Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 7 oktober 2010 - Bryssel

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: PITTELLA
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Anslagsöverföringar: se protokollet

4. Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet

5. EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik efter 2013 - Europeiska socialfondens framtid (debatt)

  Talmannen. – Ursäkta att vi är något försenade på grund av trafiken. Jag rekommenderar alla att promenera till parlamentet av tre anledningar. För det första kommer man i tid, för det andra är det nyttigt och för det tredje orsakar det mindre föroreningar. Så låt oss promenera till parlamentet!

Nästa punkt är den gemensamma debatten om den muntliga frågan till kommissionen av Danuta Maria Hübner, för utskottet för regional utveckling om, om EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik efter 2013 (O-0110/2010 – B7-0466/2010)

och kommissionens uttalande om Europeiska socialfondens framtid.

  Danuta Maria Hübner, framställare. – (EN) Herr talman! Under de kommande åren kommer EU:s tillväxt att vara tillgångsdriven. Det kommer att bli nödvändigt att ha hållbara och konkurrenskraftiga investeringsstrukturer. Offentliga investeringar i EU kan ofta härledas från sammanhållningspolitiken, och denna måste fungera som katalysator för strukturförändringar genom att investera i forskning och innovation, resurseffektivitet, nya och hållbara arbetstillfällen samt infrastruktur.

Sammanhållningspolitiken får inte endast fungera som ett finansiellt instrument för investering; den genererar också nya resurser och ökar tillväxtpotentialen. Ett lämpligt makroekonomiskt och finansiellt ramverk kommer att behövas för att politiken ska få full effekt. Nyckelfrågan för sammanhållningspolitiken efter 2013 är hur man på ett effektivare sätt, som samtidigt är hållbart, ska generera tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft i EU:s ekonomi.

Social, ekonomisk och territoriell sammanhållning är en grundprincip för europeisk integration i enlighet med fördraget. Den politik som förs måste därför vara tillämplig för alla medborgare i EU och inte endast vara begränsad till de fattigaste områdena. Detta är en EU-politik för framtiden och inte någon understödspolitik som grundar sig på kompensation av vad som hänt i det förflutna eller på utfyllnad av nationella mål.

Sammanhållningspolitiken måste beakta den territoriella verkligheten efter krisen på regional nivå och försöka hitta de effektivaste sätten att anta olika europeiska territoriers utmaningar och se deras möjligheter. Den måste göras till en integrerad del av genomförandet av EU 2020-strategin och dess flaggskeppsinitiativ. Vi är mycket väl medvetna om att det är nödvändigt att säkerställa att sammanhållningspoltiken och den kumulativa effekt som den skapar för hela unionen är ett av nyckelinstrumenten för att unionen och dess medlemsstater ska uppnå EU 2020-strategins mål.

Sammanhållningspolitiken måste inte bara bidra till att minska de skillnader i produktivitet som krisen har lett till, utan även till att få ordning på produktivitetsvinsterna. Den måste investera i bättre förbindelser mellan viktiga regioner och regioner som håller på att komma ikapp samt på ett bättre sätt tillvarata möjligheterna med territoriellt samarbete. Europaparlamentets utskott för regionalt samarbete har antagit en ståndpunkt när det gäller hur man ser på sammanhållningspolitiken efter 2013.

Genom åren har det i många parlamentsresolutioner betonats att det är nödvändigt att upprätthålla en stark övergripande sammanhållningspolitik som är väl utrustad med tillräckliga budgetmedel för att regioner och städer ska utöka sin utvecklingspotential. I denna exceptionella tid måste dessa – och det är vi alla övertygade om – uppmuntras och få stöd att investera i banbrytande idéer, ny teknik och innovation. Regionerna och städerna kan ladda Europa med ny energi att komma över dessa exceptionella svårigheter och på ett framgångsrikt sätt omvandla ekonomin.

Vi hoppas och tror att Europeiska kommissionen ställer sig bakom vårt beslut att säkerställa att sammanhållningspolitiken förblir unionens största övergripande redskap. Det är för att erbjuda kommissionen möjligheten att förklara sin uppfattning om framtiden som vi har lagt fram denna fråga.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Andor, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka parlamentet för att man gett denna fråga en stor plats på agendan, och detta vid en tidpunkt när Bryssel har de sista av sina ”Open days” med över 6 000 aktörer i stan och fler än 130 evenemang och seminarier som intensivt arbetar med frågan om relevansen av och den framtida formen för regionalpolitiken.

Precis som det redan har sagts flera gånger måste den framtida regions- och sammanhållningspolitiken i mycket stor utsträckning förknippas med Europa 2020-strategin, däribland under nästa finansieringsperiod, så att vi verkligen uppnår det europeiska mervärde som vi hela tiden pratar om och som nu måste förverkligas. Det är viktigt att samordna unionens politik på ett bättre sätt för att verkligen kunna erbjuda något gemensamt, en samordnad strategi, däribland till medlemsstaterna. Nyckelorden måste vara fokus och flexibilitet. Vi måste inrikta oss på några av de prioriteringar från Europa 2020-strategin som är viktiga för oss och vi behöver flexibla skräddarsydda lösningar vid genomförandet i regionerna och i medlemsstaterna.

Jag anser även att det är viktigt för oss att utveckla ett system för uppmuntran som verkar utifrån tydliga överenskommelser om målen med regionerna och medlemsstaterna, så att även de inslag som handlar om resultat – vid sidan om verklig ekonomisk förvaltning, vilken har varit mycket viktig och kommer att fortsätta vara det i framtiden – faktiskt får bärkraft. Det är absolut nödvändigt att vi, just i början av en period, också är eniga med regionerna och medlemsstaterna om vilken målsättning vi har, och att vi också enas om och stakar ut mätbara mål som vi sedan i enlighet därmed strävar efter att förverkliga genom projekten.

En god sammanhållningspolitik, med dess varierade inslag, bör slutligen fungera som motor för tillväxt i Europeiska unionen. Vi har en stabilitets- och tillväxtpakt. Sammanhållningspolitiken är en smart, sammansatt politik för alla regioner som i sista hand ansvarar för att säkerställa att tillväxtelementen i denna pakt får effekt, så att EU och dess nationella ekonomier som helhet kan förbli globalt konkurrenskraftiga och ytterligare förbättra sin ställning internationellt.

Att anta och utveckla ramverket för stöd kommer därför att vara nödvändigt i enlighet med detta. Vad som krävs är med andra ord en ökning både på produktsidan och när det gäller finansiering. Mot bakgrund av medlemsstaternas överbelastade budgetar behöver vi bredare finansiella lösningar samt utveckla möjligheten för enskilda privatpersoner att saminvestera i vissa regionala projekt, särskilt sådana som även garanterar intäkter. Andra projekt, som är lika nödvändiga men som inte på samma sätt kan garantera intäkter, såsom investeringar i utbildnings- och fortbildningssektorn, modernisering av universiteten och laboratorierna och så vidare, kan därmed finansieras på annat sätt.

Under de kommande veckorna kommer vi att tillsammans presentera den femte sammanhållningsrapporten och slutsatserna från denna. I rapporten kommer mycket av det som jag har hunnit säga på dessa få minuter – och mer därtill – att läggas fram. Regionalpolitiken eller sammanhållningspolitiken är ett slags politik som, däribland inom ramen för delad förvaltning, kan göra EU-politiken begriplig för EU-medborgarna.

Två miljoner projekt, som exempelvis under den nuvarande perioden, kan bara förverkligas om vi arbetar tillsammans med medlemsstaterna och medborgarna i regionerna.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Den ekonomiska och sociala situationen i Europa fortsätter att ställa oss inför mycket stora utmaningar. Arbetslösheten har stigit kraftigt, med en siffra som förväntas uppgå till 11 procent vid årets slut. Dessutom fortsätter fattigdom att vara något som många européer, däribland barn, konfronteras med dagligen.

Det är sant att vi sakta håller på att ta oss ur den ekonomiska krisen. Det är dock lika uppenbart att vår återhämtning måste grunda sig på en stabil grund, något som vi för närvarande inte kan vara helt säkra på att vi har.

Samtidigt får vi inte förlora de långsiktiga utmaningarna ur sikte. Det är brådskande att ta itu med frågor som den åldrande befolkningen, den snabba tekniska utvecklingen, klimatförändringarna och andra miljömässiga utmaningar.

Europeiska socialfonden (ESF) har varit det viktigaste instrumentet på EU-nivå när det gäller investering i humankapital och social integration. Under mer än ett halvt århundrade har den utgjort ett tydligt bevis på den solidaritet som finns mellan EU-medborgarna. Den bör fortsätta med det i framtiden.

ESF är ett av de viktigaste redskapen som står till vårt förfogande för att uppnå Europa 2020-strategins överordnade mål, särskilt dem som rör sysselsättning, utbildning och bekämpning av fattigdom.

Vi behöver en fullständig anpassning mellan ESF och Europa 2020, eftersom detta kommer att vara det viktigaste instrumentet när det gäller att genomföra de integrerade riktlinjerna. I vår nya Europa 2020-strategi fastställs gemensamma mål för hela unionen. Medlemsstaterna kommer icke desto mindre att välja individuellt utformade vägar för att uppnå dessa mål med stöd av ESF. För att möjliggöra detta bör det framtida tillämpningsområdet för ESF vara tillräckligt brett för att säkerställa att alla medlemsstater, regioner och lokala aktörer ska kunna utforma operativa program för sina särskilda behov.

Icke desto mindre får ett brett tillämpningsområde inte leda till att instrumenten fragmenteras. Kommissionen och medlemsstaterna bör arbeta tillsammans för att upprätta huvudprioriteringar, särskilt när det gäller sysselsättning. Vi bör arbeta för att förbättra socialfondens synlighet, effektivitet och utdelning.

Den kommande budgetöversynen kommer att visa hur kommissionen planerar att utforma unionens budget för att uppnå de politiska mål som man enades om i enlighet med Europa 2020. Dessutom kommer den att inleda debatten mellan medlemsstaterna och Europaparlamentet. Jag ser fram emot denna kammares bidrag till debatten.

ESF bör, vid sidan av andra EU-fonder, bidra till såväl territoriell som social och ekonomisk sammanhållning. Detta bör underlättas genom att det upprättas vissa gemensamma regler för alla fonder så att samordningen mellan dem ska fungera bättre.

Kommissionen har redan lagt fram ett förslag till ny budgetförordning i vilken vissa av de gemensamma reglerna fastställs, och vi kommer att lägga fram några särskilda förslag under 2011.

EU-medborgarna förväntar sig att EU-fonderna ska främja resultat och prestationer. Vi måste införa ett system för att övervaka hur den verksamhet som stöds av ESF utförs, och vi måste tänka på att flytta över till mer resultatbaserade system för utdelning.

Tillgången till finansieringen bör vara lättare och även mer användarvänlig. Diskussionerna om ESF:s framtid är i ett avgörande skede nu. De budskap som vi har fått från er är mycket tydliga och de kommer att utgöra ett viktigt bidrag till det arbete som ligger framför oss.

Kommissionen kommer att lägga fram sitt förslag på en ny ESF samt övriga strukturfonder i mitten av 2011. Vi har ett tydligt mandat att stödja Europa 2020-strategin, nämligen genom att använda ESF som ett finansiellt stöd för att bidra till att förverkliga våra politiska mål på fältet.

  Lambert van Nistelrooij, för PPE-gruppen. – (NL) Herr talman, kommissionsledamot Hahn och kommissionsledamot Andor, mina damer och herrar! Jag är glad över att se er samlade här tillsammans. Det visar att ni vill arbeta tillsammans för det övergripande målet att uppnå social, ekonomisk och territoriell sammanhållning. Jag har även läst brevet som ni skrev till José Manuel Barroso om sammanhållning som en del av en integrerad struktur, och jag litar på att ni kommer att hålla fast vid denna ståndpunkt. Det skulle möjliggöra för er att bli mer effektiva än om ni skulle låta de olika fonderna fungera separat. Tack så mycket för det!

Den nya, svåra tid vi lever i fordrar en ny politik. Vi kan se bevis för det i kommissionen i dag i samband med Europa 2020-strategin. I detta sammanhang är sammanhållning själva kärnan i genomförandeförfarandet. Det europeiska mervärde som vi så innerligt vill att debatten om vår framtid ska skapa är inte mer än en del av genomförandet och det är viktigt för perioden 2014–2020.

Vad innebär detta? Ge inte ”carte blanche” till EU:s stödkarta. Mål två måste behållas eftersom det är mycket tydligt. Att överge detta mål skulle leda till en åternationalisering av denna del av det europeiska samarbetet och det vill vi inte ha. Regionala utvecklingsfonden och socialfonden bör fortsätta att samverka.

Min andra punkt är att fondernas horisontella och integrerade karaktär är viktig för hela spektrumet i Europa 2020. Visst, öronmärkningen som Danuta Hübner införde för Lissabonstrategin fungerade då. Lissabonstrategin har varit framgångsrik när det gäller att sammanföra Europa, särskilt i landsbygds- och tätortsmiljöer. Samarbetet mellan EU:s medlemsstater leder till en balanserad territoriell utveckling i Europa och skapar möjligheter i alla regioner.

Låt mig till slut tillägga att vi måste förbättra vissa saker. Vi måste uppnå större synergi mellan fonden för landsbygdsutveckling, socialfonden, regionalfonden samt forsknings- och utvecklingsfonder. Detta är något uppnåeligt, och det skulle leta till bättre resultat. Jag vill ställa en sista fråga till båda kommissionsledamöterna: Vill ni, vid inledningen till vårmötet, införa den territoriella pakten som en möjlighet att öka regionernas och städernas inblandning? Regionutskottet har lagt fram ett förslag på detta som jag rekommenderar er att beakta, samtidigt som ni beaktar ordalydelsen i vår resolution.

  Constanze Angela Krehl, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! I Europeiska unionen betyder sammanhållningspolitik att vi riktar in oss på att stödja de svagare regionerna. Sammanhållningspolitiken är ett uttryck för viktig europeisk solidaritet. Icke desto mindre är solidaritet aldrig något enkelriktat, och min grupp stöder därför principen om att alla Europeiska unionens regioner måste kunna delta i denna. För oss betyder detta också att vi inte kommer att stödja några åtgärder för åternationalisering, och att vi inte vill att sammanhållningspolitiken ska fragmenteras till sektorbaserade politiska strategier. Vi behöver inte ytterligare en transport-, klimatskydds- eller energieffektivitetsfond. Vad vi behöver är att arbeta på hur vi ska förena de utmaningar som vi står inför med en sund sammanhållningspolitik.

Det står därför klart för oss att vi, förutom ett starkt mål 1-område, också måste ha ett starkt mål 2-område samt lämpliga övergångsregler. En sak är säker och det är att regionerna behöver vårt stöd på EU-nivå. Dessutom behöver EU starka regioner och det handlar därför om ett givande och tagande från båda hållen. Vi behöver naturligtvis se över våra prioriteringar – det är tydligt att vi måste uppnå större effektivitet. Min grupp ställer sig därför helt och hållet bakom förslaget, för att vi exempelvis tillsammans ska kunna samordna landsbygdsutvecklingen på ett bättre sätt än tidigare under sammanhållningspolitikens paraply.

Vi ställer oss naturligtvis också bakom en förbättring av infrastrukturen, stöd till företag samt till en hållbar ekonomisk utveckling. Icke desto mindre är en hållbar ekonomisk utveckling bara möjlig om vi får med oss de anställda – människorna. Vi behöver med andra ord strategier för sysselsättningspolitiken, exempelvis utbildning och fortbildning, för att se till att människor kommer in på arbetsmarknaden. Detta är i sin tur bara möjligt i samarbete med Europeiska socialfonden, under sammanhållningspolitikens paraply. Vi stöder detta, men med speciellt anpassade regler, såsom de vi hade förr. Vi måste verkligen förbättra detta och i stor utsträckning stärka sammanhållningspolitikens sociala sida.

I de fortsatta diskussionerna och förhandlingarna kommer min grupp att slå ett slag för att förbättra och förenkla fondens användbarhet. Vi behöver en förenkling av tillämpningsprocesserna, för det första så att det begås färre fel och för det andra så att tillgången för de människor som verkligen vill arbeta underlättas genom denna europeiska sammanhållningspolitik. Vi kommer att sträva efter att vid dessa förhandlingar säkerställa att en starkare partnerskapsprincip verkligen genomförs. Jag anser att parlamentets roll har stärkts efter att Lissabonfördraget har trätt i kraft. Min grupp kommer att försvara denna parterskapsprincip.

  Nadja Hirsch, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag anser att det är rätt och riktigt att vi kämpar för en samordnad sammanhållnings- och regionalpolitik. Detta är mycket viktigt för att skapa effektivitet och för att kunna använda pengarna på ett bra sätt, trots att det handlar om begränsade belopp. Jag måste icke desto mindre varna för att planen är att skapa denna effektivitet genom att tillämpa samma uppsättning regler för alla. Fonderna är mycket olika, har olika målgrupper och olika innehåll. Med det i åtanke är samordning mycket viktigt – dock inte samma regler.

Det är precis det som vi erfar med Europeiska socialfonden för närvarande. Den skulle tas emot mycket väl av dessa små samhällen eller kommuner om – precis som talaren innan just sade – dessa inte, särskilt inte de små organen på fältet, skulle behöva ödsla en sådan stor mängd tid och arbete för att faktiskt få tillgång till och kunna använda dessa pengar. Vi behöver dock pengarna, eftersom arbetslöshet, fattigdom och människor som lever i social utestängning återfinns i alla EU:s medlemsstater, inte bara i vissa regioner.

Med detta i åtanke anser jag att det är särskilt viktigt att Europeiska socialfonden i framtiden fortsätter att vara tillgänglig för minoriteter, vilket i viss utsträckning även innefattar unga människor, äldre och människor med invandrarbakgrund. Den borde faktiskt vara mer tillgänglig för dessa människor för att ge dem chans att komma in på arbetsmarknaden – det är ju precis det som vi strävar efter att åstadkomma. Europa 2020-strategin representerar vårt försök att uppnå en större integration på arbetsmarknaden för olika grupper. Jag hoppas att detta inte endast kommer att vara en målsättning; vi måste nu i stället tillhandahålla åtgärder och instrument för att förverkliga detta. Europeiska socialfonden är ett mycket effektivt verktyg. Vi behöver bara optimera den och framför allt göra den mer användbar.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Denna diskussion gläder mig innerligt eftersom den utgör ett första försök att nå en kompromiss om ett mycket viktigt projekt som kommer att sysselsätta oss under de kommande åren. Den viktigaste faktorn i dessa kompromissresolutioner från parlamentet är sammanhållningspolitikens diskreta natur och att det finns ett tydligt åtagande för denna politik. Den kommer att fylla en funktion i EU 2020-strategin, men sammanhållningspolitiken har också sitt egenvärde eftersom det är den som håller ihop EU. Ingen av EU:s regioner ska stötas ut. Social sammanhållning innebär att alla, både fattiga och rika, ges en chans i EU och att ingen trängs undan.

Välstånd betyder emellertid inte bara ekonomisk tillväxt. Vi har tidigare kunnat se hur flera regioners BNP har ökat samtidigt som de sociala skillnaderna har vuxit. Därför är det mycket viktigt att vi genom denna resolution stimuleras att utveckla andra nödvändiga kriterier vid sidan av BNP, för att klargöra vad välstånd innebär och vad som behöver göras i en region.

Vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är mycket stolta över att vi lyckats fastställa detta i resolutionen, om än bara i försiktiga ordalag. Vi föreslår att kriteriet ska omfatta en undersökning om huruvida det är möjligt att stödja en region eller inte. Det skulle resultera i en helt annorlunda beskrivning.

I resolutionen är man således mycket positivt inställd till att beakta fler kriterier än bara BNP, och vi hoppas att kommissionen håller med om detta. Det innebär också att vi äntligen kommer ifrån den ensidiga utvecklingen. Ytterligare en undersökning från kommissionen, nämligen kommissionens undersökning om regionerna 2020, visar att klimatförändringen har alarmerande och skadliga effekter på den regionala utvecklingen. Vi måste därför hejda den. Undersökningen visar att en tredjedel av EU:s befolkning skulle bli tvungna att överge sina hem om vi inte lyckas hejda klimatförändringen. De skulle nämligen inte längre kunna hitta arbete eller stanna kvar i sina hem. Detta klargör att det finns tre sidor av den regionala utvecklingen. Alla dessa tre sidor måste uppmärksammas i lika utsträckning i den framtida reformen av strukturfonderna, och även beaktas i det stöd som ges. Ett huvudsakligt intresse är ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Det betyder att även ekologiska frågor och kriterier utgör en viktig faktor för regionernas välstånd.

Låt mig kortfattat nämna ytterligare en tanke om det som har förhandlats här mellan ledamöterna, nämligen diskussionen om hur Europeiska socialfonden ska hanteras i det gemensamma paketet. Jag anser att den muntliga ändringen är välformulerad och ger oss en hel del fritt utrymme, och jag ber er därför att stödja den.

  Oldřich Vlasák, för ECR-gruppen. – (CS) Herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! I diskussionen om den framtida sammanhållningspolitiken försvarar vi först och främst våra egna intressen. Av denna anledning kommer det att bli svårt att nå ett meningsfullt och rationellt samförstånd som kan vinna stöd hos så många ledamöter som möjligt. Jag anser att den första huvudfrågan är vilka ekonomiska resurser vi bör anslå till sammanhållningspolitiken. Jag är personligen övertygad om att de befintliga resurserna är mer eller mindre tillräckliga. Sammanhållningspolitiken bör emellertid bli en av de viktigaste utgiftsprioriteringarna i EU:s budget. Eftersom EU:s budget är begränsad, och eftersom medlemsstaterna har ytterst trassliga offentliga finanser och inte har möjlighet att skicka ytterligare pengar till Bryssel, är det också nödvändigt att klart och tydligt ange inom vilka områden nedskärningar kan göras. Enligt min uppfattning, skulle det till exempel kunna gälla direktstöd till jordbrukare, medel till globaliseringsfonden eller EU-institutionernas administrativa kostnader.

Den andra huvudfrågan är vad vi bör finansiera med EU-medel. I förslaget till resolution om Europeiska socialfonden nämns en hel del om att bekämpa fattigdomen, stödja den sociala modellen osv. Det är givetvis positivt, men i första hand måste vår ekonomi blomstra, människor måste komma i arbete och företag måste producera och tillhandahålla tjänster. Därför bör EU-medlen riktas mot investeringar, och inte konsumtion. Dessa medel bör möjliggöra den modernisering som, i linje med subsidiaritetsprincipen, inte kan åläggas stater, regioner, samhällen eller familjer. Att minska de ekonomiska skillnaderna mellan regioner och medlemsstater måste fortsätta att vara sammanhållningspolitikens huvudmål. Därför är BNP-nivån det enda rationella kriteriet.

På min grupps vägnar kan jag säga att vi är intresserade av en sammanhållningspolitik som är övergripande, enkel, flexibel, fri från överdriven byråkrati och inriktad på investeringar och smart tillväxt.

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på en grundläggande konflikt som redan har blivit uppenbar med anledning av Europeiska socialfonden (ESF). I Lissabonfördraget rekommenderas att ESF främst bör inriktas på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi i Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster anser att det är nödvändigt att ESF i framtiden tillämpas mer generellt på den allmänna socialpolitiken och, viktigast av allt, att den används mycket mer effektivt för att bekämpa fattigdom och socialt utanförskap.

I framtiden bör Europeiska socialfonden även spela en effektiv roll för hela EU och inte uteslutande koncentreras till specifika regioner. Vi anser emellertid att man bör betona särskilda problem i regionerna, som skulle kunna anpassas mer effektivt genom EU:s medfinansiering. Finansieringen av Europeiska socialfonden bör åtminstone ligga kvar på dess nuvarande nivå. Den bör motsvara minst 1 procent av EU:s totala budget. Vi anser att det är absolut nödvändigt.

Jag vill belysa ytterligare ett problem. Den föreslagna ökade inriktningen på resultat avseende ESF väcker givetvis frågan om vilka indikatorer och riktmärken som kommer att utgöra grundvalen för att bedöma dessa resultat, och vad detta i sista hand kommer att innebära för projektinitiativtagarnas förberedelser i varje enskilt fall. Dessa initiativtagare har inga reserver för att göra ytterligare betalningar eller återbetalningar. Om ESF ska kunna fortsätta att existera och spela en effektiv roll behöver vi en tydlig översikt över denna fråga i förväg.

  John Bufton, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Det har föreslagits att kommissionen efter 2013 ska dra tillbaka det regionala utvecklingsstödet till EU:s samtliga områden, förutom till de ekonomiskt svagaste, genom att avskaffa finansieringen av det regionala konkurrens- och sysselsättningsmålet.

Flera områden i Wales drar nytta av konvergensmålet, men om man begrundar landets ekonomiska brister riskerar nu så många som sju walesiska regioner att mista EU-stödet.

EU:s stöd till Wales, som för närvarande motsvarar 280 miljoner pund, skulle kunna dras in. Det ekonomiska stödet till åtskilliga projekt som inletts inom ramen för programmet för regional konkurrenskraft skulle kunna försvinna, och därmed också hota tusentals arbetstillfällen.

Har kommissionen åtminstone tänkt genomföra en konsekvensbedömning för att utvärdera de sociala och ekonomiska konsekvenserna av att minska medlen? Vilka övergångsåtgärder föreslås? Anslagen till skuldhärjade länder i euroområdet, däribland Grekland, beviljades utan betänkligheter och uppgår till en triljon euro fördelat på tre år.

Wales tvingas också utstå höga arbetslöshetsnivåer och kommer att drabbas allvarligt av den brittiska regeringens kommande nedskärningar inom civilförvaltningen. Den föreslagna åternationaliseringen av strukturfonder skulle också kunna utgöra ett hot mot Wales, och leda till att Storbritannien förlorar sin rätt till stöd.

Förenade kungariket skulle i egenskap av nettobidragsgivare sannolikt förväntas bära den tyngsta ekonomiska bördan. De 55 miljarder euro som investerats i regional konkurrenskraft och sysselsättning motsvarar endast 6 procent av EU:s totala budget. Förenade kungariket kommer att fortsätta att sända en allt större summa pengar till Bryssel, men det enda område där en del av dessa pengar betalar sig – om än en mycket liten del – är det område som kommissionen sett till att skära ned på.

Jag anser givetvis att den walesiska befolkningen skulle klara sig bättre om Förenade kungariket lämnade EU. På så sätt kunde vi spara miljarder euro och på egen hand diktera hur den välbehövda finansieringen ska kanaliseras.

  Pascale Gruny (PPE). – (FR) Herr talman, herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Vi har nått ett avgörande ögonblick i debatten om Europeiska socialfondens (ESF) framtid. Vid en tidpunkt då sysselsättningen har blivit alla länders och europeiska regioners främsta intresse är jag stolt över den resolution som parlamentet har lagt fram i dag om Europeiska socialfondens framtid. Texten är ansvarsfull och konkret, och den öppnar dörrar mot framtiden. Våra territorier behöver nu mer än någonsin en sammanhållningspolitik och, följaktligen, stöd från EU:s strukturfonder. ESF har funnits sedan 1957 och inrättades genom fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, dvs. Romfördraget. Det råder inga tvivel om dess legitimitet.

Min ståndpunkt om Europeiska socialfondens framtid är enkel och tydlig, och kan sammanfattas i tre punkter.

För det första bör Europeiska socialfonden fortsätta att vara inriktad på sysselsättning och fattigdomsbekämpning, givetvis genom att få människor i arbete, och inte genom andra metoder. I dagsläget måste vi helt och hållet inrikta oss på, och prioritera, sysselsättningen. Jag är övertygad om att en person som återfår en anställning också återfår sin mänskliga värdighet.

För det andra måste en effektiv europeisk socialfond omfatta tydliga, pragmatiska regler som inte avskräcker berörda aktörer. Därför stöder jag min politiska grupp som efterlyser större synlighet för ESF, i synnerhet för att förbättra dess spridning. Man kan inte tro att budgetanslag ibland returneras oanvända till EU, samtidigt som arbetslöshetsnivåerna aldrig har varit högre.

För det tredje, och slutligen, behöver vi en fond som ingår i en mer allmän ram för en kraftfull europeisk sammanhållningspolitik. Beslut om ESF bör fattas tillsammans med partner som arbetar så nära fältet som möjligt. Kan kommissionsledamöterna försäkra oss om att ESF kommer att uppfylla dessa förväntningar?

  Pervenche Berès (S&D). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för denna möjlighet att i närvaro av kommissionen diskutera våra överläggningar om dessa förslag. Sysselsättningen, fattigdomen, EU:s ekonomiska, finansiella och sociala kris, och den därpå följande åtstramningen av medlemsstaternas budgetar tvingar oss att på EU-nivå till fullo ta itu med frågorna om sysselsättningen och socialpolitiken, samt att betrakta Europeiska socialfonden (ESF) som ett redskap för EU:s ekonomiska politik och budget. Med detta redskap ska vi inte bara uppfylla fördragets mål om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, utan också målen i den strategi vars förslag stats- och regeringscheferna just har godtagit, och som innebär att öka sysselsättningen och bekämpa fattigdomen.

I samband med att ESF nu granskas vill jag sända en signal till kommissionsledamot László Andor. Vi anser att regionerna är de faktiska tillsynsmyndigheterna för EU:s offentliga utgifter. Det innebär dock inte att den ekonomiska politikens instrument bör reduceras till kravet på territoriell sammanhållning. Sammanhållning omfattar också ekonomisk och social sammanhållning. Sammanhållningspolitiken kan planeras av regionerna, men den måste uppfylla ekonomiska och sociala mål som berör hela EU. Kommissionsledamot László Andor! I samband med granskningen av dessa regler uppmanar jag dig att ta hänsyn till erfarenheterna från genomförandet av fonden för justering för globaliseringseffekter, där det fanns utrymme för en individualisering och anpassning till var och en av de berörda arbetstagarna, vilket även skulle kunna vara fördelaktigt för Europeiska socialfonden. Jag vill uppmana dig att stödja några av målen i vår EU 2020-strategi, dvs. anställbarhet, sysselsättning, fattigdomsbekämpning, samt forskning och utveckling. Forskning och utveckling är definitivt mycket viktigt för Galileo och andra program. Kommissionsledamot László Andor, när det gäller sociala innovationer finns det en utbredd ödemark som jag uppmanar dig att utforska genom att utnyttja ESF, som i det här fallet säkert kräver ett något annorlunda samfinansieringsavtal. Jag stöder till fullo det som Gabriele Zimmer sade om att anställbarhet inte kan vara det enda målet för ESF. Det gäller också att bekämpa socialt utanförskap och ta hänsyn till de mest utsatta grupperna av befolkningen – de unga, kvinnor, personer med funktionsnedsättningar och romer, för att bara nämna några.

Slutligen vill jag säga några ord om villkoren för att utnyttja ESF. Vi vet att alla säger: ”Om det finns kafkaartade inslag på hemmaplan så finns det också kafkaartade inslag i Bryssel.” Det finns regler för att utnyttja ESF som är för svåra att tillämpa. Låt oss därför tänka på ett slags geometri som varierar beroende på den kvalitet som präglar användningen av regionernas offentliga utgifter. I de fall där regionerna är väl lämpade som tillsynsmyndigheter kan vi lätta på kontrollen. Där det finns behov av administrativt stöd får vi ta fram nya mekanismer. När det slutligen gäller återbetalning av de medel som inte har utnyttjats i medlemsstaternas budgetar vill jag att ni föreställer er att vi avskaffar denna regel, vilket emellertid inte är rätt väg att gå om Europeiska socialfonden ska kunna främja sysselsättning och social inkludering.

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE). – (RO) Social inkludering är en särskilt viktig fråga som är väl införlivad i regionalpolitiken. Som vi alla känner till innebär det mycket mer än bara skapande av arbetstillfällen.

I resolutionen om Europeiska socialfonden betonas dess betydelse för att uppnå målen inom EU 2020-strategin. Utan regionalpolitiska instrument blir det omöjligt att lyckas med strategins genomförande på nationell, regional eller lokal nivå. Jag anser därför att vi inte under några omständigheter bör gå med på att separera Europeiska socialfonden från strukturfonderna så länge som regionalpolitiken och den sociala politiken är inbördes förbundna och fungerar framgångsrikt tillsammans.

Ett sådant beslut skulle bana väg för en fördelning av fonder på sektorsbasis, och därigenom skapa ett oönskat prejudikat för detta.

Europeiska socialfonden måste förbli en del av strukturfonderna, särskilt som den har påvisats vara effektiv i varje region av EU. Vid sidan av Europeiska regionala utvecklingsfonden är ESF i själva verket ett viktigt vapen för att bekämpa finanskrisen.

EU behöver en kraftfull, välfinansierad regionalpolitik för att uppnå social, ekonomisk och territoriell sammanhållning. Jag anser därför att den regionala aspekten måste få fortsätta att behålla sin rättmätiga plats som del av både EU:s reviderade budget och den framtida budgeten.

Vi måste förkasta varje försök till åternationalisering. Regionalpolitiken är ingen välgörenhetspolitik, utan en EU-politik som är avsedd för samtliga regioner. Den kommer dessutom att generera ekonomisk tillväxt, innovationer och konkurrenskraft om den blir ett tillgängligt instrument för alla medlemsstater. Om vi vill ha lösningar som lämpar sig för de behov och den verklighet som vi även i framtiden kommer att ställas inför måste vi behålla dessa ramar. Med detta åsyftar jag både grundprinciperna och de anslagna beloppen.

  Jean-Paul Besset (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill fästa er uppmärksamhet på en aspekt i resolutionen som är av central och inte sekundär betydelse för mig, och som kan ge den regionala sammanhållningspolitiken dess fulla innebörd. Utmaningen består i att identifiera det bästa instrumentet för att vi ska kunna mäta de europeiska regionernas utvecklingsstadier så noggrant som möjligt och få tillgång till det bästa instrumentet för att underlätta beslut, särskilt när det gäller beslut om berättigande till EU-medel. Det handlar om att ha en politisk kompass som kan vägleda oss mot detta ”målinriktade angreppssätt för den territoriella utvecklingen” för att citera den föreslagna resolutionen, mot denna integrerade strategi. Vad omfattar denna vägledning som vi ska använda som grund för vår regionala sammanhållningspolitik? I dagsläget har vi endast en indikator, nämligen bruttonationalprodukten, som förvisso är en utmärkt indikator och ett utmärkt instrument för att mäta ekonomisk tillväxt och produktionen av välstånd. Frågor om regional utveckling handlar emellertid inte enbart om att öka bruttonationalprodukten. Människors välmående kan inte rätt och slätt uttryckas genom ett index eller en kurva. Om det kunde uttryckas på så sätt skulle vi riskera att få en indikator som inte visar mer än en förvrängd, partisk och följaktligen ensidig uppfattning. För att få en regional sammanhållningspolitik som är relevant för målen om en hållbar utveckling av regionerna – som är vårt gemensamma mål – måste bruttonationalproduktens index kompletteras med andra mätinstrument, i synnerhet på det sociala området och miljöområdet. Det måste bli möjligt att bedöma arbetslöshetsnivån, graden av osäkra anställningar, utbildning, hälsa, miljökvalitet, luft- och vattenkvalitet, skydd av resurser, tillgång till grundläggande tjänster osv. Slutligen behöver vi därför göra vårt yttersta för att, vid sidan av bruttonationalprodukten, inrätta en uppsättning sociala och miljörelaterade indikatorer för att underlätta den regionala sammanhållningspolitiken, vars mål är en hållbar utveckling på grundval av de tre pelarna av ekonomiska faktorer, sociala faktorer och miljön.

  Elie Hoarau (GUE/NGL). – (FR) (anförandet inleddes utan mikrofon) … har fler än 250 regioner i de 27 medlemsstaterna. Alla dessa regioner är inte homogena. Det finns stora skillnader dem emellan när det gäller välstånd, utveckling och levnadsstandard. För att minska dessa skillnader och förstärka regionernas konkurrenskraft har EU genomfört en regional sammanhållnings- och konvergenspolitik som grundas på solidaritet och som utrustats med tillämpliga ekonomiska resurser, dvs. Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och sammanhållningsfonderna. Trots de framsteg som gjorts skulle det likväl vara illusoriskt att tro att dessa skillnader kommer att försvinna till 2013, eller till och med till 2020. Följaktligen vore det klokt att behålla sammanhållningspolitikens principer och dess åtföljande ekonomiska resurser även efter 2013. Denna regionala sammanhållnings- och konvergenspolitik bör givetvis föras vid sidan av andra strategier, som t.ex. EU 2020-strategin. Den bör emellertid fullföljas oberoende av denna strategi, och vi måste se till att strategin inte lägger beslag på eller tillgodogör sig några av de medel som anslagits till sammanhållningspolitiken under förevändning av att regionalisera ett särskilt mål i EU 2020-strategin. Parlamentet måste hålla ett vakande öga på detta, eftersom sammanhållningspolitiken är avgörande för alla regioner, särskilt de som hamnat på efterkälken i de yttersta randområdena.

  Giancarlo Scottà (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den framtida regional- och sammanhållningspolitiken måste överensstämma med prioriteringarna i EU 2020-strategin, och bör därför inriktas på målen om hållbar tillväxt, social inkludering och sysselsättning. Den bör stödja en effektiv utveckling av EU:s regioner genom att utjämna skillnaderna mellan dem, samt förstärka de positiva särdrag som finns i de mer marginaliserade områdena, som fortfarande står inför regionala utvecklingsproblem.

I projekten bör hänsyn tas till de mindre utvecklade regionerna, som har drabbats värst av krisen. Nya utmaningar, som t.ex. befolkningstäthet i vissa områden och avfolkning i andra, särskilt i bergsområden, bör vid sidan av klimatförändringen hanteras genom konkreta åtgärder som stärker lokal och regional delaktighet. Flernivåstrategin måste främja en integrerad utveckling av missgynnade områden genom att göra lokala och regionala myndigheter samt det civila samhället delaktiga.

Jag uppmanar kommissionen att ta hänsyn till varje regions specifika egenskaper, nämligen de olika utvecklingsnivåernas regionala dimensioner, och att förenkla förvaltningen av och kontrollförfarandena för finansierade projekt i syfte att garantera att de genomförs effektivt och per omgående.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Denna fråga är särkilt viktig för mig, eftersom fem av Bulgariens sex regioner finns med bland de tio fattigaste regionerna i EU. Anledningen till detta är att de som förde Bulgarien in i EU vilseledde nationen att tro att så snart Bulgarien hade anslutit sig så skulle miljarder i EU-stöd regna ner över landet. Vi vet alla att detta inte har skett. Samma människor hoppades att personer ur den egna befolkningen skulle hamna på nyckelpositioner och använda sina befogenheter till att lägga beslag på EU-medel. När nu det bulgariska folket har röstat bort de tidigare ledarna från makten saknas någon som kan stiga fram och inta deras plats för att hjälpa Bulgarien att tillgodogöra sig EU-medel på ett effektivt sätt. Detta är ett ambivalent uppdrag men Bulgarien är ett nytt EU-land. Det kan inte mäta sig med Frankrike, Tyskland eller de övriga tidiga medlemsstaterna. Vi behöver ert kunnande för att denna politik och de åtföljande medlen ska nå de människor som de är avsedda för, och för att en konvergenspolitik verkligen ska råda.

  Markus Pieper (PPE). – (DE) Herr talman! I dag har vi upplevt en grundläggande enighet inom parlamentets samtliga grupper. Vi vill ha en kraftfull sammanhållnings- och strukturpolitik i EU:s samtliga regioner. Det spelar ingen roll om vi talar om en nettobidragsgivare eller en av de fattigaste medlemsstaterna; strukturpolitiken förblir det starkaste uttrycket för den europeiska solidariteten. Vi hjälper de fattigaste regionerna att hinna ifatt sina grannar, men vi hjälper också de starkare regionerna att förbli konkurrenskraftiga. EU kommer bara att kunna utvecklas hållbart på områden som miljöskydd, industri och energiförsörjning, och erövra globala marknader, om den bästa tekniken kan utvecklas och bli ännu bättre.

För att se till att vi når dessa mål behövs tydliga och rättvisa regler. Detta innebär att de fattiga regionerna måste förbli de mest centrala i sammanhållningspolitiken. Ju lägre bruttonationalprodukten (BNP) är i en region, desto mer hjälp måste den få från oss. De som ifrågasätter användningen av BNP som indikator, som t.ex. De gröna och, tyvärr, vissa liberaler och socialdemokrater, angriper den europeiska solidaritetens själva ursprung. BNP är den garanti som tar full hänsyn till social styrka, utbildning och arbetstillfällen. Fattiga regioner kan sällan tillhandahålla allt detta i lämplig utsträckning, och de kommer ofta till korta när det gäller att skydda miljön. Därför bör BNP fortsätta att vara en pålitlig indikator för regionalpolitiken.

Vi behöver kunna lita på våra lokala myndigheter och federala stater när det gäller regionalpolitiken. Vi vill genomföra EU 2020-strategin på basis av den beprövade och undersökta principen om gemensam utveckling av program, gemensam förvaltning samt regional samfinansiering. Av denna anledning bör vi inte låta uppmaningarna om att anslå oberoende EU-medel till sysselsättning, klimatskydd och energi bli verklighet. Om vi ersatte regionalpolitiken med en mer kraftfull sektorspolitik skulle de enda vinnarna bli nya EU-myndigheter, medan våra lokala myndigheter och federala stater endast skulle bli åskådare i förhållande till regional- och sammanhållningspolitiken.

Det gläder mig mycket att parlamentet har intagit en tydlig ståndpunkt för regionerna. Detta hör ihop med att man godkänner den europeiska idén. Vi kan inte tvinga människor att göra det. Ett godkännande måste utvecklas nerifrån och upp, som en del av regionalpolitiken.

  Alejandro Cercas (S&D). – (ES) Herr talman! Under de närmaste månaderna kommer vi att hålla diskussioner och besluta om den framtida organiseringen av strukturfonderna, som är avgörande för att vi ska kunna ta oss ur krisen och ta oss an EU 2020-strategin.

När tiden är kommen är det viktigt att ha lärt av erfarenheten och försvara två beslut, dels beslutet att behålla Europeiska socialfonden (ESF) inom ramen för de grundläggande regler som styr Sammanhållningsfonden och sammanhållningspolitiken, och dels beslutet att upprätthålla målen, reglerna och budgeten för ESF utan att de förvanskas.

Varför är detta viktigt? Jo, för att ESF bör fortsätta att tillhandahålla utbildning, och förbereda arbetstagare för ett inträde på arbetsmarknaden och för en sociala sammanhållning, eftersom det var därför fonden inrättades.

Vi behöver den nu, och vi kommer att behöva den under de närmaste åren, och inte bara för att bygga vägar. Den behövs eftersom EU:s främsta tillgång är dess befolkning, och om EU vill spela en roll och upprätthålla den sociala modellen krävs att befolkningen fortsätter att utbildas. Vi kan inte använda våra resurser på ett bättre sätt än för det ändamål som de skapats. Detta bör emellertid ske inom en övergripande struktur, där man på ett balanserat sätt hanterar synergieffekter inom den territoriella sammanhållningspolitiken.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! I artikel 4 i EUF-fördraget listas de befogenheter som delas mellan unionen och medlemsstaterna. Efter den inre marknaden är socialpolitiken nästa punkt på listan, följt av ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Det ger en antydan om fördragets prioriteringar.

Utifrån detta anges tydligt i artikel 9 att vid fastställandet och genomförandet av EU:s politik och verksamhet ska unionen beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor. Denna fråga understryks i artikel 10 i vår resolution om Europeiska socialfondens framtid, och är enligt min uppfattning av central betydelse.

Den ger oss våra ramar. Jag instämmer med flera av de talare som har hävdat att vi behöver ramar för att åstadkomma synergieffekter mellan EU:s alla politikområden och strukturfonderna. Dessa bör givetvis fungera som pådrivare för att vi ska uppnå EU 2020-målen.

Jag instämmer också med kommissionsledamot Andor László när han säger att EU:s medborgare förväntar sig resultatbaserade leveranssystem. Det finns också ett starkt argument för att göra dessa fonder mer synliga, och ett överhängande behov av förenkling.

Jag talar regelbundet med frivilliga, lokala och andra grupper som har möjlighet att söka dessa stöd. De har allvarliga problem med den omfattande byråkrati som de ställs inför. Men det är inte bara den gängse byråkratin: det råder också osäkerhet kring hur reglerna och bestämmelserna ska tolkas.

Vi har diskuterat frågan om förenkling gång på gång i både utskott och plenum, men ännu har ingenting förändrats till det bättre. Med avseende på regler och bestämmelser fick jag nyligen en fråga från en kollega om varför man insisterar på att ”kasta grus i maskineriet”. Mot denna bakgrund behöver vi verkligen ta itu med frågan. Kanske kan vi komma in på rätt spår den här gången.

Slutligen vill jag återigen betona och se till att artikel 9, eller den ”sociala klausulen”, genomsyrar alla våra politiska beslut, för det kommer verkligen att leda till sammanhållning i EU.

  François Alfonsi (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag vill först och främst uttrycka vårt åtagande för den regionala utvecklingspolitiken. Vi anser att regionnivån är lämplig nivå för att strukturera EU:s ekonomiska politik. Regionen har som sådan en naturlig möjlighet att motstå globaliseringen, och följaktligen att stödja sysselsättningen och säkra att den fördelas rättvist över hela EU. För det andra bör den territoriella sammanhållningspolitiken enligt vår åsikt utgöra en del av den långsiktiga framtiden. Tröskeln på 75 procent av BNP kommer givetvis att förnyas 2014. Men anser verkligen människor att om de fattigaste regionerna bara överskrider den 75-procentiga tröskeln i framtiden så kommer EU:s territoriella sammanhållning att vara fullständig? Kan skillnaden mellan 75 procent för de fattigaste och 150 procent eller mer för de rikaste – dubbelt så mycket – betraktas som att EU:s mål om territoriell sammanhållning har uppfyllts? Vi bör därför betrakta EU:s sammanhållningspolitik på lång sikt. Tröskeln på 90 procent tycks vara ett mål som vi i själva verket skulle kunna fastställa i dag, samtidigt som vi givetvis skulle prioritera de regioner som ännu inte uppnått 75 procent. När det slutligen gäller prioriteringarna i denna politik har många personer talat om social sammanhållning, i synnerhet genom Europeiska socialfonden (ESF), om bekämpandet av den globala uppvärmningen och om territoriellt samarbete över gränserna, vilket också är en prioritet för kommissionen, och jag tänker inte uppehålla mig vid denna fråga. Jag vill betona främjandet av EU:s mångfald. Det kommer framför allt till uttryck på regional nivå och genom kulturarvet, och det är en tillgång som kommer att tas i beaktande och framhållas inom ramen för den regionala utvecklingspolitiken.

  Kay Swinburne (ECR). – (EN) Herr talman! Parlamentets särskilda utskott för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen har kommit fram till att ett av de viktigaste instrumenten för att underlätta ekonomins återhämtning bör vara en sammanhållningsfinansiering till EU:s samtliga regioner.

Min hemnation Wales mottar för närvarande stöd ur sammanhållningsfonden, och mot bakgrund av hur svårt den privata sektorn i regionen har drabbats av den ekonomiska lågkonjunkturen inser jag, och många andra med mig, värdet av denna finansiering för att om möjligt förändra ekonomin.

Finansieringen bör givetvis användas väl för hållbara projekt, förhoppningsvis så att ett stort antal små och medelstora företag kan gynnas både direkt och indirekt. Dessutom bör avkastning garanteras för de satsningar som gjorts i ett framtida investeringsprogram som kan nyttjas i dessa regioner.

Sammanhållningsfinansieringen bör vara en mekanism för att främja ekonomisk tillväxt över hela EU, men den bör också ha ett särskilt mål om att stödja de små och medelstora företagen och de entreprenörer som utgör ryggraden i vår ekonomi. Investeringar, inte utgifter, bör vara målet både före och efter 2013.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL) . – (EL) Herr talman! Diskussionen om den så kallade sammanhållningspolitiken i EU har inte belyst grundläggande faktorer som t.ex.: för det första, att ingen europeisk sammanhållningspolitik kan avskaffa den ojämlika tillväxt som orsakas av det kapitalistiska produktionssättet, som enbart fungerar utifrån kriteriet om vinst för kapitalet. För det andra, att de medel som EU beviljar till regionerna inte är avsedda att tillfredsställa behov på gräsrotsnivå, utan är avsedda för projekt som storföretagen är i behov av. För det tredje, att diskussionen om minskade resurser tjänar de stora kapitalistiska gruppernas intressen, och för det fjärde att storföretagens planer på en framtida sammanhållningspolitik leder till att påskynda kapitalistiska omstruktureringar och den gräsrotsfientliga EU 2020-strategin, som också tillämpas i Grekland för att reformera staten utifrån Kapodistrias och Kallikratis planer.

Enligt min uppfattning tycks det följaktligen vara så att endast ett gemensamt ägande av produktionsmedlen skulle kunna lösa problemet och åstadkomma verklig sammanhållning på vår kontinent.

  Juozas Imbrasas (EFD). – (LT) Vi är alla mycket medvetna om att målet med EU:s sammanhållningspolitik är att minska skillnaderna i utveckling mellan EU:s medlemsstater och regioner. Jag vill emellertid uppmärksamma er på att genomförandet av detta storskaliga regionalpolitiska program måste omfatta EU:s samtliga regioner, och jag instämmer med åsikten att denna politik inte bör nationaliseras. Vi måste säkerställa en stabil och hållbar ekonomisk tillväxt och skapandet av arbetstillfällen. En kraftfull och vederbörligt finansierad regionalpolitik för EU är grunden för att säkra social, ekonomisk och territoriell sammanhållning.

Som alltid (liksom tidigare) bör ökad uppmärksamhet även ägnas åt de regioner som hamnat på efterkälken. Det är positivt att det under nästa programperiod finns planer på att öronmärka finansiella resurser för investeringar som krävs för att genomföra projekt i stads- och förortsmiljö, utan att stödet till landsbygden behöver minskas. Städerna har dessutom en positiv inverkan på ekonomin i omgivande landsbygdsområden.

Här bör diskussionens viktigaste aspekter vara följande: räckvidden för EU:s sammanhållningspolitik, målens giltighet, anknytningen till EU 2020-strategin, samt möjligheter att genomföra EU:s sammanhållningspolitik och förenkla dess förfaranden.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Strukturfonderna och Sammanhållningsfonden är finansiella instrument inom ramen för EU:s regionalpolitik med syfte att överbrygga utvecklingsklyftan mellan regionerna och främja regional sammanhållning.

De framtida utmaningar som vår sammanhållningspolitik står inför, som t.ex. globalisering, demografiska förändringar, klimatförändring och energiförsörjning, påverkar varandra på ett mycket komplicerat sätt. Mot bakgrund av våra begränsade resurser bör vi inrikta oss på våra huvudprioriteringar och öka insatserna för att identifiera synergieffekter mellan de olika politikområdena. Jag stöder kravet på ett enkelt, rättvist och öppet övergångssystem för sammanhållningspolitiken efter 2013. Politikens omstrukturering beror på huruvida samtliga berörda parter, dvs. regionerna, medlemsstaterna och EU, är i stånd att snabbt svara på dessa nya utmaningar.

  Csaba Őry (PPE). – (HU) När nu de enskilda politiska riktlinjerna och direktiven för EU 2020-strategin redan håller på att genomföras i praktiken måste vi inse att vi knappt känner till något om deras finansiering eller finansiella bakgrund. Härav följer att vi, genom att understryka sammanhållningspolitikens betydelse och nödvändighet också vill se till att den aktuella gemensamma EU-politiken under den kommande budgetdebatten stärks, och inte splittras.

Även om det inte råder några tvivel om att skapandet av arbetstillfällen och ökad sysselsättning är en mycket högprioriterad fråga – detta har också påpekats av flera andra – vet vi också att EU:s arbetsmarknader genomgår strukturella spänningar. Samtidigt som det finns arbetsplatser på vissa områden som ofta saknar personer med rätt kvalifikationer eller kompetens, finns det ytterst kvalificerade personer på andra områden som får kämpa för att hitta ett arbete på grund av arbetsbrist. Det är uppenbart att Europeiska socialfonden har en central roll för att motverka denna situation med hjälp av politiska åtgärder som utformats för att undanröja dessa skillnader och föra dem närmare varandra.

Vi talar inte om storskaliga projekt. Vi talar om små projekt och en mer flexibel anpassning. Även om vi godkänner och stöder tanken på en gemensam politik och utnyttjandet av synergieffekter inom ramen för sammanhållningspolitiken vill jag också betona att socialfonden kräver en högre grad av flexibilitet och öppenhet, och färre regler. Därför borde det finnas skilda regler som gäller för socialfonden, och jag välkomnar kommissionsledamotens uttalande om att införa en resultatinriktad bedömning. Det största problemet med denna politik – vilket också undergräver dess auktoritet – är nämligen att vi sällan kan se resultaten av den finansiering som beviljas vissa områden.

  Georgios Stavrakakis (S&D). – (EN) Herr talman! Jag är säker på att kommissionsledamot Johannes Hahn inte behöver övertygas om att sammanhållningspolitiken är ett av EU:s mest framgångsrika politiska projekt. Resultaten av denna politik har påverkat miljontals medborgares liv, oavsett var i EU de lever. Jag är säker på att kommissionsledamot László Andor inte behöver övertygas om de framgångsrika resultaten av sammanhållningspolitikens socialpolitiska aspekter, tack vare de kraftfulla synergieffekterna från ESF och Eruf. Inte heller behöver de två andra kommissionsledamöterna som bereder EU-stöd till landsbygdsutveckling och fiske övertygas om att deras arbete skulle bli mer effektivt om de samarbetade med andra fonder, viket de gjort tidigare, än om de arbetar på egen hand som de gör under innevarande period.

Jag är en av dem som förväntar sig att vi under nästa period ska ha förslag om ännu starkare synergieffekter mellan en kraftfull sammanhållningspolitik och alla övriga fonder, på grundval av att de tillsammans kan åstadkomma bättre resultat än vad var och en kan göra på egen hand. Men av någon anledning som jag inte förstår finns det röster inom kommissionen som efterlyser en strategi med sektoriella instrument, och som (enligt min uppfattning) bortser från verkligheten på fältet.

Det vi avslutningsvis säger i vår resolution, som jag hoppas och tror kommer att antas av en mycket stor majoritet senare i dag, stöds inte bara av parlamentet utan också av en majoritet av medlemsstaterna, EU:s samtliga 271 regioner och tusentals lokala myndigheter.

Jag anser att om kommissionen följer idén om en sektorsindelning av EU-resurserna kommer vi att befinna oss i en unik och konfliktfylld situation där kommissionen står på ena sidan, medan alla andra – dvs. parlamentet, rådet och regionerna – står på den andra sidan.

Under de närmaste veckorna kommer den sida som anser att EU:s framtida politik borde omfattas av en integrerad strategi för planering, genomförande och resultat att bli tvungna att föra en allvarlig kamp mot den sida som anser att en sektorsindelning av EU:s resurser är rätt väg att gå. De senare kommer helt säkert att mötas av motstånd bara för att en sektorsindelning är fel väg att gå för EU.

  Riikka Manner (ALDE). – (FI) Herr talman, ärade kommissionsledamöter! Sammanhållningspolitiken handlar inte bara om solidaritet. Den är också till viss del ett sätt för oss att skapa mervärde för Europeiska unionen som helhet.

