Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 21 september 2010 - Strasbourg

6. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Arias Echeverría (A7-0226/2010)

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) E-handel har nu blivit en integrerad del av Internet, men tyvärr finns det fortfarande märkbara brister, särskilt när det gäller gränsöverskridande handel. Icke samordnade nationella regler kan allvarligt hindra den fria rörligheten för varor inom EU. Enligt undersökningar handlade en av tre européer någon vara på elektronisk väg under 2009, men endast 7 procent köpte varor från en annan medlemsstat. En annan undersökning visar tydligt att 60 procent av alla försök att göra gränsöverskridande köp misslyckas, antingen på grund av att leverantören inte godkänner transaktionen eller vägrar att transportera varan. EU skryter med att det har 500 miljoner konsumenter, men gör inte deras närvaro märkbar på nätet. Vi måste göra vårt bästa för att skapa de rätta förutsättningarna för att även ha en enad och välfungerande elektronisk marknad. Därför stödde jag betänkandet.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Fru talman! Tack för att jag fick tillfälle att förklara min inställning i den här frågan. Jag tror att vi alla är överens om att detta är väldigt viktigt. Det finns fortfarande alldeles för många hinder i vägen för e-handeln. Det är viktigt att vi kan köpa både digitala och fysiska varor på Internet i hela EU. Jag välkomnar alla initiativ som innebär att hinder rivs ned i EU för att åstadkomma detta. Det är förmodligen en av de saker som är positiva med EU.

Samtidigt finns det emellertid så mycket mer handel som bedrivs i resten av världen, och jag hoppas att vi då inte strävar efter en global lagstiftning utan efter bättre samordning mellan olika jurisdiktioner för att se till att riva hinder och att medborgarna i EU-länderna kan dra nytta av de lägre priserna i övriga världen och köpa varor och tjänster därifrån via Internet.

Samtidigt ska vi vara medvetna om att priserna kommer att tendera att gå mot noll eftersom det finns ett överflöd av bandbredd, lagring och data, och med tiden kommer priserna på en del digitala produkter att bli noll.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Fru talman! Mina väljare i näringslivet kommer att känna viss uppgivenhet inför ett betänkande som detta. Här finns alla de banala klichéer som vi förknippar med EU-direktiv: ”den elektroniska handeln är en mycket viktig del av Internet”, ”en betydelsefull katalysator för att uppnå målen med EU 2020-strategin”, ”det är av vikt att alla berörda parter samarbetar”. Detta bidrar inte på något sätt till att underlätta den faktiska handeln och det fria utbytet. Det behövs inga direktiv och förordningar som tillåter företagen att köpa och sälja saker till varandra. Det är det de gör, utan att det uttryckligen måste skrivas in i lagen.

När mina väljare säljer någonting via Internet till ett företag på andra sidan jordklotet, i Australien eller Nya Zeeland, gör de det utan det överordnade regelverket på EU:s inre marknad. Faktum är att de ofta gör det med långt färre problem än när de försöker ta sig fram i djungeln av EU-regler, vilket kanske förklarar varför vår handel har visat överskott mot alla delar av världen utom Europa så länge vi har varit medlemmar i Europeiska unionen. Det kanske förklarar varför mina väljare nu håller på att bli mer globala igen, i och med den tekniska revolutionen.

Betänkande: Christine De Veyrac (A7-0195/2010)

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Såsom tydligt framgår av det här betänkandet har flygtrafiken nu ökat stadigt i många år. Trots stora säkerhetsproblem medför det oundvikligen en ökad olycksrisk.

EU-reglerna om flyghaveriutredningar återfinns i ett direktiv från 1994, som utformades innan Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, EASA, hade inrättats. Därför stöder jag helt föredragandens strävan att skapa en tydlig rättslig ram med hjälp av en ny förordning som gör EASA till huvudaktör på flygsäkerhetsområdet i Europa.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman! Förordningen förbättrar säkerhetsutredningar som syftar till att undvika olyckor i framtiden och förbättrar samordningen, genom att skapa ett nätverk och ta hand om offren och deras familjer, men jag är besviken över att det saknas två saker: för det första principen om en rättvisekultur, så att personal inte bestraffas för beslut som de fattar utifrån sin erfarenhet och utbildning, utan att allvarliga försummelser, avsiktliga överträdelser och förstörelse tolereras under några omständigheter, för det andra kravet på en självreglerande kod för att undvika spridning av känslig information som kan komma i mediernas händer och på så sätt undvika onödigt lidande för familjerna.

  Oldřich Vlasák (ECR). – (CS) Fru talman! Vi vet att EU:s befintliga system för utredning av flyghaverier inom civil luftfart inte är så bra som det skulle kunna vara. Transporterna har ökat och expanderat dramatiskt i Europeiska unionen under de senaste åren och det finns bättre utredningsmetoder. Syftet med den här förordningen är därför att reagera på den situation som har uppkommit och att se till att man effektivare kan förebygga olyckor.

Genom den föreslagna förordningen kommer det att bli möjligt att involvera EASA – som har funnits sedan 2002 och ansvarar för certifiering av flygplan – i utredningar av olyckor, att skapa ett europeiskt nätverk för myndigheter för säkerhetsutredning inom civil luftfart och att föreslå ändringar av inlämnade händelserapporters karaktär och räckvidd. Det finns också ett krav på att listor med passagerare på flygplan som har varit inblandade i olyckor ska tillhandahållas. Den text som vi diskuterar är resultatet av en kompromiss mellan parlamentet och rådet. Tjeckien gick med på den kompromissen i rådet. Betänkandet är tekniskt till sin natur och kommer att bidra till större flygsäkerhet. Därför röstade jag för betänkandet.

  Bogusław Liberadzki (S&D). – (PL) Vulkanutbrottet i Island i april visade att hela den europeiska kontinenten är beroende av flyget. Det finns inget alternativ för närvarande. Vare sig järnvägen eller någon annan transportform kunde ersätta flyget. Därav frågan om det är säkert och tillförlitligt. När det gäller flygtillbud – som är det vi intresserar oss för här – eller flygkatastrofer är det absolut avgörande att man på ett effektivt sätt kan fastställa orsakerna, så att först och främst ansvarsfrågan kan utredas. Det är dock än viktigare att vi kan förhindra olyckor, särskilt kollisionstillbud, och katastrofer inom detta oerhört viktiga transportslag.

Jag uppskattar att både föredraganden och skuggföredragandena har täckt in en stor mängd frågor. De har framhållit ansvarsområden och sätt att lösa problem. Det är en bra förordning. Jag stödde den.

Betänkande: Alejo Vidal-Quadras (A7-0112/2010)

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Under de senaste åren har många medlemsstater fått stå ut med frekventa avbrott i gastillförseln, vilket visar att Europeiska unionens ökande beroende av utländsk energiförsörjning kan skada medlemsstaternas långsiktiga ekonomiska och politiska intressen.

Jag håller helt med om att energisäkerhet bör anses vara en viktig faktor i EU:s totala säkerhetsarbete och att garantier för att gasleveranserna till EU kan upprätthållas, särskilt i kristider, i sin tur måste betraktas som ett strategiskt mål.

Därför röstade jag för det här betänkandet och instämmer i föredragandens förhoppning att den här förordningen ska kunna tillämpas snart.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina i vintras hade en negativ inverkan på de europeiska medborgarna och den europeiska ekonomin, samtidigt som den avslöjade hur sårbar och beroende av leveranser från utlandet Europeiska unionen är.

Unionen bör utforma sin egen energipolitik i en anda av solidaritet och därigenom trygga energiförsörjningen i hela EU, i enlighet med de nya befogenheter som Lissabonfördraget ger. När det gäller plötsliga avbrott i gastillförseln håller jag med föredraganden, som har förstärkt bestämmelserna i den artikel som handlar om möjligheterna att tillkännage kris på unionsnivå för vissa drabbade geografiska regioner, med andra ord i ett land som till exempel upplever en kris med en fullständig kollaps för gasleveranserna, även om förlusten på EU-nivå inte har nått tröskelvärdet 10 procent. Jag tycker också att det är rätt att inrätta en särskild EU-mekanism som ska genomföras på regional nivå.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Säkra gasleveranser har varit, och kommer under lång tid framöver att vara, en fråga som är avgörande för det internationella politiska läget, men som framför allt är viktig för att se till att Europas invånare har goda levnadsvillkor genom att leveranser av de rätta mängderna av denna viktiga naturtillgång tryggas. De tankegångar som betänkandets författare för fram, såsom att förbättra systemet för att tillkännage krissituationer genom att sätta upp kriterier för vissa geografiska områden, fastställa uttryckliga tröskelvärden som kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att ingripa på marknaden samt centralisering och starkare skydd för data om utbudet och kommersiellt känsliga uppgifter, kommer utan tvivel att öka försörjningstryggheten och garantera en kontinuerlig försörjning. Det här problemet är särskilt stort i ekonomier som bygger på gas som energikälla, och sådana finns det många av i Europa. Självfallet stödde jag betänkandet.

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) Vi har antagit ett viktigt betänkande om tryggad gasförsörjning. De åtgärder som föreslås i betänkandet är ett steg i rätt riktning, men de ger inte samhället eller ekonomin någon fullständig känsla av trygghet. De senaste årens erfarenheter visar att ett antal medlemsstater har handlat i eget intresse och inte har försökt bygga upp en verklig, samordnad och ömsesidigt fördelaktig europeisk politik på det här området.

Vi bör sträva efter att separera utvinning från överföring, och vi bör avskaffa monopolen och få bort gasen från den internationella politiska arenan. Diversifiering av källorna och tillförselvägarna, utveckling av infrastrukturen, samarbete mellan olika enheter på gasområdet och på övernationell nivå är viktiga åtgärder som bör vidtas. Jag anser att det här dokumentet lägger grunden för en gemensam energipolitik.

  Inese Vaidere (PPE). – (LV) Tack, fru talman. Säkra gasleveranser är en av de viktigaste aspekterna av EU:s ekonomiska och strategiska säkerhet. Förmågan att uppträda enat gentemot energileverantörerna i energipolitiska sammanhang är ett av våra främsta mål. Jag uppskattar verkligen det som kommissionsledamot Günther Oettinger har uppnått, men jag anser att de fem eller sju år som han nämnde för diskussionerna med medlemsstaterna är en för lång period. Vi behöver en gemensam energipolitik snarast. Det är viktigt att diversifiera försörjningskällorna, särskilt för de baltiska staterna, eftersom en ensam leverantör – Ryssland – utnyttjar sin monopolställning för att lägga sig i politiken i de stater som är beroende av landet. Vi måste skapa sammanlänkningar av gasnäten i Europa som bygger på solidaritetsprincipen, grundstenen för Europeiska unionens politik. En situation där vi har flera olika gasleverantörer men gasledningarna ändå måste gå genom Ryssland skulle inte vara acceptabel. EU måste utveckla ett direkt samarbete med de centralasiatiska och transkaukasiska länderna och forska om ”tight gas” och skiffergas samt alternativa energikällor. Tack.

  Vito Bonsignore (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade också för den här åtgärden. Det är dags att Europeiska unionen reglerar energitryggheten och energiförsörjningen och är tydlig: förra årets tvist visade hur beroende vi är av energi från tredjeländer.

Den förordning som parlamentet har antagit tar äntligen upp det här problemet i ett försök att förhindra fler kriser, ett viktigt steg framåt när det gäller energitryggheten. Medlemsstaterna uppmanas att trygga försörjningen för hushållen och för skyddade kunder, med andra ord viktiga inrättningar och tjänster. De uppmanas också att upprätta förebyggande åtgärdsplaner eller krisplaner.

Därmed går vi mot den princip om statssubsidiaritet som unionen och min parlamentsgrupp håller så högt. Jag stöder särskilt ändringsförslag 62. Slutligen ska jag, med er tillåtelse, framhålla den framsynthet som mitt land visade genom att öppna ett antal kommunikationskanaler med länder som har stora gasreserver.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) I dag antog Europaparlamentet en förordning om åtgärder för att trygga gasförsörjningen. Detta är ett mycket viktigt steg på vägen mot att förverkliga en gemensam energipolitik för Europeiska unionen. Det är ett steg mot energisolidaritet mellan EU:s medlemsstater och utökat regionalt samarbete.

Jag röstade för det här dokumentet eftersom jag anser att den här förordningen kommer att göra det möjligt för oss att se till att Europeiska unionens energiöar, som till exempel de baltiska staterna, fortfarande har gas när de som monopoliserar försörjningen ensidigt stänger kranarna.

Den här förordningen banar också vägen för EU-finansiering av energiinfrastrukturprojekt som bidrar till att avskaffa energiisoleringen. Emellertid tillbakavisades bestämmelser i förordningen om strängare tillsyn över tredjelandsleverantörer såsom Gazprom, framför allt på konkurrensområdet, och förordningen begränsar sig till allmänna bestämmelser.

Den andra frågan, som är lika viktig, är skyddet för miljön. Med tanke på att förordningen ger möjlighet att finansiera projekt i tredjeländer med EU-medel hoppas jag att Europeiska kommissionen kommer att skynda sig att genomföra det oberoende miljökonsekvensbeskrivningsinstrumentet.

Betänkande: Csaba Sógor (A7-0231/2010)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Syftet med det här avtalet är att förstärka samarbetet mellan regeringarna i de berörda länderna för att påskynda återtagandet av personer utan uppehållstillstånd, och att göra det genom att tydligt fastställa alla erforderliga tekniska bestämmelser: ansökan om återtagande, bevismedel, tidsfrister, överföringsvillkor och transportsätt.

Jag röstade för eftersom jag är övertygad om att det här avtalet är ett nödvändigt grundläggande verktyg i kampen mot olaglig invandring till Europeiska unionen.

Avtalet innehåller en icke-påverkansklausul i fråga om andra folkrättsliga bestämmelser och regler om uppgiftsskydd. Staterna måste uppfylla relevanta skyldigheter som följer av folkrätten, till exempel principen om förbud mot avvisning och utvisning i vissa fall, och ansvarar inför sina nationella domstolar för utvisningar.

Principen om förbud mot avvisning och utvisning i vissa fall får också konsekvenser för förfarandet, eftersom staterna måste göra en bedömning av risken för misshandel, även när det handlar om indirekt återsändande till ett transitland.

Genom avtalet inrättas också – och jag ska sluta med detta – en gemensam kommitté för återtagande, och här vill jag understryka att Europaparlamentet tyvärr inte kommer att ingå i denna. Därför uppmanar jag Europeiska kommissionen att återrapportera till oss om sin verksamhet med jämna mellanrum.

  Joe Higgins (GUE/NGL). – (EN) Vilken ironi det är att Europaparlamentet i dag röstade om ett avtal om att kasta ut fattiga och utblottade pakistanska medborgare ur Europeiska unionen och skicka dem tillbaka till ett hemland som har förötts av katastrofala översvämningar! De fattiga och bönderna och arbetarna i Pakistan har lidit länge och lider nu mer än någonsin. 20 procent av landet förstördes av översvämningarna, skördarna gick förlorade, boskapen dödades, barnen svälter och upp till 20 miljoner människor är drabbade.

Det skulle ha varit mycket lämpligare om vi hade diskuterat hur vi kan attackera, mildra och eliminera fattigdomen i Pakistan, till exempel genom att tvinga Internationella valutafonden att stryka den stora skuldbörda som håller på att krossa Pakistan, befria arbetarna och de fattiga i Pakistan från personliga skulder genom att avskriva dem och öka stödet för att minska lidandet. Detta stöd ska inte kanaliseras genom en korrupt regering, utan stå under demokratisk kontroll av bönder, arbetare och fattiga, de som är de verkliga offren i den här situationen. Det hade varit en mycket lämpligare reaktion på Pakistans folks lidande.

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Fru talman! Jag avstod i omröstningen om ett avtal mellan Europeiska unionen och Pakistan. Avtalet verkar ge nationalstaterna, eller medlemsstaterna, större möjligheter att återsända olagliga invandrare till Pakistan. Detta kan tyckas vara önskvärt för Storbritannien, men det bör vara Storbritannien ensamt, som oberoende suverän nationalstat, som avgör vilka som får komma in i landet.

Att rösta för det här avtalet skulle vara att överlåta denna rättighet till Europeiska unionen, och det kan jag inte göra. Storbritannien måste ta kontrollen över sin invandringspolitik, över både den lagliga och olagliga invandringen, och inte överlåta den till EU.

  Jens Rohde (ALDE). – (EN) Jag vill säga att de danska liberalerna är mycket nöjda med dagens omröstning om återtagandeavtalet mellan EU och Pakistan. Efter många års förhandlingar mellan kommissionen och Pakistan har man äntligen kommit fram till ett avtal som möjliggör återtagande av invandrare som inte längre uppfyller kraven för inresa i eller bosättning i någon av EU:s medlemsstater.

Det här avtalet är ett viktigt instrument i kampen mot olaglig invandring till Europeiska unionen, i synnerhet med tanke på att Pakistan är ett viktigt ursprungs- och transitland för migranterna. Genom det här avtalet förbinder sig Pakistan att återta sina egna medborgare och, på vissa villkor, också tredjelandsmedborgare. Avtalet kommer att öka säkerheten på det europeiska territoriet.

Betänkande: Metin Kazak (A7-0238/2010)

  Cristiana Muscardini (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Kazakbetänkandet om förbindelserna mellan EU och Turkiet, som har antagits i utskottet för internationell handel och nu i kammaren. Trots att Turkiet byggde upp en tullbarriär med EU för en tid sedan finns det fortfarande många hinder och barriärer för handeln mellan parterna.

Om vi vill bidra till en konkret och positiv ökning av handeln måste Turkiet ta hänsyn till parlamentets ståndpunkt och se till att den turkiska lagstiftningen samordnas bättre med EU:s regelverk om frihandel, inför särskilda förfaranden för att bekämpa varumärkesförfalskning – som också berör sektorer som är viktiga för folkhälsan, såsom läkemedel – och garanterar fri rörlighet för varor inom tullområdet genom att avskaffa betungande importförfaranden som skadar den europeiska tillverkningsindustrin och jordbruket.

Landet måste undvika att diskriminera europeiska företag i offentliga upphandlingar och anpassa sig till de avtal som har ingåtts inom Världshandelsorganisationen.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Fru talman! Mot bakgrund av de argument som jag lade fram för kammaren röstade jag naturligtvis emot Kazakbetänkandet. Jag kan inte stödja ett betänkande som har sammanställts av en föredragande som praktiskt taget står i skuld för hela sin utbildning, som har kostat enorma summor och som finansierades direkt av den turkiska regeringen. Det anser jag vara en intressekonflikt. Som jag ser det innebär detta att betänkandet inte kan bli opartiskt, varför jag röstade emot det.

Jag vill också ta upp en annan sak: Vi ser att betänkandet innehåller punkter som inte har någonting med vare sig handel eller ekonomi att göra. I betänkandet nämner man den senaste ändringen av Turkiets konstitution och lovordar den. Jag anser inte att den är någonting annat än en seger för islamisterna mot de människor som vill att Turkiet ska vara ett sekulärt land. Olyckligtvis var det militären som – tillsammans med rättsväsendet, kan jag tillägga – var garanten för Turkiets sekularitet.

Turkiet har slagit in på en islamistisk väg och blir alltmer islamistiskt, och jag röstade emot det här betänkandet eftersom jag inte tycker att vi ska välkomna detta.

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Turkiets roll som aktör i världshandeln har vuxit under de senaste åren, i synnerhet på grund av att landet utnyttjar sitt unika geopolitiska läge mer.

Genom att en tullunion med Europeiska unionen skapades 1996 kunde de ekonomiska förbindelserna fördjupas. Sedan dess har marknaderna integrerats betydligt, särskilt när det gäller fri rörlighet för varor. Ett steg på vägen mot integration som är särskilt värt att uppmärksamma var antagandet av en ny turkisk tullkodex och införandet av det allmänna preferenssystemet nyligen.

Vi kan inte förneka att Turkiet har blivit en viktig handelspartner för Europeiska unionen under de senaste åren. Landet är faktiskt EU:s sjunde viktigaste importmarknad och femte viktigaste exportmarknad.

Det har blivit en investeringsbas för europeiska företag, med allt större integrering med EU:s leverantörs- och produktionskedja, ofta med segment med högt mervärde.

Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att vi först måste se till att tullunionen fungerar bättre. Därför stöder jag dessa förbindelser mellan Turkiet och Europeiska unionen.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Fru talman! Handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet är omfattande. Sedan 1996 finns det också en tullunion, och trots allt detta finns det fortfarande ett antal handelshinder. Därför gläder det mig särskilt att parlamentet i dag uppmanade Republiken Turkiet att avskaffa de onödigt komplicerade importförfarandena och att anpassa sitt kvotsystem för bearbetade jordbruksprodukter, eftersom dessa inte är förenliga med villkoren för tullunionen.

För det andra måste vi också arbeta tillsammans för att se till att jordbruksprodukter som importeras från Turkiet håller samma standard som de som produceras i Europeiska unionen.

Jag röstade för det här betänkandet i dag. Det stämmer emellertid att det fortfarande finns mycket att göra. Så låt oss sätta igång!

  Vito Bonsignore (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag gratulerar föredraganden till hans arbete och framför allt till hans inställning i frågan, eftersom vi har fört samtal med Turkiet om anslutning till EU i många år. Därför är det här svårt.

Det är självklart att Turkiet är en utmärkt handelspartner för EU, bland annat till följd av dess gynnsamma läge som en naturlig inkörsport till Asien. Europeiska unionen är Turkiets största handelspartner. Statistiken ser bra ut, den är betryggande.

Dessa handelsförbindelser måste förbättras och därför stöder jag punkterna 16 och 20, där Turkiet uppmanas att avskaffa importlicenserna och förbudet mot import av vissa läkemedel.

Till sist håller jag också med om att tullunionen bör förstärkas och bli mer långtgående, så att handeln blir lönsammare.

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Fru talman! Jag röstade för Kazakbetänkandet eftersom det kommer att förbättra de ekonomiska förbindelserna och handelsförbindelserna med Turkiet. Det kommer att förstärka banden mellan grannarna Europeiska unionen och Turkiet. Det är precis vad vi behöver, och vi behöver inte mer än så.

Jag avstod i omröstningen om ändringsförslag 1 från gruppen Frihet och demokrati i Europa. Jag håller med dem om att Turkiet inte bör bli medlem i Europeiska unionen, men den frågan tas inte upp i Kazakbetänkandet. Därför avstod jag från att rösta om det ändringsförslaget och röstade för betänkandet, för i slutändan måste vi ha goda grannförbindelser med Turkiet.

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) Trots de förbättrade förbindelserna mellan unionen och Turkiet finns det fortfarande problem i form av tariffära och icke-tariffära handelshinder som måste förenklas, tillsammans med andra formaliteter och förfaranden. Det finns problematiska frågor på båda sidor. Några exempel är att immateriella rättigheter inte respekteras och problemet med varumärkesförfalskning från vår partners sida.

Vi vill ha ett partnerskap med Turkiet, så vi bör undersöka vad handelsstörningarna beror på mycket noga, innan de blir ett allvarligare problem. Är det möjligt att Turkiet nu börjar leta efter alternativa bundsförvanter efter att i många år ha väntat på att unionen skulle anta en gemensam ståndpunkt om landets medlemskap? Förbindelserna mellan unionens ekonomier och Turkiet bör också analyseras mot bakgrund av den demografiska strukturen på båda sidor och prognoserna för framtiden.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Jag röstade förstås för ändringsförslaget från gruppen Frihet och demokrati i Europa och emot Kazakbetänkandet, eftersom det går alldeles utmärkt att ha optimala handelsförbindelser med Turkiet utan att landet blir medlem i EU.

Föredraganden verkar ha gått omkring med ögonbindel, med tanke på att han skrev att resultatet av folkomröstningen i Turkiet nyligen skulle främja en demokratisering i landet. Tvärtom är det utan tvivel så att islamisterna från AKP definitivt har fått över partiets maktbas på sin sida. Efter att ha islamifierat vardagslivet och samhällslivet har de nu banat väg för en fullständig islamifiering av de turkiska offentliga institutionerna. Detta måste vi ha klart för oss: de ändringar av Turkiets konstitution som har antagits är vare sig mer eller mindre än en ren attack mot armén och konstitutionsdomstolen, de sista sekulariserade institutionerna i Turkiet.

Betänkande: Esther de Lange (A7-0241/2010)

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det betänkande som antogs i dag är ett steg i rätt riktning när det gäller bevarande av den biologiska mångfalden och ekosystemen. Äntligen har begreppet biologisk mångfald förknippats med begreppet ansvarsfull förvaltning.

Vi måste omedelbart anta åtgärder för att genomföra politiken om ekokompatibilitet om vi ska kunna rädda vår planet så att den kan härbärgera också framtida generationer. Vi misslyckades med att nå målet att stoppa minskningen av den biologiska mångfalden till 2010 och måste nu använda de ytterligare 10 år vi nu har på oss för att på allvar öka kunskapen hos stater och institutioner.

Europeiska unionens miljöarv, som sträcker sig från maquis till barrskogar, har en flora och fauna som är praktiskt taget unik när man talar om biologisk mångfald. Det är vår skyldighet – jag ska strax sluta – att stoppa urholkningen av detta miljöarv, vår skyldighet gentemot oss själva och kommande generationer.

  Romana Jordan Cizelj (PPE). – (SL) Jag röstade för betänkandet om tillämpningen av EU-lagstiftning som syftar till att bevara biologisk mångfald.

Det finns många positiva krav i betänkandet, men den främsta slutsatsen är att det är bristen på politisk vilja som gör att vi inte har fått några resultat. Det är också anledningen till att lagstiftningen inte har tillämpats ordentligt. Det finns uppgiftsluckor, övervakningen och finansieringen är otillräckliga och integreringen med andra politikområden är dålig.

Vi behöver mycket tydligare rapportering, både om goda rutiner och om länder som inte har varit framgångsrika på området. Här bör inte Europeiska kommissionen ha en politisk roll, utan agera strikt professionellt. Vi måste värna om naturen och mänsklighetens framtid, inte om regeringarna i enskilda medlemsstater.

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Bevarandet av den biologiska mångfalden och ekosystemen och arbetet med att förhindra ytterligare försämringar är utmaningar av oskattbart värde för vårt samhälle. Att stoppa minskningen av den biologiska mångfalden är inte bara vår moraliska skyldighet, utan också en politisk och ekonomisk skyldighet: Vi måste bevara vår planet för kommande generationer.

Som vanligt i den europeiska miljöpolitiken ger direktiven på det här området den flexibilitet som behövs för att anpassa genomförandeåtgärderna till lokala omständigheter. Denna strategi tillämpar man utan tvivel med utgångspunkt från subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, men skillnaderna mellan medlemsstaterna är ofta så stora att direktiven blir mindre ändamålsenliga.

Jag håller med föredraganden om att det ofta sektorsbetonade synsättet på biologisk mångfald har gjort att finansieringen via EU-budgeten av åtgärder inriktade på biologisk mångfald och ekosystem har blivit mycket splittrad.

En splittrad finansiering kan visserligen ha en positiv inverkan eftersom man kan utnyttja ett antal olika källor, men obligatorisk samfinansiering och en ”selektiv” strategi inom till exempel landsbygds- och strukturpolitiken innebär att bara medlemsstater som fattar detta beslut medvetet faktiskt använder medlen för biologisk mångfald.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) I Europeiska unionen riskerar över 42 procent av däggdjuren, 43 procent av fåglarna, 30 procent av groddjuren, 45 procent av reptilerna och 52 procent av fiskarna att utrotas, och förlusterna kommer att tiodubblas till 2050.

Tyvärr inser inte EU-medborgarna situationens allvar och Europeiska kommissionen har en ljummen inställning till dessa siffror. Detta ser man av bristen på beslutsamhet när det gäller att konsekvent tillämpa miljödirektiven och oviljan att vidta rättsliga åtgärder mot medlemsstater som bryter mot regelverken. Om vi verkligen vill överlämna en miljö som åtminstone delvis är densamma som den vi har i dag till våra barn och kommande generationer kan vi inte skjuta upp åtgärderna eller låta bli att vidta dem. Därför stöder jag de föreslagna åtgärderna, som kan bidra till att förhindra obotliga skador på miljön.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Fru talman! Mångfalden växt- och djurarter är grunden för att förse världens ökande befolkning med livsmedel och råvaror. Den är också avgörande för våra bemödanden att anpassa oss till klimatförändringarna. Den biologiska mångfalden hotas i hela världen, och det är i synnerhet människan som hotar den. Därför måste vi sätta stopp för minskningen av biologisk mångfald och försöka reparera de skador som har uppstått. Det bästa sättet att skydda den biologiska mångfalden är att använda den på ett hållbart sätt. Det betyder att de europeiska jordbrukarna bör vara våra allierade och inte våra motståndare i det här läget. Vi bör allt mer betrakta dem som våra allierade i framtiden.

Jag ska sluta med någonting positivt. I den region som jag företräder, fristaten Sachsen, har vi lyckats återinföra vargen efter 200 år. Det är ett bra exempel som måste följas av andra goda exempel.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Miljön och den biologiska mångfalden är särskilt utsatta för närvarande, med tanke på våra produktionsmetoder och vår livsstil där miljön bara betraktas som en handelsvara och någonting som ska tillfredsställa människans behov.

Eftersom vi nu tyvärr inte bryr oss om den biologiska mångfaldens etiska och ekologiska betydelse bör vi åtminstone vara konsekventa i värdesättningen av den. Naturens ekonomiska värde återspeglas i liten omfattning, om ens alls, i dagens prissättningssystem. För att vi ska kunna förhindra ekonomiska och andra förluster måste vi anta lämpliga lagar och informera EU-medborgarna om vikten av biologisk mångfald. De flesta medborgare anser utan tvivel att den minskade biologiska mångfalden är ett allvarligt problem, men tyvärr inser de inte att det berör dem personligen. En av de främsta orsakerna till att vanliga människor är passiva i kampen mot minskad biologisk mångfald är att de saknar kunskap om vad de kan göra.

Av det skälet röstade jag för betänkandet, och jag håller också med föredraganden om att det finns ett trängande behov av en kampanj för ökad kunskap riktad till allmänheten på det här området.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Naturens rikedomar är mänsklighetens största tillgång. Tyvärr gör vi människor väldigt mycket som minskar värdet av denna tillgång. Skapandet av program som Natura 2000 är ett steg som vi har tagit för att skydda naturen mot oss själva. Vi bör också överväga hårdare lagstiftning och höga böter för människor och företag som medvetet bidrar till att förstöra mångfalden hos Europas naturrikedomar.

Jag stöder också den del av de Langebetänkandet som handlar om att den gemensamma jordbrukspolitiken ska belöna jordbrukare som tillhandahåller ytterligare ekosystemtjänster. Jordbrukarna älskar sin mark och de älskar och skyddar naturen, också om de inte får några extra förmåner. Det ekonomiska stödet är emellertid viktigt för att se till att jordbrukarna inte behöver bära alla kostnader för att värna om den biologiska mångfalden själva.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) Bevarandet av den biologiska mångfalden hänger samman med många av Europeiska unionens politikområden. Att Östersjön, i det här fallet, är i ett sådant dåligt skick beror såväl på fisket som på energin och jordbruket. Forskningen visar att detta hav, som praktiskt taget är ett innanhav i Europeiska unionen, är ett av de mest förorenade.

Europeiska kommissionen är orolig över den minskade biologiska mångfalden, men anstränger sig samtidigt inte tillräckligt för att bekämpa de faktorer som orsakar processen. När det gäller Europeiska unionen måste man förmodligen säga att alla EU-medlemsstater måste göra sina hemläxor. De måste anstränga sig för att skapa en hållbar fiskepolitik och se till att Natura 2000 fungerar som det ska, så att föroreningarna minskar, både koldioxidutsläppen och avloppsföroreningarna, och minska mängderna bekämpningsmedel och fosfater.

Det är just dessa faktorer som i det här fallet i stor utsträckning bidrar till eutrofieringen av Östersjön, som är orsaken till den minskade biologiska mångfalden. Det oansvariga genomförandet av de så kallade kommersiella energiprojekten i Östersjön och bristen på kritik av genomförandet bidrar i betydande omfattning till dessa föroreningar.

Betänkande: João Ferreira (A7-0227/2010)

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vår omröstning om det här betänkandet var mycket mångsidig och rik på idéer om hur vi kan förbättra insatserna för att förhindra miljökatastrofer.

Utgångspunkten är att dagens förebyggande åtgärder tyvärr har visat sig vara otillräckliga eller inte har tillämpats. Det betyder att vi måste göra två saker: genomföra vissa förbättrade nationella och europeiska åtgärder, med ett krav på att villkoren för tillgång till Solidaritetsfonden förändras, och se till att regioner och lokala myndigheter ägnar sig mer åt att förebygga katastrofer, vilket är lika viktigt. I det här betänkandet uppmanas de att i större utsträckning ta med katastrofförebyggande åtgärder i planeringsinstrument och operativa program. Det är ett steg framåt, ett av de många som vi tar mot en förbättrad politik för att bevara territoriet.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Avfolkningen av landsbygden, ökenutbredningen och den ökande katastroffrekvensen – störtregn, torka, hagel, bränder och så vidare – tvingar medlemsstaterna att ingripa med begränsade resurser och medel. Den viktigaste frågan som jag vill framhålla här är jordbrukssektorns överlevnad, för den drabbas ofta av naturkatastrofer som innebär att inkomsterna reduceras kraftigt.

Därför måste Europeiska kommissionen införa ett allmänt system med europeiska jordbruksförsäkringar för att bättre tackla de risker som jordbrukarna löper och deras instabila inkomster till följd av naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor, som det står i punkt 37 i João Ferreiras betänkande, som jag just röstade för.

Betänkande: Eleni Theocharous (A7-0192/2010)

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Att hjälpa de fattigaste är en av Europeiska unionens mest grundläggande funktioner. Det råder inget tvivel om det, och jag gratulerar författaren till betänkandet till att ha tagit upp den här frågan. Som ledamot av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling känner jag mig emellertid tvingad att framhålla punkt 54 i betänkandet, där föredraganden rekommenderar en översyn av bidragspolitiken inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

Jag håller med om att stödsystemet behöver ses över, men vi kan inte tillåta att den situation som uppstod när sockermarknaden reformerades upprepas. Den reformen skulle stödja de fattigaste producenterna i tredjeländerna, men det var de stora markägarna i Sydamerika som tjänade på den, inte de som äger de minsta plantagerna. Låt oss därför vara försiktiga och analysera situationen noggrant innan vi fattar beslut om några reformer. Jag röstade emot punkt 54, men stödde betänkandet som helhet.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Det här betänkandet är faktiskt rätt balanserat, men jag röstade ändå emot det. Även om betänkandet är balanserat bygger det på att om vi bara fortsätter att ge Afrika, särskilt länderna söder om Sahara, allt mer pengar och stöd så kommer kontinenten till slut att få detta stöd. Det kanske inte är politiskt korrekt att säga det, men jag är rädd att detta inte är verklighetsförankrat.

