Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2010/2039(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A7-0233/2010

Ingivna texter :

A7-0233/2010

Debatter :

PV 19/10/2010 - 6
CRE 19/10/2010 - 6

Omröstningar :

PV 20/10/2010 - 6.7
Röstförklaringar

Antagna texter :

P7_TA(2010)0375

Debatter
Tisdagen den 19 oktober 2010 - Strasbourg EUT-utgåva

6. Utvecklingsaspekter på den internationella dagen för utrotande av fattigdom - Minimiinkomstens roll när det gäller att bekämpa fattigdom och främja ett samhälle för alla i Europa (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 

  Talmannen. – Nästa punkt är den gemensamma debatten om fattigdom:

– Uttalanden av rådet och kommissionen om utvecklingsaspekter på den internationella dagen för utrotande av fattigdom, och

– betänkandet av Ilda Figueiredo, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om minimiinkomstens roll när det gäller att bekämpa fattigdom och främja ett inkluderande samhälle i Europa (http://www.europarl.europa.eu/oeil/FindByProcnum.do?lang=en&procnum=INI/2010/2039") (A7-0233/2010).

 
  
MPphoto
 

  Olivier Chastel, rådets ordförande.(FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! År 2010 är Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, och vi är uppenbarligen väl medvetna om att den utmaning som fattigdomen innebär inte slutar vid unionens gränser eller kan lösas enbart innanför dessa gränser.

Den nyligen inträffade raden av globala kriser som har påverkat alla länder – där de fattigaste länderna har drabbats hårdast – har visat hur sammanlänkad världen är. Att främja utveckling är därför en nödvändig del av Europas ansvar för dagens globala utmaningar, och de kommande fem åren kommer att vara helt avgörande för utvecklingspolitiken i Europa och i världen.

I artikel 208 i Lissabonfördraget och i det europeiska samförståndet om utveckling angav vi tydligt att det överbryggande målet för EU:s utvecklingssamarbete är utrotningen av fattigdom inom ramen för en hållbar utveckling, inklusive fullföljandet av millennieutvecklingsmålen.

Men att uppnå alla millennieutvecklingsmål inom ramen för en hållbar utveckling är ett kollektivt ansvar där alla parter bör infria de åtaganden de har gjort. EU är övertygat om att utvecklingsländerna också är ansvariga för och herre över sin egen utveckling och att det är upp till dem först och främst att ta ansvar för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

Det är därför viktigt att betona det faktum att det krävs globala strategier för att uppnå dessa mål, inklusive demokratisk styrning, skydd av mänskliga rättigheter och rättsordningen, ekonomisk tillväxt till förmån för de fattiga, utveckling av den privata sektorn, handelsutveckling, mänsklig och social utveckling och miljöhållbarhet.

EU uppmanar partnerländerna att snabbt öka sina insatser, i synnerhet när det handlar om att minska fattigdomen och ojämlikheten samt att införa partnerskap med det civila samhället, den privata sektorn och lokala myndigheter. EU kommer att erbjuda ökat stöd för deras insatser för att mobilisera inhemska resurser för utvecklingen, i synnerhet inom ramen för att förbättra den offentliga ekonomiska förvaltningen och kraften och effektiviteten i deras skatte- och tullsystem.

Den 22 september i år godkände FN:s medlemsstater slutdokumentet från mötet om millennieutvecklingsmålen, och man förnyade även sitt åtagande om att samarbeta för att förbättra den ekonomiska och sociala miljön för alla människor och att göra allt som står i deras makt för att se till att millennieutvecklingsmålen uppnås fram till 2015.

 
  
MPphoto
 

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen.(EN) Fru talman! Först vill jag tacka dig för att jag har fått den här möjligheten att tala om utmaningarna kring fattigdomen och om vad EU kan göra på global nivå genom sin utvecklingssamarbetspolitik. I den andra delen av det här anförandet kommer jag också att ta upp betänkandet av Ilda Figueiredo.

Att utrota fattigdom är den mest angelägna globala utmaningen i vår tid. Det är en utmaning som måste hanteras inte bara av uppenbara solidaritets- och pliktskäl, utan även för det globala välståndet och stabiliteten. Och det ligger i allas intresse. År 2000 samlades världens ledare på FN-högkvarteret i New York och enades om en internationell utvecklingsagenda för de kommande 15 åren: millennieutvecklingsmålen. Bland de olika målen i ramen åtog sig världen att halvera den extrema fattigdomen. Var står vi nu, fem år före deadline 2015?

Hoppingivande framsteg har gjorts. Totalt 120 miljoner människor har tagit sig ur fattigdom under perioden 2000–2005, vilket motsvarar en årlig minskning på 2,4 procent, men det finns inte utrymme för självbelåtenhet. I dag lever fortfarande 1,4 miljarder människor i extrem fattigdom, och skillnaderna mellan regioner, länder och befolkningsgrupper är enorma. Dessutom hotar den nyligen inträffade och pågående globala krisen – från prischocker på livsmedel och bränsle till ekonomisk instabilitet och klimatförändringar – både tidigare insatser och framtida utsikter.

För två veckor sedan bekräftade man på mötet om millennieutvecklingsmålen världens ambitioner om att bekämpa fattigdomen. Ledamöter från Europaparlamentet under ledning av Gay Mitchell lämnade ett viktigt bidrag till mötet, och jag vill framföra ett stort tack till dem för deras deltagande och stöd. Jag vill också tacka parlamentet för dess stöd under hela förberedelseprocessen som har lett fram till godkännandet av Cashmanbetänkandet. Parlamentets varaktiga uppmärksamhet på millennieutvecklingsmålen gjorde EU:s ställning stark och ambitiös i New York. Jag tror att de ledamöter som deltog i mötet fick ny tillförsikt genom resultatet. Det handlade inte om att klandra någon, utan om att mötet gav ny energi, kraft och hopp när det handlar om att uppnå målen. 110 stats- och regeringschefer deltog på mötet, och det visade att millennieutvecklingsmålen fortfarande ligger högt upp på den politiska agendan. EU medverkade till att göra evenemanget till en framgång genom att forma och uttala ett kraftfullt gemensamt synsätt för våra 27 medlemsstater.

Kampen mot fattigdom ligger också högt på vår dagordning i EU. Den ingår i det europeiska projektet. Det är ett centralt mål för EU:s utvecklingspolitik i enlighet med Lissabonfördraget. Det är också något som de europeiska medborgarna stöder helhjärtat, och det är lika viktigt.

Som världens ledande bidragsgivare har EU lämnat ett stort bidrag till att uppnå millennieutvecklingsmålen så här långt. För att bara ge två exempel så har enbart Europeiska kommissionen hjälpt nio miljoner fler flickor och pojkar att börja skolan sedan 2004, och vi har anslutit 31 miljoner hushåll till rent dricksvatten. Jag anser att det är något vi bör vara stolta över, men vi måste göra mer och vi kan göra mer.

I juni bidrog Europas ledare till att göra millennieutvecklingsmålen starkare genom att avtala om en ambitiös plan och ett antal åtgärder. I planen prioriteras åtgärder för de mål där man har gjort minst framgångar och i de regioner och länder som släpar efter mest, inklusive konfliktdrabbade och bräckliga områden. I planen bekräftas också vårt åtagande om att uppfylla målet på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten 2050, trots det svåra ekonomiska och finansiella läget. För att uppnå detta måste vi göra framsteg varje år.

Att vända millennieutvecklingsmålen – i synnerhet målet om att utrota fattigdom – till millennieutvecklingsverkligheter 2015 kommer också att förbli den högsta prioriteringen för mina handlingar.

Vi vet alla att enbart bistånd inte är tillräckligt för att nå millennieutvecklingsmålen. För att uppfylla målen är det också av största vikt att vi är mer kreativa när det handlar om att förbättra följderna av biståndet, att främja ökad hållbarhet och mer inkluderande tillväxt och genom att mobilisera andra och fler ekonomiska källor för utvecklingen. Lika viktig är biståndets kvalitet och effektivitet, vilket även omfattar ökad insyn och ansvarighet. Det är också viktigt att se till att politik som inte har med bistånd att göra stöder millennieutvecklingsmålen i högre grad.

Utvecklingsbistånd måste ses som en katalysator, inte som ett botemedel. Det finns inget land som någonsin har omvandlats enbart av bistånd. Hållbara framsteg bygger främst på att man utvecklar landets kapacitet att generera inkluderande och hållbar tillväxt. Utveckling kan endast komma inifrån utvecklingsländerna, inte utifrån, och därför måste vi fokusera våra utvecklingsinsatser på detta ”inifrån”. I slutändan är detta just vad principen ”ägande” handlar om.

I november planerar jag att lansera en grönbok samt offentligt samråd för att samla in åsikter om hur vi kan förbättra vår politik och våra instrument för att bättre kunna reagera på faktorer som möjliggör hållbar och inkluderande tillväxt i partnerländer och därigenom ta itu med de grundläggande orsakerna till fattigdom och ge kraftfullt mervärde till vårt utvecklingssamarbete. Jag anser som alltid att ert bidrag till den här debatten är viktigt.

Jag skulle vilja tacka Ilda Figueiredo för hennes betänkande om minimiinkomster. Kärnan i hennes betänkande är människors grundläggande rättighet att ha tillräckliga resurser för att kunna leva ett värdigt liv. Detta står i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det har inspirerat flera av kommissionens senaste initiativ på området aktiv inkludering, i synnerhet i kommissionens rekommendation från 2008 om aktiv inkludering som godkändes av parlamentet och rådet. I rekommendationen presenteras integrerade aktiva inklusionsstrategier som bygger på de tre pelarna, nämligen inkluderande arbetsmarknader, tillgång till kvalitetstjänster och adekvat inkomststöd. Kommissionen välkomnar därför detta betänkande.

