I sin andra strategiska energiöversyn framhöll kommissionen att man måste fastställa finansieringsbehoven för energiprojekt samt potentiella finansieringskällor för sådana projekt. Enligt Mario Montis rapport ”A New Strategy for the Single Market” måste den riktade EU-finansieringen av energiinfrastrukturprojekt öka. I mars 2009 uppmanade rådet kommissionen att lägga fram sitt förslag om ett nytt EU-instrument för energisäkerhet och energiinfrastruktur i början av 2010. Av kommissionens arbetsprogram framgår det att kommissionen avser att lägga fram sitt förslag om detta instrument före utgången av november 2010. På vilket sätt kommer kommissionens kommande förslag att trygga tillräcklig finansiering av nödvändiga energiprojekt, särskilt sådana som är kopplade till skapandet av en inre marknad för energi?

(EN) Ytterligare integration av energinät är en av de viktigaste politiska prioriteringarna för EU och kommer så att förbli under överskådlig framtid, såväl inom som mellan de olika medlemsstaterna och även utanför EU:s gränser. För utan tillräcklig energiinfrastruktur kommer vi inte att nå våra gemensamt överenskomna mål när det gäller integration av marknaden, försörjningstrygghet och klimatförändringar.

Kommissionen förbereder ett meddelande som baserat på erfarenheterna av den nuvarande politiska ramen för transeuropeiska energinät (TEN-E) och mot bakgrund av ett nytt rättsligt och politiskt sammanhang (det tredje paketet om den inre energimarknaden⁽¹⁾, 20-20-20-målen m.m.) kommer att slå fast de viktigaste frågorna och prioriteringarna för utvecklingen av energiinfrastrukturen under de kommande årtiondena. Detta meddelande bör framför allt ge svar på vad EU kan göra för att möjliggöra och underlätta byggandet av nya energinät så att EU:s mål om marknadsintegration, försörjningstrygghet och klimatförändringar lättare kan nås.

I meddelandet kommer man vidare att presentera en ny metod för strategisk planering för att fastställa och komma överens om konkreta projekt av EU-intresse, tillsammans med en uppsättning verktyg som krävs för att genomföra projekten.

I meddelandet kommer också frågan om de framtida infrastrukturinvesteringarnas finansieringsbehov tas upp. Det bör under 2011 följas av ett lagförslag om ett nytt instrument för en tryggad energiförsörjning och energiinfrastruktur inom EU. Syftet med det senare är att hitta ett sätt att fylla investeringsklyftan genom ytterligare förbättringar av såväl kostnadsfördelningen för infrastrukturen som effektiviteten hos EU:s instrument samt ett bättre utnyttjande av offentlig och privat finansiering. I det bör också frågan om ekonomiskt stöd till projekt tas upp. Sådan finansiering skulle gälla projekt som inte marknaden ensam skulle kunna genomföra eller slutföra enligt tidsplanen.

Investeringar i solcellsanläggningar ger tack vare den lagstadgade grekiska prisgarantin för elproduktion en säker vinst och har av denna anledning, i kombination med jordbruksarealernas låga ekonomiska avkastning, föranlett ett enormt intresse från det grekiska jordbruket. Anser kommissionen att tillräcklig hänsyn tas till de socioekonomiska och tekniska konsekvenserna av främjandet av sådana investeringar, med tanke på de kostnader detta kommer att medföra för det offentliga och för konsumenterna (genom införandet av en särskild avgift), samt tryggandet av landets energiförsörjning?

(EN) I direktivet om förnybar energi⁽¹⁾ fastställs juridiskt bindande mål för medlemsstaterna vad gäller andelen förnybar energi. Således har Grekland en rättslig skyldighet att se till att användningen av förnybar energi i Grekland ökar från ca 8 procent i dag till 18 procent år 2020.

Inmatningstariffer som ger ett garanterat pris för viss tid är ett mycket välkänt sätt att stödja bildandet av en stabil ram för att utveckla förnybara energikällor. Det är alltså ett gemensamt verktyg som många medlemsstater använder. Samtidigt som kommissionen konstaterar att de tariffer som erbjuds av Grekland är bland de högsta i Europa är det fortfarande den grekiska regeringens ansvar att genomföra alla de politiska åtgärder som krävs för att uppnå målet, såsom anges i den nationella handlingsplanen för förnybar energi⁽²⁾, och att göra det på ett ekonomiskt effektivt sätt. Här har man genom direktivet skapat en ”samarbetsmekanism” för att ge medlemsstaterna möjlighet att hjälpa varandra att nå sina mål på ett kostnadseffektivt sätt.

Kommissionen står bakom medlemsstaternas diskussioner om det mest effektiva sättet att genomföra direktivet genom ett samordnat åtgärdsprojekt inom programmet ”Intelligent energi – Europa”. Denna samordnade insats kommer också att inverka på medlemsstaternas stödprogram och deras relativa effektivitet. Det kommer således att hjälpa medlemsstaterna att reformera sina program så att de tar full hänsyn till alla relevanta ekonomiska, sociala och tekniska faktorer och effekter. Sådana frågor kommer också att behandlas i kommissionens kommande Energi 2020-strategi och efterföljande rapport om finansieringen av förnybar energi.

Östersjöregionen har nyligen blivit ett av de mest aktiva områdena för anmälda kärnkraftsprojekt under utveckling. Säkerheten när det gäller dessa projekt är av stor betydelse för hela EU. Det vore ytterst beklagligt om grannländerna nära EU:s östra gräns (Kaliningrad ligger 12 km och Vitryssland 20 km därifrån och endast 55 km från Vilnius, som är huvudstad i en av EU:s medlemsstater) struntade i sina internationella åtaganden när de genomför sina kärnenergiprojekt. I nuläget kan kärnkraftverksutvecklarna i Vitryssland och Kaliningradregionen inte ge utförlig information om vilka metoder som ska användas för att hantera BNPP-kärnkraftsavfallet, avvecklingsstrategier, eventuella övriga risker i samband med större olyckor eller strategier för evakuering av befolkningen – för att bara nämna några områden.

Vad anser kommissionen att man bör göra för att se till att lämpliga säkerhetsstandarder tillämpas i närheten av EU:s yttre gräns (mot bakgrund av ovannämna kärnkraftsprojekt)? Vilka åtgärder skulle man kunna vidta på EU-nivå inom ramen för den gemensamma europeiska energipolitiken?

(EN) Kommissionen fortsätter att noggrant övervaka energisituationen i Baltikum, och i synnerhet de olika planerna för nya kärnkraftverk i Litauen, Kaliningrad, Vitryssland (och Polen). Både bilaterala kontakter och samarbete på internationell nivå, dvs. inom ramen för Internationella atomenergiorganet (IAEA), är nödvändiga för att se till att kärnkraftverken i EU:s grannländer uppfyller höga säkerhetskrav.

Ryssland, Vitryssland, Europeiska atomenergigemenskapen och dess medlemsstater är fördragsslutande parter i konventionen om kärnsäkerhet och andra relevanta internationella konventioner som ingåtts under IAEA:s överinseende, till exempel om tidigt varsel och bistånd när en kärnkraftsolycka har inträffat. Enligt konventionen om kärnsäkerhet är fördragsslutande part skyldig att samråda med andra fördragsslutande parter i grannskapet av en föreslagen kärnenergianläggning i den utsträckning som de kan antas bli påverkade av anläggningen. Denna konvention anger också ramen för de säkerhetsnormer som ska tillämpas av de fördragsslutande parterna.

Ryssland har delgett kommissionen miljökonsekvensbeskrivningen för kärnkraftverket i Kaliningrad, lagt fram projektet inom ramen för energidialogen mellan EU och Ryssland och uttryckt sin vilja att samråda med EU. Frågan har även diskuterats med medlemsstaterna i rådet, och kommissionen kommer att fortsätta att ta upp den i sina kontakter med de ryska myndigheterna och betona behovet av öppenhet.

Kommissionen kommer att se till att frågan om Vitrysslands kärnkraftverksprojekt tas upp och diskuteras ingående inom ramen för energidialogen mellan EU och Vitryssland. Kommissionen har bett Vitryssland att hålla kommissionen informerad om utvecklingen när det gäller ratificeringen och genomförandet av IAEA:s tilläggsprotokoll om kärnämneskontroll. Kommissionen har också uttryckt sin beredvillighet att samarbeta med berörda vitryska myndigheter för att inrätta en oberoende, öppen och effektiv tillsynsmyndighet.

