Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 21 september 2010 - Strasbourg

14. Den europeiska strategin för ekonomisk och social utveckling i bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om den europeiska strategin för ekonomisk och social utveckling i bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman! Man skulle nästan kunna tro att Europa är en bergsö. Det gläder mig dock att Europaparlamentet har en kontinuerlig omsorg om den ekonomiska och sociala utvecklingen i regioner med särskilda behov, som exempelvis bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner.

Lissabonfördraget ökar betydelsen av territoriell sammanhållning. Den territoriella sammanhållningen framhålls som ett av unionens mål i artikel 174. Därför lade kommissionen fram grönboken om territoriell sammanhållning i syfte att inleda en omfattande debattprocess. Ett av de viktigaste resultaten av detta samråd var att det inte nödvändigtvis är nya och kompletterande finansiella resurser som krävs, utan att vi snarare borde betona vikten av integrerad territoriell utveckling och i högre grad beakta de olika regionernas styrkor.

Vad mig beträffar kan en regions särskilda egenskaper i grunden vara en styrka. Sådana regionala särdrag – oavsett om det är en regions status som ö, det faktum att det rör sig om en bergsregion eller en glesbefolkad region – skapar därför inte automatiskt problem eller kräver mer stöd, särskilt eftersom dessa områden inte på något sätt är enhetliga. Det fungerar därför inte med ”en storlek passar alla”-lösningar för dessa regioner som kan tyckas höra samman.

Kommissionen anser att det är av yttersta vikt att garantera en harmonisk gemensam tillväxt för regionerna. Jag förespråkar därför att vi bör genomföra vår gemensamma Europa 2020-strategi i alla regioner, snarare än att tillämpa olika strategier för regioner med olika strukturer – vilket skulle kunna äventyra våra gemensamma ansträngningar snarare än stödja dem. Vi anser därför att det inte behövs någon separat politik för regioner med särskilda förhållanden, utan tvärtom att vi måste stärka den integrerade strategin hos vår politik i samband med annan politik, och att regionerna måste göra större ansträngningar för att skapa program som är skräddarsydda för deras särskilda behov. Vi måste stärka såväl utformningen som genomförandet av den territoriella dimensionen inom alla politikområden.

Detta leder till fyra prioriterade åtgärdsområden. Det första är att föra regionalpolitiken närmare medborgarna och in i regionerna. Till förmån för målet med territoriell sammanhållning måste vi stärka konsekvensen hos politikområdena på olika nivåer. Det innebär också att vi verkligen måste ta tillvägagångssättet med flernivåstyrning på allvar och göra alla relevanta aktörer delaktiga i utformningen och tillämpningen av vår politik. Det innebär också att vi i mycket högre grad måste utnyttja de befintliga samarbetstillfällen som ges genom interregionala, multiregionala och multinationella partnerskap för att i högre grad beakta de gemensamma utmaningarna för vissa områden, som exempelvis stora bergsregioner som Alperna eller Pyrenéerna.

För det andra måste vi samordna politiken på ett bättre sätt för regionerna. Den territoriella sammanhållningen innebär också att vi i högre grad måste beakta komplementariteten och följdriktigheten hos regionalpolitiken och den sektorsvisa politiken. Vi måste vara tydliga när det gäller hur varje politik kommer att påverka regionerna. Kommissionen har därför inrättat en arbetsgrupp för territoriell sammanhållning med företrädare för de olika generaldirektoraten. Dess främsta uppgift är att analysera de enskilda sektorspolitiska linjerna och deras effekter på regionerna, och särskilt på regioner med särskilda geografiska utmaningar.

För det tredje behöver vi territoriellt samarbete för att stärka den europeiska integrationen. Samarbete är av särskild vikt för regioner med specifika geografiska utmaningar. Det handlar om att hitta gränsöverskridande lösningar på gemensamma utmaningar, oavsett om det rör sig om makroregionala strategier som Östersjöstrategin, interregionala nätverk eller utbyte av god praxis.

Vi måste slutligen också i högre grad använda den regionala kunskapen. Om vi ska nå en målinriktad regional utvecklingspolitik som bygger på subsidiaritetsprincipen, och därigenom stödja målen för Europa 2020, måste vi veta mer om situationen i regionerna och effekterna av de politiska åtgärderna. Vi behöver ett ännu bättre övervakningssystem som också möjliggör en bättre hantering av befintliga uppgifter, och vi behöver målinriktade indikatorer för att garantera att vår politik är korrekt. Det kan endast genomföras tillsammans med regionerna, de regionala företagen och medborgarna.

Vi behöver en stark regionalpolitik för alla regioner som beaktar de olika behoven och särdragen för alla regioner. Det gläder mig att jag snart kommer att kunna föra en debatt med Europaparlamentet om regionalpolitikens framtid, däribland dessa särskilda områden, med utgångspunkt i femte sammanhållningsrapporten.

  Jan Olbrycht, för PPE-gruppen. – (PL) Vi inleder i dag en diskussion om frågan om regioner med mycket specifika och särskilda egenskaper. Många verksamheter i dessa regioner medför merkostnader. Såväl öregioner som bergsregioner har merkostnader på grund av geografiska faktorer. Dagens diskussioner är också betydelsefulla i en annan mening, som är mycket viktig för de vidare åtgärder som kommissionen talat om. Jag tänker på att dagens debatt inleder en diskussion om sammanhållningspolitiken efter 2013.

Den resolution som vi i dag diskuterar är inte så mycket ett uttryck för viljan att stödja särskilda territorier, vilken uttrycks i fördraget, utan rör snarare mycket specifika åtgärder och väcker mycket specifika frågor om hur vi ska organisera sammanhållningspolitiken efter 2013. Notera att resolutionen främst rör regionalpolitikens integration med annan politik. I resolutionen tas frågan om indikatorer upp samt hur användningen av sammanhållningspolitiken och BNP ska motiveras. Det anges vidare i resolutionen att även annan politik borde användas för att stödja dessa regioner, däribland jordbrukspolitiken, och vi diskuterar inte det här men vi borde ha det i åtanke. I resolutionen talas det om territoriellt samarbete och bättre användning av den europeiska grupperingen för territoriellt samarbete, vilket vi arbetade med i den föregående budgetramen. Vi befinner oss med andra ord i det första skedet av en seriös diskussion om den framtida sammanhållningspolitiken. Vi inleder denna diskussion med att tala om specifika regioner, men denna inledning visar att sammanhållningspolitiken är och måste förbli en av EU:s viktigaste politiska linjer.

  Georgios Stavrakakis, för S&D-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka kommissionsledamoten för hans närvaro.

Alla bergs- och öregioner är områden där samordning, såväl när det gäller politikens planering som programgenomförandet, är av avgörande vikt. Detta är områden där olika politiska linjer, som exempelvis landsbygdspolitik, regionalpolitik, transportpolitik, miljöpolitik, fiskeripolitik och sysselsättningspolitik, måste lösa en kombination av mångfasetterade problem.

Europeiska unionen har tagit fram en mängd åtgärder för dessa områden inom ramen för flera politiska linjer. Vad som enligt min mening saknas är samordning. För ett land som Grekland t.ex., där merparten av marken består av berg och där det finns över 200 bebodda öar, är det lätt att förstå att den sociala och ekonomiska sammanhållningen inte kan förbättras om det inte finns en samordning på alla nivåer.

Europeiska unionen kommer således att gynnas på två sätt: å ena sidan kommer vi att undvika att finansiera identiska åtgärder inom ramen för olika program, och å andra sidan kommer vi att främja tillväxten genom att öka fördelarna för medborgarna, var de än bor.

Att en integrerad strategi för den politiska planeringen och genomförandet behövs för bergs- och öregioner inom EU borde vara att konstatera det uppenbara, och inte önsketänkande.

  Riikka Manner, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Den kompromiss som vi nått i denna resolution är utmärkt, så jag vill tacka alla delaktiga ledamöter.

Det måste vara en av våra viktigaste prioriteringar att lösa situationen i de områden som drabbats av den finansiella krisen, och det gäller även regionalpolitiken. Dessa områden är verkligen nordligt belägna glesbefolkade områden, bergs-, gräns- och öregioner. Denna resolution kommer att utgöra en mycket stark vädjan från parlamentet till kommissionen om att också fästa särskild uppmärksamhet i framtida budgetramar och under nästa programplaneringsperiod på områden med varaktiga naturliga nackdelar.

Stöd till glesbefolkade regioner kommer att vara mycket viktigt i den kommande sammanhållningspolitiken om den ska fortsätta att vara verkligt allomfattande. Jag vill också påminna de kolleger som stöder resolutionerna om att de måste se till att detta mål också genomförs på praktisk nivå, inte bara genom att rösta för resolutionen, utan också genom att se till att finansiering faktiskt avsätts för dessa särskilda områden i framtida budgetramar.

Det gläder mig att man i detta dokument betonar vikten av att utnyttja dessa regioners potential. Det är viktigt att vi också beaktar de mycket värdefulla resurserna i dessa områden, och inte bara ser problemen. Endast genom att utnyttja deras sanna potential kan vi göra verkliga framsteg i deras utveckling. Deras traditionella inkomstkällor, energikällor och de områden som lyfts fram i Europa 2020-strategin, som exempelvis forskning och utveckling, är avgörande för dessa särskilda områden.

Jag inväntar kommissionens femte sammanhållningsrapport med intresse. Det blir spännande att se hur kommissionen faktiskt griper sig an målen i Europa 2020, och hur de särskilda kunskapsklustren i dessa särskilda områden utnyttjas inom Europa.

  François Alfonsi, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Att utarbeta en europeisk strategi för den ekonomiska och sociala utvecklingen i bergsregioner, öregioner och glesbefolkade områden är verkligen väsentligt. 

I artikel 174 i Lissabonfördraget uttrycks äntligen EU:s medvetenhet om dessa territorier, som har varaktiga nackdelar som de måste övervinna. Från och med nu måste kommissionen därför föreslå specifika strategier som lämpar sig för att se till att människorna i dessa territorier är likställda med de övriga EU-medborgarna, så att de verkligen kompenseras för de nackdelar som de lever med i sin vardag och i sin ekonomiska verksamhet.

I detta sammanhang är det i sig inte tillräckligt med BNP per capita, som är det ständigt prioriterade kriteriet för strukturfonderna. Dessa regioner avbefolkas och därför skulle den kvarvarande befolkningen till och med kunna nå en ännu högre BNP per capita. Vi måste därför inta en mer sofistikerad inställning till dessa territorier, och vår grupp vill insistera på detta.

