Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 oktober 2010 - Bryssel

13. Lissabonfördragets sociala bestämmelser (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalande om Lissabonfördragets sociala bestämmelser.

  Philippe Courard, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Tack för att ni gav mig möjlighet att tala på vice premiärminister Laurette Onkelinx vägnar om de olika nya perspektiv på sociala frågor som Lissabonfördraget ger oss.

Jag tror verkligen att vi måste se på de sociala fördelarna i EU-lagstiftningen. Artikel 9 i fördraget innehåller en övergripande klausul om socialt skydd som ålägger EU:s institutioner att beakta de krav som är förknippade med främjande av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor.

Detta krav följer föreskriften i artikel 3.3 att den inre marknaden ska skapas genom en politik som bygger på en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas.

I enlighet med detta föreskrivs i artikel 9 att den sociala dimensionen ska beaktas vid fastställandet av all EU-politik. Det handlar om att återupprätta en rimlig balans mellan olika saker som vi kommer att behöva genomföra i praktiken. Detta är ett prioriterat och övergripande mål för det belgiska ordförandeskapet.

I framtiden kommer vi därför att behöva fästa mycket större uppmärksamhet vid de sociala konsekvenserna av den politik som utformas på EU-nivå. Samtidigt som vi behöver sträva efter en så hög tillväxt som möjligt i EU måste vi också verka för att frukterna av tillväxten fördelas på ett rättvist sätt mellan alla, och vi måste vara särskilt måna om de mest utsatta personerna.

Vi måste också ta hänsyn till den sociala dimensionen i den Europa 2020-strategi som antogs av EU vid rådets möte i juni, som ni vet. Denna strategi är inriktad på sysselsättning och tillväxt, och den innehåller ekonomiska, sociala, arbetsrelaterade och miljömässiga aspekter. Den grundar sig på ett begränsat antal kvantifierade mål och vissa riktlinjer.

Ett av de fem fastställda målen är särskilt tillägnat kampen mot fattigdom och social utestängning. Målet är att minst 20 miljoner människor ska ha kommit ur sin fattigdom senast 2020. Tillsammans med riktlinje tio utgör detta mål strategins sociala pelare.

Trots att vi kanske är besvikna över de bristande ambitionerna i strategin visar den ändå att det finns en vilja att uppnå ett specifikt och tydligt identifierbart mål som är nytt på detta område, och detta ger en ny dynamik som vi måste ta tillvara på. Medlemsstaterna kommer att bli tvungna att rapportera varje år i sina nationella reformprogram om vilka framsteg de gjort i genomförandet av detta mål.

Det har alltid varit min uppfattning att vi måste dra maximal nytta av den sociala dimensionen i EU 2020. Jag vill göra det belgiska ordförandeskapet till det mest socialt inriktade ordförandeskapet av alla. I detta sammanhang ger oss Europa 2020-strategin ett tillfälle att synliggöra dessa frågor: en europeisk socialpolitik. Detta kommer att vara en verklig utmaning, eftersom medlemsstaterna är fullt upptagna med att utforma sina reformplaner och därigenom sin politik för att uppnå de kvantifierade målen, och samtidigt är de upptagna med att utforma sina nationella budgetar, vilket begränsar deras ekonomiska frihet.

Dessutom ligger den finansiella krisen nära i tiden, och vi börjar endast långsamt märka av den ekonomiska återhämtningen. Därför måste vi se till att den finanspolitiska konsolideringen inte får negativa konsekvenser för sysselsättningspolitiken och den sociala politiken. EU 2020-strategin för tillväxt måste vara hållbar och inkluderande. Den får inte enbart sikta på tillväxt utan att generera arbetstillfällen. Den måste spegla en önskan att bekämpa osäkerheten på arbetsmarknaden. Därför måste vi verkligen prioritera fattigdomsbekämpning.

Det belgiska ordförandeskapet arbetar hårt i rådet för att få denna dynamik att fungera, men rådet är också medvetet om den roll som kommissionen måste spela i detta sammanhang. Vi bör verkligen uppmana kommissionen att agera kraftfullt i den här frågan. Här tänker jag på de flaggskeppsinitiativ som kommissionen måste anta – i synnerhet plattformen för att bekämpa fattigdom och social utestängning – och som måste bidra med ett bredare perspektiv på de sociala utmaningar som EU står inför.

Kommissionen måste bland annat använda denna metod för att föreslå hur vi på ett konkret sätt kan genomföra den nya övergripande sociala klausulen i artikel 9 i Lissabonfördraget.

Som ni kan se har det belgiska ordförandeskapet stora ambitioner, men jag tror verkligen att vi kommer att tillmötesgå våra medborgares behov och krav. Utan en social dimension är det europeiska projektet dömt att misslyckas. Här har även ni en uppgift att fortsätta debatten om den här strategin, inte bara på EU-nivå, utan också genom att lyfta fram den sociala dimensionen i era respektive länder.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! I den övergripande sociala klausulen i artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt fastställs följande: ”Vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet ska unionen beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd” och ”kampen mot social utestängning”. Kommissionen är fast besluten att genomföra denna klausul, bland annat genom att förbättra den sociala konsekvensbedömningen som en del av sitt övergripande system för konsekvensbedömning.

