszon som har upprättats på Västbanken och omfattar hela nedre Jordanflodsområdet, som olagligt ockuperas av israeliska bosättare som konstbevattnar marken med vatten som tillhör palestinierna.

Detta innebär att den palestinska befolkningen på Västbanken lider svår brist på vatten. Vi begär därför att Israel upphör med sin bosättningspolitik, inklusive i det nedre Jordanflodsområdet. Länderna längs floden måste, med EU:s hjälp, inrätta en kommission för Jordanfloden för att återställa floden och på så sätt garantera att det finns tillräckliga vattenvolymer för att försörja den befolkning som lever längs floden.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag röstade för detta resolutionsförslag. I resolutionen anges att Jordanfloden för närvarande är i katastrofalt skick. Döda havets nivå sjunker 30 cm varje år. Länderna längs floden, framför allt Syrien och Jordanien, utnyttjar flodens resurser utan att investera i utvecklandet av reningsverk och dricksvattenanläggningar. Om EU inte mycket snart sätter större press på alla som använder vattenresurserna går det inte att undvika en miljökatastrof. På så sätt kommer resolutionen i rätt tid och sänder en tydlig signal till regeringarna i Syrien, Jordanien och Israel. Det är viktigt att få alla regeringar i Mellanöstern att inse att EU inte är en brandkår som kan rycka ut för att lösa deras problem. Vi måste tvinga regeringarna i Syrien, Jordanien och Israel att tänka på framtiden. Vi måste hjälpa dem att planera åtgärder i detta syfte, men vi får under inga omständigheter dela ut pengar till dem som tanklöst exploaterar naturresurser för att nå sina själviska mål.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar dagens viktiga omröstning om en resolution som riktar uppmärksamhet mot och uttrycker sin oro över förstörelsen av Jordanfloden, särskilt dess nedre del. I resolutionen uppmanas myndigheterna i alla länder längs Jordanfloden att samarbeta och återställa floden genom att utarbeta och genomföra strategier inriktade på att uppnå konkreta resultat när det gäller hantering av hushållens och jordbrukens efterfrågan på vatten, vattenvård samt hantering av avloppsvatten och jordbruks- och industriutsläpp och på att säkerställa ett tillräckligt inflöde av färskvatten i nedre Jordanfloden. Samarbetet mellan israeliska, jordanska och palestinska lokalsamhällen som brottas med samma vattenproblem i området kring nedre Jordanfloden välkomnas och Israel och Jordanien uppmanas att till fullo respektera fredsfördragets åtaganden om återställande av Jordanfloden.

8. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.50 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

10. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer

10.1. Kenya: Underlåtenhet att gripa Sudans president Omar al-Bashir

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om Kenya: Underlåtenhet att gripa President Omar al-Bashir⁽¹⁾.

  Charles Tannock, författare. − (EN) Fru talman! Sudans president Omar al-Bashir har åtalats för folkmord av den internationella brottmålsdomstolen och anklagas för att ha beordrat fruktansvärda brott i Darfur.

Han är knappast en person som man vill ha som hedersgäst, och Turkiet tvingades dra tillbaka hans inbjudan till Islamiska konferensens möte i Ankara i fjol på grund av åtalet vid Internationella brottmålsdomstolen.

Tyvärr är detta precis vad Kenyas president nyligen gjorde vid ceremonin för att fira kungörandet av Kenyas nya konstitution. Visserligen besvärades många av ministrarna i Kenyas sköra regeringskoalition, inklusive premiärminister Rail Odinga, av Omar al-Bashirs närvaro, men skadan var redan skedd och Kenyas rykte som regional ledare – eftersom det både är en demokrati och upprätthåller internationell rätt – är nu besudlat.

Internationella brottmålsdomstolen upprättades just för att höga tjänstemän, till och med statsöverhuvuden i självständiga stater, skulle kunna ställas till svars för de brott de anklagades för – såvida det rörde sig om brott mot mänskligheten, folkmord eller krigsförbrytelser – och därmed omfattas av universell jurisdiktion i alla länder som har undertecknat Romstadgan.

Därför är det beklagligt att Kenya har underlåtit att uppfylla de förpliktelser det har som medlem av Internationella brottmålsdomstolen. Den senaste tidens nyheter om att Kenya till fullo kommer att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen i domstolens utredning av det tragiska våldet efter valet för tre år sedan måste emellertid välkomnas, även om detta sker alldeles för sent och verkar vara en följd av uppståndelsen kring fallet al-Bashir.

  Marietje Schaake, författare. − (EN) Fru talman! Kenya är precis som andra afrikanska länder en viktig partner till EU på flera centrala områden, exempelvis på säkerhets-, utvecklings- och handelsområdet.

Afrika spelade en avgörande roll vid upprättandet av Internationella brottmålsdomstolen och dess engagemang för domstolens stadgar bekräftas även av artikel 4 i Afrikanska unionens konstituerande fördrag.

I Cotonouavtalet mellan EU och Kenya fastställs villkoren för partnerskapet, och i avtalet görs det mycket klart att handel och bistånd är förenade med villkoret att Kenya följer demokratiska standarder och människorättsstandarder.

Den 27 augusti besökte tyvärr Omar al-Bashir Kenya som officiell regeringsgäst och behandlades som en dignitär. Detta skedde samtidigt som en arresteringsorder hade utfärdats mot Omar al-Bashir för hans påstådda roll i folkmordet i Darfur i Sudan.

Omar al-Bashir kan fortfarande försvara sig vid Internationella brottmålsdomstolen, men först måste han föras till Haag. Kenya hade en skyldighet att gripa honom när han befann sig på kenyanskt territorium men underlät att göra detta. Detta är ett allvarligt problem. Det är en signal att regeringen inte ger ett trovärdigt intryck av att vilja följa avtal som den själv har undertecknat, och det borde EU se som ett allvarligt problem.

Vi måste se till att vi följer våra egna standarder när det gäller att bekämpa straffrihet, och vi måste bekämpa straffrihet i Afrika för att skapa mer stabilitet och demokrati. Jag skulle vilja be den höga representanten att vidta kraftfulla diplomatiska åtgärder mot Kenya och påminna dess ledare om landets förpliktelser enligt Romstadgan.

  Barbara Lochbihler, författare. – (DE) Fru talman! Vid Internationella brottmålsdomstolens översynskonferens i Kampala tidigare i år framgick det tydligt att domstolen bara kan utföra sitt arbete på ett effektivt sätt om det har medlemsstaternas stöd, framför allt stöd från de medlemsstater som har ratificerat Romstadgan. EU:s medlemsstater måste konstant påminnas om detta, eftersom rädslan för diplomatiska problem och potentiella politiska fördomar ofta står i vägen för ett konsekvent agerande, exempelvis i samband med gripandet av misstänkta krigsförbrytare.

I vårt resolutionsförslag kritiserar vi i dag den kenyanska regeringen, som bjöd in Sudans president Omar al-Bashir och sedan underlät att gripa honom. En arresteringsorder har utfärdats mot Omar al-Bashir för krigsförbrytelser och folkmord. Kenya har därför brutit mot internationell rätt och firade offentligt det faktum att afrikansk solidaritet mellan regeringar är viktigare än att hantera och ställa personer inför rätta för så allvarliga brott som brott mot mänskligheten. Det är inte en bra signal till de miljontals människor i Afrika som har drabbats av president al-Bashirs grymheter, eller de som har upplevt ohyggligt lidande i andra krig och inbördeskrig. Offren och deras familjer måste tas om hand, de behöver rättvisa och de borde få se dessa brottslingar, även om de är höga politiker eller militärer, ställas till svars för sina illdåd.

Att Afrikanska unionen öppet uttalade sig mot ett gripande av president al-Bashir bör också starkt kritiseras. Det visar på falsk solidaritet med dess medlemsstater, det stödjer straffrihet för höga politiker och försvagar därmed goda styrelseformer – styrelseformer som bör baseras på gällande lagstiftning och internationell rätt. Det är också en besvikelse att Afrikanska unionen har vägrat att upprätta ett regionalt kontor för Internationella brottmålsdomstolen i Addis Abeba.

Därför uppmanar vi på nytt kommissionen att ta upp frågan om denna underlåtenhet att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen vid EU:s nästa toppmöte med Afrikanska unionen.

  Marie-Christine Vergiat, författare. – (FR) Fru talman! Många av oss här i kammaren beklagar Kenyas, Afrikanska unionens och Arabförbundets beslut att underlåta att verkställa den internationella arresteringsordern mot Omar al-Bashir för brott mot mänskligheten. Sudans president har därmed total straffrihet i nästan samtliga afrikanska och arabiska länder. Många av oss, men uppenbarligen inte riktigt så många, önskar att alla i hela världen omfattades av samma internationella rätt.

Vi vet hur svårt det var att upprätta Internationella brottmålsdomstolen. Vi vet också att det är långt kvar tills denna domstol kan agera i hela världen. Vi skulle emellertid vara mer trovärdiga om samtliga EU:s medlemsstater, särskilt Frankrike, inte tvekade så mycket innan de anpassade sina lagar till internationell rätt. Vi skulle vara mer trovärdiga om stora länder som USA inte ställde sig utanför den internationella rättens jurisdiktion på detta område.

Jag anser till och med att länderna i Europa har ett särskilt ansvar gentemot Afrika, och vi får inte ge intryck av att tillämpa dubbelmoral. Vi måste emellertid erkänna att internationell rätt framför allt tycks gälla för afrikanska länder, såvida inte regeringarna i vissa europeiska länder har kraftiga intressen där.

Parlamentet beklagar därför att Internationella brottmålsdomstolens beslut inte har tillämpats på Omar al-Bashir, som är ansvarig för så många brott. Vi vill emellertid ha samma rättvisa för alla, inklusive i EU. Det är endast på detta sätt – genom att föregå med gott exempel – som EU verkligen kan bli ett område med frihet och säkerhet och vi sakta men säkert kan göra framsteg på vägen mot universell rätt, demokrati och mänskliga rättigheter.

Därför glädjer det mig att en stor majoritet av parlamentet fördömde diskrimineringen mot romer, framför allt de främlingsfientliga uttalandena från den franske presidenten, som trots det har mage att åberopa den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

Fru kommissionsledamot! Om vi vill att våra ord ska fortsätta att vara trovärdiga runt omkring i världen måste vi nu omsätta dessa ord i konkreta åtgärder.

  Thijs Berman, författare. − (NL) Fru talman! Det finns få skäl att tro på framsteg. Nittonhundratalets grymma krig och förföljelser får oss att känna oss anspråkslösa även under detta århundrade. På ett område anser jag emellertid att vi faktiskt kan tala om framsteg, och det är på det internationella brottmålsområdet. Det började med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (Icty), sedan följde Internationella tribunalen för Rwanda (ICTR) och därefter Internationella brottmålsdomstolen. Rättvisa skipas inte längre av ett krigs segerherrar, vilket trots allt kan sägas om Nürnbergrättegångarna, utan av en oberoende internationell domstol. I dessa domstolar kan de allra svåraste brotten prövas om den stat där de begicks, avsiktligt eller oavsiktligt, underlåtit att själv ställa förövarna inför rätta. På så sätt kan vi få tillbaka känslan av rättvisa i världen efter stora grymheter och offren få rättvisa. Endast då blir försoning och en varaktig fred möjlig. Brottmålsdomstolen fungerar i avskräckande syfte på framtida krigsförbrytare. Straffrihet innebär att man ges tillstånd att begå nya våldsbrott och kan inte och får inte existera, framför allt inte vid sådana ohyggliga grymheter som Omar al-Bashir anklagas för. Kenya har undertecknat Romstadgan. Pacta sunt servanda, avtal ska hållas, annars undergrävs de, och därför kan det inte tolereras att president al-Bashir obehindrat kunde fira demokratin i Kenya, när sådana allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna begåtts i hans namn i hans eget land Sudan. Precis som Marie-Christine Vergiat vädjar jag till de länder som ännu inte har undertecknat Romstadgan, framför allt USA. Vad väntar Barack Obama på? Att stärka Internationella brottmålsdomstolen kommer att föra oss närmare den världsordning vi eftersträvar, en världsordning där krigsförbrytelser inte går ostraffade, som för oss närmare fred och som baseras på mänskliga rättigheter i hela världen.

  Tunne Kelam, författare. − (EN) Fru talman! Jag anser att den fråga vi måste ta ställning till i dag är om ansvar för brott mot mänskligheten kan tillämpas i praktiken.

Internationella brottmålsdomstolen anklagar Sudans president Omar al-Bashir för sådana brott och en arresteringsorder har utfärdats. Den fråga vi måste ta ställning till i dag är om det finns tillräckligt med politisk vilja och samordning för att ställa sådana förövare inför rätta.

Den 27 augusti missade den kenyanska regeringen detta tillfälle. Den bjöd in president al-Bashir som gäst. Det bör påpekas att den kenyanske premiärministern sedan dess har medgett att inbjudan var ett misstag och ett brott mot Kenyas internationella förpliktelser.

I dag uppmanar vi staterna i Afrikanska unionen att utan undantag ansluta sig till de internationella försöken att föra president al-Bashir till Internationella brottmålsdomstolen i Haag, där han kommer att ha full rätt till försvar. Det gläder mig att det i dag råder ett brett samförstånd här i parlamentet om att ta upp denna fråga och föra president al-Bashir till Internationella brottmålsdomstolen.

  Filip Kaczmarek, för PPE-gruppen. – (PL) Fru talman! I Polen säger vi att ingen kan vara halvgravid, men det är precis vad Kenya försöker vara. Å ena sidan bjuder landet in och välkomnar president al-Bashir, å andra sidan har det undertecknat Romstadgan. Dessa två omständigheter är oförenliga. Kenya måste avgöra vad det ska göra – antingen ställa brottslingar inför rätta, eller låta dem leva i fred. Att låtsas som att dessa två alternativ kan förenas är helt enkelt oärligt. De kenyanska myndigheternas argument att väst inte är en av Kenyas grannar och att det är därför president al-Bashir bjöds in kan inte accepteras, eftersom det inte tar hänsyn till tidigare, formella, politiska och moraliska förpliktelser. Myndigheterna i Kenya, Tchad och andra länder som har ratificerat Romstadgan bör följa de principer som tydligt anges i denna. Jag kan förstå att vissa anser att brottslingar bör slippa straff, men jag kan inte förstå eller acceptera personer som låtsas vilja ställa brottslingar inför rätta men inte gör det.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för S&D-gruppen. – (PL) Historien visar att rättvisan till slut hinner i fatt krigsförbrytare, även om de till en början undslipper lagens långa arm och sopar igen sina spår. Adolf Eichmann, en av männen bakom nazisternas försök att utrota judarna greps i Buenos Aires efter att ha jagats i 15 år. Radovan Karadžić greps av serbisk polis 13 år efter massakern i Srebrenica.

Samma scenario väntar säkert Sudans president Omar al-Bashir, arkitekten bakom den etniska rensningen i Darfur, som har varit efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen sedan mars förra året. Vad kan EU göra för att se till att al-Bashir ställs inför rätta vid denna domstol? För det första kan det sätta press på de länder som har undertecknat Romstadgan eftersom denna stadga utgör den rättsliga grunden för domstolens arbete. Händelserna den 27 augusti får inte upprepas. Utan att hindras av polis besökte president al-Bashir då Kenya, ett land som har undertecknat Romstadgan, för att fira antagandet av Kenyas nya konstitution. Därefter återvände han tryggt till Sudan. Alla diplomatiska kanaler bör användas, däribland bör den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik aktivt delta, och man bör använda tillgängliga instrument som Afrikanska unionens regelbundna toppmöten och Cotonouavtalet för att se till att Omar al-Bashir äntligen grips, eftersom han anklagas för folkmord.

  Frédérique Ries, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! Det faktum att de kenyanska myndigheterna välkomnade Sudans president med öppna armar i augusti har fått parlamentet att, i form av vår resolution denna eftermiddag, bekräfta vissa principer som vi anser är viktiga.

Precis som alla andra länder är Kenya skyldigt att följa internationell rätt. Därför skulle det ha underlättat gripandet av Omar al-Bashir, en ledare mot vilken Internationella brottmålsdomstolen – som nämnts – har utfärdat en internationell arresteringsorder för brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och folkmord i Darfur. Om det är någon som har glömt det fanns det 300 000 oskyldiga offer i Darfur.

