Förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2011
Nicole Sinclaire (NI). – (EN) Herr talman! Jag har följande kommentarer till mina kolleger.
I dag var första gången efter Lissabonfördraget som vi röstade om budgeten. Ni applåderade er själva och anser att ni har gjort ett bra arbete, men medan länder över hela EU tvingas göra nedskärningar i offentliga tjänster och i sina offentliga budgetar ville ni i själva verket höja er egen.
Ni har höjt er underhållningsbudget med 2 miljoner euro, en höjning med 85 procent. Är det verkligen detta budskap ni vill ge Europas folk? Ni har även antagit bestämmelser om föräldrapenning som kommer att drabba mina väljare i Storbritannien hårt. Det kommer att kosta arbetstillfällen, det kommer att drabba de offentliga tjänsterna. Jag hoppas att ni är stolta över er själva i dag. Det är inte så här EU bör styras.
Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Herr talman! Jag vill i det här läget av rättviseskäl avge en röstförklaring som är positiv till resultatet när det gäller Estrelabetänkandet.
Talmannen. – Låt oss inte dra ut mer på detta nu. Vi har gett ordet till två parlamentsledamöter. När det gäller resterande förklaringar – det handlar om 61 stycken, vi har fortfarande 59 kvar – får ni antingen bestämma er för att avge dem skriftligen eller avge dem i morgon efter omröstningen.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för översynen av ramavtalet om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen med anledning av Lissabonfördraget, eftersom jag anser att den leder till ökad insyn och dynamik i förhållandet mellan parlamentet och kommissionen. Före Lissabonfördraget och i enlighet med den rättsliga grunden för artikel 295 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt uppmuntrade fördragen inte uttryckligen EU-institutionerna att ingå interinstitutionella avtal. Jag anser därför att denna översyn av ramavtalet speglar den institutionella balans som är resultatet av Lissabonfördraget och befäster de framsteg som har uppnåtts genom detta nya fördrag. Denna text är alltså en kompromiss mellan de två parterna som säkrar ett mer konsekvent och förnuftigt genomförande av Lissabonfördraget.
Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Parlamentarisk kontroll av den verkställande maktens agerande är något grundläggande i alla demokratiska system, på samma sätt som koncentrerad ömsesidig kommunikation mellan statens och medborgarnas företrädare är av stor betydelse. Det interinstitutionella avtalet mellan parlamentet och kommissionen tillgodoser – så långt det är möjligt i ett komplicerat system som EU som är under ständigt utveckling – en del berättigade önskemål som parlamentet har fört fram när det gäller Europeiska kommissionen. Det är därför bra att parlamentets kontroll av kommissionen underlättas, eftersom den sistnämnda är en fackmyndighet som inte kan vara den politiska hjärnan för en hel världsdel och som måste stå till svars för innebörden, skälen och metoderna när det gäller dess agerande. Det är utan tvekan också positivt att man försöker få kommissionen att delta ännu mer i parlamentets arbete, i synnerhet i plenarsammanträden, så att den kan besvara frågor från representanterna för EU:s medborgare och i tid stå till svars för sin ståndpunkt i aktuella politiska, ekonomiska, sociala och internationella frågor. Säkert är att om EU vill utvecklas mot en annan demokratisk struktur än den man har i dag måste förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet förbättras och intensifieras. Jag röstade för Paulo Rangels betänkande.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Med detta förslag uppnåddes det första konstruktiva ramavtalet. Europaparlamentets utökade befogenheter efter Lissabonfördraget är mycket viktiga för det fortsatta samarbetet med Europeiska kommissionen och för de framtida förbindelserna i samband med genomförandet av andra avtal. I detta dokument fastställs alltså ytterligare riktlinjer för samarbetet mellan dessa två institutioner. Europaparlamentet och kommissionen kommer att kunna föra en nära dialog om kommissionens arbetsprogram och internationella avtal. Parlamentet kommer att ha rätt att få ta del av sekretessbelagda handlingar. Parlamentet kommer att hållas informerat om utvecklingen i internationella förhandlingar och parlamentet kommer dessutom att kunna fungera som expert och lägga fram förslag till kommissionen i detta sammanhang. I ramavtalet föreskrivs också en omfattande parlamentarisk kontroll, skärpta föreskrifter om valet av kommissionens ordförande och kommissionskollegiet och om dess sammansättning, eventuella ombildning och omfördelning av ansvarsområdena. Parlamentet strävar efter ett bättre och öppnare samarbete med övriga institutioner. Jag välkomnar att det närmare samarbetet mellan dessa två institutioner kommer att göra det lättare för medlemsstaterna att införliva EU-lagstiftningen i sin nationella lagstiftning så snabbt och effektivt som möjligt.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) EU:s konstitutionella arkitektur blir alltmer lik en nationalstats. Trots de tankar om unionens framtid som detta väcker är det en likhet som vi måste inse och acceptera. Utformningen av förhållandet mellan kommissionen och parlamentet har i själva verket – helt korrekt, enligt min uppfattning – utgått från denna likhet och de metoder som man under decennier (eller till och med århundraden) redan har prövat och fått fason på i var och en av medlemsstaterna. Parlamentets övervakande och utfrågande roll bör särskilt värdesättas, eftersom den bidrar till att minska det så kallade demokratiska underskottet och leder till ökad öppenhet i förhållandet mellan medborgarna och kommissionen.
Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar att förhandlingarna har varit framgångsrika och de kompromisser som uppnåddes i det nya ramavtalet, det femte interinstitutionella avtalet mellan parlamentet och kommissionen. Det nya avtalet är utan tvekan ett viktigt framsteg i förbindelserna med kommissionen. Trots att den kompromiss som man har enats om inte uppfyller alla parlamentets önskemål har vi fått ett avtal som säkrar ett konsekvent och förnuftigt genomförande av Lissabonfördraget. Jag vill särskilt ta upp vikten av förhandlingarna om den interinstitutionella dimensionen av EU:s internationella förbindelser, som har gett parlamentet rätt att i god tid få fullständig information för att kunna ha synpunkter på de internationella avtalen under förhandlingsprocessen. När det gäller informationsskyldigheten vill jag slutligen betona att ett samarbete med parlamentet i ett tidigt skede när det gäller lagstiftningsinitiativ som grundas på krav från medborgarna kommer att vara avgörande för att säkra banden mellan parlamentet och allmänheten. Jag röstar därför för merparten av förslagen i betänkandet.
Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Syftet med förslaget till betänkande om översynen av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen är att uppnå den institutionella balans mellan parlamentet och kommissionen som förespråkas i Lissabonfördraget. Trots att de interinstitutionella avtalen inte förändrar primärrättsliga bestämmelser förtydligar de i detta fall förbindelserna mellan EU-institutionerna. Slutversionen av förslaget är enligt föredraganden en balanserad kompromiss mellan båda institutionernas synpunkter och ståndpunkter, och de knepigaste förhandlingarna gällde EU:s internationella förbindelser. Parlamentet ska få fullständig information för att lättare kunna ge sitt samtycke och för att vi inte återigen ska sakna internationella avtal. Förhandlingarna om dem har redan avslutats.
Parlamentet fick nya befogenheter genom Lissabonfördraget som handlar om en bättre och noggrannare övervakning av införlivandet av EU-lagstiftningen i nationell lagstiftning, och av dess tillämpning, vilket är mycket välkommet. Gemensam EU-lagstiftning är inte mycket värd om vissa medlemsstater underlåter att införa den på nationell nivå. Jag instämmer i formuleringarna i betänkandet och kommer att rösta för dess antagande.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) De interinstitutionella avtalen inom EU är av avgörande betydelse för en effektiv övervakning, kontroll och maktbalans. Efter de nödvändiga anpassningar som gjordes i och med Lissabonfördraget gläder det mig därför att se att parlamentet har fått utökade befogenheter i sitt förhållande till kommissionen. Som framgår av betänkandet leder detta till en bättre och effektivare kontroll över kommissionens förslag, samt till en ökad öppenhet i lagstiftningsprocessen.
Detta är således ännu ett steg mot en effektiv demokratisk maktutövning som kommer att bidra till att skapa ett EU som står närmare sina medborgare. Jag får dessutom inte försumma att understryka den enorma förmåga att förhandla som detta förslag krävde, framför allt från föredraganden Paulo Rangels sida. Jag gratulerar honom på denna punkt.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar antagandet av detta betänkande och det utomordentliga arbete som har gjorts av föredraganden Paulo Rangel. Betänkandet visar och konkretiserar den institutionella balans som upprättas genom Lissabonfördraget och som leder till en tydlig och väsentlig förbättring av förbindelserna med kommissionen. Det reviderade förslaget till ramavtal om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen är det femte avtalet i sitt slag som undertecknas mellan de två institutionerna. När det gäller lagstiftningsförfarandet och planeringen är det viktigt att peka på ändringarna av strategin för bättre lagstiftning och flaggandet för en översyn av det interinstitutionella avtalet om denna strategi, samt det nya regelverket för de konsekvensbedömningar som genomförs av kommissionen. När det gäller den interinstitutionella dimensionen av EU:s internationella förbindelser vill parlamentet ha rätt att bli informerad så att den kan ge sitt godkännande med full vetskap om alla fakta och förhindra att internationella avtal inte godkänns när förhandlingarna redan har avslutats. Jag vill även ta upp att parlamentsledamöter tilldelas observatörsstatus vid internationella konferenser så att de nu även kan närvara vid alla relevanta möten. Detta är avgörande för att stärka parlamentets demokratiska befogenheter, i synnerhet i samband med förhandlingar vid stora internationella konferenser som FN-konferenserna om klimatförändringar.
Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Förra onsdagen röstade vi för det reviderade ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen, en revidering som inom ramen för detta avtal slår fast parlamentets nya befogenheter till följd av Lissabonfördraget.
Europaparlamentets nya befogenheter är av grundläggande betydelse och innebär en radikal förändring av EU:s institutionella förfarande. Utökad parlamentarisk kontroll över kommissionen, parlamentets rätt att godkänna internationella avtal, parlamentets delaktighet i kommissionens arbetsprogram, parlamentets delaktighet i valet av Europeiska kommissionens ordförande är alla viktiga framsteg i byggandet av ett mer demokratiskt europeiskt område.
En annan sak som förefaller mig vara grundläggande är de ytterligare garantier som vi får när det gäller informationsskyldigheten gentemot parlamentet. Vi kommer att få ökad tillgång till sekretessbelagda handlingar om internationella avtal och förhandlingar. Europaparlamentet måste och bör vara involverad i dessa ”internationella förfaranden”, både före och efter. Genom avtalet upprättas därmed en ny balans för ett mer demokratiskt europeiskt område och det är bra att allt detta formuleras i ett officiellt avtal.
Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Det reviderade ramavtalet godkändes med stor majoritet och signalerar obestridliga framsteg i förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen.
Det är definitivt dags att den institutionella balansen som upprättas genom Lissabonfördraget gör ordentligt avtryck. Bland de viktiga inslagen i denna översyn måste vi framför allt välkomna likabehandlingen av parlamentet och rådet, särskilt när det gäller informationsutbyte och möjlighet att närvara vid möten. Jag kan i detta sammanhang bara glädjas åt de bestämmelser som införs när det gäller förhandlingarna om internationella avtal. Hur skulle parlamentet kunna ge sitt godkännande med full vetskap om alla fakta om man inte hölls informerad under hela förhandlingsprocessen?
Ledamöterna är fast beslutna att dra full nytta av sina utökade befogenheter till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande. Ett bevis för detta var att man i februari förkastade Swiftavtalet. En sak är säker: vi kommer att behöva vara på vår vakt för att behålla denna nya institutionella process.
Peter Jahr (PPE), skriftlig. – (DE) Lissabonfördraget ger Europaparlamentet ett betydande mått av nya befogenheter när det gäller medbeslutandeförfarandet. Detta bör inte minst leda till en fördjupning av demokratin i EU och till ökad delaktighet för EU-medborgarna.
Genom att kodifiera och realisera dessa rättigheter tar det nya ramavtalet hänsyn till dessa befogenheter och till den nya balansen mellan kommissionen och parlamentet. Detta måste i allra högsta grad välkomnas, eftersom det nu blir lättare för parlamentet att göra rättvisa av sin roll som EU-medborgarnas företrädare. Nu är det upp till oss att utöva dessa nya rättigheter på ett ansvarsfullt sätt.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Det här är ett stort framsteg för parlamentet och en positiv ram för förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen. Jag välkomnar särskilt att det slås fast att parlamentet är ”jämbördigt” med rådet och innebörden av detta när det gäller parlamentets tillgång till sekretessbelagda handlingar, dess rätt att få information om kommissionens möten med nationella experter och dess deltagande i internationella konferenser. Det gläder mig också att parlamentet kommer att ha en stark roll i planeringen av lagstiftning och ges många möjligheter att debattera och ställa frågor om detta till kommissionen under plenarsammanträden och i utskott.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen har förändrats avsevärt efter antagandet av Lissabonfördraget och parlamentet har fått utökade befogenheter på flera områden, särskilt när det gäller det ordinarie lagstiftningsförfarandet och budgetfrågor, och en starkare roll när det gäller EU:s utrikespolitik. Förändringarna innebär att den europeiska allmänheten har fått en ny roll i beslutsfattandet på EU-nivå och det är därför nödvändigt och lämpligt att se över ramavtalet om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen.
Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag stöder Paulo Rangels betänkande fullständigt. Fram till nu har Europeiska kommissionen vid många tillfällen inte fäst något avseende vid Europaparlamentets resolutioner, vilket jag anser är oacceptabelt. Europaparlamentets resolution av den 11 mars 2004, i vilken Europaparlamentet rekommenderar att Lettland ska ge icke-medborgare rätt att rösta i lokala val och förenkla naturaliseringsprocessen för äldre personer, har hittills inte genomförts. Jag skulle vilja veta varför de berörda kommissionsledamöterna ännu inte har ställt några frågor om detta till den lettiska regeringen. Varför struntar man i denna resolution av Europaparlamentet? Kanske kan undertecknandet av det nya avtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen leda till att den här typen av passivitet från kommissionens sida döms på lämpligt sätt av Europaparlamentet, och till att de som inte gör sitt jobb ordentligt nästa gång inte får vara med i kommissionen.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar varmt utarbetandet av betänkandet om det reviderade ramavtalet om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen. Jag välkomnar också dess antagande i plenum, som jag medverkade till, som ett grundläggande ramverk för en ytterligare demokratisering av EU genom en maktdelning mellan kommissionen och parlamentet som på ett bättre sätt respekterar deras respektive förmågor.
Ramavtalet är särskilt viktigt eftersom det är det första sedan Lissabonfördragets ikraftträdande, som gav parlamentet utökade befogenheter, särskilt på lagstiftningsområdet.
Jag menar att parlamentet i och med det nya ramavtalet blir en mer aktiv partner i byggandet av det europeiska projektet, eftersom det kan utöva sina befogenheter mer fullständigt, effektivt och ansvarsfullt.
Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Trots de betydande åtgärder som föreslås i Ilda Figueiredos resolution om vikten av ett system med minimiinkomst för att bekämpa fattigdom och främja ett samhälle som är öppet för alla i Europa, tycker jag att det är synd att majoriteten i Europaparlamentet inte hade större ambitioner. Som socialdemokrat anser jag att ett ramdirektiv verkligen är oumbärligt för att man effektivt ska kunna bekämpa den fattigdom som 17 procent av EU:s befolkning lever i.
Ett sådant ramdirektiv, som har föreslagits av min kollega Frédéric Daerden, skulle fastställa en princip om en lämplig minimiinkomst i EU som grundar sig på kriterier som är gemensamma för alla medlemsstater och överensstämmer med nationell praxis när det gäller kollektivavtal och nationell lagstiftning. Det är vår plikt att ambitiöst sträva efter ett mer socialt EU.
Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Innan Lissabonfördraget och den nya rättsliga grunden för artikel 295 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt trädde i kraft uppmuntrades inte EU:s institutioner uttryckligen att ingå interinstitutionella avtal. Sådana avtal kan inte förändra de primärrättsliga bestämmelserna, men kan ofta förtydliga dem.
Jag är övertygad om att detta förslag noggrant speglar den institutionella balans som fastställs genom Lissabonfördraget. Jag ställer mig bakom det eftersom avtalet innebär en tydlig och väsentlig förbättring av förbindelserna med kommissionen. Sluttexten tenderar precis som alla avtal att vara en kompromiss mellan parterna, men denna slutliga kompromiss utgör ändå ett balanserat resultat och borgar för en rimlig och konsekvent tillämpning av Lissabonfördraget.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Rangelbetänkandet sätter fingret på de viktigaste framstegen för Europaparlamentets vidkommande i det reviderade ramavtalet i fråga om följande:
När det gäller ”Lagstiftningsförfarande och planering: ömsesidigt samarbete” utökas parlamentets deltagande, alla icke färdigbehandlade förslag i början av en ny kommissions mandatperiod ska ses över och vederbörlig hänsyn tas till parlamentets synpunkter, och kommissionen ska vara skyldig att rapportera om den konkreta uppföljningen av alla anmodanden om lagstiftningsinitiativ som görs enligt artikel 225 i EUF-fördraget.
När det gäller ”Parlamentarisk kontroll” innehåller det nya regler för kommissionsledamöternas deltagande i valkampanjer, en skyldighet för kommissionen att inhämta parlamentets yttrande när den avser att införa ändringar i uppförandekoden för kommissionsledamöter, och en skyldighet för kandidater som nominerats till tjänsterna som verkställande direktörer att delta i utfrågningar inför ansvariga parlamentsutskott.
Det fastställs också en informationsskyldighet och krav på kommissionens närvaro i parlamentet.
Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) I och med Lissabonfördragets ikraftträdande har både Europeiska kommissionen och Europaparlamentet fått nya befogenheter. Förslaget till ett reviderat ramavtal innebär ett effektivare genomförande av de ändringar av förbindelserna mellan de två institutionerna som är en följd av fördraget. Det inför positiva förändringar av lagstiftningsförfarandet, parlamentarisk kontroll och en informationsskyldighet. Det innebär ett stort framsteg i förbindelserna med kommissionen och ett viktigt steg mot ett närmare samarbete. Med utbyte av information och en konstruktiv dialog kan vi uppnå effektivare resultat med större öppenhet, vilket är en viktig fråga för de EU-medborgare som vi företräder. Det är därför jag anser det vara så viktigt att kommissionsledamöternas närvaro vid plenarsammanträden och andra sammanträden som rör parlamentets verksamhet ges prioritet i avtalet. Det gläder mig särskilt att kommissionen har åtagit sig att i ett tidigt skede ha ett nära samarbete med parlamentet när det gäller medborgares förslag till lagstiftningsinitiativ.
Tack vare detta kommer vi i parlamentet närmare våra medborgare, vilket kommer att stärka vår demokrati. För att kunna verka effektivt i EU-medborgarnas intressen bör kommissionen dock ge parlamentsledamöterna observatörsstatus vid alla internationella konferenser och när det är möjligt underlätta vår närvaro vid andra viktiga möten i ännu större utsträckning, samt även informera parlamentet om de förhandlingspositioner som kommissionen intar vid sådana möten och konferenser.
Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade för Rangelbetänkande A7-0279/2010. Jag håller dock inte alls med föredragandens antagande om att ”Lissabonfördraget medför en kraftig förstärkning av demokratin i EU, eftersom det ger unionsmedborgarna större möjligheter att, främst genom parlamentet, utöva kontroll över kommissionen”.
Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Det nya ramavtalet om förbindelserna skulle kunna befästa de framsteg som görs i och med Lissabonfördraget, vilket skulle vara ett stort genombrott. De ändringar som innebär att lagstiftningsförfarandet förbättras och att den parlamentariska kontrollen stärks är särskilt viktiga. Jag är för alla ändringar som bidrar till att förbättra informationsutbytet och främja effektiva förbindelser mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. Det är viktigt att se till att det institutionella samarbetet är så obyråkratiskt som möjligt. Det nya ramavtalet om förbindelserna reglerar det ”särskilda partnerskapet” mellan parlamentet och Europeiska kommissionen. Vi får inte glömma att det viktigaste partnerskapet av alla är det mellan EU och dess medborgare. EU måste anstränga sig mer för att finna en gemensam plattform med sina medborgare och visa att man spelar en viktig roll i deras dagliga liv.
Föredraganden poängterar med rätta att detta avtal skapar en ”ny interinstitutionell balans” dvs. att det är en bra kompromiss. Det finns dock vissa frågor som inte är förhandlingsbara för EU: grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Med utökade befogenheter följer ett större ansvar. Det är en sak att tala om gemensamma värderingar, en annan att förverkliga och försvara dessa värderingar. Till dess att man har uppnått detta kommer de olika grenarna i EU:s institutionella system inte att kunna förverkliga sin fulla potential. EU måste ha trovärdighet för att kunna vara en samlad kraft.
Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Nu när översynen av ramavtalet om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen har antagits är en anpassning av parlamentets arbetsordning till detta ramavtal ett naturligt nästa steg. Jag röstar därför för detta betänkande.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag instämmer i ändringarna av parlamentets arbetsordning för att anpassa dem till det reviderade ramavtalet om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen. Med tanke på kommissionens öppenhet när det gäller att ge mer information till parlamentsledamöterna råder det enighet om att parlamentsledamöterna är skyldiga att respektera parlamentets regler när det gäller hanteringen av sekretessbelagd information. Kommissionens öppenhet när det gäller att ge mer information till parlamentsledamöterna förutsätter att ordförandena och föredragandena för det ansvariga utskottet och eventuella associerade utskott gemensamt vidtar lämpliga åtgärder för att se till att parlamentet förses med omedelbar, regelbunden och heltäckande information, vid behov med beaktande av sekretess, i alla skeden av förhandlingarna om och ingåendet av internationella avtal, även när det gäller föreslagna och antagna förhandlingsdirektiv.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen har förändrats avsevärt efter antagandet av Lissabonfördraget och parlamentet har fått utökade befogenheter på flera områden, särskilt när det gäller det ordinarie lagstiftningsförfarandet och budgetfrågor, och en starkare roll när det gäller EU:s utrikespolitik. Förändringarna innebär att den europeiska allmänheten har fått en ny roll i beslutsfattandet på EU-nivå och det är därför nödvändigt och lämpligt att anpassa arbetsordningen till det reviderade ramavtalet om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Anpassningen av parlamentets arbetsordning till det reviderade ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen är en naturlig följd av översynen av ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen som innebär att ramavtalet kan godkännas omedelbart och träda i kraft på det sätt som behövs och som därmed kommer att garanteras. Även bakgrunden till och överensstämmelsen mellan de två betänkandena rättfärdigar mitt stöd av det sistnämnda.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Rangelbetänkandet sätter fingret på de viktigaste framstegen för Europaparlamentets vidkommande i det reviderade ramavtalet i fråga om följande:
När det gäller ”Lagstiftningsförfarande och planering: ömsesidigt samarbete” utökas parlamentets deltagande, alla icke färdigbehandlade förslag i början av en ny kommissions mandatperiod ska ses över och vederbörlig hänsyn tas till parlamentets synpunkter, och kommissionen ska vara skyldig att rapportera om den konkreta uppföljningen av alla anmodanden om lagstiftningsinitiativ som görs enligt artikel 225 i EUF-fördraget.
När det gäller ”Parlamentarisk kontroll” innehåller det nya regler för kommissionsledamöternas deltagande i valkampanjer, en skyldighet för kommissionen att inhämta parlamentets yttrande när den avser att införa ändringar i uppförandekoden för kommissionsledamöter, och en skyldighet för kandidater som nominerats till tjänsterna som verkställande direktörer att delta i utfrågningar inför ansvariga parlamentsutskott.
Det fastställs också en informationsskyldighet och krav på kommissionens närvaro i parlamentet.
Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade för Rangelbetänkande A7-0278/2010. Jag håller dock inte alls med föredragandens antagande om att ”Lissabonfördraget medför en kraftig förstärkning av demokratin i EU, eftersom det ger unionsmedborgarna större möjligheter att, främst genom parlamentet, utöva kontroll över kommissionen”.
Bairbre de Brún och Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade för Rangelbetänkandena A7-0278/2010 och A7-0279/2010. Jag håller dock inte alls med om föredragandens antagande att ”Lissabonfördraget medför en kraftig förstärkning av demokratin i EU, eftersom det ger unionsmedborgarna större möjligheter att, främst genom parlamentet, utöva kontroll över kommissionen”.
Joe Higgins (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag avstod från att rösta om Rangelbetänkandena A7-0278/2010 och A7-0279/2010. Även om jag stöder många av de åtgärder som tas upp i betänkandena, bl.a. den utökade rollen för parlamentet i upprättandet av uppförandekoden för kommissionsledamöterna och parlamentets större roll i internationella förhandlingar, håller jag inte alls med om föredragandens antagande att ”Lissabonfördraget medför en kraftig förstärkning av demokratin i EU, eftersom det ger unionsmedborgarna större möjligheter att, främst genom parlamentet, utöva kontroll över kommissionen”.
Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade för Rangelbetänkandena A7-0278/2010 och A7-0279/2010. Jag håller dock inte alls med om föredragandens antagande att ”Lissabonfördraget medför en kraftig förstärkning av demokratin i EU, eftersom det ger unionsmedborgarna större möjligheter att, främst genom parlamentet, utöva kontroll över kommissionen”.
Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Paulo Rangel föreslår mycket viktiga ändringar av Europaparlamentets arbetsordning. Det är möjligt att ett direkt resultat av dessa justeringar av Europaparlamentets arbetsordning kommer att vara att de problem som vi debatterar kommer att kunna lösas snabbare. Jag skulle särskilt vilja se Europaparlamentets beslut och rekommendationer genomförda i EU:s medlemsstater. Först när vi har sopat rent framför vår egen dörr kan EU:s rekommendationer till tredjeländer få betydligt mer tyngd. Rekommendationerna i Europaparlamentets resolution av den 11 mars 2004 om situationen för icke-medborgare i Lettland har t.ex. fortfarande inte genomförts. Jag hoppas att Europaparlamentets reviderade arbetsordning kommer att göra det lättare för EU-institutionerna att få en tydlig bild av de kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter som äger rum i Lettland.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Genom detta avtal har parlamentet ”förbättrat” och stärkt sig självt och demokratiseringen av EU har befästs. Antagandet av detta betänkande är en stark signal om viljan att konsolidera principen om maktdelning. Ramavtalet är av stor betydelse eftersom det definierar förhållandet mellan parlamentet och kommissionen vid en tidpunkt då parlamentet har fått större befogenheter, särskilt i lagstiftningsprocessen, och nu är jämbördigt med rådet. Trots fördrag och protokoll om tillägg och tillämpning krävdes det faktiskt ännu mer lagstiftning för att specificera och närmare definiera vissa punkter. Jag applåderar särskilt att ramavtalet förtydligar punkterna om båda institutionernas politiska ansvar, spridningen av information, yttre förbindelser, utvidgning och internationella avtal, genomförandet av budgeten, kommissionens politiska program och lagstiftningsprogram och EU:s fleråriga program, kommissionens lagstiftningsbefogenhet och utövande av sina särskilda befogenheter, övervakningen av genomförandet av EU-lagstiftningen och kommissionens deltagande i parlamentets verksamhet.
– Betänkande: Grässle och Rivellini (A7-0263/2010)
George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag röstade för denna förordning. Den innehåller närmare tekniska, finansiella och administrativa bestämmelser och redogör för de interinstitutionella förbindelser som denna europeiska avdelning och dess strukturer måste ha. Det har varit och är fortfarande vår önskan att EU ska vara en mäktig, erkänd aktör på det utrikespolitiska området. För att uppnå detta måste vi även ha regler och EU-förordningar som är specialanpassade för ändamålet.
Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) När den europeiska avdelningen för yttre åtgärder inrättades blev det nödvändigt att ändra budgetförordningen för att förbättra kontrollen och uppföljningen av avdelningens verksamhet.
Genom Grässle–Rivellinibetänkandet ställs ett större budgetmässigt och ekonomiskt ansvar, det ökar insynen och främjar avdelningens effektivitet. De föreslagna förbättringarna kommer att bidra till att skapa den kultur av ekonomisk integritet som krävs för att främja förtroendet för att avdelningen ska fungera korrekt.
Jag välkomnar även de delar av betänkandet där det krävs att parlamentet ska få betydande kontrollbefogenheter. Jag instämmer alltså med föredragandena i kravet på att parlamentet fullt ut ska kunna utöva sin rätt att bevilja ansvarsfrihet och att delegationscheferna ska överlämna sina rapporter om budgetgenomförandet till budgetkontrollutskottet.
Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstar för de åtgärder som föreslås i betänkandet och som syftar till att ge den europeiska avdelningen för yttre åtgärder den kultur av finansiell integritet som är nödvändig för att kunna känna förtroende för att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder i framtiden fungerar på ett problemfritt och otvetydigt sätt. Personalens olika bakgrunder kommer att göra den europeiska avdelningen för yttre åtgärder till en smältdegel för olika företagskulturer och den måste gradvis upprätta en egen sådan. När man fastställer den nya tjänstens struktur är det viktigt att upprätta dess finansiella regler och se till att det redan från början finns mekanismer som garanterar högsta möjliga skyddsnivå, på ett sådant sätt att ekonomisk redlighet genomsyrar den europeiska avdelningen för yttre åtgärders företagskultur. Jag vill också betona att för att se till den demokratiska kontrollen och förbättra medborgarnas förtroende för EU:s institutioner bör parlamentet varje år föreläggas en revisionsförklaring om de interna förvaltnings- och kontrollsystem som upprättats i unionens delegationer.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder är nu väl rustad för att bli en funktionsduglig diplomatkår. Parlamentet såg till att 60 procent av personalen ska komma från andra EU-institutioner, vilket kommer att garantera ett visst mått av oberoende i förhållande till medlemsstaterna. Principen om geografisk balans infördes för att garantera en lämplig och betydelsefull närvaro av medborgare från alla medlemsstater.
Denna omröstning har stärkt parlamentets roll. Cheferna för EU:s delegationer som tillsatts i ‘strategiskt viktiga’ områden kommer att bli föremål för utfrågning i parlamentets utrikesutskott. Dessutom kommer parlamentet att ha rätt att kontrollera hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärders budget används och personalen måste genomgå särskild yrkesutbildning i budgetförvaltning.
Philippe de Villiers (EFD), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har ombetts att avge ett yttrande om förlaget till förordning. Betänkandet har lagts fram av Ingeborg Grässle och Crescenzio Rivellini och handlar om att skapa en allmän gemenskapsbudget för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder.
Det är omöjligt att stödja att man skapar en framtida europeisk diplomattjänst som ska stå under kommissionens administrativa, budgetmässiga och politiska kontroll. Frankrike, som kan stoltsera med att ha den äldsta diplomattjänsten i världen, måste återigen lämna ifrån sig diplomatisk företrädesrätt till en union vars medborgare är helt likgiltiga inför de ståndpunkter den antar.
Denna diplomattjänst, som kommissionen så entusiastiskt har förespråkat, kommer att innebära att man helt och hållet fjärmar sig från nationella arv. Den europeiska avdelningen för yttre åtgärders tjänstemän kommer inte att kunna ta instruktioner från medlemsstaterna och måste arbeta för den ”större” nyttan för en union som endast utgör en referens för eurokraterna själva.
Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Herr talman! Jag har alltid varit emot att man skapar denna europeiska avdelning för yttre åtgärder – ingenting skulle ha fått mig att ändra uppfattning om det. Men jag känner till de garantier man gav under EU:s övertalningskampanj då man försökte mobilisera stöd för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder.
Vi fick höra att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder skulle vara budgetneutral. Detta påstående har nu kommit på skam. Budgetneutralitet är nu bara ännu ett EU-löfte rakt ut i tomma intet. Vi ligger nu 34 miljoner över den planerade budgeten på grund av krav på ännu mer personal och andra kostnader förknippade med att starta verksamheten, och den europeiska avdelningen för yttre åtgärder är inte ens i drift ännu!
Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder är ännu ett exempel på slöseri med skattebetalarnas pengar, på en tjänst som mina väljare inte vill ha men som påtvingats dem av byråkrater som försöker klämma ur de nationella regeringarna mer och mer makt till EU. En sådan byråkrati är oacceptabel och måste minskas, inte stärkas, under denna tid av ekonomisk kris.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Förslaget till förordning syftar till att ändra budgetförordningen som reglerar gemenskapernas allmänna budget på grund av att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder görs till institution genom att medlemsstaterna har antagit Lissabonfördraget. Detta nya organ saknar en budgetram och därför behövs en sådan ändring. Att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder blir en institution gör det möjligt för den att ha budgetautonomi och ger den befogenhet att sköta sina egna administrativa utgifter och dess ansvarsfrihet ska beviljas eller avslås av parlamentet.
Jag hoppas att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att bedriva sin verksamhet på ett kompetent, effektivt och komplementärt sätt och, framför allt, på ett sätt som inte konkurrerar med medlemsstaternas diplomatiska representationer. När det gäller detta har kommissionen sagt att man vill se till att tjänsten kan fullgöra uppdraget att vidta enade yttre åtgärder på ett sätt som inte innebär att det sker en försämring av sund ekonomisk förvaltning, ansvarsskyldighet och skyddet av unionens ekonomiska intressen. Jag hoppas att det blir på det viset.
Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att bli EU:s framtida utrikespolitiska språkrör. Genom denna avdelning kommer våra olika ståndpunkter att uttryckas med en enad röst som vidarebefordrar ett starkt budskap och det är viktigt att vi ger denna tjänst vårt stöd. Det krävs en effektiv finansiell kontroll för att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska kunna utföra sina uppgifter på ett verkningsfullt sätt. Det är bara om tjänsten är en del av kommissionen som bästa möjliga kontroll kan garanteras. Den tydliga fördelningen av rättigheter och skyldigheter kommer att möjliggöra en smidig funktion. Jag stöder Ingeborg Grässles and Crescenzio Rivellinis lyckade betänkande och jag har naturligtvis röstat för Europaparlamentets konstruktiva bidrag.
Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Ingeborg Grässles och Crescenzio Rivellinis betänkande som upprättar den budgetförordning som styr Europeiska gemenskapernas allmänna budget med avseende på den europeiska avdelningen för yttre åtgärder eftersom jag anser att det är viktigt att främja ekonomisk integritet för att se till att EU:s institutioner förvaltas på ett regelrätt och öppet sätt. Att denna nya diplomattjänst blir till i och med Lissabonfördraget innebär ett stort framsteg för EU, som till sist kan dra nytta av en enda diplomattjänst med uppgiften att underlätta åtgärder som syftar till att göra EU:s yttre åtgärder mer sammanhängande, säkra och effektiva. Avslutningsvis är det viktigt att betona att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att förvalta sin egen administrativa budget och även vara ansvarig för de delar av driftsbudgeten som omfattas av dess mandat.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den nya europeiska avdelningen för yttre åtgärder, som upprättades i och med att Lissabonfördraget antogs, behöver en budget för att kunna bedriva sin verksamhet och uppnå de mål som fördraget fastställer. För att beakta de förändringar som infördes genom Lissabonfördraget är det nödvändigt att ändra vissa bestämmelser i budgetförordningen.
Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade emot Europaparlamentets lagstiftningsresolution därför att det utgör ännu ett steg mot en militarisering av EU:s utrikespolitik att upprätta denna tjänst som man vill finansiera. Förutom att jag är emot denna militaristiska utrikespolitiska filosofi beror min nejröst också på att även de mest grundläggande principerna för öppenhet och demokrati har lyst med sin frånvaro under hela processen då man upprättade den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Varken organisationen eller finansieringen av tjänsten inbegriper den stränga kontroll över bemanning och finansiering som krävs från Europaparlamentets sida, vilket innebär att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder på ett oroande sätt har brister när det gäller demokrati och öppenhet. Därför är det inte överraskande att avdelningens föreslagna struktur medför att Europaparlamentet förvisas till en sekundär och irrelevant ställning i EU:s utrikespolitik, vilket såväl min partigrupp som jag själv kraftfullt förkastar. Därför röstade jag emot detta. Jag kan inte ge mitt stöd till de föreslagna budgetarna för denna typ av avdelning som hävdar militära intressen.
Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Förutom de dubbla strukturer som den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att skapa, kommer även personalkostnaderna att skjuta i höjden på det slösaktiga och byråkratiska sätt som är så typiskt för EU. Av de 1 643 tjänster som den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att inleda sin verksamhet med den 1 december är 50, tro det eller ej, generaldirektörstjänster. Under inledningsfaserna kommer det att finnas knappt 30 tjänstemän som arbetar under en generaldirektör. När den slutliga strukturen är klar kommer siffran inte ens att uppgå till 80. Nämnda generaldirektörer kommer att tjäna 17 000 euro i månaden i genomsnitt. Under dessa generaldirektörer finns en annan nivå med 224 direktörer och 235 enhetschefer. Dessutom väntar vi fortfarande på de specifika uppgifter och mål som ska fastställas för den europeiska avdelningen för yttre åtgärders personal. Vi vill att EU ska ha en stark röst i världen men det kräver verkligen inte en sådan uppsvälld förvaltningsapparat. Den kommer att kosta EU:s medborgare miljarder, som ett resultat av de dubbla strukturerna och personal som åtnjuter en mycket lukrativ inkomstkälla. Därför röstade jag emot betänkandet.
Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) I förhandlingarna med företrädare för Europeiska rådet och kommissionen lyckades parlamentet och särskilt förhandlarna från gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater se till att budgeten för EU:s nya europeiska avdelning för yttre åtgärder kommer att användas på ett öppnare sätt. Parlamentet kommer att varje år bevilja ansvarsfrihet för budgetens genomförande och kommissionen kommer att vara tvungen att regelbundet ge parlamentsledamöterna detaljerad information om utgifterna. Jag röstade ja till betänkandet eftersom det betonas att rekryteringen ska ske över största möjliga geografiska område bland medborgarna i unionens medlemsstater för att på ett vederbörligt och meningsfullt sätt företräda medborgarna i samtliga medlemsstater.
Jag håller med föredraganden om att vi måste försöka se till att de anställda väljs ut enligt sin kompetens och att man tar hänsyn till jämställdheten. Det är viktigt att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, som ska inleda sin verksamhet den 1 december, snabbt börjar fungera effektivt och framför allt införlivar EU:s intressen och vid behov nationella intressen.
Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att hantera sin egen administrativa budget och ha ansvar för den. Vid inrättandet av den nya avdelningen, och särskilt vid utarbetandet av budgetbestämmelserna, är det nödvändigt att från början se till att det finns tillräckliga ekonomiska garantier.
För att främja ekonomisk redlighet är det viktigt att se till att kontakterna fungerar smidigt mellan de olika avdelningar som är ansvariga för övervakning av den ekonomiska hanteringen, särskilt i EU:s delegationer. Genom att förstärka dessa skyddsmekanismer hoppas vi att vi kan förbättra EU-medborgarnas tilltro till sina europeiska institutioner. De strukturella förbättringar som föreslås i detta yttrande syftar till att införa en kultur av finansiell integritet som är nödvändig för tilltron till att avdelningen kan fungera smidigt och utan att behöva ifrågasättas.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Arbetet har gått upp och ned, men tack vare parlamentets insatser kan nu den europeiska avdelningen för yttre åtgärder bli drivkraften i en effektivare och mer legitim utrikespolitik för EU. Vi välkomnar att frågor som är viktiga för De gröna – som jämställdhet och gemensam utbildning för att skapa kåranda – i stort sett har beaktats, och att parlamentet kommer att få större demokratisk kontroll över den europeiska avdelningen för yttre åtgärders verksamhet, särskilt genom införandet av enskilda budgetrubriker för EU:s större utomeuropeiska operationer. Parlamentet lyckades även garantera gemenskapsmetoden och, tack vare De grönas påtryckningar, de utvecklingspolitiska prioriteringarna.
Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) För att de utrikespolitiska åtgärderna ska bli mer representativa för EU-staternas internationella intressen måste de diskuteras i förväg och sedan tillkännages på ett enat sätt för omvärlden. Genom den europeiska avdelningen för yttre åtgärder görs nu ett försök upprätta en enhetlig ram för unionens utrikespolitiska instrument. De befintliga resurserna sammanförs och kompletteras med nya resurser. Med tanke på att denna struktur inte har prövats förut är det viktigt med öppenhet och insyn samt budgetmässig och finansiell ansvarsskyldighet. Eftersom parlamentet är budgetmyndighet för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder måste denna integreras i kommissionens struktur. Annars blir det omöjligt att bevilja ansvarsfrihet enligt fördragen. De årliga verksamhetsrapporterna ska också göras tillgängliga för budgetmyndigheten.
George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Liksom mina ledamotskolleger anser även jag att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder bör vara självständig inom ramen för tjänsteföreskrifterna för EU-tjänstemän. Jag stöder bestämmelsen om att EU:s tjänstemän och tillfälligt anställda från medlemsstaterna och de nationella diplomattjänsterna ska ha samma rättigheter och kunna söka lediga tjänster. Jag hoppas att rekryteringen kommer att ske över största möjliga geografiska område, med vilket jag åsyftar de nya medlemsstaterna.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder är ett väsentligt instrument för ett EU som är öppnare mot världen och förmöget att etablera fruktbara kontakter med många olika regioner och länder. För att denna avdelning ska fungera är det viktigt att ge dess tjänstemän lämpliga uppgifter och klargöra deras ställning samt ställningen för tillfälliga anställda från de nationella diplomattjänsterna med uppgifter inom den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Denna ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda vid Europeiska gemenskaperna är därför fullkomligt berättigad. Jag hoppas att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att fungera sida vid sida med de nationella diplomattjänsterna och ha en positiv inverkan på deras arbete. Jag hoppas att man i EU:s politiska huvudprioriteringar kommer att räkna med de yttre åtgärderna och att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder i sin verksamhet inte försummar de europeiska språkens avgörande roll för den universella kommunikationen eller de europeiska världsspråk som är lämpligast för att etablera direktförbindelser med stora delar av världen.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder är nu en integrerad del av EU-förvaltningen: den är öppen, effektiv och oberoende i enlighet med artikel 298 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I ändringen av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda vill jag lyfta fram att tjänstemän vid unionen och tillfälligt anställda från medlemsstaternas diplomattjänster ges likvärdig behandling, särskilt i fråga om deras behörighet att ta på sig alla arbetsuppgifter på likvärdiga villkor och genom att lika möjligheter för det underrepresenterade könet främjas.
Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Jag lade ned min röst vid den slutliga omröstningen om Bernhard Rapkays betänkande den 20 oktober 2010. Jag stöder till fullo inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och värderar Elmar Broks och andra parlamentsledamöters insatser högt, eftersom de har lyckats balansera den höga representantens ursprungliga förslag. Min avsikt var att fästa uppmärksamheten på att ändringsförslaget om geografisk balans, som stöddes av utrikes- och budgetutskotten, inte har antagits i utskottet för rättsliga frågor. Som en följd av detta råder det tvivel om huruvida den slutliga versionen av betänkandet kan ge Europaparlamentet en rättslig grund för geografisk balans.
Andrey Kovatchev (PPE), skriftlig. – (BG) Jag lyckönskar er, fru Ashton, och den nya europeiska avdelningen för yttre åtgärder som vi har stora förhoppningar på när det gäller förverkligandet av ännu en europeisk dröm, och hoppas att EU kommer att visa upp en stark och myndig enad front i världen. Detta är vad en mycket stor del av parlamentet vill ha. Ni kan lita på oss.
Jag vill förklara varför jag lade ned min röst om ändringen av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna. Jag anser att vägledande mål för geografisk balans gynnar den nya institutionen. Vi behöver en högkvalificerad europeisk avdelning för yttre åtgärder med anställda från alla medlemsstater, så att de kan stärka EU:s representation i världen.
Jag är säker på att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder blir framgångsrik om den kan dra nytta av alla medlemsstaters erfarenhet. Jag inser att antalet medlemsstater har ökat mer än fyrdubbelt sedan den europeiska integrationen inleddes. Det är förståeligt att de länder som gick med senast ligger efter just nu när det gäller representationsnivå. Genom fasta föresatser och tydligt utformade lagstiftningstexter måste vi dock få bukt med detta.
Jag tror på din ofta uttryckta önskan och vilja att sträva efter en genuin och ändamålsenlig geografisk balans i den nya europeiska avdelningen för yttre åtgärder, så att du kan vara hög representant för hela EU. Vi kommer att noga följa dess verksamhet.
Edvard Kožušník (ECR), skriftlig. – (CS) Jag uppskattar att vi lyckades införa vissa garantier i form av ändringar i betänkandet, vilka garanterar att tjänstemän från vissa medlemsstater inte kommer att gynnas i jämförelse med tjänstemän från andra stater när befattningar i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska tillsättas. EU:s utrikespolitik är när allt kommer omkring ett speciellt område, och därför måste man förutom kvalifikationer och rekrytering över ett stort geografiskt område tillämpa en princip enligt vilken alla medlemsstaternas tjänstemän ska vara rättvist representerade bland personalen i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Jag anser därför att det är mycket viktigt att parlamentet har föreslagit att ta bort bestämmelser som gjorde det möjligt att föra över tjänstemän från rådet eller kommissionen till den europeiska avdelningen för yttre åtgärder utan uttagningsprov.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder samarbetar med medlemsstaternas diplomattjänster och består av tjänstemän från berörda avdelningar inom rådets generalsekretariat och kommissionen samt utsänd personal från medlemsstaternas nationella diplomattjänster. Därför ska den europeiska avdelningen för yttre åtgärder betraktas som en EU-institution vid tillämpningen av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda. Tjänstemän vid unionen och tillfälligt anställda från medlemsstaternas diplomattjänster bör ha samma rättigheter och skyldigheter och ges likvärdig behandling, särskilt i fråga om deras behörighet att tillträda alla befattningar på likvärdiga villkor. Ändringen som anges i betänkandet är därför nödvändig.
Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Jag stödde betänkandet, som föregicks av mycket engagerade debatter, främst om hur tjänsterna i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska tillsättas. Principen om geografisk balans var huvudorsaken till dessa debatter. Denna princip samt prioriteringen av institutionell representation och könsmässig balans togs slutligen med i betänkandet i mycket försvagad form.
Utan tvivel är de nya medlemsstaterna inte helt tillfredsställda, men det är ändå bra att en kompromiss har uppnåtts. Vi hoppas att detta i framtiden kan arbetas om så att det blir ännu rättvisare. I detta syfte måste vi göra allt för att se till att de diplomater som utses av enskilda medlemsstater har jämförbara och höga kvalifikationer. Vi kan dock vara nöjda över att vi har tagit ett första viktigt steg i riktning mot en enad och effektiv utrikesrepresentation för EU, eftersom detta med tanke på de nuvarande och framtida utmaningarna är en av de viktigaste delarna av EU:s politik.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi har med stor majoritet antagit kompromisspaketet som speglar De grönas ståndpunkt och till vilket vår grupp i hög grad har bidragit.
György Schöpflin (PPE), skriftlig. – (EN) För de ledamöter som kommer från de nya medlemsstaterna är det en stor besvikelse att något rättsligt bindande åtagande till geografisk balans i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder inte ingår. Det är sant att man i flera politiska uttalanden har lovat att de nya medlemsstaternas intressen ska tillvaratas. Hur positivt det politiska åtagandet än må vara är det beklagligt att en rättslig bestämmelse saknas. Utan rättslig bestämmelse är det svårt att se hur väljarna i de nya medlemsstaterna kan känna att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder representerar dem. Det är skälet till att många av oss har tvekat att ge sitt fulla stöd till betänkandet.
Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Vi närmar oss slutet på ett ganska stormigt arbete om hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska se ut, vilket vi ska rösta om i dag. Vi har talat en hel del om hållbar utveckling när det gäller jämställdhet och geografisk balans och en hel del om insyn i rekryteringen på grundval av fastställda regler och bestämmelser, men det viktigaste är hur bra och effektiv den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att bli, vilket är skälet till att meriterna är så viktiga vid rekryteringen. Jag vill betona kravet eller faktiskt nödvändigheten av att anställda från kommissionens direktorat, som kan bidra i sakfrågor, och personal från rådet och parlamentet deltar i den europeiska avdelningen för yttre åtgärders verksamhet.
Det handlar inte om att EU-institutionerna ska vara representerade, utan om att dessa personer har rätt kvalifikationer på olika områden i EU:s verksamhet, däribland komplicerade energi-, handels- och jordbruksfrågor samt andra frågor, för att inte tala om mänskliga rättigheter eller terrorism. Jag är orolig för att de flesta av de anställda inom den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att ha allmän diplomatisk kompetens men ingen erfarenhet av de komplicerade sakfrågor som de måste hantera.
Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PPE), skriftlig. – (PL) Det är ingen lösning att lägga ned sin röst. De som lägger ned sin röst är alltid fel ute. Enligt mig finns det många fler bra åtgärder än mindre bra åtgärder i resolutionen som helhet. Vi behöver den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Den bör inleda sin verksamhet snarast för att öka EU:s betydelse i världen.
I den antagna resolutionen anges att alla medlemsstater ska vara representerade i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Nu måste vi se till att det verkligen blir så. Detta skapar tilltro för inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Vi måste komma ihåg att EU byggdes på ömsesidigt förtroende och att Polen har haft stor nytta av detta. Jag kommer att övervaka utvecklingen mycket noga.
Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) För bara ett år sedan stötte begreppet geografisk balans på mycket stort motstånd i debatten om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, till och med i parlamentet. I dag tvivlar ingen på att detta är ett problem som måste lösas. Engagemanget i att vidta åtgärder som garanterar likställd representation för alla EU-medlemsstater i unionens nya europeiska avdelning för yttre åtgärder återfinns i alla viktigare dokument relaterade till den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, vilket är en framgång. Den översyn som planeras 2013 kommer att göra det möjligt att bedöma om dessa åtgärder har vidtagits.
Traian Ungureanu (PPE), skriftliga. – (EN) Resultatet av omröstningen om Bernhard Rapkays betänkande visar att ett stort antal parlamentsledamöter från nya medlemsstater antingen lade ned sin röst eller röstade nej. Jag tillhör dem som lade ned sina röster. Min huvudinvändning var bristen på vilja i formuleringen av principen om geografisk balans i rekryteringen till den framtida den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. I betänkandet finns inget rättsligt bindande åtagande när det gäller geografisk balans i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Det hela bygger därmed endast på politiska löften av vissa av EU:s beslutsfattare på det utrikespolitiska området. Det är skälet till att få nya medlemsstater har tilltro till att principen om geografisk balans kommer att tillämpas på rätt sätt i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Det är beklagligt att föredraganden valde en sådan minimalistisk linje. Rådets motsträvighet att uttryckligen godta detta bindande åtagande är ännu mer oroande. Jag uppmanar rådet och kommissionen att ta intryck av resultatet av omröstningen om detta betänkande och infria sina löften att respektera principen om geografisk balans i rekryteringen av framtida personal till den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Det kommer att vara en prioritet för parlamentsledamöterna att i framtiden noga övervaka detta.
Maria da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till parlamentets resolution eftersom jag håller med om att det är avgörande för EU att kunna utnyttja hela vidden av sina externa instrument inom ramen för en sammanhållen struktur, och att det politiska syftet med detta betänkande är att se till att det skapas medel i budgeten för 2010 för att bygga upp de första delarna av en sådan struktur.
Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade nej till betänkandet om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, som inrättas på grundval av Lissabonfördraget. Ekonomiskt och annat stöd till denna europeiska avdelning för yttre åtgärder är oacceptabelt, eftersom den utnyttjar politiska och militära resurser för missriktade åtgärder inom ramen för unionens utrikespolitik, vilket leder till ytterligare militarisering av EU. Samtidigt förändrar den EU:s självständiga och pacifistiska roll i lösningen av internationella problem. Detta gör att EU blir en del av spänningarna och en drivande kraft i söndrande, militära interventioner i krigsområden.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det börjar bli nödvändigt att anpassa budgetinstrumenten till att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder inrättas. Jag anser att åtgärderna för att garantera tillräckliga medel för dess utveckling samt effektiva och ändamålsenliga verksamhet så som det var avsett, tillsammans med effektiv övervakning av kostnaderna, i stort sett är motiverade.
I början av dess faktiska verksamhet bör EU:s institutioner och medlemsstaterna ägna särskild uppmärksamhet åt den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, så att de kan övervaka dess verksamhet ordentligt och se var huvudproblemen finns.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta förslag till ändringsbudget ligger inom ramen för förverkligandet av Lissabonfördraget i syfte att möjliggöra den europeiska avdelningen för yttre åtgärders genomförande och funktion. Jag stöder därför initiativet. Det är viktigt att se till det genomförs enligt principerna för effektiv förvaltning av EU:s tillgångar, samtidigt som man betonar kostnadseffektiviteten och tar hänsyn till behovet av budgetåtstramning på grund av den ekonomiska krisens effekter för de offentliga finanserna.
João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Att vi röstade nej till betänkandet, som utgör ytterligare ett steg i riktning mot inrättandet och användningen av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, är en ståndpunkt som är i linje med vårt motstånd mot att den europeiska avdelningen för yttre åtgärderförverkligas. Den är en viktig punkt i Lissabonfördraget och en grundläggande del av federalismen i EU. Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att omfatta mer än 5 000 personer i EU:s framtida 130 ambassader i olika länder.
En diplomatisk megastruktur som oundvikligen kommer att göra medlemsstaternas representanter och intressen underordnade de makters intressen som har lett EU:s utveckling. Dessutom finns ingen garanti för att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder inte kommer att vara kopplad till militära strukturer och underrättelsetjänster. Det finns därmed en risk för att EU och de internationella förbindelserna militariseras, vilket vi med all kraft kommer att kämpa emot.
Eftersom EU:s budget har krympt rejält är frågan även varifrån medlen ska tas till dessa utgifter. Allt detta genomförs vid en tidpunkt då krisens verkningar förvärras och den så kallade åtstramningspolitiken sätter enormt tryck på de nationella budgetarna, när löner och socialförsäkringsförmåner sänks och inkomstskatterna på arbete höjs.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Efter ändringen av tjänsteföreskrifterna och en ändring av budgetförordningen så att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder omfattas av dessa dokument är det nu nödvändigt att godkänna en budget för dess verksamhet. För att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska fungera ordentligt och uppnå sina mål måste den ges en budget som räcker för de mänskliga och materiella resurser som krävs för dess verksamhet.
Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade nej till Europaparlamentets lagstiftningsresolution, eftersom den tjänst som de vill finansiera utgör ytterligare ett steg i militariseringen av EU:s utrikespolitik. Förutom att jag motsätter mig denna militaristiska filosofi i utrikesfrågor röstade jag nej eftersom de mest grundläggande principerna för öppenhet och insyn samt demokrati har saknats under hela arbetet med att inrätta den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Den europeiska avdelningen för yttre åtgärders organisation och finansiering innefattar inte någon strikt kontroll från Europaparlamentets sida av rekryteringen och finansieringen, vilket innebär att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder har oroväckande brister från demokrati- och öppenhetssynpunkt. Det kommer därför inte som någon överraskning att den föreslagna strukturen för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder degraderar Europaparlamentet till en underordnad och obetydligt roll inom EU:s utrikespolitik, vilket jag och min grupp bestämt förkastar. Jag har därför röstat nej. Jag kan inte rösta ja till den föreslagna budgeten för denna typ av tjänst, med dess militaristiska tendenser.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Vi behöver verkligen tänka över hur den framtida europeiska avdelningen för yttre åtgärder exakt ska vara utformad. En ordning där var och en av de 50 generaldirektörerna i början har 30 och senare hela 80 personer under sig innebär uppsvälld och kostsam förvaltning.
Inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder väntas dessutom leda till en våg av befordringar. Vissa frågor har ännu inte utretts ordentligt. Eventuella följder för byggkostnaderna måste undersökas på förhand. Andra faktorer, däribland att faktiskt ge tyskan en passande roll som arbetsspråk enligt fördragen, har ignorerats. Av dessa skäl anser jag att finansieringen av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder i dess nuvarande form måste förkastas.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till parlamentets resolution eftersom jag håller med om att det är avgörande för EU att kunna utnyttja hela vidden av sina externa instrument inom ramen för en sammanhållen struktur, och att det politiska syftet med detta betänkande är att se till att det skapas medel i budgeten för 2010 för att bygga upp de första delarna av en sådan struktur.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kräver en ändring av budgeten för 2010 och den föreslagna budgeten för 2011. Ett nytt avsnitt X måste föras in i budgeten och budgeten för 2010 måste ändras för att skapa ytterligare 100 tjänster i den europeiska avdelningen för yttre åtgärders tjänsteförteckning och en finansieringsram för ytterligare 70 kontraktsanställda. Den största delen av de resurser som behövs kommer helt enkelt att överföras från avsnitten för Europeiska rådet och rådet samt kommissionen. Den förhärskande åsikten i utskottet för utrikesfrågor är att Catherine Ashton inte helt har infriat sina löften till Europaparlamentet när det gäller inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Utskottet för utrikesfrågor anser att parlamentet måste rådfrågas om rekryteringsprioriteringar inom den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (t.ex. när det gäller geografisk balans) och att frågan om jämn könsfördelning ska hanteras bättre i rekryteringen till den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Enligt gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är det en stor brist att den höga representanten Catherine Ashton hittills inte har fört över kommissionens personal i GD Yttre förbindelser som arbetar med krishantering och fredsbyggande till den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, särskilt mot bakgrund av att hon har försäkrat parlamentet om att denna överföring ska genomföras.
Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Vi motsätter oss bestämt inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Utrikesfrågor och diplomati är en nationell angelägenhet. Därför röstade vi nej till alla betänkanden i denna fråga.
En gemensam utrikespolitik i EU:s intresse kommer förr eller senare ofrånkomligen att komma i konflikt med en, flera eller alla medlemsstaters väsentliga intressen. Till exempel när länderna uppmanas att ingripa i en konflikt men deras medborgare motsätter sig ett ingripande. Eller om man främjar en politik som är särskilt fientlig eller särskilt välvillig i förhållande till ett land eller en grupp av länder, vilket går emot vissa diplomattjänsters urgamla traditioner eller vissa medlemsstaters grundläggande intressen.
Ännu värre är att det redan stadgas i fördragen att allt detta oavsett vad som händer kommer att vara underkastat ytterligare åtaganden eller begränsningar på en ännu större, möjligen global skala: Nato, FN och Gud vet vad. Därför är det inte ens en stark och oberoende diplomattjänst som föreslås här, utan ett instrument för att underkasta sig utomeuropeiskt ledarskap.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Med tanke på att den årliga fördelningen av det ekonomiska bidraget till stödåtgärderna för bananer uppgick till 75 miljoner euro 2010, och att huvuddelen av detta ekonomiska stöd härrörde från omfördelningar inom rubrik 4 i budgeten på 55,8 miljoner euro samt att denna rubrik 2011 endast är 875 530 euro, instämmer vi med parlamentets förslag att uppmana kommissionen att lägga fram ett nytt förslag om utnyttjande av flexibilitetsmekanismen för det resterande beloppet 74 124 470 euro. Förslaget motiveras av behovet av ekonomiska bidrag till stödåtgärder för bananer, särskilt med hänsyn till att EU:s finansiella stöd till de AVS-länder som exporterar bananer, vilka påverkats av liberaliseringen av systemet med mest gynnad nation inom ramen för WTO, måste garanteras om EU vill behålla sitt inflytande som global aktör. Vi bör även nämna att det är fullkomligt rimligt att genomföra detta förslag, med tanke på att dessa åtgärder anges i punkt 27 av det interinstitutionella avtalet om utnyttjande av flexibilitetsmekanismen.
Maria da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade ja till resolutionen eftersom jag håller med om att EU:s ekonomiska stöd till de AVS-länder som exporterar bananer, vilka påverkats av liberaliseringen av systemet med mest gynnad nation inom ramen för WTO, inte bör ifrågasättas och budgetsatsningen inte skjutas upp. Jag instämmer därför med kommissionens förslag om ändring av förordning (EG, Euratom) nr 1905/2006 för att möjliggöra en finansiering av stödåtgärder för bananer åren 2010–2013, med en sammanlagd budget på 190 miljoner euro, med möjlighet att lägga till ytterligare tio miljoner euro, om marginalerna tillåter.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Banansektorn är en livsviktig sektor för vissa EU-regioner, särskilt de franska utomeuropeiska departementen och territorierna. Det är skälet till att parlamentet, inför den växande konkurrensen från latinamerikanska länder på grundval av de avtal som håller på att förhandlas fram, har antagit ekonomiska bidrag till stöd för denna försvagade sektor.
Parlamentsledamöterna vill utnyttja flexibilitetsmekanismen till ett belopp av 74,12 miljoner euro. Detta är en stark signal från parlamentet till kommissionen och rådet, som endast tog upp anslag för 18,3 miljoner. Det är likaledes en möjlighet för parlamentet att påpeka att det är dags att sluta ösa ur budgeten för EU:s yttre åtgärder för att finansiera stödåtgärderna för bananer. Det stöd på 190 miljoner euro som har utlovats för perioden 2010–2013 måste finansieras genom andra medel, vilket parlamentet kommer att kräva i nästa budgetram.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionen föreslår en ändring av förordning (EG, Euratom) nr 1905/2006 för att möjliggöra en finansiering av stödåtgärder för bananer åren 2010-2013, med en sammanlagd budget på 190 miljoner euro. I förslaget till årlig fördelning anges ett belopp på 75 miljoner euro under 2010. Det är värt att lägga märke till att den tillgängliga marginalen under rubrik 4 endast är 875 530 euro. Huvuddelen av detta ekonomiska stöd under 2010 härrör från omfördelningar inom rubrik 4 i budgeten, nämligen 55,8 miljoner euro av 75 miljoner euro, vilket påverkar mekanismer och åtgärder som EU och i synnerhet Europaparlamentet har fastställt vara av stort intresse. Dessutom var behovet av ekonomiskt stöd till stödåtgärder för bananer inte känt när den nuvarande fleråriga budgetramen antogs. EU:s ekonomiska stöd till de AVS-länder som exporterar bananer, vilka påverkats av liberaliseringen av systemet med mest gynnad nation inom ramen för WTO, bör dock inte ifrågasättas och budgetsatsningen inte skjutas upp. Jag instämmer därför med den ändring av förslaget till ändringsbudget nr 3/2010 som föreslås av föredraganden.
João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Syftet med betänkandet är att fastställa nödvändiga åtgärder för ekonomiskt stöd till de AVS-länder som kommer att påverkas av liberaliseringen av bananhandeln mellan EU och elva latinamerikanska länder, vilket leder till att EU inte får tillämpa kvantitativa restriktioner eller jämförliga åtgärder för importen av bananer till sitt territorium.
När Genèveavtalet om liberalisering undertecknades åtog sig EU att förse AVS-länderna med 200 miljoner euro som ersättning för de effekter åtgärden skulle få på deras export till EU. Vi kritiserade avtalet, eftersom det främst kommer att gynna de amerikanska multinationella företag som dominerar världsmarknaden inom sektorn.
Flera AVS-länder och flera bananproducenter i dessa länder uttryckte oro över avtalets konsekvenser, eftersom de var övertygade om att 200 miljoner euro inte kan uppväga alla effekter. I betänkandet anges ”en sammanlagd budget på 190 miljoner euro, med möjlighet att lägga till ytterligare tio miljoner euro, om marginalerna tillåter”. Dessutom gavs inte tillräcklig förvarning om följderna för de bananproducerande länderna och regionerna i EU, exempelvis den autonoma regionen Madeira. Av dessa skäl lade vi ned våra röster om betänkandet.
Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Genom förslaget till Europaparlamentets resolution om förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 3/2010, för budgetåret 2010, avsnitt III – Kommissionen, fördelas nya resurser som finansiering av stödåtgärderna för bananer till AVS-länderna. I kommissionens förslag, som faktiskt lades fram utan att någon gren av budgetmyndigheten var delaktig, anges att ett anslag på 75 miljoner euro ska föras in i reserven i avvaktan på antagandet av ändringsförordningen. Jag måste påpeka att parlamentet och rådet inte har kunnat enas i frågan. Parlamentet övervägde ett utnyttjande av flexibilitetsmekanismen, som har visat sig vara utmärkt för att hantera liknande situationer, eftersom de berörda medlen är klara att utnyttjas och har en rättslig grund. Rådet å sin sida hade en annan föreställning på grund av att medlemsstaterna inte ville utnyttja flexibilitetsmekanismen, vilket ledde till att deras bidrag ökades. Av dessa skäl ansåg budgetutskottet att det inte går att nå en överenskommelse om budgeten för 2010.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU har alltid varit inriktat på att hjälpa utvecklingsländerna, särskilt AVS-länderna. Detta förslag till ändringsbudget rör de AVS-länder som producerar bananer. Detta särskilda stöd tar formen av en liberalisering av bananhandeln mellan EU och elva latinamerikanska länder som producerar bananer. Denna typ av stöd är bättre och effektivare än direktstöd där medlen används på ett godtyckligt sätt. Genom att hjälpa banansektorn i dessa länder hjälper vi dem att bygga upp sina ekonomier, skapa arbetstillfällen och bekämpa fattigdomen.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Tanken är att så mycket pengar som möjligt ska göras tillgängliga för att finansiera EU:s prioriteringar för 2010, i syfte att få bukt med den ekonomiska krisen. Detta möjliggjordes genom omfördelning av budgetmedel. Ekonomiskt stöd till stödåtgärder för bananer var inte känt när den nuvarande fleråriga budgetramen utarbetades.
För att mildra effekterna av handelsliberaliseringen på WTO-nivå och den därmed sammanhängande minskningen av mest gynnad nations tullar ska vi nu behålla EU:s ekonomiska stöd för AVS-länder som exporterar bananer. Särskilt i en tid när EU självt brottas med den ekonomiska krisen måste denna typ av utnyttjande av flexibilitetsmekanismen förkastas.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) På grund av den förändrade handelsordningen, särskilt liberaliseringen av handeln inom ramen för WTO, har minskningen av förmånsmarginalen för de AVS-länder som exporterar bananer fått negativa följder.
Kommissionen föreslår därför stöd till de AVS-länder som har störst export av bananer genom stödåtgärder för bananer med en sammanlagd budget på 190 miljoner euro under fyra år (2010–2013). Syftet med stödet är att hjälpa de AVS-länder som exporterar bananer att starta anpassningsprogram. Även om bananfrågan är en gammal fråga är det fortfarande problematiskt att finansiera stödåtgärder för bananer.
Kommissionen och rådet tog inte med den i rubrik 4 i den fleråriga budgetramen för 2007–2013. Utskottet för utveckling anser att förslaget inte är förenligt med taket för rubrik 4 i den fleråriga budgetramen och uppmanar kommissionen att göra omfattande ändringar eller ersätta det med en annan text.
Förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2011
Maria da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag är nöjd med budgetförslaget för 2011, som debatteras i dag, eftersom man där uppehåller sig exakt vid de fastställda prioriteringarna. För första gången står parlamentet på jämlik fot med rådet i dessa frågor. Detta är den första budgeten sedan Lissabonfördraget trädde ikraft. Av detta skäl och på grund av krisen som Europa går igenom är det viktigt att avstämningen blir framgångsrik. Det är mycket viktigt att EU får en budget för genomförandet av prioriterade områden och kan utnyttja sina nya fördragsenliga befogenheter. Det är viktigt att kämpa för våra övertygelser och för en visionär budget i kristider. Parlamentets förslag speglar denna ambition. Å andra sidan speglar värderingarna i rådets förslag budgetåtstramningarna på nationell nivå i EU. EU måste dock kunna reagera på politiska förändringar orsakade av större utmaningar. EU har en plikt att lägga fram en ambitiös europeisk budget som kan bidra till den ekonomiska återhämtningen. Endast genom att stärka områden som vetenskap och innovation och genom att bidra till ekonomisk tillväxt och till fler och bättre jobb kan vi göra Europa mer lockande att bo och arbeta i.
Ole Christensen, Dan Jørgensen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen (S&D), skriftlig. – (DA) Vi, de danska socialdemokraterna i Europaparlamentet, har röstat ja till ändringsförslagen 700, 701 och 706 till budgeten. Vi har röstat ja trots att det i kommentarerna finns ett ställe där det sägs att EU bör gå mot en koldioxidsnål ekonomi. Vi är mycket väl medvetna om att kärnkraftsanhängarna försöker använda denna term för att dölja att de egentligen menar en ekonomi där kärnkraften spelar en framträdande roll som energikälla. Vi vill betona att det är en mycket dålig idé att lägga EU-medel på kärnkraft. Med detta förbehåll har vi röstat ja till ändringen.
Anne E. Jensen (ALDE), skriftlig. – (DA) I omröstningen om EU:s budget för 2011 röstade Danmarks liberala parti emot ett antal ändringsförslag om indragning av medel för exportbidrag. Utgifter för exportbidrag regleras i lag och kommer därför att betalas ut oberoende av vilket belopp som anges i budgeten. Om utgifterna inte anges i EU:s budget kommer emellertid de enskilda medlemsländerna att vara tvungna att stå för dessa. I en tid då de nationella budgetarna skärs ned skulle det vara ekonomiskt oansvarigt att ålägga medlemsstaterna denna betydande extra utgift. Danmarks liberala parti gläder sig åt de senaste årens avsevärda minskning av EU:s exportsubventioner och kommer att fortsätta att verka för en förändring av den bakomliggande lagstiftningen så att utfasningen kan fortsätta. Danmarks liberala parti röstade också emot ett yttrande om att hindra utbetalning av ett särskilt stöd för tjurar som används i tjurfäktning.
Orsaken till att Danmarks liberala parti röstade emot detta förslag är att detta stöd endast betalas i Danmark, Sverige och Slovenien, där som bekant tjurfäktning inte förekommer. Slutligen röstade Danmarks liberala parti emot att anslå 300 miljoner danska kronor till en europeisk mejerifond. Priserna för mejeriprodukter har stigit under de senaste åren, och mot den bakgrunden har kommissionen kommit fram till att det inte kommer att vara möjligt att göra utbetalningar ur en sådan fond inom ramen för de regler som gäller för närvarande.
Véronique Mathieu (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det ändringsförslag om budgeten enligt vilket en del av budgeten för 2011 ska hållas i reserv för Europeiska polisakademin (Cepol). Jag är glad över omröstningen i plenum, som med 611 röster för, 38 emot och 6 nedlagda röster stärker parlamentets ställningstagande i fråga om Cepol. Parlamentet kommer faktiskt att lämna de anslag som har reserverats om tillfredsställande information lämnas av akademin om uppföljningen till 2008 års förklaring om ansvarsfrihet.
Detta är tydliga krav: informera parlamentet om resultaten av undersökningen genom Olaf; offentliggör förteckningen över styrelseledamöter; lämna en slutlig extern revisionsberättelse om de anslag som har använts för att finansiera privata utgifter; se till att förändringar genomförs i styrelsen för att undvika att denna situation upprepas i framtiden. Jag har stora förhoppningar om att Cepol ska handla snabbt och visa prov på sin beredvillighet att samarbeta med parlamentet fullt ut.
Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Ett starkt och modernt Europa kräver en framtids- och tillväxtinriktad budget, samtidigt som den ekonomiska situationen manar till eftertanke och återhållsamhet. Vi har därför valt att hålla en budgetrestriktiv linje med fokus på breda investeringar i forskning, utveckling och innovation som skapar tillväxt och jobb i enlighet med Europa 2020-strategin. Eftersom vi vill se ett ekonomiskt, socialt och klimatmässigt hållbart Europa har vi röstat för satsningar på miljön, investeringar i humankapital och kontroll av finansmarknaderna, dock hela tiden inom ramen för befintliga medel.
Fortfarande används en oförsvarligt stor del av budgeten till EU:s jordbrukspolitik, och morgondagens utmaningar löser vi inte med gårdagens politik. Vi har därför bl.a. röstat emot den föreslagna mjölkfonden om 300 miljoner euro och själva lagt förslag om att avskaffa EU:s exportstöd för jordbruksprodukter samt stöd till tobaksodling. Eftersom alla måste dra sitt strå till stacken i dessa ekonomiskt kärva tider har vi även röstat för att minska kostnaderna för EU:s administration.
– Betänkande: Jędrzejewska och Trüpel (A7-0284/2010)
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Med tanke på det bräckliga tillfrisknandet i euroområdet och de svaga offentliga finanserna i många medlemsstater kan budgeten, om den används klokt, stimulera ekonomiskt återhämtande, men det är nödvändigt att veta hur medlen ska användas på bästa sätt. Med tanke på EU:s medborgare är det värt att lägga märke till ökningen under rubriken konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning och rubriken ”Sammanhållning för tillväxt och sysselsättning”, trots de minskade anslagen till utbildning och praktik. Europeiska socialfonden har en märkbar ökning, men det är beklagligt att endast 1,4 procent av medlen är öronmärkta för genomförande av socialpolitiken, där medlen för hälsovård har minskats med 15,77 miljoner euro jämfört med 2010. Området för regional utveckling tilldelas en ökning med cirka 3,2 procent, vilket anses vara av stor vikt. Beträffande jordbruket är det värt att lägga märke till den stora instabiliteten när det gäller mejerisektorn och betona behovet av ett permanent synsätt för att ta sig an denna fråga, nämligen genom att inrätta en fond för mejerisektorn. När det gäller fisket sker en beklaglig minskning av anslag till den gemensamma fiskeripolitiken.
Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EU:s budget för 2011 är utformad för att förstärka storfinansens lönsamhet och monopolens och de borgerliga regeringarnas våldsamma angrepp på arbetsvillkor och sociala rättigheter. Genom budgeten fördelas ännu mer flyktigt kapital, subsidier och resurser till grupper av monopol utöver de ca 5 biljoner som redan har tilldelats dem av nationella borgerliga regeringar för att stödja deras position i den obevekliga konkurrensen mellan imperialisterna, allt med den tydliga avsikten att återuppliva det kapitalistiska systemet. Grundinställningen är att å ena sidan ge ut pengar till kapitalet och å andra sidan starkt reducera de redan magra utgifterna till arbetare, små handels- och hantverksföretag, fattiga medelstora jordbruksföretag och ungdomar och att ställa ännu mer pengar till förfogande för EU:s imperialistiska interventioner och för de mekanismer som EU använder för att undertrycka och förfölja folket.
Den första budget som Europaparlamentet med sina påstått stärkta befogenheter inom ramen för Lissabonfördraget gör skäl för dess reaktionära natur. Den visar än en gång att Europaparlamentet troget tjänar monopolernas behov och intressen och är djupt fientligt gentemot arbetarnas och gräsrötternas behov. Arbetarklassen och gräsrotsrörelsen måste skärpa sin kamp, så att arbetarna inte får betala priset för kapitalismens kris.
Liam Aylward, Brian Crowley och Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Instabiliteten på marknaderna för mejeriprodukter har ökat under senare år. De 300 miljonerna euro i extra medel till mejerisektorn i 2010 års budget var till särskilt stor hjälp för mjölkbönder som utsattes för stora prövningar på grund av krisen. Vi röstade för en ny budgetpost, så att en mjölkfond kan inrättas för att ge stöd till modernisering, diversifiering och omstrukturering och för att förbättra mjölkböndernas förhandlingsförmåga för att göra något åt obalansen i livsmedelskedjan. Dessutom välkomnar vi det som sägs i betänkandet om stöd till skolmjölksprogrammet och kommissionens förslag när det gäller att öka stödet till detta program och stödet till skolfruktsprogrammet.
Den gemensamma jordbrukspolitikens mål är att säkerställa en säker livsmedelsförsörjning, att skydda miljön och den biologiska mångfalden och att säkerställa en rimlig inkomst för jordbrukarna. I detta hänseende välkomnar vi det som sägs i betänkandet om att uppmana kommissionen att förse 2011 års budget med en kassareserv för att undvika ökad instabilitet på marknaden 2011, minska byråkratin och förbättra och tydliggöra tillgången till ekonomiskt stöd.
George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag håller med mina kolleger som inte stöder de budgetnedskärningar som föreslås av rådet. Det bästa argumentet mot detta är den situation som råder i de medlemsstater som har vidtagit dessa åtgärder nationellt. Jag tänker särskilt på Rumänien. Det tryck som har skapats genom minskad konsumtion har inte fört oss ut ur krisen utan det har i själva verket skapat ett socialt tryck utan motstycke. Jag är därför för den föreslagna ökningen av mjölkfonden med 300 miljoner euro. Jag har intagit samma ståndpunkt till stöd för extra ekonomiska anslag för denna produkt så länge den europeiska krisen består. Jag stöder med eftertryck tanken på en europeisk stabiliseringsmekanism och nödvändigheten av att de två nya budgetposter som skapats ska specificeras med siffror och inte stå tomma, som fallet är för närvarande, så att detta europeiska interventionsinstrument kan bli verkligt snarare än bara finnas i teorin. Jag hoppas att parlamentets synpunkt kommer att respekteras under förlikningen, att en överenskommelse kommer att träffas med rådet och att vi i november kommer att kunna rösta ”ja” till EU:s budget 2011.
Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Europaparlamentet har för första gången i historien diskuterat förslaget till allmän budget för EU för 2011 enligt de nya reglerna inom ramen för Lissabonfördraget. Ett antal ändringar som parlamentets plenarförsamling har gjort visar tydligt att graden av kontroll och fungerande demokrati har ökat i EU. Med tanke på förbättringen av de demokratiska förfarandena, men även med tanke på budgetens struktur, gav jag detta förslag mitt stöd.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för parlamentets resolution, eftersom jag instämmer i parlamentets övergripande prioriteringar för 2011 på de områden som rör ungdomar, utbildning och rörlighet, vilka inom ramen för olika strategier kräver särskilda investeringar över sektorsgränserna som ett sätt att främja tillväxt och utveckling i EU. Jag instämmer i förslaget om ökade anslag till alla program med anknytning till dessa prioriteringar, nämligen programmet för livslångt lärande, Pessoaprogrammet och Erasmus Mundusprogrammet. Jag håller också med om att en rörlig arbetsmarknad för ungdomar är ett viktigt redskap för att garantera utvecklingen av en konkurrenskraftig och dynamisk arbetsmarknad i Europa och att denna behöver stärkas. Jag välkomnar det ökade anslaget till det europeiska nätverket för arbetsförmedlingar och stöder därför helhjärtat införandet av den förberedande åtgärden ”Ditt första utlandsjobb”, som syftar till att stödja ungdomars inträde på arbetsmarknaden eller tillträde till kvalificerade arbeten i en annan medlemsstat som ett första steg mot ett särskilt icke-akademiskt program för ungdomars rörlighet.
Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Denna budget är inte vad EU behöver för att ta sig ur konjunktursvackan, åstadkomma en återhämtning och ta sitt solidariska ansvar. Jag beklagar att förslaget från Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet om att skapa en post för ”egna medel” finansierad genom en skatt på finansiella transaktioner helt enkelt avvisades av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Denna inkonsekvens mellan vad högern säger och gör är upprörande med tanke på att de i månader har sagt till medborgarna och medierna att de stöder en sådan skatt. När det gäller att rösta och när Europaparlamentet har möjlighet att se till att detta blir verklighet är det emellertid just dessa personer som vill begrava förslaget. Medan EU expanderar och anförtros med mer och mer befogenheter krymper de resurser som står till dess förfogande. Detta är ett dåligt tecken för återhämtningen och tillväxten i Europa i allmänhet och för Europas medborgare i synnerhet.
Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE), skriftlig. − Vi vill att EU:s budgetprioriteringar inriktas mer på framtiden, stärkt konkurrenskraft, infrastrukturinvesteringar och forskning, än att hålla jordbrukspolitiken under armarna. Vi har idag fullföljt våra prioriteringar genom att rösta för högre anslag för forskning, rättsäkerhet och mer pengar till klimatsatsningar, men också för en sänkta anslag till jordbrukssubventioner, exportstöd, tobaksodling och mjölkfonder. Även om det inte i alla delar blev de prioriteringar vi önskat har vi naturligtvis röstat för en budget för EU för 2011.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Vi har just antagit den budget för 2011 som Europaparlamentet ville ha. Genom denna omröstning har vi kunnat bekräfta våra prioriteringar gentemot de fattigaste, för vilka ett paket på 100 miljoner euro har begärts, och även gentemot mjölkproducenterna, som vi vill att mjölkfonden ska fortsätta att gälla för.
Kämpande företag bör också få fortsatt stöd från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, som bör permanentas och ha sin egen budget. Slutligen skulle vi vilja se att EU:s budget får sina egna resurser och att en skatt på finansiella transaktioner äntligen införs.
Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) I en tid då stater, lokala samhällen, skattebetalare och företag går med på ekonomiska uppoffringar kan inte EU undandra sig denna berömvärda process. Oproportionerliga ökningar i unionens budget, som en del vill se, är inte godtagbara. Detta betyder inte att tiden är inne för att minska strategiskt viktiga utgifter, såsom den gemensamma jordbrukspolitiken, som gör att vi kan vara oberoende när det gäller livsmedel och dra fördel av en exportkälla (och förtjänster från denna).
Å andra sidan skulle detta vara ett bra tillfälle att ifrågasätta de bidragseftergifter som vissa stater åtnjuter av historiska skäl men som inte har något berättigande i dag. Tanken på en EU-skatt kan inte övervägas under rådande förhållanden: skattetrycket på medlemsstaterna måste först minskas.
Philippe de Villiers (EFD), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har framfört sin åsikt om förslaget till lagstiftningsresolution om rådets ståndpunkt om förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2011.
Europaparlamentets granskning av EU:s allmänna budget har alltid varit ett tillfälle att tydligare se hur unionens befogenheter har utökats genom åren och hur å andra sidan medlemsstaternas självbestämmande har gått förlorat.
Detta betänkande visar tydligt det skattetryck som skattebetalarna kommer att utsättas för. Trots att skattebetalarnas missnöje med EU är tydligt ökar unionen sin budget med 6 procent för att finansiera politikområden som den har lagt beslag på. Varför denna ökning, när 10–15 procent av medlen förblir outnyttjade och kommissionen kräver återhållsamhet i alla medlemsstater?
Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag anser att varje förslag om att öka EU:s budget är oacceptabelt, eftersom jag inte kan rättfärdiga ökade utgifter på nästan 6 procent för 2011 inför mina väljare. I dag lägger Storbritanniens finansminister upp riktlinjerna för drastiska nedskärningar inom den offentliga sektorn – nedskärningar som EU har uppmanat medlemsstaterna att göra. Ändå anser EU samtidigt att det är lämpligt att budgeten här ökas med 6 procent. Gör som jag säger, inte som jag gör, tycks vara EU:s officiella politik. Jag anser att detta är oacceptabelt.
Jag kan inte se mina väljare – bland vilka en del utan tvivel kommer att förlora sitt arbete till följd av nedskärningarna i Storbritanniens utgifter – i ansiktet och säga att Europaparlamentets ledamöter till och med har använt mer av sina pengar förståndigt – och kom ihåg att det är väljarnas pengar – genom att lägga mer pengar på den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, Europol och reglering av finansiella tjänster. Och jag kan inte heller på något sätt rättfärdiga vår ökade representationsbudget. Därför röstade jag emot denna budget. Andra får motivera varför de stödde den.
Lena Ek (ALDE), skriftlig. − Ett starkt och modernt Europa kräver en framtids- och tillväxtinriktad budget, samtidigt som den ekonomiska situationen manar till eftertanke och återhållsamhet. Jag har därför valt att hålla en budgetrestriktiv linje, och fokuserat på breda investeringar i forskning och utveckling samt innovation som skapar tillväxt och jobb, i enlighet med Europa 2020-strategin. Eftersom jag vill se ett ekonomiskt, socialt och klimatmässigt hållbart Europa har jag konsekvent röstat för satsningar på miljön, individer och kontrollen av finansmarknaderna, dock hela tiden inom ramen för befintliga medel.
En stor del av budgeten går till EU:s jordbrukspolitik. Tyvärr är den nuvarande utformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken sällan inriktad på att lösa morgondagens utmaningar. En levande landsbygd är mycket viktig. Fortsatt exportstöd och stöd till tobaksodling är dock inte rätt väg att gå. Istället behövs det rimliga villkor för matproduktion i Europa, ett ordentligt djurskydd och incitament för lantbrukarna att framställa grön energi. Eftersom alla måste dra sitt strå till stacken i dessa ekonomiskt kärva tider har jag även röstat för att minska kostnaderna för EU:s administration.
Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater har idag röstat för förslaget till EU-budget för 2011. Det är en återhållsam budget, men den innehåller också nödvändiga investeringar i forskning, energi och insatser för unga, samt möjliggör inrättandet av EU:s nya europeiska avdelning för yttre åtgärder och nya myndigheter för finanstillsyn.
Det är dock även en budget där många av EU:s nya prioriteringar saknar rimlig finansiering, t ex EU:s nya strategi för tillväxt och sysselsättning (EU2020), klimatpolitiken samt EU:s utrikes- och biståndspolitik, särskilt stödet till Palestina.
För att hålla nere budgeten har vi föreslagit fler nedskärningar i EU:s jordbruksstöd, vilka dock röstades ner. Vi har också röstat för en utredning om systemet med EU:s egna medel, inklusive en skatt på finansiella transaktioner. Oavsett utformningen av ett nytt system för EUs inkomster måste det vara budgetneutralt och respektera medlemsstaternas kompetens på skatteområdet.
När det gäller parlamentets egen budget anser vi att de utskott som i och med Lissabonfördraget får tyngre arbetsuppgifter behöver förstärkas. Det motiverar en personalförstärkning för parlamentets och partigruppernas sekretariat. Däremot anser vi inte att det behövs någon personalförstärkning för ledamöterna. Parlamentet har nu beslutat att sätta anslagen till höjda assistentersättningar i reserv, som inte bör frisläppas om inte samtliga villkor är uppfyllda. Vi hade också föredragit att parlamentets resurser förstärks genom effektivisering och omfördelning, så att den totala budgeten inte ökas.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) EU:s budget är av avgörande betydelse för utvecklingen av EU:s verksamhet, och, särskilt i kristider, för en effektiv fördelning av medel med anknytning till sammanhållningspolitiken.
Jag anser att rådet inte bör minska dessa medel godtyckligt, vilket uppenbarligen har skett när det gäller prioriteringar av medel till innovation, tillväxt och konkurrenskraft. Rådet har skurit ned åtagandebemyndiganden med 0,55 procent och betalningsbemyndiganden med 2,77 procent och därmed godkänt en slutlig budget på 141,8 miljarder euro för åtagandebemyndiganden och 126,5 miljarder euro för betalningsbemyndiganden, vilket kan vara särskilt kritiskt om det inverkar på EU:s tillväxt och konkurrenskraft.
Jag stöder därför parlamentet när det står fast vid den ursprungliga fördelningen av medel till dessa områden.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I och med Lissabonfördragets ikraftträdande har skillnaden mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter suddats ut, vilket betyder att parlamentet och rådet blir gemensamt ansvariga för alla EU:s utgifter och att de beslutar om dem tillsammans. Dessutom blir det årliga budgetförfarandet ett särskilt rättsförfarande, där budgeten godkänns genom en bestämmelse som kan ses som ett särskilt medbeslutandeförfarande eller, för att undvika missförstånd, som ett gemensamt beslut av parlamentet och rådet. Innehållet i den budget för 2011 som parlamentet föreslår är ambitiöst, intelligent och tar hänsyn till de åtaganden som parlamentet har gjort på ett strikt och realistiskt sätt. Vi prioriterar en politik till stöd för ungdomar, utbildning, rörlighet, praktik, forskning, konkurrenskraft och innovation. Jag vill framhålla den förberedande åtgärd som jag själv har varit inblandad i: ”Ditt första utlandsjobb”. Detta kommer att öka ungdomars rörlighet inom EU och bidra till kampen mot arbetslösheten. Denna EU-budget uppgår även fortsättningsvis till omkring 1 procent av bruttonationalinkomsten. Detta visar tydligt på behovet av att revidera den fleråriga budgetramen med tanke på de knappa marginalerna för dess rubriker, särskilt för rubrikerna 1A, 3B och 4. Det står också klart att en debatt skyndsamt behöver hållas om behovet av nya resurser för unionens budget.
João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi instämmer i den kritik som lagts fram om de godtyckliga nedskärningar och minskningar som rådet har genomfört i förslaget till budget, som ger en budget för 2011 på nästan 7 miljarder euro mindre än vad man kom överens om i den fleråriga budgetramen för 2007–2013. Detta är desto mer oacceptabelt, eftersom redan det belopp som avtalades enligt den fleråriga budgetramen är mycket litet, vilket äventyrar all ekonomisk och social sammanhållning redan från början. Här understryks alltså de skadliga effekterna av den politik som EU har bedrivit.
Vi anser därför att en omfattande omprövning av budgeten är absolut nödvändig och att samtidigt en översyn måste göras av den nuvarande fleråriga budgetramens maximigränser. Denna kritik kan emellertid inte få oss att godta den avsikt att ”lissabonisera” budgeten som nämns i betänkandet och som skulle göra att den underordnades grundpelarna i Lissabonfördraget: nyliberalism, federalism och militarism. Med andra ord i huvudsak anpassa budgeten till samma politik som orsakade den djupa kris som Europas arbetare och folk för närvarande står inför. Vad som behövs – med utgångspunkt i en nödvändig förstärkning av EU:s budget som bygger på bidrag från medlemsstaterna i proportion till deras bruttonationalinkomst – är att bryta med den politiken och ett äkta engagemang för sammanhållning, sociala framsteg och bevarande av miljön.
Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december förra året. I fördraget ges nya befogenheter till EU och därmed nya tillfällen att använda pengar. Ingen eller nästan ingen här i parlamentet är tillräckligt rakryggad för att framhålla att det är något av en skandal att begära en ökning av anslagen till EU eller inrättandet av en ny skatt när medlemsstaterna beordras att genomföra åtstramningar och kraftigt minska sitt sociala skydd.
I Frankrike har EU en enorm direkt kostnad: 8 miljarder euro per år, en siffra som ökar hela tiden. Med andra ord står den exempelvis för en huvuddel av underskottet för den sociala tryggheten. Den indirekta kostnaden är ännu större i form av arbetslöshet, svag tillväxt, omlokaliseringar och annat som är kopplat till EU:s politik. EU:s budget kompletterar inte de nationella budgetarna, den konkurrerar med och plundrar dem. Med system av politiska strukturer för en samfinansiering, som inte är något annat än utspritt förmyndarskap, ger den även upphov till nya kostnader. Det är en besvärande omständighet att Europeiska revisionsrätten under loppet av 15 år inte har kunnat godkänna kommissionens hantering av dessa tiotals miljarder euro Jag anser att det är på tiden att vi låter allt detta vara ett avslutat kapitel.
Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag har gett mitt stöd till Europaparlamentets resolution om förslaget till EU:s allmänna budget för 2011. Om vi vill ta ansvar för EU:s politiska prioriteringar, de nya utgifter som har blivit nödvändiga genom den ekonomiska krisen och de nya befogenheter som vi har tilldelats genom Lissabonfördraget måste vi stödja ett ambitiöst budgetförslag som gör att vi kan göra de investeringar som krävs för att skapa fler arbetstillfällen och återgå till en hållbar tillväxt, eller med andra ord en budget som motsvarar den europeiska union vi vill ha.
Rådet vill inskränka unionens budget, eftersom medlemsstaterna står inför stora underskott. Därför har vi infört en ny budgetrubrik för unionens egna resurser så att budgeten inte ska vara så beroende av nationella bidrag. Vi beklagar att det ändringsförslag där man kräver införandet av en skatt på finansiella transaktioner än en gång har förkastats av högern.
Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jag stöder Europaparlamentets förslag till budgetförslaget för 2011. Hänsyn har tagits till de viktiga politiska områdena och de enskilda yttrandena i betänkandet. Parlamentet erkänner att EU i framtiden inte kan klara av att uppfylla sina omfattande och varierade uppgifter med mindre ekonomiska resurser. Detta gäller framför allt jordbruket. Redan i yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om 2011 års budget uttryckte man oro för att kommissionens antaganden är för optimistiska, när den planerar för användningen av outnyttjade resurser. Storskaliga europeiska forskningsprojekt kopplas ekonomiskt till återvinning vars belopp ingen känner till i förväg. Kommissionen uppmanas att garantera en långsiktig finansiering av forskning och utveckling i framtiden och att utarbeta exakta finansieringsplaner. Finansiell återvinning av medel från jordbruksanslaget bör användas för de ändamål de är avsedda.
Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag har röstat för detta betänkande eftersom Europaparlamentet fastställer de viktigaste prioriteringarna i sin politik inom området för ungdomar, utbildning och rörlighet. Jag har också vid ett antal tillfällen vidhållit att de är avgörande och nödvändiga delar i EU:s ekonomiska återhämtningsstrategi och för Europa 2020-strategin. För ungdomar, utbildning och rörlighet krävs det specifika sektorsövergripande investeringar inom lämpliga politikområden för att främja tillväxten och utvecklingen i EU.
Jag stöder därför behovet att öka lånen för alla program som gäller dessa prioriteringar, t.ex. handlingsprogrammet för livslångt lärande, ”People-programmet” och Erasmus Mundus-programmet. Det är också viktigt att öka lånen till Europeiska nätverket för arbetsförmedlingar (Eures). I detta syfte stöder jag införandet av den förberedande åtgärden ”Ditt första Eures-jobb”, som syftar till att hjälpa ungdomar att komma in på arbetsmarknaden eller att få tillgång till specialiserade jobb i en annan medlemsstat, som ett första steg att inrätta ett specifikt icke-akademiskt rörlighetsprogram för ungdomar.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) När det gäller omröstningen om enskilda förslag har jag röstat mot bestämmelser som enligt min åsikt har negativa följder för EU-medborgarna och för människor i utvecklingsländerna. Detta inbegriper EU-finansiering för tobaksproduktion samt EU:s exportsubventioner till jordbruket som skadar utvecklingsländerna. Jag har också röstat mot ökningar av budgetposter som gäller omkostnader, resor och administrativa kostnader. Jag välkomnar emellertid de positiva delarna i parlamentets första behandling, däribland finansieringen av den ekonomiska utvecklingen i våra regioner, stödet till viktig forskning och utveckling samt ökat bistånd till länder utanför EU i enlighet med Storbritanniens målsättning att öka utvecklingsbiståndet. Jag anser att EU-budgeten är nödvändig för att ge långsiktig stabilitet med tanke på de stränga åtgärder som införs av de nationella regeringarna i EU. Medan de nationella regeringarna genomför drastiska nedskärningar, i vissa fall på kort sikt, kan man tack vare EU-budgeten få stabilitet och långsiktig planering för att – genom fonder som struktur- och sammanhållningsfonderna – bidra till att skapa nya arbetstillfällen, ge yrkesutbildning och hjälpa de europeiska ekonomierna att återhämta sig, framför allt genom att tillhandahålla strukturfonder till de områden som har drabbats hårdast.
Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) För första gången sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har EU-budgeten antagits med en enda behandling. Detta är också första gången parlamentet har haft större inflytande på beslutsfattandet än rådet. Denna ökade makt måste emellertid åtföljas av stor ansvarskänsla och realism på grund av den ihållande ekonomiska krisen.
I detta avseende har budgetutskottet sänt ut en tydlig signal genom att välja att respektera de marginaler som är nödvändiga på grund av den nuvarande ekonomiska situationen och genom att genomföra en hård politik grundad på prioriteringar för att uppmuntra tillväxten med tonvikt på forskning, nyskapande och ungdomar. Jag välkomnar parlamentets beslut att följa de riktlinjer som har fastställts av budgetutskottet och av medlemsstaterna, som ofta tvingas skuldsätta sig efter överdrivna penningförskott från EU.
Unionens budget måste ändå omprövas mot bakgrund av de nya maktbefogenheter som är ett resultat av Lissabonfördraget och behovet av egna medel. För dessa frågor krävs fasthet under förlikningsförfarandet för att tillhandahålla lämpligt ekonomiskt stöd för ett så ambitiöst projekt som Europa 2020-strategin.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Ikraftträdandet av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) har inneburit en förstärkning av EU-politiken och att nya behörighetsområden har skapats – framför allt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), konkurrenskraft och nyskapande, rymdforskning, turism, kampen mot klimatförändringarna, socialpolitik, energipolitik, rättsliga och inrikes frågor. Dessa nya befogenheter förutsätter en budget som tillåter att de omsätts i praktiken och därför måste alla organ med budgetmyndighet vara sammanhängande och överensstämmande med hänsyn till deras ökade finansiella befogenheter. Vi måste därför förse gemenskapsbudgeten med nödvändiga medel för att det ska bli möjligt att uppnå målen för 2014, så att Europa 2020-strategin inte äventyras. I denna krissituation motsätter sig naturligtvis medlemsstaterna i viss mån ökade bidrag, men de måste erkänna EU:s avsikter och behovet att inte äventyra allt som har uppnåtts, när det gäller sammanhållning och integration.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Något av det som förändrades genom Lissabonfördraget var EU:s finansiella strukturer, framför allt den fleråriga budgetramen och det årliga budgetförfarandet. Genom fördraget får den fleråriga budgetramen rättslig status och där föreskrivs att den ska fastställas av rådet som ska agera enhälligt efter samtycke av Europaparlamentet. Det ska inte längre göras någon skillnad mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter, för beslut som båda budgetmyndigheterna nu gemensamt ansvarar för, och att processen ska förenklas i enlighet därmed. Att parlamentet nu har medbeslutanderätt för hela budgeten innebär en förstärkning av den demokratiska kontrollen.
Ytterligare några steg för att förenkla byråkratin planeras också. Det är viktigt att Europaparlamentet, som EU:s enda direktvalda institution, får sina budgeträttigheter förstärkta, så att parlamentet kan påverka viktiga EU-beslut, t.ex. kravet på kostnadsbesparingar inom den nya europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Jag kan emellertid inte stödja centraliseringstendenserna.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag har röstat för budgetförslaget eftersom jag stöder dess allmänna ståndpunkt och innehåll. Jag är överens om de återställda taken för de nedskärningar som har gjorts av rådet. Jag anser att denna omröstning är mycket viktig och välkomnar den ståndpunkt som har uttalats av parlamentet, som i hög grad utnyttjar de nya privilegierna. Tack vare det nya budgetförfarande som infördes när Lissabonfördraget trädde i kraft kan parlamentet hävda sin betydelse och sina befogenheter i förhållande till rådet och försvara en stark och ambitiös budget, som samtidigt är sträng. För att ge en nystart åt EU:s ekonomi, som är mycket ansträngd genom den senaste ekonomiska och finansiella krisen, krävs det nämligen stora investeringar inom viktiga sektorer som forskning och tekniskt nyskapande.
Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Det första budgetförslaget som lades fram inför utskottet för kultur och utbildning av budgetutskottet misslyckades genom att man underlät att genomföra ambitiösa åtgärder för att uppnå de viktigaste målen i Europa 2020-strategin för utbildning, fortbildning och rörlighet. För att vara exakt intog det behöriga utskottet inledningsvis kommissionens och rådets ståndpunkt och föreslog ett stopp för anslagen till programmen för ett livslångt lärande, utbildning och unga företagare. Det är emellertid en tröst att budgetutskottet, till följd av oppositionen och den oro som uttrycktes av ledamöterna i utskottet för kultur och utbildning om nedvärderingen av politiken för utbildning och fortbildning, framför allt i en tid då arbetslösheten stiger och orsakar problem i många av EU:s medlemsstater, lade fram nödvändiga ändringsförslag, som jag stödde, och ökade de inledningsvis planerade anslagen (t.ex. när det gäller artikel 150202 om programmen för ett livslångt lärande).
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag har röstat för parlamentets resolution eftersom jag är överens om parlamentets övergripande prioriteringar för 2011, framför allt inom områdena för ungdom, utbildning och rörlighet, där det enligt de olika politikområdena krävs specifika investeringar mellan sektorerna, som ett sätt att främja tillväxt och utveckling i EU. Jag håller med om den föreslagna ökningen av finansieringen för alla program som gäller dessa prioriteringar, dvs. programmet för livslångt lärande, Pessoa- och Erasmus Mundus-programmen.
Jag anser också att rörligheten för ungdomsarbetsplatser är ett viktigt verktyg för att garantera utvecklandet av en konkurrenskraftig och dynamisk arbetsmarknad i EU och att det måste stärkas i denna form. Jag välkomnar därför ökningen av finansieringen för det europeiska nätverket för arbetsförmedlingar och stöder starkt införandet av den förberedande åtgärden ”Ditt första utlandsjobb”, som syftar till att hjälpa ungdomar att komma in på arbetsmarknaden eller att få tillträde till yrkesarbete i ett annat medlemsland, som ett första steg mot ett specifikt icke-akademiskt program för ungdomars rörlighet.
Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Budgeten för budgetåret 2011, som uppgår till 142 650 miljarder euro, antogs vid middagstiden i dag. Det är en snäv budget, som är praktiskt taget identisk med den som har föreslagits av Europeiska kommissionen och som antogs i en tid av stränga besparingar. Vi vet emellertid alla att EU inte kan göra mer och bättre med mindre pengar.
Därför vädjar jag, tillsammans med flera andra ledamöter och även kommissionsledamoten med ansvar för ekonomisk planering och budget Janusz Lewandowski, om att EU ska bevilja sig sina egna medel. Det är ett finansiellt instrument som skulle garantera oberoende och manöverutrymme när det gäller de medlemsstater som, vare sig de befinner sig i en krissituation eller inte, för länge sedan har övergett tanken på att anslå EU medel som överensstämmer med unionens ambitioner. Jag ser åtminstone två anledningar till att vi inte bör skära ned på EU-budgeten.
Den första beror på Lissabonfördragets ikraftträdande och EU:s nya befogenheter inom områdena för utrikespolitik, energi, finansinspektion, för att bara nämna några. Den andra gäller den nya 2020-strategin, där man avser att återföra EU till en hållbar tillväxt, viktiga projekt och nyskapande. Nya utmaningar och befogenheter som måste vara väl finansierade. Detta leder oss tillbaka till den enda lösningen – direkt finansiering av EU.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Årets budgetdebatt visar åter behovet av att införa ett meningsfullt system med egna medel för EU. Det årliga budgetkäbblet mellan de europeiska institutionerna leder till ett kaotiskt beslutsfattande och ger upphov till bittra omfördelningar, som lätt skulle kunna undvikas genom ett system för egna medel, t.ex. genom att använda en del av inkomsten från en EU-skatt på finansiella transaktioner, en skatt på flygbränsle eller en koldioxidskatt för att finansiera EU-budgeten. Trots detta bidrar dagens debatt i hög grad till att skapa balans mellan uppfyllandet av de extra kraven som har uppstått genom Lissabonfördraget, och begränsandet av tillväxten av EU:s budget, som svar på de nuvarande budgetsvårigheterna.
Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − Jag har valt att avstå i beslutet om parlamentets förslag till budget. Ökningen av Daphne-programmet, mot våld mot kvinnor, är glädjande. Likaså är jag nöjd med att parlamentet avvisar kommissionens och rådets förslag till nedskärningar för Palestinska myndigheten. Men jag vill också markera att jag tycker att parlamentet agerar ansvarslöst genom att bevilja EU-systemet och sig självt så stora belopp i form av program och stöd och förmåner för byråkratin. Samtidigt som medlemsländerna tvingas till brutala nedskärningar för att uppfylla Stabilitetspaktens krav - alltså den nyliberala pakt som parlamentets majoritet helt och fullt står bakom.
Den stora vinnaren är jordbruket, särskilt inrättandet av en mjölkfond för 300 miljoner euro. För oss EU-parlamentariker blir detta beslut pinsamt svårt att förklara för de kämpande människor som demonstrerar i land efter land. Varför ska de drabbas medan EU-systemets budgetutgifter är helt opåverkade av verkligheten?
Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Detta är den första EU-budget som har röstats igenom vid första behandlingen enligt Lissabonfördragets föreskrifter. Trots att det fortfarande finns vissa känsliga punkter att enas om, när det gäller frågor som jag anser vara synnerligen viktiga, t.ex. anslaget till sammanhållning och jordbruk, välkomnar jag detta förslag.
Genom det antagna dokumentet återställer man kommissionens inledande förslag som gäller avsnittet om sammanhållning för tillväxt och sysselsättning, sedan rådet hade skurit ned det anslagna beloppet. Trots att beloppet för 2011 redan har fastställts i den fleråriga budgetramen med en övre gräns på 50,65 miljarder euro enligt nuvarande prisnivå, är det anmärkningsvärt att föredraganden fastställer att man för denna budgetpost kommer att behöva en högre betalningsnivå.
Jag välkomnar också anslagen i konkurrensavsnittet för tillväxt och sysselsättning som inbegriper bestämmelser för finansiering av de flesta av parlamentets förslag, t.ex. de som gäller små och medelstora företag och program för ungdomar, utbildning och rörlighet.
Jag röstar för detta dokument, trots att det inte inbegriper förslagen från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (PPE) om interventionsåtgärder mot lagring av spannmål, mjölk och mejeriprodukter och torrmjölk, som tyvärr avslogs av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling (AGRI).
Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PPE), skriftlig. – (PL) Att avstå från att rösta är ingen lösning. De som är frånvarande har alltid fel. Jag anser att det i resolutionen i sin helhet finns många fler bra än dåliga åtgärder. Vi behöver den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Den bör inleda sitt arbete så snart som möjligt för att öka EU:s betydelse i världen.
Enligt den resolution som har antagits kommer alla medlemsstater att vara företrädda i denna tjänst. Nu måste vi se till så att detta verkligen sker. Därigenom skapar vi förtroende för processen att inrätta den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Man bör komma ihåg att EU är byggt på ömsesidigt förtroende och att Polen har dragit stor nytta av detta. Jag ska följa processen mycket noga.
Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar de positiva delarna i 2011 års budget, som inbegriper finansiering för den ekonomiska utvecklingen i Wales, stöd till forskning och utveckling samt bistånd till länder utanför EU. Jag erkänner att det krävs extra utgifter på grund av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och nya europeiska tillsynsmyndigheter och detta får stöd i rådet av alla medlemsstater, inklusive Storbritannien. Jag är emellertid bekymrad över utgifterna inom ett antal områden som inte ger valuta för pengarna eller som har negativa följder för EU-medborgarna och människor i utvecklingsländerna. Detta inbegriper EU-finansieringen för framställning av alkohol och tobak, som strider mot EU:s folkhälsomål, och EU:s exportsubventioner till jordbruket, som skadar utvecklingsländerna samt ökningar av budgetposter för omkostnader, resor, publikationer och andra administrativa kostnader. I den nuvarande ekonomiska situationen är det viktigare än någonsin att försvara utgifter för våra prioriteringar genom att ta itu med alla onödiga och överflödiga utbetalningar inom andra sektorer. Jag ansåg inte att jag kunde motsätta mig denna budget. Under svåra ekonomiska tider vore det kontraproduktivt att rösta mot viktig finansiering för ett stort antal prioriteringar. Jag anser emellertid också att vissa ökningar inte var berättigade och därför beslutade jag att lägga ned min röst.
Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) De viktigaste punkterna i EU-budgeten för 2011 är investeringar i utbildning, forskning och nyskapande, som är nödvändiga mot bakgrund av den nuvarande situationen på arbetsmarknaden. Minskningen av den nuvarande arbetslösheten i EU måste ligga till grund för varje beslut – även när det gäller att verkligen genomföra de ambitiösa målen för Europa 2020. Att prioritera ungdomar i samband med utbildnings- och rörlighetsprogram är en mycket lönsam investering med goda utvecklingsmöjligheter för arbetsmarknaden. Det finns några ökningar men också nedskärningar – budgeten är en kompromiss, liksom varje beslut som fattas av många partier. Att omdirigera pengar till kärnkraftforskning kan emellertid inte ligga i EU-medborgarnas intresse och dessa pengar skulle kunna användas bättre, t.ex. på förnybara energikällor.
Glenis Willmott (S&D), skriftlig. – (EN) Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet välkomnar de positiva delarna i parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen, däribland finansieringen av den ekonomiska utvecklingen i våra regioner, stödet till viktig forskning och utveckling samt ökat bistånd till länder utanför EU, i enlighet med Storbritanniens målsättning att öka det totala utvecklingsbiståndet. Vi erkänner också att extra utgifter på grund av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och de nya europeiska tillsynsmyndigheterna är viktiga för att genomföra dessa viktiga nya verksamheter, och detta får stöd i rådet av alla medlemsstater, inklusive Storbritannien. Vi är emellertid djupt bekymrade över utgifterna inom ett antal områden, som inte ger valuta för pengarna eller som har negativa följder för EU-medborgarna och för människor i utvecklingsländerna. Detta inbegriper EU-finansieringen för framställning av alkohol och tobak, vilket strider mot EU:s folkhälsomål och EU:s exportsubventioner till jordbruket, som skadar utvecklingsländerna, samt ökningar av budgetposter som gäller omkostnader, resor, publikationer och andra administrativa kostnader. I den nuvarande ekonomiska situationen är det viktigare än någonsin att försvara utgifter för våra prioriteringar genom att ta itu med alla onödiga och överflödiga utbetalningar inom andra sektorer. Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet röstade i detta skede mot den slutliga budgetresolutionen för att sända ut ett tydligt budskap före förhandlingarna mellan institutionerna.
Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Med stor glädje gratulerar jag föredraganden Sidonia Elżbieta Jędrzejewska till hennes utmärkta betänkande. I dag har vi för första gången antagit en EU-budget enligt bestämmelserna i Lissabonfördraget och för första gången har vi inte överskridit de ekonomiska gränser som har fastställts inom ramen för den aktuella budgetplanen. Jag anser att de lösningar som har föreslagits av Sidonia Jędrzejewska ger uttryck för en realistisk och pragmatisk strategi i en svår tid av ekonomisk kris. Det gläder mig också att notera att vi genom den budget som har antagits i dag stärker parlamentets prioriteringar ur ekonomisk synvinkel.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Förlängningen av mammaledigheten från 14 till 20 veckor bör betraktas som en grundläggande rättighet. Denna nya period bör inte betraktas som ett hot, även om man tar hänsyn till införandet av rättigheter för fäder. Följderna för de olika medlemsstaternas ramlagstiftning är försumbara. Även när det gäller inverkan på ekonomin, när vi t.ex. överväger möjligheten av att inrätta tillfälliga lediga tjänster på EU-nivå, som ett sätt att främja den yrkesmässiga rörligheten, vilket kan stimulera utbytet av bästa metoder och möjlighet för kvinnor att fortsätta med sina arbetsuppgifter när de är mammalediga. Den garanterade månadslönen på 100 procent under mammaledigheten, i kombination med förlängningen av perioden då uppsägning är förbjuden från sex månader till ett år, bör inte ifrågasättas med hänsyn tagen både till demografiska intressen och till den aktuella ekonomiska situationen. Andra enkla men betydelsefulla åtgärder är till exempel möjligheten till flexibla arbetstider under perioden efter mammaledigheten, preventiva åtgärder som gäller hälsa och säkerhet och utvidgningen av dessa rättigheter till att även gälla par som adopterar barn och därigenom främja en rättvisare rättslig ram.
Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Tyvärr varierar födelsetalet i EU från land till land och ofta beror detta inte bara på garantin att rättigheterna skyddas utan också på de sociala tjänster som är tillgängliga för arbetande mödrar, t.ex. förskolor. Vi har fortfarande mycket att göra för att förena arbete och familjeliv.
Det system för skydd vid moderskap som gäller i Italien är på det hela taget i linje med de nya parametrar som föreslås i direktivet, inte bara med hänsyn till antalet veckor med obligatorisk mammaledighet utan också med hänsyn till utbetalningen av en ersättning på 100 procent för att täcka inkomsten under frånvaroperioden. Det är betydelsefullt att man genom direktivet på ett tydligt sätt vill införa pappaledighet: Ett viktigt mål för att garantera jämställdhet i fråga om rättigheter mellan män och kvinnor och för att stärka det ansvar föräldrarna delar med varandra.
George Becali (NI), skriftlig. – (RO) Jag håller med om att förlänga perioden för mammaledigheten till minst 20 veckor med bibehållen full lön, samtidigt som man ger en viss flexibilitet till de stater som redan har bestämmelser för denna form av ledighet. Arbetstagare som tar ut mammaledighet måste få full lön, det vill säga 100 procent av den lön de hade under den sista månaden de arbetade eller en genomsnittlig månadslön. Genom de ändringsförslag som har antagits kommer man att förhindra att gravida kvinnor sägs upp från början av sin graviditet till sex månader efter mammaledighetens slut. Dessutom måste kvinnor ha rätt att återvända till sina anställningar eller till en anställning med samma lön, yrkesställning och karriärmöjligheter som de hade innan de tog ut sin mammaledighet.
Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Förlängd mammaledighet, förbättrade arbetsvillkor … kvinnorna har stått i centrum för dagens debatt i Europaparlamentet. Arton år efter det första direktivet om gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen har fött barn och/eller ammar har den ekonomiska och demografiska situationen i EU förvisso ändrats. Vi har därför i dag röstat i plenum för att ändra den gällande lagstiftningen om mammaledighet för att uppmuntra att man anställer kvinnor samtidigt som de får möjlighet att bilda familj under bästa möjliga villkor.
Att göra det möjligt för kvinnor att förena familje- och yrkesliv, men också att uppfylla jämställdhetsmålen: det är vad vi i dag garanterar alla kvinnor i EU. Europaparlamentet har, med majoritet, stött en mammaledighet med full lön under 20 veckor. Vi måste därför nu förhandla med medlemsstaterna för att nå en kompromiss om denna text.
Izaskun Bilbao Barandica (ALDE), skriftlig. – (ES) Om vi måste sätta en rubrik på resultatet av detta initiativ, sedan vi hade tagit reda på resultatet av omröstningen skulle den lyda Uppror i salarna. Före omröstningen var vi medvetna om motståndet bland ledamöter från olika grupper mot att anta en förlängning av mammaledigheten till 20 veckor, nödvändigheten att betala människor i denna situation 100 procent av deras lön, en utvidgning av åtgärderna när det gäller funktionshindrade barn och införandet av pappaledighet. Allt tydde på att dessa åtgärder inte skulle antas, men det blev inte fallet. Att många ledamöter inte följde sin grupps omröstningslistor möjliggjorde miraklet. I dag har parlamentet infriat EU-medborgarnas förväntningar. Detta är också ytterligare ett framsteg på vägen till jämställdhet, som vi fortfarande inte har uppnått på långt när, men som vi måste förverkliga genom att samarbeta som män och kvinnor.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag välkomnar att Europaparlamentet i dag, efter alla de diskussioner som vi väntade oss, har godkänt detta mycket viktiga direktiv. På grundval av detta nya direktiv kommer mammaledigheten att förlängas från 14 till 20 veckor med full lön. I dag måste vi, för att så snart som möjligt lösa de demografiska problem vi står inför på grund av de låga födelsetalen och ett åldrande samhälle, dela på familjeåtagandena. Därför är det mycket viktigt att vi genom detta direktiv fastställer att män har rätt att ta ut minst två veckors pappaledighet. Ett barn har också obestridd rätt att få en stark relation till båda föräldrarna. Genom detta förslag blir det möjligt för oss att skapa en bättre balans inom familjerna och integrationen på arbetsmarknaden kommer att förbättras. Parlamentet har visat att det kan uppnå de mål som har fastställts i Europa 2020-strategin, nämligen att göra det möjligt för familjerna att få bättre jämvikt mellan arbete och privatliv samtidigt som parlamentet eftersträvar ekonomisk tillväxt, välfärd, konkurrenskraft och jämställdhet. Jag hoppas verkligen att detta direktiv som har antagits av parlamentet också kommer att antas av rådet så snart som möjligt.
Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) EU står för närvarande inför demografiska problem på grund av de fallande födelsetalen och ökningen av antalet äldre personer. En förbättring av bestämmelserna för att främja balansen mellan arbete och familjeliv är ett sätt att reagera på denna demografiska nedgång. Det finns naturligtvis fortfarande stereotyper av könsrollerna i samhället som utgör ett hinder när kvinnor hindras från tillträde till arbetstillfällen, framför allt högkvalificerade jobb. Kvinnor betraktas fortfarande som de viktigaste vårdnadshavarna av barn och andra omsorgsberoende personer, vilket innebär att de vid många tillfällen tvingas välja mellan moderskap och en yrkeskarriär.
Kvinnor anses ofta tillhöra gruppen arbetstagare med ”hög risk”, arbetstagare av ”andra klass” eller ”olämpliga” arbetstagare, med tanke på sannolikheten att de blir gravida och utövar rätten till mammaledighet. Det är därför av grundläggande betydelse att man inte genom de nya formerna av ledighet ger uttryck för eller sanktionerar de nuvarande stereotyperna i samhället. Föräldrarnas engagemang i sina barns liv, från de första månaderna efter förlossningen, är av största betydelse för barnets sunda utveckling ur ett fysiskt, emotionellt och psykologiskt perspektiv.
Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Födelsetalen i många medlemsstater är fortfarande mycket låga. Institutionerna måste därför uppmuntra kvinnor att föda barn genom en lämplig stödpolitik riktad till familjer. Jag har röstat för Edite Estrelas betänkande eftersom det är ett steg i denna riktning. Jag anser att det är rätt att vi harmoniserar moderskapsrättigheterna mellan medlemsstaterna (samtidigt som vi alltid i första hand tar hänsyn till de nya mödrarnas och deras nyfödda barns hälsa), för att undvika skiljaktigheter och en minskning av konkurrenskraften för de stater som för någon tid sedan vidtog avancerade åtgärder för att skydda mödrarna.
I detta avseende uppskattar jag förslaget att utsträcka mammaledigheten till 18 veckor i alla EU-länder, en metod som redan har trätt i kraft i flera medlemsstater: I Italien garanterar man t.ex. 21,5 veckors ledighet. Slutligen anser jag att det är viktigt att garantera rätten att återvända till samma arbete eller att erbjudas en motsvarande anställning.
David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Jag är emot idén med 20 veckor med full lön och har röstat mot detta ändringsförslag. Trots detta har jag beslutat att rösta för den slutliga ändrade texten på grund av att man har infogat en klausul som förhandlades igenom av PPE, där man tillåter en viss flexibilitet under de sista fyra veckorna. Jag har alltså beslutat att stödja min politiska grupp för att uppnå denna kompromiss.
Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Det gläder mig att Europaparlamentet har gjort framsteg i denna fråga sedan debatten om den demografiska utmaning som jag var föredragande för 2007. Genom denna omröstning bevisar vi att det fortfarande är möjligt att skapa ett nytt socialt regelverk: Med mobilisering och politiska åtgärder kan vi skydda framstegen från tidigare segrar, men också uppnå nya rättigheter. I dag har vi stärkt kvinnornas rättigheter, men med denna pappaledighet också männens rättigheter. Denna ledighet innebär en verklig attitydförändring och med tiden kommer den att bidra till en förbättring av rollfördelningen mellan föräldrarna.
John Bufton, William (The Earl of) Dartmouth och Nigel Farage (EFD), skriftlig. – (EN) När det gäller ändringsförslag 9 röstade vi i United Kingdom Independence Party (UKIP) för detta ändringsförslag, där det endast fastställs att ”Alla föräldrar har rätt att vårda sitt barn”. UKIP stöder absolut inte detta direktivs legitimitet, eftersom det är de nationella regeringarna som ska besluta om välfärd och socialpolitik. Den brittiska regeringen är emellertid alltför likgiltig för att staten ska ta hand om barn och att rösta för detta skäl kommer att bli ett varningsskott riktat mot dem. När det gäller förslaget som helhet godkänner UKIP inte detta direktivs legitimitet, eftersom det är de nationella regeringarna som ska besluta om välfärd och socialpolitik. Detta direktiv kommer att innebära enormt stora kostnader för arbetsgivarna och regeringen, som vi inte har råd med i dessa tider. Detta kommer också att öka diskrimineringen av kvinnor genom att det blir dyrare att anställa dem än det redan är, framför allt för småföretagen, som är ryggraden i Storbritanniens ekonomi. UKIP har dessutom förståelse för föräldrar med funktionshindrade barn och med dem som väljer att adoptera. Men EU har inte rätt att fastställa sådana regler för moderskap och kan inte få legitimitet att göra det. UKIP har röstat mot detta direktiv för att se till att ansvaret för lagstiftningen går via valurnan och inte via byråkraterna i Bryssel.
Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag har röstat för betänkandet eftersom det är mycket viktigt för jämställdheten och för försvar av arbetstagarnas rättigheter – män och kvinnor – när det gäller moderskaps- och faderskapsrättigheter. Detta är ett viktigt framsteg för att försvara och främja kvinnornas rättigheter och jämställdhet i allmänhet på arbetsplatsen, mot bakgrund av det som sägs i betänkandet: ”Gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen har fött barn är särskilt känsliga och måste därför ha rätt till minst 20 sammanhängande veckors mammaledighet, före och/eller efter förlossningen, samt en obligatorisk mammaledighet på minst sex veckor efter förlossningen”.
Jag har också röstat för betänkandet på grund av ytterligare en viktig del som ingår i det: erkännandet av faderns rätt till två veckors pappaledighet.
Derek Roland Clark och Paul Nuttall (EFD), skriftlig. – (EN) När det gäller förslaget i dess helhet godkänner UKIP inte detta direktivs legitimitet, eftersom det är de nationella regeringarna som ska besluta om välfärd och socialpolitik. Detta direktiv kommer att innebära enormt stora kostnader för arbetsgivarna och regeringen, som vi inte har råd med i dessa tider. Detta kommer också att öka diskrimineringen av kvinnor genom att det blir ännu dyrare att anställa dem än det redan är, framför allt för småföretagen, som är ryggraden i Storbritanniens ekonomi.
UKIP har dessutom förståelse för föräldrar med funktionshindrade barn och med dem som väljer att adoptera. Men EU har inte rätt att fastställa sådana regler för moderskap och kan inte få legitimitet att göra det. UKIP har röstat mot detta direktiv för att se till att ansvaret för lagstiftningen går via valurnan och inte via byråkraterna i Bryssel.
Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med detta förslag är att förbättra villkoren för säkerhet och hälsa som gäller föräldraskap. I denna fråga anser jag att bristen på överensstämmelse mellan män och kvinnor måste minskas och att man måste främja möjligheten att förena arbete och privatliv. Detta kommer att vara enda sättet att främja ett föräldraskap med delat ansvar. Med utgångspunkt från dessa förutsättningar samtycker jag till föredragandens förslag och anser att en utsträckning av mammaledigheten till 20 veckor, varav sex måste tas ut efter förlossningen och delas mellan föräldrarna, vore en lämplig åtgärd.
Jag välkomnar också det förslag i betänkandet där man syftar till att garantera ersättning motsvarande hela månadslönen under mammaledigheten, vilket innebär 100 procent av den senaste månadslönen eller den genomsnittliga månadslönen. Slutligen anser jag att det är lämpligt att tillämpa samma åtgärder i fall då ett barn som är yngre än 12 år adopteras och att tillämpa dem på kvinnor som är egenföretagare.
Jag förklarar att jag röstade för detta betänkande av ovan nämnda anledningar.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jämställdhet mellan könen är ofta en slogan, ett tomt påstående om rättigheter som inte alltid åtföljs av ansvarstagande och starka argument. I detta förslag till direktiv når man å andra sidan en korrekt balans mellan kvinnans biologiska roll och de rättigheter man är skyldig dem som helt uppfyller denna roll. Med de demografiska frågor som mer och mer börjar likna en krissituation och en ekonomi där det krävs allt högre kvinnlig sysselsättningsgrad är dessa åtgärder en förnuftig reaktion. Man har gett sitt fullständiga erkännande när det gäller jämställdheten, när vissa rättigheter också utvidgas till fäderna, vilket gör det möjligt att fördela familjeplikterna på bästa sätt och när flexibiliteten i organisationen överlåts till varje enskild familj.
Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag har röstat för att förbättra säkerhet och hälsa för gravida arbetstagare av respekt för principen om jämställdhet för kvinnor och män och icke-diskriminering baserad på kön samt för att uppmuntra kvinnor att engagera sig mer på arbetsmarknaden.
Ett resultat av denna åtgärd är att skapa balans mellan arbete och familjeliv för kvinnor. Dessutom behöver kvinnorna detta lagstiftningsstöd för att skydda sin hälsa och sina barn. En annan viktig aspekt av denna åtgärd, som syftar till arbetstrygghet för kvinnor, är att det är förbjudet att säga upp någon från och med graviditetens början till och med minst sex månader efter mammaledighetens slut. Ett lönetak har också fastställts för mammaledigheten, som också är avsett att uppfylla behoven av social säkerhet.
Sist men inte minst är det ett viktigt argument till stöd för denna omröstning att öka födelsetalen, som är ett särskilt allvarligt problem för EU:s medlemsstater.
Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Enligt statistiken sjunker födelsetalen i EU. Dessa låga födelsetal, i kombination med en åldrande befolkning, kommer att orsaka stora problem för oss i framtiden när det gäller pensionsutbetalningar och sjukvårdsavgifter i EU. Familjerna, framför allt kvinnorna, bör inte straffas om de vill ha barn. Gravida arbetstagare och arbetstagare som ammar får inte utföra arbetsuppgifter som enligt beräkningar gör att de riskerar att utsättas för vissa ämnen eller särskilt farliga arbetsförhållanden som medför att dessa arbetstagares säkerhet eller hälsa äventyras. Därför stöder jag förslaget att genomföra åtgärder för att uppmuntra förbättringar av säkerheten och hälsan för arbetstagare som nyligen har fött barn eller ammar. Dessa åtgärder får inte innebära att kvinnorna behandlas ofördelaktigt på arbetsmarknaden eller att de får en negativ inverkan på direktiven om likabehandling av män och kvinnor.
Michel Dantin (PPE), skriftlig. – (FR) Frankrike är ett av de länder i unionen som har de högsta födelsetalen. Detta beror på en rad åtgärder som ingår i en övergripande familjepolitik. Resolutionen i dess utformning efter omröstningen om ändringsförslagen medför ingen egentlig förbättring. Tvärtom kommer allt att ifrågasättas genom den, eftersom man vid denna tidpunkt inte kan klara av budgetbördan. Detta har gjort att jag har avstått från att godkänna texten, som för övrigt är välmenande.
Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag håller i stora drag med om de åtgärder som har föreslagits i detta betänkande, eftersom jag anser att denna fråga är en av de viktiga utmaningar som Europeiska unionen kommer att tvingas klara av under de kommande årtiondena: den åldrande befolkningen. Detta är till exempel fallet i Portugal, där jag ser att denna situation är nära förestående. Men liksom i andra EU-länder är födelsetalen inte tillräckligt höga för att vi ska kunna ersätta generationerna och denna svåra situation innebär en risk för framtiden. Jag anser att vi genom en flexiblare politik när det gäller mamma- och pappaledighet kan bidra till att vända denna utveckling. Det är därför viktigt att sända ut ett konsekvent budskap till familjerna om stöd till moder- och faderskap, med konkreta åtgärder för att bättre förena arbete med privat- och familjeliv. Det är viktigt att ta denna utmaning för att nå de ekonomiska och sociala målen i Europa 2020-strategin och som ett sätt att försöka vända det demografiska åldrandet i vår världsdel. Även i Portugal betalas mammaledigheten redan med 100 procent av inkomsten i 120 dagar. Jag anser därför att kvinnornas löner ska garanteras under mammaledigheten på det sätt som beskrivs i betänkandet.
Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) Omröstningen om lagstiftningsförslaget till en resolution om ändring av direktiv 92/85/EEG ägde inte bara rum för att stödja nya och bättre åtgärder för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen har fött barn eller ammar, utan också, mer övergripande, för att stödja nya åtgärder för att främja en bättre balans mellan arbete och familjeliv. Trots att det italienska rättssystemet är mer nyskapande, utgör ökningen av antalet veckor med mammaledighet på EU-nivå ett stort uppsving för familjestödet till nyfödda barn. Stödet för pappaledighet är också ett steg i samma riktning, även om det kanske, genom att man gör denna ledighet obligatorisk, inte är bästa sättet att nå det lovvärda målet att garantera större effektiv närvaro av båda föräldrarna vid den mest krävande tidpunkten för den nya familjen och se till att fadern blir mer medveten och engagerad. Stödet för och utvidgningen av adopterade barns rättigheter innebär en förstärkning och, förhoppningsvis, även en förenkling av adoptionsprocessen. För att få en bättre balans mellan arbete och familjeliv anser jag slutligen att det också är viktigt att ha stött uppmaningen till medlemsstaterna att förstärka vårdmöjligheterna för barn genom att tillhandahålla barnomsorg tills barnen har nått den obligatoriska skolåldern.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom omröstningen om Estrelabetänkandet om rättigheterna för gravida kvinnor och unga förvärvsarbetande mödrar blir det möjligt att harmonisera längden av och lönen under mammaledigheten till en miniminivå. Europaparlamentet har valt att inta en stark position inför förhandlingarna med rådet och har därför stött principen om en 20-veckorsperiod för ledigheten som betalas till 100 procent (jag vill påpeka att i Sverige kan mammaledigheten omfatta upp till 75 veckor, med 14 veckor endast för modern medan övriga veckor får delas med fadern).
Detta är en viktig gest till förmån för föräldrarna i EU och resultatet är att kvinnor och män kommer att få hjälp att hitta en bättre balans mellan arbete och familjeliv. Det är nu de europeiska regeringarnas sak att undersöka om budgeten tillåter dem att vidta en sådan förändring och att acceptera den.
I slutändan kommer minimiledigheten troligen att överensstämma med den som har föreslagits av Europeiska kommissionen och som stöds av den franska MoDem-delegationen, nämligen en ledighet på 18 veckor, som skulle överensstämma med rekommendationerna från Internationella arbetsorganisationen (ILO).
Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag anser att denna omröstning, som har antagits med stor majoritet, är en stark signal till rådet. Förutom förlängningen av mammaledigheten från 14 till 20 veckor med full lön har vi röstat för införandet av två veckors pappaledighet. Det är vår plikt att se till att ingen måste avstå från barn för att arbeta eller från arbete för barnens skull.
Dessutom välkomnar jag att parlamentet har röstat för åtgärder som gör det möjligt för adoptivmödrar att enligt lagen ha samma rättigheter som biologiska mödrar. Detta är ett parlament som äntligen har gett lika rättigheter till adoptivmödrar och biologiska mödrar. Adoptivföräldrar är föräldrar i ordets fullständiga mening och förtjänar att behandlas som sådana. Man kan inte genom lagstiftning fortsätta att diskriminera denna form av föräldraskap.
Detta är därför en stor dag för de många familjer som inte kan förena familjeliv och arbete. Dessutom var de svåra ekonomiska förhållandena inget skäl att svika alla de familjer som också kommer att ge ett viktigt bidrag till vårt samhälle under många årtionden framöver.
Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) Att utsträcka perioden för mammaledigheten till 20 veckor med full lön är ett svek. Genom en sådan lagstiftningsåtgärd kommer kvinnornas anställbarhet i företagen att skadas, eftersom företagen kommer att anse att denna åtgärd är alltför betungande när en arbetstagare blir gravid. Åtgärden kommer dessutom att äventyra kvinnornas möjlighet att återvända till arbetet på exakt samma position som de hade före mammaledigheten. Slutligen, att välja en ersättning på 100 procent under en lång period innebär en kostnad för socialförsäkringssystemen (samtidigt som EU-institutionerna allvarligt uppmanar staterna att minska sina budgetunderskott).
Av dessa anledningar har jag inte kunnat stödja detta betänkande, och därför anser jag att vi bör vara realistiska och tillåta medlemsstaterna att behålla en viss grad av flexibilitet i denna fråga.
Harlem Désir (S&D), skriftlig. – (FR) Parlamentet har nyss i första behandlingen röstat för att utsträcka mammaledigheten till minst 20 veckor i hela EU med full lön, utom för höginkomsttagare, och för möjligheten för papporna att ta ut minst två veckors ledighet efter ett barns födelse. Detta är en seger för dem som förespråkar ett socialt EU och ett steg mot större jämställdhet mellan män och kvinnor i EU.
En sektion på högersidan använde den framtida kostnaden för dessa åtgärder som en ursäkt att förkasta detta framsteg. Men att hjälpa föräldrar att kombinera arbete och familjeliv kommer att göra det lättare för dem att återgå till arbetet. Det kommer att innebära en ökning av födelsetalen i EU och skydda mödrarnas och barnens hälsa.
Vänstergrupperna i parlamentet, med den portugisiska socialistiska föredraganden Edite Estrela, gjorde hårt motstånd. De europeiska högerpartierna var delade och de som stödde detta framsteg segrade. Slaget måste nu vinnas i rådet där flera regeringar hotar att blockera detta direktiv. Ledamöter av de nationella parlamenten bör ta upp detta och ingripa hos sina regeringar, så att regeringarna inte tar tillbaka det som Europaparlamentet föreslår för ett EU som skyddar sina medborgares rättigheter.
Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Trots att jag stöder de gravida kvinnornas rättigheter kan jag inte, i det nuvarande ekonomiska klimatet, stödja detta betänkande. Enligt uppskattningen av kostnadseffekterna för Storbritannien, om mammaledigheten förlängs till 20 veckor, utgör kostnaden i genomsnitt nästan 2,5 miljarder brittiska pund per år. Detta skulle innebära att kostnaden för mammaledigheten i Storbritannien fördubblas. Det har visat sig att kvinnorna för närvarande dra stor nytta av de bestämmelser som redan gäller i Storbritannien där 9 av 10 kvinnor tar ut mammaledighet under de 20 veckorna och 3 av 4 kvinnor tar ut hela sin betalda ledighet. Med ett så högt utnyttjande är det tydligt att ytterligare EU-byråkrati, utöver den nuvarande lagstiftningen, är onödig i Storbritannien.
Dessutom skulle det föreslagna kravet på 20 veckors full lön resultera i social regression. Detta beror på att kvinnor med de högsta lönerna kommer att få den högsta ersättningen. Jag stöder helt behovet av en tillräcklig, flexibel mammaledighet, men jag anser att det är den valda brittiska regeringens sak att, med insatser från föräldrarna och deras arbetsgivare, besluta hur mycket vår egen ekonomi har råd med och hur ett moderskapspaket ska vara utformat.
Lena Ek, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Att arbeta för ett jämställt samhälle är en oerhört viktig principiell fråga – ingen ska diskrimineras på grund av föräldraskap. Det kan tilläggas att det är av stor vikt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att kvinnor och män kan kombinera familje- och yrkesliv för att uppnå en hög sysselsättningsgrad.
Vi tycker därför att det är beklagligt att betänkandet inte innebär ett tydligt steg framåt för jämställdheten i Europa. Det representerar en föråldrad syn på jämställdhet där mamman ska ta huvudansvaret för barnen istället för att båda föräldrarna delar ansvaret. Det är också fel att föreslå ett obligatoriskt yrkesförbud för mödrar under sex veckor efter födseln, vilket görs i betänkandet.
Vi har därför valt att rösta för de delar som vi tycker är positiva såsom ändringsförslag som skyddar nationella system med en ambitiös föräldraförsäkring, ökningen av miniminivån för mammaledighet och införandet av pappaledighet i direktivet. Vi avstod dock från att rösta för betänkandet i sin helhet eftersom vi anser att det är för vagt, otydligt och otidsenligt. Det främsta skälet är avsaknaden av ett klart och tydligt jämställdhetsperspektiv.
Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater valde att stödja Estrelas betänkande ”Direktiv om ändring av rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen fött barn eller ammar”.
Vi hade önskat att fokus för direktivet varit på föräldraledighet istället för mammaledighet. Vi hade också önskat - särskilt som det handlar om ett minimidirektiv - att det varit mindre detaljerat och mer flexibelt när det gäller exempelvis ersättningsnivån och tidsgränser för perioden närmast efter förlossning. Vi anser dock att betänkandet är viktigt för att förbättra det nu gällande direktivet som ger mycket begränsade möjligheter att förena arbetsliv och föräldraskap i många av EUs medlemsländer. I och med beslutet finns nu ett första förhandlingsbud som ministerrådet har att förhålla sig till.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) https://iate.cdt.europa.eu/iatenew/manipulation/dataentry/EntryDetailview.jsp?lilId=142023&srclang=en&trglang=sv&fromresults=true" CDS-PP 1 EP Demokratiska och sociala centerpartiet – Folkpartiet (CDS-PP) har länge betraktat frågan om födelsetalen som en statlig prioritering och erkänner att det är omöjligt att stimulera födelsetalen utan att skydda föräldrarna. De kapitel som ägnas åt familjen och födelsetalen är ingenting nytt i vårt program. Likaså är vårt försvar för att mödrar och fäder ska kunna bilda familj utan att detta betraktas som en extra börda eller en orsak till svårigheter på arbetsplatsen ingenting nytt.
En politik som stöder familjerna och födelsetalen är emellertid, i likhet med den politik vi förespråkar, övergripande och inte begränsad till en förlängning av mammaledigheten. Trots allt välkomnar vi denna åtgärd, eftersom vi förespråkade en förlängning av föräldraledigheten till sex månader i vårt regeringsprogram för 2009. Därför skulle vi vilja se att det socialdemokratiska partiet ställde sig på vår sida i parlamentet för att försvara mödrar och fäder. Detta skulle vara en ståndpunkt som skiljer sig mycket från den som detta parti har intagit i den nationella politiken, där man skär ned barnbidraget, ersättningen för läkemedelskostnaderna för de kroniskt sjuka och inkomstskatter som ska användas till utbildning och sjukvård och där man drastiskt ökar skattebördan för allmänheten, framför allt för barnfamiljer med låga inkomster.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU står inför en demografisk utmaning kännetecknad av låga födelsetal och en ökande andel äldre människor. Förbättringen av bestämmelserna för att främja en balans mellan arbets- och familjeliv är ett sätt att avhjälpa denna demografiska nedgång. I Portugal är födelsetalen inte tillräckligt höga för att trygga generationsväxlingen och denna svåra situation innebär en risk för framtiden. Jag hävdar därför att, för att motarbeta denna utveckling, bör förbättrad hälsa och säkerhet uppmuntras för gravida arbetstagare och för arbetstagare som nyligen har fött barn eller ammar, vilket innebär krav på främjandet av en balanserad förening mellan arbetsliv och privat- och familjeliv. Jag delar föredragandens ståndpunkt och välkomnar de förändringar som har införts, t.ex. förlängningen av minimiperioden för mammaledigheten från 14 till 20 veckor, principen om ersättning motsvarande full lön, införandet av krav på hälsa och säkerhet i arbetet och förbudet mot uppsägning. Jag håller också med om att rätten att dela en period av föräldraledigheten mellan båda föräldrarna bör erkännas, om förslaget antas.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Omröstningen till förmån för betänkandet om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för gravida arbetstagare, arbetstagare som nyligen har fött barn eller ammar är höjdpunkten på en lång diskussionsprocess i Europaparlamentet, som har pågått sedan den senaste sessionen och där vi har deltagit aktivt, vilket har bidragit till att betänkandet har antagits.
Trots att vi fortfarande befinner oss i första behandlingen av förslaget till direktiv är det positivt för kvinnornas rättigheter på grund av den signal som sänds ut, framför allt till de länder som ännu inte har 20 veckors mammaledighet med full lön och som ännu inte ansöker om två veckors pappaledighet, också med full lön.
Genom antagandet av detta förslag inför förhandlingen med rådet erkänner vi det grundläggande sociala värdet av moderskap och faderskap och respekterar rättigheterna för arbetande kvinnor som vill bli mödrar.
Antagandet av detta förslag är också en seger över de mest konservativa ståndpunkterna som fortfarande finns inom Europaparlamentet, vilket innebär att kampen kommer att fortsätta för att försvara kvinnors rättigheter, moderskaps- och faderskapsrättigheter och barns rättigheter.
Vi hoppas att rådet nu kommer att godkänna Europaparlamentets ståndpunkt, där vi ökar kommissionens förslag från 18 till 20 veckor, och där vi syftar till att ändra det direktiv som för närvarande gäller och där man endast avsätter 14 veckor för mammaledighet.
Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag har stött min kollega Edite Estrelas krav på förbättring av hälsa och säkerhet på arbetsplatsen för gravida arbetstagare och för arbetstagare som nyligen har fött barn eller ammar. Kvinnan är mannens framtid, skrev Louis Aragon. Barn är dyrbara. De måste skyddas. Det måste också deras mödrar.
Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom att rösta för en mammaledighet på minst 20 veckor (för närvarande är den på 14 veckor) med full betalning och genom att stödja förslaget om en pappaledighet på två veckor i EU har Europaparlamentet rört sig i riktning mot obestridlig social utveckling.
Samtidigt har jag röstat för en förlängning av mammaledigheten till 18 veckor snarare än 20 veckor. Jag anser att man med en period på 20 veckor, trots att det är ett mycket generöst förslag, riskerar att göra kvinnorna en otjänst och att detta kan användas som ytterligare ett skäl att inte anställa dem eller att göra det komplicerat för dem att komma tillbaka till arbetet. Dessutom beklagar jag att man förkastade bestämmelsen om eventuell möjlighet att förlänga mammaledigheten, om det skulle uppstå komplikationer (för tidig födsel, funktionshinder, etc.).
Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag beklagar resultatet av denna omröstning. Vi önskar alla att det blir möjligt för nya mödrar att skapa en stark anknytning till sina barn under perioden närmast efter förlossningen. Jag är emellertid djupt oroad över den ekonomiska inverkan av en sådan åtgärd, som kommer att kosta vårt land 1,5 miljarder euro.
Under denna tid av ekonomisk kris är det inte genom demagogi vi betalar räkningen. Företagen kommer inte att ha råd med detta och ännu mindre medlemsstaternas budgetar. Sådana åtgärder skulle kunna vara till skada för vissa karriärer eller förhindra att en ung kvinna anställs. Att vidmakthålla ett traditionellt system där fadern tjänar pengarna och kvinnan ser efter barnen, som vissa skulle föredra, är ett steg bakåt. Valfrihet är också en rättighet för kvinnor.
De förhandlingar som nu kommer att inledas mellan de 27 medlemsstaterna i rådet kommer att bli svåra.
Pascale Gruny (PPE), skriftlig. – (FR) Jag ville inte stödja detta betänkande eftersom en ökning från 14 till 20 veckor med ersättning motsvarande full lön skulle få katastrofala följder för flera medlemsstater. OECD-studien visar att det kommer att bli mycket väsentliga kostnader för medlemsstaternas socialbudgetar.
För Frankrikes del är det årliga beloppet 1,3 miljarder euro och för Storbritannien 2,4 miljarder brittiska pund. Under den nuvarande ekonomiska situationen finns det inget utrymme för ökningar i dessa budgetar. Dessutom skulle företagen bli tvungna att stå för dessa ytterligare kostnader, vilket är omöjligt. Emellertid är det viktigt att stödja kvinnorna under moderskapet. Ett genomförande av dessa åtgärder innebär en mycket stor risk för kvinnornas sysselsättning. OECD-studien visar också att följden av en förlängning av mammaledigheten skulle bli minskad kvinnlig sysselsättning.
Genom vår önskan att hjälpa kvinnorna riskerar vi att straffa dem på arbetsmarknaden. Jag vill hjälpa kvinnorna i deras sysselsättning och stödja dem under moderskapet. Den ökning från 14 till 18 veckor som föreslås av kommissionen var ett verkligt framsteg. Ytterligare ett framsteg hade varit att införa progressiva åtgärder för de metoder som tillämpas inom barnomsorgen.
Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag har röstat för Edite Estrelas betänkande och det gläder mig att parlamentet har intagit en så positiv ståndpunkt när det gäller mödrar, blivande mödrar och fäder. Förlängningen av mammaledigheten till 20 veckor är ett obestridligt socialt framsteg, som omfattar det sociala EU vi uppriktigt önskar oss. Genom denna text förbättras balansen mellan familje- och arbetsliv.
Införandet av en obligatorisk pappaledighet på två veckor är också ett stort framsteg för att ändra på attityderna och rollfördelningen mellan föräldrarna. Argumentet om de extra kostnader som denna åtgärd skulle medföra skulle vara giltigt om inte kvinnorna redan kompletterar sin mammaledighet med sjukledighet och/eller betald ledighet. Företagen och de sociala skyddssystemen betalar redan dessa kostnader.
Richard Howitt (S&D), skriftlig. – (EN) Jag är stolt att ha röstat för en utvidgning av moderskapsrättigheterna och fördömer de konservativa och liberaldemokratiska parlamentsledamöter som först enades om att lägga hinder i vägen för den parlamentariska överenskommelsen när det gäller detta direktiv och i dag röstade för att neka arbetande kvinnor anständiga rättigheter. Jag vill ta till protokollet att jag önskade rösta för en annan kompromiss om längden av perioden för moderskapsersättning, men jag respekterar att denna möjlighet gick om intet därför att en majoritet i parlamentet stödde 20 veckor. Jag inser att det kommer att bli ytterligare en förhandling om denna punkt innan direktivet slutligen antas, och det var viktigt för parlamentet att slutligen komma överens om en text för att göra det möjligt att gå vidare med processen. Jag håller helt med mina brittiska kolleger i Labourpartiet som försöker skydda framför allt kvinnor med låga inkomster och att i detta avseende uppmanar jag den brittiska regeringen att helt respektera klausulen om bevarande av skyddsnivån i direktivet.
Romana Jordan Cizelj (PPE), skriftlig. – (SL) Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har påpekat att man i många av de förslag (ändringsförslag) som har lagts fram överskrider ramen för och syftet med direktivet. Jag håller verkligen med dem, men inför beslutet hur jag skulle rösta gjorde jag denna gång ett undantag. Kvinnornas ställning i EU när det gäller sysselsättning, lönenivåer, utsatthet för fattigdom … är betydligt svagare än männens. Jag anser att lika möjligheter är en av de principer som ligger till grund för EU:s arbete och av denna anledning kommer jag att utnyttja varje tillfälle att arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor. Dagens omröstning är inte den slutgiltiga, men den kommer att ge oss en stark position vid förhandlingarna i rådet.
Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (RO) Förlängningen av mammaledigheten till 20 veckor med bibehållen full lön under denna period är en åtgärd som gör att mödrarna återfår sin värdighet. Därför har jag utan reservationer röstat för förslaget i betänkandet, i förhoppning om att medlemsstaterna kommer att ta hänsyn till vårt beslut och införliva det i sin nationella lagstiftning.
Förutom att man i detta betänkande stöder mödrarna rekommenderar man också staterna att införa föräldraledighet med bibehållen full lön och erkänner därigenom den roll båda föräldrarna har i barnuppfostran. I och med vår omröstning i dag har vi sänt ut ett viktigt budskap om krav på ett anständigt liv som sträcker sig bortom de ideologiska gränserna och de nationella socialsystemen.
Philippe Juvin (PPE), skriftlig. – (FR) Jag ville inte stödja betänkandet eftersom en förlängning av mammaledigheten från 14 veckor (enligt det nuvarande direktivet) till 20 veckor med full betalning skulle få en avsevärd ekonomisk inverkan på medlemsstaterna (1,3 miljarder euro i Frankrike) i en tid av ekonomisk kris som knappast gynnar vår budgettillväxt.
För det andra skulle de extra kostnaderna för företagen i de medlemsstater där dessa delvis finansierar föräldraledigheten (t.ex. Tyskland) bli mycket höga. För det tredje är de negativa konsekvenserna när det gäller kvinnors anställningsbarhet en realitet, inte minst när det handlar om att återvända till arbetsmarknaden.
Avslutningsvis skadar Europaparlamentet sin trovärdighet i det europeiska beslutsfattandet genom att anta åtgärder som inte är ekonomiskt görliga och som till och med skulle kunna vara kontraproduktiva när det gäller kvinnors delaktighet på arbetsmarknaden. Att däremot förlänga mammaledigheten till 18 veckor som kommissionen föreslår skulle ha varit ett viktigt steg för att förbättra kvinnors situation, och att undvika fallgropar i den text som slutligen antogs av Europaparlamentet, när det som verkligen är viktigt är att göra det möjligt för kvinnorna att förena yrkes- och familjeliv.
Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Mot bakgrund av den åldrande befolkningen och de svårigheter som den europeiska ekonomin måste hantera måste vi använda alla tillgängliga möjligheter för att uppmuntra kvinnor att få barn och göra det enkelt för dem att återvända till arbetet. Många kvinnor är utmärkta specialister inom sitt område och Europas ekonomi kan inte klara sig utan de tjänster som denna högt kvalificerade arbetskraft utför. Situationen är densamma för kvinnor som bor och arbetar på landsbygden. Ofta är de inte mammalediga i ordets fulla bemärkelse utan måste återvända till arbetet så snart som möjligt. Det äventyrar helt klart både deras och barnets hälsa. De bör därför ha samma privilegier som kvinnor som arbetar utanför jordbruket.
Sandra Kalniete (PPE) , skriftlig. – (LV) Jag röstade för att förlänga den obligatoriska mammaledigheten till minst 18 veckor, men mot att förlänga den till 20 veckor. Jag inser fullständigt behovet av lämpliga villkor för mödrar som nyligen fött barn. Men långsiktigt skulle en förlängning av ledigheten till minst 20 veckor missgynna unga kvinnor som planerar att både ha familj och en yrkeskarriär. Dessutom kommer medlemsstaterna för närvarande helt enkelt inte att kunna klara de ytterligare kostnaderna i budgeten. Företagen har motsatt sig en mammaledighet på minst 20 veckor eftersom det kommer att leda till ytterligare kostnader som inte kan betalas i den nuvarande ekonomiska situationen. Det finns därför en risk att många arbetsgivare helt enkelt inte kommer att anställa unga kvinnor. Vi ser redan att det är svårt för unga människor att hitta arbete och om mammaledigheten förlängs minskar det ytterligare kvinnornas möjligheter att konkurrera med männen på arbetsmarknaden. Jag anser att vi inte får låta detta hända och att vi måste tänka långsiktigt. En mammaledighet på 20 veckor skulle innebära miljarder i budgetkostnader i hela Europa. Det är kostnader som varken staten eller skattebetalarna har råd med för närvarande. Självfallet kommer vi att få kritik från en del av samhället, men vi är här för att arbeta och fatta beslut som är så bra som möjligt och som ligger i alla EU-medborgares intresse.
Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag uttryckte en annan åsikt i omröstningen om ledigheten. Jag föredrar kommissionens förslag på 18 veckor.
Förslaget är realistiskt och balanserat i förhållande till marknadsvillkoren, inte bara på grund av den ekonomiska krisen utan även på grund av efterfrågan och yrkesmässiga skyldigheter och strävanden bland de arbetande kvinnorna själva.
Kvinnor ska inte vara överbeskyddade varelser som arbetsmarknaden försöker undvika.
Dessutom, och det har jag konsekvent hävdat, kräver ansträngningarna för att förena familjeliv med arbete och barnuppfostran i grund och botten sociala infrastrukturer och ett socialt ansvar hos företagen under en kvinnas hela arbetsliv.
Constance Le Grip (PPE) , skriftlig. – (FR) Jag röstade emot Estrelabetänkandet eftersom en förlängning av mammaledigheten till 20 veckor i verkligheten bara är en bra idé vid första anblicken. Förlängningen framställs som att den ger kvinnor större rättigheter men jag anser att det skulle få negativa återverkningar för kvinnor som försöker komma in på arbetsmarknaden.
Det finns risk för att förslaget, om det skulle genomföras, blir till förfång för kvinnor och därmed gör dem mindre anställningsbara. I motsats till vad föredraganden och de som stöder texten hävdar finns det ingen uppenbar koppling mellan födelsetal och mammaledighetens längd.
Dessutom är förslaget att förlänga ledigheten från 14 till 20 veckor med full betalning inte ekonomiskt acceptabel för många länder. De extra kostnader som den här förlängningen medför har faktiskt varken företagen eller medlemsstaterna råd med. Europeiska kommissionens ursprungliga förslag om en förlängning från 14 till 18 veckor var ett tillräckligt stort steg framåt.
Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill understryka att när det gäller Edite Estrelas betänkande röstade jag för reglerna om 20 veckors mammaledighet, om att skydda kvinnor från orättvis uppsägning sex månader efter att de återvänder till arbete och för full betalning och skydd av kvinnor under amningsperioden, men i detta fall, utan särskilda rekommendationer, eftersom jag anser att dessa regler bör förbli medlemsstaternas behörighet.
Vid flerbarnsfödslar anser jag att ledigheten bör förlängas i motsvarande omfattning. Jag stöder alltid idéer som hjälper kvinnor att få en trygg erfarenhet av moderskapet och ger dem bättre möjligheter att återvända till arbetsmarknaden.
Toine Manders (ALDE), skriftlig. – (NL) Delegationen från det nederländska folkpartiet för frihet och demokrati (VVD) i Europaparlamentet har i dag röstat emot förslaget till ett direktiv som förlänger (den betalda) mammaledigheten till 20 veckor. Vi anser att den tidigare fastställda minimiperioden om 14 veckor är tillräcklig. Kvinnor som känner att de fortfarande inte kan återvända till arbetet i slutet av mammaledigheten kan ta ledigt enligt sjukskrivningsreglerna i sina länder. Förslaget skulle medföra en utvidgning av den sociala tryggheten, vilket är en fråga som medlemsstaterna borde kunna bestämma om själva, särskilt i dessa tider när alla medlemsstater behöver spara. Det finns andra mindre rigorösa sätt att införa åtgärder som möjliggör en bättre balans mellan arbete och privatliv. Förslaget innebär en risk för att unga duktiga kvinnor får färre möljigheter på arbetsmarknaden, eftersom arbetsgivarna inte vill riskera att betala månader av mammaledighet för sina kvinnliga anställda. Inte heller behöver en ökning av födelsetalet i EU, vilket är den eftersträvade lösningen på problemet med en åldrande befolkning, regleras på EU-nivå. För VVD är EU-regler för att reglera befrielse från arbetet för att kunna amma överflödiga. VVD-gruppen i Europaparlamentet: Hans van Baalen, Jan Mulder och Toine Manders
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. Eftersom alla EU-medborgare har rätt att bo och arbeta i hela EU är det grundläggande att vi erbjuder kvinnorna rätt till en miniminivå av mammaledighet oavsett var de arbetar när de får barn. En anständig mammaledighet är en del av den stora frågan om kvinnors delaktighet på arbetsmarknaden och om att hantera de ekonomiska konsekvenserna av ett åldrande samhälle. EU:s mål är 75 procents sysselsättning senast 2020 och ett avgörande inslag i detta kommer att vara att erbjuda alla mödrar möjligheten till en mammaledighet de har råd med och sedan återvända till arbetet. I ett åldrande samhälle där efterfrågan på social omsorg ökar och antalet människor som erbjuder omsorgen minskar behövs mer realistiska ledigheter såsom föräldraledighet. Kvinnor ska inte känna att det inte går att förena barnafödande och arbete – vår politik måste göra det möjligt att ta hand om både yngre och äldre människor. Genomförandet av detta kommer inte att träda i kraft förrän om minst fem år. Om kvinnors delaktighet på arbetsmarknaden bara skulle öka med 1,04 procent skulle de extra kostnaderna för att förlänga mammaledigheten dessutom täckas.
Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) I EU:s sociala agenda prioriteras bland annat åtgärder som gör det lättare att förena arbetsliv med familje- och privativ, för både kvinnor och män. Betoningen på bättre möjligheter att förena arbetsliv med familje- och privatliv är också en av de sex prioriteringarna i färdplanen för jämställdhet 2006–2010.
Att förbättra dessa bestämmelser är därför en fullständig del av EU:s politik för att bemöta den minskande befolkning som tidigare noterats. Moder- och faderskap är definitivt omistliga grundläggande rättigheter för att uppnå social balans. Man får därför hoppas att översynen av direktivet i fråga blir till fördel för både arbetande kvinnor och män som vill ta ansvar för sina familjer.
Vi kan inte separera respekten för bättre balans mellan principen att skydda hälsa och säkerhet från principen om jämställdhet. Dessa och andra aspekter övertygar mig emellertid om att det är rätt att ge medlemsstaterna gott om utrymme för flexibilitet när det gäller att fastställa reglerna för ledighet när det behövs. Detta är enbart av skäl som rör ekonomisk hållbarhet, för att täcka de extra kostnader som uppstår.
Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I det antagna betänkandet föreslås 20 veckors föräldraledighet utan något inkomstbortfall. Den här åtgärden ensam skulle kunna innebära stora sociala förbättringar för kvinnors liv i ungefär två tredjedelar av EU-länderna. Det gäller exempelvis Portugal där kvinnor endast har rätt till 16 veckor med full betalning. De två veckorna pappaledighet är också ett viktigt steg i kampen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Vad som är ännu viktigare är att betänkandet har godkänts trots att det strider mot de åtgärder som nyligen antagits som ett resultat av åtstramningspolitik som gynnar nedskärningar i offentliga utgifter och en minskning av de sociala rättigheterna. Jag hoppas därför att betänkandet kan bidra till att stärka arbete och sociala rättigheter i hela EU och i alla medlemsstater.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är en enhällig uppfattning inom EU att ett av dess huvudproblem är låg befolkningstillväxt på grund av låga födelsetal. Allt som kan bidra till att förändra situationen är därför viktigt. Skydd av gravida och ammande mödrar på arbetsplatsen och minskad obalans mellan kvinnor och män är viktiga steg i den riktningen. Trots den kris vi för närvarande upplever är de åtgärder som godkänts här i dag mycket viktiga när det gäller att vända den minskande befolkningstrend som EU står inför inom en snar framtid.
Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade för Europaparlamentets lagstiftningsresolution om ”åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar” eftersom jag anser att om vi förbättrar kvinnors rättigheter på arbetsplatsen är det ett rejält steg i riktning mot jämställdhet mellan könen inom ett område där tyvärr fortfarande många hinder finns. Diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden är mycket oroande eftersom det i de flesta fall är de som måste ta hand om arbetet i hemmet och försöka kombinera det med sitt yrkesarbete. Situationen förvärras månaderna före och efter barnafödsel vilket kräver större skydd för att förebygga den diskriminering som kvinnor för närvarande utsätts för. Som jag förstår det är ökningen till en kontinuerlig mammaledighet på minst 20 veckor före och/eller efter nedkomsten, med minst sex obligatoriska veckor efter födseln, ett steg framåt när det gäller kvinnors rätt att kombinera familj och yrkesliv.
Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Att förlänga mammaledigheten är ett viktigt projekt när det gäller det utrymme man ger barn och föräldraskap i vårt samhälle. Jag stöder förslaget att bevilja 18 veckors mammaledighet och även principen med pappaledighet. Vi måste undvika de negativa effekterna av åtgärder som är alltför generösa och riskfyllda när det gäller diskriminering i arbetslivet. Jag stöder dessutom större valfrihet för gravida kvinnor och kvinnor som nyligen har fött barn. De måste kunna välja när de vill ta ut den icke-obligatoriska delen av sin föräldraledighet. Det borde hjälpa dem att bättre kunna förena arbetsliv med familje- och privatliv och förbli anställningsbara.
Det är också viktigt att skapa en lämplig status för kvinnor som vill återvända till arbetet efter att ha tagit paus i karriären. Jag skulle också vilja fästa uppmärksamheten på att rätten till föräldraledighet och garantin för att ha kvar samma tjänst när man kommer tillbaka också måste vara genomförbar för arbetsgivaren, särskilt i små och medelstora företag, annars kan de mycket väl tveka att anställa eller befordra kvinnor i barnafödande ålder.
Miroslav Mikolášik (PPE), skriftlig. – (SK) Inför de långtgående demografiska förändringarna och ett åldrande europeiskt samhälle måste Europeiska unionen aktivt anta åtgärder för att stödja föräldraskap.
Förlängningen av minimiperioden för mammaledighet kommer enligt min uppfattning att sörja för att de första månaderna av ett barns liv blir avgörande för hans/hennes hälsosamma utveckling och mentala balans. Jag stöder därför att full lön ska betalas under mammaledigheten. Det borde få en positiv inverkan på kvinnor så att de kan bli mödrar utan att oroa sig för att riskera fattigdom och social utslagning. Rätten att återvända till samma tjänst eller en liknande tjänst med likvärdiga arbetsförhållanden efter födseln måste också garanteras. Möjligheten att ansöka om ändrade arbetstider eller arbetsförhållanden måste också ges, liksom möjligheten att vägra övertidsarbete kort efter att man fött barn.
Elisabeth Morin-Chartier (PPE), skriftlig. – (FR) Jag är emot förslaget att förlänga mammaledigheten till 20 veckor med full betalning. Om dessa regler antas skulle det få stora konsekvenser för medlemsstaternas budgetar och företag. För Frankrike skulle den ytterligare kostnaden uppgå till 1,3 miljarder euro vilket är en omöjlig ekonomisk börda i tider av budgetnedskärningar. Även om idén är trevlig kan konsekvenserna för kvinnors sysselsättning bli negativ. Vi vill inte att den här åtgärden ska innebära ett steg bakåt för kvinnorna. Kvinnor som återvänder till arbetet efter sin graviditet och unga kvinnor som söker arbete löper risken att straffas hårt av den här åtgärden. Däremot var förslaget om maximalt 18 veckor fortfarande socialt rimligt. Jag uppmanar till att kreativa idéer ska genomföras så snart som möjligt när det gäller barntillsyn och möjligheten att förena arbets- och familjeliv så att såväl mödrar som fäder kan spela sin roll föräldraroll fullt ut.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag beslutade mig för att rösta för förslaget eftersom vi behöver förbättra säkerhet och hälsa på arbetet för gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen har fött barn eller ammar. Ändringen av direktivet syftar till att främja jämställdhet mellan könen i arbetslivet och en bättre balans mellan kvinnors arbets- och privatliv. Kvinnor ses ofta som ”en risk” eller ”ett andra val” på grund av den stora sannolikheten för att de ska bli gravida och gå på mammaledighet. Det är viktigt att stödja vissa former av ledighet för att bekämpa vissa fördomar och sterotyper. Vi får emellertid inte glömma att moderskap och faderskap är grundläggande rättigheter om vi vill att det ska finnas möjlighet att förena arbetsliv med familje- och privatliv. Det finns definitivt vissa punkter i anslutning till några ändringsförslag där jag har uttryckt en motsatt uppfattning. Jag anser att det i europeisk lag måste finnas en allmän ram som erbjuder minimigarantier och skydd inom vilka medlemsstaterna kan få utrymme att besluta om de lämpligaste åtgärderna efter eget huvud. Det finns faktiskt skillnader kopplade till kultur, välfärd och system för social trygghet som måste beaktas, också med tanke på respekt för subsidiaritetsprincipen.
Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. Två viktiga faktorer avgjorde min röst om vissa ändringsförslag: För det första den avgörande betydelsen av att garantera säkerhet och hälsa för unga eller framtida mödrar och för det andra det faktum att Grekland har särskild lagstiftning för att skydda gravida kvinnor.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslagen om att införa åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar, vilket innefattar 20 veckors mammaledighet och två veckors pappaledighet, båda utan något avdrag på lönen.
Detta är sociala åtgärder som passar i det Europa vi vill ha, och syftar till att stödja födelsetalen, familjen, barnens hälsa och föräldrarnas arbete.
Det är emellertid ett projekt som är svårt att genomföra och det kan märkligt nog förvärra diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet eftersom: 1) det sätter extra press på systemen för social trygghet, vilka i många fall redan nätt och jämt är hållbara och 2) det inför nya tvång på arbetsmarknaden som redan nu inte uppfyller behoven hos den nuvarande arbetskraften. Jag är därför rädd att dessa åtgärder för att stödja arbetande föräldrar kan leda till ökad arbetslöshet och/eller farligt arbete bland unga mödrar.
Parlamentets förhandlingar med rådet måste vara realistiska och pragmatiska men också ambitiösa om den framtida lagen, när den träder i kraft, verkligen ska uppfylla och främja värderingarna i förslaget som vi röstade om i kammaren nu i veckan.
Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Med min röst uppmanar jag till ett nytt övergripande synsätt som gör det möjligt att framföra ett kraftfullt budskap till företagen om att mänsklig reproduktion berör män såväl som kvinnor. Ramöverenskommelsen om föräldraledighet är en viktig aspekt av jämställdhetspolitiken som främjar kombinationen av arbetsliv och privat- och familjeliv, men den begränsar sig till att fastställa minimikrav och kan därför endast betraktas som ett första steg.
Jag instämmer i meddelandet där man anser att barnens rätt ska prioriteras i unionen och uppmanar medlemsstaterna att följa FN:s barnkonvention och dess frivilliga protokoll liksom FN:s millennieutvecklingsmål. När det gäller detta direktiv innebär det att garantera alla barn möjligheten att få vård som motsvarar deras utvecklingsbehov liksom tillgång till lämplig hälsovård av hög kvalitet.
Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Europaparlamentet har i dag investerat i Europeiska unionens framtid genom att främja moderskap medelst en förlängning av mammaledigheten till 20 veckor med full betalning. Det kan beskrivas som både en kvantitativ och kvalitativ förbättring. Det naiva argumentet med kortfristiga ekonomiska fördelar håller inte om vi ska ha ett europeiskt hållbart samhälle, och då krävs en hälsosam demografi och i förlängningen bättre större skydd av mödrar och deras barn.
Jag utarbetade förslaget till yttrande från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och jag röstade för att: moderskap inte skulle bestraffas och att full betalning skulle erhållas, gravida arbetstagare inte får sparken under en period från och med början av graviditeten till sex månader efter att föräldraledigheten har avslutats, mödrar ska ha rätt att återvända till sitt arbete eller ”likvärdig tjänst”, vilket innebär motsvarande ersättning, yrkeskategori och karriärväg som de hade innan de gick på föräldraledighet, föräldraledigheten inte ska påverka deras pensionssystem, kvinnliga arbetstagare inte ska tvingas arbeta nattetid eller övertid under de tio sista veckorna före planerad förlossning och för återstoden av graviditeten om det krävs för moderns och fostrets hälsa, samt under hela amningsperioden.
Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade emot resolutionen eftersom jag anser att moderskapsersättning är en fråga som måste beslutas på nationell nivå, grundat på subsidiaritetsprincipen. Dessutom tycker jag att i tider av kris kan en sådan här åtgärd få totalt motsatt effekt eftersom det kommer att bli en faktor som innebär att de företag som vill anställa kvinnor avråds från det.
Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) Jag stöder en förbättring av miniminivån för skydd under graviditeten. Ändå röstade jag till slut emot betänkandet eftersom jag kommer från ett land som har inrättat en särskild kombination av skydd under föräldraledigheten och föräldraledighet med/utan lön. Tillsammans med 16 veckors ledighet med full lön och absolut förbud mot att arbeta har kvinnor även rätt till obetald mammaledighet med barnbidrag. Beloppet på dessa barnbidrag under den obetalda föräldraledigheten beror på hur länge den pågår och den senaste inkomstnivån. De österrikiska reglerna går betydligt längre än miniminivån i detta betänkande.
Jag är också positiv till att införa fullt betald pappaledighet även om en annan rättslig grund borde väljas för detta. Jag anser att en sådan pappaledighet inte bör regleras i direktivet om moderskapsskydd utan bör i stället regleras av ett särskilt direktiv som inte syftar till att skydda mödrars och barns hälsa.
Mitro Repo (S&D), skriftlig. – (FI) Jag röstade för mammaledighet på 20 veckor. Längre perioder av mammaledighet är viktigt för barnens utveckling och välbefinnande och barnen är det bästa kapital samhället har. I Finland har vi ett praktiskt system för mamma- och föräldraledighet. Ett system som vårt är emellertid inte tillgängligt för alla i Europa. Det är därför viktigt att se till att kvinnor inte behöver lida ekonomiskt om de beslutar sig för att ha barn. Företagen bör inte ensamma bära den ekonomiska bördan för mammaledigheten: den offentliga sektorn måste absolut vara med och dela kostnaderna. Framför allt små och medelstora företag riskerar att drabbas av svårigheter. Inte heller ska kvinnodominerade sektorer behöva underkasta sig alltför stora ekonomiska påfrestningar. Kvinnors ställning när det gäller ersättning är alarmerande. Den får inte bli ännu svagare. Det är mycket viktigt att se till att detta inte händer.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) När allt kommer omkring har parlamentet gett arbetande mödrar i EU lite rättvisa, även om det inte är all den rättvisa de förtjänar. Det har varit en lång process. I slutet av den förra valperioden var vi på väg att anta en text i parlamentet som skulle ha inneburit ett jättekliv framåt för arbetande mödrars rättigheter. Vi kunde inte rösta eftersom Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) (PPE-gruppen) och Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE-gruppen) slog sig ihop mot det och beslutade att återförvisa betänkandet till utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män.
