Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 23 september 2010 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 10.05.)

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Ni är en utmärkt talman. Men jag vill klaga på dem som organiserar vårt arbete. Redan förra veckan visste vi att dagens föredragningslista inte innehöll så många punkter. Varför kan de som planerar vårt arbete då inte vara lite flexibla och ge oss mer talartid? Jag lyssnar gärna till Elmar Brok, Lambert van Nistelrooij, László Surján och andra i fem eller tio minuter, så att de verkligen kan bidra till debatten. Det vore rimligt. Därför vädjar jag om mer talartid. Många av mina kolleger skulle gärna ta talat i dag om man hade tillämpat en förnuftigare och mer flexibel strategi.

  Talmannen. – Jag tar den kommentaren på största allvar. Jag har Libor Rouček vid min sida. Han kommer nu att leda debatten och kommer säkert att kunna ge er lite extra talartid. Kanske inte fem minuter, om den tilldelade tiden är två minuter, men låt säga att vi kan överskrida talartiderna med 50 procent. Det är mycket. Om någon har tilldelats två minuter kommer de nu att få tre minuter. Det är en stor förändring.

Vi vet mycket väl att om någon har förberett ett anförande på två minuter är tre minuter för lång tid. Om man har sagt det man planerade att säga under de första två minuterna är det omöjligt att fortsätta längre än så.

  Richard Seeber (PPE). – (DE) Herr talman! Vi vet att ni är en bra talman. Trots det ber jag er att hålla fast vid talartiderna. Jag har besök av en besöksgrupp, men jag skulle vilja tala under ögonkontaktsförfarandet. Om ni tillåter Bernd Posselt, Elmar Brok och Lambert van Nistelrooij att tala i fem minuter kommer jag inte att kunna göra det. De kanske kan tala efter ögonkontaktsförfarandet. Alla ledamöter har sin tidsplanering och vi måste kunna planera vår dag.

  Talmannen – Det stämmer, ni har rätt, men i enskilda fall och på särskild begäran kan vi förlänga tiden något. Jag ger nu kommissionsledamot Štefan Füle ordet för att inleda debatten. Herr Füle, varsågod, ordet är ert, på kommissionens vägnar.

2. Framtida anslag från det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) till budgeten för program för gränsöverskridande samarbete (CBC) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om framtida anslag från det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet för program för gränsöverskridande samarbete.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Gränsöverskridande samarbete har varit en av de stora nyheterna i EU:s grannskapspolitik. Redan 2006 antog vi en förordning som för första gången fullt ut införlivade erfarenheterna från EU:s gränsöverskridande samarbete inom ramen för yttre förbindelser.

Vi ville att medlemsstaterna och partnerskapsländerna gemensamt skulle utforma och förvalta de nya programmen. Vi ville göra lokala aktörer delaktiga fullt ut och se till att projekt valdes ut och genomfördes gemensamt. Vi såg detta som ett sätt att stärka lokala myndigheter, främja lokal utveckling och i slutändan stärka den lokala demokratin.

Vi sade aldrig att det skulle bli lätt. Vi sade aldrig att det skulle gå fort. Gränser är en grundläggande del av ett lands suveränitet.

Vi var tvungna att förklara fördelarna med gränsöverskridande samarbete och hur det fungerar för partnerskapsländerna. Vi var tvungna att anpassa genomförandemekanismerna och ta hänsyn till ländernas administrativa och rättsliga begränsningar. Vi var tvungna att hitta ett sätt att kringgå känsliga utrikespolitiska frågor, och detta var inte alltid möjligt.

Det gick inte att övertala Marocko att delta i program där Ceuta och Milla var berättigade att delta. Det gick inte att övertala Azerbajdzjan att delta i programmet för Svarta havet tillsammans med Armenien. Det gick inte att hitta ett sätt att överbrygga de politiska och tekniska hinder som fick Ryssland att välja att inte delta i Östersjöprogrammet.

Detta är beklagligt, men som ni kan se rör det sig här om långvariga politiska problem som speglar centrala nationella intressen.

Men glaset är mer än halvfullt. I detta ögonblick pågår 13 program. De täcker in hela EU:s landgräns, havet mellan Italien och Tunisien och de tre stora havsområden som EU delar med sina grannar: Svarta havet, Östersjön och Medelhavet. Ryssland har dessutom gått med på att medfinansiera de program det deltar i med över 100 miljoner euro.

För alla dessa program har vi nu gått ut med inbjudningar att lämna förslag på projekt för sammanlagt 275 miljoner euro. Inbjudningarna att lämna förslag har fått ett mycket positivt gensvar. Vi har tagit emot hundratals ansökningar, nästan sex gånger fler än vi kan finansiera. Bara till Meda-programmet fick vi in 598 förslag.

Nu förväntar vi oss att anslagen snart ska börja delas ut till de som har fått sina projekt godkända och vi förutser inte några absorptionsproblem.

Kommissionen håller för närvarande på med en halvtidsöversyn av strategidokumentet och det vägledande programmet för gränsöverskridande samarbete. Vi är tvungna att göra ett antal justeringar, bland annat av budgeten.

För det första kommer de två programmen mellan Spanien och Marocko att annulleras. Den del av de budgeterade medlen som avsåg europeisk regional utveckling kommer att gå tillbaka till Spanien och kan användas av Spanien i enlighet med strukturfondsförordningen. Den del som avsåg det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) har omfördelats till andra ENPI-program i det södra grannskapet.

För det andra överväger vi att minska ENPI-anslagen till Östersjöområdet. Detta skulle kunna frigöra extramedel som kan användas för att öka budgeten för program som avser andra havsområden. Med tanke på de små belopp det rör sig om förväntar vi oss inte att detta ska matchas av motsvarande medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden.

Jag har förstått att ni är oroliga för att det gränsöverskridande samarbetet och andra ENPI-program ska dubbelfinansieras. Vi kommer även att se över denna aspekt, men jag måste säga att risken är liten eftersom a) programmen för gränsöverskridande samarbete har en tydlig territoriell inriktning och b) vi systematiskt granskar alla utvalda program för att undvika detta problem.

Kommissionen ska snart inleda en översyn av ENPI för att i slutet av 2011 kunna lägga fram ett förslag till en reviderad förordning. I detta sammanhang kommer vi att rådfråga de som arbetar inom programmen och intressenter för att se vilka brister som har identifierats och hur dessa kan åtgärdas.

För att sammanfatta har det gränsöverskridande samarbetet inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet varit en enorm utmaning. Vi har lyckats möta denna utmaning och kommer snart att få se resultaten. Jag är övertygad om att det kommer att bli en framgång.

Vi har ställts inför stora svårigheter som har lett till förseningar, men vi måste komma ihåg att dess svårigheter främst hängde samman med svåra utrikespolitiska frågor snarare än genomförandeproblem. Vi kommer snart att göra en översyn av hur ENPI fungerar, och där har vi samma mål. I likhet med Europaparlamentet vill kommissionen ha program som är enklare att utarbeta och som kan genomföras snabbare.

Kommissionen är redo för ett nära samarbete med de som arbetar inom programmen, intressenter och Europaparlamentet för att uppnå detta mål.

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

  Lambert van Nistelrooij, för PPE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Under åren 2005 och 2006 samarbetade vi snabbt och effektivt, såväl inom Europaparlamentet som med kommissionen, för att nå målen i den europeiska grannskapspolitiken, inklusive målet om gränsöverskridande samarbete för medborgare som bor i de berörda regionerna. För att lyckas med detta var vi tvungna att vara mycket kreativa och arbeta nära de berörda medborgarna. Vi ansåg att de som bor vid de yttre gränserna inte skulle ha en sämre ställning än de som bor vi de inre gränserna. Dessutom hade vi flera års erfarenhet från Interreg-programmen, och förväntningarna var höga.

Parlamentet har fortfarande ett stort engagemang. Ändå behövs det några år för att komma igång, och så har det även varit här. I artikel 30 i förordningen om det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) anges att kommissionen senast den 31 december 2010 ska överlämna en utvärderingsrapport och förslag på ändringar. Jag skulle vilja veta om denna tidtabell håller. Har ni för avsikt att följa förordningen i detta avseende? När kan vi förvänta oss denna planerade utvärdering, som vi tillsammans kom överens om?

Min andra punkt rör svaren på frågorna om gränsöverskridande samarbete. Dessa frågor avsåg att hjälpa oss komma ifatt – vilket vi nu har. Ni har gjort en stor insats och jag är mycket nöjd med era svar om samarbetet runt Östersjön och om programmet mellan Spanien och Marocko.

Men hur ser läget nu ut? Parlamentets utskott för regional utveckling lade fram ett interimsbetänkande redan i mitten av 2009. Det innehöll bland annat ett antal förslag för att komma närmare medborgarna och få bättre balans – mer decentralisering – mellan å ena sidan finansiering, planering och byråkrati och å andra sidan nyttan för medborgarna. I betänkandet framgick emellertid att denna balans inte riktigt hade nåtts. Vi sysslade allt för länge med generella frågor och var för långsamma med att lansera specifika projekt.

Jag skulle därför vilja ha svar på följande fråga: Kan vi nu diskutera sådana förbättringar inom ramen för denna utvärdering? Min idé är att arbeta som vi brukar göra här i parlamentet – vi förfogar även över en studie – och hålla en utfrågning i parlamentet med de berörda parterna från gränsregionerna, kanske en sammanslutning av europeiska gränsregioner, de personer som bor i dessa regioner och deras företrädare. På så sätt kommer vi att kunna diskutera med varandra, inte om riktlinjer eller mål utan om att göra en specifik utvärdering av hur bra kontakterna mellan till exempel universitet, sjukhus eller skolor har kommit i gång på områden som miljö, vatten osv. Det skulle kunna leda till en verklig debatt – som dagens diskussion bara är ett litet bidrag till – om den nya programperioden och den viktiga frågan om vilka resurser som behövs.

Det är mitt mål, och jag uppmanar mina kolleger att delta i dagens debatt för att förbättra den allmänna situationen och även för att göra oss synliga för dem som bor i gränsregionerna. Jag tackar kommissionsledamoten så mycket för hans svar.

  Evgeni Kirilov, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Att se till att vi har ett stabilt och välmående grannskap är den främsta prioriteringen i EU:s utrikespolitik. Det är i sitt grannskap som EU bäst kan utöva sin mjuka stabiliserande kraft. Det är även här som EU behöver utvärdera sina strategier och eventuellt ersätta dem med andra mer relevanta former av närmare förbindelser.

Enligt ENPI-förordningen är syftet med detta instrument att ge gemenskapsstöd till utvecklingen av ett område med välstånd och god grannsämja. ENPI bör emellertid på ett bättre sätt spegla behoven och utmaningarna. Om vi vill att EU inte bara ska ses som en mjölkkossa som betalar ut stöd, utan som en verklig regional kraft, behöver vi även visa att EU genom detta arbete kan hjälpa till att lösa konflikter i grannskapet.

Stabilitet och välstånd hotas med jämna mellanrum av olösta konflikter som blossar upp. Dessa undergräver i hög grad EU:s multilaterala initiativ, både i öster – exempelvis i Kaukasus – och i söder – exempelvis i Mellanöstern och Västsahara. EU:s ambition att lösa och öka sin roll bör förverkligas och skräddarsytt stöd i dessa regioner bör även inriktas på förtroendeskapande åtgärder och försoning.

Eftersom EU:s inriktning har legat på bilaterala förbindelser har det varit svårt för EU att medla i konflikter. EU bör, precis som kommissionsledamot Štefan Füle nämnde, fokusera mer på multilateralt samarbete, hur svårt detta än är. Den regionala strategin bör stärkas och göras mer synlig. Detta bör även kombineras med ökat samarbete mellan partnerskapsländerna, särskilt mellan de länder som gränsar till varandra. Graden av integrationssamarbete är exempelvis ganska låg i EU:s östra grannskap. Det finns skäl till detta, det finns svårigheter med detta, men vi bör agera tillsammans för att lösa problemen.

Det gränsöverskridande samarbetet i form av Svarta havsinitiativet verkar inte räcka för att ta itu med allt detta. Definitionen av gränsöverskridande samarbete är att främja ekonomisk och social utveckling i gränsområden, ta itu med gemensamma utmaningar, säkerställa effektiva och säkra gränser och främja samarbete människor emellan.

Man bör även se till att få till stånd ett bättre samarbete mellan ENPI och programmen för gränsöverskridande samarbete och den nationella ENPI-handlingsplanen. Man bör noga överväga det verkliga mervärde som varje ENPI-initiativ ger, annars riskerar EU att dras in i, och även gå vilse i, olika åtaganden och överlappande åtgärder, vilket för närvarande ofta är fallet i en rad gemenskapsprogram.

Kommissionsledamot Štefan Füle har lämnat vissa försäkranden i detta avseende. Samråd med intressenter och närmare samarbete med utskottet för regional utveckling bör hjälpa. Vi bör arbeta tillsammans för att nå effektivare och synligare resultat.

  Kristiina Ojuland, för ALDE -gruppen. – (EN) Herr talman! Kommissionsledamoten nämnde bland annat att han var bekymrad över förseningar när det gäller att presentera och lansera gränsöverskridande samarbetsprojekt. Jag skulle vilja påpeka att det finns fem landgränsprogram där Ryssland ingår som partnerland som pågår inom ramen för ENPI under perioden 2007–2013.

Det är verkligen berömvärt att EU och Ryssland bedriver ett så omfattande samarbete för att ytterligare utveckla sitt strategiska partnerskap. För närvarande finns det emellertid en djup och befogad oro över att alla budgeterade medel inte ska hinna användas i tid, eftersom alla utbetalningar måste ha genomförts senast 2014.

När det gäller Ryssland bör det påpekas att det finns en påtaglig risk för att det mesta av de tillgängliga medlen kommer att förbli oanvända eftersom det inte finns några pågående projekt och den första inbjudan till förslag utlystes så sent som i år. Jag ber kommissionsledamoten att specifikt redogöra för hur situationen ser ut när det gäller program för gränsöverskridande samarbete med Ryssland, och berätta om han håller med om att programmen för europeiskt territoriellt samarbete skulle vara en bättre grund för att genomföra externa gränsöverskridande samarbetsprogram.

  Malika Benarab-Attou , för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som en del av det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI) handlar två av tre gränsöverskridande samarbetsprogram om Medelhavsområdet.

Det första är samarbetsprogrammet för Medelhavsområdet. Med den nya generationen EU-fonder för 2007–2013, har EU visat sig fast beslutet att utveckla samarbetsåtgärder mellan Medelhavets norra och södra stränder. Därför har EU inrättat ENPI-programmet för Medelhavsområdet.

Exakt vilka territorier omfattas av detta program? Vilka projekt kan medfinansieras, med tanke på att vi vet att samarbetsprogrammen finansierar 80 procent av totalkostnaden av de samarbetsprogram där det ingår partnerprogram som representerar åtminstone tre stödberättigade länder på en rad olika områden?

Till den andra delen av det gränsöverskridande ENPI-programmet för Italien och Tunisien har det för perioden 2007–2013 anslagits 25 191 miljoner euro. De stödberättigade områdena ligger i Italien och Tunisien. Förvaltningsmyndighet är regionen Sicilien, med Palermo.

Syftet med det gränsöverskridande programmet för Italien och Tunisien är att uppmuntra ekonomisk, institutionell och kulturell integrering av regionerna i Tunisien och Sicilien genom en process av gemensam hållbar utveckling inom ramen för gränsöverskridande samarbete.

Programmet har tre prioriteringar. För det första prioriteras regional utveckling och regional integration. Den andra prioriteringen handlar om att främja hållbar utveckling genom förvaltning av jordbruks- och fiskeresurser, att skydda och stärka natur- och kulturarvet och att främja utvecklandet av förnybara energikällor. Jag skulle vilja ha svar på följande fråga: Vilka åtgärder har vidtagits för att övervaka handeln med korall, en fiskeriresurs som är utrotningshotad och som det bedrivs illegal handel med?

Den tredje prioriteringen handlar om kulturellt och vetenskapligt samarbete, och stöd till nätverk, genom att stärka samarbete på associeringsnivå, utbildning och utbyte mellan ungdomar och studenter. Jag skulle vilja ha svar på följande fråga: Utöver målet om objektiv finansiering, hur ser vi till att detta program för utbyte mellan människor förverkligas, med tanke på problemen i samband med EU-ländernas genomförande av återvändandedirektivet och hanteringen av Schengenviseringar?

  Konrad Szymański, för ECR-gruppen. – (PL) Av de senaste årens erfarenheter framgår en sak tydligt – gränsöverskridande samarbete inom ramen för grannskapspolitiken fungerar inte. Det har inte varit en framgång. Vi måste klargöra vilka skyldigheter de enskilda administrativa institutionerna har som hanterar regional utveckling, grannskapspolitiken och gränsöverskridande samarbete. Vi måste göra något åt våra förfaranden eftersom de för närvarande skrämmer bort regioner, både i EU och i grannskapsländerna, från att samarbeta med generaldirektoratet för yttre förbindelser. Vi måste föra dessa institutioner närmare varandra.

Det finns även ytterligare ett problem. Förutom dessa nödvändiga ändringar av förfarandena måste vi också skapa större politisk insyn i vår grannskapspolitik. Vi kan tydligt se att Marocko inte är överförtjust över att det tvingas fungera inom samma politiska och ekonomiska ram som länderna i Östeuropa. Vi kan tydligt se att Ryssland å ena sidan vill ha de fördelar som grannskapspolitiken ger, men å andra sidan behandlar sina grannar som europeiska imperialister. Hur som helst uppmuntrar vi ständigt Ryssland genom att ge det en extremt privilegierad ställning, exempelvis inom ramen för partnerskapet för modernisering.

Vi måste därför lösa två problem. För det första måste vi ändra förfarandena och för det andra måste vi ändra politiken, så att alla vet vad grannskapstanken baseras på. Är detta ett substitut för medlemskap? Är det ett steg mot medlemskap, eller är det tvärtom ett steg mot svagare politiska förbindelser mellan EU och dess grannländer.

  Marie-Christine Vergiat, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Resultatet av utvärderingen av genomförandet av den europeiska grannskapspolitiken är inte förvånande. Utvärderingen är ganska positiv om man ser till vad de som för närvarande styr Europa bryr sig om. Allt är bra. Handeln utvecklas så det viktigaste bevaras.

Jag tillstår att utvärderingen uppvisar ett visst mått av självkritik när det gäller sociala aspekter och när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Men man säger bara att bristerna på detta område håller tillbaka den ekonomiska utvecklingen och att man – jag citerar kommissionens egen utvärdering – instämmer i att social sammanhållning skapar ett bättre företagsklimat.

Jag är säker på att ingen här är chockad över detta sätt att hantera problem. Personligen anser jag att detta visar en hel del om den typ av EU-integration som EU försöker pracka på sina närmaste grannar. EU har blivit ett hycklande EU som de egna medborgarna får allt svårare att känna igen sig i, vilket de i allt högre grad visar vid varje val, när de inte tar sin tillflykt i röstande på extremister.

Utvärdering av grannskaps- och partnerskapspolitiken är förvisso lite mer positiv när vi tittar på hur politiken har inneburit förbättringar för de berörda befolkningarna. Herr kommissionsledamot! Glaset är varken halvtomt eller halvfullt. Vågskålen har tippat åt fel håll.