Samtidigt respekterar vi till fullo medlemsstaternas kompetens när det gäller att utforma och driva sociala skyddssystem i allmänhet och system med minimiinkomst i synnerhet. Adekvat inkomst är en grundläggande beståndsdel i kampen mot fattigdom för människor som inte kan arbeta. Det utgör ett nödvändigt komplement till inkluderande arbetsmarknader för att bekämpa fattigdom för människor som kan arbeta.

I betänkandet bekräftas på nytt och med rätta den grundläggande principen för inkomststöd som måste vara både adekvat och kunna förenas med incitament. Medlemsstaterna vidtar för närvarande budgetmässiga konsolideringsåtgärder för att garantera en långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna. Kommissionen delar åsikten om att dessa åtgärder måste ta hänsyn till behovet av att skydda de mest utsatta medborgarna i samhället.

EU-kommissionen kommer att presentera en europeisk plattform mot fattigdom mot slutet av året där vi lägger fram konkreta åtgärder för att stödja medlemsstaterna att uppnå målet om att hjälpa minst 20 miljoner europeiska medborgare ut ur fattigdom senast 2020.

 
  
MPphoto
 

  Ilda Figueiredo, föredragande.(PT) Fru talman! Fattigdom och social utestängning är brott mot människors värdighet och mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Ändå riskerar vi tråkigt nog att nå ett rekordhögt antal människor som lever i fattigdom under detta år, Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning.

Det är ett upprörande steg bakåt för det rika Europa där vinster från den finansiella sektorn och ekonomiska grupper fortsätter att öka för att sedan gömmas i skatteparadis. På grund av detta förekommer det en ökande protestvåg från miljontals arbetare, kvinnor, ungdomar, offer för lönesänkningar och osäkert och dåligt betalt arbete, arbetslösa och pensionärer med usla pensioner.

I slutet av 2008 angav Eurostat att omkring 85 miljoner människor riskerade fattigdom till och med efter socialbidrag, men situationen förvärras av mer nyliberalistisk EU-politik och de så kallade åtstramningsåtgärder som vidtas av flera medlemsstater. Dessa åtgärder omfattar lönesänkningar och nedskärningar av allmän hälsovård, utbildning och andra områden, nedskärningar på socialbidrag och skatteökningar på livsviktiga varor, inklusive livsmedel som vi nu ser i Portugal, Grekland, Irland och andra länder.

Det är oacceptabelt för kommissionen och rådet att fortsätta utöva tryck på medlemsstater på grund av de irrationella kriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten. De ser endast på finansiella frågor, inte sociala, och har gett all finansiering för offentligt stöd till bankerna och det finansiella systemet utan att bry sig det minsta om allmänheten. Det värsta av allt är att de nu tvingar arbetstagare och fattiga människor att betala för de brådskande bidragen som regeringarna gav till bankerna med stöd från EU-ledare och applåder från finansgrupper.

Det är därför nödvändigt att ändra politiken för att hantera fattigdom och social utestängning såsom krävs av miljontals demonstranter över hela Europa, även här i Strasbourg.

Målen och rättesnörena för Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning kan inte bara vara ord i vinden. Det åtagande EU gjorde för att förverkliga FN:s millennieutvecklingsmål får inte glömmas.

I politiken bör man ta hänsyn till rättigheter och delat ansvar, främja sammanhållning och deltagande av utsatta människor eller människor som lever i fattigdom, vidta konkreta åtgärder och genomföra dem för att effektivt förebygga och utrota fattigdom samt integrera hemlösa och invandare samt människor med funktionshinder. Politiken bör inte heller äventyra framtiden för ungdomar och barn.

Tyvärr har Europa 2020-strategin begränsats till att ange vägen ut ur fattigdom för 20 miljoner människor senast 2020, vilket utgör ett steg bakåt från de inledande målen i den så kallade Lissabonstrategin.

Den mångfasetterade karaktären för fattigdom och social utestängning kräver en social dimension i den makroekonomiska politiken som en nödvändig del för att övervinna krisen. Det innebär att prioriteringarna och politiken måste förändras, och det gäller framför allt penningpolitiken, såsom stabilitets- och tillväxtpakten, budget- och skattepolitiken, samt konkurrenspolitiken och politiken för den inre marknaden. Vi måste prioritera ekonomisk och social sammanhållning och försvara de mänskliga rättigheterna. Det innebär åtminstone att det bör finnas en balans mellan den ekonomiska politiken, sysselsättningen, social- och miljöpolitiken och en rättvis fördelning av välstånd och inkomst.

I det här sammanhanget är system med minimiinkomster ett effektivt instrument för garantera människors säkerhet och minska följderna av utestängning och arbetslöshet. Detta ger tillgång till anständigt arbete genom att motverka löner som leder till otrygghet och fattigdom och som ökar andelen fattiga arbetare. Dessa system för minimiinkomster spelar en viktig roll i omfördelning av inkomster, och det garanterar solidaritet och social rättvisa, framför allt i kristider, eftersom de fungerar konjunkturmässigt som en form av social stabilisering som ger extra resurser för att öka efterfrågan och konsumtionen på den inre marknaden och därigenom motverkar konjunkturnedgången.

Följaktligen bör system med minimiinkomster som bygger på minst 60 procent av medianinkomsten i varje land vara en nödvändig del av en strategi som riktar sig mot social integration och som omfattar både allmän politik och specifika åtgärder för samhällets mest utsatta grupper när det gäller bostäder, hälsovård, utbildning och sociala tjänster. Detta skulle hjälpa människor ut ur fattigdom och fungera som social inkludering och tillgång till anställning för alla som har möjlighet att göra det med anständiga arbetsvillkor, inte modernt slaveri, som i fallet med det osäkra och dåligt betalda arbete som påverkar miljontals arbetare, framför allt kvinnor och unga människor.

Den utmaning kommissionen står inför är att presentera ett initiativ och en handlingsplan om ett system med minimiinkomster i syfte att få barn, ungdomar, vuxna och äldre människor ut ur fattigdomen och på väg mot social utveckling.

 
  
MPphoto
 

  Licia Ronzulli, för PPE-gruppen.(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Uppgifterna om fattigdomen i världen är alarmerande, oroande och oförsonliga. Antalet människor som lever under existensminimum ökar hela tiden liksom att klyftan mellan dem som lever i fattigdom och dem som har en hög levnadsstandard ständigt blir större.

Enligt den senaste rapporten från FN om tillståndet i världens städer lever 827 miljoner människor i slumkvarter i dag, och den siffran kommer att öka med i genomsnitt sex miljoner varje år. Som vi redan har betonat skiljer sig inte Europa från detta. I dag lever omkring 80 miljoner av våra medborgare i fattigdom – 16 procent av unionens invånare – och drygt 19 miljoner av dem är barn.

Det här året – 2010 – har utnämnts till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, och det ligger till grund för det betänkande vi diskuterar i dag. Jag var fast besluten att den slutliga versionen av texten skulle analysera vissa aspekter som jag anser vara extremt viktiga, och jag är tacksam mot Ilda Figueiredo för detta. Den senaste ekonomiska krisen har resulterat i en ökning av arbetslösheten. Tyvärr är det återigen kvinnor som har drabbats hårdast. När man bekämpar fattigdom krävs det först och främst en politik som främjar sysselsättning, i synnerhet för kvinnor och ungdomar.

Alla borde ha möjlighet att ha tillräckligt mycket pengar för att garantera en skälig levnadsstandard. Minimilönen kan spela en viktig roll i kampen mot fattigdom genom att erbjuda alla möjligheten att ta en aktiv del i det sociala, kulturella och politiska livet. Icke desto mindre måste varje medlemsstat själv kunna bestämma om de vill införa en minimilön. Det ska inte vara ett beslut som fattas på unionsnivå.

För att uppnå verklig social integration och bekämpa situationer med förnedring och fattigdom räcker det inte om vi förlitar oss på sociala trygghetsåtgärder. Vi måste sikta högre. Låt oss därför kämpa för bättre strukturreformer och arbeta mot en mer genomträngande sysselsättningspolitik för att stimulera de svagare delarna av samhället att ta sig in på arbetsmarknaden.

 
  
MPphoto
 

  Thijs Berman, för S&D-gruppen.(NL) Fru talman! Ilda Figueiredo lade fram det alldeles utmärkt, och jag vill bara tillägga en sak. EU bygger på tanken om att välstånd för så många människor som möjligt är en garanti för den ekonomiska utvecklingen för alla européer. Tack vare den öppna marknaden, men även tack vare strukturfonderna – för omfördelning av välståndet – ökar levnadsstandarden i medlemsstaterna i Central- och Östeuropa, något som de gamla medlemsstaterna drar fördel av. Alla européer har rätt till en skälig levnadsstandard, liksom alla världsmedborgare.

Det är därför fattigdomsminskning ingår i Lissabonfördraget. Millennieutvecklingsmålen måste uppnås, och vi kan arbeta på internationell nivå på exakt samma sätt som vi arbetar med nya medlemsstater. Fattiga länder ökar välståndet genom att respektera rättsordningen, och det gör att företag vågar investera i dessa länder när de vet att deras avtal är säkra. Omfördelning av välståndet i världen minskar de sociala spänningarna samt vålds- och flyktingströmmar, och det ökar våra potentiella marknader.

Därför är det obegripligt att vissa medlemsstaters regeringar, såsom Nederländerna – mitt eget land – nu fifflar med utvecklingsbudgeten och därmed försöker fiffla med dessa mål. De gör detta av felaktigt, kortsynt egenintresse. Fattigdomsminskningen måste förbli en prioritering för EU.