Om vi tittar på hur mycket pengar vi har investerat i länderna i Afrika söder om Sahara sedan 1940-talet kan vi konstatera att det handlar om många hundratals miljarder dollar eller euro, och resultatet i dag är bara större fattigdom och misär. Jag tycker att vi bör fortsätta att utveckla katastrofstödet och att vi i andra avseenden systematiskt bör dra oss ur sådant långsiktigt stöd.

Framför allt måste vi motverka den systematiska kapitalflykten från Nordafrika till de rika länderna. Den olagliga kapitalflykten under de senaste fyrtio åren uppgår till omkring 1,8 triljoner US-dollar. Det går inte ens att föreställa sig vad vi skulle kunna göra för länderna i Afrika söder om Sahara med dessa pengar.

  Vito Bonsignore (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag gratulerar föredraganden till hennes arbete. Europeiska unionen har alltid velat stödja utvecklingsländerna, och det betänkande som vi röstade om i dag påminner oss om att vi fortfarande har mycket, mycket mer att göra.

För att förbättra villkoren i dessa länder måste vi främja utvecklingen av arbetsrättsliga normer och arbetsmiljöstandarder – här vill jag understryka att jag uppskattar punkt 38, där det framhålls hur viktig jämställdhet mellan könen är för att stater ska ha ekonomisk framgång. Vi måste ge kvinnor rättvis tillgång till arbetslivet.

Som föredraganden så riktigt betonar i punkt 37 måste Europeiska unionen använda alla instrument som står till dess förfogande för att eliminera barnarbete, som är ett av de största hindren när det gäller att minska fattigdomen. I det här betänkandet behandlas en del stora och viktiga frågor. Därför röstade jag för.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Fru talman! Jag tror att vi kan komma överens i kammaren. Jag tror inte att någon är motståndare till att minska fattigdomen och skapa arbetstillfällen i utvecklingsländerna.

För några år sedan genomförde jag en workshop i Elfenbenskusten och talade med unga afrikanska politiker. Jag frågade dem hur vi i EU kan hjälpa dem och de gav mig ett antal uppslag. För det första sade de att vi skulle se till att det stöd som vi skickar till dem inte hjälper korrupta regeringar att hålla sig kvar vid makten. Detta är alltför ofta problemet.

För det andra sade de att vi skulle främja öppna marknader och avreglering och se till att de slipper statliga monopol som ger dålig service. För det tredje bör vi reformera den gemensamma jordbrukspolitiken – eller avskaffa den – och göra oss av med de bidrag som gör att jordbrukarna i EU kan hålla lägre priser än jordbrukarna i utvecklingsländerna. De sade också att vi bör sluta att fundera på gränskorrigeringar, som i grund och botten är grön imperialism i syfte att stänga dörren för import från utvecklingsländerna.

Slutligen diskuterar vi direktivet om förvaltning av alternativa investeringsfonder. EPP, socialisterna och de Gröna vill förbjuda investeringar i utvecklingsländerna. Vi måste komma till rätta med ekonomiskt nonsens av det slaget.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Fru talman! Jag röstade med glädje för det här betänkandet, som visar att vi inte glömmer världens fattiga trots att det är lågkonjunktur.

Samtidigt måste jag säga att jag var i Afrika som volontärarbetare för många år sedan. Jag brukade köpa en dagstidning varje dag och var förvånad över att frivilligorganisationerna kritiserades i så många artiklar. Det var inte det att de inte gjorde bra insatser, utan att de försökte förmedla sin egen kultur, sin åskådning och sin syn på världen och pracka på lokalbefolkningen dem.

Det är dags att vi diskuterar detta. Som en del i den diskussionen bör vi dels kontakta regeringarna i de här länderna, men än viktigare är att vi talar med lokala ledare, sociala organisationer, präster och så vidare, och gör gott med de pengar som vi lägger på dessa fattiga länder.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: László Surján (A7-0249/2010)

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag röstade för det här betänkandet för att se till att vi tillhandahåller ekonomiska resurser som täcker Olafs ändrade tjänsteförteckning och att denna korrigering kommer med i 2010 års budget.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) har gjort berömvärda insatser för att bekämpa bedrägeri på EU-nivå. En ökning av byråns budget för att ge den större resurser och mer personal är motiverad, och den stöder jag gärna. Självfallet hade det varit bättre om detta inte hade behövts och Olaf redan nu hade haft mer pengar och personal att tillgå och därmed bättre hade kunnat utföra det viktiga uppdrag som byrån har. En starkare, mer självständig och aktivare Olaf är viktig i en union som vill vara mer öppen och begriplig för den europeiska allmänheten.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Det här förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 5/2010 för budgetåret 2010 omfattar ändringar av Europeiska byråns för bedrägeribekämpning (Olaf) tjänsteförteckning, en revidering av prognoserna för traditionella egna medel, mervärdesskatte- och BNI-underlagen, budgeteringen av de relevanta korrigeringarna för Förenade kungariket och finansieringen av dessa korrigeringar samt revideringen av finansieringen av BNI-minskningarna för Nederländerna och Sverige 2010, vilket för med sig en ändring av fördelningen mellan de olika medlemsstaterna av deras egna medel-avgifter till EU-budgeten. Hur dessa egna medel ska beräknas fastställs i detalj i lagstiftningen. När det gäller Olaf föreslår kommissionen ytterligare 20 fasta AD-tjänster, eftersom byrån nu har tillfälle att slutföra anpassningen av sin tjänsteförteckning genom att rekrytera motsvarande antal personer som klarat uttagningsproven såsom fasta tjänstemän.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag vill framföra att jag starkt vänder mig emot Olafs nuvarande arbetssätt. Bedrägerier måste bekämpas, men detta ska göras på ett sätt som gagnar de europeiska medborgarna och således på ett oberoende och ändamålsenligt sätt som innebär att alla medborgares personuppgifter skyddas.

Som det är nu kan Olaf inte uppfylla de kraven. Den här texten handlar emellertid om att omvandla tillfälliga tjänster till fasta. Ingen anställd, oavsett arbetsplats, bör förnekas rätten till ett anständigt anställningsavtal. Därför kommer jag att avstå.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) har till uppgift att värna om Europeiska unionens ekonomiska intressen och bekämpa bedrägerier, korruption och annan olaglig verksamhet, däribland tjänstefel som begås vid EU-institutionerna. Med tanke på den viktiga funktion den har måste byrån ha det material och de mänskliga resurser som krävs för att den ska nå sina mål. Trots den kris som råder i EU är det motiverat att anta den här ändringsbudgeten så att Olaf får de resurser som byrån behöver för att kunna fungera ordentligt.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Jag avstod från att rösta trots att jag är för att inrätta ytterligare 20 fasta tjänster för personal med tillfälliga kontrakt hos Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, eftersom jag inte anser att Storbritanniens budgetmässiga obalans ska korrigeras än i dag. Storbritannien fick den här rabatten 1984, eftersom landet betraktades som ett eftersatt område. Vidare tycker jag inte att det är rättvist att Tyskland, Nederländerna, Sverige och Österrike bara har betalat av 25 procent av sina skulder sedan 2002.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Genom rådets förordning (EG) nr 2007/2000 gav unionen tullfritt tillträde till EU:s marknad för nästan alla produkter med ursprung i de länder och territorier som omfattades av stabiliserings- och associeringsprocessen, för att ge ny livskraft åt ekonomierna i länderna på västra Balkan. Efter många ändringar kodifierades den förordningen genom rådets förordning (EG) nr 1215/2009.

Handelsförmånerna beviljades för en period som slutar den 31 december 2010 och omfattar för närvarande alla produkter från Bosnien och Hercegovina, Serbien och Kosovo som faller under ovan nämnda förordning. Om handelsförmånerna upphör skulle mottagarna gå miste om en objektiv ekonomisk fördel i sin handel med EU.

I det sammanhanget syftar det här förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning till att ändra rådets förordning (EG) nr 1215/2009 så att giltighetstiden kan förlängas till den 31 december 2015, och till att göra vissa justeringar som har med ikraftträdandet av stabiliserings- och associeringsavtalen med Bosnien och Hercegovina och Serbien att göra.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Omröstningen om budgeten är viktig. Rådets ståndpunkt om förslaget till ändringsbudget nr 5/2010 innehåller ändringar av Olafs tjänsteförteckning, utan ytterligare anslag, och en revidering av prognoserna för traditionella egna medel (dvs. tullar och sockersektorns avgifter), mervärdesskatte- och BNI-underlagen, budgeteringen av de relevanta korrigeringarna för Förenade kungariket och finansieringen av dessa korrigeringar samt revideringen av finansieringen av BNI-minskningarna för Nederländerna och Sverige 2010, vilket för med sig en ändring av fördelningen mellan de olika medlemsstaterna av deras egna medel-avgifter till EU-budgeten, medan syftet med förslaget till ändringsbudget nr 5/2010 är att formellt föra in denna budgetjustering i budgeten för 2010. Rådet antog sin ståndpunkt den 13 september 2010. Vi har tagit del av förslaget till ändringsbudget nr 5/2010 och godkänner rådets ståndpunkt om förslaget till ändringsbudget nr 5/2010 utan ändringar och uppdrar åt talmannen att förklara ändringsbudget nr x/2010 slutgiltigt antagen samt att se till att den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Kommissionen föreslår ytterligare 20 fasta AD-tjänster till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), eftersom byrån nu har tillfälle att slutföra anpassningen av sin tjänsteförteckning genom att rekrytera motsvarande antal personer som klarat uttagningsproven såsom fasta tjänstemän.

Under de senaste åren har Europaparlamentet upprepade gånger, senast den 5 maj 2010, uttryckt åsikten att Olaf successivt bör röra sig mot ett fullständigt och obegränsat institutionellt oberoende för att se till att dess verksamhet inte avsiktligt eller oavsiktligt kan begränsas av att dess personal och ledning är en del av Europeiska kommissionens struktur.

Betänkande: Pablo Arias Echeverría (A7-0226/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag inte anser att e-handeln ska stanna kvar i utkanten av den inre marknaden. Den är en viktig och framåtsyftande ekonomisk tillväxtsektor i EU.

E-handeln kan bidra till kunskapsekonomin, ge europeiska företag och konsumenter mervärde och möjligheter och förbättra vår ekonomis konkurrenskraft i samband med Europa 2020-strategin, bland annat genom att utveckla och främja nya former av företagande i små och medelstora företag. Under det senaste året har var tredje konsument i EU gjort minst ett inköp på nätet, men det var bara 7 procent av européerna som vågade göra inköp i en annan medlemsstat.

Denna trend måste vändas, och föredragandens idé att införa en europeisk förtroendemärkning kan vara ett sätt att uppnå detta. Den säkra och nyskapande metod för betalningar på Internet som behöver tas fram kan också bidra till att öka de europeiska konsumenternas förtroende för e-handelstjänster i andra medlemsstater. Givetvis måste tillgången till Internet öka och demokratiseras i EU. Det är kommissionens uppgift att arbeta för att förhindra att de skilda reglerna om konsumentskydd blir ett hinder för utvecklingen av e-handeln i EU.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Eftersom det är avgörande för målen för EU:s Europa 2020-strategi att den elektroniska handeln blir utbredd i hela EU stöder jag det som står i betänkandet om genomförande av åtgärder för att uppmuntra och förstärka den elektroniska handeln på den inre marknaden.

Den elektroniska handeln är särskilt viktig för företagare och små och medelstora företag. E-handeln och en europeisk inre Internetmarknad kommer att hjälpa företagare och små företag att tillhandahålla tjänster av hög kvalitet riktade till konsumenter, vilket kommer att öka deras konkurrenskraft i den globala ekonomin.

Målen för bredbandstillgång måste nås och alla i EU måste ha tillgång till grundläggande bredbandstjänster senast 2013. Jag välkomnar det som står om detta i betänkandet.

Jag stöder också det som sägs om reklam om elektronisk handel och om att uppmuntra kunderna att informera sig om sina rättigheter. Det är viktigt att de europeiska kunderna litar på systemet när de handlar på nätet.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde det här betänkandet. Den inre marknadens potential för e-handel utnyttjas inte till fullo, av många skäl. Konsumenterna litar inte på att den elektroniska marknaden är säker och många handlar inte på nätet på grund av att reglerna om konsumentskydd liksom skyddets nivå varierar betydligt. Jag anser att vi måste öka konsumenternas förtroende för nätmarknaden genom att informera dem om deras rättigheter, skapa säkra betalningssätt och garantera ett konsumentskydd när det gäller säkerhet och skydd för personuppgifter.

Jag stöder förslaget att skapa och använda en europeisk förtroendemärkning, som skulle öka köparnas förtroende för Internet. En del företag utnyttjar inte heller den ekonomiska marknaden eftersom det finns vissa problem. Därför måste vi ta initiativ som ger företagarna incitament att handla via Internet, som till exempel att förbättra de betalningsmekanismer som används på nätet, förenkla redovisningen av mervärdesskatt, göra post- och bankavgifter enhetliga och lösa konflikter mellan leverantörer och konsumenter effektivare.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) E-handeln genomgår ständiga förändringar för närvarande. Den har redan upphört att vara en ny teknik och är nu en allt mer utbredd realitet. Den är ett mycket viktigt sätt att främja gränsöverskridande handel och ge bättre tillgång till en större mängd produkter av hög kvalitet och sänka priserna genom konkurrens.

Icke desto mindre ökar inte den gränsöverskridande e-handeln lika snabbt som den inhemska e-handeln tio år efter det att e-handelsdirektivet antogs, och 60 procent av försöken att beställa varor och tjänster över gränserna via Internet misslyckas av tekniska och juridiska skäl.

Jag röstade för det här betänkandet eftersom man i det pekar på de problem som finns med den europeiska e-handeln och på ett sätt att skapa en verklig inre Internetmarknad i EU. Om vi ska nå dit fordras det en bättre tillämpning av EU-lagstiftningen till gagn för alla europeiska konsumenter och detaljhandlare. Vi måste öka arbetet med att skapa ett starkt skydd för den som använder sig av e-handeln, få dessa användare att med förtroende utforska hela den inre marknadens potential och informera dem om deras rättigheter i e-handeln och hur de kan skydda sig.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag röstade för det här betänkandet på grund av fördelarna för små och medelstora företag och för utvecklingen av det digitala samhället, samt för att motverka fragmenteringen av marknaden och standardisera bestämmelserna.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) En av de stora utmaningar som vi nu står inför är att skapa en riktig inre Internetmarknad i EU. Särskilt under dagens ekonomiska kris blir det allt viktigare att EU bemödar sig om att riva de hinder som står i vägen för e-handeln. För närvarande är EU en marknad med 500 miljoner konsumenter. Denna situation återspeglas emellertid inte alls i den mängd Internettransaktioner som genomförs. Skälet är inte att de europeiska konsumenterna inte tycker om e-handel, utan att de stöter på problem av alla möjliga slag när de har bestämt sig för att göra ett inköp på nätet, och till slut visar det sig att köpet inte kan genomföras. Siffrorna om e-handeln i betänkandet visar på detta.

I dag finns det för många skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller e-handeln, och det gör naturligtvis konsumenterna missnöjda. Med tanke på att det i det här betänkandet också står att den här formen av handel tillsammans med innovativa tjänster och eko-industri har den största tillväxt- och sysselsättningspotentialen inför framtiden och därmed utgör nya framåtdrivande områden på den inre marknaden måste de åtgärder som kommissionen föreslår, och som parlamentet har kompletterat med andra, genomföras utan dröjsmål.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) E-handeln är ett viktigt bidrag till affärsverksamheten från Internets sida. Därför är det viktigt att eliminera alla hinder på den inre marknaden i den här sektorn, eftersom fragmenterade nationella regler gör denna lönsamma sektor mindre livaktig. Jag håller med föredraganden om att man bör framhålla e-handelns brister i förhållande till konsumenterna. Det är beklagligt att 61 procent av de gränsöverskridande transaktionerna inte kan genomföras på grund av att nätbutiker inte levererar till det land som konsumenten bor i. Till detta kommer användarnas oro för att betalningarna inte är säkra. Möjligheterna att göra inköp på nätet styrs vanligen av Internetanslutningens kvalitet. Vi bör prioritera att öka antalet Internetanvändare, främst genom att förbättra uppkopplingarnas kvalitet och göra priserna mer tilltalande. De konsumenter som handlar på nätet måste också känna större förtroende. I likhet med föredraganden är jag för skapandet av en europeisk förtroendemärkning och bättre övervakning på nätet, särskilt när det gäller skyddet för personuppgifter. Vi måste också bemöda oss särskilt om att skydda minderåriga som använder Internet.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Den inre marknaden för e-handel är viktig för EU, särskilt om vi ska nå målen för Europa 2020-strategin. Det finns emellertid fortfarande en del hinder. Det här betänkandet innehåller åtgärder som syftar till att eliminera dem. De åtgärder som jag tycker är särskilt intressanta är de som handlar om kontrollen över brott mot upphovsrätten på Internet och utvecklingen av ett säkert och nyskapande betalningssystem som inte medför avgifter som kan göra att valmöjligheterna begränsas. På så sätt blir det lättare att bekämpa piratkopiering, företagen uppmuntras att bedriva handel på Internet och användarnas tillgång till och förtroende för Internet ökar.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) E-handeln är en marknad som har avgörande betydelse för EU under det 21:a århundradet, inte minst när det gäller att nå målen för Europa 2020-strategin. Vi står inför den enorma utmaningen att skapa en verklig inre Internetmarknad i EU som gör det möjligt för oss att konkurrera på den globala marknaden. Företagens och konsumenternas förtroende för den digitala miljön är begränsat, till följd av onödiga hinder för e-handeln såsom den fragmenterade europeiska marknaden, bristen på säkerhet för konsumenterna, avsaknaden av säkra transaktioner och säker tvistlösning och så vidare. Det är viktigt att förenkla de gränsöverskridande reglerna och hitta praktiska lösningar på frågor om upphovsrätt, konsumentskydd, märkning och branschspecifika bestämmelser, avgifter för elektroniskt avfall och återvinning samt redovisning och fakturering via nätet.

Det är viktigt att den befintliga lagstiftningen, som till exempel tjänstedirektivet, införlivas och genomförs fullt ut. Samtidigt måste kommissionen avsluta sin översyn av den EU-lagstiftning som är tillämplig på den inre digitala marknaden och lägga fram de initiativ som bedöms nödvändiga för att komma till rätta med de största hindren. Jag stöder kommissionens 13 rekommendationer som syftar till att ta fram politiska åtgärder och förfaranden för gränsöverskridande e-handel.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) E-handeln är viktig för den inre marknadens utveckling: den river ned informationshinder och gör att vi närmar oss idealet perfekt konkurrens, till fromma för konsumenterna. Den kan utvidga den potentiella marknaden för små inhemska tillverkare som annars inte skulle kunna bedriva handel med andra EU-länder, skydda dem och leda till att det skapas arbetstillfällen i tillverkningssektorn.

Vidare minskar avståndet mellan centrala och perifera områden, vilket förbättrar livskvaliteten i landsbygdsområden genom att utbudet av produkter ökar, och enhetliga standarder för de sålda varorna främjas genom att samma produkter säljs på många olika marknader. Därför är det viktigt att ta itu med de största hindren för att använda Internet för att sälja varor och eliminera dem: säkerheten och garantierna. Eftersom det inte finns några fysiska gränser är det de övernationella organen, som på vårt territorium är de europeiska institutionerna, som måste fullgöra denna uppgift.

Det här betänkandet ger handlarna en ram av bestämmelser inom vilken de kan göra och planera sina investeringar. Det ger konsumenterna säkerhet när det gäller vilka garantier de har och det gör det lättare för tillverkarna att klara sig igenom krisen. Äntligen!

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Internetbedrägerierna, som alltjämt är ganska omfattande, gör att det fortfarande finns en utbredd misstro mot näthandel. Därför röstade jag för den här resolutionen, i vilken kommissionen uppmanas att skapa ett europeiskt system för tidig varning, bland annat en databas, för att stoppa olagliga affärsmetoder, bekämpa bedrägeriverksamhet och förbättra säkerheten för konsumenterna i samband med Internettransaktioner genom att bland annat skydda deras personuppgifter. Jag anser att man särskilt måste uppmärksamma distansavtalen, för att värna om konsumenternas rättigheter i en tid när inköpen av varor och tjänster på nätet ökar, som till exempel inom turism- och transportsektorerna.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det här betänkandet. På en inre marknad med över 500 miljoner konsumenter kommer ett främjande av större flexibilitet inom e-handeln och större förtroende för Internettransaktioner från konsumenternas sida inte bara att göra det möjligt att utnyttja den ekonomiska potentialen hos den digitala inre marknaden, utan också uppmuntra uppkomsten av nya marknadsnischer för små och medelstora företag och på så sätt potentiellt skapa sysselsättning. De skillnader som finns mellan inhemsk och gränsöverskridande e-handel innebär att konsumenterna, särskilt de som bor i randområdena och de yttersta randområdena och de som har mindre rörlighet, inte kan utnyttja denna handel och den tillgång till en stor mängd varor och tjänster som den ger. Jag vill emellertid framhålla att det finns ett trängande behov av att tjänstedirektivet – som ska medföra att den digitala inre marknaden fullbordas – genomförs ordentligt i alla medlemsstaterna. Det måste i synnerhet tillämpas mer kraftfullt i fråga om icke-diskriminering av kunder på grundval av nationalitet. Jag vill understryka att systemet med en gemensam kontaktpunkt måste vara fullt operativt för att den digitala inre marknaden för e-handel ska kunna genomföras. Åtgärder såsom att harmonisera post- och bankavgifterna i Europeiska unionen, förenkla mervärdesskattedeklarationerna vid distansförsäljning och öka antalet registreringar av eu-domäner är emellertid lika viktiga.

  Cornelis de Jong (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag kan stödja det generellt sett. Det gladde mig särskilt att de flesta av mina ändringsförslag antogs i utskottet. På så sätt får små och medelstora företag stöd så att de kan bli mer aktiva spelare på e-handelsmarknaden. Samtidigt anser jag att man i betänkandet i onödan tar upp frågan om avreglering av posttjänster, vilket jag invände emot i utskottet. Jag vidhåller den invändningen och fortsätter att vända mig emot kravet på avreglering, och upprepar med kraft mitt krav på att kommissionen ska införa ett moratorium för avreglering av posttjänster.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för det här betänkandet. Som skuggföredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi stöder jag e-handelns utveckling. Den är en integrerad del av e-företagandet i EU. I framtiden kommer fullbordandet av den inre IKT-marknaden i EU att bidra till att lösa de problem som e-handeln dras med i dag. EU måste underlätta den globala utvecklingen på det här området. Det förutsätter att dagens problem snarast kan lösas på ett enhetligt sätt.

Jag syftar här på de olika mervärdesskattesatserna, konsumentskyddslagarna och framför allt på avskaffandet av diskriminering av e-handelskunder i ett antal medlemsstater från en del handlares och tjänsteleverantörers sida. EU måste stödja de medborgare som vill delta i Internetvärlden aktivt genom att göra det lätt att få tillgång till utbildning och europeiska medel avsatta för inköp av hårdvara, programvara och Internetanslutning.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om fullbordandet av den inre marknaden för e-handel. Ett av målen för Europa 2020-strategin är att främja kunskapsekonomin. För att vi verkligen ska nå det målet måste Europeiska kommissionen lägga fram åtgärder som syftar till att öka bredbandshastigheten och sänka priserna på bredbandstjänster i EU. Regler och förfaranden måste göras enhetliga, så att distanshandlarna kan nå ut till andra marknader än de som finns inom nationsgränserna.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I sitt meddelande från den 19 maj 2010 om en digital agenda för Europa visade kommissionen att den vill förenkla Internettransaktionerna och skapa större förtroende för den digitala tekniken. Enligt de siffror som redovisas i betänkandet har en tredjedel av européerna handlat på nätet, men bara 7 procent av kunderna vågar göra gränsöverskridande inköp och bara 12 procent har förtroende för transaktioner av detta slag. Därför är det viktigt att öka konsumenternas säkerhet (eller känsla av säkerhet) i samband med dessa transaktioner, för att främja utvecklingen av en marknad som har enorm potential, med transaktioner som är enklare, bekvämare och i många fall billigare för konsumenten. För att vi ska få en riktig inre e-marknad är det viktigt att konsumenterna känner sig trygga när de handlar på nätet och att företagen inser den enorma potential som e-handeln har, ökar sin närvaro på nätet och river hinder för gränsöverskridande handel.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Den fria rörligheten för varor i EU hindras till stor del av fragmenterade nationella regler. Siffrorna om e-handeln i Europeiska unionen visar att var tredje konsument i EU gjorde minst ett inköp på nätet 2009, men det var bara 7 procent av européerna som vågade göra inköp i en annan medlemsstat. Ännu ej publicerad EU-forskning om e-handel visar att 60 procent av konsumenternas försök att göra inköp över gränserna i EU misslyckas eftersom säljaren vägrar att godkänna transaktionen eller skicka varorna, trots att köparna skulle kunna spara minst 10 procent genom att göra nätinköp utomlands (också när man inkluderar transportkostnaderna) i häften av de 11 000 granskade fallen. Därför måste jag understryka att det behövs ett heltäckande rättsligt regelverk som eliminerar hindren för gränsöverskridande handel, ger ökat mervärde och reglerar riskerna med en verksamhet som ständigt förändras och nästan alltid går framåt. Det krävs ständig uppmärksamhet och övervakning och vi måste prioritera tillförlitliga kommunikationer och transaktioner. För att konsolidera e-handeln är det viktigt att arbeta för att förbättra säkerheten för företag och konsumenter och öka deras förtroende, särskilt när det gäller betalningar, leveranser och returer.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet om e-handel innehåller en del motstridigheter och är för ensidigt inriktat på att skapa en inre marknad. Vi inser att e-handeln är viktig, men det gäller att se till att den inte medför allvarliga nya problem.

Som vi underströk under debatten är det viktigt att klargöra en rad frågor, närmare bestämt skyddet av upphovsrätten, skyddet av barnens rättigheter och konsumenternas rättigheter och säkerhet.

Det stämmer att man i betänkandet lägger fram en rad förslag om hur man kan öka alla operatörers förtroende för e-handelsmarknaden, men alla är inte så lämpliga som de borde och man tar inte ens vederbörlig hänsyn till alla intressen och rättigheter som står på spel i en process som kan visa sig vara mycket komplicerad.

Visst är det så att e-handelns leverantörskedja måste bli mer öppen, så att konsumenterna alltid vet vem leverantören är, och hans företagsnamn, geografiska adress, kontaktuppgifter och organisationsnummer. Barns och ungdomars rättigheter och människors med olika slags beroenden rättigheter måste emellertid skyddas i alla lägen.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Den elektroniska handeln öppnar en marknad, särskilt för små och medelstora företag. Den elektroniska handeln kan spela en viktig roll för att öka Irlands och Europas konkurrenskraft.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – Jag röstade för det här viktiga betänkandet som är ett stort steg framåt, mot fullt förverkligande och integration av den europeiska inre marknaden. I tider av globalisering och digitalisering har inte Europeiska unionen råd att släpa efter när det gäller att skapa en effektiv inre marknad för e-handel, vilken också bör vara konkurrenskraftig globalt sett. Förhoppningsvis kommer det här betänkandet att följas av fler åtgärder som stimulerar till att skapa en digital marknad som omfattar hela Europa. En sådan utveckling kommer också att bidra till en omvärdering och nylansering av den oerhört viktiga forsknings- och utvecklingsverksamheten.

Det vi först och främst måste göra är att bevaka och följa genomförandet av betänkandet om e-handel för att se till att EU-medborgarna lättare får tillgång till den digitala affärsvärlden, både som företagare och som kunder. De åtgärder som beskrivs i det här betänkandet bör underlätta handeln mellan medlemsstaterna betydligt, under förutsättning att de nationella regeringarna börjar göra reella framsteg med att göra avtalsreglerna enhetliga och ändra motstridiga lagbestämmelser.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar önskemålet om mer e-handel inom EU:s gränser. EU måste emellertid se till att den tillkommer i enlighet med europeisk lagstiftning, och det är viktigt att vi har ett gott konsumentskydd.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Jag vill tacka min kollega Pablo Arias Echeverría för hans utmärkta betänkande, som jag gladeligen röstade för. E-handeln är en ny och internationell sektor, och därför måste Europeiska unionen ha en framstående roll när det gäller att harmonisera standarder och förfaranden. Jag vill särskilt framhålla de punkter i betänkandet där man uppmanar oss att se till att det finns heltäckande bredbandsanslutningar av god kvalitet i hela unionen. Detta mål är av avgörande betydelse för en blomstrande e-handel.

Att ge alla EU-medborgare bredband till 2013 och mycket snabbt bredband till 2020 är ambitiösa mål, men de är avgörande för att förbättra människors livskvalitet. Jag vill också tacka föredraganden för hans påpekanden om konsumentskydd och rätten till konfidentialitet i e-handelsvärlden. Det är en fråga som måste begrundas noga i framtiden, i synnerhet när det gäller tjänster som riktar sig till barn.

  Edvard Kožušník (ECR), skriftlig. – (CS) Trots att Internet är den snabbast växande detaljhandelskanalen i dag och att antalet inköp via Internet ökar för varje år stagnerar tyvärr antalet gränsöverskridande transaktioner mellan medlemsstaterna. Man kan nästan säga att det inte finns någon inre marknad i unionen för försäljning av varor och tjänster till konsumenter. Jag anser att en fullständig harmonisering av konsumenträtten och ett avskaffande av nationella undantag, tillsammans med en liberal syn på konsumentskydd, skulle ge den gränsöverskridande försäljningen av varor via elektronisk handel en viktig stimulans. Det finns emellertid ett stort problem med den begränsade tillgången till nättjänster från IP-adresser i en del stater. I princip finns det inga laghinder på det här området, men ändå är den elektroniska inre marknaden begränsad i det här segmentet.

Jag håller med om att kommissionen bör sätta in alla sina verkställighetsinstrument i det här ärendet och ingripa mot att det skapas konstgjorda hinder på den inre marknaden i form av att IP-adresser blockeras. I betänkandet talar man också om mål för 2020 när det gäller tillgången till bredband. Personligen är jag inte för sådana precisa mål, särskilt i en sektor som utvecklas dynamiskt och där det därför är mycket svårt att förutspå vilken riktning utvecklingen kommer att ha under de närmaste tio åren. Trots denna kritik anser jag att betänkandet är balanserat och röstade därför för det.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Pablo Arias Echeverrías betänkande eftersom jag anser att e-handeln är en marknad där EU-politiken är viktig, där vi kan och måste göra vissa ingrepp för att öka ekonomins konkurrenskraft i samband med Europa 2020-strategin.

Jag anser att vi bör vidareutveckla e-handeln, som har potential att få en positiv inverkan på både konsumenterna och företagens konkurrenskraft, för att kunna dra full nytta av de möjligheter som den europeiska inre marknaden erbjuder. Jag stöder också det som sägs om en europeisk förtroendemärkning i det här betänkandet. Den behövs för att garantera att varor på den gränsöverskridande elektroniska marknaden är tillförlitliga och håller hög kvalitet.

I tider av kris och finansiella problem, som de vi för närvarande lever i, måste vi stödja instrument som kan få en positiv och stor effekt på sysselsättning och tillväxt. E-handeln är ett av dessa. Därför känner jag att det betänkande som vi antog i dag i det avseendet är positivt, inte bara för storföretag och små och medelstora företag, utan också och framför allt för konsumenterna.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den inre marknaden har alltid varit ett av de främsta målen för Europeiska unionen. I dag kan den gränsöverskridande e-handeln i mycket hög grad bidra till att den inre marknaden kan utvecklas ännu mer. Att handla på nätet är redan till stor del ett vedertaget beteende på hushållsnivå, men detsamma gäller inte e-handeln mellan medlemsstaterna, främst på grund av bristande förtroende mellan köpare och säljare. För att e-handelsmarknaden ska kunna utvecklas är det därför avgörande att öka alla operatörers förtroende. EU-lagstiftningen på området måste tillämpas för att skapa en anda av större förtroende. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade för eftersom jag anser att e-handeln och rivandet av de hinder som fortfarande finns för den är mycket viktiga för ekonomin. Den fria rörligheten för varor i EU hindras till stor del av fragmenterade nationella regler och 60 procent av kundernas försök att köpa varor över nationsgränserna misslyckas.

Målet är att skapa en verklig europeisk inre Internetmarknad. Tack vare ett ändringsförslag från gruppen Frihet och demokrati i Europa (Lega Nord) innehåller betänkandet en punkt om de problem som människor som bor på öar och i bergsområden har med Internetanslutning.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Betänkandet används för att driva på mot en mer omfattande harmonisering av skattelagarna och priserna på post- och finanstjänster på EU-nivå. Därför röstade jag emot den här texten.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Kommissionen beskrev nyligen i ett meddelande framtida strategier för att minska fragmenteringen och stimulera till ökad e-handel.

E-handeln håller på att ta fart på nationell nivå, men andelen gränsöverskridande inköp är fortfarande låg. 2009 var den bara 7 procent. De största hindren är språkproblem och praktiska och juridiska problem.