Vilka konkreta framsteg har gjorts när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter? Gå och prata med dem som bor i dessa områden, som kämpar för demokrati i dessa länder och till och med riskerar att förlora sina liv.

Vilka framsteg har gjorts i Tunisien på detta område? Hur kan vi föreställa oss ett starkare partnerskap med länder som öppet struntar i demokrati och mänskliga rättigheter?

Samma sak gäller för Israel. Varför utnyttjar inte EU detta särskilda förhållande, detta partnerskap, för att göra allt det kan för att förmå Israel att respektera internationella åtaganden och upphöra med sin ockupation av de palestinska områdena? Ockupationen har pågått i 45 år. EU måste göra sin röst hörd.

Varför gör inte EU samma sak med Marocko för att lösa Västsaharafrågan? Hur vågar kommissionen dessutom föreställa sig ett starkare partnerskap med Libyen? Jag tror jag vet svaret. Det är för att de ska kunna spela sin roll som Europas väktare. Vilket öde som väntar dem som sänds tillbaka dit bekymrar dem inte nämnvärt.

Herr kommissionsledamot! Snart är det den 10 oktober. Den 10 oktober är det den europeiska dagen mot dödsstraff. Jag skulle vilja göra ett symboliskt uttalande här i dag. När ska EU sluta skicka tillbaka män, kvinnor och till och med barn till dessa länder, däribland länder som fortfarande tillämpar dödsstraff? När ska EU kräva att dessa länder åtminstone ratificerar 1951 års flyktingkonvention? När ska EU kräva att dessa länder inför ett moratorium för dödsstraff?

Ekonomiska förbindelser med dessa länder är viktiga, men de är precis lika viktiga för dem som för oss. De måste vara till nytta för befolkningen och inte för deras korrupta regeringar. Vilken bild ger vi av EU när vi hela tiden prioriterar EU:s ekonomiska intressen och säkerhetsintressen framför demokrati och mänskliga rättigheter?

Om EU inte ändrar inställning på detta område bör vi inte bli förvånade om de mänskliga rättigheternas universella karaktär mer och mer ses som en form av nykolonialism, likt önskan att införa den så kallade västerländska modellen. Vi behöver ge en bättre bild av EU. Grannskapspolitiken kan vara ett sätt att uppnå detta. Så är för närvarande inte fallet, vilket jag djupt beklagar.

  Derek Roland Clark, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Vad tänker kommissionen på? Har kommissionen sovit de senaste två åren? Trots vad Herman Van Rompuy sade förra veckan befinner vi oss mitt i en ekonomisk kris. Miljontals människor är arbetslösa, vissa nya medlemsstater har fortfarande inte fått sina utlovade finanspaket och Tyskland måste punga ut med en miljard euro för att rädda den grekiska ekonomin.

I Storbritannien höjer regeringen skatterna, fryser lönerna inom den offentliga sektorn och gör nedskärningar inom välfärden. Samtidigt hittar man 45 miljoner euro varje dag för det här stället. Och nu vill ni spendera 1,1 miljarder euro av hårt tyngda europeiska skattebetalares pengar för att hjälpa partnerskapsländer längs EU:s gränser.

Är det vad ni menar med mer Europa – eller är det ett försök att dra in dessa länder i EU? Jag tycker det låter som imperiebyggande. När allt kommer omkring kallade José Manuel Barroso själv detta för ett imperium. Vi får höra att EU är till för att förhindra framtida krig i Europa, men om man studerar historien ser man att sådana krig orsakades av imperiebyggare. Nu upprepas allt igen. Lär ni er aldrig?

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Om många länder på Balkan nu mer eller mindre öppet börjar tvivla på sina utsikter till medlemskap, visar detta bara svagheten i EU:s grannskapspolitik, eftersom de länder på Västra Balkan som har ett europeiskt perspektiv, och de länder med vilka anslutningsförhandlingar redan pågår, naturligtvis inte ingår i denna grannskapspolitik. Resultatet av anslutningsförhandlingarna beror som alla känner till naturligtvis i hög grad på att länderna uppfyller anslutningskriterierna. Detta är centralt, särskilt när vi betraktar Bulgariens och Rumäniens allt för snabba anslutning.

Utan tvekan är fred vid Europas tröskel emellertid viktigare än fred långt bort i Afghanistan. Därför anser jag att vi återigen bör inrikta våra insatser på de olösta konflikter i Europa som berör våra grannar och vid våra gränser.

Utöver fredsinsatserna på Balkan är det även viktigt att förbättra relationerna med Ryssland. Detta är ytterligare ett land som inte ingår i den europeiska grannskapsstrategin, även om det är en viktig strategisk partner för Europa, inte bara när det gäller energiförsörjning. Vi måste arbeta på våra relationer med Ryssland nu, innan nästa gastvist eller konkurrensen mellan Nabucco och South Stream i värsta fall leder till djupare splittring. Vi kommer att vara beroende av rysk gas länge till. Nabucco och leveranser från andra länder kommer förmodligen bara att kunna ersätta ett beroende med andra beroenden. Jag ser inte detta som något positivt.

Under inga omständigheter får grannskapspolitiken, med inrättandet av frihandelszoner som förberedelse inför antagandet av gemenskapens regelverk, urarta till att bli en automatisk förberedelse inför medlemskap. Därför anser jag att vi åtminstone borde avbryta anslutningsförhandlingarna med Turkiet, som inte är ett europeiskt land och vars islamisering förmodligen kommer att tillta till följd av den senaste konstitutionella reformen.

  Elmar Brok (PPE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta ämne är ett klassiskt exempel på när regionalpolitik och utrikespolitik sammanfaller. Därför måste vi visa den flexibilitet som krävs för att genomföra regionalpolitiken – däribland med vår erfarenhet av regionalpolitik inom EU – men samtidigt kombinera denna med utrikespolitiska idéer. Detta är inte en aggressiv handling mot någon eller en fråga om zoner som vi vill ha makt över, utan ett klassiskt exempel på ett område där vi kan utveckla en strategi där vi erkänner att gränsregioner alltid har varit konfliktområden, inklusive inom EU.

Om vi lyckas hantera gränsregioner på ett sätt som gör att vi undanröjer minoritetskonflikter och sociala och ekonomiska klyftor och därmed underlättar övergångarna, skulle detta medföra en enorm stabilitet ur ett bredare utrikespolitiskt perspektiv. Om EU även lyckas få till stånd närmare förbindelser med dessa länder är detta är en viktig utveckling.

Herr kommissionsledamot! Jag anser att när det gäller mycket av det som vi behöver utveckla – framför allt att på ett bättre sätt göra grannskapspolitiken till ett strategiskt koncept och inte fastna i tekniska detaljer, och jag anser att det är målet med ert arbete – kan de olika möjligheterna till framsteg kombineras i en gemensam strategi.

Genomförandet av den administrativa flexibilitet som krävs för detta är svårt för alla administrationer. Vad som gäller för ett land behöver inte gälla för ett annat, och om vi får med oss Ryssland på detta, måste vi kanske ha en flexibel lösning även här, som inte kan uppnås genom en övergripande metod som ska tillämpas överallt. Ni kan emellertid räkna med att vi är beredda att göra detta. Om ni överlämnar er utvärdering på området, som ska lämnas i slutet av året, kommer vi med glädje att lämna vårt bidrag i en utfrågning eller på något annat sätt, så att vi kan ta fram ett gemensamt strategiskt koncept för EU som gynnar medborgarna på båda sidorna av gränserna.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Kommissionsledamot Füle! Jag håller med mina kolleger, exempelvis Elmar Brok som talade före mig, som säger att det gränsöverskridande samarbetet har betydande potential. Jag var ledamot i det nationella parlamentet från en valkrets vid den ungersk-serbiska gränsen i nästan 15 år, eller för att vara mer exakt, mitt arbete förde mig nära detta område. Jag har personlig erfarenhet av att gränsöverskridande samarbete har stor potential. Det finns en grundläggande motsättning, nämligen att – trots Ungerns EU-medlemskap – regionalt samarbete inom EU erbjuder mycket små möjligheter till samarbete mellan Ungern och Vojvodina, denna särskilda serbiska provins. Det finns en grundläggande motsättning som har diskuterats i dag. Stater som Serbien, som vill bli EU-medlemmar, kan inte längre ingå i detta ramverk, medan det å andra sidan är oerhört viktigt för oss att knyta Västra Balkan närmare EU, att samarbeta med länderna på Västra Balkan, att underlätta samarbete mellan Rumänien och dess grannländer på Västra Balkan och mellan Ungern och dess grannland Serbien. Vi har därför ett prioriteringsproblem. Jag håller helt med Elmar Brok om att hela den politiska strategin bör ses över. Som tjeck känner ni väl till Centraleuropa, Balkan och Östeuropa, våra östra grannar. Det finns stor potential. Som Elmar Brok påpekade är detta mycket viktigt för etniska minoriteter. Gränsöverskridande samarbete är inte bara nödvändigt eftersom det är enda sättet att lösa vissa miljöproblem och föroreningar, och detta gäller länderna på Balkan, länderna längs Donau och Svarta havsregionen. Det är även viktigt för förbindelser mellan olika etniska grupper, exempelvis etniska minoriteter som bor i ett annat land. I Ungerns fall rör detta exempelvis förbindelserna mellan de 180 000 ungrare som bor i Ukraina och Ungern, eller förbindelserna mellan ukrainare som bor i Ungern och Ukraina. Samma sak gäller Vojvodina och serberna. Regionalt samarbete har en enorm potential för att stabilisera regionen men än så länge har vi inte utnyttjat denna möjlighet. Jag skulle vilja be kommissionsledamot Štefan Füle, och jag har fullständigt förtroende för honom, att se över de tidigare koncepten på området. Jag är säker på att vi får en mycket bredare grannskapspolitik i framtiden, som på ett bättre sätt främjar EU:s intressen.

  Riikka Manner (ALDE). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Gränsöverskridande samarbetsprogram är och kommer att förbli helt avgörande för ett förbättrat och närmare samarbete i EU:s gränsregioner. Att förvalta dessa program under rubriken yttre förbindelser har emellertid visat sig problematiskt, och man tar inte alltid hänsyn till särdragen i det gränsöverskridande samarbetet. Det är förmodligen värt att fundera på om förvaltningen av programmen, inom ramen för framtida budgetramar, kanske kan överföras till exempelvis kommissionens generaldirektorat för regionalpolitik, genom att exempelvis tillämpa samma oerhört effektiva programprinciper som Europaparlamentets utskott för regional utveckling.

Ryssland är en likvärdig partner i dessa ENPI-program. Så vitt jag vet är Ryssland för närvarande det enda land som inte är medlem av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd, vars program fortfarande hanteras av GD EuropeAid. Jag frågar mig därför följande: Har Ryssland tillräcklig erfarenhet av europeiskt regionalt samarbete?

  Tomasz Piotr Poręba (ECR). – (PL) Det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, inklusive dess program för gränsöverskridande samarbete är ett oerhört viktigt gemenskapsinitiativ som kombinerar drag från internationellt och regionalt samarbete. Vi bör fortsätta att stöda detta initiativ eftersom det gör det möjligt för regioner belägna nära EU:s yttersta gränser att närma sig EU. En förutsättning för detta är emellertid att instrumentets förfaranden effektiviseras och att det fastställs tydliga, begripliga regler för hur instrumentet ska fungera.

Det är bra att majoriteten av resurserna inom ramen för detta instrument har öronmärkts för samarbete med länder inom Europa, dvs. Ukraina och Vitryssland. Vi bör sätta större press på de vitryska myndigheterna så att de äntligen uppmärksammar de medborgare som efterlyser pluralism och demokrati. Positiva signaler från regimen när det gäller beredvilligheten att genomföra reformer skulle göra det möjligt att utnyttja alla de 228 miljoner euro som tillhandahålls inom ramen för överenskommelsen. Detta skulle även göra det möjligt för Vitryssland att fullt ut delta i alla aspekter av samarbetet inom ramen för det östra partnerskapet. Om president Alexandr Lukasjenkos regim emellertid inte är beredd att samarbeta bör vi överväga att föra över dessa resurser till regionalt samarbete med Ukraina.

  László Surján (PPE). – (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot! Kommissionsledamoten sade att grundläggande nationella intressen förhindrar utvecklingen av önskvärt samarbete med vissa länder. Jag accepterar att det kan finnas sådana intressen, men jag anser att regeringar som föredrar konfrontation i stället för samarbete har missuppfattat sina grundläggande nationella intressen. Denna tolkning av statens roll strider helt klart mot medborgarnas intressen på båda sidor gränsen, eftersom dessa verkligen är för samarbete.

Kom ihåg Jean Monnets ofta citerade ord om att vi bygger en union mellan folk, inte mellan stater. Det är i den riktningen vi måste gå. Situationen kompliceras ytterligare av att det finns relativt många EU-medborgare som bor utanför våra gränser, dvs. utanför EU:s yttre gränser, exempelvis i Moldavien. Det råder ingen tvekan om att det är oerhört viktigt med samarbete mellan Rumänien och Moldavien och att detta även kommer att förbättra relationerna mellan dessa två länder.

Herr kommissionsledamot! Jag är inte övertygad om att det bara är dessa misstolkade regeringsfaktorer och politiska faktorer som förhindrar att denna åtgärd används på ett perfekt och samordnat sätt. Jag anser även att förvaltningssidan grundligt bör ses över och att det även måste till framsteg på detta område. Vi ser fram emot kommissionens översyn, och det blir extra viktigt att se hur effektivt programmet är. Vi spenderar EU-medborgares pengar, och vi kan bara spendera dessa med rent samvete om programmen är effektiva och ger resultat. Detta är en oerhört viktig fråga. När det gäller gränsöverskridande samarbete är det budskap vi skickar till dem som bor utanför våra gränser inte att vi vill integrera dem i ett imperium. I själva verket är vårt budskap att vi hör ihop på ett eller annat sätt, och att gränsen mellan oss inte är någon form av ogenomtränglig kinesisk mur, och att även deras liv kan gynnas av ömsesidigt samarbete.

Vi har aldrig fixerat EU:s yttre gränser, vilket innebär att dörren är öppen teoretiskt sett. Naturligtvis är den inte öppen för hela världen, men i detta fall talar vi bara om specifika fall, personer och familjer som är sammanlänkade av historien. Gränserna ändrades en hel del under 1900-talet. Det finns en by vid Slovakiens gräns mot Ukraina som delades i mitten, för det var där Stalins infanteritrupper drog gränsen. Med ett sådant tungt historiskt arv är det avgörande att detta EU-program främjar medborgarnas intressen på ett effektivt sätt och leder till resultat.

  Carl Haglund (ALDE). - Herr talman! Ryssland har, som tidigare nämnts här i diskussionen, valt att inte delta i samarbetet inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken, antagligen på grund av att man inte upplever att man har blivit bemött på ett tillräckligt värdigt sätt. I stället har man utvecklat det här strategiska partnerskapet, som dessvärre inte fungerar riktigt som det borde. Kommissionsledamot Füle nämnde tidigare att han inte avser att skära ner i Östersjöprogrammet, och jag antar att detta är en direkt följd av att man inte har lyckats få i gång projekt med Ryssland. Detta är otroligt bekymmersamt.

Att samarbeta med Ryssland är inte lätt, det vet jag som finländare. Men det går om man bemöter Ryssland på rätt sätt, det vill säga med respekt, och om man inser att de har en lite annan kultur. Jag vågar påstå att det finns utrymme för förbättring i kommissionens kännedom om och hållning gentemot Ryssland. Det är helt nödvändigt att vi får samarbetet med Ryssland på fötter. Se bara på frågan om Östersjöstrategin, där Rysslands ställningstagande på olika sätt är alldeles nödvändigt. Jag ser fram emot goda initiativ från kommissionen på detta område.

  Jacek Olgierd Kurski (ECR). – (PL) Hittills har det östra partnerskapet varit det första och enda utrikespolitiska initiativ från mitt hemland Polen som Bryssel och hela Europeiska unionen har accepterat. Dess verkliga politiska betydelse ligger i att det stimulerar sex stater i f.d. Sovjetunionen att bli EU-medlemmar. I dokumenten som upprättar programmet nämns inte detta, men det är välkänt att det är det programmet handlar om.

Planen har kommit i rätt tid. Två kriser, först och främst krisen i Georgien, sedan gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina visade tydligt EU:s ledare att det var värt att uppmärksamma den del av Europa som ligger öster om unionen. I december anslog kommissionen 600 miljoner euro i detta syfte. I dag håller entusiasmen emellertid på att avta och även här i kammaren ifrågasätts syftet med det östra partnerskapet. Företrädaren för de tyska socialdemokraterna har konstaterat att eftersom tyskar ger miljontals euro till Grekland är det meningslöst med ett stödprogram för staterna i f.d. Sovjetunionen. Det är som om vi skulle fråga oss om vi ska ta på oss strumpor eller skor.

EU handlar inte bara om affärer, ett utbyte av kapital eller flöden mellan olika sektorer. Det står även för frihet. EU är skyldiga länderna i f.d. Sovjetunionen, som befann sig bakom järnridån i 50 år, en väg framåt mot frihet och civilisation, och genom att utveckla det östra partnerskapet bör vi kunna nå detta mål. När vi nu ser att svårigheter och konkreta tvivel börjar dyka upp när det gäller bristen på flexibla förfaranden och problem i samband med genomförandet av specifika projekt bör vi allvarligt överväga att revidera instrumentet, så att de vackra ord som har satts på pränt speglas i konkreta åtgärder, för det är verkligen värt att vidta sådana åtgärder.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Tack för er generositet. Någon sade en gång att gränser är sår som historien har skapat. Trots det är gränser nödvändiga. Allting har gränser och naturligtvis måste även EU ha gränser. Jag var en av de främsta förespråkarna för utvidgningen, och det är jag fortfarande. Sydosteuropa måste integreras i EU så fort som möjligt. Någonstans måste emellertid detta få ett slut. Vi måste skapa de gränser som är nödvändiga på ett så acceptabelt och konstruktivt sätt som möjligt. Gränserna får inte vara abrupta och får inte skilja människor åt. I stället kan de föra samman människor om de struktureras på ett gradvist och förnuftigt sätt. Det är det som är uppgiften för grannskapspolitiken enligt mig, både i Medelhavsområdet och i Östeuropa.

Det gläder emellertid mig mycket att sedan toppmötet i Prag – som var en av framgångarna under det som annars var ett mycket turbulent tjeckiskt ordförandeskap – har det gjorts en tydlig skillnad mellan den politik som avser Medelhavet och den som avser våra grannar i öster. Det är en gammal begäran som vi här i parlamentet, och jag också, ofta har upprepat. Vi anser att detta är ett steg i rätt riktning, eftersom olika frågor måste hanteras på olika sätt.

Dessa tre former av samarbete – samarbete med Ryssland, förmånligt samarbete med våra östra grannar och särskilt samarbete i Medelhavsområdet – bör därför behandlas som separata instrument med ett och samma mål. Om man skulle fråga vem som bör ta hand om dessa instrument skulle svaret bli att kommissionen och parlamentet bör ta hand om dem, med andra ord de verkliga gemenskapsinstitutionerna, och framför allt kommissionsledamot Štefan Füle, som enligt mig gör ett utmärkt arbete i detta avseende.