 
  
MPphoto
 

  Elizabeth Lynne, för ALDE-gruppen.(EN) Fru talman! Jag anser att betänkandet om minimiinkomster som vi har röstat igenom i utskottet för sysselsättning och sociala frågor är det bästa sättet att gå framåt på och att det kommer att få det största stödet. Därför uppmanar jag er att rösta mot ändringsförslagen 1 och 2.

Jag har alltid varit en passionerad förespråkare för minimiinkomster i alla medlemsstater, och jag har skrivit om det i alla betänkanden jag någonsin har gjort om social inkludering, men jag tror att det bästa sättet att uppnå detta på är genom att utbyta bästa praxis. Om vi går lagstiftningsvägen kommer vi enligt min mening att misslyckas att få med oss alla, och vi kommer inte att uppnå det vi vill – en skälig levnadsstandard för alla och att få människor ut ur fattigdom och hemlöshet.

I betänkandet från sysselsättningsutskottet säger vi också att det effektivaste sättet ut ur fattigdomen är att ge alla människor tillgång till arbetsmarknaden. Ett sätt att uppnå detta på är att se till att sysselsättningsdirektivet genomförs effektivt i alla medlemsstater. När vi formulerar vår politik mot fattigdom och social utestängning måste vi lyssna på människor som befinner sig i den situationen, med andra ord människor som själva upplever fattigdom och hemlöshet. Vi måste se till att medlemsstaterna uppfyller sina mål om att minska fattigdomen i enlighet med Europa 2020-strategin.

Jag vill även påpeka i den här debatten att vi talar om en minimiinkomst, med andra ord om arbetslöshetsersättning och inte om löner.

 
  
MPphoto
 

  Karima Delli, för Verts/ALE-gruppen.(FR) Fru talman, mina damer och herrar! 80 miljoner människor lever i fattigdom i Europa, över fem miljoner är hemlösa, miljontals människor bor i dåliga bostäder, ett av fem barn lever i fattigdom – och vad finns i den andra ändan av skalan? Antalet miljardärer ökar.

Vi har just firat Internationella dagen för utrotande av fattigdom den 17 oktober och Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning närmar sig snart sitt slut, men vad har vi åstadkommit? Vilka konkreta lösningar kommer Europa att ha erbjudit dem som är de huvudsakliga offren för en kris de inte ansvarar för? Vilket hopp kan vi erbjuda min generation, denna europeiska generation som har fått ta emot stötarna från arbetslösheten, otryggheten och utestängningen, dessa unga människor som är skeptiska mot Europa, som förväntar sig mycket från Europa och därmed från dig?

Det är vår skyldighet att svara på deras dagliga bekymmer och deras farhågor inför framtiden. Lissabonstrategin har misslyckats med sin uppgift att utrota fattigdomen. Vi kan inte längre passivt titta på och bara låta saker hända. Det går inte längre att använda meningslös retorik. Det är dags att vara djärv och visa lite politiskt mod. Alla organisationer som arbetar med fattigdomens offer har krävt detta i 20 år: ATD Fourth World, Europeiska nätverket mot fattigdom (EAPN), Europeiska samorganisationen för boende och hemlöshetsfrågor (FEANTSA) och Emmaus Europe!

Därför ber vi EU-kommissionen om ett ramdirektiv som syftar till att fastställa en lämplig minimiinkomst. Detta ramdirektiv ska garantera behörighet för och tillgång till en lämplig minimiinkomst, så att alla barn, vuxna eller äldre människor som lever i fattigdom kan ta sig ur det och därigenom garanteras sin omistliga rätt att leva ett värdigt liv.

Tiden rinner iväg, och behovet av handling har aldrig varit mer angeläget. Tillsammans kan vi sätta stopp för den kränkande skandal som långvarig fattigdom innebär. Fattigdom, ta död på fattigdomen. Detta bör inte bara vara en slogan. Det är verklighet, och jag hoppas att vi ger oss in i kampen tillsammans.

 
  
MPphoto
 

  Nirj Deva, för ECR-gruppen.(EN) Fru talman! Jag anser att den här debatten är ganska löjlig, nästan skrattretande. Jag har lyssnat på flera anföranden nu, och vi har talat om att utrota fattigdom utan att en enda gång nämna hur vi skapar mer välstånd. Det går inte att utrota fattigdom utan att skapa välstånd, i annat fall omfördelar man bara från den ena till den andra utan att skapa nytt välstånd.

På det internationella området har det kommit 880 miljarder euro från utvecklingsländerna genom all möjlig slags korruption och andra verksamheter som inte redovisas eller beskattas eller sätts in på riktiga banker. Det är en skandal för den ekonomiska gemenskapen i internationell utveckling. Dessa 880 miljarder euro borde skapa välstånd i utvecklingsländerna.

I Europa ökar fattigdomen, eftersom vi överreglerar oss själva mot att skapa välstånd när utmaningarna nu kommer från Indien och Kina. Vi måste ta upp det här på nytt.

 
  
MPphoto
 

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen.(DE) Fru talman! Under dagens möte på ämnet fattigdom fokuserar vi avsiktligt på sambandet mellan global fattigdom och fattigdom i EU:s medlemsstater. Men hundratusentals människor har redan gjort detta före oss. Under de senaste veckorna och månaderna har de i ökad utsträckning intagit gatorna i Europa för att kräva detta, och den globala aktionsdagen hölls avsiktligt i närheten av FN:s möte om millennieutvecklingsmålen.

Till skillnad från dessa människor förblir vi som europeiska institutioner svävande och inkonsekventa i alla våra strategier, och vi skapar ramvillkor som i sin tur hämmar kampen mot fattigdom. Lissabonfördraget och även Europa 2020-strategin har faktiskt utrotat fattigdomsmålen. Många EU-medlemsstater använder kravet på hållbarhet för de offentliga finanserna för att försvara nedskärningarna av de sociala tjänsterna och omfördelningarna genom nedskärningar av hälsovården och i pensionssystemen, nedskärningar av arbetsmarknadens politiska instrument och i tjänster för arbetslösa och för barn och familjer. Vi gör detta själva i våra EU-medlemsstater och i denna kammare. Vi agerar som om vi bara måste organisera en kampanj för att fattiga människor inte längre ska utestängas. Vi gör detta själva genom våra politiska metoder.

Jag skulle vilja påpeka att Europa 2020-strategin och EU:s hållbarhetsstrategi motsäger varandra och därigenom gör det omöjligt att bekämpa den globala fattigdomen.

 
  
MPphoto
 

  Derek Roland Clark, för EFD-gruppen.(EN) Fru talman! Fattigdomen – framför allt antalet personer som riskerar att hamna i fattigdom – har ökat i takt med att EU har utvidgats. Varje ny medlemsstat späder på problemet, så det är ganska uppenbart hur vi förebygger ytterligare ökningar.

Ett av era svar är att införa en minimiinkomst. Jag stöder en minimiinkomst, men bara om den fastställs av varje land. En alleuropeisk minimilön skulle snedvrida frågan. I Skandinavien måste exempelvis uppvärmningen av bostäder vara mycket dyrare för alla inkomstgrupper än i södra Europa.

Jag motsätter mig en minimiinkomst, eftersom det innebär offentlig finansiering för att fylla på en låg lön. Det ger mer för skattebetalaren i en ekonomisk kris. Hur förhindrar man vissa arbetsgivare från att betala mindre än de borde, eftersom de vet att ersättningssystemet jämnar ut det? Svar: fler föreskrifter och pappersexercis för företag, vilket hårdast drabbar små och medelstora företag som sysselsätter hälften av arbetskraften.

Och självklart kommer en harmoniserad minimiinkomst i EU att följas av ett harmoniserat skattesystem som reducerar alla till en grå formlös massa som saknar Europas största tillgång: mångfald.

 
  
MPphoto
 

  Franz Obermayr (NI).(DE) Fru talman! Det är oroande att tusentals människor i EU lever på existensminimum trots att de har ett fast jobb. Med hänsyn till detta ska alla försök att skapa en lämplig minimilön välkomnas i hög grad. Men en minimilön låter bara förnuftigt när den kombineras med ytterligare åtgärder. En isolerad debatt kunde leda till en försämring av affärsläget och en ökning av antalet arbetslösa personer. Slutligen kommer små och medelstora företag inte att kunna ha råd att betala en lagstadgad minimilön om skattebördan förblir som den är, och självklart medför högre löner också en risk för att priserna på varor och tjänster ökar. Det skulle sätta igång inflationsspiralen än en gång.

Fokus måste därför ligga på lättnader i förhållande till arbetet. Det måste löna sig att arbeta igen för EU:s medborgare. En minimilön är säkert en bra idé, men den bör tillhandahållas i ett meningsfullt helhetspaket med skattelättnader för arbetare och även för Europas små och medelstora företag.

 
  
MPphoto
 
 

  Elisabeth Morin-Chartier (PPE).(FR) Fru talman! Utrotningen av fattigdomen är faktiskt ett millennieutvecklingsmål, men även ett europeiskt mål i Europa.

I Europa har vi faktiskt den högsta genomsnittliga levnadsstandarden i världen, men ingen annanstans i världen finns det en sådan uppdelning inom vårt europeiska samhälle liksom mellan Europa och Afrika. Det har den största klyftan mellan levnadsstandarderna i världen. Det är vårt jobb att minska dessa skillnader.

Alltför många européer i Europa får inte två måltider varje dag. Alltför många barn är fattiga, har hälsoproblem och saknar utbildning – problem som alla har sin orsak i den fortgående fattigdomen. Alltför många kvinnor måste stå ut med löneskillnader, är marginaliserade när det handlar om anställning, saknar anställningsskydd – här är utbildning den enda vägen att få dem tillbaka in i samhället och ut ur fattigdomen. Alltför många gamla människor, oftast kvinnor, har halkat efter när det handlar om att finna en anständig anställning och anständiga löner under sitt yrkesliv.