I vår region finns till exempel mycket kunnande och en mycket stark potential i fråga om naturresurser. Målen, som också är nära knutna till Europa 2020-strategin, kan bara nås genom en effektiv sammanhållningspolitik som omfattar hela EU och som har tillräckliga budgetmedel för den period som börjar 2014.

Under nästa budgetperiod är det viktigt att vi fortsätter att försöka utjämna skillnaderna mellan ländernas BNP. Dessutom är det absolut nödvändigt att beakta de nuvarande mål 2-regionerna och de särskilda utmaningar de står inför. Jag vill också hänvisa till artikel 174 och vädja till kommissionsledamöterna: glesbefolkade regioner, bergsområden och öar måste också beaktas under sammanhållningspolitikens nästa period, även när det gäller finansiering, vilket också varit fallet hittills, med stor framgång.

Slutligen vill jag säga hur tacksam jag är för att ha fått möjlighet att delta i denna mycket viktiga debatt.

  Konrad Szymański (ECR). – (PL) Herr talman! När vi planerar så här pass strategiska förändringar bör vi vara noga med att lära av tidigare erfarenheter. Erfarenheten säger oss tydligt att när pengarna användes till investeringar i hård infrastruktur – och därmed främst på grundval av BNP-kriteriet – skapade detta vinster för hela EU, både för de medlemsstater som är nettobidragsgivare till EU-medel och för dem som är nettomottagare. Den gemensamma marknaden stärktes av att processen för att minska skillnaderna i infrastrukturnivån påskyndades och detta underlättade investeringarna som när allt kommer omkring fortfarande flödar i huvudsak från nettobidragsgivarna till nettomottagarna. Det gav ett tydligt mervärde för unionen, något vi återkommit ofta till i dag.

Jag ser därför med oro på en situation där vi planerar att reformera sammanhållningspolitiken och lägga till nya kriterier – mycket vaga sociala och ekologiska kriterier – för systemet för utdelning från dessa fonder. Pengarna bör fortsätta att tjäna de regioner som är fattigast enligt mätbara kriterier, särskilt när det gäller att uppnå målen för den hårda infrastrukturen.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi vet alla att syftet med Europeiska socialfonden är att minska skillnaderna i välstånd och främja den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Men i dag, under det europeiska året för bekämpning av fattigdom, råder recession i unionen. Vi har arbetslöshet, företag lägger ner och det är därför tveksamt om vi ska lyckas uppfylla detta mål.

Kommissionen borde omedelbart se över prioriteringarna för EU-fonderna, inbegripet Europeiska socialfonden. Men jag vill också säga till kommissionsledamöterna att vi ser absurditeterna och paradoxerna i er ekonomiska politik. Med andra ord har ni – kommissionen, IMF och Europeiska centralbanken – infört ett miserabelt memorandum om Grekland, som skär ned de offentliga utgifterna, skär ned lönerna, skär ned inkomster. Men samtidigt, när jag frågade kommissionen vad fördröjningen i Greklands utnyttjande av gemenskapsmedel berodde på, fick jag till svar att det var på grund av bristande likviditet i de offentliga finanserna – med andra ord själva kärnan i kommissionens politiska memorandum.

Kan kommissionsledamoten vara vänlig och förklara för oss hur Grekland ska kunna öka sitt utnyttjande? Är inte detta en absurd paradox i er ekonomiska politik?

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) För närvarande går nästan en tredjedel av vår budget till EU:s sammanhållningspolitik för perioden 2007–2013.

Enligt ett antal nya förslag skulle en del av denna budget styras om efter 2013 för att uppfylla målen i Europa 2020-strategin. Men i Regionkommittén varnar städernas och regionernas företrädare för att göra betydande minskningar av bidragen till regionalpolitiken. Jag anser att vi bör lyssna mycket noga till deras objektiva argument. Det står till exempel helt klart att vi måste fortsätta att stödja dessa regioner, som för närvarande inte ens når upp till 75 procent av den genomsnittliga bruttonationalprodukten i Europeiska unionen. De ekonomiska resurser som avsätts till dem bör dock med prioritet huvudsakligen inriktas på uppbyggnad av grundläggande infrastruktur, stöd till mänskliga resurser eller sysselsättning, större investeringar i vetenskap, forskning och innovation samt målet en grön tillväxt. Vi bör också försöka förbättra förbindelserna mellan regionala och lokala strukturer och minska den byråkratiska bördan. Genom en välgenomtänkt, balanserad regionalpolitik av detta slag kan vi också bidra till äkta framgångar för den nya strategin Europa 2020.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! Vid en tidpunkt då medlemsstaterna minskar sina offentliga utgifter försöker vår regering i Storbritannien se över förmånssystemen för att det ska löna sig mer att arbeta.

Jag anser därför i detta sammanhang att fonder som ESF har en viktig roll att spela för att säkerställa anställbarheten bland människor som är svåra att nå ut till och som är lågutbildade.

Vi i Nordirland får betydande finansiering från ESF som administreras genom departementet för utbildning och sysselsättning. I en undersökning som överhuset nyligen lät genomföra angående ESF konstaterades att bidragen från ESF fortfarande betyder mycket för den ekonomiska tillväxten i Nordirland, som syftar till att skapa en kunskapsbaserad ekonomi med en mycket kvalificerad och flexibel arbetskraft.

Det är därför mycket viktigt att framtida ESF-projekt och de pengar som riktas mot dem kan beaktas i samband med inhemska system, då många av dem har liknande mål. Denna typ av samlat och målinriktat tänkande kan bara ge större utdelning. Regional flexibilitet är av yttersta vikt för ett framgångsrikt genomförande av ESF.

Efter 2013 tror jag att ESF:s begränsade resurser i fortsättningen bör inriktas på dem som är svårast att nå och de mest lågutbildade för att hjälpa dem att komma in på eller tillbaka till arbetsmarknaden genom att erbjuda tillgång till utbildning och fortbildning.

  Erminia Mazzoni (PPE). – (IT) Herr talman! Denna resolution är av grundläggande betydelse eftersom den tar upp det viktiga kravet på förnyelse då man inrättar en ny anti-krispolitik för 2020 genom att hitta en balans mellan den innovation som krävs och respekten för sammanhållningspolitikens grundläggande principer. Detta är en av grundpelarna i den europeiska integrationen och måste så förbli. Den måste fortsätta att spela sin viktiga roll som instrument för att överbrygga skillnaderna mellan medlemsstaterna och samtidigt stärka deras regionala identiteter.

Oavsett sammanhållningspolitikens utformning och efter att ha bekräftat värdet och relevansen i de grundläggande principer om flernivåstyre, partnerskap och ett integrerat tillvägagångssätt, bekräftar vi därför i resolutionen fördelarna med att kombinera BNP-kriteriet, som måste förbli det utslagsgivande kriteriet för stödberättigande, med nya och mer meningsfulla indikatorer som kan användas för analys och bedömning. I resolutionen bekräftas också behovet av att fastställa nya regler för Europeiska socialfonden, som ändå bör fortsätta ligga under lagstiftningen om allmänna bestämmelser för sammanhållningspolitiken, samt behovet av att förenkla förfarandena och använda finansiella instrument, som kommissionsledamot Johannes Hahn också framhöll.

Jag hänvisar faktiskt särskilt till Johannes Hahns anförande, framför allt till den punkt där han nämnde vikten av att bevara stabilitetspakten inom ramen för sammanhållningspolitiken. Det är allt gott och väl, men om vi ska kunna uppnå det målet måste det usla avtal som säger att investeringsutgifterna måste beräknas inom stabilitetspaktens parametrar rivas upp eller ändras, eftersom det skulle vara som att be om mer investeringsutgifter å ena sidan, och sedan straffa genom att minska dem, å den andra.

De utmaningar som Europeiska unionen står inför är svåra – sysselsättning, tillväxt, utveckling och konkurrenskraft. Detta är målen för den europeiska strategin, som ger en smart, hållbar och inkluderande tillväxt. Som många redan har sagt kan de bara hanteras om de framtida ramarna för EU:s ekonomi tar hänsyn till regionalpolitikens betydelse för att uppnå verklig ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, och om dessa ramar kan garantera tillräcklig finansiering trots de begränsade resurserna, genom att föra vidare en politik där målen fastställs enligt prioriteringar och bedöms i enlighet med resultaten.

  Victor Boştinaru (S&D). – (RO) Hittills har sammanhållningspolitiken varit ett framgångsrikt instrument för att minska skillnaderna mellan medlemsstaterna och för att visa solidaritet, vilket är en av EU:s främsta värdegrunder. Det är dock viktigt inte bara för Europeiska unionen att minska obalansen, utan också för varje enskild medborgare och region, vilket kräver inte bara mänskliga resurser utan också tillräckliga ekonomiska resurser.

Den nuvarande sammanhållningspolitiken kräver förbättringar, utan större ändringar. Framför allt måste vi avvisa och förkasta alla förslag om att åternationalisera och underfinansiera politiken. I detta läge, när såväl rika som mindre rika medlemsstater drabbas av den ekonomiska krisens effekter, skulle nedskärningar i den budget som tilldelats sammanhållningspolitiken innebära att man äventyrar de senaste årens alla framgångar och minskningen av de skillnader som vi hittills har jobbat hårt för att bekämpa.

Därför håller jag med kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso om att den budget som anslås till sammanhållningspolitiken i framtiden ska vara minst lika stor som den nuvarande. I annat fall kommer det att stanna vid vackra ord och det kommer att undergräva hela EU-projektet i sig.

  Ivars Godmanis (ALDE). – (EN) Herr talman! Resolutionen är strategiskt sett mycket välskriven. Vi måste stödja den. Vi måste dock kartlägga var problemen finns för närvarande. Jag vill framhålla för kommissionsledamoten att anslagsutnyttjandet för socialfonden per den 1 september bara var 18 procent, vilket är hälften så mycket – dvs. dubbelt så dåligt – som under den föregående perioden.

Hela 17 medlemsstater ligger på under 18 procent. Några av dem har fastnat på 10 eller 11 procents utnyttjande av anslagen från socialfonden. Det finns inget mönster här – länderna med de största underskotten är inte de som har det lägsta anslagsutnyttjandet. Men faktum är alltså att vissa länder satt fast på 10 procent under hela 2010.

Kommissionen måste klargöra situationen. Om man tittar på de andra fonderna – regionalfonden och Sammanhållningsfonden – är situationen inte bättre. Det övergripande anslagsutnyttjandet ligger på 17,95 procent. Hela 60 procent av medlemsstaterna har ett lägre anslagsutnyttjande än så. För en del av dem är siffran tre gånger lägre.

Rådet har i sitt budgetförslag för 2011 skurit ned anslagen till mindre än 1 000 miljoner euro eftersom medlemsstaterna inte tycks vara på det klara med hur de ska uppfylla sina skyldigheter. Vi i budgetutskottet stödde utskottet för regional utveckling i dess begäran att återställa finansieringen till budgetförslaget. Frågan är om det kommer att vara möjligt att få till stånd ett bättre utnyttjande av dessa pengar. Om inte det går är det ingen mening med att tala om en ljus framtid.

  Roberts Zīle (ECR). – (LV) Tack, herr talman. Herr kommissionsledamot, jag anser att det förslag till resolution som utarbetats av Danuta Maria Hübner, tidigare kommissionsledamot med ansvar för regionalpolitiken, är balanserat och faktiskt mycket bra. Vi vet alla att krisen har inneburit en utmaning för många medlemsstater som är nettobidragsgivare, och att det till följd av detta finns en press på att beloppen ska minskas i nästa budgetplan. I detta läge är den mer övergripande rubrik som sammanhållningspolitiken representerar också oerhört viktig. Det är dock viktigt för oss alla att behålla sansen, vara lite mer konservativa och inte släppa taget om de två fundamenten i sammanhållningspolitiken – nämligen dels att det är en oberoende politik vars främsta mål fortfarande är och kommer att förbli en utjämning av utvecklingsnivån mellan mindre utvecklade regioner och resten av EU, och dels att bruttonationalprodukten per capita enligt köpkraftsparitet ändå förblir det viktigaste kriteriet. Om vi negligerar dessa grundprinciper, kommer andra debatter (t.ex. om hur man bättre ska kunna anpassa sammanhållningspolitiken till EU:s mål för 2020) inte att kunna leda till någonting, även med Europa 2020-strategin inom ramen för sammanhållningspolitiken. Tack för ordet.

  Thomas Mann (PPE). – (DE) Herr talman! Det är inte småpotatis vi pratar om här. För perioden mellan 2007 och 2013 finns 75 miljarder euro tillgängliga för Europeiska socialfonden (ESF) och detta motsvarar nästan 8 procent av EU:s budget. Eftersom Bryssel bara betalar ut pengar till ESF när medlemsstaterna tar ansvar för medfinansiering innebär det att det kommer att ligga omkring 150 miljarder euro på bordet för att skapa fler och bättre arbetstillfällen. Lyckligtvis används inte pengarna från ESF för att finansiera onödiga studier, utan de går i stället till de människor som behöver dem. Det är detta som gör fonden så värdefull och som gör att människor kan få ta del av den i första hand, bland annat långtidsarbetslösa, invandrare, ungdomar som ges möjlighet att få utbildningskvalifikationer som de missade vid första försöket, tiotusentals praktikanter och omskolade, anställda som vill vidareutbilda sig och blivande företagare. Fonden har alltså ett brett utbud av målgrupper.

Vad kommer att hända efter 2013? Medlemsstaterna måste börja använda medlen mer effektivt och vi måste också beakta de enskilda regionernas särdrag. Jag skulle vilja se en skräddarsydd, bottenstyrd och effektiv samordning med program som Daphne och Progress. Jag förordar mer flexibilitet, enklare kontroller och ökad insyn beträffande tilldelningen av medel. Jag motsätter mig dock någon särskild rättslig ram för ESF. Jag anser att den ramen bör ligga kvar i strukturfondsförordningen, som kommer att se till att berättigandet till stöd regleras på medlemsstatsnivå. Det är därför som jag tillsammans med 45 av mina kolleger har lagt fram ändringsförslag 1, som jag ber er att stödja i den kommande omröstningen.

  Evgeni Kirilov (S&D). – (EN) Herr talman! Vi är alla överens om att sammanhållningspolitiken hittills haft mycket positiva effekter. Detta är synligt och lätt att känna igen. Det finns dock en del andra idéer för sammanhållningspolitiken efter 2013.

Vi bör vidareutveckla och anpassa den till nya utmaningar och realiteter genom att bygga vidare på framgångarna och inte genom att helt förändra politiken. Detta är lika viktigt för sammanhållningspolitikens grundläggande principer och som för den framtida budgeten. Vi behöver åtgärder och de måste backas upp av tillräckliga resurser från EU och de nationella budgetarna.

Budgetutskottet har nyligen framhållit att ett försök kommer att göras för att undvika stora förluster vad beträffar de framtida anslagen från strukturfonderna. Jag hoppas verkligen att de nya medlemsstaterna inte hamnar i kategorin stora förlorare. Därför kan inte en nedskärning av anslagen för sammanhållning vara ett alternativ på något sätt. Det är inte bara en ekonomisk fråga, utan det skulle få negativa effekter på solidaritetsprincipen.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). – (GA) Tack, herr talman! Jag vill säga några ord om sammanhållningspolitiken.

(EN) Sammanhållningspolitikens framtid har nu utformats mot bakgrund av den stigande arbetslösheten och engagerat de offentliga finanserna i hela EU.

Det är troligt att det som kallas BMW-regionen (Border, Midlands och Western) i mitt land än en gång kommer att hamna på mellan 75 och 100 procent av EU:s BNP. Efter 2013 måste vi införa åtgärder som tar hänsyn till Irlands, och framför allt BMW-regionens ändrade ekonomiska ställning. Mål 2-programmen måste betona att bygga upp regionernas kapacitet för att effektivt bidra till utvecklingen av en grönare, smartare och mer hållbar ekonomi i Irland och i hela EU.

Regionala flygningar i BMW-regionen är en ekonomisk och social nödvändighet. Därför måste finansieringen av den allmänna trafikplikten behållas, inrikesflyget kan inte överleva ekonomiskt annars.

EU-stödet till gränsöverskridande samarbete i Irland måste bevaras. Gränsöverskridande samarbete kan vända fragmenteringen i gränsregionerna när det gäller arbetsmarknad, handelsmönster och infrastruktur.

  Sophie Auconie (PPE) . – (FR) Herr talman, ärade kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Detta är en mycket viktig politisk dag för EU:s framtida regionalpolitik, av två skäl. För det första har vi parlamentsledamöter i dag på förmiddagen förenat våra krafter och framfört våra krav till Europeiska kommissionen och EU:s ministrar. Vi vill dra nytta av våra framgångar med denna avgörande politik och ändra det som behövs för att göra den mer tillgänglig och synligare. Vi vill ha en stark och välfinansierad politik som verkligen bidrar till att skapa ekonomisk utveckling för alla våra regioner. Vi vill ha enklare regler, och vi vill inte bara höra att man pratar om dem utan vi vill se dem genomföras för projektledare och potentiella stödmottagare. Vi vill att städer och regioner i randområdena ska få särskild uppmärksamhet. Jag arbetade på denna resolution när den låg hos arbetsgruppen och i parlamentets utskott för regional utveckling. Jag stödde de potentiella stödmottagarnas behov och lyckades se till att de togs i beaktande och anpassades till de behov som man gett uttryck för i våra regioner. Jag vill ha ett enat och socialt EU, grundat på en vinnande och ambitiös union.

Den andra mycket viktiga händelsen i dag är eftermiddagens aktion där företrädare för 140 regioner kommer att träffas och deras 140 regionala ledare tillsammans med parlamentets ledamöter, som företräder 85 procent av befolkningen i EU, kommer att genomföra en symbolisk marsch till Europeiska kommissionen för att visa i vilken mån vi alla, regionerna och parlamentet, är medvetna om hur viktig denna sammanhållningspolitik är för näringslivet, medborgarna, samhället och ekonomin. I eftermiddag förenas vi alla i en demonstration för att visa i hur hög grad denna första starka politiska kampanj är en folkets kampanj, en tydlig signal till Europeiska kommissionen, direkt via regionerna.

  Ricardo Cortés Lastra (S&D). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill att sammanhållningspolitiken efter 2013 ska fortsätta vara det främsta exemplet på solidariteten inom EU. Jag vill att sammanhållningspolitiken ska vara ett verkligt svar på krisen och dess efterdyningar, och för att uppnå det är det viktigt att den blir en del av Europa 2020-strategin och särskilt ingår i målet att skapa arbetstillfällen.

Sammanhållningspolitiken måste bli mer inkluderande och det civila samhället måste spela en större roll i projektens utformning och förvaltning. Det är viktigt att ni i kommissionen betraktar sammanhållningspolitiken som en investering snarare än utgifter och som en möjlighet att skapa förtroende och hållbar utveckling.

Jag vill inte att sammanhållningspolitiken ska nonchalera de särskilda behoven bland de sociala grupper som har störst svårigheter, eftersom det inte är förenligt med en integrerad strategi eller med ett mer strategiskt koncept där man investerar i framtidens branscher.

Kort sagt, och som vi har sagt så många gånger, behöver vi en sammanhållningspolitik som är solid, välfinansierad och närvarande i alla EU:s regioner.

  Edit Bauer (PPE). – (HU) Ärade kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Mycket har sagts i dag om regionalpolitik och sammanhållningspolitik. Men jag skulle vilja tala om Europeiska socialfondens grundläggande roll och betydelse även i sammanhållningspolitiken, för om stora grupper halkar efter får vi också problem med sammanhållningspolitiken. Europeiska socialfondens roll kommer att förstärkas ytterligare genom Europa 2020-strategin, eftersom anställbarhet är en av nyckelfrågorna. Här vill jag framhålla två viktiga punkter:

Den första punkten är att vi måste se till att det finns en andra chans. Vi måste erbjuda en andra chans till alla dem som har förlorat sina jobb i krisen som påskyndade vissa av globaliseringens processer, som den massiva flykten av massproduktion från EU, och för dem som inte kan använda sina färdigheter på arbetsmarknaden eftersom de inte är efterfrågade. Detta är vad vi kallar ”skill mismatch”. En andra chans måste också erbjudas dem som inte kan få anställning på grund av att de saknar kvalifikationer, exempelvis för att de hoppat av skolan.

Den andra punkten är att Europa 2020-strategin skulle öka sysselsättningen bland kvinnor med 25 procent. Detta är dock endast möjligt om medlemsstaterna, med stöd från Europeiska socialfonden, kan ge den uppbackning som krävs inom tjänsteområdet, särskilt barnomsorg och äldreomsorg. Eftersom det stöd som krävs ofta är av mindre omfattning borde troligen utbetalningsreglerna vara mer flexibla än för projekt som finansieras från de stora strukturfonderna. Vad som är absolut oundvikligt är att se till att tillsyn och utvärdering blir strängare för att göra finansieringen mer öppen och effektiv.

  Kerstin Westphal (S&D). – (DE) Herr talman, Johannes Hahn, László Andor, mina damer och herrar! Jag behöver inte påpeka för er hur viktig sammanhållnings- och regionalpolitiken är för att vi ska kunna leva och växa tillsammans i Europeiska unionen. Men jag tror också att framtidens regional- och sammanhållningspolitik måste inriktas mer på våra städer. Städerna är en viktig drivkraft bakom utvecklingen i EU. Samtidigt brottas de för närvarande med miljömässiga, ekonomiska och sociala problem.

Jag har därför en särskild fråga till Johannes Hahn. Vilka möjligheter ser du att framhålla den urbana dimensionen? För att gå rakt på sak har du, Johannes Hahn, nyligen här i kammaren antytt att du tänker dig att en viss procentsats av den regionala finansieringen skulle kunna reserveras för att lyfta fram den urbana dimensionen. Är det fortfarande aktuellt? Hur stor skulle den procentsatsen i så fall vara?

  Jan Olbrycht (PPE). – (PL) Herr talman, ärade kommissionsledamöter! Det är förvånande att vi inför antagandet av en ny finansieringsram ofta har diskussioner som syftar till att försvara sammanhållningspolitiken, en politik som har visat sig vara en av de mest effektiva och mest synliga i Europeiska unionen.

Faktum är att diskussionen om sammanhållningspolitiken i mycket är en diskussion om Europeiska unionen – om vad unionen är, hur den ska fungera och hur det är tänkt att uppfattas av medborgarna. Vi talar inte bara om pengar, vi funderar också på om vi verkligen inför åtgärder som leder till ekonomisk tillväxt.

Sammanhållningspolitiken är ett mycket speciellt instrument, eftersom den både ska minska skillnaderna och ge stöd åt åtgärder som leder till ökad konkurrenskraft. Dessa två mål är inte oförenliga – de gör att sammanhållningspolitiken gynnar utvecklingen. Det är värt att tala om detta. Det handlar inte om välgörenhetspolitik utan om en politik för åtgärder som ska hjälpa utvecklingen framåt. Det är därför den är en del av Europa 2020-strategin.

Det bör framhållas att detta är den enda politik som är extremt komplicerad när det gäller ikraftsättandet, eftersom den bygger på en gemensam förvaltning som delas med medlemsstaterna. Detta innebär å ena sidan att de instrument som är inblandade är extremt svårhanterliga och att förfarandena är mycket komplicerade, men att de å andra sidan ger en tydlig samarbetseffekt mellan Europeiska unionen, medlemsstaterna och de lokala myndigheterna. Låt oss mot denna bakgrund undvika att försvara sammanhållningspolitiken enbart i termer av nya ekonomiska förutsättningar. Låt oss fundera på hur man kan förbättra och stärka den.

  Salvatore Caronna (S&D). – (IT) Herr talman! Under de senaste dagarna har vi haft öppet hus här i Bryssel. Många kommunala och regionala företrädare har talat om hur man ska åtgärda de allvarliga problem som våra städer brottas med och om de gamla och nya behoven bland arbetstagare, familjer och små och stora produktionsföretag.

Den ekonomiska krisen som har drabbat vårt samhälle har gjort det svårare för oss alla att hitta lämpliga lösningar på de nya och allvarliga sociala frågorna. I detta sammanhang tror jag alla har förstått att sammanhållningspolitiken är det som gång efter annan varit det enda verkliga instrumentet som regionerna haft tillgång till för att försöka hitta lösningar. Vi kan därför säga att sammanhållningspolitiken under de senaste åren varit en livsviktig faktor i EU-integrationsprocessen för alla regioner. Vi måste nu omdefiniera denna politik för perioden efter 2013, och vi står därför vid en vändpunkt. Nu är det oerhört viktigt att vi undviker vissa risker.

Den första grundläggande risken vore om politiken åternationaliseras – det skulle innebära ett allvarligt bakslag. För det andra måste vi, när vi utarbetar finansieringsbudgeten, fastställa adekvata krav för de svagare områdena utan att detta drabbar de mer konkurrenskraftiga och avancerade regionerna. Slutligen är det mycket viktigt att förenkla förfarandena för dem som har visat att de är effektiva och att få bättre juridiskt bindande möjligheter att bestraffa dem som inte sköter sig. Vi förväntar oss att kommissionen ska agera enligt dessa linjer.

  Regina Bastos (PPE). – (PT) Herr talman, ärade kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Efter fyra år i rad med minskande arbetslöshetssiffror, 2004 till 2008, har nu den ekonomiska krisen utplånat en stor del av de framsteg som gjorts. Arbetslösheten i EU har ökat dramatiskt. I Portugal har vi tyvärr nått rekordnivån 11 procents arbetslöshet.

En annan negativ sak är ungdomsarbetslösheten i EU. Unionen går alltså igenom en period med omvandling och stora utmaningar. Krisen har utplånat år av ekonomiska och sociala framsteg och blottlagt svagheter i medlemsstaternas ekonomier och därmed även i själva unionens ekonomi. Europa 2020-strategin visar oss vilka vägar vi bör gå. EU måste i högre grad främja sysselsättning och social integration som en integrerad del av sin strategi för att bekämpa den ekonomiska och sociala krisen.

Jag välkomnar därför förslaget till en resolution om Europeiska socialfondens framtid, som vi diskuterar i dag, eftersom fonden spelar en avgörande roll för att nå målen i Europa 2020-strategin. Den är i själva verket det viktigaste finansiella instrument vi har för att göra det möjligt för EU att uppfylla de strategiska målen för sysselsättningspolitiken genom att höja utbildnings- och yrkesutbildningsnivån bland befolkningen. Europeiska socialfondens ställning som den huvudsakliga drivkraften bakom Europa 2020 måste stärkas, och den måste utnyttjas av medlemsstaterna för investeringar i omskolning, sysselsättning, utbildning och yrkesutbildning.

Slutligen vill jag påpeka att ESF-reformen, som ska genomföras i samband med reformen av de övriga strukturfonderna, inte bara bör underlätta och förenkla förvaltningen av fonden och förbättra öppenheten, utan också rikta in medlen på resultat och prestationer som kan göra en skillnad för allmänheten i vardagslivet.

  Sergio Gaetano Cofferati (S&D). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det råder inget tvivel om att strukturfonderna har varit ett av de mest effektiva instrumenten för att forma EU:s politik och framför allt för att befästa soliditeten i EU:s ekonomi. Därför menar jag att det är mycket viktigt att inte bara bekräfta dem, utan också se över deras effektivitet genom att införa någon sorts flexibilitet mellan de olika fonderna. Jag talar i första hand om Europeiska socialfonden, som i dag är avgörande för att garantera kvaliteten på framtida jobb i denna del av världen.

Det är förvisso viktigt att stimulera återhämtning och tillväxt, men det är nödvändigt att betona konkurrenskraftiga modeller som förenar kvaliteten på det som produceras genom kunskap med kvaliteten på produktionsprocessen. Kvalitativa arbeten är mycket viktiga för människors värdighet, och för deras förmåga att skapa vinster.

Europeiska socialfonden behöver specifika och enkla regler. Enkelhet är inget hinder för effektivitet och kvalitet, och om kontrollerna är strikta är det ännu mindre sannolikt att det ska leda till åtgärder som bryter mot reglerna. Enkelhet och strängare kontroller måste vara nära sammanlänkade. På så sätt kan vi verkligen förse Europa 2020-strategin med de instrument som har visat sig vara effektiva, men som också visat att det finns ett visst behov av uppdateringar.

  Rosa Estaràs Ferragut (PPE). – (ES) Herr talman! Jag vill först tacka arbetsgruppen under ledning av ordföranden för utskottet för regional utveckling, som har gjort det möjligt för oss att hålla denna debatt i dag.

Vi är alla överens om att sammanhållningspolitiken är det viktigaste elementet för att uppnå målen i Europa 2020-strategin. Den är också viktig för att uppnå den europeiska integrationen och den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållning som fastställs i Lissabonfördraget och som folket efterfrågar.

Det vi måste börja göra nu är att se vilka misstag vi har gjort och förbättra det som vi har gjort hittills. Vi är alla överens om att processen behöver bli mycket flexiblare. De byråkratiska hindren måste bli färre och kontrollerna måste bli enklare. Även regioner med speciella svårigheter, som öar, bergsområden, gränsöverskridande regioner och yttersta randområden, måste få särskild behandling. BNP måste fortsätta att vara det viktigaste kriteriet, även om det kan finnas andra indikatorer i andra beslutsprocesser, och regionerna och de lokala myndigheterna måste spela en grundläggande roll. Det verkar som vi alla är överens om detta.

Så vi kommer att gå den här vägen, men kommissionen bör klargöra för oss om detta verkligen är rätt väg för oss eller om vi borde ha valt en annan. Kommissionen måste klargöra om vi ska behålla samma budget, vilket är absolut nödvändigt för att ingen ska förlora på det och för att alla regioner ska kunna göra framsteg i fråga om innovation, konkurrenskraft, utveckling, inkomster och framsteg, särskilt nu då krisen gör att tydlighet behövs mer än någonsin.

  Proinsias De Rossa (S&D). – Herr talman! En gemensam politik är nödvändig för att uppnå resultat. Det krävs också en mekanism för att driva förändringen på ett dynamiskt sätt, vilket enligt min mening bäst uppnås genom att engagera alla berörda parter på ett strukturerat sätt.

Den grundläggande roll som tjänster av allmänt intresse, däribland sociala tjänster, spelar för den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen, för att skapa arbetstillfällen och förbättra livskvaliteten har hittills ignorerats i debatten.

Samtidigt som vi diskuterar hur EU-medlen ska bli mer effektiva för att skapa sammanhållning undergräver rådets och kommissionens politik för budgetkonsolidering de tjänster av allmänt intresse som är så viktiga för sammanhållningen. Utan dem blir alla medel som EU kan pumpa in i medlemsstaterna helt meningslösa.

Ett annat problem är den negativa inverkan som EU:s marknadsregler har på de regionala och lokala myndigheternas rätt att bevara och starta tjänster av allmänt intresse, däribland sociala tjänster. Ja, vi behöver effektivare och mer resultatinriktade fonder, men vi måste stoppa galenskapen som går ut på att beröva våra samhällen deras viktiga offentliga tjänster.

  Tamás Deutsch (PPE). – (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag tror att en stark och effektiv sammanhållningspolitik är otänkbart. I avsaknad av den politiska enighet – eller politiska sammanhållning, om man så vill – som krävs för utveckling och genomförande av politiken, betraktar jag Danuta Maria Hübners frågor och resolutionsförslagen som följer av frågorna som ett stöd till den politiska enigheten mellan de politiska grupperna, de politiska familjerna och kanske även mellan de olika EU-institutionerna.

Ur denna synvinkel anser jag att de locktoner som vi hört i dagens debatt om BNP som den främsta och enda indikatorn och måttstocken för berättigande till regionalt utvecklingsstöd är helt oacceptabla. Jag skulle vilja uttrycka mitt fasta och entydiga stöd för de starka åsikter som uttryckts av Jan Olbrycht och Erminia Mazzoni, de starka åsikter som jag nämnt i tidigare debatter i Europaparlamentet, och som även delas av Johannes Hahn, att även om BNP inte återspeglar alla dimensioner av en regions utvecklingsstadium är det fortfarande den mest tillförlitliga indikator som finns. På medlemsstatsnivå är det uppenbarligen så att beslutsfattare kan använda alternativa indikatorer för att eliminera eventuella brister och ta hänsyn till miljömässiga och sociala aspekter av utvecklingen. Men för att befästa den europeiska solidariteten och se till att medlemsstaterna framgångsrikt kan komma ifatt är det viktigt att BNP förblir den grundläggande och exklusiva indikatorn för fördelning av medel på EU-nivå.

  Sylvana Rapti (S&D). – (EL) Herr talman! Europeiska socialfonden är ett verktyg, ett grundläggande verktyg för att bygga ett bättre EU, så att vi kan stärka solidariteten mellan folk och stater. Som alla andra verktyg, är det dock mycket viktigt att vi tänker på hur det ska användas.

Ärade kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Om vi tänker oss att Europeiska socialfonden är en hammare, så kan vi använda den för slå in i spikarna för att hålla EU-bygget stabilt. Men om vi slarvar och tappar hammaren på foten, kommer vi inte att kunna gå längre. Med den metaforen vill jag belysa att vi kan skapa den bästa konstruktionen, bygga den bästa infrastrukturen – men om vi glömmer att vi utvecklar EU för EU:s medborgare, så har vi misslyckats. EU-bygget måste vara stabilt om människor ska kunna leva och frodas här och arbeta med kvalitativa arbeten med verkliga framtidsutsikter.

Jag vill uppmana kommissionsledamöterna att aldrig glömma att Europeiska socialfondens mest grundläggande investering är människorna.

  Jan Kozłowski (PPE). – (PL) Herr talman, ärade kommissionsledamöter! Sammanhållningspolitiken bör bevaras och stärkas inom den nya budgetramen.

I enlighet med principerna om solidaritet och subsidiaritet, som är Europeiska unionens grundläggande principer, bör sammanhållningspolitiken stödja de regioner som har störst avstånd att kompensera för i fråga om infrastruktur, ekonomi, teknik, sysselsättning eller social integration och inte har förmågan att överbrygga denna klyfta med egna medel. Detta stöd bör användas för att följa integrerade strategier för regional utveckling som också innehåller mål som fastställts på nationell nivå och unionsnivå. Sammanhållningspolitiken bör gå längre än ramen för den fysiska planeringen och den bör innefatta sektorspolitiken inom områden som transport, energi, utbildning, forskning, utveckling och sysselsättning.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) László Andor, Johannes Hahn! Sammanhållningspolitiken är EU:s mest framgångsrika och synliga offentliga system. Den är också ett viktigt verktyg som unionen kommer att behöva mycket även i framtiden. Konvergensen i de nya baltiska och centraleuropeiska medlemsstaterna är inte på något sätt fullbordad. Dessutom behövs dessa medel också i vissa regioner i Spanien, Portugal och Grekland.

Det vore dock ett misstag att tro att sammanhållningspolitikens enda syfte är att främja konvergens, med tanke på att det är den mest omfattande integrerade investeringspolitiken till stöd för målen i strategin för 2020. Det skulle vara ett allvarligt misstag att bryta upp sammanhållningspolitiken. Det skulle vara detsamma som att bryta upp Europeiska unionen. Som ledamot av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling anser jag att det är mycket viktigt att vi strävar efter en högre grad av harmoni och samverkan mellan regional utveckling och landsbygdsutveckling i framtiden.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Sammanhållningspolitiken har varit nödvändig och framgångsrik.

Enligt min mening måste vi nu våga se framåt och ha modet att ifrågasätta om pengarna i dag används på rätt sätt och har den inverkan de är avsedda att ha. Pengar anslås hit och dit, men inte längre till de fattigaste regionerna där de verkligen behövs. Jag anser att det är dags att vi frågar oss själva om sammanhållningspolitiken bör nationaliseras, så att gemensamma resurser på EU-nivå endast kanaliseras där det verkligen finns behov.

Jag vill även framhålla att byråkratin måste minska. För närvarande ägnas 30–40 procent av de tillgängliga medlen åt detta och det är definitivt för mycket.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) De resultat som EU:s sammanhållningspolitik haft och det mervärde den kan tillföra till EU 2020-strategin är obestridliga. Den roll som politiken spelar när det gäller att stimulera regionernas konkurrenskraft och främja deras ökade anpassningsförmåga måste också lyftas fram.

Även om sammanhållningspolitikens prioriteringar bör anpassas till EU 2020-målen anser jag att det måste finnas tillräcklig flexibilitet för att beakta regionala särdrag och stödja svagare regioner med större behov, så att dessa kan komma till rätta med samhällsekonomiska svårigheter och naturbetingade handikapp, och så att skillnaderna kan minskas.

En stark och välfinansierad regionalpolitik som medför fördelar för varje region i EU är en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna uppnå våra framtida mål.

  Juan Fernando López Aguilar (S&D). – (ES) Herr talman! Jag är tacksam över att få möjlighet att delta i en debatt som alltid är av stort intresse för de ledamöter som kommer från och bor på öar, i mitt fall Kanarieöarna. Jag gör det i överensstämmelse med mitt deltagande i den debatt om regionalpolitiken som nyligen ägde rum och i enlighet med artikel 174 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Jag kommer endast att ta upp tre punkter.

För det första vill jag påpeka att debatten om de ekonomiska, sociala och territoriella aspekterna av sammanhållningspolitiken måste överensstämma med den budgetplan som fastställts för åren 2014–2020. Målet med sammanhållningspolitiken är viktigare än någonsin, inte trots krisen utan på grund av krisen.

För det andra vill jag påpeka att sammanhållningspolitiken inte är en politik som är kopplad till någon särskild sektor, utan en övergripande politik, vilket innebär att den regionala dimensionen av sammanhållningspolitiken inte kan betraktas som en särskild sektorspolitik eftersom den måste omfatta energi, transport, kommunikation och innovationspolitik.

För det tredje vill jag påpeka att detta är särskilt viktigt för öterritorierna, som alla utgör yttre gränser av Europeiska unionen och därför är mycket sårbara när det gäller olaglig människohandel och hot från globaliseringen.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Som vi känner till har de 27 EU-medlemsstaterna med sitt stora antal regioner, städer, folkgrupper och en befolkning som uppgår till 500 miljoner medborgare en mängd olika behov och problem. Dessutom får varje EU-initiativ på Brysselnivå regionala och lokala effekter.

Strukturstöd har funnits tillgängligt för missgynnade regioner sedan 1970-talet i syfte att säkerställa en geografisk jämvikt när det gäller ekonomins tillväxt och välståndet. Med tanke på den nuvarande situationen tycks vi emellertid inte ha kommit närmare dessa mål. De miljarder euro som betalats ut i form av bidrag till regioner i Irland och Grekland har t.ex. inte skyddat dem mot de fullskaliga effekterna av den finansiella och ekonomiska krisen. De regioner som förlorade sin status som mål 1-områden under utvidgningen 2004 har det inte mycket bättre. Deras situation har endast förbättrats ur statistisk synvinkel, med andra ord, på pappret, men det är ett välkänt faktum att man inte kan äta papper. Stora regioner kan uppvisa en stark tillväxt samtidigt som de omfattar mindre regioner som kämpar för sin överlevnad.

Därför måste vi effektivisera sammanhållningspolitiken och se till att de enskilda projekten blir mer hållbara.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Jag anser att kommissionen tydligt och i detalj bör förklara hur synergieffekter ska uppnås mellan sammanhållningsfonderna och medel inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. En harmonisering av förvaltningen av dessa medel skulle tillföra ökat mervärde för EU:s åtgärder och även stimulera vår effektivitet när det gäller att uppnå de mål vi ställt upp.

Sist men inte minst stöder jag dem som i dag efterlyser en förenkling av de bestämmelser som styr varje typ av medel, både på EU-nivå och på medlemsstatsnivå. Jag stöder även de parlamentskolleger som menar att BNP måste kvarstå som utslagsgivande kriterium för berättigandet till stöd.

  Derek Vaughan (S&D). – (EN) Herr talman! Wales har gynnats kraftigt av strukturfonderna. Därför är det föga förvånande att jag stöder den aktuella grunden i sammanhållningspolitiken.

Jag anser att strukturfonder ska göras tillgängliga för alla regioner inom EU och att regioner som inte längre har konvergensstatus ska få tillgång till lämpligt stöd. Jag anser att konkurrenskraften måste bibehållas och vill därför uppmana alla kolleger som är intresserade av att delta i eftermiddagens marsch som anordnas av Regionkommittén.

Slutligen anser jag att Europeiska socialfonden ska förbli en del av sammanhållningspolitiken och inte flyttas ut till sektoriella projekt. Jag ser fram emot offentliggörandet av den femte sammanhållningsrapporten runt den 9 november. Jag ser framför allt fram emot att tala om några av detaljerna, däribland en förenkling av processen, i synnerhet för de sökande. Jag ser också fram emot att diskutera definitionen av en tätort. Det är en mycket viktig fråga för oss att diskutera.

Vi måste naturligtvis även se till att sammanhållningspolitiken och strukturfonderna har en lämplig budget i framtiden.

  José Manuel Fernandes (PPE). – (PT) Herr talman, herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Om vi ser på målen med sammanhållningspolitiken är det uppenbart att den tillför mervärde för EU. Den visar solidaritet på EU-nivå genom att minska regionala skillnader och bidra till den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen. För att kunna göra det måste den därför få nödvändiga budgetanslag. Sammanhållningspolitiken måste också vara tillräckligt flexibel för att kunna hantera regionala särdrag, framför allt i de mindre utvecklade regionerna, och bruttonationalprodukten bör även fortsättningsvis vara utslagsgivande kriterium för berättigandet till stöd.

För att öka effektiviteten och maximera resultaten måste Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling samordnas med medel inom ramen för sammanhållningspolitiken. Jag stöder och uppmanar även kommissionen att genomföra en utvärdering av utnyttjandet av sammanhållningsfonderna så att åtgärder för att förbättra utnyttjandegraden för dessa fonder kan antas så skyndsamt som möjligt.

  Liisa Jaakonsaari (S&D). – (FI) Herr talman! Syftet med EU 2020 var att initiativet i kölvattnet av den djupaste krisen i Europas ekonomiska historia skulle innebära en nystart. Den debatt som har ägt rum efteråt har emellertid dominerats av tal om budgetdisciplin, men inte mycket annat. Det förefaller som om de som säger att vi måste göra fler nedskärningar får de högsta applåderna. Rådet gör nedskärningar, medlemsstaterna gör nedskärningar och nu förefaller det som om den allmänna uppfattningen även i parlamentet är att nedskärningar av EU:s budget ska göras.

Så bygger man inte en framtid. Snart kommer EU varken ha någon sammanhållningspolitik, regionalpolitik, sysselsättningspolitik eller ekonomipolitik, utan endast finanspolitik. Kommissionsledamöter Hahn och Andor, är ni oroade över detta allmänna klimat som präglas av nedskärningar? Jag anser att den debatt som just nu pågår är en aning naiv.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr talman! För mig förefaller ert uttalande om att sammanhållnings- och regionalpolitiken är i gott skick och bör vara en politik som är nära dess medborgare och som omfattar olika noggrant utformade instrument, Johannes Hahn, vara ett bra svar på den fråga som har ställts i kammaren i dag.

För att komma till rätta med krisen, som har varit svår för oss alla, och uppnå målen med den ekonomiska strategin 2020 krävs sammanhållningspolitik och tydliga mål, både för medlemsstaterna och för regioner. Vi har utsett detta år till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Vi kommer att fortsätta arbeta med detta mål till år 2020. Vi kommer inte att lyckas uppnå detta om inte Europeiska socialfonden införlivas i sammanhållningspolitiken. Detta är även vad lokala myndigheter förväntar sig och vad Regionkommittén, som företräder dem, anser. Därför bör vi i hög grad ta hänsyn till deras åsikter här i kammaren.

  Inés Ayala Sender (S&D). – (ES) Herr talman! Det är ett välkänt faktum att territoriell sammanhållning, vid sidan om ekonomiskt och socialt välstånd i medlemsstaterna och deras regioner, förutsätter att det finns kommunikationsnät som främjar och gör det möjligt för personer, varor och tjänster att verkligen röra sig fritt över gränserna. Man behöver sådana nät för att uppnå större överensstämmelse mellan mobilitetssystem, mellan målen för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning och planeringen av transeuropeiska nät, vilka ofta ignoreras eller genomförs parallellt utan att man ser till att det har fastställts nödvändiga standardvärden.

Hittills har den europeiska politiken när det gäller transeuropeiska nät dock mötts av en bedrövlig och skriande brist på finansiering, från såväl EU:s som från medlemsstaternas sida, i synnerhet beträffande de gränsöverskridande avsnitten som av alla betraktas som ett ingenmansland.

Det är riktigt att man i medlemsstater som har lyckats samordna de två politikområdena har fått se en multipliceringseffekt som har gjort att utvecklingen i historiskt eftersatta regioner, städer och bland deras invånare har snabbspolats framåt, så att de har blivit en del av den sammanhållning som vi alla vill uppnå.

Det är av detta skäl – för att uppnå det viktigaste målet att minska skillnaderna och föra regioner och medborgare närmare vårt område av välstånd och välfärd genom bättre kommunikationskanaler – som vi måste utvidga debatten om tiden efter 2013 med en allvarlig diskussion om det omedelbara behovet av att en gång för alla se till att det finns tillräcklig finansiering för de transeuropeiska näten.

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) Herr talman! Sammanhållningspolitiken omfattar och förenar en rad olika utvecklingsmål, liksom förväntningarna inte bara i regionerna, utan också inom olika samhällsgrupper. Det som har uppnåtts genom sammanhållningspolitiken och de erfarenheter som har vunnits genom den visar att den kan och bör vara den politik som används för att möta de nya utmaningarna i EU 2020-strategin.

Ökad ekonomisk tillväxt leder inte alltid till minskad fattigdom. Det är därför Europeiska socialfonden spelar en sådan viktig roll och varför vi måste samordna de olika politikområdena. Att skapa arbetstillfällen och ett utbildnings- och omskolningssystem som är ändamålsenligt har blivit oerhört viktigt. Sammanhållningspolitiken är själva grunden för en hållbar utveckling av tätorter och landsbygdsområden som tar hänsyn till deras individuella särdrag och möjligheter. En lämplig samordning av de olika politikområdena kommer att göra det möjligt för fonden för landsbygdsutveckling och andra fonder att minska allt som bromsar utvecklingen och att ta hänsyn till mindre utvecklade områdens, däribland landsbygdsområdens, individuella särdrag.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE). – (PT) Sammanhållningspolitiken är inte vilket instrument för europeisk integration som helst, utan kan ses som ett konkret uttryck och dynamiskt bevis för själva EU-projektet, i den meningen att det är en gemenskap av medborgare som delar samma värderingar om social rättvisa och solidaritet.

Vi kan mot denna bakgrund förstå kravet att sammanhållningspolitiken ska inriktas på alla regioner och att kriterierna för stödberättigande bör omfatta mer än dagens betoning av BNP per capita för att bli mer rättvisa. Men vi får aldrig glömma bort att sammanhållningspolitikens främsta och yttersta mål är att alla européer ska ha samma levnadsstandard, vilket alltid kommer att förutsätta att man ägnar särskild uppmärksamhet åt de fattigaste regionerna, bland annat en del yttersta randområden, som faktiskt behöver åtgärder som är inriktade just på dem.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Jag vill be Europeiska kommissionen att se till att man i EU:s framtida ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningspolitik avsätter stora belopp för transportsektorn, särskilt för intermodalitet, men även för energieffektivitet i bostadshus. Jag menar att sådana investeringar dels kommer att skapa arbetstillfällen på lokal och regional nivå, men också främja ekonomiskt välstånd och utveckling för små och medelstora företag inom dessa branscher.

Kommissionsledamot Hahn! Sist, men inte minst, hoppas jag att vi efter 2013 kommer att ha en separat budgetpost för EU:s strategi för Donauregionen. Jag kan nämna att EU:s strategi för Östersjöregionen får 20 miljoner euro bara under 2011. EU:s strategi för Donauregionen kan bli ett av EU:s mest framgångsrika projekt.

  Iosif Matula (PPE). – (RO) Tidpunkten för dagens debatt om sammanhållningspolitiken efter 2013 är väl vald med tanke på de öppethusdagar som just pågår i Bryssel.

Det faktum att åtskilliga deltagare från de flesta av Europas regioner har kommit hit för att presentera sina initiativ, insatser och resultat, men också för att uttrycka sitt missnöje med olika områden som rör regional utveckling, stärker mig i min uppfattning att EU:s sammanhållningspolitik ger konkreta resultat.

En särskild aspekt som har tagits upp under den innevarande programplaneringsperioden är hur effektivt medlen används för närvarande. Vi måste inrikta oss på åtgärder som ökar utnyttjandet av de anslagna medlen, särskilt i regioner som har svårigheter med detta. Arbetet måste därför fortsätta på europeisk, nationell och regional nivå för att förenkla genomförandet av sammanhållningspolitiken. Det är definitivt nödvändigt att ha en bra balans mellan dels enklare förfaranden, dels effektivitet och god ekonomisk förvaltning, för att få en politik som är enkel att genomföra och kan hålla en högre profil.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag har inte mycket tid på mig och ska därför bara ta upp ett par punkter.

(EN) Herr talman! Det får för det första inte ske någon åternationalisering av ESF, lika lite som det får ske någon åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi behöver mer, inte mindre, EU.

Det finns för det andra ett trängande behov av att förenkla ansökningsförfarandet. Jag har träffat grupper som trots att de har rätt till stöd inte har brytt sig om att söka på grund av att ansökan är så komplicerad. En var faktiskt tvungen att anlita en expert för att fylla i ansökan åt dem. Detta är löjeväckande och måste upphöra.

För det tredje anser jag att både mål 1 och mål 2 måste finnas kvar. Jag företrädde min grupp i Mannheim och fick möjlighet att se de positiva effekterna av mål 2. Detta menar jag är viktigt.

Låt mig avsluta med att säga att det är nödvändigt – även om en del av mina kolleger i PPE-gruppen inte håller med mig – att inte betrakta BNP som det enda kriteriet. Det bör absolut vara det viktigaste kriteriet, men inte det enda. Jag menar att detta är en diskussion som vi måste föra och som jag ser fram emot.

  Luís Paulo Alves (S&D). – (PT) Europeiska socialfonden (ESF) är förmodligen det instrument som betyder mest för att främja sammanhållning och därför måste den noga samordnas med Regionala utvecklingsfonden. Det är viktigt att ha en lokal ansats till de problem som måste lösas: med andra ord, en global vision för lokal aktion. Det är de lokala och regionala myndigheterna som vet bäst hur situationen egentligen ser ut, hur stora investeringar man behöver i sysselsättningsskapande åtgärder och vilka åtgärder som är lämpligast för att främja sysselsättning i deras regioner. Vi måste ta hänsyn till regionernas positiva erfarenheter.

På Azorerna, ett yttersta randområde där arbetslösheten brukar vara rekordhög, är arbetslösheten i dag 6,5 procent, vilket är lägst i Portugal. Det beror framför allt på den framåtblickande sysselsättningsstrategi som man tillämpar, i vilken det fastställs vilka faktorer man ska rikta in sig på och hur man ska uppnå de önskvärda målen. Det beror också på att man utnyttjar ESF som ett operativt verktyg för denna strategi och gör insatser inom utbildning, yrkesutbildning och främjande av sysselsättning.

Att tillämpa sammanhållningspolitiken över hela linjen är det enda sättet att få EU 2020-strategin att bli en framgång.

  Piotr Borys (PPE). – (PL) Herr talman! Sammanhållningspolitiken eller regionalpolitiken kan vara ett av de viktigaste dragloken för EU:s utveckling. Det är en politik som är mer medborgarvänlig än de flesta, som är inriktad på praktiska mål och på att lösa praktiska, betydande problem. Vi måste därför komplettera sammanhållningspolitikens innehåll vad gäller territoriell sammanhållning: vägbyggande, höghastighetsspår och fullständig sammanhållning som ökar rörligheten i hela Europa är de viktigaste frågorna.

Vad Europeiska socialfonden anbelangar tycks det bli omöjligt för oss att genomföra de ambitiösa förslagen i EU 2020-strategin. En tredjedel av européerna saknar i dag yrkeskvalifikationer. Jag anser att denna fond i hög grad i dag borde investera i just yrkesutbildning och livslångt lärande och se till att kvalifikationsnivån höjs i vårt europeiska samhälle. Fonden behöver dessutom inte bara riktas in på frågor som rör social integration, utan kan även riktas in på att öka den yrkesmässiga rörligheten bland EU:s medborgare.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Den regionala utvecklingspolitiken är viktig för EU:s ekonomiska, sociala och territoriella utveckling. En systematisk uppdatering av denna politik för att anpassa den till nya trender måste därför ägnas särskild uppmärksamhet och vara en prioritering för EU även efter 2013.

Den rikedom av tidigare erfarenheter som finns måste leda till att upprepade misstag elimineras, till ökad effektivitet och till ett snabbt och högkvalitativt genomförande av sammanhållningspolitiken, samt till ett friktionsfritt partnerskap och ökad öppenhet. Det är min fasta övertygelse att genomförandet av sammanhållningspolitiken i framtiden måste inriktas mer på resultat och resultatens kvalitet. Detta förutsätter en bättre uppföljning och utvärdering av hur effektiva de regional- och sammanhållningspolitiska programmen är, så att resurser satsas på infrastruktur, vetenskap och forskning och på att bekämpa arbetslösheten – för företag och för medborgare – i syfte att göra det möjligt för regionerna att utvecklas och hinna ifatt dem som har kommit längst.

  Silvia Costa (S&D). – (IT) Herr talman! Jag vill uttrycka mitt stöd för att Europeiska socialfonden även framöver ska ha en egen budget och egna regler, även om den i högre grad bör integreras med övriga strukturfonder.

Reglerna måste dock ses över i åtminstone fem avseenden: det behövs mer förenkling och mer övervakning av resultat, inte bara av förfaranden. Vi måste verkligen dra största möjliga nytta av erfarenheterna från till exempel de italienska regionerna under de senaste två åren och erbjuda helhetslösningar som omfattar vägledning, utbildning, omskolning och stöd för att hjälpa till att få in arbetstagare som har blivit uppsagda eller är arbetslösa på små och medelstora företag. Vi måste främja samarbeten på utbildningsområdet mellan skolor, universitet och företag för att möjliggöra en fortlöpande utbildning som tar hänsyn till behovet av nya kvalifikationer. Det behövs fler transnationella projekt, som hittills bara har förekommit på försöksbasis, och det behövs fler nationella och transnationella satsningar som gör det möjligt för unga människor att kombinera arbete och studier.

Jag menar att det är mot bakgrund av bland annat detta som vi på nytt måste överväga att införa nya regler för Europeiska socialfonden.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Vi talar om sammanhållnings- och regionalpolitiken. Som några av er kanske redan vet har ett dokument läckt ut som handlar om den gemensamma jordbrukspolitiken fram till 2020 och där man även nämner framtida territoriella utmaningar. Det finns alltså kopplingar mellan alla våra politikområden. Vi vill att varje politikområde ska ha en tillräcklig finansieringsram.

Jag har ett par synpunkter när det gäller resolutionen. Det måste också finnas en samstämdhet mellan medlemsstaterna. Vi har sett fall där medlemsstaternas politik har förstört sammanhållnings- och regionalpolitikens goda resultat. I veckan träffade vi företrädare för regionala myndigheter som berättade om den enorma frustration de känner när de försöker ansöka om stöd. Det är viktigt att de inte bara får komma till tals, utan att man också lyssnar på dem och svarar.