Dessa territoriers särskilda natur erkänns i artikel 174 i Lissabonfördraget. Vi måste därför införa särskilda åtgärder för att utveckla och behandla specifika problem. Dessa åtgärder måste kunna beviljas strukturmedel, särskilt då problemen är särskilt akuta, som exempelvis effekterna av den globala uppvärmningen i öregioner och bergsregioner, energiförsörjning, tillgänglighet, transportproblem och så vidare.

Vi uppmanar också kommissionen att se till att specifika medel avsätts för dessa territorier i nästa budgetplan, som kommer att avse programplaneringsperioden 2014–2020. Vi vill också att instrument som den europeiska grupperingen för territoriellt samarbete följs upp och tillämpas i större utsträckning, genom att man fokuserar på att avskaffa de hinder för det gränsöverskridande samarbetet som har införts.

  Oldřich Vlasák, för ECR-gruppen. – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är över två år sedan vi debatterade frågan om de missgynnade mer avlägset belägna regionerna i Europaparlamentet. När jag åter läste mitt ursprungliga anförande från den perioden måste jag erkänna att det fortfarande var mycket tillämpningsbart och att jag inte skulle ändra ett enda ord. Jag måste för gruppen Europeiska konservativa och reformisters räkning säga att vi tyvärr inte stöder det gemensamma resolutionsförslaget och detta av fyra skäl.

Till att börja med motsätter vi oss idén med social ingenjörskonst och ett alltför stort ingripande av de offentliga myndigheterna. Vi måste förstå att vissa av problemen i öregioner, bergsregioner eller glesbefolkade regioner inte kan lösas. Det finns specifika problem som rör deras geografiska och strukturella särdrag som vi inte kan ändra.

För det andra instämmer vi inte i idén att alla öregioner, bergsregioner eller glesbefolkade regioner utgör en homogen grupp med gemensamma drag. Vad har den franska bergsorten Chamonix gemensamt med den grekiska ön Lefkada eller den finska regionen ovanför polcirkeln i området Rovaniemi?

För det tredje har vi fullständigt tappat gränsregionerna ur sikte i förslaget och i den aktuella debatten. Jag behöver naturligtvis inte påminna någon här om att enligt artikel 174 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör särskild uppmärksamhet inom ramen för sammanhållningspolitiken fästas vid landsbygdsområden, områden där en industriell övergång sker och regioner som är allvarligt och varaktigt missgynnande till följd av naturliga eller demografiska förhållanden. Samtidigt som en ö alltid kommer att vara en ö och ett berg alltid ett berg kan gränser eller åtminstone administrativa sådana försvinna. Större fokus på gränsregioner vore därför betydelsefullt.

För det fjärde anser vi det förhastat att debattera specifika nya lagstiftningsåtgärder, regionala utvecklingsprogram och finansiella resurser för dessa områden. Det är tydligt att debatten om EU-medel och deras användning efter 2013 har börjat intensifieras. Det är tydligt att enskilda stater, regioner och territorier inom ramen för denna debatt försöker fästa uppmärksamheten på sina problem och de behov som de anser behöver EU-finansiering. Det är oomtvistat att missgynnade regioner förtjänar olika villkor när det gäller samfinansiering, regler för offentligt stöd och reglering av den inre marknaden genom tillämpning av tullbestämmelser. EU:s regelverk måste också beakta detta och göra det möjligt att bevara dessa regioners specifika natur och samtidigt mildra deras begränsande förutsättningar.

Det handlar dock om hur effektiva komplicerade EU-program är i detta fall. EU:s strukturpolitik bör snarare utgå från idén att de finansiella resurserna främst måste gå till de fattigaste regionerna, där behovet är störst. Detta borde gälla oavsett om det rör sig om en öregion, bergsregion eller glesbefolkad region.

  João Ferreira, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Att införa ett antal ädla principer i fördragen och i EU:s mångskiftande lagstiftning är ingen garanti för att dessa principer faktiskt kommer att omsättas i praktiken som vi vet. Territoriell sammanhållning är liksom ekonomisk och social sammanhållning för den delen ett mycket talande exempel på det. Vad dessa mål saknar mer än resolutioner och strategier är en allmän politisk och makroekonomisk ram och konkreta åtgärder för att främja och genomföra dem.

Den politik som EU har fört har tyvärr inte skapat sammanhållning, utan större asymmetri: ekonomisk, social och territoriell asymmetri. Det finns en mycket påtaglig risk för att denna asymmetri ska bli ännu större även i framtiden, till följd av det ännu mer restriktiva genomförandet av instrument som exempelvis stabilitets- och tillväxtpakten och de allvarliga begränsningar som det medför. Detta är en mycket verklig risk, med tanke på otillräckligheten hos unionsbudgetarna, som inte på länga vägar motsvarar vad som krävs för att tillämpa territoriell sammanhållning och ekonomisk och social sammanhållning i praktiken. Dessutom fördelas dessa medel ofta orättvist.

Även om bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner skiljer sig från varandra på sina egna särskilda sätt, har de alla ett antal bestående svårigheter och problem gemensamt. Jag upprepar att vissa gemensamma politiska linjer har förvärrat dessa problem i stället för att lösa eller mildra dem. Det är också fallet med den gemensamma jordbrukspolitiken och dess efterföljande reformer, vars mycket negativa konsekvenser måste hanteras och korrigeras. De specifika särdragen hos den socioekonomiska sammansättningen av dessa regioner och deras produktionssystem gör dem sårbara för den marknadsavreglering som EU har genomfört.

Vi har lagt fram ett antal förslag för att åtgärda denna situation och för att främja ekonomisk och social utveckling i dessa regioner. Vi måste hjälpa till att frigöra deras inneboende utvecklingspotential genom att stödja lokal produktion, stimulera lokala och regionala marknader och stimulera och öka offentliga och privata investeringar i produktiv verksamhet för att bevara sysselsättningsnivån och skapa fler jobb med rättigheter och rättvisa löner.

Vi får inte heller glömma att vissa av dessa regioner, som exempelvis öregioner, ofta kompletterar varandra när det gäller deras produktion och marknader. Vi måste lära oss att använda denna komplementaritet på ett bra sätt och stärka den. Vi måste också erkänna de ytterligare svårigheterna för dessa regioner när det gäller tillträdet till unionens program och finansiering inom områden som forskning och utveckling. Vi måste tillämpa positiv diskriminering för dessa regioner för att förbättra deras tillträde.

Ett ämne som diskuterades här i dag, nämligen förebyggande av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan, är också relevant. Vi måste erkänna att dessa regioner är mer sårbara för katastrofer och att katastrofförebyggandet måste stärkas, liksom påpekas i det betänkande som vi antagit här i dag.

Vi upprepar en varning som vi har framfört vid flera tillfällen: dessa regioner, särskilt de yttersta randområdena, måste bevaras bland konvergensmålen så att man inte förvärrar en rad strukturella brister som de flesta av dem fortfarande uppvisar, som i fallet med de autonoma regionerna Madeira och Azorerna i Portugal.

  Fiorello Provera, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Morgondagens omröstning är viktig för de över 90 miljoner européer som bor i bergsregioner. I artikel 174 i Lissabonfördraget erkänns vikten av bergsregioner och specifika regioner. Denna artikel måste dock tillämpas genom en specifik politik. Vi måste gå från ord till handling. Bergsregioner handlar om mer än bara ren luft, natur och semester. Förutom detta finns det verkliga problem som de människor som bor i bergsregioner måste möta varje dag med stora svårigheter.

Avsaknaden av infrastruktur försvårar rörligheten för personer och varor, och tillgången till tjänster försvåras på grund av extrakostnaderna för företagen och medborgarna. För att förhindra avbefolkning av bergsregioner måste vi garantera att deras invånare har skäliga levnadsförhållanden med moderna tjänster och fullgod hälso- och sjukvård, precis som alla andra EU-medborgare.

Bergsregioner erbjuder också ett betydelsefullt tillfälle för ren energiproduktion, energibesparingar och ett kvalitativt och miljövänligt jordbruk. För att genomföra allt detta måste pengar investeras i ett ramprogram som berör alla aspekter av livet i bergsregioner. Detta initiativ stöds av alla politiska grupper och av de europeiska bergsregionorganisationerna som t.ex. Euromontana och European Association of Elected Representatives from Mountain Regions (AEM). Det uppfyller också en önskan som framförts av ordförande José Manuel Barroso själv.

Det är nu upp till kommissionen att snarast uppfylla denna begäran och att göra regionerna delaktiga i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Jag vill avsluta med att specifikt föreslå att en tillförordnad kommissionsledamot ska tillsättas för bergsregioner och specifika regioner för att effektivt samordna denna nya EU-politik.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Omkring 18 procent av unionens totala befolkning bor i bergsregioner. Dessa regioner karakteriseras av ett gemensamt fokus på jordbruk och skogsbruk men naturligtvis också turism. Jordbrukarna i bergsregioner arbetar mycket hårt för relativt låga inkomster. De bidrar dock i mycket hög grad till att bevara alpregionen, och bidrar därmed till hållbarheten. Vi får inte låta alpregionen bli en torr stäpp, utan vi vill tvärtom att den ska förbli ett välunderhållet och odlat landskap. EU:s stöd måste beakta bergsregionernas topografiska, klimatmässiga och även kulturella särdrag. Det är inte logiskt att tillämpa en enhetlig mall hela vägen från Gibraltar till Nordkap.

Vad behöver vi? Vi behöver en premie för arealen och en premie för boskapsskötsel som stöder jordbrukarna i deras ansträngningar i fråga om artanpassad boskapsskötsel även efter 2013. Vi behöver ökade investeringssubventioner som beaktar att kostnaderna är högre än i dalområden, och högkvalitativa livsmedel från alpregionen måste märkas, skyddas och certifieras.

EU måste nu därför slå in på en bana som garanterar bergsjordbrukare och därmed hela alpregionen en skälig framtid efter 2013

  Lambert van Nistelrooij (PPE). – (NL) Jag vill börja med att tacka kommissionsledamoten för hans svar på vår fråga. Syftet med frågan var trots allt att se över den politik som vi tidigare utformat, nu när fördraget är tryggt i hamn. Det stämmer att regionalpolitiken i alla dess aspekter kan föra oss närmare våra medborgare och deras sanna vardag.

För det andra utgör den territoriella sammanhållningen denna nya dimension och vi har fått rapporter som bekräftar det. Territoriell sammanhållning har också allt att göra med hur vi borde hantera de enormt olikartade situationerna i länder som Frankrike eller Spanien. Det handlar inte bara om att avsätta mer och mer specifika medel. Det handlar snarare om en tydlig utveckling mot större sammanhållning och bättre jämvikt mellan de nationella staterna. Om vi tittar på den nya budgetramen, det vill säga den nya politiska ramen efter 2013, kan vi se vad det är som driver detta framåt och vad som utgör EU:s mervärde.