Det finns alltför många människor som lever under existensminimum i jordbruksområden. Många av våra stödprogram för att bekämpa fattigdom riktar sig mot städerna. Vi måste även hjälpa jordbrukssamhällena att bekämpa fattigdomen.

I kampen mot fattigdom uppmanar jag er därför …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Frédéric Daerden (S&D).(FR) Fru talman, mina damer och herrar! I Europaparlamentet i dag är det dominerande ämnet att bekämpa fattigdomen i världen. Det är viktigt, men som Ilda Figueiredo påpekade är fattigdom mycket utbrett i Europa också. Kampen mot det här fenomenet är en av de prioriteringar som ingår i Europa 2020-strategin. Men även om det är bra att sätta upp mål, som inom parentes borde ha varit ambitiösare, är det bättre om de nödvändiga medlen är på plats. Och en adekvat minimiinkomst för alla i Europa är helt klart ett av dessa medel.

Ledamöternas utmärkta betänkande visar sitt syfte i den här kampen och får verkligen saker att hända. Men utan kommissionens initiativ av lagstiftningskaraktär som även erkänner den roll minimiinkomsten spelar är vi rädda att medlemsstaterna inte kan leva upp till vårt löfte om att förkasta fattigdomen. Av den anledningen måste det här betänkandet följas upp av ett ramdirektiv som tar hänsyn till nationella metoder.

 
  
MPphoto
 

  Charles Goerens (ALDE).(FR) Fru talman, mina damer och herrar! För min del kan man göra tre viktiga observationer i den här debatten.

För det första har globaliseringen ökat ojämlikheterna inom länderna, men den har minskat ojämlikheterna mellan länderna. Bevis på detta är framgångarna för tillväxtländerna. Detta påpekades av en expert från Internationella valutafonden vid Oslokonferensen, där IMF hade slagit sig ihop med Internationella arbetsorganisationen.

Det är sant att det fortfarande förekommer stora skillnader mellan länderna, men det vore fel att enbart klandra globaliseringen för den fortgående fattigdomen när det handlar om ojämlikheterna inom våra länder.

Situationen i Europa, och detta är min andra observation, är mycket specifik. Det är det enda stora ekonomiska området som har vant sig vid massarbetslöshet under de senaste tre decennierna, som professor Jean-Paul Fitoussi påpekade.

Europa 2020-strategin öppnar verkligen intressanta perspektiv om hur vi kan hantera den strukturella arbetslösheten, men det är i samband med hanteringen av den nuvarande krisen som EU måste finna sätt att förbättra sysselsättningsgraden.

Många av oss tror att om saker svänger för långt till förmån för effektiviseringen av de offentliga finanserna, riskerar målet med att minska fattigdomen att bli en önskedröm.

För det tredje måste vårt sätt att bekämpa fattigdomen vara både internationellt och utåtriktat. Om vi strävar efter en hållbar utveckling har vi inte längre råd att favorisera den ena före den andra. Ett malthusianskt sätt som innebär att man slår fast vad som förbrukas på solidaritetens vägnar är helt enkelt …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Jean Lambert (Verts/ALE).(EN) Fru talman! Jag tror att vi alla är medvetna om vikten av system för minimiinkomster över hela EU, även om det inte är alla medlemsstater som har det ännu. Vi vet också att det finns mycket stora variationer i effektiviteten, att det ofta saknas tydliga underlag för vilka belopp som betalas ut och att de belopp som betalas ut inte nödvändigtvis håller jämna steg med de ökande kostnaderna. Vissa medlemsstater har ett mycket dåligt utnyttjande, så att människor inte får det de har rätt till, och vissa tidsbegränsar också dessa inkomstsystem, vilket verkar mycket bisarrt för något som är avsett att vara ett säkerhetsnät.

Jag tror på det bestämdaste att vi behöver en gemensam ram i EU som innehåller tydliga principer för hur vi ska utveckla dessa system och tydliga metoder för hur vi ska arbeta med dem. Vi talar inte om samma betalningsnivå i alla medlemsstater, och att hävda det är att vidmakthålla något som är verkligt osant. Vi måste dock utveckla dessa system så att alla i EU kan leva ett värdigt liv.

 
  
MPphoto
 

  Tadeusz Cymański (ECR).(PL) Vi håller den här debatten om fattigdom under Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Det är viktigt att våra ansträngningar samt de ansträngningar som gjorts av regeringar och icke-statliga organisationer upprätthålls, så att de inte bara är kampanjer och propaganda. Av alla åtgärder som föreslås i det betänkande vi diskuterar är förslaget om att definiera en minimiinkomst i förhållande till medianinkomsten särskilt meningsfullt. Orsakerna till fattigdomen varierar, och de hänger ofta samman med sociala missförhållanden och social utestängning. Särskilt slående och mycket skamligt är dock det faktum att fattigdom även förekommer bland arbetande personer och till och med bland personer som inte har några barn eller bara har få barn. En sådan situation är oacceptabel, och de åtgärder som vidtas av EU-kommissionen och parlamentet i den här frågan måste vara ytterst effektiva, konsekventa och resoluta. När vi hjälper människor i olika världsdelar och skickar humanitär hjälp i kölvattnet av naturkatastrofer, borde vi först föregå med gott exempel genom att visa solidaritet med medborgare som drabbats av fattigdom inom EU.

 
  
MPphoto
 

  Niki Tzavela (EFD).(EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja framhäva en sektor där vi behöver anta en förebyggande politik om vi ska undvika att skapa en ny generation av nyfattiga i Europa. Nyare undersökningar har visat att det finns en mycket stor skillnad mellan arbetares löner och de pensioner de kommer att få, en ”pensionsklyfta” som kommer att placera dem bland de nyfattiga. På alleuropeisk nivå måste arbetarna spara 2 miljarder euro om året för att kunna täppa till denna klyfta i sitt försäkringsskydd och se till att de har en skälig levnadsstandard när de pensioneras.

Jag tar upp den här frågan för att uppmärksamma er på detta mycket allvarliga problem som miljontals europeiska pensionärer – Europas nyfattiga – redan står inför.

 
  
MPphoto
 

  Sari Essayah (PPE). - (FI) Fru talman! Betänkandet om minimiinkomst är en bra återspegling av den vittomfattande debatt vi har haft i utskottet för sysselsättning och sociala frågor på ämnet om att bekämpa fattigdomen och utestängningen. Det kan hända att vi befinner oss i Europeiska året för bekämpning av fattigdom, men tack vare den ekonomiska krisen ökar fortfarande arbetslösheten och de sociala påfrestningarna i många medlemsstater.

Iögonfallande kännetecken för den europeiska fattigdomen är barnfattigdom, ökande ungdomsarbetslöshet, kvinnors underläge på arbetsmarknaden, utestängning av invandrare, tillståndet för etniska minoriteter såsom romer och den svåra situationen för arbetslösa personer som bara har några år kvar till pensioneringen. Att minska fattigdomen är ett av huvudmålen i Europa 2020-strategin, och det har funnits en önskan om att förverkliga detta genom kvantitativa mål som är bindande för medlemsstaterna. Det finns också goda skäl för detta, eftersom resultatet för insatserna för att minska fattigdomen under det senaste decenniet har varit så gott som obefintliga.

Majoriteten i utskottet beslutade slutligen att föreslå att medlemsstaterna borde fastställa en minimiinkomst på 60 procent av medianinkomsttröskeln, och vissa medlemmar krävde till och med en ramlag om minimiinkomst. Jag stöder inte lagändringar, eftersom inrättandet av en minimiinkomst inte tar hänsyn till de olika strukturerna i medlemsstaternas socialförsäkringssystem. I vissa medlemsstater ingår även olika inordnade och inkomstrelaterade sociala tjänster liksom universella tjänster finansierade genom skatter i socialförsäkringssystemet. Frågan om minimiinkomsten bör därför tas upp utifrån medlemsstaternas subsidiaritetsprincip, och lösningar bör sökas genom utbyte av bästa praxis.

 
  
MPphoto
 

  Pervenche Berès (S&D).(FR) Fru talman, Olivier Chastel, kommissionsledamöter! I kölvattnet av den 17 oktober, som är dagen för handling i kampen mot fattigdom, under detta år för handling i kampen mot fattigdom och social utestängning, vet vi att 2007 – året före krisen – levde 17 procent av EU:s befolkning under fattigdomströskeln. Vi känner inte till den nuvarande siffran, men vi vet att alla den är hög och att en sådan situation inte kan tolereras.

Ja, vi är konsekventa i våra åtaganden. Ja, vi tror på det vi har antagit i grundläggande lagar, i artikel 1 i stadgan som fastslår att alla har rätt till värdighet, i Lissabonfördraget som fastställer kampen mot social utestängning som ett mål för EU och i Europa 2020-strategin som fastställer kampen mot fattigdom som ett av de viktigaste målen. Men vi har aldrig definierat medlen för hur en sådan strategi ska genomföras, vilket innebär att vi kommer att misslyckas och våra medborgare kommer att bli desillusionerade.