Jag stöder denna resolution.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik är oerhört betydelsefull, inte bara för att öka konkurrenskraften, utan också för att förverkliga själva tanken om ett enat Europa. Vi är säkert alla överens om att ett verkligt förenat Europa bara kan byggas på medellång till lång sikt om den ekonomiska utvecklingen är balanserad i hela Europa. Det är en absolut förutsättning för att EU 2020-strategin ska kunna genomföras på ett effektivt sätt och strategins mål uppnås att regioner som har kommit olika långt i sin utveckling alla får del av processen. Det är därför helt avgörande att de sammanhållningspolitiska anslag som är tillgängliga för mindre utvecklade regioner ligger kvar på dagens nivå. Vi måste se till att Europa inte splittras i två delar därför att processen för att komma ikapp i de medlemsstater som gick med i EU från och med 2004 bromsas in.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) I alla dessa strategier och ramar måste vi komma ihåg att EU-projektet inte handlar om att skapa ett friluftsmuseum. Det är inte en kommunistutopi, där alla har ett arbete och får det de vill ha. Europeiska socialfonden är inte ett redskap för att förverkliga den typen av idéer. Den är ett redskap för att främja utveckling, men först och främst för att ge stöd till dem som inte kan hjälpa sig själva.

Om människor har svårt att skaffa arbete, bostad, mat eller sjukvård måste vi hjälpa dem – det är det solidaritet handlar om. Det handlar inte om att skapa konstgjord sysselsättning som snedvrider arbetsmarknaden, och det handlar inte om att utjämna sociala och regionala skillnader, vilket osar egalitära strävanden. Såvida vi inte vill möta samma öde som prins Potemkin bör vi undvika att använda ordet ”social” mer än ordet ”ansvarsfull”. Den globala finanskrisen är en varning för oss om att inte vara orealistiska och oansvariga.

  Jiří Havel (S&D). – (CS) Herr talman! Jag vill tacka för dagens presentation och den efterföljande givande diskussionen, som gör att jag känner mig enormt optimistisk. Att det råder enighet om behovet av en sammanhållningspolitik är tveklöst goda nyheter för alla och att det råder enighet inom detta parlament är naturligtvis ännu bättre.

Jag vill tacka kommissionen för att man ska göra det lättare att få tillgång till medlen. Jag har haft möjlighet att granska dess förslag och det är verkligen ett steg i rätt riktning.

Jag vill avslutningsvis påpeka att sammanhållningen har en absolut och en relativ dimension. Den absoluta dimensionen är det vi alla ser som stöd till de fattigaste regionerna, men den relativa dimensionen – inom enskilda stater – är lika viktig. Jag vill bara nämna detta för att försäkra mig om att det inte glöms bort.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Johannes Hahn, tidigare minister med ansvar för vetenskap och forskning i Österrike, för att han satte i gång en ny debatt som kommer att ge ett betydelsefullt bidrag till tillväxten i EU. Om alla små och medelstora företag i EU skapade ett arbetstillfälle skulle det inte finnas någon arbetslöshet i EU. Vi bör därför fundera på hur vi kan göra det möjligt för de små och medelstora företagen att nyanställa och även spela en mer aktiv roll på de internationella exportmarknaderna.

Det är emellertid även viktigt med infrastruktur för forskning och transport. Kommissionen har en viktig uppgift framför sig när det gäller att omstrukturera förbindelsen mellan öst och väst, till exempel mellan Paris och Budapest, eller förbindelsen mellan norr och söder. Här kan det skapas nya arbetstillfällen – något som det finns ett akut behov av i EU i dag.

  Nuno Teixeira (PPE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Sammanhållningspolitiken är den europeiska solidaritetens stöttepelare. Det är genom sammanhållning som vi uppnår målet att minska regionala skillnader och uppmuntra en enhetlig utveckling i hela EU. Vi måste fastställa en ram för den kommande perioden 2014–2020 som kan göra regionalpolitiken mer effektiv. God samhällsstyrning måste uppmuntras på alla nivåer genom att regionala och lokala myndigheter blir mer involverade och delaktiga i enlighet med den subsidiaritetsprincip som fastställs i det nya Lissabonfördraget.

Vi får inte glömma bort den särskilda situation som de yttre randområdena befinner sig i. Denna grupp regioner brottas med stora utmaningar och måste även framöver gynnas av särskilda regler när det gäller genomförandet av EU:s politik. BNP måste även framöver vara det viktigaste kriteriet för stödberättigande, men vi måste även ta hänsyn till andra indikatorer för att få en mer komplett bild av den regionala situationen.

  Johannes Hahn, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman! Det här har varit en mycket livlig och engagerad debatt och jag vill tacka alla som har deltagit i den. Jag vill också påminna alla om och upprepa och understryka att regionalpolitiken är en investeringspolitik som omfattar samtliga regioner. Den bör betraktas som en integrerad politik, vilket är skälet till att den definitivt är inriktad på städer. Det beror emellertid också på att olika politikområden är koncentrerade till städer, till exempel frågor om energiförluster, minskning av energiförbrukning, energianvändning, transport och sociala problem. Allt detta är faktorer som vi måste se i ett övergripande sammanhang.

Vi stöder i allra högsta grad kraven på enklare regler. Jag vill emellertid be om er förståelse när det gäller detta, för vi måste även ta hänsyn till skattebetalarnas krav. Flera talare har i dag nämnt behovet av förenkling, men detta måste ske genom att det införs standardiserade regler för de olika fonderna, i den mån detta är genomförbart och möjligt.

Jag vill tacka er för diskussionen och för parlamentets stöd. Men jag vill också uppmana er att göra era röster hörda på nationell nivå för att värva stöd för de frågor ni har tagit upp i dag, så att regionalpolitiken fortsätter att stå i centrum för EU:s politik i framtiden.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det här har även för mig varit en ytterst värdefull och givande diskussion om framtiden för sammanhållningspolitiken och – inom ramen för denna – för Europeiska socialfonden.

Jag instämmer med alla som har betonat att fonden är ett mycket viktigt finansiellt instrument för att stödja EU 2020-strategin och dess tre målsättningar: den är smart, hållbar och handlar om inkluderande tillväxt. Inom ramen för den inkluderande tillväxten måste vi stödja båda målen: att öka sysselsättningen och att minska fattigdomen. De hänger samman med varandra och vi måste se till att ESF kan tjäna en rad olika syften inom ramen för en social agenda.

Diskussionen pekade tydligt på de största hoten mot sammanhållningspolitiken, såsom sektorisering eller nationalisering, eller att dess samlade kapacitet försvagas genom en minskad budget. Vi måste undvika en sådan utveckling och slå fast vilka frågor som kräver ytterligare åtgärder. Vi måste få till stånd ett nytänkande när det gäller målen med ESF-anslagen och hur ESF finansierar dessa mål.

Jag är fullständigt öppen för att arbeta med ledamöterna om konkreta frågor som förenkling, förbättrad utvärdering, strängare villkor, undersökning av möjligheter när det gäller finansieringsteknik och samarbete med andra finansieringskällor, för utmaningarna är enorma.

Vi är medvetna om problemen med anslagsutnyttjandet, särskilt i Grekland om ett par år, och arbetar hårt med avdelningarna och med medlemsstaternas myndigheter för att undanröja hindren för en snabbare utbetalning. Det ligger i kommissionens och medlemsstaternas gemensamma intresse att komma framåt på detta område. Men det står alldeles klart, och jag tror tillsammans med kommissionsledamot Hahn att vi alla är eniga om att vi måste se till att vi har en stark sammanhållningspolitik i framtiden och det är mitt mål att vi inom denna politik också ska ha en stark och synlig europeisk socialfond.

  Talmannen. – Jag har mottagit två resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingetts i enlighet med artikel 115.5 och artikel 110.2 I arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum inom kort.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Genom att i dag, torsdagen den 7 oktober 2010, rösta om en resolution kräver Europaparlamentet att kommissionen överväger att väsentligt förbättra de sammanhållningspolitiska instrumenten. Tack vare Lissabonfördraget handlar det inte längre bara om ekonomisk och social sammanhållning, utan också om territoriell. Regionalpolitiken är en av spjutspetsarna i EU:s integrationsprocess. Den svarar för den näst största posten i unionens budget, efter den gemensamma jordbrukspolitiken. EU måste införa en integrerad strategi för utvecklingen i regionerna. Utvecklingen av gränsöverskridande transportförbindelser är en av de största utmaningarna för denna politik. En av prioriteringarna på detta område är sträckan över Pyrenéerna mellan Frankrike och Spanien, som särskilt berör de europeiska väljarna i sydväst. I dagsläget lever tåg- och vägförbindelserna inte upp till förväntningarna. En del regioner har i dag inte tillfredsställande kommunikationsmöjligheter, trots att de i socioekonomiskt avseende hänger samman med övriga EU. De olika projekt som kommissionen ska driva i detta geografiska område ska genomföras på medellång och lång sikt. De förtjänar därför att tas med i diskussionen om sammanhållningspolitiken efter 2013.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Under den nuvarande ekonomiska och sociala krisen är Europeiska socialfonden (ESF) ett av EU:s viktigaste finansiella instrument för att bekämpa massarbetslöshet och även fattigdom och socialt utanförskap. Fonden spelar dessutom en viktig roll när det gäller utbildning av arbetstagare, livslång yrkesutbildning, förbättrade sysselsättningsmöjligheter och integrering av arbetstagare på arbetsmarknaden. Jag håller med om att vi för att uppnå EU 2020-strategins mål, i synnerhet när det gäller sysselsättning och sociala frågor, måste stärka och effektivisera ESF och samtidigt förbättra fondens finansieringsförfaranden. I dagsläget är fondens finansieringssystem alldeles för komplicerat och det är därför mycket viktigt att kommissionen förenklar finansieringsförfarandena för strukturfonderna och gör dem mer flexibla. Först då kan medlemsstaterna utnyttja medel som anslås från ESF så effektivt som möjligt för att skapa nya och bättre arbetstillfällen. När det gäller finansiering från strukturfonderna får vi inte glömma bort behovet av öppenhet och ökad kontroll över pengar som är öronmärkta för stöd. Jag uppmanar dessutom kommissionen att i framtiden fördela ESF-anslagen ännu effektivare och riktat, och att vidta alla tänkbara åtgärder för att se till att EU-pengarna går direkt till människor som lever i fattigdom, som är de som behöver stödet mest. Bara en effektivare och starkare fond kan bidra till att minska arbetslösheten och fattigdomen i Europa i framtiden.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Jag anser att den resolution som har lagts fram på grundval av den muntliga frågan är viktig i flera avseenden. Det bör absolut nämnas att man i den gemensamma ståndpunkt som presenteras i resolutionsförslaget framhåller det krav som baseras på erfarenheterna av innevarande programplaneringsperiod, nämligen att sammanhållningspolitikens regelverk för tiden efter 2013 måste vara enkelt, rättvist och öppet. Jag anser att BNP ska vara det viktigaste kriteriet för att fastställa rätten till regionalpolitiskt stöd. Man kan emellertid diskutera om andra mätbara indikatorer för att fastställa rätten till regionalpolitiskt stöd bör läggas till, förutsatt att det kan styrkas att de är relevanta. Jag anser samtidigt att det är viktigt att Europeiska socialfonden fortsätter att vara en del av förordningen om allmänna bestämmelser rörande finansiella resurser inom ramen för sammanhållningspolitiken. Vi måste betona att fonden bör ha egna regler. Jag menar att det är absolut nödvändigt att i samband med utformningen av regionalpolitiken och sammanhållningspolitiken för tiden efter 2013 samordna dessa politikområden i fråga om landsbygdsutveckling med den andra pelaren av den gemensamma jordbrukspolitiken, så att de inte oavsiktligt motarbetar varandra och leder till oförenliga mål.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Strukturfonderna bidrar till hundratals ekonomiska, sociala och kulturella projekt i alla regioner i Europa som genomförs så nära medborgarna som möjligt. De spelar en avgörande roll för att EU 2020-strategin ska bli framgångsrik. I likhet med de allra flesta av mina kolleger i utskottet för regional utveckling menar jag att det är absolut nödvändigt att säkra en stark och välfinansierad framtida sammanhållningspolitik som är inriktad på alla europeiska regioner. Förra året ryktades det att Europeiska kommissionen eventuellt planerade att delvis åternationalisera strukturfonderna. Detta vore oacceptabelt. Jag kommer att kämpa för att värna sammanhållningspolitikens europeiska mervärde på regional nivå. En del personer vill dessutom koncentrera strukturfonderna ännu mer till de fattigaste regionerna. Detta är vansinne. Sammanhållningspolitiken ska inte vara en allmosepolitik. Även så kallade rika regioner dras med många sociala och ekonomiska strukturella problem. Sammanhållning förutsätter solidaritet mellan alla regioner. Det vore bra att se över om de kriterier som tillämpas för att bedöma rätten till stöd från strukturfonderna är relevanta. Även om BNP bör fortsätta att vara det viktigaste kriteriet bör kommissionen även titta på andra indikatorer som kanske ger en bättre insikt i regionala svårigheter.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Vi vet alla att Europeiska socialfonden är det viktigaste finansiella instrumentet som EU har till sitt förfogande för att stödja medlemsstaternas sysselsättningspolitik. Vi står för närvarande inför ett krisscenario på EU-nivå och medlemsstaterna har olika möjligheter att hantera de situationer som har uppstått till följd av den ekonomiska och finansiella krisen. Jag välkomnar avsikten bakom den europeiska plattformen mot fattigdom, att uppnå ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, och att den ska få lämpligt ekonomiskt stöd. Jag anser dock att stöd från Europeiska socialfonden måste baseras på solidaritet. I framtiden måste Europeiska socialfonden stödja regionernas försök att utbilda mänskliga resurser så att de kan följa sina utvecklingsriktlinjer till lägsta möjliga arbetskostnad.

  Zita Gurmai (S&D) , skriftlig. – (EN) Under sin historia har ESF alltid anpassats till EU:s aktuella ekonomiska prioriteringar. Det står klart att ESF än en gång måste anpassas, eftersom förhållandena har förändrats. Den måste anpassas till EU 2020-strategin, som har ökad sysselsättning som ett av sina huvudmål. Den måste anpassas till krisen. ESF är inte i sig ett krishanteringsverktyg, men måste nu fungera under en krisperiod. Vi får inte glömma bort att även när makroekonomiska kriser är över kan sysselsättningsnivån fortsätta att vara låg. Arbetslösheten har ökat i Europa. En del europeiska länder är tvungna att genomföra nedskärningar i sina budgetar som hotar sysselsättningen, i synnerhet inom den offentliga sektorn. De flesta offentliganställda är kvinnor. Därför hotar uppsägningar inom den offentliga sektorn främst kvinnor. Att öka arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor är ett av de viktigaste målen i EU 2020-strategin och för alla förnuftiga beslutsfattare – kvinnors deltagande är särskilt viktigt för att skydda och omdana vår samhällsmodell. Vi bör därför hjälpa dem som förlorar sina arbeten till följd av budgetnedskärningar. En del länder skulle vara positiva till att ESF delvis nationaliseras i nästa budget, men det är min fasta övertygelse att Europeiska socialfonden måste fortsätta att vara en väsentlig del av EU:s politik.

  Edit Herczog (S&D), skriftlig. – (HU) När vi talar om sammanhållningspolitikens framtid och i synnerhet om politikens mål, prioriteringar och struktur måste vi nämna den EU-omfattande integreringen av EU:s och regionernas energimarknader och det strategiska infrastrukturnätet för att främja användningen av förnybara energikällor, eftersom utvecklingsprojekt i städer och på landsbygden som finansieras genom strukturfonderna utgör en mycket viktig del av EU:s energiinvesteringar. Det handlar bland annat om investeringar i fjärrvärme, vissa energieffektivitetsprojekt och lokala och regionala projekt för utveckling av energinät. Vi måste förbättra utnyttjandet av befintliga EU-fonder i framtiden på ett sätt som främjar energieffektivitetsåtgärder och uppmuntrar till ett ökat utnyttjande av strukturfonderna och Sammanhållningsfonden för sådana ändamål. När det gäller energipolitiken bör anslagen för forskning, utveckling och demonstration fördubblas fram till 2020 jämfört med dagens nivå. Häri bör ingå en betydande höjning av anslagen för förnybar energi, smarta elnät och energieffektivitet. Ett instrument som kan bidra till att uppnå detta mål är EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik efter 2013.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Det kommer att vara avgörande att koppla och anpassa EU:s framtida sammanhållningspolitik till EU 2020-strategin, då bara en sådan koppling kan säkra en hållbar ekonomisk tillväxt, konkurrenskraft och nya arbetstillfällen. Vi får samtidigt inte tillåta att sammanhållningspolitiken splittras upp. EU 2020-strategin kommer att vara en viktig komponent i den framtida sammanhållningspolitiken, men den kan inte vara ett substitut för den. Det finns ett starkt behov av en radikal förenkling av finansieringsreglerna för att EU-medlen ska bli mer tillgängliga för lokala myndigheter och icke-statliga organisationer. Det är på den nivån chansen är störst att EU-medlen används på ett meningsfullt och riktat sätt. Som det ser ut i dag måste man ägna mer tid och kraft åt att uppfylla de ofta överdrivet byråkratiska kraven om redovisningskyldighet än åt att utforma projekten. Den obalansen blir en allt större praktisk och moralisk stötesten för fortsatta framsteg. När man utarbetar ramen för nästa finansieringsperiod är det viktigt att man i god tid involverar företrädare för regionerna och näringslivet. Deras erfarenheter och praktiska kunskaper bör ses som ett värdefullt bidrag för att man ska kunna genomföra den framtida regionalpolitiken på ett effektivt sätt och skaffa fram fler resurser.

  Ádám Kósa (PPE), skriftlig. – (HU) I resolutionsförslaget från utskottet för sysselsättning och sociala frågor betonas helt korrekt vikten av att stödja de små och medelstora företagen och skapa synergieffekter mellan strukturfonderna, för även om Europeiska socialfonden är en framgångshistoria begås det fortfarande misstag och fonden brottas fortfarande med många problem, i synnerhet under den finansiella och ekonomiska krisen. De möjligheter och positiva effekter som skapas genom planen för ekonomisk återhämtning i Europa kommer dessutom att minska i framtiden. Planen har inneburit att medlemsstaterna enligt bestämmelserna i förordningen om allmänna gruppundantag (förordning (EG) nr 800/2008), på tillfällig basis och på vissa villkor, har kunnat ge ökade bidrag och ersättning för anställning av personer med funktionshinder.

När det gäller den föreslagna förenklingen beträffande ESF är det inte förvaltningen av fonden som bör betonas. Prioriteringen bör i stället vara att se till att man verkligen uppnår synergieffekter (korssubventioner och villkor för stödberättigande) i samband med medlemsstaternas planering och genomförande. Man bör dessutom stävja den fortsatta ökningen av antalet experter utan användbara kvalifikationer, eftersom arbetslösheten bland eftersatta grupper bör minskas. Samtidigt bör expertnätverk och yrkesmässigt samarbete stärkas. Det kan till exempel ske genom utveckling av gränsöverskridande samarbeten som baseras på interregionala förbindelser.

Låt mig sist men inte minst kommentera vad kommissionsledamöterna Hahn och Andor sade. Även frågor om urbanisering och hållbarhet bör ägnas större uppmärksamhet. Att minska bördorna för familjer och den oproportionerliga arbetsfördelning inom samhället som gör det svårt att skaffa familj är, i liket med ökad tillgänglighet, helt nödvändigt för att människor ska nå hög ålder och få en mer aktiv och frisk ålderdom.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Sammanhållningspolitiken är avgörande för EU:s integrationsprocess. Vi behöver en enhetlig regionalpolitik på EU-nivå som främjar hållbar tillväxt, sysselsättning och modernisering i hela EU. Vi kan bara nå våra mål om det finns kraftfulla synergieffekter mellan alla EU:s politikområden och lämpliga budgetinstrument. Den regionala aspekten måste beaktas fullt ut i samband med den föreslagna översynen av EU-budgeten och den framtida finansieringsramen. Sammanhållningspolitiken efter 2013 måste säkra en enkel och öppen övergång med utgångspunkt i lämpliga och kvantifierbara analyser av tidigare erfarenheter och ordentliga bedömningar av de ekonomiska och sociala särdragen i berörda regioner för att därmed också göra det möjligt för dem att uppnå konkreta framsteg. BNP måste även i fortsättningen vara det viktigaste kriteriet för att fastställa rätten till regionalpolitiskt stöd. Även andra indikatorer måste dock godtas efter noggrann utvärdering av deras genomförbarhet. Det måste finnas faktiska kopplingar mellan subsidiaritetsprincipen, flernivåstyrning, strategisk planering och förenklat genomförande av regionalpolitiken för att man ska kunna uppnå en optimal balans mellan kvalitet, resultat och ekonomisk kontroll.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Jag vill säga ett par ord. Välinformerade personer vet att debatten om den framtida utformningen av denna politik nu börjar hetta till. Ibland ställs till och med frågan om denna politik ska finnas överhuvudtaget. Sammanhållningspolitiken har sina anhängare, men också sina kritiker. Jag vill ta upp själva grundidén bakom inrättandet av sammanhållningspolitiken 1974 – principen om solidaritet mellan ekonomiskt mer utvecklade och ekonomiskt svagare områden. Det finns fortfarande stora skillnader inom EU och innan de har jämnats ut är det omöjligt att förverkliga tanken om fri rörlighet för tjänster och kapital på ett problemfritt sätt. Flera expertundersökningar visar att sammanhållningspolitiken i princip fungerar och skapar det önskade mervärdet, och jag betraktar därför de kritiska rösterna mer som en varning för brister i förfarandena och som ett krav på framtida förbättringar.

Vi vet att situationen har förändrats sedan 1974 och att sammanhållningspolitiken i dag är ett viktigt instrument för att utveckla regioner och städer i EU. Även detta är ett starkt argument för att den ska få finnas kvar och omfatta hela EU:s territorium. Det är nödvändigt att diskutera stödets omfattning i olika regioner, vilket kommer att fastställas i förhandlingar mellan rådet och parlamentet. Jag räknar med att kommissionen kommer att lägga fram bra förslag. Jag vill uttrycka min fasta övertygelse om att med rätt struktur kommer kritikerna att tystna och försvara sammanhållningspolitikens existens inför alla EU-medborgare.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag vill tacka Danuta Maria Hübner för hennes ansvarsfulla insats. Alla frågor som tas upp i resolutionen är aktuella för Lettland. I det sammanhållningspolitiska programmet representeras Lettland tyvärr bara av en enda region. Polen har däremot till exempel 16 regioner. Flagranta överträdelser begås i samband med användningen av EU:s strukturfonder i Lettland. Jag har fått åtskilliga rapporter om att tjänstemän på det lettiska ekonomiministeriet och ministeriet för regional utveckling i stället för att främja användningen av EU-medlen, försvårar denna process genom att kräva olagliga betalningar från vanliga människor i Lettland. Användningen av medlen främjas inte heller av att Lettland räknas som en region, vilket ger politiskt motiverade krafter möjlighet att ”bromsa” projekt i kommuner där deras politiska partier inte är representerade, men att ge grönt ljus åt dem som ingår i deras slutna och korrumperade krets. Allt detta gör att en region som Latgale inte har någon som helst möjlighet att dra full nytta av medel som är öronmärkta för genomförandet av sammanhållningspolitiken. En allmän översyn av användningen och effektiviteten av EU:s strukturfonder i Lettland måste göras omgående. Jag är beredd att aktivt delta i en sådan översyn.

  Marie-Thérèse Sanchez-Schmid (PPE), skriftlig. – (FR) Trots kommissionens och rådets försäkringar har sammanhållningspolitiken hamnat i riskzonen därför att dess budget på vissa håll väcker avundsjuka. Denna politik, som främjar en balanserad utveckling av EU:s regioner, svarar för en tredjedel av gemenskapens utgifter under perioden 2007–2013. Det är viktigt att komma ihåg några av principerna bakom den. Sammanhållningspolitiken bör fortsätta att vara en gemenskapspolitik, behålla sin betydande finansieringsram, säkra decentraliserad förvaltning av medlen och flernivåstyrning, samt ha kvar ett övergripande och integrerat synsätt för att kunna möta de komplicerade utmaningar som alla regioner i EU ställs inför. Även om BNP även i fortsättningen bör vara det viktigaste kriteriet för att fastställa om regioner har rätt till bidrag från EU har det varit en kamp att se till att man fortsätter att överväga även andra kriterier. Med sina humanistiska traditioner bör EU fortsätta att gå i bräschen för diskussionerna om nya sätt att bedöma våra medborgares välstånd och välfärd. Det territoriella samarbetet bör slutligen ges särskild uppmärksamhet i nästa sammanhållningspolitik. Det här målet är det konkreta uttryck som EU tar i våra medborgares vardag och det som möjliggör ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.

  Richard Seeber (PPE), skriftlig. – (DE) EU:s regionalpolitik efter 2013 måste omfatta alla regioner, men samtidigt vara tillräckligt flexibel för att ta hänsyn till regionala och territoriella skillnader. För att frigöra hela tillväxtpotentialen i regionerna och uppnå ekonomisk, social och territoriell sammanhållning inom EU måste vi utöver sammanhållningen även betona konkurrenskraftsmålet. Vi måste i synnerhet ta hänsyn till småskaliga problem i rika medlemsstater. Vi måste också ta särskild hänsyn till behoven i bergsområden när vi planerar och genomför strukturåtgärder. De geografiska särdragen i dessa områden skapar särskilda problem som måste ge avtryck i samordnade strategier och åtgärder. Vid sidan om den urbana dimensionen är utvecklingen av landsbygdsområden under regionalpolitikens paraply särskilt viktig. Genom att samordna sektoriella och territoriella åtgärder kan vi maximera synergieffekterna och undvika eventuella konflikter.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice-talman

(1) Se protokollet.

6. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

7. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

7.1. Utvidgning av bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 till att gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser (A7-0261/2010, Jean Lambert) (omröstning)

7.2. Nominering av en ledamot av revisionsrätten (Lazaros Stavrou Lazarou – CY) (A7-0254/2010, Inés Ayala Sender) (omröstning)

7.3. Nominering av en ledamot av revisionsrätten (Gijs de Vries – NL) (A7-0255/2010, Inés Ayala Sender) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) I morse tog sig aktivister från någon miljöorganisation sig friheten att skända sexton av EU-medlemsstaternas tjugosju nationella flaggor. Oavsett vad syftet var anser jag, och ni håller säkert med mig, att skändning av nationella symboler inte får tolereras. Enligt den bulgariska brottsbalken är det dessutom ett brott att skända den bulgariska flaggan och den som gör sig skyldig till detta ska överlämnas till lämpliga myndigheter. Jag är säker på att ni håller med mig om att oavsett vad syftet var är skändning av medlemsstateras nationella symboler något som inte får tillåtas.

7.4. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: Spanien/Galicia Textiles (A7-0259/2010, Barbara Matera) (omröstning)

7.5. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: Danmark/Danfosskoncernen (A7-0258/2010, Barbara Matera) (omröstning)

– Efter omröstningen:

  Barbara Matera, föredragande. – (IT) Herr talman! Dagens omröstning ger inte upphov till några särskilda problem och sker i enlighet med det konsoliderade förfarandet. Den senaste statistiken visar att antalet krav från medlemsstaterna om en fond som fungerar med en varierande grad av flexibilitet stadigt ökar.

Europeiska kommissionen har redan gett en signal om sitt förtroende för fonden genom att tilldela den nya resurser under budgetrubriken för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Det tyder på pragmatism, vilket även bekräftades av budgetutskottet i veckan. EU:s åtagande gentemot sina medborgare har alltså på nytt bekräftats genom parlamentets beslutsamhet att, trots de kraftigt minskade marginalerna, hitta ett utrymme i 2011 års budget för att ge fonden ett innehåll.

7.6. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: Danmark/Linak A/S (A7-0257/2010, Barbara Matera) (omröstning)

8. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Kheira Leila Ettayeb, ordförande i utskottet för utbildning, yrkesutbildning, högre utbildning, vetenskaplig forskning och religiösa frågor i det algeriska nationella rådet, och Pier Antonio Panzeri, ordförande för delegationen för förbindelserna med Maghrebländerna, var medordförande vid mötet om det tionde mellanstatliga mötet mellan Europaparlamentet och det algeriska parlamentet.

Jag hoppas att de möten ni har haft i Europaparlamentet har varit givande och på ett positivt sätt har bidragit till att föra de två institutionerna närmare varandra.

9. Omröstning (fortsättning)

9.1. Ansvarsfrihet för 2008: Europeiska polisakademin (A7-0253/2010, Véronique Mathieu) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Véronique Mathieu, föredragande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Efter den enhälliga omröstningen i budgetkontrollutskottet är det beslut om beviljande av ansvarsfrihet som har lagts fram inför er i dag oerhört viktigt för vår institution.

Jag vill för det första gärna påminna er om andra regleringsmyndigheters professionalism och insatser för att uppfylla kraven på god förvaltning. Deras arbete får inte vanäras av Europeiska polisakademins (CEPOL) dåliga exempel. Parlamentet måste därför ta sitt ansvar som ansvarsfrihetsbeviljande myndighet och vägra att bevilja CEPOL ansvarsfrihet för budgetåret 2008 på grund av de omständigheter som har kommit till vår kännedom.

Parlamentet kan därför inte godta de allvarliga bristerna i den tidigare direktörens förvaltning och heller inte se genom fingrarna med att styrelsen inte har tagit sitt ansvar genom att vidta nödvändiga åtgärder.

Eftersom akademin har dragits med stora problem sedan 2006 och framsteg inte kommer att ske förrän 2014 är det slutligen inte längre acceptabelt att akademin behöver minst nio år för att få till stånd en förvaltning av tillfredsställande kvalitet.

Jag vill avslutningsvis tacka skuggföredragandena för deras arbete med denna fråga.

9.2. Tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna (A7-0256/2010, Tanja Fajon) (omröstning)

– Före omröstningen:

  Tanja Fajon, föredragande. – (EN) Herr talman! Vi har en mycket viktig omröstning framför oss och jag vill vänligen uppmana mina kolleger att ge starkt stöd åt beviljandet av viseringsfrihet för Bosnien och Hercegovina samt Albanien. De förtjänar det.

Jag vill välkomna utrikesministern från Bosnien och Hercegovina, Sven Alkalaj, och talmannen i det albanska parlamentet, Jozefina Topalli. Det är de som ska förmedla de positiva nyheterna från vår institution.

(Applåder)

9.3. Brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättskipningen i Demokratiska republiken Kongo (B7-0524/2010) (omröstning)

9.4. Internationella dagen mot dödsstraffet (B7-0541/2010) (omröstning)

9.5. EU-åtgärder när det gäller oljeborrning och oljeutvinning i Europa (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 7:

  Corien Wortmann-Kool (PPE). – (EN) Herr talman! I punkt 7 krävs en genomgång av EU:s kapacitet för omedelbara insatser efter olyckor och en EU-handlingsplan. I den senare delen av denna punkt nämns särskilt Arktis. Det muntliga ändringsförslaget är ett tillägg till denna del och lyder ”Parlamentet noterar dessutom att även Medelhavet, Östersjön och Nordsjön måste beaktas”.

(Parlamentet gav sitt samtycke till att detta muntliga ändringsförslag skulle beaktas.)

– Före omröstningen om punkt 16:

  Vytautas Landsbergis (PPE). – (EN) Herr talman! Jag föreslår att en liten modifiering beträffande oljeborrning ska infogas för att undvika feltolkningar i fall där även tredjeländer är inblandade. När det gäller oljeborrning vill jag infoga ”av EU och tredjeländer”. Jag ber om ert stöd för detta.

(Parlamentet gav sitt samtycke till att detta muntliga ändringsförslag skulle beaktas.)

– Efter omröstningen:

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Jag vill i egenskap av föredragande tacka för att ni har röstat. Syftet var att i samarbete med Europeiska kommissionen fastställa högsta tänkbara krav för oljeborrning i europeiska vatten.

Jag vill samtidigt uttrycka min medkänsla och solidaritet med mina ungerska landsmän här i parlamentet för det man nu upplever till följd av det giftiga utsläppet. Vi bör även fastställa högsta tänkbara krav för farligt avfall i EU.

(Sammanträdet avbröts i ett par minuter.)

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

10. Högtidligt möte – 20-årsdagen av Tysklands återförening

  Talmannen. – Kära kolleger, mina damer och herrar! Låt mig å era vägnar välkomna alla våra ärade gäster till Europaparlamentet. Tack för att ni har kommit hit! Många av oss kommer ihåg Tysklands återförening för 20 år sedan – och de ibland oss som är mycket unga känner till den från historieundervisningen.

Fyra stora världsledare var på plats: USA:s president George Bush den äldre, Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov, den brittiska premiärministern Margaret Thatcher och Frankrikes president François Mitterrand, samt naturligtvis utrikesministrarna i de fyra länder som förhandlade fram återföreningsfördraget.

En av utrikesministrarna är här hos oss i dag och det är med stor glädje jag välkomnar Roland Dumas till Europaparlamentet. Vi är mycket glada över att ha er här.

Vi välkomnar också de båda tyska ledarna vid denna tidpunkt: den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl och den östtyske premiärministern Lothar de Maizière. Välkomna till Europaparlamentet, såhär 20 år senare!

EU-institutionerna spelade en mycket viktig roll i den tyska återföreningen. Jag vill också å allas våra vägnar säga: Välkommen hem, Enrique Barón Crespo, tidigare talman i Europaparlamentet! Enrique! Det här är ditt hem! Tack för att du har kommit hit.

Och sist, men inte minst, Europeiska kommissionens dåvarande ordförande, Jacques Delors. Vi är mycket glada över att ni är här. Vi är mycket tacksamma och har i starkt minne de tal ni höll på den tiden. Ni var en stark anhängare av ett förenat Tyskland och det var mycket viktigt för oss alla. Utan Tysklands återförening hade Europa inte återförenats. Det var en mycket viktig tid för vår kontinent som vi kan känna stolthet över och som vi alltid kommer att komma ihåg.

(Parlamentet gav talaren stående ovationer.)

Ett viktigt beslut på den tiden handlade om gränsdragningen för ett återförenat Tyskland. Det var ett särskilt viktigt beslut för hela Europa, för freden, säkerheten och jämvikten på vår kontinent. Det gäller inte minst beslutet om Tysklands östgräns, Oder-Neisse-linjen.

Låt mig också välkomna ledarna för EU-institutionerna. Vi är mycket glada över att ni är här. Vi har Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy bland oss, Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso och representanten för rådets roterande ordförandeskap Olivier Chastel. Jag hälsar er alla varmt välkomna tillbaka till Europaparlamentet!

Vi har två ärade talare under detta sammanträde. Den förste är Lothar de Maizière, musiker, advokat, men framför allt, ledande politiker, den första och sista premiärministern i Östtyskland som tillträdde efter fria val. Han undertecknade 2+4-fördraget och utnämndes efter återföreningen till minister för särskilda frågor av förbundskansler Kohl.

  Lothar de Maizière, före detta ministerpresident i Tyska demokratiska republiken. – (DE) Herr talman, herr Delors, mina damer och herrar! När jag ser mig omkring upptäcker jag många välkända och välbekanta ansikten här och jag är mycket glad över att se er alla igen.

Det är en stor ära för mig att kunna tala till er i dag vid detta evenemang i Europaparlamentet. Det klargör att Tysklands återförening ingalunda endast var en nationell angelägenhet, utan också en i djupaste mening europeisk fråga. Jag skulle till och med kunna säga att vi genom att återförena Tyskland har satt stopp för de europeiska folkens missriktade nationalism. Därför vill jag använda det tillfälle som detta jubileum erbjuder och mitt tal för att uppmana alla européer att eftersträva allt som förenar oss. I dag, den 7 oktober, är en lämplig dag för detta evenemang eftersom det markerar grundandet av Tyska demokratiska republiken (DDR) för 61 år sedan. I 40 år firades Republikens dag överdådigt för att inte säga pompöst den 7 oktober.

Jag blev emellertid ministerpresident för att avskaffa DDR och leda östtyskarna till enhet. Inte vid någon tidpunkt hade vi möjlighet att lösa den öppna tyska frågan utom i samband med det europeiska enandet. EU som är baserat på grundvalarna i Romfördraget, har visat att Europas länder har dragit lärdom av två världskrigs fasor. År 1957 säkerställde förbundskansler Konrad Adenauer att fördragen innebar fullt medlemskap för östtyskarna i händelse av en återförening. Detta gjorde avsikten bakom ingressen i den tyska konstitutionen, vilken hänvisar till att man representerar dem som hindrats från att delta, till praktisk politik. Som en följd av detta fanns den tyska frågan alltid kvar på dagordningen, eftersom den också var en av lösningarna till att bli av med delningen av Europa. De två företeelserna är oupplösligt förenade: kriget som startades och förlorades av Tyskland och järnridån som delade Europa.

En särskilt tragisk aspekt av detta var att de folk som drabbades särskilt hårt av järnridån var samma folk som hade lidit mest under nationalsocialismen. Varken upproren i Östberlin 1953 eller i Polen och i Ungern 1956, och inte heller Pragvåren 1968, lyckades allvarligt skaka grundvalarna i kommunistregimen. Men från och med detta ögonblick visste många i hela östblocket att det system som vi levde under inte kunde reformeras, utan bara besegras. Denna insikt innebar ett svagt hopp som vi fortsatte att hysa trots svåra förhållanden och trots hur de som hade makten uppträdde, men som de flesta, mig inberäknat, inte trodde skulle infrias under deras livstid.

Frihetens röst förblev stum. Det var en tid av tryckande tystnad och förlamning. Emellertid ändrades allt detta i oktober 1978 när en polsk kardinal valdes till påve. Hans tro och hans ord allena bringade de intoleranta regimerna ur balans. Först insåg det polska folket och sedan hela världen att denne man sade vad han trodde och trodde på vad han sade. Johannes Paulus II var det första tydliga tecknet på de förändringens vindar som skulle blåsa över Europa från och med nu och vilka 1989 skulle utvecklas till en storm av omvälvning.

(Livliga applåder)

Strejkerna i Gdansk 1980 och grundandet av den första fria fackföreningen i östblocket klargjorde att en process hade startats som inte längre kunde stoppas. Den avgörande faktorn i allt detta var att inget av folken kämpade bara för egen del. Alla som ifrågasatte kommunismen gjorde det å allas vägnar. Kanske är detta en ironisk följd av internationalismen. Tadeusz Mazowiecki och Lech Wałęsa förändrade inte bara sin egen värld, utan också vår. Vi tyskar har en hel del att tacka det polska folket för.

(Livliga applåder)

I dag bör vi också minnas namnen på andra personer som företrädde många människor. Jag vill bara nämna Andrej Sakharov och Václav Havel, som redan hade rivit stenar ur Berlinmuren långt innan den faktiskt föll 1989.

(Applåder)

Jag skulle också vilja betona vår respekt och tacksamhet mot Ungern vilket var det första land som var modigt nog att öppna sina gränser.

(Applåder)

Det var en tid då folk agerade på varandras vägnar eftersom de längtade efter frihet. Denna omvälvning var en verkligt gemensam insats och dess viktigaste resultat ska och måste vara en varaktig europeisk gemenskap. Därför bör vi betrakta dessa erfarenheter som en uppmaning att hädanefter i Europa alltid söka efter vad som förenar oss.

(Applåder)

Jag kommer inte att glömma hur Johannes Paulus II i sitt tal vid Brandenburger Tor 1996 i en återblick sade att folk hade varit skilda från varandra genom murar och dödliga gränser. I denna situation blev Brandenburger Tor i november 1989 vittne till att folk skakade av sig och bröt sönder förtryckets ok. Den stängda Brandenburger Tor stod som en symbol för delning. När den slutligen öppnades blev den en symbol för enhet och ett tecken på att kravet i den tyska konstitutionen på att fullborda Tysklands enande hade uppfyllts i frihet. Nu kunde folk med rätta säga att Brandenburger Tor hade blivit frihetens port. Jag skulle vilja tillägga till vad han sade, om jag som protestant från Brandenburg och ättling till hugenotterna får göra det, att med Berlinmurens fall har Brandenburger Tor blivit en symbol för europeisk enhet. Vi tyskar skulle inte göra vår nationella enhet rättvisa om vi inte såg den som ett bidrag till Europas enhet, efter de historiska händelser som jag här kortfattat har skildrat.

(Applåder)

Det första och det enda fria valet till den östtyska folkkammaren den 18 mars 1990 resulterade i ett parlament som företrädde ett verkligt tvärsnitt av befolkningen och uttryckte demokratins vitalitet och övertygande kraft som regeringsform. Sammanlagt 93,4 procent av valmanskåren deltog i valet. Jag tror att detta är ett rekord som inte kommer att slås inom den närmaste framtiden. Ingen lämnades oberörd av detta val. Historien kommer att se det som ett överraskande bevis på att vi östtyskar efter att ha befriat oss själva hösten 1989 lyckades införa demokrati i vårt land våren 1990. DDR:s folk agerade med förtroende och ansvar och gjorde sin nyförvärvade frihet rättvisa. Demokrati och frihet är inte rätt och slätt abstrakta begrepp. De genomsyrar och avgör alla aspekter av vårt liv.

På 20-årsjubileet av detta val till folkkammaren sade jag i den tyska riksdagen, och jag skulle vilja understryka det här igen, hur viktigt det var att folkkammaren omedelbart klargjorde för alla våra grannar att förändringarna i DDR och Tysklands återförening inte var en källa till oro. Parlamentet iklädde sig omedelbart och av egen fri vilja ansvaret för Tysklands hela historia. Det visade sin vördnad för offren och garanterade våra polska grannar säkra gränser. Det bad också om ursäkt för DDR:s inblandning i att krossa Pragvåren. Det gjorde allt detta innan det valde en ny regering, eftersom den nya eran efter det kalla krigets slut skulle bli en tid av försoning, fred och gemenskap. Endast detta erkännande av ansvar utgjorde början på det enda fritt valda östtyska parlamentets arbete. Allt som följde var kopplat till detta erkännande och var en konsekvens av det, så att säga. Detta erkännande gäller fortfarande till och med nu när DDR har upphört och det representerar en skyldighet att i allt vad vi gör eftersträva vad som förenar oss i Europa.

Det östtyska parlamentet gav mig ansvar för att starta den process som skulle åstadkomma de två staternas enande. Jag skulle vilja betona att vi alla på den tiden bara kunde åstadkomma det som för länge sedan hade kommit till uttryck till följd av folkets entusiasm för enhet. Valet den 18 mars 1990 var också en folkomröstning om den tyska frågan. Men vi var fortfarande tvungna att ägna oss åt att utarbeta fördrag och inrätta förordningar som täckte ett nästan oändligt antal problem. Alla sektorer i samhället genomgick en grundläggande förändring. De tyska staterna återinfördes, delningen av makten återupprättades, staten enligt rättsstatsprincipen återställdes och undervisningsväsendet, polisväsendet och de administrativa organen demokratiserades alla. En avgörande faktor var återinförandet av det kommunala självstyret som gick tillbaka på Stein och Hardenbergs reform av Preussen och tillät folk att delta i fria kommunalval den 6 maj 1990. Vi utarbetade också de viktiga statsfördragen om den ekonomiska unionen, valutaunionen och den sociala unionen, fördraget om enande och slutligen 2+4-fördraget med de allierade makterna – jag är mycket glad över att se Roland Dumas här – som vi undertecknade i Moskva den 12 december.

(Applåder)

På dessa sex månader åstadkom vi enormt mycket och vi har rätt att hänvisa till detta parlament som det flitigaste i vår historia.

Jag är än i dag tacksam för att alla våra partner var synnerligen engagerade vapenbröder. Det finns så många namn som jag skulle kunna hänvisa till i detta sammanhang, men jag skulle bara vilja nämna Michail Sergejevitj Gorbatjov och George Bush den äldre. Talet om ett gemensamt europeiskt hus var en av de viktigaste utgångspunkterna för Gorbatjovs politik om glasnost och perestroika. Det öppnade till sist dörren till enhet för tyskarna. Av det skälet får vi aldrig glömma att Ryssland är en viktig del av detta europeiska hus och att vårt partnerskap med Ryssland är nödvändigt för vår överlevnad.

(Applåder)

På grundval av Atlantpakten erbjöd George Bush särskilt skydd för vår rätt till självbestämmande. Jag skulle också vilja nämna Jacques Delors, som åstadkom en hel del som ordförande för Europeiska kommissionen och som försåg oss med oumbärlig hjälp i processen med att få till stånd den tyska enheten. Han var en verklig vän till Tysklands folk. Hjärtligt tack!

(Applåder)

Jag är fortfarande övertygad om att Tysklands enande inte skulle ha mottagits med så stor uppslutning och samarbetsvilja om det inte hade fått stöd i den gamla Förbundsrepubliken av Helmut Kohl, vilken otvivelaktigt är en stor europé.

(Applåder)

Två viktiga omständigheter samverkade här. Genom att helt utan motstycke och med fredliga medel befria sig själva störtade östtyskarna en förtryckarregim och rev ned muren. Genom demokratiska val lyckades de åstadkomma en grundläggande förändring. Med högburet huvud sade östtyskarna ”vi är folket” och sedan några veckor senare ”vi är ett folk”. De som åstadkom så mycket på så kort tid bör vara fulla av självförtroende och stolthet. De har alla skäl i världen att tro att de kan stå emot det som vi nu refererar till som en kris och att de kommer att gå stärkta ur alla kriser. Vi har erfarenhet av omvandling.

(Applåder)

Å andra sidan har vi också insett att vi är en del av denna stora gemenskap av europeiska folk och en del av Atlantpakten. Andra stater och folk har också försvarat vår frihet och har gjort allt i sin makt för att hjälpa oss att nå enhet. Därför är det viktigt för oss att erinra oss själva och kommande generationer att vi tyskar var själva ansvariga för vårt lands nederlag och delning. Vi har våra vänner, grannar och partner att tacka för vår enhet och vår frihet.

(Applåder)

Återföreningen skapade emellertid inte bara det Tyskland som vi känner i dag. Den medförde naturligtvis också grundläggande förändringar i den gamla Förbundsrepubliken och i hela Europa. Denna förändringsprocess fortsätter med oförminskad kraft. Vårt folk och vårt land kunde till sist upphöra med att låta allt kretsa kring den tyska frågan. I stället kunde de på allvar ägna sin möda åt att nå det andra stora målet som är inskrivet i den tyska konstitutionen och det är att främja freden i hela världen genom att agera som en jämställd medlem i ett enat Europa. Nu vill vi vara, och vi har den positionen att vi kan vara, den drivande kraften bakom den europeiska enheten och en garanti för freden i världen, eftersom vi har lyckats få vår enhet med fredliga medel, i samarbete med våra grannar, och vi är dessa grannar skyldiga ett stort tack. Men framför allt ser vi denna uppgift som en värdefull tjänst som vårt land kan erbjuda. Detta kommer att medföra att vi externt förverkligar något som internt utgör demokratins avgörande innebörd. Demokrati är mycket mindre en statsform och mycket mera en äkta tjänst som erbjuds samhället av alla för allas bästa. Mer än någon annan form av regim kräver demokratin att alla agerar och engagerar sig.

Detsamma gäller för den sociala marknadsekonomin, vilken är mer än bara ett ekonomiskt system. Den kräver och uppmuntrar en ansvarskänsla bland alla medborgare. Den sätter det allmännas bästa framför egenintresset och den använder egendomen i gemenskapens intresse, utan vilken den inte kan garanteras. På ett eller annat sätt måste vi fortsätta att intala oss att den viktiga frågan är att ersätta delningen med delaktighet i vårt land och i Europa. Delaktighet innebär emellertid inte att alla får något. I stället innebär det att alla kan bidra med något och måste delta.

Jag är mer och mer bekymrad över det växande föraktet för de rättigheter som bildar grunden för vår frihet. Demokratins äkthet och kraft kommer uteslutande från medborgarnas hållning. Detta begrepp medborgarskap är vad som får oss att leva tillsammans som en gemenskap och uppmanar oss att alltid söka efter det som förenar oss. Vi är en del av en gemenskap av folk som garanterar medborgarrättigheter, strävar efter fred och välstånd och vill leva i fred. Enligt min åsikt får den kontinent som vi bor på en positiv framtid om den kan finna ett centrum i sina värderingar av rättvisa, demokrati, fred och frihet och återfinna den enighet som vi förlorade efter andra världskriget. Vi talade om västalliansen, östblocket och öst-väst-konflikten; vi hade östra och västra Berlin; vår värld var delad i öst och väst men den hade inte längre något centrum. En uppriktig strävan efter vad som förenar oss är också ett sökande efter ett centrum.

Ibland gör det mig nästan irriterad när jag tänker på att alla de saker som vi saknade i Östtyskland och som vi längtade efter under så många år och som nu tas för givna och nästan ingen lägger märke till. Jag tänker på rese-, yttrande-, närings-, press- och religionsfrihet. Jag tänker på rätten till fria och rättvisa val med sluten omröstning och rätten till medbestämmande. Folk nuförtiden tar allt detta för givet till den grad att de knappast tar notis om det längre. Det finns alltid en risk att man inte bryr sig tillräckligt mycket om dessa saker och inte värdesätter dem. Ibland stör det mig när jag kommer ihåg hur ofta folk tenderar att spela bort vad de har vunnit, eftersom de tar det för givet och inte längre värdesätter det. De lägger inte heller ned tillräcklig möda på att utöka det.

(Applåder)

Vi ställs ofta inför svåra uppgifter. Nu när vi har utvidgat EU behöver vi också fördjupa det. Detta är emellertid uppgifter som ändå är mycket mer tilltalande än att återfalla i konflikt. Det är oändligt mycket bättre att arbeta tillsammans för att klara kriser och lösa problem än att ensam möta dem.

(Applåder)

Den största olyckan för Europas folk skulle vara en återgång till en brist på sammanhållning. Låt oss av det skälet och i all synnerhet en dag som denna söka efter allt det som förenar oss. De rättigheter och de friheter vilka jag har hänvisat till, bildar kärnan och mittpunkten i vårt samhälle, i EU och i vår värdegemenskap. Det är detta som förenar oss. Från detta centrum kommer den avgörande och kanske den enda viktiga skyldighet som vi som medborgare i Europa har. Vi ska vara beredda att försvara dessa rättigheter och friheter. Försvaret av friheten är en hjärtesak för Europa.

(Applåder)

Vi har lärt oss att frihet är odelbar. Det är inte möjligt att en del av folket är fritt medan den andra delen lever under ett förtryckarsystem, som fallet var för oss i Tyskland. Fallet av Berlinmuren och järnridån i Europa har inte bara befriat östtyskarna och nästan alla folk i Öst- och Centraleuropa. Det har också gjort hela Europas frihet fullständig. Av det skälet kan Europas folk bara finna det som är deras eget i ordets rätta bemärkelse inom gemenskapen. Vi måste bevara friheten inom vår gemenskap för att försäkra oss om en positiv framtid.

Det sista århundradet med sina höjdpunkter och fruktansvärda avgrundsdjup har lärt oss en sak. Historia är inte ett mystiskt öde som hemsöker folk. Historia är helt enkelt vad folk gör. Men det är svårare att påverka folks handlingar genom att uppmana dem att förändras än genom att föregå med gott exempel. Det som gäller individer gäller också parlamentsledamöter, regeringar och hela folkslag. Vi kan inte kräva att våra medborgare ska ha en frihetsälskande, demokratisk syn på livet. Vi måste föregå dem med gott exempel. Därför ber jag er bara om en enda sak i dag och jag uppmanar enträget Europas folk: Låt oss söka efter, stödja och försvara det som förenar oss i allt vad vi gör. Jag är tacksam för att jag fick ta ansvar och att jag som medborgare fortfarande är ansvarig för Brandenburg, vilket är mitt hem, för ett enat Tyskland, det fädernesland som jag älskar, och för Europa, vars enhet kommer att avgöra vårt öde och vår framtid.

Tack så mycket.

(Livliga, ihållande applåder)

  Talmannen. – Som du har visat, Lothar de Maizière, började vår återförening – Tysklands återförening – redan tidigare, eftersom vi ändrade vår inställning, vårt sätt att se på vår gemensamma historia och vår gemensamma framtid i Europa. Men det mest spännande ögonblicket var naturligtvis den 3 oktober 1990.

Ni har säkert lagt märke till att jag inte hälsade Europaparlamentets förre talman, Hans-Gert Pöttering, välkommen, för Hans-Gert, du är en av oss. Du sitter här varje dag och arbetar tillsammans med oss, men vi är mycket glada över att du i dag sitter på hedersplatsen ibland oss.

Nu ska vi lyssna till vår andre hederstalare, Jacques Delors. Först utnämndes han till rådgivare åt Frankrikes premiärminister, Jacques Chaban-Delmas. Sedan var han ledamot i Europaparlamentet i två och ett halvt år. Förmodligen kommer inte alla av oss ihåg det. Senare var han också ekonomi- och finansminister. Han var Europaparlamentets talman under två mandatperioder. Han ledde projektet med den inre marknaden och var en viktig aktör i samband med utarbetandet och genomförandet av Maastrichtfördraget, som var mycket viktigt för hela EU. Han var grundare och ordförande för tankesmedjan Vårt Europa samt några andra projekt.

(Applåder)

  Jacques L.J. Delors , Europaparlamentets förre talman. – (FR) Herr talman, herr de Maizière, herr Van Rompuy, herr Barroso, Era excellenser, ledamöter av Europaparlamentet, mina damer och herrar! Det gick knappt ett år mellan Berlinmurens fall och Tysklands återförening.

Under hela 1989 gav folken i Europa uttryck för sin åsikt. I Polen ledde de händelser som hade börjat med strejkerna i Gdansk sommaren 1980 till Belvedere-avtalen mellan februari och april 1989, och följdes av det första fria valet den 4 juni 1989. I Tjeckoslovakien hedrade människor minnet av Jan Palach som offrade sig genom att bränna sig själv till döds. I Ungern begravde man högtidligen Imre Nagy som till sist fick återupprättelse. I Bulgarien tvingades president Todor Zjivkov att avgå, och i Östtyskland, naturligtvis, deltog allt fler människor i fredliga demonstrationer. Folkets krav växte sig allt starkare, och när gränsen mellan Ungern och Österrike öppnades den 2 maj 1989 kunde en del östtyskar ta sig över till väst.

Vi fick därför uppleva ett av dessa ögonblick då historien ökade takten och vi måste erkänna att vi alla blev överraskade. En del av oss visste intuitivt att det var en ökande obalans i kommunistländerna, men ingen kunde ha vetat att det skulle explodera så snabbt. 1989 var ett år av genomgripande förändringar på många håll i världen, jag minns diktatorn Augusto Pinochets fall i Chile och demonstrationerna på Himmelska fridens torg i Kina.

För att återvända till Europa kunde händelserna 1989 när som helst ha utlöst brutalt förtryck eller resulterat i blodiga sammandrabbningar som lett till en period av långvarig instabilitet och hotat freden. Så blev det inte. Detta är den andra lärdomen, efter det vi lärt oss av folkupproret. Vi som har upplevt dessa händelser måste vittna om dem.

Ja, de nya generationerna måste få veta vad som hände under denna period eftersom de själva inte var med. I dag lever de i välstånd och fred och ser på långt håll de spänningar och revolter som skakar världen. De enda bilder av våld och hat som de ser är därför de bilder de möter via medierna. Men de måste ändå i sina minnen bevara det ytterst viktiga faktum att det var tack vare vissa världsledares klokhet under åren 1989 och 1990 som européerna fick vara med om en övergång som visserligen var känslosam, men där vi slapp allvarliga blodsutgjutelser och farliga händelseutvecklingar.

