Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 oktober 2010 - Bryssel

9. Högtidligt möte – Östtimor

  Talmannen. – Välkommen till Europaparlamentet, herr president! Välkommen tillbaka efter 18 år.

Nästa punkt är ett tal av Demokratiska republiken Östtimors president, José Ramos-Horta.

Det är ett stort privilegium och en stor glädje för mig att välkomna president José Ramos-Horta. Några av er i parlamentet kommer ihåg hans besök för 18 år sedan. Han talade då om situationen i Östtimor i vårt underutskott för mänskliga rättigheter. På den tiden var ett fritt Östtimor endast en önskedröm och bara några modiga människor, oppositionsledare, kunde förespråka sådana visionära planer. Som företrädare för och aktiv medlem av oppositionen var han för oss här i Europaparlamentet den främste förespråkaren och visionären för ett fritt Östtimor. Det fanns en fredsplan som omfattade fem punkter: Tillbakadragande av de indonesiska trupperna, återinförande av mänskliga rättigheter, frisläppande av politiska fångar, insättning av FN-styrkor och slutligen en folkomröstning som planerades för 1999. President José Ramos-Horta och Carlos Felipe Ximenes tilldelades Nobels fredspris 1996 och tre år senare tilldelades den nuvarande premiärministern i Östtimor, Xanana Gusmão vårt eget Sacharovpris.

Resultatet av folkomröstningen 1999 utföll till förmån för Östtimors oberoende. Detta var början till den svåra uppgiften att avskaffa fattigdomen och underlätta försoningsprocessen i Östtimor. Europaparlamentet gav ett starkt stöd åt presidentens arbete och till myndigheterna i Östtimor. Fullständiga rättigheter till oberoende återinfördes tre år senare, 2002. José Ramos-Hortas vision och erfarenhet är viktiga, inte bara i Östtimor. I dag reser José Ramos-Horta runt och besöker många utvecklingsländer på många kontinenter och visar människor att det finns en väg, att det finns en utväg för fattiga länder, och att de kan börja på nytt och se till att deras medborgare får ett bättre liv och en bättre framtid.

Herr president! Jag välkomnar dig varmt och inbjuder dig att tala.

  José Ramos-Horta, Demokratiska republiken Östtimors president. – (EN) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med kommentarer på engelska, sedan övergå till portugisiska och därefter återgå till engelska.

Jag skulle kunna tala till er på fem av de europeiska språken, men det kommer jag inte att göra eftersom jag själv kommer att bli förvirrad och därför ska jag hålla mig till två språk: engelska och portugisiska.

Jag är tacksam för förmånen att få tala till denna vördnadsvärda institution, som är ett uttryck för Europas rika kulturella mångfald och dess demokratiska politiska kultur och institutioner. Min beundran för EU och för de institutioner ni har skapat, för den väg ni har gått från oenighet, rivalitet och krig till enhet, partnerskap och fred, demokrati, sammanhållning och välstånd samt för er djupa tro på solidaritet mellan olika folk gjorde att jag, som Nobelpristagare 2008, nominerade EU och Europeiska kommissionen till mottagare av Nobels fredspris.

I enda änden av jordklotet finns det överväldigande inflytandet och skuggan av den enda överlevande stormakten. I andra änden finns Asien med skuggan av två framväxande asiatiska jättar som reser sig över resten av regionen. Mellan dem kan den europeiska bron finnas – en bro som skulle kunna förena alla i ett nytt partnerskap för fred och välstånd. Detta sammanhållningens Europa sträcker sig från den vackra Atlantkusten, där Portugal är beläget, till utkanten av den gamla kontinenten där Asien börjar.

När jag står här och talar är jag särskilt tacksam mot denna vördnadsvärda institution, mot många av dess ärade ledamöter, mot Europeiska kommissionen och framför mot dess ordförande, vår vän José Manuel Durão Barroso, som i över tre årtionden har stött oss i vår långa strävan efter frihet.

