Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 18 oktober 2010 - Strasbourg

13. Åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar – Kvinnor med otrygga anställningsförhållanden (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkande 2 av Edite Estrela för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (A7-0032/2010) (KOM(2008)0637 – C6-0340/2008 - 2008/0193(COD)), och ett betänkande av Britta Thomsen för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden (A7-0264/2010) (2010/2018(INI)).

  Edite Estrela, föredragande. – (PT) Jag skulle först av allt vilja tacka skuggföredraganden och föredraganden för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor för vår samverkan och det arbete som vi har uträttat tillsammans. Flera icke-statliga organisationer och förbund, de experter som deltog i presentationsseminariet om den finansiella konsekvensanalysen, sekreterarna i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män samt min politiska grupp, Europaparlamentets utredningsavdelning och mina medhjälpare ska också ha ett tack. De var alla outtröttliga och uppvisade en stor professionalism och förmåga.

Detta direktiv har redan funnits i 18 år, och det är föråldrat. Revideringsprocessen har varit lång och problematisk. Det är nu, utan ytterligare dröjsmål, dags för parlamentet att besluta sig för att uppfylla de europeiska familjernas förväntningar och behov.

I de förslag som antogs av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män säkerställs de dubbla mål som uppstått när den rättsliga grunden utvidgats: att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar samt främja jämställdhet och ett förenande av arbete och familjeliv. Samtidigt kommer detta att bidra till att hejda den befolkningsminskning som vi upplevt de senaste årtiondena.

För 100 år sedan utgjorde européerna 15 procent av världens befolkning. År 2050 förväntas de inte utgöra mer än högst 5 procent. En åldrande befolkning och en påföljande allt mindre del av befolkningen som är aktiv på arbetsmarknaden underminerar hållbarheten i socialförsäkringssystemen och till och med den ekonomiska tillväxten. Av denna anledning kan inte moderskap anses vara en sjukdom eller betungande för ekonomin, utan i stället ett bidrag till samhället.

Mammaledigheten i de 27 medlemsstaterna varierar mellan 14 och 52 veckor, och ersättningen för ledigheten varierar också stort, med 100 procent av lönen i 13 länder. Jag inser att det nuvarande ekonomiska klimatet inte gynnar en ökad social finansiering, men det är en klok investering i vår gemensamma framtid, och den är inte så kostsam som många påstår. I den finansiella konsekvensanalysen dras slutsatsen att kostnaderna för det förslag som lagts fram av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män kommer att uppvägas till fullo om det bidrar till en ökning på så lite som 1 procent av kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden. Detta är balanserade förslag som fungerar och ligger i linje med Internationella arbetsorganisationens och Världshälsoorganisationens rekommendationer.

Tjugo veckor är en tillräckligt lång tidsperiod för att hjälpa kvinnor att återhämta sig från förlossningen, främja amning och anknytningen mellan moder och barn. En längre tidsperiod skulle kunna påverka kvinnornas återinträde på arbetsmarknaden. Det är rimligt att ersättning motsvarar 100 procent av lönen, eftersom familjerna inte borde bestraffas ekonomiskt för att de skaffar barn som de vill ha, de barn som EU för övrigt behöver för att ta itu med befolkningsproblemet.

Rätten till pappaledighet är redan erkänd i 19 medlemsstater, med en ersättning på 80 eller 100 procent av genomsnittsinkomsten. Faderns engagemang i sina barns liv bidrar till deras fysiska välmående och psykologiska utveckling. Det är en rättighet för fäder och barn.

Under hela denna process har jag sagt att jag är helt öppen för en bredare enighet, och jag hoppas att de som bryr sig om kvinnors, familjer och barns välmående kommer att stödja detta betänkande. Med tanke på målen i EU 2020-strategin kommer det inte att finns några ursäkter för att mammaledigheten inte ska vara en period på 20 veckor med full ersättning från och med år 2020. Jag uppmanar er därför att stödja ändringsförslagen 126, 127 och 128. Av samma skäl kan jag inte stödja de ändringsförslag som på ett skandalöst sätt syftar till att minska familjernas rättigheter.

  Britta Thomsen, föredragande. – (DA) Herr talman! Vi diskuterar kvinnors arbetsvillkor, eftersom kvinnor och män upplever olika villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor är långt bakom männen när det gäller löner, pensioner, toppjobb och chefsbefattningar. Därför krävs det, mer än någonsin, att EU tar initiativ för att förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden, så att vi kan anpassa EU till fördraget. Vi måste se till att kvinnor – oavsett om de kommer från Portugal eller Polen, Belgien eller Bulgarien – garanteras jämställdhet på arbetsmarknaden.

En stort och viktigt steg mot en fullständig jämställdhet är en ny och modern europeisk rättsakt om mammaledighet. Det finns många goda skäl för oss att ha en ny lagstiftning om mammaledighet i EU. Först och främst riskerar EU att hamna i en befolkningskris inom kort – en kris som åtminstone skulle kunna vara lika allvarlig som den ekonomiska kris som vi fortfarande befinner oss i. Kvinnor i EU skaffar helt enkelt inte barn. Om vi ska bibehålla vår konkurrenskraft i framtiden och skapa tillväxt, vilket är nödvändigt för att upprätthålla vår välståndsnivå, måste det födas fler barn i EU. Vi behöver därför ha en lag om mammaledighet som motiverar familjer till att skaffa barn.

Det är nödvändigt att vi ställer gemensamma höga kvar på mammaledigheten om vi vill skapa en effektiv inre marknad. En inre marknad ska inte bara handla om billiga varor – det är lika viktigt att säkerställa höga sociala normer för arbetstagare. Vi får inte ha oförenliga konkurrensvillkor, där det skulle bli fördelaktigt att sänka kvinnornas villkor, då skulle de bli offer för social dumpning.

Fäder måste också ha rätt till två veckors pappaledighet med full ersättning. Om vi ska skapa jämställdhet mellan män och kvinnor, måste vi förstå att män också spelar en viktig roll i samband med pappaledighet. Detta kommer att få positiva följder för jämställdheten, barnen och, inte minst, fäderna själva.

Från lobbyister för yrkessamfund hör vi att detta är ett galet projekt och att vi inte har råd med en bättre lagstiftning om mammaledighet. Jag skulle vilja drista mig till att påstå det motsatta. Vi har inte råd att underlåta att upprätta en ny och modern lagstiftning om mammaledighet. Det handlar om hälsa och säkerhet för EU:s kvinnor och barn. Det är därför inte något som vi ska äventyra.

Vi måste öka kvinnors deltagande på arbetsmarkanden i hela EU. Målet i EU 2020-strategin är att få ut 75 procent av alla kvinnor i arbete. Eftersom vi för närvarande känner till att enbart 60 procent av kvinnorna arbetar, kommer detta att bli en stor utmaning. Vi måste dock lyckas, och det råder inga tvivel om att en bra barnomsorg är vägen framåt. Ett andra och lika viktigt initiativ är dock att ge full ersättning under mammaledigheten. Endast genom att förebygga diskriminering av kvinnor kan vi få ut fler kvinnor i arbete.

Ett annat viktigt steg mot en mer jämlik arbetsmarknad är betänkandet om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden, som jag var föredragande för. Tyvärr är situationen sådan att kvinnor är kraftigt överrepresenterade i dessa arbeten. Särskilt kvinnor som arbetar i privata hem har mycket otrygga anställningsförhållanden, som bland annat kännetecknas av liten eller ingen anställningstrygghet, ingen social trygghet, en stor risk för diskriminering och dålig arbetsmiljö. Vi får inte gå med på att kvinnor arbetar under sådana dåliga förhållanden. EU borde därför stödja medlemsstaterna för att se till att de otrygga anställningarna ersätts med riktiga arbeten med anständiga arbetsvillkor. Vi har struntat i att ställa dessa sårbara kvinnor i centrum så länge, och det är min förhoppning att kommissionen kommer att ta detta betänkande på allvar och medverka till att vi tar hand om några av EU:s mest sårbara medborgare.

  Maroš Šefčovič, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Det gläder mig mycket att jag kan ersätta vice ordförande Viviane Reding i kväll i denna mycket viktiga debatt, eftersom vi ska diskutera två mycket aktuella betänkanden, som är kärnan för de grundläggande rättigheterna och jämställdhet mellan könen. Från kommissionens sida skulle jag vilja ge mitt varma tack till de två föredragandena, Britta Thomsen och Edite Estrela, som båda har gjort ett fantastiskt arbete.

I dessa två betänkanden behandlas kvinnors ofta svåra situation på EU:s arbetsmarknad. Kvinnornas bidrag är avgörande för att vi ska uppnå våra ambitiösa målsättningar för en sysselsättningsgrad på 75 procent före 2020, men detta kan inte göras utan att kvinnliga arbetstagares grundläggande rättigheter säkerställs. Det är detta som vi ska diskutera i kväll.

Jag vill börja med kvinnor med otrygga anställningsförhållanden. Under de senaste åren har vi gjort stora framsteg i att få in kvinnor på arbetsmarknaden. Som vi vet är det mer sannolikt att kvinnor har en otrygg anställning än män. Vissa former av otrygga arbeten som utförs av kvinnor, bland annat betalt hushållsarbete och vård, är helt enkelt osynliga på arbetsmarknaden. Om kvinnor inte får anständiga arbeten, kan de inte åtnjuta ekonomiskt oberoende – en förutsättning för att de ska få kontroll över sina liv.

Vi måste ta itu med skälen till att kvinnor är överrepresenterade i fråga om otrygga anställningar: könsstereotyperna, den ojämlika fördelningen av hushållsarbete och undervärderingen av kvinnodominerade arbeten. Vi måste också se till att den växande arbetskraft som består av kvinnliga invandrare, som ofta utnyttjas i den gråa ekonomin, integreras på arbetsmarknaden. Vår nya jämställdhetsstrategi täcker alla dessa frågor, och vi måste mobilisera alla tillgängliga instrument för att fortsätta att genomföra den.

Om jag får, vill jag tillägga några saker om direktivet om gravida arbetstagare.

Det står klart att förbättrade normer för mammaledighet på EU-nivå är avgörande för att skydda moderns och barnets hälsa, på samma sätt som kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, ändrade familjemodeller och hanteringen av befolkningstrycket.

Huvudpunkterna i kommissionens förslag inbegriper en mammaledighet som förlängs med fyra veckor för att Internationella arbetsorganisationens rekommendationer ska uppfyllas: ett beviljande av högre bidrag ska främjas, större flexibilitet för kvinnor att arbeta fram till strax innan de ska föda och rätten att begära flexibla arbetstider.

Med detta förslag strävar kommissionen efter att skydda kvinnors anställningsrättigheter, ge kvinnor tillräckligt med tid att återhämta sig efter förlossningen och knyta an till sitt barn, samt göra det möjligt för kvinnor att ha en ekonomisk trygghet under mammaledigheten.

Jag skulle därför vilja lovorda Edite Estrela för hennes arbete med detta heltäckande betänkande, som på många sätt förbättrar kommissionens ursprungliga förslag.

För det första instämmer kommissionen fullständigt i att faderns roll framhålls. Förstärkningen av föräldraledigheten genom det nya direktiv som antogs tidigare i år är ett viktigt framsteg. Men att låta pappaledighet omfattas av direktivet om mammaledighet är varken i linje med det övergripande mål som vi eftersträvar eller den rättsliga grund som förslaget vilar på. Förslaget grundas på artikel 153 om säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida och på artikel 157 som gör det möjligt för EU att ingripa på området lika lön för kvinnor och män.

Mot bakgrund av detta skulle jag vilja understryka att kommissionen kommer att överväga detta ärende ytterligare. För närvarande genomför kommissionen en djupgående kostnads-nyttoanalys av ämnet i syfte att eventuellt inleda ett separat initiativ på detta område. På liknande sätt kan inte kommissionen acceptera att kvinnors rätt att vägra nattarbete försvagas.

I fråga om ledighetens varaktighet och den ersättning som kvinnor mottar under denna period, skulle jag vilja säga följande. Vice ordförande Viviane Reding har träffat åtskilliga ministrar under de senaste månaderna, och de har förklarat att de nationella systemen fungerar bra och att det inte är möjligt, med tanke på de aktuella finansiella begränsningarna, att förlänga perioden eller höja ersättningsnivån, men kommissionen klargjorde att den inte är villig att sänka ambitionsnivån i detta förslag.

Jag skulle vilja betona att kommissionen strävar efter att fastställa en lägsta skyddsnivå som beaktar medlemsstaternas olika förliknings- och föräldraledighetsmodeller. Kommissionen anser att förslaget utgör en bra grund för ett avtal mellan parlamentet och rådet. Kommissionen skulle också vilja tacka parlamentet för att ha infört ett antal ändringsförslag som antingen stärker eller klargör förslagen.

Sammanfattningsvis borde målet med förslaget vara att stärka skyddet av kvinnors säkerhet och hälsa, öka deras anställningsutsikter och bidra till att hantera den åldrande befolkningen. Jag ser verkligen fram emot era inlägg i och förslag om dessa två viktiga frågor.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  Rovana Plumb , föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (RO) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor vill jag tala om för er att vårt syfte har varit att, med hjälp av de förbättringar som fastställts i detta betänkande, bidra till de politiska åtgärder som kommer att hjälpa till att uppnå målet att öka sysselsättningsgraden och förbättra arbetsmiljön.

Men när vi talar om målen i EU 2020-strategin, måste vi tänka på människan och sätta människan i första rummet, och i detta fall innebär det kvinnorna. Den nya strategin som vi antar är att moderskap måste sluta bestraffas, särskilt med fallande födelsetal, för att inte nämna befolkningen som blir äldre och fattigare, som därmed skapar ett brådskande problem när det gäller hållbarheten i socialförsäkringssystemen.

Alla de åtgärder som vi föreslår kommer att skydda kvinnor som förvärvsarbetar, både när de är gravida och efter att de fött barn. De åtgärder som föreslås i betänkandet är samtidigt en investering i EU:s framtid. Vi vill ha en garanterad mammaledighet med full ersättning. Låt oss tänka på behovet att upphöra med att bestraffa moderskap inom EU under 2000-talet, och se till att kvinnor får åtnjuta alla de villkor som ett anständigt arbete ska präglas av.

  Thomas Händel , föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi har utan tvivel gjort framsteg under de senaste åren när det gäller frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män, ändå tvingas fortfarande många kvinnor att ta okvalificerade arbeten. Detta gäller inte bara sysslor som traditionellt utförts inom familjen. Den avreglering som har skett under de senaste åren har ofta resulterat i att anställningar med en obligatorisk socialförsäkring ersätts av anställningsvillkor som är atypiska, riskfyllda och otrygga. Särskilt kvinnor har påverkats av detta. Trenden när det gäller anställningar i EU under tidsperioden 2000–2010 utgörs till 60 procent av nya, otrygga och avvikande anställningar, som huvudsakligen – två tredjedelar – innehas av kvinnor. Kvinnor utesluts ofta från demokratiskt deltagande i organisationer på grund av att de är anställda på deltid under otrygga villkor. Ändå är kvinnorna nu mycket mer engagerade och bättre utbildade än vad de någonsin har varit tidigare. Trots detta tjänar de i genomsnitt 25 procent mindre än män.

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor har granskat denna fråga ingående och utarbetat bra förslag om kvinnliga anställda: integrering i socialförsäkringssystem oavsett arbetets status, öppnandet av förskolor och fritidshem, anpassning av ålderspensioner och sociala system till ett oberoende liv och planering av arbete enligt principer om ”bra arbete”. Allt detta finns i själva verket i betänkandet om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden. Sysselsättningsutskottet är belåtet med resultaten av detta arbete och uppmanar kammaren att rösta för det framlagda betänkandet.

  Anna Záborská, för PPE-gruppen. – (SK) Detta betänkande är redan det andra försöket att formulera parlamentets ståndpunkt i frågan om minimikrav på skydd för mödrar i Europeiska unionen.

Nästan alla de 27 delegationernas åsikter i de sju grupperna skiljer sig åt. Detta gäller också min egen kristdemokratiska grupp. Fram till i dag har många parlamentsledamöter insett hur vår omröstning kommer att påverka deras nationella ekonomier, eftersom man i den förutnämnda studien bara beaktade tio av medlemsstaterna. Jag har varit politiskt aktiv i 20 år och sällan upplevt en så besvärlig situation. Det mänskliga livet börjar i moderns liv, och det är av denna anledning som vi måste skydda moderns hälsa före och efter födelsen. Skydd för modern som en social utgiftsfaktor får inte stå i vägen för hennes anställning. Modern får inte stå i strid med den kvinnliga arbetstagaren. Om vi föreslår för unga, utbildade kvinnor att de borde skaffa barn, men samtidigt vägrar erkänna deras moderskap och misslyckas med att ge dem möjligheter att ta hand om sina barn, kommer vi aldrig att lyckas vända den demografiska utvecklingen.

Skydd för modern borde beaktas i förhållande till vård för fadern, familjens naturliga ram och det nyfödda barnets behov av moderns kärlek. Spädbarn är mer än framtida skattebetalare. Personligen instämmer jag i de maximikrav som föreslagits i betänkandet. Samtidigt förespråkar jag bestämmelser som hjälper mödrar om de skulle besluta sig för att återgå till arbetslivet. Men det är olyckligt att tala om skydd för mödrar i samband med jämställdhet. Jag skulle personligen föredra att kommissionen lägger fram ett förslag där man iakttar en heltäckande syn på graviditet, förlossning och eftervård. Detta direktiv kanske kommer att gälla i två årtionden. Nu befinner vi oss bara i början av en lång och svår beslutsprocess. Jag undrar om vi har för avsikt att bedöma framtida social och ekonomisk utveckling enbart efter vår aktuella finansiella situation. Allt detta står på spel i dag.