(Applåder)

Jag ska inte nämna alla de ledare – Lothar de Maizière har redan gjort det – vars lugn under påfrestningar och vars klokhet jag just har prisat för att inte riskera att glömma någon, förolämpa känsliga sinnen eller bli missförstådd. En del av dem, bör jag tillägga, har tyvärr bemötts av otacksamhet av folket och sina efterträdare. Jag är säker på att dessa misstag och försummelser kommer att rättas till av historien och att sanningens ljus kommer att lysa på dessa händelser.

Låt oss emellertid återvända ett ögonblick till chocken i samband med Berlinmurens fall den 9 november 1989. Till och med innan politiker och diplomater hade hunnit hämta andan måste Europeiska gemenskapen reagera, åtminstone genom att hänvisa till bestämmelserna i Romfördraget, som Lothar de Maizière har nämnt. Den 11 november, sedan jag hade sammankallat medlemmarna i Europeiska kommissionen till ett brådskande möte, intervjuades jag i tysk tv där jag försäkrade att östtyskarna var fria att välja, och att det fanns plats för dem i Europeiska gemenskapen. Jag tillade, och jag citerar: ”Vi är en stor gemenskap och inom den ska vi tillsammans forma vårt öde, så att vi för allas bästa kan styra historien på ett bättre sätt.”

Vid det tillfället var det inte möjligt att säga mer. Det var min plikt att välkomna våra östtyska vänner med en hoppingivande hälsning. Samtidigt försökte jag dämpa den rädsla och oro som många människor kände. Från den stunden hölls många möten mellan ledarna i världen, mellan Förenta staterna och Sovjetunionen, mellan Sovjetunionen och européerna och mellan Öst- och Västtyskland och de fyra allierade från andra världskriget, den så kallade 2+4-processen. Samtidigt gick förhandlingarna framåt mellan Förbundsrepubliken Tyskland och företrädare för Tyska demokratiska republiken, och först och främst mellan Lothar de Maizière och förbundskansler Helmut Kohl.

Det bör påpekas att detta gav upphov till många frågor inom Europeiska gemenskapen mot bakgrund av det radikalt förändrade politiska landskapet. Europeiska gemenskapen kunde emellertid till slut bara godkänna och stödja återföreningen av de båda Tyskland, vilket gjordes vid Europeiska rådets möte i Dublin den 24 april 1990. Genom detta agerande och genom att ta fasta på försäkringarna om att uppgörelserna från ”2+4-processen” var varaktiga och rättvisa, förblev gemenskapen trogen sina värderingar – fred, ömsesidig förståelse mellan människor och solidaritet, särskilt med alla tyskar i både öst och väst. Jag kan dessutom inte låta bli att tro att gemenskapens själva existens, och inte bara dess materiella välstånd, alltid fanns där under alla de mörka åren som en referenspunkt och ledstjärna för de folk som levde under kommunismens ok.

Låt mig bara få påminna er om att gemenskapen rörde sig i takt med dessa händelser. Så tidigt som i juli 1989, till och med före murens fall, hade kommissionen förmått G7-länderna att anta en plan för att hjälpa länderna i Central- och Östeuropa – vilket Roland Dumas säkert minns eftersom han var en av de inblandade. Andan av öppenhet och en gynnsam inställning till utvidgningen hade redan bekräftats formellt. Trots det måste man konstatera att den tyska frågan var ett allvarligt bekymmer efter murens fall. Vilken väg skulle det återförenade Tyskland välja?

Den 19 november 1989 samlades Europeiska rådet på initiativ av François Mitterrand till ett extra möte för att bana väg för regelbundna samråd mellan de båda Tyskland och deras partner. En lång redogörelse av förbundskansler Helmut Kohl sammanfattade situationen, som naturligtvis fortfarande ständigt förändrades. Historien hade börjat öka takten.

Europaparlamentet var också mycket aktivt och uppmärksamt under denna tid. Debatterna avspeglade de frågor som ställdes om Tysklands framtid, och den risk som många ledamöter fruktade fanns för att takten i den europeiska integrationsprocessen skulle dämpas, efter det uppsving den hade fått genom den europeiska enhetsakten 1987. Den 28 november 1989 antog parlamentet en mycket viktig resolution där man framhöll följande, jag citerar: ”Alla folk i Europa, inklusive det polska folket, har i enlighet med slutakten från Helsingfors rätt att leva inom trygga gränser enligt gällande definition.” Europaparlamentet syftade härmed på en av de svåraste diskussionerna, som löstes genom att man behöll gränsen Oder-Neisse.

Den 17 januari 1990 stod jag inför Europaparlamentet som Europeiska kommissionens ordförande och fastslog följande, jag citerar: ”Östtyskland är ett särskilt fall. Det hör hemma inom gemenskapen om det så önskar.” Denna möjlighet ledde till att Europaparlamentet inrättade en tillfällig kommission för att undersöka konsekvenserna för Europeiska gemenskapen av den tyska återföreningsprocessen. Kommissionen, som jag måste understryka bestod av mycket erfarna personer, bland annat flera utrikesministrar, skingrade fullständigt alla tvivel i fråga om integrationen av de östtyska delstaterna och banade väg för den. Det är en nyttig påminnelse för alla skeptiker, oberoende av politisk övertygelse, om att tanken om en pluralistisk och levande demokrati, tack vare Europaparlamentet, inte är ett fåfängt hopp utan en verklighet. Kommissionen visade det vid det tillfället.

(Applåder)

Sammanfattningsvis ska vi inte underskatta vad som kan uppnås genom den europeiska integrationen och vilket inflytande den har trots de hinder som står i vägen för den. Jag ska naturligtvis inte försöka peka ut de viktigaste händelserna och tankarna som påverkade denna stora frihetsrörelse.

Det viktigaste är utan tvivel folkets förmåga att stå emot förtryck, att uttrycka sin längtan efter frihet och att lugnt visa sitt mod. Det skulle emellertid vara försumligt av mig att inte nämna vädjandena från Johannes Paulus II och framför allt hans uppmaning till det polska folket i ett kritiskt skede: ”Var inte rädda!” Jag kan inte heller glömma Västtysklands bestämda men öppna och generösa politik mot DDR under åren före murens fall.

Friheten segrade, men med frihet följer förpliktelser. Fördraget om Tysklands återförening innebar två utmaningar. Den första var att folken i Väst- och Östtyskland skulle förstå varandra. Denna utmaning möttes med stor klarsynthet, förståelse och generositet. Den andra utmaningen var av ekonomisk och social karaktär och lika svår att klara av. Den krävde en oerhörd ansträngning i form av omfattande årliga överföringar av medel från väst till öst, till ett belopp som uppgick till mellan 4 och 5 procent av Västtysklands bruttonationalprodukt, det vill säga 1 400 miljarder euro under 20 år. Då har vi inte nämnt de övriga insatserna i form av tekniskt stöd för att omstrukturera Östtysklands ekonomi.

En enda siffra får belysa hur omfattande denna bedrift var. Under en tjugoårsperiod ökade inkomsten per capita i DDR från 40 procent av västtyskarnas inkomst till 73 procent. Insatserna kommer att fortsätta under kommande år tack vare den fortgående betalningen av solidaritetsskatten – om jag inte misstar mig kommer den att finnas kvar fram till 2019. Tyskarna går själva med på detta. Mer behöver fortfarande göras för att förändra såväl tänkesätt som ekonomiska och sociala strukturer.

Europeiska gemenskapen bidrog å sin sida genom att utvidga politiken för ekonomisk och social sammanhållning till att omfatta delstaterna i öst, vilket ledamöterna känner väl till. Även om de summor som utlovades inte kan jämföras med tyskarnas insatser, var de europeiska bidragen ett tydligt tecken på Östtysklands status som en fullvärdig deltagare i det europeiska äventyret, det ökade mänskliga och tekniska utbytet och den regelbundna dialogen mellan Europeiska kommissionen och ledarna i de nya delstaterna. Jag skulle ha önskat att gemenskapen hade gjort mer, men de tyska ledarna som var oroliga för hur deras partner skulle reagera bad mig att inte gå längre när det gällde strukturfondernas insats.

Tjugo år senare, vid en tidpunkt då många människor, bortsett från finanskrisen, ifrågasätter den europeiska integrationen står de 27 medlemsstaterna inför ett historiskt ansvar: att fördjupa den europeiska integrationen eller att leva för dagen med kompromisser som mycket väl kan vara nödvändiga men som inte lovar gott för framtiden.

(Applåder)

Hur kan vi i dag, när vi med glädje firar den tyska återföreningen, låta bli att fråga Tyskland vilken framtid det ser för Europa? Det återförenade Tyskland är den ekonomiska drivkraften bland unionens 27 länder. För att bara nämna en siffra står Tyskland för 25 procent av den ekonomiska och monetära unionens (EMU) sammanlagda BNP. Jag nämner EMU för, oavsett om vi tycker om det eller inte, är det den starkaste kopplingen mellan de länder i EU som delar samma valuta, med de rättigheter men också de skyldigheter som det medför. Många människor i Europa glömmer kanske lätt bort det.

(Applåder)

På det geopolitiska planet befinner sig Tyskland i dag mellan EU och resten av den stora europeiska kontinenten. Det är ett starkt och på många sätt attraktivt läge som ger upphov till många frågor både inom och utanför Tyskland. Tyskarna håller själva med om detta, vilket framgår tydligt av vitboken om säkerhet i Tyskland. Jag citerar: ”Det enade Tyskland har en viktig roll i den framtida utformningen av Europa till följd av dess storlek, befolkningssiffror, ekonomiska makt och geografiska läge i hjärtat av kontinenten.”

Vi har därför lämnat perioden före 1989, då Tyskland var återhållsamt och taktfullt av skäl som alla kunde förstå och till och med vara tacksamma för. Just denna återhållsamhet gjorde att på varandra följande tyska regeringar tog ledningen i den europeiska integrationen, särskilt när det gällde att avstå från den starka tyska marken – och jag säger den starka tyska marken för det handlar om 10 mark och symbolen för Tysklands pånyttfödelse – i utbyte mot euron, den gemensamma valutan.

Dessa iakttagelser, som är allt annat än nostalgiska, är en vädjan från en av EU:s förespråkare och riktar sig inte bara till Tyskland, vars återförening vi firar, utan till alla medlemsstaterna. Är de värden som Europeiska unionens grundare lämnade i arv till oss fortfarande viktiga? Präglas vi fortfarande av dem? Det arv vi har fått handlar mer om varför vi vill leva tillsammans än om fördrag, som bara är nödvändiga institutionella arrangemang.

Jag vill emellertid inte avsluta med denna något pessimistiska ton, med detta frågetecken hängande i luften. Nej, absolut inte. Det jag bevarar i mitt minne och i mitt hjärta är kvällen den 3 oktober då Europaparlamentets talman, Enrique Barón Crespo, och jag hade nöjet och äran att inbjudas till det minnesvärda kvällsmötet i det tidigare tyska riksdagshuset. Ledarna från både Väst- och Östtyskland samlades ivrigt och stämningen var högtidlig och glad. Alla européer skulle ha delat den starka känslan.

Efter ceremonin ville jag få uppleva vad folket kände genom att gå ut på Berlins gator. Där såg jag också bara högtidlighet och glädje, inga stora gester eller uppseendeväckande yttringar. Det var en lugn natt som alla njöt av genom att tänka på skilsmässorna i det förflutna och ångesten hos de familjer som splittrats genom historiens nyck. En lugn natt då jag tänkte på vårt Europa, fritt från hat och konflikter, ett Europa som jag önskade skulle vara på samma gång enat, starkt och generöst.

Ni håller säkert med om att det finns mycket kvar att göra för att befästa det vi har uppnått och gå vidare mot framtiden.

(Parlamentet gav talaren stående ovationer.)

  Talmannen. – Vi minns, Jacques Delors, ditt tal i College of Europe i Brygge i början av 1990. Det handlade om den tyska återföreningen, och den tyska återföreningen var, med dina ord, det bästa sättet att uppnå en bättre samordning i Europa och en bättre framtid för Europa. Det var ett betydelsefullt och visionärt tal.

Tack också för ditt tal i dag.

Jag vill också tacka våra hedersgäster från Spanien, Frankrike och Tyskland samt ordförandena för våra institutioner, kommissionen och rådet, för att de är här med oss. Vi ska nu lyssna på Europahymnen.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

11. Omröstning (fortsättning)

  Talmannen. – Vi ska fortsätta med omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

11.1. Konferensen om biologisk mångfald – Nagoya 2010 (omröstning)

- Före omröstningen:

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Jag vill genom denna korta procedurfråga både uttrycka min beundran för den store kompositören Beethoven och mitt ogillande för att vi regelbundet påtvingas en Europahymn som har försvunnit i …

(Protester)

(Talmannen avbröt talaren.)

  Joseph Daul (PPE). – (FR) Herr talman! Ett sådant uttalande gör mig upprörd.

(Applåder)

Av respekt för friheten, freden och de prövningar som våra medborgare har fått utstå ber jag helt enkelt dessa herrar om att avstå från att ta emot lön från EU som parlamentsledamöter, om de vill bete sig anständigt och jag ska kunna respektera dem.

(Applåder)

  Talmannen. – Bruno Gollnisch! Jag är en mycket snäll och tålmodig man. Du har inte ordet. Detta är ingen procedurfråga. Om du fortsätter att skrika kommer du att vänligt visas ut härifrån.

- Före omröstningen:

  Sandrine Bélier (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill be er att tänka på att den exakta och ursprungliga formuleringen av punkt 35 i resolutionen, som läggs fram för omröstning och där det betonas att företagens sociala ansvar även måste omfatta den biologiska mångfalden, är den franska versionen och att det ska vara den som gäller. Ordet ”social” som har försvunnit från den engelska versionen bör dessutom sättas in igen och versionen rättas.

- Efter omröstningen om punkt 16:

  Sandrine Bélier (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Du lade fram den ursprungliga texten i punkt 16 för omröstning. Det var emellertid en separat omröstning tidigare då punkt 16 ändrades. Vi har två separata omröstningar. Därför har vi röstat om den ursprungliga texten men inte om ändringsförslaget.

- Före omröstningen om punkt 4:

  Esther de Lange (PPE). – (EN) Herr talman! Innan vi går till den slutliga omröstningen – och även om jag är mycket glad över att vi antog ändringsförslag 1 – anser jag att Sandrine Bélier i De gröna har rätt. Du tog faktiskt upp den ursprungliga punkten till omröstning.

På skärmarna såg vi sedan att vi röstade om ändringsförslag 1. För att vara rättvisa mot De gröna anser jag att vi ska rösta på nytt om ändringsförslag 1.

Om ändringsförslag 1 antas faller den ursprungliga punkten bort.

  Talmannen. – Det kan ha varit för att jag talar grekiska, som inte är något särskilt välbekant språk, och jag talar det snabbt för att underlätta för alla här. Jag tror – men jag kan ha fel – att jag först tog upp ändringsförslag 1 till omröstning med namnupprop och att jag därefter tog upp ...

(Protester)

Det är bra, jag litar på parlamentet. Min gissning, om jag minns rätt, är att ändringsförslag 1 kommer att avslås och att den ursprungliga texten sedan kommer att antas, men jag ska göra det.

Jag tar på nytt upp ändringsförslag 1 till omröstning med namnupprop. Omröstningen inleds.

(Ändringsförslag 1 antogs med namnupprop)

11.2. Basel II och översyn av kapitalkravsdirektiven (A7-0251/2010, Othmar Karas) (omröstning)

11.3. Sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård (A7-0245/2010, Véronique De Keyser) (omröstning)

11.4. EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik efter 2013 (omröstning)

11.5. Europeiska socialfondens framtid (B7-0535/2010) (omröstning)

  Csaba Őry (PPE). – (HU) Vi vill göra tillägget ”men med egna bestämmelser” till det föreslagna ändringsförslag 1, som lagts fram av 40 ledamöter. Jag har kommit överens med de andra, bland annat de ledamöter som lade fram det föreslagna ändringsförslaget, om detta muntliga ändringsförslag.

(Parlamentet gav sitt samtycke till att detta muntliga ändringsförslag skulle beaktas.)

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

12. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

13. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Mathieu (A7-0253/2010)

  Lucas Hartong (NI). – (NL) Herr talman! Min kollega, Véronique Mathieu, föreslog i sitt betänkande att vi tills vidare inte beviljar ansvarsfrihet för Europeiska polisakademin avseende genomförandet av akademins budget för budgetåret 2008. Min grupp, delegationen från det nederländska frihetspartiet (PVV), ansåg naturligtvis att det var helt rätt. För att vara mer exakt är ärendet om polisakademin som en Hercule Poirot-deckare från början till slut. Dålig förvaltning, ett redovisningssystem som är sårbart för bedrägeri, många ekonomiska oegentligheter och, framför allt, ”kreativ” budgetanvändning, otillåten användning av tillgångarna och så vidare. Faktum är att situationen var så dålig att Olaf, Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, till slut tvingades ingripa.

Det är positivt att en utredning pågår och att åtgärder vidtas mot bedrägerierna. Men hade det inte varit bättre om vi hade förhindrat bedrägerierna från början? Hur kunde detta tillåtas hända? Varför var de kontrollinstrument som fanns så uppenbart bristfälliga? Vi står på nytt inför en situation där medborgarna bara kan se på och skaka på huvudet. På de nederländska medborgarnas vägnar ber vi er uttryckligen att sätta stopp för hela detta europeiska polisgyckelspel så snart som möjligt, och helt enkelt låta det riktiga polisarbetet skötas av myndigheterna i de enskilda medlemsstaterna.

- Resolutionsförslag: Brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättsskipningen i Demokratiska republiken Kongo (RC-B7-0524/2010)

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! Jag röstade för detta initiativ för att fördöma de omfattande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och användningen av våldtäkt som ett vapen mot kvinnor, pojkar, flickor och spädbarn, för att kräva att de inblandade ställs till ansvar, för att kräva ett större engagemang från FN:s sida efter de misslyckade insatserna från Förenta nationernas uppdrag för stabilisering i Demokratiska republiken Kongo, för att kräva en politisk lösning på den väpnade konflikten, vilket måste ske genom att dialogen om fredsprocessen återupptas, samt för att kräva ett större engagemang från regionen runt de stora sjöarna för att främja fred och stabilitet i regionen.

- Resolutionsförslag: Internationella dagen mot dödsstraffet (RC-B7-0541/2010)

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Det gladde mig att kunna rösta för detta förslag. Vid förra plenarsammanträdet röstade vi om att uppmana regeringen i Iran att skjuta upp avrättningen genom stening av Sakineh Mohammadi Ashtiani. Det gjordes i avvaktan på en förnyad prövning, men den prövningen är högst bisarr. Hon har nu, efter vad som påstås, ha befunnits skyldig till mord trots att en annan man redan hade befunnits skyldig till mordet. Han har nu släppts på grunden att Sakineh Mohammadi Ashtianis barn förlät faderns mördare.

Mordanklagelsen bygger på domstolshandlingar som inte håller. Vi måste använda vårt inflytande och utöva större påtryckningar för att få den iranska regeringen att definitivt ställa in avrättningen, och kanske låta henne få asyl i Brasilien vilket presidenten där erbjuder.

- Resolutionsförslag: Brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättsskipningen i Demokratiska republiken Kongo (RC-B7-0524/2010)

  Lena Ek (ALDE). - Herr talman! I östra Kongo rapporterar FN att minst 8 300 våldtäkter begicks som krigshandling under år 2009. Under det första kvartalet 2010 våldtogs 1 244 kvinnor. Det är i snitt 14 våldtäkter om dagen som vi vet, för utöver dessa siffror är mörkertalen gigantiska. Att detta har fortgått utan kraftigt fördömande från det internationella samfundet är fruktansvärt, och också Europa har ett särskilt ansvar när det gäller Kongo.

Sexuellt våld och könsrelaterat våld ska alltid ses som en krigsförbrytelse och ett brott mot mänskligheten. Det är skamligt att världssamfundet så länge har blundat för de övergrepp som Kongos kvinnor och barn utsätts för. Jag är därför mycket glad över det engagemang som FN:s sändebud Margot Wallström visar. Hennes arbete bidrar till att världens blickar riktas mot Kongo och dess ledare. Men nu är det hög tid att vi alla får upp ögonen. Det är därför som jag helhjärtat stöder denna resolution som i dag röstats igenom av kammaren. Låt oss aldrig vända Afrikas kvinnor och barn ryggen igen.

- Resolutionsförslag: EU-åtgärder när det gäller oljeborrning och oljeutvinning i Europa (RC-B7-0540/2010)

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman! Jag röstade för resolutionen som otvivelaktigt är mycket viktig, för den höjer skyddsnivån och ger garantier i fråga om framtida borrningar i alla hav, men särskilt i känsliga hav och hav med speciella särdrag som man på lämpligt sätt måste ta hänsyn till.

Lika viktigt är försöket att fästa uppmärksamheten på det ansvar och den ekonomiska skyldighet som åligger de verksamhetsutövare som bedriver denna vinstgivande verksamhet, som ovillkorligen kräver försiktighetsåtgärder för att förhindra att det som har hänt på andra ställen, till exempel i Mexikanska golfen, ska hända i våra hav.

Naturligtvis innebär inte miljöskydd att man förnekar rätten till företagarinitiativ, men det kräver att man tillämpar en försiktighetsmetod – som kommissionsledamot Günther Oettinger kallade den – i samarbete med andra tredjeländer för att trygga säkerheten i våra hav.

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att oljeborrningen i Europa är en oerhört viktig fråga. Av detta skäl lämnade jag in en skriftlig fråga om detta i juli. Den allvarliga olycka som inträffade i Mexikanska golfen i april är en varningsklocka som vi inte har råd att underskatta. Faktum är att det finns en risk för att liknande händelser också ska inträffa i Europa.

Den 21 maj evakuerades en plattform i Nordsjön, där 200 miljoner ton olja utvinns varje år, på grund av allvarlig olycksrisk. Vi får aldrig glömma att om en katastrof av detta slag skulle inträffa i ett innanhav som Medelhavet skulle den ovärderliga och rika biologiska mångfalden äventyras i en ofattbar omfattning, som Salvatore Iacolino just påpekade.

Enligt uppgifter från Europeiska kommissionen producerade oljeplattformarna i våra hav omkring 200 miljoner ton olja 2008. Dessa siffror är fortfarande för höga för en ekonomi som ovillkorligen måste frigöra sig från fossila bränslen. Den danska regeringens löfte att landet ska vara helt oberoende av denna typ av energikällor senast 2050 har nyligen varit nyhetsstoff. Det beslutet kommer att medföra många andra svåra beslut, men det måste vara en viktig riktlinje för hela EU:s framtida miljöpolitik.

- Resolutionsförslag: Konferensen om biologisk mångfald – Nagoya 2010 (B7-0536/2010)

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill särskilt betona mitt stöd för ändringsförslag 11, där det krävs att kommissionens framtida strategier ska innehålla ett officiellt erkännande av ursprungsbefolkningens rätt att förvalta och dra nytta av de naturresurser som finns inom deras områden.

- Betänkande: De Keyser (A7-0245/2010)

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman! Jag röstade mot betänkandet och jag är beredd att förklara varför. Initiativet har utan tvekan sina förtjänster för det ägnar stor uppmärksamhet åt en värld, särskilt Afrika söder om Sahara, där rätten till sjukvård fortfarande inte får det stöd det behöver.

I förhållande till viktigare frågor, som enligt min åsikt omfattar skyddet för mödrar och barn, eller snarare skyddet för gravida mödrar och deras ofödda barn, betonades emellertid särskilt de aspekter som rör reproduktiv hälsa, vilket vi uttryckte viss oro för.

Jag är emellertid övertygad om att vi i parlamentets framtida verksamhet kan fästa större uppmärksamhet vid de grupper där spädbarnsdödligheten – jag upprepar – fortfarande är särskilt hög och inte kan accepteras längre.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Jag kunde inte rösta för Véronique De Keysers betänkande av det enkla skälet att jag inte förstår vad EU:s politik för sexuell och reproduktiv hälsa innebär.

Jag vill berätta något som jag känner till personligen. En framstående professor, en gynekolog, lämnade sin akademiska karriär och satsade ekonomiskt och professionellt på att förbättra hälsan bland människor i Afrika söder om Sahara. Han byggde kliniker där han opererade kvinnor som drabbats av fistelgångar till följd av svåra förlossningar. Efter flera år, då han redan hade hjälpt många kvinnor, begärde han finansiering från EU för att kunna utöka sitt arbete. Hans begäran avslogs och resonemanget bakom avslaget var absurt. Han hade uppenbarligen inte uppfyllt kravet på att stödja sexuell och reproduktiv hälsa i sitt projekt. Jag vet inte vad som skulle kunna stödja sexuell och reproduktiv hälsa hos kvinnor mer än att bota fistlar i området runt köns- och utsöndringsorganen. Jag antar därför helt logiskt att sexuell och reproduktiv hälsa, enligt EU:s institutioner, helt enkelt innebär en politik med inriktning på abort och preventivmedel. Av dessa skäl kunde jag inte rösta för betänkandet.

- Resolutionsförslag: EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik efter 2013 (B7-0539/2010)

  Jan Březina (PPE). – (CS) Jag röstade för resolutionen om sammanhållningspolitikens framtid. Jag vill betona att vi har arbetat intensivt med denna fråga även om de officiella programdokumenten ännu inte är tillgängliga. På detta sätt visar vi vår fasta föresats att vara en viktig och nödvändig aktör i beslutsprocessen för nya bestämmelser för strukturfonderna under perioden efter 2013.

Jag stöder emellertid inte förslaget att det är nödvändigt att Europeiska socialfonden har egna bestämmelser. Jag ser en fara i att man på så sätt skapar en möjlighet att flytta socialfonden från sammanhållningspolitiken, så att den knyts närmare till de rikare länderna och, omvänt, blir mer oåtkomlig för de fattigare länderna. Jag vill inte se en sådan utveckling, och ingen som är beroende av en stark och effektiv sammanhållningspolitik skulle heller önska det. Jag kan gå med på att Europeiska socialfonden ska ha egna bestämmelser i den mån de gäller fondens uppgifter och den tematiska definitionen av dess verksamhet. Å andra sidan bör bestämmelser som gäller geografiskt berättigande, mål, styrning, övervakning och konkreta mekanismer fortsätta att vara gemensamma.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! Jag har röstat för betänkandet och vill därför göra tre påpekanden. Det är för det första mycket viktigt att den framtida sammanhållningspolitiken sammankopplas med och anpassas till EU 2020-strategin, för det är bara genom en sådan koppling som en hållbar ekonomisk tillväxt kan uppnås och nya arbetstillfällen skapas. Vi måste också stärka rollen för sociala åtgärder inom sammanhållningspolitiken, för att kunna ta itu med förändringarna när det gäller den demokratiska situationen.

Det behövs för det andra en radikal förenkling av finansieringsbestämmelserna för att EU-medlen ska bli mer tillgängliga på lokal nivå och för icke-statliga organisationer. Vi ställs ofta inför överdrivna byråkratiska krav som tar mer tid och energi än vad som går till att genomföra projekten.

För det tredje är det viktigt att vi i tid och på lika villkor involverar företrädare för regionerna och företagen när vi utarbetar ramarna för nästa budgetperiod.

Skriftliga röstförklaringar (artikel 149)

- Betänkande: Lambert (A7-0261/2010)

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Förslaget till förordning, som syftar till att garantera att tredjelandsmedborgare omfattas av samma bestämmelser som EU-medborgarna när det gäller samordningen av de sociala trygghetsförmånerna enligt de reviderade bestämmelser som för närvarande ingår i förordning (EG) nr 883/2004 och dess tillämpningsförordning, är en möjlighet för EU att garantera en godtagbar nivå när det gäller social trygghet för alla invånare. Vi måste på nytt bekräfta hur viktigt det är att alla EU-medborgare och tredjelandsmedborgare behandlas lika på socialförsäkringsområdet, för denna princip finns i stadgan om de grundläggande rättigheterna och är ett verktyg som gör det lättare att fullfölja processen med att förenkla de gällande bestämmelserna. Att dela, upprätthålla och främja de värden som EU bygger på, till exempel respekt för mänskliga rättigheter, måste med nödvändighet åtföljas av gemensamma regler som tillämpas på exakt samma sätt utan villkor eller begränsningar av något slag. Därför stöder jag beslutsamt och med stolthet den italienska ståndpunkten, vilket innebär att godkänna förordningen, för på så sätt kommer vi att kunna uppnå ett enhetligt system för att genomföra förordning (EG) nr 883/2004. Jag hoppas att alla de andra medlemsstaterna också kommer att revidera sina ståndpunkter och utan dröjsmål införliva de nya bestämmelserna i sin nationella lagstiftning.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för rekommendationen som lagts fram av Europaparlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor, för genom Lissabonfördragets ikraftträdande och förändringarna av den rättsliga grunden måste EU på nytt revidera de bestämmelser som gäller tredjelandsmedborgare. Parlamentets rekommendation gäller förslaget till förordning som syftar till att garantera att tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i EU och befinner sig i en gränsöverskridande situation omfattas av samma bestämmelser som EU-medborgarna när det gäller samordningen av de sociala trygghetsförmånerna. Parlamentet föreslår i sin rekommendation att man godkänner den förordning som rådet lagt fram och inte väntar längre, för den nya förordningen skulle förenkla administrationen av förfaranden och skulle garantera likabehandling på socialförsäkringsområdet av tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i EU. När det gäller kampen mot illegal invandring i Europa tydliggör dessutom förordningen medlemsstaternas rättigheter i fråga om att fatta beslut om en enskild persons rätt att lagligen vistas på deras territorium.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i ett EU-land och vars livssituation innebär en koppling till rättssystemet i en annan medlemsstat befinner sig ofta i situationer då de saknar skydd, eller då de rättigheter de åtnjuter står i strid med varandra. Det är viktigt att förebygga sådana situationer. För att dessa människor ska behandlas rättvist bör de inom rimlighetens gränser ha samma rättigheter och skyldigheter som EU-medborgarna. Denna likvärdighet kan motiveras mer än väl, och en samordning mellan rättssystemen kan betraktas som en fråga om rättvisa, inte minst när det gäller sociala förmåner.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med förordningen är att garantera att tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i en medlemsstat och befinner sig i en gränsöverskridande situation som berör minst två medlemsstater omfattas av samma bestämmelser som EU-medborgarna när det gäller samordningen av de sociala trygghetsförmånerna, enligt de reviderade bestämmelser som för närvarande ingår i förordning (EG) nr 883/2004 och dess tillämpningsförordning (förordning (EG) nr 987/2009).

När kommissionens förslag först lades fram hördes Europaparlamentet som gick med på två ändringar som handlade om att ersätta hänvisningar till stadgan om de grundläggande rättigheterna och om att göra ett högt socialt skydd till ett mål för Europeiska unionen – ett mål som fastställts i den befintliga förordningen (EG) nr 859/2003. Jag röstade för resolutionen för att den nya förordningen om att garantera likabehandling på socialförsäkringsområdet av tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i EU ska antas.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Som Jean Lambert förespråkade i sitt betänkande är det, enligt min uppfattning, nödvändigt att tredjelandsmedborgare och deras familjer som lagligen vistas i EU ska ha samma rättigheter och förmåner som EU-medborgare när det gäller tillgång till socialförsäkringsförmåner. Med denna omröstning sätter Europaparlamentet stopp för oacceptabla diskrimineringssituationer. Jag är trots det besviken över att vissa länder som Danmark och Storbritannien inte deltar i samordningsarrangemangen för tredjelandsmedborgare. Hur ska EU kunna lyckas med att införa förenklade och harmoniserade förfaranden för tredjelandsmedborgare när vissa medlemsstater föredrar att inte följa detta gemensamma tillvägagångssätt? Det finns onekligen en reell risk för ett ”Europa à la carte”, men när vi står inför somliga länders motsträvighet och ser hur djupt rotade de är i sina nationella identiteter måste vi agera.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Syftet med förslaget till förordning är att garantera att tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i EU och befinner sig i en gränsöverskridande situation som berör minst två medlemsstater omfattas av samma bestämmelser som EU-medborgarna när det gäller samordningen av de sociala trygghetsförmånerna enligt ovannämnda förordningar. Genom att anta denna lagstiftning tar vi ett viktigt steg för att garantera likabehandling av tredjelandsmedborgare inom hela EU:s territorium. Dessa människor utsätts ofta för stor diskriminering på vårt territorium, och enligt denna lagstiftning kommer tredjelandsmedborgare att kunna flytta inom EU med samma garantier som EU-medborgarna när det gäller sociala trygghetsförmåner.

  Krzysztof Lisek (PPE), skriftlig. – (PL) Mina damer och herrar! Jag blev överlycklig över det positiva resultatet i dagens omröstning i parlamentet om liberalisering av viseringsreglerna för länderna på västra Balkan. Efter att viseringskraven för medborgare från Serbien, Montenegro och den f.d. jugoslaviska republiken Makedonien slopades i december 2009 har vi väntat ivrigt på motsvarande beslut rörande Bosnien och Hercegovina och Albanien. Att öppna EU för ytterligare länder på Balkan kommer att få många positiva följder för alla berörda parter. Det är för det första en oerhörd förbättring för vanliga medborgare som nu själva kan få uppleva EU och resa fritt i alla medlemsstaterna. För det andra är det ytterligare ett mycket viktigt steg mot målet att stabilisera situationen i området, och att skapa ett positivt klimat för ytterligare reformer och en framtida integration i EU av alla länderna på Balkan. Vi bör emellertid också fatta motsvarande beslut när det gäller viseringskraven för medborgarna i Kosovo. Detta land får inte förbli det enda totalt isolerade landet på Balkan, och de privilegier som hänger samman med att kunna resa fritt i EU måste även komma i fråga för invånarna där. Jag är oerhört glad över Europaparlamentets initiativ att avskaffa viseringsreglerna för Bosnien och Hercegovina och Albanien. Det är ytterligare ett steg mot att inkludera länderna på Balkan i EU och det har mitt starka stöd.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I texten garanteras socialt skydd åt personer som inte är EU-medborgare i hela EU. I det avseendet utgör den ett framsteg. Det är emellertid beklagligt att man helt bortser från de olagliga invandrarnas situation. Även människor som uppehåller sig olagligt i EU har rätt till skydd. I EU, och på annat håll, borde det vara förbjudet att förklara att en viss individ, oavsett vem det är, inte får skydd.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Inga medborgare från tredjeland som är bosatta på EU:s territorium får utsättas för någon som helst diskriminering. De måste dessutom vid behov få tillgång till social trygghet utan konflikter mellan medlemsstaternas olika rättssystem. Därför är det så viktigt att anta detta direktiv.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Syftet med förslaget är att garantera att medborgare från tredjeland som är lagligen bosatta i EU och som befinner sig i en gränsöverskridande situation som rör minst två medlemsstater ska omfattas av samma regler för att samordna de sociala rättigheter som EU-medborgare har enligt de reviderade regler som nu anges i förordning (EG) nr 883/2004 och dess genomförandeförordning (förordning (EG) nr 987/2009). När kommissionens förslag presenterades första gången tillfrågades Europaparlamentet och två ändringsförslag antogs om att ersätta hänvisningarna till stadgan om de grundläggande rättigheterna och att sikta på socialt skydd av god kvalitet som ett mål för EU, såsom anges i nuvarande förordning (EG) nr 859/2003. Båda dessa ändringsförslag togs upp i rådets ståndpunkt under första behandlingen den 26 juli 2010 som skälen 4 och 7. Rådet föreslår ett litet antal ändringar. Det har tagit med ett par skäl som gäller deltagande av vissa medlemsstater enligt förslagets rättsliga grund, artikel 79.2 b (skälen 17, 18 och 19). Dessvärre deltar inte Danmark i samordningsarrangemangen för tredjelandsmedborgare. Irland har valt att delta men Storbritannien har valt att inte delta och kommer därför att fortsätta tillämpa de nuvarande reglerna.

- Betänkande (A7-0254/2010) av Sender

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder förslaget att nominera Lazaros Stavrou Lazarou till ledamot av revisionsrätten. Han har enastående kunskaper vad gäller offentlig förvaltning, internationella skatter och ekonomi. Han har också bred erfarenhet av att övervaka, granska och revidera offentliga räkenskaper och bekämpa bedrägerier, såväl i sitt eget land som på EU-nivå. Efter hans utfrågning och på grundval av hur han har utfört sina åligganden vill jag framhålla den vikt han lägger vid att införa IT-system och automatisera tjänster samt att decentralisera förfaranden så att den offentliga informationen och de offentliga institutionerna blir effektivare, öppnare och pålitligare.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Omröstningen var visserligen hemlig, men jag ser inget problem med att erkänna att vi röstade för att Lazaros Stavrou Lazarou nomineras till ledamot av revisionsrätten eftersom han uppfyller villkoren i artikel 286.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

- Betänkande (A7-0255/2010) av Sender

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Utnämningen av Gijs M. de Vries till revisionsrätten kommer utan tvekan att innebära ett mervärde för den institutionen, inte minst när det gäller att garantera det institutionella samarbetet inom EU och utvärdera resurserna hos medlemsstaternas övervakningsorgan. Han har erfarenheter från den nederländska revisionsrätten, sin nationella regering och Europaparlamentet och jag vill lyfta fram hans engagemang när det gäller att övervaka legaliteten för offentliga upphandlingsförfaranden och hans beslutsamhet att bekämpa bedrägerier och korruption, samt hans garantier för ansvarighet, oberoende och lämplighet i revisionsrättens beslutsprocess.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Omröstningen var visserligen hemlig, men jag ser inget problem med att erkänna att vi röstade för att Gijs M. de Vries nomineras till ledamot av revisionsrätten eftersom han uppfyller villkoren i artikel 286.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

- Betänkande: Sender (A7-0254/2010 och A7-0255/2010)

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Revisionsrätten är en institution som granskar EU:s inkomster och utgifter för att kontrollera deras laglighet och för att verifiera en god ekonomisk förvaltning. Revisionsrätten agerar helt fristående. I den andan måste nomineringen av de individer som den består av styras av merit- och oavhängighetskriterier.

På rådets initiativ har därför individer från olika EU-stater föreslagits till ledamöter av revisionsrätten. De har alla ingett sina cv, besvarat ett frågeformulär och blivit föremål för utfrågningar i budgetkontrollutskottet. Majoriteten av dem presenterade sina argument tillräckligt väl för att motivera deras nominering till revisionsrätten, där de kommer att utföra sina åligganden med kompetens och integritet.

- Betänkande: Matera (A7-0259/2010)

  George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta betänkande. Jag själv, liksom föredraganden, anser att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter måste stödja de arbetstagare som friställs på grund av strukturella förändringar i de globala handelsmönstren. Det faktum att budgetmyndigheten redan har godkänt åtta förslag till utnyttjande av fonden under 2010 understryker förfarandets flexibilitet och bevisar att vi har lyckats fastställa nya resurser och att vi allokerar dem tillräckligt snabbt till medlemsstaterna. Jag välkomnar också att kommissionen har angett en alternativ källa till betalningsavsättningar för de icke utnyttjade allokeringarna från ESF.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE), skriftlig. – (ES) Jag stöder initiativet att hjälpa människor som blivit övertaliga vid de 82 företagen i Galicien att åter ta sig in på arbetsmarknaden. Detta får under inga omständigheter ersätta det ansvar företagen har enligt nationell lagstiftning och kollektivavtal.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Eftersom Spanien har begärt stöd för ärenden som rör 703 övertaliga i 82 företag som är verksamma inom NACE rev. 2.14 (tillverkning av kläder) i NUTS II-regionen Galicien, röstade jag för resolutionen. Jag stöder kommissionens förslag och de ändringsförslag som lagts fram av Europaparlamentet. Jag håller med om att man bör se till att fonden kan hjälpa enskilda övertaliga anställda att återgå till arbetslivet i enlighet med artikel 6 i förordningen om Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Jag vill också understryka att stödet från fonden inte får ersätta åtgärder som företagen är skyldiga att vidta enligt den nationella lagstiftningen eller kollektivavtal, eller åtgärder för att omstrukturera företag eller sektorer.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Totalt 702 övertaliga vid 82 textilföretag ligger bakom de spanska myndigheternas ansökan om att utnyttja Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Det ökande antalet övertaliga inom den galiciska textil- och beklädnadsindustrin stärker den externa uppfattningen att alla dess europeiska motparter befinner sig i en liknande svag position (inte minst i mitt land, där denna sektor har drabbats särskilt svårt) på grund av den internationella konkurrensen, framför allt från utvecklingsländerna, där produktionskostnaderna är lägre. Den internationella kris som vi för närvarande känner av har förvärrat detta sakernas tillstånd. Jag hoppas att de anställda som har friställts snart ska kunna återgå till arbetsmarknaden.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Mot bakgrund av den globala ekonomiska och finansiella krisens effekter på arbetsmarknaden vill jag understryka betydelsen av att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter tillämpas korrekt. Tyvärr används fonden väldigt lite. Av de 500 miljoner euro som i år ställs till förfogande genom fonden har ansökningar motsvarande endast 11 procent inkommit för att finansiera stödplaner för anställda som har blivit övertaliga. Med tanke på den höga arbetslösheten är detta oroväckande och obegripligt.

Jag vill också understryka att efter ett flertal på varandra följande varningar och betänkanden har en alternativ källa till betalningsavsättningar för icke utnyttjade fondmedel inrättats. Med tanke på effekterna av denna kris, som har drabbat textilsektorn särskilt hårt, vill jag understryka betydelsen av denna plan på 1 844 700 euro till stöd för de 703 anställda som blivit övertaliga i 82 företag i Galiciens textilsektor. Som en kontrast till detta initiativ från den spanska regeringen tycker jag det är beklagligt att den portugisiska regeringen inte har ingripit på samma sätt i distrikten Braga och Viana do Castelo. Båda gränsar till Galicien och har hög arbetslöshet på grund av att ett antal företag har fått slå igen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Ytterligare tre ansökningar har inkommit om att utnyttja solidaritetsfonden. Var och en motsvarar en fabriksnedläggelse i EU, inklusive den galiciska textilfabriken i Spanien. Totalt har flera hundra anställda blivit övertaliga. Man bör återigen komma ihåg att denna sektor genomgår en allvarlig kris även i Portugal, där den drabbats särskilt allvarligt av avregleringen av världshandeln, samtidigt som inga av de åtgärder som krävs för att skydda den har vidtagits. Dessa effekter kan nu bli ännu värre efter beslutet om att öka avregleringsåtgärderna för asiatiska textilprodukter. Detta steg togs med motiveringen att man skulle ge humanitärt stöd åt Pakistan, medan det i själva verket uppfyller önskemål från de största importörerna i EU. Varje ny ansökan om att utnyttja denna fond ökar betydelsen av de åtgärder vi har förespråkat och som syftar till att effektivt bekämpa arbetslösheten, främja den ekonomiska verksamheten, få bort jobb utan säkerhet och minska antalet arbetstimmar utan att sänka lönerna. Åtgärderna omfattar också att bekämpa utlokalisering av företag och kräver framför allt att man totalt bryter med den nyliberala politik som helt klart orsakar en ekonomisk och social katastrof i EU:s länder.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Matera-betänkandet om att utnyttja Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (EFG) för arbetarna i den spanska beklädnadsindustrin. Som jag påpekade i september under debatten om fondens framtid efter 2013 är jag besviken över att denna fond, som inrättats för att stödja arbetare som blivit övertaliga på grund av recessionen eller globaliseringen, för närvarande inte är finansiellt garanterad i EU:s budget. Jag tror inte det är en hållbar lösning på lång sikt att utnyttja finansiella resurser i andra EU-program för att finansiera EFG. När budgetutskottet därför röstade för att utnyttja EFG för de spanska anställda som anges i Matera-betänkandet, så påpekade jag, tillsammans med den belgiska socialdemokratiska parlamentsledamoten Michel Daerden, behovet av att skapa en separat budgetrubrik för denna fond. Det som står på spel här är EU:s trovärdighet när det gäller att stödja medborgare som drabbas av ekonomisk instabilitet.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag lägger ned min röst av hänsyn till de spanska textilarbetare som offras i namn av den heliga globaliseringen. I den situation som de kastats ut i som resultat av den nyliberala politik som förespråkas av EU kunde man rösta emot den ynkliga summa som EU:s elit vill bevilja dem. Men det lilla som ges skulle kunna minska deras lidande. Vilket inte gör tanken bakom Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter mindre outhärdlig. Fonden stöder omlokalisering av textilproduktionen. Den göder aptiten på profit hos socialt oansvariga miljardärer som Manuel Jove. I eurokraternas kungarike är det bara gemenskapen som betalar priset för ett rent samvete.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU är ett område för solidaritet, och Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är en del av den solidariteten. Detta stöd är av avgörande betydelse för att hjälpa de arbetslösa och offren för de omlokaliseringar som sker inom ramen för globaliseringen. Ett ökande antal företag omlokaliserar för att utnyttja fördelarna med lägre arbetskostnader i olika länder, i första hand Kina och Indien, ofta till nackdel för länder som respekterar arbetstagarnas rättigheter. Syftet med Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är att hjälpa arbetstagare som drabbas när företag omlokaliseras och den är grundläggande för att underlätta tillgången på nya arbetstillfällen i framtiden. EFG har redan utnyttjats av andra EU-länder. Därför bör vi nu bevilja detta stöd åt de 703 anställda som blivit övertaliga i 82 företag inom beklädnadsindustrin i Galicien. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Miroslav Mikolášik (PPE), skriftlig. – (SK) Det gläder mig att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter utnyttjas i de drabbade regioner som nämndes tidigare och jag stöder helt detta. Jag tror nämligen att hela processen, från att utarbeta ansökningar till handläggning och fram till det slutliga beslutet från budgetmyndigheten, hittills har varit ganska tungrodd och komplicerad enligt de erfarenheter som gjorts av många länder.

Under 2009 var till exempel de bidrag som begärdes från fonden i genomsnitt cirka 5 552 700 euro och 30 av ansökningarna hade lämnats in av 13 medlemsstater avseende 17 branscher. Förra året godkände emellertid budgetmyndigheten tio finansiella bidrag från EFG som uppgick till totalt 52 349 000 euro, vilket utgör enbart 10,5 procent av det maximala årliga belopp som kan utnyttjas i denna fond.

En av anledningarna till detta är bristen på erfarenhet när det gäller fondens processer och den långa perioden av finansiell osäkerhet medan man väntar på budgetmyndighetens beslut.

Jag tror att de förenklade förfarandena för bedömning och beslutsfattande som infördes i slutet av 2009 kommer att förenkla och påskynda inlämnandet av ansökningar om stöd från fonden och följaktligen ge effektivt stöd åt anställda som just förlorat sina arbeten som resultat av förändringar i världshandelns struktur.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Samma förutsättningar gäller här som i det tidigare danska fallet. Anställda som blivit övertaliga utan egen förskyllan eller på grund av den finansiella och ekonomiska krisen som utlösts av spekulanter i USA och Storbritannien behöver snabb hjälp. Spanien har redan ingett en ansökan om finansiellt stöd från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (EFG) den 5 februari 2010 på grund av avskedanden i 82 företag i NACE rev 2.14 (tillverkning av kläder) i en enda NUTS II-region, Galicien (ES11) i Spanien, och kompletterade sin ansökan med ytterligare information den 11 maj 2010. Ansökan uppfyller de krav för att fastställa de finansiella bidragen som anges i artikel 10 i förordning (EG) nr 1927/2006. Kommissionen föreslår att man utnyttjar 1 844 700 euro. EFG bör därför utnyttjas för att ge ekonomiska bidrag enligt den ansökan som inlämnats av Spanien, vilket är skälet till att jag röstade för Matera-betänkandet.

  Vilja Savisaar-Toomast (ALDE), skriftlig. – (ET) Jag röstade för detta betänkande och också de båda följande betänkandena om att utnyttja Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Jag anser att EU måste stödja människor som har blivit arbetslösa på grund av den globala finansiella och ekonomiska krisen. Dagens betänkanden har visat att det behövs hjälp både i länder i ekonomiska svårigheter som Spanien, och i en av Europas rikaste välfärdsstater, Danmark. Samtidigt måste jag dessvärre säga att vi hittills inte har fått möjlighet att rösta för ett liknande betänkande som rör Estland. Jag hoppas att vår regering ska lära av andra medlemsstaters åtgärder och också bidra till att hjälpa våra arbetslösa.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) I februari 2010 inlämnade Spanien en ansökan om bidrag från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (EFG) i samband med övertalighet i 82 företag från Galicien som är verksamma inom beklädnadsbranschen. Jag röstade för Europaparlamentets resolution om att utnyttja EFG för att bevilja stöd åt de personer som blivit övertaliga. Avregleringar av handeln inom textil- och beklädnadsbranschen har medfört omfattande förändringar i globala handelsmönster. Den allmänna trenden är att omlokalisera produktionen till länder utanför EU där produktionskostnaderna är lägre, såsom Kina och Marocko. Den ekonomiska krisen har dessutom utlöst ett stort antal konkurser inom textilindustrin, vilket har resulterat i en enorm våg av friställningar. 32 700 personer blev övertaliga i Galicien mellan 2007 och 2009, inklusive 4 414 inom textilbranschen. Av de övertaliga var 80 procent kvinnor. Jag anser att förfarandet för att tilldela dessa medel måste förenklas, så det blir lätt att utnyttja EFG för företag som drabbas av den finansiella och ekonomiska krisens effekter och av förändringar i globala handelsmönster. Jag måste understryka den viktiga roll som EFG spelade för att åter integrera övertaliga arbetstagare på arbetsmarknaden.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Precis som Spanien och Danmark är Litauen medvetet om den potentiella nyttan med Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (EFG). Litauen erhöll totalt 2,9 miljoner euro i stöd från EFG som var öronmärkta för arbetstagare från byggindustrin och företag som tillverkar hushållsvaror som drabbades svårt av krisen. Men fonden måste fortfarande bevisa sitt värde. EFG inrättades som en snabbinsatsåtgärd, men nu har den blivit långsammare och mer komplicerad på grund av all byråkrati. Den stora bristen är själva utnyttjandet av fonden. I genomsnitt tar det 294 dagar att få ansökningar godkända. Enligt en artikel i Financial Times i veckan väntar över 37 000 arbetstagare i EU fortfarande på att få bidrag från fonden. Hittills har enbart 140 miljoner euro av EFG:s totalt tillgängliga belopp (2 miljarder euro) betalats ut. Fondens pengar fördelas också ojämnt. Endast 6 procent av utbetalningarna går till projekt i länder där bruttonationalprodukten är lägre än genomsnittet för EU. EFG måste bli mer flexibelt om vi ska kunna undvika att drunkna i osäkerhet. Många medlemsstater, inklusive Litauen, är lämpliga kandidater för andra fonder, som kräver mindre medfinansiering och byråkrati.

- Betänkande: Matera (A7-0258/2010)

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Eftersom Danmark har begärt hjälp åt 1 443 övertaliga i tre företag som hör till Danfosskoncernen som verkar inom NACE rev 2.27 och rev 2.28 i NUTS II-regionen Syddanmark, röstade jag för resolutionen. Jag instämmer i kommissionens förslag och stöder de ändringsförslag som lagts fram av parlamentet. Jag håller med om att funktionen för och mervärdet med Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter bör utvärderas i samband med den allmänna utvärderingen av program och andra instrument som skapats genom det interinstitutionella avtalet den 17 maj 2006 inom ramen för halvtidsgranskningen av den fleråriga budgetramen för perioden 2007–2013.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Ytterligare stöd åt övertaliga arbetstagare visar sig också bli nödvändigt i ett land som få kunde föreställa sig skulle drabbas av sådana prövningar, eftersom det i regel anses ha lättare att konkurrera på den globala marknaden än de flesta andra EU-medlemsstater. Men trots detta känner Danmark nu av effekterna av globaliseringen. Den drabbar landet i sektorer som man hade trott skulle vara immuna mot konkurrens, såsom tillverkning av elprodukter, maskiner och utrustning. Detta oroande faktum visar hur allvarlig den ekonomiska krisen är som vi har sjunkit ned i och behovet av att hitta effektivare och mer kreativa sätt att öka EU:s förmåga att konkurrera, samtidigt som vi hjälper anställda som har blivit arbetslösa att återkomma till arbetet. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är just en sådan mekanism.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag vill understryka det potentiella bidraget från denna stödplan, som finansierats av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (EFG), när det gäller integreringen av övertaliga arbetstagare och deras sociala rehabilitering i ett särskilt tragiskt fall som när de tre företagen i Danfosskoncernen slog igen. Samtliga dessa företag var belägna i Syddanmark och samtliga gick överstyr under en tremånadersperiod 2009, vilket drabbade 1 443 arbetstagare i en sektor – tillverkning av maskiner och elektronisk utrustning – som drabbades särskilt hårt av denna kris.

Låt mig återigen understryka att EFG dessvärre har utnyttjats mycket försiktigt, samtidigt som EU präglas av mycket höga arbetslöshetssiffror. Av de 500 miljoner euro i medel som ställs till förfogande genom EFG i år har bara 11 procent utnyttjats för att finansiera hjälpplaner för arbetstagare som blivit övertaliga som direkt resultat av den globala finansiella och ekonomiska krisen. Jag vill emellertid understryka att efter ett antal varningar och rapporter så har en alternativ källa till betalningsavsättningar för outnyttjade ESF-medel inrättats.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Matera-betänkandet om att utnyttja Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter åt arbetarna från Danfosskoncernen i Danmark. Som jag påpekade i september under debatten om fondens framtid efter 2013 är jag besviken över att denna fond, som inrättats för att stödja arbetare som blivit övertaliga ”på grund av recessionen eller globaliseringen”, för närvarande inte är finansiellt garanterad i EU:s budget. Jag tror inte det är en hållbar lösning på lång sikt att utnyttja finansiella resurser i andra EU-program för att finansiera EFG. När budgetutskottet därför röstade för att utnyttja EFG för de danska anställda som anges i Matera-betänkandet, så påpekade jag, tillsammans med den belgiska socialdemokratiska parlamentsledamoten Michel Daerden, behovet av att skapa en separat budgetrubrik för denna fond. Det som står på spel här är EU:s trovärdighet när det gäller att stödja medborgare som drabbas av ekonomisk instabilitet.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag lägger ned min röst av hänsyn till de danska arbetare som misshandlats av globaliseringen. I den situation som de kastats ut i som resultat av den nyliberala politik som förespråkas av EU kunde man rösta emot den ynkliga summa som eurokraterna motvilligt vill bevilja dem. Men det lilla som ges skulle kunna minska deras lidande. Det gör emellertid inte tanken bakom Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter mindre outhärdlig. Den stöder den omlokalisering som Danfosskoncernen genomfört för att öka sin vinst.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU är ett område för solidaritet, och Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är en del av den solidariteten. Detta stöd är av avgörande betydelse för att hjälpa de arbetslösa och offren för de omlokaliseringar som sker inom ramen för globaliseringen. Ett ökande antal företag omlokaliserar för att utnyttja fördelarna med lägre arbetskostnader i olika länder, i första hand Kina och Indien, ofta till nackdel för länder som respekterar arbetstagarnas rättigheter.