I det sammanhanget är det bra att vi agerar på detta sätt i dag. Jag känner mig trots att jag tvekar något tvungen att påpeka att vi måste få mer medel, men att det kan vara för tidigt för det. Detta kanske är en specifik fråga, men det borde väl också vara möjligt att nå detta t.ex. genom en omfördelning inom de nationella medlemsstaterna. Gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), på vars vägnar jag talar, kommer också att begära delad omröstning. Vi får vänta och se vad som händer sen, oavsett om vi förklarar att vi är för vår egen budgetram och rättsliga ram.

Jag vill avslutningsvis tillägga att jag är från Nederländerna. Vi har inga berg eller glesbefolkade områden, men vi har öar. Jag skulle vilja ställa följande fråga till kommissionsledamoten: nu när vårt kungarike har genomgått förändringar och öarna Saba, St. Eustatius och Bonaire har beviljats fullständig autonomi inom Nederländerna, kan vi skynda på processen med att proklamera dessa öar som yttre randregioner? Vi har länge sett fram emot att kunna göra det.

  Teresa Riera Madurell (S&D). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Om vi vill nå det mål med territoriell sammanhållning som införts i det nya fördraget måste alla unionens territorier kunna åtnjuta samma rättigheter och friheter.

Vi måste därför vara mycket stolta över den överenskommelse som nåtts i parlamentet om att förespråka en anpassning av EU-politiken till de särskilda behoven i öregioner, bergsregioner och glesbefolkade regioner, så att dessa områden kan utveckla sin fulla potential och konkurrera på lika villkor.

I det avseendet vill jag betona något som är mycket viktigt: vissa öregioner har för närvarande ingen finansiering för gränsöverskridande samarbetsprojekt bara för att de ligger över 150 km bort. Det är ett irrationellt och orättvist kriterium som ökar dessa öregioners isolering och som vi föreslår bör avskaffas.

Mina damer och herrar! Liksom Martin Schulz helt korrekt sade bor jag på en europeisk ö och jag vet av egen erfarenhet att det medför en kostnad. Som lagstiftare är vi skyldiga att lindra den kostnaden. Liksom kommissionsledamoten med rätta påpekade ger oss artikel 174 i fördraget möjlighet att göra det.

  Niccolò Rinaldi (ALDE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Att diskutera problemen i glesbefolkade områden och öar som är yttre randområden här i parlamentet – särskilt mot bakgrund av mitt parlamentariska åtagande gentemot bergsregioner – är det första steget mot att skapa ett nätverk för att bevara dessa regioner, där EU-medborgare lever under fullständigt unika förhållanden och ofta med låga inkomster. Dessa regioner är glest befolkade och har en låg befolkningsdensitet, en åldrande befolkning eftersom unga människor ofta flyttar därifrån och en lägre andel akademiker än det nationella genomsnittet.

Dessa kriterier, särskilt BNP, även om det också finns andra, måste inspirera till en strategi för EU-stöd till bergsregioner, där det tillhandahålls färre tjänster, där det finns infrastrukturproblem och som är särskilt sårbara på grund av jordbrukskrisen och klimatförändringen. Bergsregioner är områden där människor bor och studerar, och i dag måste de också bli ett politiskt laboratorium, eftersom de utgör en enorm resurs när det gäller kultur, ren energi och kvalitativ jordbruksutveckling, och för den livskvalitet som är oumbärlig för att garantera stadsbefolkningen ett större välbefinnande.

Förutom kommissionen, medlemsstaterna och de lokala myndigheterna är det också de lokala samhällenas ansvar att förstå hur man kontrollerar sitt eget öde i 2000-talets Europa, med en integrerad strategi och ett särskilt aktivt deltagande i beslutsfattandet.

Jag talar av erfarenhet när jag säger att det i bergsregioner är bättre att organisera tio lokala idrottsevenemang än ett enda världsmästerskap, och det borde vara den arbetsmetod som alla använder: vi borde öka antalet breda initiativ och uppvisa en större politisk kreativitet som börjar med att vi inom kommissionärskollegiet tillsätter en specifik delegation för bergsregioner och öar.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag förklarar ett intresse som vice ordförande för den tvärpolitiska gruppen för öregioner, bergsregioner och glesbefolkade regioner.

Jag vill hylla de kolleger i kammaren som har arbetat så hårt med att föra upp denna fråga på dagordningen, för trots att jag verkligen välkomnar er närvaro här och ert uttalande, herr kommissionsledamot, har alla insatser när det har gällt att faktiskt ange takten för genomförandet av artikel 174 och göra den användbar gjorts här i parlamentet. Ni har en mycket entusiastisk partner när det gäller att få artikel 174 att fungera för våra medborgare, eftersom den utgör en utmaning när det gäller att visa på ett verkligt EU-mervärde för några av de mest mångfaldiga och olikartade samhällen vi har inom EU.

Jag betonar samhällen, eftersom det är viktigt att erkänna att det är samhällena som vi vill stödja. Geografin – om det så handlar om öregioner, bergsregioner eller glesbefolkade regioner – är faktiskt irrelevant. Vi talar om ett gemensamt problem som skapats genom olika geografiska särdrag. Det är i det sammanhanget som vi måste se till att våra kategoriseringar verkligen passar in – och det gör de inte för närvarande. De regler som vi följer passar inte in på särdragen hos de samhällen som vi talar om och ger ofta snedvridna resultat. Det är i detta sammanhang som vi haft ett särskilt problem med dokumentet från generaldirektoratet för regionalpolitik med titeln ”Territorier med specifika geografiska egenskaper”. Jag hoppas att ni tar till er kritiken i punkt 2 i resolutionsförslaget från Gruppen de gröna/Europeiska fria alliansen, eftersom vi menar den. Vi behöver ett bättre klassificeringssystem än vad vi har.

Det handlar inte om att ge mer pengar till fattiga, områden med nackdelar. Det finns mer än nog dynamik, spänning och entusiasm på våra öar i Skottland, i våra bergsområden och på andra ställen för att de ska kunna läka sig själva. Vi vill emellertid framför allt se till att statligt stöd är ett komplement snarare än ett hinder för deras liv, och om vi avskaffar hindren kan vi arbeta tillsammans för att göra deras liv bättre.

  Marisa Matias (GUE/NGL). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ett EU utan ekonomisk, social och territoriell sammanhållning är inte en union. Bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner har sina egna svåra utmaningar som måste övervinnas för att skapa ett folkets Europa. Vi måste dock göra mer än att bara avlägga avsiktsförklaringar, för annars blir effekten den motsatta och ojämlikheterna stärks.

Dessa regioner är enorma reserver med viktiga resurser. Den biologiska mångfalden, skogar, våtmarker och landsbygden erbjuder grundläggande tjänster för alla, men drabbas ändå av de därav följande begränsningarna för regionernas ekonomier. Vi måste ge något tillbaka. Vi måste alla ge de människor som lever i dessa regioner vår solidaritet och vårt stöd.

Jag vill lägga fram två förslag. Det första rör dessa regioners potentiella bidrag till vetenskap och utveckling. De naturliga rikedomarna i många av dessa regioner gör dem till verkliga friluftslaboratorier, men de har inte samma tillgång till forskningsfinansiering. Varför utrustar vi dem då inte med forskningscentrum av högsta klass, vilket skulle skapa kvalitativa arbetstillfällen och återuppliva deras ekonomier?

Mitt andra förslag rör energi. Dessa regioner kan och måste fungera som pilotprojekt som visar potentialen för energisjälvförsörjning och hållbarhet, särskilt genom mikrogenerering med användning av lokala källor. Det skulle minska beroendet, öka jämlikheten och skapa arbetstillfällen.

Till sist vill jag påpeka att användningen av BNP som den enda eller huvudsakliga indikatorn för tilldelning av stödmedel endast kan leda till ökad orättvisa. Det är därför av avgörande vikt att använda ytterligare uppgifter, särskilt om de sociala och ekonomiska förhållandena i dessa regioner.

Jag måste här också säga något om invånarna på Azorerna, Madeira, i bergsregionerna och i de avbefolkade inlandsregionerna i Portugal. Genom sina ansträngningar bidrar de i hög grad till utvecklingen och livskvaliteten för alla européer.

Dessa och alla andra regioner har sina egna förutsättningar. Social, ekonomisk och territoriell sammanhållning får inte ses som välgörenhet. Det är nu vi måste besluta om vi vill ha en verklig omfördelningspolitik inom EU eller inte. Av alla dessa skäl anser jag att denna resolution är ett viktigt steg, men bara det första av många.

  Timo Soini (EFD). – (FI) Herr talman! Finland är ett stort land, med en yta som ungefär motsvarar Storbritanniens, men med endast 5,3 miljoner invånare. Jag anser att det är något som berikar våra liv enormt: marken bebyggs inte längre någonstans. Världen och Europa håller på att överbefolkas, men rent vatten och natur är en grundläggande nödvändighet. Människor beskattas bortom all ära och redlighet, så alla har rätt till grundläggande tjänster. Glesbefolkade områden är lika viktiga som samhällen och städer, eftersom alla människor och alla liv har ett värde.

I mitt hemland Finland är Lappland, östra Finland och landets centrala delar glesbefolkade, men de bidrar alla till landets infrastruktur och utgör en del av Finland i dess helhet, som är ett land där vi dessutom har lyckats och kan driva kommersiellt hållbara verksamheter. Vi inom EU, som jag är skeptisk till, måste också kunna förstå att verksamheter måste vara ekonomiskt livskraftiga. Dessutom måste dessa regioner också utvecklas.

Vi måste också se till att EU-lagstiftningen inte leder till ökad avbefolkning på landsbygden. Det är med tanke på detta som jag är särskilt kritisk till det förestående direktivet om posttjänster. De som lagt fram detta direktiv borde bege sig till dessa glesbefolkade områden för att kontrollera när posten delas ut. Det är den här typen av frågor som jag vill lyfta fram och om vi gör några som helst framsteg skulle jag till och med kunna bli lite mindre kritisk.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som österrikare är mitt främsta intresse i fråga om detta betänkande läget för dem som lever i bergsregioner. Såsom redan har fastställts i uttalandet är jordbruket en central ekonomisk sektor i dessa regioner. Statistik visar att 13 jordbrukare i Österrike dagligen slutar att driva jordbruk. Små jordbruk är särskilt sårbara. Vi har nu på det stora hela endast hälften så många jordbruk som vi hade 1950. Bergsjordbrukarna har dessutom den nackdelen att de inte är på långa vägar så produktiva som jordbruken i dalområdena. Deras produkter kan knappast konkurrera på marknaden på grund av de höga transportkostnaderna i och med deras geografiska placering. Tradition förpliktigar.