  Marc Tarabella, för S&D-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även om kommissionsledamoten har talat för Viviane Reding och kommissionen för att uttrycka kommissionens reservationer mot att integrera pappaledighet i texten, skulle jag först och främst vilja ta ordet i dag för alla de fäder i Europa som inte än har rätt till pappaledighet.

Naturen beviljade oss inte rätten att föda, men kan samhället beröva oss rätten att närvara under våra barns första månader? Vi får inte glömma att fäder också är föräldrar. Samhället måste göra det möjligt för oss att vara tillsammans så mycket som möjligt med våra söner och döttrar, så att vi kan skapa ett särskilt band till dem från födelsen.

Det är av denna anledning som jag uppmanar mina kolleger att med överväldigande majoritet rösta för ett införande av två veckors pappaledighet med full ersättning i hela EU. Medan jag ändå är inne på detta ämne, vill jag uppmana Europeiska kommissionen och rådet att stödja oss, och jag upprepar: hur kan ni gå emot vår begäran att införa en ny rättighet för fäder på EU-nivå?

Jag uppmanar också mina kolleger att stödja Estrelabetänkandet i dess helhet. När det gäller de som åberopar den ekonomiska krisen som ett argument för att förvägra kvinnor en mer acceptabel mammaledighet och, ännu mer så, skälig ersättning, samt för att förvägra män pappaledighet, frågar jag dem rätt ut: varför återvänder ni alltid till unionens sociala regelverk, när det är en ekonomisk kris?

Inser ni inte att alla ekonomiska kostnader kommer att uppvägas av ett större kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden, mindre diskriminering, jämställdhet mellan könen, en bättre balans mellan arbete och privatliv, och därmed verkliga ekonomiska fördelar på lång sikt?

Slutligen upprepar jag för den som vill offra fäder och mödrar på finanskrisens altare: vi får inte ta genvägar när det gäller de grundläggande rättigheterna. Denna kamp är också en kamp för ett mer mänskligt samhälle, och i dessa kristider är familjen i allt högre grad vårt sista värn mot livskaoset.

  Siiri Oviir , för ALDE-gruppen. – (ET) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Under många år har Europaparlamentet ständigt uppmanat till skydd av gravida anställda och en modernisering av befintlig lagstiftning om mammaledighet. Det direktiv som behandlar denna fråga har funnits i 18 år. EU:s demografiska framtid ser mörk ut, och när vi hade diskuterat denna situation antog vi en resolution i kammaren 2008 där man uppmanade till att åtgärder om mammaledighetens längd och skydd skulle vidtas, och efter att vi hade säkerställt att det är möjligt att påverka fertilitetskurvan, skapa en finansiell och psykologisk fördelaktig miljö för familjen med hjälp av lämplig politik.

Det nu gällande EU-fördraget ger oss i parlamentet en rättslig grund för att anta det direktiv som diskuteras. Vi har talat mycket om lika möjligheter för kvinnor och män, lika rättigheter på arbetsmarknaden, och det är uppenbart att en förlängd mammaledighet, och även pappaledighet, kommer att skapa bättre förutsättningar för detta. Det är ett faktum att en graviditet och en förlossning sliter på kvinnans kropp. Syftet med direktivet är att skydda kvinnans hälsa. Det är därför viktigt att få en ledighetsperiod som ger kroppen tid att återhämta sig, men som också gör det möjligt för modern att amma barnet i hälso- och utvecklingssyfte.

Jag vill gärna säga några ord om pappaledighet. Vem annan än barnets far borde stödja barnet under denna period? Jag är för ett införande av pappaledighet, och att kompensera denna ledighet i likhet med mammaledighet. Våra medborgare inger ofta klagomål till oss om att Europeiska unionens lagstiftning är komplicerad – förstår ni inte detta? Vi ska inte komplicera situationen ytterligare, men låt oss lägga till en ledighet som omfattar samma tidsperiod som mammaledigheten till det direktiv som reglerar den. När det gäller kostnaden: vi befinner oss i en ekonomisk kris, eller rättare sagt, vi är på väg ut ur en, men detta är inte en ursäkt för att ivrigt vägra att utbetala ett belopp för mammaledighet som skulle vara rimligt på 2000-talet. Analysen har visat att vi bara behöver höja sysselsättningsgraden för kvinnor med 1 procent för att uppväga kostnaden.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Detta är inte en bra tid för moderskap, och än mindre för faderskap.

Detta beror på att vissa politiska krafter och företagsgrupper fortfarande har en omodern uppfattning om att det enbart är kvinnans arbete att skaffa barn.

Men, mina damer och herrar, det stämmer inte. Inte alls. Det är ett socialt ansvar som borde bäras gemensamt av hela samhället. Det är detta som vi talar om i dag. Det är detta vi diskuterar: vem ska ta på sig ansvaret och kostnaden för att skaffa barn, som också ska vara vår framtid?

Det är givetvis bara kvinnor som kan bli gravida och föda barn. Ingen ifrågasätter detta. Det som vi diskuterar här är att kvinnor är de enda som tvingas bära kostnaden i sitt yrkesliv och axla detta ansvar i sina privatliv.

I slutet av den senaste valperioden fick vi ett tillfälle att ta ett jättelikt steg framåt på EU-nivå, och vi misslyckades på grund av att en stor del av parlamentet – de mest konservativa: grupperna från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, vissa delegationer, inte alla, men vissa delegationer – förhindrade det. Detta hindrade dagens mödrar från att få fler rättigheter. Vi ska inte glömma detta.

Det betänkande som ligger på bordet i dag är ett nytt tillfälle att korrigera en del av detta problem. Estrelabetänkandet, som redan har antagits av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, är en bra utgångspunkt för kompromiss och enighet, och jag anser att vi borde stödja det på onsdag vid omröstningen.

Det ger arbetande gravida kvinnor i EU fler rättigheter, det ser till att lönenivåerna bibehålls och det tvingar också fäder att ta sin del av ansvaret. Dessutom ser man därmed till att gravida kvinnor inte förlorar rättigheter om de flyttar mellan EU- länder. Allt detta är viktigt, och vi borde inte, under några omständigheter, glömma bort det.

Om vi vid omröstningarna på onsdag förlorar några av dessa grundläggande punkter, anser jag att det är viktigt att vi och de europeiska föräldrarna klargör att detta inte skedde av en slump och att argumenten för den ekonomiska krisen inte kan utnyttjas i ett så viktigt sammanhang.

Det finns naturligtvis en kris, och vi måste ta ansvar för den. Men mödrar ska inte ta ansvar för den. Detta blir begripligt om vi inser att vi inte talar om en kostnad, utan en investering. Det är en investering för framtiden och för mycket hälsosammare samhällen.

Det är denna debatt som vi kommer att föra under omröstningen på onsdag. Jag är för Edite Estrelas betänkande, och jag stöder att majoriteten i parlamentet gör exakt detsamma, eftersom vi annars inte bara riskerar arbetande mödrars hälsa, utan också den välfärdsstat som vi under så lång tid har arbetat för att bygga i EU.

  Marina Yannakoudakis, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! En välkänd affärsman sade en gång att jämställdhetslagstiftning som hårdras minskar kvinnors möjligheter att få anställning.

Företag får inte fråga en kvinna om hon planerar att skaffa barn, så det är enkelt – de anställer henne inte helt enkelt. Och detta är tyvärr den hårda verklighet som detta betänkandes obligatoriska mammaledighet med full ersättning skapar.

Para ihop detta med den ekonomiska effekten på små och medelstora företag – i Storbritannien 2,6 miljarder pund, i Tyskland 1,7 miljarder euro – och detta betänkande blir till och med riskabelt i dagens ekonomiska klimat.

Vilken skillnad det skulle bli om man tog bort klausulen om mammaledighet. Betänkandet skulle då inriktas på den ursprungliga uppgiften, det vill säga att skydda hälsa och säkerhet för gravida arbetstagare och arbetstagare som just har fött barn.

Jag ber mina kolleger i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män att börja om från början och göra det som är rätt för kvinnor. Kvinnor måste få valmöjligheter. De måste få redskap för att göra dessa val. Arbetsgivare måste kunna stödja kvinnor utan att det innebär att de inte längre är ekonomiskt livskraftiga. Medlemsstaterna måste också stärka sina ekonomier och därmed skapa möjligheter.

Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) har lagt fram ett ändringsförslag i vilket många av de frågor som uppstått på grund av klausulen om obligatorisk full ersättning behandlas, och jag skulle vilja be mina kolleger att ge sitt stöd till detta ändringsförslag och få detta betänkande att fungera.

EU:s uppgift är inte att skapa social ingenjörskonst med sin politik. Idén att betald mammaledighet kommer att uppmuntra kvinnor att skaffa barn är naiv. Barn har man livet ut. Kostnaden är livslång. Så försök inte tala inte om för mig att 20 veckors mammaledighet med full ersättning kommer att öka befolkningsmängden.

Det finns många brister i detta betänkande. Den konsekvensanalys som ECR har begärt har bevisat detta. Frågan är nu om vi i detta läge stärker betänkandet eller skickar tillbaka det till ritbordet.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Debatten om mammaledighetsdirektivet och initiativbetänkandet om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden rör den viktigaste grunden för allt jämställdhetsarbete. Möjligheten och förutsättningarna för kvinnor att försörja sig själva är plattformen för jämställdhet på alla politikområden. Det är nu på onsdag som vi har möjlighet att öppna upp för kvinnor att delta fullt ut på arbetsmarknaden.

Jag beklagar att vi fortfarande år 2010 diskuterar mammaledighet istället för föräldraledighet. För mig är det självklart att barn har rätt till båda sina föräldrar och jag anser att vi också ska titta på barnkonventionen i detta fall. Vi diskuterar mammors rättigheter och vi diskuterar pappors rättigheter. Men vi måste också diskutera barns rätt - ovillkorade rätt! - att bygga upp en nära relation med båda föräldrarna.

Man har högljutt diskuterat kostnaderna för denna ledighet, i ett helt annat tonläge än när vi har diskuterat miljontals euro i stöd till banker, bilindustri o.s.v. Ibland frågar jag mig om det är lättare att acceptera kostnader för traditionellt manliga områden än när det gäller jämställdhetsfrågor och barns rätt till båda sina föräldrar?

Jag anser också att kostnaderna har diskuterats utan att man har tagit hänsyn till både enskildas och samhällsekonomiska vinster som finns i detta förslag. Många har talat om den demografiska framtiden, att det föds för lite barn. Ja, men nu har vi tillfälle att försöka se till att det blir möjligt att skaffa fler barn.

Jag och vänstergruppen stödjer Estrelas och Thomsens förslag, som vi röstade om i FEMM-utskottet, där vi har förbättrat möjligheterna.

Däremot så ser jag en del problem för vissa medlemsstater, som i dag har en väldigt mycket bättre föräldraledighet. Jag vill att det ska vara en rättighetslagstiftning – inte ett obligatorium för den ena föräldern. Och jag vill att barnkonventionen och barnens rätt till båda föräldrarna ska vara mycket tydligare.

Det är också problem med ersättningsnivåerna i vissa av medlemsstaterna. Någon nämnde här i debatten att arbetsgivare i dag frågar kvinnor i fertil ålder om de tänker skaffa barn. Då hoppas jag att vi i en framtid, en mycket snar framtid, ställer samma frågor till pappor, eftersom barn – återigen – är en angelägenhet för båda föräldrarna. Den måste vi ta på allvar.

  Mara Bizzotto, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det är fortfarande en lång och mödosam väg kvar till ett kvinnovänligt EU. Statistiken talar sitt tydliga språk: den globala krisen har slagit mot arbetsmarknaden och satt den kvinnliga sysselsättningen, som sjönk med ytterligare 0,7 procentenheter 2008, på prov. Trots de brandfacklor som då och då eldar på europropagandan för jämställdhet och sysselsättning, vars stöd avmattas, har inga konkreta åtgärder ännu vidtagits för att se till att kvinnor verkligen kan förverkliga sig själv som både arbetstagare och mödrar.

Framtidens Europa måste radikalt ompröva sin egen välfärdsmodell och inte bara byta ut etiketten då och då. Det direktiv som harmoniserar mammaledighetens inrättande i EU är därför positivt, men beslutet att i samma betänkande behandla ett sidospår, den kompletterande och lika viktiga frågan om pappaledighet, är ofruktsamt.

En mer omfattande integrering av kvinnor har inte bara ett moraliskt värde, utan är också ett strategiskt mål för den europeiska sociala modellens hållbarhet, en modell som förespråkats så kraftfullt, men som fortfarande inte övertygar mig på grund av bristen på resultat.

  Edit Bauer (PPE). - (HU) Förslaget om mammaledighet är i sig en bestämmelse om hälsa och säkerhet, och det främsta skälet till att 1992 års direktiv behöver ändras i fråga om mödrars levnadsvillkor är att Internationella arbetsorganisationen antog en internationell konvention 2000 i vilken mammaledigheten fastställdes till minst 18 veckor. Under tiden kan vi dock bevittna en sådan mångskiftande utveckling – i fråga om mammaledighetens varaktighet, finansiering av bidrag och bidragsnivå – av olika hälso- och sjukvårdssystem på grund av kombinationen av mammaledighet och föräldraledighet att det nu är praktiskt taget omöjligt att finna en gemensam nämnare. Trots våra goda avsikter, oavsett om vi sitter till vänster eller höger i kammaren, lyckas vi inte fatta ett beslut som mottas positivt och välkomnas av alla medlemsstater.

En bra lösning skulle ha varit att hålla sig till grunderna för hälsa och säkerhet i detta förslag och stärka jämställdheten i olika bestämmelser. När jag lade fram betänkandet om löneskillnader mellan könen i kammaren, framhöll jag den ofördelaktiga situationen för mödrar som återgår till arbetslivet efter att ha fått sitt första barn. Därför är även jämställdhet ett problem, och vi måste lösa denna fråga. Men så länge som fäder och mödrar inte har möjlighet att utföra samma uppgift när det gäller att föda, det vill säga fäder kan inte föda barn, måste vi förmodligen lösa jämställdheten på andra områden. Frågan om jämställdhet måste lösas, och vi måste göra framsteg i detta avseende också, men inte i detta direktiv. Vi har missat tillfället att modernisera kombinationen av föräldraledighet och mammaledighet.

  Silvia Costa (S&D). - (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag anser att dagens debatt är ett ypperligt tillfälle för parlamentet att upprepa att moderskap har ett socialt värde, att skyddet av moderns och hennes barns hälsa måste stärkas, att en kvinnlig arbetstagare inte får diskrimineras för att vara en mor som hittar och behåller ett arbete samt att barnomsorgen borde fördelas bättre med fäderna.

Trots den aktuella krisen – som redan har framhållits – måste vi göra samma iakttagelse som de mest framstående ekonomerna redan har gjort: konsekvensanalysen som har genomförts visar på behovet av en mer långsiktig och holistisk strategi. Dagens kostnader, som potentiellt kan fördelas, är en social och ekonomisk investering i barns ökade välmående, färre sjukdomar och fler kvinnor på arbetsmarknaden.

Många påstår att vi aldrig någonsin kommer att få en alltmer, och lämpligt, utbildad och kvalificerad kvinnlig arbetskraft utan ett nytt välfärdssystem och nya möjligheter att uppnå en balans mellan arbete och privatliv: jag instämmer helt och tackar föredragandena, Edite Estrela och Rovana Plumb, för deras sammansatta arbete, och jag vill också tacka alla de ledamöter som har kämpat för att finna en gemensam ståndpunkt.

Jag instämmer också i de resurser som många av oss ville ha, tror jag, och som kommer att ge mödrar till handikappade barn, och i fall med adoptioner och flerfödslar, större möjligheter till en flexibel arbetstid, en omkastning av bevisbördan mot lagbrott och större skydd mot uppsägning. Dessutom föreslog jag, tillsammans med andra ledamöter, att en säkerhetsklausul om den obligatoriska ledigheten på sex veckor efter förlossningen ska införas i de länder som har en lagstiftning som även tillhandahåller denna obligatoriska period före förlossningen.

Avslutningsvis hoppas jag nu att vi under dessa två dagar kommer att ha viljan att finna en gemensam ståndpunkt, så att vi inte missar det viktiga tillfället att anpassa detta direktiv denna valperiod också.

  Antonyia Parvanova (ALDE). – (EN) Fru talman! När man talar om att fördela familjeansvaret lika mellan män och kvinnor – och slutligen röra sig mot målet för ett mer jämställt samhälle mot bakgrund av att främja barnets bästa i förlikningspolitiken – måste vi komma ihåg att vi företräder folket här i parlamentet och inte rådets ståndpunkt. Jag har nyligen noterat att det har varit alltför många från de ständiga representationer som går omkring och bedriver lobbyverksamhet för Europaparlamentets ledamöter, något som jag inte anser är acceptabelt enligt våra regler och principen om oberoende valda ledamöter.

Man hävdar att mammaledighet skapar högre kostnader för den privata och offentliga sektorn i en tid av ekonomisk kris, men detta är bara 0,01 procent av BNP och vi talar om 2 miljarder euro. Samtidigt har jag jämfört den militära budgeten i nämnda länder. Denna budget har faktiskt höjts med 3 miljarder euro, och detta har inte ifrågasatts i vare sig Europaparlamentet eller ländernas nationella parlament.