Syftet med Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är att hjälpa arbetstagare som drabbas när företag omlokaliseras och den är grundläggande för att underlätta tillgången på nya arbetstillfällen i framtiden. EFG har redan utnyttjats av andra EU-länder. Därför bör vi nu bevilja detta stöd åt de 1 443 anställda som blivit övertaliga i tre företag i Danfosskoncernen som verkar inom NACE rev 2.27 och rev 2.28 i NUTS II-regionen Syddanmark. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) EU har infört rättsliga och budgetmässiga instrument för att ge ytterligare stöd åt de anställda som drabbas av konsekvenserna av långtgående strukturförändringar i världshandelns mönster och för att hjälpa dem att återkomma till arbetsmarknaden. Det är också möjligt att hjälpa anställda som har blivit övertaliga som resultat av den globala finansiella och ekonomiska krisen. Det tycker jag är särskilt viktigt.

Nu har Danmark lämnat in en ansökan om att utnyttja det totala beloppet 8 893 336 euro. Det gäller 1 443 övertaliga (av vilka 1 010 ska få stöd) från de tre företag inom Danfosskoncernen som är verksamma inom NACE rev 2.27 och rev 2.28 (tillverkning av elutrustning, tillverkning av maskiner och utrustning n.e.c.) i NUTS II-regionen Syddanmark under den fyra månader långa referensperioden från den 1 mars 2009 till den 30 juni 20009. Jag röstade för de planerade åtgärderna för att stödet snabbt skulle ges till de anställda som drabbats och för att visa prov på europeisk solidaritet mellan medlemsstaterna.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. – (DA) Jag röstade för betänkandet, eftersom pengar från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter går till arbetstagare som drabbas av kollektiva uppsägningar. Men jag tror det finns ett antal problem med denna fond. Till exempel går den allra största delen av alla pengar som betalas ut från fonden till de rikaste länderna inom EU. Min röst får inte heller uppfattas som ett stöd för EU:s ”bidragsgräddfil”. Jag tycker det var ett slöseri med pengar när Danmark skickade pengar till EU som sedan skickade tillbaka dem efter det att de gått ett varv genom det byråkratiska systemet.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (EFG) för Danfosskoncernen från Danmark, eftersom jag tror det är absolut nödvändigt att utnyttja EFG under den nuvarande ekonomiska krisen. Den 8 september 2009 skickade Danmark in en ansökan om finansiellt stöd för att utnyttja EFG i fallet Danfosskoncernen, som skulle friställa 1 443 anställda. Den ekonomiska och finansiella krisen har lett till en nedgång i efterfrågan på mekanisk och elektronisk utrustning. Trenden bland maskin- och utrustningstillverkarna förändrades dramatiskt i EU under fjärde kvartalet 2008 i både Danmark och Tyskland, där produktionsbortfall på över 25 procent kunde konstateras. Försäljningen av Danfoss mekaniska och elektroniska utrustning minskade under 2008 med upp till 52 procent i Europa, 48 procent i USA och 23 procent i Asien-Stillahavsområdet. På grund av konkurrensen från asiatiska företag i branschen, vilkas lönekostnader är betydligt lägre än kostnaderna i EU, har Danfosskoncernen gradvis flyttat sin produktion från Danmark till tredjeländer, vilket har fått allvarliga effekter för arbetsmarknaden. Jag uppmanar kommissionen att utveckla en ambitiös, grön industripolitik som kan garantera EU:s globala konkurrenskraft och bevara jobben i EU.

- Betänkande: Matera (A7-0257/2010)

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) När det gäller Danmarks begäran om hjälp för de 198 övertaliga från företaget Linak, en del av den elektromekaniska sektorn i Syddanmarks NUTS II-region, röstade jag för resolutionen. Jag stöder kommissionens förslag och de olika ändringsförslag som lagts fram av Europaparlamentet. Jag anser också att motiveringen till kommissionens förslag innehåller tydlig och detaljerad information om ansökan, en analys av tillåtlighetskriterierna och en redogörelse för skälen som ledde till godkännandet i enlighet med parlamentets angivna krav.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Ännu ett danskt elektronikföretag, Linak, har drabbats hårt av globaliseringens effekter. De personer som drabbats värst av detta är de minst kvalificerade arbetstagarna i en mycket eftersatt region, vilket ger de politiska beslutsfattarna särskild anledning att känna oro. I detta och andra fall väcker de äldre anställda särskild oro och måste komma i åtnjutande av stödinsatser som riktas speciellt till dem.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) När det gäller effekterna av den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen på arbetsmarknaden röstade jag för att man skulle frisläppa 1 213 508 euro från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (EFG) för en plan som stöder återintegrering på arbetsmarknaden av de 198 personer som friställts från Linak A/S, ett företag som tillverkar elektronisk utrustning i Syddanmark. Jag vill upprepa min varning om det extremt sällsynta utnyttjandet av EFG, trots de höga arbetslöshetssiffrorna i EU. EFG måste som sagt få egen finansiering under en egen budgetrubrik för detta syfte.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Matera-betänkandet om att utnyttja Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för arbetarna från Linak A/S i Danmark. Som jag påpekade i september under debatten om fondens framtid efter 2013 är jag besviken över att denna fond, som inrättats för att stödja arbetare som blivit övertaliga ”på grund av recessionen eller globaliseringen”, för närvarande inte är finansiellt garanterad i EU:s budget. Jag tror inte det är en hållbar lösning på lång sikt att utnyttja finansiella resurser i andra EU-program för att finansiera EFG. När budgetutskottet därför röstade för att utnyttja EFG för de danska anställda som anges i Matera-betänkandet, påpekade jag, tillsammans med den belgiska socialdemokratiska parlamentsledamoten Michel Daerden, behovet av att skapa en separat budgetrubrik för denna fond. Det som står på spel här är EU:s trovärdighet när det gäller att stödja medborgare som drabbas av ekonomisk instabilitet.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag lägger ned min röst av hänsyn till de danska arbetare från Linakkoncernen som offrats på globaliseringens altare. I den situation som de kastats ut i som resultat av den nyliberala politik som förespråkas av EU kan man frestas att rösta nej, med tanke på den ynkliga summa det rör sig om. Men det lilla som ges skulle kunna minska deras lidande.

Det gör emellertid inte tanken bakom Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter mindre outhärdlig. Den stöder den typ av resonemang som får ett ledande internationellt företag som Linak att omlokalisera för att öka sin vinst, en vinst som företaget inte ens har anständigheten att redovisa.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) EU är ett område för solidaritet, och Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är en del av den solidariteten. Detta stöd är av avgörande betydelse för att hjälpa de arbetslösa och offren för de omlokaliseringar som sker inom ramen för globaliseringen. Ett ökande antal företag omlokaliserar för att utnyttja fördelarna med lägre arbetskostnader i olika länder, i första hand Kina och Indien, ofta till nackdel för länder som respekterar arbetstagarnas rättigheter.

Syftet med Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är att hjälpa arbetstagare som drabbas när företag omlokaliseras och den är grundläggande för att underlätta tillgången på nya arbetstillfällen i framtiden. EFF har redan utnyttjats av andra EU-länder. Därför bör vi nu bevilja detta stöd åt de 198 anställda som blivit övertaliga i Linak, ett företag som tillverkar elektromekaniska produkter i NUTS II-regionen Syddanmark. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Miroslav Mikolášik (PPE), skriftlig. – (SK) Det gläder mig att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter utnyttjas i de drabbade regioner som nämndes tidigare och jag stöder helt detta. Jag tror nämligen att hela processen, från att utarbeta ansökningar till handläggningen och fram till det slutliga beslutet från budgetmyndigheten, hittills har varit ganska tungrodd och komplicerad enligt de erfarenheter som gjorts av många länder. Under 2009 var till exempel de bidrag som begärdes från fonden i genomsnitt cirka 5 552 700 euro och 30 av ansökningarna hade lämnats in av 13 medlemsstater för 17 branscher. Förra året godkände emellertid budgetmyndigheten tio finansiella bidrag från EFG som uppgick till totalt 52 349 000 euro, vilket utgör enbart 10,5 procent av det maximala årliga belopp som kan utnyttjas i denna fond. En av anledningarna till detta är bristen på erfarenhet när det gäller fondens processer och den långa perioden av finansiell osäkerhet medan man väntar på budgetmyndighetens beslut. Jag anser att de förenklade förfarandena för bedömning och beslutsfattande som infördes i slutet av 2009 kommer att förenkla och påskynda inlämnandet av ansökningar om stöd från fonden och följaktligen ge effektivt stöd åt anställda som just förlorat sina arbeten som resultat av förändringar i världshandelns struktur.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. – (DA) Jag röstade för betänkandet, eftersom pengar från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter går till arbetstagare som drabbas av kollektiva uppsägningar. Men jag tror det finns ett antal problem med denna fond. Den allra största delen av pengarna som betalas ut från fonden går till exempel till de rikaste länderna inom EU. Min röst får inte heller uppfattas som ett stöd för EU:s ”bidragsgräddfil”. Jag tycker det var ett slöseri med pengar när Danmark skickade pengar till EU som sedan skickade tillbaka dem efter det att de gått ett varv genom det byråkratiska systemet.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (EFG) för att hjälpa de personer som blivit övertaliga vid familjeföretaget Linak A/S i Sønderborg i Danmark. Den 8 september 2009 skickade Danmark in en ansökan om finansiellt stöd på 1 213 508 euro (65 procent av hela den budget som krävdes) för att hjälpa de 139 anställda som blivit övertaliga vid Linak A/S. Dessa friställningar sammanföll med en annan stor våg av friställningar från Danfosskoncernen i Sønderborg i Syddanmark. Medlemsstaterna har ansvaret för att stödja en återgång till arbetet för alla anställda som blivit övertaliga. EFG ger medlemsstaterna en chans att stödja de anställda som drabbats av den globala finansiella och ekonomiska krisen och de stora förändringarna i de globala handelsmönstren. I Rumänien förlorade 381 296 anställda sina arbeten mellan mars 2008 och mars 2010, inklusive 13 667 enbart i distriktet Galaţi. Även övriga medlemsstater, som hittills inte har begärt att få utnyttja EFG, bland annat Rumänien, måste undersöka och följa exemplet från de stater som har använt EFG för att hjälpa anställda som blivit övertaliga på grund av den ekonomiska och finansiella krisen.

- Betänkande: Matera (A7-0259/2010 och A7-0258/2010)

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar parlamentets beslut att utnyttja Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för spanska och danska medborgare. Denna EU-fond, som inrättades 2006, ska ge stöd åt anställda som blir övertaliga efter en omstruktureringsprocess. Reglerna ändrades 2009 för att man bättre skulle kunna utnyttja de medel som avsatts till fonden och som dittills inte hade utnyttjats. Åtagandet att hjälpa över 1 500 spanska och danska anställda via denna fond är därför mycket goda nyheter. Det kan vara värt att understryka betydelsen av och relevansen för denna fond i de tider av ekonomisk recession som vi för närvarande upplever. Trots fondens tillfälliga karaktär bör den behållas, åtminstone så länge som den visar sig användbar.

- Betänkande: Matera (A7-0259/2010, A7-0258/2010 och A7-0257/2010)

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är en mycket viktig fond i EU. Tillämpningsområdet för fonden har utvidgats för att stödja arbetstagare som har blivit uppsagda som en följd av krisen. Det är absolut nödvändigt att dessa medel på ett ändamålsenligt och effektivt sätt når dem som verkligen behöver stöd. Av detta skäl instämmer jag med föredraganden och har röstat ja till betänkandena.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Genom denna viktiga omröstning uppmanar Europaparlamentet de berörda institutionerna att vidta de åtgärder som krävs för att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter snarast ska kunna tas i anspråk. Det erinrar om institutionernas åtagande att garantera ett smidigt och snabbt förfarande för antagandet av beslut om utnyttjande av fonden, i syfte att tillhandahålla ett tidsbegränsat och individuellt stöd av engångskaraktär för att hjälpa arbetstagare som har blivit uppsagda till följd av globaliseringen och den finansiella och ekonomiska krisen. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter kan spela en viktig roll för att återintegrera övertaliga arbetstagare på arbetsmarknaden. Parlamentet betonar att det i enlighet med artikel 6 i förordningen om Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter bör säkerställas att fonden stöder återinträdet på arbetsmarknaden av enskilda arbetstagare som blivit arbetslösa. Det erinrar om att stödet från fonden varken får ersätta åtgärder som åligger företagen enligt nationell lagstiftning eller kollektivavtal eller åtgärder för omstrukturering av företag eller sektorer.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) De tre betänkandena av Barbara Matera som vi röstar om i dag avser stöd till 82 företag inom beklädnadsindustrin i regionen Galicien i Spanien och två företag inom verkstads- och mekatronikindustrin i regionen Syddanmark i Danmark. Det godkända ekonomiska stödet kommer att hjälpa sammanlagt 2 344 personer och bidra till att de kan återinträda på arbetsmarknaden.

- Betänkande: Mathieu (A7-0253/2010)

  Jean-Pierre Audy (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till att inte bevilja ansvarsfrihet för direktören för Europeiska polisakademin avseende genomförandet av akademins budget för budgetåret 2008, på grundval av det utmärkta betänkandet av min vän och kollega Véronique Mathieu, som är ledamot i budgetkontrollutskottet. Alla argument i betänkandet berättigar detta beslut. Jag förvånas dock över att årsredovisningen inte har godkänts, även om det inte är ämne för några viktigare iakttagelser av revisionsrätten. Med hänsyn till att det i betänkandet av min kollega Véronique Mathieu, vilket godkändes av budgetkontrollutskottet, föreslås tre omröstningar (icke beviljad ansvarsfrihet, avslutande av räkenskaperna och resolutionen), tycker jag att det är märkligt att endast två av dessa punkter faktiskt gick till omröstning i plenum: ansvarsfriheten och resolutionen. Mycket märkligt. I mina ögon fanns det inget som hindrade ett avslutande av räkenskaperna. Vi hamnar i en bisarr räkenskapssituation: i oktober 2010 är räkenskaperna för 2008 inte avslutade, budgetåret 2009 är över och endast några veckor återstår av budgetåret 2010. Klura ut det om ni kan!

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Utskottets rekommendation att inte bevilja denna EU-institution ansvarsfrihet fick stöd över hela linjen, vilket innebär att denna ”polisakademis” rykte har fläckats för alltid. Denna tragikomiska situation, där Europeiska polisakademin inte beviljas ansvarsfrihet i ljuset av bedräglig ekonomisk verksamhet, visat att korruptionen inte känner några gränser. Det är med andra ord just den institution som ska skydda oss från brottslingar (indirekt genom yrkesutbildning av poliser) som sitter på de anklagades bänk.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade ja till betänkandet för att inte bevilja ansvarsfrihet för Europeiska polisakademin avseende genomförandet av akademins budget för budgetåret 2008, eftersom utredningen av missbruket av använda medel ännu inte har avslutats. Jag röstade även ja eftersom jag håller med om att det är oacceptabelt att en EU-finansierad organisation efter så många år inte har en sund och öppen ekonomisk förvaltning. Det kan hända att akademins nye direktör har lagt fram en handlingsplan, men det räcker inte, och dessutom är den inte tillräckligt detaljerad. Att inte bevilja akademin ansvarsfrihet för 2008 kommer slutligen att ge en tydlig signal om att den måste förbättra sitt arbetssätt för att sätta stopp för den dåliga ekonomiska förvaltningen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på de konstaterade överträdelserna och Europeiska polisakademins oförmåga att redovisa sin budgetmässiga och ekonomiska situation för parlamentet instämmer jag med föredragandens beslut att inte bevilja ansvarsfrihet för direktören för Europeiska polisakademin avseende genomförandet av akademins budget för budgetåret 2008.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Europeiska polisakademin har haft svårt att uppfylla de standarder för god förvaltning som förväntas av en tillsynsbyrå. I flera granskningar sedan 2006 har det lyfts fram frågor relaterade till hur akademin uppfyller budgetförordningen och tjänsteföreskrifterna, frågor relaterade till redovisningssystemet samt brister i fråga om budgetförvaltning, personalresurser, upphandlingsförfaranden och regler om utgifter för kurser. Akademins förbättringar förväntas enligt resolutionen bli synliga först från 2014 då akademins fleråriga plan ska ha genomförts fullt ut. Jag håller inte med om att akademin skulle behöva minst nio år (2006-2014) för att nå den acceptabla standard för god förvaltning som förväntas av en tillsynsbyrå.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Mot bakgrund av uppgifterna om Europeiska polisakademins verksamhet och dåliga ekonomiska förvaltning stöder jag Véronique Mathieus förslag att inte bevilja ansvarsfrihet för direktören för Europeiska polisakademin avseende genomförandet av akademins budget för budgetåret 2008. Vi dränks i ett stort antal ibland meningslösa EU-byråer, men Europeiska polisakademin är ett viktigt organ i kampen mot brottslighet och för upprätthållande av säkerhet och allmän ordning. Enligt statistik för 2007 hade akademin en årlig finansieringsram på 7,5 miljoner euro. Särskilt med tanke på den nuvarande svåra ekonomiska och finansiella situationen är det i alla medborgares intresse att kunna lita på att EU-byråerna är effektiva och utnyttjar sin budget på ett öppet och ansvarsfullt sätt. Europaparlamentets tillsynsroll är viktig för att lägga in ett veto när förvaltningen är oklar, som i detta fall. Av detta skäl röstar jag för föredragandens förslag.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Europeiska polisakademin (Cepol), som blev en byrå 2006, har sedan den inrättades haft allvarliga problem med att uppfylla de standarder för god förvaltning som alla EU-byråer är underkastade. Även om jag röstade ja till betänkandet och beslutet att inte bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för budgetåret 2008, är detta första gången som ett ansvarsfrihetsbeslut har riktats mot en enskild organisation. Jag ifrågasätter dock ansvarsfrihetsbeslutets betydelse och hur användbart det är som verktyg, två år efter det aktuella budgetåret när ledning och personal kan ha bytts ut. Därför är det absolut nödvändigt att undersöka om mycket små byråer med mycket liten personalstyrka kan vara effektiva och uppfylla budgetförordningens administrativa krav.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Förra veckan röstade utskottet för internationell handel enhälligt ja till att skjuta upp beviljandet av ansvarsfrihet för budgetåret 2008 för Europeiska polisakademin (Cepol) och nej till att avsluta dess räkenskaper. På grund av allvarliga brister i efterlevnaden av budgetförordningen och tjänsteföreskrifterna har Europaparlamentet med en överväldigande majoritet även röstat nej till att bevilja ansvarsfrihet till Cepol och därmed även nej till en positiv avslutning av budgetåret 2008. Det är bra att parlamentet har fullgjort sin uppgift i ansvarsfrihetsförfarandet och gett en tydlig signal mot försumlig förvaltning. Jag gratulerar Véronique Mathieu till betänkandet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) Alla EU-institutioner som är beroende av EU:s budget måste granskas strängt av revisionsrätten och av alla enheter med en revisionsfunktion. Genom granskning måste det fastställas om gemenskapens medel används på rätt sätt, om dessa institutioner uppfyller sina fastställda mål och om tillgångar slösas bort.

I allmänhet och på grundval av utvärderingar av tidigare granskningar kan vi med sällsynta undantag konstatera att de berörda institutionerna använder de tillgängliga medlen på rätt sätt och uppfyller sina fastställda mål. Enligt föredraganden är detta dock inte fallet med Europeiska polisakademin, med tanke på de olika oegentligheterna och bristerna i dess räkenskaper. Detta är skälet till min röst.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Genom denna omröstning vägrar Europaparlamentet bevilja ansvarsfrihet för direktören för Europeiska polisakademin avseende genomförandet av akademins budget för budgetåret 2008.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Föredraganden gör rätt i att uttrycka oro över bristen på öppenhet och insyn i Europeiska polisakademins upphandlingsförfaranden. Låt oss hoppas att utredningen av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) blir omfattande och noggrann och bidrar till att bringa mer klarhet i frågan. Frågan är dock kopplad till ett mycket större problem – den ofta förekommande bristen på hederlighet och professionalism inom polis och säkerhetsstyrkor i Europa. Amnesty International och Human Rights Watch har rapporterat ett särskilt stort antal fall i Europa där polisen överskred sina befogenheter och använde olagliga utredningsmetoder. I de flesta fallen genomförde institutionerna inte utredningarna och straffade inte lagbrytarna enligt internationella standarder. Detta ökar straffriheten. Ofta blir de drabbade lätta offer genom sin minoritetsställning, vare sig det är på grund av etnicitet eller politiska åsikter. En stark poliskår behöver en stark och hederlig rättsordning och ett oberoende rättsväsen. Europeiska polisakademin har ädla mål: att främja gemensamma europeiska standarder för polisverksamhet, gränsöverskridande samarbete i brottsbekämpningen och upprätthållande av rättssäkerheten och lagstiftningen. Vare sig det sker genom detta eller ett annat forum är uppnåendet av dessa mål det centrala.

- Betänkande: Fajon (A7-0256/2010)

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Parlamentets resolution är särskilt viktig i syfte att avskaffa viseringskravet för Bosnien och Hercegovina samt Albanien. En viseringsfri ordning leder till att en av EU:s viktigaste grundläggande rättigheter förverkligas – fri rörlighet i alla medlemsstater. Det är av yttersta vikt att göra allt för att medborgarna i Bosnien och Hercegovina samt Albanien ska kunna resa utan visering så snart som möjligt. Bosnien och Hercegovina samt Albanien har under de senaste månaderna gjort stora framsteg och viktiga förhandlingar har ägt rum med dessa länder. När väl dessa länder får en viseringsfri ordning kommer ungdomar att kunna resa, skaffa erfarenheter och studera utomlands. Dessutom skulle det minska risken för ytterligare etnisk och politisk instabilitet, förstärka det politiska och ekonomiska samarbetet i regionen och öka det folkliga stödet för EU samt befästa utsikterna till europeisk integration.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Det har gått 21 år sedan Berlinmurens fall, men Europa är fortfarande delat och medborgarna behöver fortfarande visering för att kunna resa fritt i EU. Jag kommer från ett land vars medborgare under nästan ett halvt århundrade var underkastade en av de hårdaste kommunistregimerna utan rätten att resa fritt. Därefter tog det 15 år för Rumänien att övertyga EU om att landet inte har andra klassens medborgare utan att de bör åtnjuta en grundläggande mänsklig rättighet. EU förespråkar inte och har aldrig förespråkat konstgjorda skiljelinjer, utan har fört samman Europas invånare genom att rasera gränser. Europaparlamentet har alltid verkat för att slopa viseringskraven, eftersom det är medvetet om den nuvarande situationens psykologiska effekt på dem som fortfarande måste betala visering för att hälsa på släktingar i EU-länder, studera eller helt enkelt resa. Tjugoen år efter Europas återförening är det hög tid att avskaffa viseringarna för invånare i Europa som vill resa inom EU.

  Maria da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Jag röstade ja till detta lagstiftningsförslag för att erkänna vikten av att låta medborgarna i Albanien samt Bosnien och Hercegovina röra sig fritt i EU genom ett system av viseringsundantag, som ska börja gälla i år. Detta följer på den senaste utvecklingen i förhållande till Serbien, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Jag anser att denna omröstning utgör ett viktigt steg i den europeiska integreringen samt det politiska och ekonomiska samarbetet i denna region. Det är dock fortfarande viktigt att inrikta vårt arbete på en fortsatt liberalisering av viseringsordningen i Kosovo, som är det enda område på västra Balkan som ännu inte är ämne för planerade förhandlingar.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade ja till betänkandet eftersom jag tror på alla medborgares omistliga rätt till fri rörlighet, rätten till fri rörlighet oavsett nationalitet. Genom detta betänkande tas äntligen ett steg i riktning mot avskaffade viseringskrav för medborgarna i Albanien samt Bosnien och Hercegovina. Vi får dock inte bortse från att staterna i syfte att uppnå en liberalisering av viseringskraven tyvärr måste använda biometriska pass, vilket jag är emot eftersom det enligt min mening kränker principen om skydd av medborgarnas personuppgifter.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade ja till ett antagande av förslaget till förordning, eftersom det kommer att underlätta genomförandet av EU:s tidigare åtaganden när det gäller personers fria rörlighet över hela kontinenten. Detta kommer att få medborgarna från vissa länder på västra Balkan att känna att även de är en del av återföreningsprocessen på den europeiska kontinenten. Vi kan inte göra framsteg i vår strävan att skapa en europeisk identitet och ett europeiskt medborgarskap utan att avlägsna de hinder som ligger i vägen för den fria rörligheten på kontinenten mellan EU:s medlemsstater och deras grannländer. Jag välkomnar den uppvisade mottagligheten för att utvidga denna möjlighet till Albanien samt Bosnien och Hercegovina. Att medborgarna i dessa länder på samma sätt som medborgarna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Serbien får rätt att röra sig fritt i EU kommer även att bidra till att några av det förflutnas färska sår kan läkas. Dessa är några av de skäl till att jag röstade som jag gjorde.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Balkan med sitt rykte som ”Europas krutdurk” förblir i huvudsak, trots framstegen under senare år, en möjlig härd för etniska spänningar samt politisk instabilitet och ekonomisk och social kris. Bosnien och Hercegovina är det senaste exemplet på detta. Trots alla insatser finns konfliktstämningen tyvärr kvar mellan folkgrupper som fortfarande är delade genom krigets sår.

Jag anser att man genom att rasera de murar som fortfarande delar kontinenten kan påskynda reformerna och försoningen i denna del av Europa. Som det sägs i betänkandet har Bosnien och Hercegovina samt Albanien sedan viseringskraven för Serbien, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien avskaffades förra december gjort stora framsteg, vilket innebär att isoleringen och separeringen av dem inte längre är berättigad. En fråga som fortfarande är olöst i regionen är problemet med Kosovo, som inte ens är erkänd som självständig stat av många länder, däribland EU. Denna fråga måste prioriteras den närmaste framtiden, eftersom den kan tjäna som ett farligt prejudikat för separatism på etniska grunder.

  Mário David (PPE), skriftlig. − (PT) Jag röstar med stor glädje för EU:s erkännande och bekräftande av lämpliga villkor för liberalisering av viseringsordningen för nya stater på kontinenten, i detta fall Bosnien och Hercegovina samt Albanien. Jag beklagar dock att EU när det gäller andra länder som Ukraina och Kroatien inte sträcker ut handen på samma sätt och att nyblivna länder som har uppnått suveränitet och självständighet från före detta Sovjetunionen inte betraktas som värdiga samma erkännande, endast på grund av att de tidigare var en del av Sovjetunionen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till Tanja Fajons betänkande, eftersom utvärderingsuppdragens och rapporternas slutsatser har visat att Albanien samt Bosnien och Hercegovina har gjort framsteg i uppfyllandet av de fastslagna kraven, vilket har gjort det möjligt att ta med dessa länder på förteckningen över tredjeländer vars medborgare är undantagna från kravet att inneha visering för resa till Schengenområdet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) De som minns de spänningar och konflikter som drabbade västra Balkan kan inte undgå att se de avsevärda framsteg som nu har gjorts i riktning mot ett återställande av fred och stabilitet i regionen. Det är endast naturligt att unionen har strävat efter att rasera de hinder som skiljer EU från de flesta av Balkanstaterna och låta deras medborgare resa in i EU utan visering. Jag är av princip för att avskaffa hinder för människors fria rörlighet och stödjer därför avlägsnandet av dessa hinder. Samtidigt anser jag att den underlättade rörligheten för medborgare från Balkan på EU:s territorium bör åtföljas av stärkt gränsöverskridande samarbete och ett mer fruktbart informationsutbyte med deras ursprungsländer så att inte de kriminella ligorna från Balkan kan sprida sin verksamhet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. − (PT) Jag stöder starkt målet att avskaffa viseringskraven för alla länder på västra Balkan. Avskaffandet av viseringskraven för medborgare från f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Serbien i december 2009 var ett viktigt steg för integrationen med EU. Systemet med viseringsundantag är av stor betydelse i människors liv genom att det stärker förbindelserna mellan folken och leder till att principen om fri rörlighet befästs som en av EU:s grundläggande rättigheter.

Försäkran om att Europeiska unionen ska ge båda länderna, särskilt Bosnien och Hercegovina, visumfria resor inom en nära framtid – senast tidig höst 2010 – kommer att minska risken för ytterligare etnisk och politisk instabilitet, förstärka det politiska och ekonomiska samarbetet i regionen och öka det folkliga stödet för EU. Utsikterna till europeisk integration kommer att befästas, människors vyer kommer att vidgas och EU-motståndare och extremister kommer att stävjas. Jag röstade för denna resolution om viseringsundantag så att Bosnien och Hercegovina samt Albanien kan dra nytta av detta så snart som möjligt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi vill snarast avskaffa viseringskraven för medborgare från Bosnien och Hercegovina samt Albanien. Dessa länder nekades möjligheten 2009 när viseringsordningen började avskaffas för länderna på västra Balkan. Genom beslutet ”belönas” dessa länders förmåga att ”genomföra nödvändiga reformer”. På det sättet öppnar vi ”dörren” för länder som ”gör sitt bästa för att vara oss till lags”. Frågan är vilket pris folken i dessa länder betalar för detta. De som i dag hävdar att de belönar Balkanländerna är samma personer som tidigare gjorde allt för att krossa Jugoslavien och rasera vad dess folk hade åstadkommit. De största EU- och Natomakternas händer är besudlade av de brott som begicks där, i en operation som lyckades skapa hat och krig mellan folk som långt dessförinnan hade bestämt sig för att i enighet bygga upp sitt land. Vi stöder därför inte att det som återstår av Jugoslavien ska plockas isär av dem som vill lägga vantarna på dess rikedomar, exploatera dess folk och utnyttja dess geostrategiska läge, vilket är en gammal dröm för storkapitalet i EU. Redan aviseras att Kosovo, EU:s och Natos protektorat i regionen, ska bli nästa område som tas med i ordningen.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Jag och den rörelse jag tillhör instämmer överhuvudtaget inte med Tanja Fajons förslag att undanta medborgarna i Bosnien och Hercegovina samt Albanien från viseringskravet när de passerar EU:s yttre gränser. En sådan åtgärd är oansvarig och riskfylld för EU-medborgarnas säkerhet, eftersom den underskattar de politiska problemen och svårigheterna i dessa länder, samtidigt som den överskattar de svaga och otillfredsställande framstegen under senare år. I Albanien har ännu inget rättssystem införts för att bekämpa den organiserade brottsligheten och den mycket stora korruptionen. Det straffrättsliga systemet i Bosnien och Hercegovina har liknande problem. Där är samarbetet mellan polisen och de rättsliga myndigheterna mycket dåligt. Viseringspolitiken möjliggör en viss grad av övervakning och bedömning av vem som ska släppas in från tredjeländer. Utan kontrollen genom detta system riskerar vi att hamna i en situation som äventyrar våra medborgares säkerhet.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Denna omröstning utgör en stark signal från Europaparlamentet till Albanien och Bosnien och Hercegovina, nämligen om utsikten till framtida EU-medlemskap. Ett avskaffande av viseringskraven för medborgare från dessa båda länder kommer tveklöst att främja unga studenters rörlighet och stärka det ekonomiska och politiska samarbetet med Balkanregionen, där vissa länder som Serbien, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien redan omfattas av en sådan ordning. Vi får dock inte bedra oss själva. Omröstningen i parlamentet innebär under inga omständigheter ett stöd till den nuvarande albanska regeringens politik. Här står vi fast vid de krav som slogs fast i juli. Huvudsyftet med denna åtgärd är att skapa en länk mellan nationer. Det är självfallet beklagligt att Kosovo inte omfattas av processen mellan EU och länderna på Balkan, på grund av att medlemsstaterna inte kan enas om huruvida dess självständighet ska erkännas. Vi måste sträva efter detta.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) I dag har Europaparlamentet gett ett starkt stöd för strategin att avskaffa viseringsordningen för länderna på västra Balkan, vilket är en fortsättning på förra årets kurs, då obligatorisk visering för medborgare i Serbien, Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien slopades. Det beslutet utgjorde ett viktigt framsteg i riktning mot dessa länders integrering i EU, vilket har visat att de klarar att inleda verkliga reformer. Genom dagens omröstning om Tanja Fajons betänkande har vi godtagit kommissionens förslag att avskaffa det obligatoriska kravet även för Albanien samt Bosnien och Hercegovina. Olika behandling skulle ha riskerat att förvärra den etniska och politiska splittringen i regionen. Den enda region som inte omfattas av liberaliseringen av viseringsordningen är Kosovo. Detta undantag är i allt väsentligt en följd av befintliga problem med erkännandet av landets självständighet, vilka jag hoppas snart kommer att lösas. Avslutningsvis måste jag påpeka att avskaffandet av viseringarna, vilket är syftet med betänkandet, rör en central del av människors liv genom att det faktiskt låter dem utöva sin rätt till fri rörlighet.

  Marine Le Pen (NI), skriftlig. – (FR) I en rapport från Europol, Eurojust och Frontex beräknas att 900 000 illegala invandrare kommer in i EU varje år. Enligt dokumentet omfattar de illegala invandrarna från Balkan ett starkt kriminellt element som sysslar med droger, vapen och människohandel.

Vissa av dessa länder förblir högst instabila av geopolitiska, religiösa eller till och med etniska skäl, men i betänkandet av socialisten Tanja Fajon rekommenderas inget mindre än ett avskaffande av viseringsordningen för alla länder på västra Balkan. Bortsett från att detta privilegium går emot Schengenavtalen och själva principerna i EU:s funktionssätt och i mekanismen för anslutning, kommer det enligt min mening inte i fråga att godkänna fri rörlighet för personer från länder som Bosnien och Hercegovina eller Albanien.

Att åberopa denna ”grundläggande rättighet” är i själva verket endast en mischmasch-utopi. EU måste redan hantera en massiv och okontrollerad invandring som allvarligt skadar medlemsstaternas identitet samt ekonomi och samhälle. Tvärtom bör vi trycka på människors grundläggande rätt att behålla kontrollen över sina gränser och fatta suveräna beslut om vem som får eller inte får komma in i deras länder.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Tanja Fajons betänkande om förslaget till förordning med en förteckning över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser och de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav måste betraktas positivt, eftersom det utgör en följdriktig konsekvens av de avtal om att lätta på viseringskraven som EU slöt med Albanien, Bosnien och Hercegovina, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Serbien 2007. Med hänsyn till behovet av att fortsätta med systematiska kontroller även efter liberaliseringen bör det betonas att denna åtgärd tveklöst kommer att spela en viktig roll för att skapa stabilitet. Dessutom håller jag med föredraganden om att den direkta inverkan detta skulle ha på människors livskvalitet kommer att bidra till att uppmuntra de statliga institutionerna, regeringsinstitutionerna och politikerna i deras arbete med att genomföra de reformer som behövs för att kunna gå vidare mot ett EU-medlemskap.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Om vi ska överväga att utvidga viseringsundantagen till att omfatta medborgare från Albanien samt Bosnien och Hercegovina skulle vi kunna diskutera om Albanien har gjort framsteg i kampen mot den organiserade brottsligheten. Detta är inte fallet. Föredragandens motivering och yttrandet från utskottet för utrikesfrågor, som båda förespråkar en liberalisering av viseringsordningen med Kosovo, är dock en oacceptabel provokation. Därför röstar jag nej.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) EU har alltid strävat efter att medborgarna inom dess geografiska gränser ska kunna röra sig fritt i medlemsstaterna. Denna möjlighet har gradvis utsträckts till icke-medlemsstater. Nu kan medborgare i olika länder utanför EU resa i EU utan visering.

Målet med den föreliggande resolutionen är viseringsundantag för medborgare i Albanien samt Bosnien och Hercegovina i linje med andra länder på västra Balkan, nämligen f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Serbien. De båda ländernas framsteg under de senaste månaderna har fått EU att avskaffa inreseviseringarna för deras medborgare, vilket kommer att bidra till att minska risken för större politisk och etnisk instabilitet, förstärka det politiska och ekonomiska samarbetet i regionen, öka det folkliga stödet för EU och utsikterna till europeisk integration, vidga människors vyer och stävja EU-motståndare och extremister. Av dessa skäl har jag röstat ja.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder kommissionens förslag att avskaffa viseringsordningen för medborgare från Albanien samt Bosnien och Hercegovina. Viseringsordningen får under inga omständigheter isolera medborgarna på västra Balkan eller stöta bort dem från EU, deras närmaste granne. Beslutet att liberalisera viseringsordningen är ett resultat av dessa båda länders framsteg, särskilt när det gäller stärkt kamp mot den organiserade brottsligheten. Beslutet kommer att ha en stor psykologisk effekt på befolkningen, exempelvis studenter, som hittills har tvingats stå i kö på konsulaten.

  Alexander Mirsky (S&D) , skriftlig. – (LV) Jag röstade ja till den slutliga versionen av Tanja Fajons betänkande. I detta sammanhang vill jag klargöra att jag motsätter mig viseringsundantag för medborgare från Kosovo, eftersom jag anser att det är nödvändigt att komma överens med den serbiska sidan i denna fråga. Jag instämmer till fullo med den ståndpunkt som har intagits av FN:s säkerhetsråd, som inte har erkänt Kosovos självständighet. Jag anser även att vi fram till dess att Serbien erkänner Kosovos självständighet inte har rätt att vidta några åtgärder i riktning mot ens ett indirekt erkännande av regionen. Som vi vet har många EU-medlemsstater inte erkänt Kosovos självständighet. Jag är övertygad om att vi måste gå mer välövervägt till väga i denna fråga.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Liberaliseringen av viseringsordningen 2009 visade i allt väsentligt att många människor på Balkan sätter likhetstecken mellan viseringsfria resor och ett carte blanche. Otaliga människor har utnyttjat de liberalare viseringsvillkoren för att resa till EU. Hur många av dessa människor som faktiskt återvände till sina hemländer när väl den tillåtna perioden löpte ut är det ingen som vet. Det verkar inte stå klart för dessa människor att liberaliseringen av viseringsordningen inte har något att göra med arbetstillfällen eller bosättningsrätt. Det går inte att hejda olagliga inresor i EU genom återtagandeavtal när liberaliseringen av viseringsordningen fortsätter att missbrukas. Vi måste göra oss av med denna idé. Särskilt Kosovo är ett stort problem för oss i detta hänseende. EU har aldrig förmått bestämma sig för vad som är viktigare eller vad som är rätt och riktigt – territoriell integritet eller folkens rätt till självbestämmande. På grund av att vi allt för länge har struntat i problemet med multinationella stater har vi nu en delad Balkanstat. Att utnyttja en viseringsöverenskommelse för att indirekt nästan tvinga fram ett erkännande av Kosovo på detta sätt, när vissa medlemsstater inte har erkänt Kosovo, strider mot subsidiaritetsprincipen och utgör en kränkning av de nationella rättigheterna. Detta bör förkastas bestämt. I ljuset av detta röstade jag nej till betänkandet.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade ja till betänkandet, eftersom jag som rumänsk medborgare är mycket väl medveten om hur viktig den fria rörligheten är. Det är den viktigaste frihet som EU bygger på och den största rättighet en EU-medborgare har. Att utvidga denna princip till Albanien samt Bosnien och Hercegovina är ett viktigt steg i riktning mot integrering i EU.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stöder Europaparlamentets och rådets förslag om undantag från kravet på visering för kortare vistelse för medborgare från Albanien samt Bosnien och Hercegovina när de passerar de yttre gränserna. Dessa länder har gjort stora framsteg i uppfyllandet av EU:s krav. Enligt kommissionens förslag ska kommissionen när väl viseringskravet har avskaffats genomföra lämplig övervakning, i dessa båda länder och i alla länder på västra Balkan som redan har tagits bort från den ”negativa” förteckningen och överförts till den ”positiva” förteckningen, för att utröna om de åtgärder som planeras av dessa länder inom ramen för liberaliseringen av viseringsordningen genomförs på ett effektivt och varaktigt sätt. Kommissionen betonar även att det grundläggande kravet för ett slutförande av liberaliseringen av viseringsordningen i dessa länder är att det införs biometriska pass, som kommer att garantera säkerheten och förhindra illegal invandring.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade nej till att liberaliseringen av viseringsordningen för Albanien samt Bosnien och Hercegovina slutförs. Jag stöder fransmännens kritiska ståndpunkt från Coreper-sammanträdet den 29 september: de klagade på att det var för kort tid mellan kommissionens förslag och utvärderingen, hänsköt frågan till parlamentet och begärde mer tid för att utvärdera kriterierna. Det finns fortfarande alltför många frågetecken för att vi ska kunna avskaffa viseringskravet för medborgare från Albanien samt Bosnien och Hercegovina som reser till EU. Dessa frågor rör särskilt kampen mot korruption och organiserad brottslighet, avsaknaden av biometriska pass samt invandrings- och gränskontroller. I denna sista fråga vill jag påminna om att Belgien i mars sände hem flera hundra serber och makedonier av albanskt ursprung som hade sökt asyl i EU efter att viseringskraven hade slopats för Serbien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Montenegro i december.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Dagens omröstning gör det möjligt för Bosnien och Hercegovina samt Albanien att sent men mycket välkommet omfattas av EU:s viseringsfria ordning för resor. Det kommer helt klart att sporra deras medborgare, eftersom det ger dem samma rättigheter och privilegier som deras grannar. Rådet bör nu snabbt godkänna att detta genomförs. Vi är dock oroade över vissa medlemsstaters och särskilt Frankrikes motsträvighet. Bosnien och Hercegovinas samt Albaniens fullgörande av EU:s kriterier för ett avskaffande av viseringskraven är faktiskt bättre än Serbiens och f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens var då deras viseringskrav slopades för ett år sedan. Om rådet inte agerar i enlighet med Europaparlamentets och kommissionens ståndpunkt ger vi en fullständigt felaktig signal till Bosnien och Hercegovinas samt Albaniens medborgare.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi motsätter oss betänkandet eftersom det är riskfyllt att låta medborgare i Albanien samt Bosnien och Hercegovina slippa viseringskravet när de passerar medlemsstaternas yttre gränser. Detta gäller särskilt Albanien, där den organiserade brottsligheten är djupt rotad. Den skulle sedan kunna spridas i hela EU. Trots detta har Franco Frattini uttalat sitt stöd för en liberalisering av viseringsordningen. Detta är oförenligt med Frankrikes, Nederländernas och Danmarks redan fattade beslut.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) De forna jugoslaviska länderna Makedonien, Montenegro och Serbien har nyligen lagts till i ifrågavarande förordnings positiva lista, vilket innebär att deras medborgare är undantagna från visumkravet vid resa till EU. Albanien och Bosnien och Hercegovina har också gjort framsteg, så att de så snart som de uppfyller undantagskriterierna kan omfattas av undantaget och avföras från den negativa listan. Det är av största vikt att besluta att en framtida medborgare har en grundläggande rättighet att resa inom EU. För att genomföra denna liberalisering i praktiken är det fortfarande nödvändigt att stärka kampen mot den organiserade brottsligheten i båda länderna och att utveckla en strategi till stöd för integrering av repatrierade medborgare i Albaniens fall och en harmonisering av strafflagen i enlighet med den federala strafflagen när det gäller Bosnien och Hercegovina. Möjligheten att i en nära framtid kunna resa utan att behöva visum kommer att bidra till att det politiska och ekonomiska samarbetet stärks och att risken för spänningar i regionen minskar. Dessutom kommer stödet från EU med säkerhet att vidga människors vyer. Jag röstar för dokumentet av ovan angivna skäl.

- Resolutionsförslag: Brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättskipningen i Demokratiska republiken Kongo (RC-B70524/2010)

  Damien Abad (PPE), skriftlig. – (FR) Med tanke på att det inte har skett någon förbättring av situationen i fråga om de mänskliga rättigheterna i Demokratiska republiken Kongo utan att den i själva verket håller på att försämras och med tanke på att de mänskliga rättigheterna kränks dagligen, särskilt genom rättsvidriga avrättningar, kidnappningar, sexuella övergrepp och tortyr, är det mycket angeläget för mig att rösta för denna resolution från Europaparlamentet. Inkomster, ekonomi, gruvor och landresurser kontrolleras av beväpnade grupper och konflikter har pågått i många år trots närvaron av Förenta nationernas styrkor i Demokratiska republiken Kongo. Det är därför nödvändigt att uppmana regeringen i Demokratiska republiken Kongo att återerövra stabilitet och säkerhet i landet och med detta som utgångspunkt inleda fredsprocessen.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) I dag har vi i plenum med mycket stor majoritet antagit en resolution som fördömer bristerna i skyddet av de mänskliga rättigheterna i Demokratiska republiken Kongo. Vi har således fördömt våldet och särskilt de massvåldtäkter som förövats under sommaren. Vi måste skyndsamt stärka kampen mot straffrihet och framför allt få ett slut på alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna, oberoende av vilka uttryck de tar sig. Oberoende undersökningar måste genomföras för att ställa de skyldiga inför rätta. Vi beklagar också djupt att Förenta nationernas fredsbevarande styrkor som finns på plats inte har kunnat stoppa detta våld. Deras närvaro är trots detta viktig, och vi måste låta dem fullfölja sitt mandat i Demokratiska republiken Kongo.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Demokratiska republiken Kongo måste omedelbart vidta åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter på de områden där de mänskliga rättigheterna kränks. I dag använder de flesta beväpnade rörelser våldtäkter och våld som ett medel att nå militära och ekonomiska mål. Som en följd av dessa våldshandlingar förlorar kvinnorna ofta sin plats i samhället, sin förmåga att ta hand om sina barn och i många fall mister de till och med sina liv. Civilbefolkningen fortsätter att utsättas för outhärdligt lidande och att leva i fattigdom. Demokratiska republiken Kongo måste vidta alla tänkbara åtgärder för att garantera att möjligheterna att utmäta ansvar vid kränkningar av de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten stärks. Samtidigt är det viktigt att främja fred och stabilitet i regionen genom att tillämpa befintliga regionala instrument och att öka insatserna för att utveckla den regionala ekonomin. När det gäller den handlingsplan för jämställdhet mellan kvinnor och män på området för utvecklingssamarbete som rådet har antagit är det mycket viktigt att garantera att idén om jämställdhet mellan könen finns med i alla politikområden.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Demokratiska (?) republiken Kongo är scenen för en humanitär tragedi som utspelar sig bortom vårt synfält, men detta gör den inte mindre hjärtslitande. Jag hoppas att Europaparlamentets initiativ att utfärda en deklaration med ett kraftigt fördömande av alla krigförande parter i konflikten i Demokratiska republiken Kongo och att sprida deklarationen i vida kretsar, bland annat till FN:s generalsekreterare, kommer att leda till en förbättring av situationen för civilbefolkningen, där de verkliga offren för detta meningslösa krig finns. Informationen om situationen i Demokratiska republiken Kongo är särskilt alarmerande, eftersom den exempellösa brutalitet som utövas äger rum i närheten av den plats där FN:s fredsbevarande styrkor har sitt läger. De 1 244 kvinnor som under loppet av endast tre månader i år har våldtagits av representanter för alla styrkor som deltar i denna konflikt är på intet sätt enbart statistiska uppgifter. Var och en av dem genomlever sin egen tragedi. Vad som är ännu mer skrämmande är att denna situation när som helst kan inträffa igen utan att de drabbade upplever det minsta skydd. Situationen i Demokratiska republiken Kongo utgör ytterligare ett argument för att officiellt förklara alla former av våld som grundar sig på könstillhörighet som ett brott mot mänskligheten och som en krigsförbrytelse.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Trots de insatser som leds av Förenta nationernas styrka i Demokratiska republiken Kongo och det synnerligen svåra arbete som utförs av humanitära organisationer fortsätter kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Situationen är alarmerande, eftersom resultatet blir massvåldtäkter på civila med förövare ur de beväpnade trupperna, oacceptabelt lidande, fattigdom, förflyttning av människor och en förnedrande situation i flyktinglägren samt tvångsrekrytering av civila och barnsoldater.

Demokratiska republiken Kongos armé fortsätter att lida brist på de mänskliga, tekniska och finansiella resurser som krävs för att den ska kunna genomföra sitt uppdrag. I resolutionen understryks vikten av att prioritera utbildning och rimliga löner för att reformera Demokratiska republiken Kongos armé och förbättra dess styrning. Dessutom betonas behovet av att öka insatserna för att få slut på de väpnade gruppernas verksamhet och att ställa dem som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna till svars för deras handlingar. Likaså understryks behovet av att utveckla ett nära samarbete mellan Demokratiska republiken Kongos regering och det internationella samfundet och att i detta sammanhang beakta kvinnornas medverkan till en lösning av konflikten. Dialogen måste återupptas omedelbart för fredsprocessens skull, och därför har jag röstat för denna resolution.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Det är absolut nödvändigt att få stopp på upptrappningen av våldet mot lokala samhällen och de handlingar som syftar till massförstörelse genom att man sticker hus, skolor, kyrkor och till och med hela byar i brand, vilket har hänt i Demokratiska republiken Kongo. Våldtäkt och andra former av sexuellt våld mot kvinnor och barn (omkring 14 våldtäkter om dagen enligt uppgifter från FN:s flyktingkommissariat) har använts som krigsvapen. Vi får inte låta en allmän känsla av straffrihet utvecklas när det gäller brott som faktiskt är ytterst allvarliga kränkningar av de grundläggande rättigheterna. Förövarna måste ställas inför rätta och dömas för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Jag upprepar det krav som ställts till FN och Demokratiska republiken Kongos regering om att inleda undersökningar. Jag hoppas också att FN:s säkerhetsråd skyndsamt kommer att besluta om åtgärder för att effektivt hindra ytterligare angrepp på civilbefolkningen och att ge offren den hjälp de behöver. Jag välkomnar att man har antagit lagen om ”conflict minerals” i Förenta staterna och hoppas att EU kan ta initiativ till en liknande lagstiftning.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Med sorg och oro har jag följt den situation som utspelar sig i Demokratiska republiken Kongo, de övergrepp som förövas mot civila, särskilt mot kvinnor, och användningen av våldtäkt som ett vapen i sammandrabbningarna mellan de olika militära grupper som är indragna i ett veritabelt inbördeskrig. Jag blev delaktig i utformningen av denna resolution från Europaparlamentet om brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättskipningen i Demokratiska republiken Kongo på grundval av en önskan att finna ett sätt att få dem som är ansvariga för dessa handlingar att respektera medborgerliga fri- och rättigheter samt mänsklig värdighet och de internationella åtaganden som landet har förpliktat sig till.

Jag välkomnar det initiativ som har tagits i USA, där lagen om ”conflict minerals” nyligen har antagits och det naturliga kravet från förslagsställarna till denna resolution som uppmanar kommissionen och rådet att överväga ett liknande lagstiftningsinitiativ som ytterligare ett instrument att användas för att påverka de beslut som fattas av dem som är ansvariga för så klandervärda och barbariska handlingar. Jag har därför röstat för denna resolution.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Vi behöver snarast hitta en politisk lösning på den väpnade konflikten i Demokratiska republiken Kongo för att till sist åstadkomma säkerhet och stabilitet för befolkningen i östra Demokratiska republiken Kongo. Det är målet med den resolution som Europaparlamentet i dag har antagit till följd av den rapport från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter som offentliggjordes den 1 oktober och som innehåller en förteckning över 617 av de allvarligaste brotten mot mänskliga rättigheter och humanitär internationell rätt som statliga och icke-statliga aktörer i Demokratiska republiken Kongo har begått under en tioårsperiod. Tiotusentals människor har dödats och många andra har våldtagits, stympats eller drabbats av andra former av våld under det aktuella årtiondet. EU är berett att stödja den kongolesiska regeringen och länderna vid de stora sjöarna i deras insatser för att tillsammans främja fred och stabilitet i området genom att betona vikten av försoning, personlig säkerhet, ett reformerat och förstärkt rättsväsende samt flyktingars och fördrivna personers återvändande och integration inom landet.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna resolution eftersom jag fördömer våldet mot kvinnor och barn i Demokratiska republiken Kongo. Vi måste snarast öka insatserna för att bekämpa straffriheten och sätta omedelbart stopp för våldet och människorättskränkningarna i landet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Demokratiska republiken Kongo har drabbats av stor instabilitet till följd av de konstjorda gränserna och de interna motsättningarna. Det ökande antalet krigsrörelser och de illdåd som de har begått utgör några av de sorgligaste kapitlen i Afrikas historia. Listan över tragedier och kränkningar av de mänskliga rättigheterna och rättskipningen växer så snabbt att till och med de mest insatta observatörerna inte riktigt hänger med. Världssamfundet gjordes nyligen uppmärksamt på en våg av massvåldtäkter som vi finner motbjudande och som vi med rätta bör fördöma och förkasta. Vi måste förbehållslöst fördöma användningen av den här typen av våld som vapen i krig – vilket tyvärr inte är någonting nytt – och lagföra dem som fysiskt och moraliskt ligger bakom det. Demokratiska republiken Kongo behöver fred och stabilitet men det kan inte åstadkommas om inte förövarna av de mest skamlösa kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, som skamligt nog går fria, identifieras och straffas som ett exempel för andra.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Atul Khare, FN:s undergeneralsekreterare med ansvar för fredsbevarande insatser, informerade FN:s säkerhetsråd att över 500 människor utsatts för gruppvåldtäkter i provinsen Nordkivu av huturebellgruppen Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (FDLR) och mai mai-milisen mellan den 30 juli och den 4 augusti.

Jag fördömer denna gruppvåldtäkt, liksom andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och jag välkomnar uppmaningen till FN och Demokratiska republiken Kongos regering att göra en opartisk och grundlig utredning av händelserna och se till att de ansvariga för människorättskränkningarna och brotten mot internationell humanitär rätt ställs till svars för sina handlingar och åtalas i enlighet med internationell rätt.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi fördömer våldtäkterna på kvinnor och barn och alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Demokratiska republiken Kongo. Enda sättet att få slut på sådana handlingar är genom att dra tillbaka de utländska militära styrkorna och få slut på de externa insatserna i landet, eftersom detta är faktorer som spär på konflikten. FN:s och EU:s uppdrag har redan visat att de inte är lösningen utan en del av problemet. Vår politiska grupp föreslog att man skulle kräva ”att Eupol- och Eusecuppdragen i Demokratiska republiken Kongo avslutas, eftersom dessa uppdrag utan tvekan bidragit till det tilltagande våldet och den förvärrade situationen i landet genom att man inom ramen för dessa har tränat säkerhetsstyrkor som har begått brott mot sin egen civilbefolkning”.

En majoritet i parlamentet föredrog att förkasta förslaget och tog parti med dem som vill upprätthålla konflikten och som drar nytta av den. Vi kan endast uppnå fred genom en politisk överenskommelse mellan olika aktörer, både inuti och utanför landet. Denna överenskommelse måste naturligtvis inbegripa länderna i regionen, i synnerhet Rwanda och Uganda, som kränker Demokratiska republiken Kongos suveränitet och självständighet och spelar en aktiv roll i konflikten. Den måste dock framför allt inbegripa Förenta staterna och EU, som är de som gynnas mest av en krigsekonomi och som livnär sig på att sälja viktiga mineraler som amerikanska och europeiska företag använder i produktionen av dator- och mobiltelefonkomponenter.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) De allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, bland annat systematiska massvåldtäkter, som har ägt rum i Demokratiska republiken Kongo, är djupt skakande. Samtidigt som parlamentets behörighet är begränsad på området är det viktigt att vi gemensamt fördömer dessa illdåd. Därför stöder jag dagens resolution.