Efter månader av arbete röstade vi i dag igen om en text som, även om den inte är lika ambitiös som den som tidigare avvisades av PPE- och ALDE-grupperna, ändå är ganska modig: den gör det möjligt för mödrar att behålla sin lön under mammaledigheten, den ökar deras rättsskydd mot uppsägning, den möjliggör större flexibilitet när det gäller arbetstimmar för att bättre kunna kombinera moderskap och arbete, den förlänger föräldraledigheten till minst 20 veckor (även om vissa av oss skulle ha velat att det var 24 veckor som WHO rekommenderar), den underlättar rörligheten för arbetande mödrar inom EU och innebär framsteg när det gäller fädernas del av ansvaret, även om det inte är i samma utsträckning som några av oss skulle ha önskat.
Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Dagens omröstning uppmuntrar arbetstagare som vill bli mödrar, och det innebär ett viktigt steg framåt i riktning mot bättre skydd som kommer att hjälpa miljontals europeiska kvinnor att effektivare förena modersrollen med arbetstagarrollen. Ekonomiska intressen har inte hjälp. Nu ger vi oss in på en väg som handlar om att uppfylla nya familjers behov. Resultatet av omröstningen pekar mot ett samhälle där tillväxt, utbildning och undervisning står i centrum för den politiska verksamheten. Jag tror att rädslan för att en förlängd mammaledighet från 14 till 20 veckor med full betalning skulle straffa kvinnor är ogrundad: Det är vår särskilda skyldighet att skydda de svagaste arbetstagarna och ge dem möjlighet att stanna hemma med sina barn. Dagens seger i parlamentet innebär också en personlig tillfredsställelse med tanke på mina ansträngningar för att se till att inga ammande arbetstagare ska behöva utföra tunga eller farliga uppgifter, och att de ska undantas från övertids- och nattarbete. Nu lämnar vi stafettpinnen vidare till medlemsstaterna och jag hoppas att de vill satsa helhjärtat på detta. I och med dagens beslut har Europaparlamentet visat att det inte längre vill ha kvinnor som befinner sig i valet och kvalet utan kvinnor som är fria och medvetna om sin roll i vårt samhälle.
Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) I ett åldrande Europa är en politik som gynnar kvinnor som väljer att ha barn grundläggande. Med en så fragmentarisk lagstiftning som i dag finns det alltför många skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller att stödja moderskap, vilket hindrar många kvinnor från att kunna bli mödrar. I direktivet fastställs en minimiperiod för föräldraledighet på 20 veckor, varav minst sex med full betalning.
Det är uppenbart att i länder som Italien är denna lag överflödig eftersom perioden med full betalning är mycket längre än minimiperioden i direktivet, och perioden när kvinnor kan vara lediga från arbetet för att ta hand om sina barn är förlängd till dess barnet är åtta år. I andra länder däremot innebär detta äntligen en grund för att garantera mödrarna värdighet. Förslaget innebär också att fäder kan ha två veckors betald ledighet så att de kan tillbringa tiden direkt efter födseln med sin hustru.
Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (EN) I dag röstade jag för stöd till förbättrade rättigheter och till att göra det enklare för arbetande föräldrar att förena arbetsliv med familje- och privatliv. Vad som är särskilt viktigt i betänkandet är bestämmelserna för kvinnor som ammar på arbetet. Pauser för amning ger mammorna den tid de behöver för att kunna ge den bästa och mest naturliga formen av näring till sina växande barn. Näring är grundläggande för hälsan under hela livet. Jag är glad att betänkandet gynnar de mödrar som har gått tillbaka till arbetet och fortfarande valt att amma sitt barn och ge det de näringsmässiga fördelarna.
Carl Schlyter och Isabella Lövin (Verts/ALE), skriftlig. − Vi anser att utvecklad lagstadgad föräldraledighet är av yttersta vikt för varje land, men ville i slutomröstningen inte rösta ja till parlamentets lagförslag eftersom det stred emot flera för oss mycket viktiga principer. För det första vill förslaget införa obligatorisk sex veckors ledighet för bara mamman.
Vi anser att föräldrar ska kunna välja själva hur de ska ta ut sin föräldraledighet, och att förslaget skulle innebära ett steg i fel riktning för jämställdheten i Sverige. För det andra anser vi inte att det är rimligt att lägga nivån på föräldrapenningen till 100 % av lönen. För Sveriges del skulle det kunna leda till att man tvingas minska på föräldraförsäkringens längd för att finansiera ett sådant kostsamt system. Vi är av åsikten att utformningen av socialförsäkringssystemen är en fråga för de nationella parlamenten.
Brian Simpson (S&D), skriftlig. – (EN) EPLP stöder helhjärtat behovet av att öka stödet till kvinnor som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar, och vi röstade därför för ett antal av huvudförslagen i direktivet. Det innefattar en förlängning av mammaledigheten till 20 veckor, full betalning för mödrar under de första obligatoriska sex veckorna efter födseln och två veckors fullt betald pappaledighet. EPLP är emellertid oroat över att förslaget som parlamentet antagit kan få oavsiktliga konsekvenser i länder som redan har ett mer omfattande system av bestämmelser för mammaledighet. Vi är framför allt oroade över att förslagen kan göra det möjligt för en bakåtsträvande regering att minska sina avsättningar till mammaledigheten så att de sämst betalda kvinnliga arbetstagarna faktiskt kan dra det kortaste strået under sin mammaledighet. Samtidigt som vissa aspekter av betänkandet innebär en ovärderlig förbättring i medlemsstater med mycket låga nivåer på moderskapsersättningen kan dessa ändringsförslag leda till en social försämring i andra länder.
Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Europaparlamentet har i dag antagit ett betänkande för att trygga hälsan för gravida och mammalediga mödrar. Genom att anta en gemensam ståndpunkt i denna form sänder vi en tydlig signal om att vi stöder förändringar som innebär att den europeiska standarden för unga mödrar förbättras. Kvinnorna garanteras en minimiperiod av mammaledighet, hädanefter med full betalning. Genom att förebygga orättvisa uppsägningar har vi också ökat skyddet för kvinnors arbetstillfällen när de återvänder till arbetet efter mammaledigheten.
De förändringar som direktivet medför är ett steg i rätt riktning som garanterar kvinnor i Europa en minimirätt till mammaledighet. Jag är också glad att fäderna uppmuntras att ta hand om sina barn genom en tvåveckors pappaledighet.
Catherine Soullie (PPE), skriftlig. – (FR) Omröstningen om Edite Estrelas betänkande är mycket viktig. Den ståndpunkt som intagits är rent demagogisk och oansvarig. Genom att kräva 20 veckors mammaledighet misskrediterar vi Europaparlamentet. Vi är medborgarnas röst och att anta sådana orealistiska ståndpunkter skulle inte vara rätt gentemot dem. Det skulle leda till betydande kostnader för socialbudgeten i medlemsstaterna: i Frankrike skulle beloppet exempelvis uppgå till 1,3 miljarder euro.
I den nuvarande ekonomiska situationen kan vi inte klara en sådan ökning inom ramen för de statliga budgetarna, för att inte tala om konsekvenserna för våra företag som blir tvungna att stå för en del av dessa extra kostnader. Vi behöver stödja och uppmuntra kvinnor att bättre kunna kombinera moderskap och arbete, inte torpedera deras möjligheter att hitta ett arbete.
Ökningen från 14 till 18 veckor som kommissionen föreslog var ett ordentligt steg framåt, ett steg som man kunde ha byggt vidare på genom att fundera lite över nya möjligheter till barnomsorg. Budskapet från denna text innebär ett enormt ansvar: moderskap skulle tydligt bli ett hinder för personlig utveckling på arbetsplatsen.
Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar antagandet av detta betänkande om förslaget till direktiv om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar, och åtgärder som syftar till att hjälpa arbetstagare att kunna förena arbetsliv med familje- och privatliv. Vi har gjort mammaledigheten längre och bättre betald och vi har för första gången i EU:s historia infört pappaledighet. Den här omröstningen kommer att utmärka sig när det gäller de grundläggande rättigheterna för mödrar och fäder i EU.
Till alla dem som ville offra sociala rättigheter på den ekonomiska krisens altare vill jag säga: ta fram pengarna där de finns och straffa inte medborgarna ytterligare. En förbättrad mammaledighet och införande av pappaledighet – det är också en del av kampen för ett mänskligare samhälle när familjen i allt större utsträckning blir det slutliga skyddet mot livets kaos.
Keith Taylor (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för ett lagstiftningsförslag i parlamentet i dag som garanterar förbättrad och förlängd pappa/mammaersättning. Jag gjorde det efter lobbying från både dem som stödde förslaget och dem som var emot det. Jag är fullt medveten om de ekonomiska villkoren i Storbritannien som ytterligare kommer att förvärras av nyligen aviserade budgetnedskärningar. Europaparlamentet var emellertid positivt till 20 veckors föräldraledighet med full lön och två veckors pappaledighet och jag anser att det är en klok investering i ekonomin som hjälper oss att nå EU:s mål på 75 procents sysselsättning på arbetsmarknaden före 2020. Det förbättrar barnens hälsa och skyddar mödrarnas hälsa och välbefinnande. Det är ett steg för att minska det befintliga lönegapet mellan könen. I genomsnitt tjänar kvinnor i EU 17 procent mindre än män. Om vi inte garanterar anständiga löner under föräldraledigheten straffas kvinnor lönemässigt för att de har barn. Det är också en positiv uppmuntran för att öka fädernas delaktighet i omsorgen om barnen. Bortsett från döden och skatter är födsel det enda som är säkert i livet. Våra barn är framtiden och de förbättringar som röstats igenom i dag kommer att ge dem en bättre och säkrare start i livet.
Marianne Thyssen (PPE), skriftlig. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Vi behöver få fler kvinnor och män i arbete och se till att de fortsätter att arbeta om vi ska behålla vårt välstånd och kunna betala ut pensioner. Dessutom måste vi i en tid av hård internationell konkurrens och budgetåtstramning ha modet att vidta åtgärder som investerar i familjer och som tar bort en del av pressen från att jonglera med arbete och familj. Att förlänga mammaledigheten är ett sätt. Jag stöder därför en förlängning av mammaledigheten. I tider av budgetsvårigheter måste vi emellertid vara realistiska. En tjugo veckors mammaledighet med full betalning är inte en möjlig lösning för vårt system för social trygghet och för våra staters budgetar. Jag har därför avstått från den slutliga omröstningen även om jag stöder en förlängning av mammaledigheten. Å andra sidan stöder jag absolut kommissionens ursprungliga förslag om en förlängning av mammaledigheten till 18 veckor under förutsättning att det aktuella begränsade ersättningssystemet förstärks. Jag hoppas detta förslag har större chans vid parlamentets andra behandling.
Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om förslaget till ett direktiv om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar.
Jag anser att det är av största vikt att arbetstagare som är mammalediga får full lön och att ersättningen ska motsvara 100 procent av deras senaste månadslön eller genomsnittliga lön, om månadslönen är lägre än genomsnittslönen. Det innebär att kvinnorna inte kommer att straffas för sin mammaledighet när det blir dags för pensionen.
Med tanke på den demografiska utvecklingen i EU behöver födelsetalen öka med hjälp av särskild lagstiftning och särskilda åtgärder som syftar till att bidra till en bättre balans mellan yrkesliv, privatliv och familjeliv. För att hjälpa arbetstagarna att kunna förena arbetsliv med familje- och privatliv är det avgörande med längre perioder av mamma- och pappaledighet, även vid adoption av barn under 12 månader. Att fastställa den lagstadgade perioden för mammaledighet till 20 veckor är i linje med WHO:s rekommendation den 16 april 2002 om en global strategi för att kunna ge näring åt spädbarn och små barn.
Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade emot betänkandet eftersom man där inte strikt tar hänsyn till subsidiaritetsprincipen och ingriper i nationella betalningsarrangemang och medlemsstaternas skyldigheter. Det innehåller också beståndsdelar som abort och rätten till reproduktion för vilka jag inte kan vara medansvarig av religiösa skäl.
Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Kvinnor ska inte straffas för att de valt att ha familj. Det är inte bara en etisk fråga utan också en strategisk – EU upplever för närvarande demografiska förändringar på grund av de låga födelsetalen och allt fler äldre människor. Under framför allt dessa svåra tider får vi inte skrämma bort kvinnorna från arbetsmarknaden. Vi behöver fler arbetande kvinnor om EU vill öka sin konkurrenskraft globalt. Det har blivit dags att bekämpa de stereotyper som har slagit rot i samhället. Arbetande kvinnor uppfattas ofta som en ”hög risk” eller ”andra rangens” arbetstagare. Det är därför avgörande att de nya arrangemang som lags fram i betänkandet bidrar till att undanröja dessa stereotyper. Vi bör därför erbjuda mer hjälp till kvinnor som har övergivits av samhället. EU:s statistik visar att i Litauen löper ensamstående mödrar störst risk för fattigdom. Risken för fattigdom för arbetstagare i denna grupp är 24 procent. Det var en lång väg innan EU juridiskt garanterade jämställdhet mellan kvinnor och män. Vi måste emellertid uppnå mer och omvandla teoretisk jämställdhet till verklig, påtaglig jämställdhet som tillämpas dagligen.
Frank Vanhecke (NI), skriftlig. – (NL) Jag har röstat för Estrelabetänkandet eftersom jag inte vill att det ska föreligga några missförstånd om följande: det säger sig självt att kvinnor har särskilda behov under och direkt efter graviditeten, att det i högsta grad ligger i samhällets intresse som helhet att dessa behov uppfylls och att samhället därför också måste bära en stor del av ansvaret för detta. Jag skulle emellertid vilja ställa några principfrågor. För det första: är det verkligen klokt av oss att att från våra elfenbenstorn här införa obligatoriska regler som skulle gälla i hela unionen, även i medlemsstater som i ekonomiska termer fortfarande har lång väg att gå?
Vem ska betala det här kalaset? Det för mig till min andra grundläggande kommentar: Är det rimligt att så att säga lägga bördan från dess åtgärder enbart på arbetsgivarnas axlar? Kommer detta inte till slut att leda till en situation som är precis motsatt till den avsedda, nämligen att det blir färre arbetstillfällen tillgängliga för unga kvinnor eftersom arbetsgivarna helt enkelt inte är beredda att själva stå för alla konsekvenser de riskerar att drabbas av om deras unga kvinnliga arbetstagare blir gravida? Det är utmärkt att rösta ”socialt” här i kammaren men det är inte vi som behöver ta på oss bördan från den sociala omröstningen.
Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Direktivet om mammaledighet har äntligen antagits i dag, den 20 oktober, av Europaparlamentet. Jag röstade för den här texten som innebär ett verkligt framsteg för kvinnor.
Direktivet ska fortfarande godkännas av rådet. Den text som röstats igenom i dag syftar till att ge kvinnor i Europeiska unionen rätt till 20 veckors mammaledighet, vilket är fyra veckor mer än i Frankrike där kvinnor för närvarande har rätt till 16 veckors mammaledighet.
Den text vi har antagit ger också rätt till 20 dagars pappaledighet (mer än de 11 dagars ledighet som för närvarande beviljas i Frankrike).
Direktivet innebär också att kvinnor måste få hela sin lön under ledigheten och det är en viktig signal i den nuvarande ekonomiska krisen.
Texten innehåller dessutom en social klausul mot inskränkningar, vilket innebär att om lagen i medlemsstaten är mer generös på vissa punkter fortsätter den att gälla. Det är definitivt ett framsteg och jag välkomnar det.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom olikheterna är stora i många länder när det gäller villkoren för betalning till företag när staten, små och medelstora företag och stora företag är inblandade. Vi är väl medvetna om att företagen i den nuvarande ekonomiska krisen och med ökade svårigheter i allt större utsträckning kämpar med likviditetsproblem, och i många medlemsstater ökar till och med risken för konkurs. Direktivet som var ett försök att reglera frågan hade begränsad inverkan och förslaget som vi nu har antagit är ett viktigt steg när det gäller att fastslå och respektera tidsfrister för betalning, inte bara mellan företagen och de offentliga organen utan även företag sinsemellan. Vi kommer nu att ha en lagstiftning som möjliggör större effektivitet när det gäller att respektera betalningsfrister, med ett tydligt system med påföljder vid sen betalning som också innebär en effektiv förbättring när det gäller att motverka det faktum att staten och stora företag ofta missbrukar sin dominerande ställning över små och medelstora företag. Direktivet måste nu snabbt genomföras av medlemsstaterna så att de allvarliga problem som långa betalningstider och förhalning av betalningar medför äntligen kan lösas.
Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Att både offentliga och privata aktörer uppfyller kontraktsenliga skyldigheter vid handelstransaktioner är inte bara en fråga om medborgerliga skyldigheter utan också en fråga om att ta ansvar för en rad negativa villkor som skulle kunna drabba företag, särskilt små och medelstora företag. Om företagen kan räkna med att få betalt i tid innebär det att de garanteras stabilitet, tillväxt, skapande av arbetstillfällen och investeringar.
Enligt uppgifter från Europeiska kommissionen är sena betalningar tyvärr vanliga i Europa och det skadar konkurrenskraften. Offentliga myndigheter ska framför allt klandras för att de skapar svårigheter, ofta på grund av felaktig hantering av budget och kassaflöde eller som ett resultat av alltför mycket byråkrati i det administrativa maskineriet. Ibland fattas också beslut om att arbeta utifrån nya utgiftsstrukturer utan att man tar hänsyn till tidigare åtaganden, vilka måste uppfyllas enligt de villkor man kommit överens om.
Jag anser därför att det är vår plikt att anta åtgärder som kompenserar bristerna i det tidigare direktivet 2000/35/EG, och på detta sätt försöka förhindra sena betalningar genom att anta åtgärder som gör att gäldenärerna inte betalar sent, och andra åtgärder som gör att kreditorerna kan utöva sina rättigheter effektivt och i sin helhet vid en eventuell sen betalning.
Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag röstade för detta lägliga betänkande och för införande av en betalningstid på 30 dagar för fakturor. Små och medelstora företag är en hörnsten i den europeiska ekonomin. Dessa mindre företag utgör 99,8 procent av alla företag i EU och de skapar 70 procent av all sysselsättning i EU. Betänkandets åtgärder för att hantera sena betalningar är praktiska åtgärder för att stödja små och medelstora företag och för att se till att mindre företag inte får problem på grund av obetalda fakturor.
De nya reglerna skulle kunna skapa bättre villkor för investeringar och bör göra det möjligt för små och medelstora företag att fokusera på innovation och utveckling. Jag välkomnar dessutom det som sägs i betänkandet om att se till att nya åtgärder inte ökar den nuvarande byråkratin och att ingen extra byråkrati eller administrativa problem skapas för små och medelstora företag.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet och jag är glad att Europaparlamentet och rådet lyckades nå denna överenskommelse som är mycket viktig, särskilt för små företag. Samtidigt som små och medelstora företag är grunden för Europeiska unionens konkurrenskraft och de som skapar flest arbetstillfällen har krisen mycket tydligt visat att ägarna till små och medelstora företag är de mest sårbara, och medlemsstaternas politik är inte särskilt gynnsam när det gäller att främja och utveckla dem eftersom EU:s lagstiftning, exempelvis småföretagsakten, inte införlivas och tillämpas fullt ut. Många företag gick i konkurs under krisen och det är en stor förlust. Jag är därför mycket glad över detta steg som, även om det är litet, har stor betydelse för småföretagen eftersom det bringar klarhet i betalningsperioder. Vi ska verkligen börja skapa en miljö som är tydlig och begriplig för småföretag och som kommer att bidra till att upprätta en affärskultur.
Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Genom att anta det nya direktivet mot sena betalningar, en åtgärd som innebär påtagligt stöd till företagen, särskilt små och medelstora företag, bidrar Europaparlamentet på ett avgörande sätt till förmån för medborgarna och det europeiska produktionssystemet. Det omarbetade direktivet innehåller kategoriska betalningsvillkor och lämpliga påföljder för att främja betalningar i tid inom unionen från både myndigheter och privata företag. Enligt uppskattningar borde denna åtgärd återföra ca 180 miljarder euro till det ekonomiska kretsloppet: Det är den faktiska summa som offentliga myndigheter är skyldiga företagen i unionen.
Problemet med sena betalningar är särskilt kännbart i Italien där de offentliga myndigheterna i genomsnitt tar 128 dagar på sig för betalningar, jämfört med ett europeiskt genomsnitt på 67 dagar. De negativa effekterna av sena betalningar vid handelstransaktioner är därför avsevärda. Jag hoppas att de nationella regeringarna införlivar direktivet så snart som möjligt så att ett av de största hindren mot den inre marknadens utveckling undanröjs.
Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Äntligen har vi kommit hit efter månader av bordläggning: vi har röstat om betänkandet som är en verklig frisk fläkt för våra företags framtid. Sena betalningar är en företeelse som särskilt i Italien har fått tiotusentals företag på knä, vilket har kostat det italienska ekonomiska systemet omkring 30 miljarder euro, enligt beräkningar gjorda av yrkesorganisationer. Bortsett från särskilda överväganden och nationella situationer röstar jag för betänkandet som anger reglerna svart på vitt och en gång för alla för både offentliga och privata aktörer. Den ekonomiska krisen har redan orsakat ett dramatiskt antal konkurser, nedläggningar av anläggningar och företag och affärsverksamheter har tvingats upphöra. Genom den här åtgärden kan EU verkligen hjälpa många små företag som hela tiden stryps av banklån på grund av krisen och som kanske redan har det svårt på grund av fordringar som inte betalas i tid. När det här direktivet har tillämpats kommer vi åtminstone att undvika många fall där företag tvingas bort från verksamheten på grund av skulder som orsakats av andra offentliga eller privata aktörer.
Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) I ett instabilt ekonomiskt klimat kan sena betalningar få en mycket negativ inverkan på små och medelstora företag som behöver pengar för att betala sina anställda och leverantörer. De nya förordningarna om sena betalningar vid handelstransaktioner som parlamentet och rådet kom överens om den 5 oktober bör underlätta och påskynda processen för företag när det gäller att få betalt för sina fakturor. Det är de små och medelstora företagen som håller ekonomin igång, även under en kris. Det gäller i alla Europas ekonomier. Europaparlamentet har sett till att alla parter ska stå på jämlik fot och att reglerna ska gälla alla, vilket kommer att gynna många europeiska små och medelstora företag.
Tack vare den här överenskommelsen kommer de små och medelstora företagen inte längre att fungera som bank för offentliga företag och stora företag. Tillsammans med Europaparlamentets rekommendation att små och medelstora företag ska betala mervärdesskatt först efter att fakturorna har betalats kommer fastställandet av en bestämd tidsfrist för att betala fakturorna att hjälpa dem som är oroliga för sin överlevnad i en tid när marknaderna går ned.
Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är av grundläggande betydelse att utveckla alla tänkbara åtgärder som kan stärka de små och medelstora företagens konkurrenskraft. Att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner, vilket är ett oacceptabelt missbruk, måste prioriteras, särskilt i den ekonomiska tillbakagång som vi nu upplever. De negativa effekterna av sena betalningar är avsevärda och innebär stora kostnader för kreditföretag, minskar kassaflöden och möjligheten till investeringar samt påverkar små och medelstora företags konkurrenskraft.
Direktivet innehåller helt riktigt åtgärder för att hindra gäldenärer från att betala sent och åtgärder som gör det möjligt för kreditorer att utöva sina rättigheter, och där finns också specifika och exakta regler såsom standardmeddelanden, ersättning för indrivningskostnader och fristen på 30 dagar, om inga undantag gäller, för betalning av skulder. Det innebär en skyldighet för offentliga myndigheter och avskräcker dem från olika beteenden som skulle kunna ha negativa effekter på små och medelstora företag och äventyra trovärdigheten i den politik som antagits.
Snabba betalningar är också nödvändiga och en förutsättning för investeringar, tillväxt och skapande av sysselsättning.
Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag förklarar mig också nöjd med lösningen när det gäller betalningsfrister och jag är glad att förslaget från socialdemokrater och demokrater om en längre tidsfrist för offentliga sjukvårdsinrättningar, där komplicerade budgetförfaranden resulterar i längre betalningstider, har accepterats. Om den fria avtalsrätten mellan privata företag efterlevs innebär det dessutom en avsevärd garanti genom att det förbjuder alltför långa betalningsfrister gentemot fordringsägare som ofta är små och medelstora företag.
Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag avstod från att rösta om betänkandet eftersom det förstärker kommissionens ansträngningar att sätta press på gäldenärsstater genom att föreslå stränga åtgärder vid ett tillfälle när de offentliga finanserna är i ett uselt skick. Påtryckningarna för att skulder omedelbart ska betalas, med hot om allvarliga ekonomiska påföljder i form av ränta, gynnar huvudsakligen de verksamheter som drar nytta av krisen och försöker inskränka den sociala tryggheten och frysa eller skära ned arbetstagarnas löner. Argumentet att detta kommer att hjälpa små och medelstora företag håller inte, för med de siffror som anges i förordningen är företagen i fråga inte små eller medelstora företag. Den här typen av åtgärd skulle vara motiverad om den föregicks av ett starkt stöd till realekonomin för löntagare och åtgärder för att främja social och ekonomisk sammanhållning.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stödde behovet av att förstärka direktiv 2000/35/EG och fastställa instrument som behövs för att undanröja eller minska sena betalningar vid handelstransaktioner. Jag tänker på de små och medelstora företag som utgör en väsentlig del av den europeiska marknaden när det gäller välstånd och arbetstillfällen. Detta politiska val från Europeiska kommissionen är ett steg i rätt riktning och syftar till att göra affärsklimatet mer gynnsamt för små och medelstora företag. När det gäller den avskräckande räntesatsen på 8 procent är jag lite orolig över resultatet från vissa regioner i mitt land och andra europeiska stater som verkligen kämpar för att följa nya regler. Jag hoppas att detta nya synsätt kan bli en verklig möjlighet till förändring. Nu måste vi koncentrera oss på att övervaka att direktivet införlivas i nationella rättssystem, med hjälp av regionala och lokala myndigheter, så att detta genomförs överallt på ett standardiserat sätt.
Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag hoppas att ikraftträdandet av direktivet om att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner i första hand kommer att gynna Europeiska unionens små och medelstora företag, som därigenom kommer att få större skydd och resurser för att öka investeringarna och skapa arbetstillfällen. Samtidigt hoppas jag att direktivet kommer att underlätta utvecklingen av indrivningsmekanismer, eftersom sena betalningar från offentliga myndigheter orsakar obalanser för verksamheten inom små och medelstora företag och därmed även för marknaden.
Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) Sena betalningar vid handelstransaktioner mellan företag och mellan företag och offentliga myndigheter är ett av de inslag som för närvarande hindrar den ekonomiska tillväxten från att återhämta sig. Att godkänna det nya direktivet om att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner är en stor innovation som kommer att kräva lämplig förberedelse, framför allt, inom den offentliga sektorn i både politiska och administrativa hänseenden. I politiska termer, så att den finansiella och budgetmässiga planeringen kan ta hänsyn inte bara till effekten av Europeiska uinonens regler om stabilitets- och tillväxtpakten, utan även effekten av de nya reglerna om sena betalningar vilka om de inte hanteras tillfredsställande, kan få både en direkt och en reflexmässig inverkan på statens manöverutrymme på olika nivåer. När det gäller administrationen krävs lämpliga förberedelser för en korrekt ekonomisk förvaltning av offentliga organ, med början i förhållandet mellan skulder och utgifter, så att skatteintäkterna och därmed människorna inte tyngs ned av bördor som räntebetalningar vilket skulle kunna få en betydande inverkan på de offentliga finanserna. Slutligen förefaller det viktigt att man är särskilt medveten och flexibel inom flera sektorer, exempelvis hälsosektorn, där de offentliga myndigheterna har tillämpat signifikant sena betalningar till företag, för vanliga levererade varor och tjänster.
Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) I det nuvarande ekonomiska klimatet är det tillräckligt svårt för små och medelstora företag att överleva utan att dessutom drabbas av sena betalningar vid handelstransaktioner. Varje system som bidrar till att skydda dessa verksamheter från ytterligare kostnader och ekonomiska konsekvenser kring sena betalningar bör därför välkomnas.
Jag anser emellertid att det är den brittiska regeringens sak att reglera frågan, inte Europeiska unionen, och se till att företag och statliga organ uppfyller sina betalningsåtaganden. Även om betänkandet har förtjänster kräver det ytterligare klargöranden om vissa aspekter och jag har därför valt att avstå från att rösta denna gång.
Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner eftersom det kommer att göra det möjligt att anta harmoniserade åtgärder som kan vara särskilt viktiga för företagens resultat – särskilt små och medelstora företag – i den nuvarande ekonomiska krisen. Jag anser emellertid att det är positivt med ett system med slopande för hälsosektorn.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Sena betalningar är ett problem med oerhört allvarliga konsekvenser för den globala ekonomin och särskilt förödande effekter för små och medelstora företag. Följderna blir ännu mer katastrofala eftersom vi är mitt uppe i en ekonomisk och finansiell kris. Det är oacceptabelt att den offentliga förvaltningen föregår med dåligt exempel, vilket i stor utsträckning sker i Portugal. Det krävs åtgärder för att minska antalet sena betalningar vid handelstransaktioner i syfte att skydda den europeiska ekonomin och undvika att produktionsstrukturerna undertrycks ekonomiskt och att överpris tas ut för finansieringsprodukter, vilket ökar beroendet av banksektorn. Jag vill betona det särskilda fallet med jordbruksproducenterna som ofta drabbas av att stormarknader och distributörer betalar dem för sent. En längsta betalningsfrist på 30 dagar – som kan förlängas till 60 dagar – efter att tjänster har utförts och fakturerats är rimlig eftersom den skapar balans inom handelsförbindelserna och den är avgörande för att främja en kultur där åtaganden fullgörs i tid.
Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Antagandet av Weilerbetänkandet i dag är ett viktigt framsteg när det gäller betalningar vid affärsförbindelser. I nuläget är det allmän praxis – och, desto mer oroväckande, accepterat – att offentliga myndigheter utövar påtryckningar på små och medelstora företag att underteckna avtal om sena betalningar av fakturor.
Malta är ett typfall. Många små och medelstora företag, som står för mer än 70 procent av sysselsättningen inom den privata sektorn, har haft stora likviditetsproblem på grund av sena betalningar från företag, framför allt från offentliga myndigheter, däribland regeringen.
I ett flertal medlemsstater kommer gränsen på 60 dagar för offentliga myndigheter att fungera som en viktig skyddsklausul för de små och medelstora företagen och medborgarna. Om denna bestämmelse verkligen ska vara effektiv måste dock direktivet införlivas och genomföras korrekt i alla medlemsstater samt noggrant övervakas av kommissionen. Endast på så sätt kan den nya bestämmelsen verkligen översättas till konkreta fördelar för framför allt medborgarna och de små och medelstora företagen.
Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Betalningsvillkor för affärstransaktioner måste prioriteras för att de europeiska ekonomierna ska kunna fungera korrekt. Tyvärr råder det stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller att följa betalningsvillkor och därför är det nödvändigt att noggrant övervaka direktiv 2000/35/EG av den 8 augusti 2002, vilket för närvarande gäller.
Bristande disciplin när det gäller transaktioner är ett stort hot mot små och medelstora företag i länder som har drabbats av den ekonomiska krisen. Sena betalningar orsakar ofta svårigheter, både på den inre marknaden och inom gränsöverskridande handel. Därför stöder jag föredragandens förslag att skärpa lagstiftningen, upprätta instrument för att skydda företag samt införa obligatorisk ersättning vid sen betalning av fakturor och tillämpning av räntor.
Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jag välkomnar beslutet i betänkandet att bestämt stå på de små och medelstora företagens sida. Sena betalningar är ett enormt ekonomiskt problem i handelsförbindelser inom EU. Även inom jordbrukssektorn är det allvarligt om likviditetsproblemen överförs till jordbruksföretagen. Tydligt fastställda betalningstider medför att dessa metoder upphör. Jag stöder förslaget på 30 dagar som standard för betalningstid samt införande av en generell övre gräns på 60 dagar. Enligt min mening är det obegripligt att betalningar med offentliga medel i samband med transaktioner med offentliga förvaltningar är sena i många medlemsstater. Sena betalningar får allvarliga konsekvenser för affärsklimatet och den inre marknaden och de påverkar direkt medlemsstaterna. Den schablonersättning som har efterlysts och som ska betalas från förfallodagen är ett konkret sätt att förhindra detta.
Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Barbara Weilers betänkande eftersom jag anser att det är mycket viktigt att skydda offentliga förvaltningars fordringsägare, som till stor del består av små och medelstora företag. Genom denna åtgärd kommer ca 180 miljarder euro likvida medel att åter sättas i omlopp, vilket är de offentliga förvaltningarnas totala skuld till företagen i hela EU. Detta är verkligen ett viktigt steg eftersom företagen kommer att beviljas automatisk rätt att kräva dröjsmålsränta och att erhålla ett fast belopp på minst 40 euro som ersättning för skuldindrivning. Företagen kommer också, under alla omständigheter, att kunna kräva skälig ersättning för alla kostnader i detta syfte. Jag menar att initiativet kommer att fungera som en drivkraft för medlemsstaterna att upprätta uppförandekoder för snabba betalningar. De kan behålla eller införa lagar och förordningar som innehåller bestämmelser som är mer gynnsamma för borgenärerna än bestämmelserna i direktivet.
Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) Enligt min åsikt var förslaget om ändring av direktiv 2000/35/EG ett av de mest brådskande av alla förslagen i småföretagsakten. Sena betalningar har blivit rutin för offentliga myndigheter i många länder (och det gäller givetvis Italien). Om det europeiska genomsnittet är 180 dagar från förfallodatumet kan vi bara föreställa oss hur oerhört stora förseningarna är i vissa fall och vilka konsekvenser det får för dem som leder små och medelstora företag.
Det paradoxala är att staterna kräver snabba betalningar av avgifter och skatter, utdömer böter och tillämpar ränta från förfallodagen samtidigt som de nonchalerar sina egna åtaganden när de är gäldenärer. Ändringsförslaget som vi röstar om är mycket viktigt, i synnerhet under denna mycket svåra ekonomiska tid, men det är inte tillräckligt i sig för att lösa problemet. Om inte de enskilda medlemsstaterna ändrar sina förfaranden för skuldindrivning från offentliga myndigheter i syfte att förkorta och effektivisera dem kommer de antagna bestämmelserna att vara verkningslösa.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Sena betalningar vid handelstransaktioner är, oavsett om det handlar om transaktioner mellan olika företag eller mellan företag och offentliga organ, orsaken till de små och medelstora företagens likviditetsproblem och de bidrar i sin tur ofta till fler sena betalningar, vilket därmed skapar en negativ spiral som är svår att motverka. Vi är förvissade om att genomförandet av de nya bestämmelserna som föreslås i betänkandet är en viktig åtgärd för att sätta stopp för denna situation och följaktligen hjälpa företagen att ta sig igenom den ekonomiska och finansiella krisen. De föreslagna påföljderna är proportionerliga och nödvändiga och vi hoppas att de kommer att avskräcka kommersiella operatörer från otillbörliga affärsmetoder.
Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Det var mycket viktigt att resolutionen om direktivet om sena betalningar antogs och därför röstade jag för den. Av debatten i morse framgick det att effekterna av den aktuella krisen inte skonade våra medlemsstater och att deras efterverkningar fortfarande är kännbara. Vi behöver genomföra många förändringar för att den inre marknaden ska kunna fungera korrekt. Som en del av dessa förändringar rekommenderar man i betänkandet med all rätt en övergång till en kultur med snabba betalningar. På så sätt kommer sena betalningar att få konsekvenser som gör dem ofördelaktiga.
Enligt den konsekvensbedömning som föregick översynen är myndigheterna i många medlemsstater kända för bristfälliga betalningsförfaranden. Jag hoppas verkligen att dagens beslut leder till en förändring. Slutligen kan vi även koncentrera oss på att underlätta för små och medelstora företag i detta avseende. De föreslagna alternativa tvistlösningsmekanismerna kan vara en lösning liksom offentliggörande av medlemsstaternas förfaranden. Genom att dra nytta av de möjligheter som bjuds via den europeiska e-juridikportalen kan vi hjälpa borgenärer och företag att enklare bedriva sin verksamhet.
Miroslav Mikolášik (PPE), skriftlig. – (SK) Jag välkomnar kommissionens förslag för att ta itu med sena betalningar som håller på att bli ett allvarligt problem, framför allt vid gränsöverskridande transaktioner, eftersom de kränker rättssäkerheten.
För att konsekvenserna av sena betalningar ska vara avskräckande krävs det att snabba förfaranden för indrivning av obestridda utestående fakturor införs tillsammans med en kultur med snabba betalningar. Ändringsförslaget, vars syfte är att upprätta ett allmänt tillgängligt nätbaserat förfarande för indrivning av fordringar mot företag och offentliga myndigheter, är ett steg i rätt riktning mot en förenklad och snabb indrivning av denna typ av utestående skulder. Det kommer främst att gynna små och medelstora företag som drabbas hårdast av sena betalningar och krångliga indrivningsförfaranden.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Utestående skulder utgör en stor ekonomisk risk, framför allt för små och medelstora företag. Bristande betalningsmoral, framför allt under kriser, kan begränsa likviditeten oerhört. Det finns säkerligen fördelar med åtgärder som leder till större medvetenhet om betalningar. Jag lade ned min röst eftersom jag inte är övertygad om att det är meningsfullt att reglera detta område på EU-nivå eller att det skulle få positiva effekter för betalningsmoralen.
Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Betänkandet handlar om sena betalningar, ett problem som gör marknaden instabil och framför allt skadar små och medelstora företag som jag särskilt värnar om. Min röst för betänkandet bör ses som en förhoppning om att det ska uppstå en ny handelskultur där man är mer benägen att betala i tid och där sena betalningar ses som ett oacceptabelt missbruk av kundens ställning och ett avtalsbrott i stället för ett normalt förfarande.
Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade för lagstiftningen eftersom jag anser att bättre betalningssystem gynnar små och medelstora företag och affärskulturen i allmänhet. Jag anser att en av bestämmelserna i betänkandet är särskilt framåtblickande, nämligen uppmaningen att snabbt offentliggöra förteckningar över rapporterande organ. Dessa åtgärder uppmuntrar inte bara företag (framför allt små och medelstora företag) att betala varandra i tid, vilket därmed minskar riskerna för likviditetsproblem, utan de ökar också trovärdigheten och i sin tur konkurrenskraften hos dessa företag.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Barbara Weilers betänkande eftersom jag anser att det är mycket viktigt att upprätta en längsta tidsfrist inom vilken företag måste betalas. Detta behov är allt mer trängande och större under den nuvarande krisen. Små och medelstora företag spelar tillsammans med entreprenörer en viktig roll i alla våra ekonomier och är de som i första hand skapar sysselsättning och inkomster samt fungerar som en innovations- och tillväxtkraft. Tyvärr har vi alltför ofta nyligen sett situationer där företag som offentliga myndigheter är skyldiga åtskilliga miljoner dessvärre tvingas lägga ned eller gå i konkurs på grund av sena betalningar. Därför hoppas jag att man i genomförandefasen även överväger andra faktorer, att man lättar på begränsningarna i stabilitetspakten för offentliga myndigheter samt att man gradvis minskar betalningstiderna. På så sätt kan båda kraven förenas, vilket medför att hela landets system gynnas. Jag hoppas att direktivet införlivas snabbt av medlemsstaterna så att det kan tillämpas så snart som möjligt. Det är vår plikt som lagstiftare och en rättighet för borgenärerna.
Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Sena betalningar kan leda till ekonomiska svårigheter och till och med konkurs för vissa företag, framför allt små och medelstora företag. Kommissionen uppger att sena betalningar kostar den europeiska ekonomin runt 180 miljarder euro per år. Enligt andra studier är motsvarande siffra 300 miljarder euro per år, vilket är lika mycket som den grekiska statsskulden. I det rådande ekonomiska klimatet är jag glad över att rådet och parlamentet redan från början lyckades komma överens om en omfattande översyn av EU-lagstiftningen inom området. Parlamentets bidrag inom området var betydande. Vi lyckades se till att den ursprungliga texten bygger på alla de förbättringar som röstades fram i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, framför allt högre lagstadgade räntesatser vid sena betalningar, 30 dagars betalningstid som standard för transaktioner mellan företag och en utökning till 60 dagar som kan förlängas under vissa villkor, maximalt 60 dagar för offentliga institutioner, större flexibilitet för offentliga sjukvårdsinrättningar och för offentliga hälsovårds- och socialinrättningar och slutligen en förenkling av ersättningen för indrivningskostnader (ett fast belopp på 40 euro).
Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill gratulera Barbara Weiler till hennes enastående arbete. Parlamentet har gett klartecken till nya lagar för att begränsa sena betalningar från offentliga myndigheter till deras leverantörer, varav majoriteten är små och medelstora företag. Parlamentet har sett till att offentliga myndigheter måste betala för förvärvade tjänster eller varor inom 30 dagar. Om de inte gör det måste de betala 8 procents dröjsmålsränta på sena betalningar.
Principen att betala för arbete i tid är en grundläggande princip för korrekt beteende men den är också av avgörande betydelse för ett företags soliditet, dess tillgängliga medel och dess tillgång till lån och finansiering. Det nya direktivet, som kommer att genomföras i de nationella rättssystemen inom 24 månader efter antagandet, kommer följaktligen att gynna hela den europeiska ekonomin.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Med tanke på att sena betalningar kan ha många sammanhängande orsaker kan fenomenet endast bekämpas med hjälp av en rad kompletterande åtgärder. Parlamentet anser därför att det är nödvändigt att vidta formella åtgärder för att förbättra påföljderna vid sena betalningar, men att det inte är tillräckligt. Kommissionens ”hårda” taktik med inriktning på stränga och avskräckande påföljder måste kompletteras med ”mjuka” åtgärder med inriktning på positiva incitament för att bekämpa sena betalningar.
Dessutom bör konkreta åtgärder, såsom användning av elektroniska fakturor, uppmuntras parallellt med att direktivet genomförs.
Marco Scurria (PPE), skriftlig. – (IT) Italien är det land där företagen drabbas mest av sena betalningar från offentliga myndigheter. Genomsnittstiden för betalning till leverantörer är 180 dagar genomfört med det europeiska genomsnittet på 67 dagar. Det leder till ekonomiska problem, drastiskt minskade investeringsmöjligheter och försämrad konkurrenskraft, framför allt för små och medelstora företag.
Direktivet som vi röstade för i dag avskräcker gäldenärer från att betala sent och gör det möjligt för fordringsägare att skydda sina intressen genom att rätten till lagstadgad dröjsmålsränta införs även i de fall det inte uttryckligen anges i avtalet. Offentliga myndigheter tvingas betala inom maximalt 60 dagar från fakturadatumet, förutsatt att tjänsten har utförts på ett tillfredsställande sätt.
Antagandet av direktivet är verkligen till stor hjälp för våra företag. I dag läggs ett av fyra företag ned på grund av otillräcklig likviditet. De nya bestämmelserna om betalningar innebär att företagen kan återfå sin konkurrenskraft på marknaden och att inga arbetstillfällen kommer att förloras.
Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Genom att med stor majoritet anta betänkandet av min kollega, Barbara Weiler, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner har parlamentet infört balanserade och tydliga regler som främjar betalningsförmåga, innovation och arbetstillfällen. Små företag och offentliga sjukhus kommer att gynnas av de åtgärder vi föreslår.
De förstnämnda kommer inte längre att drabbas av ekonomiska problem på grund av sena betalningar och de sistnämnda kommer att kunna gynnas av en utökad betalningstid på 60 dagar på grund av sin särskilda ställning, vilket finansieras genom återbetalningar från de sociala trygghetssystemen. Dessutom kommer det avtal som vi bör upprätta tillsammans med rådet att möjliggöra ett snabbt ikraftträdande av direktivet och införlivande av medlemsstaterna redan i januari 2011. Jag välkomnar resultatet av omröstningen.
Salvatore Tatarella (PPE), skriftlig. – (IT) Under de senaste åren har sena betalningar blivit en allt större ekonomisk belastning för företagen. De utgör ett allvarligt problem som sänker anbudssystemets kvalitet och allvarligt hotar de små företagens överlevnad samt leder till att den europeiska ekonomins konkurrenskraft minskar. Statistiken är oroväckande, framför allt när det gäller Italien där den genomsnittliga betalningstiden är 186 dagar med en toppnotering på 800 dagar inom de regionala förvaltningarna när det gäller hälsosektorn. Det är en verklig olycka, som mycket ofta har lett till att många små och medelstora företag har tvingats lägga ned. Med betänkandet tar vi ett stort steg framåt genom att fastställa en tidsfrist på 60 dagar för betalningar från den offentliga till den privata sektorn. Givetvis kommer inte antagandet av lagstiftningen att lösa problemet genom ett trollslag men det utgör utan tvekan en startpunkt för en positiv utveckling, framför allt när det gäller förehavanden med offentliga myndigheter. Att offentliga myndigheter verkligen betalar sina fakturor i tid är ett viktigt steg som gynnar hela den europeiska ekonomin. Jag hoppas att medlemsstaterna, framför allt Italien, införlivar lagstiftningen mycket snabbt.
Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet har i stor utsträckning bidragit till att lösa problemet med sena betalningar vid handelstransaktioner mellan företag och offentliga myndigheter. Syftet med initiativet är att öka EU-företagens likviditet genom harmonisering. Kampen mot sena betalningar är särskilt välkommen under den aktuella krisen, eftersom långvariga förseningar får negativa konsekvenser för företagens verksamhet. Åtgärden syftar till att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att omgående ändra tidsfristen och de påföljder som tillämpas om den inte respekteras.
I detta sammanhang välkomnar jag lagstiftningsförslaget. Dess fastställande av en generell tidsfrist på 30 dagar för betalning för transaktioner mellan företag och mellan företag och offentliga organ – där de sistnämnda undantagsvis kan få rätt till 60 dagar – fick stort stöd i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) som jag tillhör.
Jag är också positiv till införandet av en dröjsmålsränta som uppgår till Europeiska centralbankens referensränta plus 8 procent. Jag anser att denna åtgärd är mycket gynnsam för de små och medelstora företagens ekonomiska verksamhet. Deras ekonomiska utveckling skadas nämligen ofta allvarligt av byråkratiska hinder.
Marianne Thyssen (PPE), skriftlig. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har precis röstat för det ändrade direktivet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner. Jag stöder helhjärtat överenskommelsen. Överdrivet långa betalningstider och sena betalningar är ett hot mot sund företagsledning. De påverkar konkurrenskraften och lönsamheten och kan i slutändan äventyra företagets fortsatta existens. Eftersom det nuvarande direktivet inte är tillräckligt effektivt när det gäller att avskräcka sena betalningar stöder jag också en förstärkning av de befintliga reglerna. När det gäller längsta betalningstider inför vi ytterligare garantier för företagen eftersom betalningarna i princip måste genomföras inom 30 dagar. Detta är mycket viktigt för betalningar mellan företag och offentliga organ. Från och med nu kommer medlemsstaterna och regeringarna själva att vara tvungna att föregå med gott exempel. Det är en fråga om trovärdighet, det vill säga en fråga om att EU-institutionerna i framtiden kommer att tvingas följa samma lagstadgade tidsfrister som alla andra. Att det tydligt fastställs i direktivet att det endast är möjligt att avvika från de sedvanliga betalningsvillkoren av objektiva och korrekta orsaker är viktigt för dess genomförande. Slutligen hoppas jag att fast ersättning för indrivningskostnaderna kommer att tvinga in sena betalare på den raka och smala vägen och dessutom hålla kvar dem där. Det gynnar företagen och sysselsättningen.
Iva Zanicchi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Barbara Weilers betänkande om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner.
Företagens verksamhet hindras ofta avsevärt av skulder eller sena betalningar, vilket ofta är anledningen till varför annars likvida företag går i konkurs på grund av en sorts dominoeffekt. Sena betalningar skadar ofta företag, framför allt små företag, i Europa.
Dessutom betalar de offentliga myndigheterna i de flesta medlemsstater sent vid ekonomiska svårigheter. Därför har det uppstått ett behov av att förstärka befintliga rättsliga åtgärder genom att bekämpa sena betalningar för att stödja företag, framför allt små och medelstora företag, och upprätta tydliga villor och lämpliga påföljder för dem som bryter mot reglerna.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet. Fattigdom är nämligen ett mycket allvarligt problem som 85 miljoner européer lider av och därför bör ingen vara likgiltig inför det. Det bör vara en av våra främsta prioriteringar och det förtjänar en gemensam insats som garanterar de personer som är socialt utsatta ett uns av värdighet. Fattigdom drabbar våra unga och äldre men även i allt större utsträckning våra arbetstagare. 6 miljoner arbetstillfällen har gått förlorade under enbart de två senaste åren samtidigt som arbetstagarnas löner har blivit lägre och mer osäkra även om de lyckas behålla sina jobb. Vi behöver en systematisk strategi som tar itu med och löser orsakerna till problemen och kväver begynnande problem i sin linda. Samtidigt kan vi i nuläget dock inte vidta omedelbara och skyndsamma åtgärder mot problemens konsekvenser. Mot denna bakgrund är det inte bara en nödvändighet att garantera att utsatta människor i vårt samhälle får en minimiinkomst till sitt uppehälle och ges omedelbar hjälp så att de kan ta sig ur situationen, utan också ett krav som vi bör stödja och uppnå på ett ansvarsfullt och snabbt sätt.
Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) EU har visat sitt engagemang när det gäller att bekämpa fattigdomen i Europa inom ramen för de initiativ som främjas för 2010, Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning och uppnåendet av FN:s millennieutvecklingsmål. Den ekonomiska och sociala krisens omfattning och dess konsekvenser i form av ökad fattigdom och social utestängning har lett till att vissa utsatta befolkningsgrupper som kvinnor, barn, äldre och unga i större utsträckning har drabbats negativt. Även om en minimiinkomst kan vara ett lämpligt system för att skydda dessa grupper tar det inte hänsyn till subsidiaritetsprincipen och, följaktligen, att detta område är de enskilda medlemsstaternas ansvar.
Eftersom löner och sociala förhållanden skiljer sig åt i Europa är det svårt att fastställa en gemensam minimiinkomst. Jag anser att man i stället bör uppmuntra enskilda medlemsstater att förbättra sina politiska åtgärder i fråga om fattigdomsbekämpning och främja en aktiv inkludering, en adekvat inkomst, tillgång till kvalitetstjänster samt en rättvisare omfördelning av tillgångar. Framför allt bör medlemsstaterna dock uppmuntras att använda de strukturfonder som står till deras förfogande på ett bättre sätt.
Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Världssamfundet har vid ett flertal tillfällen bekräftat sitt åtagande att bekämpa fattigdomen. Eftersom fattigdomen inte är begränsad till underutvecklade länder i Afrika söder om Sahara eller Asien utan även omfattar 17 procent av den europeiska befolkningen kräver den en global strategi.
Jag anser att EU-toppmötet förra månaden är ett viktigt framsteg i och med att det ledde till att man antog en särskild handlingsplan för att uppnå millennieutvecklingsmålen. EU, å sin sida, föreslog en minskning på 25 procent av antalet personer som lever i fattigdom senast 2020 och en avsättning av 0,7 procent av bruttonationalinkomsten till utvecklingsbistånd. Dessutom uppmuntrar parlamentet, genom att anta betänkandet, till en aktiv inkludering av missgynnade grupper och att man ska bidra till verklig ekonomisk och social sammanhållning.
Jag vill nämna Rumäniens stora bidrag till FN-programmen för fattigdomsbekämpning, vilket uppgår till 250 miljoner euro. Eftersom utvecklingsbistånd måste vara ömsesidigt kommer mitt hemland att fortsätta att fullfölja sina åtaganden. Jag anser dock att större uppmärksamhet bör riktas mot grupper som löper hög risk att drabbas av fattigdom, som den rumänska landsbygdsbefolkningen eller den romska etniska minoriteten.
Izaskun Bilbao Barandica (ALDE), skriftlig. – (ES) Syftet med initiativet är att anta olika åtgärder på EU-nivå för att bekämpa fattigdom och social utestängning. Den ekonomiska krisen har förvärrat situationen för många européer. Arbetslösheten har ökat och, under dessa förhållanden, är situationen för de mest utsatta grupperna, som kvinnor, barn, unga och äldre, ännu mer kritisk. Därför behöver vi anta åtgärder på EU-nivå och på nationell nivå för att se till att de som behöver dem kan leva ett värdigt liv. Det slutgiltiga målet är dock fullständig integration på arbetsmarknaden, vilket möjliggör äkta social sammanhållning. I detta avseende hoppas jag att vi kommer att kunna se till att ekonomisk utveckling åtföljs av social utveckling och framför allt att vi kommer att kunna påverka utvecklingen av den sociala ekonomin. Jag hoppas också att vi kommer att kunna uppfylla målen i Europa 2020-strategin om att minska antalet personer som riskerar fattigdom med 20 miljoner.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet. Trots alla uttalanden om fattigdomsbekämpning lever nämligen de europeiska medborgarna alltjämt i fattigdom samtidigt som de sociala klyftorna och antalet fattiga arbetstagare ökar. EU måste vidta mer aktiva åtgärder för att bekämpa fattigdom och social utestängning och särskilt uppmärksamma personer med otrygga arbetsförhållanden, arbetslösa, familjer, gamla människor, kvinnor, ensamstående mödrar, barn som lever under ogynnsamma förhållanden och personer som är sjuka eller funktionshindrade i varierande grad. Minimiinkomst är en av de grundläggande åtgärderna för att bekämpa fattigdom och därmed hjälpa till att rädda dessa människor undan fattigdom och garantera deras rätt till ett värdigt liv. Jag vill rikta uppmärksamhet på det faktum att minimiinkomster endast kommer att kunna bekämpa fattigdom om medlemsstaterna vidtar konkreta åtgärder för att garantera minimiinkomster och genomföra nationella program för fattigdomsbekämpning. I vissa medlemsstater når minimiinkomstsystemen dessutom inte upp till den relativa fattigdomsgränsen. Följaktligen bör kommissionen ta upp bra och dålig praxis i utvärderingen av de nationella handlingsplanerna. Därför är minimiinkomsten – den viktigaste formen av socialt skydd – utan tvekan viktig för att garantera skydd till de personer som drabbas av fattigdom och se till att de får lika möjligheter i samhället.
Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Nästan 300 000 familjer i Rumänien får en garanterad minimiinkomst från staten, enligt en lag som trädde i kraft redan 2001, och de erhåller en skattelättnad på nästan 300 miljoner euro. Mot bakgrund av den aktuella ekonomiska krisen, vars effekter framför allt är kännbara för medborgare från de ekonomiskt mindre utvecklade länderna, är parlamentets rekommendation om ett införande av ett minimiinkomstsystem i alla länder en naturlig lösning. Även om ingen kan ifrågasätta behovet av ett garanterat minimiinkomstsystem kan det givetvis missbrukas.
Det krävs ett lämpligt tidsschema och ett kontrollsystem eftersom det finns en risk att minimiinkomstsystemet uppmuntrar människor att inte arbeta. För att se till att det inte händer rekommenderas det att alla som får denna inkomst också ska kunna arbeta några timmar med välgörenhet. I slutet av 2008 levde 85 miljoner människor under fattigdomsgränsen i EU. Dessa siffror betonar behovet av stöd, framför allt när vi talar om unga eller äldre människor.
Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Den ekonomiska krisen har förvärrat fattigdomen avsevärt. Över 85 000 människor lever i dag under fattigdomsgränsen i EU. Inom ramen för det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning välkomnar jag parlamentets politiska åtagande att garantera stark och effektiv ekonomisk och social sammanhållning.
Figueiredobetänkandet betonar att minimiinkomstsystem på nationell nivå är ett av de mest effektiva sätten att bekämpa fattigdom. Jag motsätter mig dock en minimiinkomst på EU-nivå. En sådan åtgärd är demagogisk och fullständigt olämplig i dagsläget. Strukturfonderna spelar också en viktig roll när det gäller att bekämpa social utestängning. Framför allt Europeiska socialfonden är en stark europeisk investering som syftar till att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig för dem som står inför svårigheter. Den bör förbli ett starkt instrument inom sammanhållningspolitiken under perioden 2014–2020.
Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade för det utmärkta betänkandet. I det vidhåller parlamentet nämligen behovet av att vidta särskilda åtgärder för att bekämpa fattigdom och social utestängning genom att främja en rättvisare omfördelning av inkomster och tillgångar och därigenom garantera en adekvat inkomst och ge verklig mening åt det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Det uppmanar medlemsstaterna att se över den politik som syftar till att ge en adekvat inkomst till ny behandling, med tanke på att bekämpning av fattigdom kräver skapande av anständiga och hållbara arbeten. Det anser att det är nödvändigt att integrera sociala mål och social hållbarhet i strategin för att komma ur krisen och att nya arbetstillfällen måste vara en prioritering för kommissionen och medlemsstaternas regeringar som ett första steg mot minskad fattigdom. Parlamentet anser att adekvat minimiinkomst bör innebära minst 60 procent av medianlönen i respektive medlemsstat. Det framhåller också vikten av en arbetslöshetsersättning som kan garantera en anständig levnadsnivå samt behovet av att minska tiden utan arbete, bl.a. genom att effektivisera de statliga arbetsförmedlingarna. Det betonar dessutom behovet av att införa försäkringsbestämmelser som innebär att minimipensionen i varje medlemsstat kopplas till fattigdomsgränsen.
Ole Christensen (S&D), skriftlig. – (DA) Vi, de danska socialdemokraterna i parlamentet (Dan Jørgensen, Christel Schaldemose, Britta Thomsen och Ole Christensen), röstade för initiativbetänkandet om vikten av ett system med minimiinkomst för att bekämpa fattigdom och främja ett samhälle som är öppet för alla i Europa. Vi anser att alla medlemsstater bör anta fattigdomsmål och införa minimiinkomstsystem. Samtidigt anser vi att dessa mål och system bör anpassas till förhållandena i de enskilda medlemsstaterna. Vi menar att det finns många sätt att bedöma fattigdom på och att det bör vara upp till de enskilda medlemsstaterna att göra det och att inrätta ett minimiinkomstsystem som är skräddarsytt för just den medlemsstaten.
Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Den nuvarande ekonomiska krisen har fått enorma konsekvenser i form av ökad arbetslöshet, okontrollerad utarmning och social utestängning av människor i hela Europa. Fattigdomen och den sociala utestängningen har nått oacceptabla nivåer. Nästan 80 miljoner européer lever under fattigdomsgränsen, varav 19 miljoner är barn – vilket motsvarar nästan två av tio barn – och många av dem står inför allvarliga hinder när det gäller tillgång till arbete, utbildning, bostäder samt sociala och finansiella tjänster. Arbetslösheten har också nått rekordartade nivåer i alla medlemsstater, med ett europeiskt medel på 21,4 procent, vilket innebär att en av fem ungdomar är arbetslös. Situationen är oacceptabel och vi måste göra allt som står i vår makt för att hjälpa till att lösa tragedin för dessa människor.
Därför har 2010 utsetts till det europeiska året för bekämpning av fattigdom i syfte att förstärka EU:s politiska åtagande och vidta åtgärder som får tydliga konsekvenser för bekämpandet av fattigdom. Jag håller med om att det behövs en minimiinkomst i alla medlemsstater tillsammans med en strategi för social integration och tillträde till arbetsmarknaden.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Ekonomisk och social sammanhållning är en grundläggande förutsättning för all gemensam politik såväl på EU-nivå som i mindre skala. Om intressena skiljer sig åt är även målen olika, vilket innebär att det är omöjligt att planera någonting gemensamt. Att höja levnadsstandarden för dem som lever under fattigdomsgränsen är en prioritering. Offentliga medel som används i detta sammanhang är utan tvekan en investering på medellång sikt eftersom de, om de fördelas väl, leder till tillväxtfenomen som när sig själva. Att överföra fasta belopp utgör alltid en osäkerhet om de inte ingår i ett mer omfattande stimulansprogram. Två situationer kräver en annan strategi. Den första situationen, som har att göra med social välfärd, är när en arbetstagare inte kan tjäna tillräckligt för att leva ett värdigt liv på grund av fysiska eller mentala funktionshinder eller andra närbesläktade orsaker. Den andra situationen, som har att göra med rättsliga och ekonomiska problem, är att arbetsmarknaden är för stelbent och inte i tillräckligt stor utsträckning sammankopplar produktivitet och löner eller inte låter dig arbeta så mycket du vill eller i proportion till hur mycket du behöver tjäna för att leva ett anständigt liv. I dessa två situationer kan och måste den offentliga sektorn ingripa och skapa incitament för hårt arbete i andra sektorer – och aldrig tvärtom.
Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Runt en femtedel av EU:s befolkning lever under fattigdomsgränsen och fattigdomen ökar bland barn, unga och äldre. Andelen fattiga arbetstagare ökar i takt med uppkomsten av allt fler otrygga, lågavlönade arbeten. I tio medlemsstater lider minst en fjärdedel av befolkningen av materiell fattigdom, och motsvarande siffra för Rumänien och Bulgarien är över hälften av befolkningen. Alla dessa faktorer tillsammans innebär att EU står inför ett fattigdomsproblem som förvärras av såväl recessionen som den antisociala politik som högerregeringarna bedriver. Minimiinkomsten kan garantera socialt skydd för stora delar av befolkningen som lever i fattigdom. Den spelar en helt avgörande roll när det gäller att förhindra tragiska situationer som orsakas av fattigdom och att sätta stopp för social utestängning. För att effektivt bekämpa fattigdomen finns det också ett behov av att förbättra kvaliteten på arbete och löner och införa en rätt till inkomst samt möjlighet att betala ut sociala välfärdsförmåner, pensioner och bidrag. 2010 är det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning och kampanjen för ett samhälle som är öppet för alla, som antogs genom Lissabonfördraget, fortgår. Det är ytterligare en anledning för mig att rösta för kampanjen.
Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att man bör vidta åtgärder både på EU-nivå och på nationell nivå för att skydda konsumenter mot oskäliga villkor för återbetalning av lån och kreditkort samt att man bör fastställa villkor för tillgång till lån som hindrar hushållen från stora skulder och följaktligen från att drabbas av fattigdom och social utestängning.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) I Europa har 20 medlemsstater lagstadgat om minimilöner på nationell nivå och skillnaderna mellan länderna är stora. Till exempel är minimilönen i Luxemburg runt 1 682 euro medan den endast är 123 euro i Bulgarien.
Därför upprepade parlamentet sin uppmaning om en europeisk minimilön. Detta system är värt att undersöka eftersom det kan förhindra att miljontals européer drabbas av fattigdom. Vi anser att det är viktigt att betona att en garanterad minimiinkomst givetvis bör åtföljas av en övergripande social strategi som omfattar tillgång till bastjänster som tillgång till hälso- och sjukvård, bostad, utbildning och livslångt lärande under alla åldrar på ett sätt som är anpassat till varje land.
Parlamentsledamöterna betonade att det verkliga målet med minimiinkomstsystemen är inte bara att bistå utan framför allt att ledsaga stödmottagarna på vägen från social utestängning till ett arbetsliv.
Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) Genom mitt stöd för betänkandet betonar jag vikten av solidaritet inom våra europeiska samhällen, framför allt under det europeiska året för bekämpning av fattigdom.
Vissa medlemsstater, som Frankrike, har fungerat som en föregångare genom inrättandet av en ”garanterad minimiinkomst” för 20 år sedan. Erfarenheten har dock lärt oss att systemet kan få bieffekter och, t.ex., uppmuntra lättja hos vissa personer. Därför måste EU överväga åtgärder som, liksom den franska revenu de solidarité active, eller intjänad tilläggsersättning, ger mottagarna en ansvarskänsla och uppmuntrar dem att söka arbete, vilket är den första verkliga delen av social integration.
Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag har alltid efterlyst ett införande av en minimiinkomst som motsvarar 60 procent av medianinkomsten för varje EU-medborgare, och jag tog upp detta redan i mitt valprogram för Europaparlamentsvalet 2009. I dag har parlamentet dock tyvärr röstat mot lagstiftningsförslaget på EU-nivå.
Under det europeiska året för bekämpning av fattigdom 2010 är jag övertygad om att ett ramdirektiv om minimiinkomst skulle kunna fungera som en referenstext för nationell politik och lagstiftning.
Jag anser att det är det mest effektiva sättet att minska fattigdomen och att rädda 20 miljoner människor undan den senast 2020. I nuläget lever 80 miljoner människor i Europa under fattigdomsgränsen.
Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att risken för att fattigdomen förvärras i Europa till varje pris måste undvikas eftersom det kan få mycket negativa strukturella effekter på lång sikt, ur såväl ett socialt som ett ekonomiskt perspektiv. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att en rimlig minimiinkomst måste garanteras för att säkra en anständig nivå av socialt skydd, framför allt för de mest utsatta grupperna som har drabbats hårt av den åtstramningspolitik som europeiska regeringar har genomfört under den aktuella ekonomiska och finansiella krisen.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Jag är inte okänslig för det faktum att den aktuella krisen har lett till att fler européer har drabbats av fattigdom och att situationen har förvärrats för de människor som redan är fattiga men jag instämmer inte i den statiska synen att man kan lösa problemet med mer sociala förmåner, det vill säga genom en minimiinkomst som fastställs på EU-nivå.
Mer sociala förmåner kräver mer pengar från staten och leder inte till välfärd eftersom de bara kan uppnås genom ökade skatteintäkter. Det innebär mer skatter för alla, vilket gör alla fattigare och mer beroende av den utsugande staten.
Kampen mot fattigdom måste bedrivas genom sysselsättningspolitik och ekonomisk konkurrenskraft. Om inte allt fler företag lades ned vecka efter vecka i Portugal skulle inte så många portugiser vara arbetslösa och leva i fattigdom. Därför anser jag att kampen mot fattigdom bör bedrivas genom att man stimulerar ekonomin och marknaden, inte genom bidrag, som alltid måste finansieras via skatter som, som bekant, kväver skattebetalarna och ekonomin och utgör ett hinder för ekonomisk konkurrenskraft.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Som jag sade i parlamentet för ett år sedan förespråkar jag en ny form av social förmåga inom EU som kan garantera att alla har en grundläggande levnadsstandard. I ett Europa som är socialt medvetet, rättvist, utvecklat och sammanhållet är det absolut nödvändigt att garantera åtgärder som kan utrota och minimera risken för social dumpning och försämrade levnadsförhållanden för dess invånare när de ställs inför de förödande effekterna av den aktuella ekonomiska krisen. För att göra Europa starkare och mer enat måste vi skydda de grundläggande rättigheterna för människor i hela Europa. Jag inser att minimistandarder behövs inom hälso- och sjukvård, utbildning och sociala pensioner och till och med inom lönenivåer och därmed garantier för mer enhetliga anställningsvillkor. Under det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning välkomnar jag betänkandet eftersom det bidrar till att uppmuntra alla medlemsstater att fullgöra sina skyldigheter för aktiv integration genom att komma till rätta med sociala klyftor och marginalisering. Jag vill betona att det bör råda en realistisk balans och att subsidiaritetsprincipen bör respekteras. Därför röstade jag för betänkandet och mot de föreslagna ändringarna.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag vill betona vikten av att parlamentet har antagit betänkandet om minimiinkomstsystem i alla medlemsstater, som jag var ansvarig för. Det antogs i kammaren med 437 röster för, 162 röster mot och 33 nedlagda röster och det har uppkommit som en särskild åtgärd under det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning.
Som det står i betänkandet anser parlamentet att ”minimiinkomstsystem i alla EU:s medlemsstater – med specifika åtgärder som förser människor vars inkomst är otillräcklig med ekonomiskt stöd och enklare tillgång till tjänster – är ett av de effektivaste sätten att bekämpa fattigdom, garantera en adekvat levnadsstandard och främja social integration”.
Enligt den antagna resolutionen bör minimiinkomstsystem innebära minst 60 procent av medianlönen i respektive medlemsstat. Kommissionen uppmanas att upprätta en handlingsplan som ska åtfölja genomförandet av ramdirektivet om minimiinkomster i EU:s medlemsstater. Parlamentet pekar på det ökande antalet fattiga arbetstagare och på behovet av att gripa sig an denna nya utmaning genom att kombinera olika instrument och det efterlyser en rättvisare omfördelning av inkomster.
Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag har sällan skådat ett så demagogiskt och orealistiskt betänkande. Demagogiskt eftersom dess syfte är att införa en minimiinkomst som motsvarar minst 60 procent av medianlönen i alla medlemsstater för alla, utan några nationalitetskrav. Är det medelvärdet av bruttoinkomsten eller av nettoinkomsten? Är det medelvärdet av levnadsstandarden som används för att beräkna fattigdomsgränsen? I mitt land är det liktydigt med att uppmuntra understödd overksamhet och att skapa en stark magnet för invandring.
Enligt den vedertagna definitionen bör minimiinkomsten nämligen vara högre än minimilönen, vilket motsvarar inkomsten för 15 procent av de franska arbetstagarna, ett rekord bland de industrialiserade länderna. Européerna behöver inte stöd utan verkliga arbeten med en anständig lön. Likväl, och det är den orealistiska delen i betänkandet, nämner man inte de verkliga orsakerna till fattigdom: trycket på lönerna genom yttre konkurrens från lågkostnadsländer som tillämpar social dumpning och inre konkurrens från utomeuropeiska invandrare, kraftigt ökad arbetslöshet, omplaceringar och företag som läggs ned på grund av okontrollerad globalisering. Man förbiser också den extremt oroväckande utarmningen av de europeiska medelklasserna. Bekämpningen av dessa orsaker måste prioriteras.
Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Även om EU alltjämt är ett av de rikaste områdena i världen är fortfarande en stor andel av de europeiska medborgarna fattiga, vilket begränsar deras möjlighet att kunna tillfredsställa sina basala behov när det gäller livsmedel, hälsa, energi och utbildning. 85 miljoner människor i Europa lider av fattigdom. På grund av den aktuella finansiella och ekonomiska nedgången löper dessutom unga och äldre större risk att drabbas av fattigdom och hushållen är mer utsatta genom att deras tillgång till läkemedel, hälso- och sjukvård, skolor och anställning har försämrats. Vi måste se till att tillgångarna är jämnare fördelade mellan rika och fattiga medlemsstater, mellan små och stora länder och mellan medborgarna.
Mer medel måste avsättas till olika undersökningar och analyser om fattigdom och social utestängning. Systemen i de 27 medlemsstaterna bör jämföras för att fastställa vilken politik som fungerar bäst. Vi måste fortsätta att bekämpa fattigdom och social utestängning i Europa och i världen genom att vidta skyndsamma åtgärder och, desto viktigare, genom att arbeta solidariskt trots att vi kanske står inför olika finanspolitiska eller politiska påtryckningar.
Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) I dag lever 17 procent av den europeiska befolkningen, det vill säga runt 85 miljoner människor, under fattigdomsgränsen. När det gäller dessa siffror är den extrema fattigdomen mest oroväckande. Den ökar, framför allt under den aktuella recessionen, och därför behövs det en minimiinkomst.
Eftersom 2010 är det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, och till följd av internationella dagen för utrotning av fattigdom, röstade vi för en resolution som efterlyser en minimiinkomst som motsvarar 60 procent av medianlönen i respektive medlemsstat.
I vårt betänkande betonar vi att införandet av minimiinkomstssystem i alla medlemsstater är ett av de effektivaste sätten att bekämpa fattigdom, garantera en adekvat levnadsstandard och främja social integration, och jag välkomnar antagandet av resolutionen.
Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag stödde betänkandet. I det uppmanas medlemsstaterna att ta itu med fattigdomen genom att införa minimiinkomstsystem som grundas på RSA-modellen [”revenu de solidarité active” – intjänad tilläggsersättning], tidigare RMI [”revenu minimum d’insertion” – grundläggande garanterad inkomst] i Frankrike. Denna typ av verktyg har tydligt erkänts som mycket användbara för att komma till rätta med osäkra anställningar.
I texten föreslås att minimiinkomsten bör innebära minst 60 procent av medianlönen i respektive land och, framför allt, att den ska vara en del av en omfattande integrationsstrategi, med en hållbar återgång till arbetet och tillgång till offentliga tjänster, i första hand bostäder.
Texten antogs men tyvärr förkastades de vänsterorienterade gruppernas alternativa versioner där de efterlyste ett bindande ramdirektiv för införande av minimiinkomsten i hela EU. Det är uppmuntrande att vi har tagit ställning för minimiinkomstsystemen men det är sannolikt inte tillräckligt.
Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Aktuella uppgifter visar att fattigdomsnivåerna ökar i Europa. I många medlemsstater drabbar fattigdomen barn och äldre personer hårdast och det ökade antalet kortfristiga anställningar och låga, osäkra inkomster innebär en risk för hela samhället att drabbas av försämrade levnadsvillkor. Lägg till den demografiska krisen som har drabbat vissa länder så får vi ett recept på garanterad ekonomisk nedgång. Det är vårt jobb att garantera alla medborgare ett anständigt liv.
Vi kan inte tillåta att våra barn och barnbarn riskerar att drabbas av hunger, arbetslöshet och social utestängning. Vi måste garantera framtida generationer anständiga löner, stabila karriärer, tillgång till offentliga tjänster och social integration under hela deras liv – från de tidigaste åren till pensionen.
Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Uppskattningsvis 85 miljoner människor i Europa lider av eller riskerar att drabbas av fattigdom och jag anser att vi måste göra allt som står till buds på EU-nivå för att komma till rätta med detta. Det är mycket viktigt att vi vidtar åtgärder för att minska antalet människor som riskerar att drabbas av fattigdom i syfte att se till att målet i Europa 2020-strategin att undanröja risken att 20 miljoner EU-medborgare drabbas av fattigdom uppnås.
Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Den ekonomiska och finansiella krisen har förvärrat situationen på arbetsmarknaden i hela EU. Nyligen förlorades runt 5 miljoner arbetstillfällen, vilket har orsakat fattigdom och social utestängning i medlemsstaterna. Jag stöder bestämt betänkandet eftersom jag anser att det behövs skyndsamma åtgärder för de drabbades återinträde på arbetsmarknaden samt en garanterad minimiinkomst som kan säkra en adekvat levnadsstandard och ett värdigt liv. Jag anser att vi bör utveckla relevanta indikatorer för att kunna införa minimiinkomstsystem i medlemsstaterna och därigenom garantera en adekvat levnadsstandard och främja social integration samt social och ekonomisk sammanhållning i hela EU.
Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Ett effektivt verktyg för att bekämpa fattigdom är att garantera EU-medborgarna en minimiinkomst som omfattar löner, pensioner och förmåner. En minimiinkomst bör vara en universell rättighet och inte bero på hur mycket man har bidragit med.
Vi bör framför allt uppmärksamma socialgrupper som är särskilt utsatta för fattigdom och social utestängning. Det handlar framför allt om personer med funktionshinder, stora familjer och ensamstående föräldrar, kroniskt sjuka och äldre människor. En analys av erfarenheterna i flera medlemsstater visar vilken viktig roll minimiinkomster spelar för att bekämpa fattigdom och social utestängning och därför röstade jag för Ilda Figueiredos betänkande.
Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) I dag är det av yttersta vikt att integrera förebyggande och bekämpning av fattigdom och social utestängning i annan EU-politik i syfte att garantera respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, universell tillgång till grundläggande offentliga tjänster och rätt till hälsa, utbildning och yrkesutbildning.
Allt detta kräver att den makroekonomiska politiken är socialt hållbar, vilket innebär omdefinierade prioriteringar och politiska inriktningar, bland annat av stabilitets- och tillväxtpakten, konkurrenspolitiken, politiken för den inre marknaden och budget- och skattepolitiken. I betänkandet används termen ”minimiinkomst”. Det är en kontroversiell term som definieras som ett instrument som gör det möjligt att ledsaga stödmottagarna på vägen från social utestängning till ett aktivt liv. Man betonar också vikten av en bredare politik som även omfattar andra behov: hälso- och sjukvård, utbildning, sociala tjänster och bostäder.
Jag röstade för betänkandet eftersom jag instämmer i att det behövs en europeisk samordningsstrategi. Jag anser dock att minimiinkomsten är de enskilda medlemsstaternas ansvar, mot bakgrund av subsidiaritetsprincipen. Det är svårt att fastställa en minimigräns i de olika medlemsstaterna när det råder stora skillnader mellan löner och levnadskostnader i allmänhet.
Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) Innehållet i Lissabonfördraget, bestämmelserna i Europa 2020-strategin och principerna i millennieutvecklingsmålen återspeglas inte ens i termer av framtidsutsikter i den bistra verkligheten där många människor än i dag lever i misär. Enbart i Europa lever 80 miljoner medborgare i fattigdom, varav 19 miljoner är barn. Den ambitiösa politik som världssamfundet har fastställt för att utrota fattigdomen har alltför ofta visat sig vara ineffektiv och svår att genomföra eller enbart omfattat sociala välfärdsförmåner.
Målen måste i stället uppnås genom en mer strukturell strategi där man utvärderar särskilda initiativ som har samordnats på EU-nivå och som påverkar inkomsten, de sociala tjänsterna och hälso- och sjukvården. Syftet med dem bör vara att lindra bördan av finanskrisen som har drabbat dem som är mest utsatta på arbetsmarknaden, det vill säga kvinnor, framför allt äldre kvinnor, och unga människor. Jag anser att en utvärdering av europeiska initiativ som syftar till att upprätta en minimiinkomst kan vara ett sätt att bekämpa fattigdomen förutsatt att subsidiaritetsprincipen respekteras.
Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Införandet av en minimiinkomst i alla medlemsstater är en central åtgärd för att bekämpa fattigdomen. Därför röstade jag för detta viktiga betänkande.
Minimiinkomsten beräknas dock enskilt för varje land och bidrar följaktligen inte till social konvergens i Europa. Nationella skillnader upprätthålls under den kris vi just nu upplever. Därför krävs det en mer övergripande socialpolitik på EU-nivå för att garantera en rättvisare fördelning av tillgångar. Det är en viktig del av EU:s roll.
Erminia Mazzoni (PPE), skriftlig. – (IT) EU har alltid hävdat att ”social integration” är en av dess grundläggande principer. Det är svårt att bekämpa alla situationer som leder till marginalisering, avsked och övergivande. Bland dem måste fattigdom givetvis komma högt upp på listan. Till skillnad från orsaker som sjukdom, asocialt beteende, ras eller kön utgör fattigdom ett tillstånd som civiliserade länder bör vidta åtgärder för att förebygga.
En minimiinkomst för medborgare är ett botemedel och inte en lösning. I resolutionen stöder jag kommissionens uppmaning att integrera staternas åtgärder i en ram av europeisk samordning och se till att minimiinkomsten åtföljs av en integrerad strategi som omfattar hälso- och sjukvård, utbildning och bostäder. Jag uppmanar också personligen kommissionen att i förebyggande syfte prioritera åtgärder som främjar integration i ”Plattform för bekämpning av fattigdom och social utestängning”.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Medlemsstaterna kan inte vara okänsliga för extrem fattigdom och de måste se till att ingen lämnas åt sitt öde i situationer som ofta är mycket nedbrytande. Extraordinärt och exceptionellt stöd bör övervägas i dessa fall.
Likväl är erfarenheter som den portugisiska med utbetalning av minimiinkomster utan verkligt effektiv övervakning men med ett enormt antal personer som är registrerade som bidragstagare och som kan och bör arbeta men som varken arbetar eller försöker att arbeta, en felaktig strategi som bör ses över. Jag lade ned min röst eftersom övervakningen av det system som jag har beskrivit får mig att ifrågasätta det både ur ekonomisk och ur moralisk synvinkel.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Medlemsstaterna kan inte vara okänsliga för extrem fattigdom och de måste se till att ingen lämnas åt sitt öde i situationer som ofta är mycket nedbrytande. Extraordinärt och exceptionellt stöd bör övervägas i dessa fall.
Likväl är erfarenheter som den portugisiska med utbetalning av minimiinkomster utan verkligt effektiv övervakning men med ett enormt antal personer som är registrerade som bidragstagare och som kan och bör arbeta men som varken arbetar eller försöker att arbeta, en snedvriden logik som bör ses över. Jag lade ned min röst eftersom övervakningen av det system som jag har beskrivit får mig att ifrågasätta det både ur ekonomisk och ur moralisk synvinkel.
Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om vikten av ett system med minimiinkomst för att bekämpa fattigdom och främja ett samhälle som är öppet för alla i Europa eftersom jag instämmer i de flesta av kraven och åsikterna i det, t.ex. att medlemsstaterna, rådet och kommissionen bör genomföra ”konkreta åtgärder som kan utrota fattigdomen och den sociala utestängningen” och att ”bekämpning av fattigdom kräver skapande av anständiga och hållbara arbeten, speciellt för de grupper som är missgynnade på arbetsmarknaden”. I detta sammanhang anser jag att förespråkandet av fastställandet av en tröskel för minimiinkomster för alla medlemsstater är av stort värde så att alla, oavsett om de har en anställning eller ej, kan få ett värdigt liv. Jag stödde resolutionen eftersom den generellt sett kräver fler sociala åtgärder för att bekämpa fattigdomen som miljontals invånare lider av. I detta syfte kräver den att medlemsstaterna och EU-institutionerna vidtar konkreta åtgärder för återinträde på arbetsmarknaden för de personer som lever i fattigdom.
Siiri Oviir (ALDE), skriftlig. – (ET) I egenskap av kvinnlig parlamentsledamot bekymrar det mig att kvinnor löper mycket större risk än män att drabbas av extrem fattigdom under den aktuella ekonomiska krisen. Enligt uppgifter från Eurostat riskerar 27 procent av kvinnorna i dag att drabbas av fattigdom innan de har fått socialbidrag. I Europa visar den pågående trenden mot en feminisering av fattigdomen att de befintliga sociala trygghetssystemen och de olika åtgärderna som har vidtagits i EU inom socialpolitiken, den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken inte är utformade för kvinnors behov eller för att upphäva de befintliga skillnaderna när det gäller kvinnors sysselsättning. Därför stöder jag föredraganden som uppger att kvinnors fattigdom och sociala utestängning i Europa kräver konkreta, annorlunda och könsanpassade politiska åtgärder och följaktligen stödde jag diskussionen av denna fråga med min röst.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Ilda Figueiredos betänkande. Arbete är den främsta prioriteringen för befolkningen. Solidariteten som den europeiska sociala marknadsekonomin grundas på och samordningen av nationella insatser är mycket viktig. De initiativ som har tagits av enskilda stater kommer att förbli ineffektiva om vi inte samordnar åtgärderna på EU-nivå. Därför är det mycket viktigt att EU talar med en stark röst och har en gemensam vision och därefter lämnar åt de enskilda medlemsstaterna att välja vilka konkreta åtgärder som ska tillämpas i enlighet med subsidiaritetsprincipen. I den sociala marknadsekonomin, som erkänns och främjas i fördraget, måste de offentliga myndigheterna genomföra anpassningsåtgärder för att påskynda och underlätta uppnåendet av en jämvikt i syfte att förebygga problem för allmänheten eller åtminstone minimera dem. Vi behöver en socialpolitik för att skydda familjer samt begränsa ojämlikhet och effekterna av krisen. Vi behöver förbättra de sociala skyddssystemen genom att bedriva en långsiktig politik, även när det gäller arbete, och därmed göra sysselsättningen mer stabil samtidigt som vi undviker ohållbara belastningar på våra nationella budgetar.
Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för förslaget till resolution – ändringsförslag 3 – (artikel 157.4 i arbetsordningen) som ersätter resolutionsförslaget som inte är av lagstiftningskaraktär A7-0233/2010 om vikten av ett system med minimiinkomst för att bekämpa fattigdom och främja ett samhälle som är öppet för alla i Europa. I synnerhet under den nuvarande ekonomiska krisen strider bestämmelsen i fråga inte mot principen om en social marknadsekonomi som jag förbehållslöst instämmer i.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Fattigdom är ett stort socialt problem i hela världen och tyvärr är inte EU immunt. Dessutom har den redan långdragna finansiella och ekonomiska krisen som vi upplever förvärrat fattigdomen för Europas invånare och skapat en ny fattigdomsvåg i vissa länder, som Portugal, som till och med har drabbat den grupp som vanligen kallas medelklassen
Utbetalning av en minimiinkomst är en viktig social åtgärd med stora ekonomiska konsekvenser och många ser det som en moralisk plikt. Det är viktigt att minimiinkomsten är reglerad så att den fungerar som en hävstång för att lyfta upp människor från fattigdom till en acceptabel levnadsnivå. Den får aldrig vara ett incitament för människor att agera passivt i en svår situation, det vill säga att inte anstränga sig för att hitta ett arbete.
Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Fattigdom är en realitet som drabbar människor vars inkomst inte räcker för att de ska kunna leva ett acceptabelt liv. Antalet personer som befinner sig i denna situation ökar på grund av den aktuella krisen. 2008 var 17 procent av EU:s befolkning (cirka 85 miljoner personer) drabbade av fattigdom. Barn och ungdomar under 17 år (20 procent i EU-27) löpte större risk än befolkningen i helhet att drabbas av fattigdom och den högsta siffran uppmättes i Rumänien (33 procent). I medeltal hotades 8 procent av den befolkning som hade arbete av fattigdom i EU-27 och den högsta siffran uppmättes återigen i Rumänien (17 procent).
Jag röstade för behovet av att anta ett system för att beräkna minimiinkomsten (motsvarande 60 procent av medianinkomsten i respektive medlemsstat) i varje medlemsstat. Systemet består av specifika åtgärder som förser människor vars inkomst är otillräcklig med ekonomiskt stöd och förenklar tillgången till tjänster för dem. Det är ett av de mest effektiva sätten att bekämpa fattigdom, garantera en adekvat levnadsstandard och främja social integration.
Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Att rädda 20 miljoner européer från fattigdom senast 2020, det är det ambitiösa mål som har fastställts i Europa 2020-strategin, ett mål som skulle kunna förbli en from förhoppning om inte Europa tar itu med den ökande fattigdomen som numera har drabbat mer än 80 miljoner medborgare.
Därför är det viktigt att införa en minimiinkomst på EU-nivå eller att utvidga systemet till alla medlemsstater. Minimiinkomsten är utformad som det yttersta skyddsnätet och den fyller redan en viktig funktion när det gäller att bekämpa social utestängning.
Nu behöver vi förbättra systemets effektivitet samtidigt som vi har tre saker i åtanke. Vi måste bevara skillnaden mellan minimiinkomst och garanterad minimilön eftersom arbete alltjämt måste vara attraktivt och en anställning fortfarande är det bästa skyddet mot fattigdom. Vi måste integrera minimiinkomsten i en samordnad och omfattande politik för att hjälpa utsatta människor (tillgång till bostäder, hälso- och sjukvård, barnomsorg och hemtjänst) och vi måste stryka rubrik I angående integration av de dithörande målen och använda minimiinkomsten som en form av ekonomiskt stöd under en viss tid till en person eller familj som har drabbats av svårigheter.
Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) 85 miljoner människor i EU hotas av fattigdom. Den ekonomiska kris som vi genomgår gör ungdomar (varav en av fem är arbetslös), kvinnor och ensamstående föräldrar ännu mer utsatta. Även situationen för människor med anställning blir alltmer otrygg och 19 miljoner av dem lider i nuläget av fattigdom. Samtidigt som 2010 utsågs till det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning visar en aktuell Eurobarometer-undersökning om medborgarnas åsikter om EU att 74 procent av dem förväntar sig att EU ska fylla en viktig funktion inom området. Låt oss lyssna på dem och agera. Jag stödde resolutionen om vikten av ett system med minimiinkomst för att bekämpa fattigdom och främja ett samhälle som är öppet för alla i EU. Tyvärr har inte alla de 27 medlemsstaterna en nationell minimiinkomst. Följaktligen stödde jag parlamentets uppmaning till kommissionen att använda sin initiativrätt för att föreslå ett ramdirektiv som fastställer principen om en adekvat minimiinkomst i EU utifrån gemensamma kriterier. Tyvärr förkastades denna uppmaning.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Med vårt förslag till ett ramdirektiv om en minimiinkomst hade parlamentet i dag möjlighet att ge EU ett viktigt verktyg för att verkligen bekämpa fattigdom och ge alla ungdomar, vuxna och äldre människor rätt till en inkomst som är tillräckligt hög för att rädda dem från fattigdom och göra det möjligt för dem att sent omsider leva ett värdigt liv. Det krävdes politisk beslutsamhet och mod för att få ett slut på den skandalösa långvariga fattigdomen.
På grund av feghet och politisk inkonsekvens kommer den europeiska högern att bära det tunga ansvaret för Europa 2020-strategins misslyckande och orsaka ännu mer desillusion bland våra medborgare och bland alla de organisationer som varje dag kämpar för de mest utsatta.
Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) I ett modernt samhälle som befolkas av ärliga och aktiva medborgare skulle det vara mycket positivt att införa en minimiinkomst för dem som råkar bli arbetslösa. I själva verket snedvrids arbetsmarknaden om man garanterar dem som arbetar en minimiinkomst. Många människor skulle i så fall föredra att inte söka arbete och komplettera sin garanterade minimiinkomst med odeklarerat arbete eller småbrottslighet.
Dessa negativa situationer påverkar givetvis de befolkningsgrupper som är mindre rustade för överlevnad, framför allt familjer som inte är EU-medborgare och som ofta måste dela små och billiga bostäder med varandra. En garanti om utbredd välfärd leder självfallet till att de fattigaste människorna i världen kommer att försöka komma till Europa. Trots att de garanteras mycket lite är det givetvis bättre än ingenting. Av dessa anledningar motsätter jag mig bestämt betänkandet.
Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Fattigdom och social utestängning är en demonstration av bristande respekt för mänsklig värdighet. Att bekämpa fenomenet är en prioritering för EU och det är förankrat i millennieutvecklingsmålen. Vad kan vi göra och vilka åtgärder bör vi vidta i detta avseende? De viktigaste faktorerna är utbildning och att garantera förutsättningar för utveckling eftersom dessa lösningar kan lära människor att själva ta itu med problemet fattigdom genom att använda sin egen potential, med hjälp av systematiska lösningar. Med andra ord bör vi ge dem den kunskap de behöver.
I utvecklingsländer är det viktigt att stödja uppförande av infrastruktur, framför allt att ge människor tillgång till rent vatten. Utvecklingsbistånd måste kopplas samman med skapande av förutsättningar för en utveckling av handeln. Att underlätta utveckling och nya arbetstillfällen är det bästa sättet att bekämpa fattigdom i olika delar av världen, rika som fattiga. Fattigdom kan inte bekämpas effektivt genom administrativa bestämmelser, inte ens genom minimiinkomster.
Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Den ekonomiska krisen har ökat de sociala klyftorna i EU. I slutet av 2008 levde nästan 17 procent av den europeiska befolkningen – det vill säga 85 miljoner personer – under fattigdomsgränsen. Effekterna av krisen, det vill säga ökad arbetslöshet och färre arbetsmöjligheter, har försatt många människor i en svår situation. Det är mycket viktigt att EU engagerar sig för att främja ett samhälle som är öppet för alla genom att vidta åtgärder för att utrota fattigdomen. 2010 är det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning och ett av målen i Europa 2020-strategin är att minska antalet människor som riskerar att drabbas av fattigdom med 20 miljoner. Sanningen är att fattigdomsnivån påverkar inte bara den sociala sammanhållningen utan även ekonomin.
Därför, och med anledning av parlamentets åtagande att delta i kampen mot fattigdom och social utestängning, anser jag att minimiinkomstsystemet grundat på 60 procent av medianinkomsten i respektive medlemsstat är ett viktigt bidrag till ekonomisk och social sammanhållning. Jag röstade för betänkandet av ovannämnda orsaker och för att jag anser att i det betonas behovet av konkreta åtgärder för verklig social och ekonomisk sammanhållning, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade mot betänkandet eftersom det kullkastar medlemsstaternas budgetkonsolidering och innehåller det vanliga kommunistdravlet om överföringar mellan stater. Dessutom är det ett mycket tydligt brott mot subsidiaritetsprincipen inom det sociala området. I Tyskland är socialbidragen och den statligt garanterade inkomsten via de långsiktiga arbetslöshetsersättningarna Hartz IV redan så höga att det inte är lönt att ha ett okvalificerat arbete. I detta sammanhang krävs det en obligatorisk minimiskillnad mellan socialbidrag och inkomster. Förutsättningen för all välfärd är som alltid sund ekonomisk tillväxt.
Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Trots alla påståenden om fattigdomsminskning har de sociala klyftorna ökat – cirka 85 miljoner EU-medborgare riskerar att drabbas av fattigdom. Det är ett enormt problem för Litauen eftersom 20 procent av vår befolkning riskerar att drabbas av fattigdom. Vi behöver en stark sysselsättningspolitik som stimulerar tillväxt och konkurrenskraft i den europeiska sociala marknadsekonomin, förhindrar makroekonomisk obalans och garanterar social integration.
Det räcker dock inte för att bekämpa arbetslösheten. Att bara ha en anställning är inget skydd mot fattigdom. Det växande antalet otrygga anställningar och låga löner innebär att andelen arbetstagare som riskerar fattigdom ökar.
Enligt EU-rapporter är inkomsterna för mer än 20 procent av de heltidsanställda i Litauen mindre än 60 procent av medelinkomsterna, medan medeltalet för EU är 14 procent. En ökning av minimiinkomsten per månad kan bidra till att minska fattigdomen men den kan inte garantera ett samhälle utan isolering. De flesta unga människor lämnar Litauen, inte bara på grund av brist på pengar och arbete (det senaste året uppgick ungdomsarbetslösheten i Litauen till nästan 30 procent) utan också för att de känner sig övergivna och maktlösa när det gäller beslut som påverkar deras dagliga liv. Detta måste förändras.
Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Trots insatser runt om i världen och åtaganden från många internationella institutioner, däribland EU, är kampen mot fattigdom alltjämt långtifrån vunnen. Andelen personer som lever i fattigdom i Europa ökade från 16 till 17 procent mellan 2005 och 2008. Runt om i Europa är regeringarna och invånarna överens om att vi måste kämpa för att utrota fattigdomen. När vi ser över åtagandena i Europa 2020-strategin måste vi återigen tänka över vilka åtgärder som kan vidtas för att bekämpa fattigdomen.
Jag stöder Figueiredobetänkandet där parlamentet efterlyser en omvärdering av EU:s åtagande att bekämpa fattigdom och social utestängning och ett införande av utmanande men uppnåeliga och tydliga mål i Europa 2020-strategin. Jag upprepar uppmaningen till det europeiska folket att sätta stopp för fattigdomen och ojämlikheten genom att genomföra effektiva, integrerande och framåtblickande strategier som offensivt bekämpar fattigdomen.
Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Omkring 85 miljoner människor i EU hotas för närvarande av fattigdom. Detta hot omfattar flera olika grupper: barn och ungdomar upp till 17 års ålder löper en högre risk att drabbas av fattigdom, vilket i uttryckliga ordalag betyder att ett barn eller en ung person av fem är utsatt för fattigdom. Äldre personer riskerar också lättare att drabbas av fattigdom än befolkningen i allmänhet. År 2008 var andelen personer som var 65 år eller äldre och riskerade fattigdom 19 procent. Men samma år riskerade i genomsnitt 8 procent av dem som var anställda att bli fattiga – de så kallade ”arbetande fattiga”. Principen om minimiinkomst kommer att avsevärt bidra till social integrering av utsatta grupper. När man utarbetar direktivet måste man emellertid ägna största möjliga uppmärksamhet åt maximal kontroll så att man undviker alla möjligheter att missbruka detta socialbidrag. Om vi bara ser till antalet personer som får arbetslöshetsbidrag finns det 23 miljoner som måste få det för att kunna leva ett värdigt liv.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom det stöder en fortsättning av det arbete som utförts av det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen, vilket sedan det inrättats har fattat beslut och gjort särskilda rekommendationer på vissa punkter. Emellertid behövs fortfarande mer genomgripande arbete för att komma överens med de nationella parlamenten om denna grundval, omvandla dessa rekommendationer till lagstiftningsförslag och överföra de mål som framtagits till ett arbetsprogram. Att sätta stopp för detta särskilda utskotts arbete skulle ge intryck av att krisen hade lösts, när situationen på den ekonomiska marknaden inte har stabiliserats och de ekonomiska och sociala konsekvenserna av denna stora katastrof fortfarande är okända, med djup, långtidseffekt. Alla akter som upprättats eller nu ska upprättas, dvs. Europa 2020-strategin och nya direktiv, ekonomisk styrning, budgetramar, reglering och tillsyn, reformering av global styrning och EU-representation borde börja med att erkänna den nuvarande krisen. Bland annat skulle en sådan fortsättning möjliggöra att denna mångsidiga agenda ingående följdes upp och att analysen och de politiska rekommendationerna utvecklades enligt ett fastställt arbetsprogram och på den basen skulle ett uppföljningsbetänkande kunna utarbetas under andra halvåret 2011.
Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade emot betänkandet eftersom angreppet på arbetarklassen av det kapitalistiska systemet och dess politiska företrädare är generellt och inte har något att göra med vare sig de ekonomiska underskotten eller den alltför stora skulden. Den ståndpunkt som framförs av gemenskapens tjänstemän och i parlamentsresolutionen bekräftar det. Maktkampen mellan imperialisterna kan inte bemästras och kommer fortlöpande att bli värre. EU och G20 smider primitiva planer på att skära ned på det enkla folkets inkomster och låta storfinansen lägga vantarna på deras egendomar och öka sin vinst, öka utsugningen av arbetarklassen och minska på försäkrings- och arbetstagarrättigheter. De generella åtgärder som beslutats stärker monopolen och lägger kapitalistkrisens börda på arbetarnas skuldror; samtidigt försöker EU och penningväldet att sockra det beska pillret genom att föra fram nya modeller av ekonomisk styrning och gröna ekonomier och lovar att det finns ljus i slutet av tunneln för att skapa ett fåfängt hopp och övertala samhället till att samtycka. De massiva demonstrationerna i Grekland, Frankrike, Italien och andra länder är ett skriande bevis på att de val som gjorts av det kapitalistiska systemet förkastas av arbetarna. Detta förkastande kan – och måste – bli ett förkastande av monopolen och imperialismen och förändras till en kamp för gräsrotsmakt.
Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Europa 2020-strategin är livsviktig för EU:s konkurrenskraft, hållbarhet och sociala egenskaper och jag röstade för vad som sägs i betänkandet om att rikta mer uppmärksamhet både mot initiativ som rör sektorn för energi, forskning och innovation och mot hälsovårds- och utbildningsfrågor de närmaste åren. Jag håller helt med om att utbildningsfrågor bör vara kärnan i EU:s ekonomiska strategi, och att program som ”Livslångt lärande”, ”Erasmus” och ”Leonardo” för utbildning och fortbildning utomlands bör få mer stöd och att EU:s medborgare bör få större tillgång till dessa program. Forskning och utveckling är avgörande för konkurrenskraften och studenter och forskare måste få stöd och uppmuntran när de försöker använda sig av rörligheten över gränserna medan tillgången till medel måste bli översiktlig och förenklas.
Jag stöder också vad som sägs i betänkandet om att förbättra små och medelstora företags möjlighet att erhålla kredit, minska byråkratin i samband med offentlig upphandling för små och medelstora företag och upprätta en enda instans för att lösa dessa företags administrativa frågor.
Izaskun Bilbao Barandica (ALDE), skriftlig. – (ES) Det har funnits många olika faktorer i den nuvarande krisen: finansmarknadernas spekulativa uppträdande och den inhemska efterfrågans utveckling under senare år som baserats på konsumentkredit, bland annat. Det finns många skäl som vi har diskuterat en hel del i parlamentet, men vi måste se framåt. Framtiden är del i att uppfylla innebörden av detta initiativ. För att göra det måste EU lösa problemet med en åldrande befolkning. Vi måste reglera, omorganisera och övervaka EU:s finansmarknad, förbättra samordningen och använda denna styrka till att spela en aktiv roll på global nivå. Vi måste vidta åtgärder för att förbättra samordningen mellan de olika nivåerna av styrning, fastställa en ny modell för ekonomisk tillväxt som håller jämna steg med mänsklig och social utveckling och fokusera på europeisk solidaritet, förbättra konkurrenskraft, kvalitet, utbildning, innovation och ny teknik och fokusera på kunskap. Det är endast på detta sätt som vi kan se till att EU blir ett stort hopp för världen.
Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Vi har röstat om ett ytterst långt och komplicerat betänkande med en intrikat text och struktur. Det finns emellertid en sak som är föga övertygande: den verkliga, djupt liggande orsaken som utlöste den ekonomiska kris som vi befinner oss i fick inte tillräcklig uppmärksamhet, även om den nämns bland textens skäl. Orsaken var inte slumpartad utan strukturell – och inte bara i ekonomiska termer. Finanskrisen orsakades först och främst av den illusion som odlats av världens ekonomiska och politiska elit att på 2000-talet skulle ekonomin och välståndet kunna baseras mer på finanser än på varuproduktion, mer på en förvånansvärd skapelse av produkter för finansieringslösningar än på det som verkligen skapas, produceras, säljs och saluförs av hundratals och åter hundratals miljoner företag i hela världen. Om vi inte inser den politiska och ekonomiska betydelsen av att återställa den reala ekonomin, snarare än en virtuell ekonomi, löper man i betänkandet risken att göra ett fatalt misstag: att föreslå utvägar från en kris som i sista hand inte skulle vara en verklig lösning. EU behöver inte ytterligare centralisering av ekonomisk makt på EU-nivå. EU behöver företag och mindre byråkrati. Jag har därför röstat emot betänkandet.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande eftersom den nuvarande ekonomiska krisen som har påverkat de ekonomiska och finansiella sektorerna har förorsakat en allmän ekonomisk och social kris där europeiska medborgare fortsätter att leva i fattigdom, där sociala orättvisor blir ännu mer uppenbara och där antalet arbetande fattiga också ökar.
Jag skulle vilja understryka att lågkonjunkturen ytterligare förvärrades av att de olika nationella ekonomiska återhämtningsplanerna är otillräckligt samordnade, eftersom det är högst troligt att med en samordning på EU-nivå skulle det bli möjligt att få en större effekt än den som kan åstadkommas med de flesta program på nationell nivå. Enligt Europa 2020-strategin har EU åtagit sig att bekämpa arbetslöshet och öka sysselsättning samt minska fattigdom och socialt utanförskap, men denna strategi måste vara en samordnad insats – del av krishanteringen och den strategiska planeringsprocessen efter krisen.
Jag har samma åsikt som parlamentet att detta strategiska EU-mål också bör försöka nås genom ett nära samarbete med nationella regeringar, sociala partner och det civila samhället och att parlamentet bör involveras i högre grad i genomförandet.
Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Antagandet av detta komplicerade betänkande representerar ett mycket viktigt steg för EU som högljutt kräver tydliga svar och snabba lösningar för att klara av denna svåra ekonomiska kris. Jag röstade för eftersom texten som antagits i dag inbegriper principer som alltid har format basen för min grupps ekonomiska politik. Jag syftar till exempel på behovet av större budgetkonsolidering, förstärkning av stabilitets- och tillväxtpakten och fullbordandet av den gemensamma marknaden.
Jag är i själva verket övertygad om att EU behöver en radikal förändring för att fördubbla sin tillväxtpotential och detta resultat kan bara nås genom en större samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik och finanspolitik. Innan dess anser jag emellertid att det är nödvändigt att granska den finansiella regleringssektorn vilken har visat sig vara inte bara ohållbar utan en av de viktigaste orsakerna till krisen. EU måste också snabbt möta olika utmaningar, till att börja med sysselsättningen, den demografiska utmaningen och pensionssystemet. Men tidigare ändå behöver vi genomföra åtgärder för att stödja små och medelstora företag, EU:s drivkraft och ekonomiska kärna, framför allt genom att stödja finanspolitiska paket och incitament som underlättar kredittillgången.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag håller med om att kommissionen bör ta ansvar för tillsynen och finansieringen av projekt på följande områden: nya investeringar i forskning och utveckling och användning av förnybar energi, både i energieffektivitet, särskilt i det europeiska byggnadsbeståndet, och i resursanvändningseffektivitet mer generellt; stärka det europeiska energinätet genom att koppla samman nationella nät och fördela kraft från större centrum för förnybar energiproduktion till konsumenter och att införa nya former av energilagring och överföring av högspänd likström (HVDC),”supernät”; att stödja rymdbaserade EU-infrastrukturer på området för radionavigering och jordobservation för att utveckla tillhandahållandet av nya EU-tjänster och utvecklingen av innovativa tillämpningar och att också underlätta genomförande av EU-lagstiftning och EU-politik; att förse hela EU med snabb tillgång till Internet, att sörja för ett snabbt genomförande av EU:s digitala agenda och förse alla medborgare med tillförlitlig, fri tillgång.
David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande undersöker närmare orsakerna till den ekonomiska krisen och den utveckling som skett på EU-nivå för att förhindra, föregripa eller åtminstone minska effekten av kommande kriser. De slutsatser som har fastslagits i betänkandet är väl avvägda och ger en korrekt översikt av orsakerna till och effekterna av krisen. Betänkandet ger också mervärde åt den nuvarande debatten beträffande möjliga vägar att gå i detta avseende. Jag har därför beslutat att rösta för detta betänkande.
Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Även om lågkonjunkturen som vi har gått igenom sedan sommaren 2007 förmodligen har kostat 60 biljoner US-dollar och återhämtningen inte är garanterad, röstade jag för denna text, eftersom genom denna röst ville vi tillsammans med parlamentsledamotskolleger visa att politiskt ansvar och ambition kan gå hand i hand. Som ett alternativ till kakafonin mellan kommissionen, Van Rompuy-arbetsgruppen och tandemparet Merkel-Sarkozy om ekonomisk styrning lägger vi ett tydligt förslag: att skapa en herr eller fru Euro som är ansvarig för inre och yttre konsekvens i EU:s val av ekonomisk politik.
Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för Berèsbetänkandet på grund av mitt stöd för den övervägande delen av innehållet. Det finns emellertid ett behov av en fortsatt ingående debatt om särskilt en fråga, en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Jag håller med om att det är nödvändigt att se till att olika bolagsskattesystem inte gör det möjligt för företag att undvika sina skyldigheter att stödja samhället genom en del av sin vinst genom ett rättvist bolagsskattesystem.
Emellertid bör särskild uppmärksamhet ägnas åt den negativa effekt som en gemensam konsoliderad bolagsskattebas skulle kunna få på små länder som Irland, vars välstånd och sysselsättningsnivåer i hög grad beror på dess förmåga att dra till sig utländska investeringar. Jag vill också påpeka att det irländska Labourpartiet inte stöder en gemensam bolagsskattebas.
Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade emot betänkandet eftersom vänstern inte kan acceptera ett betänkande som framtagits genom en kompromiss mellan socialdemokraterna och den europeiska högern, ett betänkande som inte berör problemets kärna, nämligen de grundläggande orsakerna till den ekonomiska och sociala krisen. Betänkandet binder parlamentet politiskt till de förödande nyliberala förslag från Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och arbetsgruppen för att strama upp fördragen och stabilitetspakten som kommer att krossa välfärdssamhället och beröva arbetstagarna mänskliga rättigheter.
Vår sida kritiserade den antisociala stabilitetspakten som är emot tillväxt, EMU:s institutionella och politiska svagheter, hur odemokratiskt Europeiska centralbanken fungerar och den obalanserade tillväxten inom EU och föreslog sätt att ta sig ur krisen som respekterade arbetstagarrättigheter och sociala rättigheter. Men tyvärr förblir texten till sin anda och bokstav trogen den förödande nyliberala politik som verkar till skada för arbetstagare, leder till lågkonjunktur och arbetslöshet och förvärrar krisen.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Krisen har gett oss en hård läxa och den har fortfarande mycket att lära oss om den ekonomiska politikens statiska och dynamiska aspekter. Det är vår uppgift att dra lärdom av dessa erfarenheter och praktisera dem för att komma i gång igen. Vi måste undvika de misstag som gjorts i det förflutna och erkänna de fenomen som man inte hade känt till tidigare, men framför allt måste vi vara noggranna när vi upprättar sambandet mellan den reala ekonomin och finanserna och skydda sysselsättning och den allmänna välfärden från chocker av det här slaget. Men EU måste göra mer. Det måste skapa mervärde, förstärka de instrument som har fungerat bra (som valutan), förbättra de som kan utvecklas (som samordningen mellan finans- och budgetpolitiken) och skapa stordriftsfördelar för en snabb och långvarig återhämtning. Jag tycker det är mycket positivt att parlamentet överväger dessa frågor och att det fortsätter att övervaka situationen så länge som dessa tecken överförs till konkreta och effektiva åtgärder.
Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Alf Svensson (PPE), skriftlig. − Vi har röstat för detta betänkande men röstade emot och motsätter oss starkt rekommendationen om införande av en skatt på finansiella transaktioner samt en delning av skulderna mellan euroländerna.
Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för att anta detta betänkande av två skäl. Det första skälet är att författarna har gjort ett utmärkt arbete, vilket återspeglas i en uttömmande analys av orsakerna till krisen och krisens effekt på den globala ekonomin å ena sidan och på den europeiska å den andra. Det andra skälet till att jag röstade för det är att det innehåller en rad viktiga rekommendationer som presenteras i det avsnitt av betänkandet som har titeln ”Framtiden – ett Europa av mervärde”. Vi måste erkänna att en kortsiktig, snäv fokusering på vinst har lett till en förlust av ett mycket stort antal arbetstillfällen i Europa i industrier som ger ett högt mervärde medan det skapat osäkra anställningar av dålig kvalitet. Det är tid att vända på trenden och industrialisera EU på nytt och återställa dess förmåga att vara innovativt och skapa sysselsättning i sektorer som är kopplade till forskning och utveckling och ny teknik.
Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar denna omröstning för det var viktigt att till sist nämna frågan om sanktioner för överträdelse av stabilitets- och tillväxtpakten, vilken medlemsstaterna alldeles för ofta glatt struntar i.
Vi behöver skapa ett effektivt system av incitament och straff som rör genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten, vilket skulle bidra till att sörja för att den nuvarande krisen inte blir värre och att alla kommande kriser avvärjs. Därför stödde jag den punkt där man uppmanar kommissionen att införa ett bindande straffsystem som klart lyder under dess kontroll för att tvinga medlemsstaterna att följa stabilitets- och tillväxtpaktens regler.
Harlem Désir (S&D), skriftlig. – (FR) Krisen har avslöjat Ekonomiska och monetära unionens tillkortakommanden: den fick nästan euron på fall och har resulterat i förlust av miljontals arbetstillfällen över hela världsdelen. Med Pervenche Berès betänkande har parlamentet just antagit ett samordnat strategiförslag för att lyfta Europa upp ur lågkonjunkturen och ta itu med dess finansiella, ekonomiska och sociala återverkningar.
Detta förslag inbegriper införandet av en verklig finansiell tillsyn, vilken vi har börjat genomföra men vilken kommer att behöva förstärkas avsevärt; beskattning av finansiella transaktioner för att reglera marknaderna och finansiera offentliga tillgångar och minska det offentliga underskottet; samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik och budget till förmån för hållbar tillväxt; tillsättning av en herr eller fru Euro för att ha hand om euroområdet och slå samman representationen vid G20 och Internationella valutafonden; och skapandet av Europeiska energigemenskapen.
Det är nu hög tid för Europa att komma i gång igen. Det är vad allmänheten väntar sig. I en värld som ständigt förändras är tröghet detsamma som tillbakagång. Därför behöver vi nu gå från detta betänkande till konkret handling.
Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen: rekommendationer om åtgärder och initiativ, eftersom det fastslår konkreta åtgärder för att lösa den ekonomiska och sociala krisen genom att bygga upp en äkta europeisk social marknadsekonomi för varaktig tillväxt, sysselsättning och social integration.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Effekterna av den ekonomiska och finansiella krisen är mer långvariga än vad vi kanske hade hoppats, med allt allvarligare sociala återverkningar. Som jag har hävdat, och som detta betänkande också bekräftar, har denna kris visat att vi behöver mer Europa. I ett stort område som har öppna gränser för fri rörelse och en gemensam marknad har det blivit oacceptabelt att tillåta motstånd mot ett system för medling, kontroll och tillsyn som är grundat på enskilda staters makt, vilken är liten och begränsad till sin omfattning med hänsyn till situationen i Europa och i den övriga världen. Förstärkning av ekonomisk styrning, finansiell tillsyn och makt att samordna politik och ekonomiska och monetära frågor för EU-institutionernas del kommer att garantera större stabilitet och en bättre förmåga att agera snabbt och effektivt. Jag skulle vilja lyfta fram erkännandet av Europa 2020-strategins betydelse, där forskning och innovation är centrala för företagens konkurrenskraft och skapandet av arbetstillfällen. Jag skulle vilja återupprepa betydelsen av den gemensamma marknaden och av små och medelstora företag för återhämtning och vitalisering av ekonomin, till vilket ändamål man vidtar åtgärder för att stödja deras konsolidering och varaktiga utveckling.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade emot detta betänkande eftersom föredragandens ursprungliga förslag har förvrängts och synpunkter har tillagts som uppmanar till tillämpning av åtgärder som var roten och upphovet till krisen. Det kräver också straff för medlemsstater som inte följer stabilitets- och tillväxtpakten. Även om det har behållit ett och annat förslag här och var på det sociala området är dess allmänna inriktning negativ.
Däremot förkastades de förslag som vi stödde i kammaren, särskilt på följande områden:
– Förkastandet av kommissionens nya lagstiftningsförslag om ekonomisk styrning, inbegripet straff – vilket kommer att få nedslående effekter på den redan svaga tillväxttakten i medlemsstaterna – samtidigt som vi förespråkade en ambitiös europeisk investeringsplan för att skapa arbetstillfällen.
– Välkomnandet av det breda deltagandet i Europadagen för mobilisering mot åtstramningspolitik och osäkerhet som organiserats av fackföreningarna den 29 september 2010, och som betonade deras starka politiska betydelse och uttryckte stöd för deras krav om säkra anställningar med en lön som går att leva på, starkt socialt skydd och skydd för köpkraft, garanti om bättre pensioner och om hög kvalitet på offentliga och sociala tjänster som är tillgängliga för alla.
– Det starka fördömandet av den roll som skatteparadisen spelat genom att uppmuntra och utöva bedrägeri och skatte- och kapitalflykt.
Bruno Gollnisch (NI) , skriftlig. – (FR) Som vanligt när man ställs inför den ekonomiska, sociala och finansiella krisen här i kammaren förbiser Pervenche Berès de viktiga frågorna och koncentrerar sig på att rädda systemet snarare än att i grunden ifrågasätta det. Detta betänkande utökar till och med marknadens självreglerande dygder med en trosbekännelse där man låtsas tro att dessa kan göras mer etiska.
I betänkandet tror man på fördelarna med global konkurrens och på fri och obegränsad rörelse av kapital och varor. Att övervaka ett system som inte fungerar kommer inte att göra det möjligt för oss att undvika dess värsta förvillelser. Banksystemet har visat sin cynism genom att i förväg återbetala det statliga stöd som ändå hindrade det från att gå omkull så att det kan undvika att behöva ändra sitt beteende, också sina mest anstötliga rutiner.
Hela det globala finansiella systemet som det existerar i dag är skadligt för den reala ekonomin. Det uppmuntrar till spekulation och till skapandet av komplexa produkter som ofta är oklara och potentiellt skadliga. Det skapar välstånd som grundas på bluff. Det tvingar företag att föra en ytterst kortsiktig politik och det gynnar aktieägare på bekostnad av andra ekonomiska parter. Att låtsas övervaka det är inte tillräckligt. Det måste förändras.
Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Förutom förlust av miljontals arbetstillfällen över hela den europeiska kontinenten och de olika hoten mot euron har lågkonjunkturen haft den effekten att den framhävt frånvaron av en stark och harmoniserad ekonomisk styrning inom EU och misslyckandena i den finansiella tillsynen.
Så om jag röstade för detta betänkande var det därför att man ämnar åtgärda dessa missförhållanden och stöder införandet av en skatt på finansiella transaktioner, vilken skulle ha den fördelen att den begränsade spekulationen på finansiella transaktioner, reglerade marknaden, finansierade offentliga tillgångar men också minskade det offentliga underskottet. Detta är en kraftfull åtgärd som jag under lång tid enträget har krävt och jag välkomnar den.
Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag stödde betänkandet av min franska socialistkollega, Pervenche Berès, om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen. Denna ambitiösa text föreslår många idéer och lösningar för att komma ur lågkonjunkturen, säkra en hållbar återhämtning och förhindra att liknande finansiella kriser händer igen genom styrnings- och tillsynsmekanismer.
Med denna omröstning visar parlamentet att politiskt ansvar och politisk ambition kan gå hand i hand. Man prioriterar sysselsättning, eftersom den ekonomiska återhämtningen riskerar att ske utan minskning av arbetslösheten. Texten kräver inrättandet av en verklig europeisk energigemenskap. Tillsättandet av en herr eller fru Euro som är ansvarig för EU:s ekonomiska och monetära val skulle också vara ett stort framsteg. Till sist påminner texten oss om behovet av en skatt på finansiella transaktioner så att de som är ansvariga för lågkonjunkturen äntligen tvingas bidra.
Gay Mitchell, Mairead McGuinness, Jim Higgins och Seán Kelly (PPE), skriftlig. – (EN) Fine Gaels ledamöter i Europaparlamentet stöder inte förslaget om ett direktiv om en gemensam konsoliderad bolagsskattebas men ansåg inte att detta var skäl nog att rösta emot detta viktiga betänkande som helhet.
Anne E. Jensen (ALDE), skriftlig. – (DA) Det danska liberala partiet avstod från att rösta i den slutliga omröstningen om Berèsbetänkandet om den finansiella krisen eftersom det starkt rekommenderar inrättandet av en finansiell transaktionsskatt.
Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Jag tillsammans med mina Labourkolleger röstade för Berèsbetänkandet på grund av mitt stöd för den övervägande delen av dess innehåll. Det finns emellertid ett behov av fortsatt, ingående debatt om särskilt en fråga, en gemensam konsoliderad bolagsskattebas. Jag håller med om att det är nödvändigt att se till att olika bolagsskattesystem inte gör det möjligt för företag att undvika sina skyldigheter att stödja samhället genom en del av sin vinst genom ett rättvist bolagsskattesystem. Men särskild uppmärksamhet måste ägnas åt den negativa effekt som en gemensam konsoliderad bolagsskattebas skulle kunna få på små länder som Irland, vars välstånd och sysselsättningsnivåer till stor del beror på dess förmåga att dra till sig utländska investeringar. Jag vill också påpeka att det irländska Labourpartiet inte stöder en gemensam konsoliderad bolagsskattebas.
Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE), skriftlig. – (EL) Pervenche Berès betänkande behandlar frågor som är viktiga för stabiliteten i euroområdet, som jag röstade för.
Jag avstod emellertid från den slutliga omröstningen eftersom jag för det första anser att man har en generell och förenklad syn på EU:s ekonomiska och finansiella problem och på de åtgärder som måste vidtas och för det andra att man hänvisar till kommissionens förslag om sanktioner för odisciplinerade medlemsstater, t.ex. andra finanspolitiska eller finansiella åtgärder vilka parlamentet ännu inte har diskuterat och om vilka man ännu inte fattat beslut.
Jag förbehåller mig därför rätten att uttrycka en särskild åsikt vid ett senare tillfälle.
Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Berèsbetänkandet eftersom jag tror på behovet av ett effektivt samarbete mellan parlamentet, rådet och kommissionen för att finna en väg ut ur den ekonomiska och finansiella krisen.
Internationella valutafonden offentliggjorde nyligen en analys av världsekonomins nuvarande tillstånd vilken visade att återhämtningsprocessen fortfarande är bräcklig och ojämn. I grund och botten kan vi räkna med två olika scenarier: å ena sidan ett tillstånd av kraftig tillväxt för tillväxtekonomierna och å andra höga nivåer av arbetslöshet och en på det hela taget långsam återhämtningstakt i ekonomiskt mer utvecklade stater.
Jag anser därför att det vore bra att slå in på en väg för att garantera den soliditet av de offentliga finanserna som behövs för att behålla förtroende för marknaderna och för att allmänheten åter ska kunna kan tro på det europeiska projektets värde.
Thomas Mann (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet av det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen, vilket utgör en konstruktiv kompromiss mellan alla berörda grupper. Vi behöver inte mindre Europa, vi behöver mer. Våra nationella ekonomier är tätt sammanflätade – nationella egoismer kommer bara att fördjupa krisen. I detta betänkande kräver man att Europa ska vara enhälligt beträffande viktiga frågor. Hållbar EU-politik i finansiella och ekonomiska frågor och sysselsättningsfrågor måste vara hörnstenen i vårt agerande. Åtgärdsrekommendationerna visar en tydlig väg framåt: i framtiden måste företagen få sina kreditbetyg värderade av ett oberoende EU-institut för kreditvärdering. Man måste sätta stopp för högriskspekulationer genom en finansiell transaktionsskatt. Stabilitets- och tillväxtpakten måste knytas bättre till Europa 2020-strategin. Vi är entydiga när vi uppmanar kommissionen att skapa balans mellan tillväxt, lika möjligheter och finansiell marknadsstabilitet. Det finns ett behov av att minska skatten på arbete för att stärka investeringar och på så sätt Europas konkurrenskraft. Särskilt små och medelstora företag behöver få underlättad kredittillgång.
På det sociala området får utvecklingen av de mänskliga resurserna högsta prioritet – genom verkliga konkreta åtgärder för att utbilda och meritera människor. Flera offentliga utfrågningar, seminarier och analyser har gjort det möjligt för oss som utskottsledamöter att ge välgrundade, faktabaserade bidrag till den offentliga debatten. Det är viktigt för parlamentet att erbjuda tydliga svar på kriser. Bara så kan vi stärka vår trovärdighet och tillförlitlighet i medborgarnas ögon.
Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Min röst för betänkandet är helt och hållet beroende av det nya avtal som vi fick först och främst tack vare Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Det förslag som ursprungligen lades fram av föredraganden var en klar ideologisk provokation och måste därför ändras i sin helhet. Enligt Internationella valutafonden ska man först och främst rätta till de återstående svagheterna i den finansiella sektorn, trygga stark tillväxt av efterfrågan och sysselsättning, bevara hållbar skuldsättning, verka för större jämvikt i den globala tillväxten och lösa de utmaningar som kommer från vitt spridda och lättrörliga kapitalrörelser. Betänkandet, i vilket man erkänner att det eventuellt är nödvändigt att garantera en tillräcklig soliditet i de offentliga finanserna för att behålla förtroendet för de finansiella och reala marknaderna, ligger helt i linje med den senaste budgeten som den italienska regeringen godkände, vilken syftar till att minska underskottet till under 3-procentströskeln.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Tillsättandet av det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen syftade till att diagnostisera de faktorer som ledde till krisen, avgöra vad EU inte lyckades uppmärksamma, vilket innebar att krisen var oväntad, och vidta kommande åtgärder och ta initiativ för att undvika liknande situationer och kunna vitalisera ekonomier och definitivt sätta stopp för de krisscenarier som består i vissa medlemsstater. Jag anser att det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen har utfört sitt uppdrag väl och att det i detta dokument stakar ut nya vägar och vidtar åtgärder och tar initiativ vilka kommer att medföra att EU är mycket bättre förberett vid alla kriser som skulle kunna inträffa i framtiden.
Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stöder Pervenche Berès betänkande vilket kräver mer Europa och inte mindre, mer effektivitet och mindre byråkrati och en enhällig EU-stämma på den internationella scenen.
Trots återgången till tillväxt bör vi inte förledas tro att lågkonjunkturen ligger helt bakom oss och framför allt inte att vi har kommit till rätta med orsakerna till den. Om det är en lärdom som vi bör dra av denna kris är det frånvaron av global styrning (frånvaron av en världsstat). Vi behöver en rättvisare fördelning av välståndet mellan länder och inom varje land. Däri ligger den verkliga krisen. Därför är jag för att rådet kallar samman ett G20-möte som uteslutande ägnas denna fråga.
Med respekt för utvecklingen skulle jag vilja betona – som Pervenche Berès gör i sitt betänkande – att det är viktigt att medlemsstaterna fullgör sina åtaganden från 2005 när det gäller offentligt utvecklingsbistånd (ODA). Inget rättfärdigar en minskning i det offentliga utvecklingsbiståndet. Det offentliga utvecklingsbiståndet bör fortsätta öka och får inte bli lidande av följderna av den finansiella krisen.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Den finansiella krisen satte stopp för sagan om de självreglerande finansiella marknaderna. Särskilt bristen på transparens i de finansiella produkterna och strukturpaket med hög risk, tillsammans med Förenta staternas mjuka valutapolitik och intressekonflikter beträffande kreditvärdering gav upphov till en global finansiell kris. EU:s medlemsstater och deras befolkningar har mycket att tänka på i samband med den ekonomiska kris som blev följden med sina växande arbetslöshetssiffror och nedskärningarna på socialtjänstområdet. Räddningspaketen kunde bara hejda den nedåtgående spiralen på kort sikt. På lång sikt flyttar de bara fram de underliggande problemen. Krisen får absolut inte utnyttjas för att utsträcka EU:s befogenheter.