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Herr talman! Som parlamentets tidigare föredragande för den europeiska grannskapspolitiken under förra valperioden vill jag säga till kommissionsledamot Štefan Füle att jag fortfarande är skeptisk till om man verkligen kan kombinera Marocko och Moldavien under ett och samma politiska paraply. Till viss del speglar utvecklingen av det östra partnerskapet och Euromed/Barcelonaprocessen mina farhågor.

Givetvis hoppas jag fortfarande att Ukraina, Moldavien och ett demokratiskt Vitryssland en dag blir EU-medlemmar. Trots det håller jag med om att gränsöverskridande ENPI-finansiering måste göras tillgänglig för att lösa frågor som den frysta konflikten mellan Transnistrien och Nagorno-Karabach, som är en region som jag bryr mig särskilt mycket om och som aldrig har fått några anslag från kommissionen. För närvarande finns en rejäl risk att spänningen trappas upp, eller till och med risk för att det utbryter fientligheter mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach, framför allt eftersom Azerbajdzjan nu har fullt med oljedollar.

I söder kan en lösning på Västsaharafrågan och kampen mot religiös fundamentalism, särskilt i sekulära länder som Egypten och Tunisien, också vara ett område där gränsöverskridande samarbete kan bli en prioritering. För de flesta av de länder som ingår i den europeiska grannskapspolitiken handlar det tyvärr bara om bilaterala förbindelser med Bryssel, med litet eller inget riktigt intresse av regional integration bland dem själva eller i form av gränsöverskridande samarbete.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Goda grannförbindelser utgör grunden för en fredlig samexistens mellan nationer. Ekonomiska resurser som investeras för att förbättra förbindelserna mellan nationer och grannländer resulterar i förbättrad samexistens, lugn och fred i regioner och – när det används på ett bra sätt – även ekonomisk tillväxt, som stimuleras av större förtroende för grannskapsförbindelser och ökat samarbete i gemensamma projekt.

Formerna för stöd för gränsöverskridande samarbete eller det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet måste vara flexibla för att spegla EU:s politik för ett visst område eller en viss region. Från tillämpningssynpunkt är det viktigt att så långt det går förenkla processen för att förbereda och genomföra enskilda projekt, och göra det möjligt för oss att göra en operativ utvärdering av den faktiska nyttan av de resurser som spenderas under alla stadier av ett program. Vi kan inte tvinga in olika projekt, allt från Östersjön till Medelhavet, i en universell mall. Systemet måste vara öppet för det specifika behovet hos konkreta former av samarbete i en viss region.

Efter en korrekt bedömning av erfarenheterna så här långt får vi därför inte vara rädda för att även modernisera eller förbättra befintliga mekanismer. Herr kommissionsledamot! Vi kommer alla att stödja er i denna fråga.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Jag vill passa på att nämna det gemensamma operativa programmet för Rumänien, Ukraina och Moldavien. Programmet finansieras av EU via det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Tre projekt som lämnats in av stadsfullmäktige i Chişinău om offentlig belysning, användningen av förnybara energikällor och miljösanering har passerat första stadiet i urvalsprocessen först efter ett år, vilket visar att det finns för mycket byråkrati.

Även om framsteg har gjorts måste ytterligare åtgärder vidtas. Jag tror att man måste förenkla förfarandena för att få tillgång till EU-medel, utöka de områden där de gränsöverskridande samarbetsprogrammen kan tillämpas och begränsa tidsfristerna för att bedöma projekt. Jag anser därför att man i framtiden måste basera tillämpandet av den del av det europeiska grannskaps-och partnerskapsinstrumentet som rör gränsöverskridande samarbete på effektivitetsprincipen och principen om förenlighet.

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Herr kommissionsledamot! Jag anser att utvidgningen av EU österut, som jag vet att ni har en utmärkt känsla och förståelse för, är en av EU:s viktigaste skyldigheter. Det beror på att detta inte bara är kopplat till vår moraliska skyldighet utan även till våra politiska intressen. Att utvidga sfären av politisk stabilitet, ekonomisk stabilitet och politisk öppenhet österut ligger i vårt eget intresse, dvs. i de nuvarande EU-medlemsstaternas intresse.

Att utvidga EU till att även omfatta länder som ett demokratiskt Vitryssland, Ukraina och Moldavien, som redan har diskuterats här, men även Georgien och andra länder i f.d. Sovjetunionen ligger i hela EU:s intresse och de länders intresse som för närvarande befinner sig utanför EU. Jag tror att samtliga politiska grupper i parlamentet kommer att stödja er i ert arbete med att se till att integrationen genomförs så fort och så effektivt som möjligt.

  Bastiaan Belder (EFD). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vid det senaste regeringsskiftet i Kiev, Ukraina, noterade och lade jag noga märke till en ökad närvaro av de ryska och ukrainska säkerhetstjänsterna, och även visst samarbete mellan dessa.

Ukraina ligger mellan EU och Ryssland. Historiskt är de starka ryska influenserna i Ukraina naturligtvis uppenbara, men när man noterar en sådan utveckling börjar man undra – och det är just det jag vill fråga er om – i vilken utsträckning ett förstärkt ryskt inflytande i Kiev och Ukraina innebär problem för den europeiska grannskapspolitiken. Detta gäller särskilt de mer västligt sinnade krafterna i Ukraina.

  Iosif Matula (PPE). – (RO) Gränsöverskridande samarbete är ett av de viktigaste medlen för att skapa ett enat, utvidgat Europa, utan några skiljelinjer. En viktig roll i detta spelar även det gemensamma operativa programmet, det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och det gränsöverskridande programmet för Rumänien, Ukraina och Moldavien för perioden 2007–2012, som förfogar över mer än 126 miljoner euro.

Som EU-medlemsstat hjälper Rumänien till att genomföra detta program i samarbete med två länder i det östra partnerskapet. Tack vare det kan finansiering frigöras för konkreta åtgärder som syftar till att nå målen i EU:s grannskapspolitik. Genomförandet av programmet, som fortfarande är en mycket svår process, underlättas av att det lokala gränstrafikavtalet mellan Rumänien och Moldavien trädde i kraft i år. Samma resurser skulle kunna inrättas via ett liknande avtal mellan Rumänien och Ukraina.

Framstegen när det gäller att hantera den östra gränsen hjälper Rumänien att förbereda sig för dess nära förestående anslutning till Schengenområdet. Sist men inte minst kan den Donaustrategi som kommissionen för närvarande håller på att utarbeta ge nytt bränsle åt ett gränsöverskridande samarbete med Moldavien och Ukraina. Detta är ett exempel på hur regional politik och utrikespolitik kan komplettera varandra på ett perfekt sätt och alltid ge positiva resultat.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Herr talman! Om ni verkligen vill veta vad någon håller på med måste man lyssna på vad han säger att han inte tänker göra.

EU:s beskrivning av sin grannskapspolitik låter som en gammal man av tvivelaktig karaktär beväpnad med en påse godis som förklarar hur oskyldiga hans motiv är. EU:s grannskapspolitik handlar inte om EU-medlemskap, sägs det. Vi har emellertid lite godis i form av handlingsplaner om ekonomiskt och socialt samarbete och utveckling, som bidrar till betydande tillväxt i partnerskapsländerna.

Det måste understrykas att EU:s motiv inte kan ifrågasättas. De är lika oskyldiga som den tvivelaktige gamle mannens motiv. EU vill inte ta makten över grannländer för otillbörliga ändamål. Man vill bara tala om gemensamma värderingar. Inom engelsk lagstiftning finns det ett namn för detta. Det kallas för ”grooming”.

Jag har ett råd till våra grannländer. Tala inte med främlingar som bjuder på godis. Behåll er suveränitet och undvik att bli mutade till att förråda ert land, även av personer med de renaste av motiv.

ORDFÖRANDESKAP: WIELAND
Vice talman

  Jan Kozłowski (PPE). – (PL) Först och främst vill jag tacka kommissionsledamoten för hans redogörelse. Jag är övertygad om att inte bara kommissionens analys av de erfarenheter som har gjorts under perioden 2007-2009, utan även dagens diskussion kommer att bidra till ett bättre genomförande av de strategiska målen för det gränsöverskridande samarbetet inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Jag tänker inte ta upp frågan om ändrade förfaranden och varför de bör förenklas, eftersom åtminstone de tre senaste talarna redan har berört denna fråga. Med tanke på att inrättandet av lämplig administrativ förmåga är en viktig faktor för att korrekt kunna utnyttja europeiska resurser, såväl på regional som på lokal nivå, skulle jag vilja veta hur kommissionen planerar att stödja samarbetet mellan regionala och lokala självstyrande organ i EU och deras partner inom ramen för det europeiska instrumentet, särskilt med de länder som ingår i det östra partnerskapet.

Eftersom kommissionens mål för det gränsöverskridande samarbetet är långsiktiga skulle jag dessutom vilja veta hur detta program kan bidra till att öka ungdomars rörlighet. Som alla vet är detta en av prioriteringarna i budgetförslaget för de kommande åren, och ett effektivt sätt att stärka samarbetet mellan EU och dessa grannländer.

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) Europaparlamentet har konsekvent förespråkat ökade anslag till det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet. Komplicerade förfaranden och bristande flexibilitet i de förordningar som reglerar tillämpningen av det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet försvårar emellertid genomförandet av instrumentet och hindrar ansökningar. Jag uppmanar kommissionen att tillhandahålla omfattande stöd till dessa länder som inte har kunnat absorbera den budget som har anslagits via detta instrument och att upprepa denna månads initiativ.

Dessutom är det absolut nödvändigt att de budgetmedel som har öronmärkts för detta instrument, men som ännu inte har använts, överförs till ett annat program för gränsöverskridande samarbete. Dubbelfinansiering måste naturligtvis undvikas och pengarna gå till programmet för gränsöverskridande samarbete och andra program inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet.

Avslutningsvis vill jag tacka kommissionsledamoten för de insatser han gör för EU:s förbindelser med Moldavien.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är säker på att alla håller med om att Ukraina, på grund av sin storlek och betydelse, är det viktigaste landet i det område som omfattas av vår grannskapspolitik. Det smärtar mig verkligen att se den politiska utvecklingen i detta land de senaste månaderna – man har verkligen tagit ett steg bakåt och närmar sig i allt snabbare takt det gamla Sovjetsystemet. Förra veckan, när Viktor Janukovitj besökte Bryssel, speglade de offentliga uttalandena i samband med detta, så vitt jag kunde se, inte alls den djupa oro över utvecklingen som vi borde gett uttryck för.

Det rör sig lokala vallagar som manipuleras på ett sådant sätt att politisk pluralism inte längre garanteras. Partier som registrerar sig enligt den nya lagen ges inte tillstånd att verka. Säkerhetstjänsten tar på sig sin gamla avskyvärda roll. Jag är verkligen djupt oroad och anser att de uttalanden som den nuvarande regeringen har gjort i förhållande till EU bara är tomma ord och inte speglar verkligheten. Vad tänker ni göra för att sända ett tydligt budskap till Ukraina?

(Applåder)

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Detta är inte första gången jag talar till er, men för första gången har jag fått en mängd frågor som faktiskt går längre än den ursprungliga frågan. Jag välkomnar detta och hoppas jag kan förklara.

För att återgå till den ursprungliga fråga som debatten inleddes med håller jag absolut med dem som anser att gränsöverskridande samarbete är ett sätt att så långt det går få gränser att försvinna, särskilt när det handlar om kontakter människor emellan. Murar hör till historien och de gränsöverskridande samarbetsprogrammen bidrar i betydande utsträckning till detta.

Låt mig inleda med att redogöra för när de olika stegen kommer att tas. I mitt uttalande nämnde jag redan att kommissionen för närvarande håller på med halvtidsöversynen av programmet för gränsöverskridande samarbete. Översynen blir klar i december 2010. En översyn av ENPI-förordningen gjordes i samband med halvtidsöversynen av detta instrument 2009. Alla budgetanslag kommer således att vara klara i slutet av året och vi kommer att lägga fram förslag till det så kallade ENPI II i slutet av nästa år, även om detta ligger längre bort i tiden, efter 2013.

När det gäller den fråga som detta berör – och det är var vi står när det gäller budgetmedlen och Ryssland – kan jag säga att med tanke på de svårigheter som jag har tagit upp går allt enligt tidsplanen. Allt går enligt tidsplanen när det gäller EU-medlen. Det finns vissa smärre förseningar i samband med det ekonomiska tillskottet från Ryssland som beror på vissa tekniska problem från deras sida, men det bör snart ha lösts.

Elmar Brok har helt rätt i hur EU:s regionalpolitik och territoriellt samarbete vid EU:s yttre gränser bör kombineras. Jag skulle inte ha kunnat säga det bättre själv. Syftet med våra instrument är att göra detta samarbete så enkelt som möjligt och föra regioner i EU:s medlemsstater och i våra partnerskapsländer närmare varandra. När det gäller detta område anser jag verkligen att dagens debatt inte bör ses som en isolerad företeelse, utan att den förhoppningsvis ska skapa incitament för ett närmare interagerande med många av er. Jag har fått råd från många företrädare med stor erfarenhet på området, så jag kommer att vara redo att använda alla våra tillgängliga kommunikationskanaler – samtidigt som jag kommer att vara kreativ och lägga till några andra informella kanaler – för att dra så mycket nytta av denna erfarenhet som möjligt. Det är viktigt att vi klarar lägeskontrollen när det gäller just denna aspekt av programmet för gränsöverskridande samarbete.

Samtidigt är det emellertid viktigt att vi gör en lägeskontroll av grannskapspolitiken, och jag välkomnar att flera av er tog upp denna viktiga fråga. Ni vet att vi tillsammans med vice ordföranden/den höga representanten Catherine Ashton har inlett en översynsprocess av vår grannskapspolitik. I det senaste grannskapspaketet, som vi lade fram i våras, utvärderades inte bara vad vi uppnådde förra året utan vad vi har uppnått under programmets samtliga fem år.

Tillsammans med Catherine Ashton ansåg vi att detta utgjorde en utmärkt grund för att fundera över en rad frågor. För vi rätt politik? Rör vi oss i rätt riktning? Känner våra partner att de har något att säga till om när det gäller denna politik? Har vi utformat våra instrument på rätt sätt? Har vi de resurser som krävs? Dessutom måste vi ställa oss följande frågor: Talar vi fortfarande om grannskapspolitiken i termer av instrument och är målet med grannskapspolitiken att säkerställa fred, stabilitet och välstånd längs EU:s gränser?

Bör vi inte börja diskutera åtminstone följande frågor. Finns det ett slutmål för denna politik? Finns det ett mål som går att definiera? Finns det något som skulle göra det mer attraktivt för våra partner att arbeta och samarbeta med oss? Detta är frågor som vi måste börja diskutera med medlemsstaterna, med våra partnerländer, tankesmedjor och organisationer i civilsamhället, men naturligtvis även med er. Vi arbetar för närvarande med ordföranden för utskottet för utrikesfrågor för att hitta lämpliga datum och tider för detta. Jag upprepar att när det gäller just denna fråga har jag för avsikt att vara kreativ beträffande informella kontakter med er, eftersom detta är en mycket viktig fråga och jag verkligen hoppas att vi genom att lägga fram ett nytt grannskapspaket till våren nästa år är redo att dela med oss av resultatet av denna översyn till våra partner och resten av världen.

Översynen kommer inte bara att inriktas på dagens tre pelare: politisk associering, ekonomisk integration och rörlighet. Vi kommer även att inrikta oss på hur våra värderingar ska speglas i denna nya politik, hur vi kan stärka våra argument för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter – inte bara i vissa delar av vårt grannskap utan överallt. Dessutom har vi vissa konkreta frågor att diskutera med länder som Ukraina och Tunisien, och även med vissa andra länder. Det handlar om närmare förbindelser det är det som kommer att föra oss till förhandlingsbordet, och det är vårt stöd och vårt insisterande på dessa roller som kommer att hjälpa dessa länder att nå en lämplig nivå.

För att besvara Bastiaan Belders specifika fråga om Ryssland och Ukraina vill jag bara tillägga att jag verkligen hoppas att vårt samarbete med partnerländer, och särskilt med Ukraina, inte kommer att bygga på att tävla med något tredjeland och att det inte kommer att vara ett nollsummespel utan en situation som gör alla till vinnare och som förbättrar situationen i hela regionen.

Jag har säkert inte besvarat alla era frågor, men jag kommer att överväga dem under översynen av politiken för gränsöverskridande samarbete, och jag kommer att hitta ett sätt att besvara dem skriftligt, för jag anser att de är viktiga och att vi bör ta upp dem igen inom ramen för översynsprocessen.

Låt mig ge er ett till specifikt svar, när det gäller idén om att flytta dessa program från generaldirektoratet för yttre förbindelser till generaldirektoratet för regionalpolitik. Jag tror inte detta kommer att lösa de utmaningar jag inledningsvis nämnde. Tvärtom skulle det innebära att utrikesfrågor – som verkligen finns – skulle ignoreras, och jag är säker på att det finns en stor vilja inom den nuvarande ramen för att hitta ett sätt att få dessa program att fungera bättre.

Låt mig avslutningsvis tacka er för debatten om denna fråga. Tack så mycket för ett antal goda idéer som vi kommer att titta på tillsammans med er under vår översyn av grannskapspolitiken.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Gränsöverskridande samarbete är nödvändigt för våra grannländer. Hur kan vi få en välmående och hållbar ekonomi om gränserna är stängda? Gränsöverskridande samarbete ger bättre säkerhet vid gränserna och en intelligent hantering av migrationsströmmar. Vissa av våra grannregioner, exempelvis Maghrebländerna, vet inte hur man samarbetar. I de flesta av de fall där det gränsöverskridande samarbetet bland våra grannar har stannat av finns det en olöst konflikt med lång historia som ligger bakom. Det är naturligtvis viktigt att vi ger våra grannländer resurser till samarbete. För att budgetanslagen verkligen ska bli användbara måste EU, med andra ord ni Štefan Füle, och särskilt Catherine Ashton, vara närvarande på den politiska scenen. EU måste ha inflytande, höras och respekteras. Annars är unionen för Medelhavsområdet dömd att misslyckas. Dessutom skapar det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet en mängd dokument och lider av att det är så komplext eller rent av slutet. Parlamentet saknar nästan helt rätt till insyn i strategidokument och nationella indikativa program. Vi måste höras oftare och vara bättre underrättade, och förfarandet måste förenklas.

3. Import av laogai-tillverkade varor till EU (debatt)

  Talmannen − Nästa punkt är ett uttalande från kommissionen om import av laogai-tillverkade varor till EU.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Det problem som tas upp i denna fråga rör verkligen grundläggande mänskliga rättigheter, värden som EU bygger på och som även är centrala för EU:s yttre åtgärder.

Jag kan försäkra er om den vikt som kommissionen fäster vid mänskliga rättigheter, liksom Internationella arbetsorganisationens centrala konventioner, inklusive konventionen om tvångsarbete. Samtidigt är ni säkert medvetna om hur delikat denna fråga är i våra förbindelser med Kina.