Som ung politiker och diplomat, först som statssekreterare, sedan som utrikesminister och senare som Portugals premiärminister, var han en klok och lidelsefull förespråkare för Östtimor, liksom även för Afrika, Asien och Latinamerika.

Men jag får inte underlåta att tacka de många övriga ledamöterna av Europaparlamentet, av vilka några inte längre är här på grund av den oåterkalleliga åldersprocess som ingen av oss undgår.

I denna institution fann vi, från alla åsiktsinriktningar, från vänster till höger, att ni gav oss ett forum när man ingen annanstans gav oss möjlighet att göra vår röst hörd.

Det var t.ex. de portugisiska ledamöterna från alla partier i Europaparlamentet som på 1990-talet gav en del av sina egna löner till den person som i dag är vår utrikesminister, dr Zacarias da Costa. Han var här för fem år sedan som företrädare för motståndsrörelsen i Östtimor och det var de portugisiska ledamöterna i Europaparlamentet från vänster till höger som varje månad gav oss ett visst ekonomiskt stöd så att vi kunde ha ett kontor här i Bryssel.

Det var också denna institution som för första gången någonstans i världen gav oss ett pass, ett identitetskort för att företräda Östtimor i parlamentet för att kunna tala för Östtimors sak.

När jag kommer tillbaka hit kommer jag därför med en enorm känsla av tacksamhet till er alla.

Tillåt mig nu att övergå till portugisiska. Jag kommer att ta upp frågan om millennieutvecklingsmålen, hur vi har det i mitt land och vad vi förväntar oss att världssamfundet ska göra för att hjälpa oss och andra.

(PT) Östtimor var inget självständigt land 2000 och först när vi lade fram vår första rapport om millennieutvecklingsmålen 2004 fastställde vi de första mål som skulle uppnås.

Under de senaste tre åren har Östtimor levt i fred, vilket har gjort det möjligt för oss att få en kraftig ekonomisk tillväxt på mer än 12 procent per år, en minskning av fattigdomen med 9 procent under de senaste två åren, en minskning av barnadödligheten och dödligheten för barn som är yngre än fem år då de mål som fastställdes för 2015 redan har nåtts. Antalet barn som går i skola ökade från 65 procent 2007 till 83 procent 2009–2010 och analfabetismen bland vuxna försvinner gradvis tack vare ett samarbetsprogram mellan Östtimor och Kuba.

Vi förväntar oss att analfabetismen i Östtimor ska vara utrotad inom två eller tre år. Omkring 30 procent av landets budget anslås till folkhälsa och utbildning. Denna totala förändring är ett resultat av offensiv offentlig finansiering av sociala program, bland dem direkta överföringar av pengar till gamla, änkor, funktionshindrade och veteraner, samt beslutsamma ansträngningar att utvidga odlade områden och öka livsmedelsproduktionen.

Vi slutför färdplanen för vår strategiska utvecklingsplan 2010–2030. Genom den blir det möjligt för oss att befria vårt folk från århundraden av fattigdom och att öka deras levnadsstandard så att den når upp till övre medelklassnivå fram till 2030.

När det gäller förvaltningen av våra oljeresurser gläder det mig att notera att initiativet för öppenhet i utvinningsindustrin (Extractive Industries Transparency Initiative) i sin rapport av den 1 juli 2010 rankade Östtimor som nummer ett i Asien och nummer tre i världen, när det gäller styrka, öppenhet och effektivitet att förvalta vinsterna från gas och olja.

Omkring 30 procent av ledamöterna i vårt parlament är kvinnor. Inom den verkställande makten har vi kvinnliga chefer för viktiga departement som finans, rättsliga frågor, social solidaritet och en kvinnlig allmän åklagare för republiken. Vi har ett permanent ungdomsparlament med 130 ledamöter som nyligen har valts över hela landet. De ungdomar som valdes in i detta parlament är mellan 12 och 17 år. Vi har alltid velat att det ska vara en jämn könsfördelning i ungdomsparlamentet. Ändå har våra förväntningar överträffats: Ungdomsparlamentet har 68 kvinnliga ledamöter och 62 manliga.