Effektiv sammanlänkning med Östersjöregionen identifierades som ett av de sex prioriterade energiinfrastrukturprojekten i den andra strategiska energiöversynen som kommissionen antog i november 2008. Planen för sammanlänkning på den baltiska energimarknaden (BEMIP) lanserades 2008 på initiativ av kommissionens ordförande. De två viktigaste målen för BEMIP-initiativet, inom ramen för EU:s 20-20-20-mål, är en fullständig integration av de tre baltiska länderna på den europeiska energimarknaden, genom att stärka sammanlänkningarna med deras EU-grannländer.

Anser kommissionen att den nyligen framförhandlade överenskommelsen mellan Polen och Ryssland angående driften av Jamal-Europa-ledningen och avsikten att underteckna ett driftsavtal som ska gälla fram till 2045 är i linje med de kollektiva ansträngningarna inom EU för att få till stånd en sammanhållen och livskraftig gemensam energipolitik?

Rent generellt, hur långt har man kommit med dessa gemensamma ansträngningar, inklusive Jacques Delors och Jerzy Buzeks gemensamma förslag om att inrätta en europeisk energigemenskap? Vilka framsteg har uppnåtts när det gäller att sammanlänka ”energiöarna”, t.ex. de baltiska länderna, med det europeiska energinätet?

(EN) Kommissionen har meddelat de polska myndigheterna att man har betänkligheter beträffande hur det mellanstatliga avtalet mellan Polen och Ryssland efterlever bestämmelserna i EU-lagstiftningen. Kommissionens farhågor gäller bland annat förvaltningen av Jamal-ledningen mot bakgrund av bestämmelserna om åtskillnad i det tredje avregleringspaketet.

Det tredje avregleringspaketet är en av hörnstenarna i EU:s energipolitik. En av dess huvudprinciper är att alla företag som vill sälja gas i någon medlemsstat kan göra detta genom att använda en infrastruktur som förvaltas självständigt och med rättvisa avgifter. Öppna och konkurrensutsatta gasmarknader med ledningar som är tillgängliga för alla leverantörer ökar försörjningstryggheten eftersom gasen kan levereras där efterfrågan uppstår. Mellanstatliga avtal som inte respekterar reglerna i det här paketet undergräver påtagligt den gemensamma energipolitiken.

Den inre marknadens regler gäller alla aktörer på EU-marknaden, såväl från EU som från tredjeländer. Att försvara en fungerande EU-marknad är i och med detta en naturlig del av en sammanhängande och livskraftig extern energipolitik.

Kommissionsledamoten med ansvar för energi har meddelat detta i sina samtal med de polska myndigheterna och även tagit upp saken med den ryska sidan. Kommissionen kommer att fortsätta att stödja Polen i dessa förhandlingar. Medlemsstaterna kan inte utsättas för att behöva välja mellan att genomföra EU:s lagstiftning på sitt territorium och att få leveranser av gas.

När det gäller infrastruktur som sammanlänkar industriella medlemsstater och regioner i Europeiska unionen, kommer kommissionen i november 2010 att utfärda ett meddelande om energiinfrastruktur som tar upp vilken utveckling som behövs på detta område. Flera infrastruktursatsningar har också fått stöd från det europeiska energiprogrammet för återhämtning, även i de baltiska staterna.

Dessutom förväntar sig kommissionen nästa år resultat från arbetsgruppen för gas inom ramen för planen för sammanlänkning på den baltiska energimarknaden (BEMIP), som träffas regelbundet för att identifiera projekt av gemensamt intresse och identifiera och övervinna hinder för sådana projekt. Tydligt politiskt stöd för Polen-Litauen-ledningen är en positiv signal eftersom det handlar om en satsning som är avgörande för att bryta isoleringen av Östersjöregionen.

Kommissionen håller med om stora delar av analysen och de mål som ingår i Jerzy Buzeks och Jacques Delors förslag för att stärka den europeiska energipolitiken. Men åtminstone för närvarande föredrar kommissionen att inrätta en sådan europeisk energipolitik på grundval av befintliga fördrag och rättsliga instrument, såsom anges ovan, i stället för att inleda en ny institutionell debatt. Kommissionen är övertygad om att det skulle vara möjligt att göra långtgående framsteg i denna riktning om potentialen hos Lissabonfördraget, särskilt artikel 194, utnyttjades till fullo.

Den 29 april 2010 offentliggjorde kommissionen en Eurobarometerrapport av vilken det framgår att 82 procent av européerna vill att det ska lagstiftas om hanteringen av radioaktivt avfall.

Håller kommissionen på att utarbeta ett direktiv om detta? Kommer detta direktiv att innebära att de som ansvarar för driften av kärnkraftverk även blir skyldiga att vidta förberedande åtgärder för avvecklingen av kärnkraftverk samt för lagringen och hanteringen av högradioaktivt avfall?

Anser kommissionen att dessa garantier bör gälla inte endast för nya kärnkraftverk som planeras utan även för kraftverk som är i drift, och att detta ansvar i första hand åligger de driftansvariga och inte medlemsstaterna?

Hur ser kommissionens tidsplan ut?

(EN) Ett lagstiftningsinitiativ från kommissionen angående hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall i EU håller på att utarbetas.

Kommissionens strategi bygger på den grundläggande principen att det yttersta ansvaret för säkerheten vid kärntekniska anläggningar och säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall ligger hos medlemsstaten (alla medlemsstater producerar sådant avfall: kärnkraft, medicinsk användning av radioaktiva isotoper etc.), samt på principen om att tillståndsinnehavaren (operatören) har ett huvudansvar för säkerheten under tillsyn av den behöriga nationella tillsynsmyndigheten.

Förslaget till direktiv utarbetas under antagande om att det ska kunna täcka hantering av alla typer av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, inklusive befintligt avfall och framtida avfall, såsom avfall som härrör från avvecklingen av kärntekniska anläggningar och från framtida kärnkraftverk.

Ett lagförslag om hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall kommer enligt planen att antas av kommissionen senast i slutet av 2010.

Det har avsatts väldigt mycket tid till att diskutera hur EU:s medel på bästa sätt kan utnyttjas för att främja forskning och utveckling, och slutligen innovation i EU. Offentliga medel kommer dock alltid enbart att stå för en liten andel av det totala belopp som används till en sådan viktig sektor.

Hur planerar kommissionen att främja en ökning av forskning, utveckling och innovation inom den privata sektorn, för att man ska nå de nivåer som vi kan se i bland annat Förenta staterna och Japan? Jag syftar i synnerhet på en undersökning av bästa praxis i vissa EU-länder. Vad är enligt kommissionen den effektivaste metoden/de mest effektiva metoderna för att genom utnyttjandet av de tillgängliga instrumenten sprida bästa praxis i EU på detta område?

(EN) Nivåerna av företagsinvesteringar i forskning och innovation inom EU är klart otillfredsställande. Ta den andel av forskning och utveckling (FoU) som finansieras av den privata sektorn, vilken är 55 procent i EU jämfört med 67 procent i Förenta staterna, 70 procent i Kina och 78 procent i Japan – och siffran för EU har minskat de senaste åren. Tittar man på bruttonationalprodukten (BNP) är siffrorna lika oroande. Företagens forskningsutgifter har stannat på ungefär 1,2 procent av EU:s BNP, jämfört med 2,1 procent i USA. För Kina närmar sig siffran snabbt EU:s nivå.

För att ta itu med dessa problem håller kommissionen på att ta fram ett antal åtgärder vad gäller tillgång till finansiering, vilket är en viktig flaskhals särskilt för innovativa nystartade företag och små och medelstora företag.

Kommissionen undersöker hur man kan göra privat finansiering av innovativa företag mer attraktivt genom att avsevärt stärka de finansiella instrumenten på EU-nivå för att hantera brister på marknaden vad gäller lån och riskkapital, i synnerhet i samarbete med Europeiska investeringsfonden och Europeiska investeringsbanken. Kommissionen överväger också åtgärder för att förbättra användningen av sammanhållningsfonder för att stödja forsknings- och innovationskapacitet. Även det statliga stödet måste ses över för att man ska garantera att alla sorters innovationer kan få tillräckligt stöd.

Ytterligare en rad åtgärder under utveckling syftar till att skapa en inre marknad för innovationer.