Kommissionen håller helt med Europaparlamentet om att laogai-systemet är helt oförenligt med universellt accepterade människorättskoncept, liksom Kinas ambitioner att bli ett modernt och utvecklat samhälle. Bibehållandet av detta system är dessutom helt oförenligt med Kinas uttalade åtagande om att ratificera den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som det undertecknade för tolv år sedan.

Det är helt klart ett problem för EU att varor som tillverkats i laogai-arbetsläger, under villkor som vi fördömer, mycket väl kan importeras till EU. Det är emellertid oerhört svårt att på ett tillförlitligt sätt fastställa om, och i så fall vilka varor som importeras från Kina till EU som har tillverkats i laogai-arbetsläger.

Som svar på tidigare frågor från Europaparlamentet – liksom från organisationer i civilsamhället – har EU vid upprepade tillfällen tagit upp frågan med Kina de senaste åren, särskilt inom ramen för den dialog om mänskliga rättigheter som hålls vartannat år.

Inom ramen för dessa diskussioner har Europaparlamentet understrukit att laogai-systemet bryter mot flera artiklar i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, särskilt artikel 8, i vilken tvångsarbete förbjuds, och artikel 9, i vilken det anges att ingen får fängslas utan en riktig rättegång.

Hittills har EU valt en strategi som bygger på en positiv dialog med Kina, snarare än importförbud. Vi måste emellertid inse att det finns gränser för denna strategi, vilken hittills inte har gett några påtagliga resultat när det gäller den kinesiska politiken beträffande laogai-arbetslägren.

Vi är också tvungna att inse att Kina inte är det enda land där straffarbete är ett problem. Kommissionen är därför öppen för att åter diskutera frågan om hur man på bästa sätt sätter press på de länder som använder sig av straffarbete, i strid med grundläggande människorättsprinciper och Internationella arbetsorganisationens konventioner. Detta bör emellertid göras horisontellt och inte bara begränsas till Kina.

Vi välkomnar ytterligare synpunkter från parlamentet i denna fråga och kommer att hålla er underrättade om framtida utveckling på området.

  Michael Gahler, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman! Det är tur att vi håller denna debatt under samma sammanträdesperiod som överläggningarna om det kommande toppmötet mellan EU och Kina. Frågan om laogai-arbetslägren påverkar både handelspolitik och människorättspolitik. Jag vill lyfta fram människorättsaspekten.

Fångar i Kinas laogai-fängelser tvingas till slavarbete under det cyniska mottot ”Reform genom arbete”. Detta enorma nät av tvångsarbetsläger kränker de mänskliga rättigheterna. Fängelseförhållandena är fruktansvärda och kan inte accepteras av Kinas europeiska partner. Man ignorerar på ett flagrant sätt de universella mänskliga rättigheter som Kina så sent som för tolv år sedan åtog sig att respektera, när landet ratificerade den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Europaparlamentet har redan tidigare fördömt laogai-systemet flera gånger. Vi måste emellertid konstatera en sak. Laogai-fängelserna har kommersiella företagsnamn, precis som vanliga företag. Man försöker dölja varifrån produkterna verkligen kommer, och att de tillverkas med hjälp av tvångsarbete. Förenta staterna har infört ett importförbud för varor som tillverkats i fängelser och stängt sin marknad för dessa så kallade företag. Än så länge har vi inte infört ett sådant förbud. Herr kommissionsledamot! Ni sade att det är svårt att avgöra var en produkt kommer ifrån. Vi vet namnet på dessa företag, som egentligen är fängelser. Förenta staterna har specifik erfarenhet när det gäller hur man ser till att dessa produkter hålls borta från marknaden. Frågan är om ni är beredd att ta del av dess förteckningar över företag och inleda specifika diskussioner med Förenta staterna om hur man kan nå resultat på detta sätt?

Tänker EU nu insistera på att Kina snabbt tillåter EU:s särskilda rapportör om tortyr att besöka vilka fängelser han vill, särskilt i Xinjiang och Tibet?

  Karin Kadenbach, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag säga att S&D-gruppen är mycket intresserad av konstruktiva förbindelser med Kina. Ert svar i dag gjorde mig emellertid lite besviken, eftersom det inte innehöll något konkret. Ni har egentligen bara uppmärksammat den nuvarande situationen, och försöker gömma er bakom att detta är en svår fråga. Det är inte en godtagbar ursäkt när andra länder, som Förenta staterna som vi nyss hörde, redan har lyckats hitta mycket tydliga lösningar.

En positiv handelsbalans med Kina – vilket jag verkligen välkomnar för oss alla – kan inte användas som en ursäkt för att vända bort blicken och ignorera en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter. Jag är säker på att Kina och dess företrädare arbetar hårt för att hantera den oerhört svåra situationen i Kina, med en konjunkturuppgång och tillväxt längs kusten och i de större städerna, men ökad fattigdom på landsbygden. Detta leder till en oerhörd obalans i landets sociala strukturer. Detta kan emellertid inte användas som ursäkt för att inte göra allt vi kan för att hindra importen av dessa varor till EU, oavsett om detta sker med eller utan uppsåt. Vi har en rad olika åtgärder som vi kan ta till. Vi kan se till att företag i EU görs medvetna om vilka produkter som är problematiska. Vi känner till namnen på dessa täckmantelföretag som handlar med varor från laogai-arbetsläger. Vi vet också vilka leverantörerna är. Det hjälper knappast oss här i Europa att de flesta av våra företag föregår med gott exempel och åtar sig att respektera mänskliga rättigheter, om vi inte gör något för att hjälpa dem att uppfylla detta åtagande.

Jag ser även mig själv som en företrädare för konsumenterna, som när de köper produkter av kinesiskt ursprung även vill vara säkra på att dessa produkter inte har tillverkats med hjälp av tvångsarbete. Vi har redan ökat vår kunskap om produkter som tillverkas med hjälp av barnarbete. Mycket har gjorts på det området. Jag förväntar mig att kommissionen ska lägga fram specifika förslag, exempelvis kvalitetsmärkning. Jag vill se ett förbud mot produkter som bevisligen kommer från dessa källor och jag vill även se en fortsatt konstruktiv och effektiv dialog med Kina. Jag tror att den kinesiska regeringen vill fortsätta denna dialog. Kina är även intresserat av att förbättra sitt resultat på människorättsområdet. Låt oss försöka nå detta genom dialog. Samtidigt får vi inte vända bort blicken och ignorera kränkningar av mänskliga rättigheter bara för att handelsförbindelserna är så viktiga.

  Charles Goerens, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Enligt frivilligorganisationernas beräkningar finns det fler än tusen arbetsläger, där 3–5 miljoner människor sitter fängslade och där nästan alla av dessa har anklagats för att utgöra ett hot mot statens säkerhet. Det förekommer även anklagelser om organhandel. Även om denna förteckning inte är uttömmande är den trots allt mycket oroande. Tvångsarbetslägren i Kina är en verklig skamfläck.

Trots det har det internationella samfundets reaktioner hittills varit ganska milda. Vi förväntar oss faktiskt att EU ska berätta att det vidtar kalkylerade åtgärder, men åtgärder som trots allt leder till att Kinas samtliga handelspartner kan visa upp en enad front och tvinga Kina till eftergifter. Vi har redan inrättat arbetsgrupper för mindre viktiga utmaningar.

  Marek Henryk Migalski, för ECR-gruppen. – (PL) Herr kommissionsledamot! Även jag sällar mig till dem som är lite besvikna på ert anförande, eftersom denna fråga borde vara en central fråga för oss. Det finns uppskattningsvis 7 miljoner människor i dessa arbetsläger. Dessa personer utsätts ofta för förföljelser på grund av sina religiösa eller politiska åsikter. Vi har ett moraliskt och politiskt ansvar att reagera på detta.

När man diskuterar detta fängelsesystem är det verkligen svårt att undvika att tankarna går till de sovjetiska gulagerna, och lägrens namn får en också att tänka på den berömda inskriptionen vid det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau, ”Arbeit macht frei”, eftersom laogai betyder ”Reform genom arbete”. Därför kan vi inte bara ignorera denna fråga, och den bör absolut ingå som en central fråga i diskussionerna mellan EU och Kina. Enligt min uppfattning bör den även ingå i varje medlemsstats diskussioner med Kina. Detta är en central fråga och jag uppmanar kommissionsledamoten att föra upp denna fråga på dagordningen vid varje möte med de kinesiska myndigheterna.

  Marie-Christine Vergiat, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Vi vet alla hur situationen ser ut i Kina när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har precis diskuterat den europeiska grannskapspolitiken. Dessa två saker har en sak gemensamt, ekonomisk realism sätts främst.

I EU-ledarnas ögon är Kina först och främst en stor marknad. Därför får vi inte göra de kinesiska myndigheterna upprörda så att de kanske stänger sina gränser för oss. Det spelar ingen roll att det fortfarande råder samma politiska förtryck som tidigare. Jag tillhör dem som inte har glömt offren för massakern på Himmelska fridens torg. Jag har inte glömt alla dem som tynar bort i fängelser, i arbetsläger eller till och med betalar med sina liv i sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.

Laogai-systemet är en fruktansvärd symbol för vad som sker i Kina. Ni påminde oss än en gång om att kommissionen fäster stor vikt vid mänskliga rättigheter. Herr kommissionsledamot! Göm er då inte bakom tekniska överväganden. Nöj er inte längre med att tala med den kinesiska regeringen. Ni vet mycket väl hur den kinesiska regeringen tar emot ert budskap. För dem är diskussioner i denna fråga något som de måste härda ut.

I ert inledande anförande gjorde ni mycket lite för att besvara de frågor som mina kolleger har ställt. Ni sade i själva verket inget konkret, och göm er inte bakom det faktum att det finns arbetsläger i andra länder. Ni säger att Kina håller på att moderniseras. Jag säger att det beror på ur vems perspektiv man ser det.

Jag är långtifrån någon USA-vän. I detta fall anser jag emellertid att vi åtminstone borde göra samma sak som Förenta staterna. När det gäller säkerhet och den så kallade kampen mot terrorism har vi inga problem att samarbeta med Förenta staterna, även om det får negativa effekter för EU-medborgarna. Varför klarar EU inte att göra samma sak när det handlar om att respektera mänskliga rättigheter?

Herr kommissionsledamot! När kommer EU att förbjuda import av produkter från laogai-arbetsläger?

  Lorenzo Fontana, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi förväntade oss mer av ert anförande eftersom vi förväntade oss en starkare reaktion i denna fråga. Vi kan inte tillåta att mänskliga rättigheter underställs ekonomin, i så fall har EU förlorat sin mening.

Det finns miljontals människor i dessa laogai-arbetsläger, miljontals människor vars mänskliga rättigheter kränks. Framför allt får vi inte glömma att detta även är ett problem för EU:s ekonomi. När dessa produkter anländer till vår marknad skapar de även en orättvis konkurrens, vilket leder till ekonomisk kris även i Europa. Minskad konkurrenskraft och dumpning är andra konsekvenser. Trots vad den kinesiska regeringen har sagt och gjort under åren visar detta tydligt att det inte finns några förbättringar i sikte på detta område.

Laogai-arbetslägren fortsätter att existera och miljontals människor, som representerar minoriteter i dessa länder, får tyvärr sina rättigheter kränkta. Vi anser, och jag hoppas, att diplomatiska insatser och samråd nu ska ge vika för en stark reaktion från EU:s sida, som innebär en beslutsam kamp mot import av produkter från laogai-arbetsläger, kanske med Förenta staternas åtgärder som mall.

  Daniel Caspary (PPE). – (DE) Herr talman! Vi känner alla till att nätet av laogai-arbetsläger är en fasad för ett avskyvärt system av tvångsarbetsläger i Kina. Enbart själva förekomsten av dessa arbetsläger är något som inte kan tolereras, men det är stötande att så många av de produkter som tillverkas där hittar fram till våra butiker. Dessa arbetsläger används inte bara som en del av fängelsesystemet, utan gör det även möjligt för den kinesiska regeringen att göra vinster och skaffa sig ekonomiska fördelar. Återigen är detta en situation som inte kan tolereras. Hur kan vi vara säkra på att vissa av produkterna från dessa arbetsläger inte kommer att delas ut som presenter till den delegation från EU som ska besöka Kina om 14 dagar? Jag tror inte jag skulle kunna smälta det.

Herr Füle! Jag är mycket besviken på vad ni hade att säga. I stället för att äntligen betona denna fråga och komma med lösningar har ni meddelat att kommissionen först tänker ta reda på vilka andra länder som använder kritiserade fängelser för att tillverka produkter som når våra marknader. Ni bör ta itu med ett problem ordentligt. När ni har löst det problemet kan vi gå vidare till nästa. Vi bör undvika att försöka gapa över för mycket på en gång utan bör i stället en gång för alla gå till botten med detta problem.

Jag uppmanar kommissionen och rådet att äntligen se till att produkterna från dessa läger inte längre kommer att säljas i en enda butik i EU. Vi vill inte ha sådana produkter i Europa. Som redan har påpekats flera gånger har våra vänner i Förenta staterna hittat ett sätt att förbjuda dessa produkter i sina butiker. Jag uppmanar kommissionen att se till att dessa blodbesudlade produkter inte längre når våra marknader. Jag är för ett gott partnerskap med Kina, men dessa läger och andra frågor kommer alltid att störa våra relationer.

  Gesine Meissner (ALDE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ni konstaterade att mänskliga rättigheter är en del av EU:s grundläggande värden. I december förra året undertecknade vi Lissabonfördraget och den rättsligt bindande stadgan om mänskliga rättigheter som är knuten till detta. Det ni har sagt är helt korrekt och av stor vikt. Vi måste försvara dessa mänskliga rättigheter överallt och vi måste låta dessa principer vägleda våra handelsåtgärder.

Som ni har påpekat är detta en svår fråga. Som redan nämnts finns det emellertid redan en förteckning över arbetsläger som tillverkar laogai-produkter. Här har jag en bok med all relevant information. Den visar vilket fängelse som tillverkar vilken produkt och under vilket handelsnamn. Det går med andra ord att ta reda på dessa uppgifter. Det är därför stiftelsen för forskning kring laogai, som både är aktiv på internationell nivå och inom EU – jag säger detta för att hedra stiftelsens ordförande Peter Müller som besöker oss i dag – har skrivit till kommissionsledamot Karel De Gucht och uppmanat honom att göra det möjligt för FN:s särskilde sändebud att besöka vilket läger han vill och att undersöka om det går att tillfälligt avbryta den förmånliga tullbehandlingen av sådana produkter. Detta är precis vad Förenta staterna har gjort, vilket visar att de är något modigare än vi i denna fråga. Jag skulle vilja veta vilka framsteg som har gjorts när det gäller kommissionens utlovade undersökning av denna fråga.

(Applåder)

  Fiorello Provera (EFD). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja lägga till några siffror till de siffror som mina kolleger har citerat. Det finns mer än 1 000 certifierade laogai-arbetsläger, 40–50 miljoner fångar har suttit i laogai-fängelser sedan 1949 och framför allt finns det 314 kommersiella företag som kan kopplas till laogai-fängelser.

Laogai-systemet är ett av de mest förtryckande fängelsesystemen i världen. Det är skapat med de sovjetiska gulaglägren som förebild för att bestraffa motståndare till kommunistregimen, för politiska motiv med andra ord. EU har redan enorma problem att hävda sig i konkurrensen med Kinas produktionssystem, där fackliga standarder, miljöstandarder och konsumentskyddsstandarder överhuvudtaget inte existerar. Om vi accepterar import av varor som har tillverkats av politiska fångar blir vi medbrottslingar, åtminstone moraliskt, till de brott som vi borde hjälpa till att utrota.

Annars bekräftar vi intrycket av att vi är väldigt kritiska mot små länder och väldigt försiktiga i vår kritik av stora länder som Kina. Sammanfattningsvis anser jag att det kommande toppmötet i oktober är en möjlighet att även ta upp detta problem. Herr kommissionsledamot! Jag hoppas att ni inte missar denna möjlighet och att ni återkommer med bättre nyheter.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Som ni känner till föreskrivs det i artikel 11 i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter att alla har rätt till en rättvis rättegång. Naturligtvis innebär laogai-systemet, som betyder ”reform genom arbete”, ett flagrant brott mot denna artikel. Som mina kolleger redan har påpekat gör laogai-arbetslägren mer än så. De utsätter personer för tortyr och förnedrande behandling och tvingar dem ibland att hela dagar arbeta, givetvis utan ersättning, i gruvor, på bondgårdar och i fabriker. Enligt undersökningar från människorättsorganisationer utsätts fångarna i laogai-arbetslägren även för misshandel och sexuellt våld och förvägras dessutom läkarvård och ordentlig kost. Import av varor till EU som tillverkats i laogai-systemet måste naturligtvis förbjudas. Jag förespråkar starkt att så sker. Kommissionen kan övervaka förbudet. Pat the Cope Gallagher föreslog tydligt det i sitt anförande.

Å andra sidan anser jag i likhet med andra ledamöter att EU:s företrädare vid högnivåmöten med kinesiska tjänstemän måste gripa varje tillfälle att kräva ett totalförbud för detta förnedrande system.

  Cristiana Muscardini (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De som dyrkar mammon bryr sig inte om om pengarna har blod på sig. Kinas regering använder sig av dessa människors arbetskraft under vidriga förhållanden och fortsätter att exportera blodbesudlade varor till Europa.

Jag tror inte att den moraliska frågan kommer att hjälpa EU att lösa problemet, eftersom EU fortfarande inte har vidtagit några åtgärder för att stoppa importen av sådana varor, och det fortsätter sin handel med Kina, trots att det är medvetet om vad Kina gör och dessa varors ursprung.

Jag befarar att den moraliska frågan inte är tillräckligt intressant för EU. Parlamentet riktar därför en stark uppmaning till kommissionen att återkomma med större beslutsamhet för att på ett tydligt sätt hantera detta problem med Kina. Eftersom Europa har sina egna ekonomiska problem bör vi under tiden åtminstone så snabbt som möjligt röra oss i riktning mot en förordning om ursprungsangivelse. På så sätt kan vi tala om för Kinas regering att om tillverkningen och exporten av varor tillverkade av fångar inte förbjuds kommer vi att betrakta alla kinesiska produkter som blodbesudlade varor.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi får inte glömma att en stor del av Kinas ekonomiska framgång beror på fängelseekonomin. Laogai-systemet har varit det viktigaste redskapet för massivt politiskt förtryck och har sedan 1949 innefattat omkring 50 miljoner fångar. Fortfarande sitter upp till fem miljoner fångar fängslade i dessa läger. De flesta hålls fängslade under förevändningen att de utgör ett hot mot statens säkerhet. Det storskaliga utnyttjandet av slavarbete i kommunistkinas fängelseläger har blivit en öppen hemlighet. Det har bevisats att de flesta laogai-fängelser drivs i kommersiella företags namn.