Vi måste ta ett lagstiftningsinitiativ om minimiinkomst och organisera den finansiella …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  David Casa (PPE). - (MT) Som vi redan har påpekat ligger fattigdomstemat högt upp på dagordningen. Vi är alla medvetna om statistiken, procentsatserna och retoriken kring det här ämnet. Det faktum att ett så stort antal medborgare lever under existensminimum är en allvarlig fråga som måste hanteras utan dröjsmål. Det är underbart att kunna bekämpa fattigdomen genom att skapa fler jobb och stimulera upprättandet av strukturer som kan hjälpa oss att nå vårt mål. Det omfattar en plan för att hjälpa de europeiska medborgarna att få nödvändig utbildning som kan omvandlas till ett jobb som betalar sig. Vi behöver också nödvändig finansiering för att ge stöd till de länder som fortfarande halkar efter i det här avseendet så att de också kan uppfylla dessa mål. Just därför måste vi uppmana så många människor som möjligt att komma in på arbetsmarknaden, i synnerhet kvinnor. Den här situationen utvärderas ingående i betänkandet, och jag vill tacka och gratulera föredraganden för hennes mycket användbara arbete. Men vi måste se till att vi inte rusar fram i blindo, för bestämmelserna i fördraget om subsidiaritetsprincipen måste respekteras även i fortsättningen. Att tillämpa ett koncept som passar alla på hela Europa är ingen praktisk lösning. Dessutom har vi ännu inte den nödvändiga rättsliga grund som fördraget kräver för detta. Därför borde medlemsstaterna fritt och obesvärat få reglera dessa krav efter sina egna behov.

 
  
MPphoto
 

  Regina Bastos (PPE).(PT) Fru talman! Europa genomgår för närvarande en förändringsperiod som en följd av den ekonomiska, finansiella och sociala krisen. Den rådande krisen i vissa medlemsstater har förvärrats, den sociala ojämlikheten har ökat och den här situationen har gett upphov till en ökning av antalet människor som lever under existensminimum.

I dag finns det ännu fler fattiga människor i EU. Det finns fler män och kvinnor med en inkomst lägre än 60 procent av genomsnittslönen i det land där de lever. Vi har ett allvarligt problem som kräver konkreta och effektiva åtgärder. 80 miljoner européer lever på eller under existensminimum. Även om existensminimum varierar från land till land inom EU, är det helt säkert att detta är ett växande fenomen i vår union som har den mest avancerade sociala modellen i världen som sitt utvecklingsparadigm.

I Portugal lever omkring 20 procent av människorna i eller på gränsen till fattigdom på mindre än 360 euro i månaden. Uppgifterna om barnfattigdom i mitt land är förkrossande. Portugal är ett av de åtta länder som har de högsta nivåerna av barnfattigdom.

Vi välkomnar målet som ska få 20 miljoner människor ut ur fattigdomen senast 2020, precis som vi välkomnar insatserna för att främja sysselsättning och social inkludering. Jag vill gratulera föredraganden för hennes bidrag och understryka att minimiinkomsten är önskvärd. Det bör vara varje medlemsstats ansvar att fastställa summan.

 
  
MPphoto
 

  Csaba Sógor (PPE). - (HU) År 1992 utropade FN den 17 oktober till Internationella dagen för utrotande av fattigdom. År 2000 åtog sig den internationella organisationen att halvera andelen människor som lever i svår fattigdom inom 15 år. Två tredjedelar av den här perioden har redan gått. Siffrorna är alarmerande, och vi står bakom mätarna i en tid då kraven och förväntningarna är mycket höga. Sjuttiotre procent av den europeiska befolkningen ser det främsta problemet i den ökande utbredda fattigdomen i sina länder. Åttionio procent av medborgarna kräver brådskande åtgärder för att hantera problemet, och 74 procent förväntar sig att EU spelar en viktig roll i utrotningen av fattigdomen. Å andra sidan har sex miljoner EU-medborgare förlorat sina jobb de senaste två åren och barnfattigdomen ökar.

Samtidigt som vi vet och ofta hänvisar till att sysselsättning är det effektivaste sättet att bekämpa fattigdomen på, har Jean Monnets modell över det sociala Europa överskuggats av ekonomiska intressen. Syftet med den ekonomiska utvecklingen är att garantera medborgarnas välbefinnande, men det är inte värt någonting utan effektiva sociala åtgärder och en drastisk minskning av den nuvarande fattigdomsnivån. Det är uppenbart att socialpolitiken i första hand är medlemsstaternas uppgift och ansvar. Jag anser dock fortfarande att vi gemensamt måste finna svar på de mest angelägna frågorna genom en ökad användning av den öppna samordningsmetoden och genom att underlätta utbyte av bästa praxis.

 
  
MPphoto
 

  Ivo Belet (PPE).(NL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Var sjätte invånare i EU befinner sig på gränsen till fattigdom. Det gäller i synnerhet ungdomar upp till 17 år, men även många äldre människor är utsatta. Fattigdomen ökar även bland européer som har jobb. Därför anser jag att vi också måste ta initiativ på europeisk nivå.

Ekonomisk tillväxt, bättre utbildning, fler jobb. Vi stöder förstås detta till fullo, men det är tydligt att det inte räcker och att vi behöver en särskild politik för att bekämpa fattigdomen. Som vi redan har sagt här är detta faktiskt ett av flaggskeppen, en av prioriteringarna i vår nya Europa 2020-strategi. Vad handlar det om specifikt? Det handlar om att leva ett värdigt liv – rätten till att leva ett värdigt liv – och om mat, bostäder och kläder. Grundläggande saker som uppenbarligen inte är en självklarhet i vår välmående europeiska union år 2010.

Därför anser jag att vi också måste vidta åtgärder på europeisk nivå för att säkerställa denna minimiinkomst. Som Regina Bastos redan har sagt är detta inte ett instrument som måste utvecklas på ett identiskt sätt i hela EU. Medlemsstaterna måste ha tillräcklig handlingsfrihet för att välja en egen specifik lösning. Ändå måste vi fortsätta att öka påtryckningarna för att undvika att utsatta personer lämnas utanför.

Därför kräver vi uttryckligen att ett system med en garanterad minimiinkomst införs i alla länder i EU. Detta skulle inge förtröstan för de mest utsatta personerna i Europa – de som för närvarande drabbas av fattigdom och social utestängning.

 
  
MPphoto
 

  Milan Zver (PPE). - (SL) Jag är glad över att vi också försöker ta upp den här frågan om fattigdom och social utestängning i de europeiska institutionerna. Det är mycket viktigt.

Den resolution som vi ska godkänna går just i den riktningen. Den beskriver situationen mycket väl, men när det gäller att finna en lösning är resultatet inte lika framgångsrikt.

Minimiinkomst kan utgöra en del av den lösningen, och det existerar redan i olika former i medlemsstaternas socialpolitik. Men i det här materialet hittade jag också ett förslag om en universell grundläggande inkomst eller förbehållslös inkomst för alla.

Det vore dock diskutabelt även ur ett socialt rättighetsperspektiv. Det är ingen bra idé att alla får en grundläggande inkomst för ett normalt liv, eftersom vi då skulle ha mindre pengar för dem som verkligen behöver socialhjälp.

Jag hoppas att vi under detta plenarsammanträde …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D).(RO) Målen i Lissabonstrategin – skapa fler jobb och utrota fattigdomen fram till 2010 – har inte uppnåtts. Därför måste Europa fortsätta sina insatser för att uppnå dem.

Jag anser att EU och medlemsstaterna måste lägga särskild vikt vid program för livslångt lärande. De erbjuder ett sätt att bekämpa fattigdom och social utestängning och bidra till att konsolidera anställningsmöjligheten och förmågan att integreras på arbetsmarknaden.

Å andra sidan anser jag att den verkställande makten i Europa bör analysera områden där det finns en ökande brist på kvalificerad personal för att kunna främja åtgärder i framtiden för att täcka denna brist.

En möjlig åtgärd vore också att utöka Erasmusprogrammet – som för närvarande är avsett för studenter – till andra sociala yrkesgrupper, exempelvis ungdomar utan universitetsexamen eller arbetslösa personer i yrkesomskolningsprogram.

 
  
MPphoto
 

  Antonyia Parvanova (ALDE).(BG) Mot bakgrund av EU:s grundläggande solidaritetsprincip och Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning vill jag se att man inför garanterade, tillräckligt höga minimiinkomster i alla EU-medlemsstater. Detta kommer att stödja personer med otillräcklig inkomst, så att deras ekonomiska och sociala integration kan befästas och de kan leva ett drägligt liv.

Vi kommer bara att lyckas med att göra betydande och effektiva framsteg i kampen mot fattigdom om vi antar konkreta åtgärder för att införa minimiinkomstsystem. Detta kommer att göra det möjligt för oss att garantera en skälig levnadsstandard för alla EU-medborgare. I detta ingår social trygghet och lika tillgång till statliga sociala tjänster som socialvård, hälsovård och utbildning.

Slutligen vill jag betona att det enda sättet för oss att skydda våra medborgare mot social utestängning, särskilt när det gäller kvinnor och riskgrupper samt etniska minoriteter, är med hjälp av en omfattande uppsättning konkreta politiska lösningar som garanterar att det finns resurser för sociala åtgärder och socialt skydd.

 
  
MPphoto
 

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE).(DE) Fru talman! Jag vill ännu en gång uppmana kommissionen att se till att plattformen mot fattigdom, om en sådan inrättas, inte bara förblir tomma ord. Kommissionen bör därför anamma parlamentets initiativ. För det första finns det ett initiativ om att undersöka om det bör finnas ett ramdirektiv om minimiinkomst, så att alla i EU kan leva ett värdigt liv. För det andra finns det ett initiativ om att gå längre än att bara använda BNP vid förberedandet av strukturfonderna och också ta hänsyn till ginikoefficienten vid bedömningen, som ett mått på inkomstskillnader – där dessa är ofördelaktiga. Detta är saker som ni måste besluta om nu om vi ska ha någon chans att införa dem. Jag vill därför uppmana kommissionsledamoten att ta med dessa två punkter från plenum på kommissionens dagordning och se till att kommissionen kan ge Europaparlamentet ett svar i detta avseende.