  Sabine Lösing (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Jag fördömer kraftfullt massvåldtäkterna och de allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Demokratiska republiken Kongo. Jag välkomnar verkligen att detta fördömande förs in i det gemensamma resolutionsförslaget och att vi antar det i dag. Jag röstade dock emot det gemensamma resolutionsförslaget eftersom kongolesiska militära styrkor och polisstyrkor som utbildats av EU:s Eupol- och Eusecuppdrag sedan 2005 också till stor del var och är inblandade i dessa brott. Dessa utbildningsuppdrag får uttryckligen stöd och välkomnas i det gemensamma resolutionsförslaget. Jag anser därför att dessa uppdrag omedelbart bör läggas ned, eftersom de har bidragit till en upptrappning av våldet och till den situation i landet där utbildnings- och säkerhetsstyrkor upprepade gånger har varit inblandade i de allvarliga kränkningarna av det kongolesiska folkets mänskliga rättigheter. Dessutom stöder den av EU utbildade armén och polisen den korrupta Kabila-regimens repressiva statsapparat.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU får inte förbli oberört av de olika väpnade konflikter som då och då inträffar runt om i världen. Våldet i Demokratiska republiken Kongo har pågått i flera år och har lett till att miljontals människor dödats, fördrivits eller blivit hemlösa.

Det är därför oerhört viktigt att uppmana alla inblandade i konflikten att upphöra med stridigheterna så att befolkningen i dessa regioner kan återvända till ett liv i fred. Det är mycket viktigt att vi fortsätter att stödja FN:s uppdrag på plats för att minska hela befolkningens lidande, med särskild inriktning på gamla, kvinnor och barn.

  Alexander Mirsky (S&D) , skriftlig. – (LV) Nyligen utsattes över 500 människor för en massvåldtäkt i Demokratiska republiken Kongo. Medlemmarna i olika väpnade gäng i östra Demokratiska republiken Kongo är skyldiga till denna massvåldtäkt. Jag stöder helhjärtat Europaparlamentets resolution. Samtidigt vill jag tillägga att med tanke på att FN:s fredsbevarande styrkor hade sitt läger ganska nära den stad där dessa våldsamma sexuella övergrepp ägde rum, och FN ändå inte förhindrade denna skakande händelse, måste vi bilda oss en uppfattning om FN-basens insatser i östra Demokratiska republiken Kongo. Vi måste fastställa vilka FN-befälhavare som är ansvariga. Man skulle även vilja veta om officerarna och trupperna på FN-basen är medvetna om varför de är utstationerade där. Jag tycker att det verkar som om de inte är det, och att det är på grund av deras tystnad som detta massiva brott och hån mot internationell rätt kunde begås. Det är ett brott från FN:s sida att inte genomföra sitt direkta uppdrag.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Det finns inga ord för att beskriva de våldsamma illdåd som fortsätter att äga rum i Demokratiska republiken Kongo. Allt vi kan göra är att beskriva dem, ett efter ett. Gruppvåldtäkt, stympning, omotiverat våld, plundring, simpla mord, för att inte tala om det faktum att de mest grundläggande friheterna förhånas varje dag i en stat i förfall. Till bristen på handling eller reaktioner kan vi dessutom lägga strafflöshet, som är ett resultat av ett obefintligt rättssystem, samt kongolesiska myndighetspersoner som hellre avgår än tar itu med den grundläggande plikten att skydda sina medborgare. Denna resolution, den tredje i sitt slag, riktar sig till de kongolesiska myndigheterna, men även till europeiska och internationella myndigheter som inte längre kan vägra att engagera sig. De är skyldiga att agera och skydda folket, nämligen genom FN:s uppdrag i Demokratiska republiken Kongo (Monusco) som befinner sig på plats. De måste arbeta för att kunna återskapa fred och stabilitet i regionen och hjälpa till att bygga upp en stat som kan utöva alla sina centrala funktioner och till sist garantera respekten för rättsstatsprincipen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag hoppas att de främsta aktörerna på området noterar hur vi just har röstat. Vi fördömer kraftfullt de massvåldtäkter och andra människorättskränkningar som begicks mellan den 30 juli och den 4 augusti 2010 mot minst 500 kvinnor och barn i provinsen Nordkivu av huturebellgruppen Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (FDLR) och mai mai-milisen samt de som begås i övriga områden i Nord- och Sydkivu. Vi uppmanar alla aktörer att öka sina insatser för att bekämpa straffriheten och sätta omedelbart stopp för våldet och människorättskränkningarna i Demokratiska republiken Kongo, särskilt i Nordkivu. Vi betonar att det måste till ytterligare insatser för att få ett slut på lokala och utländska beväpnade gruppers aktiviteter i östra delen av Demokratiska republiken Kongo. Vi uppmanar FN och Demokratiska republiken Kongos regering att göra en opartisk och grundlig utredning av händelserna och se till att de ansvariga för människorättskränkningarna ställs till svars och åtalas i enlighet med kongolesisk lagstiftning och internationell rätt.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Tyvärr finns det många länder i världen som inte har någon respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Tvärtom gör de sig skyldiga till brott mot mänskligheten, krig, sexuellt våld och alla andra möjliga typer av våld mot män, kvinnor och barn. Mellan juli och augusti utsattes över 500 människor, inklusive barn, flickor och kvinnor så mycket som 75 år gamla, för gruppvåldtäkter, enbart i gruvdistriktet i östra Demokratiska republiken Kongo. Allt detta ägde rum i närheten av ett FN-läger. FN undlät inte bara att ingripa, utan låtsades i flera veckor till och med inte känna till vad som hade hänt. Enligt interna beräkningar har omkring 6 miljoner människor dött hittills. Jag kan bara helhjärtat stödja denna resolution, där parlamentet ställer sig på de svagastes och mest försvarslösas sida.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättskipningen i Demokratiska republiken Kongo. Jag anser att resolutionen bör prioriteras och antas så snart som möjligt. I början av december kommer den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen att mötas i Kinshasa. Denna resolution skulle kunna skicka ett viktigt budskap till myndigheterna och invånarna i Demokratiska republiken Kongo. Den kommer att skicka en signal om att EU tänker öka sina insatser för att stabilisera situationen i regionen, verifiera befintliga stödmekanismer, ställa större krav på rättsliga reformer, och framför allt för att bekämpa våldet mot kvinnor och barn och bekämpa straffriheten för de skyldiga.

  Marc Tarabella (S&D) skriftlig. – (FR) Jag välkomnar antagandet av resolutionen om brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättskipningen i Demokratiska republiken Kongo. I resolutionen belyser och fördömer parlamentet de otaliga brott som begåtts där man använt våldtäkt som vapen mot kongolesiska kvinnor. Dessa illdåd har länge varit rådande i landet. Jag betonar än en gång behovet av att bekämpa straffriheten i regionen och jag uppmanar kommissionen att så snart som möjligt utarbeta ett lagstiftningsinitiativ som ansluter till den amerikanska lagen om ”konfliktmineraler”.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Jag är djupt oroad över händelserna i Demokratiska republiken Kongo, där hundratals om inte tusentals kvinnor och barn har våldtagits under de senaste månaderna. Som politiker är jag chockad, men jag är än mer chockad som far och som man. Det är fruktansvärt. De skyldiga måste hittas, åtalas och straffas i enlighet med internationell rätt. Vi, det internationella samfundet, har misslyckats. Vi har dock även misslyckats på hemmaplan, på vårt eget territorium. Vi är alltid snara att fördöma människorättskränkningar utanför EU och att kräva omedelbara åtgärder. När blickarna riktas mot människorättskränkningar inom EU är reaktionerna dock oftast återhållsamma. EU kommer att drabbas av en enorm förtroendekris om man inte kan överbrygga glappet mellan hedersamma fördömanden av brott som begås utanför EU och åtgärder som vidtas mot människorättskränkningar på hemmaplan. Så får det inte vara. Lissabonfördraget har gett oss nya möjligheter att stärka de mänskliga rättigheterna, särskilt EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som nu är obligatorisk, inte bara för EU:s institutioner utan även för medlemsstaterna. Vi har således förmågan att komma till rätta med detta människorättsliga vakuum inom EU, men vi måste agera nu.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (SK) Mina damer och herrar! Mellan den 30 juli och den 4 augusti 2010 begicks massiva människorättskränkningar och sexuella övergrepp mot barn, kvinnor och även män i östra delen av Demokratiska republiken Kongo. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och internationell rätt fortsätter än i dag och sprider sig i regionen med alarmerande hastighet. EU har gjort ett långsiktigt åtagande mot hela det afrikanska området kring de stora sjöarna som delvis ligger inom Demokratiska republiken Kongo. Våra insatser för fred och stabilitet i regionen har hittills dock inte gett några konkreta resultat. Dagens resolution är ännu en vädjan från parlamentets sida om att upphöra med attackerna på civilbefolkningen i Demokratiska republiken Kongos östra provinser och om att offren ska få tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård, samt social, humanitär och rättslig hjälp. Alla väpnade konflikter har en politisk lösning men det måste finnas en vilja om att hitta en sådan lösning. Säkerheten och stabiliteten i östra Demokratiska republiken Kongo vilar därför främst på den kongolesiska regeringens axlar. Ekonomisk och humanitär hjälp är visserligen viktigt men det räcker inte i sig. Det gläder mig att parlamentet genom ledamöternas omröstning återigen tydligt har bekräftat att vårt åtagande i Demokratiska republiken Kongo även innefattar ett tydligt buskap om att skydda de mänskliga rättigheterna varje gång de kränks i regionen. Jag har därför röstat för den framlagda resolutionen och jag förlitar mig på att Europeiska kommissionen kommer att hitta effektiva mekanismer för att genomföra rekommendationerna i resolutionen i praktiken.

- Förslag till resolution: Internationella dagen mot dödsstraffet (RC-B7-0541/2010)

  Roberta Angelilli (PPE) skriftlig. – (IT) Europaparlamentet och hela världssamfundet har under de senaste veckorna slutit upp till stöd för Sakineh Mohammadi Ashtiani, men även för alla de män och kvinnor som lever under samma villkor i Iran, och för den delen i alla andra delar av världen som fortsätter att utsättas för kränkningar av de grundläggande rättigheterna. Hittills har 154 länder i världen avskaffat dödsstraffet. Av dessa har 96 länder avskaffat det för alla typer av brott, åtta länder tillämpar det för exceptionella brott såsom krigsbrott, sex länder har deklarerat ett moratorium för avrättningar och 44 länder har de facto avskaffat dödsstraffet, dvs. länder som inte har verkställt några avrättningar under minst tio år eller länder som har förbundit sig att inte tillämpa dödsstraff. I många länder görs ingen åtskillnad mellan människor som har blivit dömda. I ett fåtal länder avrättas faktiskt fortfarande minderåriga brottslingar. Allt detta står i uppenbar strid med internationell rätt, till exempel internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Jag upprepar därför att jag är emot dödsstraffet, i samtliga fall och under samtliga omständigheter, i hopp om att det kommer att avskaffas så snart som möjligt.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Det har på senare år gjorts lovande framsteg mot att avskaffa dödsstraffet. Det är nu 95 länder som har slutat att tillämpa den här typen av straff för gott. Det är faktiskt endast två regioner i världen som tillämpar dödsstraffet regelbundet: Asien och Nordafrika. FN:s resolutioner om genomförandet av ett globalt moratorium har till stor del bidragit till denna utveckling. EU fortsätter också att vara den största bidragsgivaren till organisationer som kämpar mot dödsstraffet. Jag anser dock att dessa organisationers initiativ måste få erforderligt politiskt stöd. Jag röstade för Europaparlamentets förslag till resolution, eftersom det bidrar till detta. Trots den positiva utvecklingen har 58 länder kvar dödsstraffet och statistiken över antalet människor som döms till döden är alarmerande. Förra året avrättades över 700 människor, och då är de tusentals människor som antas ha dömts till döden i Kina inte inräknade. Jag vill därför betona behovet av att öka insatserna för att påverka den internationella opinionen. Till och med i vissa EU-medlemsstater är en stor andel av medborgarna positiva till att införa dödsstraffet.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Med anledning av den internationella dagen mot dödsstraffet, som nu för åttonde året i rad infaller den 10 oktober, skulle vi parlamentsledamöter vilja anta en resolution för att understryka vårt engagemang för avskaffande av dödsstraffet och vår önskan att den här principen om motstånd mot dödsstraff antas i hela världen. Även om dödsstraff fortfarande tillämpas i 43 länder i världen är denna resolution en uppmaning till de medlemsstater som ännu inte avskaffat det att införa moratorium för avrättningar. Syftet är att få dödsstraffet avskaffat helt och hållet i hela världen, vilket är en av prioriteringarna i EU:s politik för mänskliga rättigheter.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Dödsstraffet tillämpas fortfarande i många länder i världen, även i länder som har ingått handelsavtal och ekonomiska avtal med EU där det ingår så kallade människorättsklausuler. Om man ser till de länder där offentliga avrättningar sker genom hängning, stening eller med metoder liktydiga med tortyr, måste vi ha tilltro till att texter som den vi har röstat om i dag ska kunna påverka hela Europa. I Europa glömmer man alltför ofta bort sin starka ekonomiska och politiska ställning och undviker att utnyttja den på den internationella arenan i syfte att främja respekten för mänsklig värdighet i tredjeländer.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Dödsstraffet är ett av de äldsta straffen för mycket allvarliga brott, och ännu finns det länder där detta måste avskaffas. Dödsstraffet är det grymmaste, mest omänskliga och förnedrande straffet av alla, och det är ett brott mot rätten till liv som garanteras i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. För närvarande finns dödsstraffet kvar i 43 länder i världen. Därför uppmanar parlamentet omedelbart dessa länder att snabbt vidta åtgärder för att avskaffa detta förfarande. Det är särskilt oroväckande med dödsdomar mot minderåriga och människor med psykiska funktionshinder eller förståndshandikapp. Dödsstraff mot de mest utsatta måste snarast avskaffas. Det är mycket viktigt att ländernas styrande institutioner tar initiativ till att övervaka frågor kring dödsstraffet, så att särskilda fall tas upp med nationella myndigheter och så att man överväger de möjligheter som finns att avskaffa dödsstraffet.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) I EU finns ett djupt engagemang för ett av de prioriterade människorättsliga målen, nämligen att dödsstraffet avskaffas helt och hållet i hela världen. Detta kommer att bekräftas genom den förklaring som antas av EU:s lagstiftande församling om den internationella dagen mot dödsstraffet. Det är obegripligt att dödsstraffet, som är det grymmaste, mest omänskliga och förnedrande straff som finns, fortfarande tillämpas i många stater, och dessutom mot kvinnor eller minderåriga. Det är viktigt att EU fortsätter med sina åtgärder för att stödja mellanstatligt samarbete, eftersom det bara är genom samarbete, utbildning och kunskap som vi kan uppfylla önskan om att dödsstraffet ska avskaffas i hela världen. En annan mycket viktig faktor för att EU ska lyckas uppnå det högst prioriterade människorättsliga målet är de icke-statliga organisationerna, som uppmärksammar orättvisa rättegångar som ger stränga straff under skandalösa former, t.ex. domen i Iran mot en pojke som bara var 16 år när han begick det påstådda brottet.

  David Campbell Bannerman och Nigel Farage (EFD), skriftlig. (EN) − United Kingdom Independence Party (UKIP) anser att det finns befogade argument både för och emot dödsstraff. Men UKIP menar att beslutet om att ha eller inte ha dödsstraff är varje enskild stats ensak, inte det odemokratiska EU:s ansvar. UKIP konstaterar att EU försökt lägga sig i andra länders politik på detta område. Det är inte EU:s uppgift att tvinga något land till att vare sig fortsätta att inte ha eller att avskaffa dödsstraffet. UKIP noterar också EU:s sätt att tysta ned all debatt om detta ämne i EU-sammanhang, trots den allmänna opinionen i frågan. Frågan om huruvida en stat ska ha eller inte ha dödsstraff bör även i fortsättningen avgöras enbart på nationell nivå och på ett demokratiskt sätt. De stater som tillämpar dödsstraff bör se till att ha rättmätiga förfaranden för bevisinsamling, förhör och rättvisa rättegångar.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) I en värld där 43 länder fortfarande tillämpar dödsstraff, och där barn tvingas bevittna offentliga avrättningar, måste EU fortsätta att begära att denna metod upphör. Det är ett grymt och oacceptabelt brott mot rätten till liv. Jag har röstat ja till den här resolutionen eftersom jag tycker att EU bör använda diplomatiska instrument för att bidra till avskaffande av dödsstraffet och sätta press på styrande myndigheter att införa moratorium för dödsstraff med målet att avskaffa det helt och hållet. Genom denna resolution uppmanas rådet och kommissionen att utforma riktlinjer för en gemensam EU-politik när det gäller de dussintals EU-medborgare som dömts till döden i tredjeländer samt ge tillgång till information och rättshjälp, vilket är lika viktigt enligt min mening. Jag inser också vikten av att godkänna den internationella dagen mot dödsstraffet och den europeiska dagen mot dödsstraffet.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Livets värde och de många fall av rättsfel som begåtts genom tiderna är skäl nog att bekämpa dödsstraffet. Att få dödsstraffet avskaffat i hela världen är ett av EU:s prioriterade mål. Den europeiska dagen mot dödsstraffet infaller den 10 oktober varje år. Vi är djupt engagerade i att verka för att dödsstraffet avskaffas överallt och strävar efter att denna princip ska bli allmänt vedertagen. Enligt Amnesty International finns det fortfarande 58 länder i världen där man ännu inte avskaffat dödsstraffet. I 18 av dessa länder verkställdes avrättningar under 2009. Enbart i Kina arvättades fler personer än i alla övriga länder sammanlagt. Det enda land i Europa som fortfarande tillämpar dödsstraff är Vitryssland. Europaparlamentet är den EU-institution som startade denna kampanj i början av 1980-talet, och EU är för närvarande den viktigaste institutionella aktören i kampen mot dödsstraffet och likaså den viktigaste finansieringskällan för sådana insatser. Vi måste kämpa för att moratorium införs för avrättningar tills dödsstraffet äntligen är avskaffat.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) En av de första åtgärder som vidtogs av de tillfälliga myndigheterna i Bukarest, när Ceauşescus regim hade kollapsat till följd av folkupproren i Timişoara och Bukarest, var att avskaffa dödsstraffet. Detta var en helande handling, främst för de politiska offren för de totalitära regimer som hade dominerat Rumänien sedan 1930-talet. Jag påminner om den här händelsen i Europas historia eftersom Europaparlamentets resolution om den internationella dagen mot dödsstraffet är en reaktion mot en metod som är föråldrad på 2000-talet. Dödsstraffet ingår fortfarande i många länders lagstiftning, även i länder som aktivt förespråkar medborgerliga rättigheter och friheter i världen.

Dödsstraffet är ett sätt att avskräcka från och minska brottsligheten, men det ger också anledning att ta upp det ytterst påtagliga problemet med risken för felaktiga domar, som leder till att oskyldiga människor avrättas. En av de viktigaste fördelarna med denna resolution är enligt min mening att EU:s medlemsstater uppmanar de länder som fortfarande tillämpar detta straff att införa ett moratorium för verkställandet av domarna. Detta har fått mig att rösta ja till resolutionen.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) I år har dödsstraffet tillämpats i tolv länder, trots att detta omänskliga straff fördöms av de flesta länder i världen och de flesta internationella institutioner, bl.a. FN. Jag anser att påtryckningarna för att avskaffa dödsstraffet i de 43 länder som fortfarande har det i sin nationella lagstiftning måste prioriteras i EU:s politik för främjande av de mänskliga rättigheterna och särskilt inom den nya europeiska utrikestjänstens arbete.

  Mário David (PPE), skriftlig. − (PT) Portugal var ett av de första länder som avskaffade dödsstraffet, och detta skedde 1867. Som portugisisk medborgare anser jag att dödsstraff är omänskligt och det yttersta förnekandet av de mänskliga rättigheterna. Därför är det med tillfredsställelse som jag röstar ja till detta resolutionsförslag. Att främja mänsklig värdighet och följaktligen även kämpa för avskaffande av dödsstraff är och måste förbli ett av målen inom EU:s människorättspolitik. EU:s institutioner bör vara samstämmiga för att EU genom sina institutioner och särskilt genom den höga representanten ska kunna föra en global och effektiv politik när det gäller dödsstraffet. Att införa ett globalt moratorium för tillämpning och verkställande av dödsstraffet i alla regioner i världen är inte bara ett avgörande steg i riktning mot att dödsstraffet avskaffas i hela världen. Det är framför allt också ett avgörande steg i riktning mot ökad respekt för mänskligheten.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Den 10 oktober 2010 infaller den åttonde internationella dagen mot dödsstraffet, och då har parlamentet tillfälle att upprepa att EU fortfarande prioriterar att dödsstraffet ska avskaffas i hela världen, då det fortfarande verkställs i 18 länder. Fler än 700 människor avrättades 2009, och i denna siffra ingår inte de tusentals avrättningar som ägde rum i Kina. Avrättningar eller dödsdomar har aldrig lett till bättre brottsstatistik. Det är därför som EU bör främja de andra straffalternativ som finns i rättssystemen, när man har att göra med länder som fortfarande tillämpar detta straff, som strider mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Parlamentet har även uttryckt sin djupa oro över att dödsstraff utdöms för minderåriga och människor med psykiska funktionshinder och har krävt att detta ska upphöra omedelbart och definitivt.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till denna resolution eftersom den förespråkar att EU bör använda alla diplomatiska redskap och samarbetshjälp som finns för att verka för att dödsstraffet avskaffas. Portugal är en förebild när det gäller detta, eftersom det var det första landet i Europa som införlivade avskaffandet av dödsstraffet i sin författning, och det är mer än 140 år sedan. Tyvärr förhåller det sig annorlunda i mer än 40 länder i världen, där man fortfarande bryter mot rätten till liv som ingår i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Dödsstraffet är ett oacceptabelt brott mot varje människas självklara värdighet och mot varje livs omistliga och oåterkalleliga värde. Därför är vi skyldiga att kraftfullt fördöma och utan undantag verka för att dödsstraffet avskaffas. Jag hoppas att fler länder ska gå med i den grupp av stater som har övergett denna metod för alltid. Oavsett hur allvarliga de enskilda handlingar är som teoretiskt sett skulle motivera eller till och med rättfärdiga en sådan dom, anser jag att avskaffandet av dödstraffet är ett oerhört stort steg framåt för civilisationen och tydligt utmärker sådana straffsystem som finns i medlemsstaterna och som eftersträvar att skilja mellan rättvisa och hämnd. Det är mycket viktigt att upprätthålla ett regelverk som inte är inriktat på hämnd och se till att också de värsta brottslingarna behandlas med värdighet, även om de inte förtjänar det. Att bara tillämpa principen öga för öga, tand för tand skulle vara ovärdigt vårt gemensamma arv av respekt för mänskligt liv, vilket så ofta glöms bort av våra politiska beslutsfattare. Just nu går mina tankar också till alla dem som inte garanteras ens något i närheten av en rättvis rättegång och som dödas slumpmässigt eller avsiktligt med hjälp av de mest barbariska metoder och under de mest obarmhärtiga omständigheter.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Den åttonde internationella dagen mot dödsstraffet infaller den 10 oktober. Jag välkomnar denna parlamentsresolution eftersom jag anser att det är rätt steg att ta efter de senaste resolutionerna om dödsstraffet i Kina, Nigeria, Nordkorea och Iran. Dödsstraffets utbredning i hela värden är skäl till oro och det är svårt att fastställa vilken omfattning denna företeelse egentligen har, särskilt i ovannämnda länder, där det helt och hållet saknas demokrati eller där den är mycket begränsad. Det är viktigt att EU kraftfullt tar ställning i frågan och använder alla tänkbara rättsinstrument och politiska instrument i allmänhet för att uppmärksamma frågan internationellt och fördöma brott mot den internationella lagstiftningen. Av dessa skäl tänker jag rösta ja till resolutionsförslaget.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) EU har visserligen en global ledarroll i kampanjen mot dödsstraffet, men avrättningarna fortsätter i alltför många länder, även i länder som vi har starka ekonomiska, sociala och kulturella band till. Jag anser inte att det bör förekomma dödsstraff på 2000-talet, och jag stöder dagens uppmaning till moratorium för avrättningar.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Avskaffandet av dödsstraffet i världen prioriteras av detta parlament och har särskilt hög prioritet i gruppen Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet. Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och är under alla omständigheter oacceptabelt. Därför gläds jag åt att det finns ett brett stöd för detta förslag i parlamentet. EU är den mest aktiva och framträdande förespråkaren för ett avskaffande i världen och har därför stort ansvar för att stödja det civila samhället och de organisationer världen över som verkar för en sådan grundläggande mänsklig rättighet. Det är mycket som behöver göras för att hjälpa de länder som i praktiken inte tillämpar dödsstraff att klargöra detta även i lagstiftningen, för att minska antalet dödsstraff som utdöms och verkställs i andra länder och för att stödja kampanjer mot dödsstraff, i synnerhet där domstolarnas domar inte framstår som rättsligt korrekta. Det är en grundläggande gemensam värdering som vi måste försvara offentligt, ofta och varhelst det är möjligt.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Den internationella dagen mot dödsstraffet den 10 oktober är ytterligare ett tecken på Europas vägledande roll i kampen för civilisation. Resolutionen förtjänar att antas eftersom den betonar de otaliga problem och felaktigheter som fortfarande finns i 43 länder i världen. Med rätta betonas att vår kamp hittills har gett påtagliga resultat: Antalet länder som ratificerat de många internationella konventionerna om detta blir allt fler. Det innebär att man internationellt sett ägnar allt mer uppmärksamhet åt de mänskliga rättigheterna. Slutligen stöder jag uppmaningen till vice ordföranden/den höga representanten Catherine Ashton att tänka på att resolutionens huvudsakliga politiska innehåll måste vara att införa ett moratorium i hela världen som ett avgörande steg mot att avskaffa dödsstraffet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. − (PT) De senaste åren har EU varit den institutionella huvudaktören i kampen mot dödsstraffet. Denna kamp har prioriterats i EU:s utrikespolitik i samband med de mänskliga rättigheterna. Sanningen är att dödsstraffet fortfarande tillämpas i 40 länder i världen. Då ett av dessa länder ligger i Europa, tycker vi att det är nödvändigt att göra allt för att dödsstraffet ska avskaffas i hela världen, eftersom det är det grymmaste, mest omänskliga och mest nedvärderande straff som finns och eftersom det bryter mot rätten till liv, som fastslås i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Därför röstade jag som jag gjorde.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder denna resolution eftersom mitt samvete som människa får mig att kämpa för att dödsstraffet ska avskaffas. Det är en strid som utkämpas av alla humanister. Genom att avskaffa dödsstraffet kommer vi att stärka den mänskliga värdigheten och göra framsteg i människorättsfrågor. Det finns inget som rättfärdigar en relativisering av människolivets värde. I samband med detta vill jag påminna er om att det var Europa, en demokratisk region, som banade väg för denna kamp för få dödsstraffet avskaffat. Därför är det också Europas skyldighet att prioritera denna legitima kamp.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag stöder denna resolution eftersom jag anser att dödsstraffet är ett lindrigt straff för dem som har begått allvarliga omänskliga brott. Jag är inte övertygad om att Lettland som EU-medlemsstat kommer att genomföra denna resolution, eftersom det har funnits en negativ erfarenhet tidigare. Republiken Lettland har ännu inte genomfört punkt 74 i Europaparlamentets resolution av den 11 mars 2004. Denna punkt handlar om icke-medborgarnas situation i Lettland. Det är fortfarande mer än 330 000 personer i Lettland som saknar medborgarstatus. Detta innebär att en av EU:s medlemsstater tar mycket liten hänsyn till parlamentets yttrande och till EU som helhet. Kommissionen och parlamentet beter sig som om allt vore i sin ordning. Ett märkligt förhållningssätt ... Detta ger belägg för att dubbla normer gäller i EU. EU uttrycker sin oro för brotten mot de mänskliga rättigheterna i Demokratiska republiken Kongo, men verkar tycka att brott mot de mänskliga rättigheterna på EU:s territorium hör till vardagen.

  Gay Mitchell (PPE), skriftlig. – (EN) Vi i den irländska delegationen av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) stöder avskaffandet av dödsstraffet och har röstat ja till resolutionen om den internationella dagen mot dödsstraffet. Men vi har röstat nej till ändringsförslagen till denna text, eftersom vi anser att det är ett alltför brett utformat och trubbigt instrument, som skulle sakna effekt på dödsstraffet och skulle kunna bidra till att många människor mister sina liv på grund av den olagliga handeln med narkotika.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Dödsstraffet är det omänskligaste och grymmaste straffet. Det är ett brott mot den mest grundläggande av mänskliga rättigheter – rätten till livet. Det är därför jag anser att avskaffandet av dödsstraffet måste vara ett av Europeiska unionens prioriterade områden för att främja demokratin och de mänskliga rättigheterna över hela världen. I Europa har förbudet mot dödsstraffet starkt stöd eftersom det garanteras enligt protokollen 6 och 13 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Europeiska unionen är helt emot tillämpningen av dödsstraffet, oberoende av omständigheterna. EU:s åtgärder på detta område är det högst prioriterade området i dess externa politik för mänskliga rättigheter. EU har konsekvent uppmanat till avskaffandet av detta straff över hela världen, och det är därför EU i största möjliga utsträckning ger ekonomiskt stöd till organisationer i det civila samhället som verkar för dödsstraffets avskaffande. Sedan 1994 har genom det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter över 15 miljoner euro delats ut som stöd för detta slags projekt.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. − (PT) Den tid vi ägnar åt att arbeta med olika sociala frågor ger oss alltid tillfälle att reflektera över den debatt som förs om ett viktigt ämne, och ger oss framför allt tillfälle att ständigt på nytt fästa uppmärksamheten vid kommande beteendeförändringar i ljuset av att nya värderingar gör sitt intåg eller att gamla värderingar får en ny tolkning, faktorer som är avgörande vid uppbyggnaden av det samhälle vi vill leva i.

Dödsstraffet är en av de mest avskyvärda lagstadgade handlingarna, och jag anser att det inte kan motiveras av något slags tidigare handling. Inte ens mord är en grund för att döma någon till döden, då det innebär att man bestraffar en förkastlig handling med en identisk handling, som eftersom den bestämts genom ett domstolsutslag är laglig från juridisk synpunkt men inte legitim från etisk synpunkt.

Mot bakgrund av detta välkomnar jag helhjärtat resolutionen om inrättandet av en världsdag mot dödsstraffet, i hopp om att detta skulle kunna bli ett ytterligare steg i riktning mot att straffet avskaffas i hela världen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Ännu en gång bekräftar Europaparlamentet sitt långvariga motstånd mot dödsstraffet i alla sammanhang och under alla omständigheter, och betonar återigen att avskaffandet av dödsstraffet bidrar till främjandet av mänsklig värdighet och kontinuerlig utveckling av de mänskliga rättigheterna. Det fördömer alla avrättningar var de än äger rum och uppmanar bestämt EU och alla dess medlemsstater att driva igenom tillämpningen av FN:s resolution om ett allmänt moratorium för avrättningar i syfte att helt och hållet avskaffa dödsstraffet i alla stater som fortfarande använder det. Det uppmanar rådet och kommissionen att vidta åtgärder för att gradvis begränsa dess användning och samtidigt insistera på att det används i enlighet med internationella minimistandarder. Det uttrycker sin stora oro för användningen av dödsstraffet för minderåriga och för personer med mentala störningar eller förståndshandikapp och kräver att användningen av det omedelbart och slutgiltigt upphör.

  Charles Tannock (ECR), skriftlig. – (EN) Den brittiska konservativa delegationen har traditionellt gett alla sina ledamöter full frihet när det gäller att rösta om frågan om dödsstraff. Vi anser att frågan om dödsstraffets användning ska vara en samvetsfråga för varje enskild person.

Men vi vill betona att vi även om enskilda ledamöter stöder dödsstraffet anser att det ska reserveras för de allra grövsta brotten, och vi fördömer med bestämdhet dess användning för minderåriga.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) När vi i dag antar denna resolution, inför den åttonde världsdagen mot dödsstraffet på söndag, är det ännu en manifestation av Europaparlamentets uppmaning om ett fullständigt moratorium för avrättningar till de länder som fortfarande använder denna barbariska form av straff. Det är också en ytterligare betoning av Europaparlamentets åsikt att alla europeiska medborgare ska vara fria från hotet om avrättning.

- Resolutionsförslag: EU-åtgärder när det gäller oljeborrning och oljeutvinning i Europa (B7-0540/2010)

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Oljeutsläppet från oljeplattformen Deepwater Horizon i Mexikanska golfen i våras har lett fram till att Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har utformat denna resolution, som syftar till att uppmärksamma den viktiga frågan om att förebygga oljeutsläpp. Jag har därför röstat för denna resolution, eftersom det är mycket viktigt att vi skapar tydliga europeiska regler för hur olyckor på oljeplattformar ska kunna förhindras, och att unionen förstärker lagstiftningen om miljöansvar. Jag beklagar dock det faktum att bestämmelsen om ett moratorium för all ny oljeborrning liksom bestämmelsen om nya standarder inte har tillämpats för hela unionen och har avvisats av en majoritet av ledamöterna i dagens omröstning. Införandet av ett moratorium skulle faktiskt ha stämt överens med policyn för förebyggande arbete och förstärkning av säkerhetsåtgärder för oljeplattformar, och skulle ha varit i linje med Barack Obamas policy för att införa ett liknande moratorium i USA fram till december 2010.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Katastrofen nyligen i Mexikanska golfen, då miljontals fat olja släpptes ut i havet, har fått världen att uppmärksamma en fråga som är mycket viktig för Europeiska unionen. Denna händelse har visat att det är mycket viktigt att vidta mycket strikta miljöskyddsåtgärder vid djuphavsoljeborrning. Europa måste samtidigt vara konkurrenskraftigt inom denna sektor och fortsätta prospekteringen efter gas för att kunna diversifiera sina energikällor. Jag stöder därför antagandet av nya säkerhetsprinciper, införandet av strikta och hårda gemensamma standarder och skapandet av solidaritetsfonder för att kompensera offren för eventuella skador. Det akuta behovet av sådana åtgärder är också ett resultat av våra havs geomorfologiska egenskaper, det gäller till exempel Medelhavet, och av de borrningar som för närvarande pågår utanför Libyens och Egyptens kuster. Om det skulle inträffa ett oljeutsläpp där skulle det orsaka en miljökatastrof som vi skulle få mycket svårt att bekämpa, och som skulle få extremt allvarliga konsekvenser för ekonomi och miljö i många europeiska länder. För att sammanfatta stöder jag inte förslaget om ett moratorium, eftersom jag anser att det skulle vara mer effektivt med avtal med tredjeländer och deras oljebolag. Detta tillvägagångssätt skulle göra det enklare att överföra säkerhetsstandarder och investera i förebyggande arbete och teknisk forskning.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. − (PT) Det är viktigt att EU skyddar sina kuster genom att ha förmåga att förebygga och hantera problem som kan drabba dessa. I gällande lagstiftning måste också säkerhetsnivåerna höjas för oljeprospektering och oljeborrning. Europeiska sjösäkerhetsbyrån, som finns i Lissabon, ger stöd och teknisk assistans till kommissionen och medlemsstaterna för utveckling och tillämpning av gemenskapslagstiftningen om säkerhets- och skyddsåtgärder för havet och i fråga om föroreningar som orsakas av fartyg.

I juni i år presenterade jag för kommissionsledamöterna Oettinger, Kallas och Georgieva ett skriftligt förslag om en utvidgning av Europeiska sjösäkerhetsbyråns ansvarsområde och utarbetandet av säkerhetskontrollmekanismer för europeiska oljeplattformar i Nordsjön, Svarta havet och Medelhavet, och dessutom ett förslag om att byrån ska ansvara för förebyggandet av miljökatastrofer som orsakas av oljeborrning. Detta förslag ger stordriftsfördelar i fråga om ekonomiska, mänskliga och tekniska resurser. Jag välkomnar kommissionsledamotens svar, som visade på en vilja att se över styrningen av Europeiska sjösäkerhetsbyrån, och jag uppmanar kommissionen att arbeta för att uppnå detta mål.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Den nyligen inträffade olyckan i Mexikanska golfen, som orsakades av en explosion på en oljeborrplattform i havet, är i sig ett tillräckligt argument för alla som ska överväga och rösta om Europaparlamentets resolution om EU-åtgärder när det gäller oljeborrning och oljeutvinning i Europa. Som betonas i resolutionstexten har inte heller Europa något skydd mot sådana händelser med enorma miljökonsekvenser eftersom det mesta av oljeborrningen och oljeutvinningen sker i Nordsjön. Nu ökar också detta slags verksamheter i Svarta havet, ett hav som också har sin beskärda del av problem beroende på mänskliga verksamheter. Som anges i resolutionen är det kommissionens uppgift att utforma en strikt politik som kan tillämpas på EU-nivå för att förebygga olyckor på oljeborrplattformar, vilket kan bli ett viktigt steg i riktning mot att förhindra tillbud och olyckor. Detta är några av de överväganden som gör att jag röstar för att godkänna denna resolution.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) EU måste dra lärdom av katastrofen med Deepwater Horizon-plattformen och se till att säkerheten är hög vid all oljeborrning till havs. Med tanke på riskerna vid oljeborrning till havs och de tveksamheter som finns angående hanteringen och de möjliga konsekvenserna av en sådan händelse i Europa förordas i den resolution vi har gett vårt stöd ”ett moratorium för all ny djuphavsoljeborrning i EU:s vatten”. Vi ber också kommissionen att göra en specifik utvärdering och att arbeta på en handlingsplan tillsammans med medlemsstaterna för att höja säkerheten på befintliga plattformar. Slutligen vill vi ha garantier för att förorenarna hålls juridiskt ansvariga och att de drabbade, till exempel fiskare, kommer att kunna få rätt kompensation.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om EU-åtgärder när det gäller oljeborrning och oljeutvinning i Europa, eftersom jag anser att det är nödvändigt att förbättra säkerheten och arbetsförhållandena på oljeborrplattformar till havs inom Europeiska unionen för att förebygga miljökatastrofer som den som inträffade i Mexikanska golfen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på hur viktig oljeutvinningen är för de länder som bedriver den och med tanke på hur farlig den är (vilket framgår av de fruktansvärda konsekvenserna av olyckor med oljeutsläpp) så är det viktigt att unionen skapar förutsättningar för att oljeutvinningen ska bli så säker som möjligt. Det måste finnas en lämplig lagstiftning för detta syfte, en där man fastställer de grundläggande säkerhetsstandarderna för olje- och gasproduktion till havs för att garantera säkerheten i utvinning och leveranser inom Europeiska unionen. Eftersom jag är portugis minns jag naturligtvis i detta sammanhang Prestige-katastrofen, som fick svåra konsekvenser för den galiciska kusten och dessutom för resten av Portugals kustlinje samt Frankrikes kust. Min uppmaning är därför att de åtgärder som nu föreslås inte ska gälla endast oljeletning och oljeutvinning, utan även oljetransporter. Olyckor med tankfartyg är tyvärr vanligare än vi skulle önska, så det är viktigt att göra en översyn av säkerhetsstandarderna även på detta område, för att minska riskerna för sådana katastrofer.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Deepwater Horizon-oljeutsläppet i Mexikanska golfen har blivit en väckarklocka för Europeiska unionen och dess medlemsstater för att undersöka alla aspekter av oljeborrningen och oljeutvinningen inom EU så snart som möjligt, och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att detta slags miljökatastrof aldrig inträffar i våra vatten. Därför är det nödvändigt och viktigt att införa ett gemensamt och gränsöverskridande europeiskt system för förebyggande och hantering av oljeutsläpp.

Jag vill särskilt uppmärksamma uppmaningen till kommissionen att lägga fram en rapport där man utvärderar graden av miljöförorening och den biologiska situationen i Mexikanska golfen och dessutom gör en översyn av EU:s kapacitet att omedelbart vidta åtgärder vid olyckor på anläggningar till havs samt tar fram en europeisk handlingsplan i samarbete med medlemsstaterna. Jag välkomnar begäran om ett lagförslag med syfte att säkerställa tillämpningen av mer omfattande säkerhetsstandarder på alla oljeplattformar och borranläggningar inom EU. Jag är dock emot införandet av ett moratorium för all ny djuphavsoljeborrning i EU:s vatten, även om dessa standarder säkerställs inom hela EU, på grund av det oproportionerliga i denna åtgärd i förhållande till den inverkan den kan få på branschen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Resolutionens allmänna inriktning är positiv, eftersom den uppmärksammar behovet av förebyggande arbete och nödvändiga stödfunktioner vid eventuella miljökatastrofer på grund av oljeutsläpp. Det är viktigt att garantera oberoendet och kvaliteten i miljökonsekvensbeskrivningarna och att fastställa ansvar om man ska kunna skapa en hög grad av skydd för människor och miljö, förhindra att potentiellt farliga verksamheter på havets botten skadar havs- och kustmiljöer, skydda den biologiska mångfalden och värna om det välstånd som skapas genom lokalt jordbruk och fiske i kustområden. Vi måste dock kritisera det faktum att man i en resolution om detta ämne helt ignorerar frågorna om oljereservernas fysiska begränsningar, mänsklighetens extrema och oroande beroende av denna dominerande energikälla, behovet av en rättvis och varsam hantering av befintliga reserver och behovet av att leta efter alternativa energiresurser.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Högsta möjliga nivåer av försiktighet, miljöskydd och säkerhet i oljeindustrin i Europa är principer av utomordentlig betydelse som vi inte kan kompromissa om. I synnerhet måste vi dra de nödvändiga slutsatserna av katastrofen i Mexikanska golfen för att förhindra liknande händelser i Europeiska unionens hav och kustvatten.

Parlamentet visade dock prov på sunt förnuft i dag genom att avvisa den maximalistiska ståndpunkten att vilja ha ett moratorium för all ny djuphavsoljeborrning i europeiska vatten. Det som står på spel är överlevnaden och framtiden för vår europeiska oljeindustri i kristider, men också vårt behov av oberoende när det gäller energin.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) I detta resolutionsförslag föreslås en höjning av säkerhetsstandarderna på oljeplattformar inom EU och en resurs inom EU för katastrofingripanden vid ett eventuellt oljeutsläpp i EU:s vatten. Detta är av stor vikt mot bakgrund av den nyligen inträffade katastrofen i Mexikanska golfen med explosionen på Deepwater Horizon-plattformen och det följande oljeutsläppet. Enligt denna resolution skulle ett moratorium krävas för ny djuphavsoljeborrning tills standarderna har förbättrats och kraven i dem uppfyllts. Jag anser absolut att borrningsföretagen i Europa måste förbättra arbetsförhållandena, och ett sätt att åstadkomma detta är att utforma en enhetlig och hög säkerhetsstandard på plattformar ute till havs inom hela EU.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för det här resolutionsförslaget eftersom jag anser att det är mycket viktigt att noggrant undersöka alla aspekter på oljeutvinning och oljeborrning inom Europeiska unionen. Jag tror faktiskt att det är nödvändigt att införa regleringar som förhindrar en upprepning i våra vatten av de miljökatastrofer som nyligen har drabbat USA. Faktum är att om liknande händelser skulle inträffa i Medelhavet, som är väl känt för sin extremt långsamma vattenomsättning, så skulle det innebära en miljökatastrof med allvarliga konsekvenser. Med tanke på granskningen av den befintliga europeiska lagstiftningen på detta område, som har visat sig vara bristfällig i många avseenden, är det viktigt att vidta åtgärder för att utarbeta bästa möjliga säkerhetsstandarder. Det är därför jag instämmer i uppmaningen till kommissionen att noggrant granska de amerikanska myndigheternas undersökningar, för att bättre kunna fastställa och tillämpa förebyggande åtgärder på hög nivå som också skulle innebära ett skydd för den biologiska mångfalden i kust- och havsmiljöer.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att det finns ett brådskande behov av ett gemensamt och gränsöverskridande europeiskt system för förebyggande och hantering av oljeutsläpp. Med tanke på att EU:s vatten också gränsar mot länder som inte är med i Europeiska unionen, och som därmed inte behöver följa EU:s lagstiftning om ansvar och ersättning för skador, måste kommissionen utforma politiska åtgärder för att förebygga olyckor på oljeborrplattformar och utöka omfattningen av Seveso II-direktivet till att gälla även oljeborrplattformar. Den nuvarande lagstiftningen om miljöansvar innehåller flera betydande luckor och därför anser jag att vissa nya rättsregler måste införas för att det ska gå att hantera alla de risker som finns vid utvinningsarbeten till havs, och att ansvaret vid oljeolyckor måste regleras tydligt. Eftersom det inte finns någon kompensationsfond för oljekatastrofer måste kommissionen införa obligatoriska föreskrifter för ekonomisk säkerhet enligt direktivet om miljöansvar.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder helhjärtat att höga säkerhetsnormer tillämpas vid all oljeborrning i EU, och jag stöder särskilt kraven på att oljebolagen ska upprätthålla lika höga normer i alla länder de verkar i – de nuvarande skillnaderna mellan medlemsstaterna är oacceptabla och orättvisa. När resultaten från utredningen av Deepwater Horizon-tragedin offentliggörs måste de undersökas noga, och särskild noggrannhet måste iakttas vid granskningen av säkerhetsnormer i samband med beviljande av tillstånd för nya borrningar. Med tanke på de hårda normer som omgärdar den skotska oljeborrningen i Nordsjön anser jag inte att ett enhetligt moratorium för nya borrningar är det bästa sättet att ta itu med denna fråga, i stället bör ingående säkerhetskontroller vara avgörande för alla beslut om att bevilja nya licenser.

  Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) Ett nära samband mellan å ena sidan oljeborrning och oljeutvinning och å andra sidan tidigare och framtida klimatförändringar är bevisat och utgör föremål för fortlöpande vetenskaplig forskning. En fingervisning om vad som kommer att hända år 2080 som ett resultat av dessa aktiviteter kan endast tjäna som en varning för att stoppa de katastrofer som kommer att inträffa i hela världen – ingen kommer att slippa undan, inte ens vi själva. Det råder ingen tvekan om att djuphavsborrning medför ett ansvar som fram till nyligen aldrig skulle ha beaktats, men vi kan inte vara likgiltiga inför hotet om katastrofer liknande den i Mexikanska golfen. Nu är det mycket viktigt att EU i alla 27 medlemsstater stärker och samordnar säkerhetsnivån rörande oljeborrning och oljeutvinning, inte bara för befintliga plattformar utan även för dem som kommer att tas ur drift. För det andra måste vi slå fast och reglera verksamhetsutövarnas ansvar, och till att börja med utesluta möjligheten att hyra ut anläggningar till tredje part. Av denna anledning håller jag med föredraganden, och jag vill att kommissionen och rådet ingriper direkt för att skapa tydlighet, öppenhet, enhetlighet och därmed säkerhet inom vårt territorium och i denna specifika fråga, där vi alltid måste vara på vår vakt.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag avstår eftersom detta dokument inte innehåller en enda hänvisning till en framtid utan petroleum.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) De olika olyckor som har skett inom oljeborrning och oljeutvinning genom åren har fungerat som en varning om farorna med denna verksamhet. Den senaste och mycket allvarliga olyckan i Mexikanska golfen har dock verkligen visat på vikten av att använda nya och annorlunda metoder för att undvika liknande situationer i framtiden, eftersom dessa kan äventyra den ekologiska balansen och den biologiska mångfalden i hela regioner, och de skador som förorsakas av detta påverkar alla. EU måste därför vidta nödvändiga åtgärder för att se till att oljeborrning och oljeutvinning i Europa sker under iakttagande av bästa möjliga säkerhetsföreskrifter och därmed undvika framtida miljömässiga och mänskliga katastrofer.

  Alexander Mirsky (S&D) , skriftlig. – (LV) Jag ger mitt fulla stöd till detta förslag till resolution. Jag anser att det är nödvändigt att öka oljeutvinningsföretagens ansvar så att försäkrings- och reservfonden för att förebygga olyckor utan problem skulle kunna täcka alla kostnader för sanering och alla möjliga skador på miljön om en olycka inträffar. En hundraprocentig bankgaranti och strängare regler för licensiering av anläggningar inom sektorn för oljeborrning och oljeutvinning är också av största vikt.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Oljekatastrofen i Mexikanska golfen visar tydligt att ekonomiska överväganden alltför lätt leder till att säkerhetsföreskrifterna åsidosätts och det sunda förnuftet kastas över bord. Djuphavsförhållandena i nordöstra Atlanten liknar dem i Mexikanska golfen, och därför är riskerna också likartade. Säkerhetsdebatten i EU är desto viktigare mot bakgrund av att majoriteten av oljeborrningen och oljeutvinningen sker i Nordsjön och att grannländerna, med tanke på skärpningen av säkerhetskraven i USA och i strid med OSPAR-konventionens förpliktelser, inte lyckades nå en överenskommelse. Det är ännu viktigare eftersom det i tider av höga oljepriser blir särskilt lönsamt att utveckla svårtillgängliga oljefält och utvinna olja under de mest ogynnsamma förhållandena, till exempel allt djupare under havsytan. Jag välkomnar därför att lämpliga säkerhetsnormer nu försöker fastställas på EU-nivå, och jag röstade för resolutionsförslaget.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för detta betänkande eftersom det behandlar ett mycket viktigt ämne. Jag vill dock påpeka att frågan skulle behöva tas upp med en mer allmän ram i åtanke. Europeiska kommissionen håller för närvarande på att se över EU-lagstiftningen om miljöansvar och bör i detta sammanhang föreslå lösningar för att undvika miljökatastrofer såsom den senaste i Ungern, som orsakades av läckage av en stor mängd rött slam.

  Teresa Riera Madurell (S&D), skriftlig. – (ES) Med tanke på konsekvenserna i Mexikanska golfen anser jag att den resolution som parlamentet antog i dag om EU:s åtgärder i fråga om oljeborrning och oljeutvinning i EU är oerhört viktig.

Som ledamot av utskottet för industrifrågor, forskning och energi måste jag påpeka att produktionen av olja och gas från djuphavet är viktig för försörjningstryggheten i EU. Denna typ av produktion sker inte under lika extrema förhållanden som i Mexikanska golfen. Emellertid måste alla försiktighetsåtgärder vidtas. Därför måste vi arbeta förebyggande så att vi får en uppdaterad lagstiftning som kan tillämpas effektivt och förhindra miljökatastrofer. Men vi kan inte komma ifrån att denna typ av utvinning och produktion alltid medför risker. Därför måste vi också tänka på att bygga upp en verklig förmåga att reagera på eventuella olyckor som den som inträffade i Mexikanska golfen.

Denna resolution är ett steg i rätt riktning eftersom den uppmuntrar framsteg i EU när det gäller både förebyggande åtgärder och insatser.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Är Europaparlamentet villigt att rösta för ett moratorium för all ny oljeborrning till havs? Det är det enda sättet att lära sig från den mänskliga och ekologiska tragedin med den oljekatastrof som inträffade den 20 april i Mexikanska golfen: Den ledde till att elva människor dog och att 800 miljoner liter olja läckte ut, vilket har varit förödande för den biologiska mångfalden. Det är den enda verkliga politiska frågan i dagens omröstning. Genom att förkasta moratoriet har parlamentet sänt ett tydligt budskap där man inte alls bemöter människors oro. Det är ändå helt uppenbart att oljeborrning till havs är en riskfylld verksamhet, och varje tänkbar försiktighetsåtgärd måste vidtas: t.ex. stärkande av principen om miljöansvar och inrättande av en särskild europeisk fond som finansieras genom obligatoriska avgifter från dem som driver anläggningar till havs, särskilt när borrning utförs i Arktis under förhållanden med extrem kyla och på stora djup. En sak är klar: genom att inte rösta för ett moratorium för ny borrning till havs intar Europaparlamentet en annan ståndpunkt än Europeiska kommissionen, som förespråkar ett de facto-moratorium, vilket tillkännagavs i kommissionsledamot Günther Oettingers tal den 7 juli.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Nästan fem miljoner fat olja läckte ut i vattnet i Mexikanska golfen mellan april och september 2010 efter explosionen på oljeplattformen Deepwater Horizon, vilket ledde till allvarliga skador både på ekonomin och ekosystemet i regionen. Sammanlagt mer än 400 arter – bl.a. valar, delfiner, sjökor och hägrar – hotades. Eftersom EU har många oljeplattformar – det finns mer än 500 i Nordsjön – måste vi göra allt på EU-nivå för att undvika en sådan katastrof på vårt territorium. Genom att rösta för denna resolution efterlyser jag stränga europeiska regler för förebyggande av olyckor på oljeplattformar och att lagstiftning som garanterar att lika höga säkerhetsnormer tillämpas på alla oljeplattformar och vid all oljeborrning i EU, från Atlanten till Svarta havet. Jag välkomnar också kommissionens beslut om ett ”stresstest” på oljeborrningar i EU-vatten.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Risken för allvarliga olyckor i Europeiska unionens vatten är hög, och EU är helt enkelt inte rustat för att hantera de förödande konsekvenserna av en sådan olycka. Kommissionen har själv bekräftat detta under samråden. Oljeborrningen och oljeutvinningen till havs har ökat exponentiellt och därmed även riskerna, men säkerheten är fortfarande till stor del otillräcklig. I detta sammanhang skulle endast ett tillfälligt moratorium för all ny borrning i EU-vatten ha minskat riskerna och det skulle också ha skickat en tydlig signal om vårt beroende av fossila bränslen. Återigen måste vi därför lita på den lilla trovärdighet och pålitlighet vi kan tillskriva oljeindustrin.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Efter det som hände med den ökända plattformen i Mexikanska golfen, vilket orsakade en miljökatastrof på grund av ett brustet rör till en oljekälla, uppmanar utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet Europeiska kommissionen att uppmärksamma borrningen i havet, med särskild hänvisning till plattformar i EU-vatten. Jag skulle hellre ha sett att miljöutskottet hade gått längre och begärt liknande garantier från andra europeiska icke-medlemsstater, t.ex. Norge, där 90 procent av landets BNP är kopplad till oljeutvinning ur havet. EU är en ekonomisk makt i världen och måste kunna kräva att länder som inte är medlemsstater men räknar EU som sin främsta partner också vidtar skyddsåtgärder för verksamhet i farliga djupa vatten.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Naturkatastrofen i Mexikanska golfen som orsakades av förlisningen av oljeplattformen Deepwater Horizon har gett oss ett utmärkt tillfälle att fundera över EU:s handlingsplan för att förhindra liknande händelser. Den ofattbara skada som tillfogats ekosystemet i Mexikanska golfen och Förenta staternas södra kust till följd av oljeutsläppet bör utgöra ett starkt incitament för oss att agera. För det första måste unionen öka sin förmåga att reagera snabbt om en sådan katastrof inträffar. Vi bör se till att ett lämpligt samordningssystem för nationella myndigheter utarbetas för att öka deras effektivitet vid bekämpandet av utsläpp eller åtgärdandet av skador som orsakas av utsläpp. För det andra är det mycket viktigt med en ökad kontroll av säkerheten på befintliga anläggningar eller anläggningar som håller på att byggas. Vi bör till exempel förbättra övervakningen av processen för beviljande av tillstånd för oljeborrning eller uthyrning av anläggningar till tredje part. För det tredje måste en lämplig rättslig ram utformas för att reglera frågor om ansvar för och åtgärdande av skador, eftersom det finns en mängd stora kryphål i gällande bestämmelser. Vi bör också överväga att införa en kompensationsfond för finansiering av krisåtgärder i sådana situationer.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag stödde denna välavvägda resolution, som inte innehåller något förbud mot framtida oljeutvinning på djupt vatten, utan i stället förordar en anpassad oljeutvinning för att garantera respekten för europeiska säkerhetsnormer, som är bland de strängaste i världen. Dessa normer måste enligt min mening garantera både en hållbar energiförsörjning till EU och säkerhet och långsiktig hållbarhet för havsbaserad verksamhet. Vi minns alla de hemska bilderna från Mexikanska golfens svarta vatten, den fruktansvärda förlusten av människoliv, lidandet hos de medborgare som drabbades av katastrofen och de betydande skador som explosionen av oljeriggen Deepwater Horizon förde med sig. Därför vill jag upprepa mitt krav på att inrätta en verklig europeisk räddningstjänststyrka som kan sättas in snabbt och effektivt efter katastrofer av så allvarligt slag. Utvinningen av djuphavsolja är mycket viktig på grund av de minskade petroleumtillgångarna. Dock måste dess påverkan på miljön kontrolleras, och vi måste garantera att den inte utgör ett framtida hot mot marina och kustnära områden samt mot den biologiska mångfalden. Detta är en stor utmaning för den internationella och miljömässiga bilden av EU, som producerar mycket positiva resultat på detta område.