EU-patentet bör man snabbt nå en överenskommelse om, och kommissionen undersöker alla möjligheter att se till att det äntligen blir verklighet. När det gäller marknader för innovativa varor och tjänster kommer kommissionen att föreslå att man undersöker och anpassar de berörda regelverken. Europas standardiseringssystem måste ses över i syfte att överbrygga klyftan mellan forskning och standardisering så att innovationer kan stödjas på ett bättre sätt. Och kommissionen planerar åtgärder för att öka den offentliga upphandlingen av innovativa produkter och tjänster.

Utöver åtgärder som kan vidtas eller samordnas på EU-nivå är nationella system för forskning och innovation en förutsättning för upprättandet av en inre marknad för innovationer. Dessa kommer att bli mer effektiva om de delar vissa huvuddrag som konstaterats vara gemensamma för välfungerande system och som motsvarar bästa metoder. Därför föreslår kommissionen att man tillsammans med medlemsstaterna utvecklar en begränsad politik för nationella forsknings- och innovationssystem. Konstruktiva diskussioner pågår redan.

Utvecklingen av en sådan politik bygger på den verksamhet som under många år bedrivits av kommittén för vetenskaplig och teknisk forskning (Crest), för att stödja ömsesidigt lärande och utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna. Den har varit mycket effektiv. Kommissionens kontakter och övervakning visar att den nationella forsknings- och innovationspolitiken i olika medlemsstater har utvecklats avsevärt under senare år, i riktning mot en mer effektiv politik som omfattar ett bredare spektrum av mål och åtgärder.

Kommissionsledamoten med ansvar för näringsliv och företagande och kommissionären med ansvar för forskning, innovation och vetenskap leder arbetet med huvudinitiativet "Innovationsunionen" som kommer att föreslå djärva åtgärder för att ta ett helhetsgrepp på dessa frågor. Detta initiativ ska enligt planen snart antas av kommissionen, och kommissionens ordförande har för avsikt att lägga fram den för Europeiska rådet i december 2010. Initiativet Innovationsunionen kommer att innehålla en fullständig uppsättning förslag för att undanröja hinder på vägen från idé till marknad.

Kommissionsledamot Geoghegan-Quinn har tidigare förklarat att klimatförändringarna är en av hennes främsta prioriteringar. Hon har nyligen meddelat att 6,8 miljarder euro kommer att investeras i forskning och utveckling. Kan kommissionen med anledning av detta redogöra för vilka åtgärder som kommer att vidtas på forskningsnivå, och på vilket sätt innovationer kommer att möta de utmaningar som följer av klimatförändringarna och deras ekonomiska konsekvenser, särskilt när det gäller Irland och de översvämningar som nyligen förekommit där?

(EN) Klimatförändringarna har verkligen högsta prioritet. Under de senaste åren har klimatfrågan införlivats alltmer i olika delar av ramprogrammet. Det omfattar forskning som bidrar till 1) förståelsen av det förflutna, det nuvarande och det framtida klimatsystemet och dess processer, 2) kvantifiering av klimateffekterna på människor och natur, 3) identifiering och bedömning av olika alternativ för att bromsa utvecklingen och anpassa sig till den, samt 4) utveckling av teknik och metoder som leder till ett samhälle med låga koldioxidutsläpp och motståndskraft mot klimatförändringar. Under det sjunde ramprogrammets (FP7) tre första år har forskningsuppdrag relaterade till klimatfrågan erhållit mer än 1,5 miljarder euro i EU-bidrag.

Den positiva trenden för investeringar i klimatforskning fortsätter i och med de ansökningsomgångar som offentliggjordes i juli 2010. För de närmast berörda temana i FP7:s särskilda program Samarbete och Kapacitet, nämligen Miljö (inbegripet klimatförändringar), Transport (inbegripet flygteknik), Energi, Livsmedel, Jordbruk, Fiske och Bioteknik samt Forskningsinfrastruktur, uppgår den tilldelade totala budgeten i de berörda ansökningsomgångarna till cirka 1,2 miljarder euro. Inom ramen för de ansökningsomgångar som offentliggjordes i juli 2010 är ungefär 55 procent av alla ämnen som listats under dessa teman direkt kopplade till klimatfrågor eller har en komponent som är relaterad till klimatförändringarna. Ungefär två tredjedelar av alla dessa klimatrelaterade ämnen kräver nyskapande strategier, metoder, produkter, material, utrustning, modeller etc. som kommer att förbättra EU:s förmåga att hantera stora utmaningar för samhället och samtidigt öka sin konkurrenskraft. Det slutliga belopp som ska anslås för bidrag till klimatrelaterad forskning kommer inte att kunna beräknas förrän utvärderingsfasen är över.

Detta visar tydligt kommissionens proaktiva hållning när det gäller innovationer med anknytning till klimatförändringarna. Klimatförändringarna och forskning om utvecklingen av ett samhälle med låga koldioxidutsläpp utgör en viktig del av flaggskeppsinitiativet Innovationsunionen som ursprungligen lades fram i Europa 2020-strategin, kring vilken kommissionen inom kort kommer att meddela ytterligare detaljer.

Kommissionen är övertygad om att genomförandet av Innovationsunionen kan stärka de insatser som redan görs och som planeras för att utveckla ett samhälle med låga koldioxidutsläpp och motståndskraft mot klimatförändringar;

När det gäller översvämningar kan klimatförändringarna komma att öka frekvensen av och intensiteten hos klimatrelaterade naturkatastrofer såsom översvämningar, och därmed öka sårbarheten hos naturliga system och system skapade av människan. Forskning och teknisk utveckling är avgörande för att bedöma förebyggande metoder som skulle kunna minska riskerna för översvämningar och förebygga förluster av människoliv. Forskningen kommer i och med de aktuella ansökningsomgångarna att bidra till att bygga upp samhällelig motståndskraft mot katastrofer i Europa, och den kommer att komplettera pågående satsningar på riskhantering vid plötsliga översvämningar, tidiga varningar vid översvämningar och hantering av översvämningar i städer.

I hela världen föds omkring 75 miljoner barn varje år. Med tanke på denna befolkningstillväxt, och eftersom frågan om livsmedelssäkerhet utgör ett växande internationellt problem, kan kommissionen redogöra för sin programverksamhet inom områdena för forskning, vetenskap och teknik med inriktning på att trygga livsmedelsförsörjningen? Bedriver kommissionen för nuvarande något samarbete med tredjeländer i denna viktiga politiska fråga?

(EN) När det gäller EU:s politik för en tryggad livsmedelsförsörjning hänvisar kommissionen för det första till sitt meddelande om livsmedelssäkerhet som antogs den 31 mars 2010.⁽¹⁾

I meddelandet föreslås det att EU ska arbeta med livsmedelssäkerhetens fyra pelare (livsmedelsutbud, tillgång till livsmedel, näringsvärde, förebyggande och hantering av kriser) och specifikt att en prioritet ska vara ”En avsevärd ökning av stödet till efterfrågestyrd forskning, utveckling, utbyggnad och innovation inom jordbruket, med målet att nå 50 procent år 2015”.

Det tematiska programmet för tryggad livsmedelsförsörjning har i sin första fas (2007–2010) framgångsrikt stött forskningsanknuten verksamhet. Detta mål kommer kommissionen att eftersträva i den andra fasen av det tematiska programmet för tryggad livsmedelsförsörjning (2011–2013).

Denna finansiering består i huvudsak av stöd till program genom den rådgivande gruppen för internationell jordbruksforskning (CGIAR), som genomförs av CGIAR:s 15 olika centrum och deras genomförandepartner, samt stöd till regionala nätverk som Forum för jordbruksforskning i Afrika (FARA), Sammanslutningen för förstärkning av jordbruksforskningen i Öst- och Centralfrika (Asareca) och Väst- och centralafrikanska rådet för jordbruksforskning och jordbruksutveckling (Coraf). De regionala nätverken har ett nära samarbete med de nationella systemen för jordbruksforskning i sina medlemsstater, för att realisera regional forskning om grödor, boskap, fiske, bioteknik och förvaltning av naturresurser till stöd för målen om en tryggad livsmedelsförsörjning.

När det gäller internationellt forskningssamarbete med tredjeländer bör det noteras att EU:s ramprogram för forskning aktivt stöder och uppmuntrar sådant samarbete på alla forskningsområden, och att alla ämnen hålls öppna för ett eventuellt samarbete med tredjeländer.