När det gäller det särskilda fallet med sociala tjänster av allmänt intresse anser kommissionen att det är viktigt att trygga rättssäkerheten för medlemsstaternas offentliga myndigheter. Kommissionen anser dock att det i detta skede inte är nödvändigt att inrätta en arbetsgrupp med flera intressenter för att hantera de svårigheter som vissa leverantörer av sociala tjänster av allmänt intresse upplever med tolkningen av reglerna för den inre marknaden.

Kommissionen är medveten om att ett betydande antal offentliga myndigheter och intressenter betraktar EU:s regler för sociala tjänster som ett hinder för organisationen och finansieringen av sådana tjänster. Samråden med offentliga myndigheter visar dock att de befintliga reglerna i stor utsträckning tar hänsyn till de särskilda egenskaperna hos sociala tjänster av allmänt intresse. De problem som har rapporterats beror mycket ofta på att man saknar kunskap och information om reglerna, eller på att man inte vet hur reglerna ska tillämpas.

Av detta skäl har kommissionen infört en strategi som inbegriper en interaktiv informationstjänst, dokument med vanliga frågor och utbildningsinitiativ för lokala offentliga myndigheter. Kommissionen håller på att uppdatera dokumenten med vanliga frågor. När detta är färdigt kommer kommissionen att lämna dem till medlemsstaterna och intressenter inom kommittén för socialt skydd.

Ett annat forum för diskussioner med medlemsstaterna är Rådgivande kommittén för offentlig upphandling. Vi har precis avslutat ett offentligt samråd om paketet för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som syftar till att förtydliga och förenkla tillämpningen av reglerna för statligt stöd till sådana tjänster. Kommissionen kommer att dela sin bedömning av de inkomna bidragen med parlamentet, Regionkommittén, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och medlemsstaterna. Precis som kommissionen har sagt vid ett flertal tillfällen kommer de sociala tjänsternas särskilda egenskaper att tas i noggrant beaktande vid översynen av paketet.

Dessutom har kommissionen de senaste åren haft en givande dialog med de främsta intressenterna om eventuella anpassningar till de befintliga EU-reglerna – i synnerhet inom kommittén för socialt skydd och parlamentets tvärpolitiska grupp för offentliga tjänster. I juli deltog kommissionen i ett seminarium som anordnades av det belgiska ordförandeskapet tillsammans med medlemsstaterna och olika intressenter. Dessa diskussioner visade återigen att det visserligen finns ett starkt och legitimt intresse av att finjustera vissa saker, men att det inte finns något verkligt behov av att ändra den grundläggande strukturen i de befintliga EU-reglerna för att anpassa dem till de särskilda egenskaperna hos de sociala tjänsterna av allmänt intresse. Mot bakgrund av detta är kommissionen medveten om att det belgiska ordförandeskapet har lagt fram några förslag i syfte att förtydliga och justera de befintliga reglerna. Kommissionen överväger allvarligt dessa förslag.

Jag vill också påminna om att vi kommer att få tillfälle att diskutera dessa förslag och eventuellt även andra förslag vid det tredje forumet om sociala tjänster av allmänt intresse, som anordnas den 26-27 oktober under det belgiska ordförandeskapets överinseende.

Slutligen håller kommissionen tillsammans med kommittén för socialt skydd på att utarbeta en frivillig kvalitetsram för sociala tjänster. Under arbetet med denna ram har kommissionen haft ett mycket nära samarbete med viktiga intressenter, sociala partner, lokala myndigheter, tjänsteleverantörer och tjänsteanvändare.

Sammanfattningsvis är kommissionen fast besluten att genomföra den nya övergripande sociala klausulen, inbegripet kopplingen till sociala tjänster av allmänt intresse.

Som jag har förklarat finns det flera forum för diskussion och dialog med intressenter för sociala tjänster av allmänt intresse. Därför ser inte kommissionen något behov av att inrätta ytterligare en arbetsgrupp. Kommissionen är dock fast besluten att ta itu med de problem som drabbar vissa leverantörer av sociala tjänster av allmänt intresse när det gäller tolkningen av reglerna för den inre marknaden, bland annat genom den kommande inremarknadsakt som ska antas av kommissionen före slutet av oktober.

  Andreas Schwab, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Lissabonfördraget gav inte EU några grundläggande nya befogenheter inom socialpolitiken. Artikel 9 – detta har rådets företrädare redan nämnt – utökar de befintliga befogenheterna inom ramen för den grundläggande princip om en social marknadsekonomi som är mycket viktig för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och som vi införde i Europeiska konventet, som i själva verket beredde vägen för Lissabonfördraget.

Vår andra poäng är att den tidigare kommissionsledamoten Mario Montis rapport om att sätta medborgarna i centrum i EU på ett intressant och värdefullt sätt bidrog till frågan om hur vi ska kunna kombinera de stora positiva impulserna från den inre marknaden med den gemensamma konsumentmarknadens sociala aspekter. Därför, kommissionsledamot László Andor, väntar vi med spänning på den så kallade inremarknadsakt som kommissionsledamot Michel Barnier just nu arbetar med. Vi anser att detta verkligen kan hjälpa oss att ta itu med Monti–Kroes-paketet på ett konstruktivt sätt. Vi tvivlar dock på att upprivandet av direktiven om offentliga upphandlingar och upprättandet av ett koncessionsdirektiv i slutändan kommer att leda till att vi verkligen kan styra in den inre marknaden på rätt spår, eftersom vi självklart inte vill att den offentliga sektorn ska svälla ännu mer.