- Förslag till resolution: Konferens om biologisk mångfald – Nagoya 2010 (B7-0536/2010)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna resolution efter debatten med rådet och kommissionen, där vi diskuterade EU:s planer och viktigaste strategiska mål för att stoppa förlusten av biologisk mångfald, strax före konferensen för parterna i konventionen om biologisk mångfald. Jag hoppas därför att EU kommer att inta en stark och konsekvent hållning på denna konferens, med idéer om vilka konkreta åtgärder som ska vidtas för att garantera det bidrag som skyddet av den biologiska mångfalden utgör till en hållbar utveckling. Jag vill påminna er om att bevarandet av den biologiska mångfalden är av grundläggande betydelse för ekosystemets kvalitet, har direkta effekter på viktiga funktioner som livsmedelsproduktion och vattenförsörjning samt hindrar jordskred och översvämningar. Jag hoppas också att de politiska svar som syftar till att garantera integreringen av biologisk mångfald i ekonomisk verksamhet som jordbruk, skogsbruk, fiske och turism kommer att vara tillräckligt djärva och ambitiösa för att skydda detta ovärderliga men ändå väldigt sköra arv – som i min region, Azorerna – från andra trångsynta externa intressen som kan hota det.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om EU:s mål för biologisk mångfald. Med tanke på den tilltagande förlusten av arter och därmed biologisk rikedom på Jorden är det viktigt för oss att sätta upp långtgående mål om skydd av djur och växter, och samtidigt se till att mänskligheten kan fortsätta att exploatera sina rikedomar. Därför har parlamentet förespråkat mål som gör det möjligt att bevara resurser tack vare ett strikt regelverk och genom att främja ny teknik.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag röstade för detta förslag före COP 10-mötet om biologisk mångfald i Nagoya i Japan denna månad. Det uppskattas att antalet arter som dör ut i världen ligger mellan 100 och 1 000 gånger högre än vad som är naturligt, och detta beror till största delen på mänskliga aktiviteter. Det är mycket nedslående att de mål som har satts upp till 2010 för att stoppa förlusten av biologisk mångfald inte har uppnåtts. Jordbruksmarken står för 45 procent av EU:s totala landmassa och är en värdefull livsmiljö som innehåller en rik biologisk mångfald. Jordbrukssektorn har bidragit till den biologiska mångfalden i EU, och många djur- och växtarter är nu beroende av jordbrukssektorn och jordbruksmetoder. Till exempel är det betande får och nötkreatur som upprätthåller mångfalden av växter på öppen gräsmark. Frågor om biologisk mångfald måste beaktas vid val av jordbruksmetoder. Hjälp och stöd måste ges till miljöåtgärder inom jordbruket för att främja en hållbar användning av biologisk mångfald. Jordbrukssektorns betydelse för miljön måste behandlas i Nagoya, och från och med nu bör detta vara en central fråga när den gemensamma jordbrukspolitikens framtid och budget diskuteras.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag ställer mig bakom denna resolution. Med tanke på den nuvarande situationen, där den biologiska mångfalden har minskat med 30 procent under de senaste 40 åren, och de framtidsprognoser som visar att förlusten av biologisk mångfald kommer att ske tio gånger så snabbt som i dag, måste vi nu vidta beslutsamma åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden och främja en hållbar användning av biologisk mångfald. Förlusten av biologisk mångfald utgör ett hot mot en tryggad livsmedelsförsörjning och förvärrar energibristen och klimatförändringarna. För att undvika de negativa effekterna av dessa processer måste kommissionen och medlemsstaterna samarbeta genom att utarbeta en hållbar EU-strategi för bevarande av biologisk mångfald, vilket skulle vara förenligt med målen att bekämpa fattigdom, hantera avfall på ett hållbart sätt och minska klimatförändringarna. Tillräcklig finansiering kommer oundvikligen att krävas för att genomföra de planerade åtgärderna och strategierna. Troligtvis kommer stödet från den offentliga sektorn att vara otillräckligt. Därför är det nödvändigt att locka till sig investeringar från den privata sektorn och hitta nya finansieringskällor. Även om vi godkänner den nya fleråriga budgetramen är det dessutom nödvändigt att diskutera de planer som har utarbetats och att se till att de får tillräcklig finansiering.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Resolutionen om EU:s strategiska mål för COP 10 om biologisk mångfald i Nagoya är särskilt viktig under 2010, som FN har utnämnt till det internationella året för biologisk mångfald, och med tanke på att varken de globala målen för biologisk mångfald för 2010 om att påtagligt minska förlusten av biologisk mångfald eller EU:s mål om att hejda förlusten av biologisk mångfald har uppfyllts.

Vi bör fortsätta att försvara bevarandet av biologisk mångfald, det hållbara utnyttjandet och den rättvisa fördelningen av nyttan av användningen av genetiska resurser, och jag anser att detta återspeglas i resolutionen. Kommissionen och medlemsstaterna måste tala med en röst vid COP 10, och deras interna beslutsprocesser måste snabbehandlas. Det är särskilt viktigt att stärka de diplomatiska insatserna gentemot tredjeländer.

Slutligen anser jag att det är viktigt att kommissionen och medlemsstaterna integrerar miljöaspekten i sina förbindelser med tredjeländer, med betoning på vikten av ett integrerat förhållningssätt och ”grön diplomati”.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionen om EU:s strategiska mål för det tionde mötet i konferensen för parterna till konventionen om biologisk mångfald i Nagoya, främst eftersom jag är övertygad om att bevarandet av biologisk mångfald bidrar till en hållbar tillväxt i utvecklingsländerna. Det faktum att varken de globala målen för biologisk mångfald för 2010 om att påtagligt minska förlusten av biologisk mångfald eller EU:s mål om att hejda förlusten av biologisk mångfald har uppfyllts, gör att de ytterligare åtgärder som syftar till att uppnå dessa mål blir ännu mer angelägna.

Ett annat orosmoment är den olagliga användningen av genetiska resurser, som i de flesta fall har en negativ inverkan på de länder som berörs av sådana metoder. Jag håller med om att frågor om bevarande av den biologiska mångfalden bara ibland tas upp i den offentliga debatten. Därför stöder jag förslaget som uttrycks i texten till resolutionen om att göra en mer varaktig och målinriktad insats för att skapa större förståelse hos allmänheten för åtgärder för bevarande av biologisk mångfald. Vi måste förstå och stödja dessa frågor. Jag tycker att det är lika viktigt att arbeta för att bevarandet av den biologiska mångfalden ska ingå i utbildningen av medborgare i våra länder.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Hejdandet av förlusten av biologisk mångfald är inte något brådskande ärende på den europeiska och internationella politiska dagordningen, och därför välkomnar jag fastställandet av en uppsättning konkreta indikatorer baserade på vetenskapliga uppgifter för att kunna mäta vilka framsteg som gjorts när det gäller att uppnå EU:s strategiska mål för biologisk mångfald.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) I en fråga som är lika känslig som den är viktig, såsom frågan om bevarande av den biologiska mångfalden som både europeiskt och globalt naturarv, är det viktigt att medlemsstaterna och kommissionen kommer överens om vilken ståndpunkt som EU bör inta vid COP 10. Jag välkomnar därför detta förslag till resolution. Bevarandet av den biologiska mångfalden är en komplicerad fråga som kräver många mekanismer, lösningar och insatser.

Jag anser därför att främjandet av synergieffekter mellan olika världsomspännande organisationer, medlemsstater och icke-statliga organisationer möjliggör utveckling av instrument för att värna den biologiska mångfalden inom ramen för den miljöskyddspolitik som främjar detta mål. Slutligen vill jag betona behovet av att lyfta fram de ekonomiska fördelar som följer av marknadens deltagande i bevarandet av biologisk mångfald och att miljöfrågorna hamnar på dagordningen för medlemsstaterna och kommissionen när det gäller förbindelserna med tredjeländer, dvs. det som brukar kallas grön diplomati.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Det är beklagligt att förlusten av biologisk mångfald ännu inte har kunnat hejdas trots de åtaganden som EU gjorde vid toppmötet i Göteborg 2001. Denna resolution påminner oss om att den biologiska mångfalden spelar en nyckelroll i kampen mot den globala svälten och för en tryggad livsmedelsförsörjning, och att den är en förutsättning för varje försök att minska klimatförändringarna och anpassa sig till dem. Det är dags för alla medlemsstater att i sin helhet genomföra Natura 2000-lagstiftningen samt livsmiljö- och fågeldirektiven, och att ta initiativ för att bevara den marina biologiska mångfalden. Denna politik för biologisk mångfald måste ske på både EU-nivå och internationell nivå i syfte att integrera dessa frågor i politiken för utvecklingssamarbete och särskilt unionens utrikesverksamhet, liksom i alla framtida avtal som slutits inom WTO.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Jag har redan haft tillfälle att nämna följande i samband med Esther de Langes betänkande, som var föremål för omröstning under den senaste sammanträdesperioden: ”Jag håller ... med om att EU som helhet, och särskilt de områden som omfattas av EU:s politik, måste finna en hållbar strategi för att skydda biologisk mångfald och bevara ekosystem. Jag anser att detta är särskilt viktigt när det gäller jordbruk och fiske, och därför följer jag noga de reformer som nu förbereds för den gemensamma fiskeripolitiken och jordbrukspolitiken. Detta eftersom det lämpliga och hållbara bevarandet av biologisk mångfald, även om det är nödvändigt och önskvärt, inte får vara en broms för hållbarheten i och utvecklingen av jordbruk och fiske.”

  José Manuel Fernandes (PPE) , skriftlig. – (PT) FN har utnämnt 2010 till det internationella året för biologisk mångfald. Tyvärr kommer inte EU att uppnå målet för biologisk mångfald för 2010; förlusten av biologisk mångfald fortsätter i en alarmerande takt. År 2050 beräknas denna förlust ske tio gånger så snabbt som i dag. Denna förlust av biologisk mångfald är oacceptabel, inte bara ur ett etiskt utan också ur ett ekologiskt och ekonomiskt perspektiv, eftersom den hindrar framtida generationer från att åtnjuta fördelarna med en hälsosam biologisk mångfald. Det är viktigt att kommissionen och medlemsstaterna talar med en röst och ser till att deras interna beslutsprocesser blir snabbare och effektivare, så att de kan uppnå en snabb enighet om EU:s inre ståndpunkt vid COP 10, samt att de ägnar mer resurser och tid åt sina diplomatiska insatser gentemot tredjeländer.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Denna resolution innehåller några punkter som är positiva och viktiga, andra som är tvetydiga och oklara, och ytterligare andra som är negativa och till och med oroande. Vi delar den oro som uttryckts om misslyckandet att uppfylla EU:s och världens mål att avsevärt minska förlusten av biologisk mångfald. Vi välkomnar aspekter som fördelning av nyttan av genetiska resurser, avvisandet av patent på livsformer och processer där man använder sig av levande organismer, skyddet av traditionell kunskap och ursprungsbefolkningars sedvänjor, kopplingen mellan genetisk mångfald och den globala livsmedelsförsörjningen, bedömningen av effekterna av biobränslen samt uppmärksammandet av problemet med exotiska arter. Däremot vill vi bestämt avvisa och kritisera avsikten att gå mot nya former av privatisering av naturen och naturresurser, såsom införandet av ”betalning för ekosystemtjänster”, vilket förespråkas mer än en gång i resolutionen. De tvetydiga och oklara aspekterna bör också nämnas, t.ex. när man i resolutionsförslaget förespråkar att ”den biologiska mångfaldens värden och de möjligheter som uppstår när man bevarar och använder den på ett hållbart sätt ska ha integrerats i nationalräkenskaperna”.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för förslaget till resolution om EU:s strategiska mål för det tionde mötet i konferensen för parterna i konventionen om biologisk mångfald i Nagoya (Japan) den 18-29 oktober 2010, främst på grund av behovet av att komma till detta viktiga möte med en gemensam europeisk ståndpunkt som kan stödjas av så många andra deltagande länder som möjligt. Bara om vi har en klar uppfattning om målsättningar och förslag kan vi verkligen spela en avgörande roll i de globala avtal som kommer att nås. I resolutionen betonas med rätta behovet av snabba insatser för att uppfylla målet att minska förlusten av biologisk mångfald i större utsträckning genom användande av redan tillgängliga resurser.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Förlusten av biologisk mångfald, som sker i allt högre takt och orsakas av människor, är oroande. Den biologiska mångfalden bör betraktas som den mest tillförlitliga barometern för miljöns tillstånd. Eftersom EU nu står inför alarmerande siffror på förlusten av biologisk mångfald, där 42 procent av däggdjuren, 43 procent av fåglarna, 45 procent av fjärilarna, 30 procent av groddjuren, 45 procent av reptilerna och 52 procent av sötvattensfiskarna är utrotningshotade, anser jag att den lagstiftning som just har genomförts är ytterst viktig och avgörande för bevarandet av den biologiska mångfalden, och även för dess förstärkning. Vi måste därför ha höga ambitioner när det gäller biologisk mångfald i syfte att uppnå de strategiska målen för 2020. Det är förklaringen till varför jag röstade som jag gjorde.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Den biologiska mångfalden är grunden för hela mänsklighetens existens, vilket innebär att biologisk mångfald och livsmiljöer måste bevaras. Fattiga delar av befolkningen berörs särskilt av den minskade biologiska mångfalden och förlusten av ekosystem, eftersom de ofta är beroende av naturliga produkter för att överleva. Det borde vara av intresse för västerländska regeringar att bevara denna mångfald och vidta åtgärder för att öka kunskapen om denna fråga, för på sikt kan bevarandet av den biologiska mångfalden bara vara till nytta, till och med ur ekonomisk synvinkel. Jag avstår från att rösta eftersom målen har satts för högt och EU:s ledande roll i detta avseende endast kommer att uppnå sitt syfte om stora nationer som Kina också är beredda att ändra sitt sätt att tänka.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Europeiska unionen är bekymrad över den snabba förlusten av biologisk mångfald och av det faktum att det globala målet för 2010 om att påtagligt minska förlusten av biologisk mångfald inte har uppfyllts. För att uppnå ambitiösa mål är det nödvändigt att så snabbt som möjligt fastställa konkreta indikatorer baserade på vetenskapliga uppgifter för att kunna mäta vilka framsteg som gjorts när det gäller att uppfylla de strategiska målen. Enligt de undersökningar som hittills genomförts uppskattas att välfärdsförlusten till följd av förlusten av biologisk mångfald för närvarande uppgår till 50 miljarder euro per år (något lägre än en procent av BNP) och att den 2050 kommer att ha ökat till 14 biljoner euro. Därför anser EU att detta problem är ytterst angeläget. Jag stöder övertygelsen att det finns många kopplingar mellan att skydda klimatet, uppnå millennieutvecklingsmålen och stoppa förlusten av biologisk mångfald. Åtgärder för att skydda den biologiska mångfalden påverkar anpassningen till och begränsningen av klimatförändringarna på ett positivt sätt. Jag håller med om resolutionens vädjan om stöd till att förbättra synergier och kopplingar mellan biologisk mångfald och klimatstrategier. Men för att vi ska kunna bidra till att förhindra dessa globala problem måste vi drastiskt öka den globala finansieringen av biologisk mångfald, främst med hjälp av befintliga finansieringskällor, men även med nya och innovativa källor, bland annat nya och innovativa marknadsbaserade instrument.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Den biologiska mångfalden är ett rikt arv som vi har ärvt från tidigare generationer, och som vi ska lämna efter oss till kommande generationer. Bortsett från det antropologiska perspektivet är det också viktigt att erkänna det inneboende värdet hos denna biologiska mångfald.

För närvarande riskerar en av fem arter att utrotas. Detta är en skrämmande siffra som uppmanar oss att vidta lämpliga åtgärder för att försvara och skydda den biologiska mångfalden.

Mot bakgrund av detta välkomnar jag denna resolution, som framför allt syftar till att främja ett effektivt och beslutsamt genomförande av det tidigare fastställda målet för 2010 att påtagligt minska förlusten av biologisk mångfald, och som systematiserar de olika vägarna för brådskande åtgärder för skydd av biologisk mångfald och fastställer nya mål för 2020.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) EU måste vara lika offensiva på den internationella arenan när det gäller skyddet av biologisk mångfald som i kampen mot klimatförändringarna. Uppgiften att bevara den biologiska mångfalden ser ut att bli lika svår i Nagoya som i Cancún för att vända den förödande trenden i den globala uppvärmningen. Siffrorna finns där för att påminna oss om utmaningens omfattning: Sedan 1970 har 30 procent av djur- och växtarterna försvunnit. I EU fortsätter förlusten av biologisk mångfald, trots att ett nätverk av skyddade naturområden, Natura 2000, bildades som en följd av den ökande kunskapen, och detta täcker nästan 18 procent av EU:s territorium. Vad ska vi förvänta oss av mötet i Nagoya mellan den 18 och 29 oktober 2010? I bästa fall att EU talar med en röst. EU måste också ha modet att tala om ämnen som kan framkalla vrede, även med värdlandet Japan, som inte ostraffat kan fortsätta att använda ohållbara och särskilt barbariska metoder för val- och delfinjakt. EU måste också ge ett positivt budskap: det bästa sättet att skydda mångfalden av arter är att införliva detta problem horisontellt i den ekonomiska verksamheten, t.ex. handel, turism och transporter.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Även om vår första avsikt var att stödja texten, fick ändringsförslag 1 till punkt 16, som lades fram av EPP-gruppen och ECR-gruppen, slutligen vår grupp att avstå.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Den biologiska mångfalden påverkar allas liv. Men på grund av mänsklig verksamhet ökar förlusten av biologisk mångfald runt om i världen i allt högre takt. Några symtom på detta är massavskogning, krympande fiskbestånd och utrotning av ännu fler arter. Forskarna uppskattar att 15–40 procent av arterna kan vara utrotade vid 2000-talets slut. Vi bör vara medvetna om att förlusten av biologisk mångfald har en negativ effekt på ekosystemens funktion och tjänster, exempelvis försörjning av livsmedel, rening av vatten, gödning av mark, skydd mot översvämningar och produktion av energi. Den biologiska mångfalden hotas av många faktorer, till exempel klimatförändringar, okontrollerad utveckling av förorter och invasiva främmande arter. Jag skulle dock vilja koncentrera mig på en specifik fråga. Jag tänker på jordbruket, som ofta nämns som ett hot mot den biologiska mångfalden. Visst kan vi vara överens om att det industriella jordbruket inte är miljövänligt. Jag tror emellertid att nedläggningen av jordbruksverksamhet utgör ett betydligt större hot mot miljön. På senare tid har vi fått se en upptrappning av denna process. Jordbruksproduktionens allt sämre lönsamhet, som bland annat orsakas av prisfluktuationer, innebär att människor vänder sig bort från jordbruket, och detta gör att stora områden ödeläggs.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Konferensen för parterna i konventionen om biologisk mångfald kommer att äga rum i Japan den 1-29 oktober. Varken på global nivå eller på EU-nivå har målet för 2010 om att hejda förlusten av biologisk mångfald uppnåtts.

Som betonas i parlamentets resolution, om inget görs snabbt för att vända denna utveckling kommer förlusten av biologisk mångfald att bli betydande och okontrollerbar på medellång och lång sikt.

Parlamentet kräver att livsformer inte ska få omfattas av patent och att näringslivets och industrins plundring av genetiska resurser, särskilt i utvecklingsländerna, måste upphöra.

Skyddet av biologisk mångfald är nödvändigt för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

Jag stödde därför resolutionen, inklusive ändringsförslagen från Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.

Om några veckor är det dags för klimatmötet i Cancún, och det är därför hög tid att världssamfundet och framför allt EU, med tanke på vårt åtagande att skydda miljön, tar hänsyn till rapporten ”The Economics of Ecosystems and Biodiversity”(TEEB) och dess rekommendationer vid konferensen i Nagoya.

Det är ytterst angeläget att upprepa att kampen för den biologiska mångfalden, kampen mot klimatförändringarna och kampen mot fattigdom är nära sammanlänkade, liksom svaren för att hantera dessa problem.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Trots att undersökningar har uppskattat de nuvarande ekonomiska kostnaderna för förlust av biologisk mångfald till omkring 50 miljarder euro per år, saknas denna fråga på den internationella politiska dagordningen. Det finns redan utmärkta instrument på EU-nivå, och vi behöver förstärka dessa på ett målinriktat sätt och samordna dem med klimatpolitiska åtgärder för att få maximal nytta av investeringarna. Investeringar i bevarande av biologisk mångfald kommer att ge utdelning.

- Betänkande: Othmar Karas (A7-0251/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Basel II-avtalen reglerar bankernas verksamhet och särskilt den kapitalbas som bankerna måste ha för att garantera sin solvens. I denna resolution förespråkar Europaparlamentet en långsiktig hantering av risker och vinster, samt en del regler som är anpassade till bankernas storlek – så att de viktigaste inte ska känna att de slipper undan – och parlamentet anser att bankerna inte bör låta kunderna betala kostnaderna för anpassning till den nya lagstiftningen. Dessutom är parlamentet bekymrat över att Basel II inte kommer att respekteras på ett enhetligt sätt över hela världen. Parlamentet uppmanar Europeiska kommissionen att vidta åtgärder för ökad harmonisering. Jag anser att dessa rekommendationer går i rätt riktning: att minska risken för en framtida kris och försvara privatpersoner. Därför röstade jag bestämt för denna resolution.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag välkomnar det utmärkta arbete som föredraganden Othmar Karas har gjort för att utarbeta ett ovärderligt initiativbetänkande om reformeringen av Basel II för att stärka banksystemet i ljuset av den finansiella krisen. EU måste spela en större roll i denna fas i förhandlingarna så att vi kan undvika eventuell diskriminering av EU:s ekonomiska system och snedvridning av konkurrensen. Jämfört med USA finansieras det europeiska systemet i huvudsak genom banklån, men de senaste årens ekonomiska kris i EU och den åtföljande bristen på likviditet har lett till en drastisk minskning av lån till små och medelstora företag, vilka utgör ryggraden i vår ekonomi. Jag röstade för detta dokument eftersom jag är övertygad om att EU i förhandlingarna om reformeringen av Basel II måste sträva efter att uppnå lika villkor med Förenta staterna när det gäller redovisningsstandarder, att samma krav ställs på affärsbanker och investeringsbanker, en entydig definition av likviditet samt ökad öppenhet i fråga om kreditvärderingsinstitutens roll. För att klara framtida perioder av stress måste vi hädanefter se till att vi har mer kapital av högre kvalitet samt större likviditet. Samtidigt bör vi vidta kontracykliska åtgärder och skapa ekonomiska överskott.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag håller med om att man måste ta itu med frågan om finansinstitut som är för stora för att gå i konkurs (”too big to fail”), och att kapitalkrav och kontracykliska buffertar därför bör stå i proportion till ett finansinstituts storlek, risknivå och affärsmodell. Jag vill uppmana till en omfattande undersökning av kapitalinstrument före och efter krisen för att bedöma vikten av specifika kapitalinstrument och deras relevans i en krissituation. Den kommande europeiska bankmyndigheten bör spela en ledande roll för utarbetandet och genomförandet av åtgärder i samband med standarder för kapitalkrav och kontracykliska kapitalbuffertar på EU-nivå.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag avstod att rösta om detta betänkande eftersom man inte vill anta några strikta regler, trots att man i betänkandet erkänner problemet i teorin och stöder behovet av att ändra bestämmelserna i Basel II och förstärka tillsynen av det finansiella systemet och bankerna.. I betänkandet underskattas bankernas ansvar för krisen, på grund av deras alltför eftergivna och spekulativa tendenser, särskilt under de senaste åren. Vi behöver en ny uppfattning om det finansiella systemets karaktär och roll om vi ska kunna få en europeisk ekonomisk politik som främjar hållbar tillväxt och i slutändan tillgodoser sociala behov.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstar för huvuddelen av de åtgärder som föreslås i detta betänkande. Kontracykliska regler kräver samordnade kriterier för att säkra att tillsynsmyndigheter på ett omfattande och noggrant sätt kan övervaka finansmarknaderna och marknadsvillkoren. I synnerhet inkluderar detta fullständigt informationsutbyte, synkronisering av tillsynsåtgärder samt övervakning i realtid av exponering och risk, bland annat genom krav på verifieringskedjor för alla transaktioner på finansmarknaden. Utveckling av höga likviditetsstandarder är en central del av krishanteringen. Dock bör de differentieras i tillräckligt hög grad för att kunna beakta särdragen hos bankers affärsmodeller och riskprofiler. Med tanke på detta bör den kommande europeiska bankmyndigheten spela en ledande roll för utarbetandet och genomförandet av åtgärder i samband med standarder för kapitalkrav och kontracykliska kapitalbuffertar på EU-nivå.

  José Manuel Fernandes (PPE) , skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att tillsynen och regleringen av finansmarknaden är nödvändiga för att trygga allmänhetens intressen och den finansiella och ekonomiska stabilitet som krävs för utveckling och framsteg. Dessutom har den kris som vi upplever för närvarande visat att bankkapitalet var otillräckligt ur solvensaspekt. Kapitalkrav och kontracykliska buffertar bör stå i proportion till ett finansinstituts storlek, risknivå och affärsmodell. Samtidigt vill jag betona vår vädjan och varning till Baselkommittén om vikten av nödvändiga anpassningar av regelverket så att den europeiska ekonomin och banksektorn, som kännetecknas av ett starkt ömsesidigt beroende, inte påverkas negativt och utsätts för en konkurrensnackdel på den globala marknaden.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag anser att försöken att förbättra det internationella finansiella systemet, inom Baselkommittén och G20-gruppen samt på EU-nivå, är helt bortkastade.

Överenskommelsen från september om vilken kvantitet och kvalitet på kapital som bankerna är skyldiga att ha välkomnades som ett stort framsteg och en stor seger över en sektor som motsatte sig dessa åtgärder och hotade att strypa tillgången på krediter. Det var tydligen en pyrrhusseger eftersom börskurserna för sektorn steg ytterst marginellt efter avtalet, vilket inte var något gott tecken.

Bankerna måste anpassa sig till de nya bestämmelserna senast 2019, och under tiden kan allt hända. Riskanalys, som vi redan vet är totalt verkningslöst, är fortfarande centralt för detta system. Problemet med likviditet och hävstångsgrader har inte lösts, och inte heller problemet med tillgångar utanför balansräkningen och värdepapperisering. Finansinstitut som inte finansieras från den offentliga sektorn, exempelvis hedgefonder, påverkas inte trots sin farlighet och sitt perversa sätt att arbeta.

Kort sagt har inget lösts, och inget kommer heller att lösas utan att man förändrar systemet i grunden i stället för att försöka lappa ihop det.

  Anne E. Jensen (ALDE), skriftlig. – (DA) Det danska liberala partiets ledamöter har röstat för Othmar Karas betänkande (A7-0251/2010). Betänkandet behandlar ett antal viktiga punkter och innehåller krav på att Basel III ska genomföras på lämpligaste sätt och med respekt för skillnaderna i de finansiella systemen. Det danska liberala partiets ledamöter beklagar dock att mer hänsyn inte har tagits till de danska rekommendationerna om skydd av den danska modellen för hypotekslån. Några av Baselförslagen kan orsaka betydande skador på effektiva modeller för hypotekslån inom EU, inklusive den danska.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Baselkommittén arbetar för att reformera Basel II-regelverket i syfte att stärka banksystemets motståndskraft. Kommitténs förslag syftar till att förbättra kvaliteten på kapitalbasen samt utvidga och stärka kapitalregelverkets omfattning. Baselkommittén tänker också införa en ”hävstångsgrad” (leverage ratio) för att hindra att alltför hög hävstång uppstår i systemet samt andra kompletterande kontracykliska åtgärder såsom kapitalbuffertar, som kan byggas upp under goda tider. Dessutom föreslås globala standarder för likviditetsförvaltning.

Men även om det finns ett starkt internationellt åtagande att revidera Baselregelverket är det viktigt att en sådan revidering håller rätt balans mellan olika affärsmodeller, investmentbanker och traditionella banktjänster, olika rättsliga former och den dominerande finansieringen av företagssektorn genom banklån i Europa.

Vidare måste Europaparlamentet spela en aktiv roll och kraftigt påverka revideringen av reglerna redan under förhandlingsprocessen inom Baselkommittén. Europaparlamentet, som är det demokratiskt valda EU-organ som senare kommer att vara medlagstiftare utifrån kommissionens förslag om direktivet om kapitalkrav (CRD 4-direktivet), bör involveras i förhandlingsprocessen på ett tidigt stadium.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Othmar Karas betänkande på grund av att min kollega så detaljerat har beskrivit de framsteg som har gjorts med direktivet om kapitalkrav, men också de kritiska frågor som tvingar oss att snarast genomföra denna reform. För det första håller jag med om behovet av att garantera att Europaparlamentet får en aktiv och framför allt ”tidig” roll i förhandlingarna, för att garantera ett slags ”demokratisk kontroll” som gör det möjligt att vidta åtgärder som så långt som möjligt motsvarar behoven hos alla företag. Vi måste göra allt vi kan för att skydda slutkonsumenterna av finansiella tjänster, och därför måste den nya överenskommelsen innehålla ett system som inte tvingar bankerna att överföra sina driftskostnader på konsumenterna.

  Arlene McCarthy (S&D), skriftlig. – (EN) Den grundläggande orsaken till den finansiella krisen var att bankerna tog för stora risker och inte hade tillräckligt med kapital för att täcka dessa risker. Dessa bankers tillkortakommanden har orsakat en kris som fortsätter att allvarligt drabba medborgare i hela världen. Medborgarna har betalat två gånger, med kostnaderna för en skattefinansierad räddningsaktion följd av lågkonjunkturens smärtsamma nedskärningar. För att vi ska kunna förhindra en upprepning av en sådan kris krävs en grundläggande översyn av det finansiella regelverket, och detta måste omfatta ett starkare kapitalregelverk för banker. Förslag för att förbättra direktivet om kapitalkrav är därför av central betydelse för att skapa stabila och ansvarsfulla banker. I detta betänkande stöds de mål som har fastställts och de förslag som har lagts fram av G20-gruppen och Baselkommittén, för att se till att bankerna har tillräckligt mycket kapital av god kvalitet och att de har den likviditet och den stabila finansiering som krävs för att klara tuffa marknadsvillkor. Labours parlamentsledamöter röstar för detta betänkande eftersom det stöder reformprocessen, men vi stöder inga krav på att urvattna de förslag som antogs av Baselkommittén. Vi uppmuntrar ytterligare undersökningar av åtgärdernas effekter där så behövs, men i syfte att garantera ett fullständigt och tufft internationellt genomförande enligt tidsplanen.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Denna text lever inte upp till den utmaning som den rådande krisen och dess ekonomiska och sociala konsekvenser utgör. Vi måste så snart som möjligt göra en radikal ändring av banksystemets regler och inte ägna oss åt halvmesyrer för att bevara dem. Enligt Baselavtalet är kapitalkraven löjligt låga, och inget av verktygen för spekulation förbjuds. Jag röstade mot denna täckmantel för spekulation.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den globala finanskrisen som fortsätter att orsaka problem för ekonomin i alla länder har bekräftat att en stark banksektor är av största vikt för att undvika liknande situationer i framtiden. Basel II och översynen av direktivet om kapitalkrav måste bidra till en stark banksektor, med förutsättningar som i framtiden kommer att göra det möjligt för oss att stå emot kriser liknande dem som vi har sett under den senaste tiden.

Syftet med detta betänkande är att förbättra kvaliteten på kapitalbasen samt utvidga och stärka kapitalkraven för risktäckning (såsom motpartsrisk som uppkommer genom derivat, repoavtal, etc.) Syftet är också att införa en ”hävstångsgrad” (leverage ratio) för att hindra att alltför hög hävstångseffekt uppstår i systemet samt andra kompletterande kontracykliska åtgärder såsom kapitalbuffertar, som kan byggas upp under goda tider. Sist men inte minst föreslås globala standarder för likviditetsförvaltning. Det är förklaringen till varför jag röstade som jag gjorde.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att

– finansinstitut som är för stora för att gå i konkurs (”too big to fail”) ska kunna dra nytta av kontracykliskt kapital som står i proportion till storleken och nivån på affärsrisken,

– Baselkommittén och kommissionen bör tydliggöra behandlingen av avtal om ömsesidigt finansiellt korsvist ägande,

– det bör göras en omfattande undersökning av kapitalinstrument före och efter krisen för att bedöma vikten av specifika kapitalinstrument och deras relevans i en krissituation,

– höga likviditetsstandarder är en central del av krishanteringen,

– det är nödvändigt att fastställa kriterier för likvida tillgångar av hög kvalitet,

– kommissionen bör inkludera alla statsskulder i euroområdet i kategorin likvida tillgångar av hög kvalitet oavsett deras specifika rating,

– den kommande europeiska bankmyndigheten bör spela en ledande roll för utarbetandet och genomförandet av åtgärder i samband med standarder för kapitalkrav och kontracykliska kapitalbuffertar,

– kontracykliska regler kräver samordnade kriterier för att säkra att tillsynsmyndigheter på ett omfattande och noggrant sätt kan övervaka finansmarknaderna och marknadsvillkoren.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I betänkandet anges parlamentets ståndpunkt om den kommande översyn av internationella standarder och riktlinjer för kapital- och likviditetskrav för banksystemet som håller på att antas av Baselkommittén (det internationella forum som har inrättats av centralbanker och tillsynsmyndigheter för banksektorn) samt G20-gruppens åtaganden i denna fråga. Dessa standarder är tänkta att införlivas i och anpassas till EU:s regelverk genom en översyn av kapitalkravsdirektivet. Ett lagförslag från kommissionen är planerat till första kvartalet 2011.

  Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Jag vill bekräfta mitt stöd för detta betänkande. Som kommissionen vet har parlamentet alltid ansett att förfarandet för godkännande av Basel II inte återspeglar den parlamentariska processen på ett tillfredsställande sätt. Med så mycket på spel mellan de stora ekonomiska nationerna kräver en omprövning av frågor som kapitalbaser och hävstångseffekter en starkare tillsyn av parlamentet. Detta betänkande har bidragit till att rätta till obalansen i Europaparlamentets institutionella deltagande, och kommissionen måste erkänna detta.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. – (DA) Jag stöder helt att man i betänkandet erkänner att det finns realkreditobligationer och andra typer av värdepapper som i själva verket är lika likvida och säkra som statsobligationer. Därför stöder jag också fullt ut det indirekta stöd till den danska modellen för hypotekslån som uttrycks i betänkandet, även om jag tycker att Danmark borde ha nämnts tydligare i texten. Anledningen till att jag avstod från att rösta är att betänkandet av hänsyn till EU:s konkurrenskraft inte innehåller några krav på att införa strängare finansiell tillsyn än i resten av västvärlden, t.ex. Förenta staterna.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Antagandet av EU:s åtgärdspaket för finansiell tillsyn i september omfattade framför allt inrättandet av olika organ och mekanismer för mikroprudentiell tillsyn på bankområdet, i samarbete med nätverket av nationella tillsynsmyndigheter. I initiativbetänkandet som vi röstade om i dag betonas ett ämne som jag tror faller inom denna nya struktur på ett eller annat sätt och som jag anser är avgörande för alla ekonomier. Hur man definierar kvantitet och kvalitet hos kapitalbasen är förvisso en mycket känslig fråga som måste analyseras utifrån dess effekter – framför allt på EU:s ekonomiska återhämtning – och dess allmänna sammanhang. Eftersom våra verksamheter huvudsakligen finansieras via banksektorn, som är en av hörnstenarna i ekonomin, är det enligt min uppfattning ytterst viktigt att bankerna hanterar sina risker och vinster inom ett långsiktigt tillsynsperspektiv. Dessutom menar jag att dessa frågor bör diskuteras aktivt och inom ramen för det transatlantiska samarbetet. Jag röstade för detta betänkande eftersom jag håller med om innehållet i sin helhet, och jag ser det som ännu ett steg mot att upprätta nya mekanismer för planering, samordning och tillsyn på de ekonomiska, finansiella och sociala områdena inom EU.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Den nuvarande finansiella krisen har visat vilka risker som många banker har tagit utan att ha tillräckligt med kapital som täckning. Denna ansvarslöshet fortsätter att medföra kostnader för EU-medborgarna, både i och med försöken att rädda bankerna och nedskärningarna under den efterföljande lågkonjunkturen. En översyn av det finansiella regelverket måste innehålla förslag för att förbättra direktivet om kapitalkrav och är därför central för att skapa stabila och ansvarsfulla banker. I detta betänkande stöds de mål som har fastställts och de förslag som har lagts fram av G20-gruppen och Baselkommittén, för att se till att bankerna har tillräckligt mycket kapital av god kvalitet och att de har den likviditet och den stabila finansiering som krävs för att klara tuffa marknadsvillkor. Jag röstade för detta betänkande, eftersom det understöder reformprocessen, men jag kommer inte att stödja några uppmaningar om att försvaga de förslag som antogs av Basel. Jag skulle också föreslå att åtgärdernas effekter studeras närmare där så är lämpligt, men i syfte att garantera ett fullständigt och kraftfullt internationellt genomförande inom rimlig tid.

- Betänkande: Véronique De Keyser (A7-0245/2010)

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Hittills har det internationella samfundet inte intagit en likgiltig attityd, utan har i stället genomfört många solidariska åtgärder för att stödja folken i Afrika. Dock är utvecklingsnivån i denna sektor fortfarande långt under den i väst. Om vi betänker att den förväntade livslängden för en afrikan kan vara så mycket som 30 eller 40 år kortare än för en europé, kan vi säga att detta ännu i dag är ett stort problem. Kolleger, jag stöder de lösningar som föreslås i Véronique De Keysers betänkande och jag vill påpeka att den verkliga lösningen på Afrikas problem lika mycket handlar om att lägga en grund för hälso- och sjukvårdssystemet som att ge snabb hjälp. För att parafrasera ett känt talesätt tror jag på följande: ”Om du ger patienten medicin har du hjälpt honom för en dag. Om du ger honom grunden till ett hälso- och sjukvårdssystem har du hjälpt både honom och hans barn för livet.” Det är av just den anledningen som jag stöder en balanserad politik för beviljandet av medel.

  John Attard-Montalto, Louis Grech and Edward Scicluna (S&D), skriftlig. − (EN) Den maltesiska Labourdelegationen röstade för betänkandet om sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård, som främjar grundläggande frågor och prioriteringar för att nå millenniemålen och halvera den extrema fattigdomen till 2015. Vi fördömer också det faktum att kvinnor i vissa områden fortfarande utsätts för könsstympning, våld och våldtäkt. Vi är också helt överens i frågor som behandlas i detta betänkande, särskilt de mest akuta hälsoproblemen i Afrika söder om Sahara och den allmänna frågan om hur man kan förbättra socialförsäkringssystemen och bestämmelserna för sjukvården. Min delegation instämmer dock inte vad gäller främjandet av aborter i punkt 6 i betänkandet.

  David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) I detta betänkande tar man itu med ett antal frågor. Punkt 6 som handlar om abort är dock mycket oroväckande. Jag är emot abort och kan inte stödja en text som innebär att man främjar dessa metoder. Därför beslutade jag mig för att rösta emot betänkandet i dess ändrade lydelse.

  Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE), skriftlig. − Moderaterna har i dag den 7 oktober 2010 röstat mot betänkandet om sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård, A7-0245/2010. Vi vill dock framhålla att vi anser att rapporten behandlar ett ytterligt angeläget ämne – tillgång till sjukvård är en grundförutsättning för utveckling. Hundratusentals barn söder om Sahara dör varje år av sjukdomar som inte är dödliga för den som har tillgång till basal vård. Den här rapporten har enligt vår mening dock inte svaret på hur detta ska göras. Det är ett faktum att det civila samhället har spelat, och fortfarande i många länder spelar en mycket stor roll som vårdgivare. Att kategoriskt döma ut de insatser som görs av privata vårdgivare och ickestatliga organisationer är inte rätt väg att gå för den som har de fattigas väl för ögonen. Vi vill samtidigt betona att vi självklart stödjer de skrivningar som finns i rapporten om kvinnors reproduktiva hälsa och fördömandet av könsstympning och de förfärliga våldshandlingar som kvinnor fortfarande utsätts för.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Som jag ser det är den största fördelen med resolutionen om sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård att den angriper frågan med utgångspunkt i särdragen i den berörda regionen. Det finns ett reellt problem med att införa en modell för att organisera de sociala trygghetssystemen, specifik för den västerländska civilisationen, i ett helt annat sammanhang. Många projekt avsedda för utvecklingsländerna har misslyckats på grund av att man haft ett absolutistiskt, västcentrerat tillvägagångssätt, från Europa eller från USA. Detta har lett till slöseri med resurser och ytterligare problem för de berörda länderna. Den särskilda situationen i detta område gör det än mer uppenbart att vi inte kan behandla hälsa som en handelsvara. Följaktligen måste man identifiera vårdformer som kan tillhandahållas på icke vinstdrivande basis, med solidaritet och demokrati som grundläggande värden. De framsteg som gjorts under en längre tid, bland annat med bidrag från EU:s medlemsstater, kan omintetgöras om man antar ett förhastat tillvägagångssätt grundat på kommersiella överväganden. Jag anser att resolutionen behandlar frågan på ett rättvist, sammanhängande sätt, och därför röstade jag för den.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder detta betänkande där man mot bakgrund av EU:s åtaganden för att uppnå millennieutvecklingsmålen och halvera den extrema fattigdomen till år 2015 försöker ta itu med de mest akuta hälsoproblemen i Afrika söder om Sahara och frågan om vilka system som kan införas i detta syfte.

I betänkandet undersöker man hur allmänna, tillgängliga och ekonomiskt överkomliga hälso- och sjukvårdssystem kan införas och hur vi kan dela med oss av de bästa metoderna enligt europeisk erfarenhet. Man granskar särskilt de sjukkassor som redan har inrättats och visat sig fungera effektivt i flera afrikanska stater.

Målet med sjukkassorna är inte att ta över statens ansvar, utan de utgör ett alternativ för att övervinna hindren för tillgång till sjukvård och möjliggöra en bättre tillgång till kvalitativ vård för alla medborgare, oavsett inkomst. Tack vare sjukkassorna har försäkringsbranschen kunnat anpassas till de socioekonomiska villkoren för befolkningarna inom den informella ekonomin, som är utestängda från de formella systemen och de kommersiella försäkringarna, och de är därför en lämplig lösning för att uppnå målet om en allmän sjukförsäkring i låg- och medelinkomstländer.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Afrika är utmattat av krisens följdverkningar, naturkatastrofer, extrem fattigdom, krig och epidemier, och det är därför angeläget att vi hjälper till med att införa en hållbar hälso- och sjukvårdspolitik. Därför stödde jag detta betänkande, där man beskriver hälso- och sjukvårdssystem som finansieras på olika sätt, det vill säga genom statliga medel, internationella solidaritetsinsatser och den enskilda människans deltagande. För att uppnå detta måste de europeiska länderna hålla sitt löfte om att anslå minst 0,7 procent av sin BNP till samarbete under 2010. EU måste stödja de många befintliga ömsesidiga försäkringsinitiativ som syftar till att främja tillgången till hälso- och sjukvård. Medlemsstaterna uppmanas att tillhandahålla sin expertis och mer tekniskt och finansiellt stöd till utvecklingsländernas regeringar för att genomföra och bygga ut socialförsäkringssystemen. Slutligen har Europeiska investeringsbanken också en roll att spela genom att ge kreditgarantier, medfinansiera investeringar i kliniker och stå för en del av ersättningen till hälso- och sjukvårdspersonal. Det är endast genom dessa gemensamma insatser som Afrika kommer att kunna dra nytta av ett hållbart hälso- och sjukvårdssystem som är tillgängligt för alla.

  Harlem Désir (S&D), skriftlig. – (FR) Att förstärka hälso- och sjukvårdssystemen i Afrika söder om Sahara är en mycket viktig del av utvecklingspolitiken. Om man kompenserar för brister i vården kommer det också att få effekter för folkhälsan i hela världen, genom bättre utbildning för medicinsk personal, lämpliga förebyggande kampanjer och minskade behandlingskostnader. Detta kommer att bidra till en minskning av allvarliga epidemier såsom hiv, tuberkulos och dysenteri. Det är inte acceptabelt om privata företag på grund av vinstintressen hindrar tillgången till vård, och det är ännu mer oacceptabelt om konservativa religiösa rörelser säger nej till en politik för sexuell och reproduktiv hälsa och ifrågasätter rätten till abort, och i och med det riskerar miljontals kvinnors hälsa. För att förbättra hälso- och sjukvårdssystemen i Afrika söder om Sahara och i hela världen är det viktigt att Europeiska unionen är mer i samklang med resten av världssamfundet. Framför allt har den en roll att spela när det gäller att uppmuntra tillkomsten av icke vinstdrivande och solidariska ömsesidiga försäkringssystem som kan främja tillgången till högkvalitativ hälso- och sjukvård. Därför stöder jag antagandet av Véronique De Keysers betänkande.

  Lena Ek, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Det är angeläget att befolkningen i länder på den afrikanska kontinenten får möjlighet att utnyttja sjukvård. Det är därför bra att det förs en diskussion om sjukförsäkringssystem och om hur sjukvården kan organiseras i låginkomstländer.

Tyvärr skulle tonläget och inriktningen i betänkandet kunna ha varit mycket bättre. Det är till exempel beklagligt att det fortfarande finns kvar föreställningar i Europa som gör att formuleringar som ”vissa befolkningar lever under sådana sociala och humanitära förhållanden att de inte alltid förstår innebörden i välfärdsbegreppet” fortfarande kan skrivas.

Vi anser också att betänkandet i vissa avseenden har en förlegad inställning till privata sjukförsäkringar och fristående utförare av sjukvård. I vissa delar av Afrika är det i dag absolut nödvändigt att dessa får fortsätta att verka för att det över huvud taget ska finnas någon sjukvård att tillgå.

Trots dessa brister i betänkandet anser vi att syftet är gott och att det finns en hel del bra initiativ som läggs fram. Vi vill också stödja de progressiva krafter som arbetar för rätten till kvinnors reproduktiva hälsa inom biståndsorganisationerna. Vi valde därför att rösta för betänkandet.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård, eftersom det bekräftar att det internationella samfundet måste uppfylla sina åtaganden till förmån för millennieutvecklingsmålen och att Europeiska unionen måste fullfölja sina åtaganden om att förbättra den hjälp som unionen erbjuder hälso- och sjukvården i Afrika söder om Sahara. Jag måste betona betydelsen av att stödja utvecklingen av hållbara ömsesidiga modeller, som bör grundas på solidaritet – mellan nord och syd och bland de olika staterna – men som på lång sikt bör inriktas på att bli självständiga och självfinansierade.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Afrika söder om Sahara fortsätter att vara den region som har lägst förväntad livslängd vid födseln (av de 20 länder som har lägst förväntad livslängd finns 19 i Afrika) och den högsta dödligheten och mödra- och barnadödligheten. Det är också den region som har den högsta förekomsten av dödsfall till följd av hiv-smitta, med en prevalens i den vuxna befolkningen på över 15 procent i flera länder. Dessa fakta lämnar ingen oberörd och får oss att inse det akuta behovet av humanitärt stöd till dessa länder, riktat på rätt sätt till hälso- och sjukvården och till grundläggande vård i mycket fattiga områden. I detta har EU och de enskilda medlemsstaterna en roll att spela, inte för att den här situationen med extremt stora behov skulle bero på den afrikanska kontinentens koloniala förflutna, som det står i betänkandet, utan på grund av att vi européer hör samman med Afrika genom särskilda vänskapsband och solidaritet som inte får glömmas bort.

  José Manuel Fernandes (PPE) , skriftlig. – (PT) De afrikanska folkens allvarliga problem och extremt stora behov på hälsoområdet är obestridliga, liksom betydelsen av ett effektivt ingripande från den utvecklade världen för att garantera bättre levnadsvillkor på en kontinent märkt av många plågor, från naturkatastrofer till krig, konflikter och förtryckande diktaturer. Det är dock oacceptabelt att använda denna angelägna fråga i syfte att tvinga fram införandet av grundläggande och icke förhandlingsbara mänskliga värden, såsom rätten till liv. Införandet av nya, splittrande begrepp kommer inte att bidra till att lösa det underutvecklade Afrikas problem. Därför röstade jag emot.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet innehåller aspekter som vi tycker är viktiga, såsom övertygelsen om att hälsa inte är någon handelsvara och att man uttrycker oro för ”att hälso- och sjukvården i ökad utsträckning kommersialiseras”. Vi välkomnar försvaret av kvinnors rätt att utan begränsningar själv kontrollera de aspekter som rör den egna reproduktiva hälsan, inklusive fortplantning, preventivmedel, abort och sexuellt överförbara sjukdomar. Lika viktigt är att man belyser problemet med bristen på kvalificerad vårdpersonal i många afrikanska länder. I stället för att arbeta för att dessa resurser ska finnas kvar i ursprungsländerna har flera europeiska länder bidragit till att öka kompetensflykten genom att locka i väg många yrkesverksamma. Betänkandet kunde och borde ha gått längre på en punkt, nämligen i fråga om det man kallar ”yttre faktorer”, som ”kraftigt kan inskränka handlingsutrymmet för de stater som månar om att säkerställa en god förvaltning” och som även kan ”inverka skadligt på befolkningens hälsa”. Vi kan definitivt inte bortse från strukturanpassningsprogrammen, utlandsskulden eller de nedskärningar och privatiseringar som gjorts i syfte att uppnå lönsamhet, bland annat inom vårdsektorn, där det redan finns enorma brister. Inte heller kan vi bortse från hur EU till varje pris försöker införa ekonomiska partnerskapsavtal, vilket kommer att försvaga dessa länders ekonomier ännu mer.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Informationsutbyte är viktigt oavsett vilket politikområde det gäller. Inom sjukvården är det emellertid av avgörande betydelse att utbyta information mellan länder och regioner, och på detta sätt kommer det att bli lättare att undersöka vilka delar som är allmänna, tillgängliga och ekonomiskt överkomliga i andra regioner än den de först var avsedda för. Med detta i åtanke välkomnar jag betänkandet eftersom det visar fram de bästa metoderna enligt europeisk erfarenhet och vi kan se hur de skulle kunna tillämpas i Afrika söder om Sahara.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stödde betänkandet om sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård eftersom jag anser att det är mycket viktigt att försvara rätten till hälsa som en grundläggande mänsklig rättighet. Tyvärr är det ett känt faktum att medellivslängden för en afrikan är minst 30 år kortare än för en europé, och enbart denna skillnad sätter verkligen modellen med solidaritet mellan nord och syd på prov. Det är också välkänt att majoriteten av befolkningen i länderna söder om Sahara, särskilt de som bor på landsbygden, inte har råd med kostnaderna för läkemedel. I det betänkande vi har röstat om i parlamentet i dag uttrycks en preferens för hållbara hälso- och sjukvårdssystem som finansieras antingen av offentliga medel eller genom internationell solidaritet. Faktum är att EU i detta sammanhang kan spela en viktig roll genom att vidta lämpliga åtgärder för att lägga grunden för ett öppet finansieringssystem på grundval av hälsoindikatorer som baseras på befolkningens verkliga behov. Dessutom anser jag det nödvändigt att gå vidare med genomförandet av program för att informera befolkningen om förebyggande och tidig diagnos av sjukdomar, och till sist vill jag understryka den primära roll som myndigheterna på fältet måste spela här.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är ytterst angeläget att vi fortsätter att samla våra insatser, så att de investeringar som gjorts av EU till förmån för hälso- och sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara genomförs effektivt för att uppnå en varaktig minskning av den stora obalans som i dag råder mellan denna och andra kontinenter, särskilt när det gäller barnafödande, medellivslängd och förekomst av hiv.

Det är dock viktigt att utfärda en varning till de styrande i dessa länder så att de använder tillgängliga medel för avsett ändamål, och att se till att de inte omdirigeras till andra typer av verksamheter, eftersom vanstyre i vissa länder ofta leder till att problemen inom hälso- och sjukvårdssystemen förvärras. Jag vill också påpeka att födelsetalen bör upprätthållas och främjas i dessa länder, och att frivilliga aborter inte bör vara lätt. Även om vi givetvis ska respektera kvinnors rättigheter bör bruket att avbryta graviditeter inte vara den faktor som påverkar födelsetalen mest. Det är förklaringen till varför jag röstade som jag gjorde.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder betänkandet om sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård. Hälsa är inte någon handelsvara. Efter 2010 års rapport om millennieutvecklingsmålen, och med fem år kvar innan tidsfristen löper ut, har vi alla ett ansvar för att stödja våra partnerländer i genomförandet av deras nationella hälso- och sjukvårdspolitik. Vårdutgifterna är inte en kostnad utan en viktig investering för en hållbar socioekonomisk utveckling i dessa länder.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Hur kan vi acceptera att det kan skilja 30 eller 40 år mellan medellivslängden för en afrikan och den för en europé? Det finns många faktorer, såsom dåligt styre, naturkatastrofer och extrem fattigdom, som bidrar till att skapa en oroande situation; en situation där hälsoindikatorerna i Afrika är bland de mest oroväckande i världen. Som framgår i betänkandet är det enligt Världsbanken föga troligt att utvecklingsländerna inom den närmaste tiden kan finansiera sina egna nationella hälso- och sjukvårdssystem med skatteintäkter. I detta sammanhang skulle system utan vinstintressen som finansieras på olika sätt, det vill säga genom statliga medel, internationella solidaritetsinsatser och den enskilda människans deltagande, kunna vara den bästa lösningen på det enorma hälso- och sjukvårdsproblemet i Afrika söder om Sahara. Visserligen har några afrikanska länder redan påbörjat några lovande initiativ med hjälp av det internationella samfundet. EU har dock en särskild roll att spela vid upprättandet av en solidarisk hälso- och sjukvårdsstruktur, genom att ge vägledning och finansiera grundläggande hälso- och sjukvård samt tillgång till läkemedel. Unionen måste också stödja program för att informera befolkningen om förebyggande och tidig diagnos av sjukdomar.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Betänkandet behandlar avsaknaden av sjukförsäkringar i Afrika söder om Sahara, något som hindrar en majoritet av befolkningen från att få tillgång till hälso- och sjukvård. De som har tillgång till vård är de som har råd. Den stora majoriteten av befolkningen i Afrika söder om Sahara, särskilt på landsbygden, har ingen möjlighet att betala för hälso- och sjukvård eller läkemedel, inte ens generiska läkemedel, även om icke-statliga organisationer och olika statliga program erbjuder vård. Det viktigaste budskapet i betänkandet är alltså att man bör införa solidariska sjukförsäkringssystem, så att befolkningen får tillgång till hälso- och sjukvård. I betänkandet uppmanas kommissionen i detta avseende att stödja och uppmuntra ett sjukförsäkringssystem genom att föra samman de offentliga myndigheterna och samtliga aktörer och givare.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Närmare tio miljoner barn under fem års ålder dör varje år, och av dessa är fyra miljoner nyfödda spädbarn, högst en månad gamla. Spädbarnsdödligheten är nästan uteslutande koncentrerad till fattiga länder, främst i Afrika söder om Sahara. Ännu i dag dör en kvinna i världen varje minut på grund av komplikationer i samband med graviditet eller förlossning. De vanligaste orsakerna är blödningar, infektioner och hypertensiva kriser (tillstånd med högt blodtryck). Statistik från Världshälsoorganisationen visar att risken att dö till följd av graviditet är 36 gånger högre för en kvinna i ett utvecklingsland än för en kvinna som lever i ett i-land. Under de senaste åren har antalet dödsfall minskat med 34 procent, men denna siffra är mindre än hälften av vad som krävs för att millennieutvecklingsmål 5 ska uppnås. Större uppmärksamhet måste ägnas åt att hjälpa de mer utsatta, nämligen kvinnor som lever på landsbygden och de fattigaste familjerna, etniska minoriteter och ursprungsbefolkningar, samt människor som lever i konfliktdrabbade områden, och det måste investeras mer i hälso- och sjukvårdssystem så att en bättre vårdkvalitet äntligen kan bli tillgänglig för alla.