Jag stöder inriktningen i betänkandet, där man ställer upp fem prioriterade frågor för att stärka sektorn: användarnas tillgång till Internet måste stärkas, fragmenteringen av e-handelsmarknaden måste övervinnas, konsumenternas förtroende måste stärkas, näringsidkare måste uppmuntras att göra affärer på Internet och säkerheten för barn som använder Internet måste garanteras. Allt detta bör ske inom en tydlig och enhetlig rättslig ram, som framför allt är utformad för att tjäna allmänheten. Det grundläggande incitamentet tror jag kommer att vara allmänhetens förtroende, som vi bör främja och öka.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Internet har blivit det mest utbredda forumet för distansförsäljning. Enligt uppgifter i Europeiska kommissionens svar på min fråga (E-4964/2010) använde över en tredjedel av konsumenterna i EU (37 procent) Internet för att köpa eller beställa varor och tjänster för privat bruk förra året. Det är en ökning med 5 procentenheter jämfört med 2008 och med 10 procentenheter jämfört med 2006. Icke desto mindre har konsumenterna fortfarande inte tillräckligt stort förtroende för den gränsöverskridande handeln, och skillnader mellan nationella regelverk gör att företag inte investerar i den. Således finns det betydande skillnader när det gäller i vilken grad distansförsäljningen har slagit igenom i medlemsstaterna. Att denna form av handel ökar är emellertid viktigt med tanke på dagens lågkonjunktur. Med det här betänkandet vill man komma åt fragmenteringen av den inre marknaden för e-handel genom att lägga fram förslag som till exempel att anta enhetliga regler och förfaranden som gör det möjligt för distanssäljarna att bedriva handel över nationsgränserna. I en tid då den traditionella handeln har stagnerat kan ny teknik och de möjligheter den erbjuder vara ett bra sätt att utveckla nya och alternativa kommersiella initiativ, och därför röstade jag för det här betänkandet.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag avstod i omröstningen om det här betänkandet, trots att jag anser att det är viktigt att främja e-handeln och nödvändigt att bygga ut bra Internetanslutningar och -tjänster så att hela befolkningen, också de som bor i de mest isolerade regionerna, får tillgång till dem.

Jag håller också med om att det är viktigt att bekämpa den diskriminering som många privatpersoner som vill göra inköp på nätet drabbas av, inte minst på grundval av vilken medlemsstat de befinner sig i eller den e-postadress som de använder för att göra transaktionen.

Jag stöder många av förslagen i betänkandet. Däremot beklagar jag inte att tjänstedirektivet inte har införlivats fullt ut i en del medlemsstater, jag stöder inte kommissionens policy för posttjänstsektorn och jag välkomnar inte Europa 2020-strategin. Dessa grundläggande beslut är en stor del av orsaken till den svåra sociala situation som EU kämpar med för närvarande.

De framtida modellerna för kommunikationssektorn och även för e-handeln kommer säkerligen att bli bättre konstruerade, med ett synsätt där man mer ser till människor och deras rättigheter och inte bara underordnar dem kommersiella intressen.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Pablo Arias Echeverrías betänkande om e-handel. E-handeln är en av de sektorer som kommer att ha störst inverkan på tillväxten och sysselsättningen under de kommande decennierna, och Europeiska unionen måste utnyttja denna potential till fullo.

Kom ihåg att e-handeln underlättar och främjar uppkomsten av nya nischmarknader för en del små och medelstora företag som annars inte skulle finnas.

Vidare stöder jag tanken att särskilt uppmärksamma de behov som sårbara konsumenter, som annars inte har tillgång till ett stort urval av konsumentvaror, har när vi utarbetar vår politik och våra regelverk för e-handeln. Jag tänker på dem som är isolerade eller mindre rörliga, på medborgare med låga inkomster och på personer som bor i mindre tillgängliga, avlägsna eller perifera områden.

Slutligen ändrade jag texten i utskottet för att framhålla att vi måste ta fram utbildningsverktyg för nätkonsumenterna. Vi måste öka kunskaperna om digital teknik hos så många människor som möjligt och göra dem mer medvetna om sina rättigheter och skyldigheter (konsumenternas viktigaste rättigheter på Internet, e-handeln och i synnerhet bestämmelserna om uppgiftsskydd).

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I detta viktiga betänkande om e-handel betonar vi bland annat vikten av att öka förtroendet för gränsöverskridande betalningssystem på Internet (till exempel kredit- och betalkort och e-plånböcker), som kan uppnås genom ett brett urval betalningsmetoder, ökad kompatibilitet och fler gemensamma standarder, ett avlägsnande av tekniska hinder, stöd till den säkraste tekniken för elektroniska transaktioner, harmonisering och stärkande av lagstiftningen om integritets- och säkerhetsfrågor, bekämpande av bedrägerier samt information och utbildning till allmänheten.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi är väl medvetna, särskilt i Italien, om att det finns ett antal nackdelar med att bo i bergsområden eller på öar, och vari dessa består. Uppbyggnaden av en inre marknad för e-handel skulle förenkla tillgången till Internet och förbättra kvaliteten i EU-länder och -regioner som inte har bra anslutningar.

Det är viktigt att utforma initiativ som syftar till att ge företagen incitament att marknadsföra produkter via Internet, samtidigt som användarna, särskilt barnen, får garantier för sin säkerhet. Vi får inte tillåta att ohederliga handlare lurar potentiella användare, och därför behöver vi riktade och frekventa kontroller.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) Jag hoppas att det här betänkandet blir en tydlig signal till Europeiska kommissionen om att vidta ytterligare åtgärder för att förbättra Internethandeln i Europeiska unionen. Vi efterlyser harmonisering och förenkling av administrativa förfaranden som, i sin nuvarande form, på ett effektivt sätt hindrar oss att göra inköp från utländska Internetsidor, trots att de har intressanta saker att erbjuda. Vi vill också ha garantier för att bredbandsanslutning till Internet blir tillgänglig i hela EU 2013. Det förslaget upphörde att vara en ren fantasi för länge sedan. Internetanslutning för alla är inte bara mer och mer möjlig att uppnå, ingen kan heller tvivla på vilka välgörande effekter den skulle ha på den inre marknaden.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag kunde inte förmå mig att rösta för det här betänkandet trots att det innehåller ett antal positiva inslag, främst konsumentskyddet och erkännandet av de små och medelstora företagens intressen på e-handelsmarknaden.

Jag vänder mig särskilt mot dem som gratulerar kommissionen till att ha genomfört det tredje posttjänstdirektivet som syftar till att avreglera posttjänsterna. Detta kommer att åsamka posttjänsterna i EU än större skada och inte, som man säger i betänkandet, leda till lägre priser och bättre service.

Jag kan inte heller beklaga att en del medlemsstater ännu inte har införlivat tjänstedirektivet, eftersom jag skulle vilja att kommissionen snarast utarbetar en rapport om vilken klimatpåverkan genomförandet av den texten skulle ha.

Jag beklagar att den här texten generellt sett är positiv till konkurrens, vilket vi påtalade när vi tillbakavisade Lissabonfördraget.

Betänkande: Christine De Veyrac (A7-0195/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det här betänkandet eftersom syftet är att förhindra flygolyckor och hjälpa offren och deras familjer. Jag stöder reservationslöst föredragandens linje, med krav på att tillbud ska utredas på EU-nivå, någonting som hittills aldrig har förekommit. I betänkandet föreslår man också att stödet till offren och deras familjer ska förbättras, till exempel genom att familjerna ska få reda på passagerarnas namn inom två timmar. Nu har transportministrarna bollen, och jag hoppas att de kommer att anta den här lagstiftningen så snart som möjligt.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag röstade för det här betänkandet. Eftersom flygtrafiken ständigt ökar och risken för olyckor också har ökat, trots hårdare säkerhetskrav, måste EU-lagstiftningen om utredning av olyckor ändras och uppdateras.

Jag välkomnar det som står om offren och deras familjers rättigheter i betänkandet. Offrens anhöriga har rätt att få information så snart som möjligt. Flygbolagen måste ha ändamålsenliga handlingsplaner i händelse av krissituationer. En viktig praktisk åtgärd skulle vara att tvinga flygbolagen att utse en person till kontaktperson med samordningsansvar, med uppgift att lämna viktig information och stödja passagerarnas familjer.

De praktiska åtgärder som efterlyses i betänkandet kommer att vara till hjälp om olyckor inträffar, i synnerhet det som sägs om hjälp till offren och deras familjer och om grupper som agerar på deras vägnar. Vi måste ha en hög säkerhetsnivå inom den civila luftfarten i Europa och göra vårt allra bästa för att minska antalet olyckor.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder det här förslaget. Det nu gällande EU-direktivet om utredningar av olyckor och tillbud inom den civila luftfarten antogs 1994. Flygmarknaden och läget har emellertid förändrats, och därför måste vi anta en ny EU-förordning som är anpassad till dagens situation. För det första måste vi skapa ett nätverk med myndigheter som gör säkerhetsutredningar. Detta ska omfatta nationella statliga institutioner och EU-institutioner (Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA)) och ansvara för att förbättra utredningarnas kvalitet, klassificera och analysera information, verka för samarbete mellan nationella statliga institutioner och bidra till att förbättra flygsäkerheten. Dessutom måste passagerarnas och deras familjers rättigheter fastställas tydligare.

Den här förordningen syftar till att utöka kravet på att flygbolag ska tillhandahålla passagerarlistor så snart som möjligt och senast två timmar efter en olycka till att inte bara omfatta flygbolag som flyger från EU, utan också flygbolag som flyger till EU. Man vill införa en skyldighet för flygbolagen att i samband med bokningen be passagerarna att ange namn och kontaktuppgifter på den person som ska kontaktas vid en eventuell olycka. Vi måste ge offrens familjer förutsättningar att få särskild tillgång till information om hur säkerhetsutredningarna fortskrider.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag röstade för det här betänkandet eftersom man i det föreslår lösningar på de problem som den senaste tidens flygolyckor har orsakat, inte bara från teknisk synpunkt, utan också särskilt när det gäller stöd till offrens familjer. I betänkandet klargörs också EASA:s och de nationella myndigheternas roll i rättvisa, opartiska utredningar av orsakerna till olyckor.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Flygtrafiken ökar ständigt och trots framgångar på säkerhetsområdet kommer det fortfarande rapporter om allt fler flygolyckor. Det är dags att EU reglerar den här sektorn bättre och tydligare.

Därför stöder jag med kraft föredragandens mål att förhindra flygolyckor och förbättra utredningarna av olyckorna. Dagens lagstiftning antogs redan 1994, innan Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) hade inrättats.

Därför röstade jag för den här förordningen, genom vilken man vill ge EASA en ledande roll i flygsäkerhetsarbetet, och jag stöder särskilt strävan att ge allmänheten tillgång till känslig information.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Flygtrafiken har ökat dramatiskt under de senaste åren. Trots åtskilliga tekniska förbättringar har olycksrisken ökat. Därför är det viktigt att anta EU-lagstiftning på området. Således välkomnar jag Christine De Veyracs förslag att anpassa 1994 års direktiv om olycksförebyggande åtgärder till dagens situation på luftfartsmarknaden. Genom att ett nätverk för nationella myndigheter för säkerhetsutredning skapas kommer de skillnader som finns mellan medlemsstaterna att kunna minskas, främst genom att resurser sammanförs och genom utbyte av bästa metoder. Vi måste också värna om offrens och familjernas rättigheter. Jag stöder föredragandens krav på att flygbolagens skyldighet att tillhandahålla passagerarlistor senast en timme från underrättelsen om att en olycka eller tillbud har inträffat ska utvidgas till att inte bara omfatta EU-flygbolag, utan alla flygbolag som flyger inom EU. Slutligen välkomnar jag föredragandens förslag att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet ska definieras som ”rådgivare” när det gäller dess deltagande i säkerhetsutredningar. Det är viktigt att förordningen inte ger byrån möjlighet att vara både domare och jury i samband med säkerhetsutredningar.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE) , skriftlig. – (PT) Det är viktigt att garantera säkerheten inom den civila luftfarten i EU och att minska antalet olyckor och tillbud genom utredningar och förebyggande åtgärder. Jag röstade för den här förordningen eftersom jag anser att den leder till en miljö där spontan rapportering av tillbud uppmuntras genom att kräva att utredningar av flygsäkerheten i EU ska vara effektiva, snabba och hålla hög kvalitet. Jag håller med om att utredningar bör genomföras av en nationell myndighet eller av andra myndigheter som ansvarar för säkerhetsutredningar. Dessutom tycker jag att det är viktigt att inrätta ett europeiskt myndighetsnätverk för att öka kvaliteten på utredningsmetoderna och förbättra utbildningen av utredarna. En annan sak som jag anser vara viktig är att fastställa normer för snabbt informationslämnande om vilka personer och vilket farligt gods som fanns ombord vid tidpunkten för en olycka och förbättra hjälpen till offren och deras familjer.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Den intensifierade flygtrafiken har lett till en ökad olycksrisk. Trots förbättringar på säkerhetsområdet finns det fortfarande brister i dagens system för olycksutredningar. Säkerhetssystemet på det här området bygger på återkoppling och lärdomar av olyckor och tillbud. Det är viktigt att förbättra samordningen mellan de myndigheter som ansvarar för säkerhetsutredningar genom att skapa ett europeiskt nätverk. För att eventuella säkerhetsbrister ska kunna urskiljas och korrigerande åtgärder vidtas måste detta nätverk se till att utredningarna genomförs på ett fullständigt oberoende sätt och är mycket effektiva, noggranna och högkvalitativa.

Det är viktigt att säkerställa att de förebyggande åtgärderna är ändamålsenliga och att den civila luftfarten i EU kännetecknas av hög säkerhet, och att inte spara någon möda när det gäller att minska antalet olyckor och tillbud, så att allmänheten får förtroende för flyget. Vid sidan av säkerhetsutredningarna måste man också särskilt uppmärksamma frågan om ökat stöd till offren för flygolyckor och deras familjer. Därför måste alla europeiska flygbolag ha kris- och biståndsplaner.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Med jämna mellanrum får vi förskräckliga nyheter om att nya flygolyckor har inträffat. Jag hoppas att den nya förordningen om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart kommer att uppfylla kraven på passagerarsäkerhet och bli en mer precis åtgärd än direktiv 94/56/EG, som den ersätter. Jag anser att tyngdpunkten måste ligga på kontroller, samarbete och informationsutbyte i förebyggande syfte. Vidare bör resultaten av genomförda olycksutredningar förvaras på en central plats och analyseras i syfte att förbättra flygsäkerheten och hantera krissituationer på ett effektivare sätt. Här anser jag att de europeiska passagerarna bör ha möjlighet att utse en kontaktperson i händelse av en olycka, vilket är utbredd praxis i USA. Sist men inte minst anser jag att vi behöver en bättre samordning av och tillsyn över de räddningstjänster som deltar i ingripanden och hjälper offren och deras familjer.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om förslaget till förordning om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart eftersom det inför nya regler som gör det möjligt att förbättra förebyggandet av olyckor och insynen och förkorta utredningstiderna i händelse av olyckor.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på att antalet flygningar och passagerare inom den civila luftfarten har ökat kraftigt i flera år, och även om detta har åtföljts av en nedgång i antalet flygolyckor och incidenter, måste säkerheten fortsätta att vara en grundläggande fråga, nu och för alltid. Även med tanke på att direktivet som reglerar utredningen av flygolyckor är från 1994 och att mycket har förändrats inom den civila luftfarten sedan dess anser jag att en översyn av denna förordning måste göras så snart som möjligt.

Jag håller med föredraganden när hon talar om behovet av bättre samordning och integration vid utredningen av flygolyckor. Med ett alltmer integrerat EU, och med tanke på att konsekvenserna av en flygolycka inte bara påverkar en medlemsstat, finns det ingen anledning till att de nationella luftfartsmyndigheterna fortfarande ska ha så lite kontakt med varandra.

I detta sammanhang tycker jag att Europeiska byrån för luftfartssäkerhet skulle kunna få en ny roll.

Slutligen anser jag att detta är ett område där det är viktigt att EU agerar på ett samordnat och integrerat sätt för att garantera säkerheten för alla passagerare i det europeiska luftrummet.

  José Manuel Fernandes (PPE) , skriftlig. – (PT) Luftfarten spelar i dag onekligen en avgörande roll för människors rörlighet och dynamiken i den globala ekonomin. Dess betydelse och inverkan kommer säkert att fortsätta att växa i ett samhälle som alltmer definieras av globaliseringen och prioriteringen att använda tid och rum på ett lönsamt sätt. I det rådande klimatet med en global kris och en stark press på att minska kostnader och utgifter, behövs en effektiv ram för reglering och kontroll för att skydda konsumenternas intressen. Säkerheten är det viktigaste området för konsumenterna, och den har en stor inverkan på prissättningen. Jag vill därför betona det bidrag som detta betänkande innebär för kvaliteten och oberoendet när det gäller utredningar av olyckor och tillbud inom civil luftfart, genom att harmonisera medlemsstaternas utredningskapacitet och samtidigt se till att EU-lagstiftningen inom detta område är aktuell och väl anpassad till de förändringar som sker inom sektorn och uppkomsten av nya aktörer såsom Europeiska byrån för luftfartssäkerhet. Jag vill dock påpeka att förebyggandet av olyckor bör prioriteras, och det är detta som bör vägleda undersökningen, som ett verktyg för att identifiera problem och möjliggöra lösningar.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för betänkandet eftersom vi erkänner betydelsen av utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart.

Vi ser det som positivt att medlemsstaterna har en aktiv roll, särskilt genom sina respektive myndigheter för säkerhetsutredning, som kommer att utgöra det europeiska nätverket av nationella myndigheter inom detta område. Detta nätverk ska enligt betänkandet ha specifika mål: att formulera förslag till de behöriga nationella myndigheterna, att utbyta information om undersökningsmetoder, samordna och organisera utbildning för varje medlemsstats utredare, att utveckla gemensamma utredningsmetoder för EU samt att utveckla och förvalta en ram som möjliggör gemensam användning av utrustning.

Vi kommer att övervaka detta nätverk i framtiden eftersom vi anser att verksamheten måste hållas strikt inom gränserna för de nämnda målsättningarna och inom ramen för det system för medlemsstaternas delaktighet som anges i förslaget, genom de ansvariga nationella myndigheterna.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Fler oberoende säkerhetsutredningar av luftfartsolyckor, förbättrat stöd till offrens anhöriga och bästa möjliga skydd av personuppgifter och privatliv under en undersökning, allt detta är åtgärder som kommer att förbättra luftfartssäkerheten och faktorer som har fått mig att rösta för detta betänkande. Det var med glädje som jag röstade för denna text, som innehåller bestämmelser om att flygbolagen ska upprätta passagerarlistor inom två timmar efter en olycka, så att de anhöriga kan informeras. Dessutom är införandet av ett europeiskt nätverk av myndigheter som ansvarar för säkerhetsutredningar en mycket bra idé eftersom det kommer att göra det möjligt att föreslå rekommendationer om politik och bestämmelser på luftfartsområdet, och framför allt kommer resurser att kunna delas och god praxis att kunna utbytas. Det här är en viktig text, och jag välkomnar detta viktiga steg framåt för att garantera allt strängare normer för passagerarnas säkerhet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Volymerna för flygtrafiken har ökat stadigt de senaste åren. Detta för naturligtvis med sig ökade risker för olyckor, och det är viktigt att lämpliga metoder införs för att minimera dessa risker. Detta betänkande bidrar delvis till att förbättra den rättsliga ramen, och därför röstade jag för det.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag instämmer i betänkandet eftersom flygtrafiken ökar stadigt för varje år. Det viktigaste målet är flygsäkerhet och luftfartssäkerhet. I dag blir det särskilt viktigt att garantera flygsäkerheten för passagerare, skydda passagerare, besättning, markpersonal, allmänheten och egendom från flygolyckor samt garantera flygplanens säkerhet och trygghet. Om luftfartskatastrofer inträffar bör man göra oberoende utredningar av olyckor för att upptäcka eventuella säkerhetsbrister och göra det möjligt att vidta åtgärder för att undanröja dessa. Skillnaderna i medlemsstaternas utredningskapacitet måste minskas. Den lagstiftning som för närvarande reglerar utredningen av olyckor är ett EU-direktiv från 1994. I takt med att luftfartsmarknaden har förändrats och blivit allt mer komplicerad har det därför krävts ny lagstiftning om nya organ som Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA). Den nya förordningen måste omfatta en tydlig rättslig ram för byråns deltagande i säkerhetsutredningar. Samtidigt bör upprättandet av ett nätverk av nationella myndigheter för säkerhetsutredning göra det möjligt att minska skillnaderna i undersökningskapacitet i EU. Ett sådant nätverk skulle även kunna förbättra kvaliteten på utredningarna och ge en rättslig ram för samarbetet mellan de nationella myndigheterna för säkerhetsutredning. Det är också viktigt och nödvändigt att på EU-nivå genomföra de förslag som läggs fram i syfte att förbättra luftfartssäkerheten eller utredningsinstrumenten. Det viktigaste är att garantera luftfartssäkerheten och ge lämpligt bistånd i rätt tid till offren för flygolyckor och deras anhöriga. Detta skulle vara ett viktigt stöd för offrens anhöriga som ofta känner sig vilsna inför de många aktörerna och förfarandena och som redan kämpar med att hantera sorgen efter en anhörigs bortgång.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Med införandet av den Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) kommer det att finnas en större struktur mellan de nationella myndigheterna för säkerhetsutredning. Den kommer att hjälpa myndigheter i hela EU att förena sina resurser och resultat och förhoppningsvis bidra till att förebygga framtida olyckor.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stödde Christine De Veyracs betänkande eftersom jag anser att säkerheten inom den civila luftfarten i EU är en av de viktigaste frågorna för närvarande på EU:s dagordning. Målet med den nya förordningen är att minska antalet flygolyckor till ett minimum, förbättra säkerheten, skydda medborgarna och samtidigt sträva efter att bygga upp deras förtroende för lufttransporter.

En viktig del av åtgärden, och det gläder mig att fästa er uppmärksamhet på detta, ägnas åt utredningen av luftfartsolyckor, som måste genomföras utan någon form av påtryckningar för att de behöriga myndigheterna ska kunna fatta helt opartiska beslut. Dessutom håller jag med om beslutet att inkludera en rad bestämmelser om snabb tillgång till information om alla personer (och farligt gods) som befunnit sig ombord på ett luftfartyg som råkat ut för en olycka, både av uppenbara säkerhetsskäl och för att förbättra biståndet till de drabbade och deras anhöriga. Slutligen ger texten också möjlighet för passagerare att ange namnet på den person som ska kontaktas vid behov.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att den slutliga versionen utgör en utmärkt kompromiss. Rättigheterna till och tillhandahållandet av bistånd till offren och deras anhöriga kommer att garanteras av det faktum att varje medlemsstat måste utarbeta en nationell beredskapsplan för luftfartsolyckor och se till att varje flygbolag som är registrerat på deras territorium har en plan för bistånd till offren för flygolyckor inom civil luftfart. Den nya lagstiftningen kommer att garantera att utredningarna av luftfartsolyckor genomförs utan påtryckningar från tillsyns- eller certifieringsmyndigheterna, flygoperatörer eller andra myndigheter som kan ha intressekonflikter. De uttalanden som erhålls av den utredande myndigheten och inspelningar av röster eller bilder tagna inne i cockpit eller enheter för flygkontrolltjänst kommer uteslutande att användas till utredningar, utom i fall där det finns ett intresse av att lämna ut denna information till de rättsliga myndigheterna. Detta gör att de inblandade kan tala öppet med utredarna. Jag uppskattar föredragandens ansträngningar i detta ärende, och jag hoppas att EU i framtiden även kommer att underteckna avtalet om säkerhet inom civil luftfart med länder utanför EU.

  Nuno Melo (PPE) , skriftlig. – (PT) Den EU-lagstiftning som för närvarande reglerar utredningen av olyckor är från 1994. Med tanke på de stora förändringar som skett inom sektorn under de senaste åren uppfyller denna lagstiftning inte längre dagens behov. Trots de stora förbättringar av flygsäkerheten som vi har sett under de senaste åren innebär den ständigt ökande flygtrafiken en extra risk för att luftfartsolyckor ska inträffa. Det är därför nödvändigt att öka investeringarna inte bara i säkerhetsåtgärder utan också i förebyggande arbete, och att kräva av flygbolagen – särskilt lågprisbolagen – att vinstnivåerna inte får uppnås på bekostnad av säkerheten. Det är också mycket viktigt att prioritera behovet av stöd till offren och deras anhöriga. Det är förklaringen till varför jag röstade som jag gjorde.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Detta är ett mycket viktigt initiativ, och därför stöder jag det. I takt med att projektet utvecklas hoppas jag att tillbud som inte leder till olyckor eller katastrofer kommer att beaktas. Jag tänker på en exceptionell situation där passagerarnas liv äventyras på grund av den mänskliga faktorn. Jag blev själv ögonvittne till ett sådant tillbud när ett Air Baltic-flygplan i januari 2010, som jag var passagerare på, försökte lyfta från flygplatsen i Riga tre gånger. Efter den tredje gången omdirigerades flygplanet för ”ytterligare kontroller”. I förordningen måste vi införa ett sätt för passagerarna att lämna in klagomål om tillbud där flygbolagen vill dölja skador på flygplan eller exceptionella situationer.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) I dag blir luftrummet alltmer överbelastat. Detta leder till att tillbud och olyckor kopplade till flygsäkerhet inträffar allt oftare. Tillbud av detta slag måste redas ut ordenligt och framför allt snabbt inom EU.

Vi måste också tänka på de anhöriga till offren, som tidigare ofta har lämnats ensamma med sin sorg. Jag röstade för detta betänkande eftersom ett effektivt samarbete mellan alla EU-medlemsstater i fråga om flygsäkerhet och utredning av tillbud och olyckor är av avgörande betydelse.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Skapandet av ett nätverk av nationella utredningsmyndigheter syftar till att i framtiden göra det möjligt att minska skillnaderna i undersökningskapaciteten i EU. Avsikten är att vi tillsammans ska kunna lyckas förbättra kvaliteten på utredningarna och ge en rättslig ram för samarbetet mellan nationella myndigheterna för säkerhetsutredning för att förbättra säkerheten inom den civila luftfarten. Dessa planerade åtgärder skulle kunna bidra till att förbättra luftfartssäkerheten. Därför röstade jag för betänkandet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Christine De Veyracs betänkande eftersom jag anser att det utgör ett stort framsteg inom sektorn. Syftet med förslaget till förordning om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart är att öka öppenheten när det gäller information som hanteras av de nationella civila luftfartsmyndigheterna. Förslaget utgör också en nödvändig uppdatering av de normer som används i dag, och som går tillbaka till 1994.

Åtgärderna för att skapa ett effektivt kommunikationssystem mellan de nationella myndigheterna i syfte att främja samordning och bättre utbyte av insamlade data är också värt att notera. Tillgången till känslig information är reglerad för att de behöriga myndigheterna ska kunna uppmana till samarbete mellan alla inblandade i tillbud och olyckor.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Flygtrafiken har ökat stadigt i flera år, men trots avsevärda förbättringar av säkerheten har denna ökning endast ökat risken för luftfartsolyckor. I en sådan situation är det viktigt att se till att eventuella olyckor blir föremål för oberoende utredningar med vars hjälp man kan fastställa säkerhetsbrister och möjliggöra vidtagandet av korrigerande åtgärder.

Den EU-lagstiftning som för närvarande reglerar utredningen av olyckor är ett direktiv från 1994; sedan detta direktiv utarbetades har flygtrafiken utvecklats avsevärt och blivit allt mer komplicerad. Dessutom har uppkomsten av nya aktörer, t.ex. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA), visat på skillnaderna i medlemsstaternas utredningskapacitet och gjort det nödvändigt att införa ny och mer tillfredsställande lagstiftning.

Upprättandet av ett nätverk av nationella myndigheter för säkerhetsutredning bör göra det möjligt att minska skillnaderna i undersökningskapacitet i EU. Ett sådant nätverk skulle även kunna förbättra kvaliteten på utredningarna och ge en rättslig ram för samarbetet mellan de nationella myndigheterna. Jag anser att en åtgärd av detta slag skulle kunna bidra effektivt till att förbättra luftfartssäkerheten.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stödde Christine De Veyracs betänkande, som syftar till att förbättra säkerheten inom civil luftfart. Det är mot denna grundläggande bakgrund som de exakta orsakerna till tillbud och olyckor bör fastställas. För att kunna göra detta måste man garantera oberoende utredningar, med andra ord måste utredningarna genomföras utan påtryckningar från de myndigheter som ansvarar för reglering eller certfiering av flygverksamhet och som kan bära en del av ansvaret för det inträffade. Genom att skapa ett nätverk för de myndigheter som ansvarar för säkerheten inom civil luftfart i EU kan vi också främja bästa metoder genom utbyte av information, och de rekommendationer som görs av nätverket kommer att förbättra EU:s bestämmelser inom denna sektor. Slutligen innehåller denna text bestämmelser som syftar till att förbättra behandlingen av offrens anhöriga i händelse av en olycka, till exempel kravet på att flygbolag ska upprätta en fullständig passagerarlista inom högst två timmar efter olyckan och på att denna lista endast får offentliggöras efter att de anhöriga har informerats och under förutsättning att de inte har några invändningar. Detta är två viktiga framsteg, och jag välkomnar dem.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Verts/ALE-gruppen lade fram flera ändringsförslag i utskottet för transport och turism, till exempel om en bättre definition av ”preliminära rapporter”, mer oberoende undersökningar, också i förhållande till ekonomiska intressen, bättre tillgänglighet till registreringar från flygfärdskrivare, bättre information till offrens anhöriga, en översyn av denna förordning inom en snar framtid, inklusive utlämnande av känslig säkerhetsinformation till rättsväsendet samt bästa metoder i medlemsstaterna och hos de utredande myndigheterna. De flesta av dessa ändringsförslag antogs, även om formuleringarna försvagades tack vare de kompromisser som gjordes. Eftersom inga större förändringar skett under omröstningen i kammaren behåller vi vår positiva inställning både till lagstiftningsresolutionen och det ändrade förslaget.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Det har skett en kraftig ökning av flygtrafiken sedan EG-direktivet om utredning av luftfartsolyckor trädde i kraft 1994. Även om det har skett betydande förbättringar av säkerheten har denna ökning självfallet lett till en ökad sannolikhet för olyckor. Denna har också åtföljts av en större teknisk komplexitet och framväxten av nya aktörer, t.ex. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet.

Jag anser att det är viktigt att luftfartsolyckor blir föremål för oberoende och öppna utredningar i syfte att åtgärda säkerhetsbrister och skydda passagerarna. Främjandet av ett EU-nätverk av nationella myndigheter som ansvarar för utredningar skulle också bidra till att minska obalanserna i undersökningskapacitet mellan medlemsstaterna.

Biståndet till offren och deras anhöriga måste också prioriteras i alla länder, vilket gör det viktigt att se till att alla flygbolag som är etablerade i ett land har planer för bistånd. Jag är nöjd med det arbete som har utförts av föredraganden för utskottet för transport och turism, samt med den överenskommelse som ingicks med Europeiska rådet i slutet av juni, och därför röstade jag för detta betänkande.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag röstade för detta betänkande eftersom det syftar till att göra utredningar av tillbud och olyckor inom luftfart mer oberoende och öppna.

Det gläder mig att denna text har antagits. Det bör leda till att utredningsprocessen påskyndas och att den information som ges till offrens anhöriga förbättras, och samtidigt garantera den personliga integriteten tack vare dessa välkomna åtgärder. Denna text kommer därför att göra det möjligt att svara på förfrågningar från offrens anhöriga, som ställs inför utredningar som ofta får dem att känna sig maktlösa.

Denna nya EU-lagstiftning bör möjliggöra bättre information till offrens anhöriga. Bestämmelserna kommer att leda till bättre skydd av privatlivet, eftersom de anhöriga först måste informeras inom två timmar, och flygbolagen (inom och utanför gemenskapen) måste översända förteckningen över passagerare ombord på flygplanet till myndigheterna.

Den antagna texten kommer också att bidra till att förbättra och påskynda utredningarna utan påtryckningar från myndigheter med ansvar för styrning och reglering av luftfartssektorn. Detta möjliggörs tack vare tillgången till dokumentation från flygning och det nu obligatoriska offentliggörandet av den slutliga utredningsrapporten senast inom 12 månader efter tillbudet eller olyckan med det berörda flygplanet.

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Det gladde mig att höra resultatet från dagens omröstning om Christine De Veyracs betänkande. Naturligtvis stödde jag antagandet av dokumentet. Dagens system för utredning av olyckor inom civil luftfart är nu 16 år gammalt. Under denna tid har flygtrafiken i EU:s luftrum ökat kraftigt. Risken för olyckor har också ökat. Myndigheter för utredning av olyckor bör garanteras frihet från inblandning av berörda parter och från tidspress och påtryckningar från politiker, medier och rättsliga organ. Den första prioriteringen bör vara att söka efter orsaken till olyckan och sätt att förebygga liknande händelser i framtiden, och inte att hitta någon att skylla på.

En ovärderlig roll för att garantera säkerheten spelar också utredningen av orsakerna till olyckor som hade kunnat inträffa. Därför är det viktigt att så snabbt som möjligt införa Internationella civila luftfartsorganisationens program Safety Management Systems (säkerhetssystem) och Just Culture (rättvisekultur), som omfattar frivillig rapportering av oegentligheter, utan risk för repressalier, från piloter, kabinpersonal, flygledare och markpersonal. Rädsla för disciplinära påföljder och straff leder tyvärr till att många allvarliga problem och tillbud aldrig avslöjas.

Betänkande: Alejo Vidal-Quadras (A7-0112/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Alla minns vi 2006, 2008 och 2009 års gaskriser. De ledde till gasnedskärningar för miljontals européer, som hamnade mitt i korselden mellan Ryssland och Ukraina. Jag välkomnar det arbete som ledamöterna utfört i den här frågan. Denna resolution skapar möjligheter för sammanlänkning av nät och bättre krishantering. Enligt min åsikt är detta ett utmärkt exempel på vad europeisk solidaritet kan åstadkomma. Tillsammans, sida vid sida, är vi helt klart mycket starkare.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Förbrukningen av naturgas har ökat dramatiskt i Europa under det senaste decenniet. Med en minskad volym internt utvunnen gas och en ökad efterfrågan ökar också beroendet av importerad gas. I mitt anförande i utskottet för industrifrågor, forskning och energi i september 2009, när detta förslag till förordning lades fram, betonade jag att det kommer att vara omöjligt att skapa en trygg och enad energimarknad så länge det finns områden i EU som är isolerade vad gäller energiförsörjning, som är helt beroende av en enda extern gasleverantör och som inte har tillgång till den europeiska infrastrukturen. Frågan om en trygg gasförsörjning kommer att fortsätta att vara aktuell i framtiden. Därför röstade jag för detta betänkande som syftar till att förbättra försörjningstryggheten vad gäller gas för enskilda medlemsstater och EU som helhet. Det är särskilt viktigt att man i detta dokument påpekar att vissa medlemsstater håller på att bli så kallade gasöar, eftersom det saknas sammanlänkningar av infrastrukturen med andra medlemsstater, och detta hindrar skapandet av en effektivt fungerande inre marknad för gas. Jag tror att vi i och med detta dokument har tagit det första steget mot en reell europeisk integration på energiområdet, med inriktning på uppbyggnad av gränsöverskridande sammanlänkningar, varierande energikällor och försörjningsvägar och genomförande av olika initiativ för energieffektivisering.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) EU behöver en hållbar gasmarknad, en diversifiering av nät, en öppen, stödjande inre marknad och en tillförlitlig kontroll av leveranser från tredjeländer.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) EU:s politik för energitrygghet bör göra det möjligt att förutse krissituationer som 2009 års gaskris, och inte bara reagera på dem. EU:s ökande beroende av externa energikällor, främst från politiskt instabila länder som beter sig oförutsägbart, kan komma att påverka medlemsstaternas ekonomiska intressen. På grund av EU:s sårbarhet på energiområdet behöver vi införa en global energipolitik som kombinerar inre och yttre aspekter. Alla åtgärder för en väl fungerande inre energimarknad bör åtföljas av aktiv diplomati som syftar till att stärka samarbetet med de viktigaste producent-, transit- och konsumentländerna.