Men i en tid av växande ekonomisk osäkerhet, där vi samtidigt står inför demografiska förändringar, är det av avgörande betydelse för att stödja en flexibel politik för ledighet, som kan bidra till att vända aktuella demografiska trender. Vi borde göra ett gemensamt åtagande för att se till att kvinnor i EU blir en del av arbetsmarknaden och att deras livsval tas på allvar genom ett större kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden, att man uppvärderar barndomen och vikten av att finna en balans mellan familj och arbetsliv.

Sammanfattningsvis skulle jag verkligen vilja framhålla att det europeiska välfärdssystemet och de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv är värdefulla och inte en börda för den europeiska marknaden.

  Marije Cornelissen (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! De ändringsförslag som har lagts fram av vissa kolleger i ALDE-, PPE- och ECR-grupperna – som tur är, inte alla av dem dock – visar mycket tydligt att de har sålt sina själar till företagens kortsiktiga intressen och till lobbyister från medlemsstater som inte bryr sig om kvinnors rättigheter. Om dessa ändringsförslag antas kommer livet för nya mödrar och fäder inom EU inte att förbättras.

Om ledigheten inte ersätts ordentligt, kan enbart de kvinnor med obetydliga arbeten ta ut ledighet. Mina kära kolleger till höger! Ni bevarar ett traditionellt system med en manlig familjeförsörjare och dennes lilla fru, hon har ett litet arbete vid sidan av, hårt hållen i hans tygel. För henne spelar det egentligen inte någon roll hur stor ersättningen är. Men en oberoende kvinna som faktiskt är familjeförsörjare gör bäst i att gå tillbaka till arbetet efter sex obligatoriska veckor – om resten av perioden är dåligt betald – oavsett om hon fortfarande blöder eller inte, och hon kan glömma att erbjuda sitt barn en bra start i livet genom amning.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de som verkligen vill förbättra livet för nya mödrar och fäder vinner denna omröstning. Detta direktiv skulle kunna bli en hörnsten i en modern arbetsmarknadspolitik för det åldrande samhället. Framtiden behöver politiker som är tillräckligt modiga att ha egna åsikter, som kan visa mer framsynthet och som har en vision av ett samhälle med många fler arbetande mödrar och många fler fäder som bryr sig. Framtiden klarar sig sannerligen utan de vars knän viker sig så snart som företagens vd:ar, som bara tänker på nästa finansredovisning, och nationella ministrar, som bara tänker på nästa val, börjar bedriva lobbyverksamhet.

  Tadeusz Cymański (ECR). - (PL) Betydelsen av detta direktiv sträcker sig bortom problemet med jämställdhet för kvinnor och hjälp till kvinnor under moderskapet. Vi måste undersöka detta i ett större sammanhang, inte bara ett socialt, utan också ett ekonomiskt sammanhang, under en längre tidsperiod. Det finns en viss paradox i detta genom att vi försöker, begripligt och logiskt, att skydda gällande praxis inom ekonomisk förvaltning, skulle vi kunna förlora en hel del både ekonomiskt och finansiellt i framtida generationer.

Många experter anser att ett av de största problemen i EU, det skulle eventuellt kunna vara det allra största problemet, är den demografiska kollapsen. Framsteg på läkemedelsområdet, förbättrade levnadsvillkor och en nedgång i den naturliga befolkningstillväxten innebär ett mycket gammalt och mycket kostsamt EU i framtiden. Till och med i dag uppskattas kostnaden för äldreomsorgen till närmare 2 procent av EU:s BNP. Anledningarna för att befolkningstillväxten har minskat är mycket invecklade och överstiger sociala frågor och materiell säkerhet. Men det råder inget tvivel om att de nya förslagen i direktivet kommer att utgöra en betydande drivkraft som kommer att hjälpa många kvinnor i EU att fatta beslutet att skaffa barn.

Stödnivån för gravida kvinnliga arbetstagare varierar mycket i EU-länderna. Betydelsen av detta direktiv kommer i synnerhet att bli kännbart i de länder där skyddets omfattning är mycket svag, och där stödet till familjer är mycket lågt eller till och med obefintligt, bland annat när det gäller barnomsorg för äldre barn. Därför skulle jag vilja tacka alla som har arbetat med detta direktiv, särskilt för deras medkänsla för kvinnor i andra länder som kommer att kunna se framtiden an med större förhoppningar. När det gäller barnen vill de naturligtvis ha en lycklig moder som inte oroar sig för att hon ska förlora arbetet och som inte oroar sig för att hon inte kommer att ha möjlighet att ge dem mat eller ta hand dem. Tack så mycket än en gång, och jag räknar med en kompromiss vid onsdagens omröstning. Tack så mycket.

  Jacky Hénin (GUE/NGL). – (FR) Fru talman! Dessa betänkanden är en positiv utveckling, och de förtjänar en mycket större uppmärksamhet. 85 procent av det ofrivilliga deltidsarbetet, och 80 procent av de lågt betalda jobben utförs av kvinnor. Kvinnors lön ligger 27 procent under männens lön. Femtio procent av kvinnorna har en pension på mindre än 600 euro. Majoriteten av fallen med falska deklarationer eller svart arbete som saknar täckning gäller kvinnor. Till och med nu på 2000-talet upptäcker vi fortfarande fall av slaveri i EU, och vart och ett inbegriper en kvinna.

Ja, allt som kan göras måste göras för att framgångsrikt utrota skandalös praxis gentemot kvinnor på arbetsplatsen och i samhället. Men det kommer att att krävas mer än god vilja. De förväntade vinsterna är så stora och de påföljder som man riskerar så kraftlösa att det finns – för att gå rakt på sak – ”knölar” som inte tvekar att fortsätta utnyttja människor som om de var boskap. Vi måste å det snaraste få medlemsstaterna att ta på sig sitt ansvar och begära strängast möjliga straff för de som anser sig stå ovanför lagen.

  Giancarlo Scottà (EFD). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på en sektor där villkoren för den kvinnliga arbetskraften fortsatt är otrygga. Jag syftar på jordbrukssektorn, en sektor där kvinnor inriktar sig på nyskapande och samtidigt på att återuppväcka traditioner, bevara kulturarvet och hålla landsbygden levande. Ändå stöter kvinnliga arbetstagare på en rad hinder i sitt arbete, när de måste förena sitt arbetsliv med familjelivet.

I sitt betänkande anger Britta Thomsen en siffra som ger oss mycket att tänka på: inom jordbrukssektorn arbetar 86 procent av de kvinnliga arbetstagarna deltid. Dessutom kantas unga kvinnors inträde i denna sektor av svårigheter, och av denna anledning är de kvinnor som sköter jordbruksföretaget ofta över 65 år. Å andra sidan tar vissa andra kvinnor på sig rollen som stödjande partner, eller snarare, de hjälper sin make med hans jordbruk, utan att få rätt till rättslig status och utan att få skälig ersättning.

Jag skulle därför vilja påsta att det är nödvändigt att skydda kvinnor och deras anställning i en sektor där deras arbete ofta är tillfälligt och säsongsbetonat, ge dem stöd på hälso- och säkerhetsområdet och se till att de får en skälig lön och ett rättvist erkännande för sitt arbete.

  Licia Ronzulli (PPE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! När vi talar om förlikning, menar vi de initiativ som gör det möjligt att finna en balans mellan yrkeslivet och familjelivet, där man tar hänsyn till familjens behov och arbetstagarens behov. Vi talar därför om stödmekanismer, utan vilka en kvinna som arbetar för nöjes skull, för att göra karriär eller framför allt för att hon måste, står inför ett dilemma och det mest drastiska, och nästan alltid slutgiltiga, beslutet att lämna sitt arbete. Så snart hon har lämnat arbetsmarknaden, är det ännu svårare att komma tillbaka. En sådan situation leder å ena sidan till en stark frustration och å andra sidan till stora ekonomiska uppoffringar.

I den text som debatteras i dag föreslår man åtskilliga stödmekanismer för kvinnliga arbetstagare, vilka tillhandahåller grunden för rättslig säkerhet som kommer att ge kvinnor frihet att välja och därmed en verklig balans i arbetslivet. Jag skulle också vilja framhålla en annan aspekt när det gäller positionen för kvinnor med otrygga anställningsförhållanden: som det ofta har sagts utstår kvinnor fortfarande ojämlikhet när det gäller anställningsvillkor, arbetskvalitet och ersättning. När det gäller arbetskvaliteten ska det noteras att kvinnor mycket ofta inte rapporterar missförhållanden och tvingas acceptera en anställning på laglighetens gränser för att få en tillräckligt stor inkomst som ska försörja familjen. Det är dags att få ett slut på detta.

Det är därför nödvändigt att övervaka alla tjänstefel som arbetsgivare begår gentemot kvinnliga arbetstagare. Alla överträdelser måste åtalas och bestraffas utan förbehåll. Vårt åtagande måste fortsätta mot en alltmer rättvis och effektiv socialpolitik.

  Zita Gurmai (S&D). – (EN) Fru talman! Det betänkande som vi nu diskuterar är avgörande för föräldrar och barn i EU och för EU som en gemenskap. Bestämmelserna i denna rättsakt bidrar till att se till att alla kvinnor i EU får samma minimirättigheter och samma minimistöd när de bestämmer sig för att skaffa barn. De ser också till att kvinnor som bestämmer sig för att skaffa barn inte straffas ekonomiskt för sitt val att bli mödrar och försöka kombinera det med en karriär.

En mycket viktig faktor är EU:s demografiska utmaning. Fallande födelsetal och en åldrande befolkning samt, till följd av detta, en minskande arbetskraft, är en enorm påfrestelse för att upprätthålla den ekonomiska tillväxten, särskilt i kristider.

Är lösningen att uppmuntra kvinnor att inte skaffa barn, eller följa den amerikanska modellen där kvinnor inte får något eller lite stöd och måste återgå till sitt arbete innan de ens har återhämtat sig från förlossningen? Om det är så, då säger jag nej. Att inte skaffa barn är dyrare för samhället på lång sikt. Kvinnor måste återhämta sig från förlossningen för att vara redo att komma in på arbetsmarknaden igen. Att ge dem 18 veckor är ett minimum, och de borde inte straffas för detta genom direkta eller indirekta nedskärningar.

I 24 av 27 medlemsstater är det regeringarna som betalar mammaledigheten och inte företagen. Skulle företag inte vilja investera i unga kvinnor som de har anställt och utbildat? Vi borde ta ett socialt ansvar. I vetskap om att EU och dess medlemsstater har använt enorma penningbelopp för att rädda banker, måste vi fråga varför pengar alltid måste sparas när det gäller kvinnor. Fäder borde också kunna ta ledigt för att ägna tid åt sina nyfödda barn.

Vi fortsätter att tala om delat ansvar, och nu kan vi göra något åt det. Vissa här anser att det inte är godtagbart. Förhoppningsvis kommer kommissionsledamot Maroš Šefčovič visa oss att han kommer att vara mycket tydlig och reformvänlig i denna fråga.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Fru talman! Syftet med detta direktiv var alltid, med rätta, att upprätta minimikrav för att skydda gravida arbetstagare och ammande kvinnor. Jag anser dock att vissa av ändringsförslagen från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och utskottet för sysselsättning och sociala frågor går för långt.

De tar inte hänsyn till de olika traditionerna i olika medlemsstater. Vissa länder har mammaledighet, somliga har även pappaledighet, och vissa har föräldraledighet. Det ersätts på helt olika sätt och med olika belopp – vissa ersätts genom socialförsäkringssystemen, vissa av företag och vissa är en blandning. Vi får inte förstöra några mycket välfungerande system.

I mina ändringsförslag försöker jag att ta itu med svårigheten att upprätta något som ska passa alla medlemsstater. Att införa full ersättning skulle, enligt min mening, hindra många unga människor – eller främst unga kvinnor – från att få anställning. Det gläder mig att den andra konsekvensanalysen åtminstone var mer detaljerad är den första. Som ni känner till stod det att det skulle kosta de tio medlemsstaterna över 7 miljarder euro per år om man inkluderade full ersättning. Man undersökte inte ens de övriga 17 medlemsstaterna, och jag antar att kostnaden för att införa full ersättning för dem också skulle vara problematiskt.

När det gäller obligatorisk ledighet har jag alltid varit av den uppfattningen att det ska vara upp till modern själv att bestämma hur lång tid hon vill ta ledigt och när hon ska ta ut den. På 1960- och 70-talet kämpade vi för lika rättigheter för kvinnor – inte för att de skulle bli befallda – men vi verkar gå bakåt i stället för framåt.

  Andrea Češková (ECR). – (CS) Jag är allvarligt bekymrad över att två helt olika saker blandas ihop i fråga om skydd för kvinnor: anställningsvillkoren för kvinnliga arbetstagare samt rättsläget för kvinnliga egenföretagare eller kvinnliga entreprenörer. När det gäller kvinnliga arbetstagare kan vi i allmänhet tala om skydd, särskilt under graviditet och efter förlossningen, genom arbetsrätten. Det är inte möjligt att ge kvinnliga egenföretagare ett skydd genom arbetsrätten, eftersom den vanligen inte är tillämplig på dem. Å andra sidan anställer dessa kvinnliga entreprenörer män och även andra kvinnor, och jag blev därför förfärad över att direktivet, som ursprungligen enbart skulle gälla skyddet av gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen fött barn, även skulle gälla entreprenörer enligt ändringsförslagen. Det är omöjligt, inte bara i praktiken, utan också ur ett juridiskt perspektiv. Jag hoppas därför uppriktigt att parlamentet inte antar ändringsförslagen, som i hög grad tyvärr också har godkänts i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, och som, enligt min mening, inte har något att göra med detta direktiv, eftersom de inte kan tillämpas på egenföretagare.

  Joe Higgins (GUE/NGL). – (EN) Fru talman! I Estrelabetänkandet försöker man att förbättra arbetsvillkoren för gravida arbetstagare och kvinnliga arbetstagare som nyligen fött barn eller ammar, och detta är målsättningar som vi verkligen stöder.

Nu, ställt mot en akut kris inom den europeiska och globala kapitalismen, måste det finnas en verklig oro för att sårbara arbetstagare särskilt kommer att offras av vissa arbetsgivare som försöker att behålla vinster och av regeringar som har inlett processen att skära ned social finansiering och offentliga tjänster.

Många kvinnor i arbetarklassen får utstå en betydande exploatering, genom lönenivåer som är mycket lägre än männens till exempel, och otrygga anställningar. Det finns en verklig fara att gravida arbetstagare eller kvinnor som nyligen fött barn, vilka befinner sig i en mer sårbar position, kommer att diskrimineras under de rådande omständigheterna. Vi instämmer fullständigt i att en kvinnas rätt att återgå till samma arbete, 20 veckors mammaledighet och en rimlig pappaledighet ska tydliggöras. Vi borde också stödja att en inkomstnivå på 100 procent bibehålls.

Vi kan emellertid inte bara förlita oss på lagen. Det borde finnas en stark arbetstagarorganisation på varje arbetsplats som konkret kan garantera kvinnans rättighet att återgå till sitt arbete efter förlossningen, utan rädsla för att bli diskriminerad.

  Elisabeth Morin-Chartier (PPE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har följt detta ärende på mycket nära håll i utskottet för sysselsättning och sociala frågor och även i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är den andra gången som det görs ett försök att upprätta minimiregler för EU, och jag har nu ägnat 40 år av mitt yrkesliv åt att driva en kampanj för lika rättigheter mellan kvinnor och män, att integrera unga kvinnor genom utbildningsprogram och att integrera dem i samhället genom deras inträde på arbetsmarknaden. Vi talar om jämställdhet här: jämställdhet mellan kvinnor och män.

Men i Estrelabetänkandet – man behöver bara lyssna till dagens anföranden – har varje tänkbar fråga tagits upp. Alla har lämnat sitt bidrag, och vill lägga till ytterligare en artikel till de övriga. Vi har i slutändan ett värdelöst lapptäcke, när vi i stället borde betona gravida kvinnors säkerhet och hälsa, på samma sätt som vi naturligtvis kommer att behöva betona lika lön för kvinnor och män.

Föräldraledighet är nog det enda som inte har tagits upp i detta betänkande. Jag skulle vilja tala om en sak för er: det är oansvarigt och demagogiskt att i dag rösta för en mammaledighet på 20 veckor med full ersättning. Jag insisterar på att effektiva åtgärder ska vidtas för att se till att detta inte slår tillbaka på kvinnorna. Ju mer vi förlänger mammaledigheten utan att framhålla kvinnornas återgång till arbetsplatsen och deras behov att finna en balans mellan arbete och familjeliv, och ju mer vi förlänger mammaledigheten utan att vidta åtgärder som ska skydda kvinnor på arbetsplatsen, desto mer motarbetar vi dem.

Faktum är att, när vi skapar politik är det vår plikt att vara djärva och ansvariga samt att tala sanning. Vem ska betala notan? Vilken av våra medlemsstater kan betala för denna höjning? Vilket företag kan betala? I slutändan kommer kvinnor att upptäcka att de är fångna i en text som tillåts driva i väg på alla punkter och som kommer att slå tillbaka mot dem. Jag uppmanar er att ta ert ansvar. Vi har en tung börda att bära i framtiden.

(Applåder)

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) från Marije Cornelissen och Anneli Jäätteenmäki i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Marije Cornelissen (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Elisabeth Morin-Chartier är inte den enda som har sagt detta. Det finns ett par talare som har sagt att 20 veckor lång mammaledighet skulle skada kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.

Jag skulle vilja fråga var de har fått denna idé ifrån, för om man ser till forskningen, och det som sker i Sverige, Norge, Island eller Bulgarien, kan man klart och tydligt se att man kan ha ett extremt högt kvinnligt deltagande på arbetsmarkanden och en lång mammaledighet.