  Alf Svensson (PPE), skriftlig. − Vid dagens omröstning i Europaparlamentet om initiativbetänkandet om sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård, röstade jag emot. Rapporten behandlar ett ytterligt angeläget ämne – tillgång till sjukvård är förstås en grundförutsättning för utveckling. Hundratusentals barn söder om Sahara dör varje år av sjukdomar som inte är dödliga för den som har tillgång till basal vård. Det är en skam för oss i den utvecklade världen. Riktat bistånd för att tillgängliggöra sjukvården är nödvändigt. Det här betänkandet har enligt min mening dock inte acceptabla svar på hur detta ska göras. Det är ett faktum att det civila samhället, inte minst de trosbaserade organisationerna, historiskt har spelat, och fortfarande i många länder söder om Sahara spelar en mycket stor roll som vårdgivare. Att, som görs i detta betänkande, kategoriskt döma ut de insatser som görs av privata vårdgivare och icke-statliga organisationer, är definitivt inte rätt väg att gå för den som verkligen har de fattigas väl för ögonen. Därför röstade jag emot betänkandet.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Genom resolutionen om sjukvårdssystem i Afrika söder om Sahara och global hälso- och sjukvård har Europaparlamentet erinrat om att kvinnor har ”rätt att utan begränsningar själv kontrollera de aspekter som rör den egna reproduktiva hälsan, oavsett om det gäller fortplantning, preventivmedel, abort eller sexuellt överförbara sjukdomar”. Jag beklagar dock att detta förslag antogs med knapp majoritet – 313 mot 229. Det handlar om en grundläggande rättighet som tusentals kvinnor har kämpat för och fortfarande kämpar för i Europa och över hela världen, ofta med fara för sina liv. Även om jag starkt beklagar den ståndpunkt som en minoritet av mina kolleger intagit är jag mycket nöjd med dagens omröstning.

- Förslag till resolution: EU:s sammanhållningspolitik och regionalpolitik efter 2013 (B7-0539/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Mina kolleger och jag anser att vi måste dra nytta av framgångarna med EU:s regionalpolitik. Det betyder att den måste genomgå en evolution, inte en revolution. Den måste förbli en stark politik med adekvata ekonomiska resurser, och ett redskap som verkligen främjar den ekonomiska utvecklingen i alla våra regioner. Vi vill ha förenklade bestämmelser, inte bara i ord utan också i handling. Vi är övertygade om att de yttersta randområdena och deras städer bör ägnas särskild uppmärksamhet. Efter att ha arbetat med denna resolution både i arbetsgruppsfasen och i parlamentets utskott för regional utveckling har jag säkrat betydande framsteg på två fronter: att större hänsyn ska tas till behoven hos potentiella mottagare och att begreppet BNP inte ska betraktas som heligt i onödan. Jag menar att BNP bör förbli det viktigaste kriteriet för tilldelning av medel men att vi också bör ta in andra kriterier i bedömningen. Jag är nöjd med den kompromiss som arbetats fram, så jag röstade för denna text. Genom att anta denna resolution med en mycket stor majoritet har vi gått samman och skickat ett mycket tydligt budskap till Europeiska kommissionen och de europeiska ministrarna.

  Jean-Pierre Audy (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om EU:s sammanhållningspolitik och regionalpolitik efter 2013. I denna text hävdas några centrala ståndpunkter såsom behovet av att efter 2013 bibehålla en sammanhållningspolitik, som är en nödvändig förutsättning för medlemsstaternas union. Jag anser att vi måste vara mycket försiktiga när det gäller att begära att politiken för landsbygdsutveckling enligt den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare ska samordnas med målen för utvecklingen i riktning mot sammanhållning och skötas på regional nivå så att den verkligen anpassas efter behoven. Det är fullt möjligt att uppnå regional anpassning genom avtalsskrivning utan ett obligatoriskt instrument. Jag håller helt med om att sammanhållningspolitiken inte bör åternationaliseras. Sammanhållningspolitiken ska vara varken nationell eller regional. Den ska vara europeisk. Vi bör gå vidare från en sammanhållningspolitik som grundar sig på en återförening av Europa till en sammanhållningspolitik grundad på europeisk planering och utveckling. Att göra unionen till den ekonomiskt och socialt mest konkurrenskraftiga regionen i världen, och den miljömässigt mest hållbara: den ambitionen för ett resultatinriktat EU förväntar sig medborgarna.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) EU:s sammanhållningspolitik syftar till att minska skillnaderna i utveckling mellan Europas regioner och att uppnå ekonomisk och social sammanhållning, vilket är mycket viktigt för landsbygdens gemenskap och utveckling. Jag röstade för denna resolution och det är mycket viktigt att EU fortsätter att stödja en hållbar tillväxt på landsbygden och i avlägsna områden. Irland har mottagit ca 10 miljarder euro sedan 1973 genom den regionala utvecklingsfonden och sammanhållningskommittén. Jag stöder det som står i resolutionen om att noga tänka igenom betydelsen av regional utveckling och ta hänsyn till det i EU:s budget, och att främja en stark europeisk regionalpolitik med rimlig finansiering för att uppnå social, ekonomisk och territoriell sammanhållning. Sammanhållningspolitiken från och med 2013 måste svara mot behoven i de europeiska regionerna för att EU ska få hjälp att växa och frodas. Det måste vara en förenklad och öppen politik. Det måste finnas samverkansvinster med den regionala utvecklingspolitiken och en samordnad strategi som förvaltas på regional nivå, så att särskilda politiska mål uppnås och pengar fördelas rättvist.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde denna resolution. Sammanhållningspolitiken är en särskilt viktig del av EU:s politik, som syftar till att minska skillnaderna i utveckling mellan Europas regioner och garantera ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. En effektivt genomförd regionalpolitik har ett stort mervärde för hela EU och dess ekonomiska tillväxt. Europaparlamentet har ofta uttryckt ståndpunkten att sammanhållningspolitiken utvecklas mot bakgrund av de globala utmaningarna, som har varierande effekter på EU:s regioner. Det är därför nödvändigt att i grunden förbättra den övergripande samordningen av sammanhållningspolitiken på EU-nivå. I verkligheten utgör komplexiteten och strängheten hos sammanhållningspolitikens krav och regler ett av de största hindren för att potentialen hos dessa instrument ska kunna tillvaratas fullt ut. För att garantera måluppfyllelse när man genomför sammanhållningspolitiken måste det finnas tillräcklig flexibilitet, så att den anpassas till särdragen i enskilda regioner så att de kan övervinna sina särskilda ekonomiska och sociala svårigheter.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Sammanhållningspolitiken är det mest effektiva instrumentet vi har att tillgå för att tillämpa EU-politik på regional nivå. Resolutionsförslaget som antogs i dag innehåller viktiga aspekter med nära anknytning till EU 2020-strategins mål. Budgetramen för 2014–2021 måste stödja en långtgående sammanhållningspolitik i form av tilldelade medel. Dessutom måste konvergensmålet, med tanke på den ekonomiska krisens effekter på de mindre utvecklade regionerna, få en fortsatt dominerande betydelse också i framtiden. När det gäller Rumänien möjliggör genomförandet av denna politik att verklig konvergens upprättas med övriga EU-länder, särskilt i och med att alla de åtta utvecklingsregionerna i mitt land kan dra nytta av strukturfonderna. Om man hade dragit till sig dessa medel och använt dem på ett optimalt sätt hade man kunnat se en ökning av BNP med 15 procent under de kommande fem åren. Till följd av den låga administrativa kapaciteten hos ministeriernas administrativa avdelningar förblir dock utnyttjandegraden en av de lägsta i EU. Därför tycker jag att det vore lämpligt att organisera om de befintliga administrativa strukturerna på ministernivå och tillämpa stränga kompetenskriterier när man väljer ut personal. Jag anser vidare att makroregionala strategier såsom Donaustrategin måste prioriteras inom ramen för denna politik också i fortsättningen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution eftersom EU nu måste börja planera hur man ska finansiera och samordna EU:s sammanhållningspolitik och regionalpolitik efter 2013. Jag håller med Europaparlamentet om att vi nu måste planera och fördela EU-pengar som öronmärks för strukturfonderna så att tillräckligt med pengar avsätts under den nya långsiktiga budgetperioden för att garantera en harmonisk utveckling av alla EU-regioner. Europa är enat, så det är mycket viktigt att uppnå sammanhållningspolitikens mål – att minska skillnaderna i utveckling mellan Europas regioner och garantera ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Jag delar parlamentets åsikt att sammanhållningspolitiken bör bli mer resultatinriktad och att vi bör sträva efter att den blir ännu effektivare och mer användbar, eftersom den här politiken först då kommer att bli mer praktisk och till fördel för konsumenterna. För att uppnå detta måste vi i grunden förbättra de administrativa förfarandena, öka ekonomistyrningen, samordna och förenkla de nationella och regionala förfarandena och göra dem mer flexibla. För att uppnå målen i Europa 2020-strategin måste vi genomföra sammanhållnings- och regionalpolitiken och se till att denna politik är oberoende och att den omfattar alla Europas regioner.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Det är viktigt att öka EU:s budget, men det är också viktigt att förbättra flexibiliteten och förenklingen av reglerna för användning för att budgeten ska kunna genomföras på ett bättre sätt. EU bör ha politiska prioriteringar som bidrar till den ekonomiska tillväxten och skapandet av fler och bättre arbetstillfällen, tillsammans med politik som bidrar till konkurrenskraften, t.ex. vetenskaplig forskning och innovation.

Jag vill uppmana till att sammanhållningspolitiken under perioden efter 2013 utformas så att den erbjuder ett enkelt och rättvist övergångssystem som medger insyn och tar hänsyn både till tidigare erfarenheter och till de senaste trenderna i de berörda regionernas sociala och ekonomiska situation och hjälper dem på vägen mot tillväxt och utveckling. EU:s budget bör utarbetas i direkt anknytning till den europeiska politiska dagordningen. Till exempel står energi på dagordningen hos alla de europeiska ledarna, och ändå investerar vi i dag fyra gånger mindre i forskningen än vad vi gjorde på 1980-talet. Jag anser att EU:s 2020-strategi är en bra utgångspunkt och en bra grund för arbetet.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att Europeiska socialfonden bör fortsätta att lyda under förordningarna om allmänna bestämmelser för sammanhållningspolitikens medel. Jag menar dock att den måste få arbeta enligt sina egna bestämmelser.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Sedan den grundades har Europeiska unionen främjat fred och välfärd, ett område med frihet och säkerhet samt en gemensam marknad som centrala värderingar, och den har främjat social, ekonomisk och territoriell sammanhållning genom hållbar utveckling. Dessa värderingar, som vi är stolta över, bör i dag fortsätta att vägleda den europeiska integrationsprocessen i framtiden, givetvis tillsammans med politiken för regional utveckling. Det är inte långt kvar till 2013.

Allas insatser är därför viktiga för att uppnå detta mål, eftersom dagens situation i Europa är mycket komplex och genomgår stora förändringar efter antagandet av Lissabonfördraget. Det negativa globala klimatet har också lett till en ny inriktning för EU:s prioriteringar, för att klara av särskilda eller ekonomiska problem som måste lösas men som inte får avleda uppmärksamheten från de principer som ligger till grund för EU:s regionalpolitik. Utformingen av sammanhållningspolitiken efter 2013 bör tydligt spegla att sammanhållningspolitik inte handlar om att omfördela ekonomiska resurser mellan medlemsstater och regioner. Snarare är det, eller borde vara, en politik vars mål är EU:s sociala, ekonomiska och territoriella utveckling.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom att anta resolutionen om EU:s sammanhållningspolitik och regionalpolitik efter 2013 har Europaparlamentet just gett sitt stöd till de önskemål som framförts av regionerna som just nu samlas i Bryssel under Open Days (den europeiska veckan för regioner och städer). Parlamentet vill ge en stark politisk signal innan den femte sammanhållningsrapporten publiceras, enligt planen i november, där huvudmålen för EU:s regionalpolitik efter 2013 kommer att fastställas. Den sociala kris vi just nu upplever ger den regionala utvecklingspolitiken en särskild dimension. Om regionerna ska kunna fortsätta hantera den här perioden av ekonomisk omstrukturering behöver de en ordentlig budget. Om EU 2020-strategin ska kunna bli framgångsrik måste regionerna också bli mer delaktiga, och Europeiska kommissionen måste fortsätta förenkla förfarandena för tilldelning av medel. Slutligen måste sammanhållningspolitiken också föras ut på ett bättre sätt så att EU:s medborgare kan förstå vilken viktig roll strukturfonderna spelar i större regionala och sociala sammanhållningsprojekt. Detta är ett av de lokala initiativ som EU måste främja.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om EU:s sammanhållningspolitik och regionalpolitik efter 2013. Det är nödvändigt att genomföra sammanhållningspolitiken, som bidrar till ekonomisk tillväxt och sysselsättningsskapande på stabila och hållbara villkor i EU, för att man ska lyckas med Europa 2020-strategin. Även om den är viktig för att uppnå målen i denna strategi bör sammanhållnings- och regionalpolitiken vara självständig och ge en ram för samverkansvinster mellan unionens alla politikområden.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Som jag har haft möjlighet att påpeka vid andra tillfällen är EU:s sammanhållningspolitik avgörande för att minska obalanserna i de olika regionerna i EU-27, för att bidra till att mildra obalanser och för att främja den europeiska konkurrenskraften. Det är av central betydelse att hjälpa de minst gynnade områdena att utvecklas, att stärka en effektiv fördelning av medel till innovation, teknik och utbildning och, i synnerhet, att genomföra åtgärder för att stimulera sysselsättning och konkurrenskraft. Europa 2020-målen bör vara drivkraften också på detta område, och jag välkomnar därför rekommendationen att stimulera till ökad användning av det tekniska stöd som står till buds för att stärka kapaciteteten hos små och medelstora företag och frivilligorganisationer.

  José Manuel Fernandes (PPE) , skriftlig. – (PT) Syftet med sammanhållningspolitiken är att minska skillnaderna i utveckling i Europas regioner och mobilisera tillväxtpotentialen i syfte att uppnå ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Denna politik har visat sig oumbärlig för den europeiska integrationsprocessen, strävan efter modernisering och hållbar tillväxt. I enlighet med andan i fördragen kräver dessa grunddrag att en regionalpolitik på EU-nivå tillämpas i hela EU-området, som omfattar alla Europas regioner.

De yttersta randområdena, gränsregionerna, regioner med geografiska särdrag och andra regioner där utvecklingen möter särskilda utmaningar bör också i fortsättningen kunna dra nytta av särskilda bestämmelser. Europeiska unionen står inför en rad utmaningar på lång och kort sikt och detta ställer krav på antagandet av EU 2020-strategin, för att skapa en ram som gynnar ekonomisk tillväxt och sysselsättningsskapande på stabila och hållbara villkor i Europa. Genomförandet av sammanhållningspolitiken är nu avgörande för att denna strategi ska lyckas. Jag vill betona att territoriell sammanhållning förutsätter ett förhållningssätt som är inriktat på regional utveckling, så det bör också finnas tillräckligt stor flexibilitet för att möjliggöra anpassning till regionala särdrag och stöd till mindre utvecklade regioner i deras arbete med att övervinna sina socioekonomiska svårigheter.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det finns flera positiva inslag i denna resolution, särskilt då man insisterar på målen för sammanhållningspolitiken, som syftar till att minska skillnaderna i utveckling mellan Europas regioner genom att mobilisera tillväxtpotentialen så att ekonomisk, social och territoriell sammanhållning kan uppnås.

Detta är ett område som underlättar strävan efter modernisering och hållbar tillväxt och där man visar lite solidaritet. Det borde därför ha betonats ytterligare. Det är viktigt att ta full hänsyn till den regionala dimensionen i den föreslagna översynen av EU:s budget och den framtida finansieringsramen, eftersom det annars kommer att bli svårt att uppnå social, ekonomisk och territoriell sammanhållning.

Sammanhållningspolitiken måste anpassas till de yttersta randområden som nämns i artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, genom antagandet av särskilda åtgärder. Kommissionen måste föreslå permanenta åtgärder med stöd av adekvat finansiering som kan anpassas till behoven i varje randområde, för att hjälpa dem att övervinna sina permanenta begränsningar. Gränsregionerna, regioner med geografiska särdrag och andra regioner där utvecklingen möter särskilda utmaningar måste också i fortsättningen kunna dra nytta av särskilda bestämmelser. Vi vill dock inte att sammanhållningspolitiken ska underordnas prioriteringarna i EU 2020-strategin, som betonar konkurrenskraft, avreglering, anpassningsförmåga och entreprenörskap, hela tiden på bekostnad av sammanhållning och konvergens.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Vi håller nu på att fatta beslut om den framtida sammanhållningspolitiken, samtidigt som arbetslösheten ökar och de offentliga finanserna krymper i hela Europa. Exempelvis kommer BNP för regionen Border, Midland och Western (BMW) i Irland sannolikt åter att minska till 75–100 procent av Europas BNP. Man måste genomföra åtgärder för 2013 och framåt som tar hänsyn till den förändrade ekonomiska situationen i Irland, särskilt i BMW-regionen. Mål 2-programmen måste i framtiden inriktas på att stärka regionernas förmåga att effektivt bidra till en hållbar ekonomisk utveckling i Irland och Europa som är grönare och smartare. Regionalflyg till BMW-regionen är en ekonomisk och social nödvändighet. Således måste finansieringen av den allmänna trafikplikten finnas kvar, eftersom det inte är möjligt att utföra dessa inrikesflygningar utan sådana medel. EU-stöd till gränsöverskridande samarbete måste fortsätta. Gränsöverskridande samarbete kan bekämpa uppdelning av arbetsmarknaden, handelsnät och infrastruktur i gränsregionerna.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Sammanhållningspolitiken är en grundläggande princip för den europeiska integrationen, eftersom den garanterar en jämlik utveckling och en minskning av skillnaderna inom EU och samtidigt skyddar den sociala och territoriella sammanhållningen. Lissabonfördraget har stärkt sammanhållningspolitiken, och därmed är det i allas vårt intresse att den framtida sammanhållningspolitiken stimulerar utvecklingspotentialen hos hela EU, uppmuntrar till större konkurrenskraft för den europeiska ekonomin och förbättrar vår livskvalitet.

  Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Som en följd av att man inlett Europa 2020-strategin inom rådet, och efter att parlamentets utskott för regional utveckling antagit ett dokument om den framtida sammanhållningspolitiken, har vi nu ett lämpligt betänkande som ligger rätt i tiden och som syftar till att återupprätta sammanhållningspolitikens centrala roll. I betänkandet betonas med rätta betydelsen av den regionala dimensionen i samband med införandet av ytterligare en territoriell status för ekonomisk och social sammanhållning, under det nya fördraget, och man hänvisar till sammanhållningens centrala principer – flernivåstyre, partnerskap och ett integrerat förhållningssätt. Av alla dessa skäl kommer jag att rösta för betänkandet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Utan en fast och bestämd sammanhållningspolitik av det slag som EU alltid har fört skulle unionen inte ha lyckats minska de befintliga obalanserna mellan geografiskt mer missgynnade regioner och övriga regioner. I det här skedet, när krisen försenar det mödosamma arbetet med att minska obalanserna, är förstärkningen av denna politik nödvändig för att målen i EU 2020-strategin ska uppnås och för att EU ska kunna följa en av sina grundprinciper, solidariteten, som redan har gjort det möjligt för de flesta europeiska regioner att utvecklas och göra framsteg.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag vill uttrycka min uppriktiga respekt för Danuta Maria Hübner och tacka henne för den här resolutionen, som hon har utarbetat för utskottet för regional utveckling. I resolutionen behandlas mycket lägligt frågan om hur EU-medel som är öronmärkta för regional utveckling bör användas och hur man kan trygga en miljö där dessa medel kan användas mer flexibelt, med hänsyn till ländernas geografiska läge och de grundläggande indikatorerna för deras ekonomiska effektivitet. I mitt land, Lettland, är användningen tyvärr mycket ineffektiv av medel som är öronmärkta för att genomföra sammanhållningspolitiken. Korruptionen bland tjänstemännen i ministeriet för ekonomi och ministeriet för regional utveckling och lokalt självstyre gör att enskilda personer praktiskt taget sätter käppar i hjulet för båda initiativen och för varje steg mot en effektiv användning av EU:s finansiella resurser. På grund av bristen på informationskampanjer om medel för sammanhållning i Lettland är befolkningen så gott som ovetande om de möjligheter som EU erbjuder. Jag röstade för resolutionen, så att jag kan använda mig av den när jag vill förklara för somliga av de lettiska ministerierna och statstjänstemännen att det är dags att börja arbeta för EU och naturligtvis till förmån för Lettland. Det är ett brott mot kommande generationer att möjligheterna till att förnya Lettland har ignorerats.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Systemet för sammanhållningspolitiken i EU tillhandahåller stöd för att göra det möjligt för fattigare regioner att nå samma nivå som rikare regioner. Avsikten är att det ska användas till att utjämna följderna av en ojämn ekonomisk utveckling. Vi måste dock se till att tilldelningen av finansiella resurser till de enskilda regionerna sker rättvist och öppet. Även de kriterier som används i samband med utbetalning av stöd bör tydligt fastställas. Vi måste ta mer hänsyn till yttre landsbygdsregioner. Jag röstade mot resolutionen eftersom det inte tillräckligt klart framgår i vilken utsträckning stödet kommer att övervakas och på vilket sätt det kommer att avgöras hur stödet ska fördelas.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Förslaget till resolution om EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik efter 2013 är en tydlig signal från Europaparlamentet till Europeiska kommissionen om minimikraven för hur denna politik ska se ut under nästa programperiod. Syftet med sammanhållningspolitik är att minska skillnaderna i utvecklingen av de europeiska regionerna och öka tillväxtpotentialen för att skapa ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Sammanhållningspolitiken är ett uttryck för europeisk solidaritet och spelar en ytterst viktig roll i Europa 2020-strategin. Ett effektivt genomförande är viktigt för ytterligare modernisering och för att kunna garantera en hållbar, stabil ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen i Europa. Politiken är också avsedd att öka konkurrenskraften och förbättra livskvaliteten för EU-medborgarna. Jag anser definitivt att vi bör förkasta alla försök till att återföra sammanhållningspolitiken till en nationell nivå eller dela upp den i sektorer och börja sprida resurserna för den här politiken över de olika sektorerna. Vi bör lyfta fram behovet av en förvaltning på flera olika nivåer och betydelsen av regionalt samarbete så att sammanhållningspolitiken blir så användarvänlig som möjligt, liksom behovet av en bättre samordning av landsbygdsutvecklingen och målen för sammanhållningspolitiken.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Syftet med regional sammanhållningspolitik är att garantera bästa möjliga förutsättningar för välfärd för befolkningen. För att på lämpligt sätt kunna utvärdera denna politik och förbättra beslutsprocessen angående tilldelning av EU-medel måste EU ha indikatorer med avseende på samhälle och miljö utöver BNP. Det är inte längre tillräckligt att ha ekonomisk tillväxt som det enda kriteriet för beslutsprocessen. Sammanhållningspolitiken är ett uttryck för solidaritet mellan Europas regioner. En decentraliserad förvaltning av den är det mest effektiva sättet att svara mot regionernas särskilda förhållanden och behov och som sådant ger det ett viktigt mervärde åt den nationella sysselsättningspolitiken. Av denna anledning är vi definitivt emot alla planer på att återigen göra förvaltningen av Europeiska socialfonden nationell. En återgång till nationell förvaltning får inte vara den enda valmöjligheten när det gäller att ge denna fond mer tyngd och synlighet.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Att nå ekonomisk, social och territoriell sammanhållning mellan regionernas olika utvecklingsnivåer i unionen är ett viktigt mål. När vi antar en 2020-strategi måste vi utarbeta ramar som gynnar en stabil ekonomisk tillväxt och skapar arbetstillfällen. I den här resolutionen vill man även att politiken för landsbygdsutveckling ska samordnas med målen för utvecklingen i riktning mot sammanhållning och skötas på regional nivå så att den verkligen blir anpassad efter behoven. Till följd av krisen har dessvärre många landsbygdsregioner i Europa blivit ännu mer marginaliserade och därmed också avfolkade. En sådan situation ger upphov till en försämring av marken, vilket ökar den hydrogeologiska obalansen. EU måste ge regionerna möjlighet att gripa in med öronmärkta bidrag för att återbefolka områden som har en demografisk tillbakagång. Endast på så sätt kommer vi att kunna garantera nya arbetstillfällen och större regional utveckling.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Sammanhållningspolitiken är den viktigaste grundstenen för europeisk solidaritet. Det är genom denna politik som vi uppnår målet att minska regionala skillnader och stimulera harmonisk utveckling inom hela EU. Vi måste fastställa ramar för den kommande perioden 2014–2020, som kan öka effektiviteten i regionalpolitiken. Förvaltning på flera olika nivåer måste uppmuntras, så att regionala och lokala enheter blir mer delaktiga i lagstiftningsförfarandet, vilket föreskrivs i Lissabonfördraget, och förenlighet med subsidiaritetsprincipen uppnås, eftersom besluten måste fattas så nära medborgarna som möjligt. De särskilda omständigheterna i de yttersta regionerna, till exempel Madeira, som jag kommer från, får inte glömmas bort. Denna kategori av europeiska regioner står inför mycket specifika utvecklingsutmaningar och måste även fortsättningsvis gynnas av särskilda bestämmelser för genomförande av EU-politik. Det vore också önskvärt att tillämpa andra indikatorer utöver bruttonationalprodukten, som måste kvarstå som utslagsgivande kriterium för berättigandet till regionalpolitiskt stöd. Sådana indikatorer måste vägas mot regionernas särdrag, så att man får en mer fullständig bild av verkligheten i varje region.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar att denna resolution antas, där riktlinjerna fastställs för Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) under programperioden 2014–2020. Jag anser att vi genom att uppmärksamma fondens regionala karaktär på nytt bekräftar behovet av att ta hänsyn till regionernas specifika särdrag när regionalpolitiken genomförs. Icke desto mindre viktigt är det att förvaltningsmyndigheterna ger akt på den aktuella situationen i regionerna och skapar politiska områden för Eruf som verkligen svarar mot behoven hos olika befolkningsgrupper och lokala ekonomiska aktörer. Det måste erkännas att förvaltningen av Eruf uppvisar avsevärda skillnader i våra regioner, och därför efterlyser jag en harmonisering på EU-nivå av standarderna på det här området. Lika viktigt är det att ge mer utrymme för en förändring av de politiska områdena på medellång sikt, i enlighet med de ekonomiska och sociala förutsättningarna och utvecklingen i regionerna, så att Eruf kan ge ett verkligt mervärde under hela programperioden. Eruf är enligt min uppfattning en fantastisk katalysator för tillväxt, sysselsättning och territoriell sammanhållning. Fonden måste bli ett viktigt verktyg för att effektivt stödja projekt inom strukturell utveckling till förmån för allmänheten och våra regioner.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) I betänkandet vill man att perioden efter 2013 ska erbjuda ett enkelt och rättvist övergångssystem som medger insyn. För sammanhållnings- och regionalpolitiken har en av de största utmaningarna hittills varit klimatförändringarna, som också – i varierande utsträckning – kommer att få betydande inverkan på Österrikes regioner, eftersom de sektorer som kommer att påverkas mest omfattar turism och jord- och skogsbruk. Som framgår av förslaget till resolution måste de begränsade resurserna inriktas på huvudprioriteringarna, samtidigt som vi måste finna gemensamma lösningar på gemensamma problem.

– Förslag till resolution: Europeiska socialfondens framtid (B7-0535/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) I artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt föreskrivs följande: ”Vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet ska unionen beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor.” Av denna anledning anser jag att det är viktigt att öka effektiviteten och synligheten för Europeiska socialfonden, det vill säga den sociala dimensionen av EU:s regionalpolitik. De 10 miljarder euro som varje år investeras i ett socialt Europa (livslångt lärande, social delaktighet, anpassning av arbetstagarna och så vidare) måste användas på ett sätt som är förenligt med målen i Europa 2020-strategin och de måste leda till verkliga framsteg. Europeiska socialfonden måste fortsätta att vara en integrerad del av EU:s regionalpolitik så att en större differentiering mellan fonderna inte gör saker och ting mer komplexa. Jag röstade för den här texten, eftersom man tar upp dessa frågor på ett klart och tydligt sätt och riktar en stark vädjan till Europeiska kommissionen om att Europeiska socialfonden måste bli ett nyckelinstrument inom EU-politiken.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag samtycker till resolutionen. Det är nödvändigt att ha en hållbar ekonomisk tillväxt och en politik som syftar till att skapa arbetstillfällen i Europa. Genomförandet av denna politik bör stödjas av reformer inom utbildnings-, yrkesutbildnings- och fortbildningsprogram så att dessa anpassas till arbetsmarknadens behov, och få uppbackning av små och medelstora företag. Det är mycket viktigt att de planerade instrumenten fungerar tillsammans på ett samordnat och ömsesidigt stödjande sätt, så att vi kan nå bästa resultat. På EU-nivå innehar Europeiska socialfonden en nyckelroll för att förbättra arbets- och anställningsvillkor och arbetstagarnas integration på arbetsmarknaden. Det är dock inte tillräckligt med enbart stöd från strukturfonderna. För att skapa ett effektivt och mer verkningsfullt system för finansiering av sociala program måste stödet från strukturfonderna kombineras med andra befintliga program, till exempel det europeiska instrumentet Progress, som tillhandahåller mikrokrediter till små företag och ger stöd till personer som startar företag, samt andra instrument.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Europeiska socialfonden är ett nyckelinstrument för att bidra till ökad ekonomisk och social sammanhållning i EU-staterna. Maximalt finansiellt stöd från fonderna skulle hjälpa till att stärka känslan av solidaritet hos EU-medborgarna, särskilt i de nya medlemsstaterna. Under perioden 2007–2013 har EU tilldelat Rumänien ungefär 3,5 miljoner euro från Europeiska socialfonden. Åtgärdsprogrammen är inriktade på två områden. Det första syftar till att utveckla mänskliga resurser, medan det andra syftar till att förbättra infrastrukturen för offentliga tjänster och offentlig politik genom programmet för utveckling av administrativa resurser. Strukturfondernas potential måste stärkas genom förenklade och förbättrade relevanta förfaranden. Huvudsyftet är att hjälpa medlemsstaterna att åstadkomma bästa sysselsättningsmöjligheter och största aktiva delaktighet från samhällsmedborgarnas sida. I framtiden måste Europeiska socialfonden spela en viktig roll för att stödja Europa 2020-strategin, något som definitivt kommer att kräva att åtgärder vidtas både på europeisk och nationell nivå.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Utan tvivel kommer Europeiska socialfondens framtid att inte bara bero på de europeiska beslutsfattarnas förhållningssätt till Europas framtid, utan även på hur väl de har kunnat dra nytta av erfarenheterna från det förflutna, som i dag tydligare än någonsin visar att den modell som EU-institutionerna har tillämpat hittills för sysselsättning, utbildning och arbete inte längre är anpassad till behoven i dagens ekonomi. När det gäller Europa 2020-strategin och dess främsta instrument Europeiska socialfonden måste vi ta hänsyn till att den enda sysselsättnings- och utbildningspolitik som kan göra utbetalningen av EU-medel hållbar är den som ovillkorligen är inriktad på att möta lokala behov och stärka och bevara små och medelstora företag som en grundsten i EU:s ekonomi. Hädanefter måste vi mycket mer än vad vi hittills har gjort ta hänsyn till den lokala dimensionen och de små företagen, som utgör 99 procent av Europas ekonomiska struktur, både när det gäller socialfonden och hela Europa 2020-strategin. I förhoppning om att unionens syn på dessa centrala och viktiga frågor kommer att ändras röstar jag för resolutionen.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för den resolution som lagts fram av Europaparlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor, eftersom vi måste stärka Europeiska socialfonden och öka dess effektivitet, särskilt under den ekonomiska och sociala krisen, då fonden är ett av EU:s främsta finansiella instrument för att motverka fattigdom och social utestängning. Det är också mycket viktigt att förbättra Europeiska socialfondens finansiella förfaranden, eftersom detta skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att lättare och mer effektivt använda Europeiska socialfonden för att investera i kompetensutvecklings-, sysselsättnings-, utbildnings- och fortbildningsverksamhet i syfte att skapa fler och bättre arbetstillfällen. Jag vill även lyfta fram att det är mycket viktigt att kommissionens fördelning av EU-pengar som har tilldelats Europeiska socialfonden är målinriktad, eftersom instrumentet endast på så sätt direkt kommer att hjälpa människor att få sysselsättning, hitta bättre jobb, få bukt med fattigdom, undvika social utestängning och leva livet fullt ut. Bara om Europeiska socialfonden blir starkare och mer effektiv kan målen i Europa 2020-strategin uppnås på sysselsättningsområdet och området för sociala frågor, och utvecklingen gå mot minskad arbetslöshet och fattigdom i Europa.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Jag stödde resolutionen om Europeiska socialfondens framtid av en rad olika skäl. Först och främst uppskattar jag att man i Europaparlamentets resolution erkänner att strukturfonderna till stor del fortsätter att vara det huvudsakliga finansieringsinstrumentet för att uppnå socialpolitikens mål. Samtidigt stöder jag det krav som riktas till kommissionen där man betonar behovet av ömsesidigt beroende i förhållande till andra program och stöd till sammanhållning mellan de fleråriga ramprogrammen, såsom Daphne, Progress, folkhälsoprogrammet och programmet Ett Europa för medborgarna. Icke desto mindre viktig är uppmaningen till kommissionen att öka strukturfondernas potential genom strategier som syftar till förenkling och flexibilitet, med tonvikt på den sociala integrationsdimensionen, för att hjälpa medlemsstaterna att optimera social- och sysselsättningspolitikens resultat och skapa hållbar tillväxt. Slutligen har Europaparlamentets resolution fått mitt stöd eftersom man i den betonar att EU:s regionalpolitik och EU:s socialpolitik utgör en sammanlänkad helhet. Om Europa 2020-strategin ska lyckas måste det finnas en tydlig ram för att åstadkomma sammanhållning mellan unionens alla politikområden och strukturfonderna, ett mål som kommissionen utmanas att uppnå genom resolutionen.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Europeiska socialfonden spelar en central roll för social sammanhållning genom att bidra till en integration av arbetstagarna i Europas regioner. Verksamheten för små och medelstora företag, utbildning och yrkesutbildning är nödvändig för att Europa 2020-strategin ska lyckas. Europeiska socialfondens roll skulle dock kunna stärkas ytterligare. Vid uppbyggnaden av de framtida strukturfonderna för 2014–2020 måste vi ta hänsyn till denna fonds specifika särdrag. Vi kan behöva göra vissa anpassningar. Viktigt är dock att Europeiska socialfonden fortsätter lyda under de allmänna bestämmelserna för fonderna, så som det är i dag. Om vi låter den få en egen rättslig ram kommer detta oundvikligen att leda till att EU-politiken splittras och att det uppstår poänglösa komplikationer för stödmottagarna. Samstämdhet i EU-politiken måste gå hand i hand med en integrerad syn på mål och resurser, vilket kräver större samverkan mellan instrumenten. Europeiska socialfonden bör därför fortsätta lyda under grundförordningen om allmänna bestämmelser för fonderna, naturligtvis med sina egna bestämmelser, men under inga omständigheter med sin egen budget.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Europeiska socialfonden innehar en nyckelroll för att förbättra karriärs- och yrkesmöjligheterna, främja en anpassning av arbetstagarnas kompetens till arbetsmarknadens krav och bidra till integration av arbetstagarna på arbetsmarknaden samt för att stärka den sociala delaktigheten. Det är viktigt att medlemsstaterna använder Europeiska socialfonden för att investera i kompetens, sysselsättning, utbildning och fortbildning, i syfte att skapa fler och bättre arbetstillfällen.

Målen och riktmärkena i Europa 2020-strategin kan nås om detta instrument används till stöd för små och medelstora företag och utbildnings- och yrkesutbildningssystem anpassas till behoven hos dessa företag. Stor tonvikt måste läggas på ett moderniserat utbildnings- och yrkesutbildningssystem, anständiga arbetsvillkor, inbegripet kampen mot otrygga anställningsförhållanden och svartarbete, jämställdhet mellan könen och skapande av möjligheter för att förena arbete och familjeliv. Dessutom måste man se till att människor som för närvarande är uteslutna från arbetsmarknaden kan komma in på den.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag lade ned min röst om betänkandet, eftersom det syftar till att göra Europeiska socialfonden till ett medel för att tjäna Europa 2020-strategin, trots att man kräver att fonden ska reformeras och stärkas. Vi vet alla att Europeiska socialfonden ”inrättades för att minska skillnaderna i välstånd och levnadsstandard mellan EU:s medlemsstater och regioner. Målet var att främja såväl sysselsättningen som den ekonomiska och sociala sammanhållningen”. I dag orsakar den ekonomiska krisen ännu större konjunkturnedgång och arbetslöshet, nedläggningar av företag och fabriker, fattigdom och social utestängning i EU, trots att EU har förklarat 2010 som året för bekämpning av fattigdom, vilket gör att det sätts ett frågetecken för detta mål. Prioriteringarna måste granskas för alla europeiska fonder, inklusive Europeiska socialfonden, till förmån för EU-medborgarna och det europeiska samhället, så att de inte syftar till att tjäna Europa 2020-strategin, som följer efter den uppenbarligen misslyckade Lissabonstrategin. Vissa punkter i betänkandet, exempelvis den som gäller anpassning av utbildningssystemet och yrkesutbildningen till företagens behov, tjänar tydligt marknadens behov och inte EU-medborgarnas.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Med tanke på att strukturfonderna till stor del fortsätter att vara det huvudsakliga finansieringsinstrumentet för att uppnå sociala mål anser jag att den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen måste konsolideras genom att anställbarheten och sysselsättningsmöjligheterna förbättras, vilket stimulerar en hög sysselsättningsnivå och garanterar fler och bättre arbetstillfällen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen, eftersom jag anser att Europeiska socialfonden bör vara det huvudsakliga finansieringsinstrumentet för att uppnå målen i Europa 2020-strategin. Det är viktigt att medlemsstaterna använder fonden för att investera i utbildnings- och fortbildningsverksamhet i syfte att öka arbetstagarnas kompetens och skapa fler och bättre arbetstillfällen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Mot bakgrund av den nuvarande sysselsättningssituationen i Europa, när arbetslöshetskvoten ligger på rekordnivåer i flera medlemsstater, anser jag att målen i Europa 2020-strategin kan nås om Europeiska socialfonden används för att stödja små och medelstora företag och anpassa utbildnings- och yrkesutbildningssystemen till företagens behov för att öka arbetstagarnas anställbarhet. Framgången för Europa 2020-strategin är beroende av konkurrenskraften hos de europeiska företagen och industrierna, och även av vår ekonomiska dynamik efter krisen. För att åstadkomma detta måste vi satsa på företagens livskraft och dynamik (särskilt gäller detta små och medelstora företag och de tekniska och vetenskapliga sektorerna) och på lämplig utbildning av våra medborgare. Min åsikt är att Europeiska socialfonden bör tjäna dessa mål och därför stöder jag till fullo den tonvikt som läggs på vikten av utbildning i resolutionen, som ett sätt att bekämpa fattigdom, arbetslöshet och social utestängning genom välstånd och ökad konkurrenskraft.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Den rådande ekonomiska och sociala krisen har fått EU-medborgarna och EU-institutionerna att särskilt uppmärksamma kampen mot arbetslöshet och social utestängning. Europeiska socialfonden är i dubbelt avseende viktig för möjligheten att nå målen i Europa 2020-strategin. I dag läggs särskild tonvikt på utbildning och yrkeskompetens för att åstadkomma en smart och hållbar tillväxt för alla, vid sidan av innovation och dynamik hos små och medelstora företag. Målet är att stimulera till fler och bättre arbetstillfällen, i syfte att bekämpa fattigdom och social utestängning. Jag vill därför återigen upprepa betydelsen och det skriande behovet av att Europeiska socialfonden blir flexiblare, enklare och mer anpassningsbar, precis som de andra strukturfonderna, för att bidra till ett effektivare svar på den nya europeiska verkligheten och de nya sociala problemen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi anser att Europeiska socialfonden bör stödja de åtgärder som medlemsstaterna har antagit för att stimulera sysselsättningen, främja arbetskvaliteten i alla avseenden (utbildning, arbetsvillkor, kontraktsförhållanden, arbetstimmar och arbetsorganisation) och hjälpa till att minska sociala olikheter och skillnader i inkomstfördelningen.

Ökade medel från Europeiska socialfonden kan hjälpa oss att nå målen för social delaktighet, kampen mot fattigdom och social utestängning, samt utbildning, samtidigt som det även starkt bidrar till ekonomisk och social sammanhållning.

I den resolution som parlamentet har antagit i dag framhävs vissa av dessa åtgärder. Man betonar de prioriteringar som Europeiska socialfonden bör inriktas på och lyfter fram behovet av att fortsätta arbetet med att uppnå social sammanhållning. Vi behöver dock mycket mer än medel från Europeiska socialfonden. Vi måste förändra politiken. Vi måste göra oss av med stabilitets- och tillväxtpakten och ersätta den med ett program som verkligen syftar till att nå framsteg och social utveckling.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Irland har fått mer än 7 miljarder euro i finansiellt stöd från Europeiska socialfonden sedan landet anslöt sig till EU 1973. Pengarna har till största del använts för att bekämpa långtidsarbetslöshet och ungdomsarbetslöshet. Inom ramen för EU:s operativa program för mänskliga resurser i Irland 2007–2013 ger EU 375 miljoner euro till Irland från Europeiska socialfonden. Programmet har en sammanlagd budget på 1,36 miljarder euro. Pengarna används för att tillhandahålla utbildning för arbetslösa, funktionshindrade, ungdomar som lämnat skolan i förtid och marginaliserade samhällsgrupper. Detta är globaliseringens tidsålder. För att hantera de utmaningar och möjligheter för den irländska arbetskraften som globaliseringen ger upphov till stöder Europeiska socialfonden även utbildningsprogram för livslångt lärande i Irland. Dessa kan anpassas för att svara mot verkligheten på en globaliserad arbetsmarknad.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om Europeiska socialfondens framtid. Europeiska socialfonden är en huvudfaktor för social sammanhållning, eftersom den syftar till att stödja sysselsättning, arbetstagarnas integration på arbetsmarknaden och yrkesutbildning. I den här texten har vi tydligt uttryckt vårt motstånd till Europeiska kommissionens förslag om att skilja Europeiska socialfonden från de andra fonderna. I stället bör man faktiskt göra tvärtom – fonden bör vara nära kopplad till de andra, framför allt de regionalpolitiska instrumenten, för att effektiviteten ska öka. Vi förespråkar att Europeiska socialfonden ska bli ett effektivare, enklare och öppnare verktyg, och att den även fortsättningsvis måste vara en kraftfull katalysator för uppbyggnaden av ett socialt Europa. Europeiska socialfonden måste kunna utnyttjas i sin helhet i kampen mot fattigdom och social utestängning och leda till att EU:s mål uppnås på området.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Europeiska socialfonden är EU:s huvudsakliga budgetinstrument för att bidra till social delaktighet och integration på arbetsmarknaden. Det är dock tydligt att man i resolutionen inriktar sig alltför mycket på den roll som Europeiska socialfonden kan inneha för att öka sysselsättningen och inte tillräckligt mycket på dess centrala roll för att stödja utsatta gruppers delaktighet, vilket min grupp, Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet, alltid starkt har förespråkat. Det är tvärtom synnerligen viktigt att inrikta Europeiska socialfondens stöd på de utsatta grupper som lider mest till följd av den ekonomiska nedgången.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I betänkandet gör man anspråk på att vilja försvara anständiga arbetsvillkor och bekämpa otrygga anställningsförhållanden. Det är en sak att vilja göra detta, men vi måste fortfarande tillhandahålla resurserna för att göra det. I Europa 2020-strategin går man i motsatt riktning mot detta. Vilken inverkan har egentligen hela den här debatten? Ingen alls. Varför lista alla problem som de fattiga utgör och inte säga någonting om dem som de rika ger upphov till? Hyckleri förkunnas i den här texten.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Europeiska socialfonden är det instrument framför alla andra som ger nya möjligheter till sysselsättning och arbetstillfällen, främjar en anpassning av arbetstagarnas kompetens till arbetsmarknadens krav och en integration av arbetstagarna på arbetsmarknaden samt stärker den sociala delaktigheten. Det är därför mycket viktigt att EU når de mål som fastställs i Europa 2020-strategin på sysselsättningsområdet och området för sociala frågor. Således är det nödvändigt att vi stärker detta viktiga instrument för att verkligen genomföra den strategi vi har utarbetat, med hjälp av stöd till små och medelstora företag, som är den drivande kraften bakom hela ekonomin och de som i första hand är ansvariga för den ekonomiska och tekniska utvecklingen samt för att skapa nya arbetstillfällen.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) I Lettland har Europeiska socialfonden blivit föremål för politisk och ekonomisk spekulation. Vissa oärliga statstjänstemän gör sig själva förmögna med hjälp av medel som är öronmärkta för utbildning och omskolning. Nybyggda utbildningscentrum och andra institutioner utan rättigheter ”tvättar” helt enkelt pengar som är öronmärkta för utbildning av arbetslösa och andra låginkomstgrupper, samtidigt som lärarnas kvalifikationer ofta ligger under den standard som krävs. De avgifter som tas ut av vissa ”utbildningscentrum” är högre än de som krävs för Lettlands universitet. Europeiska socialfonden måste betala priset för denna bristande respekt. Jag stöder resolutionen. Jag har särskilt lagt märke till punkt 15, där Europaparlamentet ”uppmanar kommissionen att förstärka strukturfondernas potential genom förenkling, flexibilitet och förbättrade förfaranden … för att hjälpa medlemsstaterna att optimera social- och sysselsättningspolitikens resultat och skapa hållbar tillväxt”. Jag röstade för resolutionen i förhoppning om att en övervakningsmekanism kan införas som skulle sätta stopp för oärliga politiska aktörer.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det har gjorts försök att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan medlemsstaterna med hjälp av Europeiska socialfonden. Att börja med kompetenshöjande åtgärder är en mycket långsiktigare strategi för EU-arbetstagarnas arbetstrygghet och anställbarhet. Vi måste utnyttja all den potential som redan finns, så att handeln och industrin inte har möjlighet att importera mängder av lågavlönade utländska specialister under förevändningen att det saknas kompetenta arbetstagare. Även de olika ”kort” som övervägs bör förkastas. Om det dock är så att våra överväganden och genomföranden av projekt leder till problem i flera regioner och exempelvis det franska PPP-utbildningsprogrammet har fått vänta på utbetalningar i tre år på grund av förändrade behörigheter inom Bryssels byråkrati så har fondens verksamhet misslyckats. Vi måste under alla omständigheter klargöra att små och medelstora företag måste uppmärksammas mer som de ”äkta” arbetsgivare de är. I huvudsak överensstämmer resolutionen med dessa uppfattningar, men samtidigt innehåller den en del tillkortakommanden, och därför avstod jag från att rösta.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) I dag har vi i plenum röstat om ett förslag till resolution om Europeiska socialfondens framtid. Det är ett välkänt faktum att Europeiska socialfonden innehar en nyckelroll för att stödja Europa 2020-strategin, vars främsta mål är att åstadkomma tillväxt för alla, minska fattigdomen, öka sysselsättningen och höja utbildningsnivåerna, i syfte att till sist skapa nya och bättre arbetstillfällen. Mot bakgrund av detta kan man förstå fondens grundläggande betydelse som politiskt verktyg och dess dubbla värde genom att den främjar å ena sidan sysselsättnings- och sammanhållningspolitiken och å andra sidan verklig och harmonisk regional utveckling. Den sista aspekten – jag är nu på väg att avsluta – är av särskild vikt, eftersom Europa inte kan sägas vara fullständigt komplett, sammansvetsat och enat om alla samhällen i Europa inte är fullt utvecklade eller inte har uppnått en tillväxt som både är så stabil och så jämn som möjligt. Framför allt får vi inte glömma regionerna i södra Europa. Mobiliseringen av medel till regionerna i östra Europa, hur rätt och lämplig denna än må vara, får inte ske på bekostnad av de regioner som finns i Europas hjärta och själ.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi stöder texten, i vilken man bland annat noterar den nyckelroll som Europeiska socialfonden innehar för att förbättra sysselsättningsmöjligheterna, främja en anpassning av arbetstagarnas kompetens till arbetsmarknadens krav och en integration av arbetstagarna på arbetsmarknaden samt för att stärka den sociala delaktigheten. Man riktar uppmärksamheten på de fyra sysselsättningsriktlinjerna som parlamentet antagit och välkomnar att främjandet av sysselsättning och kampen mot fattigdom återfinns bland dessa mål i samband med integrering/återintegrering i arbetslivet genom utbildning. Man betonar också hur viktigt det är att framsteg görs för att uppnå Europa 2020-strategins mål och riktmärken, särskilt på sysselsättningsområdet och området för sociala frågor, för att strategin ska bli trovärdig.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Resolutionen är av största vikt, eftersom man i den uppmärksammar den nyckelroll som Europeiska socialfonden innehar för att förbättra sysselsättningen och arbetskvaliteten. Man fäster stor vikt vid utbildningssystemet och yrkesutbildningen, anständiga arbetsvillkor och jämställdhet mellan könen samt vid att se till att människor som för närvarande är uteslutna från arbetsmarknaden kan komma in på den. Tyvärr har krisen gjort det svårare för unga människor att komma in på arbetsmarknaden och lett till att äldre arbetstagare har förlorat sina jobb. Det är viktigt att öka strukturfondernas potential för att stödja dem som kan komma att uteslutas från arbetsmarknaden och på så sätt optimera socialpolitikens verkan och skapa hållbar tillväxt som gynnar alla.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Målet med Europeiska socialfonden är att främja sysselsättningsmöjligheter och geografisk och yrkesmässig rörlighet för arbetstagarna i EU samt underlätta förändringar inom industrin och produktionssystemen. För detta har yrkesutbildning och fortbildning största betydelse, särskilt i en tid av ekonomisk kris och växande arbetslöshet, så som vi upplever det i dag. Målet med Europeiska socialfonden är att förbättra arbetstagarnas sysselsättningsmöjligheter och hjälpa dem att höja sin levnadsstandard. Den är därför ett viktigt instrument. Att skapa arbetstillfällen och främja anställbarheten är två vägar för att nå målet med ekonomisk, social och territoriell sammanhållning i unionen. Samverkansvinster mellan EU-politikens olika områden bör uppmuntras för att vi ska nå tillväxt- och sysselsättningsmålen i Europa 2020-strategin. Jag samtycker emellertid inte till att Europeiska socialfonden ska bli ett finansiellt instrument som är skilt från de andra strukturfonderna och ha sina egna bestämmelser och sin egen budget. Enligt min åsikt kommer det att vara lättare att åstadkomma samverkansvinster om vi låter bli den sortens uppdelning av EU-medel efter sektorer och i stället inriktar oss på att förbättra samordningen för de olika instrumenten och använder dem mer effektivt.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Som en del i den pågående debatten om sammanhållningspolitikens framtid efter 2013 fastställer den här resolutionen parlamentets åtagande att se till att Europeiska socialfonden fortsätter vara en del av den övergripande strategin för sammanhållningsstöd. Det krävs dock större flexibilitet och enklare regler för fonden. Europeiska socialfonden kan fungera som det främsta verktyget för att nå målen i Europa 2020-strategin genom att den är inriktad på kompetens och arbetstillfällen i hela EU. För att nå dit måste vi se till att Europeiska socialfonden förblir en del av sammanhållningspolitiken.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har röstat för en resolution om Europeiska socialfondens framtid.

I en tid när Europeiska socialfonden ifrågasätts – i synnerhet av kommissionens ordförande, som vill göra den till en del av en mycket större fond med försvagade mål – är Europaparlamentets stöd till Europeiska socialfonden betydelsefullt.

I resolutionen stöder man Europeiska socialfondens roll i EU:s regional- och socialpolitik och efterlyser förenklade förfaranden för tilldelning av medel. Dessa mycket restriktiva förfaranden underlättar verkligen inte fördelningen av medel på ett sätt som faktiskt passar medborgarnas behov, och de resulterar dessutom i att anslag inte utnyttjas, framför allt i Frankrike, vilket är en skandal i sig.

Jag beklagar dock att man i resolutionen blåser liv i bland annat dogmen om modernisering av utbildningssystemen och kräver att dessa endast ska anpassas till företagens behov för att förbättra tillträdet till arbetsmarknaden.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Europeiska socialfonden innehar en nyckelroll för att förbättra arbetsmarknadsläget och skapa arbetstillfällen. Jag stöder de prioriteringar som efterlyses i förslaget till resolution i fråga om att modernisera utbildningssystemet (bland annat genom att utöka det till att omfatta utbildning som är anpassad till de små och medelstora företagens behov), främja anständiga arbetsvillkor och naturligtvis jämställdhet mellan könen genom att skapa möjligheter för att förena arbete och familjeliv. Alla insatser som överhuvudtaget är möjliga måste vidtas för att garantera att EU:s politik och instrument fungerar ihop på ett samordnat och ömsesidigt stödjande sätt (punkt 13 i betänkandet).

  Talmannen. – Protokollet från dagens sammanträde kommer att delas ut till Europaparlamentet för justering när nästa sammanträdesperiod inleds.

Om det inte finns några invändningar kommer de resolutioner som har antagits i dag omgående att översändas till de mottagare och enheter som anges i dem.

14. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

15. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

16. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

17. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 13.25.)