Faktum är att det i varje årlig ansökningsomgång sedan början av det sjunde ramprogrammet (FP7) har ingått ett flertal ämnen kring livsmedelsproduktion som har ett målinriktat internationellt samarbete med tredjeländer, både industriländer och utvecklingsländer, med obligatoriskt deltagande av tredjeländer.

Vid ett toppmöte i Lissabon 2007 lanserade höga representanter för EU och Afrikanska unionens kommission (AUC) en gemensam samarbetsstrategi. Därefter valde man ut ”Vatten och tryggad livsmedelsförsörjning” som ett av de ”första resultat” som ska genomföras inom ramen för FP7:s arbetsprogram för 2010.

Under 2010 offentliggjorde kommissionen sedan en temaövergripande ansökningsomgång för Afrika som omfattar forskningssamarbete inom livsmedel och jordbruk, miljö och hälsa, med en total budget på 63 miljoner euro.

Ansökningsomgången blev en stor framgång och mobiliserade forskarvärlden i Afrika och Europa. Deltagandet blev över förväntan: 190 förslag lämnades in (90 över urvalströskeln) och 23 behölls för finansiering (för närvarande under förhandling).

Närmare bestämt valdes elva förslag ut för finansiering inom områdena livsmedel, jordbruk och miljö. För att stärka Afrikas forskningskapacitet involverar samtliga forskningsprojekt afrikanska partner. De utvalda projekten kommer bland annat att omfatta bättre varningssystem vid torka, bättre vattenförvaltning och markskötsel, forskning om hållbar näring för Afrika, bevarande odlingstekniker och införande av innovationer under ledning av jordbrukare.

Diabetes är en allvarlig kronisk sjukdom som drabbar mer än 30 miljoner personer i EU:s medlemsstater. Det är alarmerande att sjukdomen ökar i alla åldersgrupper, och särskilt tragiskt bland ungdomar. En intensiv och samordnad forskning krävs för att stävja denna epidemi samt finna ett botemedel och effektiva metoder för att förebygga den.

Kan kommissionen tala om hur GD Forskning ämnar se till att EU intar en framträdande roll i den globala diabetesforskningen? Vilka åtgärder ämnar kommissionen mer specifikt vidta för att möjliggöra bättre samordning och kontinuerlig finansiering för diabetesforskningen i enlighet med den strategi som skisseras i det nyligen avslutade FP7 DIAMAP-projektet?

(EN) Kommissionen är fullt medveten om ökningen av diabetes hos den europeiska befolkningen och det stora problem detta innebär för Europa i form av mänskligt lidande och ekonomiska kostnader och förluster.

Av denna anledning utgör diabetes ett prioriterat ämne för den medicinska forskningen på EU-nivå. EU investerar för närvarande 170 miljoner euro (32 projekt) i diabetesforskningen genom sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (FP7, 2007–2013). Dessutom har kommissionen som en del av den nu aktuella ansökningsomgången⁽¹⁾ publicerat fyra forskningsämnen om diabetes med utsikter till ytterligare EU-finansiering av diabetesforskningen motsvarande cirka 63 miljoner euro. Detta motsvarar ungefär ytterligare tio EU-finansierade projekt inom diabetesforskningen. En annan stor satsning omfattar ett EU-partnerskap tillsammans med European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations (EFPIA): Genom initiativet för innovativa läkemedel (IMI) avsätts 54 miljoner euro för att främja en snabbare och säkrare utveckling av behandlingsmetoder för diabetes som ett resultat av den första IMI-ansökningsomgången. Dessutom är utveckling av metoder vid diabetes baserade på individualiserad medicin en av IMI:s vetenskapliga prioriteringar för 2010.

Dessa forskningsinvesteringar är inriktade på frågor som genetik och epidemiologi, fysiopatologi, metabolism och integrativ fysiologi, kliniska prövningar och mikro- och makrovaskulära komplikationer. Mer forskning om diabetes kan bli tillgänglig i framtida ansökningsomgångar.

Kommissionen välkomnar rekommendationerna i DIAMAP-rapporten⁽²⁾ som genom att identifiera aktuella framsteg på området, samt ytterligare behov och brister, kommer att bidra till att stärka den europeiska diabetesforskningen och utveckla en enhetlig EU-politik på området.

Rapporten belyser bland annat behovet av att förbättra samordningen av forskningsverksamhet på nationell nivå och EU-nivå. Medlemsstaternas engagemang och stöd är nödvändigt för att uppnå detta mål.

Som ett steg i den här riktningen och med sikte på att se till att forskningen, forskningsprogrammen och forskningspolitiken i Europa blir mindre splittrade på detta område har kommissionen offentliggjort ett ERA-NET-program för förebyggande och behandling av diabetes som en del av ansökningsomgången FP7-ERA-NET-2011-RTD⁽³⁾ inom hälsoområdet. Detta ERA-NET bör kunna sammanföra nationella forskningsfinansierande myndigheter med engagemang i diabetesforskningen och skapa synergieffekter genom att förena stora mängder data, resurser och kunnande.

Kommissionen kommer naturligtvis att fortsätta att undersöka fler möjligheter att sprida och utnyttja DIAMAP-rapporten.

EU erkänner att det finns ett brådskande behov att snabbt möta sociala utmaningar som att klara klimatförändringar, hitta hållbara energikällor, bemöta demografiska förändringar som en åldrande befolkning och möta efterfrågan på allt knappare resurser. För att se till att vi uppfyller de krav som vi ställer på andra krävs brett förankrade och adekvat finansierade handlingsprogram. Trots att dessa frågor är allt mer överhängande minskar budgetanslagen för att bemöta dem och, i ljuset av Europa 2020-strategin, förberedelserna av det åttonde ramprogrammet och kommissionens aviserade meddelande om att skapa en ”innovationsunion”, riktas följande två frågor till kommissionsledamot Máire Geoghegan-Quinn: Med hänvisning till att kommissionen har definierat ett sunt åldrande som en av de främsta prioriteringarna, när är ett detaljerat och specifikt förslag till handlingsprogram att vänta, och hur kommer detta program att finna stöd i åtgärder och finansiering på europeisk, nationell och regional nivå? I en helt annan fråga, hur kommer resurseffektivitet och ersättandet av sällsynt högteknologiskt material att förverkligas inom området för forskning och innovation?

(EN) Hälsa och åldrande identifieras i meddelandet Europa 2020⁽¹⁾ som utmaningar som ska tas upp inom huvudinitiativet Innovationsunionen. Kommissionens förslag för genomförande av Innovationsunionen ska enligt planen antas inom kort. Det kommer att omfatta ett antal reformer av politiken och fokuserade initiativ för att ta itu med samhällets stora utmaningar, vilket också går hand i hand med viktiga marknadsmöjligheter för europeiska företag.

Man planerar att i strategin definiera ”Innovationspartnerskap” som syftar till att möta samhälleliga utmaningar. Innovationspartnerskapen kommer att innebära en ram för att samordna resurser och samla alla centrala aktörer (offentliga myndigheter, forskare och näringsliv, både stora företag och högteknologiska, innovativa små och medelstora företag) samt relevanta politiska strategier och instrument för upphandling, standardisering och reglering, både på utbuds- och efterfrågesidan. Sunt och aktivt åldrande är liksom råvaror en kandidat till innovationspartnerskap.

Åldrande, liksom sunt och aktivt åldrande och ett självständigt liv för äldre, berör ett antal politiska områden inom EU, i synnerhet folkhälsa, forskning, näringsliv, sysselsättning och informationssamhället. Till exempel har kommissionen nyligen föreslagit att år 2012 ska utses till ”Europaåret för aktivt åldrande”. Ett innovationspartnerskap om aktivt och sunt åldrande skulle stärka alla dessa insatser och skulle kunna bidra till att garantera ett samordnat genomförande, samtidigt som man utnyttjar resurser och verksamheter på nationell och regional nivå på ett optimalt sätt.