Rådets företrädare har redan nämnt detta, men hur bra och viktigt det än kan vara med social konsolidering är det ännu viktigare – och detta säger jag som en del av den yngre generationen här i parlamentet – att vi inkluderar alla skuggbudgetar när vi behandlar den sociala konsolideringen. Professor Bernd Raffelhüschen från Freiburg har talat om att vi har en mängd dolda budgetar när det gäller pensionsskulder. Det är också viktigt att vi utformar en politik som ger den yngre generationen en rättvis chans under det kommande årtiondet.

Därför anser jag att vi tillsammans står inför stora utmaningar, och rådets företrädare har redan nämnt detta. Jag tror att Europaparlamentet och Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har samma uppfattning om denna utmaning och om att vi bör göra allt vi kan för att stödja Europeiska kommissionens insatser, både när det gäller åtgärdspaketet för den inre marknaden och de sociala åtgärder som måste komplettera denna inre marknad mot bakgrund av den sociala marknadsekonomin. Därför ser jag fram emot ytterligare debatter och jag tackar för er uppmärksamhet.

  Proinsias De Rossa, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka rådet och kommissionen för deras uttalanden i dag, och jag vill tacka gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, De gröna/Europeiska fria alliansen och Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster för att de stödde vår begäran om att föra in denna fråga på dagens dagordning.

De nya sociala klausulerna handlar inte bara om tjänster av allmänt intresse, vilket antyddes i inlägget från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) tidigare i eftermiddags. När det gäller sociala tjänster av allmänt intresse måste vi ta fram slutsatser om dessa frågor som har debatterats mycket under många år, i stället för att återanvända gamla argument.

Som föredragande för betänkandet om framtiden för sociala tjänster av allmänt intresse ser jag fram emot att samarbeta med alla grupper som inser att det behövs en stark social marknadsekonomi, och jag hoppas kunna lägga fram konkreta förslag för att lösa de problem som drabbar leverantörer av sociala tjänster av allmänt intresse.

Som ni säkert vet har EU-medborgarna höga förhoppningar när det gäller utformningen av en mer konsekvent och dynamisk social dimension i EU:s politik och lagstiftning efter antagandet av Lissabonfördraget. En av de viktigaste debatterna på Irland under folkomröstningarna om Lissabonfördraget gällde de nya sociala klausulerna, inklusive artikel 3, artikel 9, artikel 14 och det sociala protokollet, samt många andra som gällde funktionshinder och jämlikhet.

Det är alltid viktigt att vi lever upp till medborgarnas förväntningar. Det är dubbelt så viktigt nu i den ekonomiska och sociala krisen för de många miljoner medborgare som redan har förlorat och många fler som kommer att förlora sina arbeten, sina hem, sina besparingar, sina pensioner, sina offentliga hälso- och sjukvårdstjänster och till och med utbildningsmöjligheter för barnen på grund av krisen och de åtgärder som vidtas.

Det skulle verkligen skada EU:s stabilitet om kommissionärskollegiet och rådet anser att dessa nya artiklar i Lissabonfördraget inte förändrar något och fortsätter att betrakta de sociala målen som mindre viktiga än marknadsmålen. Om vi inte tar vårt ansvar kommer extrema främlingsfientliga partier och intoleranta politiska partier att stå beredda att dra nytta av den ilska och det missnöje som råder i EU.

Min specifika begäran till kommissionen och rådet i dag är att de ska inse att vi behöver en dynamisk process för att göra framsteg när det gäller tjänster av allmänt intresse, i synnerhet sociala tjänster av allmänt intresse.

Jag beklagar dagens uttalande av kommissionsledamot László Andor. Jag hoppas kunna övertyga honom under de närmaste månaderna om att han har fel, att vi faktiskt behöver en dynamisk process, att vi faktiskt behöver en arbetsgrupp på hög nivå där inte bara han och andra medlemmar från generaldirektoratet ingår, utan även medlemmar från det civila samhället, fackförbund, rådet och Regionkommittén.

Vi behöver en mekanism som kommer att driva igenom den förändring som alla inser att vi behöver. Jag har hört kommissionsledamot László Andor säga, och jag har hört José Manuel Barroso säga att intressenterna tydligen säger att det inte finns något verkligt problem. Det är inte vad intressenterna säger till mig. Jag har träffat många av dem det senaste halvåret. De säger till mig att det finns administrativa problem och att det finns rättsliga problem, och att man omedelbart behöver ta itu med dessa. Men med tanke på vad kommissionsledamot László Andor och rådet sade här i dag befarar jag dock att man inte kommer att ta itu med dem omedelbart. Jag hoppas som sagt att jag kan få dem att ändra synpunkt under de kommande månaderna. Det finns dock ett akut behov av en mekanism på hög nivå som inkluderar intressenterna och ser till att nödvändiga beslut fattas och att de drivs igenom.

Jag anser att det är ytterst viktigt att parlamentet deltar i den processen. Vi bör komma ihåg att vi måste ta itu med problemen och visa att EU menar allvar med att skapa en social marknadsekonomi och inte en enskild inre marknad.