Herr kommissionsledamot! Är ni nu strax före toppmötet mellan EU och Kina beredd att följa ordförande Herman Van Rompuys princip om ömsesidighet när det gäller ytterligare åtgärder? Jag håller med om att ni lämnade de flesta av våra frågor obesvarade. Förekommer det exempelvis något samarbete med de amerikanska myndigheterna för att upptäcka laogai-produkter? Har ni studerat parlamentets tidigare resolutioner, där parlamentet förespråkar ett förbud mot försäljningen av laogai-produkter i EU och insisterar på att ytterligare samarbete med Kina bör göras avhängigt av om Peking ratificerar viktiga FN- och ILO-konventioner? Är ni dessutom beredd att avbryta Kinas tullförmåner inom det allmänna preferenssystemet om de kinesiska myndigheterna vägrar? Detta är frågor som vi behöver få svar på.

  Martin Kastler (PPE). – (DE) Herr talman! Att fängsla personer i arbetsläger för att de inte har samma åsikter som den styrande regimen är ett brott mot mänsklig värdighet. Slavarbetsläger, omskolningsläger och interneringsläger – allt detta är anakronismer som fortfarande är lika motbjudande på 2000-talet, och det oavsett var i världen de dyker upp. Jag är verkligen besviken på Europeiska kommissionen för att den, mot bättre vetande, har misslyckats med att lägga fram konkreta åtgärder för parlamentets ledamöter för att hantera Kinafrågan, och inte har förklarat hur den tänker sig det framtida samarbetet mellan EU och Kina.

Om Förenta staterna har förteckningar över företag och om det finns böcker som publicerar namnen på företag som man vet fungerar som fasad för interneringsläger, varför har ni då inte tillgång till dessa? Varför har ni tagit på skygglappar? Ni och kommissionen delar ansvaret för det lidande som drabbar dem som har fängslats, i de flesta fall utan en rättvis rättegång. Det är det ingen som kan vilja. Rättsstatsprincipen är en av de grundläggande principerna i såväl Europa som EU. Som ledamot av Europaparlamentet skäms jag över att ha tvingats lyssna till allt vad som har sagts här i dag. Å andra sidan gläder det mig att vi över partigränserna har uppmärksammat rättsstatsprincipens betydelse för frihet och för mänsklig värdighet. Det tackar jag kammaren för.

  Michael Theurer (ALDE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Mina kolleger har förklarat att detta är en brådskande människorättsfråga. Importen av dessa produkter till EU bör stoppas. Med tanke på under vilka omänskliga förhållanden produkterna har tillverkats anser jag också att man bör fråga sig om dessa produkter säljs till dumpade priser. Jag anser att vi bör titta på behovet av antidumpningsåtgärder.

Dessutom bör vi i EU klargöra att vi, oavsett de kommersiella frågor som berörs, inte kan acceptera förhållandena i dessa arbetsläger. Naturligtvis bör vi inte bara bry oss om själva produkterna utan även om att förbättra förhållandena för de personer som sitter fängslade i dessa läger och som saknar möjligheter att åberopa rättsstatsprincipen. Vi bör än en gång göra detta mycket klart för Kina.

  Eva Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Tack så mycket herr talman! Herr kommissionsledamot! Ni sade att inom ramen för förbindelserna med Kina är detta en ytterst delikat fråga. Det framgår tydligt. Jag anser emellertid att parter som gör affärer med varandra och som inrättar ett globalt partnerskap inte bara är tvungna att driva igenom sina egna värderingar i förhandlingarna, utan även att dra lämpliga slutsatser. Annars tror jag alla håller med om att en av förhandlingsparterna kan anklagas för hyckleri när den kritiserar förekomsten av dessa läger, som förtjänar att fördömas, samtidigt som man utan att protestera tillåter dessa produkter på sin marknad. Det är en fråga om EU:s trovärdighet. Vi kan inte bara komma med tomma ord. Vi måste även omsätta dessa i konkret handling. Jag tror att en sådan attityd skulle mötas med respekt i Kina, snarare än att förkastas. När allt kommer omkring tas en förhandlingspart vars hyckleri är så uppenbart på avsevärt mindre allvar än någon som är trogen sina värderingar – och till och med agerar utifrån dem.

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Herr talman! Kina är ett ekonomiskt kapitalistiskt under men är i grund och botten en kommunistisk enpartistat. En av de mer otrevliga aspekterna är de tvångsarbetslägren för ”Reform genom arbete” som kallas laogai. Miljontals dissidenter eller politiska motståndare har skickats till dessa arbetsläger – allt från uigurer till falungongutövare, och tidigare naturligtvis även de som protesterade på Himmelska fridens torg och deras släktingar.

I lägren förekommer avskyvärda, om än inte bevisade, anklagelser om organhandel, i transplantationssyfte, bland fångar som ska avrättas. Det är naturligtvis ett faktum att Kina avrättar tusentals av sina medborgare varje år av olika skäl. Det kan röra sig om allt från svåra brott – som vi kan ha förståelse för – till ekonomiskt sabotage eller till och med koppleri.

Det finns ytterligare en fråga som jag tidigare har tagit upp med kommissionsledamot Peter Mandelson, nämligen oron för att dessa tvångsarbetsläger tillverkar varor. Detta är en anklagelse. En av de varor som specifikt namngavs var gummistövlar, som på något sätt hittade ut på EU:s marknad. Jag har viss sympati för kommissionen eftersom det hittills har varit omöjligt att fastslå eller bevisa detta.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Laogai-arbetslägren, som har fått sitt namn efter de kinesiska orden ”lao” – som betyder reform – och ”gai” – som betyder arbete – började inrättas i Kina kort efter kommunisternas maktövertagande 1948.

Nästan 50 miljoner kineser har suttit fängslade i dessa läger sedan lägrens tillkomst, och av dessa har endast hälften återvänt hem. Enligt forskningsinstitutet om laogai i Washington finns det för närvarande fler än 1 700 sådana läger i Kina. Mellan 3 och 5 miljoner människor sitter fängslade i dessa läger. Personer skickas oftast till lägren utan rättegång, eftersom det räcker med ett polisbeslut. I lägren fråntar den kinesiska regimen avsiktligt fångarna deras mänskliga värdighet och individualitet, och tvingar släktingar och vänner att skriva brev där de försmår och överger fången. Till slut bryts fången ned av dessa brev, tillsammans med de omänskligt långa förhören, tortyr och 14-timmars hårt arbete varje dag. Fångarna har bara ledigt 3–4 dagar om året. Läkarvård och läkemedel saknas i lägren. De fångar som arbetar utomhus kompletterar sin magra diet med att äta gräs. Lägren tillhandahåller inget privatliv och 5-15 procent av fångarna begår självmord i lägren.

Vi bör därför vidta effektiva åtgärder för att se till att produkter från dessa slavfabriker inte solkar ned den europeiska civilisationens samvete.

  Nick Griffin (NI). – (EN) Herr talman! Utsikterna att bli fängslad för åsiktsbrott är chockerande. Till skillnad från de flesta här vet jag det av egen erfarenhet. Den brittiska regeringen har tre gånger försökt att fängsla mig med stöd av yttrandefrihetslagar i vilka det anges att det inte är ett brott att säga sanningen. Därför känner jag stor sympati med de kinesiska, och framför allt tibetanska, dissidenter som tvingas till slavarbete i kommunistiska fångläger.

EU måste vidta åtgärder för att förhindra att dessa varor tillåts underbjuda tillverknings- och lönekostnader i väst. Om man accepterar att varor som tillverkats med hjälp av tvångsarbete innebär orättvis konkurrens går det emellertid inte att undvika att dra samma slutsats om varor som tillverkas av låglönearbetskraft, av arbetstagare som inte tillåts organisera sig fackligt i ett land där det inte finns några miljöskyddskostnader.

Sanningen är att alla varor som tillverkats i Kina utgör orättvis konkurrens. Handeln med Kina är långt ifrån fri utan kostar miljontals arbetstillfällen och förstör vår tillverkningsbas. Det är dags att skydda våra arbetstagare från denna oheliga allians av kommunistiskt tyranni och kapitalistisk girighet.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Herr talman! Om det bör eller inte bör vara tillåtet att sälja varor som fångar har tvingats tillverka måste bero på om fångarna har begått riktiga brott, till skillnad från rent politiska. I Kina känner vi naturligtvis exakt till vad dessa brott är. Dessutom måste en sådan tillåtelse att sälja varor tillverkade av fångar bero på om rättssystemet är rättvist och självklart på om fångarna har drägliga förhållanden, vilket sannerligen inte är fallet i laogai-arbetslägren.

Om människor ska eller inte ska tillåtas att köpa dessa varor måste emellertid bero på om det importerande landet vill stänga sina egna fabriker och göra sina egna arbetstagare arbetslösa. Detta bör inte bara gälla för varor som tillverkats av fångar utan för varor från varje låglöneekonomi som våra arbetstagare inte kan förväntas konkurrera med.

Förespråkarna av frihandel i de klassiska ekonomiböckerna säger alltid att frihandel gör världen som helhet mycket rikare. Det betyder emellertid inte att varje land blir rikare. Det betyder sannerligen inte att uppsagda brittiska arbetstagare och uppsagda arbetstagare från andra länder blir rikare. Deras intressen måste komma först.

  Štefan Füle, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Kinas ekonomiska utveckling saknar motstycke i den moderna ekonomiska historien och Kina spelar en allt viktigare roll på den internationella scenen. Denna roll innebär även skyldigheter, exempelvis respekt för grundläggande friheter och grundläggande arbetstagarrättigheter. Kinas ledare måste leva upp till dessa utmaningar.

Även i dessa svåra tider är Kina och EU naturliga partner. En politik som präglas av närmare förbindelser och dialog med Kina är bästa sättet att lösa dessa frågor, framför allt inom vår dialog om de mänskliga rättigheterna eller mekanismen för ekonomi- och handelsdialog på hög nivå mellan EU och Kina.

Trots det måste vi stå upp för våra värderingar och principer, inklusive när det gäller straffarbete i laogai-fängelser. Som jag nämnde i mitt inledande anförande är kommissionen därför öppen för diskussion om hur man på ett effektivt sätt ska förhindra import av varor som tillverkats med hjälp av straffarbete och vi kommer att fortsätta detta arbete i nära samarbete med Europaparlamentet.

Min kollega, kommissionsledamot Karel De Gucht, hänvisade vid upprepade tillfällen till mänskliga rättigheter här i parlamentet i tisdags förra veckan. Jag kan försäkra parlamentet att mänskliga rättigheter, däribland EU:s önskan om att laogai-systemet ska avskaffas, kommer att tas upp vid toppmötet mellan EU och Kina den 6 oktober.

Till skillnad från Förenta staterna har EU inte antagit ett horisontellt instrument som förbjuder import av varor tillverkade med hjälp av straffarbete. Med tanke på hur svårt det är att identifiera dessa varor är kommissionen beredd att studera hur effektiv den amerikanska lagen är för att förhindra denna typ av import. Jag kommer inte att missa möjligheten att informera de fyra av mina kolleger vars generaldirektorats arbete är kopplat till denna fråga, att parlamentet anser att det är dags att inrätta en arbetsgrupp med företrädare för flera olika generaldirektorat för att grundligare studera denna fråga.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

4. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

5. Valprövning: se protokollet

6. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

7. Inkomna dokument: se protokollet

8. Rådets ståndpunkter vid första behandlingen: se protokollet

9. Beslut om vissa dokument: se protokollet

10. Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet

11. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

12. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

13. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 11.55.)

I sin andra strategiska energiöversyn framhöll kommissionen att man måste fastställa finansieringsbehoven för energiprojekt samt potentiella finansieringskällor för sådana projekt. Enligt Mario Montis rapport ”A New Strategy for the Single Market” måste den riktade EU-finansieringen av energiinfrastrukturprojekt öka. I mars 2009 uppmanade rådet kommissionen att lägga fram sitt förslag om ett nytt EU-instrument för energisäkerhet och energiinfrastruktur i början av 2010. Av kommissionens arbetsprogram framgår det att kommissionen avser att lägga fram sitt förslag om detta instrument före utgången av november 2010. På vilket sätt kommer kommissionens kommande förslag att trygga tillräcklig finansiering av nödvändiga energiprojekt, särskilt sådana som är kopplade till skapandet av en inre marknad för energi?

(EN) Ytterligare integration av energinät är en av de viktigaste politiska prioriteringarna för EU och kommer så att förbli under överskådlig framtid, såväl inom som mellan de olika medlemsstaterna och även utanför EU:s gränser. För utan tillräcklig energiinfrastruktur kommer vi inte att nå våra gemensamt överenskomna mål när det gäller integration av marknaden, försörjningstrygghet och klimatförändringar.

Kommissionen förbereder ett meddelande som baserat på erfarenheterna av den nuvarande politiska ramen för transeuropeiska energinät (TEN-E) och mot bakgrund av ett nytt rättsligt och politiskt sammanhang (det tredje paketet om den inre energimarknaden⁽¹⁾, 20-20-20-målen m.m.) kommer att slå fast de viktigaste frågorna och prioriteringarna för utvecklingen av energiinfrastrukturen under de kommande årtiondena. Detta meddelande bör framför allt ge svar på vad EU kan göra för att möjliggöra och underlätta byggandet av nya energinät så att EU:s mål om marknadsintegration, försörjningstrygghet och klimatförändringar lättare kan nås.

I meddelandet kommer man vidare att presentera en ny metod för strategisk planering för att fastställa och komma överens om konkreta projekt av EU-intresse, tillsammans med en uppsättning verktyg som krävs för att genomföra projekten.

I meddelandet kommer också frågan om de framtida infrastrukturinvesteringarnas finansieringsbehov tas upp. Det bör under 2011 följas av ett lagförslag om ett nytt instrument för en tryggad energiförsörjning och energiinfrastruktur inom EU. Syftet med det senare är att hitta ett sätt att fylla investeringsklyftan genom ytterligare förbättringar av såväl kostnadsfördelningen för infrastrukturen som effektiviteten hos EU:s instrument samt ett bättre utnyttjande av offentlig och privat finansiering. I det bör också frågan om ekonomiskt stöd till projekt tas upp. Sådan finansiering skulle gälla projekt som inte marknaden ensam skulle kunna genomföra eller slutföra enligt tidsplanen.

Investeringar i solcellsanläggningar ger tack vare den lagstadgade grekiska prisgarantin för elproduktion en säker vinst och har av denna anledning, i kombination med jordbruksarealernas låga ekonomiska avkastning, föranlett ett enormt intresse från det grekiska jordbruket. Anser kommissionen att tillräcklig hänsyn tas till de socioekonomiska och tekniska konsekvenserna av främjandet av sådana investeringar, med tanke på de kostnader detta kommer att medföra för det offentliga och för konsumenterna (genom införandet av en särskild avgift), samt tryggandet av landets energiförsörjning?

(EN) I direktivet om förnybar energi⁽¹⁾ fastställs juridiskt bindande mål för medlemsstaterna vad gäller andelen förnybar energi. Således har Grekland en rättslig skyldighet att se till att användningen av förnybar energi i Grekland ökar från ca 8 procent i dag till 18 procent år 2020.

Inmatningstariffer som ger ett garanterat pris för viss tid är ett mycket välkänt sätt att stödja bildandet av en stabil ram för att utveckla förnybara energikällor. Det är alltså ett gemensamt verktyg som många medlemsstater använder. Samtidigt som kommissionen konstaterar att de tariffer som erbjuds av Grekland är bland de högsta i Europa är det fortfarande den grekiska regeringens ansvar att genomföra alla de politiska åtgärder som krävs för att uppnå målet, såsom anges i den nationella handlingsplanen för förnybar energi⁽²⁾, och att göra det på ett ekonomiskt effektivt sätt. Här har man genom direktivet skapat en ”samarbetsmekanism” för att ge medlemsstaterna möjlighet att hjälpa varandra att nå sina mål på ett kostnadseffektivt sätt.

Kommissionen står bakom medlemsstaternas diskussioner om det mest effektiva sättet att genomföra direktivet genom ett samordnat åtgärdsprojekt inom programmet ”Intelligent energi – Europa”. Denna samordnade insats kommer också att inverka på medlemsstaternas stödprogram och deras relativa effektivitet. Det kommer således att hjälpa medlemsstaterna att reformera sina program så att de tar full hänsyn till alla relevanta ekonomiska, sociala och tekniska faktorer och effekter. Sådana frågor kommer också att behandlas i kommissionens kommande Energi 2020-strategi och efterföljande rapport om finansieringen av förnybar energi.

Östersjöregionen har nyligen blivit ett av de mest aktiva områdena för anmälda kärnkraftsprojekt under utveckling. Säkerheten när det gäller dessa projekt är av stor betydelse för hela EU. Det vore ytterst beklagligt om grannländerna nära EU:s östra gräns (Kaliningrad ligger 12 km och Vitryssland 20 km därifrån och endast 55 km från Vilnius, som är huvudstad i en av EU:s medlemsstater) struntade i sina internationella åtaganden när de genomför sina kärnenergiprojekt. I nuläget kan kärnkraftverksutvecklarna i Vitryssland och Kaliningradregionen inte ge utförlig information om vilka metoder som ska användas för att hantera BNPP-kärnkraftsavfallet, avvecklingsstrategier, eventuella övriga risker i samband med större olyckor eller strategier för evakuering av befolkningen – för att bara nämna några områden.

Vad anser kommissionen att man bör göra för att se till att lämpliga säkerhetsstandarder tillämpas i närheten av EU:s yttre gräns (mot bakgrund av ovannämna kärnkraftsprojekt)? Vilka åtgärder skulle man kunna vidta på EU-nivå inom ramen för den gemensamma europeiska energipolitiken?

(EN) Kommissionen fortsätter att noggrant övervaka energisituationen i Baltikum, och i synnerhet de olika planerna för nya kärnkraftverk i Litauen, Kaliningrad, Vitryssland (och Polen). Både bilaterala kontakter och samarbete på internationell nivå, dvs. inom ramen för Internationella atomenergiorganet (IAEA), är nödvändiga för att se till att kärnkraftverken i EU:s grannländer uppfyller höga säkerhetskrav.

Ryssland, Vitryssland, Europeiska atomenergigemenskapen och dess medlemsstater är fördragsslutande parter i konventionen om kärnsäkerhet och andra relevanta internationella konventioner som ingåtts under IAEA:s överinseende, till exempel om tidigt varsel och bistånd när en kärnkraftsolycka har inträffat. Enligt konventionen om kärnsäkerhet är fördragsslutande part skyldig att samråda med andra fördragsslutande parter i grannskapet av en föreslagen kärnenergianläggning i den utsträckning som de kan antas bli påverkade av anläggningen. Denna konvention anger också ramen för de säkerhetsnormer som ska tillämpas av de fördragsslutande parterna.

Ryssland har delgett kommissionen miljökonsekvensbeskrivningen för kärnkraftverket i Kaliningrad, lagt fram projektet inom ramen för energidialogen mellan EU och Ryssland och uttryckt sin vilja att samråda med EU. Frågan har även diskuterats med medlemsstaterna i rådet, och kommissionen kommer att fortsätta att ta upp den i sina kontakter med de ryska myndigheterna och betona behovet av öppenhet.

Kommissionen kommer att se till att frågan om Vitrysslands kärnkraftverksprojekt tas upp och diskuteras ingående inom ramen för energidialogen mellan EU och Vitryssland. Kommissionen har bett Vitryssland att hålla kommissionen informerad om utvecklingen när det gäller ratificeringen och genomförandet av IAEA:s tilläggsprotokoll om kärnämneskontroll. Kommissionen har också uttryckt sin beredvillighet att samarbeta med berörda vitryska myndigheter för att inrätta en oberoende, öppen och effektiv tillsynsmyndighet.