 
  
MPphoto
 

  Elie Hoarau (GUE/NGL).(FR) Fru talman! I alldeles för många år nu har vi uppmärksammat Internationella dagen för utrotande av fattigdom, utan många konkreta resultat. Vi riskerar att denna dag blir kvar i almanackan i många årtionden framöver om vi fortsätter att tillämpa samma politik. Sett ur denna synvinkel kan vare sig Europa eller västvärlden i allmänhet bara blunda för detta problem.

Att bekämpa fattigdom innebär att kämpa för rättvis fördelning av tillgångar, både inom medlemsstater och på internationell nivå. Det handlar också om att respektera miljön och upprätthålla principen om jämlikhet mellan alla människor. Om inte våra diskussioner i dag följs upp genom konkreta åtgärder som grundas på vad vi har hört här, är jag rädd att våra uttalanden blir tal för döva öron och bara ses som goda avsikter utan någon verklig inverkan på nöd och fattigdom i hela världen och i Europa.

 
  
MPphoto
 

  Angelika Werthmann (NI).(DE) Fru talman, mina damer och herrar! Fattigdom och social utestängning är kränkningar av den mänskliga värdigheten – med andra ord, överträdelser av grundläggande mänskliga rättigheter. De mest utsatta är ensamstående föräldrar, barn och äldre. Kvinnor utgör en betydande andel av den del av befolkningen som löper risk att drabbas av fattigdom, delvis på grund av den vanliga diskriminering som fortfarande råder på alla håll när det gäller löner och pensioner, och delvis på grund av att de mycket ofta har otrygga arbetsförhållanden.

Vi behöver vidta åtgärder som främjar investeringar i arbetsmarknaden, exempelvis skapa arbetstillfällen och främja gemensamma program som programmet för livslångt lärande. Ja, vi bör garantera en miniminivå av materiell försörjning, men med omfattande kontroller och villkor så att vi kan förebygga alla former av missbruk redan från början. Ja, det bör finnas en minimiinkomst, men med det förbehållet att detta under inga omständigheter får leda till en ny form av indirekt eller omvänd diskriminering.

 
  
MPphoto
 

  Miroslav Mikolášik (PPE). (SK) Nära 85 miljoner personer i EU hotas av fattigdom, och 17 procent av EU:s 500 miljoner invånare levde under fattigdomsgränsen 2008.

Fattigdom och social utestängning är problem med många dimensioner. Därför måste vi systematiskt se till att förebyggande av dessa problem ingår även i annan politik, så att alla EU-medborgare kan leva ett drägligt liv. I kampen mot fattigdom krävs inte bara aktivt stöd för lönesystem och socialt skydd, utan också skapande av fasta arbetstillfällen med anständiga arbetsvillkor för missgynnade grupper på arbetsmarknaden. Jag vill poängtera att sysselsättning i allmänhet bör ses som den mest effektiva formen av skydd mot fattigdom, och att skapande av arbetstillfällen därför bör vara en självklar prioritering för EU och medlemsstaterna. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att hjälpa ungdomar och även äldre personer in i arbetslivet.

 
  
MPphoto
 

  Proinsias De Rossa (S&D).(EN) Fru talman! Förra söndagen mötte jag en grupp ungdomar på Irland som kämpar för att överleva fattigdomen. De frågade mig, som ledamot av Europaparlamentet, vems sida jag stod på. Stod jag på deras sida eller på bankdirektörernas? Det är den fråga de ställde rakt ut till mig. De gav mig en rad vittnesmål som de uppmanade mig att förmedla till parlamentet. De påpekade att de inte längre är intresserade av att rösta eftersom de inte upplever att fortsatt röstande innebär några utsikter till förändring. De säger att de är utleda på att bli behandlade som luft och att de upplever att de inte har något värde i samhället.

Jag anser att vi måste ta åt oss av vad dessa ungdomar tycker och tänker. De är vår framtid. Jag ser inga bevis på att kommissionen verkligen ser till att de medlemsstater som uppmanas till budgetkonsolidering tar hänsyn till att vi inte får driva dessa personer – som redan lider – in i mer lidande, och driva personer som redan nu lever på marginalen ner i fattigdom. Det är oerhört viktigt att vi …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Ilda Figueiredo, föredragande.(PT) Fru talman! Jag vill tacka alla mina kolleger och även kommissionen, rådet och det belgiska ordförandeskapet för vad de har sagt här, men jag vill även lyfta fram tre punkter som flera andra ledamöter också har understrukit.

För det första räcker det inte med vackra ord och goda avsikter. Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning behöver ha en praktisk dimension. Det behövs förändring inom politiken. Människor måste sättas främst. Det behövs medvetenhet om att det är arbetstagarna som skapar välfärden, och att de behöver skäliga löner. För att skapa mer välfärd behöver vi emellertid fler arbetstillfällen – det vill säga fler arbetstillfällen med rättigheter och rättvisa löner. Samtidigt behövs det även ett annat slags omfördelning av tillgångar och inkomster. I detta sammanhang är minimiinkomstsystemet ett avgörande redskap som kan hjälpa oss i denna kamp, genom att upprätthålla minimiinkomster som kan skilja sig åt från land till land, men som syftar till ett gemensamt mål …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen.(EN) Fru talman! Fattigdom är en tragedi såväl för individer som för samhället. Fattigdom leder till våld, brott och konflikter. Jag vill tacka Europaparlamentet för att kampen mot fattigdom har satts så högt på dagordningen. Dagens debatt visar EU:s beslutsamhet att ta itu med denna utmaning. Europa 2020-strategin, Ilda Figueiredos betänkande och verksamheten i medlemsstaterna är alla steg i rätt riktning.

Jag vill framhäva att så länge det finns fattigdom i världen som helhet – med 1,4 miljarder människor som lever på mindre än en dollar om dagen – kan vi inte heller vänta oss att lösa denna fråga inom EU. Detta innebär att millennieutvecklingsmålen är en politik som också är av betydelse för oss själva.

Jag anser att vi försöker att hitta den rätta lösningen och att den är ekonomisk tillväxt för alla – i våra partnerländer och även i EU. Jag vet att tillväxt för alla låter ganska enkelt, men det är precis vad vi försöker ta itu med genom att ändra vår utvecklingspolitik. Europa 2020-strategin går också i denna riktning.

 
  
MPphoto
 

  Olivier Chastel, rådets ordförande.(FR) Fru talman, mina damer och herrar! I mitt första anförande inriktade jag mig medvetet på betydelsen av utveckling för att bekämpa fattigdom. Jag ska naturligtvis även säga några ord om EU. Det belgiska ordförandeskapet är fast beslutet att utveckla instrument för att bekämpa fattigdom och social utestängning, särskilt genom flaggskeppsinitiativ inom Europa 2020-strategin. Ett av målen i strategin, som godkändes av rådet den 7 juni 2010, är att främja social delaktighet, särskilt genom att minska fattigdom.

I detta mål står att minst 20 miljoner personer ska ha fått hjälp att undkomma risken för fattigdom eller utestängning senast 2020 grundat på tre indikatorer som lagts fram av kommittén för socialt skydd, nämligen risk för fattigdom, materiell eftersatthet och boende i ett hushåll där ingen har arbete.

Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning syftar dessutom till att öka allmänhetens medvetenhet om detta problem och att förmedla budskapet att fattigdom och utestängning undergräver social och ekonomisk utveckling. Det är också ett försök att ifrågasätta synsättet att bekämpning av fattigdom utgör en kostnad för samhället och bekräfta vikten av kollektivt ansvar, inte bara för de politiska beslutsfattarna utan också för aktörerna i den offentliga och den privata sektorn.

Det belgiska ordförandeskapet har varit angeläget om att delta i Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Jag vill nämna några av de initiativ och evenemang som har anordnats. En konferens om barnfattigdom arrangerades i september. Syftet med denna konferens var att ge bredd åt den europeiska debatten om antagande av en rekommendation mot barnfattigdom för att bryta den onda cirkeln av fattigdom som förs vidare från generation till generation.

Som svar särskilt till Frédéric Daerden vill jag säga att ett rundabordsmöte har anordnats i dag i Bryssel. Ämnet för detta möte är genomförandet av rekommendationen om aktiv inkludering, som har tre pelare: minimiinkomst, en arbetsmarknad som är öppen för alla och tillgång till tjänster av god kvalitet.

En annan konferens om den sociala ekonomin kommer att äga rum den 27–28 oktober, och en konferens om hemlöshet kommer att anordnas den 9–10 december. Slutligen kommer den officiella avslutningen av Europeiska året för bekämpning av fattigdom att genomföras den 17 december, i anslutning till Europeiska rådets möte. Denna avslutning kommer att innehålla redogörelser för god praxis och årets flaggskeppsevenemang.

Detta är hur det belgiska ordförandeskapets avsikt att sätta sociala frågor högst upp på EU:s dagordning har omsatts i handling.

 
  
MPphoto
 

  Anna Záborská (PPE). (FR) Fru talman! Låt mig få välkomna en delegation ungdomar från International Movement ATD Fourth World till åhörarläktaren. Jag gratulerar dem till allt de gör för att bekämpa extrem fattigdom, och jag tackar dem för att de kommit hit i dag till detta plenarsammanträde.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 20 oktober kl. 12.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig.(PT) Fattigdom är ett mycket allvarligt problem som berör 85 miljoner av våra europeiska medmänniskor, och därför bör ingen stå likgiltig inför detta. Att bekämpa fattigdom måste vara bland våra främsta prioriteringar, och det förtjänar kollektiva insatser som gör att de av våra europeiska medmänniskor som befinner sig i en socialt utsatt situation garanteras åtminstone en liten smula värdighet.