Kommissionen har redan tagit några initiativ på forsknings- och innovationsområdet för att stödja EU:s nuvarande politik med anknytning till råvaror (nämligen råvaruinitiativet) i linje med de kommande Europa 2020-huvudinitiativen ”Innovationsunionen”, ”Ett resurseffektivt Europa” och ”Industripolitik för en globaliserad tid”. En säker, ekonomisk och ekologiskt sund råvaruförsörjning är nödvändig för samhället. Detta omfattar försörjning via såväl primära som återvunna källor och strävan efter alternativa material eller processer. Därför utgör den nu aktuella ansökningsomgången inom sjunde ramprogrammet för forskning (FP7) de första åtgärderna i denna riktning. Men utöver denna forskning behöver vi också innovativa lösningar, särskilt på efterfrågesidan för att främja återvinning och lösningar för ett bättre gränsöverskridande samarbete (t.ex. mellan olika geologiska undersökningar).

Under temat Nanovetenskap, nanoteknik, material och ny produktionsteknik inom FP7 har man redan inlett ansökningsomgångar som betonar resurseffektivitet och ersättning av kritiska råvaror, särskilt när det gäller

nätverkssamarbete på medlemsstatsnivå om industriell hantering av råvaror,

att utveckla ny teknik för ren, intelligent gruvdrift, och

ekodesign för nya produkter och miljö- och kostnadseffektiva produktionsmetoder, samt att hitta ersättningar för vissa högteknologiska kritiska råvaror.

Framtida åtgärder inom ramen för FP7 på området skulle man kunna besluta om vid utformningen av de årliga arbetsprogrammen för de kommande åren.

När det gäller nästa ramprogram har man ännu inte tagit upp några enskilda forskningsområden under det förberedande arbetet. Dessa frågor kommer att behandlas i sinom tid.

Råvaror är också ett område där ett förslag till ett innovationspartnerskap kan utvecklas i framtiden.

Kan kommissionen redogöra för vilka åtgärder man kommer att vidta på både kort och lång sikt för att förenkla ansökningsförfarandena för det sjunde ramprogrammet för forskning?

Har kommissionen tagit fram några siffror för hur många handelsföretag som man hoppas ska kunna bildas genom detta mångmiljardprogram?

(EN) I april 2010 antog kommissionen ett meddelande om att förenkla genomförandet av ramprogrammen för forskning⁽¹⁾, där man föreslår en hel uppsättning åtgärder, inbegripet gradvisa förbättringar men också djupgående förändringar som kräver en översyn av den rättsliga grunden för EU-forskningen och att man skapar en bättre balans mellan förtroende och kontroll och mellan risktagande och riskförebyggande.

I meddelandet presenteras de olika inslagen i förenklingsförslaget i tre huvuddelar. Den första delen innehåller åtgärder som kan genomföras nu, enligt den nuvarande rättsliga ramen, och som i många fall redan är på gång inom ramen för en kontinuerlig process som startade i och med sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (FP7, 2007-2013). Dessa åtgärder omfattar förbättring av riktlinjer och stödtjänster för de sökande, utveckling av användarvänliga IT-verktyg för inlämnande av förslag och projektadministration samt en harmonisering av tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna inom kommissionens olika avdelningar. Den andra delen handlar om ändringar av reglerna utan att lämna det nuvarande kostnads- och inputbaserade systemet. Detta omfattar t.ex. en bredare acceptans av metoder med genomsnittliga kostnader, möjligheter att tillämpa schablonbelopp för ägare/ledare av små och medelstora företag (SMF) och en enklare handläggning av ränta på förhandsfinansiering. I den tredje delen presenteras helt nya alternativ för genomgripande förändringar av finansieringsmodellen, i riktning mot en resultatbaserad metod där man använder individuella schablonbelopp för hela projekt. Dessa alternativ diskuteras för närvarande tillsammans med berörda parter, rådet och parlamentet.

Förenkling kommer att vara en mycket viktig punkt vid utarbetandet av nästa ramprogram för forskning. Kommissionens förslag till det kommande ramprogrammet för forskning kommer också att innehålla åtgärder för att att minska den allmänna komplexiteten i systemet för forskningsfinansiering inom EU, med dess mångfald av interventionsmekanismer, finansieringsprogram och verkställande organ. Huvudinitiativet Innovationsunionen kommer att kräva tydliga mål och instrument, konsekventa och stabila bestämmelser och lätta och snabba administrativa rutiner och processer.

Under tiden är ett stort antal vinstdrivande organisationer engagerade i projekt inom sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (FP7). I mars 2010 deltog över 7 000 olika företag, varav 4 350 är små eller medelstora. Uttryckt i procent av FP7-medel vid samma tidpunkt gick 24 procent av de tilldelade FP7-medlen till dessa 7 000 företag.

När det gäller bildandet av nya företag är det ett viktigt inslag i den fortlöpande processen med samhälleliga och ekonomiska innovationer som drivs av entreprenörsanda och marknadskrafter. Även om ramprogrammen för forskning syftar till att stödja denna process i hela Europa är bildandet av nya företag inte ett angett mål för programmet och följs inte upp som ett sådant. Man har dock fått användbara uppgifter vid särskilda konsekvensanalyser. Ett exempel på en sådan studie är en analys av effekterna av FP5-projekt (1998–2002) inom området för informations- och kommunikationsteknik.⁽²⁾ Studien visade att omkring 137 av 1 000 tillfrågade i en undersökning uppgav att deltagandet i programmet hade ”direkt lett till eller åtminstone underlättat bildandet av ett avknoppningsföretag”. Hälften av dessa företag ansågs direkt kopplade till ett visst projekt.

Ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (CIP) underlättar uppkomsten och tillväxten av nya företag, särskilt genom finansiella instrument, stödtjänster för företagande och innovation genom Enterprise Europe Network och främjandet av ett företagsvänligt och innovativt klimat genom ömsesidigt lärande, klustersamarbete och annat samarbete. I slutet av mars 2010 hade omkring 68 000 små och medelstora företag dragit nytta av CIP:s finansiella instrument.

Den 14 maj 2010 trädde nya regler i kraft angående cabotage enligt förordning (EG) nr 1072/2009http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+QT+H-2010-0403+0+DOC+XML+V0//SV" \l "def1" . Ett antal åkare på Irland har uttryckt sin oro för hur bestämmelserna tolkas i andra medlemsstater. Kan kommissionen klargöra om de nya bestämmelserna genomförs lika i alla medlemsstater? Är kommissionen medveten om problemet som vissa åkare har stått inför, att de har blivit bötfällda och fått sina lastfordon beslagtagna trots att frakterna med dessa fordon var helt lagliga fram till genomförandet av EU:s förordning (EG) nr 1072/2009? Är kommissionen medveten om att konceptet med kombinerad transport också är ogenomförbart för handel mellan Irland och Storbritannien på grund av kravet på en vattensträcka på minst 100 km och en vägsträcka på högst 150 km? Är kommissionen oroad över förordningens effekter på den inre marknaden och den fria rörligheten av varor och tjänster?

(EN) Förordning (EG) nr 1072/2009⁽¹⁾ har verkligen ändrat bestämmelserna för cabotagetransporter av gods på väg. Från och med den 14 maj 2010 måste cabotagetransporter, det vill säga yrkesmässiga, tillfälliga inrikestransporter i en värdmedlemsstat, kopplas till en tidigare internationell godstransport på väg. Dessutom innebär den nya ordningen klara och enkla regler när det gäller tidsramen för utförande av cabotagetransporter. Dessa nya regler fastställs i en förordning, vilket innebär att de är direkt tillämpliga i alla medlemsstater.

Såvitt kommissionen känner till är man inom åkerinäringen allmänt sett nöjd med de nya reglerna för cabotagetransporter enligt förordning (EG) nr 1072/2009, eftersom de ger rättssäkerhet och risken att straffas för brott mot reglerna blir mindre. Reglerna gör det möjligt för transportörerna att planera sin internationella verksamhet på ett bättre sätt och att minska antalet transporter som går tomma tillbaka. Kommissionen känner inte till om reglerna genomförs på olika sätt i de olika medlemsstaterna, men kommer naturligtvis att övervaka situationen och ta lämpliga initiativ om problem uppstår.