Det finns emellertid andra afrikanska länder som har uppträtt på exakt samma sätt gentemot den sudanesiska presidenten. Libyen, Qatar och Saudiarabien är bara några exempel. EU måste därför föra en kraftfull gemensam politik mot den delaktighet som Afrikanska unionen i praktiken gör sig skyldig till genom att uppmana sina medlemsstater att inte gripa presidenten. Parlamentet måste fortsätta att vara vaksam och uppmana EU, och då framför allt Catherine Ashton, att sätta respekten för internationell rätt och mänskliga rättigheter före alla andra överväganden. Naturligtvis måste man ta upp denna fråga som en viktig punkt på dagordningen för det kommande toppmöte mellan EU och Afrikanska unionen som ska hållas i Libyen den 29-30 november.

  Jaroslav Paška, för EFD-gruppen. – (SK) Att Sudans president Omar al-Bashir reser fritt till många länder i Afrika och Asien, trots att Internationella brottmålsdomstolen den 4 mars 2009 utfärdade en arresteringsorder mot honom för brott mot mänskligheten, däribland mord, utrotning, tvångsförflyttning, tortyr och våldtäkt – tillsammans med krigsförbrytelser som planering av attacker mot civila i provinsen Darfur – visar att företrädarna för många afrikanska och asiatiska stater inte tar sina internationella förpliktelser på särskilt stort allvar och att de har en annorlunda toleransnivå för brott mot försvarslösa civila än vad vi har i Europa.

Afrikanska unionen och Arabförbundet vägrar sedan juli 2009 att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen i denna fråga. Detta visar tydligt att många av företrädarna för dessa länder inte ser de handlingar som Sudans president Omar al-Bashir har gjort sig skyldig till som brott som han bör ställas inför rätta för vid Internationella brottmålsdomstolen. Med andra ord betraktar många av dem tyranni och berått folkmord på miljontals civila som acceptabelt, och som något som de själva skulle kunna använda sig av för att slå ned en revolt bland en befolkning som inte i tillräckligt hög grad uppskattar deras styre och därför har mage att vara missnöjda.

Mina damer och herrar! Jag vet inte om en civiliserad värld bör ge sådana ledare något som helst ekonomiskt eller materiellt bistånd. Det kanske vore bättre att så snart som möjligt sätta sig med dessa ledare och metodiskt förklara för dem att överträdelser av allvarliga internationella förpliktelser verkligen inte går att förena med det ekonomiska och materiella bistånd de mottar från oss. Om de av något skäl inte lyckas förstå det måste vi tillämpa samma typ av åtgärder mot dem som vi tillämpar mot andra barbariska regimer. Vi kan helt enkelt inte acceptera att våra medborgare i dessa kristider ger hjälp år ledare som bidrar till att förhindra Internationella brottmålsdomstolen från att skipa rättvisa.

  Eija-Riitta Korhola (PPE). - (FI) Fru talman! En stat som har ratificerat Romstadgan om upprättande av Internationella brottmålsdomstolen måste se till att den uppfyller sina förpliktelser och internationell rätt. Genom att ignorera dessa principer har Kenya emellertid trotsat domstolens beslut att gripa Sudans president.

Det rör sig om en känslig situation, och både tidigare och framtida händelser spelar in. Sudans grannländer vinnlägger sig om att ha goda förbindelser med Sudan, även om det bryter mot internationell rätt. Samtidigt förtjänar miljontals offer för Darfurkonflikten rättvisa och lindring från sitt lidande. Dessutom är vi snart framme vid ett viktigt skede i genomförandet av det fredsavtal som ingicks 2005: folkomröstningen i januari om självstyre för södra Sudan. Vad folkomröstningen än ger för resultat kommer det att bli svårt att förhindra oroligheter. Med lite varsam hjälp kan man kanske förhindra att katastrofen i Darfur upprepas.

Med tanke på kritiken mot Kenyas beslut vill jag nu därför att EU tar på sig en större roll i Sudan. Vi måste visa att EU kraftfullt och konkret stödjer genomförandet av fredsavtalet. Utöver det måste EU åta sig att övervaka folkomröstningen i januari. Övervakningen måste omfatta hela processen, allt från registreringen av väljarna till sluträkningen av rösterna, och man måste förbereda sig på ett undantagstillstånd i Sudan.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Omar al-Bashir har än en gång lyckats trotsa det internationella samfundet och jag beklagar de kenyanska myndigheternas beslut att bjuda in Sudans president för att fira kungörandet av den nya konstitutionen, och framför allt att de inte grep honom.

De kenyanska myndigheternas motivering, där man hänvisade till goda förbindelser med sina grannar, är helt oacceptabelt i detta fall. Som ett av de länder som har ratificerat Romstadgan har Kenya en tydlig skyldighet att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen. Ärendet om de grymheter som har begåtts i Darfur hänsköts dessutom till domstolen med stöd av säkerhetsrådets resolution 1593 från 2005, som antogs på grundval av kapitel 7. Denna text är bindande och förpliktar alla stater och internationella organisationer att fullt ut samarbeta med domstolen i enlighet med punkt 2.

Kenyas utrikesminister nämnde även Afrikanska unionens beslut från i fjol om att inte samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen, ett beslut som bekräftades vid mötet i Kampala. Denna motivering kan inte heller godtas eftersom detta beslut är oförenligt med internationell rätt.

För mig borde Afrikanska unionens medlemsstater vara de första att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen i kampen mot straffrihet när avskyvärda brott begås i Afrika.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Fru talman! Vi måste kraftfullt protestera mot den kenyanska regeringens agerande och hota med att minska vårt stöd till detta land. Det är oacceptabelt att Sudans president, Omar al-Bashir – mot vilken Internationella brottmålsdomstolen nu har utfärdat två arresteringsordrar för brott mot mänskligheten, mord, utrotning, tortyr och krigsförbrytelser – ska kunna bjudas in till och mottas med fulla hedersbetygelser vid ett statligt evenemang. Som ett av de länder som har ratificerat Romstadgan om upprättande av Internationella brottmålsdomstolen är det Kenyas skyldighet att gripa varje person som eftersöks eller att vägra honom eller henne inresa i landet. Jag vädjar om en förändrad attityd och för större respekt för internationella förpliktelser. Jag uppmanar alla afrikanska stater att ta på sig det fulla ansvaret för att ta itu med brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Sådana brott får inte gå ostraffade och förövarna bör ställas inför rätta vid domstolen i Haag.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Den formella ceremonin för att fira kungörandet av den nya moderna västinspirerade konstitutionen sågs som ett av de största evenemangen i Kenyas historia sedan självständighetsförklaringen 1963. Firandet kommer nu för alltid att vara nedsvärtat av besöket av den sudanesiska krigsförbrytaren Omar al-Bashir. Genom att bjuda in en man som är ansvarig för massakern av civila i Darfur och som är skyldig till krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord, har Kenya visat att de nya försöken att stärka friheten, demokratin och rättsstaten bara är tomma ord.

Jag är djupt oroad över Kenyas likgiltighet när det gäller att uppfylla landets internationella förpliktelser och ställer mig bakom uppmaningen till Kenya att bekräfta sin politiska vilja och beslutsamhet att uppfylla sina internationella förpliktelser enligt Romstadgan om upprättande av Internationella brottmålsdomstolen.

  Ana Gomes (S&D). - (PT) Europaparlamentet, kommissionen, rådet och regeringarna i Europa måste otvetydigt fördöma de kenyanska myndigheternas inbjudan till och mottagning av Sudans president Omar al-Bashir, och att de underlät att gripa honom trots Internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder för krigsförbrytelser och folkmord mot befolkningen i hans eget land i Darfur. Kenya har inte bara underlåtit att uppfylla de internationella förpliktelser det har som ett de länder som har ratificerat Romstadgan om upprättande av Internationella brottmålsdomstolen, utan även sina skyldigheter som en medlem av Cotonouavtalet, och måste därför ta konsekvenserna av detta.

De kenyanska myndigheterna har på ett tragiskt sätt skadat sin egen befolknings intressen genom att förolämpa alla, både i Afrika och i resten av världen, som arbetar för att få ett slut på straffrihet för brottslingar som president al-Bashir. De kenyanska myndigheterna har, med beklagligt stöd från Afrikanska unionen och Arabförbundet, skämt ut Afrika genom att på detta sätt stå i maskopi med en brottsling som förr eller senare kommer att gripas och ställas inför rätta vid Internationella brottmålsdomstolen.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). - (FI) Fru talman! Folkmord är ett allvarligt brott. De som begår, beordrar eller planerar ett sådant brott måste ställas inför rätta och dömas.

Vid det kommande toppmötet mellan EU och de afrikanska länderna måste EU sätta denna fråga högst upp på dagordningen. Mänskliga rättigheter, och detta fall av folkmord, som har drabbat hundratusentals – kanske miljoner – människor måste utredas. Dessutom måste Internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder delges. EU måste vara fullständigt delaktigt i denna process och göra allt man kan för att se till att så sker.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Enligt uppgift i en broschyr från Förenta Nationernas regionala informationskontor har EU, i sin iver att göra av med pengar, sedan 2004 gett stöd till Afrikanska unionens utveckling av en afrikansk säkerhetsstruktur. Fram till 2007 har det finansiella stödet uppgått till minst 300 miljoner euro.

Det finansiella stödet är dock endast meningsfullt om Afrikanska unionen aktivt samarbetar för att garantera fred i krisdrabbade regioner i Afrika. Det är emellertid uppenbart att Afrikanska unionen inte är särskilt samarbetsvillig. Vid toppmötet i Libyen i juli 2009 beslutades att medlemsstaterna inte skulle överlämna Sudans president om han skulle beträda territoriet där. Det finns ett gammalt talesätt som lyder: Den som betalar får bestämma hur det ska vara. Detta är inte särskilt elegant, men det ligger en viss sanning i det. Enkelt uttryckt innebär det att unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik måste göra det fullständigt klart och tydligt att EU-medel för fredsstiftande åtgärder i Afrika endast kan tillgängliggöras om Afrikanska unionen och Arabförbundet samarbetar med Internationella brottmålsdomstolen i framtiden, i stället för att undergräva dess arbete.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Romstadgans system är ett huvudinstrument för världssamfundet i kampen mot straffrihet för de allvarligaste brotten. Som parlamentet känner till stöder EU sedan länge Internationella brottmålsdomstolen. Ett bevis för detta är främjandet av universalitetsprincipen och tillämpningen av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen i vår politiska dialog med partnerländer.

Det reviderade Cotonouavtalet är ett annat instrument i vilket vi måste främja stärkt fred och internationell rättskipning genom att se till att våra AVS-partnerländer ratificerar Romstadgan.

Vi noterar därför med oro att Afrikanska unionen vid sitt toppmöte i juli uppmanade sina medlemmar att inte verkställa de arresteringsordrar som finns för president Omar al-Bashir. Andra oroväckande signaler från våra afrikanska partnerländer är president al-Bashirs officiella besök i Tchad i juli och Kenyas inbjudan till al-Bashir att närvara vid en ceremoni med anledning av förkunnandet av Kenyas nya författning.

EU anser att Kenya måste hitta en jämvikt för sina rättsliga och politiska åtaganden: Landet måste stå fast vid sina åtaganden gentemot ICC, som part i Romstadgan, och det måste respektera sina internationella rättsliga åtaganden, särskilt FN:s säkerhetsråds resolution 1593.

EU stöder den nationella överenskommelse i Kenya som kommit till stånd genom medling av Kofi Annan och som är ett centralt inslag i kampen mot straffrihet för våldshandlingar efter valet, och EU kommer att fortsätta uppmana Kenya att samarbeta med ICC, bland annat i dialogen om artikel 8.

Vi uppskattar att Kenya har stått fast vid sitt åtagande att samarbeta med ICC i inrikesfrågor, vilket framgick under besöket av ICC:s justitiesekreterare förra veckan. Låt oss hoppas att Kenya uppför sig på samma sätt i fråga om internationella frågor.

I samklang med EU:s ställningstagande gentemot ICC avgav talesmannen för den höga representanten och vice talmannen ett yttrande den 27 augusti, i vilket man uttryckte oro över att Kenya inte har lyckats arrestera Omar al-Bashir och att EU:s delegation till Kenya fått anvisningar om att överlämna en demarsch för att framföra vårt budskap till regeringen. Detta skedde i går. Jag vill framföra det önskemål som har uttryckts under den här debatten till den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, nämligen att denna fråga ska tas upp i samband med nästa sammanträde mellan Afrikanska unionen och EU.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum omedelbart.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) Även jag fördömer beslutet av de kenyanska myndigheterna att inte arrestera Sudans president, vilket strider mot deras förpliktelser i enlighet med internationell rätt och mot deras skyldigheter gentemot de offer som väntar på rättvisa.

Vi får inte glömma bort att Omar al-Bashir har anklagats av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. I södra Sudan har flera miljoner människor mördats eller fördrivits. Vilket budskap sänder Kenyas val till offren? Och vad kan Kenyas medborgare och resten av världen förvänta sig när det gäller Kenyas samarbete med ICC i dess eget fall av allvarliga brott som begåtts efter landets allmänna val 2007? Jag har bara ett budskap, nämligen att vi inte godtar straffrihet. Omar al-Bashir måste arresteras och överlämnas till ICC.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Europeiska unionen måste reagera kraftfullt på de kenyanska myndigheternas oacceptabla hållning sedan de underlåtit att gripa Sudans president, som är eftersökt och har fått en arresteringsorder utfärdad mot sig, när han var på besök i Kenya. Omar al-Bashir har av Internationella brottmålsdomstolen pekats ut som delaktig i folkmordet i Darfurprovinsen. Det är första gången ICC har åtalat en statschef som fortfarande är i tjänst. Omar al-Bashirs grymma gärningar skördade tusentals offer, och många av de överlevande har tvingats att lämna sina hem och lever nu i exil. Kenyas regering beslutade avsiktligen att bortse från sina internationella åtaganden. Inte nog med att man bjöd in Al-Bashir till firandet i samband med undertecknandet av den nya konstitutionen, man vidtog inte heller några åtgärder för att verkställa arresteringen av honom. Det är ett tydligt bevis för att lokala intressen och grannsolidaritet har tillmätts större betydelse än Internationella brottmålsdomstolens beslut. Men ingen ska kunna gå straffri, och särskilt inte en person som bär ansvaret för den sortens allvarliga brott. Sudans president måste ta konsekvenserna av sina gärningar enligt internationell rätt, och de kenyanska myndigheterna borde ha hjälpt till med detta. EU måste på lämpligt sätt försöka övertyga Afrikanska unionens länder om behovet av att följa den universella domsrättens principer. Det är inte bara av intresse för myndigheterna, utan framför allt för medborgarna i alla AU-medlemsstater.

(1) Se protokollet.

10.2. Mänskliga rättigheter i Syrien, särskilt fallet Haytham Al Maleh

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om mänskliga rättigheter i Syrien, särskilt fallet Haytham Al-Maleh⁽¹⁾.

  Charles Tannock, författare. − (EN) Fru talman! Förra året träffade jag sonen till Haytham Al Maleh i Bryssel. Han försökte få stöd för att hans far skulle friges. Haytham Al Maleh har en ryktbar historia som människorättsförsvarare och advokat, och han har genom årens lopp ofta kritiserat Al-Assad Baathists diktatur i Syrien. Haytham Al Maleh är en sjuklig, äldre herre som bör friges på humanitära grunder. Han har inte begått något brott, förutom att han har råkat i konflikt med den tvångslagstiftning och de undertryckande lagar gentemot oliktänkande personer som har funnits i Syrien under mer än 40 år.

Syrien är sorgligt nog en problematisk stat som hyser kända terrorister, har tvivelaktiga vapenaffärer med Nordkorea – bland annat gällande möjliga kärnvapenambitioner – och politiskt sett ligger nära den mycket skurkaktiga staten Iran. Jag vädjar nu till Syriens ledande personer och till dess president att förbättra sitt beklagliga förflutna i fråga om mänskliga rättigheter och att frige Haytham Al Maleh.