  Marian Harkin, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Här har jag en kopia av Lissabonfördraget som är tummad och full med anteckningar, understrykningar, vikta hörn och tefläckar. Under ett helt år var den min ständiga resekamrat när jag försökte att övertala irländarna att rösta ja. När irländarna frågade mig varför de skulle rösta ja sade jag att detta fördrag skulle innebära ett mer socialt inriktat EU.

För bara ett år sedan ratificerade vi fördraget, och nu måste vi politiker uppfylla våra löften. Vi har talat om den nya övergripande sociala klausulen – artikel 9 – som ålägger unionen att beakta de sociala konsekvenserna av sina beslut vid utformningen av sin politik. Detta är ett övergripande mål, och det ger oss större utrymme att vara mer ambitiösa när vi utformar, ändrar eller genomför EU-lagstiftning, men artikel 9 garanterar inte att politiken ger de önskade resultaten. Vi har ett kraftfullt verktyg, men vi måste ställa oss frågan om vi verkligen använder det eller om det bara är där för syns skull.

Den sociala politiken var dåligt införlivad i de ursprungliga fördragen, men jag anser att den är mycket starkare i Lissabonfördraget. Förutom protokollet om tjänster av allmänt intresse har man nämnt artikel 14 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Där anges tydligt medlemsstaternas och EU:s delade ansvar när det gäller tjänster av allmänt intresse. Hittills har EU tillämpat den inre marknadens regler, men i artikel 14 fastslås att EU och medlemsstaterna vid tillämpningen av fördragen ska ”sörja för att sådana tjänster utförs på grundval av principer och villkor, särskilt ekonomiska och finansiella, som gör det möjligt för dem att fullgöra sina uppgifter”. Detta är en ändring av EU-politiken och det måste framgå i kommissionens meddelanden och förslag.

Dessutom är direktivet mot diskriminering fortfarande blockerat i rådet. Det är en viktig rättsakt som måste genomföras. Samtidigt som de grundläggande principerna fastställs och lagstiftningen om den sociala politiken skyddas av Lissabonfördraget har vi ännu inte definitivt bestämt kursen för den framtida sociala politiken. Vi – kommissionen, rådet och parlamentet – kan och måste använda de verktyg som finns i Lissabonfördraget.

  Karima Delli (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr Courard, herr kommissionsledamot! Det främsta målet med EU, ett mål som framkommer i Lissabonfördraget, är att utveckla en social marknadsekonomi som eftersträvar full sysselsättning och sociala framsteg. Därför innehåller Lissabonfördraget en övergripande social klausul som fastställer att främjandet av en hög sysselsättning, ett fullgott socialt skydd och kampen mot social utestängning måste vara vägledande i fastställandet och genomförandet av all EU-politik.

Erkännandet av sociala rättigheter, och i synnerhet rätten till tillgång till tjänster av allmänt intresse, är bindande i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Stadgan innehåller rättigheter och principer, t.ex. rätten till försäkring, bostadsbidrag och sociala tjänster.

Hur kan ni, i upptakten till det tredje forumet om sociala tjänster av allmänt intresse som anordnas på initiativ av Europaparlamentet, påstå att endast konkurrensreglerna och reglerna för den inre marknaden behöver gälla för dessa sociala tjänster av allmänt intresse vid tillämpningen av Lissabonfördraget, utan att dessa regler anpassas till den särskilda organisationen och finansieringen av dessa tjänster?

Stämmer det inte t.ex. att tjänstedirektivet ifrågasätter funktionen hos sociala tjänster av allmänt intresse med en stark lokal anknytning bestående av lokala samhällsaktörer som inte strävar efter ekonomisk vinst? När kommer ni att sluta stoppa huvudet i sanden och äntligen ta ert ansvar som medlagstiftare i enlighet med den nya artikel 14 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt?

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag måste erkänna att Lissabonfördraget och dess sociala åtaganden ser bra ut på pappret. Men vi kan inte bortse från att hundratusentals människor demonstrerade på gatorna i Bryssel och andra europeiska huvudstäder. De protesterade mot en felaktig politik som inte var tillräckligt socialt inriktad.

Vi har knappt börjat ta oss förbi den värsta krisen, men vi hör redan från många regeringar att de offentliga skulderna måste begränsas. De säger att de räddningspaket som har fungerat som fallskärmar måste upphöra, och att investeringsprogrammen ska avskaffas. Kommissionen kräver att stabilitets- och tillväxtpakten ska skärpas. Stater där man betalar rimliga löner och där arbetsmarknaden fortfarande följer reglerna, eller där socialförsäkringssystemen är för ”sociala” – dvs. för dyra – ska straffas. Bankdirektörerna fortsätter som om ingenting hänt. Pensioner och löner ska sänkas, konsumtionsskatterna kanske ska höjas. Inbetalningarna till sjukförsäkringssystemet höjs medan tjänsterna minskar.

Mot bakgrund av EU-domstolens domar i målen Viking, Laval och Rueffert är det inte bara fackförbunden som befarar att den sociala balansen i EU är hotad. Fackförbundens krav på en klausul om socialt skydd förtjänar vårt fulla stöd. Arbetstagarnas rättigheter, fackliga rättigheter och sociala skydd måste uppfattas som lika viktigt, och till och med viktigare, än den inre marknaden och friheten att tillhandahålla tjänster. Detta måste tydligt fastställas i primärrätten. Jag tar upp dessa saker eftersom de aktuella paragraferna endast ser bra ut på pappret – i själva verket förändrar de ingenting.