Östtimor är stolt över att ha antagit en av världens humanistiska konstitutioner, där dödsstraffet är bannlyst och det längsta fängelsestraffet är på 25 år: Vi har inga livstidsstraff. Vi har ratificerat alla viktiga internationella fördrag om mänskliga rättigheter. Vi har redan lagt fram två rapporter om fördragen till de relevanta institutionerna och vi kommer att fortsätta att ägna ansträngningar åt att ytterligare stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, för friheten och för värdighet för alla. I vår konstitution erkänner vi den internationella rättens företräde framför den nationella lagstiftningen. Med andra ord måste vår lagstiftning vara i linje med den internationella rätten.

Med er tillåtelse kommer jag nu att övergå till engelska.

(EN) Jag kommer nu att ta upp frågan om klimatförändringarna – naturligtvis mycket ytligt på grund av tidsbegränsningen här i parlamentet.

Trots att det är ett faktum att de rika och mäktiga har bidragit mest till att försämra miljön i världen erkänner vi att vetenskapens, teknikens och industriernas framsteg under de senaste 200 åren har inneburit enorma fördelar för alla, även om dessa fördelar har fördelats på ett ojämlikt sätt.

Men vi som lever i utvecklingsländerna får inte beskylla bara de rika och mäktiga för den skada som har tillfogats vår jord. Vi måste erkänna att vi bär en del av ansvaret för förstörelsen av våra skogar, sjöar, floder och hav. Asien har inte mindre ansvar än Förenta staterna och Europa att dämpa klimatkatastrofen. Vi utgör nästan hälften av jordens invånare. Bara detta innebär att vi utövar ett enormt tryck på marken, mineralerna, skogarna och vattnet. För att modernisera våra ekonomier och förbättra livet för hundratals miljoner av de fattiga i Asien använder vi alltmer energi som utvinns från vår planet. Många av de växande stormakterna i Asien beger sig nu över haven och söker efter energi på annat håll – i Afrika och Latinamerika.

Därför efterlyser Östtimor – i samarbete med Maldiverna, två av de minsta länderna i Asien – en gemensam asiatisk agenda om en hållbar utveckling som bygger på miljöskydd och återvinning, på mark- och vattenförvaltning, hälsovård och utbildning för alla och på avskaffandet av fattigdom och analfabetism.

Jag har en vädjan till de rika och mäktiga. De rika och mäktiga bör fråga sig själva om de har uppfyllt de löften de gav framför TV-kamerorna och om den tidigare politiken har varit effektiv, när det gäller att ta itu med underutveckling och extrem fattigdom.

Alltför ofta klandras utvecklingsländernas ledare för bristen på förbättringar i våra människors liv, trots det generösa utvecklingsstöd vi sägs ha mottagit från de rika.

Men givarna bör också göra en ärlig och kritisk analys av politiken. Vi vet att det finns en genuin solidaritetskänsla hos vanliga män och kvinnor – i Förenta staterna, Europa och Japan – för deras medmänniskor i värdens fattigare regioner, men givarna måste också effektivisera det långdragna, betungande, överflödiga, bortkastade, onödiga och byråkratiska pappersarbete som dränker och avskräcker var och en i våra länder.

(Applåder)

Givarna måste investera mer av varje dollar de utlovar på landsbygdsutveckling, jordbruk, livsmedelssäkerhet, vatten och sanitet, vägar, hälsovård och utbildning. För att stärka de nationella institutionerna och de demokratiskt valda ledarna måste givarna ge mer direkt sektorsuppdelat budgetstöd för att göra det möjligt för dem att tillhandahålla tjänster och utveckling till människorna.

Det är nedslående att bara en handfull rika länder har uppfyllt målet på 0,7 procent av bruttonationalprodukten för utvecklingsstöd. Samtidigt glömmer man i stor utsträckning de generösa åtaganden som har gjorts i de internationella konferensernas strålkastarljus – sida vid sida med filmstjärnor och rocksångare – där Hollywoodridåerna faller och strålkastarbelysningen släcks.