Parlamentsledamoten hänvisar också i sin fråga till multimodala transporter. Villkoren för att en multimodal transport ska betraktas som en kombinerad transport fastställs i direktiv 92/106/EEG⁽²⁾. Enligt detta direktiv bör liberalisering av kombinerade transporter gälla vägtransport på begränsade sträckor för att kunna leda till en minskad belastning av vägnätet. Liberaliseringen av den inledande och avslutande sträckan vid kombinerade transporter gäller kombinerade transporter som utnyttjar sjövägar förutsatt att sjötransporten utgör en väsentlig del av den kombinerade transporten. Därför föreskrivs följande i direktiv 92/106/EEG: För att en vägtransport ska betraktas som en inledande eller avslutande del av en kombinerad väg/sjö-transport måste den maritima delen av den kombinerade transporten överstiga 100 km, och avståndet mellan lossningshamnen och godsets slutliga destination får inte överstiga 150 km. I detta fall omfattas inte den inledande eller avslutande vägsträckan av definitionen för cabotage och förordning (EG) nr 1072/2009 är därför inte tillämplig.

Den 24 juni 2010 upphörde det franska satellitföretaget Eutelsat med att förmedla utsändningar från Hamas-organisationens TV-kanal Al-Aqsa via sin satellit Atlantic Bird 4A. Detta skedde efter ett beslut från den franska tillsynsmyndigheten Conseil supérieur de l’audiovisuel (CSA), som den 8 juni 2010 hade kommit fram till att Al-Aqsa bröt mot både fransk och europeisk lagstiftning för audiovisuella medier och begärt att Eutelsat inte längre skulle förmedla utsändningar från Al-Aqsa. Enligt rapporter i massmedierna har Al-Aqsa kringgått detta genom att döpa om sin kanal på Eutelsat till ”Seraj Al-Aqsa” (som ibland också stavas ”Siraj Al-Aqsa”). Seraj Al-Aqsa sänds för närvarande av Eutelsat via dess satelliter Atlantic Bird 4A, Atlantic Bird 2 och Eurobird 2.

Vilka omedelbara åtgärder ämnar kommissionen vidta för att hindra Al-Aqsa att kringgå CSA:s beslut? Är den franska regeringen och CSA medvetna om denna situation, som direkt bryter mot CSA:s beslut?

(EN) Kommissionen delar parlamentsledamotens oro när det gäller program som uppmuntrar till hat som omfattas av en medlemsstats jurisdiktion. Den har ett aktivt och nära samarbete med medlemsstaterna, och främjar samarbete mellan medlemsstaterna, i syfte att garantera fullständig tillämpning av unionsrätten på detta särskilt känsliga område.

Sedan Al-Aqsa-TV upphört med sin distribution via Eutelsat är kanalen fortfarande tillgänglig via satelliter bortom EU:s jurisdiktion, såsom Nilesat och Arabsat. Samtidigt har det dykt upp en ny kanal med namnet "Seraj Al-Aqsa" på olika Eutelsat-satelliter. Den faktiska signalen skiljer sig från Al-Aqsa-TV. Därför verkar det inte vara samma (dvs. en identisk) kanal.

Kommissionen känner till påståendena om att Seraj Al-Aqsa och Al-Aqsa-TV distribuerar samma innehåll. Hittills har alla dessa påståenden baserats på en enda källa och inte kunnat verifieras av andra källor. Kommissionen har ändå vidarebefordrat denna information till Conseil Supérieur de l’Audiovisuel (CSA). Det är de franska myndigheternas, först och främst CSA:s, sak att bedöma om dessa påståenden är sanna.

Den franska regeringen har meddelat kommissionen att CSA övervakar Seraj Al-Aqsa för att kontrollera att innehållet i denna kanal inte bryter mot fransk lag eller mot EU-lagstiftningen, särskilt förbudet mot anstiftan till hat. Resultatet av bedömningen av filmsekvenser har ännu inte kommit till kommissionens kännedom.

Vad kostar det kommissionen att besvara en fråga?

(FR) Kommissionen vill inledningsvis upprepa att den fäster stor vikt vid att besvara frågor från parlamentet, som är en viktig del av den demokratiska kontroll som utövas av parlamentet. Den exponentiella ökningen av antalet parlamentsfrågor gör det emellertid mycket svårt att ge svar i god tid, och det tar en växande mängd resurser i anspråk.

Hur stora personalresurser och hur lång tid som behövs för att utarbeta, översätta och få kollegiets godkännande av utkasten till svar beror på ett stort antal faktorer, däribland behovet av samarbete mellan olika avdelningar inom kommissionen, den omedelbara tillgången till information och behovet av fördjupade efterforskningar. Av dessa skäl är det svårt att försöka fastställa en genomsnittlig kostnad per fråga.

I allmänhet kan man säga följande. Minst en samordnare av parlamentsfrågor utses i varje kommissionsledamots kansli. Generalsekretariatet, som ska se till att allt fungerar väl och som skickar vidare svaret till parlamentet, har en hel avdelning till sitt förfogande för att hantera parlamentets frågor, samt ett mindre antal IT-tjänstemän som ansvarar för utveckling och underhåll av de IT-verktyg som används. Varje generaldirektorat har en eller flera tjänstemän som samordnar arbetet och hjälper till med utkasten till svar på parlamentets frågor. Till denna heltidsanställda personal ska läggas de tjänstemän som skriver utkast eller bidrar på tillfällig basis till utarbetandet av svar inom varje kommissionsavdelning och kansli, tjänstemännen vid rättstjänsten, som reviderar alla utkast till svar, och översättarna som har i uppdrag att översätta svaret.

Efter det att mordbrännarna i Grekland tog sikte på den sällsynta palmskogen i Preveli, i Rethymnons län på Kreta, brann 70 procent av skogen ner. Prevelis kloster ägde området som dock var underställt regeringarnas och de behöriga myndigheternas ansvar. Också denna gång, i fallet Preveli, visade det sig att skydds- och brandsläckningsåtgärderna var ytterst bristfälliga och begränsade, vilket alltså ledde till en stor katastrof. Den nuvarande Pasokregeringens och den föregående Ny demokrati-regeringens lagar, i kombination med enorma resursbrister när det gäller att bekämpa skogsbränder, gör det lättare för lagbrytarna, stora byggföretag och mäklarfirmor, att sedan söka ändring av hur marken ska användas. För arbetstagare, invånare och med tanke på den naturliga miljön i området är konsekvenserna förödande. Jakten efter profit är ett slag mot vanliga människors behov och den förstör miljön.

Kommissionen ombeds svara på följande: Anser kommissionen att man med stöd av marknadslagar, affärsintressen och drastiska nedskärningar i brandsläckningsåtgärderna kan skydda skogsrikedomen på Kreta?

(EN) I avsaknad av bestämmelser för skogsbruk i EU-fördraget tillhör skogspolitiken medlemsstaternas behörighetsområde. Kommissionen stöder dem genom en rad olika instrument.

Grekland kan ta del av stöd genom EU:s mekanism för räddningstjänst som inrättades 2001 för att stödja och samordna utbyggnaden av medlemsstaternas bistånd in natura till katastrofdrabbade länder. Under de senaste åren har Grekland begärt internationell hjälp med kraftfulla metoder för att bekämpa skogsbränder från luften via kommissionens övervaknings- och informationscentrum och fått omedelbart stöd från andra medlemsstater.

Kommissionen har också vid upprepade tillfällen betonat vikten av förebyggande åtgärder. I februari 2009 lade kommissionen fram ett meddelande om förebyggande av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan, i vilket man föreslår fortsatt arbete med ett antal frågor.

För det första kommer kommissionen, som rådet begärt i sina slutsatser om en gemenskapsram för förebyggande av katastrofer inom EU, att före utgången av 2010 utveckla EU-riktlinjer om metoder för kartläggning, bedömning och analys av hot och risker, där hänsyn tas till det arbete som sker på nationell nivå. Strategier för riskbedömning vad gäller skogsbränder i några olika medlemsstater kommer att studeras särskilt i detta sammanhang.

För det andra inleder kommissionen ett program för god praxis i katastrofförebyggande arbete som ska leda till antagandet av EU-riktlinjer om miniminormer för förebyggande av katastrofer. Skogsbränder kommer liksom andra typer av katastrofer kopplade till extrema väderförhållanden att vara högt prioriterade i detta arbete.

EU:s program för landsbygdsutveckling kan stödja förebyggande av skogsbränder och återställande av skogar. För perioden 2007–2013 har det grekiska programmet för landsbygdsutveckling anslagit omkring 180 miljoner euro (varav 135 miljoner euro kommer från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)) till åtgärder som syftar till att förebygga skogsbränder, jorderosion och översvämningar efter bränder, och även till återbeskogning. Den totala geografiska yta som berörs av dessa åtgärder är omkring 190 000 hektar.