Jordbrukarnas och deras familjers liv vittnar om hur generationer har levt och arbetat tillsammans. I dagens samhälle är det tämligen unikt, och något som vi inte får låta gå förlorat.

  Danuta Maria Hübner (PPE). – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Den territoriella mångfalden är en tillgång för Europa. Vår plikt som EU-institutioner är att garantera förutsättningarna för att denna tillgång ska fungera för EU, för dess kultur och för dess ekonomi.

I fördraget uppmanas gemenskapen att i sin politik beakta territorier med specifika egenskaper som medför särskilda utvecklingsutmaningar, såväl när det gäller problem som måste lösas som när det gäller vilka möjligheter som måste utnyttjas. Låt mig i det sammanhanget ta upp tre frågor.

För det första, territoriella konsekvensbedömningar. Denna fråga har stått på EU:s dagordning i åratal. Jag vill uppmana kommissionen att införliva den territoriella dimensionen i konsekvensbedömningsförfarandet för EU-initiativ. Territoriella konsekvensbedömningar kan utgöra ett utmärkt övergripande verktyg när det gäller att effektivt hantera de specifika behoven i dessa territorier. Jag vill därför starkt stödja idén med en territorialisering av konsekvensbedömningsinstrumentet. Att nå ut genom modellen med strategisk miljöbedömning skulle kunna vara till hjälp i detta sammanhang.

För det andra talade ni, herr kommissionsledamot, om arbetsgruppen för territoriell sammanhållning. Jag är övertygad om att det fortfarande finns potential inom kommissionen att öka medvetenheten på många relevanta politikområden när det gäller utvecklingsutmaningarna i vissa territorier. Genom GD Regionalpolitiks arbete med andra berörda tjänster borde den territoriella lyhördheten hos all EU-politik fastställas. Jag anser särskilt att transport- och energipolitiken borde territoriesäkras. Territoriesäkring borde bli en del av god praxis inom EU.

För det tredje vill jag be kommissionen att noga undersöka EU 2020, och särskilt dess flaggskeppsinitiativ, för att anta prioriteringar av särskild vikt för dessa territorier med specifika utvecklingsegenskaper.

Låt mig sammanfattningsvis ta detta tillfälle i akt att mer allmänt säga att EU-medborgarna inte kan annat än gynnas av att EU 2020-flaggskeppsinitiativen förs ut på lokal och regional nivå.

  Juan Fernando López Aguilar (S&D). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! För första gången i den europeiska integrationens historia har Lissabonfördraget införlivat den regionala dimensionen och den territoriella sammanhållningen som ett utmärkande mål för EU. 

Jag deltar i denna debatt som ytterligare en parlamentsledamot från en öregion, Kanarieöarna, som omfattas av artikel 174 i fördraget genom dess särskilda hänvisning till öar, och av artikel 349 eftersom det är ett yttre randområde. Jag deltar dock i denna debatt med insikten om att utöver dessa regioners territoriella fragmentering, på grund av att öar alltid utgör EU:s yttre gränser, är de särskilt sårbara när det gäller energi-, transport- och infrastrukturstrategier och framför allt när det gäller strategier som rör unionens inre och yttre säkerhet i fråga om hot och i synnerhet när det gäller olaglig människohandel.

Jag ber därför om ett starkt stöd för denna resolution och framför allt för att den ska omvandlas till en påtaglig politik – vilket borde fylla resolutionen med innehåll och vilket vi inte kan diskutera i detalj – och särskilt för dess överföring till budgetramen för 2014–2020. Vi måste ha en budget som motsvarar målen och som ger finansiellt stöd för ambitionen att ge européer som bor på unionens öar fullständiga och lika rättigheter och möjligheter jämfört med dem som bor på fastlandsterritorierna i detta enorma europeiska integrationsområde.

  George Lyon (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill också välkomna det betänkande som lagts fram för diskussion här i dag. Som öbo bosatt på Skottlands västkust är jag mycket väl medveten om utmaningarna i många av våra yttersta randområden, och i våra öregioner. Den grundläggande utmaningen för öregioner, men även bergsregioner, är naturligtvis transportkostnaden. Denna kostnad gör att vi har svårt att konkurrera, leder till bristande möjligheter och till en brist på arbetstillfällen i dessa områden, och slutligen till att våra ungdomar flyttar ut.

I punkt sex i betänkandet hänvisar man till behovet att göra områden mer konkurrenskraftiga, vilket jag tycker är den grundläggande utmaningen som den regionala sammanhållningspolitiken står inför i framtiden när det gäller att ta itu med problemen för öbor och personer som bor i bergsområden.

Låt mig ta upp en särskild fråga som jag ville ta upp med kommissionen, och uppmärksamma kommissionsledamoten på den. I Skottland lades ett givande initiativ fram av den skotska regeringen för tre år sedan, som gick ut på att sänka färjeavgifterna till öar för att se om det gynnade dessa särskilda öar. Pilotprojektet drevs i tre år och har nu slutförts. Vissa av öarna omfattades av denna subvention och andra inte. Vi förväntade oss när utvärderingen hade gjorts att programmet skulle utvidgas till alla öar i Skottland.

Tyvärr har den skotska regeringen valt att återigen tillämpa programmet för de västra öarna, och resten av öarna kommer inte att få något stöd.

Herr kommissionsledamot! Mina väljare i Argyll anser att detta är orättvist och orättfärdigt, och vissa av dem anser att det inte handlar om något annat än valfläsk. Om jag skriver till er och till kommissionsledamoten med ansvar för transport undrar jag om ni kommer att bemöta deras farhågor och undersöka den orättvisa situationen för många av mina väljare på öar.

  Malika Benarab-Attou (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Alperna är en av de mest tätbebyggda bergsregionerna i Europa. De har de största vattenresurserna, men deras aktuella ekonomiska situation gör dem sårbara för den globala uppvärmningen.

Alperna skulle kunna ha en grundläggande betydelse genom att bli koldioxidneutralt senast 2050, liksom de fyra miljöministrarna i de tysktalande alpländerna fastställde i juni i år. De skulle kunna bli den lämpligaste regionen för att skapa förnybar energi och bidra till att nå målet på 20 procent senast 2020.

(Talmannen avbröt talaren)

  Giancarlo Scottà (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I Lissabonfördraget uppmärksammas särskilt regioner med allvarliga och varaktiga nackdelar. Därför stöder jag Fiorello Proveras initiativ om återställande av jordbruket, miljön och kulturen i dessa regioner. Jag uppmuntrar därför kommissionen att snarast möjligt införa en politik för bergsregioner som kommer att hantera svårigheterna, den minskande befolkningen och övergivandet av bergsregioner, med den miljöförsämring som följer på detta.

Det är av avgörande vikt att sörja för jordbruksverksamheten, livskvaliteten och kulturarvet för dem som lever under missgynnade förhållanden, och det är av grundläggande vikt att se till att de åtgärder som kommissionen, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna vidtar är förenliga med varandra.

En grundläggande princip för Europeiska unionen är subsidiariteten, som är ett instrument som är avgörande för att kunna främja utvecklingen i missgynnade regioner genom varaktiga och välriktade åtgärder som bygger på regionala förslag. Detta är en stor utmaning, och uppgiften kommer att bli att hålla kvar människor i dessa regioner, eller ännu hellre att uppmuntra dem att återvända dit.

  Nuno Teixeira (PPE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Målet med territoriell sammanhållning, som nu är inskrivet i Lissabonfördraget, förkroppsligar värdet hos den europeiska solidariteten och medlemsstaternas och unionens åtagande att minska de nuvarande skillnaderna mellan de olika regionerna.

Det är dock inte tillräckligt att förklara vilka mål vi vill nå i fördragstexterna. Det finns regioner i unionen med varaktiga nackdelar som allvarligt begränsar deras ekonomiska och sociala utveckling. Specifika program måste därför införas för att fullt ut och effektivt övervinna bristen på utveckling i dessa regioner genom att anpassa deras utvecklingsmodeller till deras potential och resurser, och därmed bidra till att nå EU 2020-målen.

Detta incitament för dessa regioner bör inte bara komma från regionalpolitiska resurser, genom strukturella anpassningsinstrument som Sammanhållningsfonden och de fyra strukturfonderna, utan också från en förändrad användning av de olika sektorsvisa politiska områdena, som har en betydande territoriell inverkan på samtliga regioner och därför kan utgöra en drivkraft för deras ekonomier.

Vi måste behålla BNP som den centrala indikatorn för att avgöra om dessa regioner har rätt till EU-stöd. Med tanke på deras naturliga nackdelar borde dock även andra mätbara kriterier, som arbetslöshetsnivån, befolkningstätheten eller utbildningsnivån, användas för att ge en mer realistisk bild av dessa regioners utvecklingsnivå. Det är det enda sättet att skapa en mer fullständig bild av de komplexa förhållandena i de minst gynnade regionerna.

I detta hänseende bör vi notera de yttersta randområdena, vars status erkänns i det nya fördraget. De utgör en grupp med EU-regioner med specifika egenskaper som också förtjänar särbehandling. Samtidigt som de är sammanlänkade på grund av sina särskilda egenskaper skiljer sig även de yttre randområdena från varandra i fråga om utveckling. I dessa regioner måste också andra indikatorer än BNP användas, vilka på ett mer fullständigt sätt kan redogöra för deras specifika förhållanden och därmed bidra till en mer korrekt bedömning av deras utvecklingsnivå.

  Luís Paulo Alves (S&D) . – (PT) Herr talman! Jag välkomnar detta resolutionsförslag, i vilket man framhåller behovet av en EU-strategi som kan omvandla principen med territoriell sammanhållning – som infördes i och med Lissabonfördraget – till möjligheter som gör att invånarna i områden med olika varaktiga naturliga nackdelar kan delta i EU-projektet. 

Jag kommer från en region, Azorerna, där dessa nackdelar hopas och är mer akuta, liksom sker i de övriga områden inom EU som kallas yttre randområden i enlighet med artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Efter kommissionens meddelande från 2008 med titeln ”De yttre randområdena: en tillgång för Europa” och den uttömmande debatt som de yttre randområdena själva deltog aktivt i, förväntar vi oss nu att få en egen version av denna strategi, som måste beakta inte bara våra nackdelar utan framför allt vår potential.