  Elisabeth Morin-Chartier (PPE). – (FR) Fru talman! Jag skulle vilja göra två påpekanden som svar på denna kommentar.

Den första är att det inte finns någon matematisk förbindelse mellan mammaledighetens varaktighet och kvinnors födelsetal, och för att bevisa det behöver jag bara nämna situationen i Frankrike, eftersom Frankrike är ett land som erbjuder 14 veckors mammaledighet och som i dagsläget har ett av de högsta födelsetalen i EU.

Det andra påpekandet i mitt svar är att klyftan mellan kvinnors och mäns yrkesliv verkar öka med varje födsel. Med varje födsel, med varje mammaledighetsperiod, minskar först kvinnorna sina åtaganden i arbetslivet – om inte initiativet kommer från företaget eller den offentliga sektorn. Med det andra barnet går de ned i arbetstid, och de fortsätter att gå ned i arbetstid med varje påföljande födsel, medan männen å sin sida ökar sina åtaganden i yrkeslivet med varje födsel. Ur en yrkesmässig synvinkel ökar alltså klyftan under deras yrkesbana.

Jag uppmanar er därför att ägna en del uppmärksamhet åt det som faktiskt sker, i den offentliga sektorn och även i den privata sektorn.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). - (FI) Elisabeth Morin-Chartier, godtar du dubbelmoralen att alla anställda vid Europeiska unionen, i kommissionen, rådet, parlamentet och parlamentets politiska grupper, skulle få full ersättning för sin 20 veckors mammaledighet, samtidigt som de föreslår att detta inte skulle vara fallet för andra? Jag anser att mödrar borde ha samma förutsättning i hela EU, och vi borde inte godta dubbelmoral eller ett janusansikte.

  Elisabeth Morin-Chartier (PPE). – (FR) Fru talman! Vi sade inte att vi förespråkar dubbelmoral. Europeiska kommissionen har lagt fram ett förslag på 18 veckor. Vi föreslår att en övergångsklausul ska införas. Som grund är detta helt möjligt, men det finns en skillnad mellan det som är möjligt och den utopiska idén att föreslå 20 veckors mammaledighet med full ersättning, mellan det som är genomförbart och det som man kan lova i parlamentet, och som inte kommer att godtas av vare sig rådet eller de nationella parlamenten.

Om vi röstar för Estrelabetänkandet och de 20 veckorna på onsdag kommer Europaparlamentet att bestridas tre gånger: först av rådet, som inte kommer att kunna ge sitt stöd – medlemsstaterna kommer inte att kunna ge sitt stöd, den andra gången av de nationella parlamenten – de nationella parlamenten, med sina budgetar, kommer inte att kunna ge sitt stöd, och den tredje gången av kvinnorna, eftersom de inser att vi har motarbetat dem.

  Emine Bozkurt (S&D). – (NL) Fru talman! Vi måste bistå mammor och pappor i livets rusningstid. De måste få lugn och ro för att till fullo kunna delta i sitt barns liv, amma och helt återhämta sig efter förlossningen, åter igen kunna kavla upp ärmarna efter sin ledighet och fullständigt delta i arbetslivet. Mödrar, fäder, fackföreningar, icke-statliga organisationer – alla vill ha det här.

Motståndarna prissätter orätt kvinnor: det ständigt åldrande europeiska samhället kan inte dra på sig merkostnader. Ändå måste vi nu investera i kvinnor som arbetstagare och förbättra balansen mellan arbetsliv och familjeliv, så att vi har råd med vårt samhälle i framtiden. Det är givetvis viktigt att mammaledigheten ersätts fullt ut. Varför ska kvinnor, på grund av att de är de enda med den biologiska möjligheten att bära barn, acceptera en lönesänkning under sin ledighet?

Vi påstår att vi anser att det är viktigt att män och kvinnor får möjlighet att få en hälsosam balans mellan arbete och familjeliv, att kvinnor får samma möjligheter på arbetsplatsen, och vi måste därför sluta kivas och ta ett gemensamt ansvar. Vi får inte låta mödrar och fäder bli lidande.

  Nadja Hirsch (ALDE). – (DE) Fru talman! Den fråga som vi måste ställa oss själva är vad vi vill uppnå med detta direktiv. Det råder en relativt stor enighet om att det borde finnas ett hälsoskydd för kvinnor som ska bli mödrar och nyblivna mödrar. Den viktiga debatten gäller de områden där jämställdhetsaspekten också borde inbegripas. Å andra sidan måste vi, som Europaparlamentet, också vara medvetna om att vi antar ett direktiv som kanske kommer att vara gällande de kommande 20 eller 25 åren, inte bara i fem år. Jag hoppas emellertid att kvinnors arbetsvillkor kommer att förbättras betydligt och att företag kommer att vara angelägna att anställa unga mödrar – inte minst på grund av bristen på kvalificerad arbetskraft – och framför allt att det kommer att skapas en lämplig infrastruktur för detta. Vi får inte glömma detta perspektiv heller.

Trots detta inser även jag att det för närvarande inte finns en majoritet som är beredd att godkänna detta perspektiv. Med tanke på detta kommer vi förmodligen att nå en punkt där vi enas om en kompromiss, som 18 veckor, en högre lagstadgad ersättningsnivå eller en fortsatt ersättning på 75 procent av lönen, som i själva verket kommer att medföra en förbättring i vissa EU-länder i synnerhet.

En mycket viktigare punkt, och en som sträcker sig längre än aspekten mammaledighet, är de ramvillkor som omger unga familjer. Detta gäller barnomsorg. I Tyskland till exempel finns det inte tillräckligt med förskolor och fritidshem. Detta skulle vara en verklig jämställdhetspolitik som ger kvinnor en möjlighet att återgå till sitt arbete.

  Julie Girling (ECR). – (EN) Fru talman! Det är så typiskt av De gröna att håna dem som vågar ha en annan åsikt. Vi vågar ha en annan uppfattning i några få av dessa förslag. Därför måste vi hånas. Jag välkomnar ert åtagande när det gäller dessa förslag – jag instämmer i själva verket i flertalet av dem – men det finns ett eller två som jag inte instämmer i. Så jag kan välkomna ert åtagande, men jag kan inte berömma er för er tolerans. Återkom om 30 års tid och predika för mig om att främja kvinnors rättigheter när ni har gjort lika mycket arbete som jag.

Jag vill inte bli inordnad i ett fack som regressiv. Det finns aspekter på dessa förslag som är regressiva: idén om att europeiska kvinnor borde föda fler europeiska barn i en överbefolkad värld är socialt regressivt. Att påtvinga Storbritannien 20 veckors mammaledighet med full ersättning – jag kan inte förklara vårt system på den här korta tiden – är finansiellt regressivt. Ett oproportionerligt antal kvinnliga höginkomsttagare i Storbritannien kommer att få den största delen av de extra två miljarderna pund sterling. De kommer inte att gå till de kvinnliga låginkomsttagare som, anser jag, vi borde hjälpa mest.

Så var är progressionen? Medlemsstaterna är bäst lämpade att besluta om dessa detaljer. Subsidiaritetsprincipen borde gälla.

(Applåder)

  Christa Klaß (PPE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Mödrar behöver ett särskilt skydd. Parlamentet är enigt i denna fråga. Att få ett barn är fysiskt och känslomässigt krävande, och det är en stor upplevelse för en kvinna. De fysiska förändringarna, nya levnadsförhållanden och framför allt återhämtningsperioden – allt detta gör ett adekvat skydd av moderskapet grundläggande. Detta är något som samhället måste tillhandahålla. Det finns följaktligen inga meningsskiljaktigheter när det gäller principen. Debatten handlar om hur det ska göras och på vilka villkor som det ska göras. I detta avseende ska vi inte glömma att EU fastställer ett minimikrav, och det är upp till medlemsstaterna att genomföra, organisera och betala för kravet på mammaledighet. Vi börjar inte från noll.

Medlemsstaterna har organiserat sina krav på mammaledighet mycket olika, i vissa fall genom att komplettera detta med pappaledighet för att inbegripa fäder. Fäder måste ta sin del av familjeansvaret – och här talar vi inte om ledighet, utan om att axla det ansvar som det innebär att ta hand om barn och ha ett familjeliv. Men pappaledighet är inte en del av kravet på mammaledighet. Det måste i stället alltid vara en del av föräldraledigheten. Fäder blir inte heller sjuka av en förlossning. Jag vill gratulera alla de medlemsstater som har inrättat pappaledighet. På samma sätt, herr kommissionsledamot, gläder det mig att höra om kommissionens förslag, som precis har kungjorts. Vi får inte tillåta att den viktiga frågan om kraven på mammaledighet urvattnas av en förlängd föräldraledighet. Mammmaledighet handlar om hälsa. Ingen mamma är sjuk i 20 veckor, och inte heller ammande mödrar är sjuka.

Vi har ett ansvar gentemot förvärvsarbetande kvinnor att rättfärdiga mammaledigheten. Vårt förslag gäller sammanlagt 18 veckor, där de sista fyra veckorna av dessa ska vara föremål för nationell variation i fråga om den ekonomiska ersättningsnivå som fastställs. Detta föreskrivs i ändringsförslagen 115 och 116, som jag uppmanar ledamöterna att stödja.

Dessutom uppmanar jag medlemsstaterna att utnyttja sina möjligheter att erbjuda alla familjer och mödrar mer ersättning som sedan kan antas på en frivillig basis. Mödrarna skapar framtiden, och de behöver allt det stöd som vi kan ge dem.

  Antigoni Papadopoulou (S&D). – (EL) Fru talman, mina damer och herrar! När vi ska rösta om Estrelabetänkandet uppfyller vi egentligen miljoner kvinnors krav på ett större skydd av gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen har fått barn eller som ammar, och deras barn. Genom att förlänga mammaledigheten till 20 veckor och pappaledigheten till 2 veckor, med full ersättning, stöder vi återhämtningen från den internationella krisen och den ekonomiska tillväxten i Europeiska unionen, eftersom vi förenar familjeliv och arbete. Genom att skydda förvärvsarbetande kvinnor från uppsägning under graviditeten och sex månader efter förlossningen, tillhandahåller vi ett incitament för genomförandet av målen i EU-strategin och för att få ett kvinnligt deltagande på arbetsmarkanden på 75 procent till 2020.

Genom att rösta för Thomsenbetänkandet försöker vi skydda förvärvsarbetande kvinnor från otrygga anställningar som vidmakthåller löneklyftan mellan de två könen, undergräver yrkesutveckling och ökar risken för att kvinnor ska förlora alla former av sociala och pensionsberättigade rättigheter samt fackföreningarnas rättigheter.

En röst för de båda betänkandena är en röst för ett mer balanserat, mänskligt och socialt EU samt för jämställdhet.

  Gesine Meissner (ALDE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! I dag talar vi om kvinnors arbetsvillkor, som vi vill förbättra inom EU. Jag vill särskilt ta upp Thomsenbetänkandet, som jag var skuggföredragande för. Med andra ord ämnet ”kvinnor med otrygga anställningsförhållanden”.

I år är det Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Det är ett känt faktum att fattigdom drabbar kvinnor hårdare. Vi kan naturligtvis inte, av något skäl, låta denna situation fortsätta. Fattigdom bland kvinnor kan bero på olika saker. Det kan bero på att kvinnor inte är lika välbetalda som män. Det är naturligtvis inte den enda anledningen. Kvinnor tar också fler pauser från yrkeslivet, när de får barn till exempel och tar ledigt för att ta hand om dem. Kvinnor utför också mer okvalificerade arbeten. Det är särskilt allvarligt i de fall med kvinnor vars anställningsvillkor är otrygga, för i vissa fall kanske de inte ens har ett anställningskontrakt eller kanske ett olagligt anställningskontrakt. De kanske inte har något skydd alls, och de kanske har liten tillgång till information. Situationen är särskilt svår för kvinnor med invandrarbakgrund. Detta kan leda till att fattigdomen består, så att de också förblir fattiga på ålderns höst.

Vi måste bryta denna cirkel som påverkar kvinnor mer än män. Ett sätt är genom utbildning och kompetensutveckling. Varje kvinna – varje flicka – måste få en kvalifikation, oavsett sin bakgrund, och de måste få tillträde till ett yrke som verkligen kommer att ge dem ett ordentligt liv med säkerhet. Livslångt lärande måste i regel också vara möjligt för kvinnor. Vi måste också se till att fler kvinnor och flickor får arbete i bättre betalda yrken. Detta är ofta de yrken som domineras till största delen av män.

Med andra ord kan vi med tillgång till utbildning i alla avseenden och tillgång till socialförsäkringssystem – förbättra för kvinnor på många sätt.

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE). - (PL) Det är svårt att upprätta minimikrav på mammaledighetens varaktighet och ersättning med det ekonomiska och sociala klimat som nu råder i EU. I vissa länder överskrider de föreslagna minimikraven skyddsnivån som den nationella lagstiftningen erbjuder gravida kvinnor. Å andra sidan kämpar vi fortfarande med följderna av krisen: enskilda staters regeringar höjer skatter och inför hårda utgiftstak, och vi har fortfarande en hög arbetslöshet. Å andra sidan måste vi ta itu med problemet med fallande födelsetal, en negativ naturlig tillväxt och följaktligen en åldrande befolkning. Inom en inte allt för avlägsen framtid hotas vi av misslyckade pensionssystem eller deras eventuella totala sammanbrott.

I detta typ av situationer finns det inga kostnadsfria eller enkla lösningar. Ändå måste vi inse att när vi investerar i kvinnor och skapar förmånliga villkor för dem uppmuntrar vi dem till att bestämma sig för att skaffa barn. Det räcker naturligtvis inte med enbart en förlängd mammaledighet och full ersättning. Vi behöver också familjevänliga skattelösningar och trygga anställningar. I detta fall finns det inga alternativ. Det finns inget annat sätt att öka antalet européer som kommer att vara yrkesverksamma om 30 år, än att investera i familjen nu. Det är av denna anledning som vi behöver ett rättvist minimikrav på mammaledighetens varktighet och ersättning i EU. Vi ger kvinnor möjlighet att välja och fatta beslut om moderskap.

  Jutta Steinruck (S&D). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det som jag saknar i denna debatt är den nödvändiga skillnaden mellan nationellt införlivande i medlemsstaterna och den uppgift som ligger på EU-nivå. Vi inser alla att vi måste ta hänsyn till de enskilda nationernas särskilda kännetecken. Men när det till exempel gäller debatten i Tyskland, måste jag säga att jag definitivt kan se hur Tyskland skulle kunna genomföra detta betänkande. Det som vi ägnar oss åt här är att skapa minimikrav på EU-nivå som ska skapa sociala ramvillkor för kvinnor. Vi hänvisar alltid med iver till Internationella arbetsorganisationen när det gäller anständigt arbete, skydd på arbetet och skydd av hälsan, så jag frågar mig själv: varför inte i detta fall?

När det gäller debatten om kostnader skulle jag vilja påminna alla i kammaren om att i Tyskland – liksom i andra EU-länder – resulterade direktivet mot diskriminering i en stor lobbyverksamhet från företagens sida. Det talades om lavinartade kostnader, om bankrutta företag, om bördor på ekonomin och på arbetstagarna. När man ser tillbaka flera år senare undrar man hur mycket av detta som inträffade? Ingenting. Jag anser att denna debatt, denna lobbyverksamhet, påminner om den perioden i mycket hög grad. Jag uppmanar er slutligen att lägga ekonomin åt sidan och sätta folket i centrum av vårt arbete.

Jag tillhör inte den grupp som enbart predikar här. Jag har sagt att jag förespråkar ett socialt Europa. För min del inbegriper det kvinnor. I denna situation behöver kvinnorna vår hjälp.

  Sari Essayah (PPE). - (FI) Fru talman! I sin omröstning antog utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män ett antal ändringsförslag till kommissionens ursprungliga förslag till direktiv.

Tyvärr har utskottet helt ignorerat subsidiaritetsprincipen i sina ändringsförslag med hänsyn till fördelningen av kostnaderna. Att försöka harmonisera bestämmelserna om mammaledighet i 27 olika medlemsstater har lett till ett rörigt förslag. Mitt i allt finns det dessutom ett förslag om pappaledighet som enligt den rättsliga grunden inte ens omfattas av direktivets räckvidd, något som kommissionsledamoten tydligt angav redan från början, som tur var. Pappaledigheten måste regleras i samband med systemet för pappaledighet, och inte i samband med ledighet i bemärkelsen att återhämta sig från en graviditet eller förlossning.

I de förslag som lades fram av utskottet för kvinnors rättigheter ignorerade man också det progressiva moderskapet och föräldraledighetssystem i andra länder, däribland de nordiska länderna. I utskottets förslag blandar man ihop dessa föräldraledighetssystem som erbjuder valmöjlighet på nationell nivå, och i vissa avseenden förringar man till och med moderns och barnets välmående. Enligt utskottets förslag menar man till exempel att gravida kvinnor på arbetsplatsen som är nära förlossningsdatum utsätts för en ökad risk, och även för deras barn, om mödrar inleder den obligatoriska sexveckorsperioden av mammaledighet först efter förlossningen. Mödrar som är nära förlossningsdatumet kommer inte att klara sig igenom en åttatimmarsdag, och detta förslag kommer att leda till fler sjukskrivningar före förlossning.

I utskottets förslag ignorerar man den kompensation i de nationella system enligt vilka mammaledigheten är nära anknuten till en betydligt längre föräldraledighet, eftersom den inte kompenseras med full ersättning. I Finland till exempel kan föräldrar i genomsnitt stanna hemma med sina barn fram till barnen är 18 månader, och vi har råd med det, för arbetsgivare, arbetstagare och även skattebetalare delar kostnaderna på olika stadier. Om arbetsgivarna skulle tvingas ta på sig hela beloppet skulle det utan tvivel försvaga kvinnors anställningsmöjligheter och vara en björntjänst för kvinnor som anställda.