Kommissionen driver det europeiska informationssystemet för skogsbränder (EFFIS)⁽¹⁾, som bland annat används för att göra prognoser för brandrisker och bedöma skador som orsakas av skogsbränder. Den publicerar en årlig rapport om skogsbränder i de sydliga medlemsstaterna som även fungerar som en grund för ett omfattande utbyte mellan de nationella myndigheter som har behörighet att hantera skogsbränder.

När det gäller ekonomiskt stöd genom EU:s solidaritetsfond finns det bara ett urvalskriterium – skadan måste överstiga ett visst tröskelvärde som fastställs för varje land utifrån dess ekonomiska styrka. Grekland måste lämna in en ansökan inom 10 veckor efter den första skadan.

Sett på längre sikt har kommissionen genom sin vitbok om anpassning till klimatförändringarna förbundit sig att uppdatera EU:s skogsbruksstrategi vad gäller klimataspekter. Dessutom inleddes en debatt om alternativ för en EU-strategi i och med kommissionens grönbok om skogsskydd och skoglig information i EU av den 1 mars 2010. Rådet har redan dragit slutsatser om detta dokument och nu inväntar man ivrigt parlamentets slutsatser.

Kommissionen understryker att alla medlemsstater som är utsatta för risk för skogsbränder behöver vidta effektiva förebyggande åtgärder och skaffa sig beredskap. Risken för skogsbränder kan aldrig elimineras helt. Men genom att arbeta tillsammans kan vi göra mer för att förebygga, förbereda oss och reagera. Kommissionen är beredd att stödja medlemsstaterna med hjälp av alla tillgängliga instrument.

Kommissionen planerar en vidare utveckling av de ekonomiska förbindelserna med Turkmenistan genom ett partnerskaps- och samarbetsavtal. I oktober 2008 tillkännagav Turkmenistans president att en stabiliseringsfond hade inrättats, och att vinsten från landets olje- och gasexport skulle gå till denna fond. Nästan två år efter tillkännagivandet har dock ingen information getts om hur fonden styrs, och med tanke på Turkmenistans tidigare meriter på detta område är det högst troligt att fonden inte kommer att ha någon tillsyn. Risken är därför stor att framtida utbetalningar från EU till denna fond kan komma att användas i ohederliga syften. Kommissionen har sagt att den med hjälp av tekniskt bistånd i Turkmenistan vill främja god förvaltning, inbegripet en bättre och öppnare förvaltning av kolvätevinsten. Kan kommissionen säga om detta bistånd kommer att ta itu med problemet med stabiliseringsfondens förvaltning och, om så är fallet, på vilket sätt? Kommer kommissionen att gå med på att inte underteckna partnerskaps- och samarbetsavtalet med Turkmenistan förrän det internationella samfundet har sett en markant förbättring av Turkmenistans förvaltning av kolvätevinsterna, inbegripet förvaltningen av stabiliseringsfonden?

Kommissionen vill tacka ledamoten för hans fråga om EU:s förbindelser med Turkmenistan och stabiliseringsfonden i Turkmenistan.

Som ledamoten säkert känner till har EU gradvis återupprättat sina förbindelser med Turkmenistan efter att Gurbanguly Berdymuchamedov valdes till president 2007. Interimsavtalet mellan EU och Turkmenistan om handel och handelsrelaterade frågor trädde i kraft den 1 augusti 2010. Partnerskaps- och samarbetsavtalet, som undertecknades i maj 1998, väntar nu på att ratificeras (bland annat av parlamentet). När ratificeringsprocessen är klar kommer EU att ha en starkare ram för att främja sina värderingar och intressen, även i känsliga frågor.

EU:s stöd för perioden 2007–2010 var cirka 30 miljoner euro, men det kommer att öka till 39 miljoner euro för 2011–2013, och mest fokus kommer att läggas på utbildning och rättsliga reformer, främjande av mänskliga rättigheter, kapacitetsuppbyggnad, hållbar utveckling, landsbygdsutveckling och socioekonomiska reformer.

Kommissionen vill försäkra ledamoten om att en av de frågor som ska främjas genom tekniskt bistånd är god förvaltning, inbegripet en bättre och öppnare förvaltning av landets inkomster från kolväten. Kommissionen är dock väl medveten om att detta är ett långsiktigt mål. Turkmenistan är inne i en ömtålig process av ekonomisk diversifiering och politisk öppenhet; vissa viktiga villkor är nödvändiga för att landet ska kunna uppfylla kraven på en helt öppen förvaltning av inkomsterna från kolväten, t.ex. hög standard på företagsstyrning och offentlig styrning samt förekomsten av ett civilsamhälle. Frågan om öppenhet är verkligen en förvaltningsfråga av mer omfattande regional och internationell angelägenhet, och den måste hanteras som en del av reform- och moderniseringsprocessen. Tack vare den mer intensiva dialogen mellan EU och Turkmenistan och det ökade samarbetet i framtiden hoppas kommissionen att EU-biståndet när det gäller god förvaltning kommer att ge önskvärt resultat i syfte att hjälpa Turkmenistan att uppfylla internationella standarder. Även om EU inte bidrar till stabilitetsfonden kommer unionen genom sitt tekniska bistånd och sin politiska dialog att främja principerna om bättre och öppnare förvaltning av landets inkomster från kolväten, så som nämndes ovan.

När det gäller EU:s samarbete med Turkmenistan på energiområdet vill kommissionen klargöra att detta samarbete befinner sig på ett mycket tidigt stadium. EU undertecknade ett samförståndsavtal om energi med Turkmenistan i maj 2008. Det rör sig om ett brett samarbete som omfattar diversifiering av energiförsörjningsvägarna, hållbar utveckling av energikällor, utbyte av politisk, rättslig och teknisk sakkunskap samt användning och utveckling av nya energikällor, särskilt inom förnybar energi.

Det är tydligt att Turkmenistan kan spela en viktig roll för att hjälpa EU att diversifiera sin energiförsörjning genom att bidra till utvecklingen av en sydlig energikorridor (inklusive Nabuccoprojektet). När EU handskas med dessa frågor måste vi göra en noggrann avvägning mellan att tillvarata vårt intresse på energiområdet och att trycka på för politiska och demokratiska reformer i Turkmenistan.

Avslutningsvis vill kommissionen försäkra ledamoten om att den har en övergripande strategi för förbindelserna med Turkmenistan som syftar till att etablera ett långsiktigt och brett samarbete, till förmån för både Turkmenistan och EU samt alla våra medborgare.

En Albaniengrek hemmahörande i Himara dödades enligt albanska myndigheter den 12 augusti 2010 i sin hemmaregion. Händelsen har tillsammans med indikationerna på att gärningsmännen hade etniska motiv utlöst oroligheter bland Albaniens grekiska minoritet.

Följer EU det rättsliga efterspelet till denna händelse?

Har det vidtagits några åtgärder för att bringa fullständig klarhet i fallet?

Vad kommer EU att göra för att se till att personer som odlar etniskt hat blir dömda och isolerade?

(EN) Kommissionen är medveten om den händelse som nämns av parlamentsledamoten och följer noga utvecklingen av fallet. Den påstådda huvudgärningsmannen har överlämnat sig till polisen och är nu föremål för utredning av de albanska rättsliga myndigheterna. Kommissionen kommer att övervaka behandlingen av fallet i enlighet med principerna om mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen.

Kommissionen förbereder för närvarande sitt yttrande om Albaniens ansökan om medlemskap i Europeiska unionen. Detta yttrande, som ska offentliggöras i november 2010 som en del av det årliga utvidgningspaketet, kommer att omfatta en analys av om landet är redo för medlemskap med tanke på Köpenhamnskriterierna, där respekten för mänskliga rättigheter och särskilt skyddet av rättigheter för personer som tillhör minoriteter är av största betydelse. Samtliga ansökarländer är medvetna om betydelsen av att uppfylla dessa kriterier för att komma närmare en anslutning till EU.

Konsolidering av de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen är ett viktigt inslag i den pågående politiska dialogen med de albanska myndigheterna. Dessutom tillhandahåller EU utvecklingsstöd och tekniskt stöd, genom sitt instrument för stöd inför anslutningen, för att stärka institutionerna på detta område.