Jag uppmanar därför kommissionen att lägga fram sina förslag omgående så att vi kan fastställa den bästa strategin före debatten om den nya budgetramen, eftersom vi först måste fastställa innehållet i vår politik innan vi avsätter de medel som behövs för att genomföra den, vilket har varit fallet med den unionspolitik som nu granskas.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (EN) Herr talman! Liksom många kolleger har sagt hänvisar artikel 174 i fördraget till territoriell sammanhållning som ett nytt mål för Europeiska unionen. Därför måste EU i högre grad uppmärksamma de ekonomiska och sociala behoven hos människor i bergsregioner, på små öar och i avlägset belägna områden. Jag tror bestämt att EU nu måste bemöta detta genom att vidta konkreta åtgärder i ett tidigt skede.

I resolutionen föreslog jag att större uppmärksamhet borde fästas vid de viktiga ekonomiska sektorer som dessa samhällen är starkt beroende av. Jag tänker särskilt på de fiskare som fiskar med små fartyg utanför våra kuster och öar. Dessa små fartyg är oerhört viktiga för de yttre randområdena, där det inte finns några andra sysselsättningsalternativ.

På Irland är merparten av dessa fartyg kortare än 15 meter, och fångar fiskkvantiteter som inte har någon betydande inverkan på bestånden. De måste dock följa regler som fastställts för större fartyg som de inte kan jämföras med.

Jag uppmanar kommissionen att erkänna detta när den ser över den gemensamma fiskeripolitiken och att införa ett segment inom den nya politiken för dessa områden utanför kusten och öarna som är beroende av fisket.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Politiken för bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner borde vara omfattande, integrerad och balanserad, och erkänna mångfalden hos dessa områden och den motsvarande rätten till en specifik utvecklingsmetod i den lokala, regionala eller nationella lagstiftningen. Politiken borde erkänna nackdelarna för invånarna, de lokala myndigheterna och företagen, och borde fastställa särskilda åtgärder för att bevara traditionella sysselsättningsformer, stödja fleråriga komplexa program som syftar till att uppgradera förmågan hos traditionella produktionsformer, stödja en diversifiering av invånarnas ekonomiska verksamhet genom att utveckla resurser för besökare eller turister som ett komplement till traditionella inkomstkällor, bevara och förbättra tillgången till tjänster och teknisk infrastruktur, tillämpa åtgärder för att stoppa utflödet av unga människor, bevara den specifika identitet och de kulturella värden som är specifika för varje homogen region, och naturligtvis och sist men inte minst, bevara den biologiska och miljömässiga jämvikten.

Att sörja för dessa regioner förutsätter en specifik strategi och en exceptionellt lyhörd tillämpning av de utvalda åtgärderna. Det är vägen framåt för dessa specifika EU-regioner.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Under krisen med vulkanaska tog det mig två dagar att ta mig hem till mitt hemland eftersom det inte finns någon landförbindelse och ingen tunnel mellan Irland och England. Då blev det mycket klart för mig vilka särskilda svårigheter människor som bor på öar utan förbindelse till fastlandet upplever. Detsamma gäller människor som bor i glesbefolkade bergsregioner och andra regioner med nackdelar. Det stämmer in på min egen situation i södra Irland, hela vägen längs med västkusten upp till Pat the Cope Gallaghers Donegal. Dessa områden måste verkligen uppmärksammas.

Jag vill ta upp tre frågor. Till att börja med påpekade Nuno Teixeira att i enlighet med punkt 3 kan medlemsstaterna avsätta medel av andra skäl än BNP. Det är något som vi borde uppmuntra för dessa regioner, eftersom de är speciella.

För det andra är dessa regioner de rikaste i hela Europa med avseende på biologisk mångfald, miljöskydd och tillhandahållande av kollektiva nyttigheter. Det är något som måste räknas in mycket noga vid de kommande förhandlingarna om den gemensamma jordbrukspolitiken.

I enlighet med artikel 195 i Lissabonfördraget har Europeiska unionen nu vissa behörigheter när det gäller att utveckla turism. Dessa regioner ger stort utrymme för att utveckla en stark och hållbar turism. Dessa områden är natursköna och har en god traditionell livsstil och mycket vänliga invånare. Om vi gör en insats för att hjälpa dem, särskilt här på EU-nivå, hjälper vi dem inte bara att överleva, utan vi kan också hjälpa dem att hjälpa sig själva. Jag antar att det i slutänden är det bästa stöd vi kan ge dem.

  Alan Kelly (S&D). – (EN) Herr talman! Uppriktigt sagt har de områden som vi i kväll talar om lidit ekonomiskt och socialt i generationer och nu står de inför ännu fler utmaningar på grund av effekterna av den moderna globaliseringen.

Jag företräder ett område med många öar och med de största bergskedjorna på Irland. I likhet med de föregående två talarna, mina kolleger från Irland, känner jag till de områden som har lidit i många generationer. Befolkningarna rör sig mot stadsområden, det finns inte tillräckligt med ekonomiska möjligheter för unga människor – jag skulle kunna fortsätta att räkna upp deras svårigheter hela dagen.

Jag anser att det är dags att vi erkänner att sammanhållningspolitiken, trots många framsteg och mycket ädla ansträngningar, inte fullt ut har varit en framgång när det har gällt ekonomisk utveckling inom hela EU, och särskilt dessa områden. Jag hoppas att EU:s svar på detta problem kommer att leda till verkliga, konkreta skillnader genom att ta itu med grunden för denna ojämlikhet och framför allt genom en anpassning till moderna behov som exempelvis kommunikationer, och särskilt nästa generations bredband, vilket jag anser är en enormt viktig fråga. Tillgång till kommunikationer kommer att vara nästa stora utmaning, och är för närvarande en enorm utmaning.

Det är dags att se till att vi ger dessa samhällen en ekonomisk livlina. Jag vill påminna alla om att vi är skyldiga att göra detta enligt fördragen.

  Vladko Todorov Panayotov (ALDE). – (BG) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Bergsregioner finns i de flesta EU-medlemsstater, vilket gör berg till en inneboende del av Europas geografi. I Bulgarien är bergsregionerna t.ex. nästan lika befolkningsrika som de flacka regionerna. Därför förtjänar de många miljörelaterade, sociala och territoriella frågor som rör dessa regioner att noga granskas av EU-lagstiftaren.

Ur miljöperspektivet, med dess rika ekosystem, mångfald och imponerande storlek ger Europas berg de idealiska förhållandena för att utveckla och bevara den exceptionella biologiska mångfalden. De bräckliga bergsekosystemen är dock särskilt känsliga och sårbara för förändringar på grund av effekten av människans handlingar.

Europeiska unionen måste lära sig hur bergsregionernas ekonomiska och miljömässiga tillgångar används på det bästa och mest ansvarsfulla sättet. Dessa mål kan nås genom finansiering och främjande av miljöeffektiv verksamhet, som exempelvis jordbruk i bergsområden, traditionell husdjursskötsel i alpregionerna och integrerad förvaltning av skogsresurser.

Jag tror att dessa åtgärder skulle ge många positiva resultat för EU:s territoriella och ekonomiska sammanhållning.

  Iosif Matula (PPE). – (RO) En hållbar ekonomisk och social utveckling nås genom användning av de olika territoriella tillgångar som finns tillgängliga. Denna idé är en av de centrala punkterna i grönboken om territoriell sammanhållning. Principen med denna sammanhållning har stärkts genom de förordningar som reglerar strukturfonderna för perioden 2007–2013 och är ett av de centrala EU-mål som infördes genom Lissabonfördraget. Bestämmelserna i artikel 174 bör omvandlas till specifika utvecklingsstrategier och konkreta åtgärder inriktade på att övervinna nackdelarna för och utnyttja potentialen i bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner. Detta skulle kunna nås genom en politisk EU-ram som skulle kunna ge ett mervärde genom användningen av olika lokala tillgångar.

Forsknings- och utvecklingspolitiken skulle leda till en bättre användning av den enorma naturpotentialen i dessa regioner, vilket exempelvis skulle få en direkt effekt på områdena för hållbar energi och turism. Detta skulle göra det möjligt att omvandla specifika geografiska särdrag till fördelar.

En viktig aspekt som vi måste fokusera på är demografiska förändringar. Vi måste främja specifika demografiska politiska linjer inriktade på invånarna i dessa regioner, som skulle ge dem olika möjligheter beroende på områdenas specifika särdrag. De missgynnade bergsregionerna i mitt land, där befolkningen stadigt minskar, förväntar sig åtgärder som kan förbättra deras ekonomiska situation så att invånarna uppmuntras att stanna kvar i dessa samhällen och bidra till deras utveckling.

Jag vill ta upp en annan oerhört viktig punkt. Jag anser att BNP måste fortsätta att vara det huvudsakliga kriteriet för att avgöra rätten till regionalpolitiskt stöd. Att införa andra indikatorer skulle på lång sikt försvåra och förstöra den faktiska utvecklingsprocessen i dessa områden, samt sammanhållningspolitiken i sin helhet. Dessa indikatorer kan dock användas av medlemsstaterna för att omfördela medel mellan regioner, upp till gränsen för de paket som tilldelats dem, till förmån för de områden som jag nämnt.

  Spyros Danellis (S&D) . – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Bergsregioner, öregioner och avlägset belägna regioner är en källa till styrka och rikedom för Europa. EU:s politik för dessa områden borde vara inriktad på att stärka dessa områdens positiva aspekter och mildra de negativa aspekterna, så att det inte finns några områden där EU-medborgarna känner att de är avskurna från de övriga medborgarna och så att människor har samma möjligheter till välstånd överallt i Europa.

Ett områdes BNP ger ingen sann bild av denna mångfald. Det finns vad som tycks vara rika öar och bergsregioner som saknar produktionsbas och som är instängda i tjänstesektorer som står på randen till kollaps och som därför behöver investeringar. Dessutom kan genomsnitt för öar med olika tillväxtnivåer till sin natur inte göra dem alla rättvisa.

Andra viktiga faktorer, som exempelvis arbetsmarknaden och ett områdes tillgänglighet, den ökade passagerar- och godstransportkostnaden och den infrastruktur och de nätverk som behövs, är aspekter som måste beaktas inom en mer övergripande strategi för regionerna, såväl när det gäller regionalpolitiken som utgångspunkten för att fastställa bredare kriterier.

  Tamás Deutsch (PPE). – (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot! I förslaget till resolution påpekas korrekt att bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner står inför allvarliga utmaningar och därför behöver särskilda regionala utvecklingsprogram och stöd. Det förslås att BNP ska användas som indikator. I detta sammanhang är det viktigt att betona att vi måste använda BNP som ett mått på en medlemsstats rätt till regionalpolitiskt stöd när det gäller fördelningen av EU-medel. BNP är ett centralt mått på utveckling och framsteg och på effekten av de regionala utvecklingsåtgärderna, och en indikator som också kan kopplas till andra mått.