Att säkerställa en konstant naturgasförsörjning till EU-staterna, särskilt i krissituationer, måste vara ett gemensamt strategiskt mål. Det är absolut nödvändigt att utarbeta nationella planer som innehåller förebyggande åtgärder och krisåtgärder. En samordning av dessa planer på EU-nivå skulle se till att de blir effektiva. På medellång sikt anses det mest effektiva skyddet mot försörjningsavbrott vara en omfattande, konkurrenskraftig inre marknad som drar nytta av välutvecklade anslutningar och infrastrukturer.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) En tryggad gasförsörjning i EU är en avgörande faktor i den nödvändiga utvecklingen av en europeisk energistrategi. I dagens situation med energiberoende är det viktigt att producenter, leverantörer, konsumenter och offentliga myndigheter når fram till ett gemensamt budskap och ser till att unionen inte är den svaga länken i den globala energipolitiken.

I detta avseende ansluter jag mig till föredraganden och välkomnar förslaget till en förordning för att trygga naturgasförsörjningen. Denna förordning kommer tillsammans med lagstiftningen om den inre energimarknaden att minska EU:s sårbarhet för avbrott i gasförsörjningen från externa källor. Det kommer också att stärka de europeiska naturgasföretagens ledande roll i världen.

Föredraganden påpekar den mycket viktiga roll som företagen spelar vid hanteringen av gaskriser. Jag stöder hans begäran om att stärka deras roll inom ramen för ett system för tidig varning. När det gäller tillkännagivandet av en kris på gemenskapsnivå delar jag föredragandens åsikt att tröskelvärdet på 10 procent som föreslås av kommissionen inte räcker till för det möjliga scenariot med hundraprocentiga avbrott i gasförsörjningen i vissa områden. Det bör därför vara möjligt att tillkännage en kris på gemenskapsnivå för en viss geografisk region.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE) , skriftlig. – (PT) Denna förordning bidrar till att lösa gasförsörjningskrisen i Europa. Det är nödvändigt att fastställa regler för att skydda och förbättra gasförsörjningen i Europa. För att förbättra unionens krishantering anser jag att det är av högsta vikt att vi ser till att få en ökad sammanlänkningskapacitet mellan medlemsstaterna och en bättre samordning av insatserna. På samma sätt håller jag med om den betydelse man i förordningen fäster vid att medlemsstaterna och kommissionen ska upprätta förebyggande planer och krisplaner. Svaret på krissituationer bör också ge utrymme för större flexibilitet för att man ska kunna ta itu med kriser av varierande varaktighet och intensitet.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) EU:s gasförsörjning är en strategiskt prioriterad fråga, särskilt i en tid då importberoendet har ökat markant. Gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina och den fortsatt höga graden av oförutsägbarhet kring hur dessa östeuropeiska partner agerar tvingar EU att vidta åtgärder för att diversifiera sin gasförsörjning och sina transitvägar. Tyvärr har viktiga projekt såsom Nabucco trots de många debatterna i detta ämne stannat av i ett inledande skede, vilket innebär att beroendet kvarstår, liksom i förlängningen Europas sårbarhet i samband med denna fråga. Jag hoppas att denna förordning, som är effektivare än det direktiv (2004/67/EG) den ersätter, eftersom den kan tillämpas direkt, kommer att ge impulser till Nabucco-projektet och andra alternativa lösningar, samtidigt som den ger förmåga att svara på ett snabbt, väl samordnat och effektivt sätt i händelse av ett försörjningsavbrott.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Att minska energiberoendet i EU bör ha högsta prioritet i vår gemensamma energipolitik. Vi vet alla vad som behöver göras för att uppnå detta, och det sammanfaller med våra åtaganden för att bekämpa klimatförändringarna: Vi måste göra energibesparingar på 20 procent, främst genom energieffektivisering, och öka andelen förnybara energikällor till 20 procent år 2020, samtidigt som vi diversifierar våra energikällor. EU måste också garantera solidaritet inom energisektorn med var och en av sina medlemmar, genom att förbättra förvaltningen av gas- och oljelager i medlemsstaterna och planera för byggandet av en infrastruktur som kan föra över energi till länder som står inför en bristsituation. Vi behöver en europeisk politik som finansieras gemensamt av EU och medlemsstaterna om vi ska kunna möta utmaningarna på energi- och miljöområdet och bidra till att skapa tillväxt under de kommande årtiondena.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om förslaget till förordning om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen eftersom jag anser att det krävs mer samordnade åtgärder på EU-nivå så att eventuella framtida kriser ska kunna hanteras bättre.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Gasen står i dag för mer än en fjärdedel av den energi som levereras till EU, och mer än hälften av den kommer från leverantörer utanför EU. År 2020 kommer mer än 80 procent av den gas som förbrukas att importeras, och redan i dag är en del medlemsstater helt beroende av gasimport.

Detta väcker allvarliga frågor om försörjningstrygghet, vilket den senaste krisen har visat. Naturligtvis innebär den här situationen att det krävs EU-åtgärder för att se till att det finns tillräcklig infrastruktur med kapacitet att förebygga och lösa oväntade problem med gasförsörjningen. Vi måste också så snart som möjligt titta på de problem som uppstår när det gäller en tryggad naturgasförsörjning i EU och riskerna i samband med transiteringen.

Det nuvarande förslaget bygger – av förklarliga skäl – på tre grundläggande frågor, som motiverar varför jag röstade för betänkandet: (i) den nya EU-förordningens direkta tillämplighet, (ii) upprättandet av förebyggande åtgärdsplaner och beredskapsplaner i händelse av ett avbrott i försörjningen, och (iii) stärkandet av Europeiska kommissionens roll när det gäller att samordna krisinsatserna och tillkännage att en krissituation föreligger på EU-nivå eller regional nivå, vilket innebär att principen om solidaritet mellan medlemsstaterna införs.

  José Manuel Fernandes (PPE) , skriftlig. – (PT) Denna förordning om tryggad naturgasförsörjning och om upphävande av direktiv 2004/67/EG ger ett konkret svar på ett verkligt problem som unionen står inför. Denna situation blev uppenbar under gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina förra vintern, när miljoner européer och vår egen ekonomi drabbades hårt. En tryggad försörjning av energi, särskilt gas, är avgörande för en ekonomisk och social stabilitet och välfärd. Med tanke på de kriser vi har bevittnat i EU, vilka vanligtvis inträffar i tider då människor i första hand behöver energi för att klara av extremt kallt väder, garanterar denna nya EU-lagstiftning en insatsberedskap som samordnas på EU-nivå, både för att tillhandahålla tjänster till konsumenter och för att hantera avbrott i försörjningen från tredjeländer. Om denna förordning genomförs kommer EU att bli avsevärt mindre sårbart vid avbrott i försörjningen från tredjeländer, och de europeiska gasbolagens ledande roll i världen och unionens geopolitiska ställning som en strategisk global aktör kommer att stärkas. Jag välkomnar också kravet på förebyggande åtgärdsplaner.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi är medvetna om den oro som uttryckts i fråga om en tryggad gasförsörjning, och här måste medlemsstaterna spela en aktiv roll, särskilt genom sina respektive behöriga myndigheter, men vi anser att frågan om gas från Ryssland är överdriven. Om ni oroar er för problem är lösningen att förhandla och diversifiera försörjningskällorna och produktionen, och inte att använda denna förevändning för att fördjupa den europeiska integrationen och främja koncentrationen och centraliseringen av beslut, inte minst i fråga om infrastrukturprojekt som stöder integrationen av den inre gasmarknaden.

Som jag sade i debatten är den viktigaste frågan för framtiden den förväntade oljekrisen, och på grund av denna bör EU aktivt främja en ersättning av raffinerade oljeprodukter i sina flottor, och den bästa ersättningen för dem är naturgas.

Dessutom bör vi inte glömma att det finns naturgas av icke-fossilt ursprung: biometan som tillverkas av avfall. Det finns faktiskt flera EU-länder som redan producerar biometan, framför allt Sverige, Schweiz och Spanien. Det är en lösning som bör uppmuntras genom EU-investeringar.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) De viktigaste frågorna i detta betänkande är regional öppenhet, solidaritet och samarbete. En tryggad gasförsörjning måste garanteras för den ekonomiska utvecklingen och politiska stabiliteten i EU.

  Adam Gierek (S&D), skriftlig. – (PL) En tryggad gasförsörjning är beroende av diversifiering av försörjningsvägar och försörjningskällor för att undvika att tredjeländer får monopol, och även av att man utnyttjar marknadsmekanismerna och eliminerar effekterna av avbrott i försörjningen. Det är nödvändigt att göra en tydlig åtskillnad mellan olika gaskonsumenter: hushållen, de gaseldade kraftverken och industrin. I förordningen har tonvikten lagts på de stora konsumenternas möjlighet att snabbt övergå till andra bränslen. Man bör dock komma ihåg att gasturbiner inte gör det enkelt att använda andra bränslen. Ett annat problem är oklarheten kring förhållandet mellan solidaritet och marknadsprinciper.

Det finns ett brådskande behov av att specificera principer för att fastställa gaspriser i händelse av försörjningskriser. Trots att EU inte har mycket egen gas sker en övergång till detta bränsle, medan kol, som EU har, snart inte kommer att användas – inte ens i sådana situationer – eftersom Europeiska kommissionen tror på den osannolika hypotesen om kolets antropogena inverkan på klimatet. Ryssland oroar sig inte över detta, och eftersom landet räknar med en stor utländsk efterfrågan anpassar det sitt eget energisystem till kol och kärnkraft. Jag stödde denna förordning, men vi måste förstå att den bara löser en liten del av problemet med energitrygghet.

De skadliga bestämmelserna i klimat- och energipaketet kommer oundvikligen att leda till att mitt hemland, Polen, förlorar den energitrygghet som det har i dag. Snart kanske Polen kommer att drabbas av ett underskott på så mycket som 10 procent av sitt energibehov.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) Förordningen om en tryggad naturgasförsörjning är ett viktigt steg i riktning mot att omsätta principen om solidaritet mellan medlemsstaterna i praktiken när det gäller politiken för en tryggad naturgasförsörjning. Särskilt vår region, som i stor utsträckning är beroende av en enda leverantör, kommer att gynnas av de åtgärder man har enats om som en del av förordningen. Denna fråga är också av avgörande betydelse för en korrekt fungerande inre marknad. Förordningen kommer att bidra till att undvika och lösa gaskriser och därigenom se till att den inre marknaden kommer att kunna fungera korrekt och fortsätta att utvecklas. Polen kommer att gynnas av en gemensam gaspolitik.

Tack vare bestämmelserna i förordningen kommer Polen att kunna räkna med stöd från EU i nödsituationer och, vilket är än viktigare, landet kommer att delta i EU:s politik i denna fråga, delvis tack vare de förebyggande åtgärdsplaner och krisplaner som kommer att utarbetas i varje medlemsstat. Av särskild betydelse är bestämmelserna om skyldigheten att tillkännage en kris på gemenskapsnivå (om två medlemsstater tillkännager att en krissituation föreligger) och kriteriet med geopolitiska risker i den samlade riskutvärderingen när det gäller frågan om säkrad tillgång till gas.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag instämmer i detta betänkande, för i dagens läge har det blivit särskilt viktigt att garantera konsumentskydd samt diversifierade och oavbrutna leveranser av gas. Miljontals EU-medborgare och EU:s ekonomi drabbades hårt under gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina. Energitryggheten är en av EU:s viktigaste prioriteringar. För att vi ska kunna åstadkomma energitrygghet måste det finnas en enad ståndpunkt om EU:s politik och samordnade åtgärder. Därför måste det finnas samarbete på regional och gränsöverskridande nivå, och beslut måste antas på ett flexibelt sätt. Slutligen håller energipolitiken, som tidigare enbart har grundats på nationella intressen, i allt högre grad på att bli en fråga på EU-nivå. Energigemenskapen måste bygga på konkurrenskraft, hållbarhet och i synnerhet försörjningstrygghet. Om denna förordning genomförs kommer EU att bli avsevärt mindre sårbart vid avbrott i försörjningen från tredjeländer, och de europeiska gasbolagens ledande roll i världen och unionens geopolitiska ställning kommer att stärkas. Samtidigt måste Litauen sträva efter att diversifiera energikällorna: diskussionerna om byggandet av ett nytt kärnkraftverk måste vara välgrundade och inte bara förbli tomt prat, för detta påverkar utan tvivel också energibroarna till väst och byggandet av terminaler för flytande naturgas. Ju fler alternativ Litauen skaffar sig när det gäller energikällor, desto säkrare kommer landet att bli. Vi måste göra allt för att se till att vi i framtiden inte är konsumenter av rysk energi, utan i stället affärspartner, som kan sörja för att energi kan överföras från öst till väst.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Eftersom det bara finns en begränsad mängd naturgas i världen är det viktigt att försörjningen av naturgas till dem som mest behöver den tryggas. Med detta beslut kan man tillkännage ”kris på EU-nivå” för en särskilt drabbad geografisk region. Detta kommer att hjälpa de utsatta energikonsumenter vars gasleveranser påverkas plötsligt.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Alejo Vidal-Quadras betänkande om förslaget till förordning eftersom jag anser att det är värdefulla åtgärder som har vidtagits för att utöka samarbetet mellan medlemsstaterna för att trygga naturgasförsörjningen.

Gaskonsumtionen i Europa har under de senaste tio åren ökat i snabb takt och med minskande inhemsk produktion och en stadig ökning av import har det blivit nödvändigt att lösa problemen inom sektorn på ett samordnat sätt. Mot bakgrund av den nya situationen ansåg Europeiska kommissionen att det krävs mer än bestämmelserna i direktiv 2004/67/EG, som för närvarande är i kraft, för att nå större harmonisering av de nationella lagstiftningarna.

Jag instämmer i huvudtanken bakom denna förordning som syftar till att företag och kunder ska få en trygg gasförsörjning, även vid försörjningsavbrott, genom främjande av investeringar, inte minst i infrastruktur.

Jag anser att det är grundläggande att ha en tillräcklig och diversifierad gasinfrastruktur, särskilt i områden som är isolerade från energikällor. Till sist skulle jag vilja framhäva kravet på att upprätta nationella krisplaner och identifiera solidaritetsmekanismer som kan aktiveras i krislägen på EU-nivå.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) I en värld som nyligen dominerades av stigande och sjunkande oljepriser och avbrott i naturgasförsörjningen ökar oron i EU för bristande energitrygghet. Vi blir allt mer medvetna om hur sårbara vi är för dessa störningar. Följaktligen måste konkreta åtgärder vidtas för att anta en effektiv energipolitik.

Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att energitryggheten måste vara ett huvudinslag i EU:s övergripande säkerhet och att det är ett strategiskt mål för EU att garantera en stadig energiförsörjning. Förebyggande åtgärder och krisåtgärder måste fastställas som en del av de nationella planerna, samtidigt som hänsyn tas till behovet av att samordna dessa planer på EU-nivå.

Jag stöder förslaget till förordning om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen och om upphävande av direktiv 2004/67/EG. Om en sådan förordning tillämpas fullt ut utan fördröjning, vid sidan av lagstiftning för den inre marknaden, kommer detta avsevärt att minska EU:s sårbarhet internationellt.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) En trygg gasförsörjning i EU bör garantera alla europeiska medborgare tillgång till energi för sina grundläggande behov, till exempel matlagning och uppvärmning, och trygga tillgången för nödvändiga offentliga tjänster, till exempel sjukhus och skolor. Bevarade arbetstillfällen bör också garanteras.

Det här måste vara prioriteringar och det krävs offentlig politik för att förverkliga dem. Den allmänna säkerheten får inte åsidosättas till förmån för marknaden eller kampen för att ha kontroll över resurserna. Förebyggande åtgärder är centrala precis som solidaritet mellan medlemsstaterna om det uppstår energikriser eller katastrofer.

Energitrygghet är ett bevis för betydelsen av decentralisering, variation och närhet för produktionsförfaranden samt för samordning av nationella nät. Småskalig produktion anses därför vara den bästa garantin för att trygga den energiförsörjning som krävs för allmänhetens behov.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) I Alejo Vidal-Quadras betänkande framställs EU:s nya förordning om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen. Betänkandet är utan tvivel ett effektivt instrument för att undvika den ökande risken att gasförsörjningen stoppas vid en kris.

Detta är en mekanism som skulle ge alla familjer bättre skydd utan att medföra någon form av förvrängning av marknaden, som kommer att fortsätta att styra försörjningen. Betänkandet förtjänar också en positiv röst för det precisa sätt som man behandlar vissa hittills oklara huvudfrågor på. Jag tänker på de förebyggande åtgärderna och strategierna för att hantera krissituationer. Leverantörer som utnyttjar svagheten i vårt system under kristider kommer hädanefter att stöta på mycket mer svåröverkomliga hinder.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Den här texten gör naturgas till en hushållsvara. Det är inte en hushållsvara. Det är en energiresurs och därför en gemensam mänsklig tillgång, som utmärker sig genom att vara ett fossilt bränsle. Av dessa båda skäl måste denna resurs användas med den återhållsamhet som krävs för att skydda vårt ekosystem i enlighet med de europeiska medborgarnas och mänsklighetens allmänna intresse.

Att utsätta naturgas för den inre gasmarknadens konkurrenskraft och spekulationer och försöka åstadkomma flera entry- och exitpunkter är rena vansinnet, och något som enbart kommer att gynna aktieägare i gasföretag. Att försöka införa en förlängning av dessa strategier även vid försörjningsavbrott är att gäcka Europas medborgare. Det är hög tid att vi inrättar ett offentligt energicentrum för att gynna de europeiska medborgarna.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Gas blir allt viktigare som energikälla i EU. De senaste händelserna har visat hur viktigt det är att trygga gasförsörjningen, eftersom EU är starkt beroende av gas från Östeuropa, särskilt Ryssland. Konkreta åtgärder måste därför vidtas för att upprätta en inre gasmarknad och åstadkomma effektiv konkurrens på marknaden, så att EU kan uppnå högsta säkerhet i försörjningen till alla medlemsstaterna. För att nå detta mål måste vi anta en gemensam, effektiv strategi för att trygga försörjningen av detta bränsle. Denna strategi måste bygga på bestämmelser för öppenhet, solidaritet och politik som är förenlig med den inre marknadens funktion. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag röstade för resolutionen eftersom EU inte ska behöva vara beroende av vilket humör ledarna råkar vara på i transitländerna Ukraina och Vitryssland. Jag är övertygad om att vi med denna omröstning sänder ut en tydlig signal till dem som vill göra en extra förtjänst på transit av kolväten genom spekulation och utpressning. Jag skulle även vilja att frågan om ett gemensamt oljepris för alla EU-medlemsstater undersöks i samband med denna förordning. För närvarande får Tyskland gas till en tredjedel av det pris som Lettland betalar.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) För EU är det viktigt att uppnå ett visst oberoende när det gäller gasförsörjning från tredjeländer och därför är det centralt att samarbeta inom unionen där så är meningsfullt. Samtidigt bör dock den grundläggande behörigheten på området energipolitik ligga kvar på nationell nivå, och här går man i vissa avseenden för långt i betänkandet. Av denna anledning lade jag ned min röst.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag instämmer i åsikten att EU måste dra lärdom av det som nyligen inträffat och vara redo om det skulle uppstå en ny gasförsörjningskris. Som vi kan se räcker det inte alltid med nationella åtgärder för att avhjälpa försörjningsavbrotten.

EU:s medlemsstater måste förbereda och samordna krishanteringsplaner både på regional nivå och gemenskapsnivå. Beklagligt nog har vissa av EU-medlemsstaterna med tiden blivit beroende av en enda gasleverantör. Om en kris skulle uppstå, skulle situationen bli särskilt farlig för de regioner som inte är förenade genom det transeuropeiska gasnätet. Dessa ”energiöar” behöver i synnerhet gemenskapens finansiella stöd för att koppla ihop sina gasnät till det gemensamma EU-systemet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder till fullo betänkandet av Alejo Vidal-Quadras. Gasförsörjningen och således energiförsörjningen är central för EU och dess utveckling och välstånd.

Det är därför nödvändigt att inta ett europeiskt synsätt och en europeisk strategi. Det står för mycket på spel här, och vi kan inte överlåta åt de enskilda nationella systemen att hantera frågan. Jag stöder en gemensam energistrategi som syftar till att inrätta ett tydligt och hållbart energisystem som kan stärka den potentiella försörjningen.

Ett gemensamt synsätt får emellertid inte innebära att en enda interlokutör står för försörjningen. Vi har sett vilken roll energifrågan spelar på den geopolitiska arenan och hur den kan inverka på förhållandet stater emellan. För att förhindra kriser och kritiska situationer anser jag därför att det är tillrådligt att förhandla och utnyttja alla försörjningskanaler från öst, från Kaukasus eller andra sidan av Medelhavet. Detta skulle förhindra att EU återigen blir sårbart på energiområdet samtidigt som vår internationella geostrategiska roll på nytt skulle bekräftas.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Bland alla de olika slags fossila bränslen som finns tillgängliga är gas det som ger upphov till minst koldioxidutsläpp, vilket gör att det har en central roll i Europas övergång till ett energisystem med låga koldioxidutsläpp. För närvarande utgör gas en fjärdedel av den primärenergi som konsumeras i Europa, och nästan 60 procent av den mängd gas som konsumeras kommer från import. Även om Europa 2020-målen för förnybara energikällor, energieffektivitet och minskade utsläpp av växthusgaser skulle kunna bidra till att stabilisera den ökade efterfrågan på gas, skulle den minskade egna produktionen dock kunna leda till en situation där EU:s beroende av gasimport förblir på samma nivå eller till och med ökar. Gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina i januari 2009, som ledde till en 30-procentig minskning av EU:s gasimport under två veckor, belyste tydligt att den situation som råder, där beroendet av gasimport och de risker som är förbundna med försörjning och transit växer, gör att det nuvarande direktivet om en trygg gasförsörjning måste ses över och en fullt avreglerad inre energimarknad måste fullbordas, vilket innebär att det snarast måste vidtas åtgärder som ökar energitryggheten för gas i EU.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Vi minns alla den avbrutna gasförsörjningen från Ryssland till Ukraina under vintern 2008–2009, som ledde till att 17 medlemsstater inte fick någon gasförsörjning och att väldigt många medborgare blev utan uppvärmning samtidigt som utomhustemperaturerna var på lägsta nivå. Vi måste göra vad vi kan för att förhindra att detta någonsin händer igen. Jag röstade för betänkandet av min kollega Alejo Vidal-Quadras om förslaget till förordning om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen i Europa. Jag välkomnar inledningen i denna nya lagstiftning där det föreskrivs att gasföretagen ska säkerställa försörjningen av gas till ”skyddade” kunder (hushåll och nödvändiga tjänsteinrättningar, till exempel sjukhus) under 30 dagar i en krissituation. Detta är verkliga framsteg. Europeiska kommissionens mekanism för att tillkännage en ”kris på unionsnivå” eller en ”kris på regional nivå” kommer att underlätta utnyttjandet av snabba, samordnade åtgärder för att så snabbt som möjligt få bukt med alla slags kriser i framtiden.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Den lagstiftning som har antagits i dag är ett välkommet, om än försenat, steg mot att ta itu med de återkommande avbrotten i vår gasförsörjning. I den slutgiltiga texten går man betydligt längre än vad som var avsett från början. I synnerhet blir kommissionen ansvarig för samordning av hela EU i krissituationer. Man uppmärksammar även enskilda konsumenters behov genom att se till att det ska finnas en minimigasreserv som räcker i 30 dagar för alla europeiska hushåll i händelse av ett försörjningsavbrott, och man kräver teknik för omvända flöden för alla gassammanlänkningar, vilket kommer att göra det möjligt att reagera flexibelt på kriser. Tyvärr saknar EU en samstämd strategi för gasens roll i den europeiska energipolitiken.

Gas kommer utan tvivel att spela en roll i EU:s övergång till en ekonomi som bygger på förnybara energikällor, och EU måste ta sig an detta på ett mer strategiskt sätt. Situationen för gas förändras, oavsett om det beror på nya energikällor och resurser (till exempel skiffergas) eller nya åtgärder som inverkar på efterfrågan, till exempel EU:s lagstiftning om byggnaders energiprestanda. De gröna anser att kommissionen noggrant måste granska denna utveckling och genomföra en lämplig analys av gasförsörjningen och gasens roll före EU:s ”energitoppmöte” i februari nästa år.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi stöder betänkandet om gasförsörjningen eftersom det syftar till att minska EU:s sårbarhet, samtidigt som det garanterar gasförsörjning till hushåll, små och medelstora företag och tillhandahållare av viktiga sociala tjänster, även i svåra situationer.

I texten betonas också öppenhet, eftersom det bara kommer att vara möjligt att fatta effektiva beslut om det föreligger korrekt information. Slutligen framhäver man i texten den solidariska anda som krävs för att se till att alla medlemsstaterna får tillgång till en tillräckligt stor mängd gas åt sina kunder i händelse av en kris. Detta är ett synsätt som talman Buzek delar, som har organiserat ett sammanträde mellan unionens 27 nationella parlament och Europaparlamentet om att skapa en europeisk energigemenskap.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) De senaste åren har det förekommit ett antal avbrott i gasförsörjningen inom hela EU, vilka har orsakats av tvister mellan leverantörer och transitländer, bland annat tvisten mellan Ryssland och Ukraina i januari 2009. Dessa avbrott visar att det är absolut nödvändigt att EU diversifierar sin gasförsörjning. Jag välkomnar särskilt kravet i betänkandet på en utvärdering av fördelarna med anläggningar för flytande naturgas. I Wales har vi en högmodern anläggning i South Hook, Milford Haven, som avsevärt skulle kunna bidra till att minska en del av EU:s beroende av gasimport, som ofta kommer från instabila och odemokratiska delar av världen.

Betänkande: Csaba Sógor (A7-0231/2010)

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Vi är alla medvetna om den senaste miljökatastrof som har drabbat Pakistan, de omfattande skador som har orsakats landet, de skadade grödorna, de över tio miljoner människor som har tvingats på flykt och de tusentals människor som har dött. Det är vår plikt att hjälpa landet och utarbeta samordningsinitiativ och initiativ som bygger på solidaritet för att underlätta en snabb återhämtning.

Vi får dock inte glömma behovet att göra Europa till ett säkert område, eftersom detta område tyvärr under flera år har äventyrats av ett ständigt flöde av olaglig invandring och olaglig handel. I avtalet om återtagandeförfaranden, som nåtts efter åtta års förhandlingar mellan Europeiska kommissionen och Pakistan, fastställs en tydligare ram för samarbete och gemensamt ansvar och detta avtal anses vara ett verktyg för att förhindra olaglig handel och människohandel. Avtalet skulle förhindra situationer med återsändande utan EU:s övervakande.

Medlemsstaterna måste först uppfylla relevanta skyldigheter som följer av folkrätten, till exempel principen om ”non-refoulement” (förbud mot avvisning och utvisning i vissa fall), vilka kommer att inverka på förfarandet, eftersom staterna måste göra en bedömning av risken för misshandel i ursprungslandet.

Vi kommer också att garantera Pakistan ett långvarigt samarbete och ge incitament för tekniska biståndsprogram och program för ekonomisk och social utveckling samt för kampen mot arbetslöshet och socialt utanförskap.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Ett avtal med Pakistan är ett positivt steg som Europa måste ta på sin väg mot en beslutsam politik för att motverka olaglig invandring. De europeiska medborgarna efterfrågar i dag en bättre säkerhet och en strikt politik för att kontrollera invandringsflödet till våra länder. Varje text som i likhet med denna underlättar förfarandet för att återsända människor som inte har rätt att stanna på EU:s territorium bör välkomnas varmt som ett gemensamt europeiskt svar på våra medborgares krav.

Vissa av mina kolleger har yttrat sig om levnadsvillkoren för återvändande personer till Pakistan, men jag anser att detta – samtidigt som det är en viktig fråga – inte får hindra ett avtal som i varje fall innefattar ett åtagande från EU:s sida om att få Pakistan att lämna nödvändiga minimigarantier beträffande mänskliga rättigheter och behandling av flyktingar i framtiden. Europa måste inrikta sina diplomatiska och politiska satsningar på detta, samtidigt som vi inte ska avstå från att inom våra egna gränser garantera det som medborgarna begär av oss, nämligen säkerhet och respekt för lagstiftningen. Därför röstade jag för betänkandet.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har godkänt ett återtagandeavtal mellan EU och Pakistan som kommer att underlätta utvisningen av ett stort antal pakistanska medborgare som utan tillstånd uppehåller sig i Europa. Även om vi behöver avtal med tredjeländer som fastställer förfaranden för återtagande av människor som uppehåller sig utan tillstånd i Europa är Pakistan ett särskilt fall. Islamabad har fortfarande inte ratificerat 1951 års Genève-konvention angående flyktingars rättsliga ställning. Avtalet gäller även personer som har transiterats genom Pakistan, av vilka många är afghanska medborgare. Det kommer nu att bli enklare att sända tillbaka dessa till det krigsdrabbade land som de flytt från. Detta kan inte godtas. Sommarens översvämningar försatte dessutom Pakistan i en av landets största kriser någonsin. I den nuvarande situationen är det inte möjligt att återvända säkert till detta land, som redan har problem med ett mycket stort tillflöde av flyktingar. Att formulera en humanistisk och förnuftig invandringspolitik är en av samhällets grundläggande utmaningar och det måste göras med tillbörlig respekt för lagstiftningen. Därför kan jag inte stödja återtagandeavtalet förrän Pakistan ratificerar Genève-konventionen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det är ett välkänt faktum att många olagliga invandrare kommer från Pakistan. Det finns därför anledning att införa snabba och effektiva åtgärder för att kontakta landets myndigheter.

Jag är medveten om reservationerna från parlamentets vänsterpolitiker mot detta avtal, men jag anser att de blandar ihop olaglig invandring med rätten till asyl och goda personliga åsikter med god offentlig politik.

Jag instämmer i innehållet i resolutionen. Avtalet mellan EU och Pakistan handlar inte bara om det som kallas återtagande. Det är bra att avtalet även är bilateralt och syftar till att utlämna, eller om vi så önskar, utvisa olagliga invandrare från respektive territorier.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med detta avtal är att öka samarbetet mellan regeringarna i EU-medlemsstaterna och Pakistan för att påskynda återtagandeförfarandet. För detta ändamål fastställs i avtalet att ett land har skyldighet att på ömsesidiga grunder återta sina egna medborgare och under vissa omständigheter även tredjelandsmedborgare och statslösa personer. Avtalet innehåller även nödvändiga tekniska bestämmelser om återtagandeförfarandet. Pakistan är ett viktigt ursprungs- och transitland för migranter som inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för inresa till eller vistelse eller bosättning i en EU-medlemsstat. Trots att det har krävts tio år av förhandlingar välkomnar jag antagandet av detta avtal, som är att föredra framför de tidigare tillfälliga avtalen i sammanhanget och som kommer att få en positiv inverkan inte enbart på förbindelserna mellan EU och Pakistan, utan även på hela regionen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vår röst mot ett undertecknande av avtalet om återtagande av personer utan uppehållstillstånd är motiverad, främst för att avtalet skapar en situation med rättslig osäkerhet. Det viktigare skälet är emellertid vår kritik mot EU:s invandringspolitik.

Avtalets rättsliga beskaffenhet garanterar inte respekt för invandrares rättigheter. Det gör dem till brottslingar, vilket har fördömts av många organisationer, det ålägger Pakistan skyldigheten att återta egna medborgare som har råkat i strid med lagen och det syftar till att göra Pakistan ansvarigt för att landet återtar afghanska medborgare som har passerat genom landet.

Avtalet är också ett ytterligare uppenbart exempel på det hyckleri som dominerar EU:s beslut, som vill två sina händer för att slippa ansvaret i den situation som blir allt värre för både de afghanska medborgarna, till följd av USA:s invasion och Natos fortsatta ockupationskrig, och de pakistanska medborgarna, i det krig som nu har kommit att omfatta även Pakistan.

Enligt EU är personer som flyr på grund av krig, svält och misär i sitt sökande efter anständiga levnadsvillkor för sig själva och sina familjer olagliga invandrare eller till och med terrorister. Enligt EU är de invandrare som flyr från Natos förbrytelser, lockas av brottsliga ligor och utnyttjas som billig arbetskraft under förhållanden som liknar slaveri olagliga invandrare som måste utvisas. Detta är ett ställningstagande som inte kan godtas.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot återtagandeavtalet mellan EU och Pakistan. Avtalet är det tolfte i sitt slag, men det första som måste godkännas av Europaparlamentet. Trots flera krav som riktats till Europeiska kommissionen saknas utvärderingar av eller rapporter om tidigare avtal, vilka skulle ha gett oss en klar uppfattning om förutsättningarna för genomförandet av sådana avtal. Framför allt när det gäller Pakistan, där den politiska situationen är oerhört bräcklig, väcker detta avtal protester på ett flertal punkter. Pakistan är inte känt för att samvetsgrant respektera mänskliga rättigheter och landet är heller inte delaktigt i internationella konventioner angående flyktingar och statslösa personer. Detta borde ha varit en ofrånkomlig förutsättning i förhandlingarna. Det finns dessutom fortfarande ett stort antal gråzoner i avtalet. Det lämnas ingen garanti för att minderåriga ska undantas från dess omfattning, och förfarandena och tidsfristerna är något otydliga. Genom att godkänna detta avtal skapar Europaparlamentet ett olyckligt prejudikat och går miste om ett tillfälle att visa upp bilden av en institution som bryr sig om respekten för mänskliga rättigheter och som kräver större öppenhet i liknande avtal.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade mot denna rekommendation. Samtidigt som Pakistan tar emot fler flyktingar än något annat land i världen har landet inte undertecknat Genève-konventionen angående flyktingar. EU får inte ägna sig åt förvisning av personer utan hänsyn till deras grundläggande rättigheter. Vi måste se till att de mänskliga rättigheterna garanteras.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade mot detta betänkande eftersom återtagandeavtalet mellan EU och Pakistan kommer att innebära att det blir möjligt att sända personer till ett land som inte har undertecknat 1951 års Genève-konvention, inte respekterar mänskliga rättigheter och inte har den säkerhet inom de egna gränserna som krävs för de människor som återsänds.