Detta djupt rotade problem går ut över våra ungdomar, våra äldre, och i allt högre grad också våra arbetstagare som har drabbats av 6 miljoner förlorade arbetstillfällen bara under de senaste två åren, och av låga och instabila löner även om de lyckats behålla sina arbeten.

Utan tvivel behöver vi en systematisk metod för att ta itu med och lösa problemens orsaker och kväva begynnande problem i sin linda. Samtidigt kan vi emellertid inte åtgärda följderna omedelbart och brådskande i nuläget. Att se till att de utsatta i vårt samhälle får en minimiinkomst för sitt uppehälle och att vidta brådskande åtgärder för att de ska kunna ta sig ur denna situation är mot denna bakgrund inte bara nödvändigt, utan också ett absolut krav som vi bör stödja. Detta förespråkas på ett mycket bra sätt i betänkandet.

 
  
MPphoto
 
 

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig.(RO) Under 2009 drabbade den världsomfattande ekonomiska krisen Europa med full kraft. Denna period kunde faktiskt inte ha fått värre inverkan på fattigdomsnivån i hela EU. Särskilt hårt drabbades de 17 procent européer som redan levde under fattigdomsgränsen 2008. Tyvärr är det mycket sannolikt att denna procentandel nu stigit.

Det är först nu under 2010 som vi har börjat se en strimma av hopp om att den allmänna ekonomiska situationen kan vara på väg att förbättras. Våra starkaste insatser måste riktas mot de européer som har drabbats hårdast av krisen, särskilt med tanke på att 2010 är Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning.

I ljuset av målen att utrota absolut fattigdom och fattigdom bland barn senast 2015 och att kraftigt minska den relativa fattigdomen vill även jag poängtera att vi brådskande behöver införa nationella minimiinkomsttrösklar på EU-nivå. Dessa kommer att skydda människor mot risken för fattigdom och garantera social delaktighet för alla EU-medborgare.

 
  
MPphoto
 
 

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig.(LT) Medan vi uppmärksammar Internationella dagen för utrotande av fattigdom och Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning lever sorgligt nog redan fler än 85 miljoner människor i EU under fattigdomsgränsen. Arbetslöshet är visserligen den främsta orsaken till fattigdom, men även bland de européer som har arbete kämpar många dagligen med fattigdom och har inte möjlighet att leva sitt liv fullt ut. Det är absurt att arbetande människors inkomst inte räcker till för att garantera deras familjer ett värdigt liv. Jag vill påminna er om att ekonomisk tillväxt i sig inte minskade fattigdom och social utestängning och att de hårda tiderna bara får fattigdomen att öka. Minimiinkomstsystem gör emellertid att vi kan försvara de mest utsatta. Garanterad minimiinkomst är ett viktigt och effektivt medel för att få bukt med fattigdomen, främja social integrering och tillträde till arbetsmarknaden och ge människor möjlighet att leva under drägliga omständigheter. Jag vill uppmärksamma er på att även nu under krisen bör minimiinkomster inte ses som utgifter som ökar kostnader, utan som ett grundläggande verktyg för att bekämpa krisen. Den stora fördelen med tidiga investeringar i kampen mot fattigdom är nämligen att de sociala utgifterna minskas på lång sikt. För att kunna fullgöra åtagandet i Europa 2020-strategin och hjälpa minst 20 miljoner personer i EU undan hotande fattigdom och utestängning måste kommissionen därför vidta konkreta åtgärder och föreslå EU-lagstiftning som skulle garantera minimiinkomster i hela Europa för att bekämpa fattigdom.

 
  
MPphoto
 
 

  Kinga Gál (PPE), skriftlig.(HU) I denna tid av global ekonomisk kris, under Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning och tre dagar efter Världslivsmedelsdagen, är det särskilt viktigt att även fattigdom bland barn uppmärksammas i tillräcklig mån på EU-nivå. Var sjätte sekund dör ett barn av hunger någonstans på jorden. Det finns flera miljoner undernärda barn i Europa. Andelen barn som lever i fattigdom, och ofta är missgynnade på flera olika sätt, är 19 procent på EU-nivå. Detta överstiger andelen fattiga i befolkningen som helhet med 3 procent. Alltså stöds behovet av särskild uppmärksamhet också av siffrorna, och även i strategin för barns rättigheter på EU-nivå måste man betona detta ordentligt. Den världsomfattande ekonomiska kris som vi genomgår just nu är inte bara en börda för oss, utan också en möjlighet. Den utgör en möjlighet till kreativt tänkande och till förändrade metoder inom affärslivet, och en möjlighet till ett paradigmskifte i vårt sätt att tänka när det gäller ekonomi, samhälle och miljö. Detta är något som våra samhällen är allt mer mottagliga för.

Social solidaritet och lokala initiativ kan bidra till att lindra fattigdom och undernäring bland barn. Till följd av initiativet ”Tillräckligt med mat för alla barn!”, som nyligen lanserades i Ungern, kan flera tusen barn få varma måltider varje dag. Samtidigt, till följd av ett initiativ som startades av franciskanermunken Csaba Böjte i Transsylvanien, får nära 2 000 barn mat och tillsyn på 18 barnhem och 40 daghem. Jag vill dessutom instämma i den internationella organisationen Eurochilds åsikt och betona att bekämpning av barnfattigdom inte bör ses enbart som en ekonomisk utmaning utan också som en fråga om barns rättigheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Pascale Gruny (PPE), skriftlig.(FR) För det första är det enligt min åsikt ett betydelsefullt framsteg att bekämpning av fattigdom har tagits med i Europa 2020-strategin. Den ekonomiska krisen har förvärrat problemet med fattigdom under de senaste åren. EU måste kunna uppmuntra medlemsstater att ta itu med detta problem.

För det andra är Europeiska socialfonden (ESF) ett mycket viktigt EU-redskap för att bekämpa fattigdom. Jag är föredragande för Europeiska socialfonden, och jag stöder att den används för att hjälpa de människor som står längst från arbetsmarknaden tillbaka till arbetslivet. Detta har varit ESF:s funktion sedan den inrättades genom Romfördraget, och sysselsättning måste förbli dess primära mål.

För det tredje är jag emot en minimiinkomst utan några motprestationer, utom för personer som inte kan arbeta. Sysselsättning är riktmärket när det gäller att minska fattigdom. Det är det enda sättet att ge alla värdigheten tillbaka.

För det fjärde har medlemsstaternas regeringar ett ansvar för att aktivt bekämpa fattigdom. EU finns där för att stödja dem och komplettera vad de gör, men inte för att ta deras plats. EU kan inte lösa alla problem. Framför allt måste medlemsstaterna ta sitt ansvar.

 
  
MPphoto
 
 

  Zita Gurmai (S&D), skriftlig.(EN) När vi talar om fattigdom glömmer vi ofta dem med kraftigt underbetalda arbeten. I det avseendet har fattigdomen fortfarande ett kvinnligt ansikte i EU. Kvinnor är strukturellt missgynnade. De arbetar mindre, eftersom hushållsarbete inte erkänns som legitimt arbete. Om de är verksamma på arbetsmarknaden gör diskriminering och segregering att de tjänar mindre. Jag vill påminna om att det totala lönegapet mellan könen fortfarande är över 17 procent i EU (vilket betyder att kvinnor arbetar 17 procent mer för samma lön som män). Och av dessa skäl får kvinnor i slutändan givetvis även lägre pensioner. Är inte detta djupt orättvist?

Vi kan bryta den här onda cirkeln genom att erkänna att oavlönat arbete verkligen är arbete, genom att uppmuntra kvinnor att arbeta och bli ekonomiskt oberoende, genom att angripa de strukturella orsakerna till segregeringen på arbetsmarknaden och genom att ta hänsyn till kvinnors problem när vi reformerar våra pensionssystem. Det kanske blir dyrare i dag, men på lång sikt kommer ökad jämställdhet och minskad fattigdom även att bidra till att balansera våra budgetar. Att bekämpa kvinnors fattigdom skulle gynna oss alla – inte bara kvinnorna utan även männen.

 
  
MPphoto
 
 

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. (CS) Jag välkomnar debatten om minimiinkomstens roll som ett instrument i kampen mot fattigdom. Det är odiskutabelt att insatser av det här slaget är oerhört lämpliga under Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Den första fråga jag vill ställa gäller förklaringsvärdet hos officiella uppgifter om arbetslöshet, medelinkomst, andelen människor som lever i fattigdom och fastställande av fattigdomsgränsen. Medelinkomsten är en indikator som baseras på otillförlitliga eller rentav falska siffror. Om man summerar de miljoner som betalas ut till olika chefer och lönerna för arbetstagare med minimiinkomst kan siffran betraktas som mycket otillförlitlig. Vid lönejämförelser bör chefer och ledningspersonal betraktas separat. Vidare har förhållandet mellan medborgarnas inkomster – mätt exempelvis som BNP per invånare – ett mycket svagt samband med minimilönen. I Portugal och Tjeckien är medborgarnas inkomst, mätt som BNP, ungefär densamma. När det gäller minimiinkomsten är skillnaden dock nästan 50 procent. ”Fattigdomsgräns” och ”fattigdomsrisk” är obegripliga begrepp för mitt svaga förstånd. När jag läser att fattigdomsrisken för befolkningen är 12 procent i Sverige, 9 procent i Tjeckien och 13 procent i Luxemburg står jag undrande. Betänkandet är dock informativt, trots dessa brister.