Effektiv sammanlänkning med Östersjöregionen identifierades som ett av de sex prioriterade energiinfrastrukturprojekten i den andra strategiska energiöversynen som kommissionen antog i november 2008. Planen för sammanlänkning på den baltiska energimarknaden (BEMIP) lanserades 2008 på initiativ av kommissionens ordförande. De två viktigaste målen för BEMIP-initiativet, inom ramen för EU:s 20-20-20-mål, är en fullständig integration av de tre baltiska länderna på den europeiska energimarknaden, genom att stärka sammanlänkningarna med deras EU-grannländer.

Anser kommissionen att den nyligen framförhandlade överenskommelsen mellan Polen och Ryssland angående driften av Jamal-Europa-ledningen och avsikten att underteckna ett driftsavtal som ska gälla fram till 2045 är i linje med de kollektiva ansträngningarna inom EU för att få till stånd en sammanhållen och livskraftig gemensam energipolitik?

Rent generellt, hur långt har man kommit med dessa gemensamma ansträngningar, inklusive Jacques Delors och Jerzy Buzeks gemensamma förslag om att inrätta en europeisk energigemenskap? Vilka framsteg har uppnåtts när det gäller att sammanlänka ”energiöarna”, t.ex. de baltiska länderna, med det europeiska energinätet?

(EN) Kommissionen har meddelat de polska myndigheterna att man har betänkligheter beträffande hur det mellanstatliga avtalet mellan Polen och Ryssland efterlever bestämmelserna i EU-lagstiftningen. Kommissionens farhågor gäller bland annat förvaltningen av Jamal-ledningen mot bakgrund av bestämmelserna om åtskillnad i det tredje avregleringspaketet.

Det tredje avregleringspaketet är en av hörnstenarna i EU:s energipolitik. En av dess huvudprinciper är att alla företag som vill sälja gas i någon medlemsstat kan göra detta genom att använda en infrastruktur som förvaltas självständigt och med rättvisa avgifter. Öppna och konkurrensutsatta gasmarknader med ledningar som är tillgängliga för alla leverantörer ökar försörjningstryggheten eftersom gasen kan levereras där efterfrågan uppstår. Mellanstatliga avtal som inte respekterar reglerna i det här paketet undergräver påtagligt den gemensamma energipolitiken.

Den inre marknadens regler gäller alla aktörer på EU-marknaden, såväl från EU som från tredjeländer. Att försvara en fungerande EU-marknad är i och med detta en naturlig del av en sammanhängande och livskraftig extern energipolitik.

Kommissionsledamoten med ansvar för energi har meddelat detta i sina samtal med de polska myndigheterna och även tagit upp saken med den ryska sidan. Kommissionen kommer att fortsätta att stödja Polen i dessa förhandlingar. Medlemsstaterna kan inte utsättas för att behöva välja mellan att genomföra EU:s lagstiftning på sitt territorium och att få leveranser av gas.

När det gäller infrastruktur som sammanlänkar industriella medlemsstater och regioner i Europeiska unionen, kommer kommissionen i november 2010 att utfärda ett meddelande om energiinfrastruktur som tar upp vilken utveckling som behövs på detta område. Flera infrastruktursatsningar har också fått stöd från det europeiska energiprogrammet för återhämtning, även i de baltiska staterna.

Dessutom förväntar sig kommissionen nästa år resultat från arbetsgruppen för gas inom ramen för planen för sammanlänkning på den baltiska energimarknaden (BEMIP), som träffas regelbundet för att identifiera projekt av gemensamt intresse och identifiera och övervinna hinder för sådana projekt. Tydligt politiskt stöd för Polen-Litauen-ledningen är en positiv signal eftersom det handlar om en satsning som är avgörande för att bryta isoleringen av Östersjöregionen.

Kommissionen håller med om stora delar av analysen och de mål som ingår i Jerzy Buzeks och Jacques Delors förslag för att stärka den europeiska energipolitiken. Men åtminstone för närvarande föredrar kommissionen att inrätta en sådan europeisk energipolitik på grundval av befintliga fördrag och rättsliga instrument, såsom anges ovan, i stället för att inleda en ny institutionell debatt. Kommissionen är övertygad om att det skulle vara möjligt att göra långtgående framsteg i denna riktning om potentialen hos Lissabonfördraget, särskilt artikel 194, utnyttjades till fullo.

Den 29 april 2010 offentliggjorde kommissionen en Eurobarometerrapport av vilken det framgår att 82 procent av européerna vill att det ska lagstiftas om hanteringen av radioaktivt avfall.

Håller kommissionen på att utarbeta ett direktiv om detta? Kommer detta direktiv att innebära att de som ansvarar för driften av kärnkraftverk även blir skyldiga att vidta förberedande åtgärder för avvecklingen av kärnkraftverk samt för lagringen och hanteringen av högradioaktivt avfall?

Anser kommissionen att dessa garantier bör gälla inte endast för nya kärnkraftverk som planeras utan även för kraftverk som är i drift, och att detta ansvar i första hand åligger de driftansvariga och inte medlemsstaterna?

Hur ser kommissionens tidsplan ut?

(EN) Ett lagstiftningsinitiativ från kommissionen angående hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall i EU håller på att utarbetas.

Kommissionens strategi bygger på den grundläggande principen att det yttersta ansvaret för säkerheten vid kärntekniska anläggningar och säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall ligger hos medlemsstaten (alla medlemsstater producerar sådant avfall: kärnkraft, medicinsk användning av radioaktiva isotoper etc.), samt på principen om att tillståndsinnehavaren (operatören) har ett huvudansvar för säkerheten under tillsyn av den behöriga nationella tillsynsmyndigheten.

Förslaget till direktiv utarbetas under antagande om att det ska kunna täcka hantering av alla typer av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, inklusive befintligt avfall och framtida avfall, såsom avfall som härrör från avvecklingen av kärntekniska anläggningar och från framtida kärnkraftverk.

Ett lagförslag om hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall kommer enligt planen att antas av kommissionen senast i slutet av 2010.

Det har avsatts väldigt mycket tid till att diskutera hur EU:s medel på bästa sätt kan utnyttjas för att främja forskning och utveckling, och slutligen innovation i EU. Offentliga medel kommer dock alltid enbart att stå för en liten andel av det totala belopp som används till en sådan viktig sektor.

Hur planerar kommissionen att främja en ökning av forskning, utveckling och innovation inom den privata sektorn, för att man ska nå de nivåer som vi kan se i bland annat Förenta staterna och Japan? Jag syftar i synnerhet på en undersökning av bästa praxis i vissa EU-länder. Vad är enligt kommissionen den effektivaste metoden/de mest effektiva metoderna för att genom utnyttjandet av de tillgängliga instrumenten sprida bästa praxis i EU på detta område?

(EN) Nivåerna av företagsinvesteringar i forskning och innovation inom EU är klart otillfredsställande. Ta den andel av forskning och utveckling (FoU) som finansieras av den privata sektorn, vilken är 55 procent i EU jämfört med 67 procent i Förenta staterna, 70 procent i Kina och 78 procent i Japan – och siffran för EU har minskat de senaste åren. Tittar man på bruttonationalprodukten (BNP) är siffrorna lika oroande. Företagens forskningsutgifter har stannat på ungefär 1,2 procent av EU:s BNP, jämfört med 2,1 procent i USA. För Kina närmar sig siffran snabbt EU:s nivå.

För att ta itu med dessa problem håller kommissionen på att ta fram ett antal åtgärder vad gäller tillgång till finansiering, vilket är en viktig flaskhals särskilt för innovativa nystartade företag och små och medelstora företag.

Kommissionen undersöker hur man kan göra privat finansiering av innovativa företag mer attraktivt genom att avsevärt stärka de finansiella instrumenten på EU-nivå för att hantera brister på marknaden vad gäller lån och riskkapital, i synnerhet i samarbete med Europeiska investeringsfonden och Europeiska investeringsbanken. Kommissionen överväger också åtgärder för att förbättra användningen av sammanhållningsfonder för att stödja forsknings- och innovationskapacitet. Även det statliga stödet måste ses över för att man ska garantera att alla sorters innovationer kan få tillräckligt stöd.

Ytterligare en rad åtgärder under utveckling syftar till att skapa en inre marknad för innovationer.

EU-patentet bör man snabbt nå en överenskommelse om, och kommissionen undersöker alla möjligheter att se till att det äntligen blir verklighet. När det gäller marknader för innovativa varor och tjänster kommer kommissionen att föreslå att man undersöker och anpassar de berörda regelverken. Europas standardiseringssystem måste ses över i syfte att överbrygga klyftan mellan forskning och standardisering så att innovationer kan stödjas på ett bättre sätt. Och kommissionen planerar åtgärder för att öka den offentliga upphandlingen av innovativa produkter och tjänster.

Utöver åtgärder som kan vidtas eller samordnas på EU-nivå är nationella system för forskning och innovation en förutsättning för upprättandet av en inre marknad för innovationer. Dessa kommer att bli mer effektiva om de delar vissa huvuddrag som konstaterats vara gemensamma för välfungerande system och som motsvarar bästa metoder. Därför föreslår kommissionen att man tillsammans med medlemsstaterna utvecklar en begränsad politik för nationella forsknings- och innovationssystem. Konstruktiva diskussioner pågår redan.

Utvecklingen av en sådan politik bygger på den verksamhet som under många år bedrivits av kommittén för vetenskaplig och teknisk forskning (Crest), för att stödja ömsesidigt lärande och utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna. Den har varit mycket effektiv. Kommissionens kontakter och övervakning visar att den nationella forsknings- och innovationspolitiken i olika medlemsstater har utvecklats avsevärt under senare år, i riktning mot en mer effektiv politik som omfattar ett bredare spektrum av mål och åtgärder.

Kommissionsledamoten med ansvar för näringsliv och företagande och kommissionären med ansvar för forskning, innovation och vetenskap leder arbetet med huvudinitiativet "Innovationsunionen" som kommer att föreslå djärva åtgärder för att ta ett helhetsgrepp på dessa frågor. Detta initiativ ska enligt planen snart antas av kommissionen, och kommissionens ordförande har för avsikt att lägga fram den för Europeiska rådet i december 2010. Initiativet Innovationsunionen kommer att innehålla en fullständig uppsättning förslag för att undanröja hinder på vägen från idé till marknad.

Kommissionsledamot Geoghegan-Quinn har tidigare förklarat att klimatförändringarna är en av hennes främsta prioriteringar. Hon har nyligen meddelat att 6,8 miljarder euro kommer att investeras i forskning och utveckling. Kan kommissionen med anledning av detta redogöra för vilka åtgärder som kommer att vidtas på forskningsnivå, och på vilket sätt innovationer kommer att möta de utmaningar som följer av klimatförändringarna och deras ekonomiska konsekvenser, särskilt när det gäller Irland och de översvämningar som nyligen förekommit där?

(EN) Klimatförändringarna har verkligen högsta prioritet. Under de senaste åren har klimatfrågan införlivats alltmer i olika delar av ramprogrammet. Det omfattar forskning som bidrar till 1) förståelsen av det förflutna, det nuvarande och det framtida klimatsystemet och dess processer, 2) kvantifiering av klimateffekterna på människor och natur, 3) identifiering och bedömning av olika alternativ för att bromsa utvecklingen och anpassa sig till den, samt 4) utveckling av teknik och metoder som leder till ett samhälle med låga koldioxidutsläpp och motståndskraft mot klimatförändringar. Under det sjunde ramprogrammets (FP7) tre första år har forskningsuppdrag relaterade till klimatfrågan erhållit mer än 1,5 miljarder euro i EU-bidrag.

Den positiva trenden för investeringar i klimatforskning fortsätter i och med de ansökningsomgångar som offentliggjordes i juli 2010. För de närmast berörda temana i FP7:s särskilda program Samarbete och Kapacitet, nämligen Miljö (inbegripet klimatförändringar), Transport (inbegripet flygteknik), Energi, Livsmedel, Jordbruk, Fiske och Bioteknik samt Forskningsinfrastruktur, uppgår den tilldelade totala budgeten i de berörda ansökningsomgångarna till cirka 1,2 miljarder euro. Inom ramen för de ansökningsomgångar som offentliggjordes i juli 2010 är ungefär 55 procent av alla ämnen som listats under dessa teman direkt kopplade till klimatfrågor eller har en komponent som är relaterad till klimatförändringarna. Ungefär två tredjedelar av alla dessa klimatrelaterade ämnen kräver nyskapande strategier, metoder, produkter, material, utrustning, modeller etc. som kommer att förbättra EU:s förmåga att hantera stora utmaningar för samhället och samtidigt öka sin konkurrenskraft. Det slutliga belopp som ska anslås för bidrag till klimatrelaterad forskning kommer inte att kunna beräknas förrän utvärderingsfasen är över.

Detta visar tydligt kommissionens proaktiva hållning när det gäller innovationer med anknytning till klimatförändringarna. Klimatförändringarna och forskning om utvecklingen av ett samhälle med låga koldioxidutsläpp utgör en viktig del av flaggskeppsinitiativet Innovationsunionen som ursprungligen lades fram i Europa 2020-strategin, kring vilken kommissionen inom kort kommer att meddela ytterligare detaljer.

Kommissionen är övertygad om att genomförandet av Innovationsunionen kan stärka de insatser som redan görs och som planeras för att utveckla ett samhälle med låga koldioxidutsläpp och motståndskraft mot klimatförändringar;

När det gäller översvämningar kan klimatförändringarna komma att öka frekvensen av och intensiteten hos klimatrelaterade naturkatastrofer såsom översvämningar, och därmed öka sårbarheten hos naturliga system och system skapade av människan. Forskning och teknisk utveckling är avgörande för att bedöma förebyggande metoder som skulle kunna minska riskerna för översvämningar och förebygga förluster av människoliv. Forskningen kommer i och med de aktuella ansökningsomgångarna att bidra till att bygga upp samhällelig motståndskraft mot katastrofer i Europa, och den kommer att komplettera pågående satsningar på riskhantering vid plötsliga översvämningar, tidiga varningar vid översvämningar och hantering av översvämningar i städer.

I hela världen föds omkring 75 miljoner barn varje år. Med tanke på denna befolkningstillväxt, och eftersom frågan om livsmedelssäkerhet utgör ett växande internationellt problem, kan kommissionen redogöra för sin programverksamhet inom områdena för forskning, vetenskap och teknik med inriktning på att trygga livsmedelsförsörjningen? Bedriver kommissionen för nuvarande något samarbete med tredjeländer i denna viktiga politiska fråga?

(EN) När det gäller EU:s politik för en tryggad livsmedelsförsörjning hänvisar kommissionen för det första till sitt meddelande om livsmedelssäkerhet som antogs den 31 mars 2010.⁽¹⁾

I meddelandet föreslås det att EU ska arbeta med livsmedelssäkerhetens fyra pelare (livsmedelsutbud, tillgång till livsmedel, näringsvärde, förebyggande och hantering av kriser) och specifikt att en prioritet ska vara ”En avsevärd ökning av stödet till efterfrågestyrd forskning, utveckling, utbyggnad och innovation inom jordbruket, med målet att nå 50 procent år 2015”.

Det tematiska programmet för tryggad livsmedelsförsörjning har i sin första fas (2007–2010) framgångsrikt stött forskningsanknuten verksamhet. Detta mål kommer kommissionen att eftersträva i den andra fasen av det tematiska programmet för tryggad livsmedelsförsörjning (2011–2013).

Denna finansiering består i huvudsak av stöd till program genom den rådgivande gruppen för internationell jordbruksforskning (CGIAR), som genomförs av CGIAR:s 15 olika centrum och deras genomförandepartner, samt stöd till regionala nätverk som Forum för jordbruksforskning i Afrika (FARA), Sammanslutningen för förstärkning av jordbruksforskningen i Öst- och Centralfrika (Asareca) och Väst- och centralafrikanska rådet för jordbruksforskning och jordbruksutveckling (Coraf). De regionala nätverken har ett nära samarbete med de nationella systemen för jordbruksforskning i sina medlemsstater, för att realisera regional forskning om grödor, boskap, fiske, bioteknik och förvaltning av naturresurser till stöd för målen om en tryggad livsmedelsförsörjning.

När det gäller internationellt forskningssamarbete med tredjeländer bör det noteras att EU:s ramprogram för forskning aktivt stöder och uppmuntrar sådant samarbete på alla forskningsområden, och att alla ämnen hålls öppna för ett eventuellt samarbete med tredjeländer.

Faktum är att det i varje årlig ansökningsomgång sedan början av det sjunde ramprogrammet (FP7) har ingått ett flertal ämnen kring livsmedelsproduktion som har ett målinriktat internationellt samarbete med tredjeländer, både industriländer och utvecklingsländer, med obligatoriskt deltagande av tredjeländer.

Vid ett toppmöte i Lissabon 2007 lanserade höga representanter för EU och Afrikanska unionens kommission (AUC) en gemensam samarbetsstrategi. Därefter valde man ut ”Vatten och tryggad livsmedelsförsörjning” som ett av de ”första resultat” som ska genomföras inom ramen för FP7:s arbetsprogram för 2010.

Under 2010 offentliggjorde kommissionen sedan en temaövergripande ansökningsomgång för Afrika som omfattar forskningssamarbete inom livsmedel och jordbruk, miljö och hälsa, med en total budget på 63 miljoner euro.

Ansökningsomgången blev en stor framgång och mobiliserade forskarvärlden i Afrika och Europa. Deltagandet blev över förväntan: 190 förslag lämnades in (90 över urvalströskeln) och 23 behölls för finansiering (för närvarande under förhandling).

Närmare bestämt valdes elva förslag ut för finansiering inom områdena livsmedel, jordbruk och miljö. För att stärka Afrikas forskningskapacitet involverar samtliga forskningsprojekt afrikanska partner. De utvalda projekten kommer bland annat att omfatta bättre varningssystem vid torka, bättre vattenförvaltning och markskötsel, forskning om hållbar näring för Afrika, bevarande odlingstekniker och införande av innovationer under ledning av jordbrukare.

Diabetes är en allvarlig kronisk sjukdom som drabbar mer än 30 miljoner personer i EU:s medlemsstater. Det är alarmerande att sjukdomen ökar i alla åldersgrupper, och särskilt tragiskt bland ungdomar. En intensiv och samordnad forskning krävs för att stävja denna epidemi samt finna ett botemedel och effektiva metoder för att förebygga den.

Kan kommissionen tala om hur GD Forskning ämnar se till att EU intar en framträdande roll i den globala diabetesforskningen? Vilka åtgärder ämnar kommissionen mer specifikt vidta för att möjliggöra bättre samordning och kontinuerlig finansiering för diabetesforskningen i enlighet med den strategi som skisseras i det nyligen avslutade FP7 DIAMAP-projektet?

(EN) Kommissionen är fullt medveten om ökningen av diabetes hos den europeiska befolkningen och det stora problem detta innebär för Europa i form av mänskligt lidande och ekonomiska kostnader och förluster.

Av denna anledning utgör diabetes ett prioriterat ämne för den medicinska forskningen på EU-nivå. EU investerar för närvarande 170 miljoner euro (32 projekt) i diabetesforskningen genom sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (FP7, 2007–2013). Dessutom har kommissionen som en del av den nu aktuella ansökningsomgången⁽¹⁾ publicerat fyra forskningsämnen om diabetes med utsikter till ytterligare EU-finansiering av diabetesforskningen motsvarande cirka 63 miljoner euro. Detta motsvarar ungefär ytterligare tio EU-finansierade projekt inom diabetesforskningen. En annan stor satsning omfattar ett EU-partnerskap tillsammans med European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations (EFPIA): Genom initiativet för innovativa läkemedel (IMI) avsätts 54 miljoner euro för att främja en snabbare och säkrare utveckling av behandlingsmetoder för diabetes som ett resultat av den första IMI-ansökningsomgången. Dessutom är utveckling av metoder vid diabetes baserade på individualiserad medicin en av IMI:s vetenskapliga prioriteringar för 2010.

Dessa forskningsinvesteringar är inriktade på frågor som genetik och epidemiologi, fysiopatologi, metabolism och integrativ fysiologi, kliniska prövningar och mikro- och makrovaskulära komplikationer. Mer forskning om diabetes kan bli tillgänglig i framtida ansökningsomgångar.

Kommissionen välkomnar rekommendationerna i DIAMAP-rapporten⁽²⁾ som genom att identifiera aktuella framsteg på området, samt ytterligare behov och brister, kommer att bidra till att stärka den europeiska diabetesforskningen och utveckla en enhetlig EU-politik på området.

Rapporten belyser bland annat behovet av att förbättra samordningen av forskningsverksamhet på nationell nivå och EU-nivå. Medlemsstaternas engagemang och stöd är nödvändigt för att uppnå detta mål.

Som ett steg i den här riktningen och med sikte på att se till att forskningen, forskningsprogrammen och forskningspolitiken i Europa blir mindre splittrade på detta område har kommissionen offentliggjort ett ERA-NET-program för förebyggande och behandling av diabetes som en del av ansökningsomgången FP7-ERA-NET-2011-RTD⁽³⁾ inom hälsoområdet. Detta ERA-NET bör kunna sammanföra nationella forskningsfinansierande myndigheter med engagemang i diabetesforskningen och skapa synergieffekter genom att förena stora mängder data, resurser och kunnande.

Kommissionen kommer naturligtvis att fortsätta att undersöka fler möjligheter att sprida och utnyttja DIAMAP-rapporten.

EU erkänner att det finns ett brådskande behov att snabbt möta sociala utmaningar som att klara klimatförändringar, hitta hållbara energikällor, bemöta demografiska förändringar som en åldrande befolkning och möta efterfrågan på allt knappare resurser. För att se till att vi uppfyller de krav som vi ställer på andra krävs brett förankrade och adekvat finansierade handlingsprogram. Trots att dessa frågor är allt mer överhängande minskar budgetanslagen för att bemöta dem och, i ljuset av Europa 2020-strategin, förberedelserna av det åttonde ramprogrammet och kommissionens aviserade meddelande om att skapa en ”innovationsunion”, riktas följande två frågor till kommissionsledamot Máire Geoghegan-Quinn: Med hänvisning till att kommissionen har definierat ett sunt åldrande som en av de främsta prioriteringarna, när är ett detaljerat och specifikt förslag till handlingsprogram att vänta, och hur kommer detta program att finna stöd i åtgärder och finansiering på europeisk, nationell och regional nivå? I en helt annan fråga, hur kommer resurseffektivitet och ersättandet av sällsynt högteknologiskt material att förverkligas inom området för forskning och innovation?

(EN) Hälsa och åldrande identifieras i meddelandet Europa 2020⁽¹⁾ som utmaningar som ska tas upp inom huvudinitiativet Innovationsunionen. Kommissionens förslag för genomförande av Innovationsunionen ska enligt planen antas inom kort. Det kommer att omfatta ett antal reformer av politiken och fokuserade initiativ för att ta itu med samhällets stora utmaningar, vilket också går hand i hand med viktiga marknadsmöjligheter för europeiska företag.

Man planerar att i strategin definiera ”Innovationspartnerskap” som syftar till att möta samhälleliga utmaningar. Innovationspartnerskapen kommer att innebära en ram för att samordna resurser och samla alla centrala aktörer (offentliga myndigheter, forskare och näringsliv, både stora företag och högteknologiska, innovativa små och medelstora företag) samt relevanta politiska strategier och instrument för upphandling, standardisering och reglering, både på utbuds- och efterfrågesidan. Sunt och aktivt åldrande är liksom råvaror en kandidat till innovationspartnerskap.

Åldrande, liksom sunt och aktivt åldrande och ett självständigt liv för äldre, berör ett antal politiska områden inom EU, i synnerhet folkhälsa, forskning, näringsliv, sysselsättning och informationssamhället. Till exempel har kommissionen nyligen föreslagit att år 2012 ska utses till ”Europaåret för aktivt åldrande”. Ett innovationspartnerskap om aktivt och sunt åldrande skulle stärka alla dessa insatser och skulle kunna bidra till att garantera ett samordnat genomförande, samtidigt som man utnyttjar resurser och verksamheter på nationell och regional nivå på ett optimalt sätt.

Kommissionen har redan tagit några initiativ på forsknings- och innovationsområdet för att stödja EU:s nuvarande politik med anknytning till råvaror (nämligen råvaruinitiativet) i linje med de kommande Europa 2020-huvudinitiativen ”Innovationsunionen”, ”Ett resurseffektivt Europa” och ”Industripolitik för en globaliserad tid”. En säker, ekonomisk och ekologiskt sund råvaruförsörjning är nödvändig för samhället. Detta omfattar försörjning via såväl primära som återvunna källor och strävan efter alternativa material eller processer. Därför utgör den nu aktuella ansökningsomgången inom sjunde ramprogrammet för forskning (FP7) de första åtgärderna i denna riktning. Men utöver denna forskning behöver vi också innovativa lösningar, särskilt på efterfrågesidan för att främja återvinning och lösningar för ett bättre gränsöverskridande samarbete (t.ex. mellan olika geologiska undersökningar).

Under temat Nanovetenskap, nanoteknik, material och ny produktionsteknik inom FP7 har man redan inlett ansökningsomgångar som betonar resurseffektivitet och ersättning av kritiska råvaror, särskilt när det gäller

nätverkssamarbete på medlemsstatsnivå om industriell hantering av råvaror,

att utveckla ny teknik för ren, intelligent gruvdrift, och

ekodesign för nya produkter och miljö- och kostnadseffektiva produktionsmetoder, samt att hitta ersättningar för vissa högteknologiska kritiska råvaror.

Framtida åtgärder inom ramen för FP7 på området skulle man kunna besluta om vid utformningen av de årliga arbetsprogrammen för de kommande åren.

När det gäller nästa ramprogram har man ännu inte tagit upp några enskilda forskningsområden under det förberedande arbetet. Dessa frågor kommer att behandlas i sinom tid.

Råvaror är också ett område där ett förslag till ett innovationspartnerskap kan utvecklas i framtiden.

Kan kommissionen redogöra för vilka åtgärder man kommer att vidta på både kort och lång sikt för att förenkla ansökningsförfarandena för det sjunde ramprogrammet för forskning?

Har kommissionen tagit fram några siffror för hur många handelsföretag som man hoppas ska kunna bildas genom detta mångmiljardprogram?

(EN) I april 2010 antog kommissionen ett meddelande om att förenkla genomförandet av ramprogrammen för forskning⁽¹⁾, där man föreslår en hel uppsättning åtgärder, inbegripet gradvisa förbättringar men också djupgående förändringar som kräver en översyn av den rättsliga grunden för EU-forskningen och att man skapar en bättre balans mellan förtroende och kontroll och mellan risktagande och riskförebyggande.

I meddelandet presenteras de olika inslagen i förenklingsförslaget i tre huvuddelar. Den första delen innehåller åtgärder som kan genomföras nu, enligt den nuvarande rättsliga ramen, och som i många fall redan är på gång inom ramen för en kontinuerlig process som startade i och med sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (FP7, 2007-2013). Dessa åtgärder omfattar förbättring av riktlinjer och stödtjänster för de sökande, utveckling av användarvänliga IT-verktyg för inlämnande av förslag och projektadministration samt en harmonisering av tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna inom kommissionens olika avdelningar. Den andra delen handlar om ändringar av reglerna utan att lämna det nuvarande kostnads- och inputbaserade systemet. Detta omfattar t.ex. en bredare acceptans av metoder med genomsnittliga kostnader, möjligheter att tillämpa schablonbelopp för ägare/ledare av små och medelstora företag (SMF) och en enklare handläggning av ränta på förhandsfinansiering. I den tredje delen presenteras helt nya alternativ för genomgripande förändringar av finansieringsmodellen, i riktning mot en resultatbaserad metod där man använder individuella schablonbelopp för hela projekt. Dessa alternativ diskuteras för närvarande tillsammans med berörda parter, rådet och parlamentet.

Förenkling kommer att vara en mycket viktig punkt vid utarbetandet av nästa ramprogram för forskning. Kommissionens förslag till det kommande ramprogrammet för forskning kommer också att innehålla åtgärder för att att minska den allmänna komplexiteten i systemet för forskningsfinansiering inom EU, med dess mångfald av interventionsmekanismer, finansieringsprogram och verkställande organ. Huvudinitiativet Innovationsunionen kommer att kräva tydliga mål och instrument, konsekventa och stabila bestämmelser och lätta och snabba administrativa rutiner och processer.

Under tiden är ett stort antal vinstdrivande organisationer engagerade i projekt inom sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling (FP7). I mars 2010 deltog över 7 000 olika företag, varav 4 350 är små eller medelstora. Uttryckt i procent av FP7-medel vid samma tidpunkt gick 24 procent av de tilldelade FP7-medlen till dessa 7 000 företag.

När det gäller bildandet av nya företag är det ett viktigt inslag i den fortlöpande processen med samhälleliga och ekonomiska innovationer som drivs av entreprenörsanda och marknadskrafter. Även om ramprogrammen för forskning syftar till att stödja denna process i hela Europa är bildandet av nya företag inte ett angett mål för programmet och följs inte upp som ett sådant. Man har dock fått användbara uppgifter vid särskilda konsekvensanalyser. Ett exempel på en sådan studie är en analys av effekterna av FP5-projekt (1998–2002) inom området för informations- och kommunikationsteknik.⁽²⁾ Studien visade att omkring 137 av 1 000 tillfrågade i en undersökning uppgav att deltagandet i programmet hade ”direkt lett till eller åtminstone underlättat bildandet av ett avknoppningsföretag”. Hälften av dessa företag ansågs direkt kopplade till ett visst projekt.

Ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (CIP) underlättar uppkomsten och tillväxten av nya företag, särskilt genom finansiella instrument, stödtjänster för företagande och innovation genom Enterprise Europe Network och främjandet av ett företagsvänligt och innovativt klimat genom ömsesidigt lärande, klustersamarbete och annat samarbete. I slutet av mars 2010 hade omkring 68 000 små och medelstora företag dragit nytta av CIP:s finansiella instrument.

Den 14 maj 2010 trädde nya regler i kraft angående cabotage enligt förordning (EG) nr 1072/2009http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+QT+H-2010-0403+0+DOC+XML+V0//SV" \l "def1" . Ett antal åkare på Irland har uttryckt sin oro för hur bestämmelserna tolkas i andra medlemsstater. Kan kommissionen klargöra om de nya bestämmelserna genomförs lika i alla medlemsstater? Är kommissionen medveten om problemet som vissa åkare har stått inför, att de har blivit bötfällda och fått sina lastfordon beslagtagna trots att frakterna med dessa fordon var helt lagliga fram till genomförandet av EU:s förordning (EG) nr 1072/2009? Är kommissionen medveten om att konceptet med kombinerad transport också är ogenomförbart för handel mellan Irland och Storbritannien på grund av kravet på en vattensträcka på minst 100 km och en vägsträcka på högst 150 km? Är kommissionen oroad över förordningens effekter på den inre marknaden och den fria rörligheten av varor och tjänster?

(EN) Förordning (EG) nr 1072/2009⁽¹⁾ har verkligen ändrat bestämmelserna för cabotagetransporter av gods på väg. Från och med den 14 maj 2010 måste cabotagetransporter, det vill säga yrkesmässiga, tillfälliga inrikestransporter i en värdmedlemsstat, kopplas till en tidigare internationell godstransport på väg. Dessutom innebär den nya ordningen klara och enkla regler när det gäller tidsramen för utförande av cabotagetransporter. Dessa nya regler fastställs i en förordning, vilket innebär att de är direkt tillämpliga i alla medlemsstater.

Såvitt kommissionen känner till är man inom åkerinäringen allmänt sett nöjd med de nya reglerna för cabotagetransporter enligt förordning (EG) nr 1072/2009, eftersom de ger rättssäkerhet och risken att straffas för brott mot reglerna blir mindre. Reglerna gör det möjligt för transportörerna att planera sin internationella verksamhet på ett bättre sätt och att minska antalet transporter som går tomma tillbaka. Kommissionen känner inte till om reglerna genomförs på olika sätt i de olika medlemsstaterna, men kommer naturligtvis att övervaka situationen och ta lämpliga initiativ om problem uppstår.

Parlamentsledamoten hänvisar också i sin fråga till multimodala transporter. Villkoren för att en multimodal transport ska betraktas som en kombinerad transport fastställs i direktiv 92/106/EEG⁽²⁾. Enligt detta direktiv bör liberalisering av kombinerade transporter gälla vägtransport på begränsade sträckor för att kunna leda till en minskad belastning av vägnätet. Liberaliseringen av den inledande och avslutande sträckan vid kombinerade transporter gäller kombinerade transporter som utnyttjar sjövägar förutsatt att sjötransporten utgör en väsentlig del av den kombinerade transporten. Därför föreskrivs följande i direktiv 92/106/EEG: För att en vägtransport ska betraktas som en inledande eller avslutande del av en kombinerad väg/sjö-transport måste den maritima delen av den kombinerade transporten överstiga 100 km, och avståndet mellan lossningshamnen och godsets slutliga destination får inte överstiga 150 km. I detta fall omfattas inte den inledande eller avslutande vägsträckan av definitionen för cabotage och förordning (EG) nr 1072/2009 är därför inte tillämplig.

Den 24 juni 2010 upphörde det franska satellitföretaget Eutelsat med att förmedla utsändningar från Hamas-organisationens TV-kanal Al-Aqsa via sin satellit Atlantic Bird 4A. Detta skedde efter ett beslut från den franska tillsynsmyndigheten Conseil supérieur de l’audiovisuel (CSA), som den 8 juni 2010 hade kommit fram till att Al-Aqsa bröt mot både fransk och europeisk lagstiftning för audiovisuella medier och begärt att Eutelsat inte längre skulle förmedla utsändningar från Al-Aqsa. Enligt rapporter i massmedierna har Al-Aqsa kringgått detta genom att döpa om sin kanal på Eutelsat till ”Seraj Al-Aqsa” (som ibland också stavas ”Siraj Al-Aqsa”). Seraj Al-Aqsa sänds för närvarande av Eutelsat via dess satelliter Atlantic Bird 4A, Atlantic Bird 2 och Eurobird 2.

Vilka omedelbara åtgärder ämnar kommissionen vidta för att hindra Al-Aqsa att kringgå CSA:s beslut? Är den franska regeringen och CSA medvetna om denna situation, som direkt bryter mot CSA:s beslut?

(EN) Kommissionen delar parlamentsledamotens oro när det gäller program som uppmuntrar till hat som omfattas av en medlemsstats jurisdiktion. Den har ett aktivt och nära samarbete med medlemsstaterna, och främjar samarbete mellan medlemsstaterna, i syfte att garantera fullständig tillämpning av unionsrätten på detta särskilt känsliga område.

Sedan Al-Aqsa-TV upphört med sin distribution via Eutelsat är kanalen fortfarande tillgänglig via satelliter bortom EU:s jurisdiktion, såsom Nilesat och Arabsat. Samtidigt har det dykt upp en ny kanal med namnet "Seraj Al-Aqsa" på olika Eutelsat-satelliter. Den faktiska signalen skiljer sig från Al-Aqsa-TV. Därför verkar det inte vara samma (dvs. en identisk) kanal.

Kommissionen känner till påståendena om att Seraj Al-Aqsa och Al-Aqsa-TV distribuerar samma innehåll. Hittills har alla dessa påståenden baserats på en enda källa och inte kunnat verifieras av andra källor. Kommissionen har ändå vidarebefordrat denna information till Conseil Supérieur de l’Audiovisuel (CSA). Det är de franska myndigheternas, först och främst CSA:s, sak att bedöma om dessa påståenden är sanna.

Den franska regeringen har meddelat kommissionen att CSA övervakar Seraj Al-Aqsa för att kontrollera att innehållet i denna kanal inte bryter mot fransk lag eller mot EU-lagstiftningen, särskilt förbudet mot anstiftan till hat. Resultatet av bedömningen av filmsekvenser har ännu inte kommit till kommissionens kännedom.

Vad kostar det kommissionen att besvara en fråga?

(FR) Kommissionen vill inledningsvis upprepa att den fäster stor vikt vid att besvara frågor från parlamentet, som är en viktig del av den demokratiska kontroll som utövas av parlamentet. Den exponentiella ökningen av antalet parlamentsfrågor gör det emellertid mycket svårt att ge svar i god tid, och det tar en växande mängd resurser i anspråk.

Hur stora personalresurser och hur lång tid som behövs för att utarbeta, översätta och få kollegiets godkännande av utkasten till svar beror på ett stort antal faktorer, däribland behovet av samarbete mellan olika avdelningar inom kommissionen, den omedelbara tillgången till information och behovet av fördjupade efterforskningar. Av dessa skäl är det svårt att försöka fastställa en genomsnittlig kostnad per fråga.

I allmänhet kan man säga följande. Minst en samordnare av parlamentsfrågor utses i varje kommissionsledamots kansli. Generalsekretariatet, som ska se till att allt fungerar väl och som skickar vidare svaret till parlamentet, har en hel avdelning till sitt förfogande för att hantera parlamentets frågor, samt ett mindre antal IT-tjänstemän som ansvarar för utveckling och underhåll av de IT-verktyg som används. Varje generaldirektorat har en eller flera tjänstemän som samordnar arbetet och hjälper till med utkasten till svar på parlamentets frågor. Till denna heltidsanställda personal ska läggas de tjänstemän som skriver utkast eller bidrar på tillfällig basis till utarbetandet av svar inom varje kommissionsavdelning och kansli, tjänstemännen vid rättstjänsten, som reviderar alla utkast till svar, och översättarna som har i uppdrag att översätta svaret.

Efter det att mordbrännarna i Grekland tog sikte på den sällsynta palmskogen i Preveli, i Rethymnons län på Kreta, brann 70 procent av skogen ner. Prevelis kloster ägde området som dock var underställt regeringarnas och de behöriga myndigheternas ansvar. Också denna gång, i fallet Preveli, visade det sig att skydds- och brandsläckningsåtgärderna var ytterst bristfälliga och begränsade, vilket alltså ledde till en stor katastrof. Den nuvarande Pasokregeringens och den föregående Ny demokrati-regeringens lagar, i kombination med enorma resursbrister när det gäller att bekämpa skogsbränder, gör det lättare för lagbrytarna, stora byggföretag och mäklarfirmor, att sedan söka ändring av hur marken ska användas. För arbetstagare, invånare och med tanke på den naturliga miljön i området är konsekvenserna förödande. Jakten efter profit är ett slag mot vanliga människors behov och den förstör miljön.

Kommissionen ombeds svara på följande: Anser kommissionen att man med stöd av marknadslagar, affärsintressen och drastiska nedskärningar i brandsläckningsåtgärderna kan skydda skogsrikedomen på Kreta?

(EN) I avsaknad av bestämmelser för skogsbruk i EU-fördraget tillhör skogspolitiken medlemsstaternas behörighetsområde. Kommissionen stöder dem genom en rad olika instrument.

Grekland kan ta del av stöd genom EU:s mekanism för räddningstjänst som inrättades 2001 för att stödja och samordna utbyggnaden av medlemsstaternas bistånd in natura till katastrofdrabbade länder. Under de senaste åren har Grekland begärt internationell hjälp med kraftfulla metoder för att bekämpa skogsbränder från luften via kommissionens övervaknings- och informationscentrum och fått omedelbart stöd från andra medlemsstater.

Kommissionen har också vid upprepade tillfällen betonat vikten av förebyggande åtgärder. I februari 2009 lade kommissionen fram ett meddelande om förebyggande av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan, i vilket man föreslår fortsatt arbete med ett antal frågor.

För det första kommer kommissionen, som rådet begärt i sina slutsatser om en gemenskapsram för förebyggande av katastrofer inom EU, att före utgången av 2010 utveckla EU-riktlinjer om metoder för kartläggning, bedömning och analys av hot och risker, där hänsyn tas till det arbete som sker på nationell nivå. Strategier för riskbedömning vad gäller skogsbränder i några olika medlemsstater kommer att studeras särskilt i detta sammanhang.

För det andra inleder kommissionen ett program för god praxis i katastrofförebyggande arbete som ska leda till antagandet av EU-riktlinjer om miniminormer för förebyggande av katastrofer. Skogsbränder kommer liksom andra typer av katastrofer kopplade till extrema väderförhållanden att vara högt prioriterade i detta arbete.

EU:s program för landsbygdsutveckling kan stödja förebyggande av skogsbränder och återställande av skogar. För perioden 2007–2013 har det grekiska programmet för landsbygdsutveckling anslagit omkring 180 miljoner euro (varav 135 miljoner euro kommer från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)) till åtgärder som syftar till att förebygga skogsbränder, jorderosion och översvämningar efter bränder, och även till återbeskogning. Den totala geografiska yta som berörs av dessa åtgärder är omkring 190 000 hektar.

Kommissionen driver det europeiska informationssystemet för skogsbränder (EFFIS)⁽¹⁾, som bland annat används för att göra prognoser för brandrisker och bedöma skador som orsakas av skogsbränder. Den publicerar en årlig rapport om skogsbränder i de sydliga medlemsstaterna som även fungerar som en grund för ett omfattande utbyte mellan de nationella myndigheter som har behörighet att hantera skogsbränder.

När det gäller ekonomiskt stöd genom EU:s solidaritetsfond finns det bara ett urvalskriterium – skadan måste överstiga ett visst tröskelvärde som fastställs för varje land utifrån dess ekonomiska styrka. Grekland måste lämna in en ansökan inom 10 veckor efter den första skadan.

Sett på längre sikt har kommissionen genom sin vitbok om anpassning till klimatförändringarna förbundit sig att uppdatera EU:s skogsbruksstrategi vad gäller klimataspekter. Dessutom inleddes en debatt om alternativ för en EU-strategi i och med kommissionens grönbok om skogsskydd och skoglig information i EU av den 1 mars 2010. Rådet har redan dragit slutsatser om detta dokument och nu inväntar man ivrigt parlamentets slutsatser.

Kommissionen understryker att alla medlemsstater som är utsatta för risk för skogsbränder behöver vidta effektiva förebyggande åtgärder och skaffa sig beredskap. Risken för skogsbränder kan aldrig elimineras helt. Men genom att arbeta tillsammans kan vi göra mer för att förebygga, förbereda oss och reagera. Kommissionen är beredd att stödja medlemsstaterna med hjälp av alla tillgängliga instrument.

Kommissionen planerar en vidare utveckling av de ekonomiska förbindelserna med Turkmenistan genom ett partnerskaps- och samarbetsavtal. I oktober 2008 tillkännagav Turkmenistans president att en stabiliseringsfond hade inrättats, och att vinsten från landets olje- och gasexport skulle gå till denna fond. Nästan två år efter tillkännagivandet har dock ingen information getts om hur fonden styrs, och med tanke på Turkmenistans tidigare meriter på detta område är det högst troligt att fonden inte kommer att ha någon tillsyn. Risken är därför stor att framtida utbetalningar från EU till denna fond kan komma att användas i ohederliga syften. Kommissionen har sagt att den med hjälp av tekniskt bistånd i Turkmenistan vill främja god förvaltning, inbegripet en bättre och öppnare förvaltning av kolvätevinsten. Kan kommissionen säga om detta bistånd kommer att ta itu med problemet med stabiliseringsfondens förvaltning och, om så är fallet, på vilket sätt? Kommer kommissionen att gå med på att inte underteckna partnerskaps- och samarbetsavtalet med Turkmenistan förrän det internationella samfundet har sett en markant förbättring av Turkmenistans förvaltning av kolvätevinsterna, inbegripet förvaltningen av stabiliseringsfonden?

Kommissionen vill tacka ledamoten för hans fråga om EU:s förbindelser med Turkmenistan och stabiliseringsfonden i Turkmenistan.

Som ledamoten säkert känner till har EU gradvis återupprättat sina förbindelser med Turkmenistan efter att Gurbanguly Berdymuchamedov valdes till president 2007. Interimsavtalet mellan EU och Turkmenistan om handel och handelsrelaterade frågor trädde i kraft den 1 augusti 2010. Partnerskaps- och samarbetsavtalet, som undertecknades i maj 1998, väntar nu på att ratificeras (bland annat av parlamentet). När ratificeringsprocessen är klar kommer EU att ha en starkare ram för att främja sina värderingar och intressen, även i känsliga frågor.

EU:s stöd för perioden 2007–2010 var cirka 30 miljoner euro, men det kommer att öka till 39 miljoner euro för 2011–2013, och mest fokus kommer att läggas på utbildning och rättsliga reformer, främjande av mänskliga rättigheter, kapacitetsuppbyggnad, hållbar utveckling, landsbygdsutveckling och socioekonomiska reformer.

Kommissionen vill försäkra ledamoten om att en av de frågor som ska främjas genom tekniskt bistånd är god förvaltning, inbegripet en bättre och öppnare förvaltning av landets inkomster från kolväten. Kommissionen är dock väl medveten om att detta är ett långsiktigt mål. Turkmenistan är inne i en ömtålig process av ekonomisk diversifiering och politisk öppenhet; vissa viktiga villkor är nödvändiga för att landet ska kunna uppfylla kraven på en helt öppen förvaltning av inkomsterna från kolväten, t.ex. hög standard på företagsstyrning och offentlig styrning samt förekomsten av ett civilsamhälle. Frågan om öppenhet är verkligen en förvaltningsfråga av mer omfattande regional och internationell angelägenhet, och den måste hanteras som en del av reform- och moderniseringsprocessen. Tack vare den mer intensiva dialogen mellan EU och Turkmenistan och det ökade samarbetet i framtiden hoppas kommissionen att EU-biståndet när det gäller god förvaltning kommer att ge önskvärt resultat i syfte att hjälpa Turkmenistan att uppfylla internationella standarder. Även om EU inte bidrar till stabilitetsfonden kommer unionen genom sitt tekniska bistånd och sin politiska dialog att främja principerna om bättre och öppnare förvaltning av landets inkomster från kolväten, så som nämndes ovan.

När det gäller EU:s samarbete med Turkmenistan på energiområdet vill kommissionen klargöra att detta samarbete befinner sig på ett mycket tidigt stadium. EU undertecknade ett samförståndsavtal om energi med Turkmenistan i maj 2008. Det rör sig om ett brett samarbete som omfattar diversifiering av energiförsörjningsvägarna, hållbar utveckling av energikällor, utbyte av politisk, rättslig och teknisk sakkunskap samt användning och utveckling av nya energikällor, särskilt inom förnybar energi.

Det är tydligt att Turkmenistan kan spela en viktig roll för att hjälpa EU att diversifiera sin energiförsörjning genom att bidra till utvecklingen av en sydlig energikorridor (inklusive Nabuccoprojektet). När EU handskas med dessa frågor måste vi göra en noggrann avvägning mellan att tillvarata vårt intresse på energiområdet och att trycka på för politiska och demokratiska reformer i Turkmenistan.

Avslutningsvis vill kommissionen försäkra ledamoten om att den har en övergripande strategi för förbindelserna med Turkmenistan som syftar till att etablera ett långsiktigt och brett samarbete, till förmån för både Turkmenistan och EU samt alla våra medborgare.

En Albaniengrek hemmahörande i Himara dödades enligt albanska myndigheter den 12 augusti 2010 i sin hemmaregion. Händelsen har tillsammans med indikationerna på att gärningsmännen hade etniska motiv utlöst oroligheter bland Albaniens grekiska minoritet.

Följer EU det rättsliga efterspelet till denna händelse?

Har det vidtagits några åtgärder för att bringa fullständig klarhet i fallet?

Vad kommer EU att göra för att se till att personer som odlar etniskt hat blir dömda och isolerade?

(EN) Kommissionen är medveten om den händelse som nämns av parlamentsledamoten och följer noga utvecklingen av fallet. Den påstådda huvudgärningsmannen har överlämnat sig till polisen och är nu föremål för utredning av de albanska rättsliga myndigheterna. Kommissionen kommer att övervaka behandlingen av fallet i enlighet med principerna om mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen.

Kommissionen förbereder för närvarande sitt yttrande om Albaniens ansökan om medlemskap i Europeiska unionen. Detta yttrande, som ska offentliggöras i november 2010 som en del av det årliga utvidgningspaketet, kommer att omfatta en analys av om landet är redo för medlemskap med tanke på Köpenhamnskriterierna, där respekten för mänskliga rättigheter och särskilt skyddet av rättigheter för personer som tillhör minoriteter är av största betydelse. Samtliga ansökarländer är medvetna om betydelsen av att uppfylla dessa kriterier för att komma närmare en anslutning till EU.

Konsolidering av de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen är ett viktigt inslag i den pågående politiska dialogen med de albanska myndigheterna. Dessutom tillhandahåller EU utvecklingsstöd och tekniskt stöd, genom sitt instrument för stöd inför anslutningen, för att stärka institutionerna på detta område.

I den förordning som handlar om djurförsök för vetenskapliga ändamål utesluts inte försök med embryonala stamceller som alternativ. Detta ger upphov till betydande moraliska kontroverser i många medlemsstater och bland medborgare.

Kan kommissionen redogöra för skälen till beslut som detta och garantera att enskilda medlemsstaters hållning i frågan respekteras enligt subsidiaritetsprincipen?

(EN) Användning av mänskliga embryonala stamceller väcker etiska frågor, och det finns ingen enighet inom EU om huruvida användning av mänskliga embryonala stamceller bör tillåtas eller inte. Därför anser kommissionen att användningen regleras bäst på nationell nivå och att EU-lagstiftningen bör förbli neutral i detta avseende.

Direktiv 86/609/EEG om skydd av djur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål⁽¹⁾ reviderades den 8 september 2010⁽²⁾. Användningen av alternativa metoder utan djurförsök inklusive frågan om mänskliga embryonala stamceller diskuterades ingående under de förhandlingar som föregick antagandet, och man fann en lösning för att bemöta dessa problem som nu ingår i den nya lagstiftningen. Den nya reviderade texten respekterar subsidiaritetsprincipen till fullo.

Det reviderade direktivet lämnar uttryckligen över beslutet om huruvida de får användas till varje enskild medlemsstat i artikel 13.1, där följande anges: ”Utan att det påverkar tillämpningen av nationell lagstiftning om förbud mot vissa typer av metoder ska medlemsstaterna se till att försök inte utförs om en annan metod eller teststrategi för att uppnå de eftersträvade resultaten, som inte innebär användning av ett levande djur, erkänns enligt unionslagstiftningen.”

Dessutom är det i detta sammanhang viktigt att notera att det för närvarande inte finns några metoder där mänskliga embryonala stamceller används som erkänns av unionslagstiftningen. Om sådana metoder utvecklas i framtiden och blir godkända kommer beslutet om huruvida de ska föras in i EU-lagstiftningen att vila på medlemsstaterna.

En epidemiologisk studie som utförts vid Atens universitet visar att dödsfallen på grund av cancer bland invånarna i kommunen Oinofyton under perioden 1999–2009 ökade med 14 procent i förhållande till motsvarande uppgifter för de övriga invånarna i Boiotiens län. Studien bekräftar resultat från tidigare studier och de klagomål som invånarna i området framfört. Orsaken till att cancerfallen ökar (25 procent av dödsfallen under perioden i fråga) är att det sedan länge har förekommit sexvärt krom i vattnet i Oinofyton. Dödsfallen på grund av levercancer, njurcancer och cancer i urinblåsan hos kvinnor samt lungcancer har ökat. De grekiska regeringarna har, trots invånarnas och arbetstagarnas kontinuerliga massprotester, inte vidtagit en enda åtgärd av betydelse för att stoppa industriernas förorening – som särskilt drabbar floden Asopos vatten och dess flodbädd – och för att åtgärda miljöskadan och rena vattnet i området.

Har kommissionen för avsikt att lagstifta om strängare gränsvärden för sexvärt krom i dricksvatten? Hävdar kommissionen fortfarande att sexvärt krom inte är farligare än trevärt krom, trots att det är vetenskapligt bevisat att föreningar av sexvärt krom tillhör de allra farligaste och framkallar trippelskada, eftersom de är mutationsframkallande, cancerbildande och reproduktionstoxiska?

(EN) Ledamotens fråga handlar om industriföroreningar av ämnet sexvärt krom i kommunen Oinofyta (i länet Boeotia i Grekland), som påverkar floden Asopos och kvaliteten på dricksvattnet i kommunen. Kommissionen kan ge följande information.

Relevanta delar av EU:s miljölagstiftning är direktivet om farligt avfall⁽¹⁾ som innehåller skyldigheter för lämplig planering och hantering av farligt avfall, och ramdirektivet för vatten⁽²⁾, som föreskriver att miljömålet ”god status” för allt vatten (floder, sjöar, grundvatten och kustvatten) som regel ska uppnås senast 2015, och att senast den 22 december 2009 nödvändiga planer och program för att uppnå miljömålet ska ha utarbetats, samt direktivet om dricksvatten⁽³⁾, som innehåller kvalitetsnormer för dricksvatten.

När det gäller hanteringen av farligt avfall har kommissionen dragit Grekland inför EG-domstolen för oriktigt genomförande av avfallslagstiftningen.⁽⁴⁾ I sin dom av den 10 oktober 2009 fann domstolen att Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 91/689/EEG, jämfört med direktiv 2006/12/EG⁽⁵⁾ och 1999/31/EG⁽⁶⁾. Kommissionen granskar för närvarande genomförandet av denna dom. Enligt de senaste resultaten från övervakningen finns det nu inga överskridanden av gränsvärdena för krom i dricksvattnet i kommunen Oinofyta; två borrhål med värden som överstiger gränsvärdena har stängts, och ett avtal har ingåtts med Attiki Water Company, som nu garanterar vattenförsörjningen i kommunen.

När det gäller ramdirektivet för vatten har Grekland hittills inte lyckats utarbeta de planer och program som krävs för att uppnå god status för alla vatten, och meddela kommissionen om dessa senast den 22 mars 2010. Därför har kommissionen inlett ett överträdelseförfarande mot Grekland.

I direktivet om dricksvatten

– definieras bindande kvalitetsnormer som ska följas vid konsumentens tappställe,

– fastställs en skyldighet att regelbundet kontrollera kvaliteten på dricksvattnet, och

– fastställs en skyldighet att göra tillräckliga och aktuella uppgifter om kvaliteten på dricksvattnet tillgängliga för konsumenterna.

För en rad parametrar har värden fastställts på EU-nivå (artiklarna 4 och 5, bilaga I)⁽⁷⁾. Samtidigt åläggs medlemsstaterna i artikel 5.3 i direktivet att fastställa värden för ytterligare parametrar som inte ingår i bilaga I (t.ex. sexvärt krom) där skyddet av människors hälsa på medlemsstaternas nationella territorium eller en del av detta så kräver.

De grekiska myndigheterna har, inom ramen för sin rapporteringsskyldighet för vattenförsörjningssystem som betjänar mer än 5 000 personer för åren 2005–2007, hittills inte visat på något åsidosättande av kvalitetsnormen för krom (50 mikrogram per liter), varken i länet Boeotia eller i något annat grekiskt län. Mindre system som betjänar färre än 5 000 personer ska inte rapporteras till kommissionen, men däremot är det en tvingande skyldighet även för dessa försörjningssystem att ge information till konsumenterna.

När det gäller en eventuell ändring av parametrar och värden överväger kommissionen för närvarande en översyn av direktivet om dricksvatten, och kommer att grunda sin bedömning på de senaste vetenskapliga rönen, särskilt Världshälsoorganisationens slutsatser⁽⁸⁾.

I Europa finns grupper som under religionens täckmantel missbrukar religiösa institutioner för att samla in pengar till terrorverksamhet och uppmana till stöd för kontroversiella program, till exempel Khalistani International, som lyder under Punjabi Pakistani Army.

Anser inte kommissionen att man närmare borde granska verksamheten inom religiösa eller kvasireligiösa institutioner som verkar i Europa, i syfte att förhindra finansiering av projekt som står i motsättning till europeiska normer på människorättsområdet?

(EN) Kommissionen är medveten om risken för att ideella organisationer eller välgörenhetsorganisationer missbrukas i syfte att finansiera terrorism. Såsom anges i handlingsplanen för att genomföra Stockholmsprogrammet⁽¹⁾ planerar kommissionen att under loppet av 2011 lägga fram ett meddelande om riktlinjer om förhindrande av finansiering av terrorism för ideella organisationer etablerade i EU. Meddelandet bör hjälpa medlemsstaterna att följa internationella normer i detta sammanhang, såsom specialrekommendation VIII från arbetsgruppen för finansiella åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (FATF), som ger staterna i uppdrag att se över lagar och förordningar som berör organisationer och andra juridiska personer som kan missbrukas för finansiering av terrorism. I likhet med FATF är kommissionen särskilt bekymrad över att ideella organisationer kan vara sårbara för missbruk i detta sammanhang.

Kommissionen har inrättat en nära dialog med den ideella sektorn för att diskutera riktlinjer för sektorn så att man kan förebygga missbruk för finansiering av terrorism. Till det ovan nämnda meddelandet planerar man att bifoga en uppsättning av sådana riktlinjer.