Vi kan inte trygga den mänskliga värdigheten om vi inte upprätthåller vissa sociala minimistandarder. En klausul om social utveckling skulle förbättra EU:s kraftigt skamfilade rykte bland befolkningen och hjälpa dem att dämpa den sociala oron.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Inom Europeiska unionen ser vi enligt min mening en oroande utveckling när allt fler människor tvingas till arbete hos bemanningsföretag, till skensjälvständighet och tillfälliga jobb. Arbetstagarnas sociala rättigheter hamnar därmed i skymundan. I sin rättspraxis har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inte bara försämrat arbetstryggheten, utan engagerade företagare kan inte heller få socialt företräde vid tilldelning av offentliga beställningar.

Vi har fått höra att allting skulle bli bättre med Lissabonfördraget, men personligen har jag inte märkt särskilt mycket av någon social vändning. Genom Europeiska socialfonden försöker man till exempel minska de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan medlemsstaterna. Men om redovisningen och genomförandet av projekten leder till problem i många regioner, innebär det att socialfonden misslyckas med sitt mål. Jag måste också säga att friheterna på den inre marknaden avser alltför ofta de multinationella koncernernas friheter, vilka sätter press på lokala arbetsgivare, det vill säga små och medelstora företag. Jag anser att en förändring måste till så snart som möjligt.

  Jean-Paul Gauzès (PPE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! I Lissabonfördraget tilldelas Europa utan tvekan nya sociala mål. En hållbar utveckling i Europa grundas på en stark konkurrenskraft för den sociala marknadsekonomin, vilket innebär full sysselsättning och social utveckling, bekämpning av social utestängning och diskriminering, främjande av rättvisa och utrotning av fattigdom. I Lissabonfördraget bekräftas rollerna för arbetsmarknadens parter och den sociala dialogen mellan fackföreningar och representanter för arbetsgivarorganisationer främjas på europeisk nivå.

När det gäller dessa olika punkter är situationen säkert inte sådan som vissa talare beskriver här. Man kan i dag dramatisera läget. Det stämmer att vi har oroande situationer, att krisen fortfarande inte är över och att den har sina följder. Men inom det här området vidtar EU åtgärder som vi måste förklara för våra medborgare, för att få ordning i synnerhet inom finanssektorn. I det avseendet är EU bland de första som genomför en organisation av finanssektorn, något som vi arbetar för.

Låt mig få göra några anmärkningar. När det gäller i synnerhet tjänster av allmänt intresse, vill jag tydligt säga att vi bör beakta särskilda nationella förhållanden, för det stämmer att vissa medborgare är något oroade – jag tänker t.ex. på fransmännen – när de felaktigt tror att EU ifrågasätter allmänna tjänster som är en fransk tradition. När det gäller offentliga beställningar bör vi också beakta enskilda förhållanden och särskilt sådana som gör att flera offentliga myndigheter kan samarbeta.

Men socialpolitik är beroende av en sund ekonomi och ekonomisk tillväxt. Det är det primära målet i en social marknadsekonomi.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Herr talman! Till skillnad från vissa andra talare, tror jag inte att Lissabonfördraget förändrar lika mycket inom socialpolitiken som inom andra områden.

Vi har haft medbeslutande inom arbetslivet under många år nu, men i artikel 9 i avdelning II Allmänna bestämmelser anges bland annat en hög hälsoskyddsnivå för människor. Ett direktiv som påverkar detta är direktivet om elektromagnetiska fält och jag vet att kommissionen har granskat det. När utskottet för sysselsättning och sociala frågor behandlar direktivet om elektromagnetiska fält måste vi se till – och jag hoppas att alla medlemsstater instämmer i det – att senaste MR-teknik kan användas.

I Artikel 10 i avdelning II anges bekämpning av diskriminering. Som flera andra talare har sagt är det ytterst viktigt att vi ser till att rådet häver blockeringen av det övergripande direktivet om tillgång till varor och tjänster samt att andra medlemsstater som blockerar det tar tillbaka sina invändningar, i syfte att få till stånd ett direktiv om tillgång till varor och tjänster, som verkligen är icke-diskriminerande.

  Patrick Le Hyaric (GUE/NGL) . – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Man måste konstatera att det som dominerar i tillämpningen av Maastrichtfördraget inte är det som ni beskriver. Det är varken artikel 9 eller artikel 14 om skydd av allmänna tjänster. Det som gäller är snarare principerna för konkurrens, obegränsad frihandel, sämre socialt skydd, sämre pensioner och ersättningar samt avslag av rättvis skatteharmonisering.

Innevarande år utsågs t.ex. till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Tala om för oss vad ni har gjort för att bekämpa det, mina damer och herrar från kommissionen och rådet! Besluten som antagits under de senaste dagarna och som tvingar oss till allvarlig åtstramning – och kommissionen som uppträder som en riktig domstol för att se till att de genomförs – står i strid med varje enskilt socialt projekt. I stället för att tro att åtstramning och social tillbakagång leder Europeiska unionen ur krisen, anser jag att vi måste resonera på ett helt annat sätt. Social utveckling är en hävstång för att ta oss ur krisen.

Jag har därför ett förslag till er, som ni kan fundera på och ta upp i debatten. Förslaget innebär att man inrättar ett nytt system som tillåter Europeiska centralbanken att köpa upp – också genom sedelutgivning, som alla banker i världen för närvarande gör – alla eller delar av medlemsstaternas skulder vid behov och att man samtidigt inrättar en europeisk fond för mänsklig, social och miljömässig utveckling.

Med stöd från Europeiska centralbanken och Europeiska investeringsbanken skulle fonden användas för att utveckla allmänna tjänster – eller gemensamma tjänster av allmänt intresse, om ni så vill – och den skulle tillhandahålla stöd till industri, forskning och utbildning.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Trycket som kommissionen och de stora staterna i Europa utövar på länder med svagare ekonomier och högre fattigdomsnivåer går emot alla principer om ekonomisk och social sammanhållning som det belgiska ordförandeskapet har talat om här i enlighet med den så kallade ”sociala klausulen” i Lissabonfördraget – artikel 9.

Sanningen är den att man bara kunde göra undandag från det irrationella kriteriet i stabilitets- och tillväxtpakten när medlemsstaterna var tvungna att stödja bankerna i samband med problemen som uppstod till följd av det toxiska avfall som de hade framkallat. Nu när bankerna har sugit åt sig miljarder euro i statliga stöd och statsskulderna i länderna med de allvarligaste problemen snabbt har ökat, har trycket för att minska skulderna och underskotten återkommit utan tanke på sysselsättning, social integration eller universella rättigheter till allmän utbildning och hälsovård, bostäder, skäliga löner och pensioner. Man åberopar hållbara offentliga finanser medan åtstramningsåtgärderna som vidtas i vissa länder som Grekland och Portugal mångfaldigas, de sociala orättvisorna tilltar och en ökad arbetslöshet, fattigdom och social utestängning hotar 120 miljoner människor i Europeiska unionen.

Om det nya åtstramningsprogrammet genomförs som den portugisiska regeringen nyligen annonserade, kommer Portugal åter att hamna i en lågkonjunktur och det föranleder några frågor. Vad för slags socialt Europa är det? Under Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, var finns garantierna för de lägsta inkomster som vi kan konfrontera fattigdomen med? Var slutar integreringen mellan sociala och socialt hållbara mål och makroekonomisk politik? Var värnar man om och främjar man allmänna tjänster? När får vi en konsekvent social politik och en effektiv bedömning av de sociala konsekvenserna, av åtgärderna som vidtas enligt stabilitets- och tillväxtpakten, av konkurrenspolitiken, av den inre marknaden, av budget- och skattepolitiken och av den monetära politiken? Det är målet för arbetarnas kamper som blir allt fler i hela Europa.

  Othmar Karas (PPE). – (DE) Herr talman! De politiska målen är tydliga. Vi vill ha ett Europa med en hållbar social marknadsekonomi, grundläggande rättigheter, utan diskriminering, med full sysselsättning, en integrerad social klausul, social sammanhållning och tjänster av allmänt intresse som måste definieras genom subsidiaritet. Det är vårt mål. Men vi har alltför få instrument på europeisk nivå för att uppnå målet. De flesta instrumenten finns på medlemsstaternas nivå. Vi behöver få balans mellan ekonomiska, konkurrensmässiga och sociala instrument för att genomföra målen i hela Europa. Vi bör därför utvidga vår monetära union till att bli en ekonomisk och social union. Vi måste också tydligt säga att vi behöver agera mer solidariskt och att utbildning, kvalifikationer, tillväxt och sysselsättning inte får spelas ut mot Europas sociala aspekter. Det utgör faktiskt en förutsättning om vi ska bekämpa fattigdom, utestängning och de arbetande fattigas svåra situation.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Jag kommer precis från ett möte med den tvärpolitiska gruppen för allmänna tjänster. Jag undrar ibland om vi talar till samma personer. För er är allting bra. Flertalet berörda parter förstår i bästa fall ingenting om europeisk lagstiftning eller så förstår de den alltför väl.

Ni talar om att bedöma de sociala följderna av Europeiska unionens politik. Då vill jag säga följande till er: här har ni ett bra område att arbeta med – så sätt igång, gör något! Om det, så som ni hävdar, inte finns några problem med allmänna tjänster och i synnerhet med lokala allmänna tjänster, inled då en verklig, uttömmande översyn av liberaliseringen av allmänna tjänster i hela Europeiska unionen.

Fri och rättvis konkurrens skulle sänka priserna. Jag är fransyska. Jag ska bara ge er några exempel som kanske förklarar varför fransmännen är lite misstänksamma mot Europa i den här frågan. Priserna för posttjänster, järnvägs-, luft- och vattentransporter som har lämnats över till privata företag har ökat exponentiellt.

Med begreppet universal tjänst skulle man se till att alla fick tillgång till de mest grundläggande tjänsterna. I verkligheten räcker det knappt för de fattigaste människorna och diskrimineringen ökar. Var finns er stora omfördelning av rikedomar, när vi vet att ojämlikheterna mellan de rikaste och fattigaste fortsätter att öka i hela Europa?

Då så, herr kommissionsledamot, många ledamöter har redan ställt frågan, när kommer kommissionen att beakta följderna av artiklarna 9 och 14 i fördragen samt följderna av protokollet om tjänster av allmänt intresse? Med andra ord när kommer den att respektera parlamentets rättigheter? Vad är ni rädda för?

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Hela kommissionen anser liksom jag att vårt mål är att utveckla en social marknadsekonomi. I det här uttrycket är för mig personligen och för min portfölj ”social” viktigare än ”marknad”. Kommissionen måste naturligtvis till syvende och sist lägga fram, företräda och genomföra en väl avvägd strategi. Men jag har alltid företrätt de sociala målen och det har vi tagit på största allvar.

Jag noterade också i diskussionen att Europaparlamentet skulle bli besviket om kommande inremarknadsakt inte skulle innehålla en mycket stark social dimension. Vi har arbetat för att se till att detta mycket viktiga dokument förstärker de sociala frågorna. Jag har deltagit i den relevanta gruppen av kommissionsledamöter och jag har sett till att man tar upp frågor om pensioner och andra frågor, som är så betydelsefulla för att den europeiska ekonomins sociala dimension ska kunna stärkas.

Men det finns många andra frågor. Jag skulle utan tvivel sätta mig emot ett system med endast en typ av lösning, det vill säga inrättandet av en högnivågrupp för att se till att vi når resultat inom sociala frågor.

Det finns inget i mitt svar som invänder mot en dynamisk process för sociala tjänster av allmänt intresse. I upptakten till det belgiska ordförandeskapets konferens i oktober befinner vi oss faktiskt i en dynamisk process för sociala tjänster av allmänt intresse. Jag kommer att delta när konferensen både inleds och avslutas, och jag hoppas verkligen att man under konferensen kommer att ta upp ett antal frågor om sociala tjänster av allmänt intresse, så att vi får ytterligare riktlinjer.

Sociala tjänster av allmänt intresse behandlas med största allvar under kommande EU-plattform mot fattigdom som offentliggörs i slutet av året. Statssekreterare för social integration och bekämpning av fattigdom Philippe Courard hänvisade också till det i sin inledning.

Jag är öppen för att vidta ytterligare åtgärder. Men jag vill först se vad dessa evenemang och dokument leder fram till och vilka reaktioner vi får från olika europeiska aktörer. Även om man officiellt talar om en viss återhämtning, vill jag betona att vi befinner oss i ett mycket svårt skede av den ekonomiska krisen och att det fortfarande råder stor smärta inte bara på grund av hur krisen har slagit utan också som en följd av de åtgärder som vidtagits för att vi ska ta oss ur krisen.

Kommissionen har konsekvent uppmanat till hänsyn till de sociala tjänsternas och de utsatta gruppernas behov. Under de senaste veckorna har jag i många anföranden uppmanat till försiktighet när det gäller den makroekonomiska politiken i medlemsstaterna.

Budgetkonsolidering är oundviklig eftersom länderna har dragit på sig stora skulder. Men åtstramning – särskilt svångremspolitik – och målmedvetna nedskärningar är inte oundvikliga. Alla medlemsstater, även de som utsätts för marknadstryck, har utrymme för att överväga hur de ska komma fram till en balanserad budgetkonsolidering. Alla har kapacitet att göra avvägningar mellan olika åtgärder – kostnadsnedskärningar eller inkomstökningar – och de kan tillämpa rättvisa. De kan ta hänsyn till utsatta gruppers behov. Det är något som kommissionen har uppmanat till.

Även under dessa svåra tider manar vi till social medvetenhet. Här har det europeiska året varit till stor hjälp för oss. Det har varit en kampanj som har höjt medvetenheten och på så sätt har den varit framgångsrik för den bidrog till att vi nådde fram till de två mycket viktiga målen för Europa 2020. Utan kampanjen skulle vi inte ha varit framgångsrika och vi skulle inte ha nått de mycket ambitiösa målen att öka sysselsättningen och minska fattigdomen i EU.

Ingen tror naturligtvis att det sker över en natt. Vi måste förbättra våra instrument. Jag tar till mig det som ledamoten sade om Europeiska socialfonden (ESF). Den har inte fungerat perfekt, men vi befinner oss i en process där vi utforskar hur ESF skulle kunna förbättras när det gäller innovation, vad fonden bör arbeta med och hur den bör användas. Allt det ingår i en process. Vi har en serie konferenser där man diskuterar det, särskilt i samband med hur man ska hantera situationen för romerna, bland andra frågor. Det belgiska ordförandeskapet arrangerar en konferens särskilt om hur ESF bättre kan användas för att minska fattigdomen.

Jag är tveksam till att inrätta en ny fond. Jag anser att vi först måste utforska hur socialfonden kan användas med tillgängliga instrument för att förbättra sociala förhållanden. Här vill jag understryka Europeiska investeringsbankens roll när det gäller att utveckla infrastrukturen och tjänsterna i EU.

Ingen verkar för en privatisering av de sociala tjänsterna. De ligger främst under medlemsstaternas kompetens. Men om EU:s bestämmelser om offentlig upphandling eller statligt stöd till exempel tillämpas på rätt sätt och alla viktiga parametrar beaktas, kommer de att slå vakt om kvalitet, kostnadseffektivitet och insyn. Det är mycket viktiga mål och vi får inte undergräva dessa viktiga mål, särskilt insynen, när vi försöker nå andra mål, oavsett hur viktiga eller relevanta dessa är i sig.

Jag hoppas att ni tar till er det här och att det under kommande evenemang, särskilt nästa konferens om sociala tjänster av allmänt intresse och fattigdom, blir många tillfällen att diskutera hur vi går vidare. Jag kan försäkra er om att kommissionens arbete och min personliga agenda är mycket tydligt inriktade mot minskad fattigdom och förbättrade sociala standarder i Europa.

  Philippe Courard, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Jag vill tacka alla ledamöter för kvaliteten av deras inlägg.

Rådet har uppmanat kommissionen att utveckla en plattform som inte begränsas till fattigdom, utan som verkligen inför en bredare dynamik för att ta itu med kampen mot utestängning och den sociala välfärdens roll.

Jag vill också säga att bland åtstramningsåtgärderna som kommissionsledamoten just talade om, var det naturligtvis viktigt att beakta åtgärderna som skulle vidtas för att se till att åtstramningen inte ledde till att människor blev ännu fattigare. Kampen mot fattigdom får inte glömmas bort i dag.

Jag vill också tacka kommissionen för dess arbete med att upprätta en ökad rättslig säkerhet för sociala tjänster av allmänt intresse, särskilt när det gäller deras specifika egenskaper.

Vi vill verkligen att diskussionerna fortsätter, i synnerhet med kommittén för socialt skydd, och att dialogen med olika aktörer, både institutionella och icke-institutionella, förbättras. Precis som Proinsias De Rossa sade, är det uppenbart att Europaparlamentets arbete är och måste fortsätta vara viktigt i debatten om sociala tjänster av allmänt intresse. Artikel 14 utgör också ett viktigt inslag som vi måste använda i diskussionerna om sociala tjänster av allmänt intresse. Det kommer att vara ett av flera viktiga ämnen som kommer att diskuteras i samband med det tredje forumet den 26 och 27 oktober.

Slutligen, diskussioner om sociala frågor är svåra inom rådet på grund av budgetbegränsningarna, som ni känner till. Men sociala tjänster fyller nödvändiga och oumbärliga uppgifter som kräver mycket specifik uppmärksamhet och även om deras specifika egenskaper erkänns, innebär det att vi måste behandla dem på ett specifikt sätt.

Jag vill avsluta genom att tacka kommissionsledamot László Andor för hans dynamiska kraft och vilja att göra framsteg inom alla områden som rör sociala frågor.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Finanskrisen har bidragit till en allvarlig försämring av allmänhetens sociala situation i Europa. Det tog lång tid med hög arbetslöshet och svag ekonomisk tillväxt innan en återhämtning kunde skönjas. Europa 2020-strategin (EU 2020) syftar till att en plan upprättas för att underlätta ekonomisk tillväxt med fler arbetstillfällen och högre konkurrenskraft inom unionen. I fastställda initiativ anges den kurs vi bör hålla för att uppnå ett Europa för alla européer. I Lissabonfördraget förstärks Europas socialpolitiska dimension. Europa tillhör den europeiska allmänheten och en del av dess uppgift är att bidra till ökad sysselsättning samt förbättrade levnads- och arbetsvillkor. Jag vill betona den mycket viktiga dialogen mellan arbetsmarknadens parter samt de små och medelstora företagens roll som ekonomins drivkraft. Vi måste genomföra de sociala målen i Lissabonfördraget genom de specifika förslagen som ingår i EU 2020, t.ex. genom att fastställa initiativ som ”industripolitik för en globaliserad tid” eller ”en agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen”. EU måste bli mer konkurrenskraftigt och kunna möta globaliseringens utmaningar utan att göra avkall på att vara till för alla, samt sträva efter en hållbar utveckling som värnar om social integration.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) I Lissabonfördraget fastställs åter medlemsstaternas åtaganden för de grundläggande sociala rättigheter som angavs i europeiska sociala stadgan (1961) och i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter (1989). I Lissabonfördraget fastställs åter att Europeiska unionen verkar för en hållbar utveckling i Europa. EU:s ekonomi är en social marknadsekonomi som främjar hög konkurrenskraft. I målen läggs tonvikten på full sysselsättning, sociala framsteg samt miljöskydd och förbättring av miljön. EU bekämpar social utestängning och diskriminering samt främjar rättvisa och socialt skydd, jämställdhet, solidaritet mellan generationer och skyddar barnens rättigheter.

I augusti uppgick arbetslösheten i EU-27 till 9,6 procent och ungdomsarbetslösheten till 20 procent. Den ekonomiska och finansiella krisen har påverkat den sociala miljön dramatiskt och i dag är europeiska medborgare främst oroade över arbetstillfällen och livskvalitet. Europeiska unionen har snart 500 miljoner medborgare och därför måste en social aspekt ingå i Europa. I ett socialt Europa måste europeiska medborgare erbjudas arbetstillfällen och en skälig ersättning, ungdomarna måste få utbildning av hög kvalitet och möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, pensionärerna en skälig ersättning och hälsovård av hög kvalitet.