 
  
MPphoto
 
 

  Ádám Kósa (PPE), skriftlig.(HU) När det gäller de omtvistade frågorna om minimiinkomst anser jag att det är viktigt att betona att vi måste fatta beslut inte bara om dagen och morgondagen, utan även om dagen efter morgondagen. Passivitet är mycket mer destruktivt än många av oss kan tänka sig. Det här är dock vad människor med funktionshinder upplever dag efter dag. De behöver inte inkomstökningar på några få procent när de är arbetslösa. Det är sysselsättningen som måste ökas och främjas till varje pris. Dessutom bör gerontologisk forskning och livsstilsforskning stödjas. Moderna, innovativa investeringar som förbättrar vardagslivet och främjar anpassning och tillgänglighet måste underlättas. Låt oss inte legalisera och förstärka beroendet och öka antalet beroende och behövande. Det här är också ett självförevigande stigma, som är ohållbart.

De resurser som behövs för det sociala skyddet är allt svårare att få från krympande offentliga källor (skatter). De människor som ständigt får det allt sämre är de verkligt behövande, de som är arbetsoförmögna och lever med svåra funktionshinder. Vi ser fler och fler exempel på ett omfattande missbruk, exempelvis på sjukpensionernas område, vilket får tjänsternas standard att sjunka. För att återvända till åldrande: försörjningsbördan ökar hela tiden, vilket betyder att värdet av de befintliga sociala resurserna också kommer att minska eftersom antalet yrkesverksamma medborgare är för lågt för att säkra tillräckliga nivåer för sociala förmåner och minimiinkomst. Antalet yrkesverksamma EU-medborgare kommer att minska med miljoner redan under nästa årtionde. Det innebär att de verkligt behövande kan förväntas få det sämre, och det får inte godtas.

 
  
MPphoto
 
 

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig.(PL) Mina damer och herrar! Statistiken visar att 16 procent av EU-medborgarna är drabbade av fattigdom. Bristfällig utbildning och oförmåga att anpassa kompetensen till arbetsmarknadens behov tillhör de viktigaste orsakerna till ökningen av antalet fattiga i EU:s medlemsstater. Fattigdom innebär också en enorm psykisk börda, liksom oro, stress och oförmåga att göra de rätta valen. Det här innebär att människor som drabbas av fattigdom mycket ofta måste brottas med ytterligare ett problem, nämligen social utestängning.

Barn i fattiga familjer har inte samma möjligheter som barn i mer välbärgade familjer. Ungdomar som växer upp i en sådan miljö har varken de förutsättningar eller de förebilder som krävs för att de i framtiden ska kunna ta sig ur den slutna fattigdomscirkeln. År 2010 har utropats till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Vi har därför ett unikt tillfälle att låta hela det internationella samfundet sätta sig in i de fattigas och socialt utestängdas problem och att föreslå specifika lösningar.

 
  
MPphoto
 
 

  Katarína Neveďalová (S&D), skriftlig. (SK) I EU har det här året ägnats åt bekämpning av fattigdom och social utestängning. Låt oss dock fråga oss vad EU i själva verket gör för att bekämpa fattigdom. I dag lever 80 miljoner människor under fattigdomsgränsen i EU, vilket motsvarar 17 procent av befolkningen. De som löper störst risk i denna grupp har länge varit främst unga människor och alltså inte bara äldre. Den totala arbetslösheten i EU ligger i genomsnitt på 10 procent, men siffran är den dubbla, 21 procent, för ungdomar, och i en del länder, t.ex. Spanien, är den så hög som 40 procent. Det är alltså främst unga människor som hotas av fattigdom. För EU:s framtida utveckling är det därför viktigt att säkra inte bara en minimilön utan definitivt också arbetstillfällen för framför allt unga. Det är mycket svårt för någon som avslutat sin utbildning att hitta ett arbete. Vi kan tala om livslångt lärande, men även det måste ha ett direkt syfte – att utbilda någon i ett yrke. Jag vädjar därför till EU:s företrädare. Vidta åtgärder för att förbättra förutsättningarna för unga människor, och låt oss på så sätt främja ett sunt samhälle i framtiden. De unga är EU:s och hela världens framtid.

 
  
MPphoto
 
 

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. (PL) Fattigdom och social utestängning är en kränkning mot mänsklig värdighet och grundläggande mänskliga rättigheter. Det främsta målet med system för inkomststöd bör vara att ta människor ur fattigdomen och ge dem möjlighet att leva ett värdigt liv. Den senaste statistiken är skrämmande. Det finns 1,4 miljarder människor i världen, och runt 85 miljoner i EU, som lever i fattigdom i dag. Europaparlamentet och medlemsstaterna bör vidta ytterligare åtgärder för att skapa fler arbetstillfällen och förbättra arbetets kvalitet och lönenivåerna, liksom för att garantera rimliga pensioner, förmåner och familjebidrag. Att säkra allmän tillgång till offentliga tjänster av hög kvalitet är grundläggande. Ett av Europaparlamentets förslag är att fastställa en minimiinkomstnivå på minst 60 procent av medianinkomsten i en viss medlemsstat. I Polen är minimiinkomstnivån för närvarande omkring 42 procent av medelinkomsten. En höjning av minimilönen skulle bidra till att ta vuxna och äldre ur fattigdom och ge dem rätt till ett värdigt liv, och till att ge alla barn förutsättningar för en god utveckling och möjlighet till utbildning. När det gäller utbildningsfrågan är det synnerligen viktigt att vidta effektiva åtgärder för att först och främst bekämpa faktorer som bidrar till att barn lämnar utbildningssystemet i förtid, och för att höja yrkesutbildningens nivå. Jag anser att vi måste lägga grunden för genomförande av specifika åtgärder och politiska strategier för att vidga ungdomars tillgång till utbildning, exempelvis med hjälp av bidrag, studielån och subventioner.

 
  
MPphoto
 
 

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig.(RO) Målet inom ramen för Europa 2020-strategin att minska antalet européer som lever under fattigdomsgränsen med 25 procent, dvs. mer än 20 miljoner människor, måste bidra till utvecklingen av nationell politik som skyddar medborgare mot fattigdomsrisk.

En betydande del av dem som riskerar att drabbas av fattigdom är kvinnor. De är värre drabbade på grund av arbetslöshet (arbetslösheten ökade från 7,4 procent 2008 till 9 procent 2009), ensamt vårdnadsansvar, otrygga och lågavlönade arbeten, lönediskriminering och sämre pensioner. I Rumänien lever 25 procent av kvinnorna i fattigdom (jämfört med EU-genomsnittet på 17 procent), och 33 procent av barnen. Rumänien har EU:s näst högsta andel människor som lever i fattigdom – 23 procent av befolkningen. Minimilönen uppgår till knappt 140 euro, och den genomsnittliga bruttolönen är mindre än 460 euro.

Jag uppmanar medlemsstaterna att vidta konkreta åtgärder för att skapa bra, hållbara arbeten och främja lämpliga inkomstsystem och sociala skyddssystem för att förhindra och minska fattigdom, särskilt extrem fattigdom, och även för att utforma strategier på medellång och lång sikt som tar hänsyn till jämställdhetsaspekten och integreras i alla relevanta politikområden.

 
  
MPphoto
 
 

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig.(PL) I EU är 2010 Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. En av sex européer, eller 17 procent av befolkningen, lever under fattigdomsgränsen. I Polen är det omkring 6,5 miljoner människor. Fattigdom kan drabba vem som helst. Det räcker med att förlora arbetet eller bli allvarligt sjuk. De fattigas skaror utökas i allt större utsträckning med människor som faktiskt har arbete. Fattigdom drabbar oftast barn och äldre, unga tjänstemän, akademiker, familjer med många barn och människor med skulder.

Det är parlamentets skyldighet att effektivt motverka och bekämpa fattigdomens orsaker. Vårt mål är att minska antalet fattiga med 20 miljoner till 2020. De främsta prioriteringarna i nationella strategier för att bekämpa fattigdom bör vara att garantera lämpligt materiellt stöd till de fattiga, underlätta tillträdet till arbetsmarknaden och tillhandahålla utbildningsmöjligheter samt att säkra offentliga tjänster av hög kvalitet för alla.

Sociala och etiska frågor är lika viktiga. Fattigdom är också ett sinnestillstånd som förknippas med förlorad värdighet och förnedring. Att förändra denna inställning är faktiskt en av de svåraste aspekterna av fattigdomsbekämpningen. Här behöver vi effektiv psykisk omvårdnad och snabba hjälpinsatser. Nationella strategier bör vara förenliga med initiativ som stöds av Europeiska socialfonden och projekt inom EU:s program Progress. Jag hoppas att 2010 ger tillfälle till social dialog så att alla EU:s medlemsstater kan ratificera europeiska sociala stadgan.

 
  
MPphoto
 
 

  Kathleen Van Brempt (S&D), skriftlig.(NL) Några dagar efter Internationella dagen för utrotande av fattigdom och drygt två månader innan Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning tar slut har Europaparlamentet möjlighet att högt och tydligt säga sin mening. Här måste vi göra ett val: Ska 2010 bli ett år av vackra ord och tomma löften om fattigdomsminskning, eller ska vi vidta en konkret åtgärd som hjälper miljontals européer? Parlamentet kan välja det senare genom att kräva att kommissionen lägger fram ett förslag till ramdirektiv om principen om en lämplig minimiinkomst i EU. Skillnaderna är ju faktiskt alltför stora i EU i dag, och i några länder finns ingen minimiinkomst över huvud taget. Även i länder som klarar sig bättre, t.ex. Belgien, ligger försörjningsbidraget dock fortfarande ofta under fattigdomsgränsen. Jag anser att alla förtjänar lika möjligheter. Människor som hamnar under fattigdomsgränsen berövas dessa möjligheter, och det visar sig på olika områden (t.ex. hälsa, boende och sysselsättningsmöjligheter). Och om vi verkligen vill påbörja arbetet för att nå målen för Europa 2020-strategin har vi faktiskt inte råd att bara överge människor.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy