Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 6 oktober 2010 - Bryssel

18. Sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Véronique De Keyser, för utskottet för utveckling, om sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård (2010/2070(INI) (A7-0245/2010).

  Véronique De Keyser, föredragande. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Tack för att ni fortfarande sitter kvar här i kammaren. Detta betänkande är faktiskt ett svar på ett meddelande från kommissionen om global hälso- och sjukvård, men vi ville anlägga en något ovanlig vinkel och inrikta oss mycket mer på de för närvarande mycket framgångsrika ömsesidiga systemen i Afrika. Låt mig utveckla detta något.

Hälsotillståndet i Afrika är faktiskt rätt förfärligt, trots allt internationellt bistånd, och det beror på många faktorer, bland annat klimatförändringen, finanskrisen, krig, dåligt styre i vissa länder eller den girighet som skapas genom de rikedomar som finns i Afrika. Till detta kan man lägga stora pandemier som aids, malaria, tuberkulos och så vidare, och denna rad faktorer gör att vi står inför en verklig katastrof.

Så jag måste börja med att hylla det arbete som icke-statliga organisationer och vissa kyrkor utför, eftersom de gör ett verkligt utomordentligt jobb under katastrofförhållanden och i konfliktområden, men detta kan inte vara det långsiktiga svaret och är ingen hållbar lösning.

Det finns något som kallas vertikala fonder, som har nämnts och som används för att bekämpa stora sjukdomar som exempelvis aids, malaria och tuberkulos. Dessa sjukdomar får en hel del medel och är tämligen attraktiva när det gäller privata biståndsinsatser, eftersom människor känner att de ger till ett välkontrollerat ändamål. Dessa medel, som visserligen uppfyller sitt mål, täcker i praktiken dock endast en liten del av problemet. Tyvärr dör nämligen fler människor i Afrika i dag på grund av bristen på sanitär infrastruktur, bristen på dricksvatten – barn dör av dysenteri – eller bristen på lokala apotek, än av aids eller malaria.

Fokus har därför riktats mot en rörelse som funnits sedan 1990-talet och som tar sig uttryck i initiativ i form av försäkringssystem, men framför allt ömsesidiga system, som har dykt upp nästan överallt i olika afrikanska länder. Målet med dessa ömsesidiga system är naturligtvis att göra människor delaktiga i sin egen hälsovård. Vi måste inse att de inte kommer att bli självständiga, att de inte kommer att lyckas ordna all finansiering för sjukvård eller för tillgång till läkemedel, men i kombination med andra medel och andra bidrag kan de ändå sörja för hälso- och sjukvård och läkemedelsbehandling, och utöver det för delaktighet, som är ett slags social dynamik som slagit rot.

Det finns hundratals ömsesidiga system i olika länder och inom olika sektorer, som exempelvis ömsesidiga system för bland annat kvinnor och kaféägare. Utmaningen för oss är att stödja denna sociala dynamik, att finansiera den och att samordna den med tanken att den kanske en dag kommer att bli självständig, men inte ännu.

Sådana ömsesidiga system kan givetvis bara existera om det vid sidan av dem finns så kallade horisontella system. För varför ska man försäkra sig mot eller betala vid ohälsa eller kirurgiska ingrepp om det inte finns något sjukhus, någon läkare eller några läkemedel? Vi anser därför följaktligen att EU inte bara bör stödja, samordna och upprätthålla dessa ömsesidiga system, utan också tydligt betona horisontella system och grundläggande hälso- och sjukvård, även om det innebär att man delvis använder sig av vertikala fonder för att finansiera denna ”horisontella” hälso- och sjukvård, detta inslag av grundläggande hälsovård som är nödvändigt och som skapar den jämvikt som möjliggör de ömsesidiga systemens existens.

Det är dessa problem som betänkandet avser. Min talartid är slut, men jag kanske borde besvara de ledamöter som har farhågor i fråga om reproduktiv hälsa, vilket nämns i detta betänkande och är en fråga som jag fäster stor vikt vid.

  Niccolò Rinaldi (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Véronique De Keyser har redan sagt nästan allt som går att säga. Jag vill ägna denna minut åt en liten pojke som jag träffade den 1 december 2009 i Luanda, när vi besökte Angola inom ramen för gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen. Detta spädbarn höll på att dö i sin mors armar på grund av undernäring på Divine Providence Hospital i centrala Luanda, nära den plats där vi arbetar och nära det stadion som höll på att byggas för afrikanska mästerskapet, och var med andra ord omgiven av stora resurser.

Ändå var detta inte ett isolerat fall: varje dag i Luanda dör barn fortfarande av hunger, på grund av undernäring, i armarna på sina unga mödrar som inte fått lära sig något om näring och som ofta lämnas att klara sig själva.

För en kristen är situationer som denna en synd – en stor synd. För en politiker är de ett tecken på vår politiks misslyckande, och för den styrande klassen i detta land, Angola, är de också ett tecken på girighet och på orättvis rikedomsfördelning. Skälen till att denna pojkes existens på jorden blev så kort är en viktig tankeställare för oss, och jag hoppas att detta vittnesmål ska bidra till den reflexionen.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Trots att jag har vissa förbehåll i fråga om detta betänkande vill jag börja med att gratulera Véronique De Keyser. Hon har som så många gånger tidigare visat att hon greppar utvecklingspolitiken och verkligen bryr sig om levnadsförhållandena i världens olika delar.

Nivån på hälso- och sjukvården i Afrika söder om Sahara är beklaglig. Det bekymrar mig dock att Véronique De Keyser inte har godtagit åtminstone några av mina ändringsförslag. Det kan inte vara rätt att vi talar i positiva ordalag om slutdokumenten från Kairo och Peking, och att de sedan inte godkänns när jag hänvisar till dem. Det beror enligt vissa ledamöter bara på att vissa punkter kanske inte är förenliga med EU:s politik för reproduktiv hälsa. Det är beklagligt att vi inte vill respektera vikten av nationella och regionala särdrag och den historiska, kulturella och religiösa mångfalden i staterna i Afrika söder om Sahara. Detta kommer att göra att lokalinvånarnas hälsa blir lidande.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna erkänns hälsa som en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Jag anser personligen att denna rätt måste ha en nära koppling till den faktiska rätten till liv.

I Afrika söder om Sahara är förutsättningarna för dessa rättigheter mycket specifika och osäkra, och jag vill därför betona att EU måste inta en ansvarsfull och mänsklig inställning på hälso- och sjukvårdsområdet. Jag vill börja med att säga att EU inte bör främja avbrytande av graviditeter som en rättighet, eftersom denna så kallade rättighet inte erkänns i några internationella dokument som en så kallad grundläggande mänsklig rättighet. EU bör tvärtom som försvarare av de mänskliga rättigheterna världen över kontinuerligt stödja program för att skydda mödrar med barn i sin utvecklingspolitik och främja resultat som också är förenliga med fosters rätt till liv och skydd. För det andra vill jag återigen betona att EU och medlemsstaterna inte i handelsavtal bör införliva bestämmelser om immateriella rättigheter som hindrar att fattiga människor i utvecklingsländer får tillgång till grundläggande läkemedel och bidrar till den höga dödligheten i dessa regioner.

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman! Min kollega Andris Piebalgs kunde inte närvara här personligen, så jag ska på hans vägnar göra ett antal kommentarer och påpekanden. För att återigen vara helt uppriktig står kommissionen alltid till parlamentets förfogande, och det gläder mig verkligen att ha hört Véronique De Keyser och de övriga talarna uttala sig om ett ämne som länge har varit ett av mina personliga intressen. Dessutom, Véronique De Keyser, är det ingen slump att jag i mitt uppdrag som kommissionsledamot för inre marknaden och finansiella tjänster, utöver de besök som jag nu gör varje vecka i EU:s huvudstäder och efter mitt första besök i Förenta staterna, med tanke på att nästan alla våra transaktioner är transatlantiska, verkligen ville att mitt andra besök utanför EU skulle vara i Addis Abeba i slutet av juli, där jag mötte Afrikanska unionens ledare. Det beror på att våra öden är sammanlänkade och på att jag nu sedan många år tillbaka har förespråkat en ny partnerskapspolitik mellan våra två stora kontinenter.

Med tanke på många ämnen som är förenade med krisen och som hur som helst berör eller hänger samman med våra egna problem – till exempel samarbetet mellan våra marknader, kampen mot penningtvätt, finansiell reglering, den kamp som jag obevekligen för mot överdriven spekulation i jordbruksråvaror, framför allt i Afrika där många länder är beroende av import av livsmedel – beslutade jag och mina kolleger efter besöket att vi skulle fokusera på och stärka vårt samarbete.

Jag gratulerar er på Andris Piebalgs och mina vägnar till kvaliteten hos ert betänkande, där ni redogör för hälso- och sjukvårdssituationen i utvecklingsländerna, men jag måste tillägga att vi inte enbart talar om Afrika. För ett par veckor sedan besökte jag Haiti för att följa upp de besök som gjorts av mina kolleger Catherine Ashton, Kristalina Georgieva och Andris Piebalgs, och det var tydligt att det även utanför Afrika finns problem som måste övervinnas när det gäller sjukdomsförebyggande och folkhälsa i de fattigaste länderna.

Som Niccoló Rinaldi sade dör nästan 30 miljoner människor i förtid varje år i utvecklingsländerna, av orsaker som skulle kunna behandlas med de pengar som i EU eller Förenta staterna läggs bara på husdjursfoder, eller om vi tar en annan jämförelse, med ungefär 2 procent av de globala militära utgifterna. Den situationen är helt enkelt oacceptabel.

En livskraftig socialpolitik, däribland på hälsoområdet, bör vara central för en stats grundläggande funktioner inom ramen för en hållbar tillväxt för alla. Hälsa är inte bara en universell rättighet utan ingår också i den ekonomiska utvecklingen. Hälsosystem som bygger på utgifter per capita på mindre än 30 euro per år, vilket är 50 gånger lägre än EU-genomsnittet, kommer aldrig att vara tillräckliga för att få vårdpersonalen att stanna kvar i sitt yrke, garantera tillgången till grundläggande läkemedel eller ge människor lika tillgång till vård.

I det hänseendet vill jag på Andris Piebalgs vägnar tala om för er att vi kommer att fortsätta att kräva att Europeiska unionen ska fullgöra sina åtaganden om nivån och kvaliteten på det offentliga utvecklingsstödet till de tredjeländer som behöver det mest. Vad kommissionen beträffar är stöd för hälso- och sjukvårdssystemen ett prioriterat åtagande för vår utrikespolitik och ett viktigt inslag i vår politiska dialog med tredjeländer. Tredjeländerna sitter, som Anna Záborská säger, faktiskt inte alls alla i samma båt. Det är som ni sade till exempel stor skillnad mellan utvecklingsländerna och de mindre utvecklade länderna i Afrika.

Vi försöker dessutom främja denna strategi genom kommissionens aktiva deltagande i globala initiativ som exempelvis globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria, samt genom att interagera med andra offentliga och privata aktörer som är verksamma på detta område. Véronique De Keyser, ni hyllade med rätta de icke-statliga organisationernas arbete, som jag anser är föredömligt. För ett par dagar sedan såg jag på Haiti att dessa organisationer har en påtaglig och mycket avgörande betydelse för de administrativa och offentliga aspekterna av de olika åtgärder som vidtas av EU, fondsponsorerna eller Världsbanken.

En fullgod socialpolitik och hälsopolitik är oumbärlig för att nå konkreta resultat inom EU och i utvecklingsländerna. Att bara garantera att betydande resurser avsätts för stöd till våra europeiska partner kan inte vara tillräckligt. Vi måste också se till att vår interna politik är förenlig med exempelvis policyn i fråga om in- och utvandring för vårdpersonal eller handel med läkemedel, så att den globala effekten av den interna politiken också kan gynna eller åtminstone inte skadar de personer i världen som har störst behov av dem.

Inom mitt eget behörighetsområde vill jag göra två påpekanden som kan vara av intresse för dig, Véronique De Keyser. I utkastet till inremarknadsakt, som ska vara färdigt den 27 oktober, avser jag att prioritera den viktiga sektorn med socialt medvetna företag och att arbeta för en stadga för europeiska stiftelser. Vi bör i detta sammanhang här i Europa uppmuntra strukturer, icke-statliga organisationer och socialt medvetna företag genom att ge dem stöd i deras arbete för att hjälpa de fattigaste länderna eller utvecklingsländerna, framför allt på hälsoområdet.

Det finns också ett andra område som berör mig just nu, och det är förfalskning. I den plan som jag kommer att presentera för er under hösten om att bekämpa piratkopiering och förfalskning har jag införlivat flera avsnitt som vi kommer att finansiera och stödja – om teknik för att spåra förfalskade varor, om kommunikation med EU:s allmänhet och om utbildning av personal vid tullar eller EU:s yttre gränser.

Jag skulle dock också vilja ha ett avsnitt – och det har jag bett mina kolleger om – som avser samarbetet med de länder som dessa förfalskade varor kommer från och där varorna skulle kunna utgöra en avsevärd hälsorisk, särskilt om det rör sig om förfalskade läkemedel. Vi återkommer till den frågan i sinom tid.

Mot bakgrund av den analys som jag snabbt har beskrivit för er har unionen antagit slutsatser om sin roll i fråga om den globala hälsan. De är vår referenspunkt när vi ingriper i hälsofrågor. Som jag sade är resurserna för det officiella utvecklingsstödet inte tillräckliga, och det finns en punkt vars betydelse klart framgår av analysen i ert betänkande. Vi har inom EU många sätt att finansiera hälso- och sjukvårdstjänster, och de har sina styrkor och svagheter. Det finns ingen enda, perfekt lösning som passar alla lokala förhållanden. Det är tydligt att ett rent frivilligt försäkringssystem som bygger på privata finansieringsmekanismer inte heller vore tillräckligt för att ge lika och allmän tillgång till hälso- och sjukvård. Därför har de offentliga myndigheterna mycket stor betydelse när det gäller att reglera och finansiera hälso- och sjukvårdstjänster för att fastställa eller garantera principer om rättvisa och integration.

Vi förlitar oss i hög grad på parlamentets bidrag till denna insats för att stärka och öka solidariteten hos EU:s allmänhet och de övriga EU-aktörerna på detta område, främst de icke-statliga organisationerna. Jag tror att EU har mycket att lära men också mycket att dela med sig av till resten av världen, och att vi kan tillföra ett mervärde på detta område. Vi måste vara tydliga med att införa allt detta i vår strategi för hälsopolitiken i utvecklingsländerna, och jag för min del gläder mig över att kunna svara er och ta detta tillfälle i akt att ge uttryck för mitt personliga engagemang för dessa frågor.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Oförmågan hos de afrikanska länderna – som ofta är svaga länder som nyligen har tagit sig ur konfliktsituationer eller som saknar tillräckligt stabila institutioner eller tillräckliga resurser – att tillämpa en effektiv folkhälsopolitik och i synnerhet att garantera tillträdet till fullgoda hälso- och sjukvårdstjänster, är ett stort problem och ett globalt ansvar. Det är grundläggande att det finns en världsomspännande EU-vision för hälsa med vägledande principer som måste tillämpas för alla berörda strategiska sektorer. Investeringar i utbildning och kapacitetsuppbyggnad kommer att ge världsomspännande positiva hälsoeffekter, och jag uppmanar EU att aktivt stödja utbildningen av kvalificerad vårdpersonal. Det är av grundläggande vikt att EU:s medlemsstater ser till att deras migrationspolitik inte hindrar att vårdpersonal finns tillgänglig i tredjeländer. Jag kräver att de åtaganden som gjorts inom ramen för EU:s strategi för åtgärder i fråga om krisen med vårdpersonal i utvecklingsländerna ska uppfyllas. EU måste underlätta cirkulär migration som ett sätt att minska kompetensflykten från länder med problem.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Hälsotillståndet för befolkningen i Afrika söder om Sahara är en av de svåraste utmaningarna för EU:s humanitära politik och utvecklingspolitik. Jag anser att det tragiska i situationen bäst framgår av det faktum att invånarna i denna region har en förväntad livslängd som är omkring hälften av EU-medborgarnas. I betänkandet framförs klart och tydligt orsakerna till detta och nödvändiga lösningar framhålls, liksom vår del av ansvaret. De internationella medel som avsätts för hälso- och sjukvård är hälften så stora som medlen för utbildning. Utan att på något sätt förminska värdet av utbildning anser jag att denna brist på proportion återspeglar ett förbiseende som måste avhjälpas i framtiden.

Vidare gör industriländernas uppmuntran av läkares och sköterskors flykt från de afrikanska staterna att den nuvarande katastrofen tillåts fortsätta. Jag tror att större urskiljning, särskilt från EU-ländernas sida, när det gäller att rekrytera specialister inom liknande centrala områden skulle leda till betydande framsteg när det gäller att förbättra Afrikas hälso- och sjukvårdssystem.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den allmänna rätten till hälso- och sjukvård är tyvärr fortfarande långt ifrån en verklighet. Miljontals människor har fortfarande inte tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård, den förväntade livslängden i många länder är fortfarande skandalöst låg och miljontals barn dör fortfarande av sjukdomar som kan förebyggas och botas. Denna situation är desto allvarligare med tanke på att det beror på politiska beslut om den ska bestå eller upphöra. Den dominerande kraften i dessa beslut har varit de stora ekonomiska och finansiella gruppernas intressen. De multinationella läkemedelsföretagen fortsätter att förhindra billigare produktion av läkemedel som skulle kunna rädda miljontals människors liv. De internationella finansinstituten fortsätter att göra så kallade ”strukturella anpassningar” genom att bevara den förhatliga utlandsskulden i länderna i utvecklingsvärlden och tvinga fram nedskärningar och privatiseringar inom hälso- och sjukvårdssektorn trots att bristerna redan är enorma. Ett verkligt bidrag till att förbättra hälso- och sjukvårdssystemen i dessa länder skulle till att börja med kräva ett omedelbart förkastande av de så kallade ”ekonomiska partnerskapsavtalen”, vars genomförande på det sätt som EU förespråkar kommer att förvärra beroendeförhållandena och få en ännu större inverkan på dessa länders prioriteringar. Vidare bör deras utlandsskuld avskrivas samt ett verkligt utvecklingsstöd och en verklig samarbetspolitik genomföras.