  Heidi Hautala, författare. − (EN) Fru talman! Den här resolutionen har inte kommit en dag för tidigt. Jag har under lång tid med oro följt fallet med Haytham Al Maleh. Alltför ofta har jag ansett att inte tillräcklig uppmärksamhet har ägnats åt det här fallet. Vi har ingen tid att förlora: Han är 80 år gammal, och jag har fått höra av hans son, som har besökt parlamentet, att hans hälsa håller på att försämras. Haytham Al Maleh lider av artrit, diabetes och sköldkörtelproblem, och jag har förstått att han förvägras regelbunden tillgång till medicinering.

Haytham Al Maleh greps godtyckligt av den allmänna underrättelsetjänsten den 14 oktober 2009. Han satt frihetsberövad utan möjlighet till kontakt med omvärlden och ställdes sedan inför rätta vid Damaskus andra militärdomstol, detta trots att militärdomstolar inte bör döma civilpersoner.

Den 4 juli 2010 dömdes Haytham Al Maleh till tre års fängelse för att ha ”spridit falska och överdrivna uppgifter som försvagar de nationella stämningarna”. Kära kolleger, vi bör ha i åtanke att många länder tyvärr använder sådana benämningar för brottsanklagelser nuförtiden. Det kan absolut inte godtas. Detta har inträffat i enlighet med artiklarna 285 och 286 i Syriens strafflag. Sådana anklagelser är utan tvivel för vaga och enkla att missbruka. De hör inte hemma inom rättskipningen i en modern stat.

Det finns också allvarliga betänkligheter kring rättvisan i Haytham Al Malehs rättegång. Mitt huvudsakliga budskap är att det finns stor anledning att tro att Haytham Al Maleh är ett offer för myndigheternas undertryckelse med anledning av hans arbete för mänskliga rättigheter, som är omfattande och imponerande. Han måste friges omedelbart.

Jag vill påpeka att Haytham Al Maleh är en utmärkt kandidat till Sakharovpriset. Jag kommer att vidta åtgärder för att se till att han blir en av kandidaterna.

  Marisa Matias, författare. − (PT) Fru talman! I dag diskuterar vi ännu ett fall av kränkningar av mänskliga rättigheter. I det här fallet gäller det frihetsberövandet av den syrianske aktivisten Haytham Al Maleh, en 80-årig gammal man och advokat, som har anklagats för att ha spridit falska och överdrivna uppgifter som försvagar de nationella stämningarna i hans land. Förutom att detta är en överträdelse av internationella fördrag och konventioner strider frihetsberövandet av denne man, som är människorättsförsvarare, även mot landets lagstiftning, vilken föreskriver att militärdomstolar inte har behörighet att döma civilpersoner.

Avgörandet i fråga om denne man och andra syrianska personer som sitter fängslade på grund av liknande skäl, olika fall av kvarhållande i häkte, begränsad rörelsefrihet och godtyckliga åtgärder av de syrianska myndigheterna är praxis som strider mot Syriens viktiga roll i regionen och motsäger det som har gjorts i landet för att förbättra den sociala situationen.

Jag upprepar att vi i dag diskuterar ännu ett fall av kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är omöjligt att särskilja detta från de många andra diskussioner som vi har haft här under veckan. Jag vill lyfta fram två av dem. Den första gäller fördömandet av dödsdomen mot Sakineh Ashtiani genom stening. Många röster har höjts och förenats, vilket har gett vissa resultat. Ännu kan man inte utropa en seger; än mindre kan vi tystna. Den andra gäller att vi har antagit en viktig resolution i dag mot de kränkningar som president Sarkozys regering har begått mot rumänska och bulgariska medborgare. När det handlar om att försvara mänskliga rättigheter finns det inga gränser, och kampen kan inte bara utkämpas utanför våra egna murar.

I dag har vi ett bra exempel på hur kampen också kan utkämpas innanför våra egna murar. Det oacceptabla frihetsberövandet av Haytham Al Maleh har förenat oss alla här i dag. Han är en människorättsförsvarare. Människorättsförsvarare måste vara fria människor, och det är vad vi kräver av de syrianska myndigheterna. Vi är också människorättsförsvarare och kommer inte att överge honom.

  Véronique De Keyser, författare. – (FR) Fru talman! Jag instämmer i budskapet från mina kolleger som har krävt att Haytham Al Maleh omedelbart ska friges.

Precis som det har sagts här är han en till åren kommen herre. Han har anklagats för brott, men detta i enlighet med artiklar i strafflagen som för oss förefaller mycket överdrivna. Efter honom finns det framför allt andra människorättsförsvarare, andra advokater och andra läkare som vi känner till väl, eftersom de har besökt Europaparlamentet och därefter fängslats. De är samvetsfångar, och vi kan inte godta detta av Syrien.

Eftersom det alltid är viktigt att nämna namn skulle jag vilja nämna al-Hassani, al-Abdallah och Labouani, som har besökt oss här. De är i stort sett alla vänner.

Jag vill mycket bestämt säga att det finns många saker i Syrien som jag skulle vilja se även på andra områden. Det finns ingenting överdrivet i det jag säger. Det finns verklig samvetsfrihet och religionsfrihet. Man satsar verkligen på utbildning och hälsa. Och man satsar verkligen på att välkomna irakiska och palestinska flyktingar. Detta är ett land med potential, inte minst på den internationella arenan, som vi inte kan bortse från.

Jag vill säga följande till president Bashar al-Assad, som jag känner väl: Käre president, ni behöver inte dessa samvetsfångar för att vara mäktig i ert land eller för att spela en roll på den internationella arenan. Ni har råd med lyxen att också försvara mänskliga rättigheter.

Vi bör enligt min åsikt inte bara ha den systematiska undertryckelsen i åtanke när vi talar om Syrien. Den finns och vi kan inte förneka den. Men det finns mycket mer än bara så i Syrien, och därför sätter vi så stort värde på detta associeringsavtal, fru kommissionsledamot. Vi är medvetna om att Syrien har förkastat det i nuläget. Vi ber er att hålla oss informerade om hur förhandlingarna fortskrider. Vi – i varje fall många av oss – vill att Syrien ska kunna spela den positiva roll som landet kan spela på den internationella arenan och i fredsprocessen i Mellanöstern.

  Bernd Posselt, författare. – (DE) Fru talman! Vårt förslag till resolution sänder ut flera tydliga budskap. Det första är att vi vill att Haytham Al Maleh, alla andra människorättsförsvarare och alla andra samvetsfångar omedelbart och ovillkorligt ska friges. Vad oss beträffar finns det inga som helst möjligheter att kompromissa i fråga om mänskliga rättigheter. I vår resolution, bland annat i skäl A och punkt 9, säger vi emellertid att vi vill ha en dialog med Syrien. I slutändan vill vi att avtalet med Syrien ska komma till stånd så snabbt som möjligt, men inte utan villkor, som ett instrument för mänskliga rättigheter och samarbete.

Precis som Véronique De Keyser sade erkänner vi utan tvivel att utvecklingen i Syrien har varit både positiv och negativ. Ingen annanstans på Arabiska halvön eller i Mashrek behandlas kristna och andra minoriteter lika väl som i Syrien. Libanesiska kristna – verkligen framstående personer – berättar för mig att de endast har möjlighet att överleva därför att Syrien håller en skyddande hand över dem.

Syrien är inte heller Irans lakej, herr Tannock, utan en viktig motvikt till Irans dominans. Vi behöver därför ett stabilt Syrien, men Syrien måste också vidta åtgärder för att det ska bli så.

  Frédérique Ries, författare. – (FR) Fru talman! Man kan undra om Syrien till slut inte börjar bli van vid den kritik som vi riktar mot dem praktiskt taget varje år i fråga om kränkningar av mänskliga rättigheter i landet. Låt oss dock inte ge upp hoppet om att bli förstådda. Låt oss fortsätta att vänta på att det sker framsteg – fler framsteg, för jag har förstått att redan vissa framsteg har skett – för alla syrianska medborgare som längtar efter mer frihet, särskilt yttrandefrihet.

Vårt förslag till resolution i dag gäller framför allt Haytham Al Maleh, en outtröttlig människorättsförsvarare. Denne advokat dömdes efter en rättegångsparodi till tre års fängelse för att ha – jag citerar – ”spridit falska och överdrivna uppgifter som försvagar de nationella stämningarna”. Detta är vad som sägs. I vår resolution kräver vi därför att Haytham Al Maleh omedelbart ska friges av de skäl som jag precis har förklarat och även på grund av det som redan har nämnts, nämligen hans höga ålder och mycket allvarliga hälsoproblem.

Mer grundläggande vill vi naturligtvis uppmärksamma kränkningarna av mänskliga rättigheter i Syrien, det vill säga avrättningar – som vi nämner i vår resolution, häktningar och begränsningar av en rad friheter. Allt sker med ett undantagstillstånd som förevändning, vilket per definition är tillfälligt, men som har fortgått där under mer än 40 år.

Vi uppmanar EU att göra dessa krav gällande, som är centrala och har upprepats av Catherine Ashton, och framför allt att använda dem för att utöva press i samtal och förhandlingar i samband med undertecknandet av associeringsavtalet.

Vi går nu vidare från det som kallades Pragvåren för mer än tio år sedan, år 2000, när Bashar al-Assad precis hade kommit till makten. Under en period av några få månader kunde man se en skymt av en ljusare framtid för Syriens civilsamhälle. Jag anser att det nu är dags för Syrien att fortsätta genomföra alla dessa nödvändiga reformer, om landet vill få fram en bild av sig självt värdig den viktiga roll som vi hoppas och vill att landet ska spela i området.

  Monica Luisa Macovei, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Haitham Al Maleh kritiserade de syrianska myndigheterna i medierna och dömdes för att ha spridit falska uppgifter som försvagar de nationella stämningarna. Hans häktning, kvarhållandet i häktet, rättegången och fängelsedomen av en militärdomstol utgör kränkningar av hans rättigheter, särskilt rätten till yttrandefrihet och rätten till en rättvis rättegång, och de utgör ett hot mot alla människorättsförsvarare i landet.

Poängen med yttrandefrihet är att man kan kritisera regeringen, dela information offentligt och ge uttryck för åsikter utan att behöva befara ett fängelsestraff. Man hamnar inte i fängelse för själva innehållet i ett yttrande, det vill säga för att man delar med sig av åsikter och tankar som åhörarna inte delar.

Jag ansluter mig därför till mina kolleger och uppmanar Syrien att omedelbart frige Haitham Al Maleh. Jag ber kommissionen att ta upp frågan med den syrianska regeringen som ett brådskande ärende.

  Corina Creţu, för S&D-gruppen. – (RO) Vi debatterar i dag ett upprörande fall av kränkningar av mänskliga rättigheter, betecknande för det sätt som en auktoritär stat behandlar sina medborgare på.

Offret har fått sina grundläggande friheter kränkta samtidigt som andra rättigheter inte har respekterats, till exempel rätten till oskuldspresumtion, en rättvis rättegång och försvar, inbegripet rätten att fritt välja advokat.

Men bortsett från alla dessa ytterst allvarliga oegentligheter är det centrala i det här fallet de anklagelser som har riktats mot Haitham Al Maleh, en veteran bland människorättsaktivister, som redan har avtjänat ett fängelsestraff för sitt arbete till stöd för de konstitutionella reformerna under 1980-talet, då han dömdes till sju års fängelse.

Den här gången har Haitham Al Maleh dömts till tre års fängelse för åsiktsbrott, anklagad för att försvaga moralen och de nationella stämningarna genom kritik mot i synnerhet undantagstillståndet, som har varit i kraft under fyra årtionden och som upphäver medborgarnas grundläggande rättigheter.

Det finns alltså risk för att denne allvarligt sjuke åttioåring slutar sitt liv i fängelse bara på grund av att han har utövat sin lagliga rätt till yttrandefrihet, en rättighet som garanteras genom den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, vilken Syrien har ratificerat.

Mot bakgrund av de anklagelser som har gjorts i strid med rätten till yttrandefrihet och att hans hälsotillstånd blir alltmer vacklande stöder vi vädjan till de syrianska myndigheterna att lägga ned anklagelserna och frige Haitham Al Maleh och de andra politiska fångarna.

De första stegen mot normalisering och demokratisering av regimen bör vara en allmän amnesti, som sätter stopp för trakasserierna och bestraffningarna av människorättsaktivister, får slut på häktningarna av politiska motståndare och garanterar oberoende för domstolarna.

  Marietje Schaake, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Syrien är en viktig aktör i Mellanöstern. Förra året, när jag besökte Damaskus, slogs jag av potentialen hos den ambitiösa unga syrianska generationen.

Det krävs en förändring mot mer öppenhet och ett fasthållande vid grundläggande rättigheter för landets utveckling i sig och för dess förbindelser med världssamfundet.

I sitt öppningstal talade president al-Assad om kreativt tänkande, öppenhet och demokrati. Syriens fängelser fylldes emellertid snart återigen med politiska fångar, journalister och människorättsaktivister. Till exempel dömdes nyligen två ledande människorättsadvokater, Haytham Al Maleh och Muhammad al-Hasani, för att ha kritiserat Syriens förflutna i fråga om mänskliga rättigheter.

Författaren Ali Abdullah sitter också fortfarande i fängelse, trots att han redan har avtjänat sitt straff. Det finns ingen yttrandefrihet, inte heller på Internet.

Det finns ett mycket stort och smärtsamt gap mellan al-Assads självförkunnade ambitioner och verkligheten när det gäller att uppnå demokrati. Detta gap tjänar inte landet alls väl – framför allt inte den yngre generationen.

EU bör använda alla de tillgängliga medel som krävs för att leda Syrien åt rätt håll och förmå landet att förbättra situationen för mänskliga rättigheter.

  Paweł Robert Kowal, för ECR-gruppen. – (PL) Fru talman! Marietje Schaake har rätt i att det finns väldigt många människor i Syrien som vill att landet ska förändras. När jag själv var i Syrien såg jag och hörde vad dessa människor hade att säga. I fråga om det här fallet anser jag att vi måste gå tillbaka till tisdagens debatt om tillståndet i unionen, då ledaren för en av de politiska grupperna sade att vi i viktiga fall inte får vara ett slags faxmaskin som bara spottar ut uttalanden om världens händelser. Vi måste ta oss över spärren och göra mer än enbart tala – och vi talar en hel del i parlamentet. Vi vill att det vi talar om också omsätts till större effektivitet i vårt arbete. Jag är oroad över situationen för den välkände människorättsförsvararen Haytham Al Maleh, som har dömts till tre års fängelse för att ha försvarat mänskliga rättigheter och öppet uttryckt sina åsikter. Han har upprepade gånger lidit av förtryck från myndigheternas sida och fängslats, anklagats och förföljts. Trots detta har han aldrig upphört med sitt arbete, utan fortsätter konsekvent att avslöja myndigheternas olagliga verksamhet. Han är inte ensam om detta. Många syrianer säger att de vill att deras land ska förändras.

Ett av Europaparlamentets viktigaste mål är att delta i arbetet med att försvara mänskliga rättigheter. Detta är en sådan situation där vi inte får vara en faxmaskin som bara skriver ut uttalanden. Haytham Al Maleh är en samvetsfånge och han hålls fängslad endast på grund av att han har utövat sin rätt att uttrycka sina åsikter. Vi får inte stå tysta och se på, eftersom de som har valt oss just för att vi fritt ska uttrycka våra åsikter förväntar sig att vi efterlyser samma rättigheter för andra. Om vi i dag inte står upp för Haytham Al Maleh, vilken mening skulle det då vara med att bli vald, vilken auktoritet skulle vi ha som Europaparlamentsledamöter, hur skulle vi kunna se våra väljare i ögonen efter några års tid? Jag vill betona att när vi vädjar om jämlikhet, rättvisa, lag och ordning och allting som vi aldrig slutar tala om i vårt enade Europa, när vi talar om vänskap och om fredligt samarbete, får vi inte gömma oss för sådana här problem. Dessa problem kräver ett stort mått av engagemang och EU-diplomati och att vi utvecklar former för påtryckningar som skulle göra det möjligt för syrianerna att få det slags yttrandefrihet som de vill ha och som vi har. Låt oss dela vår yttrandefrihet och låt oss vädja till EU-institutionerna att vara särskilt effektiva i sådana här frågor, eftersom EU:s anseende är beroende av det.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Jag beklagar djupt att det fortfarande finns fall av begränsad yttrandefrihet i Syrien, ett land som har inrättat ekonomiska och sociala system under de senaste tio åren.

Trots att den syrianska författningen i princip garanterar grundläggande mänskliga rättigheter är Haytham Al Malehs fall ett bland en rad slumpmässiga häktningar och kvarhållanden i häkte.

Han har inte fått någon rättvis rättegång, han har förvägrats rätten att försvara sig själv och han fortsätter att utsättas för svåra villkor medan han hålls kvar i häktet. Jag är särskilt oroad över Haytham Al Malehs allvarliga hälsotillstånd. Därför uppmanar jag de syrianska myndigheterna att ovillkorligt frige honom och göra ett fast åtagande om att respektera mänskliga rättigheter.

Slutligen vill jag uppmana Syrien att underteckna associeringsavtalet. Detta avtal innehåller viktiga aspekter gällande civila och politiska rättigheter som garanteras av internationell lagstiftning. Förenlighet med associeringsavtalet skulle påskynda förfarandet med att skapa demokrati och genomföra reformer.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Jag vill naturligtvis också ansluta mig till dem som här i dag har krävt att Haitham Al Maleh omedelbart ska friges. Precis som det redan har sagts är han en 80-årig gammal man i bräckligt tillstånd och detta fall måste sannerligen bedömas ur humanitär synvinkel.

Förutom fallets rent humanitära aspekt måste vi ta hänsyn till att Haitham Al Maleh har blivit dömd av en militärdomstol, efter en rättegång som fullständigt åsidosatte hans grundläggande rättigheter, och att denna dom strider mot internationella normer, vilket vi redan har påmints om här. Varför har detta hänt? Helt enkelt för att Haitham Al Maleh har gjort vad han har hållit på med i gott och väl fyrtio år nu, nämligen att mycket seriöst, enkelt och kritiskt tala om den frihet som eftersträvas för att förbättra situationen för människorna i landet.

Jag anser att de syrianska myndigheterna måste se möjligheten att underteckna associeringsavtalet med EU som en drivkraft till att förbättra hela situationen för mänskliga rättigheter. Det är därför dags att Syrien visar att de åtaganden som landet har gjort för mänskliga rättigheter inte enbart är på en strukturell nivå, utan också omsätts i verkligheten i samhället.

  Tadeusz Zwiefka (PPE). – (PL) Fru talman! Vi ber regeringen och presidenten i Syrien att återförvisa det straff som avtjänas av en välkänd advokat och människorättsförsvarare och att frikänna honom. Det här är det rätta sättet att framföra vårt krav på, eftersom det är dessa statliga myndigheter som fattar besluten. Jag vill dock påminna om en sak: För inte så länge sedan, i slutet av vår förra mandatperiod, var vi värdar här i kammaren för Syriens stormufti, som talade under ett plenarsammanträde om de medborgerliga rättigheter som finns i Syrien och om upprätthållna principer om demokrati och yttrandefrihet. Kanske borde vi vända oss till honom, eftersom han är en stor auktoritet i Syrien och någon som har stöd i samhället. Måhända kommer han att kunna påverka regeringen och presidenten. Kanske borde vi be honom att delta i kampen för att frige en människorättsförsvarare, som när allt kommer omkring har blivit orättvist dömd.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Undantagslagen från 1963 är fortfarande i kraft i Syrien. Som en följd av detta är yttrandefriheten, pressfriheten och mötesfriheten ytterst begränsad i landet. Politiskt motiverade häktningar hör inte till ovanligheterna i Syrien, och en av de häktade personerna är Haitham Al Maleh. Han har redan tillbringat flera år i fängelse på grund av sitt engagemang i människorättsfall. I oktober 2009 häktades denne 80-årige man igen och dömdes till fängelse av en militärdomstol. I sina samtal med tredjeländer måste EU spela en kraftfull roll för att sätta stopp på förföljelsen och undertryckelsen av politiska aktivister och deras familjemedlemmar.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) De fängelsedomar som under den senaste tiden har fastställts för framstående människorättsadvokater för att de har utövat sin yttrandefrihet visar att Syrien fortfarande använder sig av en slapp och ofta förvanskad tolkning av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som landet har undertecknat. Förföljelse, begränsade friheter, orättvisa häktningar, hinder för människorättsadvokaters verksamhet och förnekelse av rätten till en rättvis rättegång i Syrien orsakar intern destabilisering i landet, som annars har potential att sprida fred och stabilitet i området.

Enligt min åsikt bör kommissionen fullt ut utnyttja Syriens önskan om att sluta ett associeringsavtal med EU, i syfte att sätta press på Syrien så att landet gör ett åtagande för att undanröja ihållande kränkningar av mänskliga rättigheter.

  Eija-Riitta Korhola (PPE). - (FI) Fru talman! Den fängelsedom som Haytham Al Maleh har fått är en tydlig återspegling av den rådande situationen för mänskliga rättigheter i Syrien. Det är ett mycket tvivelaktigt steg att utöka militärdomstolarnas dömande makt till samma omfattning som tvistemålsdomstolarnas, något som sällan kan rättfärdigas, om någonsin.

Utan att på något sätt försöka förringa den olämpliga behandling som Haytham Al Maleh har utsatts för vill jag betona att de verkliga problemen är djupt rotade i den syrianska samhällsstrukturen. Det undantagstillstånd som har medfört att många konstitutionella rättigheter lagts på is har varit i kraft sedan det utfärdades 1963. Den ursprungliga huvudsakliga motiveringen till dess fortsatta giltighet, nämligen konflikten mellan Syrien och Israel, förlorade sin trovärdighet för längesedan.

Ingen regering kan sitta kvar vid makten under flera årtionden och hävda att den följer demokratiska principer. Jag uppmanar Europaparlamentet att på det bestämdaste fördöma att det fortfarande råder undantagstillstånd i Syrien och stödja alla åtgärder som syftar till att återgå till äkta demokrati i landet.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Det är oroväckande att se de syrianska myndigheterna göra diktatoriska häktningar av detta slag och förfölja välkända människorättsförsvarare. Haytham Al Malehs rättegång var inte förenlig med internationella rättsliga normer, bland annat inte med oskuldspresumtionen och rätten till försvar. En ursäkt till Haytham Al Maleh och andra människorättsförsvarare som har förvägrats sin rätt till en rättvis rättegång skulle vittna om en förändring i myndigheternas politiska inriktning och ett steg mot att upprätthålla de internationella normerna för mänskliga rättigheter och principerna om en rättvis rättegång. Undertecknandet av ett associeringsavtal mellan EU och Syrien, i vilket ett grundläggande inslag är respekten för mänskliga rättigheter, bordlades på Syriens begäran i oktober 2009. Med hänsyn till den rådande situationen bör Europeiska kommissionen lägga fram en rapport inför Europaparlamentet, som beskriver hur diskussionerna om undertecknandet av avtalet avlöper.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Den senaste vågen av häktningar och fällande domar mot människorättsförsvarare, advokater, journalister och kurder är ett stort bekymmer för EU.

Tre betydande fall har fångat EU:s uppmärksamhet den senaste tiden: Fallen med Muhammad al-Hasani och Haytham Al Maleh – många har nämnt dem här i dag, inte minst Haytham Al Maleh – och även fallet med Ali Abdullah, en författare som häktades på nytt i juni efter att ha avtjänat hela sitt straff.

EU har vidtagit en rad åtgärder. De här fallen har tagits upp med de syrianska myndigheterna på lämpliga nivåer – bland annat av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. EU har insisterat på att det mycket bräckliga hälsotillståndet för den 80 år gamle Haytham Al Maleh ska beaktas på humanitära grunder. Till en början framlades demarscher ytterst diskret, men när inget gensvar kom från myndigheterna gjorde den höga representanten ett uttalande den 27 juli, i vilket Syriens åtaganden i enlighet med internationell rätt efterlystes och ett krav framfördes på att de politiska fångarna skulle friges.

Trots avsaknaden av positivt gensvar hittills måste – och kommer – EU att fortsätta. EU arbetar på olika fronter samtidigt för att främja mänskliga rättigheter i Syrien. Delegationer från EU och medlemsstaterna i Damaskus kommer fortsätta att övervaka situationen och följa rättegångarna. Muhammad al-Hasani och Haytham Al Maleh har ingett överklaganden.

Stödet till människorättsförsvarare och deras familjer och advokater kommer att fortsätta. Samtidigt måste respekten för mänskliga rättigheter förbli ett återkommande inslag i EU:s alla samtal med de syrianska myndigheterna på alla nivåer.

Véronique De Keyser bad om att få reda på hur det går med associeringsavtalet. Syrien har fortfarande inte kommit med något svar på EU:s inbjudan att underteckna detta avtal, vilken har varit utestående sedan oktober 2009. Syrien antyder att bedömningen av dess politiska och ekonomiska inverkan ännu inte har avslutats. Avtalet kommer onekligen att medföra flera fördelar för båda parterna, men för EU är det även det bästa sättet att upprätta en regelbunden och ärlig politisk dialog med Syrien, bland annat i fråga om mänskliga rättigheter.

Att främja EU-stöd till förmån för mänskliga rättigheter och demokrati är en annan viktig väg. Kommande projekt innefattar modernisering av rättsväsendet och ökade möjligheter för det syrianska civila samhället.

  Bernd Posselt, författare. – (DE) Fru talman! Jag ber om ursäkt, men min grupp har denna gång, precis som vi gör varje gång, begärt en omröstning med namnupprop i slutomröstningen om den sista av de brådskande frågorna, nämligen den som gäller Syrien. På grund av ett tekniskt förbiseende tycks denna information inte ha nått fram till er. Jag vill på vår grupps vägnar, och de andra grupperna kommer säkerligen inte att ha några invändningar, be er att vara så vänlig och tillåta en omröstning med namnupprop om resolutionen om Syrien.

  Talmannen. − Herr Posselt, ni behöver inte vädja till mig, det kommer redan att bli så.

Debatten är härmed avslutad.

Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE), skriftlig. – (PL) Jag välkomnar att frågan om kränkningar mot de mänskliga rättigheterna i Syrien diskuteras i Europaparlamentet i dag. Vi kan inte förhålla oss likgiltiga till detta problem. Jag uppmanar Syriens regering och president att omedelbart och villkorslöst frige Haythan Al-Maleh. Rättegången mot denne 80-årige syriske advokat var inte förenlig med internationella rättvisenormer, exempelvis principen om oskuldspresumtion och rätten till försvar. Dessutom inkräktar åtalet mot honom på hans rätt att yttra sig fritt enligt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, till vilken Syrien har anslutit sig. Jag uppmanar också Syriens myndigheter att upphöra med alla förföljelser mot människorättsförsvarare och deras familjer, och att garantera deras rätt att fritt bedriva sin verksamhet utan hinder eller hot. Jag uppmanar Syriens myndigheter att följa internationella människorättsnormer och de internationella åtaganden Syrien har ingått och som garanterar åsikts- och yttrandefrihet och rätt till en rättvis rättegång, samt att se till att fångar behandlas väl och inte utsätts för tortyr eller annan misshandel och att de får omedelbar, regelbunden och obegränsad tillgång till sina familjer, advokater och läkare.

(1) Se protokollet.

11. Omröstning

11.1. Kenya: Underlåtenhet att gripa Sudans president Omar al-Bashir (B7-0508/2010)

11.2. Mänskliga rättigheter i Syrien, särskilt fallet Haytham Al Maleh (B7-0511/2010)

12. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

13. Anslagsöverföringar: se protokollet

14. Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet

15. Beslut om vissa dokument: se protokollet

16. Rådets ståndpunkt vid första behandlingen: se protokollet

17. Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet

18. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

19. Inkomna dokument: se protokollet

20. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

21. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. − Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 16.05.)

Ett av delmålen i det sjunde millennieutvecklingsmålet är att andelen människor som saknar tillgång till rent vatten och grundläggande vattenrening ska halveras före 2015. Detta är en fråga som har en mycket direkt koppling till rätten till hälsa, utbildning, föda, kläder, bostad och arbete. Inte desto mindre saknar nästan en miljon människor tillgång till säkert dricksvatten, mer än 2 500 miljoner människor saknar grundläggande avloppssystem, och var åttonde sekund dör ett barn till följd av vattenrelaterad sjukdom. Enligt en rapport från Världsbanken kommer år 2030 världens efterfrågan på vatten att överstiga tillgångarna med 40 procent.

Skulle enligt rådet ett erkännande att tillgång till säkert dricksvatten och grundläggande sanitära förhållanden är en grundläggande mänsklig rättighet bidra till att förbättra denna situation?

Tänker rådet ge sitt stöd åt och främja antagandet av den resolution om människans rätt till vatten och sanitet som nu dryftas av FN:s generalförsamling?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod september I 2010 i Strasbourg.

(FR) Europeiska unionen engagerar sig starkt i arbetet för att se till att behovet av tillgång till vatten och sanitet beaktas på ett bättre sätt runtom i världen. Med tanke på dessa viktiga frågor, särskilt frågorna rörande folkhälsan i utvecklingsländerna, har EU på olika sätt uppfyllt detta åtagande i många år, vilket började med att EU lade fram sitt stora vatteninitiativ 2002. Syftet med initiativet var att tillhandahålla en ram för upprättande och finansiering av strategiska partnerskap med utvecklingsländer i dessa frågor, och ett första partnerskapsavtal undertecknades samma år i Johannesburg mellan EU och Afrika. Det vattensystem som upprättats för AVS-länderna kommer att ha en budget på 500 miljoner euro, och dessa medel kommer framför allt att användas på lokal nivå, där det finns störst behov.

Med detta i åtanke kommer Europeiska unionen att stödja arbetet i FN:s råd för mänskliga rättigheter rörande frågor om mänskliga rättigheter med anknytning till vatten och sanitet.

Resolutionen från FN:s råd för mänskliga rättigheter 7/22 av den 23 mars 2008 gav mandat till den oberoende experten i frågan om erkännande av tillgång till säkert dricksvatten och sanitet som mänskliga rättigheter. Detta mandat är på tre år och gäller fram till 2011. Catarina de Albuquerque har sedan dess arbetat för att klarlägga innehållet i dessa bestämmelser genom studier och rapporter samt genom fältbesök för att fastställa goda metoder. FN:s råd för mänskliga rättigheter har upprepade gånger antagit resolutioner som erkänner detta arbete. EU upprättade dessutom ett mycket nära samarbete med den oberoende experten inom rådets arbetsgrupp för mänskliga rättigheter i februari 2010.

För att fira världsvattendagen den 22 mars 2010 ville EU markera betydelsen av denna fråga genom att betona medlemsstaternas skyldigheter rörande mänskliga rättigheter när det gäller tillgång till säkert dricksvatten, vilket måste vara tillgängligt, vara fysiskt möjligt att tillgå, tillhandahållas till rimligt pris och vara av godtagbar kvalitet.

Europeiska unionen anser att mänskliga rättigheter för tillgång till säkert drickvatten och sanitet är nära förbundna med de individuella mänskliga rättigheterna såsom rätten till bostad, föda och hälsa.

Det är i denna anda som EU närmar sig de pågående diskussionerna i Genève och antog sin ståndpunkt i New York. En gemensam ståndpunkt från Europeiska unionen kunde inte uppnås i juli förra året om den bolivianska resolutionen om erkännande av rätten till vatten och sanitet som en grundläggande mänsklig rättighet. EU arbetar för att se till att den oberoende experten fortsätter sitt arbete i Genève. EU hoppas att man genom att klargöra omfattningen och innehållet i de skyldigheter som åläggs genom denna rättighet ska kunna komma fram till en gemensam ståndpunkt i denna fråga. EU fortsätter att arbeta för ett samförstånd i dessa frågor inom hela det internationella samfundet, och unionen kommer att arbeta utifrån dessa riktlinjer med sina partner.

Förutom dessa diskussioner fortsätter EU att inom ramen för utvecklingspolitiken lämna stora bidrag till insatserna för att förbättra tillgången till vatten och sanitet i praktiken.

Kan rådet komma med en aktuell uppskattning av omfattningen av den humanitära krisen i Haiti?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod september I 2010 i Strasbourg.

(FR) Som ni vet reagerade Europeiska unionen omedelbart på katastrofsituationen efter jordbävningen i Haiti den 12 januari genom att anslå 3 miljoner euro till ett katastrofbistånd redan dagen efter katastrofen. Efter detta anslogs ett biståndspaket på 8 miljoner euro. En räddningsstyrka fanns på plats i Haiti redan den 13 januari och den 18 januari tillhandahöll kommissionen ytterligare 19 miljoner euro i humanitärt katastrofbistånd för att göra det möjligt för FN, Röda korset och frivilligorganisationerna att hjälpa offren på plats. Då hade medlemsstaterna redan meddelat att de skulle ge 92 miljoner euro i humanitärt katastrofbistånd. Totalt anslogs mer än 300 miljoner euro inom några få veckor för att möta landets omedelbara behov.

Vid den internationella givarkonferensen på ministernivå ”Towards a New Future for Haiti” (”Mot en ny framtid för Haiti”), vilken ägde rum den 31 mars i New York, förband sig EU att bistå med mer än 1,2 miljarder euro under tio år för återhämtning och återuppbyggnad i Haiti. EU bekräftade därmed på nytt sitt långsiktiga engagemang för landet. Europas medborgare och det civila samhället i Europa vidtog också åtgärder för att samla in mer än 600 miljoner euro för att stödja hjälpinsatserna och återuppbyggnadsarbetet.

Jag anser att vi på det stora hela kan vara stolta över de åtgärder som EU i sin helhet har vidtagit för att stödja Haitis befolkning vid en särskilt svår tidpunkt.

Med tanke på den nuvarande humanitära situationen stämmer det att den humanitära situationen ungefär sju månader efter jordbävningen den 12 januari fortfarande är bräcklig för hundratusentals människor trots det mycket omfattande biståndet som hela det internationella samfundet gav till Haiti. Vi har inte tid att upprätta en lista på de behov och utmaningar som ligger framför oss. De viktigaste aspekterna av de kommande utmaningarna beskrivs tillräckligt ingående i den lägesrapport som regelbundet uppdateras av kommissionens generaldirektorat för humanitärt bistånd (ECHO). Jag har också med intresse noterat de uppbyggliga resultat som nämns i uppdragsrapporten från Europaparlamentets delegation som leds av Michèle Striffler och som reste till Haiti i slutet av juni.

Såsom också påpekas i Europaparlamentets uppdragsrapport är det viktigt att betona de positiva aspekterna av de humanitära insatser som hittills gjorts, särskilt det faktum att dessa åtgärder, även om de inte är perfekta, hittills har förhindrat en allvarlig hälsokris och att epidemier bröt ut, något som man starkt fruktade efter katastrofen.

Uppenbarligen återstår det fortfarande mycket arbete, och jag vill försäkra ledamöterna om att Europeiska unionen naturligtvis står i beredskap att vidta åtgärder.

Landet måste nu börja återuppbyggnadsprocessen i en spänd tid med kommande val då en oroande osäkerhet råder. En av de svårigheter som vi måste möta i detta sammanhang är som ni vet läget för själva staten Haiti.

Under de kommande sex månaderna kommer nödbostäderna att behållas med tanke på det försenade genomförandet av strategin för uppbyggnad av övergångsbostäder. Den interna förflyttningen av människor utanför de zoner som är direkt drabbade är ett hot mot överlevnaden bland de familjer som tar emot offren. Det är viktigt att tillhandahålla lämpligt stöd till dessa familjer under de kommande månaderna.

Orkansäsongen inleddes i början av juni. I det medellånga perspektivet måste de nationella myndigheterna och det internationella samfundet så långt det är möjligt göra förberedelser för detta ytterligare eventuella hot.

Som ni vet är det främst tjänstemän från kommissionen och medlemsstaterna som på platsen genomför de beslut och de insatser som EU och medlemsstaterna fastställt. Jag uppmanar därför ledamöterna att också kontakta kommissionen för att få mer information om den nuvarande humanitära situationen i Haiti.

Tänker rådet publicera slutsatser från samtliga rådsmöten på iriska?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod september I 2010 i Strasbourg.

(FR) I enlighet med Europeiska unionens språkbestämmelser är iriska ett av unionens institutioners 23 officiella språk och arbetsspråk. Av praktiska skäl och som en övergångsåtgärd är Europeiska unionen i enlighet med de undantag som föreskrivs i artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 920/2005⁽¹⁾, inte bunden av skyldigheten att utarbeta alla handlingar på iriska och offentliggöra dem på det språket i Europeiska unionens officiella tidning. De förordningar som Europaparlamentet och rådet antar gemensamt utarbetas ändå på alla de officiella språken och följaktligen även på iriska.

Rådets slutsatser ingår inte i denna kategori av handlingar och det finns därför inget krav på att de ska offentliggöras på iriska. Rådet vill dock påpeka att det gör stora insatser för att se till att iriska språket används i rådets handlingar.

Sedan förordning (EG) nr 920/2005 antogs har rådet och dess generalsekretariat kontinuerligt strävat efter att ha ett tillräckligt omfattande arbetslag med översättare till iriska för att kunna tillhandahålla ett så stort antal översättningar som möjligt. Sedan den 1 januari 2009 har detta arbetslag varit en oberoende enhet inom språktjänsten vid rådets generalsekretariat, och det omfattar 14 översättare, en nationell expert som är utstationerad och sju assistenter. Eftersom tillräckliga resultat inte har uppnåtts vid de uttagningsprov som anordnats av Europeiska gemenskapernas byrå för uttagningsprov för rekrytering av personal, har tio av dessa översättare och de sju assistenterna rekryterats som tillfälligt anställda med urvalsprov som har anordnats av rådets generalsekretariat.

Åren 1968–1973 tvingade den brittiska regeringen befolkningen på Chagosöarna bort från sitt hemland, en ögrupp i det brittiska förvaltningsområdet British Indian Ocean Territory (BIOT). Syftet var att helt avbefolka de 65 öarna för att därpå överlåta en av dessa öar, Diego Garcia, till den amerikanska militären för användning som flyg- och flottbas. Basen började byggas i mars 1971. Till följd av detta tvingades hela befolkningen ombord på lastfartyg och lämpades av på Mauritius och Seychellerna, mer än 1 000 km från sitt hemland. Öborna och deras efterkommande bor sedan dess i exil på Mauritius och Seychellerna. Gruppen består i dag av omkring 5 000 människor, varav endast 750 överlevande vuxna av den ursprungliga befolkningen. Alla är brittiska medborgare och därmed även medborgare i EU. Vissa har utvandrat och bor nu i Förenade kungariket eller Frankrike.

Anser rådet att det vore rättvist och rättrådigt att låta Chagosöborna återvända till sitt hemland, och vad är rådet berett att göra för att finna en lämplig lösning på denna sedan länge olösta fråga?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod september I 2010 i Strasbourg.

(FR) Jag vill tacka ledamoten för denna fråga. Detta ärende har dock inte hänvisats till rådet, och rådet kan därför inte ge något svar. Som ledamoten vet är frågan om öborna på Chagosöarna komplex och den är för närvarande föremål för rättsliga förfaranden i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. I enlighet med gällande praxis kommenterar inte rådet mål som är föremål för pågående rättsliga förfaranden.

Vilka åtgärder vidtar rådet för att ytterligare stärka säkerheten vid de yttre gränserna, bygga ut Frontex och, om möjligt, inleda vidare åtgärder för ett verkligt europeiskt gränsskydd?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod september I 2010 i Strasbourg.

(FR) Målet för Europeiska unionens gränspolitik, såsom det fastställs i Stockholmsprogrammet, är att gradvis utveckla en integrerad förvaltning av de yttre gränserna. Europeiska unionen har redan antagit flera viktiga åtgärder för att uppnå detta mål. Bland dessa mål är att på lagstiftningnivå anta kodexen om Schengengränserna, att på operativ nivå upprätta Frontex och på finansiell nivå inrätta fonden för de yttre gränserna.

I enlighet med detta mål beskrev rådet i sina slutsatser från den 25 och 26 februari 2010 29 åtgärder för att förstärka skyddet av de yttre gränserna och bekämpa den illegala invandringen. Bland de huvudsakliga utmaningarna som unionen står inför på detta område under den närmaste framtiden räknas det i åtgärderna upp förbättrad effektivitet för Frontex, utveckling av det europeiska övervakningssystemet Eurosur, solidaritet samt integrerad förvaltning av medlemsstaternas yttre gränser.

Rådet övervakar ingående Frontex verksamhet när det gäller hjälp och samordning av det operativa samarbetet om de åtgärder som medlemsstaterna genomför för att skydda de yttre gränserna. Rådet undersöker för närvarande förslaget till förordning om ändring av förordning (EG) nr 2007/2004 vilken syftar till att revidera byråns mandat för att förbättra dess roll och operativa kapacitet.

Rådet kommer också att undersöka de lagstiftningsförslag som kommissionen har utarbetat beträffande införande av ny teknik för förvaltningen av gränserna, särskilt införande av ett system som möjliggör elektronisk registrering av datumen för inresa och utresa för tredjelandsmedborgare och ett system som garanterar en registrerad resenär status som resenär i god tro.

I januari 2011 planerar man att med stöd från EU genomföra en folkomröstning i Sudan i syfte att bryta loss den södra delen av landet. Stora oljebolag från olika länder spelar en viktig roll i dessa planer. Närmare bestämt anklagas det svenska oljebolaget Lundin Petroleum för att ha medverkat i de sudanesiska militärstyrkornas operationer och deportationen av en del av befolkningen i södra Sudan för att få kontroll över oljefyndigheterna.

Stödjer rådet fortfarande folkomröstningen i södra Sudan? Vilken ställning intar rådet till anklagelserna vad gäller europeiska oljebolags aktiviteter i Sudan?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller rådsmedlemmarna, framfördes inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod september I 2010 i Strasbourg.

(FR) Rådet stöder aktivt den folkomröstning som ska hållas om södra Sudans självbestämmande (i januari 2011) vilken ansågs vara en grundläggande beståndsdel i det övergripande fredsavtalet från 2005, vars genomförande EU orubbligt stöder. Rådet har stött denna ståndpunkt under lång tid och har upprepade gånger bekräftat detta i sina offentliga förklaringar. Vid sitt möte den 26 juli 2010 betonade rådet att EU var redo att ge sitt stöd till att folkomröstningar genomförs i södra Sudan och i Abyei-regionen genom att tillhandahålla omfattande tekniskt och finansiellt bistånd, samt ett fredligt genomförande av det övergripande fredsavtalet genom att nå en överenskommelse om frågorna efter folkomröstningen och genom att arbeta för en långsiktig stabilitet i regionen.

Rådet stöder också arbetet i Afrikanska unionens högnivåpanel för Sudan. Den främjar kapacitetsbyggande och stöd för att hjälpa Sudan att möta de utmaningar landet står inför, samt insatser för att bekämpa osäkerhet och ingå ett varaktigt fredsavtal om Darfur. Rådet stöder också arbetet i den internationella brottmålsdomstolen och det humanitära bistånd och utvecklingsbistånd som för närvarande ges i hela landet.

Vi är fast beslutna att ingående samordna vårt arbete med de sudanesiska parterna, Afrikanska unionen, FN, den mellanstatliga utvecklingsmyndigheten (Igad), Förenta staterna och andra nationella, regionala och internationella partner.

Medel från stabilitetsinstrumentet kommer att användas för att anordna folkomröstningen. EU är också beredd att tacka ja till en inbjudan från de sudanesiska myndigheterna om att skicka en observatörsgrupp från EU för att övervaka folkomröstningsförfarandet, om möjligt bland annat registreringen av röstberättigade.

Rådet har noterat att en undersökning har inletts rörande anklagelser om att vissa personer som arbetar för ett svenskt konsortium för oljeföretag, däribland Lundin Petroleum, under inbördeskriget i Sudan var inblandade i överträdelser av de mänskliga rättigheterna, vilket är ett brott mot internationell rätt. Det är dock inte lämpligt att rådet uttrycker en åsikt om ett ärende som är under rättslig prövning.

Vilka initiativ vidtar kommissionen för närvarande för att bekämpa ungdomars långtidsarbetslöshet i Europa?

(EN) Både medlemsstaterna och EU behöver snabbt göra mer för att förbättra sysselsättningssituationen för ungdomar och åtgärda långtidsarbetslösheten, och detta erkänns tydligt i EU 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. Ett av de fem överordnade målen är att öka sysselsättningsgraden bland kvinnor och män mellan 20 och 64 år från 69 procent till minst 75 procent senast 2020. Kommissionen anser att det trots den nuvarande ekonomiska situationen är realistiskt att man ska kunna uppfylla målet senast 2020 om medlemsstaterna genomför de nödvändiga strukturreformerna på arbetsmarknaden.

Det överordnade målet för sysselsättningen visar på en av de strategiska utmaningar som Europeiska unionen står inför under det kommande årtiondet: den åldrande befolkningen, vilket innebär att ett växande antal människor i pensionsåldern kommer att behöva försörjas av en mindre befolkning i aktivt arbete.

EU 2020-strategins huvudredskap för att uppfylla de överordnade målen är de integrerade riktlinjerna och sju flaggskeppsinitiativ. I de integrerade riktlinjerna, och särskilt i riktlinjerna för sysselsättning, fastställs flera politiska prioriteringar för genomförande av EU 2020-strategin när det gäller bekämpning av ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten. Riktlinje 7 syftar till att öka deltagandet på arbetsmarknaden och att minska den strukturella arbetslösheten genom adekvata åtgärder för flexicurity, förbättrad arbetskvalitet, översyn av skatte- och bidragssystemen, aktivt åldrande, jämställdhet mellan könen, åtgärder för balans mellan arbetsliv och privatliv och bekämpning av arbetslösheten och långtidsarbetslösheten. Riktlinje 8 rör utveckling av en arbetskraft med hög kompetens för att uppfylla arbetsmarknadens krav och främjande av livslångt lärande. Riktlinje 10 efterlyser främjande av social inkludering och stöd till grupper i riskzonen, däribland äldre kvinnor och män.

Olika åtgärder har redan vidtagits både av medlemsstaterna och på EU-nivå, exempelvis genom programmet för ömsesidigt lärande som en del av den europeiska sysselsättningsstrategin. I detta ingår utbyte av de bästa metoderna på EU-nivå och förbättring av överförbarheten av de mest effektiva åtgärderna, särskilt för att bekämpa långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten. Ytterligare åtgärder för att stödja sårbara grupper, däribland ungdomar, genom stabilisering och mildrande av krisens effekter på dem infördes genom det samordnade svar som diskuterades alldeles nyligen vid rådets möte (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) (EPSCO) den 7 juni 2010.

EU:s beslutsfattare inom ungdomsområdet sätter också sysselsättningen högt på dagordningen. Ordförandeskapstrion (Spanien, Belgien och Ungern) har valt ungdomsarbetslösheten som sin gemensamma prioritering fram till mitten av 2011 och den är det centrala temat i den strukturerade dialogen med ungdomar. Rådet (utbildning, ungdom, kultur och idrott) antog i maj 2010 en resolution⁽¹⁾ om ”aktiv integration av ungdomar: att bekämpa arbetslöshet och fattigdom”.

Kommissionen kommer att lägga fram ett meddelande om flaggskeppsinitiativet ”Unga på väg!” i september 2010. I det kommer man i detalj fastställa de åtgärder som behövs under de kommande åren för att förbättra situationen för ungdomar i Europa. Det kommer särskilt att omfatta åtgärder för att förbättra ungdomars övergång från utbildning till arbetsmarknaden, en avgörande fråga för dem som söker sitt första arbete och som har liten eller ingen arbetslivserfarenhet. I meddelandet kommer det också att beskrivas på vilket sätt sådana åtgärder, som till stor del omfattas av medlemsstaternas ansvar för utbildnings- och sysselsättningspolitik, kan stödjas genom finansiering från EU, särskilt genom Europeiska socialfonden (ESF).

ESF har en aktiv roll i att stödja ungdomar. När åtgärder mot ungdomsarbetslösheten vidtas inriktas åtgärder som finansieras av ESF på olika projekt i medlemsstaterna och regionerna antingen för att underlätta övergången från utbildning till arbete eller på att hjälpa ungdomar tillbaks till utbildning för att öka deras kompetensnivå och förhindra avbruten skolgång. Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna är ungefär en tredjedel av förmånstagarna av ESF-medel ungdomar (ESF hjälpte 2,5 miljoner ungdomar 2008). ESF anslår också 8,3 miljarder euro direkt till reformer av medlemsstaternas utbildningssystem vilka huvudsakligen är inriktade på ungdomar: detta utgör omkring 11 procent av ESF:s totala budget.

ESF:s prioriteringar inbegriper också bekämpning av långtidsarbetslösheten, vilket görs genom att öka tillgången till sysselsättning för arbetssökande och icke-verksamma personer och att främja hållbar integrering på arbetsmarknaden för dem. Åtgärder för att förhindra långtidsarbetslöshet och underlätta återintegrering av långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden är en del av de operativa programmen på nationell eller regional nivå. Under den nuvarande programperioden har cirka 30 procent av ESF:s totala budget (21,7 miljarder euro) avsatts till förbättrad tillgång till hållbar sysselsättning, och detta omfattar program för långtidsarbetslösa.

Vilka åtgärder vidtar kommissionen för att stärka det småskaliga jordbruket i Afrika, präglat av familjeföretag och bygemenskaper, och därmed minska utflyttningen från landsbygden och avfolkningen av vidsträckta områden?

(EN) Mer än 70 procent av Afrikas fattiga och hungriga befolkning lever i områden där jordbruk utgör den huvudsakliga ekonomiska verksamheten. I dessa områden dominerar det småskaliga jordbruket vilket omfattar omkring 80 procent av jordbrukarna i Afrika, av vilka många är kvinnor som brukar markområden som är mindre än två hektar.

Kommissionen har i sitt nyligen offentliggjorda meddelande om livsmedelsförsörjningen i utvecklingsländer⁽¹⁾ uppgett att investeringar i småbrukarsektorn måste prioriteras eftersom de ger bäst resultat när det gäller att minska fattigdomen och öka tillväxten. Mer investeringar i landsbygdsutveckling kan spela en central roll för att minska ojämlikhet och konflikter och att minska migrationsströmmarna från landsbygdsområden till städerna.

Genom att prioritera småskaliga jordbrukare för att öka produktionen på ett hållbart och effektivt sätt strävar kommissionen efter att minska fattigdomen och hungersnöden liksom ökenspridningen och avfolkningen i stora områden. Denna strategi stöds av parlamentet och rådet⁽²⁾.

Ett av målen i livsmedelsmekanismen som omfattar 1 miljard euro, ett initiativ som EU har tagit för att snabbt bemöta de skyhöga priserna på livsmedel i utvecklingsländerna 2007–2008, har varit att mobilisera jordbrukare och småbrukare i riktade länder för att öka produktiviteten. Av 1 miljarder euro har nu allt anslagits, och hittills har 625 miljoner euro utbetalats. En mycket stor del av denna summa går till att hjälpa småbrukare.

Ett bra exempel som illustrerar detta är ett projekt i Zimbabwe, där livsmedelsmekanismen har bidragit till att förse 176 000 småbrukare med 26 000 ton säd och gödsel motsvarande 15 miljoner euro. Ett annat exempel finns i Lesotho, där EU bistår mer än 36 000 jordbrukare med mer än 715 ton säd. Detta stöd kommer att leda till ytterligare 10 000–18 000 ton skördad spannmål, vilket är en avsevärd ökning jämfört med den totala spannmålsproduktionen 2009 som var 86 000 ton.

Även andra typer av projekt, såsom Programmet för bekämpningsmedelsinitiativ (PIP) kan hjälpa småbrukare i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) att uppfylla de europeiska bestämmelserna och standarderna. Hittills har 100 000 små jordbruk i AVS-länderna tagit emot bidrag, vilket hjälper dem att behålla marknaden i EU-länderna.

Kommissionen är övertygad om att man genom att stödja småskaligt jordbruk och ge dem rätt stimulans för att öka produktiviteten på ett hållbart sätt verkligen kan bidra till ett övergripande mål för att påskynda den gröna revolutionen i Afrika.

Bland 79 stater i Afrika, Västindien och Stilla havet som är anknutna till EU genom Cotonouavtalet straffbelägger 49 homosexualitet med straff på upp till 14 års fängelse och hela fem straffar lesbiska, homosexuella, bisexuella och transpersoner med döden.

Det reviderade Cotonouavtalet innefattar emellertid inte icke-diskriminering på grundval av sexuell läggning, trots att den statligt stödda homofobin ökat.

Mot bakgrund av denna beklagliga avsaknad av rättigheter för lesbiska, homosexuella, bisexuella och transpersoner hur tänker kommissionen med hjälp av respekten för allmänna mänskliga rättigheter i detta avtal garantera att de mänskliga rättigheterna för lesbiska, homosexuella, bisexuella och transpersoner skyddas i AVS-länderna som EU har detta partnerskap med?

(EN) Kommissionen förkastar och fördömer alla manifestationer av homofobi som ett allvarligt brott mot den mänskliga värdigheten. Kommissionen för också en beslutsam politik som motsätter sig homofobiska handlingar och genomför kampanjer för att avkriminalisera homosexuella förbindelser, både i FN, men också i partnerländerna. Kommissionen och EU kommer att fortsätta att utöva påtryckningar på partnerländerna för att de ska införa en lagstiftning som är förenlig med de internationella principerna om icke-diskriminering på grund av sexuell läggning.

Även om det kan erkännas att det är långt ifrån idealet lyckades EU vid översynen av Cotonouavtalet se till att artikel 8.4 ändrades i positiv riktning, då begreppet ”diskriminering av något slag”, vilket syftar på flera skäl, bland annat ”kön eller ställning i övrigt”. Denna formulering grundas bokstavligen på FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och fanns inte tidigare i Cotonouavtalet. EU kommer nu att tillämpa dessa ändringar i alla politiska dialoger med partnerländer.

Som ett exempel på åtagandet att tillämpa principen om icke-diskriminering kan kommissionen nämna den aktiva roll som både den höga representanten/vice ordföranden och kommissionsledamoten med ansvar för utveckling samt kommissionens enheter spelade tidigare under 2010 i en rättegång mot ett malawiskt samkönat par. Kommissionen gjorde flera insatser i Malawi på alla beslutsfattande nivåer och i samhället. Paret benådades senare av Malawis president, åtminstone delvis till följd av EU:s ingripande.

EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik undertecknade dessutom den 18 juni 2010 instrumentet för att främja och skydda alla mänskliga rättigheter för lesbiska, homosexuella, bisexuella och transpersoner. Detta instrument kommer nu att tillämpas av alla EU-delegationer och geografiska enheter.

Det civila samhället i länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS-länderna) är tydligen en kritisk aktör och stöds både genom Europeiska utvecklingsfonden och det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Det civila samhället kan bli en mer effektiv kraft för politiska reformer och försvar av de mänskliga rättigheterna.

I slutet av maj visade en studie från kommissionen att en minskning av utsläppen av växthusgaser i EU med 30 procent (jämfört med 1990) är ekonomiskt och tekniskt möjlig. Trots detta beslutade kommissionen då, enligt vad den ansvarige kommissionsledamoten meddelade, att tiden inte var mogen för att gå vidare med detta ambitiösa mål. Den 15 juli uppmanade emellertid de tre största medlemsstaterna kommissionen att höja EU:s utsläppsminskningsmål till 30 procent. Detta behövs för att stimulera de nödvändiga innovationerna inom grön teknik, och för att hålla värdet på de utsläppsrätter som det handlas med på en sådan nivå att det stimulerar till förändrade beteenden.

Anser kommissionen att omständigheterna, också med tanke på klimatförhandlingarna i Cancun, nu har blivit gynnsamma för att föra fram ett utsläppsminskningsmål på 30 procent? Vilka åtgärder kommer man att vidta i detta syfte? Vilken roll anser kommissionen att systemet för handel med utsläppsrätter spelar i detta sammanhang?

(EN) Stödet från de franska, tyska och brittiska ministrarna för ett beslut om att minska utsläppen med mer än 20 procent är ett mycket välkommet bidrag till debatten som kommissionen startade genom sitt meddelande i maj 2010⁽¹⁾.

Därigenom erkänns i ökande grad att denna fråga inte bara handlar om åtaganden och bördor och internationella förhandlingar – utan också om vad Europa som samhälle vill grunda sin välfärd och tillväxt på i framtiden.

Och låt oss vara tydliga: Även om andra länder ännu inte i tillräcklig utsträckning har fastställt ambitiösa mål i internationellt hänseende går några av dem ändå mycket snabbt framåt. I juli 2010 tillkännagavs det exempelvis att Kina eventuellt kan använda 738 miljarder dollar på utveckling av ren energi under nästa årtionde.

När det gäller de internationella förhandlingarna är dock EU för närvarande den enda stora utsläppskälla som har infört bindande lagstiftning med mål efter 2012 om att minska utsläppen i EU med 20 procent senast 2010. Tyvärr verkar det inte sannolikt att den andra stora industrialiserade parten – Förenta staterna – kommer att anta en ambitiös lagstiftning den närmaste framtiden.

Det är dock tydligt att EU bör förbereda sig för situationen då kommissionen, rådet och parlamentet anser att villkoren är de rätta för att höja målet till en minskning på mer än 20 procent.

Målet att minska utsläppen med 20 procent senast 2020 har alltid varit ett mellanliggande mål, och från kommissionens perspektiv måste utsläppen minskas med 30 procent och längre fram ännu mer – frågan är bara när – och när vi ska fatta det beslutet.

När man svarar på denna fråga bör man inte bara titta på vad de på den andra sidan gör i de internationella förhandlingarna, utan också titta på EU:s eget intresse.

På denna nivå välkomnar kommissionen i hög grad de tre ministrarnas uttalanden. De betonar i linje med kommissionens analys företeelser som potentiella oljeprisstegringar, energisäkerhet, grön tillväxt etc. Med andra ord är de eniga med det som sägs i kommissionens meddelande, nämligen att detta också handlar om EU:s eget intresse.

Kommissionen hoppas att meddelandet och den omfattande analysen i det kommer att få samma uppmärksamhet i parlamentet. Det skulle vara bra att få en reaktion från parlamentet på vilken typ av politik som kommissionen bör överväga när den mer detaljerat bedömer konsekvenserna av att övergå till ett utsläppsminskningsmål på 30 procent.

Med tanke på konsekvenserna av EU:s utsläppshandelssystem (ETS) beskrevs några av dem i meddelandet. En möjlighet för EU att använda utsläppshandelssystemet för att genomföra ett beslut om 30 procent skulle vara att strama åt utsläppsgränsen under perioden mellan 2013 och 2020 genom att avsätta 1,4 miljarder euro till utsläppsrätter som annars skulle auktioneras ut. Det skulle garantera ett kostnadseffektivt bidrag från sektorn för utsläppshandel till ett sådant mål. Denna insats skulle kunna kompletteras med utsläppsminskningar inom sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet.

Europeiska unionens klimatpolitik och Europeiska unionens energiförsörjningstrygghet är centrala mål, vilket angetts i grönboken ”En europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning” av den 8 mars 2006.

För länder som till stor del är beroende av kol för sin energiförsörjning innebär de enhetliga normerna för begränsning av koldioxidutsläppen ett ökat beroende av importerad gas. I motsats till Västeuropas länder har länderna i Centraleuropa inte någon väl avvägd diversifiering mellan sina leverantörer. I stället har ryska Gazprom nära nog monopol på gasexporten. Följden blir en avsevärt mindre energiförsörjningstrygghet för EU.

Vad tänker kommissionen göra åt detta problem? Är kommissionens mål att det ska finnas enhetliga principer för koldioxidutsläppen överallt, inom alla olikartade delar av den gemensamma marknaden? Anser kommissionen att politiken till förmån för en tryggad energiförsörjning är lika viktig som EU:s klimatmål?

(EN) Kommissionen erkänner betydelsen av energiförsörjningstrygghet. En av konsekvenserna av energi- och klimatförändringspaketet från 2008 och andra tilläggsåtgärder kommer att bli en sänkning av energiintensiteten i den europeiska ekonomin, vilket kommer att bidra till energiförsörjningstryggheten.

Från och med nu och fram till 2012 måste medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa uppnå ett mindre ambitiöst mål enligt Kyotoprotokollet.

Det finns dessutom inte nödvändigtvis något direkt samband mellan utsläppsminskningsmålen för koldioxid och ett ökat beroende av naturgas. EU:s klimatpolitik ger medlemsstaterna flexibilitet att välja mellan olika möjligheter att minska utsläppen. Förutom att endast främja naturgas finns alternativa möjligheter att uppnå minskningsmålet, däribland produktion av förnybara energikällor (däribland biomassa), lagring av koldioxid och lagring för anläggningar för fossila bränslen, internationella krediter eller energieffektivitet.

För EU:s utsläppshandelssystem (ETS) införs harmoniserade bestämmelser 2013 för att undvika snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden, bland annat elmarknaden.

Perspektivet för de nya medlemsstaterna – flera av dessa länder är i ganska hög grad beroende av kol – har fått ett brett erkännande i klimat- och energipaketet på följande sätt:

- Möjligheten att fram till 2019 få ett undantag från fullständig auktionering inom kraftvärmesektorn för de befintliga kraftvärmeanläggningarna (nya anläggningar för vilka investeringsprocessen inte påbörjades före den 31 december 2008 är inte berättigade till undantag för att undvika snedvridning av konkurrensen). Enligt dessa bestämmelser ska de nya medlemsstaterna investera motsvarande belopp i säkerhetsanpassning av system i efterhand och modernisering av infrastrukturen samt i ren teknik, också i syfte att diversifiera energisammansättningen och energikällorna.

- Omfördelning av 12 procent av auktionsrättigheterna till de nya medlemsstaterna, vilket kommer att öka de statliga inkomsterna av utauktionerade utsläppsrätter (dessa inkomster kan användas till en kombination av investeringar i energisparande, förbättrad energieffektivitet, ökad användning av biomassa och andra förnybara energikällor).

- Mindre krävande insatser när det gäller utsläppsminskningar utanför utsläppshandelssystemet (beslutet om fördelning av insatserna) och mål för förnybara energikällor.

Sammanfattningsvis är kommissionen väl medveten om det nära sambandet mellan klimatåtgärder och energiförsörjningsaspekter. Den särskilda situationen i några av medlemsstaterna i Central- och Östeuropa beaktades när klimat- och energipaketet antogs 2008, bland annat genom differentierade mål för koldioxidutsläpp och särskilda åtgärder för de berörda staterna. Det behövs därför ytterligare åtgärder. Det som prioriteras är snarast fullständigt genomförande inom tidsramen för klimat- och energipaketet.

Vore det inte berättigat att överge eurosedlarna i valörerna 500 och 200 euro och dra tillbaka dem från marknaden, eftersom bruket av dem försvåras av säkerhetsskäl? Detta innebär ju stora besvär i vardagen för EU:s invånare.

(EN) Beslut om utfärdande av eurosedlar i olika valörer är ett område där endast Europeiska centralbanken har behörighet. Beslutet om de nuvarande eurosedlarnas valörer fattades efter noggrant övervägande och omfattande samråd av de olika kategorier som har hand om kontanter och det finns inga planer på att dra tillbaka någon av dem från omlopp. Sedlar i höga valörer används främst som en värdebevarare av de boende inom euroområdet och av dem som bor utanför detta område. Erfarenheten har dessutom hittills visat att det inte finns några särskilda säkerhetsproblem med eurosedlarna i valörerna 200 och 500, vilka faktiskt är bland de sedelvalörer som är minst utsatta för förfalskning.

Snart kommer unionen för Medelhavsområdet fira tvåårsjubileum. Efter det att toppmötet i Barcelona, som från början skulle hållas den 7 juni 2010 under spanskt ordförandeskap, blivit uppskjutet till november 2010, har unionen för Medelhavsområdet framstått som försvagad och de senaste händelserna i Mellanöstern har ytterligare spätt på detta.

Hur ser kommissionen på dessa två år som unionen för Medelhavsområdet har funnits?

Insatsområdena och strukturerna för unionen för Medelhavsområdet har varit klara sedan 2008.

Anser kommissionen att unionen för Medelhavsområdet fungerar i praktiken såsom den ser ut i dag? Är finansieringen av projekten för närvarande garanterad? Hur är det med engagemanget för unionen för Medelhavsområdet? Är engagemanget lika stort för båda sidorna av Medelhavet och hur kommer det att se ut i praktiken?

Vilka initiativ med anknytning till unionen för Medelhavsområdet planerar kommissionen?

(EN) Unionen för Medelhavsområdet (UfM) är en prioritering för Europeiska unionen. Sedan den inrättades i juli 2008 och trots de svåra politiska förhållanden som råder i Mellanöstern lyckades de 43 partnerna slutligen att på ett framgångsrikt sätt genomföra den förberedande fasen och övergångsfasen för upprättandet av sekretariatet i Barcelona. Sekretariatet har nyligen undertecknat ett avtal om stöd med kommissionen som täcker 100 procent av sekretariatets provisoriska budget och gör det möjligt för sekretariatet att inleda rekryteringsförfarandet och det förberedande arbetet om riktlinjerna för projektet.

Efter vad som sägs ovan måste det också erkännas att unionen för Medelhavsområdet inte bedriver verksamhet i ett politiskt vakuum. Politiska motgångar för fredsprocessen i Mellanöstern utgör uppenbarligen ett stort hinder för den regionala integrationen och processen som sådan för unionen för Medelhavsområdet. Att lösa konflikten i Mellanöstern är därför nödvändigt om vi ska göra några framsteg i riktning mot regional integration och hållbar fred.

EU har stött unionen för Medelhavsområdet sedan 2008. I juli 2009 beslutade EU att tillhandahålla medel (60 miljoner euro) för fem prioriterade projekt som togs upp vid toppmötet i Paris. Vi har alla ett särskilt intresse av att utveckla den institutionella kapaciteten i unionen för Medelhavsområdet, särskilt sekretariatet, för att främja regionala integrationsprojekt och uppmuntra investeringar. Kommissionen är fast besluten att hjälpa sekretariatet att nå resultat i sitt uppdrag. Medel finns tillgängliga redan 2010 och ytterligare medel kan göras tillgängliga de kommande åren när sekretariatets arbete har kommit igång. Kommissionen gör sitt yttersta, men finansiellt stöd från andra partner till unionen för Medelhavsområdet kommer att vara viktigt.

Arrangörerna av OS i London 2012 har meddelat att idrottsintresserade som vill köpa biljetter till evenemanget och betala med kort på den officiella webbplatsen för OS i London 2012 eller betala varor med kort under spelen kommer att kunna göra detta endast genom Visas betalningssystem. Detta förefaller vara en del av ett exklusivt sponsoravtal mellan Visa och de olympiska och paralympiska spelen. Avtalet innebär dock att idrottsintresserade från Storbritannien, EU och andra delar av världen som råkar använda ett annat betalningssystem som Mastercard eller American Express och som vill köpa biljetter eller produkter kommer att diskrimineras. Det kan inte vara rimligt att människor förhindras att köpa biljetter till detta viktiga sportevenemang bara för att de har fel betalkort i plånboken. De olympiska spelen i London 2012 ska handla om lika möjligheter och att förhindra tillträde till spelen på lika villkor på det här sättet går helt emot denna anda samtidigt som det hämmar konkurrensen. Åtar sig kommissionen därför att undersöka denna fråga?

(EN) Ledamoten uttrycker oro över huruvida biljettarrangemangen inför de olympiska spelen i London är förenliga med EU:s konkurrenslagstiftning och uppmärksammar kommissionen på att idrottsintresserade som köper biljetter till OS i London 2012 på den officiella webbplatsen måste använda Visa-kort på grund av kontraktsmässiga villkor mellan Visa och arrangörerna av de olympiska spelen och paralympiska spelen i London 2012.

Kommissionen känner till ovanstående fråga. Kommissionen och den brittiska konkurrensmyndigheten, Office of Fair Trading, undersöker för närvarande denna fråga och diskuterar huruvida åtgärder ska vidtas och i så fall vilka. Vid behandlingen av ärendet beaktar kommissionen tidigare fall där den har bedömt exklusiva arrangemang för kreditkort i samband med idrottsevenemang, nämligen olympiska spelen i Aten 2004 och världscupen i Tyskland 2006. I båda fallen följde kommissionen principen om att konsumenterna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet på rimligt sätt ska få tillgång till biljetter via alternativa försäljningskanaler som accepterar andra betalningsmedel.

Nord Stream-gasledningen håller på att byggas. Den senaste tidens katastrofala oljeutsläpp i Mexikanska golfen måste tjäna som ett varnande exempel på riskerna med detta multinationella projekt. Därför vill jag gärna ställa några frågor. BP har klart och tydligt inte reagerat på lämpligt sätt. Känner kommissionen till vilka krishanteringsförfaranden som finns om en olycka skulle inträffa vid Nord Stream-gasledningen? Är kommissionen redo att bistå Nord Stream med krishantering vid en eventuell olycka? Vilken stat skulle vara ansvarig om en olycka skulle inträffa, och vem skulle finansiera de insatser som krävs för att åtgärda skadorna efter en olycka? Dessutom har Ryssland inte ratificerat Esbokonventionen, trots att landet är en strategisk och viktig Nord Stream-partner. Hur bedömer kommissionen denna situation, med hänsyn till att kommissionsledamot Stavros Dimas i sitt anförande den 8 juli 2008 gjorde åtagandet ”vi sätter alltid press på tredjeländer för att få dem att ratificera avtal som är av miljöintresse”?

(EN) Kommissionen vill informera ledamoten om att Nord Stream-ledningen har varit föremål för en miljökonsekvensbedömning i enlighet med direktiv 85/337/EEG⁽¹⁾, i ändrad version (direktivet om miljökonsekvensbedömning, EIA-direktivet), samt nationell lagstiftning som har införlivat direktivet i de länder där det är tillämpligt. Enligt EIA-direktivet bör de sannolika betydande effekterna av sådana miljöprojekt bedömas och nödvändiga åtgärder för att förhindra, minska och om möjligt utjämna betydande negativa effekter på miljön bör slås fast innan samtycke ges till att genomföra projektet.

Som ett gränsöverskridande projekt har Nord Stream-ledningen dessutom varit föremål för en miljökonsekvensbedömning i ett gränsöverskridande sammanhang på grundval av Esbokonventionen vilken utfärdats av FN:s ekonomiska kommission för Europa. Ryssland har de facto följt Esbokonventionen. Den internationella samrådsprocessen pågick i tre år. Alla länder runt Östersjön var delaktiga och samråd och formella möten mellan alla intressenter, experter, administrativa organ och den berörda allmänheten ägde rum med möjlighet till insyn. Miljökonsekvensbedömningen är en del av tillståndsförfarandet och är en förutsättning för att bevilja tillstånd för att bygga ledningen. De behöriga myndigheterna i alla berörda länder har beaktat resultaten av Esboförfarandet och miljökonsekvensbedömningen då de har utfärdat byggnadsloven. Projektet fick alla de miljötillstånd och byggnadslov som krävs i de berörda länderna (Danmark, Finland, Sverige, Tyskland och Ryssland) och byggnationen inleddes i april 2010.

Kommissionens ståndpunkt är att Esboförfarandet är det mest lämpliga förfarandet för att bedöma miljökonsekvenserna för denna typ av gränsöverskridande projekt och att ratificeringen av länder som är tredje part ska uppmuntras. Kommissionen har därför vid flera tillfällen påmint Ryssland om kommissionens ståndpunkt att Rysslands ratificering av Esbokonventionen skulle vara ett konstruktivt framsteg mot att ytterligare förbättra det gemensamma ansvaret för Östersjön, som är ett särskilt känsligt havsområde. Ryssland har samtyckt till att följa bestämmelserna i Esbokonventionen och en fullständig miljökonsekvensbedömning som uppfyllde konventionens krav genomfördes, varefter de nödvändiga tillstånden beviljades av myndigheterna i de berörda staterna. Detta innebär i grunden att det i detta särskilda fall inte gjorde någon skillnad om Ryssland inte hade ratificerat Esbokonventionen.

Rent allmänt vill kommissionen säga att Nord Stream-ledningen inte kan jämföras med de risker som ledde till det katastrofala oljeutsläppet i Mexikanska golfen. Nord Stream-ledningen kommer att transportera naturgas och inte råolja eller raffinerad olja. Naturgasleveranserna kan mycket enkelt kontrolleras vid leveranskällan. Om en olycka skulle inträffa, exempelvis en spricka i ledningen, kan gasleveranserna genast stoppas av leverantören. Miljöriskerna är därför inte desamma som de risker som är förbundna med djupborrning efter olja.

Avslutningsvis informeras inte kommissionen om de krishanteringsförfaranden för projekt som planeras och föreslås av privata företag, vilket är fallet för denna oljeledning. Detta är de berörda medlemsstaternas ansvar. Kommissionen uppmuntrar beslutet att de berörda länderna ska inrätta ett gemensamt övervakningssystem för Nord Stream-ledningen, vilket föreslogs i maj 2010 vid mötet mellan Finlands och Rysslands statsministrar. Eftersom det saknas en rättslig ram råder kommissionen alltid operatörerna att tydligt ange vilka som har ansvar och att i förväg avtala om vilka lagar som ska tillämpas. Kommissionen är beredd att i samband med alla projekt på begäran bistå med att nå rättslig klarhet.

Tidigare i år slöt EU avtal med länder i Latinamerika och med USA om handel med bananer inom ramen för WTO, och har redan börjat tillämpa dem provisoriskt. Känner kommissionen till vilka effekter dessa avtal har haft för europeiska bananproducenter och företag med koppling till dem, särskilt i samband med den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen samt för EU:s yttersta randområden, d.v.s. Franska Antillerna, Kanarieöarna, Madeira, osv.?

(FR) Kommissionen är medveten om att banansektorns socioekonomiska roll har stor betydelse i EU:s producentländer.

År 2006 reformerade EU den gemensamma organisationen av marknaden för bananer genom att överföra stöd till bananproducenter till programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (POSEI). Europeiska unionen ökade då gemenskapens bananbudget i betydande omfattning jämfört med den tidigare perioden (en ökning med 47 procent jämfört med genomsnittet för åren 2002–2006).

Kommissionen anser därför att den nuvarande årliga budgeten på 278,8 miljoner euro på ett rimligt sätt stöder de europeiska bananproducenternas inkomster med tanke på den eventuella effekt som den gradvisa minskningen av tullavgifterna på bananimporten har på deras konkurrenskraft.

Generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling (de enheter som ligger under kommissionsledamoten med ansvar för jordbruk och landsbygdsutveckling) fortsätter att övervaka marknaden och analysera tillgängliga uppgifter, och tvekar inte att vidta åtgärder om situationen så kräver.

Har kommissionen någonsin genomfört en studie av effektiviteten i den gränsöverskridande logistiken och av dess inverkan på handeln, sysselsättningen och utbildningen samt av de behov som finns på dessa områden runtom i EU?

Vilka prioriteringar har kommissionen fastställt för en EU-omfattande strategi för gränsöverskridande logistik, och vilka ytterligare åtgärder planerar kommissionen att vidta?

Planerar kommissionen, såvida den på grundval av fördragen inte har någon klar synpunkt i frågan, att snart anta en tydlig strategi för att snabba upp den gränsöverskridande logistiken och samtidigt minska koldioxidutsläppen och skydda utsatta samhällen, bland annat genom viktiga multimodala infrastrukturprojekt, elektronisk godsövervakning och lastväxling, gränsöverskridande tullharmonisering och utbildningsprogram för hela försörjningskedjan/logistiksektorn, i syfte att bidra till förnyad ekonomisk tillväxt i EU:s medlemsstater?

(EN) Godslogistik är inriktad på planering, organisation, förvaltning, kontroll och genomförande av godstransporter i försörjningskedjan. Enligt information till kommissionen omfattar sektorn 14–15 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Med tanke på att transportsektorn ensam står för 7 procent av BNP kan denna siffra mycket väl vara realistisk. Å andra sidan, med tanke på det mycket stora antalet aktiviteter som kan omfattas av begreppet ”logistik”, kan siffran också vara för låg.

Kommissionen har fastställt sina huvudmål för logistik i handlingsplanen för godslogistik, vilken antogs i oktober 2007. Planen, som omfattar 35 åtgärder, har redan gett en del påtagliga resultat (handlingsplanen för intelligenta transportsystem, järnvägskorridorer för frakt etc.) och kommer att ses över 2010 för att hållas uppdaterad.

Handlingsplanen betonar betydelsen av det stora bidrag som yrkesutövarna kan ge till logistikindustrin: 2 av de 35 aktiviteterna i handlingsplanen för godslogistik är inriktade på sociala aspekter, nämligen kvalifikationer, utbildningskrav och logistikyrkenas popularitet. Kommissionen tar upp dessa frågor i samarbetet med arbetsmarknadens parter, yrkesföreningarna och andra relevanta aktörer.

Integration av transportsätt är ett viktigt mål i EU:s transportpolitik, och detta kommer också att tas upp i den kommande vitboken om transportpolitiken. Initiativ som stöder integration av fysiska varuflöden och informationsflöden kommer därför att prioriteras de kommande åren. Den pågående översynen av riktlinjerna för det transeuropeiska transportnätet kommer att inriktas på multimodala infrastrukturprojekt. Kommissionen går också framåt när det gäller utveckling av informationssystem för logistiksektorn i nära anslutning till den utveckling som pågår på tullområdet. Inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning, utveckling och demonstration har ett antal utvecklingsprojekt inriktats på frågor rörande informations- och kommunikationsteknik inom transporter och logistik, både på EU-nivå och global nivå, särskilt ”SMART-CM – Smart container chain management”⁽¹⁾ och ”Integrity⁽²⁾ – Intermodal global door-to-door container supply chain visibility”.

Beträffande särskilda studier om logistik vill kommissionen hänvisa ledamoten till konsekvensbedömningen i handlingsplanen för godslogistik, vilken finns tillgänglig på kommissionens webbplats.

Avslutningsvis kan kommissionen bekräfta sitt intresse för att främja smidig gränsöverskridande logistik. Företagens behov av logistiktjänster utan hinder kräver en mer integrerad politik där olika transportsätt och olika förfaranden, såsom tullförfaranden, kombineras. Det kommer att vara ett viktigt tema i vitboken om den framtida transportpolitiken som kommissionen planerar att lägga fram om några månader.

Den turkiska ockupationsmakten i norra Cypern tolererar eller medverkar i många fall rentav själv aktivt till förstörelse eller omvandling av historiska kristna byggnader och minnesmärken i den ockuperade norra delen av Cypern och bidrar åtminstone till att de totalt försummas.

Detta strider mot bl.a. artikel 56 i den fjärde Haagkonventionen (1907) liksom också mot Unescos på senare tid (2003) tillkomna förklaring om avsiktlig förstörelse av kulturarv.

Känner kommissionen till att det kristna bysantinska kulturarvet i en av EU:s medlemsstater på det här sättet medvetet förstörs? Kan Turkiet ställas till svars för detta? Vilka åtgärder vidtar kommissionen för att få slut på detta skamliga och olagliga tillvägagångssätt? Vilka konkreta åtgärder måste Turkiet vidta för att få slut på det och inom vilken tid? Vilka konsekvenser får allt detta för anslutningsförhandlingarna? Är det inte åtminstone ett hinder för de direkta förbindelserna med den ockuperade delen?

(EN) Kommissionen känner till skadorna på kulturarvet i den norra delen av Cypern och noterar ledamotens oro. Det är tydligt att en övergripande lösning av tvisten på Cypern skulle göra det möjligt att på lämpligt sätt behandla frågorna om kulturarvet mellan de båda delarna av Cypern.

I detta sammanhang uppskattar kommissionen inrättandet av en teknisk kommitté för kulturarvet för båda delarna av Cypern vilken i pressmeddelanden särskilt har bekräftat att grekcyprioter och turkcyprioter har det primära ansvaret att skydda det hotade kulturarvet på ön.

Kommissionen vill också informera ledamoten om att kommissionen nyligen inledde en undersökning inom ramen för det finansiella stödprogrammet till den turkcypriotiska delen att upprätta en förteckning över det fasta kulturarvet på Cypern enligt en gemensam metod. Kommissionen är beredd att fundera över hur den kan hjälpa till ytterligare när den första undersökningen har avslutats i slutet av 2010.

När det gäller frågorna om Turkiet påminner kommissionen om att Köpenhamnskriterierna för anslutning omfattar respekt för minoriteter, kulturella rättigheter och religionsfrihet för Turkiet liksom för alla kandidatländer.

Kommissionen övervakar ingående Turkiets ståndpunkt när det gäller Cypern och huruvida landet uppfyller de politiska kriterierna i enlighet med förhandlingsramen från 2005 om anslutningsförhandlingarna med Turkiet. Bedömningen av den presenteras i den årliga lägesrapporten. Nästa rapport kommer att antas i november 2010.

EU är den största importören av jordbruksprodukter från utvecklingsländerna, vilket framför allt är ett resultat av handelsavtalen om förmånstillträde, det allmänna preferenssystemet (GSP) och initiativet ”Allt utom vapen” till förmån för de minst utvecklade länderna. EU:s sammantagna import från utvecklingsländerna är större än Förenta staternas, Japans, Kanadas, Australiens och Nya Zeelands.

Vilken bedömning gör kommissionen av hur EU:s jordbruksmedgivanden till förmån för utvecklingsländerna inverkar på jordbrukets utveckling i dessa länder? På vilket sätt försäkrar sig kommissionen om att förmånstillträdet till EU:s marknad gynnar lokala producenter och exportörer?

(EN) Från 2006–2008 var EU:s import av jordbruksprodukter i genomsnitt 6,8 miljarder euro (kapitel 1-24 i EU:s kombinerade nomenklatur, inklusive fiskprodukter) från 176 länder som har förmånstillträde till det allmänna preferenssystemet (GSP). 11,2 miljarder av dessa 63,8 miljarder euro gällde import inom ramen för det allmänna preferenssystemet (i enlighet med de tre preferenssystemen GSP, GSP+ och ”Allt utom vapen” – EBA). Dessutom omfattas 67 länder i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS-länderna) av förmånen att ha helt tull- och kvotfritt tillträde till EU:s marknad för alla produkter (utom socker som omfattas av särskilda bestämmelser) i enlighet med avtal om ekonomiskt partnerskap (EPA). Totalt kom 40 procent av jordbruksimporten från förmånstagare enligt det allmänna preferenssystemet in på EU-marknaden tullfritt i enlighet med systemet för mest gynnad nation (MGN), 18 procent genom förmånstillträde enligt det allmänna preferenssystemet och 16 procent genom förmåner enligt bilaterala avtal, däribland EBA.

Effekterna av EU:s jordbrukskoncessioner för utvecklingsländer inom ramen för det allmänna preferenssystemet granskas som en del av det mer omfattande utbudet av varor regelbundet av kommissionen, varvid både interna experter och externa konsulter anlitas.

I den senast tillgängliga studien av det externa konsultföretaget CARIS om halvtidsöversynen av EU:s allmänna preferenssystem⁽¹⁾ konstaterades att det fanns vissa positiva belägg för att systemet är effektivt. I studierna konstaterades särskilt att EU:s allmänna preferenssystem kan vara effektivt för att öka exporten från och välfärden i de minst utvecklade länderna, att utnyttjandegraden oftast är hög och att exportörerna i de minst utvecklade länderna oftast drar nytta av de preferensmarginaler de får. I analysen konstateras dock att flera faktorer, vilka framför allt rör strukturella egenskaper, såsom en generellt låg nivå på EU:s avgifter för de minst gynnade länderna och strukturen hos de minst utvecklade ländernas handel till viss del begränsar effekten av det allmänna preferenssystemet. I studien ingår en sektorsspecifik analys som visar att importen inom ramen för det allmänna preferenssystemet steg för grönsaker och beredda livsmedel. Sockerimporten ökade också inom ramen för EBA-systemet.

Inom ramen för Aid for Trade-strategin tillhandahåller EU finansiering av utveckling för att integrera lokala jordbrukare på regionala och internationella marknader. Kommissionen informerar också regelbundet stödmottagarnas länder om de villkor som krävs för att fullt ut kunna utnyttja fördelarna med förmånstillträde. Kommissionen inrättade dessutom Export Helpdesk 2004 som en Internetbaserad tjänst om export till Europa, vars syfte är att underlätta marknadstillträde för utvecklingsländer till Europeiska unionen.

I direktiv 2001/29/EG(1) om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ger den europeiska rättsliga ramen utrymme för undantag och begränsningar i upphovsrätten. I artikel 5.2 a i upphovsrättsdirektivet ges medlemsstaterna möjlighet att göra undantag från och införa begränsningar till rättsinnehavarnas rätt till mångfaldigande. Ett villkor för detta är att rättsinnehavarna får ”rimlig kompensation”.

I generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande i mål SGAE mot Padawan (C-467/08) hänvisas till bestämmelserna i artikel 5.2 b i upphovsrättsdirektivet, men en stor del av förslaget gäller även artikel 5.2 a. I sitt förslag till avgörande har generaladvokaten gjort klart att direktiv 2001/29/EG kan tolkas som ett sätt att förbjuda avgifter som kompenserar för olaglig kopiering (punkt 78).

Rimlig kompensation ska alltså inte omfatta de skador som uppstår till följd av kopiering av upphovsrättsskyddade verk annat än vad som anges i de rättsliga undantagen, såsom otillbörlig kopiering av upphovsrättsskyddat material (dvs. piratkopiering), eller kopiering som uttryckligen har godkänts av rättsinnehavaren. Rättsinnehavarna har rätt att få ersättning för sådana kopior genom antingen domstolsbeslut (för otillåtna kopior) eller genom kontrakt (för uttryckligen godkända kopior).

Anser kommissionen att det undantag som anges i artikel 5.2 a i direktiv 2001/29/EG endast omfattar laglig kopiering och att dessa kopior därmed är de enda som ersättning ska betalas ut för? Direktiv 2001/29/EG tolkas och tillämpas på olika sätt inom EU. Kan kommissionen därför ange vilka åtgärder som planeras för att komma till rätta med de negativa effekter detta har på den inre marknaden?

(EN) I direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället föreskrivs att rättsinnehavarna ska få rimlig kompensation för undantag och inskränkningar från rätten till mångfaldigande genom reprografi (artikel 5.2 a). Som ledamoten påpekar i sin fråga gäller att så snart medlemsstaterna föreskriver ett undantag från den exklusiva rätten till mångfaldigande i reprografiskt syfte (”mångfaldigande på papper eller varje annat liknande medium utfört med någon form av fotografisk teknik eller genom någon annan process med liknande resultat, med undantag av notblad, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation”), är endast kopior som omfattas av definitionen av undantag tillåtna kopior. Dessutom kan endast sådana kopior som tillåts genom undantaget vara föremål för klagomål eller rimlig kompensation.

Kopior som varken omfattas av en licens eller ett undantag som fastställs i lag skulle vara en överträdelse av upphovsmannens rätt till mångfaldigande. Exempelvis anges specifikt att mångfaldigande av notblad inte omfattas av undantaget. Otillåtet mångfaldigande av notblad är därför alltjämt en otillåten handling och kopiering av notblad kan inte anses som laglig genom betalning av rimlig kompensation. Kommissionen är i detta hänseende medveten om behovet av att bekämpa piratkopiering och förfalskning. Kommissionen genomför aktivt åtgärder i samråd med alla intressenter för att komma fram till hur detta kan hanteras på bästa sätt. Alla lösningar måste grundas på en konsekvent strategi som inte undergräver rättsinnehavarnas och konsumenternas legitima intressen och angelägenheter. Detta innebär också att rimlig kompensation för lagligt mångfaldigande måste särskiljas från olaglig kopiering.

Kommissionen har tidigare tagit flera initiativ för att säkerställa en konsekvent tolkning av ovan nämnda undantag enligt upphovsrätten. För närvarande deltar kommissionen fortfarande i en dialog med intressenter med syftet att klargöra sådana frågor.

Kommer kommissionen att vända sig till de ryska myndigheterna för att få ett klargörande i orsakerna, bl.a. de tekniska orsakerna, bakom den katastrof som inträffade med ett plan av modell TU-154 den 10 april 2010, då sammanlagt 96 polska medborgare tragiskt omkom, däribland Polens president Lech Kaczyński, befälhavarna för de olika delarna av försvarsmakten, centralbankens ordförande, ombudsmannen, flera framträdande personer i de politiska partierna samt företrädare för föreningar som verkar för hågkomsten av de mord på polska officerare som begicks av Sovjetunionen 1940?

(EN) Kommissionen har varken för avsikt att delta i undersökningen om orsakerna till denna olycka eller att upprätta en egen undersökningskommission. Kommissionen förstår att undersökningar genomförs av de behöriga myndigheterna i Ryssland och Polen i enlighet med överenskomna förfaranden, och har inte fått någon begäran om hjälp från dessa myndigheter. Om kommissionen skulle motta en sådan begäran kommer kommissionen att behandla den och ge sitt svar. Kommissionen hoppas att orsakerna till denna olycka ska kunna fastställas så snart som möjligt.

På ön Haulbowline, grevskapet Cork, Irland, finns en soptipp med giftigt avfall. Avfallet har uppkommit efter över 50 års stålframställning av företagen Irish Steel Limited och ISPAT. Den irländska staten äger området och har varit fullt ansvarig och skadeståndskyldig för det sedan ISPAT gick i likvidation. Den giftiga tippen har legat oanvänd i tio år och Irlands regering har sagt att den inte kommer att genomföra någon grundläggande hälsostudie. Det irländska cancerregistret har visat att en ön Cobh har en av de högsta frekvenserna av cancer i landet: 37 procent. I en del av det farliga avfallet finns sexvärdigt krom.

Kan kommissionen informera parlamentet om den irländska regeringen strider mot EU:s miljölagstiftning?

(EN) Kommissionen hänvisar ledamoten till svaret på hans skriftliga fråga E-5690/2010⁽¹⁾.

Banken Piraeus har bjudit 701 miljoner euro för att köpa upp statens andel i två banker, Agrotiki (77,31 procent) och den grekiska postbanken (33,04 procent). Det här är responsen från de stora aktieägarna i Piraeus-banken på det incitament som Pasokregeringen och EU:s och IMF:s representanter lagt fram om att skapa starkare bankgrupper med hjälp av det statliga skyddstaket som erbjuds i samförståndsavtalet mellan den grekiska regeringen, EU, ECB och IMF. Alla grekiska banker har tagit emot enorma stöd ur det statliga stödpaketet på 28 miljarder euro och det nya paketet på ytterligare 10 miljarder euro från EU och IMF, vilket folket kommer att få betala dyrt för, under hårda villkor. Det är arbetstagarna som kommer att få betala för fusioneringen och privatiseringen av banken Agrotiki och postbanken – och bankerna kommer att kamma in jättelika vinster. De negativa konsekvenserna kommer att slå hårt mot de medelstora och mindre jordbruksföretagen, som redan nu tyngs av överstora skulder, mot bearbetningsproducentenheter som hör till banken Agrotiki och mot de bankanställda.

Enligt samförståndsavtalet uppskattas intäkterna av försäljning av statlig egendom till 1 miljard euro per år under de kommande åren. Sker uppköpet och privatiseringen av bankerna i enlighet med villkoren och bestämmelserna i det samförståndsavtal som Pasokregeringen, EU, ECB och IMF gjort upp tillsammans?

(EN) De privatiseringsintäkter som anges i samförståndsavtalet är uppskattningar. Det måste dessutom noteras att det i samförståndsavtalet inte räknas upp vilka företag som ska privatiseras. Eftersom detta specifika fall inte nämns i det internationella stödprogrammet kan man inte i förväg bedöma konsekvenserna av förslaget om uppköp av Piraeus. Eftersom alla uppköp ska anmälas till kommissionen kommer kommissionen att undersöka fallet med utgångspunkt från dess egenskaper för att bedöma huruvida transaktionen är förenlig med den gemensamma marknaden i enlighet med EU:s förordning om uppköp⁽¹⁾.

Pasokregeringen i Grekland försätter – genom drastiska nedskärningar i de offentliga hälsoutgifterna, och under åberopande av samförståndsavtalet med EU, ECB och Internationella valutafonden – folkets hälsa i farozonen och hänvisar löntagarna till privata hälso- och försäkringstjänster, en lukrativ sektor för de multinationella bolagen. Folkhälsoinspektoratets avslöjanden om avtal mellan de allmänna sjukhusen och Siemens, undertecknade åren 2002–2009, bestyrker löntagarnas anklagelser om rena provisionsorgier som garanterat företagen överstora vinster. Siemens, som också är huvudleverantör för EU:s gemenskapsorgan, har så gott som monopol som leverantör av apparatur och underhåll vid de allmänna sjukhusen. Inom ramarna för privatisering och liberalisering av tjänsterna och i konkurrensens namn har EU och de grekiska regeringarna Pasok och Ny demokrati uteslutit varje möjligheten till ett offentligt tillhandahållande av tjänster till sjukhusen i fråga.

Hur bedömer kommissionen privatiseringen av hälsotjänsterna och försämringen av vårdens kvalitet och villkor? Hur ställer den sig till de anklagelser som framförts i offentligheten om Siemens transaktioner i Grekland och en rad andra länder?

(EN) Den ekonomiska krisen innebär att de offentliga sjukvårdsbudgetarna utsätts för hårt tryck. Detta har lett till försenade betalningar i de offentliga avtalen i flera medlemsstater. Bristfällig förvaltning av sjukvårdssystemen och avsaknad av finansiell insyn kan förvärra situationen ytterligare.

Det är skälet till varför reformering av sjukvårdssektorn undantagsvis är en del av strukturreformspaketet i den ekonomiska återhämtningsplanen för Grekland.

Kommissionen övervakar noggrant reformerna i Grekland och kommer att ta upp ledamotens frågor vid kommande möten med de grekiska myndigheterna.

Kommissionen vill betona att den inte har behörighet att ingripa i medlemsstaternas beslut om de nationella sjukvårdssystemen. Medlemsstaterna har frihet att besluta om privatiseringar av sjukvården.

Slutligen har inte kommissionen någon information om påståendena om transaktioner mellan Siemens och sjukvårdsmyndigheterna/sjukhusen i Grekland eller i andra länder.

Samförståndsavtalet om Greklands lånevillkor har även undertecknats av kommissionen och det innehåller ett uttryckligt krav om att förlustbringande järnvägsförbindelser ska dras in.

Under årtionden har regeringarna i Grekland systematiskt misskött sina ekonomiska förpliktelser gentemot den grekiska järnvägsorganisationen OSE och tvingat OSE att lyfta lån med staten som borgenär för att täcka sina utgifter. Med hjälp av lån har man också finansierat en stor del av de nationella bidragen till olika samfinansierade projekt i anslutning till järnvägarna, i motsats till vad som varit fallet när de gällt övrig infrastruktur för transporter.

Att dra in rutter är att belöna maskeringen av en offentlig skuld på 9 miljarder euro och presentera den som OSE:s skuld. Det är också att belöna illojal konkurrens riktad mot järnvägarna.

Är det krav, som även kommissionen ställer, om att järnvägsförbindelser som samfinansierats med EU-medel ska dras in, förenligt med EU:s förordningar?

(EN) Kommissionen ger stöd till den grekiska regeringen för genomförande av det särskilda samförståndsavtalet av den 20 maj 2010 för att stimulera tillväxt och sysselsättning och för att avhjälpa landets ekonomiska problem.

Den grekiska järnvägssektorn uppvisar siffror på kostnadstäckning, produktivitet och trafikintensitet som ligger 30 till 60 procent lägre än för de flesta andra europeiska järnvägsföretag, och statens förmåga att ge finansiellt stöd är tydligen begränsad.

Finansiering av infrastrukturuppbyggnad genom strukturfonderna är inte knutet till skyldigheter i bestämmelserna för transporttjänster. Om särskilda resetjänster inte kan bedrivas på ett lönsamt sätt kan staten besluta om att ge ett järnvägsföretag ersättning på grundval av ett avtal. I annat fall får staten besluta om vilka tjänster den vill tillhandahålla. Ledamoten bör ändå informeras om att det i EU:s förordningar föreskrivs bestämmelser rörande varaktighet för verksamhet som samfinansieras av fonderna, i detta fall tillgänglighet för infrastruktur som behöver användas. För programperioden 2007–2013 föreskrivs i artikel 57 i förordning (EG) nr 1083/2006 en maximal period på 5 år efter avslutande av en verksamhet som samfinansierats av fonderna, och under denna ska den nämnda verksamheten genomgå betydande förändringar som påverkar verksamhetens natur eller genomförandevillkor. För programperioden 2000–2006 fastställdes varaktigheten för verksamheterna i artikel 30.4 i förordning (EG) nr 1260/1999⁽¹⁾.