I den förordning som handlar om djurförsök för vetenskapliga ändamål utesluts inte försök med embryonala stamceller som alternativ. Detta ger upphov till betydande moraliska kontroverser i många medlemsstater och bland medborgare.

Kan kommissionen redogöra för skälen till beslut som detta och garantera att enskilda medlemsstaters hållning i frågan respekteras enligt subsidiaritetsprincipen?

(EN) Användning av mänskliga embryonala stamceller väcker etiska frågor, och det finns ingen enighet inom EU om huruvida användning av mänskliga embryonala stamceller bör tillåtas eller inte. Därför anser kommissionen att användningen regleras bäst på nationell nivå och att EU-lagstiftningen bör förbli neutral i detta avseende.

Direktiv 86/609/EEG om skydd av djur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål⁽¹⁾ reviderades den 8 september 2010⁽²⁾. Användningen av alternativa metoder utan djurförsök inklusive frågan om mänskliga embryonala stamceller diskuterades ingående under de förhandlingar som föregick antagandet, och man fann en lösning för att bemöta dessa problem som nu ingår i den nya lagstiftningen. Den nya reviderade texten respekterar subsidiaritetsprincipen till fullo.

Det reviderade direktivet lämnar uttryckligen över beslutet om huruvida de får användas till varje enskild medlemsstat i artikel 13.1, där följande anges: ”Utan att det påverkar tillämpningen av nationell lagstiftning om förbud mot vissa typer av metoder ska medlemsstaterna se till att försök inte utförs om en annan metod eller teststrategi för att uppnå de eftersträvade resultaten, som inte innebär användning av ett levande djur, erkänns enligt unionslagstiftningen.”

Dessutom är det i detta sammanhang viktigt att notera att det för närvarande inte finns några metoder där mänskliga embryonala stamceller används som erkänns av unionslagstiftningen. Om sådana metoder utvecklas i framtiden och blir godkända kommer beslutet om huruvida de ska föras in i EU-lagstiftningen att vila på medlemsstaterna.

En epidemiologisk studie som utförts vid Atens universitet visar att dödsfallen på grund av cancer bland invånarna i kommunen Oinofyton under perioden 1999–2009 ökade med 14 procent i förhållande till motsvarande uppgifter för de övriga invånarna i Boiotiens län. Studien bekräftar resultat från tidigare studier och de klagomål som invånarna i området framfört. Orsaken till att cancerfallen ökar (25 procent av dödsfallen under perioden i fråga) är att det sedan länge har förekommit sexvärt krom i vattnet i Oinofyton. Dödsfallen på grund av levercancer, njurcancer och cancer i urinblåsan hos kvinnor samt lungcancer har ökat. De grekiska regeringarna har, trots invånarnas och arbetstagarnas kontinuerliga massprotester, inte vidtagit en enda åtgärd av betydelse för att stoppa industriernas förorening – som särskilt drabbar floden Asopos vatten och dess flodbädd – och för att åtgärda miljöskadan och rena vattnet i området.

Har kommissionen för avsikt att lagstifta om strängare gränsvärden för sexvärt krom i dricksvatten? Hävdar kommissionen fortfarande att sexvärt krom inte är farligare än trevärt krom, trots att det är vetenskapligt bevisat att föreningar av sexvärt krom tillhör de allra farligaste och framkallar trippelskada, eftersom de är mutationsframkallande, cancerbildande och reproduktionstoxiska?

(EN) Ledamotens fråga handlar om industriföroreningar av ämnet sexvärt krom i kommunen Oinofyta (i länet Boeotia i Grekland), som påverkar floden Asopos och kvaliteten på dricksvattnet i kommunen. Kommissionen kan ge följande information.

Relevanta delar av EU:s miljölagstiftning är direktivet om farligt avfall⁽¹⁾ som innehåller skyldigheter för lämplig planering och hantering av farligt avfall, och ramdirektivet för vatten⁽²⁾, som föreskriver att miljömålet ”god status” för allt vatten (floder, sjöar, grundvatten och kustvatten) som regel ska uppnås senast 2015, och att senast den 22 december 2009 nödvändiga planer och program för att uppnå miljömålet ska ha utarbetats, samt direktivet om dricksvatten⁽³⁾, som innehåller kvalitetsnormer för dricksvatten.

När det gäller hanteringen av farligt avfall har kommissionen dragit Grekland inför EG-domstolen för oriktigt genomförande av avfallslagstiftningen.⁽⁴⁾ I sin dom av den 10 oktober 2009 fann domstolen att Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 91/689/EEG, jämfört med direktiv 2006/12/EG⁽⁵⁾ och 1999/31/EG⁽⁶⁾. Kommissionen granskar för närvarande genomförandet av denna dom. Enligt de senaste resultaten från övervakningen finns det nu inga överskridanden av gränsvärdena för krom i dricksvattnet i kommunen Oinofyta; två borrhål med värden som överstiger gränsvärdena har stängts, och ett avtal har ingåtts med Attiki Water Company, som nu garanterar vattenförsörjningen i kommunen.

När det gäller ramdirektivet för vatten har Grekland hittills inte lyckats utarbeta de planer och program som krävs för att uppnå god status för alla vatten, och meddela kommissionen om dessa senast den 22 mars 2010. Därför har kommissionen inlett ett överträdelseförfarande mot Grekland.

I direktivet om dricksvatten

– definieras bindande kvalitetsnormer som ska följas vid konsumentens tappställe,

– fastställs en skyldighet att regelbundet kontrollera kvaliteten på dricksvattnet, och

– fastställs en skyldighet att göra tillräckliga och aktuella uppgifter om kvaliteten på dricksvattnet tillgängliga för konsumenterna.

För en rad parametrar har värden fastställts på EU-nivå (artiklarna 4 och 5, bilaga I)⁽⁷⁾. Samtidigt åläggs medlemsstaterna i artikel 5.3 i direktivet att fastställa värden för ytterligare parametrar som inte ingår i bilaga I (t.ex. sexvärt krom) där skyddet av människors hälsa på medlemsstaternas nationella territorium eller en del av detta så kräver.

De grekiska myndigheterna har, inom ramen för sin rapporteringsskyldighet för vattenförsörjningssystem som betjänar mer än 5 000 personer för åren 2005–2007, hittills inte visat på något åsidosättande av kvalitetsnormen för krom (50 mikrogram per liter), varken i länet Boeotia eller i något annat grekiskt län. Mindre system som betjänar färre än 5 000 personer ska inte rapporteras till kommissionen, men däremot är det en tvingande skyldighet även för dessa försörjningssystem att ge information till konsumenterna.

När det gäller en eventuell ändring av parametrar och värden överväger kommissionen för närvarande en översyn av direktivet om dricksvatten, och kommer att grunda sin bedömning på de senaste vetenskapliga rönen, särskilt Världshälsoorganisationens slutsatser⁽⁸⁾.

I Europa finns grupper som under religionens täckmantel missbrukar religiösa institutioner för att samla in pengar till terrorverksamhet och uppmana till stöd för kontroversiella program, till exempel Khalistani International, som lyder under Punjabi Pakistani Army.

Anser inte kommissionen att man närmare borde granska verksamheten inom religiösa eller kvasireligiösa institutioner som verkar i Europa, i syfte att förhindra finansiering av projekt som står i motsättning till europeiska normer på människorättsområdet?

(EN) Kommissionen är medveten om risken för att ideella organisationer eller välgörenhetsorganisationer missbrukas i syfte att finansiera terrorism. Såsom anges i handlingsplanen för att genomföra Stockholmsprogrammet⁽¹⁾ planerar kommissionen att under loppet av 2011 lägga fram ett meddelande om riktlinjer om förhindrande av finansiering av terrorism för ideella organisationer etablerade i EU. Meddelandet bör hjälpa medlemsstaterna att följa internationella normer i detta sammanhang, såsom specialrekommendation VIII från arbetsgruppen för finansiella åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (FATF), som ger staterna i uppdrag att se över lagar och förordningar som berör organisationer och andra juridiska personer som kan missbrukas för finansiering av terrorism. I likhet med FATF är kommissionen särskilt bekymrad över att ideella organisationer kan vara sårbara för missbruk i detta sammanhang.

Kommissionen har inrättat en nära dialog med den ideella sektorn för att diskutera riktlinjer för sektorn så att man kan förebygga missbruk för finansiering av terrorism. Till det ovan nämnda meddelandet planerar man att bifoga en uppsättning av sådana riktlinjer.