Det är ännu mer nedslående att se hur snabbt man utan svårighet hittar tiotals miljarder dollar för att rädda konkursdrabbande banker, försäkringsbolag, bedrägliga fastighetsbyråer och föråldrade bilindustrier och hur tiotals miljoner dollar betalas ut i bonus till inkompetenta personer och skurkar som bär ansvaret för finanskrisen – och ändå har decennier av vädjanden till de rika att öka utvecklingsstödet till främmande länder mött stort motstånd.

Vi anser att ett klokt och rättvist sätt att bistå länder som lider av följderna av den ekonomiska härdsmältan är att skriva av skulden för de minst utvecklade länderna och för små östater under utveckling och att omstrukturera skulden för de skuldländer som står inför enorma inre och yttre utmaningar – t.ex. instabilitet, klimatförändringar och extremism – i många delar av världen, framför allt i Sydasien och området kring de stora sjöarna i Afrika.

Östtimor är privilegierat eftersom vi inte har ett enda öre i utlandsskuld och därför är inte vår vädjan till er motiverad av egenintresse. Om ni öppnar den ekonomiska årsboken för 2010 – pocketupplagan – kommer ni att hitta några intressanta uppgifter där. Östtimor har i dag det största överskottet i världen som andel av sin bruttonationalprodukt och inte ett öre i utlandsskuld. Ändå känner vi oss solidariska med de länder som i årtionden har dragit på sig skulder som de i dag inte kan betala och som bakbinder hundratals miljoner människor i världen. Om det har varit möjligt att nästan över en natt mobilisera miljarder dollar för att rädda konkursdrabbade banker och försäkringsbolag måste det också finnas en moralisk skyldighet och politisk klokhet som gör det möjligt att hitta ett mycket mindre belopp för att fullgöra de utvecklade ländernas förpliktelser mot de fattiga i tredje världen, och för att ratificera några av de obalanser som är utmärkande för dagens värld.

När jag i dag talar till er med en djup känsla av tacksamhet – till Europaparlamentet, till de europeiska ledarna och till alla våra utvecklingspartner – vill jag ödmjukt även erkänna våra egna misslyckanden och begränsningar. Vi i Östtimor och i en stor del av utvecklingsländerna bör inte byta roller genom att predika för västvärlden – som vedergällning för att västvärlden har predikat för oss i årtionden. Vi bör också se oss själva i spegeln och samvetsgrant besvara våra egna frågor. Vad har vi själva gjort för att lyfta de hundratals miljonerna av vårt folk från extrem fattigdom? Vi kan göra det. Vi kan alla göra bättre i Östtimor och på andra platser.

Vi har gjort väldiga framsteg under de senaste tre åren. Vårt land har bara varit självständigt i åtta år. Jag har delgett er några av siffrorna, men det finns många andra framstegsområden som inte kan mätas. De kan inte mätas, men de är lika viktiga. Vi har kunnat läka såren i vårt samhälle, försona delade samhällen och läka såren mellan oss och Indonesien, med vilket vi delar en 24-årig tragisk historia. I dag har Östtimor och Indonesien det bästa förhållande två grannar kan ha. Vi har kunnat bygga broar med hela regionen. Vi har upprättat diplomatiska förbindelser med över 100 länder. Detta är framsteg som inte kan beräknas eller mätas. Trots de djupa såren efter 24 års ockupation hyser vårt folk ingen fientlighet mot någon.

Det är vår tro och vår övertygelse. Vi är beslutna att leva upp till vårt folks förväntningar och leda människorna mot en fredlig och blomstrande framtid.

Må Gud, den allsmäktige och barmhärtige välsigna oss alla.

(Applåder)

  Talmannen. Tack så mycket, herr president!

För 18 år sedan visade du, som ledare för oppositionen i Östtimor, stort mod och stor klarsyn. I dag är du president för ett fritt, demokratiskt och oberoende land.

Jag gratulerar dig, president José Ramos-Horta, och önskar ditt land och ditt folk allt gott. Tack för ditt tal.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: ROBERTA ANGELILLI
Vice talman