Allt detta innebär att vi kan bortse från de sociala och miljömässiga konsekvenserna av ekonomiska beslut, eftersom tillväxten endast kan vara användbar om den kopplas samman med social utveckling och en förbättrad livskvalitet. På medlemsstatsnivå kan varje lands beslutsfattare beakta andra indikatorer vid tilldelningen av utvecklingsmedel till regionerna, som exempelvis vid fastställandet av medlemsstaternas stöd för bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner. Jag vill dock också uppmärksamma kommissionen på att vi på EU-nivå måste fortsätta att använda BNP som en grundläggande indikator för stödberättigande, för att garantera en fortsatt effektiv användning av stöd i mindre utvecklade medlemsstater.

  Derek Vaughan (S&D). – (EN) Herr talman! Jag kommer från Wales, som har berg, öar, glesbefolkade områden och mycket mer. Därför välkomnar jag förslagen i resolutionsförslaget.

I mitt korta bidrag ville jag fokusera på det lokala och regionala styrets roll, eftersom det är tydligt att vilka strategier, projekt eller program som än införs så måste de utarbetas, tillämpas, genomföras och förvaltas av regionala och lokala myndigheter.

Det är korrekt, eftersom det är den styrningsnivå som är mest lokalt förankrad och närmast medborgarna. Det är därför också korrekt att de är delaktiga i alla skeden av alla program eller initiativ.

Så jag hoppas att kommissionen har detta i åtanke och inför mekanismer som kan garantera de lokala och regionala myndigheternas fulla delaktighet, och jag är säker på att de i sin tur kommer att garantera utvecklingen i våra samhällen och regioner.

  Joachim Zeller (PPE). – (DE) Herr kommissionsledamot Hahn, mina damer och herrar! Jag har ett problem med en del av denna debatt. När man lyssnar på vissa av bidragen om bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner får man uppfattningen att dessa är exterritoriala och direkt underställda Europeiska unionen. Det är dock inte fallet. Vart och ett av dessa områden hör till en suverän medlemsstat. I enlighet med subsidiaritetsprincipen förblir genomförandet av EU:s beslut och mål en fråga för medlemsstaterna.

På EU-nivå har vi alltid fäst särskild uppmärksamhet vid exakt dessa regioner – bergsregioner, glesbefolkade regioner och öregioner – i kommissionens meddelanden ända fram till och med Lissabonfördraget. Också här i parlamentet har många beslut fattats till stöd för dessa regioner. När jag hör så många här klaga på att situationen i dessa områden fortfarande är dålig måste jag fråga mig vad medlemsstaterna har gjort med de initiativ som vi tagit på EU-nivå. Vad har regionerna själva gjort med dem? Hur har de använt det EU-stöd som getts? Vad som krävs nu är en ny strategi, och jag tycker synd om tjänstemännen vid generaldirektoratet för regionalpolitik som måste integrera den mångfald problem som finns i öregioner, bergsregioner och glesbefolkade regioner i en strategi. Samtidigt går det sådan inflation i strategier – strategier för Donau, Östersjön, Svarta havet, klimatförändringar osv. – att vi snart kommer att behöva en strategi för strategierna om vi ska kunna hålla uppsikt över dem alla.

Skämt åsido, det här handlar egentligen – liksom har sagts här i dag och jag är tacksam för att kommissionsledamot Hahn nämnde det – om att vi måste kämpa för att se till att vi fortfarande har en sammanhållningspolitik och en regionalpolitik på EU-nivå efter 2013. Det är vad vårt arbete borde vara inriktat på, och vi måste övertyga våra kolleger i parlamentet om detta. Bergsregioner, öregioner och andra områden skulle alla ha en plats i en fortsatt politik om sammanhållnings- och regionalpolitiken efter 2013. Det är ingen idé att slösa vår tid på enskilda resolutionsförslag om detta ämne.

  Patrice Tirolien (S&D) . – (FR) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Jag välkomnar verkligen dagens debatt. Den visar återigen att det är nödvändigt att unionen uppskattar och gör mesta möjliga av sin regionala mångfald.

Vid denna tidpunkt då vi förhandlar om de nya ramprogrammen för 2014–2020 tror jag att det är viktigt att betona de ändringar som specifika regioner måste dra nytta av. Frågor om kontinuitet och territoriell sammanhållning måste ligga till grund för våra insatser.

Utvecklingen av bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner kräver dock mer än bara en uppsättning undantag. Vi måste anta en övergripande strategi. Vi måste införa instrument som kan få unionens åtgärder på alla områden att samverka i synergi, och därigenom öka deras mervärde.

Som företrädare för en avsides belägen region ser jag fram emot den nya unionsstrategin för yttre randområden, som kommissionens tjänsteavdelningar har utlovat till början av 2011.

  Damien Abad (PPE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vårt Europa är symbolen för unionen i dess mångfald: en mångfald med avstånd, kulturer, tillvägagångssätt och också en mångfald med territorier och regioner.

Även om Europeiska unionen består av helt olika komponenter måste målen med territoriell, ekonomisk och social sammanhållning förbli stöttepelarna för alla våra åtgärder, och i Lissabonfördraget erkänns dessutom detta mer uttryckligt. Vi måste därför i detta sammanhang särskilt uppmärksamma bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner.

Jag valdes från den stora sydöstliga regionen, som också omfattar öar – jag tänker på Korsika – samt Savoie och departementet Ain där ett antal områden är glesbefolkade, och jag ser från mitt arbete på fältet att vi måste ställa ett tydligt och oavvisligt krav, nämligen att Europa ska förenas med dessa regioner.

För att lyckas med detta måste vi först fastställa dessa regioners svårigheter. Jag tänker t.ex. på tjänster av allmänt intresse, däribland sociala tjänster av allmänt intresse. Hur ser vi till att vi kan garantera alla våra medborgare, var de än må befinna sig, en lägsta social skyddsnivå.

Vi måste också utveckla hela potentialen för dessa regioner så att de kan åtnjuta fördelarna av den inre marknaden och ekonomisk utveckling. Det är förresten mycket lätt att se att EU-politiken för öregioner och bergsregioner för närvarande inte tillämpas på ett effektivt sätt.

Å ena sidan har man verkligen misslyckats med att beakta de specifika lokala och regionala förhållandena, och å andra sidan finns det en risk för att dessa regioner som fullständigt ignoreras lämnas att klara sig själva, utan stöd när det gäller att bekämpa avbefolkning, miljöhot eller ekonomisk nedgång. Det är just i det sammanhanget som Europa, med vederbörlig respekt för subsidiaritetsprincipen, kan tillföra ett mervärde.

Jag ser mig själv som en av dem som anser att EU måste ställa upp specifika mål för dessa regioner. Till att börja med borde en översyn göras av de olika EU-politiska linjer som inverkar på dessa regioner, så att en övergripande klausul kan införas som gör det möjligt att beakta dessa specifika omständigheter. Jag anser också att det, utöver regionalpolitiken, bör göras en översyn av den gemensamma fiskeripolitiken, med garantier för det småskaliga och lokala fisket, jordbruket och landsbygdsutvecklingen, med större fokus på småskalig produktion med en ökning av det direkta stödet, varefter vi borde tillämpa samma förfarande för transporter och energi.

Sammanfattningsvis vill jag säga att även om det finns en vilja genomförs saker och ting inte alltid i praktiken. Ambitioner får inte begränsas till att bara bli fina ord. Om ett par månader kommer vi att få ett avgörande tillfälle som vi måste utnyttja, nämligen förhandlingarna om nästa budgetplan.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D) . – (RO) Herr kommissionsledamot! Europeiska unionen måste använda sin sammanhållningspolitik för att fästa särskild uppmärksamhet på regioner med naturliga och demografiska nackdelar, som exempelvis regionerna i norra EU, mer glesbefolkade regioner eller öar, gränsöverskridande regioner och bergsregioner.

Dessa regioner möter, mer än några andra EU-regioner, särskilda utmaningar som beror på svårtillgänglighet, klimatförändringar, regional integration och demografiska förändringar. Dessutom har de en gemensam uppsättning särdrag som gör att specifika regionala utvecklingsprogram måste utarbetas och genomföras för dem, och att indikatorer måste antas för tilldelning av medel, eftersom de måste beakta varje regions specifika särdrag. Uppmärksamhet måste även fästas på den låga befolkningstätheten och på tillgången till yrkesutbildningsprogram, vilka senare ger befolkningen tillträde till arbetsmarknaden och inverkar på arbetslöshetsnivån i dessa områden.

Befolkningen i dessa områden borde inte leva av stödprogram som ingår i nationella offentliga system. Dessa områden måste ha lämpliga resurser och en lämplig förmåga till hållbar utveckling och tillgång till tjänster av allmänt intresse.

  Richard Seeber (PPE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Lissabonfördraget har gett oss en ny rättslig grund och särskilt artikel 174 ger oss i uppgift att främja den territoriella sammanhållningen. Vad det betyder mer specifikt för regionalpolitiken och kommissionsledamoten för regionalpolitik är att han måste ta hand om detta politiska område och även de områden som har särskilda topografiska särdrag, som exempelvis bergsregioner och öar. Vi måste därför skapa en specifik politik för denna grupp. Liksom Joachim Zeller sade får detta inte bara leda till att vi får en mängd program som vi ska avsätta pengar för, utan det borde snarare innebära att den nödvändiga flexibiliteten införlivas i EU-programmen. Detta hänger samman med vilka indikatorer som ska användas, men framför allt med den politik som vi främst vill främja.

Det är dock inte bara upp till kommissionsledamot Hahn att införa en anständig politik på detta område, eftersom politiken för bergsregioner har betydelse för alla områden av EU-politiken. Jordbrukspolitiken har redan nämnts. Också i det fallet kräver de särskilda omständigheterna i bergsregioner stöd eller en utjämning genom särskilda åtgärder. Detta område spelar en roll för transportpolitiken – jag kommer själv från ett land med särskilda utmaningar och problem i samband med internationella godstransporter. Också här försöker vi att införliva de nödvändiga undantagen i Eurovinjettdirektivet. Den finländska ledamoten nämnde direktivet om posttjänster. Om han hade läst detta direktiv noggrant hade han märkt att vi med framgång införlivade lösningar på dessa problemområden under förra mandatperioden.

Som företrädare för regionerna har kommissionsledamot Hahn haft ett särskilt ansvar för att se till att dessa speciella särdrag återspeglas inom alla EU:s politikområden. Först då kommer vi att kunna se till att vårt mål med territoriell sammanhållning, som fastställs i fördraget, verkligen uppnås.

  Rosa Estaràs Ferragut (PPE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att tacka alla dem som undertecknat detta resolutionsförslag, som välkomnas oerhört varmt av gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och i Spanien, som vi företräder.

Vi har den rättsliga ramen, som är artikel 174.3 i Lissabonfördraget. Vi har också den territoriella sammanhållningen, som är den nya pelare som fastställs i detta fördrag, och därför har vi den rättsliga grund som behövs för att ta steget och hjälpa dessa regioner: bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner.

I fallet med bergsregioner talar vi – liksom har sagts här – om 90 miljoner invånare, i fallet med öregioner finns det 21 miljoner människor som bor på öar i 14 länder och många miljoner fler lever i bergsregioner.

Alla dessa områden har en mycket liknande och gemensam uppsättning problem när det gäller kultur, utbildning, transport och miljö. Det finns särskilt en nackdel som enar oss alla, vilket är transporter. Jag kommer från Balearerna, där merkostnaden för transporter har beräknats till 20 procent. Detta får tveklöst återverkningar för vår industri, vårt jordbruk, strategiska sektorer, turism och kort sagt för hela företagssektorn: hela det ekonomiska systemet. Det inverkar därför på vår konkurrenskraft.

Om vi därför fokuserar på resurser, som exempelvis dricksvatten eller mark, vilka är begränsade, eller råmaterial som exempelvis energi eller på levnadsutrymmet i dessa områden, kommer vi att se att de tveklöst leder till en bristsituation och till en avsaknad av ekonomisk mångfald.

Vi kräver därför att de nya budgetplanerna ska beakta de specifika särdragen i dessa områden och vi måste gå från ord till handling – vilket också har sagts här – vilket borde visa sig genom budgetarna, och därmed genom en större territoriell sammanhållning.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU:s avlägset belägna områden, särskilt de yttre randområdena (däribland Azorerna, som är den region som jag företräder här), bergsregioner, öregioner och glesbefolkade regioner, lever med naturliga och geografiska nackdelar som är svåra att övervinna och som medför stora sociala kostnader.

Jag kan exempelvis nämna svårtillgänglighet, den höga kostnaden för tillhandahållandet av grundläggande offentliga tjänster, energiförsörjning etc.

Vi måste också komma ihåg att endast 7 procent av EU:s medborgare bor i städer och att 14 miljoner européer bor på öar.

En union som bygger på och som är organiserad kring värden som solidaritet och social rättvisa har en politisk och moralisk plikt att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i dess avlägset belägna områden. Det är faktiskt själva existensberättigandet för EU:s sammanhållningspolitik: territoriell sammanhållning och ekonomisk och social konvergens.

Införlivandet av den territoriella sammanhållningen som ett nytt mål för unionen återspeglar bara dess naturliga utvecklingsprocess, och de ekonomiska och sociala konvergensstrategierna är ett krav för dess tillväxt.

EU beslutade att anta detta tillvägagångssätt för länge sedan och det har lett till mycket positiva resultat i många regioner, som har gått från mål 1 till mål 2. Innan dessa regioner når mål 2, också då utvecklingsnivåerna i dessa avlägset belägna områden inom EU ligger kvar under EU-genomsnittet och saknar proportionellt stöd, bidrar de fortfarande på ett oersättligt sätt till den europeiska mångfaldens rikedom, var och en på sitt sätt.

Dessa avlägsna EU-områden har en plikt att dra största möjliga nytta av alla utvecklingsinstrument som finns tillgängliga för dem, särskilt genom att fokusera på deras egna specifika tillgångar. Det är EU:s plikt att garantera en effektiv integration av och sammanhållning för alla sina områden, för annars kommer själva dess tillväxtprojekt att misskrediteras.

I detta sammanhang måste kommissionen vederbörligt beakta de åtgärdslinjer som läggs fram i detta förslag som ett värdefullt bidrag till framgången för det europeiska integrationsprojekt som vi alla delar.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Strukturfonderna är ett nödvändigt EU-finansieringsinstrument i vår strävan att nå 2020-målen. De är särskilt viktiga i de glesbefolkade norra regionerna, och jag vill ta upp följande fyra punkter. För det första kommer dessa särskilda områden att bli de första att drabbas av en mängd problem och de kommer även att bli de som drabbas hårdast av dem. Eftersom befolkningen i arbetsför ålder i många fall har flyttat till annan ort för att hitta sysselsättning kommer många glesbefolkade områden att bli de första att drabbas av problemet med en åldrande befolkning.

Av uppenbara skäl är jag mest insatt i situationen i Finland, och jag kan informera er om att det i östra och norra Finland snart kommer att finnas områden där mer än hälften av befolkningen är pensionärer. År 2020 kommer andelen äldre i förhållande till den arbetsföra befolkningen, den s.k. försörjningsbördan, att vara mest kritisk i östra Finland, Italien och östra Tyskland. Polariseringsgraden mellan regionerna kommer att öka dramatiskt och antalet regioner med en försörjningsbörda som är mer än 25 procent över genomsnittet för EU kommer att öka till 40. Därför är det viktigt att beakta de demografiska kriterier som är kopplade till en åldrande befolkning inom den regionala och strukturella politiken, och inte låta BNP vara den enda avgörande faktorn.

För det andra kan vi inte längre acceptera att dessa regioner förlorar befolkningen i arbetsför ålder. I dessa områden behövs en fokusering på konkurrenskraft för att lyfta dem ur den ekonomiska krisen så att de kan uppnå EU 2020-målen. Det behövs även utveckling av innovation och sakkunskaper, och starkare konkurrenskraft. De måste uppnå mer med mindre pengar. Urvalskriteriet för finansiering av innovation bör vara riktigt goda resultat. Fokuseringen måste ligga på faktorer som främjar konkurrenskraft och sysselsättning på bästa sätt i varje område, och dessutom behövs nya innovationer på det sociala området och tjänsteområdet.

För det tredje behöver vi regionala program för att införa åtgärder inom ramen för strukturfonderna – program vars resultat kan mätas och utvärderas. Den administrativa börda som förvaltnings- och kontrollsystemen i medlemsstaterna medför måste stå i proportion till det tillgängliga finansieringsbeloppet. Finansiering får endast tillhandahållas under förutsättning att ett tillräckligt bra resultat uppnås och ska vara kopplad till strukturella reformer av ekonomin och en ansvarsfull ekonomisk politik.

Avslutningsvis, och för det fjärde, behöver vi gränsöverskridande samarbete mellan regionerna, i synnerhet när det gäller projekt som är kopplade till näringsliv, industri och miljö. Det finns t.ex. goda möjligheter i makroregionerna kring Östersjön och Donau, vilket redan har nämnts i debatten. Det krävs samarbete mellan EU:s grannar, men när det gäller det regionala samarbetet i Östersjön måste t.ex. även Ryssland medverka. Europas enda inhemska folk ...

(Talmannen avbröt talaren)

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Herr talman! I egenskap av invånare i Centralmassivet i Auvergne, Limousin vill jag tacka er, herr kommissionsledamot, för vad ni genom ert meddelande har åstadkommit. Tack till alla politiska grupper som har undertecknat resolutionen och som dessutom har möjliggjort upprättandet av den tvärpolitiska gruppen för berg och öar. Tack till våra samarbetspartner Euromontana och European Association of Elected Representatives from Mountain Regions.

Äntligen förekommer ordet ”berg” i ett EU-fördrag, i artikel 174. Vi måste få ut så mycket som möjligt av våra tillgångar: jordbruk, skogar, turism och industrianläggningar. Jag vill framför allt betona jordbruket. Vi har kvalitetsprodukter som är utsökta och användbara. Jag ber er diskutera dem med er kollega Dacian Cioloş. Vi måste tillhandahålla lika möjligheter när det gäller all infrastruktur, motorvägar, höghastighetståg, energi, utbildning, hälsa och digitalteknik.

I krigstid har lika skyldigheter för alla gällt. Vi bergsinvånare tror även på lika rättigheter.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (EN) Herr talman! En enhetlig utveckling av unionen är en nödvändig förutsättning för hållbar ekonomisk tillväxt och social välfärd. Principen för territoriellt samarbete innebär att EU har en skyldighet att utforma konkreta åtgärder för att komma tillrätta med befintliga svårigheter och utforska dessa regioners potential.

En politisk ram på EU-nivå vore mycket användbar och skulle tillföra långsiktigt mervärde till missgynnade regioner och hjälpa dem att utforma och anpassa unika utvecklingsmodeller som kan göra dem mer konkurrenskraftiga och kapabla att hantera utmaningar.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! Att få befolkningen att stanna kvar i glesbefolkade områden är det bästa sättet att garantera områdenas fortlevnad. I strategin används ordet utveckling, men jag vill framhålla tre principer:

För det första måste affärsmodellerna för utveckling i dessa områden vara inriktade på lönsamhet och produktion av hög kvalitet. De kan främjas genom verksamhet som är kopplad till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp.

För det andra är den sociala ekonomin det bästa sättet att engagera dessa befolkningar i gemensamma projekt som rör deras välfärd.

För det tredje måste nivån när det gäller folkhälsa, utbildning och transportinfrastruktur vara lika hög för människorna som lever i dessa områden som för resten av befolkningen. Det är bättre att investera i detta än att investera i produktionsstöd.

Detta är vad jag önskar för Euskadi och detta, herr kommissionsledamot, kommer endast att vara möjligt om Europa räknar med regionerna och de lokala myndigheterna och ställer upp tydliga mål för finansieringen, utvärderar dess inverkan och beaktar de olika situationerna i områdena.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Behovet av växelverkan mellan sammanhållningspolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken har redan nämnts av flera av mina parlamentskolleger. Även jag vill framhålla detta. Jag vill också betona den viktiga roll som de europeiska fonderna för landsbygdsutveckling har för den ekonomiska och sociala utvecklingen i bergsregioner. Det pågår en debatt om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid. Vi måste hålla i åtanke att denna reform måste genomföras på ett sådant sätt att bergsregionernas utvecklingspotential och potential när det gäller att bidra till den ekonomiska tillväxten frigörs.

Mångfalden i fråga om lokala produkter och turistverksamhet kan t.ex. utgöra en källa till välstånd för många regioner. För att denna källa ska kunna utnyttjas måste emellertid regionerna i fråga ha tillgång till samhällsservice, infrastruktur och transport. Genom den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken bör tillgång till sådana tjänster även fortsättningsvis garanteras samtidigt som villkoren ...

(Talmannen avbröt talaren)

  Ricardo Cortés Lastra (S&D). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Frågor som arbetslöshet, landsbygdsutveckling, jordbruk, fiske, transport, främjande av förnybar energi och miljöskydd är nödvändiga för våra öar, bergsregioner och glesbefolkade områden.

Vi behöver en integrerad och samordnad strategi för att på ett konsekvent sätt bidra till deras utveckling. Dessa områden har en enorm potential när det gäller ekonomisk och social utveckling som vi inte får gå miste om.

För att detta ska bli möjligt måste vi samtidigt kompensera dem för de nackdelar som de drabbas av p.g.a. deras särskilda geografiska eller demografiska situation. Ur detta hänseende är avskaffandet av vissa krav när det gäller deltagande i gränsöverskridande samarbetsprogram en åtgärd som är nödvändig inom regionalpolitiken. Ett exempel är kravet på att det ska vara högst 150 km mellan gränsöverskridande regioner som utgör ett hinder för ökat samarbete mellan öregioner och havsområden.

  Gabriel Mato Adrover (PPE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Om vi talar om territoriell sammanhållning måste vi tala om öar, bergsregioner och även om de yttersta randområdena. Det innebär att tala om deras problem och svårigheter, naturbetingade nackdelar och strukturella handikapp. I grund och botten innebär det emellertid även att tala om hur vi kan avlägsna hindren mot deras utveckling. Det innebär att tala om strategier för att omvandla dessa nackdelar till möjligheter. En förbättring av tillgången till Internet, en lämplig grannskapspolitik och stabilitet inom politiken och strukturfonderna är frågor som vi utan att tveka och utifrån två grundläggande premisser – territoriell sammanhållning och solidaritetsprincipen – måste ta itu med.

Det finns människor som inte tror på strategier. Jag tror verkligen på strategier, och denna resolution bör vara ett bevis på parlamentets engagemang i dessa regioner och på dess krav på att kommissionen fattar politiska beslut som beaktar behoven i dessa sårbara områden. Problemen i regionerna blir ännu mer uppenbara i tider som präglas av ekonomiska kriser såsom den vi för närvarande genomgår.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Klockan är halv tolv på kvällen, men vi fortsätter att diskutera denna intressanta och viktiga fråga eftersom bergsregionerna fortfarande släpar efter i utvecklingen och inte får tillräckligt med uppmärksamhet trots den uppenbara potentialen i deras naturtillgångar, unika flora och fauna.

För dessa regioner krävs särskilda åtgärder och specialanpassade utvecklingsstrategier så att de kan komma tillrätta med ständiga nackdelar och utnyttja sin naturbetingade potential. Samtidigt är slutförandet av väg- och järnvägsinfrastruktur en fråga som handlar om deras överlevnad och välstånd. Av detta skäl stöder jag till fullo upprättandet av en särskild integrerad EU-ram för att lösa problemen i bergsregioner, i enlighet med principen för territoriell sammanhållning som är ett av EU:s viktigaste mål. Jag vill emellertid betona behovet av att komplettera den politiska ramen med en konkret rättslig dimension som är kopplad till frigörandet ...

(Talmannen avbröt talaren)

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Konkurrenskraft och välstånd är beroende av förmågan hos såväl medborgarna som företagen i ett särskilt område att utnyttja sina resurser på bästa sätt. EU:s politik bör stimulera sådan verksamhet, och särskild tonvikt bör läggas på att minska skillnaderna i utvecklingsnivåerna mellan olika regioner med särskilda naturbetingade och geografiska villkor. Stödet för en enhetlig utveckling är avsett att stärka unionens ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållning.

Ansträngningarna bör koncentreras på att utveckla styrkor och hitta områden där bergsregioner och öar har potentiella konkurrensfördelar. Detta är en särskild form av brobyggande mellan ekologisk stabilitet, ekonomisk effektivitet och social sammanhållning för att garantera utvecklingsmöjligheter för alla i dessa svåra regioner. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande är unionen skyldig att försöka hitta sådana lösningar.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman! Jag vill i likhet med tidigare talare uttrycka min tacksamhet och jag vill också tacka ledamöterna. Det har varit 47 inlägg i debatten – jag har räknat dem – vilket både vittnar om parlamentets vitalitet och om denna frågas betydelse. Jag gläder mig särskilt åt att endast ett av dessa 47 inlägg var negativt, och det handlade om att det inte tjänar något till att ha en sammanhållningspolitik. Det bör övertyga oss om att detta är ett mycket viktigt politiskt område och ett område där vi kan nå ut till människorna i Europa och göra Europa synligt, även – och i synnerhet – i de regioner som är föremål för dagens diskussioner och debatt. Eftersom det ännu inte har nämnts vill jag påpeka att vi under denna nya period har möjlighet att använda ett anpassat medfinansieringssystem för att skapa balans inom regionerna. När det gäller det som Joachim Zeller och andra har sagt har vi skapat en möjlighet att på lokal nivå – och i enlighet med subsidiaritetsprincipen – genom kunskaperna hos de som är ansvariga agera utifrån särskilda behov. Vi har även en mängd mycket olika alternativ på området statligt stöd – t.ex. när det gäller konkurrenspolitik – och vi bör använda dessa möjligheter i den berörda befolkningens intresse.

Många av inläggen handlade om indikatorer, vilket är något som vi ofta stöter på i debatten om regionalpolitiken. Jag instämmer med Tamás Deutsch och andra som anser att bruttonationalprodukten fortfarande måste användas som central indikator. Jag har emellertid full förståelse för att det finns ett behov av och en önskan om att använda kompletterande indikatorer. Det finns redan olika projekt, t.ex. inom ramen för Espon. Ett sådant projekt är Euroislands, som går ut på att fastställa kompletterande indikatorer som i huvudsak och specifikt är utformade för att göra det möjligt för oss att utarbeta bättre politik i dessa regioner tillsammans med dem som har det huvudsakliga ansvaret. Dessa projekt bör och kan inte i första hand användas för att utveckla nya finansiella indikatorer, utan är avsedda att hjälpa oss att på ett mer noggrant och exakt sätt skräddarsy vår politik i dessa regioner till den lokala befolkningens behov.

Jag vill framför allt tacka de talare som nämnde den dolda potentialen i regionerna och det som fortfarande kan göras på områden som forskning och utveckling. Det finns vissa regioner på ovanliga platser där mycket specifik forskningsverksamhet sker. Ett exempel är Kanarieöarna och dess observatorier. Den forskning som bedrivs där skulle inte kunna utföras någon annanstans eftersom det inte på någon annan plats finns samma geografiska och topografiska förhållanden och klimatförhållanden. Vi måste bli bättre på att utnyttja sådana faktorer, bl.a. inom sektorn för förnybar energi. I likhet med tidigare talare vill även jag specifikt nämna tillgången till Internet. Det är något som vi verkligen måste ägna särskild uppmärksamhet åt i framtiden eftersom det fortfarande finns mycket potential att förverkliga på detta område.

Låt mig än en gång tacka er för alla bidrag till debatten. Regionalpolitiken har en mycket viktig uppgift, inte bara när det gäller att, trots skillnader, skapa jämvikt mellan regionerna, utan även när det gäller att tillgodose behoven hos de åtta av tio människor som vi vet vill ha en möjlighet att få arbete i den region där de föddes och ofta även vill bli gamla där. Av detta skäl bör och måste vi bedriva en politik där just dessa behov beaktas, och det är det vi gör. Vår politik bygger på människor och deras behov, och vi hoppas nå dem på detta sätt. Det är en ständig uppgift där ny kraft måste tillföras om och om igen. När det gäller detta har dagens debatt och framför allt betänkandet utgjort ett mycket viktigt bidrag till vårt beslutsunderlag. Jag kan försäkra er om att vi i kommissionen inte bara betraktar det som en plikt och ett ansvar att arbeta intensivt i frågor som dessa, utan även som ett nöje.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Talmannen. Jag har mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen⁽¹⁾.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 22 september kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Marie-Thérèse Sanchez-Schmid (PPE), skriftlig. – (FR) Denna resolution, som är föremål för en omröstning i parlamentet i morgon, bidrar till att göra de institutionella aktörerna medvetna om de svårigheter som dessa regioner står inför, och detta gläder mig. Jag kommer att betona tre viktiga aspekter i betänkandet som är centrala för mig och som i sig berättigar mitt undertecknande. Eftersom jag kommer från en bergsregion, Pyrenéerna, är jag medveten om de problem som uppstår i denna typ av territorium. På grund av bergsregionernas geografiska och demografiska hinder krävs det särskilda program för regional utveckling av dem, och jag hoppas att detta kommer att beaktas i sammanhållningspolitiken efter 2013. Försvaret och främjandet av de europeiska grupperingarna för territoriellt samarbete (EGTS) är centralt för min politiska strid. Jag hoppas att framgången med EGTS i min region, på sjukhuset Puigcerdá, kan fungera som drivkraft för andra projekt av denna typ i Europa. Slutligen är avskaffandet av avståndskriteriet (150 km) för öar ett viktigt förslag som har efterlysts av många lokala intressenter. Faktum är att vissa öar fortfarande inte kan få stöd från gränsöverskridande program p.g.a. sitt avlägsna läge. Därför lider de av en ännu mer uppenbar typ av isolering och det måste vi åtgärda.

  Edward Scicluna (S&D), skriftlig. – (EN) Det gläder mig att parlamentet och kommissionen debatterar frågan om bergsregioner och öar. För mig som maltesisk ledamot som representerar två öar, Malta och Gozo med färre än 500 000 medborgare vardera, är detta en fråga som ofrånkomligen ligger mig varmt om hjärtat. Det kan inte råda något tvivel om att öar och små regioner förtjänar att behandlas på EU-nivå utifrån deras specifika behov. Det råder t.ex. stora ekonomiska skillnader mellan ön Gozo och resten av Malta. Maltas nationella statistiska byrå uppger att Gozos BNP per capita nu är mindre än 75 procent av övriga Maltas. Under dessa omständigheter bör kommissionen bevilja särskilt erkännande och berättigande av aspekter av EU:s regionalpolitik, utöver finansiering som inte heller har förverkligats, för Gozo. Naturligtvis har bergsregioner, öar och glesbefolkade regioner i EU gemensamma egenskaper som skiljer dem från andra regioner. De tenderar att lida av dåliga transportförbindelser p.g.a. bristande sysselsättningsmöjligheter och tillgänglighet. Statistiskt sett är dessutom sannolikheten för att de är fattigare än övriga delar av deras medlemsstat stor. Vi har inte råd att försumma dem.

(1) Se protokollet