EU kommer heller inte att respektera rätten till asyl om medborgare från andra länder – till exempel Afghanistan – återsänds till Pakistan för att de har kommit till EU via Pakistan. Detta skulle kunna leda till att personerna i fråga blir utvisade flera gånger i rad, från ett land till ett annat, medan EU inte har någon kontroll över skeendet. Återtagandeavtalet innehåller heller inte några garantier eller övervakningsmekanismer. Det är fullt av rättsliga kryphål och otydligheter och saknar respekt för skydd av personuppgifter.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Här i parlamentet har vi fördömt Pakistan vid ett flertal tillfällen för dess diskriminerande politik och den förföljelse som bedrivs där, framför allt av afghanska flyktingar. För knappt en månad sedan blev miljontals pakistanska medborgare hemlösa på grund av förfärliga översvämningar.

Detta avtal är ett hån mot all mänsklig verklighet. Inte nog med att avtalet strider mot artikel 13 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, avtalet strider också, precis som alla andra avtal av detta slag, mot principerna om skydd för flyktingar. Att rösta för denna text vore att förneka internationell rätt och humanism, som EU fortfarande påstår sig värna om. Jag röstade emot.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Att motverka olaglig invandring har alltid varit en prioritet för EU. Förhandlingarna om det avtal med Pakistan som precis har antagits har pågått flera år och för mig förefaller det vara ett balanserat avtal som endast syftar till att utlämna personer som olagligen uppehåller sig i EU. Av denna anledning omfattar texten inte asylsökande eller personer som har för avsikt att bosätta sig i EU och som av detta skäl försöker få värdlandets myndigheter att reglera sin situation. Vi får inte blanda ihop olaglig invandring med personer som lagligen vill bosätta sig i EU. Det är därför mycket viktigt att fortsätta utöva påtryckningar mot Pakistan så att landet ratificerar 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Att motverka olaglig invandring bör egentligen vara en självklarhet för varje stat, snarare än ett påtryckningsmedel. Återtagandeavtal är viktiga för att se till att överföringsförfaranden är tydliga när en asylansökan avslås. Tidigare erfarenheter har visat att de dispyter som uppstår annars kan pågå i åratal och att de olagliga invandrarna kan utnyttja denna fördröjning till att gå under jorden och försvinna. Vi måste motverka missbruk av asylsystemet och falska asylsökande inom hela EU och ge gränsförvaltningsbyrån Frontex större befogenheter. Ekonomiska migranter måste återsändas till sina ursprungsländer, vilket innebär att det måste inrättas ett enhetligt EU-program för återvändande som också genomförs i praktiken. Jag stöder avtalet med Pakistan och ser det som ytterligare ett steg mot att sätta stopp för det ökande, okontrollerbara flödet av ekonomiska migranter och deras inbillade drömmar om paradiset.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Återtagandeavtal med tredjeländer är viktiga instrument för att motverka olaglig invandring till EU och bidra till unionens säkerhet. Pakistan är ett viktigt ursprungs- och transitland för migranter som inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för inresa till eller vistelse eller bosättning inom EU. Målet med avtalet är att förbättra samarbetet mellan förvaltningarna i den begärande respektive den anmodade staten, så att återtagandet går snabbare och är mer effektivt. Jag röstade därför för betänkandet.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade mot detta betänkande eftersom återtagandeavtalet mellan EU och Pakistan kommer att innebära att det blir möjligt att sända personer till ett land som inte har undertecknat 1951 års Genève-konvention, inte respekterar mänskliga rättigheter och inte har den säkerhet inom de egna gränserna som krävs för de människor som återsänds. EU kommer heller inte att respektera rätten till asyl om medborgare från andra länder – till exempel Afghanistan – återsänds till Pakistan för att de har kommit till EU via Pakistan. Detta skulle kunna leda till att personerna i fråga blir utvisade flera gånger i rad, från ett land till ett annat, medan EU inte har någon kontroll över skeendet. Återtagandeavtalet innehåller heller inte några garantier eller övervakningsmekanismer. Det är fullt av rättsliga kryphål och otydligheter och saknar respekt för skydd av personuppgifter.

De senaste översvämningarna i landet utgör ytterligare en anledning till oro för hur det ska gå för de personer som återsänds dit. För bara två veckor sedan uttryckte Europaparlamentet sina bekymmer angående den humanitära situationen i Pakistan till följd av katastrofen. Högerflygelns hyckleri kommer att framgå tydligt om detta otagbara återtagandeavtal antas. Det kommer inte att få min röst.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Precis som 385 av mina kolleger röstade jag för återtagandeavtalet mellan EU och Pakistan som reglerar återtagande av personer utan uppehållstillstånd i EU.

Efter åtta års förhandlingar mellan kommissionen och Pakistan utgör detta instrument ett komplement till elva andra återtagandeavtal som avsevärt stärker den asyl- och invandringspolitik som EU avser att införa. Det utgör en rättslig ram som bygger på internationell rätt och framför allt på principen om ”non-refoulement”, som innebär att en person inte ska utvisas till en stat ”varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning”.

Till dem som förtalar detta vill jag säga att avtalet åtminstone har den förtjänsten att det är enhetligt och effektivt på EU-nivå, däremot finns det ingenting som hindrar medlemsstaterna från att ingå bilaterala avtal. Vår migrationspolitik är omfattande och inbegriper kampen mot olaglig invandring, som måste motverkas varje gång ett tillfälle ges.

På detta sätt kan vi bäst skydda potentiella migranter som vill söka sig till ett ”europeiskt eldorado” och för vilka det oftare är fallet än inte är fallet att de blir offer för ekonomiskt utnyttjande och samvetslösa smugglare som bedriver handel av alla slag.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Jag beklagar djupt omröstningen till förmån för detta avtal. Pakistan är det land som redan hyser det största antalet flyktingar i världen och det har inte ens undertecknat Genève-konventionen angående flyktingar. Med detta avtal inriktar sig medlemsstaterna i första hand på afghanska medborgare. Det är höjden av cynism och oanständighet att återsända personer som fallit offer för ett krig som medlemsstaterna själva deltar i.

I likhet med de pakistanska myndigheterna har Europeiska kommissionen heller inte kunnat klargöra genomförbarheten och följderna av detta avtal för oss. Ingen vet någonting om det. Det är oansvarigt av mina kolleger här i Europaparlamentet att avstå från våra nya förmåner genom Lissabonfördraget och blint godta Europeiska kommissionens undermåliga garantier i fråga om ett avtal som riskerar att ge upphov till kränkningar av mänskliga rättigheter.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi stöder betänkandet om ingående av avtalet mellan EU och Pakistan om återtagande av personer utan uppehållstillstånd. Avtalet bidrar till att stärka kampen mot olaglig invandring till EU och underlättar förfarandet med att utvisa pakistanska medborgare utan uppehållstillstånd och deras återtagande till ursprungsländerna. Vårt mål bör vara att utöka detta slags avtal till att omfatta även andra länder som det ofta kommer olagliga migranter från.

Ofta förspills det tid vid tillfälliga asylcentrum på att få tillstånd till återsändande från ursprungslandet när medborgarskapet väl har fastställts för den person som saknar uppehållstillstånd, vilket får till följd att den maximala tidsfristen för uppehåll överskrids. Avtal liknande det som vi i dag har antagit kommer att leda till minskade väntetider och därför göra det enklare och mindre kostsamt att återsända olagliga invandrare.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Detta är första gången som Europaparlamentet har röstat om ett återtagandeavtal sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Dessa avtal är symboliska för den migrationspolitik som utgör grunden till vårt europeiska fort och fördriver personer som på grund av fattigdom och krig tvingas söka skydd på vårt territorium.

Parlamentet har nu verktyg till hands för att tvinga rådet och kommissionen att omsätta sina ord i handlingar.

Det avtal som har lagts fram inför oss har ett flertal brister och innefattar inga garantier för situationen för de människor som kommer att återsändas till Pakistan. Vi vet bara alltför väl hur mänskliga rättigheter respekteras i Pakistan, ett land som inte har undertecknat 1951 års Genève-konvention.

Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster efterlyser en utvärdering av befintliga återtagandeavtal eftersom det skulle belysa de förödande följderna av denna politik, som är ett hån mot de människor som inte har haft turen att födas inom EU:s territorium.

Europaparlamentet förbättrar inte sitt anseende genom den här omröstningen. I stället har det precis gått miste om ett tillfälle att göra sin röst hörd angående hur samtalen om mänskliga rättigheter bör omsättas i praktiken.

Betänkande: Metin Kazak (A7-0238/2010)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD), skriftlig. – (EN) Ändringsförslagen gör det möjligt för EU:s många människor och för de parlamentsledamöter som företräder dem att ge uttryck för sitt missnöje med och sitt motstånd mot ett turkiskt medlemskap och den politiska union som följer med det. Vi vill dock inte att detta sker på bekostnad av stödet till frihandel med Turkiet – utan tariffära hinder – så mycket av betänkandet är oförändrat. Många val är betänkliga: Frihandelsavtal gör det möjligt med tariffära hinder. Tullunioner avlägsnar dem internt men fortsätter att tillåta eller till och med upprättar dem externt. Och naturligtvis leder tullunioner till att medlemmarnas frihet till kommersiella förhandlingar begränsas och förbjuds. Trots dessa betänkligheter kring tullunioner som koncept godtar vi i Turkiets fall den del av betänkandet som gäller tullunionen, eftersom den gör det möjligt för dem som är emot ett fullvärdigt turkiskt EU-medlemskap att registrera sin röst. Det bör noteras att endast 38 parlamentsledamöter av 736 röstade mot Turkiets inträde i den politiska unionen.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Turkiet går med beslutsamma steg mot en öppnare och mer demokratisk utveckling i landet, inte enbart ekonomiskt och handelsmässigt, utan även när det gäller att respektera rättsstatsprinciper.

Turkiet är en viktig ekonomisk partner och handelspartner för EU. Landet kommer på sjunde plats bland EU:s främsta importmarknader och på femte plats bland EU:s exportmarknader. Trots dess unika geopolitiska läge och roll i världshandeln envisas Turkiet fortfarande med att upprätthålla tekniska handelshinder och använda överdrivna säkerhetsåtgärder.

Fortfarande måste mycket göras för att bekämpa varumärkesförfalskning, göra offentliga avtal mer insynsvänliga och öppna för utländska företag och tillåta fri rörlighet för varor. Liknade satsningar måste göras även för mänskliga rättigheter. Fortfarande bedrivs diskriminerande politik mot den kurdiska minoriteten och fortfarande kränks kvinnors rättigheter och fackliga rättigheter. Principer om respekt för mänskliga rättigheters och grundläggande friheters universalitet och odelbarhet är därför viktiga prioriteringar, och på detta område återstår mycket arbete att göra.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Turkiet har ingått i en tullunion med EU sedan 1996, och de ekonomiska förbindelserna och handelsförbindelserna mellan de båda parterna är väl utvecklade. Turkiet är EU:s sjunde största handelspartner, medan EU är Turkiets främsta handelspartner. Vi måste stärka handeln. Samtidigt måste handeln dock fortsätta att gynna båda parterna. Därför röstade jag för de ändringsförslag som lagts fram av min grupp, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), där vi efterlyser större ömsesidighet. Turkiet måste sluta använda antidumpningsmekanismer av protektionistiska skäl och ifrågasätta sina tekniska handelshinder samt förbättra immateriella äganderätter.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet, eftersom Turkiet har blivit EU:s sjunde största handelspartner, medan EU är Turkiets främsta handelspartner. Turkiet fungerar som en länk mellan Medelhavsområdet, Mellanöstern, Asien samt Svartahavs- och Kaukasusområdet, och har ett tullassocieringsavtal som inrättades redan 1963.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Den fråga som diskuteras har klart och tydligt en kommersiell och ekonomisk karaktär, men vi kan ändå inte bortse från att vi talar om ett land som väntar på att få ansluta sig till EU och vars anslutning har väckt protester.

Det som får mig att rösta mot betänkandet är ändå den politiska aspekten, trots att jag uppskattar de positiva aspekterna av att fördjupa handelsförbindelserna med ett land som står under stark tillväxt. Avsikten att förbättra de ekonomiska förbindelserna med ett land får inte förvandlas till en trojansk häst, som ett sätt att driva på denna stats anslutning till EU, vilket jag fruktar skulle vara fallet här.

Jag misstänker att parlamentets samtycke till den konstitutionella folkomröstningen i Turkiet innebär ett politiskt uppmuntrande för den turkiska regeringen. Jag anser dock att vi på allvar bör hålla oss till att upprätta handelsförbindelser med Turkiet, även om vi också riktar tillbörlig uppmärksamhet mot följderna för vårt jordbrukssystem och faran att Europa översvämmas av ett tillflöde av varumärkesförfalskade produkter (på detta område kommer Turkiet på andra plats efter Kina).

I dag utgör Turkiet en större fara än någonsin för Europas identitet och politiska solidaritet, och vi bör alla vara övertygade om att det är betydligt bättre för detta land att stanna utanför EU:s gränser, vilket också är helt naturligt.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Statistiken visar att EU med god marginal är Turkiets största handelspartner. Handelsvolymen har emellertid avtagit de senaste åren till förmån för utvecklingsländer. Med tanke på denna volym och de varaktiga band som finns mellan Turkiet och EU bör tillbörlig hänsyn tas till ländernas handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser.

Mot denna bakgrund bör nödvändiga åtgärder vidtas för att utveckla dessa förbindelser ännu mer. Tullunionen, som inrättades mellan Turkiet och EU för 14 år sedan och som fortfarande är ofullständig, måste bli mer effektiv. Med tanke på detta måste vi genast ta itu med olösta frågor samtidigt som Turkiet och EU bör samordna sin handelspolitik ytterligare, särskilt beträffande frihandelsavtal och regional handel. Dessa åtgärder skulle kunna skapa en gynnsam situation som båda ekonomierna kan vinna på. Det är särskilt viktigt att EU riktar större uppmärksamhet mot Turkiet, eftersom landets roll har vuxit under de senaste åren framför allt genom att bättre utnyttja sitt unika geopolitiska läge och fungera som en länk mellan Medelhavsområdet, Mellanöstern, Asien samt Svartahavs- och Kaukasusområdet.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Turkiet är en strategisk partner för EU. Bortsett från den – om än viktiga – direkta handeln mellan Turkiet och våra länder ligger landet precis utanför våra sydöstra gränser, det är medlem av samma försvarsallians som flertalet av EU-medlemsstaterna och det ger oss tillgång till energiresurser och råvaror. Den konstitutionella folkomröstning som nyligen hållits markerar dessutom ett steg mot ett antagande av gemenskapens regelverk, vilket förtjänar tillbörligt erkännande.

Betänkandets stora förtjänst är att det är inriktat på den viktigaste aspekten för unionen och belyser dess avgörande betydelse tillsammans med de positiva inslagen. Framför allt framgår hur förbindelserna med detta land spelar roll på flera nivåer. Det är svårt att sammanfatta deras komplexitet i ett enkelt beslut för eller mot tillåtlighet genom institutionerna.

Alla dessa faktorer utgör grunden för Turkiets väg mot Europa, och ger oss anledning att betrakta Turkiet som ett land som redan befinner sig mycket närmare än vad fördragen kanske får oss att tro. Jag anser att det är lämpligt att följa i föredragandens spår till förmån för båda parterna.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Betänkandet om handelsförbindelser med Turkiet belyser de största framgångarna och svårigheterna i handeln mellan EU och Turkiet. Turkiet har haft ett associeringsavtal med EU sedan 1963, vilket 1996 ledde fram till att en tullunion upprättades, som har bidragit till en större marknadsintegration och att Turkiet blivit en central handelspartner för EU. Under 2009 exporterade Turkiet till exempel varor till EU till ett värde av 33,6 miljarder euro samtidigt som landet importerade varor från EU till ett belopp av 40,4 miljarder euro. Trots dessa framgångar skulle en utökning av unionen till att omfatta även tjänster och offentliga avtal och ett undanröjande av de problem som för närvarande finns, till exempel brister i Turkiets tillämpning av immateriella rättigheter, bidra till ytterligare utveckling av kommersiella och finansiella förbindelser mellan EU och Turkiet.

Enligt betänkandet förhindrar Turkiets kandidatur till EU-anslutning en omfattande reform av tullunionen. Det är därför nödvändigt att överväga vilket av de tidigare nämnda alternativen för integration och samarbete som skulle gynna båda sidorna mest och vara till störst nytta i ekonomiska kristider. Enligt min åsikt har föredraganden tagit upp alla väsentliga frågor, och i sin helhet är betänkandet inte ensidigt. Av dessa skäl röstade jag för betänkandet.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Turkiet. Ett fullständigt genomförande av tullunionen mellan EU och Turkiet, som har funnits sedan 1996, kräver att alla kvarstående byråkratiska hinder och tariffära och icke-tariffära hinder undanröjs. Mot bakgrund av den låga andel kvinnor som är sysselsatta på arbetsmarknaden anser jag att Turkiet måste sätta kvinnors sysselsättning i centrum för sin ekonomiska och sociala politik och ge den samma ställning som männens.

  Nigel Farage (EFD), skriftlig. – (EN) Ändringsförslagen gör det möjligt för EU:s många människor och för de parlamentsledamöter som företräder dem att ge uttryck för sitt missnöje med och sitt motstånd mot ett turkiskt medlemskap och den politiska union som följer med det. Vi vill dock inte att detta sker på bekostnad av stödet till frihandel med Turkiet – utan tariffära hinder – så mycket av betänkandet är oförändrat. Många val är betänkliga: frihandelsavtal gör det möjligt med tariffära hinder. Tullunioner avlägsnar dem internt men fortsätter att tillåta eller till och med upprättar dem externt. Och naturligtvis leder tullunioner till att medlemmarnas frihet till kommersiella förhandlingar begränsas och förbjuds. Trots dessa betänkligheter kring tullunioner godtar vi i Turkiets fall den del av betänkandet som gäller tullunionen, eftersom den gör det möjligt för dem som är emot ett turkiskt medlemskap att ge uttryck för detta.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) EU och Turkiet har redan varit viktiga handelspartner under många år. Detta partnerskap, som gynnar båda parterna, har stött på ett flertal hinder på den turkiska sidan, då landet har försökt begränsa tillträdet för europeiska produkter till sin marknad genom att införa administrativa och byråkratiska villkor.

Jag hoppas att dessa hinder kommer att undanröjas, att Turkiet kommer att vidta beslutsamma åtgärder i kampen mot varumärkesförfalskning av europeiska produkter och försvara upphovsmännens lagliga rätt till intäkterna från sina uppfinningsprocesser, samt att handelsförbindelserna och de ekonomiska förbindelserna mellan EU och Turkiet kommer att växa sig starkare.

Som jag redan har haft tillfälle att säga så hoppas jag att förbindelserna mellan EU och Turkiet, oavsett hur de ser ut i framtiden, kommer att ha samma målsättningar framöver och bygga på dialog och effektivt samarbete, och att Turkiet fortsätter den resa som landet har påbörjat mot frihet och demokrati i enlighet med västerländska riktlinjer.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) 1963 undertecknade Turkiet och EEG ett associeringsavtal som 1996 ledde fram till att en tullunion inrättades. Genom detta blev det möjligt att fördjupa de ekonomiska förbindelserna. Tullunionen omfattar bland annat alla industriprodukter och bearbetade jordbruksprodukter. 2009 ökade Turkiets export till EU till 33,6 miljarder euro och importen från EU nådde upp till 40,4 miljarder euro. Enligt Världsbankens statistik blev Turkiet också världens sjuttonde största och Europas sjätte största ekonomi, samt den tjugonde största mottagaren av utländska direktinvesteringar. Tullunionen från 1996 omfattar emellertid inte jordbruksprodukter och andra områden som exempelvis offentlig upphandling. Vid offentliga upphandlingar ger Turkiet fortfarande 15 procents rabatt till turkiska anbudsgivare. Jag uppmanar Turkiet att förenkla de byråkratiska förfarandena och undanröja kvarstående tariffära och icke-tariffära hinder samt övriga onödiga hinder för handeln mellan EU och Turkiet.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Målet med detta betänkande är att konsolidera ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser med Turkiet, vilket i ärlighetens namn syftar till att underkuva landet i enlighet med EU:s intressen. Syftningarna är tydliga och det finns åtskilliga av dem: Man ska undanröja kvarstående tariffära och icke-tariffära hinder, behålla systemen för fri handel och investeringar, stärka Turkiets förmåga att motstå frestelsen att falla för inhemsk protektionistisk press samt utöka tullunionen så att den även omfattar jordbruksprodukter, tjänster och offentlig upphandling.

En utveckling av de ekonomiska förbindelserna och handelsförbindelserna gynnar endast de stora monopolen i EU och Turkiet och är utan tvivel till skada för arbetstagarna, som skulle förlora sina rättigheter till förmån för en ökad konkurrenskraft, och för små och medelstora företag, som ställs inför ökade produktionskostnader, minskade inkomster och lägre priser för sina produkter.

Däremot är det positivt att det utövas påtryckningar på Turkiet att respektera befintliga avtal. Detta innefattar normaliserade förbindelser med alla EU-länder, även Cypern. Ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser får inte prioriteras högre än medborgarnas intressen. Alla framsteg i förbindelserna med Turkiet måste ha förutsättningen att landet sätter stopp för sin ockupering av norra Cypern.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Enligt min åsikt innehåller betänkandet en uppenbar felaktighet, eftersom det konstateras att Turkiets ekonomi är den sjätte största i Europa. Detta påstående vederläggs under alla omständigheter kategoriskt av geografin, eftersom så gott som hela Turkiet ligger på den asiatiska kontinenten.

Dessutom undergrävs neutraliteten i förbindelserna av det ändringsförslag där parlamentet uttrycker sin tillfredsställelse över resultatet i den folkomröstning som nyligen genomförts i Turkiet. Härigenom ger man förbindelserna mer politiska konnotationer och frångår en enbart ekonomisk värdering. Av dessa skäl kan jag tyvärr inte stödja att Metin Kazaks betänkande antas.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Vi röstade för det förslag till resolution som har lagts fram av gruppen Frihet och demokrati i Europa, även om det är inte är tillfredsställande. Det ger dock tydligt uttryck för att fördjupade befintliga förbindelser mellan EU och Turkiet kommer att ersätta och göra landets anslutning till EU inaktuell.

Alla slags fördjupningar av förbindelserna mellan EU och Turkiet framöver måste dock vara strikt kopplade till förutsättningen att Turkiet erkänner Cypern, ett land som Turkiet fortsätter att förneka och olagligen och militärt ockuperar delar av. Turkiet är ett ståtligt land och en före detta bundsförvant mot det kommunistiska hotet, som utgör en bro mellan Europa och Asien. Det utgör en bro, men är inte något europeiskt land varken geografiskt, demografiskt, historiskt eller kulturellt.

Slutligen vill jag säga att ett erkännande av de löften som av strategiska skäl avlades 1963 i Ankara mitt under kalla kriget inte längre är relevanta, och att vi – europeiska som turkiska medborgare i lika stor utsträckning – skulle förspilla mindre tid om vi övervägde ett förmånligt partnerskap i stället för ett medlemskap som våra medborgare inte vill ha och som även många turkiska medborgare är emot.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Turkiet är en viktig handelspartner för EU. I en direkt jämförelse är Turkiet EU:s sjunde största importland och det femte största exportlandet. 2009 uppgick den totala handelsvolymen till närmare 80 miljarder euro. Från Turkiets synvinkel är EU den största handelspartnern både när det gäller import och export, långt före länder som Ryssland, Kina och USA. Dessa solida ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser måste upprätthållas och utvecklas ytterligare. I detta avseende var inrättandet av en tullunion 1996 ett särskilt viktigt steg. Icke desto mindre måste vi bekämpa oriktigheter såsom antidumpningsåtgärder eller diskriminering av utländska företag från Turkiets sida, vilka strider mot gällande avtal. Även när det gäller tillämpning av immateriella rättigheter finns det fortfarande mycket att göra för att garantera att fördragen efterlevs. Jag stöder definitivt Metin Kazaks initiativbetänkande, som belyser de problemområden som finns i våra handelsförbindelser med Turkiet och som syftar till att underröja dessa.

  Jean-Marie Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) Syftet med Metin Kazaks betänkande är att få oss att tro att tullunionen, som inrättades mellan EEG och Turkiet 1963, är en framgång för ekonomisk och handelsmässig integration mellan dagens EU och Turkiet, och att tullunionen bland annat har gjort det möjligt att stödja tillväxten i Europa, således även i Frankrike. Förutom att Turkiet endast i mycket begränsad utsträckning har fullgjort sina åtaganden i denna process har vi under flera årtionden observerat omflyttningar och stora förluster av arbetstillfällen. Inom den internationalistiska alliansen är detta ingalunda en ekonomisk och social tillgång för vårt land och våra europeiska grannländer. Men i stället för att erkänna detta går man i betänkandet rentav så långt att man kritiserar användningen av nationella tekniska bestämmelser och standarder som ett sätt att skydda de nationella marknaderna. Föredraganden anser att dessa standarder är överdrivna antidumpningsåtgärder som hindrar Turkiets handel med Europa. Allt detta syftar naturligtvis till att stärka Turkiets strävan mot ett EU-medlemskap, den här gången med utgångspunkt i de industriella och kommersiella fördelar som vinsttörstande Europaförespråkare, internationalister och extrema liberaler är ute efter. Vi förkastar klart och tydligt allt som går i stil med detta.

  Morten Løkkegaard (ALDE), skriftlig. – (DA) Jag vill betona hur glad jag är över att vi i Europaparlamentet kan enas om att efterlysa ett närmare ekonomiskt samarbete med Turkiet, trots stor skepticism bland stora delar av den europeiska befolkningen när det gäller ökad integration mellan EU och Turkiet. Denna skepticism är fullt förståelig. Under många år har Turkiet haft väldigt svårt att uppfylla de krav som EU mycket riktigt har fastställt för ett medlemskap. Icke desto mindre måste Europa fortsätta driva på Turkiets framtida medlemskap.

Med en befolkning på omkring 75 miljoner utgör Turkiet en mycket stor marknad för europeiska exportörer, och landet är redan Europas sjunde största handelspartner. Turkiet köper en ansenlig andel av EU:s export, vilket skapar tillväxt och arbetstillfällen i Europa. Vi köper samtidigt billiga varor från Turkiet, vilket ger våra konsumenter ett billigare och mer omväxlande varuutbud på hyllorna i snabbköpen. Med andra ord har Turkiet stor betydelse för Europas ekonomi.

Det är emellertid endast när det gäller varuhandeln som integrationen har ökat mellan Turkiet och EU. Tjänstesektorn har hamnat på efterkälken, och jag vill därför yrka på att tjänstesektorn tas med i handelsavtalet. Samtidigt måste påtryckningar utövas på Turkiet så att landet framför allt undanröjer hindren för fri rörlighet för varor. Detta är nödvändigt för att möjliggöra fortsatta anslutningsförhandlingar. Om detta inte sker är det svårt att föreställa sig ett framstegsvänligt, närmare samarbete med Turkiet. Ett turkiskt EU-medlemskap är fortfarande ett långsiktigt mål. Det är därför viktigt att vi kan lösa våra gemensamma problem tillsammans och att Turkiet uppfyller de skyldigheter som fastställs i anslutningsavtalet.

Jag hoppas att vi trots skepticismen mot ett turkiskt EU-medlemskap bland stora delar av den europeiska befolkningen kommer att kunna behålla Turkiet som en nära handels- och samarbetspartner, och att vi inte har skrämt i väg Turkiet genom de många förkastanden av dess framtida anslutning som de stora EU-ländernas ledare har framfört.

Vi behöver Turkiet och detta inte enbart ur ekonomisk synvinkel. Turkiet är en viktig regional aktör i Mellanöstern och en viktig samarbetspartner för Nato. Så låt oss inte avfärda Turkiet, utan i stället utveckla vårt samarbete, framför allt genom ett bättre ekonomiskt samarbete.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande är ett verkligt ode över tullunionen, en villkorslös frihandel, frihandelsavtal mellan Turkiet och tredjeländer, Världshandelsorganisationens avtal och genomförandet av Nabucco-projektet. Vi kan inte stödja ett betänkande vars sammansättning är oförenligt med vårt synsätt, trots att vissa av vänsterflygelns ändringsförslag leder till förbättringar, särskilt när det gäller den socioekonomiska situationen, arbetslösheten bland ungdomar och kvinnor samt fackliga rättigheter, liksom den positiva hänvisningen till Turkiets skyldigheter i enlighet med tilläggsprotokollet till associeringsavtalet. Man vill göra Turkiet till den 28:e staten på den fria marknaden, utan att ge landet de fullständiga rättigheter och förpliktelser som EU:s medlemsstater har. Vi är emot detta nya slags bordläggningsstrategi.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) EU är Turkiets främsta handelspartner. Trots att handelsvolymen är ansenlig tvekar man inte att i betänkandet skildra de problem som finns i våra handelsförbindelser.

Ett av dessa problem, som vi absolut inte får förbise, är att Turkiet fortfarande för femte året i rad inte har respekterat skyldigheten att tillämpa tilläggsprotokollet till associeringsavtalet och heller inte avlägsnat alla hinder för fri rörlighet för varor. Till exempel tillåts fortfarande inga varor från Cypern att komma in i landet.

Dessa och andra frågor som i stor utsträckning belyses av ändringsförslagen från gruppen Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har gjort det möjligt att ge betänkandet bättre balans, vilket helt korrekt inte innehåller några hänvisningar till fördjupade förbindelser av politisk karaktär mellan EU och Turkiet.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Turkiet är liksom alla stater en självständig stat och måste respekteras som en sådan. Det är oacceptabelt att EU tar sig friheten att hota Turkiet med att ställa in förhandlingarna om vad som dessutom inte är en särskilt önskvärd anslutning med tanke på den omfattande sociala och skattemässiga anpassning som krävs.

Parlamentet är inte värd den vänskap som det turkiska folket har visat dem i fall det röstar för ett betänkande som förstör arbetstillfällen inom jordbruksnäringen (50 procent av Turkiets arbetstillfällen) genom avskaffandet av all skatt på jordbruksprodukter, och som främjar investerares rättigheter framför folkets rättigheter. Jag röstar emot detta betänkande.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är väl känt att Turkiet är en av EU:s främsta handelspartners. Det är en lång relation som har funnits sedan 1963 och som fördjupades genom upprättandet av en tullunion 1993, vilket framgår av originalavtalet. Trots detta finns det fortfarande många byråkratiska hinder som har förhindrat handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser från att vara ännu mer fördelaktiga för båda parterna. Turkiet behöver därför göra mer för att motarbeta sådana hinder, för den gemensamma saken.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag skulle vilja att Turkiets regering ser detta betänkande som ett slags framsteg, och röstade därför för det. Om Turkiet i framtiden inte samarbetar med EU i frågorna om Cypern och Armenien, kommer jag att rösta emot alla former av lättnader för Turkiet. Turkiets underlåtenhet att ens erkänna det armeniska folkmordet i början av förra århundradet, då miljontals oskyldiga människor mördades, är onormal. Den nuvarande turkiska blockaden av Armenien sänder fel signal till EU. Förskottet har betalats, låt oss nu vänta på positiva förändringar från Turkiets sida.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Frågan om EU-medlemskap bör i princip inte ens diskuteras på grund av de divergerande kulturella och religiösa attityder som redan äventyrar det sociala lugnet inom unionen. EU-medlemskap handlar inte bara om ekonomiska förbindelser. Den resulterar även i politiska och kulturella frågor och just sådana religiösa och sociopolitiska synsätt som är oförenliga med ett Europa som karaktäriseras av en västerländsk, kristen tradition. Med tanke på att Turkiet tog emot 1,3 miljarder euro i EU-bidrag bara mellan 1996 och 2005 måste det vara möjligt att inleda diskussioner om ett strategiskt partnerskap. Det är slöseri med tid att försöka införa en mer funktionell tullunion för att förbättra handelsförbindelserna med Turkiet så länge den turkiska regeringen inte klarar att leva upp till sina nuvarande förpliktiganden, i det här fallet när det gäller Cypern. Därför har jag i dag röstat emot detta betänkande.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade emot betänkandet eftersom Metin Kazak studerade i Frankrike med anslag från den turkiska staten och det därför förekommer en tydlig intressekonflikt.

Jag anser därför att det är mer passande att skicka tillbaka betänkandet till utskottet och byta ut föredraganden. I dokumentet beskrivs också den turkiska ekonomin som en europeisk ekonomi i stället för en asiatisk ekonomi. Jag vill inte tro att ett ökat handelsutbyte mellan EU och Turkiet kan tas som en förevändning för Turkiets anslutning till EU. Vi vill inte ha ett Eurabien!

  Paul Nuttall (EFD), skriftlig. – Ändringen tillåter många människor i EU, och de parlamentsledamöter som representerar dem, att visa sitt missnöje och motstånd mot ett turkiskt medlemskap och den medföljande politiska unionen. Vi vill emellertid inte att detta sker på bekostnad av stödet för frihandeln med Turkiet utan tariffära hinder, så mycket av betänkandet är oförändrat. Många valmöjligheter är olyckliga: frihandelsavtal tillåter tariffära hinder. Tullunioner eliminerar dem internt men fortsätter att tillåta dem och även upprätta dem externt. Givetvis hindrar och begränsar tullunioner medlemmars rätt till förhandling. Trots dessa farhågor om tullunioner så accepterar vi, i Turkiets fall, den del av betänkandet som handlar om tullunionen eftersom det tillåter de som motsätter sig fullt turkiskt EU-medlemskap att rösta. Det bör noteras att endast 38 av 736 parlamentsledamöter röstade emot Turkiets inträde i den politiska unionen.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Under de senaste månaderna har EU-ländernas viseringspolitik för turkiska affärsmän varit en viktig fråga. Efter att ha uppnått en lättnad av visumkrav för Frankrike, undertecknade Istanbuls handelskammare (ITO) även ett avtal med Italien i februari i år. Enligt detta avtal kommer affärsmän att garanteras ett Schengenvisum för flera inresor, som är giltigt i fem år, om de kan visa upp ett referensbrev från ITO. Detta visum tillåter dem att resa till alla Schengenländer. Tyskland har sedan fått orättvis kritik för sin stränga viseringspolitik. EU borde i stället ta Tysklands tvivel på en sådan visumliberalisering på allvar. Tyskland är det EU-land som har den tyngsta bördan av turkiska invandrare. Det finns en stor risk för att ett så kallat affärsvisum, bakvägen, leder till permanent uppehåll. Det är inte den turkiska handelskammaren, utan det land man reser till som i varje enskilt fall ska bestämma huruvida ett visum ska utfärdas i affärssyfte. Problemet är helt enkelt att Frankrikes och Italiens liberala viseringspolitik även har öppnat dörren till resten av Schengenområdet. Det är ett allvarligt brott mot nationell suveränitet. Kommissionen borde ta omedelbar hänsyn till detta problem i samband med utvecklingen av handelsförbindelserna med Turkiet.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) När det gäller anslutningsförhandlingarna, står det i betänkandet att tullunionen med Turkiet först ska fördjupas. Tullunionen ska därför utökas till att gälla bland annat jordbruk och tjänstesektor samt offentlig upphandling. De pågående förhandlingarna handlar inte bara om ekonomiska förbindelser. De handlar även om politiska och kulturella frågor och olika religiösa och sociopolitiska synsätt som är oförenliga med ett Europa som karaktäriseras av en västerländsk, kristen tradition. I åratal har Turkiet mottagit miljarder euro i anslutningsstöd, vilket är mer än tillräckligt för att främja strategiska förbindelser och handelsförbindelser. Det är nödvändigt att fördjupandet av tullunionen med Turkiet åtföljs av framsteg i frågan om Cypern, när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati, samt religionsfrihet och yttrandefrihet. Turkiet har mycket kvar att göra i dessa frågor. Jag röstade därför emot betänkandet som representerar ytterligare ett smygande steg mot Turkiets fulla medlemskap i EU.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom det innehåller vissa frågor som jag anser är viktiga. Det är femte året i rad som Turkiet inte levt upp till partneravtalets tilläggsprotokoll och inte heller avlägsnat hinder för fri rörlighet för varor.

Den turkiska regeringen måste även stärka skyddet av immateriella rättigheter och införa europeisk standard för att bekämpa varumärkesförfalskning. Till sist är det nödvändigt med en betydande minskning av handelshinder, särskilt för jordbruksprodukter. Om Turkiet verkligen vill fortsätta diskussioner och förhandlingar med målsättningen att bli medlem i EU, måste det först respektera några grundläggande frågor, varav de viktigaste är Cypern, handelsgarantier och regleringar.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Turkiets roll i världshandeln har blivit starkare eftersom landet fungerar som en länk mellan Medelhavsregionerna och dess angränsande regioner.

I detta sammanhang har tullunionen lett till betydande integrering mellan EU:s marknader och Turkiet. Tullunionen omfattar alla industriprodukter och förädlade jordbruksprodukter. Dess framgång syns i statistiken: Turkiet är EU:s sjunde största importmarknad och femte största exportmarknad. Tullunionen är emellertid inte fullständig och verkar ha problem med vissa frågor gällande kvarstående tekniska handelshinder och överdriven tillämpning av säkerhetsåtgärder.

Genom att även ta hänsyn till vikten av förbindelserna mellan Turkiet och EU, vill man med förslaget uppmärksamma handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser, anta nödvändiga åtgärder för att ytterligare stärka dessa relationer och göra tullunionen mer funktionell. Dessa åtgärder kan gynna båda ekonomierna.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet utifrån den stora handelsvolym och de stadiga förbindelser som finns mellan Turkiet och EU. Turkiet har blivit en nyckelpartner för EU och är EU:s sjunde största importmarknad och femte största exportmarknad. Turkiet har, med en situation där två tredjedelar av de totala utländska direktinvesteringarna kommer från EU, blivit en investeringsbas för europeiska företag, med allt större integrering i EU:s leverans- och tillverkningskedja, ofta inom segment med högt mervärde. Under 2009 exporterade Turkiet produkter till ett värde av 33,6 miljarder euro till EU och importerade produkter till ett värde av 40,4 miljarder euro från EU. Jag välkomnar det faktum att små och medelstora företag utgör 99 procent av de turkiska företagen och står för 70 procent av sysselsättningen i Turkiet. Turkiet måste agera snabbt och genomföra det mellanstatliga avtalet om Nabuccoledningen, definiera en gemensam extern energistrategi och inleda energiförhandlingar, vilket ytterligare skulle stärka samarbetet på energiområdet. Jag anser att handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser mellan Turkiet och EU måste få den uppmärksamhet de förtjänar.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det här betänkandet är en lovsång till tullunionen och förbehållslös frihandel, till frihandelsavtal mellan Turkiet och trejdeländer, till Världshandelsorganisationens avtal och till förverkligandet av Nabuccoprojektet. Vi kan inte stödja ett betänkande vars uppbyggnad inte överensstämmer med vår vision, trots några förbättringar föranledda av vänsterns ändringsförslag, särskilt gällande den socioekonomiska situationen, arbetslösheten bland ungdomar och kvinnor, fackliga rättigheter liksom det goda omdömet om Turkiets åtaganden gällande anslutningsavtalets tilläggsprotokoll. De vill göra Turkiet till den fria marknadens 28:e stat, utan att ge landet de fullständiga rättigheter och skyldigheter som EU:s medlemsstater har. Vi motsätter oss denna uppskjutningsstrategi.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – Dagens omröstning visar att, utifrån den stora handelsvolymen och de djupa förbindelserna mellan Turkiet och EU, så bör tillbörlig uppmärksamhet riktas mot deras handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser, och nödvändiga åtgärder vidtas för att förbättra dessa förbindelser. Det finns fortfarande flera tekniska frågor att lösa och omedelbara åtgärder bör vidtas för dessa. Tullunionen måste göras mer funktionell, olösta frågor kräver omedelbar uppmärksamhet och Turkiet och EU bör ytterligare anpassa sin handelspolitik, särskilt när det gäller frihandelsavtal och regional handel. Dessa åtgärder kommer sannolikt att leda till en win/win-situation som gynnar båda ekonomierna.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag stöder detta betänkande om handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Turkiet. Betänkandet visar vikten av handeln mellan EU och Turkiet. Under 2008 uppgick den till ett värde av 100 miljoner euro. I betänkandet betonas en svag punkt och det påpekas med rätta att det fortfarande återstår många problem att lösa. I det aktuella betänkandet listas dessa opartiskt och det upprepas med rätta att EU-politiken strävar efter att främja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas och grundläggande friheternas universalitet och odelbarhet. Turkiet bör även göra mer för att till fullo respektera fackliga rättigheter enligt EU-standard och den internationella arbetarorganisationens bestämmelser, visavi föreningsrätt, strejkrätt och kollektiv förhandlingsrätt.

EU måste emellertid ta sitt ansvar när det gäller viseringsliberaliseringen, inte bara för lastbilschaufförer utan även för affärsmän, turister, studenter och de äldre. Våra förbindelser med Turkiet måste vara rättvisa och seriösa. Det innebär att vi måste fortsätta att, högt och tydligt, upprepa vårt budskap om att EU kommer att uppfylla sitt löfte om att ge Turkiet fullt medlemskap i unionen så snart landet uppfyller alla Köpenhamnskriterier.

  Rui Tavares (GUE/NGL), skriftlig – (PT) Det här betänkandet är en lovsång till tullunionen och förbehållslös frihandel, till frihandelsavtal mellan Turkiet och tredjeländer, till Världshandelsorganisationens avtal och till förverkligandet av Nabuccoprojektet. Vi kan inte stödja ett betänkande vars uppbyggnad inte överensstämmer med vår vision, trots några förbättringar föranledda av vänsterns ändringsförslag, särskilt gällande den socioekonomiska situationen, arbetslösheten bland ungdomar och kvinnor, fackliga rättigheter liksom det goda omdömet om Turkiets åtaganden gällande anslutningsavtalets tilläggsprotokoll. De vill göra Turkiet till den fria marknadens 28:e stat, utan att ge landet en medlemsstats fullständiga rättigheter och skyldigheter som EU:s medlemsstater har. Vi motsätter oss denna uppskjutningsstrategi.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Turkiet, eftersom det förutom att vara ett land som ska ansluta sig till EU även är en strategisk partner för EU. Tullunionen med Turkiet är en av de närmaste och mest avancerade handelsförbindelser som EU kan ha med ett tredjeland. EU står för 88 procent av de totala utländska direktinvesteringarna i Turkiet. Med sitt geografiska läge är Turkiet ett av de länder som tillför ett viktigt bidrag till diversifiering av EU:s energikällor och tillförselvägar av energi. Här vill jag betona vikten av det mellanstatliga Nabuccoprojektet. Vi uppmuntrar även Turkiet att investera i den enorma potential som finns i förnybara energikällor. Svartahavsområdet är med sin närhet till Kaspiska havet, Mellanöstern och Centralasien av särskild geostrategisk betydelse för EU:s energisäkerhet och diversifiering av energikällor. EU har också blivit en viktig aktör i regionen till följd av Rumänien och Bulgariens EU-medlemskap. I detta sammanhang anser jag att EU bör utveckla en Svartahavsstrategi i vilken även Turkiet spelar en mycket viktig roll.

Betänkande: Esther de Lange (A7-0241/2010)

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Bevarandet av biologisk mångfald och ekosystem är en nödsituation som vi ignorerar eller snarare inte uppmärksammar ordentligt.

Vissa studier tycks visa att välfärdsförlusten till följd av förlusten av biologisk mångfald för närvarande uppgår till 50 miljarder euro per år, men det är främst en ekologisk och inte en ekonomisk fråga. FN utropade 2010 till den biologiska mångfaldens år och betonade på så vis problemets internationella karaktär och dess avgörande betydelse, särskilt genom att uppnå millenieutvecklingsmålen. EU har även åtagit sig att säkerställa att bevarandet av biologisk mångfald inkluderas i mycket av EU:s politik. Dessutom har EU antagit livsmiljödirektivet som i sin tur har lett till skapandet av Natura 2000, ett ekologiskt nätverk av särskilda skyddsområden.

Jag anser att alla medlemsstater bör förbättra hanteringen av och respekten för biologisk mångfald, genom att bevara landsbygden och skyddade områden, bibehålla och utveckla kontinuiteten mellan skyddade landområden, marina områden eller jordbruksområden av stort naturvärde. EU måste även bistå med mer finansiering till studier och nya initiativ samt ägna mer uppmärksamhet åt att garantera efterlevnad av EU:s alla förordningar och direktiv om bevarandet av biologisk mångfald.

  Alfredo Antoniozzi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att mycket ännu kan göras för att bevara biologisk mångfald. Jag stöder särskilt den del av betänkandet där det står att ”det krävs en samordnad lösning och en framtida strategi för biologisk mångfald i EU för att framgångsrikt hantera den trefaldiga krisen när det gäller livsmedelssäkerhet, förlust av biologisk mångfald och klimatförändringar, och att denna strategi måste integreras fullständigt i strategierna för att bekämpa fattigdom och hunger och för att mildra klimatförändringarna och genomföra nödvändiga anpassningar”.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Detta initiativbetänkande visar på brist på framsteg när det gäller bevarandet av biologisk mångfald. Utifrån en avsaknad av politisk vilja, finansiering, införlivande av europeisk lagstiftning och så vidare, har minimimålsättningen med att ”stoppa förlusterna av biologisk mångfald” för 2010 inte uppnåtts och flyttats fram till 2020. I detta betänkande föreslås en rad åtgärder för att garantera att detta brådskande mål uppnås. Jag är orolig över tillståndet i vår miljö och stöder den hållning som föredraganden föreslår. Jag röstade för betänkandet.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag stöder detta betänkande och röstade för det med full övertygelse. Vi måste agera för att stoppa förlusterna av biologisk mångfald orsakade av mänskliga aktiviteter. Vi beklagar att varken Göteborgsagendan eller Natura 2000 har uppnått sina mål. Jag anser att jordbrukare spelar en viktig roll för att uppnå målsättningarna för biologisk mångfald. Jag anser även att ytterligare finansiella resurser måste göras tillgängliga för projekt som syftar till att bevara biologisk mångfald.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Förlusten av biologisk mångfald fortsätter i oroväckande takt. Föredraganden bedömer att arterna för närvarande dör ut i en takt som är femtio till tusen gånger högre än normalt. På EU-nivå har målsättningen för Natura 2000-nätverket varit att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. Föredraganden beklagar med rätta skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller införlivande och tolkning av Natura 2000-direktiven. Den splittrade finansieringen av biologisk mångfald är också problematisk. För de största utgifterna står Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, den gemensamma fiskeripolitiken, sammanhållningspolitiken och det sjunde ramverket för forskning. Jag välkomnar kommissionsledamotens senaste budskap om en långsiktig strategi för biologisk mångfald. Det skulle vara bra om detta budskap, och konsultationen kopplad till det, leder till formuleringen av en precis politisk målsättning och införandet av lämpliga åtgärder på EU-nivå.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) De misslyckanden som har iakttagits i kampen för att bevara biologisk mångfald kräver ett brådskande europeiskt svar och jag anser att denna resolution bidrar till det svaret. Jag välkomnar därför den tydliga ståndpunkten om att den absolut minsta ambitionsnivån är att stoppa förlusterna av biologisk mångfald fram till 2020. Det krävs olika åtgärder för att kunna uppnå detta och i betänkandet presenteras några av dessa, av vilka jag skulle vilja betona större gränsöverskridande samarbete och värdering av biologisk mångfald, inte minst när det gäller miljö och biologi. På detta område vill jag först betona vikten av biologisk mångfald och ekosystems förmåga att mildra effekterna av klimatförändring och att anpassa sig till den. För det andra anser jag att det är viktigt att det i detta betänkande betonas att hållbar ekonomisk utveckling och skydd av naturen inte bör skiljas åt. Jag anser även att det för utvecklingen av miljöinfrastrukturen är viktigt att visa att det finns potential att skapa jobbtillfällen.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! EU har enorma naturresurser i form av skogsmark, trädslag, land och havslevande djur som påverkas av flera olika klimatförutsättningar och störs av onormala förhållanden. Som tur är infördes vissa begränsningar för en tid sedan och de faktorer som hindrar bevarandet av denna enorma rikedom har minskat.

Det är emellertid värt att ta hänsyn till att biologisk mångfald utgör en ideal ömsesidig kontrollmekanism mellan djur, växter och mineralkomponenter i naturen. Den tillåter bevarandet av den balans som underlättar livsmedelsvariation, förebygger vissa naturkatastrofer och underlättar kampen mot klimatförändringar och växthuseffekt. Jag stöder detta betänkande eftersom det är ett första steg bort från principuttalanden, som har ett nästan enhälligt stöd, mot aktiva åtgärder i syfte att skydda biologisk mångfald.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Statistiken för utvecklingen av biologisk mångfald är mycket oroande. Från och med nu fram till 2050 kan den takt i vilken vi förlorar arter tiofaldigas. I Europa riskerar 42 procent av däggdjuren, 43 procent av fåglarna, 45 procent av fjärilarna, 30 procent av amfibierna, 45 procent av reptilerna och 52 procent av sötvattenfiskarna att dö ut. Situationen är oacceptabel inte bara ur etisk synvinkel, utan även ur miljömässig och ekonomisk synvinkel. Därför måste kommissionen garantera att biologisk mångfald integreras bättre med olika verksamhetsområden, särskilt jordbruk, regional politik, industri, utvecklingssamarbete, forskning och innovation. EU måste även sträva efter att stärka internationella insatser för att sätta stopp för förlusten av biologisk mångfald och därmed bidra till att uppnå millennieutvecklingsmålen till 2015. Europaparlamentet har nästan enhälligt antagit detta betänkande och det kommer att behöva göra likadant när vi diskuterar reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, fiskeripolitiken eller den nya budgetplanen.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Att stoppa förlusterna av biologisk mångfald är inte endast vår moraliska plikt, eftersom förvaltningsprincipen tvingar oss att bevara planeten på ett sådant sätt att den även kan försörja framtida generationer, utan det är även en reaktion på uppenbara ekologiska och ekonomiska fakta. Färska studier visar att de ekonomiska kostnaderna av förlorad biologisk mångfald för närvarande uppgår till 50 miljarder euro per år (nästan 1 procent av EU:s BNP), vilket till 2050 kan stiga till 14 000 miljarder euro eller 7 procent av beräknad BNP per år. Det är mycket viktigt att EU spelar en aktiv roll i beslutsfattandet på global nivå när det gäller visionen och målsättningarna för biologisk mångfald efter 2010. Därför var det nödvändigt, vilket framgår i betänkandet som vi röstade igenom i dag, att skapa en vision och målsättningar när det gäller bevarande och hållbar användning av biologisk mångfald inom EU efter 2010.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om tillämpning av EU-lagstiftning som syftar till att bevara biologisk mångfald eftersom vi behöver ambitiösa åtgärder som gör att vi kan stoppa förlusterna av biologisk mångfald och återställa ekosystem. Särskilt genom att använda en strategi som genomsyrar EU:s sektorspolitik och erkänner biologisk mångfald som en förutsättning för mildrande av och anpassning till klimatförändringar.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) För att citera föredraganden: förlusten av biologisk mångfald hotar vår livsmedelsförsörjning, möjligheterna till rekreation och turism, förmågan att ta itu med klimatförändring och källorna till trä, läkemedel och energi. Jag håller därför med om att EU som helhet, och särskilt de områden som omfattas av EU:s politik, måste finna en hållbar strategi för att skydda biologisk mångfald och bevara ekosystem. Jag anser att detta är särskilt viktigt när det gäller jordbruk och fiske, och därför följer jag noga de reformer som nu förbereds för den gemensamma fiskeripolitiken och jordbrukspolitiken. Detta eftersom det lämpliga och hållbara bevarandet av biologisk mångfald, även om det är nödvändigt och önskvärt, inte får vara en broms för hållbarheten i och utvecklingen av jordbruk och fiske.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) FN har utnämnt 2010 till det internationella året för biologisk mångfald. Tyvärr kommer inte EU att uppnå sin målsättning för biologisk mångfald 2010. Förlusten av biologisk mångfald fortsätter i oroväckande takt. Man räknar med att förlusttakten kommer att öka tiofalt fram till 2050. I EU riskerar 42 procent av däggdjuren, 43 procent av fåglarna, 45 procent av fjärilarna, 30 procent av amfibierna, 45 procent av reptilerna och 52 procent av sötvattensfiskarna att dö ut.

I sin halvtidsutvärdering av genomförandet av gemenskapens handlingsplan för biologisk mångfald från 2008 konstaterade kommissionen att 50 procent av arterna och upp till 80 procent av livsmiljöerna av europeiskt bevarandeintresse har en ogynnsam status. Denna förlust av biologisk mångfald är oacceptabel, inte endast ur ett moraliskt utan även ur ett ekologiskt och ekonomiskt perspektiv, eftersom vi berövar framtida generationer möjligheten till en välmående biologisk mångfald. EU-politiken för att bevara biologisk mångfald måste samordnas och integreras med annan sektorspolitik, särskilt jordbruk, skogsbruk och fiske, liksom politik för förebyggande av naturkatastrofer, för att garantera maximalt skydd för biologisk mångfald.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I detta betänkande uppmärksammas tydligt ett antal viktiga frågor, bland annat ofullständigt genomförande av lagstiftningen, ofullständigt och bristfälligt införlivande i sektorspolitiken, otillräcklig vetenskaplig kunskap och uppgiftsluckor, avsaknad av politisk vilja, otillräcklig finansiering samt brist på ändamålsenligt inriktade instrument för bestämda problem som invasiva främmande arter.

I allmänhet delar vi den oro och instämmer i de krav som uttrycks i betänkandet. Vi ser positivt på att flera av de förslag som vi presenterade under debatten i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, finns inkluderade. Särskilt de som rör finansiering och integrering av biologisk mångfald i relevant sektorspolitik.

Vi kan emellertid inte låta bli att peka ut och högljutt motsätta oss att det i betänkandet finns en referens till ett förslag till ett innovativt system för betalning av ekosystemtjänster, även om detta endast är ett förslag. Det är en oacceptabel kommersialisering av naturen. Förlusten av biologisk mångfald är en av konsekvenserna av ett system, kapitalismen, som bygger på utnyttjandet och kommersialiseringen av naturen och dess tillgångar, oavsett deras naturliga förmåga till förnyelse.

Det kommer inte att gå att uppnå en rättvis och effektiv lösning på detta, eller andra miljöproblem, inom ramen för detta system.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för detta initiativbetänkande eftersom EU måste göra allt i sin makt för att stoppa förlusterna av biologisk mångfald från och med nu fram till 2020, och även återställa ekosystem. Jag anser det högst beklagligt att målsättningen med att stoppa förlusterna av biologisk mångfald till 2010 inte har uppnåtts. Kommissionen måste garantera att biologisk mångfald integreras bättre med EU:s andra verksamhetsområden, särskilt jordbruk, skogsbruk, fiske, regional politik, sammanhållningspolitik, industri, utvecklingssamarbete samt forskning och innovation.

Offentliga utgifter kommer inte automatiskt leda till att vi uppnår EU:s huvudmålsättning: därför är det viktigt att biologisk mångfald även integreras i företagens sociala ansvar.

  Elie Hoarau (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Åttio procent av den biologiska mångfalden i Frankrike finns i dess utomeuropeiska territorier (de yttersta randområdena). Fyrtiotvå procent av territoriet ön Réunion har nyligen klassats som världsarv av Unesco. Detta motiverar behovet av en särskild EU-insats för att skydda biologisk mångfald i de yttersta randområdena och i utomeuropeiska territorier, och för att främja denna verkliga potential i dessa områden. I nuläget är de franska yttre randområdena och EU:s utomeuropeiska territorier inte berättigade till stöd enligt Natura 2000 och Life+. Vi måste åtgärda denna brist.

Av den anledningen föreslog jag att det borde finnas en särskild budgetpost i budgetförslaget för 2011. Denna budgetpost kommer att täcka inrättandet av ett särskilt program, BEST, för de yttre randområdena och de utomeuropeiska områdena med syfte att skydda och främja biologisk mångfald. Detta program främjades under Réunionkonferensen och stöddes av det Europeiska rådet under det franska ordförandeskapet. Det är dags att omvandla detta initiativ till en konkret verklighet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Ämnet för det här betänkandet är otroligt viktigt och bevarandet av biologisk mångfald spänner över flera olika politiska områden. Många miljöfrågor är av en karaktär som befogar ingripande på EU-nivå. Samtidigt hanteras många frågor bättre på lokal nivå och subsidiaritetsprincipen måste respekteras fullt ut. I betänkandet efterlyses tydliga åtgärder för ett antal verksamhetsområden och det är viktigt att både kommissionen och medlemsstaterna tar del av detta.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom förlusten av biologisk mångfald är ett allvarligt hot. Biologisk mångfald har avgörande betydelse för en balanserad utveckling och fattigdomsminskning och är nödvändig för vår planet, vårt mänskliga välbefinnande, vår överlevnad och kulturella integritet. På grund av människors handlingar försvinner nu emellertid biologisk mångfald i snabbare takt än någonsin tidigare. Det skulle vara möjligt att ändra denna tendens om lokala befolkningar kunde dra nytta av en balanserad användning och ett bevarande av biologisk mångfald. Det är anmärkningsvärt att vissa sektorer främst orsakar förlust av biologisk mångfald på grund av otillräcklig hänsyn till biologisk mångfald i sektorspolitik, inklusive bevarandet av naturtillgångar, jordbruk, fiske, regional politik, markanvändningsplanering, skogsbruk, energi och transport, turism, utveckling och ekonomiskt samarbete.

Det är relevant och nödvändigt att stoppa förlusterna av biologisk mångfald i Europa. Politik på nationell och europeisk nivå bidrar till att nå denna målsättning. Mycket av denna politik är avsedd för särskilda ändamål för att skydda viktiga djurarter och livsmiljöer, men för att bevara biologisk mångfald är det viktigaste att ta hänsyn till denna genom att utarbeta och tillämpa en strategi för respektive verksamhetsområde. Jag är nöjd med målsättningen att inom EU fram till 2020 stoppa förlusterna av biologisk mångfald och upprätthålla ekosystemtjänster så långt som möjligt, och öka EU:s bidrag till att hindra globala förluster av biologisk mångfald.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) 2010 är det internationella året för biologisk mångfald. Med betänkandet av Esther de Lange drar parlamentet positiva slutsatser för bevarandet av biologisk mångfald.

Jag stöder detta framtidsorienterade betänkande eftersom jag är säker på att initiativen för bevarande av biologisk mångfald är viktiga för att undvika framtida konflikter. En välmående miljö, biologisk mångfald, skydd av fertil jord och rena vattendrag är de grundläggande kriterierna för att garantera livsmedelsförsörjning även för världens framtida generationer. Utan jordbrukare är biologisk mångfald emellertid otänkbart. Jordbruket bidrar redan med mycket till bevarandet av miljön och klimatet, till exempel genom att binda koldioxid i jorden. För att kunna behålla denna jordbruksservice i allmänhetens intresse behövs erkännande och stöd i framtiden. Mot bakgrund av ökande asfaltering och cementering av jordbruksmark för landsvägar, byggnader och industrianläggningar behöver vi åtgärder för att skydda jordbruket i hela Europa.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för resolutionsförslaget eftersom jag anser att kampen mot förlusten av biologisk mångfald och den fortsatta förstörelsen av ekosystem, med hjälp av en strategi för hållbar utveckling, måste vara en av hörnstenarna i EU:s lagstiftande verksamhet. Biologisk mångfald är grundläggande för människans existens på jorden och för framtida generationers välfärd. Av just denna anledning röstade jag för betänkandet.

Enligt all tillgänglig statistik kommer, om vi inte vidtar nödvändiga åtgärder för att stoppa förlusterna av biologisk mångfald orsakad av mänsklig aktivitet, vår natur att vara oåterkalleligt skadad 2050. EU har satt upp några minimimålsättningar för att stoppa förlusterna av biologisk mångfald till 2020 utifrån en strategi som är förenlig med strategier för att bekämpa fattigdom och hunger och mildra klimatförändring. Vi har även uppmanat kommissionen att garantera biologisk mångfald en mer framträdande plats inom andra av EU:s verksamhetsområden.

Utöver det finansiella programmet för miljön, Life+, behöver vi även fastställa nya instrument som är förenliga med strategier inom områden som fiske, jordbruk och miljö i allmänhet. Jag stöder helt en omfattande informationskampanj i ämnet, riktad till EU:s medborgare.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den våldsamma förlusttakten av biologisk mångfald orsakad av människan är oroväckande. Biologisk mångfald bör ses som en pålitlig barometer för miljöns tillstånd. EU står inför en alarmerande förlust av biologisk mångfald, där 42 procent av däggdjuren, 43 procent av fåglarna, 45 procent av fjärilarna, 30 procent av amfibierna, 45 procent av reptilerna och 52 procent av sötvattenfiskarna riskerar att dö ut. Därför anser jag att den lagstiftning som just införts är viktig och nödvändig för bevarandet och förstärkandet av biologisk mångfald. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Jag instämmer helt med författarna till detta betänkande, om att bevarandet av biologisk mångfald inte bara är en moralisk plikt, utan att det även har ett ekologiskt och ekonomiskt värde och en mycket viktig roll i att mildra klimatförändringar. Jag anser att förslagen till förändringar i Natura 2000 är just vad vi behöver.

Detta gäller särskilt de förslag som betonar utarbetandet av motståndskraftiga ekosystem som kan hantera stress och som fyller värdefulla ekosystemfunktioner, och inte bara de som syftar till att skydda livsmiljöer och arter inom programmet. Vi måste även förstå hur de medlemsstater som företar stora infrastrukturprojekt resonerar. Det är viktigt att utarbeta en vettig kompromiss mellan miljöskydd och utbyggnad av infrastruktur. Utveckling får inte ske på bekostnad av naturen, men naturen får inte heller hindra utvecklingen.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder Esther de Langes betänkande eftersom det tar upp ett ämne som är känsligt, viktigt och avgörande för att vår jord, och därmed framtida generationer, ska överleva. Behovet att bevara den biologiska mångfalden och förhindra att den försvinner förstärker också politiken för anpassning till klimatförändringar och den globala kampen mot hungersnöd samt stödet till livsmedelssäkerhet.

Parlamentet behöver därför verkligen ta tag i den här frågan, särskilt mot bakgrund av att man inte lyckades uppnå 2010 års mål att stoppa förlusten av biologisk mångfald, ett mål som nu har utsträckts till 2020 i enlighet med rådets och kommissionens riktlinjer. Jag instämmer i föredragandens varning till alla institutioner och till medlemsstaterna, vilka uppmanas att spela en ledande roll när det gäller att inrätta seriös lokal politik för att genomföra EU:s riktlinjer.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar verkligen detta betänkande om att genomföra EU-lagstiftning för att bevara den biologiska mångfalden. Det är ett resultat av den betydelse som vi alla tillmäter den biologiska mångfalden på miljöområdet men även på det ekonomiska och sociala området, och inom så vitt skilda sektorer som jordbruk, fiskeri och turism, och det understryker denna betydelse.

I dag skulle jag vilja betona en annan fråga som, även om den inte utelämnats i debatten, ändå inte har fått någon riktig uppmärksamhet. Jag tänker på det inneboende värdet av biologisk mångfald och den moraliska skyldighet vi har att skydda och försvara den. Detta är upp till mänskligheten, som har det största inflytandet över den biologiska mångfalden och det största ansvaret för att bevara den, att se till att kommande generationer kan njuta av och ta hand om den. EU genomför sina skyldigheter genom att lagstifta om att bevara den biologiska mångfalden. Den här frågan förtjänar utan tvekan mitt stöd.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Förlusten av biologisk mångfald fortsätter i oroväckande takt: Det beräknas att arterna världen över för närvarande dör ut i en takt som är mycket högre än den naturliga utdöendetakten. Kommissionen har konstaterat att 50 procent av arterna och upp till 80 procent av livsmiljöerna av europeiskt bevarandeintresse försvinner.

Målet att hejda förlusten av biologisk mångfald är mycket viktigt i samband med klimatförändringarna, eftersom ekosystemen på land och i havet absorberar omkring hälften av de antropogena koldioxidutsläppen. Tyvärr har internationella och europeiska initiativ och överenskommelser som syftar till att hejda förlusten av biologisk mångfald inte uppnått några större resultat enligt mitt sätt att se, och Europas allmänhet förefaller inte vara tillräckligt informerad i detta hänseende.

I år har nya initiativ föreslagits för att hejda försämringen av ekosystemen, och kommissionen har lagt fram fyra politiska alternativ som även innefattar återställande av den biologisk mångfalden på global nivå. I slutet av 2010 hoppas jag vi får uppleva att ett förslag till ny EU-strategi för biologisk mångfald offentliggörs som också innefattar lagstiftningsförslag. I sina slutsatser av den 15 mars godkände Europeiska rådet (miljö) ett nytt kapacitetsmål för att stoppa förstörelsen av ekosystemen i EU senast 2020.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) År 2010 har utsetts till året för biologisk mångfald över hela världen. Biologisk mångfald som världens naturkapital är nödvändigt för mänskligt liv på jorden och samhällenas välfärd, både direkt och indirekt genom dess ekosystemtjänster. Jag vill betona betydelsen av att bevara den biologiska mångfalden i genomförandet av Europa 2020-strategin, inte enbart på grund av dess sysselsättningspotential, utan även på grund av att den bidrar till en effektiv och hållbar användning av naturresurserna. Jag är oroad över att man misslyckats med att uppnå det globala målet att minska förlusterna av biologisk mångfald fram till 2010, enligt definitionen från världstoppmötet om hållbar utveckling 2002, och 2015-målet om att minska fattigdomen och hungern och förbättra folkhälsan och människors välbefinnande, i enlighet med millenieutvecklingsmålen. Jag tror att huvudskälet till att EU:s medborgare inte agerar när det gäller att bekämpa förlusten av biologisk mångfald är deras brist på kunskap, vilket framhölls i en Eurobarometerundersökning nyligen: Endast 38 procent av EU:s befolkning vet vad begreppet ”biologisk mångfald” innebär, medan 28 procent känner till det men vet inte vad det betyder. Bara 17 procent tror att tillbakagången för den biologiska mångfalden redan nu drabbar dem.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Mänsklig verksamhet orsakar minskad biologisk mångfald i en rasande takt. I Europa är närmare hälften av däggdjuren hotade och situationen för fåglar är liknande. Om utvecklingen fortsätter i samma takt som under de senaste årtiondena kommer det att leda till en oåterkalleligt skadad natur. Eftersom jag är djupt oroad över den nuvarande situationen och eftersom den internationella politiska agendan inte tar upp kampen mot den minskade biologiska mångfalden så snabbt som skulle behövas stöder jag betänkandet från min kollega Esther de Lange. I betänkandet föreslås flera idéer för att öka kampen för att hejda förlusten av biologisk mångfald i Europa och man vill inrätta en specifik politik för att stödja investeringar – från allmänheten lika väl som från den privata sektorn – vilket får en positiv inverkan på den biologiska mångfalden samtidigt som de som förstör den måste minskas. För att kampen verkligen ska bli effektiv är det uppenbart att den från EU:s sida måste åtföljas av internationella handlingar, och det är absolut nödvändigt att kommissionen och medlemsstaterna stöder införlivandet av skyddet av den biologiska mångfalden i globala processer såsom millenieutvecklingsmålen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) EU måste ta ansvar för det bedrövliga misslyckandet med 2010-strategin när det gäller att bekämpa förlusten av biologisk mångfald. Från och med nu är det upp till alla beslutsfattare att inte upprepa samma misstag fram till 2020, utan i stället åstadkomma något mer än avsiktsförklaringar och skrida till handling. Parlamentet uppmanar därför framför allt till ett snabbt genomförande av tre nyckelåtgärder: tillämpa ett integrerat synsätt inom alla politikområden (jordbruk, fiske, transporter, industri, etc.), sätta stopp för medlemsstaternas överträdelser av europeisk miljölagstiftning och avsätta 0,3 procent av BNP till åtgärder för att skydda den biologiska mångfalden.

Parlamentets omröstning om detta betänkande är en utmärkt början. Nu återstår det för rådet och kommissionen att ta över stafettpinnen och se till att dödläget när det gäller ramdirektivet om jord bryts utan ytterligare ståhej, att det finns tillräckligt med medel för att hantera Natura 2000-områden och att biologiska orsakssamband för statligt stöd genomförs. Låt oss inte dölja det faktum att det fortfarande finns dödlägen som beror på en framgångsrik strategi för att hejda förlusten av biologisk mångfald även innefattar en fördjupad genomgång av vår modell för ekonomisk utveckling.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag stödde helhjärtat förslaget till resolution om biologisk mångfald och mångfalden när det gäller växt- och djurarter eftersom det kommer att sporra regeringsföreträdare att agera. År 2010 är året för biologisk mångfald. Under de senaste 40 åren har den biologiska mångfalden minskat med en tredjedel. Närmare hälften av alla däggdjur och fåglar hotas av utrotning. Europaparlamentet vill att nedgången i biologisk mångfald ska hejdas senast 2020.

Från och med nu måste vi därför titta på alla europeiska bidrag och all politik när det gäller deras inverkan på den biologiska mångfalden, så att medel kan styras till åtgärder som påverkar miljön positivt. Den tionde konferensen om konventionen om biologisk mångfald kommer att äga rum i mitten av oktober. Problemet med det är att Europas miljöministrar kommer att fastställa EU:s inställning först fyra dagar innan konferensen om biologisk mångfald inleds. Redan i mitten av mars 2010 när CITES-konferensen ägde rum var det uppenbart att ett mer omfattande samråd i förväg verkligen behövdes. Att besluta om EU:s inställning fyra dagar innan en konferens inleds är verkligen alltför sent för att skapa allianser med länder som tänker likadant. Frågan om biologisk mångfald måste hamna högre upp på den europeiska agendan. Skyddet av den biologiska mångfalden måste integreras i vår politik för jordbruk och fiske och tillräckliga ekonomiska medel behöver ställas till förfogande för att skydda naturen.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Skyldigheten att skydda våra resursers biologiska mångfald är en etisk fråga, med tanke på det ökande hotet mot ekosystemen och risken för oåterkalleliga skador på miljön. Oron kring bevarandet av den biologiska mångfalden har också en social och ekonomisk grund eftersom hållbar utveckling är kopplad till ekonomisk stabilitet. Det är därför avgörande att integrera målsättningen att skydda den biologiska mångfalden i de olika åtgärdsområdena på EU-nivå, inte minst i kampen mot klimatförändringarna, målsättningarna för Europa 2020-strategin och målsättningen med att skapa sysselsättning. Finansieringen som behövs för detta måste göras tillgänglig.

Jag kan inte låta bli att nämna den avgörande roll som fisket spelar i ett land som Portugal, och jag förespråkar därför att den gemensamma fiskeripolitiken ska underlätta efterlevnaden av lagstiftning som är tillämplig på biologisk mångfald och som syftar till att göra sektorn hållbar. Inom andra verksamhetsområden, såsom jordbruk, skogsbruk, turism, forskning och innovation, som är väsentliga i de yttersta randområdena, kräver sysselsättningspotentialen att en hållbar ekonomi och ekologiska samband utvecklas, tillsammans med en politik för ett effektivt utnyttjande av resurser, och för hållbar konsumtion och produktion.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Det är beklagligt att EU inte har nått sina mål att hejda förlusten av biologisk mångfald senast 2010, eftersom skyddet av den biologiska mångfalden är av stor betydelse av såväl etiska som ekologiska och ekonomiska skäl.

Det är en fråga som inte enbart kan bygga på offentliga utgifter. Den ska också vara en del av företagens strategier för samhällsansvar i hela EU för att stoppa ytterligare förstörelse av ekosystemen och reparera dem när det är möjligt. Jag har stött förslaget att hejda förlusten av biologisk mångfald senast 2020, särskilt som min valkrets Wales har en så stor variation av ekosystem att erbjuda.

Jag anser också att om EU uppnår detta mål kan vår union bli en global ledare när det gäller arbetet för att skydda och bevara vår biologiska mångfald och visa för utvecklingsländerna att vi satsar på 2015 års millenieutvecklingsmål.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) År 2010 skulle bli det år då Europeiska unionen äntligen skulle bry sig om den biologiska mångfalden. Strategin på området är ett bedrövligt misslyckande trots de åtaganden unionen upprepade gånger har gjort, framför allt sedan 2001, för att hantera utrotningshoten mot ett stort antal arter.

Jag stödde därför Esther de Langes betänkande som antogs av Europaparlamentet den 21 september. I betänkandet fördöms EU:s medelmåttiga resultat och Europeiska kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att äntligen gå från ord till handling.

I betänkandet anges framför allt tre huvudåtgärder som snarast bör genomföras: Ett integrerat synsätt på biologisk mångfald inom alla aktuella politikområden (jordbruk, fiske, transport, etc), medlemsstaternas tillämpning av och anpassning till gemenskapens miljölagstiftning och ökad finansiering av åtgärder inom detta område utöver det som lämnas via Life-instrumentet. För närvarande lämnar emellertid medlemsstaterna inte tillräckligt stöd till Life-projekten.

Utöver detta måste våra medborgare göras medvetna om läget för den biologiska mångfalden och de allvarliga risker som hotar våra ekosystem. Endast 17 procent av EU:s medborgare är medvetna om att den biologiska mångfalden allvarligt har gått tillbaka.

Betänkande: João Ferreira (A7-0227/2010)

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) I somras fick vi otaliga nyhetsrapporter om två miljökatastrofer som drabbade två länder, Ryssland och Pakistan.

Dessa är visserligen oförutsedda och okontrollerbara naturkatastrofer, men mänsklig verksamhet bidrar ibland till att förvärra miljöförstöringen. Föroreningar, surt regn, industriföroreningar, jordskred som orsakas av problem i anslutning till stads- och markplanering och ökenspridningen inom vissa områden är bara några konsekvenser av vår verksamhet.

Med tanke på att naturkatastrofer äventyrar ekosystem och biologisk mångfald, påverkar hållbar utveckling och utsätter den sociala sammanhållningen för risker är det avgörande att sprida goda förebyggande tillämpningar och öka kunskapen om den lokala geografiska, ekonomiska och sociala situationen.

Det är också viktigt att kartlägga faror och risker i Europa, uppmuntra till användning av goda hållbara tillämpningar inom jordbruk och industri och stärka förbindelserna mellan de olika systemen för tidig varning. Jag anser också att man måste överväga att mobilisera EU:s nuvarande solidaritetsfond på ett snabbare och mer flexibelt sätt och ytterligare förenkla de administrativa reglerna så att situationer med naturkatastrofer kan hanteras så snabbt som möjligt.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för João Ferreiras betänkande som är ett viktigt steg när det gäller att hantera naturkatastrofer, eftersom man där kombinerar förebyggande av katastroferna, orsakerna och faktorerna som ökar sårbarheten för dem och inrättandet av en gemensam EU-fond. Vi vet att det är bättre att förebygga än att bota. Jag anser därför att man genom att minska risken för katastrofer kan bidra till att rädda liv.

Av den anledningen har jag lämnat in ett ändringsförslag, som också har fått stöd, där jag har bett att finansieringsmetoder ska tas fram för att stödja åtgärder som är involverade i förebyggande av katastrofer, utvärdera och minska riskerna innan en katastrof inträffar och som ska syfta till att erbjuda mikrofinansiering och makroförsäkring för grupper med låga inkomster.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Stormen Xynthia, översvämningar på Madeira, skogsbränder i Grekland – Europas medborgare prövas regelbundet av naturkatastrofer med oförutsebara mänskliga och ekonomiska konsekvenser. Detta initiativbetänkande från parlamentet påminner oss om ”att ett proaktivt tillvägagångssätt är effektivare och mindre kostsamt än ett tillvägagångssätt som grundar sig på att man enbart reagerar vid katastrofer” och det innehåller en förteckning över åtgärder som bör vidtas. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är mycket användbart och att Europeiska kommissionen borde låta sig inspireras av det så snart som möjligt, särskilt när det gäller förebyggande av skogsbränder. Nästa steg borde nu vara att inrätta en europeisk styrka för civilskydd som kan hjälpa medlemsstaterna att hantera stora naturkatastrofer.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument. De senaste åren har EU:s medlemsstater brottats med ett stort antal katastrofer. Vi behöver därför öka betydelsen av förebyggande åtgärder. Eftersom det är medlemsstaterna som huvudsakligen och först och främst är ansvariga för att skydda sina medborgare, och för att förebygga katastrofer är ett utökat samarbete inom det förebyggande området högst motiverat, precis som förbättrad samordning av insatserna, ökad solidaritet och ömsesidigt stöd. Jag instämmer i dokumentets förslag att det är nödvändigt att utarbeta en lämplig finansiell ram på EU-nivå för att förebygga naturkatastrofer och sådana som människan orsakat, vilket skulle stödja och förena befintliga instrument, inbegripet inom sammanhållningspolitiken, regionalpolitiken och politiken för landsbygdsutveckling. Det är mycket viktigt att medlemsstaterna förbättrar sin forskning och utveckling inom området förebyggande och hantering av katastrofer, men också förbättrar samordningen och samarbetet mellan medlemsstaterna på detta område.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Betänkandet är nära förbundet med betänkandet om biologisk mångfald och jag har naturligtvis röstat för det. Katastrofer är gränsöverskridande. Vi behöver därför ett europeiskt nätverk där nationella, regionala och lokala myndigheter kan samarbeta. Jag har med min röst stöttat idén att Solidaritetsfonden behöver ses över. Jag röstade också för en gemensam metod för kartläggning av faror och risker.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Eftersom siffrorna visar på en extremt snabb ökning av antalet naturkatastrofer de senaste åren tillsammans med enorma ekonomiska och sociala kostnader, måste medlemsstaterna i större grad ägna sig åt forskning och utveckling för att förebygga liknande händelser i framtiden och minska deras antal. På samma sätt måste medlemsstaterna initiera specifika system för samordning och samarbete. Det är därför viktigt att å ena sidan förbättra systemen för tidig varning i medlemsstaterna, inleda och konsolidera befintliga förbindelser mellan de olika systemen för tidig varning, och å andra sidan granska och ta fram anpassningsåtgärder både för landsbygden och städerna, med tanke på de allt fler extrema väderhändelserna. Katastrofernas omfattning och upprepning blir ofta mer sannolika genom politik som försämrar förhållandet mellan människan och miljön.

Förebyggandet av dessa katastrofer behöver införlivas i den viktiga sektorspolitiken för att främja ett balanserat markutnyttjande och ekonomisk utveckling som står i samklang med naturen. En finansiell ram för att förebygga katastrofer behöver inrättas på EU-nivå och den bör komplettera befintliga instrument, bland annat de som gäller EU:s politik.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Under de första sex åren av EU:s solidaritetsfond inkom 62 ansökningar om ekonomiskt stöd. Närmare en tredjedel av dessa gällde naturkatastrofer som beskrevs som ”stora katastrofer”.

Jag är exempelvis mycket nöjd med Solidaritetsfondens insatser i min region Bretagne efter stormen Xynthia. Den europeiska solidariteten är avgörande för att på bästa sätt kunna hantera de ekonomiska, sociala, miljömässiga och mänskliga konsekvenserna av naturkatastrofer.

Föredraganden påminner oss om att förebyggande av katastrofer måste prioriteras i samarbetet mellan medlemsstaterna inom detta område. Ett förslag har därför lagts fram om att utforma ett nätverk av nationella, regionala och lokala myndigheter för att utbyta goda tillämpningar när det gäller förebyggande åtgärder. Jag håller också med föredraganden om att det behöver inrättas en ekonomisk ram på EU-nivå som är avsedd att förebygga naturkatastrofer, i syfte att stärka och samordna nuvarande instrument.

Sammanhållningspolitiken spelar en avgörande roll när det gäller att förebygga katastrofer. Den bidrar till att minska skillnaderna mellan regioner på detta område, framför allt genom att förbättra kapaciteten i regioner som är särskilt utsatta för risker.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Allt oftare bevittnar vi naturkatastrofernas destruktiva krafter. Jag röstade för resolutionen som pekar på flera viktiga åtgärder. Av dessa skulle jag vilja betona samarbetet mellan medlemsstaterna för att dela med sig av praktiska kunskaper när det gäller katastrofhantering, med särskild betoning på förebyggande insatser. Nationella enheter för undersökning och utveckling bör också ha ett system för samordning på denna nivå.

Jag välkomnar även erkännandet av naturförhållanden och begränsningar i isolerade regioner, områden med låg befolkningstäthet, områden som är föremål för avfolkning, bergsområden och områden som är belägna utmed gränser liksom de yttersta randområdena. Dessa regioner borde faktiskt uppmärksammas särskilt.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Både naturkatastrofer och sådana katastrofer som orsakats av människor har ökat kraftigt i antal och omfattning de senaste årtiondena inom EU. Enligt uppgifter från FN fortsätter denna sårbarhet att öka, bland annat beroende på klimatförändringar, intensivutnyttjande av jordar och industriell utveckling samt stadsutveckling.

Det finns redan flera olika EU-instrument som omfattar flera förebyggande aspekter. Dessa instrument har emellertid visat sig otillräckliga och emellanåt har nivån på genomförandet lämnat mycket att önska, och man har ifrågasatt om EU verkligen tillämpar ett verkligt strategiskt synsätt på katastrofförebyggande.

Även om ansvaret för att skydda sin befolkning och förebygga katastrofer huvudsakligen är medlemsstaternas, är detta företeelser som inte följer nationella gränser utan är gränsöverskridande i de flesta fall. Det är därför avgörande att ett effektivt, solidaritetsbaserat synsätt främjas på EU-nivå. Jag är övertygad om att ett proaktivt tillvägagångssätt ger ett effektivare och mindre kostsamt resultat än en strategi som enbart reagerar på katastrofer.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om ökad ofrivillig migration från regionerna som har drabbats av miljöförstöring, där denna typ av flyktingar behöver åtnjuta skydd och hjälp för att återvända.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att företrädarna för jordbruket behöver engageras i katastrofhanteringen för att utvärdera och genomföra åtgärder som är lämpliga för den faktiska situationen inom denna sektor. Detta är nödvändigt för att samordna befintliga resurser effektivare och därmed förstärka EU:s omedelbara insatskapacitet.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Efter tsunamin i Indiska oceanen 2004, jordbävningen i Haiti i januari 2010 och stormen Xynthia i februari kan man undra hur många ytterligare tragedier som måste ske innan vi får ett system inom gemenskapen för att förebygga naturkatastrofer? Naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor blir allt vanligare och vi måste därför se till att nationella åtgärder blir effektivare och bättre samordnade och att EU:s åtgärder blir mer flexibla. Utöver förebyggandet vill jag återigen påpeka att sedan 2006 har vi haft en rapport från Michel Barnier om att inrätta en snabbinsatsstyrka för att bemöta naturkatastrofer. Vad hindrar oss från att anta den? Och vad hindrar oss från att använda den?

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det är uppenbart att naturkatastrofer sker oftare i Europa för närvarande, och det kräver förebyggande, reaktion och samordnade lösningar på europeisk nivå. De olika insatserna vid dessa katastrofer bör kompletteras med ett underliggande antagande om denna samordning. Jag anser också att det är viktigt att bedöma solidaritetsfonden och se över hur den används så att den kan vara mer flexibel och anpassningsbar när det gäller särdrag och skillnader bland de regioner som den är avsedd för.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Det ökande antalet naturkatastrofer har påverkat EU:s medlemsstater, många av dem i stor omfattning. De senaste sex åren har EU:s solidaritetsfond mottagit 62 ansökningar om ekonomiskt stöd från 21 olika länder. Dessa naturkatastrofer äventyrar den biologiska mångfalden, påverkar hållbar utveckling och riskerar den sociala sammanhållningen. Flykten från landsbygden och ökenspridningen är några skäl till dessa katastrofer och samtidigt förvärras dessa företeelser av sådana katastrofer. Klimatförändringarna kommer att göra naturkatastroferna ännu värre. Lösningen består av förebyggande och stöd till de mest sårbara regionerna. Förebyggandet måste ingå i ett system för samarbete och samordning på europeisk nivå och samtidigt stärka den europeiska solidariteten. Jag förespråkar därför en lämplig ekonomisk ram för förebyggande av katastrofer. Denna ram måste stärka och uppmuntra förbindelserna mellan nuvarande instrument och sammanhållningspolitik, politik för landsbygdsutveckling, regionalpolitik, solidaritetsfonden, det sjunde ramprogrammet och Life+programmen. Nästa budgetplan måste tydligt återspegla detta mål. Jag hävdar också att vi behöver se över solidaritetsfondens förordningar och anpassa kriterierna för bidragsberättigande till respektive regions och katastrofs särdrag.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är särskilt viktigt att anta detta betänkande i år då flera europeiska länder drabbats av katastrofer som haft djup inverkan på deras befolkningar, territorier, ekonomier och miljöer. Detta har bidragit till bättre offentlig förståelse av betydelsen av katastrofförebyggande och till kollektiv medvetenhet om betydelsen av att stärka den. Vi har nyligen kollationerat erfarenheterna av dessa katastrofer och analyserat deras orsaker och konsekvenser, vilket är viktiga beståndsdelar i detta betänkande.

Vi försökte få med en rad riktlinjer och rekommendationer i betänkandet som kan tillämpas på olika typer av katastrofer. Den tydliga signalen med bred samstämmighet om betänkandet under diskussionen och omröstningen innebär att Europeiska kommissionen och rådet nu måste omsätta de åtgärder som nu föreslagits i praktiken.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (EN) Jag vill tacka parlamentsledamoten Ferreira för hans initiativ att lägga fram ett förslag till resolution från Europaparlamentet om denna fråga som är högst relevant och betydelsefull. Som polsk medborgare har jag sett och har erfarenhet av de traumatiska effekterna av naturkatastrofer – särskilt översvämningar – på mitt lands allmänna välbefinnande. Som EU-medborgare erkänner jag dessutom betydelsen av ett solidaritetsbaserat system för förebyggande på europeisk nivå. Låt mig också ta tillfället i akt för att betona att vi har konkreta instrument som tvingar medlemsstaterna att utveckla förebyggande system mot naturkatastrofer – mer exakt översvämningsdirektivet.

Exemplet med Polen nyligen visar på konsekvenserna om man inte korrekt genomför denna rättsakt. Naturkatastrofer särbehandlar inte och det bör inte heller satsningarna på förebyggande eller insatser göra. Jag är övertygad om att när det handlar om mänskligt liv liksom miljö, ekonomi och säkerhet för en nation eller en region, blir frågan mindre politisk och mer moralisk. Det är enligt detta synsätt som jag tillsammans med mina kolleger skulle vilja rösta ”ja” till detta förslag till resolution.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Bränder i Portugal, översvämningar i Sachsen, skogsbränder i Grekland, Xynthia i västra Frankrike – de senaste åren har visat hur viktigt det är att ha en verklig europeisk strategi för att hantera naturkatastrofer, och hur användbart det skulle vara: En strategi för förebyggande, men även en strategi rörande Europeiska unionens insatser och reaktionsförmåga vid sådana katastrofer. Jag röstade därför bestämt för detta betänkande, som kräver ett europeiskt synsätt på frågan som är gemenskapsbaserad, global, samordnad och balanserad, i enlighet med den grundläggande principen om europeisk solidaritet. Jag hoppas verkligen att kommissionen snabbt kommer att lägga fram specifika förslag för att stärka samarbetet och utbytet av erfarenheter mellan medlemsstater på detta område, och för att möjliggöra bättre kommunikation mellan behöriga myndigheter, förbättra förfaranden, påskynda utnyttjandet av Europeiska unionens solidaritetsfond och framför allt se till att katastrofförebyggandet ingår i Europeiska unionens nästa budgetplan.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I João Ferreiras betänkande betonas det stora antalet möjliga orsaker till katastroferna och bland dessa är de potentiellt allvarligaste på lång sikt olyckor som innefattar radioaktivt material. Stora områden inom EU lider i dag fortfarande av sviterna efter Tjernobylkatastrofen och jag är övertygad om att det inte finns något sådant som säker kärnenergi. Ett antal regeringar inom EU är helt inriktade på att bygga nya kärnkraftverk och därmed helt enkelt öka risken för framtida kärnolyckor. Mitt parti och den skotska regeringen är fortsatt bestämt av den uppfattningen att vårt energibehov måste bygga på andra källor än kärnkraft.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag samtyckte till betänkandet eftersom EU:s medlemsstater de senaste åren har kämpat mot ett antal katastrofer som har haft avsevärd och bestående inverkan på miljön och ekonomin hos den berörda befolkningen. Skadorna är ofta svåra att bedöma när man talar om förlusten av människoliv. I betänkandet betonas att förordningen om solidaritetsfonden behöver ses över och att en lämplig ekonomisk ram för förebyggande av katastrofer behöver inrättas, med lämpliga ekonomiska resurser för att förebygga och bekämpa katastrofer. Detta skulle stärka och förena befintliga instrument som sammanhållningspolitik, politik för landsbygdsutveckling, regionalpolitik, solidaritetsfonden, det sjunde ramprogrammet och Life+programmen. I betänkandet uppmanas Europeiska kommissionen att bedöma möjligheten att föreslå en mer systematisk sammanslagning av tillgängliga resurser för att effektivisera mekanismerna för förebyggande inom hela EU. Jag är glad att man äntligen erkänner att ett europeiskt offentligt försäkringssystem för jordbruket behöver inrättas. Kommissionen bör lägga fram ett förslag till ett europeiskt offentligt försäkringssystem för att bättre hantera risken och jordbrukarnas instabila inkomster som beror på naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor. Systemet bör vara ambitiösare än den nuvarande modellen för att undvika en rad olika försäkringssystem inom EU, något som skapar stora obalanser mellan jordbrukarnas intäkter. Jag anser att ett system med minimikompensation för naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor snarast också ska vara tillgängligt för jordbrukare i hela EU.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Den europeiska ramen för katastrofförebyggande skulle vara mycket användbar när det gäller att förebygga naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor. Södra och västra Irland drabbades av flera katastrofer förra året och detta initiativ är mycket viktigt. Jag välkomnar satsningen på utbildning och medvetandehöjande åtgärder och planerna på att förstärka verktyg för tidig varning. Betänkandet har starkt betonat förebyggande och har understrukit nationella, regionala och lokala myndigheters viktiga roll när det gäller förebyggande. Dessa myndigheter befinner sig närmast när naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor inträffar och de bör därför få en nyckelroll när det gäller att förebygga dem.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Våra länder har drabbats av katastrofer med ödeläggande effekter på samhällen och ekosystem. Omfattningen av dessa katastrofer återspeglas i de allt vanligare extrema klimatsituationerna och inte minst mänskliga fel i balanserad regional planering. Betänkandet går i rätt riktning genom att erkänna den avgörande betydelse som EU:s förebyggande arbete har. Det gäller även betoningen på behovet av samarbete och samordning mellan medlemsstaterna.

Det är emellertid också viktigt att förstärka Europeiska unionens förmåga till specifika lösningar, nämligen genom att åta sig att använda instrument för att förebygga och bekämpa katastrofer på europeisk nivå som är kopplade till medlemsstaternas strategier, men även till lokala och samhälleliga strategier. Om vi vill få de bästa resultaten och det mest intelligenta utnyttjandet av resurser får ingen insatsnivå glömmas bort och insatserna måste komplettera varandra.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Betänkandet om kommissionens meddelande ”En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer” bör godkännas utan några särskilda kommentarer. Ett fortlöpande ömsesidigt utbyte av information och goda tillämpningar skulle definitivt förbättra den vetenskapliga kunskapen och förbättra allas förmåga att ingripa.

Gränsöverskridande samarbete på flera nivåer, såväl makroregionalt som regionalt, skulle göra de förebyggande metoderna effektivare. Det är också mycket viktigt att betona betydelsen av frivilliga åtgärder och därför bör samarbetet mellan medlemsstaterna öka.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Förebyggande av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor bör vara en av EU:s prioriteringar, även om det inte är någon lätt uppgift. I allt större utsträckning hävdas att intensiv markanvändning, okontrollerad industriell tillväxt och stadstillväxt, flykten från landsbygden, ökenspridningen och allt extremare klimatförhållanden, bland annat har lett till att medlemsstaterna blivit mer sårbara för katastrofer, både naturkatastrofer och sådana som människor orsakat. Det är därför viktigt att vi alla går samman och bekämpar de tidigare nämnda faktorerna så att irreparabla katastrofer – som orsakar stor skada på egendom och skördar dödsoffer – inte inträffar lika ofta.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att frågan om att förebygga katastrofer orsakade av människor är extremt viktig. Det är absolut avgörande att öka finansieringen av program som syftar till att bevara naturresurserna i Europa. Skogar, sjöar, floder – alla har de blivit affärstillgångar. Vi behöver inrätta en gemensam ram inom EU utöver denna resolution och strikt hålla tillbaka denna okänsliga konsumentattityd gentemot naturresurserna.

Jag har stött på denna attityd i min region Lettgallen där skogsmarker förstörs barbariskt. Den lettiska staten ”torpederar” EU-projekt som syftar till att bevara sjöar och floder. Lettisk lagstiftning möjliggör utrotning av sällsynta fiskarter och ingen tar ansvar för detta. Jag röstade för, med förhoppningen att denna signal från EU ska nå den lettiska regeringen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Ökande förekomst av extrema väderförhållanden orsakar allvarliga naturkatastrofer inom EU och drabbar landsbygdsbefolkningen särskilt hårt. Det är medlemsstaternas ansvar att lägga mer resurser på bistånd och förebyggande av katastrofer.

Det är framför allt viktigt att se till att offren för dessa katastrofer får snabbt stöd, även ekonomiskt, när de befinner sig i svårigheter. Den idealiska lösningen skulle vara samarbete mellan alla medlemsstater i EU för att dela med sig av expertkunskaper och praktiska åtgärder. Jag har avstått från att rösta eftersom jag anser att betänkandet är alltför brett formulerat och inte föreslår vilka specifika åtgärder som ska vidtas.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom översvämningarna som drabbade nästan hela Europa i våras och somras, för att inte tala om de översvämningar som drabbar vissa medlemsstater varje år, har visat hur viktigt katastrofförebyggande är. Jag röstade också för detta betänkande eftersom det ger förhållandet mellan naturkatastrofer och jordbruk en nyckelroll, och föreslår grundläggande lösningar på problem vi står inför.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Europeiska unionens medlemsstater har de senaste åren drabbats av naturkatastrofer som har fått tragiska konsekvenser. För flera månader sedan var Polen och andra länder offer för en ödeläggande översvämning. Det går inte en månad utan att media rapporterar om en katastrof som har drabbat Europas invånare. Vi behöver anstränga oss och tänka på vad vi kan göra för att kunna förebygga naturkatastrofer.

I betänkandet visas med rätta att de grundläggande orsakerna till naturkatastrofer är människans fördärvade förhållande till den omgivande naturmiljön. Jag stöder även betänkandets förslag att skapa en lämplig ekonomisk ram inom Europeiska unionen för att skydda mot katastrofer orsakade av människor. Jag anser också att förslaget att stärka samarbetet mellan nationella, regionala och lokala myndigheter när det gäller bekämpning av naturkatastrofer är välfunnet.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade i dag i parlamentet för betänkandet om förebyggande inom EU av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor. Det är ett mycket viktigt initiativ som kommer att göra stor nytta när det gäller att förebygga olyckor som skogsbränder, översvämningar, nyckfulla väderproblem och tekniska och industriella olyckor. Grundmålsättningen är att skapa en lämplig finansieringsram för förebyggande av katastrofer, som ingår i budgetplanen för 2014-2020 och särskilt betonar stöd till de mest isolerade och glest befolkade regionerna. I betänkandet försöker man huvudsakligen skapa en balanserad politik för landsbygdsutveckling genom att inrätta ett europeiskt offentligt försäkringssystem som är utformat för att förebygga problem som orsakas av det stora antalet olika försäkringssystem som förekommer inom EU. Samtidigt måste jordbrukare i medlemsstaterna få åtminstone viss kompensation om de ska kunna åtgärda skador som orsakats av katastrofer.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Vi måste komma ihåg att katastrofer tenderar att i stor utsträckning påverka dem som har störst behov, som inte har tillgängliga resurser för att skydda sig, sina familjer eller sina tillgångar. Jag röstade för detta betänkande eftersom det är relevant och nödvändigt att skapa en lämplig ekonomisk ram på EU-nivå för att förebygga naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor, en ram som ska stärka och sammanföra befintliga instrument, även inom sammanhållningspolitiken, regionalpolitiken och politiken för regional utveckling. EU:s finansiering bör prioritera att en rad förebyggande åtgärder genomförs av medlemsstaterna bland annat för att rätta till situationer som kan leda till risker, skydda obebodda områden, övervaka säkerheten för stor infrastruktur och skissera och se över säkerheten för byggnader och regler för markanvändning.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Våra länder har drabbats av katastrofer med ödeläggande effekter på samhällen och ekosystem. Omfattningen av dessa katastrofer återspeglas i de allt vanligare extrema klimatsituationerna och inte minst mänskliga fel i balanserad regional planering. Betänkandet går i rätt riktning genom att erkänna den avgörande betydelse som EU:s förebyggande arbete har. Det gäller även betoningen på behovet av samarbete och samordning mellan medlemsstaterna.

Det är emellertid också viktigt att förstärka Europeiska unionens förmåga till specifika lösningar, nämligen genom att åta sig att använda instrument för att förebygga och bekämpa katastrofer på europeisk nivå som är kopplade till medlemsstaternas strategier, liksom till lokala och samhälleliga strategier. Om vi vill få de bästa resultaten och det mest intelligenta utnyttjandet av resurser får ingen insatsnivå glömmas bort och insatserna måste komplettera varandra.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Under de senaste åren har Europeiska unionens medlemsstater drabbats av ett stort antal naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människan: Bränder, stormar, översvämningar, torka med mera. De mänskliga, ekonomiska och sociala kostnaderna för dessa katastrofer, som oftast överskrider nationella gränser, är dramatiska. Jag anser att det är mycket viktigt med ett europeiskt synsätt på förebyggandet av dessa katastrofer och jag stöder därför betänkandet från min kollega João Ferreira. Samtidigt som vi behöver öka samarbetet mellan medlemsstaterna och samla deras resurser för att göra förebyggande system inom hela unionen effektivare behöver vi också se till att förebyggandet av dessa katastrofer bättre beaktas, på ett tvärgående sätt, inom EU:s olika politikområden. Vi måste dessutom främja bättre samordning och samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller forskning och utveckling om förebyggande av naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi inom de gröna stöder detta betänkande eftersom man där anger att naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan kan få mycket allvarliga konsekvenser för den ekonomiska och sociala utvecklingen av regioner och medlemsstater: Man pekar också på att huvudmålsättningen för katastrofförebyggande är att skydda människoliv, enskildas säkerhet och fysiska integritet, grundläggande mänskliga rättigheter, miljön, ekonomiska och sociala infrastrukturer, inbegripet grundläggande samhällsservice, bostäder, kommunikationer, transporter och kulturarv. I betänkandet betonas att ett proaktivt tillvägagångssätt är effektivare och mindre kostsamt än ett tillvägagångssätt som grundar sig på att man enbart reagerar vid katastrofer, och att kännedom om lokala geografiska, ekonomiska och sociala förhållanden är grundläggande för att förebygga såväl naturkatastrofer som katastrofer orsakade av människor.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Bortsett från att medlemsstaterna i första hand och huvudsakligen är ansvariga för civilt försvar och katastrofförebyggande instämmer jag i föredragandens synsätt där han efterlyser större samordning och mer samarbete mellan lokala, regionala och nationella myndigheter i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

Ett gemenskapssynsätt skulle sätta fokus på att minska skillnaderna mellan regioner och medlemsstater inom detta område. Det är också grundläggande att se på förebyggande ur ett tvärsnittsperspektiv, med tanke på unionens olika politikområden, vilket också kan inbegripa införandet av en lämplig ekonomisk plan.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stödde resolutionen om kommissionens meddelande: En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer. I år har vi haft flera allvarliga köldperioder, översvämningar, tropiska värmeböljor och tornados i Europa. Miljontals europeer har lidit. Liknande saker kommer att hända i framtiden. Inför denna ökning av katastrofer är medlemsstaternas frivilliga samarbete och tillfälliga EU-hjälp för att förebygga, reagera på och hantera effekterna av katastrofer inte längre tillräckliga. Vi behöver en global unionsstrategi, och som en del av denna kommer ett protokoll att införas om enhetliga åtgärder för särskilda slag av naturkatastrofer, särskilt sådana som ofta uppstår (skogsbränder, översvämningar och torka).

Solidaritet mellan länder är grundläggande, och särskild uppmärksamhet bör ägnas åt regioner som är mindre privilegierade när det gäller geografisk placering, befolkningstäthet och ekonomiska och sociala villkor. Strategin måste återspeglas i den nya budgetplanen för 2014-2020. Det är också viktigt att kombinera befintliga stödinstrument, såsom sammanhållningspolitik, politik för landsbygdsutveckling, regionalpolitik, solidaritetsfonden, det sjunde ramprogrammet och Life+programmen. I enlighet med tidigare resolutioner från Europaparlamentet bör man överväga att inrätta ett europeiskt observationsorgan för torka och utveckla ett särskilt initiativ inom skogsskydd och förebyggande av brand. Jag upprepar också min vädjan till parlamentet och kommissionen om att omedelbart utarbeta ett nytt förslag om ytterligare förenkling av administrativa regler och göra Europeiska unionens solidaritetsfond flexiblare.

  Rui Tavares (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Våra länder har drabbats av katastrofer med ödeläggande effekter på samhällen och ekosystem. Omfattningen av dessa katastrofer återspeglas i de allt vanligare extrema klimatsituationerna och inte minst mänskliga fel i balanserad regional planering.

Betänkandet går i rätt riktning genom att erkänna den avgörande betydelse som EU:s förebyggande arbete har. Det gäller även betoningen på behovet av samarbete och samordning mellan medlemsstaterna.

Det är emellertid också viktigt att förstärka Europeiska unionens förmåga till specifika lösningar, nämligen genom att åta sig att använda instrument för att förebygga och bekämpa katastrofer på europeisk nivå som är kopplade till medlemsstaternas strategier, liksom till lokala och samhälleliga strategier. Om vi vill få de bästa resultaten och det mest intelligenta utnyttjandet av resurser får ingen insatsnivå glömmas bort och insatserna måste komplettera varandra.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Om det stämmer att varje medlemsstat bär huvudansvaret för att förebygga och hantera naturkatastrofer anser jag att EU-institutionerna bör uppmuntra samarbete mellan medlemsstaterna genom att organisera och optimera de tillgängliga resurserna och se till att åtgärderna på EU-nivå och regional nivå kompletterar varandra bättre.

Syftet med strategin bör vara att minska olikheterna mellan regioner och medlemsstater när det gäller förmåga att skydda befolkningen och investeringar i forskning om, förebyggande och föregripande av samt lösningar på dessa problem, med särskild tonvikt på de yttersta randområdena. På grund av de särskilda naturförhållandena i dessa områden, som ofta ställs inför en kombination av olika risker – som i fallet Madeira – bör det vara tillåtet att använda olika finansiella instrument i sammanhållningspolitiken, och villkoren för aktivering av dessa instrument bör vara mer flexibla.

Jag anser att solidaritetsfonden bör ses över så att den kan utnyttjas snabbare och stödkriterierna blir mer flexibla. Betänkandet, som jag stöder, tar upp dessa frågor. Jag vill påminna om offren i den allvarliga naturkatastrof som inträffade på Madeira i februari 2010 och om deras familjemedlemmar och jag upprepar att det är ytterst brådskande att aktivera solidaritetsfonden för återuppbyggnad av Madeira.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om kommissionens meddelande: En gemenskapsstrategi för förebyggande av katastrofer eftersom jag anser att det är mycket viktigt att EU vidtar åtgärder inom detta område. Det krävs investeringar i katastrofförebyggande åtgärder eftersom kostnaderna för förebyggande åtgärder generellt sett är mycket lägre än för korrigerande åtgärder.

Med anledning av katastrofernas gränsöverskridande natur, till exempel översvämningarna 2002, skogsbränderna 2007 och sommarens översvämningar, behöver vi en uppsättning effektiva instrument för att förebygga katastrofer samt för att ingripa och vidta åtgärder som syftar till att minska effekterna av katastroferna. Avsikten med de särskilda åtgärder som kommissionen har planerat är att identifiera riskområden, återställa flodbäddars naturliga tillstånd, återställa och skydda flodområden, våtmarker och därtill hörande ekosystem, återställa och omlägga skog, främja återplantering av skog, skydda kustlinjen, förebygga jordbävningar och lindra deras effekter samt upprätta en lista över god praxis för att underlätta informationsutbyte mellan berörda parter.

Ett viktigt steg för att förbättra instrumentens effektivitet i den aktuella katastrofförebyggande politiken bör vara att göra förfarandena mer flexibla och påskynda tillgången till solidaritetsfonden så att de resurser som behövs når de drabbade så fort som möjligt.

Betänkande: Theocharous (A7-0192/2010)

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet. Jag anser att större tonvikt bör läggas på sociala skyddssystem för att förhindra fattigdom och åtgärda sociala problem, vilket bidrar till att stabilisera ekonomin och bevara och främja sysselsättningskapaciteten. Man bör prioritera åtgärder för att tillgodose grundläggande sociala behov och att främja skydd av barn och utsatta kvinnor, som drabbats hårt av krisen, samt utsatta ungdomar, okvalificerade och invandrade arbetstagare med låg inkomst, arbetstagare på landsbygden och funktionshindrade.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag stöder betänkandets uppmaning till alla utvecklingsländer att underteckna ILO:s agenda för anständigt arbete och att utan undantag respektera rätten till frihet från tvångsarbete och särskilt från barnarbete.

Uppskattningsvis finns det 218 miljoner barnarbetare i världen. Av dem har 126 miljoner ett riskfyllt arbete. De barn som utesluts från utbildningssystemen och tvingas arbeta mot sin vilja döms till ett liv i fattigdom. Kraftfulla åtgärder bör vidtas för att bekämpa barnarbete och i stället skapa arbetstillfällen för vuxna samt göra det möjligt för barn att få en riktig utbildning.

Det internationella samfundet bör åta sig att göra allt i sin makt för att bekämpa barnaarbete och exakta åtgärder bör vidtas för att uppfylla detta åtagande.

Jag instämmer också i påståendena i betänkandet om att de grundläggande behoven för människor i utvecklingsländer bör tillgodoses samt att livsmedelstrygghet och tillgång till dricksvatten särskilt bör uppmärksammas.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder betänkandet. För att minska fattigdomen i utvecklingsländerna är det inte bara nödvändigt att skapa sysselsättning utan även arbetstillfällen av god kvalitet. För att uppnå detta bör man vidta åtgärder för att samordna den makroekonomiska politiken samt fokusera på stabiliteten i den reala produktionen och sysselsättningen och i realinkomsterna. Små och medelstora företag, framför allt inom jordbrukssektorn, behöver effektivt ekonomiskt stöd såsom tillhandahållande av mikrokrediter, mikroförsäkringar och offentligt ekonomiskt stöd. Kommissionen och givarländerna bör se över de befintliga möjligheterna till innovativa extra finansieringskällor för utveckling och fastställa nya sådana som gör det möjligt för utvecklingsländerna att diversifiera de egna inkomstkällorna och genomföra utgiftsprogram som är effektiva, konkreta och operativa. Dessutom bör man lägga särskild tonvikt vid att lösa ett av de största problemen i utvecklingsländerna – att bekämpa barnarbete och ge alla barn möjlighet till grundutbildning. Detta kan uppnås genom att man respekterar rätten till frihet från tvångsarbete.

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag stödde också betänkandet och röstade för det. EU-fördraget innehåller åtaganden om bekämpning av fattigdomen. Utvecklingsländerna står inför oerhört stora sociala utmaningar. Jag instämmer i att regeringarna bör främja skydd av barn och utsatta kvinnor, arbetstagare på landsbygden och funktionshindrade. Jag röstade också för behovet av att minst 20 procent av anslagen i utvecklingsländernas nationella budgetar och av EU:s utvecklingsbistånd ska avsättas till hälso- och sjukvård och grundläggande utbildning.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet. I det efterlyser nämligen parlamentet en minskning av fattigdomen i utvecklingsländerna där svält, undernäring och utestängning från tillgången till mat och grundläggande offentliga tjänster drabbar miljontals invånare.

Det andra enorma problemet som utvecklingsländerna står inför är att majoriteten av invånarna saknar ett tillräckligt socialt skydd trots att sociala skyddssystem har visat sig vara kraftfulla instrument för att minska fattigdomen och öka den sociala sammanhållningen.

Jag vill betona problemet barnarbete eftersom det är ett av de största hindren för att uppnå en universell grundutbildning för alla barn och minska fattigdomen samt hindrar barnens sunda uppväxt och nödvändiga skolgång.

Därför instämmer jag i parlamentets krav på främjande av utbildningsbistånd och insatser mot barnarbete genom att stärka den globala arbetsgruppen för barnarbete och utbildning. Dessutom är det mycket viktigt att det internationella samfundet, alla berörda stater och EU åtar sig göra sitt yttersta för att utrota barnarbete som en särskild och brådskande åtgärd. Slutligen bör utvecklingsstrategier särskilt uppmärksamma de mest utsatta och marginaliserade grupperna, framför allt kvinnor, barn, äldre och personer med funktionshinder.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Nu när ett internationellt toppmöte om millennieutvecklingsmålen äger rum i New York och parlamentet har antagit betänkandet om minskning av fattigdomen i utvecklingsländerna anser jag att det är viktigt att betona mikrokrediters betydelse för uppnåendet av dessa mål. Mikrokrediter innebär generellt att små lån beviljas till företagare som inte kan få tillgång till vanliga banklån. I utvecklingsländerna bidrar det till att ett flertal ekonomiska mikroprojekt som främjar ökat välstånd, och följaktligen utveckling, kan genomföras. Grundfinansiering av projekt bidrar till att skapa ett ekonomiskt nätverk i de berörda länderna och att engagera små, lokala aktörer. Genom mikrokrediter kan dessa aktörer själva ta ansvar för sin utveckling, vilket medför att deras beroende av konventionellt utvecklingsbistånd minskar. Genom att rikta sig till olika sektorer som jordbruk, hantverk och den sociala ekonomin kan mikrokrediter följaktligen få påtagliga effekter för den lokala utvecklingen. Därför uppmanar jag kommissionen och medlemsstaterna att allvarligt överväga detta ansvarsfulla utvecklingsbistånd.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) För att kunna komma till rätta med fattigdomen i utvecklingsländerna behöver dessa länder en adekvat ekonomisk situation. I betänkandet betonas vikten av att göra förfarandena mindre byråkratiska, att främja sparande och tillgång till lån samt stärka den regionala integrationen. Man nämner också det brådskande behovet av att främja de civila samhällsorganisationernas delaktighet i utformningen och övervakningen av den offentliga politiken, att stärka relevanta representativa organisationer samt stärka kvinnors rättsliga och sociala status. Jag anser också, vilket tas upp i betänkandet, att sysselsättningspolitiken bör främja investeringar i miljövänliga arbetstillfällen och miljövänlig industri, exempelvis genom utveckling av förnybara energisystem och energieffektivitetssystem. När det gäller utmaningarna för givarländer betonar man dessutom behovet av förenkling av biståndsförfarandena och innovativa finansieringskällor för utveckling i betänkandet. Jag anser att dessa punkter är mycket viktiga.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Statistiken från de behöriga institutionerna om fattigdom och undernäring är mer än bara siffror. Bakom dessa procenttal och absoluta värden finns det personer som kämpar för att få ekonomin att gå ihop eller som lider av allvarliga sjukdomar på grund av bristfällig kost.

Åtagandet att minska fattigdomen bör ingås med stort ansvar och kan inte reduceras till en rad sloganer och tomma ord. Vi bör noggrant undersöka problemen och hitta lösningar som förenar mindre utvecklade länders och utvecklade länders, företags och konsumenters, industrimäns och jordbrukares – ja, alla berörda parters – intressen. Det är säkerligen inte genom att klippa de egna vingarna som vi gör det möjligt för andra att flyga, utan genom att ta på sig bördor i förhållande till vår egen styrka och förmåga. Därför är det viktigt att visa marknadsekonomins goda praxis för att främja tillväxt och utveckling och samtidigt skapa incitament och tillhandahålla den utbildning som krävs för att komma ur fattigdomsfällan.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) För första gången någonsin lider en miljard människor av hunger. Enbart i år har ytterligare 64 miljoner drabbats av svält. Denna verklighet innebär att vi måste koncentrera oss på att skapa arbetstillfällen i utvecklingsländerna eftersom det är det mest effektiva sättet att bekämpa fattigdom och socialt utanförskap. Mot denna bakgrund krävs det mer varaktigt stöd för att främja utbildning och förhindra att högutbildade arbetstagare flyttar utomlands. Den aktuella livsmedelspriskrisen har framhävt de spänningar som har uppstått på grund av bristen på livsmedelstrygghet i fattiga länder. Därför bör man i större utsträckning uppmärksamma jordbruket i en tid då det utgör den enda inkomstkällan för merparten av invånarna i fattiga länder, varav 75 procent lever på landsbygden.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder betänkandet. Det ger en översikt över de främsta utmaningarna för skapande av arbetstillfällen och minskning av fattigdomen kort innan tidsfristen för att uppnå millennieutvecklingsmålen löper ut. I det upprepar man uppmaningen till medlemsstaterna att uppfylla sina åtaganden om bistånd. Dessutom uppmärksammar man särskilt styrelseformer och kapacitetsuppbyggnad, samtidigt som man försöker främja de berörda parternas ökade deltagande. Man lägger också tonvikt vid att hjälpa små och medelstora företag i utvecklingsländerna genom inrättande av infrastruktur och tekniköverföring. Det är inte bara nödvändigt att skapa sysselsättning utan även arbetstillfällen av god kvalitet. Alla utvecklingsländer bör underteckna ILO:s agenda för anständigt arbete och FN:s initiativ ”Social Protection Floor” (om grundläggande socialt skydd) för att garantera tillfredsställande arbetsnormer samt höga och omfattande sociala skyddsnivåer som når ut till de fattigaste och mest marginaliserade människorna. Därför bör särskild tonvikt läggas vid att bekämpa barnarbete. I betänkandet begär man att alla ska ha fri och obegränsad tillgång till utbildningssystemen, det vill säga till grundskola och högre utbildning samt yrkesutbildning, så att de lokala invånarna kan bli kvalificerade yrkesarbetare. Utan utbildning döms barn till ett liv i fattigdom och ekonomin till stagnation.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) I det betänkande som vi röstade om i dag betonar man vikten av att utvecklingsländerna tillämpar internationella arbetsnormer, att mikroföretag, särskilt inom jordbrukssektorn, ges tillgång till lån, att korruption bekämpas och att arbetsmarknadsparterna intresserar sig för den ekonomiska utvecklingen.

Man fastställer också att utbildning bör vara tillgänglig för alla eftersom utvecklingen av mänskliga resurser är oumbärlig i alla utvecklingsstrategier och avgörande för att skapa sysselsättning. När det gäller givarländerna kräver man att löftena att ge 0,7 procent av BNP i utvecklingsbistånd senast 2015 bör hållas. Man efterlyser också bättre samordning av kommissionens och EU-medlemsstaternas utvecklingspolitik.

Som en påminnelse uppskattade Världsbanken 2005 att 1,4 miljarder människor levde i extrem fattigdom, dvs. på mindre än 1,25 US-dollar per dag. Det gäller främst Afrika söder om Sahara (51 procent). På andra plats kommer befolkningen i Sydasien (40,3 procent). Dessutom lever 2,5 miljarder människor fortfarande i så kallad måttlig fattigdom, dvs. på mindre än 2 US-dollar per dag.

  Harlem Désir (S&D), skriftlig. – (FR) I går inleddes FN:s toppmöte om genomförandet av millennieutvecklingsmålen. Även om framsteg har gjorts är vi långt från de mål som har satts upp för fattigdomsminskning före år 2015.

För att uppnå dessa mål bör vi i första hand skapa arbetstillfällen i utvecklingsländerna. Enligt en aktuell gemensam rapport från IMF och ILO finns det nämligen över 210 miljoner arbetslösa i världen år 2010 eftersom krisen har medfört att 30 miljoner arbetstillfällen har förlorats sedan 2008. ILO kräver att sysselsättning inte längre ska ses som ett resultat av annan politik utan som ett primärt mål och en viktig del av tillväxtstrategierna.

Hållbar utveckling, främjande av arbetstillfällen och främjande av anständiga arbetstillfällen kräver stöd för diversifiering av ekonomin, efterlevnad av ILO:s normer, en uppsättning socialskyddsrättigheter som omfattar alla, investeringar i offentliga tjänster och uppfyllande av grundläggande behov som tillgång till vatten, hälsa och livsmedelstrygghet. Ökad sysselsättning är en förutsättning för stabilitet och ökad demokrati. Det är kärnan i Theocharous-betänkandet.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom man förespråkar en förstärkning av kvinnors rättsliga och sociala situation i syfte att förhindra diskriminering och dra nytta av kvinnornas potentiella bidrag till den ekonomiska och sociala utvecklingen i utvecklingsländerna. Främjande av jämställdhet mellan män och kvinnor i utvecklingsländerna är också en investering i förbättrad ekonomisk framgång. Det är också viktigt att se till att grundutbildning och folkhälsa ligger till grund för utvecklingspolitiken. Den aktuella ekonomiska krisen kan inte rättfärdiga några minskningar av det internationella biståndet till dessa sektorer.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det är omöjligt att ta upp detta ämne utan att nämna EU:s ledarskap när det gäller att tillhandahålla bistånd till utvecklingsländerna. Trots de insatser som redan har gjorts bör det erkännas att mycket återstår att göra inom området och att fattigdom och arbetslöshet alltjämt plågar dessa länder. Efter självständigheten tillämpade många av deras ledare en antieuropeisk retorik. Många av argumenten är dock till stor del föråldrade i dag. Tyvärr lämnar den information som når oss om korruptionsnivåer och respekt för människors rättigheter, friheter och garantier i utvecklingsländerna mycket att önska.

EU gör rätt i att bevara biståndsnivåerna och att arbeta för ett antagande av bästa praxis. Vi bör inte släppa på våra krav och vi bör givetvis inte befatta oss med dem som drar nytta av andra människors lidande.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Bekämpande av fattigdom och socialt utanförskap kräver ett tydligt åtagande att fullt ut utveckla människor samt att ge ekonomiska förhållanden och maktförhållanden en moralisk grund. Man bör främja en bredare definition av fattigdom som inbegriper nöd, social utslagning och bristande medbestämmanderätt, vilket fördes fram i FN:s rapport ”Rethinking Poverty – Report on the World Social Situation 2010”. Utvecklingsländernas regeringar bör diversifiera sina ekonomier och följa en hållbar väg mot utveckling, underlätta uppkomsten av företag – framför allt små och medelstora företag – samt bekämpa byråkrati och fattigdom. Givare och partnerländer bör se till att jordbruksfrågor, särskilt frågor som rör småbrukare och små och medelstora, miljövänliga jordbruksindustriella företag, hamnar högre upp på utvecklingsagendan. De bör åta sig att tillhandahålla utbildning och yrkesutbildning, bekämpa barnarbete samt inrätta tillfredsställande arbetsnormer och höga och omfattande sociala skyddsnivåer. Barnarbete är ett hinder för att uppnå en universell grundutbildning för alla barn och minska fattigdomen. Därför bör man främja samordningen mellan myndigheter samt anpassningen av utbildningsbistånd och insatser mot barnarbete genom att stärka befintliga mekanismer, inklusive den globala arbetsgruppen för barnarbete och utbildning. Jag efterlyser också fler insatser för att säkerställa jämställdhet mellan könen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den slutgiltiga versionen av betänkandet innehåller positiva och negativa punkter som motsäger varandra.

Man börjar i fel ände när man underordnar stark, hållbar ekonomisk tillväxt företagens behov. Folket måste vara orsaken till ekonomisk tillväxt. Det är arbetstagarna som skapar välfärd och ekonomisk tillväxt och produktionen bör organiseras efter dem och tillgodose sociala behov, i stället för efter vinstintressen. Om man organiserar materialproduktion efter vinstintressen i stället för efter människors behov uppstår fattigdom och arbetslöshet, trots att betänkandets påstådda syfte är att bekämpa detta.

Det finns också några positiva punkter i betänkandet, framför allt när man talar om en omläggning av privatiseringspolitiken när det gäller nyttigheter såsom vatten, sanitet och tjänster av allmänt intresse, om stöd till offentliga tjänster och behovet av att avskaffa skatteparadisen.

Vi anser att det föreslagna målet endast kan uppnås om de ekonomiska förbindelserna och handelsförbindelserna omstruktureras genom att man omedelbart tar avstånd från nyliberalismen, om de frihandelsavtal som har upprättats inom WTO och de frihandelsavtal som redan tillämpas eller håller på att förhandlas fram upphävs, om utvecklingsländernas utlandsskulder och skuldtjänsten avskrivs och om de strukturpolitiska åtgärder som påtvingats av internationella ekonomiska institutioner upphävs.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) En av de positiva punkterna i betänkandet om utvecklingsländerna är att man efterlyser en omläggning av privatiseringspolitiken, särskilt när det gäller nyttigheter såsom vatten och sanitet. Jag anser att en sådan omläggning i lika stor utsträckning gäller de industrialiserade länderna och jag anser att vattentjänster är så viktiga att de bör existera enbart för allmänhetens bästa och inte för privata vinstintressen.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag stödde betänkandet eftersom minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen är de största problemen som världen står inför i dag och en förutsättning för balanserad utveckling och ekonomisk tillväxt, framför allt i utvecklingsländerna. Jag är nöjd med att man efterlyser en omläggning av privatiseringspolitiken, särskilt när det gäller nyttigheter såsom bortskaffande av avfall och avfallshantering, vatten och värme, fastighetsunderhåll och andra viktiga samhällstjänster. Tillhandahållande av offentliga tjänster bör noggrant kontrolleras av råd eller regeringar. Tjänsterna bör vara lika tillgängliga och av samma kvalitet för alla, oberoende av inkomst eller socialgrupp. Den ökande privatiseringen av institutioner som tillhandahåller offentliga tjänster, i till exempel Vilnius, ger upphov till stor oro. Det är enkelt att förstöra befintliga tjänster och tjänsteleverantörernas infrastruktur. Vad kommer dock att hända om ett företag upphör att tillhandahålla en särskild tjänst eller tillhandahåller den till ett mycket högt pris? De berörda parterna strävar främst efter att visa att staten eller rådet inte kan tillhandahålla tjänster lika effektivt som privata företag, vilket leder till att tjänsterna privatiseras. Ingen kan knappast påstå att vi inte har påverkats av detta? Offentliga tjänster är för känsliga och för viktiga för människor för att placeras hänsynslöst i privata händer. Att garantera och utveckla dessa tjänster bör vara en prioritering.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) I betänkandet tar man upp de främsta utmaningarna för skapande av arbetstillfällen och minskning av fattigdomen mot bakgrund av finanskrisen. Man uppmanar medlemsstaterna att uppfylla sina åtaganden om bistånd enligt millennieutvecklingsmålen. Dessutom strävar man efter att främja ökat deltagande för intressenter i småskaligt markägande och lägger tonvikt vid att stödja små och medelstora företag i utvecklingsländerna genom inrättande av infrastruktur och tekniköverföring.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) EU uppmanas att påskynda den globala kampen mot fattigdom och hunger eftersom cirka 1,4 miljarder människor i världen svälter. Det finns många orsaker till detta. Den bittra sanningen är att de politiska förutsättningarna, det demokratiska underskottet, den bristfälliga tillämpningen av rättsstatsprincipen samt de geografiska handikappen medför att utvecklingsländerna har begränsad möjlighet att själva utnyttja möjligheterna. För att uppnå verklig framgång när det gäller utvecklingsbistånd krävs rätt åtgärder som syftar till att ta itu med orsaken till problemet. I betänkandet betonar man hur viktigt det är för utvecklingsländerna att utveckla sin tillverkningssektor, minska alltför omfattande byråkrati och korruption, främja utbildning, genomföra internationella sociala normer och produktionsnormer samt tillhandahålla finansieringsmöjligheter för mikroföretag, framför allt inom jordbrukssektorn. Livsmedelstrygghet är mycket viktigt för ett land och dess invånare. Ju mer ett land är självförsörjande när det gäller livsmedel desto mer självständigt är det och desto mindre är risken för konflikter. Grundförutsättningen för detta är bevarande och främjande av jordbruksproduktion samt skydd av mark och vatten.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det inte bara är nödvändigt att skapa sysselsättning utan även arbetstillfällen av god kvalitet för att minska fattigdomen. Småföretag och mikroföretag, framför allt inom jordbrukssektorn, behöver lämplig finansiering och mikrokrediter för att bevara befintliga arbetstillfällen och skapa nya.

Därför stöder jag kravet på att kommissionen och medlemsstaterna ska öka det ekonomiska stödet till småföretag och mikroföretag samt till jordbrukare i utvecklingsländerna, såsom efterfrågats av ILO:s globala sysselsättningspakt.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder betänkandet om minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna, framför allt när det gäller uppmaningen att erkänna den sociala ekonomins (till exempel kooperativ) bidrag till skapandet av sysselsättning och främjandet av anständigt arbete i utvecklingsländerna samt att inkludera den sociala ekonomin i EU:s utvecklingsprogram och samarbetsstrategier.

Det är också viktigt att utvecklingsländerna undertecknar ILO:s agenda för anständigt arbete så att arbetstagarna i dessa länder åtminstone kan åtnjuta lämpliga arbetsnormer.

Vi måste omedelbart stoppa den galna kapplöpningen för att utnyttja barnarbetskraft och i stället främja utbildning som grunden för kommande generationers framtid.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Betänkandet är acceptabelt. Även om man inte ifrågasätter avregleringen av handeln och även om man förlitar sig på WTO kan ett flertal av de föreslagna åtgärderna förbättra levnadsvillkoren för medborgarna i de sydliga länderna.

Främjande av sociala skyddssystem, införlivande av den sociala ekonomin i samarbetsavtal, försvar av kvalificerad hälso- och sjukvård för alla och fri tillgång för alla till grundutbildning, högre utbildning samt yrkesutbildning, försvar av tillgång till dricksvatten och EU:s krav på respekt för valresultaten är några av de positiva punkterna i betänkandet.

Man försvarar till och med införandet av oberoende parlament med verkliga lagstiftnings-, budget- och kontrollfunktioner. Tillämpningen av dessa rekommendationer kanske kan leda till att de berömda avsikterna i initiativbetänkandet uppnås.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Eftersom EU är ett område för solidaritet är man tydligt engagerad i fattigdom och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna. Alla vi vet att detta mål endast kan uppnås genom varaktig och hållbar tillväxt i en stabil miljö. Därför är det nödvändigt att utvecklingsländerna diversifierar sina ekonomier genom att utveckla sin tillverkningssektor och minska alltför omfattande byråkrati så att små och medelstora företag kan skapa sysselsättning och tillväxt. Genom att framgångsrikt överföra dessa värden till utvecklingsländerna kommer EU att spela en avgörande roll för att minska fattigdomen och skapa sysselsättning i dessa länder. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Vi bör delta i processen som syftar till att utbilda utvecklingsländerna i att skapa sin BNP på egen hand och därmed uppmuntra ekonomisk utveckling i dessa länder. På så sätt kommer vi att kunna stoppa invandringen av hela etniska grupper i Europa. Vi måste hjälpa våra bröder och systrar i utvecklingsländerna att lära sig hur de kan bli oberoende och välmående. Jag anser att vi bör dela med oss av vår kunskap och erfarenhet, och därför röstade jag för resolutionen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Strategin i utskottet för utvecklings betänkande om minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen är rätt. Industriländerna i västvärlden bör genomföra åtgärder som gör det möjligt för utvecklingsländerna att tillgodose sina egna behov och bygga upp självständiga, starka nationella ekonomier. Förmågan att producera tillräckligt med livsmedel för den egna befolkningen är mycket viktig i detta sammanhang. Dessa länder måste också kunna diversifiera sina ekonomier så att de inte är beroende av import.

För att uppnå detta krävs det framför allt små och medelstora företag som kommer att skapa nya arbetstillfällen. Vi behöver kritiskt granska och, om så krävs, upphäva vissa av exportbidragen i EU som stöder jordbruksindustrin i Europa, men som är förödande för jordbruket i utvecklingsländerna. Skatteparadisen bör också avskaffas. Trots många positiva åtgärder i betänkandet lade jag ner min röst eftersom dessa åtgärder uppenbarligen inte kommer att vara obligatoriska när det gäller att fastställa vart utvecklingsbiståndet riktas. Avsiktsförklaringar för inte situationen framåt, och stora summor utvecklingsbistånd kommer att fortsätta försvinna på grund av korruption.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) När det gäller fattigdomsminskning i utvecklingsländerna bör parlamentet betona sociala normer, som påverkar levnadsstandarden för de människor som bor i dessa länder. Det är EU:s plikt att bekämpa barnarbete och tvångsarbete. Jag vill också påminna om att för miljontals människor som bor i utvecklingsländerna är jordbruket den främsta inkomstkällan.

Jag stöder också fullt ut förslaget i betänkandet att stödja småbruk. Det är också värt att betona att man i betänkandet har infört en efterlysning av respekt för lokala traditioner avseende gemensam markanvändning för jordbruk, som under hundratals år har garanterat människor en relativt hög levnadsstandard.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) EU har befogenhet att lagstifta och betona behoven och kraven inom sitt eget territorium men man kan inte och bör inte glömma sitt ansvar gentemot resten av världen, framför allt gentemot utvecklingsländerna.

I Eleni Theocharous betänkande fastställs just detta mål. Att minska fattigdomen och skapa arbetstillfällen i utvecklingsländerna är viktigt för människorna i dessa länder men det är viktigt även för våra invånare. I de flesta fall driver fattigdom och jobbsökande i väg tusentals desperata människor i hopp om en bättre framtid.

Därför anser jag att en strategi som syftar till att skapa vissa förutsättningar på plats bör stödjas och att den gynnar både de länder som omfattas av dem och EU som stöder den.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandets ämne är såväl mycket aktuellt och brådskande som viktigt och strategiskt. Det är aktuellt och brådskande eftersom det är allmänt känt att fattigdomen har ökat i världen samtidigt som klyftan mellan rika och fattiga har blivit större. Det är viktigt och strategiskt eftersom europeiska investeringar i minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna spelar en avgörande roll socialt sett genom att främja social tillfredsställelse, ekonomiskt sett genom att stimulera ekonomin och moraliskt sett genom att ge uttryck för de värden som vi tror på.

Även om jag stöder betänkandet i dess nuvarande form förringar jag inte behovet av att genomföra samma insatser i Europa. Jag efterlyser detta, dels på grund av de anledningar som räknats upp ovan för utvecklingsländerna men framför allt på grund av en princip och en känsla av att vi är skyldiga varandra ökad solidaritet. Jag är dessutom övertygad om att vi européer inte kan hjälpa andra om vi inte befinner oss i en god ställning själva.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) En stark, hållbar ekonomisk tillväxt i en stabil miljö bidrar till att skapa rikedom och kvalificerade arbetstillfällen, och är därför den säkraste och mest hållbara vägen ur fattigdom. Svält, undernäring och utestängning av miljontals människor från tillgången till mat och grundläggande offentliga tjänster är följden av snedvriden ekonomisk politik, jordbrukspolitik och handelspolitik i dessa länder. Utvecklingsstrategierna bör särskilt uppmärksamma de mest utsatta och marginaliserade grupperna, framför allt kvinnor, barn, äldre och personer med funktionshinder.

Mot ovanstående bakgrund anser jag att utvecklingsländerna bör lägga särskild tyngdpunkt på att bekämpa barnarbete och i stället skapa arbetstillfällen för vuxna och möjliggöra en passande skolutbildning för barnen, prioritera åtgärder för att tillgodose grundläggande sociala behov samt främja skydd av barn och utsatta kvinnor, som drabbats hårt av krisen, och utsatta ungdomar, okvalificerade och invandrade arbetstagare med låg inkomst, arbetstagare på landsbygden och funktionshindrade.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom den bland annat lägger särskild tyngdpunkt på att bekämpa barnarbete, uppmanar EU att erkänna den sociala ekonomins bidrag, uppmanar utvecklingsländerna att utöka markägandet bland fattiga och fördrivna människor, till exempel genom att ge markockupanter i kåkstäder äganderätten till den mark där de lever, försvarar föreningsfriheten för fackföreningar och rätten till kollektivförhandlingar, bekämpar olika former av diskriminering och efterlyser en omläggning av privatiseringspolitiken, särskilt när det gäller nyttigheter såsom vatten, sanitet och tjänster av allmänt intresse, och uppmanar till en omprövning av staternas sociala roll i utvecklingsförvaltningen, inklusive statligt ägda företags roll som arbetsgivare och leverantörer av sociala tjänster.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi lade ner vår röst på grund av att den ursprungliga texten i punkt 94 antogs. I den uppmanar man kommissionen och medlemsstaterna ”att utveckla en sammanhängande strategi som respekterar den fria marknadens grundprinciper och garanterar ömsesidighet inom handelsområdet”.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Även om det är ett positivt betänkande som fastställer att ”hjälp börjar hemma”-strategin är det bästa sättet att hjälpa fattiga befolkningar runtom i världen går man längre och efterlyser skatterapportering land för land, ytterligare medel för att bekämpa klimatförändringarna och en översyn av politiken för jordbruksstöd.

Parlamentet godkände också ett ändringsförslag som anklagar det stöd som EU har beviljat till de europeiska jordbrukarna för att förstöra utvecklingsländernas marknader. Även om jag stöder merparten av förslagen i betänkandet, som också betonar behovet av en global samordning av stödet, röstade jag mot det.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stödde betänkandet om minskning av fattigdomen och skapande av arbetstillfällen i utvecklingsländerna. Att bekämpa fattigdomen är den främsta prioriteringen i Europa 2020-strategin som fastställer riktningen för EU:s insatser de närmaste åren. Målet omfattar även de 120 miljoner européer som lever i fattigdom. För att effektivt kunna bekämpa fattigdomen i utvecklingsländerna måste den undanröjas i Europa.

Utbildningsaspekten är viktigt i detta avseende. Utbildning och förbättrade kvalifikationer är det bästa medlet för att hitta jobb och för att ta sig ur ett liv av fattigdom och brister. I utvecklingsländerna är det särskilt viktigt att garantera barn tillgång till utbildning oavsett kön. Även i länder där inkomsten per capita är relativt hög är utbildning inte tillgänglig för vissa socialgrupper – nationella minoriteter och flickor. I de fattigaste länderna går bara cirka hälften av barnen i skolan.

EU bör göra mer inom ramen för sina biståndsprogram för att garantera gratis utbildningsmaterial, skolmat och skolbussar. Det är också nödvändigt att lagstifta om utbildning, barnomsorg och möjlighet för studenter att utbilda sig utomlands samtidigt som man utvecklar intressanta program för att uppmuntra unga människor att återvända till sina hemländer så att de efter att ha utbildat sig arbetar för det egna samhällets bästa. Det är också viktigt att bedriva en kampanj för att öka kunskapen om problemet med tvångsarbete för barn.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om betänkandet eftersom det innehåller bestämmelser som minst sagt är motsägelsefulla.

Å ena sidan efterlyser man en omläggning av privatiseringspolitiken, framför allt när det gäller offentliga tjänster, stöder investeringsåtgärder för egen nytta, bekräftar den positiva effekten av husockupationer och den sociala ekonomins betydelse för utveckling samt noterar behovet av att genomföra ILO:s konventioner om internationella arbetsnormer.

På samma gång har dock en majoritet i parlamentet antagit en punkt som jag anser är oacceptabel: nämligen en uppmaning till medlemsstaterna och kommissionen att respektera den fria marknadens grundprinciper.