  Olle Ludvigsson (S&D). - Det är nu viktigt att vi hittar flexibla lösningar vad det gäller de kontroversiella detaljerna i detta direktiv. Samtidigt är det nödvändigt att vi ser det större perspektivet. Hur vill vi att jämställdheten ska se ut i Europa på tio års sikt? I det ljuset är det solklart att de föreslagna reglerna skulle flytta fram positionerna på jämställdhetsområdet.

Jämställdheten och jämställdhetsperspektivet skulle bli starkare. Målet i EU 2020-strategin om att höja sysselsättningen för kvinnor till 75 procent skulle kunna nås. Fler kvinnor i arbete skulle ge klara samhällsvinster. Incitamentet för barnafödande, familjebildning, skulle bli bättre, vilket vore en positiv motkraft mot den åldrande, europeiska befolkningen.

Låt oss därför inte glömma bort det stora perspektivet i våra diskussioner!

  Astrid Lulling (PPE). – (FR) Fru talman! Man blir vanligen klokare med tiden. Tyvärr gäller inte detta talesätt detta andra betänkande, som antogs av en majoritet i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och som vi diskuterar här i parlamentet sjutton månader efter det första betänkandet. I sin nuvarande form är detta andra betänkande lika rörigt, kontraproduktivt och överlastat med text att det inte hör hemma i en rättsakt som det betänkande som återförvisades till utskottet i maj 2009.

Vi har redan slösat bort två år på att förbättra skyddet av mammaledighet. Om vi röstar om detta betänkande i sin nuvarande form, kommer vi att slösa bort minst lika mycket tid till på att diskutera med rådet i medbeslutande, när kommissionens första förslag från 2008 var rimligt. Däri garanterades betydande framsteg i medlemsstater där mammaledigheten och ersättningen fortfarande ligger under det som förekommer i vissa länder. Vi beviljar sällan 20 veckor ledighet med fullständig ersättning utan pristak som staten ska stå för.

Vi ska inte glömma bort att här är målet att fastställa minimitrösklar, och att vi inte kan påtvinga de 27 medlemsstaterna radikala lösningar. För att uppmuntra till en anställning och framför allt högutbildade kvinnor till att skaffa barn, är det faktiskt viktigare för henne att ha rätt till en kortare ledighet men med full ersättning än att ha 20 eller 30 veckors ledighet eller mer utan att en fullständig ersättning garanteras. Förslagen i Estrelabetänkandet är inte bara kontraproduktiva när det gäller kvinnors möjlighet att få anställning. De är också svåra att finansiera för regeringar och företag i vissa medlemsstater. Det är bättre att vi vidtar verkliga åtgärder i rätt riktning nu, än att vi avger löften inför framtiden som kommer att infrias om tio år från i dag.

Personligen kommer jag inte att rösta för detta betänkande i dess nuvarande form, och jag uppmanar mina kolleger att förkasta alla dessa ändringsförslag som inte har något att göra med skyddet av mammaledigheten, som bestämmelserna om egenföretagare. För bara fyra månader sedan röstade vi om ett direktiv om mammaledighet för egenföretagare i parlamentet.

Detsamma, Marc Tarabella, gäller för pappaledighet, och jag är för. Belgarna kan införa 20 veckors pappaledighet med full ersättning i morgon om de har en regering. Det finns inget som hindrar dem från att göra det. På liknande sätt – eftersom detta är en annan punkt som bör beaktas – diskuterar arbetsmarknadsparterna för närvarande ett direktiv om pappaledighet. Låt oss vänta på dem, och åtgärder kommer att vidtas i detta ärende, såsom skedde i fallet med föräldraledigheten: detta är rätt väg att gå.

Jag uppmanar mina kolleger att rösta för de ändringsförslag som begränsar ledigheten till 18 veckor och de berörda ändringsförslag, fru talman, som din och min grupp har lagt fram.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) från Marc Tarabella i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D) . – (RO) Att undanröja alla former av diskriminering på alla områden av det sociala och ekonomiska livet är en absolut förutsättning för att skydda alla medborgares mänskliga rättigheter och välbefinnande. Vi måste ständigt arbeta för att främja principen om lika möjligheter för kvinnor och män och för att garantera ett större engagemang av kvinnor som likvärdiga aktörer inom det ekonomiska och sociala livet. Enligt min uppfattning måste denna strategi återspeglas i den gemensamma jordbrukspolitiken för att garantera att könen företräds på ett rättvist och jämlikt sätt. Å andra sidan kan denna strategi innebära en garanti för att olika sorters politik införlivas på ett effektivt sätt på EU-nivå inom alla sysselsättningssektorer, men framför allt inom jordbruket.

Med tanke på att jämställdhetsprincipen främjas i den europeiska lagstiftningen och att den är ett av de grundläggande kraven i Europa 2020-strategin anser jag att det är riktigt att också inbegripa denna fråga inom jordbrukspolitiken, vilket också innebär att använda nya instrument som främjar denna princip. Jag stöder betänkandena av Edite Estrela och Britta Thomsen, där kvinnofrågor lyfts fram i relation till både moderskap och mödrars arbetsvillkor, som är viktiga aspekter i livet för alla kvinnor och för dem av oss som borde visa solidaritet med dem i fråga om problemen.

  Marc Tarabella (S&D) . – (FR) Fru talman! Jag vill tacka Astrid Lulling för att hon gick med på detta lilla avbrott. Jag vill bara påpeka att fäder i Belgien redan nu är berättigade till 10 dagars betald pappaledighet. Detsamma gäller i 19 av 27 medlemsstater, med varierande ersättningsrätt.

Jag undrar bara om du är för eller emot en ökad harmonisering på EU-nivå. Jag medger att två veckor inte är särskilt mycket, men det är rimligt: två veckor för alla fäder i EU, så att de kan vara delaktiga i den uppgift som det innebär att välkomna ett tillskott till familjen. Jag vill veta om du är för eller emot denna harmonisering. Jag vore tacksam för ett svar från Astrid Lulling.

  Astrid Lulling (PPE) . – (FR) Fru talman! Jag är naturligtvis för den, Marc Tarabella. Jag ställer mig bakom ett EU-direktiv, men jag motsätter mig att denna fråga ska lösas i detta direktiv, som rör skydd av kvinnor och barn. Arbetsmarknadens parter för, som jag nämnde tidigare, samtal om ett direktiv om pappaledighet.

Enligt min uppfattning måste vi invänta det resultatet. Sedan kommer vi att ha ett hållbart förslag, som det som vi hade om föräldraledighet, som för övrigt nyligen har förbättrats, även om det inte är perfekt. Enligt min uppfattning är detta rätt tillvägagångssätt. Jag anser att arbetsmarknadens parter också borde anförtros uppgiften att lägga fram förslag på detta område, eftersom de är bäst lämpade att göra det. Därför är jag för detta. Jag lyckönskar dig: du kan förbättra situationen i Belgien.

Jag vill bara säga till dig, och till alla de kvinnor som inte har förstått att ett EU-direktiv utgörs av en uppsättning minimiregler, inte maximiregler, och att alla kan gå längre, att det är viktigt att ge de länder där antalet veckor är lägre – mycket lägre – än 18 veckor möjligheten att anpassa sig.

Jag tror också att vi, om du och jag hade utarbetat detta betänkande, skulle ha vidtagit rätt åtgärder i Europaparlamentet för länge sedan, i medbeslutande med rådet.

  Thomas Mann (PPE) . – (DE) Fru talman! Nu vet jag hur man ska bära sig åt för att ändra och förlänga sin talartid. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor (EMPL) har begärt att en bestämmelse om 18 veckors stöd till mödrar ska införlivas, vilket är fyra veckor mer än vad man enades om i godo i Tyskland. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (FEMM) har begärt 20 veckor med full lön plus två veckors pappaledighet plus att detta ska utvidgas till att omfatta egenföretagare. Vad som helt har ställts i bakgrunden är att 20 veckor skulle kosta Frankrike ytterligare 2 miljarder euro och Storbritannien ytterligare 2,85 miljarder euro per år, enligt kommissionens yttranden. För Tyskland beräknas de ytterligare kostnaderna uppgå till omkring 1,7 miljarder euro. Ibland måste man ta med kostnaderna i beräkningen.

Vi fick nyligen ta del av en gemensam undersökning som genomförts av EMPL och FEMM och som baserats på flera felaktigheter. Utbetalningar som Tysklands moderskapspenning inkluderades inte. Referensramen för det tyska vårdnadsbidraget var felaktig. De kostnadsberäkningar som vissa medlemsstater har förordnat beaktades inte i tillräckligt hög grad. Man kan inte föra en ansvarsfull politik på en sådan grund. Tyskland är exemplariskt: under föräldraledigheten fortsätter två tredjedelar av lönen att betalas ut i upp till 14 månader. Detta är upp till 170 veckor mer än de 14 veckornas moderskapspenning. Det gör Tyskland till en europeisk mästare när det gäller att skydda spädbarn, och det behövs följaktligen en undantagsklausul för detta land i direktivet.

Det är anledningen till att jag, tillsammans med 50 av mina parlamentskolleger från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), har lagt fram ett ändringsförslag som stöds av gruppen Europeiska konservativa och reformister och stora delar av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Vårt mål är att de nationella systemen ska beaktas i tillräcklig grad. Vi hoppas att en majoritet av Europaparlamentet ska stödja detta krav på rimlighet på onsdag. Vi vill att mödrar ska få ett tillräckligt skydd, men om detta skydd drivs för långt, framför allt av ideologiska skäl, kommer det att utgöra ett stort hinder för kvinnors sysselsättning – vilket är något som vi måste undanröja, inte uppmuntra.

  Anna Hedh (S&D). - I många medlemsländer har reaktionerna på detta betänkande varit starka och många politiker har försökt att plocka poäng genom att såga detta EU-initiativ. Det man glömmer är att detta är en revidering av ett redan befintligt direktiv. Man kan tycka vad man vill om vad som ska regleras på EU-nivå, men nu finns det som sagt var redan ett direktiv som vi har möjlighet att förbättra.

Jämställdhetsfrågan har stärkts i och med Lissabonfördraget och vi har ett ansvar att utveckla den. I dag kan vi se att medlemsländer som har väl fungerande regler för mödraledighet också har en hög grad av kvinnor i arbetslivet. Detta till skillnad från de länder som har sämre och mindre väl fungerande regler.

Om detta direktiv skulle gå igenom så skulle vi också ha större chanser att nå målet i EU 2020-strategin. Jag håller med om att det finns en del kontroversiella detaljer i förslaget, men det viktiga är ju att vi kan få det bättre. Kritikerna hävdar att förslaget är för dyrt, men jag är övertygad om att ökad jämställdhet är lönsamt för samhället.

  Barbara Matera (PPE) . – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag har Europaparlamentet – som företräder alla 27 staterna – med mod och envishet beslutat att återigen ta itu med en känslig, men samtidigt aktuell, fråga i samband med våra länders sociala tillväxt. Här handlar det om ett betänkande som påverkar den sociala och ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken i våra länder, men som också rör hela Europa i dess önskan att växa i samförstånd.

I Estrelabetänkandet, i den form det har debatterats och ändrats, eftersträvas med övertygelse principen om att kunna förena arbete och privatliv och principen om lika möjligheter, och följaktligen hälsosamma och balanserade framsteg. Att garantera ett lägsta stöd för att skydda ovan nämnda principer i hela Europa innebär att förbättra livskvaliteten för familjer, inte bara för kvinnor, och därmed också livskvaliteten för oss alla. Det är detta vi går till mötes med övertygelse och med lämpliga kompromisser.

Det krävs balans i fråga om de medel som väljs, och denna balans måste garantera både kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och staternas privilegier i samband med genomförandet av sin politik. Jean Monnet lärde oss vikten av att utvecklas i små steg. Låt oss börja ta dessa små steg utan att vara rädda för att andra ska följa efter.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D) . – (LT) I dag är det väldigt viktigt att förena familj och yrkesliv på ett bättre sätt genom att eftersträva ekonomisk tillväxt, välfärd och konkurrenskraft på området för jämställdhet mellan könen. Eftersom födelsetalen sjunker våldsamt i nästan alla medlemsstater måste vi vidta åtgärder för att skapa bästa möjliga villkor för mödrar att uppfostra barn och att verkligen få möjlighet att återvända till arbetsmarknaden. Jag uppmanar också medlemsstaterna och Europaparlamentets ledamöter att finna möjligheter och att samordna kostnaderna för ersättning vid barnledighet och vårdbidrag för barn för att se till att kvinnor inte blir en dyrare arbetskraft än män. En fördelning av familjeansvar och möjligheten att bevilja män rätten till två veckors pappaledighet skulle ge kvinnor större möjligheter att återvända till arbetsmarknaden och skulle stärka familjeförbindelserna. Därför är jag övertygad om att en förlängning av barnledigheten också skulle göra det lättare att framför allt uppnå högre födelsetal, med tanke på att samhället åldras snabbt.

  Anne Delvaux (PPE) . – (FR) Fru talman! Som jag ser det är behovet av att förlänga föräldraledigheten rent ut sagt uppenbart: att förlänga minimiperioden för barnledighet är ett steg framåt, en fördel, och man bör inte bli missmodig av att jämföra den ekonomiska effekten med en kvalitativ fördel som det är svårt att bedöma storleken på.

Problemet är dock tvådelat: för det första har vi den ekonomiska kontexten, det stämmer, men den är inte tillräcklig för att lämna miljontals familjer i sticket i ytterligare decennier. För det andra har vi de rättsliga kryphålen i betänkandet. Texten innehåller nämligen flera olika typer av föräldraledighet med oförenliga rättsliga grunder. Ta till exempel ledighet vid adoption, som förekommer i texten jämte mamma- och pappaledighet.

I egenskap av adoptivmamma och på alla de kvinnors vägnar som jag företräder uppskattar jag önskan att bevilja adoptivmödrar samma rättigheter som biologiska mödrar. Jag är i själva verket vad Elisabeth Morin-Chartier hänvisade till som det lilla kompletterande paket som läggs till Estrelabetänkandet.

Samtidigt som syftet verkligen är att förbättra kvinnors – alla kvinnors – hälsa och rättigheter på arbetsmarknaden har adoptivmödrar, som precis som andra har blivit mödrar, rätt till samma rättigheter och samma skydd på arbetsplatsen. De är, precis som andra, mödrar i sig själva, och det spelar ingen roll om det barn de adopterar är yngre än 12 månader eller inte. Vi måste undvika den typ av diskriminering som finns i texten.

När det gäller adoption beklagar jag att texten är så odetaljerad. Den omfattar inte ens något av resultaten av Rambolls konsekvensanalys. Inget av detta har hanterats särskilt ingående, vilket uppenbarligen är en svag punkt. Jag kommer trots denna reservation att stödja Edite Estrelas betänkande eftersom det, ekonomiska överväganden åsido, inte bara finns män och kvinnor som måste bli bättre på att ta sitt ansvar som föräldrar i ett samhälle som i allt högre grad avsäger sig ansvaret för att uppfostra sina barn, utan det också är vårt ansvar att se till att människor inte måste välja att offra sina barn för sitt arbete, eller sitt arbete för sina barn.

Slutligen är vi inte medlemmar av rådet utan ledamöter av parlamentet. Om inte vi, som är direkt valda representanter, är ambitiösa, vem kommer att vara det då?

  Sylvie Guillaume (S&D) . – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Det har sagts många saker, särskilt nu nyligen. Den nya utvecklingen och de olika nya kontroverserna kring Edite Estrelas betänkande visar emellertid en sak: det är fortfarande väldigt svårt att diskutera jämställdhetsfrågan på ett lugnt sätt, framför allt i samband med en bättre balans mellan arbete och familjeliv.

Denna lagstiftningstext har – ursäkta uttrycket – haft ett svårt fosterstadium, framför allt beroende på att hållningen fortfarande måste förändras en hel del på detta område. Det krävs utan tvekan konsekvensanalyser för att garantera en bred förståelse för de frågor som det rör sig om. De måste dock betraktas för vad de är, och med försiktighet. Deras motstridiga slutsatser är, kan jag tillägga, ett tydligt bevis på detta.

Det skulle uppenbarligen vara dumt att inte ta upp frågan om de möjliga kostnaderna för vissa av de ändringsförslag som lagts fram. Det skulle emellertid vara lika dumt att vägra att överväga de socioekonomiska fördelarna på medellång och lång sikt i fråga om mödrars och småbarns hälsa eller i fråga om jämställdheten mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. Dessutom anser jag att vår debatt förtjänar bättre än vissa karikatyrer och vissa stereotyper som man fortfarande får höra.

ORDFÖRANDESKAP: KOCH-MEHRIN
Vice talman

  Regina Bastos (PPE) . – (PT) Europa åldras och har väldigt låga födelsetal. Dessa faktorer utgör stora utmaningar för Europeiska unionen, och vi måste svara med konkreta lösningar. Vi har enats om denna iakttagelse under debatten, trots de skiftande åsikter som tydligt framkommit i diskussionen.

I Portugal är födelsetalet till exempel inte tillräckligt högt för att garantera en ersättning av generationerna, och denna situation äventyrar landets framtid. Så ser situationen ut i mitt land, liksom i majoriteten av EU-medlemsstaterna. Jag är övertygad om att en flexiblare politik i samband med barnledigheten kan bidra till att vända denna trend. Vi måste sända ett konsekvent budskap till familjer om stöd för mödraskapet, med konkreta åtgärder för en bättre förening av yrkes-, privat- och familjeliv. Kvinnor måste få skydd, så att de kan välja att skaffa barn utan att behöva lämna arbetsmarknaden. Det är nödvändigt att möta denna utmaning om vi ska uppnå de ekonomiska och sociala mål som vi fastställt i Europa 2020-strategin och bekämpa det demografiska åldrandet.

I Portugal betalas till exempel redan 100 procent av lönen ut i 120 dagar vid barnledighet i ett försök att motverka det låga födelsetalet i landet. Jag förordar därför att kvinnors löner ska garanteras under barnledigheten, på det sätt som beskrivs i det betänkande som vi diskuterar. En klok åtgärd skulle nog vara att tillåta varje enskild medlemsstat att skapa villkor som garanterar att full lön kan utbetalas under barnledigheten senast från 2020.

Avslutningsvis vill jag tacka föredraganden, Edite Estrela, för den uthållighet hon visat i försvaret av de åtgärder som syftar till att skydda familjer och samtidigt motverka befolkningens åldrande.

  Iratxe García Pérez (S&D) . – (ES) Fru talman! Jag tror att vi alla är medvetna om det ansvar som parlamentet har i dag när det gäller att ändra direktivet om arbetsvillkoren för kvinnor. Ett direktiv som vi har diskuterat ända sedan den förra mandatperioden och som vi, på grund av olika synpunkter och svårigheter, inte har kunnat förbättra.

Det är anledningen till att jag i dag säger att vi måste ta ansvar, inom de olika synpunkter som vi kan tänkas ha, för att kunna göra framsteg i fråga om lika rättigheter för kvinnor och män och kunna förbättra levnadsvillkoren för arbetande kvinnor.

Detta direktiv går bortom antalet veckors barnledighet, eftersom jag är säker på att vi alla är överens om att 14 veckor inte är tillräckligt och att vi måste få till stånd en förlängning. Utöver antalet veckor talar vi dock om att uppsägningar av kvinnor som blivit mödrar anses vara orättvisa uppsägningar och om att bevilja pappaledighet för att gynna arbetande mödrars hälsa.

Jag förstår inte varför människor säger att pappaledighet inte främjar arbetande mödrars hälsa. Naturligtvis gör den det. Att göra det möjligt för mamman och pappan att dela på ansvaret för vårdnaden av barnet under de första dagarna efter födseln har en avgörande betydelse för framstegen i jämställdheten mellan kvinnor och män. Det finns länder, t.ex. Spanien, som redan har infört oberoende och överförbar pappaledighet.

Vi måste göra det möjligt för män att dela ansvaret med kvinnorna för att komma längre på den väg som ligger framför oss. Jag anser att detta är viktigt.

Jag vill tacka föredraganden, Edite Estrela, för det arbete hon lagt ned och för parlamentets ansvar att …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Godfrey Bloom (EFD) . – (EN) Fru talman! För ungefär fem och ett halvt år sedan orsakade jag uppståndelse när jag framhöll att ingen småskalig företagare med sunt förnuft skulle anställa en kvinna i barnafödande ålder.

Sedan dess har det blivit allt värre, eftersom balansen mellan antalet arbetstagare och arbetsgivare har gått helt överstyr. En av mina väljare från York skrev till mig förra året: Glöm kvinnor i barnafödande ålder. Alla småskaliga företagare som anställer någon överhuvudtaget måste vara galna.

Vi befinner oss i en märklig situation, eller hur? Vi har unga kvinnor som verkligen vill börja arbeta, som verkligen vill bli anställda i företag, i synnerhet i små företag – som utgör den drivande kraften i den brittiska ekonomin – och vi har arbetsgivare som är alltför rädda för att anställa dem. Det är det som är problemet. Vi gör det – här, på en plats med så lite näringslivserfarenhet bland ledamöterna – nästan omöjligt för små företag att anställa unga kvinnor, vilket är något som de vill göra.

Jag brukade tro att det rörde sig om någon sorts kinesisk konspiration där den här platsen gjorde det så gott som omöjligt för en europeisk ekonomi att fungera, och att kineserna ställde till det så bakom kulisserna att vi till sist var tvungna att importera absolut allt från Kina. Nå, jag har ytterligare en hypotes, nämligen att de kvinnor i utskotten, i kommissionen och här som gör det så mycket svårare för småskaliga företag att anställa unga kvinnor kanske ser till sina egna intressen.

Jag skulle vilja påstå att de, när väljarkåren med rätta ser dem och sparkar ut dem pga. deras inkompetens och dumhet om några år, enbart kommer att kunna komma tillbaka till arbetsplatsen för att de är i medelåldern eller övre medelåldern. Då kommer det inte att vara några problem för dem. Det är min hypotes. Jag kan inte komma på något förnuftigt svar på den här sortens skrattretande inblandning mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om ni tycker att detta är en konstig hypotes är det ingenting emot hur ni talar om klimatförändringar. Tro mig: ingenting är för dumt för Europaparlamentet.

  Salvatore Iacolino (PPE) . – (IT) Fru talman! Det råder ingen tvekan om att det borde välkomnas att detta förslag till lagstiftning debatteras i Europaparlamentet efter 18 månaders intensivt arbete. Det är tydligt att ett projekt av denna natur kännetecknas av olika känsliga aspekter, med tanke på att motsvarande lagar i medlemsstaterna ser mycket olika ut. Den innovativa räckvidden för åtgärden är i varje fall ett resultat som borde välkomnas, liksom försäkran om principen om familjens centrala karaktär, garantin av ett större socialt skydd för kvinnor och för kvinnor i ett särskilt tillstånd, t.ex. graviditet.

Likaså måste konsekvens garanteras i skyddet av kvinnor som nyligen har fött barn – och detta säger jag trots att jag anser att den rättsliga räckvidden av denna åtgärd är bredare än vad som förutsetts till en början – i den mån som det bör framhävas att det i Europa, och i många medlemsstater, fortfarande råder en betydande skillnad i det skydd som erbjuds när det gäller barnafödande och graviditet.

Dessa åtgärder måste helt klart förenas med behovet av att undanröja missbruk från arbetsgivarnas sida, och vi måste begränsa ändringsförslagens räckvidd – varav vissa enligt min uppfattning gör lagstiftningen alltför oflexibel i sin helhet – och börja med pappaledigheten, som verkar ligga långt ifrån en åtgärd som i grunden föreslagits till skydd för kvinnor.

Det råder ingen tvekan om behovet av att beakta problemet med invandrade arbetstagare och arbetstagare som utför hushållsarbete, som utgör en annan del av detta – förslaget till lagstiftning om kvinnliga arbetstagare med otrygga arbetsformer – på en flexibel och elastisk marknad där kvinnor, i synnerhet nu, måste betraktas som en resurs för samhället.

  Nicole Sinclaire (NI) . – (EN) Fru talman! Brittiska arbetsgivare och den brittiska regeringen uppmanar brittiska ledamöter i Europaparlamentet att öka antalet barnlediga veckor med full ersättning från 14 till 20 – även om jag anser att detta är rent hyckleri från de konservativa, som lade fram ett ändringsförslag i utskottet där man krävde 24 betalda veckor. Som jag sade, hyckleriet känner uppenbarligen inga gränser.

British Federation of Small Businesses [brittiska federationen för småskaliga företag] har framhållit att dessa planer är alltför dyra och att de skulle kosta de brittiska företagen över 2,5 miljarder GBP per år. Till och med den brittiska koalitionsregeringen, där liberaldemokraterna ingår, motsätter sig dessa förändringar. De föreslagna förändringarna kommer att kosta Storbritannien upp till 2 miljarder GBP vid en tidpunkt då arbetstagarna inom den offentliga och den privata sektorn friställs för att mycket lägre summor än så ska sparas.

Förändringarna kan också vara självförgörande, eftersom det enligt den brittiska regeringen kommer att bli arbetstagarna med högst inkomst som kommer att gynnas mest och de med lägst inkomst som kommer att gynnas minst. Dessa förändringar kommer i själva verket, hur välmenta de än må vara, att leda till ett bakslag för arbetet för jämställdhet för arbetande mödrar. Dessa förändringar kommer också att uppmuntra arbetsgivare att välja manliga sökande framför kvinnliga.

Det finns andra sätt att främja rättigheterna för spädbarnsmödrar, t.ex. mer flexibla regler för föräldraledighet. Vi måste också respektera de olika sociala och kulturella skillnaderna i olika medlemsstater. Det finns helt enkelt ingen lösning som passar alla. De arbetande familjer som är så beroende av oss för att enligt lag få rätt att leva, arbeta och uppfostra barn befinner sig i den verkliga världen, inte i något ideologiskt Euro Disneyland.

Dessa förslag till förändringar kommer vid fel tidpunkt och de gynnar fel personer. Vid en tidpunkt då regeringar över hela Europa försöker skära ned på de offentliga utgifterna vill ni öka anställningskostnaderna, vilket kommer att drabba en sektor där kvinnor utgör en oproportionerligt stor andel och därför är mer utsatta för risken för nedskärningar av jobb. Storbritannien har redan den bästa och mest rättvisa och generösa standarden för föräldraledighet. Brittiska mödrar får sex veckors mammaledighet till 90 procent av lönen, följt av 33 veckors mammaledighet med en lagfäst ersättning på 125 GBP per vecka.

Jag kommer att rösta i det brittiska folkets intresse. Jag kommer att följa den brittiska regeringens råd och rösta emot dessa ändringsförslag i fråga om ersättning vid barnledighet.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE) . – (NL) Fru talman! Efter att ha lyssnat till allt som har sagts under detta plenarsammanträde är jag övertygad om att likabehandling av kvinnor och män – som verkligen har krävt stort mod och stora insatser och dessutom stora summor pengar – inte har uppnåtts. Jag säger inte bara detta till ett antal kolleger från min egen grupp – som för övrigt har lämnat kammaren – utan också till andra. Det var den första punkten.

Den andra punkten rör åldrandet och den otillräckligt underbyggda åldersstrukturen i samhället. Detta är en oerhört viktig fråga när det gäller Europa, och därför är det av största vikt att underlätta för människor att bli föräldrar. Jag uppskattar exempelvis utfrågningen av den franska finansministern, Christine Lagarde, om kvinnornas ställning på arbetsplatsen, som var perfekt. Jag hoppas verkligen att vi håller fast vid detta.

Den tredje punkten är att likabehandling är ett åtagande för ett socialt Europa. Vi har, i detta sociala Europa, sagt att män och kvinnor måste ha lika möjligheter på arbetsmarknaden och också måste kunna skaffa barn. I nuläget siktar vi alla på 18 veckor, och nu har vi mer eller mindre enats om dessa 18 veckor, men vi vet ännu inte hur vi ska kunna ha råd med detta.

Jag har inga invändningar alls mot den kompromiss som min grupp lagt fram för att fastställa ett maximum på 75 procent för dessa fyra veckor. Det jag invänder mot är att denna kompromiss också är knuten till hälsokostnader. Det är min huvudsakliga invändning, eftersom detta ger länder som Storbritannien och Irland – i Frankrike subventioneras sådana kostnader i betydande grad – möjlighet att undandra sig de 75 procent som måste fortsätta betalas. Därför undrar jag om vi kanske kan rösta emot den delen av kompromissen. Det skulle också innebära att vi kan framföra ett konsoliderat yttrande här som skulle kunna förväntas få majoritet i rådet.

  Pascale Gruny (PPE) . – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi behöver en europeisk lagstiftning som skyddar hälsan hos gravida kvinnor och kvinnor som nyligen fött barn eller ammar, och vi måste bemöta den demografiska utmaning som vi står inför och uppmuntra till en ökning av födelsetalen i Europa. Denna möjlighet får emellertid inte fungera avskräckande på arbetsgivare när det gäller att anställa kvinnor.

Jag vill betona tre punkter. För det första välkomnar jag Europeiska kommissionens förslag om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. Jag vill verkligen betona titeln, som är den rättsliga ramen för detta direktiv, eftersom vi alltför ofta glömmer bort exakt vad denna text handlar om. Vi talar om kvinnor, eftersom män, fram till dess att motsatsen bevisas, inte kan föda barn.

Debatten tenderar att urvattnas till följd av den hänvisning som görs till faderskap och pappaledighet. Låt oss först lösa de problem som kvinnorna drabbas av, genom att betona deras hälsotillstånd när de sätter ett barn till världen. Vi måste införa verkliga garantier för att skydda dessa kvinnors hälsa på arbetsmarknaden. Faderskap och pappaledighet kommer att hanteras i ett annat direktiv.

För det andra kretsar debatten runt antalet veckor. I nuläget har den genomsnittliga föräldraledigheten fastställts till 14 veckor. Europeiska kommissionen föreslår 18 veckor och i betänkandet föreslås 20. I egenskap av kvinna och mamma till tre barn vill jag naturligtvis att mammor ska kunna vara hemma med sina barn så länge som möjligt. Detta gör emellertid att man måste fråga sig: vem ska betala för denna förlängning från 14 till 20 veckor? Staten? Företagen?

Jag är övertygad om att den genomsnittliga ökningen från 14 till 18 veckor är en stor fördel för Europa och en verklig investering av vår ekonomi mot ett främjande av högre födelsetal i Europa. Med 20 veckor riskerar vi en negativ påverkan på sysselsättningen för kvinnor: det skulle bromsa deras sysselsättning. Företagen och staten kan inte stå för denna ytterligare enorma finansiella börda under dessa kristider.

För det tredje måste vi prioritera en förbättrad barnomsorg, så att en balans kan uppnås för mödrar mellan yrkes- och familjeliv. Det har gjorts små framsteg i denna fråga, trots Europaparlamentets många apeller. Låt oss därför inte vara kontraproduktiva och låt oss inte skicka tillbaka kvinnorna till hemmet.

  Elena Băsescu (PPE) . – (RO) Jag vill ta tillfället i akt att framföra mitt deltagande med Maricica Hăhăianus familj. Denna 32-åriga rumänska sjuksköterska reste till Italien för att hitta ett bättre jobb. Hon avled i förra veckan efter att ha attackerats av en ung italiensk man på en tunnelbanestation i Rom.

Jag anser att Europa måste ta itu med problemet osäkra anställningsförhållanden. Kvinnor utgör en oproportionerligt stor andel av låginkomsttagarna och en stor majoritet av de deltidsanställda i Europeiska unionen. I vissa fall har följderna av krisen emellertid varit begränsade för kvinnor på arbetsmarknaden. I Rumänien fortsatte exempelvis andelen kvinnor som fann ett jobb att öka under 2009.

Jag vill betona den förfärliga situation som kvinnor som arbetar utomlands befinner sig i. De arbetar ofta utanför de rättsliga förordningarna och har inga rättigheter …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Rovana Plumb (S&D) . – (RO) Jag vill återigen hänvisa till direktivet om barnledighet. Jag har lyssnat mycket noga på kvällens debatt och jag vill säga att de som motsätter sig detta förslag, och jag syftar nu på en förlängning av barnledigheten och full lön, bara har ett argument – det ekonomiska. Detta är dock ett förenklat argument, för om man ser bortom budgetunderskottet är det människor det handlar om. De är inte medvetna om att fördelarna väger tyngre med detta betänkande, både för arbetstagare och arbetsgivare. Jag anser att arbetstagarna också gynnas, i den mening att de investerar i framtiden.

Dessutom inser inte motståndarna att en bestraffning av mödraskapet och tanken på det i en tid då födelsetalen sjunker, för att inte nämna att befolkningen åldras och blir fattigare, får följder för hållbarheten i systemen för social trygghet.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Fru talman! Jag har också lyssnat mycket noga till allting som har sagts hittills, och jag noterar att, vilket ofta är fallet, om man har för mycket kan det göra det värre för oss. De argument som framförs för att motivera denna extrema mammaledighet – 20 veckor, av vilka sex måste tas ut före barnets födelse och två därefter, med full lön – är föga övertygande. Det står helt klart att det inte är med enstaka åtgärder av det här slaget som Europa ska ta itu med de mycket komplexa utmaningarna när det gäller demografi och kvinnlig sysselsättning.

Är det någon som på allvar tror att människor kommer att besluta sig för att skaffa ett barn, en baby, för att dra nytta av fem månaders ledighet i stället för fyra och en halv månader? Å andra sidan tror jag inte att det hjälper kvinnor att förbättra sin situation om man förvägrar dem deras valfrihet. Dessutom får vi inte glömma bort konsekvenserna, den oavsiktliga skada som de beslut vi fattar kan förorsaka. Att skydda kvinnor innebär i första hand att inte överdriva våra krav för att inte skapa förutsättningar för nya former av diskriminering av dem när de i första skedet anställs och när de återvänder till arbetet, vilket bekräftas av alla experter från till exempel OECD och den belgiska fackföreningen Union des Classes moyennes (UCM).

Jag är därför helt klart för 18 veckors ledighet, för principen om pappaledighet och, naturligtvis, för att ge medlemsstaterna utrymme att gå längre.

  Franziska Katharina Brantner (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Jag vill bara göra ett kort inlägg, och det rör erkännandet av föräldraledighetsperioder i de individuella länderna. Thomas Mann och hans kolleger har också lagt fram ändringsförslag i den här frågan, däribland ändringsförslag 115, där den första delen verkligen tar upp om dessa fyra veckor ska räknas eller inte.

Tyvärr är detta i den andra delen av ändringsförslaget – och jag ska läsa upp det nu för att det inte ska råda några som helst tveksamheter – förbundet med att ersättningen kan vara genomsnittet av ersättningen för mammaledigheten på 18 veckor, vilket ska vara minst 75 procent av den senaste månadslönen eller den genomsnittliga månadslönen enligt föreskrifterna i nationell lag, upp till ett tak som fastställts i den nationella lagstiftningen. I själva verket innebär detta att vi ger upp den europeiska harmoniseringen när det handlar om finansiering på detta område och hur mycket kvinnor får under den här perioden. Detta är inte acceptabelt. Jag anser att det vore synnerligen beklagligt om detta röstas igenom, för i slutändan ger vi inte upp när det gäller harmonisering på EU-nivå, utan vi vill att den ska öka för att få till stånd en förbättring för alla män och kvinnor.

  Cornelia Ernst (GUE/NGL). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi borde fråga oss själva vad det egentligen är vi försöker uppnå med hela denna debatt. Försöker vi få till stånd en liten förbättring av jämställdheten och lite hjälp åt familjer så billigt som möjligt? Naturligtvis kostar det pengar att göra familjeliv förenligt med arbete. Jag skulle helt enkelt vilja fråga mina kolleger från Tyskland: vad är utgifter på 1 miljard euro i Tyskland om vi samtidigt tillhandahåller 450 miljarder euro i bankgarantier? Vad är det vi egentligen vill på det här området? Full lön för föräldraledighet är helt riktigt. Vad skulle det vara annars? Det är inte ledighet, det är inte semester; detta är arbete som folk utför.

Naturligtvis vill vi att perioden ska utökas till 20 veckor, för vi anser att det här är det enda sättet att hinna med detta arbete.

För övrigt vill vi inte bara införa en aning mer jämställdhet i arbetslivet. Vi vill ha fullständig jämställdhet, för kvinnor och män. Vi måste vidta drastiska åtgärder om vi ska kunna uppnå detta, såsom en lagstadgad minimilön i alla medlemsstater.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Fru talman! Frågan om skydd för mödrar bör förbli en angelägenhet för medlemsstaterna med tanke på de kulturella skillnaderna i Europa. Österrike har 16 veckors mammaledighet. Att utöka detta skulle kosta 17,4 miljoner euro per år för varje ytterligare vecka. Om 20 veckors ledighet blir obligatoriskt skulle det kosta Österrike över 60 miljoner euro. Merkostnaderna skulle bli ännu högre om det också skulle finnas två veckors betald pappaledighet för alla pappor.

Låt oss tala klarspråk i våra överläggningar: för det första är detta ett fullständigt personligt beslut av föräldrarna, och för det andra betraktar jag detta som en risk för ytterligare diskriminering av kvinnor i fertil ålder. Detta skulle kunna leda till en ökning av otrygga arbetsvillkor, något som 31,5 procent av förvärvsarbetande kvinnor redan är drabbade av. Frågan är: är det detta som vi egentligen vill?

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Fru talman! Vi har haft en utmärkt debatt här under kvällen, och i allmänhet var det många bra synpunkter som framfördes i kammaren. De punkter som togs upp var idealistiska, men Edite Estrela förtjänar ett erkännande för att ha tagit upp dessa punkter med oss. Men samtidigt måste vi vara praktiska och realistiska. Jag har mina tvivel. Om vi tar till oss alla dessa förslag är det möjligt att unga kvinnor, i synnerhet, inte kommer att finna någon sysselsättning. Jag ser på detta som förälder. Jag har två döttrar, och jag vill att de ska ha samma möjligheter som pojkar att få arbeten. Detta är det viktigaste! I Irland har vi för närvarande ett dilemma när det gäller finansiering. Arbetslösheten bland ungdomar uppgår till 20 procent. Fyra företag om dagen inom sektorn för små och medelstora företag lägger ned verksamheten, och vi står inför den värsta budget vi någonsin har haft. Så även om det finns många bra förslag skulle det vara bättre att lägga fram dem vid ett senare tillfälle. Jag tror inte att de är praktiskt genomförbara för närvarande.

  Marita Ulvskog (S&D). - Det har varit en mycket spännande debatt. Jag tycker att det visar att det finns en möjlighet att kompromissa ihop oss så att vi kan fatta beslut om detta.

Jag tror att det vore mycket bra om vi kunde göra det och det kräver naturligtvis att vi utgår ifrån att vi har olika system. Vi har hunnit olika långt i de olika medlemsländerna.

Jag kommer från Sverige. Där har vi en föräldraledighet som är längre än ett år, med hög ersättningsnivå och där pappan är förpliktigad att ta ut en del av föräldraledigheten.

Jag tror inte att det ligger inom räckhåll att åstadkomma någonting som har varit så bra för männen, kvinnorna och barnen och för kvinnornas förvärvsintensitet på arbetsmarknaden, på EU-nivå. Men låt oss se till att vi får ett minimidirektiv som gör att vi kan komma överens.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE). – (PL) För att övergå till frågan om kvinnors yrkesverksamhet skulle jag vilja ta upp två åldersgrupper: den första gruppen, som redan har diskuterats en hel del i dag, är unga kvinnor som är välutbildade och som inte kan hitta något arbete på grund av att arbetsgivare ofta är på sin vakt när det gäller kostnader i samband med graviditet och mammaledighet.

Den andra gruppen är kvinnor över 50 år, som betraktas som mindre produktiva och mindre kreativa. Enligt statistiken utgör kvinnor i åldern 59–60 år bara 25 procent av arbetstagarna i denna åldersgrupp. Andelen kvinnor över 60 år som fortfarande arbetar är ännu lägre. Det är av denna anledning, när vi diskuterar otrygga kvinnliga arbetstagare, som vi bör beakta båda dessa grupper och göra allt vi kan för att hjälpa kvinnor att hitta det allra första arbetet, att återvända till arbetet efter mammaledighet och att förbättra sina kvalifikationer.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman! Målen för detta initiativ är att förbättra arbetsmiljön för arbetande kvinnor som är gravida eller som har fött barn och att vidta åtgärder för att skapa balans mellan familjeliv och yrkesliv.

Europeiska kvinnor vänder sig till Europaparlamentet i dag och förväntar sig att vi ska genomföra de moderna åtgärder som krävs under 2000-talet. Vi behöver därför tala om möjligheten till 20 veckors ledighet, med 100-procentig täckning av mammans lön, inbegripet egenföretagare, möjligheten för pappor att få ledigt efter födelsen och att upprätta jämställdhet mellan kvinnor och män när det gäller att ta den ledigheten. Det här handlar inte bara om kvinnor.

När man talar om kostnaden för mammaledighet är det inte bara ytterligare en bestraffning för kvinnor; det visar prov på bristande ansvar när man beaktar krisen med födelsetalen och den åldrande befolkningen i Europa för närvarande, som också bidrar till den ekonomiska krisens utveckling.

Har det fallit er in att till exempel fråga vad kostnaden för frånvaro är i Europa? Jag har inte hört ett enda ord om detta. Vi har möjlighet att göra framsteg när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor, så låt oss inte göra Europas befolkning besviken.

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka alla ledamöter som deltagit i denna viktiga, stimulerande och, skulle jag vilja säga, även mycket passionerade debatt.

Även om vi betraktar de här frågorna från olika vinklar kan de flesta av oss hålla med om flera saker. Mammaledighet ska inte bestraffas. Vi måste arbeta mycket hårt för att uppnå jämlikhet i fråga om lön, och vi måste undersöka de ekonomiska konsekvenserna av de beslut vi fattar här mycket noga.

Flera av er hänvisade till frågan om pappaledighet eller föräldraledighet. Jag skulle bara vilja påminna er om att direktivet om föräldraledighet som nyligen antogs ger garantier på minst åtta månader för föräldrar per barn. För första gången har vi rättslig uppmuntran för pappor på EU-nivå att ta ledigt.

En hel månads ledighet går förlorad om pappan inte tar sitt ansvar. Detta direktiv kommer snart att träda i kraft, och vi kommer att bygga på denna utveckling och noga undersöka ytterligare förslag om pappaledighet.

Som jag sade i mina inledande kommentarer undersöker vi nu situationen, och vi kommer tillbaka till er inom kort med våra resultat.

Tillåt mig att med en personlig kommentar understryka att pappor uppmuntras att delta i föräldraskapet. Jag hade turen att få vara närvarande när två av mina tre barn föddes. Naturligtvis, under den tiden på sjukhuset kunde jag inte göra mycket annat än att hålla god min och låtsas att jag varken var orolig eller rädd och försöka ge min fru ett så starkt moraliskt stöd jag kunde. Ibland var det dock min fru och de snälla sjuksköterskorna som tog hand om mig, så att jag kunde ge detta moraliska stöd! Jag kommer aldrig att glömma de mycket viktiga ögonblicken efter födelsen och de första dagarna när jag kunde hjälpa min fru med det nyfödda barnet.

Det står helt klart att det inte bara är mammor som behöver skapa band till ett nyfött barn. Papporna behöver göra detsamma, och vi måste uppmuntra dem och ändra pappornas vanor och skapa sådana förutsättningar att papporna också kan skapa band till sina nyfödda barn.

För att återvända till de betänkanden som vi diskuterar i dag, och när det gäller Britta Thomsens betänkande om otrygga anställningar, har jag noga noterat det som har sagts. Jag kan försäkra er att kommissionen kommer att förstärka åtgärderna för att förbättra arbetsvillkoren för otrygga kvinnliga arbetstagare genom att övervaka nationell sysselsättningspolitik och i synnerhet genom att tillhandahålla strukturfondsstöd.

När det gäller Edite Estrelas heltäckande arbete om kommissionens förslag till ett förstärkt direktiv om mammaledighet försöker vi verkligen uppnå en mycket svår balans. Vi måste garantera de grundläggande rättigheterna för kvinnliga arbetstagare, men vi får inte ge medlemsstaterna en ursäkt för att upphöra med dessa mycket viktiga förhandlingar. Vi måste studera modellerna som ger oss en hög sysselsättningsgrad och höga födelsetal samtidigt.

På samma sätt välkomnar kommissionen de ändringsförslag som syftar till att bibehålla minimiledigheten på 18 veckor, fastställa alternativ när det gäller ersättningsnivå, bibehålla referensen till sjukskrivning och göra det möjligt att räkna andra former av ledighet som mammaledighet.

Allt detta gäller med förbehåll för att det inte leder till att det befintliga skyddet försvagas. Att backa tillbaka i det här avseendet kan inte vara ett alternativ för Europeiska unionen.

Jag hoppas verkligen att parlamentet och rådet kommer att kunna nå en kompromiss. Kommissionens ståndpunkt syftar till att överbrygga klyftan mellan de två institutionernas ståndpunkter och att tillhandahålla en solid grund för framtida diskussion.

Att förbättra villkoren för kvinnor i Europa måste vara vårt slutliga mål. De bidrar oerhört till samhället, och samhället måste hitta ett sätt att betala tillbaka till dem.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (EN) Fru talman! Jag är rädd att det var många kolleger som fick ordet och som helt klart kom efter mig och min kollega här. Vi begärde ordet redan när talman Jerzy Buzek inledde den här punkten i kväll, så jag vill protestera mot din orättvisa när det gäller att tilldela ordet under ögonkontaktsförfarandet.

  Talmannen. – Tack så mycket för din begäran om att få ordet. Som jag nämnde var det betydligt fler personer som begärde att få ordet än vi i praktiken kunde tillmötesgå. Vi hade 19 personer som ville tala under en lucka på bara fem minuter. Jag har därför försökt att ge de personer på den lista jag har här en möjlighet att tala.

Naturligtvis kommer dina kommentarer att föras till protokollet. Vi kommer att anstränga oss till det yttersta under kommande debatter för att få alltsammans så rättvist som möjligt.

  Edite Estrela, föredragande. – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja tacka dig för den lyhördhet som du visade prov på under dina inledande kommentarer och ditt avslutningsanförande, tillsammans med ditt personliga vittnesmål. Jag tror att det är mycket viktigt att detta sätts i relation till vittnesmålen från andra personer, som de andra ledamöter som också har talat under denna debatt, eftersom detta helt klart kommer att hjälpa till att ändra vissa fördomar och ändra de stereotyper som fortfarande existerar i vårt samhälle.

Därför är det också viktigt att vi även tar med pappaledighet genom att göra det mesta möjliga av den dubbla rättsliga grunden i det här direktivet, som syftar till att främja jämställdhet mellan könen och förenligheten med familj och privatliv, med tanke på att en av de stereotyper som är allmänt utbredd i vårt samhälle är att kvinnor förknippas med reproduktion samtidigt som män förknippas med produktion. Män är lika mycket pappor som kvinnor är mammor, vilket även är fallet när det gäller att vara arbetstagare, och de är således båda berättigade till att tillvarata möjligheterna i arbetslivet och att uppfostra sina barn från födelsen. Ledamoten från Storbritannien som talade är inte här. Jag skulle ha velat fråga honom om David Cameron är bättre än andra européer som också skulle vilja ta pappaledigt, men som är utsatta för diskriminering i åtminstone åtta medlemsstater.

Vi befinner oss fortfarande i förstabehandlingsförfarandet, vilket innebär att vi kommer att ha möjlighet att förbättra dessa förslag tillsammans med kommissionen och rådet. Jag skulle också vilja tacka mina kolleger för deras engagemang. Jag har en känsla av att denna breda enighet är mycket viktig.

Det råder ingen tvekan om att vi upplever svåra tider, men det är nu som samhällen har det största behovet av djärva beslutsfattare, något som den romerska poeten Horatius konstaterade för tusentals år sedan: den som är rädd för kaos kommer till slut att krypa.

  Britta Thomsen, föredragande. – (DA) Fru talman! Jag skulle vilja tacka mina kolleger för deras kommentarer till mitt betänkande om otrygga kvinnliga arbetstagare och kommissionen för dess villighet att ta initiativ för att förbättra situationen.

Som många ledamöter har påpekat utgör kvinnor den stora majoriteten av de som arbetar under dåliga arbetsvillkor och för låga löner. Detta betyder inte bara att kvinnor i Europa tjänar mindre än män, utan också att kvinnor får mindre pensioner än män, och vi kommer att få se många fler fattiga kvinnor i framtidens Europa eftersom äktenskap inte längre per automatik ger ekonomisk trygghet på äldre dagar.

Den mest sårbara gruppen på den europeiska arbetsmarknaden är kvinnliga invandrare. Inom denna grupp ser vi en hög andel utnyttjande, särskilt bland de 11 miljoner kvinnor som arbetar med hushållstjänster. Denna grupp omfattar även de som arbetar som au pair. Au pair betyder ”på lika villkor”, men många av de kvinnor som kommer från Filippinerna och f.d. Sovjetunionen för att arbeta som au pair kommer inte för kulturellt utbyte. De kommer för att tjäna pengar, och systemet utnyttjas på många platser i Europa som ett sätt att få tillgång till billig arbetskraft. Den här situationen skulle jag vilja uppmana kommissionen att undersöka. Vi borde inte tillåta att den här formen av utnyttjande är laglig i Europa. Vi måste därför agera med större skärpa när det gäller au pair-systemet.

Löneskillnader mellan män och kvinnor börjar, enligt kommissionens egen lönestatistik, när det kommer in barn i bilden. Om vi vill uppnå fullständig jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden måste kvinnor få full ersättning under mammaledighet, och män måste vara delaktiga när det gäller att ta hand om barnen och således beviljas pappaledighet.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen om Estrelabetänkandet kommer att äga rum onsdagen den 20 oktober.

Omröstningen om Thomsenbetänkandet kommer att äga rum tisdagen den 19 oktober.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Jämställdhet mellan män och kvinnor utgör en av Europeiska unionens grundläggande principer. Detta fastställdes redan i Maastrichtfördraget 1992, några år senare i Amsterdamfördraget (1997) och i nutid i EU-strategin för perioden 2010–2015. EU:s sociala agenda omfattar, bland dess prioriteringar, behovet av att främja politik som syftar till att stödja möjligheten för kvinnor att förena yrkesliv, privatliv och familjeliv. I detta sammanhang anser jag att moderskap är en absolut grundläggande rättighet med tanke på den sociala stabiliteten.

EU står för närvarande inför en demografisk utmaning mot bakgrund av låga födelsetal och den oavbrutna ökningen vad gäller andelen äldre människor. Jag anser att förbättringen av bestämmelser som syftar till att främja en balans mellan arbete och familjeliv för kvinnor utgör en del av svaret på denna befolkningsminskning. Jag erkänner betydelsen av att införa starkare skydd mot uppsägning under perioden från graviditetens början och de månader som följer direkt efter mammaledigheten.

Jag stöder de ändringsförslag som har lagts fram i detta syfte, inklusive, i synnerhet, rätten för kvinnor att återvända till sitt arbete eller att bli anvisad en likvärdig befattning.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Betänkandets huvudsyfte är att förbättra tryggheten samt hälso- och sjukvården för gravida arbetstagare, arbetstagare som nyligen har fött barn och arbetstagare som ammar på arbetet. Personligen anser jag att det viktigaste förslaget är utökningen av mammaledighetens minimilängd från 14 till 20 veckor, vilket kommer att bidra till att förbättra mammans hälsa och psykologiska tillstånd. Detta kommer också att ge henne möjlighet att ta hand om sitt barn fullt ut. Utökningen av mammaledighetens minimilängd kommer också att uppmuntra amning, vilket bevisligen har en positiv effekt på barnets och mammans hälsa. Något som jag anser vara lika viktigt är det aktuella förslaget att moderskapsbidraget ska uppgå till arbetstagarens fulla lön – dvs. den genomsnittliga månadslönen – eller åtminstone till 85 procent. Dessa åtgärder är tillräckliga för att garantera att familjer, i synnerhet ensamstående föräldrar, skyddas från att hamna under fattigdomsgränsen och från social utslagning. En del av betänkandet ägnas åt kvinnors traditionella ställning. Till skillnad från män bär kvinnor det huvudsakliga ansvaret för vården av barnet och andra vårdbehövande personer och tvingas ofta välja mellan moderskap och yrkesmässig utveckling. Det är därför särskilt viktigt att de nya formerna av föräldraledighet inte återspeglar eller förstärker befintliga sociala stereotyper. Förslaget påverkar Tjeckien bara när det gäller omfattningen av moderskapsbidraget och inte längden på mammaledigheten.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Kvinnor är de främsta offren för lågkonjunkturen på grund av uppsägningar som huvudsakligen berör otrygga arbeten. De som påverkas mest av uppsägningar, lönesänkningar och utnyttjande från arbetsgivares sida är kvinnor anställda inom avlönat hushållsarbete, omsorgen och de som är tillfälligt anställda. Hushållsarbete står för nästan en tiondel av det totala antalet arbetstillfällen i i-länderna, vilket utgör en stor grupp medborgare, särskilt kvinnor, som befinner sig i en sårbar situation. Detta befrämjar exploatering från arbetsgivares sida, i synnerhet när arbetstagarna är invandrare som kommer från antingen de nya EU-medlemsstaterna, som Rumänien, eller tredjeländer.

Jag anser att avlägsnandet av anställningsrestriktionerna för rumäner och bulgarer måste vara det första steget mot att undanröja diskriminerande uppträdande, vilket fortfarande leder till att de får en underordnad, otrygg ställning i de flesta gamla medlemsstater. Det tragiska exemplet med en rumänsk sjuksköterska som dödades nyligen på en italiensk tunnelbanestation, samtidigt som likgiltiga förbipasserande tittade på, måste få varningsklockorna att ringa när det gäller farorna med kollektiv diskriminering och stigmatisering, vilket, som i det här fallet, kan få oförutsebara och mycket allvarliga konsekvenser. Jag vill också insistera på att minimiperioden för mammaledighet ska utökas till 20 veckor, för att kvinnor ska få den tid de behöver för att kunna ta hand om sina barn på lämpligt sätt.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder detta betänkande som syftar till att utvidga mammaledigheten till 20 veckor med full lön och att införa två veckors betalad pappaledighet. Det är avgörande att regeringarna nu stöder Europaparlamentets rekommendationer under mötet med rådet (socialpolitik) den 2 december. Motstånd mot denna åtgärd kommer att leda till att många kvinnor utesluts från arbetsstyrkan, vilket innebär att en värdefull resurs går förlorad. I stället för att bestraffa kvinnor för att de skaffar barn måste EU stödja dem och hjälpa dem att uppnå en bättre balans mellan arbete och familjeliv. Bättre mammaledighet är en investering i en framtida god hälsa i vårt samhälle. De första veckorna i livet för nyfödda barn är ovärderliga för utvecklingen av tillit, sensoriska-kognitiva förmågor och för att skapa ett band med båda föräldrarna. Studier har också visat att sådana sociala åtgärder som mammaledighet bidrar till att öka den kvinnliga sysselsättningsgraden med 3–4 procent. Tillhandahållande av bättre mammaledighet och införande av betald pappaledighet är en förnuftig investering. Konsekvensanalysen av denna åtgärd visade att så lite som en ökning på drygt 1 procent när det gäller kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden täcker kostnaderna för 20 veckors betald mammaledighet och två veckors betald pappaledighet.

  Jim Higgins (PPE), skriftlig. – (EN) Under de senaste 50 åren har europeiska kvinnor gjort stora framsteg på vägen mot jämställdhet mellan könen. Bland de viktigaste målen som uppnåtts är kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Kvinnornas ökade överrepresentation inom icke-standardiserade anställningsförhållanden är emellertid oerhört oroande, och jag skulle vilja upprepa kravet i betänkandet på att kommissionen ska uppmuntra medlemsstaterna att ”utbyta bästa praxis och att fullt ut utnyttja de möjligheter till medfinansiering som erbjuds av strukturfonderna … för att garantera bredare tillgång till förmånliga och kvalitativa inrättningar för barn- och äldreomsorg och på så sätt undvika att kvinnor tvingas utföra denna typ av sysslor informellt”. Dessutom, man ”framhåller … behovet av att så långt möjligt omvandla otrygga omsorgsarbeten i hemmet till anständiga, långsiktiga jobb”. Osäkra anställningar har länge varit en anledning till oro. Den ekonomiska och finansiella krisen har emellertid gjort frågan om otrygga arbeten och särskilt frågan om kvinnor med otrygga anställningar mycket brådskande, och jag skulle vilja uppmana kommissionen att agera för att skydda kvinnor som befinner sig i en utsatt situation genom att vara anställda med otrygga villkor.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. – (FI) I inledningsanförandena lyftes särskilt behovet av att främja statusen för familjer fram. Främjandet av jämställdhet är prioriterat inom sysselsättningsstrategier. Det är dags för åtgärder när det gäller familjer. Familjer behöver konkret agerande och bättre samordning när det gäller arbete och familjeliv. Sysselsättningsgraden och födelsetalen bland kvinnor är högre i länder där bra system med familjeledighet och barnomsorgstjänster lindrar den börda som kommer av att skaffa barn. Sverige, Danmark, Island och Finland är några goda exempel. Det är därför möjligt att kombinera kvinnors deltagande på arbetsmarknaden med höga födelsetal, och det bör stödjas inom EU. Jag stöder det förslag som lagts fram av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om att mammaledighet ska uppgå till minst 20 veckor med full lön. Kvinnor och familjer ska inte bestraffas för att de skaffar barn. Förutom kravet på full lön föreslås också i förslaget till direktiv att mammaledighet ska räknas som anställningstid när pensioner beräknas. Denna fråga hör samman med EU:s krav på lika lön. Om direktivet genomförs kommer det att minska inkomstklyftan mellan kvinnor och män. Direktivet kommer också att förbättra situationen för flerbörds- och adoptivfamiljer och för familjer med funktionshindrade barn. Det är verkligen svårt att komma på någon anledning till att inte stödja förslaget till direktiv med de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Bättre samordning mellan familjeliv och yrkesliv främjar familjers välbefinnande, sysselsättningen och den ekonomiska utvecklingen.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) Vi är eniga när det gäller behovet för kvinnor som är gravida eller som just har fött barn av särskilt skydd i samhället och på arbetsmarknaden. Detta handlar i slutändan om samhällets grundläggande enhet, om att stärka familjens ställning. Vi är ändå av en annan åsikt när det gäller vilken form av lagstiftning som faktiskt ska antas för att förverkliga detta mål i medlemsstaterna. Jag stöder kommissionens åsikt att minimiperioden för mammaledighet bör ökas inom unionen från dagens 14 veckor till 18 veckor, varvid den ersättning som utbetalas åtminstone ska vara i nivå med den som betalas ut för en sjukperiod. Detta skulle vara en betydande förbättring i Europa. Om vi utöver detta tänker på de förändringar av föräldraledigheten som genomfördes förra året kan vi dra slutsatsen att skyddet för familjen förbättras inom EU. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har emellertid antagit ändringsförslag som inte respekterar skillnaderna mellan nationella system och finansiella realiteter. Medlemsstaterna har starkt avvikande system för mammaledighet. Att bunta ihop dem alla i samma paket skulle leda till dålig lagstiftning och bryta mot subsidiaritetsprincipen. Som exempel kan nämnas att Finland har mammaledighet i kombination med pappaledighet och en lång föräldraledighetsperiod som varar över ett halvår, vilket ger ett långtgående system. Kostnaden för detta delas mellan olika parter. Systemet har en tilläggskomponent: möjligheten till föräldraledighet utan att anställningsavtalet upphör. Kostnaderna för mammaledighet under 20 veckor med full lön, som nu föreslås, skulle öka i Finland från den nuvarande nivån på 30 miljoner euro till 80 miljoner euro. I många medlemsstater skulle det innebära ännu högre kostnader. Det krävs att man är fullständigt fri från budgetansvar för att lägga fram ett sådant förslag i denna ekonomiska situation. Från ett jämställdhetsperspektiv anser jag att det också är oroande med det fruktade scenariot där kvinnors möjligheter till anställning faktiskt kan försvagas om arbetsgivare får bära bördan för de oerhörda kostnader som uppstår.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Det har gått femton år sedan handlingsplanen från Peking antogs. Dokumentet sammanfattar kvinnors ställning i världen och rekommenderar åtgärder för att förbättra den. Kvinnors arbetsvillkor, i synnerhet vad gäller ekonomi, hälsa och utbildning, betonas. Europaparlamentet och rådet har antagit flera direktiv för att genomföra dessa rekommendationer. Med utgångspunkt från dessa resultat, som föreföll positiva i stor utsträckning, genomfördes ytterligare uppdrag och lades fram för antagande av medlemsstaterna i färdplanen för jämställdhet för perioden 2006–2010. Av Europaparlamentets årsrapport om jämställdhet mellan män och kvinnor för 2009, som lades fram i februari, framgår det att som ett resultat av den ekonomiska krisen och budgetnedskärningarna i EU-länderna har det förekommit förluster av arbetstillfällen, framför allt bland kvinnor. Kvinnor ger ofta efter för påtryckningar från arbetsgivare, vilket i synnerhet främjar multinationella detaljhandelskedjor. Arbetsbördan har en negativ effekt på kvinnors hälsa, familj, lagstadgad arbetstid och utbildning. Få arbetsgivare är villiga att skapa gynnsamma villkor för sina arbetstagare så att de ska kunna förena yrkesliv och familjeliv. De som har de svåraste arbetsvillkoren är kvinnliga invandrare. Några av de hinder de möter är språkbarriärer, en främmande arbetsmiljö, familje- och kulturella traditioner och så vidare. Krisen har hämmat möjligheterna att uppnå många fastställda mål. Europeiska jämställdhetsinstitutet bör omedelbart utvärdera den nuvarande situationen, och kommissionen och Europaparlamentet bör vidta effektiva åtgärder för att sätta stopp för försämringen när det gäller kvinnors ställning.

  Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Den långa tid som det har tagit att utarbeta detta förslag till direktiv (eller den långa dräktighetstiden som man kanske borde kalla det med tanke på ämnet) beror på konflikten mellan de som ville ha med omöjliga mål i dokumentet för att ge det ett symbolvärde, och de vars enda mål var samhällsförbättringar genom att rent konkret främja vissa rättigheter. I slutändan uppfyller kompromissen inte helt de skyddskrav som angavs: att gravida kvinnors hälsa ska skyddas, att kvinnliga arbetstagare, inklusive egenföretagare, ska garanteras lika behandling och att vårdansvaret i högre utsträckning ska delas mellan föräldrarna. Tack vare de nya inslag som infördes rör vi oss ändå framåt. Vi har utökat mammaledigheten till 18 veckor, varav 6 veckors obligatorisk mammaledighet efter förlossningen, infört full lön motsvarande kvinnans tidigare lön, förstärkt skyddet mot uppsägningar och rätten till flexibilitet i hur arbetet organiseras, utan att detta hindrar medlemsstaterna från att fastställa andra gränser och behålla mer gynnsamma bestämmelser. Trots att jag inte delar min grupps uppfattning när det gäller flera av ändringsförslagen, röstade jag ändå för resolutionen i ett försök att lyfta fram hur viktigt det är med åtgärder kopplade till säkerhet och hälsa på arbetsplatsen.

  Siiri Oviir (ALDE), skriftlig. – (ET) Bristande jämställdhet på arbetsmarknaden har länge varit en viktig fråga för EU och man har i många år försökt hitta en lösning på detta problem. Trots det ser vi fortfarande inte någon positiv utveckling på detta område. Enligt uppgifter från Eurostat har andelen kvinnor med otrygga anställningsförhållanden – dvs. kvinnor som arbetar deltid – kraftigt ökat. Bland kvinnor har nu 31,4 procent otrygga anställningsförhållanden, jämfört med 8,3 procent bland män. Ökningen beror förmodligen på den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen, som ytterligare har förvärrat problemen för kvinnor med trygga anställningsförhållanden. Jag anser att otrygga anställningsförhållanden inte bara är en av orsakerna till löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det hindrar även karriärmöjligheterna. Eftersom andelen kvinnor med otrygga anställningsförhållanden i dag är relativt hög, och de negativa konsekvenserna drabbar dessa kvinnor oproportionerligt hårt, anser jag att EU bör stärka regelverket för tillfälligt arbete, deltidsarbete och arbete för bemanningsföretag. Då kanske vi en dag kan säga att EU garanterar lika rättigheter för kvinnor och män och har avskaffat könsdiskrimineringen på arbetsmarknaden.

  Sirpa Pietikäinen (PPE), skriftlig. – (FI) Mina damer och herrar! Jag vill tacka Edite Estrela för hennes fantastiska betänkande om ändring av rådets direktiv om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. I betänkandet anges viktiga reformer för att förbättra EU-medborgarnas rättigheter och välbefinnande och för att skapa hälsosammare konkurrens på den inre marknaden. EU behöver en konsekvent socialpolitik. Att harmonisera systemen för mammaledighet är ett viktigt steg mot ett mer socialt Europa. I betänkandet föreslås mammaledighet i 20 veckor med full lön. I många länder innebär detta att mammaledigheten förlängs. En lång mammaledighet med fullgod ersättning har visat sig ha en positiv effekt på kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Ju fler kvinnor som kommer ut på arbetsmarknaden, desto lättare blir det att finansiera reformen, vilket många hävdar är omöjligt. Bättre förmåner i samband med mammaledighet leder även till ökade födelsetal. Ett åldrande Europa behöver skattebetalare för att trygga försörjningen av tjänster i framtiden. Kravet på full lön under mammaledigheten är också ett viktigt steg för att minska inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män. En tids mammaledighet skulle inte längre betyda en lägre inkomst för kvinnor. Dessutom skulle full lön under mammaledigheten öka kvinnors kumulering av pensionsrättigheter. I dagens Europa är det kvinnorna som löper störst risk att bli fattiga.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (RO) Det är alltid kvinnor som i störst utsträckning har haft osäkra anställningar. Under lång tid har man talat om att förbättra kvinnors arbetsvillkor men tyvärr händer ingenting. Därför vill jag uppmärksamma situationen för de säsongsarbetare som plockar jordgubbar i Spanien. Jag känner inte bara till deras situation från de många klagomål jag har fått från rumänska arbetstagare eller fackförbund, utan även från direkta erfarenheter på plats. Varje år åker tusentals rumänska kvinnor till Spanien för att plocka jordgubbar under 3–5 månader. Vissa av dem utsätts ofta för övergrepp från sina arbetsgivare. Ursprungskontrakten ersätts med kontrakt på spanska, som de inte förstår. Ofta ges de inte någon sjukförsäkring utan måste själva stå för alla sjukvårdskostnader. Ibland tvingas de utan skyddsutrustning plocka jordgubbar som har besprutats med bekämpningsmedel. De vågar emellertid inte klaga eftersom de är rädda för att de i så fall ska avskedas och skickas hem. Jag har uppmärksammat Europeiska kommissionen på deras situation genom frågor där jag har begärt ett direktiv som reglerar säsongsarbetares rättigheter i EU. Det svar jag har fått är emellertid att detta inte är något som prioriteras. Därför uppmanar jag nu på nytt kommissionen att lägga fram ett lagförslag på området.

  Olga Sehnalová (S&D), skriftlig. – (CS) Att hjälpa kvinnor förena arbete och familj är en av den moderna tidens största utmaningar. Mammaledighetens längd är naturligtvis inte avgörande för beslutet att bilda familj eller för om man ska skaffa barn eller inte. Trots det är det viktigt under vilka villkor som dessa beslut fattas. Det handlar om hur säkra kvinnor kan vara på att de under barnets första veckor eller månader i lugn och ro och utan att vara rädda helt kan ägna sig åt att vara mamma. Detta är även ett tecken på vilken vikt samhället fäster vid dessa kvinnor. Ser vi bara moderskap som ett olyckligt hinder i kvinnors yrkesliv, utelämnade som de är till arbetslivets hårda villkor, eller ska samhället kunna ge kvinnorna det skydd de behöver. Om starkare skydd för kvinnor på arbetsmarknaden i samband med barnafödande och moderskap i första hand innebär en ekonomisk börda som det europeiska samhället inte är villigt att bära måste vi fundera över vilka värderingar som detta samhälle präglas av. Denna fråga handlar om vad ett samhälle prioriterar.

  Edward Scicluna (S&D), skriftlig. – (EN) Förståeligt nog har många talare hänvisat till de ekonomiska konsekvenserna av att förlänga mammaledigheten från 14 till 20 veckor. Tyvärr är kostnader en punkt som ofta kommer upp eftersom kostnaderna är lätta att mäta. Fördelar kan emellertid också mätas. En aspekt som faktiskt har varit föremål för mycket kvantitativ forskning är betald mammaledighets effekter för andelen förvärvsarbetande kvinnor i den aktivaste åldersgruppen. I en av ECB:s viktigaste ekonometriska studier visas att med betald mammaledighet ökar andelen förvärvsarbetande kvinnor i den aktivaste åldersgruppen stadigt upp till 43 veckors mammaledighet. Det är först efter det som andelen förvärvsarbetande kvinnor sjunker. För många medlemsstater vars mammaledighet ligger nära den lagstadgade minimilängden, och där få kvinnor därför förvärvsarbetar, är en förlängning av betald mammaledighet ekonomiskt fördelaktig. För dessa medlemsstater kommer kostnaderna för att förlänga mammaledigheten att vara en god investering snarare än en börda.