Eurokrati och byråkrati är inget svar på krisen. Snarare hjälpte de till att skapa den på grund av sin påtvingade konformitet och det faktum att de inte tar hänsyn till kulturella olikheter. Jag är helt för bättre samordning och samråd på EU-nivå. Ekonomisk styrning på EU-nivå å andra sidan måste förkastas i starkaste ordalag och därför förkastar jag definitivt detta betänkande.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för halvtidsbetänkandet från det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen. Som ledamot av detta särskilda utskott deltog jag aktivt i förhandlingarna och bidrog till framtagandet av detta betänkande. Särskilt anser jag att inom den sociala marknadsekonomin, vilken fördraget erkänner och gör till mål, bör det offentliga systemet göra några korrigeringar för att påskynda och underlätta ett jämviktsläge så att man kan undvika förluster och svårigheter eller begränsa dem till en miniminivå. I stället för att lämna över uppgiften att söka nya vägar att gå till produktionssektorn, vilken måste genomgå en radikal förändring, behöver vi ta itu med transformationsplaner, krediter, riktningsförändringar och andra lämpliga åtgärder. Europa måste ännu en gång dra till sig investeringar och produktion och etablera sig som en global förebild för innovation och tillväxt. Offentliga och privata finansinstitut måste göra sitt bästa för att marknaderna ska gynna den reala ekonomin och små och medelstora företag för att göra det möjligt för dem att bidra till den ekonomiska återhämtningen och tillväxten i Europa.
Georgios Papastamkos (PPE), skriftlig. – (EL) Jag avstod från att rösta om Berèsbetänkandet eftersom förslagen om europeisk ekonomisk styrning inte löser en ofullständig ekonomisk gemenskaps strukturproblem och inte underlättar asymmetrin mellan en ”stympad” ekonomisk gemenskap och en fullständig monetär union. För att uttrycka mig mer koncist avstod jag eftersom de inte ”europaniserar” den ekonomiska politiken och den ekonomiska risken. De bara ”europaniserar” straffen, vilka nu är ännu strängare. Det finns inga strategiska riktlinjer alls för att trygga en balanserad tillväxt och stimulera alla medlemsstaters konkurrenskraft.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att kommissionen bör svara för styrning och finansiering av projekt på följande områden: 1) forskning, utveckling och användning av förnybar energi; 2) stärka det europeiska energinätet, tillsammans med att använda nya former av energilagring och högspänd likström (HVDC), ”supernät”; 3) gynna rymdinfrastruktur inom EU på området för radionavigering och jordobservation; 4) ge snabb tillgång till Internet; 5) utveckla EU-ledarskap inom e-hälsan; 6) slutföra utvecklingen av och skapa en gemensam standard för elektrisk rörlighet. När det gäller finansreglering borde parlamentet försöka inrätta ett system för reglering och tillsyn som inte utelämnar någon finansiell marknad eller institution eller något finansiellt instrument. Följande borde därför vara viktigt: 1) införa mer konjunkturregleringar; 2) minska den systemrisk som stora institutioner och derivatmarknader utgör; 3) stärka alleuropeiska och globala reglerings- och tillsynsstrukturer; 4) undersöka bruket av transaktioner utanför balansräkningen; 5) införa en skatt på finansiella transaktioner; 6) införa ny standard för statistiska data om finanssektorn.
Mario Pirillo (S&D), skriftlig. – (IT) Denna halvtidsöversyn av den finansiella, ekonomiska och sociala krisen är ett användbart verktyg för att analysera den aktuella finansiella situationen i Europa. I halvtidsöversynen beskrivs dock framför allt den huvudväg som EU djärvt måste slå in på för att förhindra att situationer som denna uppstår igen.
För att göra detta måste EU, vilket med rätta sägs i betänkandet, omedelbart inrätta starka och auktoritativa organ som kan erbjuda standardmässiga styrelseformer för den ekonomiska politiken i alla medlemsstater. Jag är övertygad om att Europeiska unionen inte längre kan förhålla sig passiv när medlemsstaterna bemöter de ekonomiska kriser vars konsekvenser verkligen hotar våra ekonomiers tillväxtpotential på ett fragmenterat och inkonsekvent sätt.
Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) När medlemsstaterna omsätter EU 2020-strategin till nationella program måste de bidra till att göra EU mer konkurrenskraftigt, socialt och hållbart, med en beslutsprocess som inriktas på medborgarna och miljöskyddet.
Medlemsstaternas prioriteringar måste vara inriktade på att skapa högkvalitativa arbetstillfällen och se till att arbetsmarknaderna fungerar smidigt, samt garantera att det finns lämpliga sociala villkor som kan förbättra sysselsättningsutvecklingen. Arbetslöshetsnivån bland EU-medborgarna ligger i genomsnitt på 10 procent, men är så hög som 20 procent i vissa länder och är högre än 40 procent bland unga människor. Detta visar att det är viktigt med ansvarsfulla offentliga utgifter av hög kvalitet samt att främja den privata sektorns företagande- och innovationspotential för att göra ekonomiska och sociala framsteg.
Jag röstade till stöd för behovet av att se till att medlemsstaterna utarbetar genomförbara program som främjar arbetsmarknaden genom att förbättra arbetstagarnas incitament och villkor, och samtidigt göra incitamenten mer attraktiva så att arbetsgivarna rekryterar och behåller personal. Samtidigt måste fokus ligga på anständigt arbete, vilket omfattar bekämpning av svartarbete och tillträde till arbetsmarknaden för personer som för närvarande är utestängda därifrån.
Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag måste tyvärr rösta mot Berèsbetänkandet. Den första versionen var uppriktigt sagt lovande, såväl när det gällde dess analys av krisens orsaker som många av förslagen för att övervinna den. Högergruppernas krav har dock snedvridit det ursprungliga betänkandet i avgörande frågor. Även om det stämmer att flera bra förslag behållits – som exempelvis inrättandet av ett europeiskt kreditvärderingsinstitut – stämmer det också när det gäller den ekonomiska styrningen att man i betänkandet har återgått till ”samförståndet från Bryssel”. Eftersom valet står mellan underskott och statsskuld eller tillväxt och sysselsättning, och eftersom betänkandet är obeslutsamt i den avgörande frågan kan jag inte stödja det.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag håller med om att kommissionen borde ta ansvar för att garantera övervakningen och finansieringen av projekt, särskilt när det gäller nya investeringar i forskning och utveckling och användning av förnybar energi, men även tillhandahållandet av snabb Internettillgång inom hela EU, vilket skulle garantera ett snabbt genomförande av EU:s digitala agenda. I fråga om finansiell reglering bör parlamentets mål vara att det inrättas ett reglerings- och övervakningssystem som inte utelämnar några finansiella marknader, instrument eller institutioner. För att nå en sådan överenskommelse kommer de EU-omfattande och globala reglerings- och övervakningsstrukturerna att behöva stärkas.
Carmen Romero López och Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det gläder mig att betänkandet antogs av en överväldigande majoritet, men framför allt att ALDE-gruppens försök att försvaga punkten om den finansiella transaktionsskatten misslyckades och att den text som bygger på vårt ändringsförslag antogs, där vi kräver att en finansiell transaktionsskatt ska införas som ett första steg.
Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Detta betänkande är resultatet av en kompromiss, eftersom så många som 1 625 ändringsförslag lades fram till texten, som är indelad i en rad centrala punkter om orsakerna till krisen, vilka rör allt från fastighetsbubblan till bankprodukter utan säkerhet, bristen på europeisk skatteharmonisering och underlåtandet att respektera stabilitets- och tillväxtpakten. Vi kan alla själva se resultatet: minskat välstånd och ökad arbetslöshet.
Situationen kan endast lösas genom att vi skapar nya arbetstillfällen genom att främja företagande, forskning och utveckling, antar åtgärder som främjar öppenhet samt främjar gemensamma EU-regler om exempelvis skatter, moms och indirekt beskattning.
Det enda som är tveksamt är införandet av en ny skatt på finansiella transaktioner, som i praktiken skulle bli den första EU-skatt som direkt finansierar unionens budget. Vi kan inte godkänna att EU skulle stoppa händerna i medborgarnas redan tomma fickor under en kris som den som vi just nu genomgår.
Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Europeiska unionen genomgår just nu vad som måste vara den allvarligaste ekonomiska och sociala krisen sedan den grundades. Detta innebär en stor utmaning när det gäller att hitta svar på den nuvarande situationen för att skapa långsiktiga möjligheter.
Jag välkomnar inrättandet av det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen, samt detta betänkande. Jag förespråkar behovet av ekonomiska styrningsmekanismer, inte minst genom samordning och övervakning av medlemsstaternas politik för de offentliga finansernas hållbarhet.
Det är dock beklagligt att Europaparlamentet inte är mer delaktigt i detta strategiska arbete med att hitta lösningar på krisen: såväl Europaparlamentet som de nationella parlamenten borde delta mer i framtiden. Jag vill även betona betydelsen av sammanhållningsinstrumenten i denna process.
EU måste för det första stärka samordningen och utnyttja samarbetet mellan de olika styrningsnivåerna och de olika politikområdena på ett bättre sätt. För det andra bör krisens territoriella särdrag och asymmetriska inverkan beaktas. Såsom betonas i betänkandet är nämligen sammanhållningspolitikens styrka när det gäller att skapa en koppling mellan återhämtning och långsiktig tillväxt exakt följande: att anta strategiska riktlinjer och ge medlemsstaterna och regionerna orsak att tillämpa dem, samt införa de instrument som krävs för att nå målen.
Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! EU har inte bara fallit offer för den finansiella och sociala krisen. Vi genomgår också en enorm kris i fråga om allmänhetens förtroende. Såväl i Litauen som inom hela EU måste vi återställa allmänhetens förtroende för våra finansiella och politiska institutioner och inrätta ett livskraftigt och hållbart finansiellt system som kan skydda oss mot framtida kriser. Vi behöver en öppen mekanism som regleras på flera nivåer och som bygger på en hälsosam moral, vilket skulle tjäna allmänheten i stort.
Den finansiella krisen drabbade Litauen särskilt hårt – under 2009 krympte vår ekonomi med 15 procent. När vi utformar en strategi för att ta oss ur krisen måste vi beakta regionala särdrag och krisens olika effekter. Jag välkomnar att det särskilda utskottet betonar betydelsen av sammanhållningsinstrumenten, vilka är avgörande för att bistå de EU-regioner som behöver det mest. Sammanhållningsinstrumenten kan hjälpa oss övervinna krisens följder genom att stödja grundläggande investeringar i infrastruktur, företagande och sysselsättningsskapande.
Hur lyckad återhämtningen blir beror också till stor del på hur framgångsrik EU 2020-strategin blir. Det är viktigt att alla långsiktiga EU-investeringsstrategier inriktas på att bevara konkurrenskraften och stärka den inre marknaden (som är en av de centrala drivkrafterna bakom EU:s tillväxt).
Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Under senare år har vi sett hur beroende våra ekonomier är av varandra och vilka problem som kan uppstå till följd av bristfällig lagstiftningsreglering eller ekonomisk sammanhållning inom EU. När vi tar oss ur krisen måste vi överväga lösningar på EU-nivå som kan stärka EU-ekonomin och skapa mer välintegrerade finansiella system som gynnar människorna i Wales och i hela EU.
Jag röstade därför för rekommendationerna i Berèsbetänkandet om de åtgärder och initiativ som bör tas efter den finansiella, ekonomiska och sociala krisen. Vi måste överväga gemensamma lösningar på EU:s problem och samtidigt respektera varje EU-medlemsstats val genom att låta dem besluta hur vi ska framskrida. Rådet, kommissionen och parlamentet måste samarbeta för att se till att vi bygger en starkare, mer robust och global ekonomi som fungerar för hela EU.
Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har i dag, onsdagen den 20 oktober, antagit ett betänkande från det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen.
Vi i gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster röstade mot detta betänkande eftersom förslagen i texten är aningen surrealistiska och helt bortser från de sociala massmöten som hållits under flera månader i EU:s medlemsstater för att protestera mot åtstramningsplaner, antisociala åtgärder och nedmonteringen av de sociala trygghetssystemen och de offentliga tjänsterna: detta är de enda åtgärder som planeras för att begränsa medlemsstaternas budgetunderskott.
Detta betänkande spinner vidare på den bakåtsträvande pensionsreform som Nicolas Sarkozy och hans regering genomfört och som den franska proteströrelsen har bekämpat och fördömt i flera veckor vid det här laget.
I betänkandet fortsätter man alltså att hylla stabilitetspakten och de åtgärder och den politik som vi har fördömt i åratal och som våra medborgare redan alltmer ser som ett misslyckande.
Den mycket stora majoritet (501 röster för) som röstade för detta betänkande förstår uppenbarligen inte budskapet från de medborgare som har protesterat över hela EU i flera veckor mot åtstramningsplanerna och de bakåtsträvande reformer som dessa leder till.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det betänkande som lagts fram och diskuterats här i dag, eftersom det utgör ett steg framåt för EU genom att förespråka inrättandet av en institution som Europeiska valutafonden (EMF). Betänkandet leder därmed till inrättandet av en instans för övervakning av utvecklingen av utlandsskulden som kan komplettera stabilitets- och tillväxtpakten som en mekanism som utgör en sista utväg för medlemsstaterna. Det är också värt att betona förslaget att inrätta en högnivågrupp för politiska frågor under kommissionens ledning med mandat att undersöka eventuella institutionella förändringar inom ramen för de pågående reformerna av den ekonomiska styrningen, däribland ett eventuellt inrättande av en gemensam EU-kassa (European Common Treasury, ECT) i syfte att ge EU egna finansiella resurser för att minska beroendet av de nationella överföringarna, samt göra en genomförbarhetsbedömning för att på lång sikt inrätta ett system för medlemsstaternas deltagande i fastställandet av gemensamma EU-skyldigheter. Genom en verklig konsekvensbedömning och genom att redogöra för de olika rättsliga alternativen, tillsammans med en tydlig definition av målen för och finansieringen av EU:s infrastruktur, kommer de långsiktiga strategiska projekten för att skapa ett starkare EU att bli lättare att genomföra.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande. Den nuvarande ekonomiska, finansiella och sociala krisen har visat att den befintliga ekonomiska styrningsmodellen inom unionen inte har fungerat så effektivt som det var tänkt. Konvergensen mellan medlemsstaterna har under senare år varit otillräcklig, och den makroekonomiska och finanspolitiska obalansen har kvarstått och till och med förvärrats under det senaste årtiondet. Övervakningsramen har varit för svag och stabilitets- och tillväxtpaktens regelverk har inte följts tillräckligt, särskilt inte i fråga om förebyggande bestämmelser. Jag instämmer i förslagen i betänkandet om att vi måste eftersträva att bättre samordna åtgärder tillsammans med och mellan medlemsstaterna, särskilt för att förhindra en upprepning av den situation som nyligen inträffade. Det är avgörande att medlemsstaterna fullt ut tillämpar de regler och beslut som antagits på EU-nivå, som exempelvis regelverket för och instrumenten i stabilitets- och tillväxtpakten. Störst uppmärksamhet måste ägnas åt att skapa en långsiktigt hållbar tillväxt med förutsättningar att skapa högkvalitativa arbetstillfällen snarare än kortsiktiga vinster, vilket har skadat EU-marknadernas finansiella stabilitet enormt.
Izaskun Bilbao Barandica (ALDE), skriftlig. – (ES) Den nuvarande ekonomiska krisen har visat att samordningen av den ekonomiska politiken inte har fungerat inom unionen, och att inte heller ramarna för styrning, ekonomisk övervakning eller reglering av finansiella tjänster har fungerat. Allt detta har lett till instabilitet och tillbakagång inom EU. I det hänseendet vill jag betona och tacka för rekommendationerna i förslaget, som syftar till att inrätta konsekventa och öppna ramar för att övervaka de makroekonomiska processerna inom unionen och i medlemsstaterna och förbättra övervakningen, skärpa stabilitets- och tillväxtpaktens regelverk, förbättra den ekonomiska styrningen, inrätta en stabil mekanism för att förhindra och avskaffa alltför stora skulder inom euroområdet samt se över de budgetmässiga, finansiella och finanspolitiska verktygen. Jag vill påpeka att jag fullständigt håller med om att unionens externa representation på området för ekonomiska och monetära frågor bör förbättras.
Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill tacka Diego Feio för hans utmärkta arbete med detta komplexa betänkande. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är av grundläggande vikt att förbättra EU:s ekonomiska styrning. Den finansiella krisen har betonat betydelsen av en verklig politisk och ekonomisk samordning mellan medlemsstaterna och har visat på ineffektiviteten hos de olika kontrollinstrumenten. Det är nu därför dags att inrätta ett mer pålitligt rättsligt regelverk inom EU som tar hänsyn till målen i EU 2020–strategin och samtidigt leder till större kontroll över skulder och offentliga intäkter, skatteincitament för små och medelstora företag samt bidrar till den inre marknadens utveckling och integrationen av arbetsmarknaderna. Mot bakgrund av de aktuella överenskommelserna stöder jag dock inte införandet av numeriska regler som kan visa sig alltför mekanistiska för vissa medlemsstater och svåra att genomföra. Vi får inte glömma att osäkra tillgångar, och i ännu större utsträckning alltför stora personliga skulder (subprime-lån), ligger till grund för den finansiella krisen. Krisen orsakades med andra ord av en obalans inom den privata sektorn och banksektorn, och inte genom statliga offentliga skulder. Slutligen instämmer jag i rekommendation 3 om att förbättra den statliga samordningen genom årliga övervakningsrapporter om euroområdet.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag håller med om att sammanhängande och öppna ramar måste införas för den multilaterala övervakningen av den makroekonomiska utvecklingen i unionen och medlemsstaterna. Jag efterlyser en årlig debatt mellan parlamentet, kommissionen, rådet och företrädarna för de nationella parlamenten om stabilitets- och konvergensprogrammen och de nationella reformprogrammen, samt om bedömningen av den nationella ekonomiska utvecklingen som en del av den europeiska planeringsterminen. Jag anser också att en mekanism för att bedöma genomförandet av prioriteringarna i EU 2020-strategin och uppnåendet av de relevanta nationella målen i de nationella reformprogrammen till stöd för EU-institutionernas årliga utvärdering bör antas på nationell nivå.
Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade mot betänkandet, där man med avseende på EU:s ekonomiska styrning intar en auktoritär inställning och politik med sträng disciplin i stabilitetspakten och stöder förebyggande sanktioner, vilket inverkar negativt på de medlemsstater som inte uppfyller Maastrichtindikatorerna. I betänkandet föreslås att mål ska antas för budgetmässig stabilitet och sträng övervakning av de nationella budgetarna. Man förespråkar även antagandet av stränga åtgärder som skulle få negativa effekter för arbetstagarnas inkomster, pensioner och arbets- och försäkringsrättigheter. Allt detta trots att vi ser effekterna av denna politik i Grekland, Irland, Spanien, Portugal och på andra håll. Allt detta vid en tidpunkt då arbetstagarna i många länder i Europa har gått ut på gatorna för att protestera mot att de fallit offer för krisen och mot den nyliberala motattack som lanserats av EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Att införa euron var en chansning av central betydelse för EU. Den största riskfaktorn rör inte främst frågor om valutametoder, där Europeiska centralbanken (ECB) gör ett utmärkt arbete, utan den ekonomiska sammanhållningen och kopplingen till realekonomin. Problemet blev verkligen kännbart under krisen: den gemensamma valutan verkar allt mindre förnuftig för en marknad som fortfarande är fragmentarisk och vars finanspolitik inte alltid är tillräckligt enhetlig. Diskussionen om dessa frågor får och bör inte bara handla om eller användas som en ursäkt för att åberopa rättslig suveränitet i frågor som för närvarande är de enskilda nationernas ansvar. Man borde i stället tillämpa en konsekvent och systematisk strategi för ekonomiska åtgärder mot bakgrund av den alltmer komplexa situationen, där valutaproblemen inte är desamma som tidigare och kräver andra instrument och målsättningar, och där teknikernas skyldigheter måste kompletteras med en kontinuerlig och konsekvent övervakning samt politisk vägledning som bygger på en genomtänkt syn på framtiden och på lösningar av relaterade problem.
Anna Maria Corazza Bildt, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark, Anna Ibrisagic och Alf Svensson (PPE), skriftlig. − Vi har röstat för detta betänkande utan att på något sätt ge upp vårt motstånd mot en europeisk beskattning. Vi säger även fortsättningsvis nej till inrättande av en högnivågrupp som ska diskutera en eventuell gemensam European Common Treasury (ECT) som ska ge Europeiska unionen egna finansiella resurser. Även på andra punkter har vi genom vår röst uttryckt en avvikande uppfattning.
Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Frågan om ekonomisk styrning på EU-nivå är knivig, och den motvilja som vissa medlemsstater har visat när det gäller ytterligare överföringar av suveränitet är förståelig. Krisen i Grekland har betonat begränsningarna hos de nuvarande ingripandemekanismerna, för att inte nämna otillräckligheten hos de instrument som krävs för att garantera förenligheten med konvergenskriterierna, särskilt i länderna inom euroområdet. Att inrätta sammanhängande och tydliga ramar till stöd för en multilateral övervakning av den makroekonomiska utvecklingen i Europeiska unionen och i medlemsstaterna, tillsammans med en förstärkt finanspolitisk övervakning, vilket föreslås i dokumentet, är ett steg framåt i rätt riktning, även om det delvis kan medföra ändringar av det konstitutionella fördraget. På det stora hela är rekommendationerna i dokumentet viktiga och avser verkliga frågor och ger relevanta lösningar. Därför röstade jag för ett antagande av dokumentet.
Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Det är med tillfredsställelse och en känsla av ansvar som jag röstar för de rekommendationer om att förbättra EU:s ekonomiska styrning som läggs fram i detta betänkande. Med tanke på att EU möter hård konkurrens från tillväxtekonomierna och att de offentliga finansernas stabilitet är grundläggande för att befästa möjligheter, främja innovation och stimulera ekonomisk tillväxt, vilka är grundläggande inslag i ett europeiskt kunskapsbaserat samhälle, och med tanke på att ekonomisk tillväxt och hållbara offentliga finanser är en förutsättning för ekonomisk och social stabilitet inom EU och för långsiktig konsolidering av finanspolitiken, har stabilitets- och tillväxtpaktens nuvarande regelverk i kombination med ett bristfälligt genomförande visat sig vara otillräckligt för att garantera en sund makroekonomisk politik och budgetpolitik. Det är därför viktigt att stödja en strängare tillämpning av förebyggande åtgärder och sanktioner, samt främja en förbättrad övervakning och ekonomisk styrning genom mer korrekt och jämförbar statistik om medlemsstaternas politik och ekonomiska ställning, särskilt inom euroområdet.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom att anta resolutionen om ekonomisk styrning bekräftar Europaparlamentet sina huvudmål för förhandlingarna om kommissionens sex lagstiftningsförslag.
Europaparlamentets ledamöter beklagar att genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten är bristfälligt och föreslår att en effektiv mekanism med incitament och sanktioner ska inrättas, samt betonar vikten av investeringar i energi, forskning, innovation, hälso- och sjukvård och utbildning.
För att stoppa den ekonomiska nedgången måste vi planera för att anslå de nödvändiga medlen på EU-nivå, och förslaget om egna resurser bör tillämpas i praktiken. Vi vidhåller att införandet av en skatt på finansiella transaktioner skulle minska spekulationer och förbättra den inre marknadens funktionssätt. Dessutom skulle de intäkter som genereras genom denna skatt kunna bidra till att finansiera globala allmänna nyttigheter och minska budgetunderskotten. Denna skatt borde införas på bredast möjliga basis och naturligtvis till en början på EU-nivå.
Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Det är verkligen lägligt att parlamentet tar upp denna fråga bara några dagar efter överenskommelsen mellan president Nicolas Sarkozy och förbundskansler Angela Merkel om att försöka ändra Lissabonfördraget för att garantera en metodisk hantering av framtida statsskuldskriser inom euroområdet. Allt detta sker naturligtvis mot bakgrund av den fortsatta krisen inom euroområdet, eftersom det för varje dag blir allt tydligare att modellen med en gemensam valuta är vanvettig. Men detta leder till något annat. Om detta blir verklighet skulle den brittiska koalitionsregeringen bli skyldig att hålla en folkomröstning.
David Cameron har försäkrat detta, och till skillnad från sin tidigare benhårda garanti måste han hålla detta löfte. Om Frankrike och Tyskland vill ändra Lissabonfördraget är det lika viktigt att den brittiska regeringen utnyttjar omförhandlingsprocessen för att återföra befogenheter till vårt suveräna parlament.
Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Feiobetänkandet, som är resultatet av framgångsrika förhandlingar mellan Europaparlamentets politiska grupper och bygger på ett brett samförstånd om behovet av att stärka tillväxt- och sysselsättningspolitiken i syfte att förbättra den ekonomiska styrningen, vilket kommer att göra det möjligt att övervinna krisen och ge EU-ekonomin en möjlighet att återhämta sig.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Efter den aktuella ekonomiska, finansiella och sociala krisen har parlamentet intagit en ledande roll när det gäller att inrätta EU-mekanismer för att garantera ett effektivt ingripande som inte bara kan förhindra ytterligare kriser, utan framför allt garantera den stabilitet som krävs för en hållbar utveckling och sammanhållning inom EU. Diego Feio redogör i sitt betänkande för parlamentets ansvar för EU:s institutionella konsolidering i syfte att göra Europa mer enat och för den globala ekonomin, vilket skulle gynna den europeiska allmänheten och öka välfärden. De föreslagna rekommendationerna innebär en mycket stor kvalitativ utveckling när det gäller att förbättra den ekonomiska styrningen inom EU, anta strängare regler för att främja staternas och unionens stabilitet och tillväxt, samt mekanismer för att förhindra och också korrigera och lösa problemen och utmaningarna i samband med strategin för EU:s utveckling. EU-statistikens tillförlitlighet är också en viktig faktor när det gäller att förbättra instansers och myndigheters förmåga att bedöma och avgöra om åtgärder bör vidtas. Jag vill också betona frågan om behovet av att förhindra statsskulder, förutom offentliga underskott.
Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Detta handlar inte om att förbättra den ekonomiska styrningen på EU-nivå, utan om att ta makten över medlemsstaternas ekonomiska politik, budgetpolitik och skattepolitik, vars grundläggande syfte inte är att skapa ekonomisk välfärd, utan att skydda den inre marknadens och Bryssels intressen. Det handlar också om att reaktivera och förvärra stabilitetspakten, som fortsätter att orsaka skada.
Detta är oacceptabelt, och detsamma gäller inrättandet av en gemensam offentlig EU-kassa som ska ansvara för hanteringen av en EU-skatt och för institutionaliseringen av en europeisk ekonomisk regering (som ska göra vad?). Nivån på det offentliga underskottet och statsskulden, varav merparten finns utomlands, är naturligtvis skadlig såväl finansiellt som i suveränitetstermer. Men detta underskott och denna skuld skulle utan tvekan vara lägre om det inte vore för er politik och staternas skyldighet att låna på marknaderna. Nästan en sjättedel av den franska statens budget används för att betala ränta på landets skulder. Så länge som vi betalar denna ränta kan vi inte använda dessa medel till annat.
Peter Jahr (PPE), skriftlig. – (DE) Den ekonomiska och finansiella krisen har tydligt visat att det finns ett brådskande behov av att förbättra det ekonomiska samarbetet inom EU. För att göra detta måste stabilitets- och tillväxtpakten stärkas och utvidgas till att omfatta lämpliga och effektiva sanktioneringsalternativ. Men även de nationella budgetarna och medlemsstaternas konkurrenskraft måste övervakas närmare.
I framtiden måste vi identifiera bristande jämvikt mellan länderna i euroområdet och eventuella konkurrensbrister tidigare och vi måste kunna begära effektiva motåtgärder. Syftet måste vara att göra valutaunionen och euron varaktigt starka och robusta för att kunna förhindra en kris som den i Grekland.
Anne E. Jensen (ALDE), skriftlig. – (DA) Det danska liberala partiet röstade mot ett särskilt ändringsförslag till Feiobetänkandet, i vilket man rekommenderar att en studie ska genomföras om fördelarna med att inrätta ett europeiskt skatteindrivningssystem. Det danska liberala partiet röstade för betänkandet i sin helhet, som i övrigt var mycket välavvägt.
Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Det är mycket viktigt att reglerna om ekonomisk styrning skärps, särskilt mot bakgrund av den ekonomiska kris som många EU-länder fortfarande genomgår. Jag samtycker dock till parlamentets ändringsförslag om att avskaffa rekommendationerna om automatiska sanktioner för medlemsstater som uppvisar ett alltför stort underskott, för liksom denna kris har visat är det under extraordinära omständigheter nödvändigt att överskrida underskottskraven för att avvärja mer allvarliga ekonomiska effekter av en kris.
Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Betänkandet med rekommendationer till kommissionen om att förbättra den ekonomiska styrningen och stabilitetsramen för unionen, i synnerhet inom euroområdet, vilket vi just har röstat om, ingår i en bredare debatt som har pågått i flera månader om initiativ för att bekämpa den finansiella krisen. Det finns ett tydligt behov av en stark ekonomisk styrning inom EU, särskilt efter vad som hände i Grekland för några månader sedan.
Vilken dag som helst kommer EU:s arbetsgrupp om ekonomisk styrning, som inrättats av Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy, att lägga fram sin slutrapport. Men vi kan redan nu konstatera att det finns ett absolut behov av att fastställa regler för övervakning av den ekonomiska politiken, regler som inte är mekanistiska, utan realistiska och hållbara, och som kan stärka finanspolitiken och förbättra EU:s styrning i allmänhet.
Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) En slutsats man kan dra av den rådande ekonomiska och finansiella krisen är att övervakningen och den ekonomiska samordningen på EU-nivå måste stärkas avsevärt. En stor makroekonomisk obalans har observerats och i vissa medlemsstater har statsskulden och dess andel av BNP ökat stort. Jag röstade för detta betänkande eftersom jag bestämt stöder föredragandens samtliga åtta rekommendationer om goda styrelseformer och ekonomisk stabilitet inom EU.
Jag tror att vi kommer att ställas inför stora utmaningar under de kommande åren. Vi måste kunna enas om tydliga prioriteringar och göra ett antal svåra val för att stödja EU:s ekonomiska tillväxtpotential och konsolidera de offentliga finanserna. Samordning på EU-nivå kommer att vara avgörande i detta hänseende och kan bidra till att undanröja de negativa effekterna.
Astrid Lulling (PPE), skriftlig. – (FR) Den gemensamma debatten om Europeiska rådet, G 20, betänkandet från det särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen, och betänkandet om europeiska styrelseformer, har inte lett till klara riktlinjer eller tydliga rekommendationer om finanskrisen. Alla fick säga sitt och gjorde sin egen personliga tolkning av dessa röriga och otydliga texter. Detta är tyvärr sanningen när det gäller dessa initiativbetänkanden, som samlar stora majoriteter men samtidigt inte säger särskilt mycket.
Feiobetänkandet diskuterades alldeles för sent, eftersom kommissionen redan har lagt fram direktiven om att reformera stabilitetspakten och styrningen av euroområdet. Vad är poängen under dessa omständigheter med att rösta om rekommendationer till kommissionen?
Parlamentet bör anta mycket strängare förfarandemässiga regler och följa dessa. Dess effektivitet och trovärdighet står på spel.
Den avgörande tidpunkten för reformen av stabilitetspakten och styrningen av euroområdet kommer att vara analysen av lagstiftningstexterna. Jag kommer tillsammans med mina kolleger att ta itu med detta arbete med ett öppet sinne och ihärdighet. Det är viktigt att parlamentet stöder en realistisk men samtidigt ambitiös reform så att valutaunionen byggs på nya grunder. En institution förtjänar sin legitimitet inom EU-strukturen genom noggrant arbete, inte genom …
(Röstförklaringen kortades av i enlighet med artikel 170 i arbetsordningen.)
Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Utan regler eller övervakning kan vi inte göra framsteg. Att tillämpa de regler som vi själva infört under denna kristid för att förbättra samordningen och övervakningen av ekonomiska frågor är det minsta vi måste begära av oss själva och medlemsstaterna. I samma anda gör Diego Feios betänkande att vi kan fokusera på ett antal betydande snedvridningar eftersom ”den senaste ekonomiska utvecklingen tydligt har visat att samordningen av den ekonomiska politiken inom unionen, särskilt inom euroområdet, inte har fungerat tillräckligt bra och trots medlemsstaternas skyldigheter enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) har de misslyckats med att betrakta sin ekonomiska politik som en fråga av gemensamt intresse”. Jag röstar därför utan tvekan för betänkandet.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Den nuvarande finansiella och ekonomiska krisen har visat att EU behöver en allt starkare ekonomisk och monetär styrning så att eurons och valutaunionens stabilitet inte undergrävs. EU 2020-strategin borde därför syfta till att främja ekonomisk tillväxt och skapa arbetstillfällen, eftersom den kraftiga minskningen av BNP, den minskade industriproduktionen och den höga arbetslösheten är en stor social och ekonomisk utmaning som endast kan övervinnas genom en stark, harmonisk och enad styrning. Diego Feio presenterar i sitt betänkande metoder och definierar strategier för ett verkligt stärkande av den ekonomiska styrningen och EU:s stabilitetsramar, främst med inriktning på euroområdet. Exempel på dessa är bland annat inrättandet av sammanhängande och tydliga ramar för övervakning, skärpta regler för stabilitets- och tillväxtpakten och en stärkt ekonomisk styrning i euroområdet.
Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Den ekonomiska, finansiella och sociala krisen har visat på den europeiska ekonomiska styrningsmodellens begränsningar. Därför behöver vi en överenskommelse vid nästa möte i Europeiska rådet om ekonomisk styrning och om stabilitetspakten. Det finns ett brådskande behov av att anta reformer som gör att vi kan ta ett stort steg framåt kvalitativt sett när det gäller den ekonomiska styrningen och för att införa insynsvänliga och riktade övervakningsinstrument.
Jag stöder Diego Feios betänkande eftersom föredraganden stöder kommissionens förslag, som enligt min mening är ett balanserat kompromissförslag. Jag förespråkar ökad parlamentarisk delaktighet i unionens ekonomiska styrning och en centralisering på EU-nivå av de stora gränsöverskridande finansinstitutionernas exklusiva övervakningsbefogenheter. Jag anser också att det vore användbart att ge unionen egna finansiella resurser för att den bättre ska kunna planera sina åtgärder och sin verksamhet.
Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Enligt min mening är Feiobetänkandet det mest professionella betänkande som vi sett under de senaste tre månaderna. Alla frågor och lösningar som räknas upp i betänkandet är oerhört lägliga. Bristen på information, den snedvridna rapporteringen och i vissa fall de rena lögnerna från EU-staternas regeringar har fått fruktansvärda följder. Genom att räddhågat dölja de påfallande luckorna i sina budgetar har Grekland, Lettland och Ungern försvagat förtroendet för euron. Kommissionen och Europaparlamentet måste strängt och effektivt reagera på alla förvrängningar av fakta och allt förtigande av sanningen. Det är av grundläggande vikt att vi vidtar åtgärder mot de oärliga politiker som är orsaken till att EU har hamnat i kris. För att ta oss ur denna komplicerade ekonomiska situation måste vi utarbeta inte bara regler för övervakning och statistik, utan också en plan för att övervinna krisen. Det innebär till att börja med tydliga kriterier för finanspolitiken, och tidsfrister och garantier för skattebetalarna. Vi måste också se till att denna skattelagstiftning inte ändras dagligen på investerarnas ingivelse. Den lettiska regeringen ändrar i dag tyvärr sina regler allteftersom humöret skiftar hos tjänstemännen vid Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken. Jag hoppas att Feiobetänkandet kommer att sända en signal till kommissionen om att det är dags att sätta igång med arbetet.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet från Diego Feio, men som jag redan haft tillfälle att betona, behöver EU verkligen en omfattande reform på detta område även om EU:s nya ekonomiska styrning inte bara får handla om summan av statsskulden. Vi behöver inte skuldhanteringsmekanismer som är alltför automatiska och konjunkturförstärkande och som riskerar att vi inte når målet och, inte minst, gör att vi riskerar att hindra åtgärderna för att främja den ekonomiska tillväxten. I stället förespråkar jag att vi inför övervakningsmekanismer med flexibla och rimliga metoder som lätt kan tillämpas av medlemsstaterna. Resultatet av och fördelarna med omfattande sociala och ekonomiska reformer, framför allt pensionsreformer, märks inte i budgeten under det nästföljande budgetåret utan först efter ett antal år på medellång och lång sikt genom de offentliga finansernas hållbarhet. Sådana reformer är hur som helst viktigast och mest nödvändiga. Vi måste därför mer grundligt överväga vilka strukturella reformer som krävs för att stimulera konkurrenskraften och den ekonomiska tillväxten i Europa. Konkurrens leder till ekonomisk tillväxt och tillväxt ger större skatteintäkter och en verklig finansiell förstärkning.
Georgios Papastamkos (PPE), skriftlig. – (EL) Jag lade ned min röst i omröstningen om Feiobetänkandet eftersom förslagen om EU:s ekonomiska styrning inte tar hänsyn till de strukturella problemen hos en ofullständig ekonomisk union och inte mildrar asymmetrin mellan en ”stympad” ekonomisk union och en fullständig valutaunion. Jag lade närmare bestämt ned min röst eftersom förslagen inte europeiserar den ekonomiska politiken och den ekonomiska risken. De europeiserar endast påföljderna, som har blivit ännu strängare. Det finns inga som helst strategiska riktlinjer för att trygga en balanserad tillväxt och stärka konkurrenskraften för alla medlemsstater.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att: 1) sammanhängande och tydliga ramar för en multilateral övervakning av den makroekonomiska utvecklingen i EU och medlemsstaterna bör inrättas, vilket skulle garantera en årlig debatt mellan parlamentet, kommissionen, rådet och de nationella parlamentens företrädare om stabilitets- och konvergensprogrammen och de nationella reformprogrammen och om en bedömning av den nationella ekonomiska utvecklingen, och 2) att en mekanism borde inrättas på nationell nivå för att utvärdera tillämpningen av EU 2020-prioriteringarna och uppnåendet av de relevanta nationella målen i de nationella reformprogrammen till stöd för EU-institutionernas årliga utvärdering.
Jag anser också att stabilitets- och tillväxtpaktens regelverk borde skärpas i syfte att: 1) i konvergenspakten i högre grad beakta skuldnivån, skuldprofilen och skuldutvecklingen för att införliva medlemsstatsspecifika finansiella mål på medellång sikt i stabilitets- och konvergensprogrammen, 2) främja inrättandet av budgetkontrollmekanismer för tidig varning på nationell nivå, och 3) fastställa på förhand angivna förebyggande åtgärder inom euroområdet, både för den förebyggande och korrigerande delen av stabilitets- och tillväxtpakten.
Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Diego Feios betänkande handlar om den centrala frågan om EU:s ekonomiska samordning. Betänkandet är tänkt att fungera som en vägledning för kommissionens lagstiftningsdokument, och det diskuteras 24 timmar efter det att det fransk-tyska direktoratets ståndpunkt lades fram. De positiva förslagen i betänkandet är ofrånkomligt samordnade, vare sig det beror på den fransk-tyska ståndpunkten eller på de förslag om automatiska påföljder som redan lagts fram i texterna från kommissionen och rådets arbetsgrupp. Betänkandet frångår inte förespråkandet av disciplinära påföljder i enlighet med samförståndet från Bryssel, utan syftar endast till att urvattna dessa. Detta samförstånd kan inte reformeras: det kan endast ersättas med ett annat samförstånd, där sysselsättning och korrigering av betydande obalanser står i centrum för den ekonomiska samordningen.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag håller med om att sammanhängande och öppna ramar måste införas för den multilaterala övervakningen av den makroekonomiska utvecklingen i unionen och medlemsstaterna.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Den globala ekonomiska krisen har utmanat de nuvarande mekanismerna för samordning av den ekonomiska politiken inom EU och har visat att de har flera brister.
Den ekonomiska och monetära unionens funktionssätt har varit utsatt för särskilda påfrestningar på grund av den tidigare underlåtenheten att följa de bakomliggande reglerna och eftersom de befintliga övervaknings- och samordningsförfarandena inte har varit omfattande nog. Syftet med detta initiativbetänkande är att redogöra för parlamentets ståndpunkt när det gäller lagstiftningspaketet om samordningen av den ekonomiska politiken (sex förslag, däribland fyra inom ramen för medbeslutandeförfarandet) som lades fram av kommissionen två veckor tidigare. Rådet planerar att lägga fram sin ståndpunkt i slutet av oktober genom slutrapporten från Herman Van Rompuys arbetsgrupp om ekonomisk styrning.
Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Efter den ekonomiska och finansiella krisen har Europaparlamentet antagit en rad betänkanden och kommissionsdirektiv om krisens följder och om hur den bör bekämpas. För att undvika att spekulationsbubblor som den som vi just nu kämpar för att undkomma upprepas måste en rad åtgärder och kontroller inrättas i och tillsammans med medlemsstaterna. Stabilitets- och tillväxtpakten måste till exempel respekteras. Med en verklig och långtgående övervakning hade man till exempel kunnat undvika de extrema situationerna i Grekland och Spanien.
Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Den nuvarande ekonomiska, finansiella och sociala krisen har visat att EU:s ekonomiska styrningsmodell inte har fungerat så väl som den i idealfallet borde. Vi måste därför utforma lösningar för en bättre och mer effektiv ekonomisk styrning inom EU för att förhindra att krisens redan allvarliga effekter förvärras.
Föredraganden rekommenderar i det avseendet att kommissionen ska inrätta sammanhängande ramar för ekonomisk övervakning, skärpa stabilitets- och tillväxtpaktens regelverk och den ekonomiska styrningen inom euroområdet, och se över EU:s budgetmässiga, finansiella och finanspolitiska instrument.
I betänkandet föreslås även att en stabil och trovärdig mekanism för att förhindra och undanröja alltför stor skuldsättning inom euroområdet bör antas. Det föreslås slutligen att EU-statistikens tillförlitlighet samt EU:s externa representation i ekonomiska och monetära frågor ska förbättras.
Medlemsstaterna måste följaktligen fullständigt respektera EU:s regler och beslut. Jag vill betona betydelsen av att anpassa reformen till målen i EU 2020-strategin, inte minst när det gäller att stärka den inre marknaden och de små och medelstora företagens roll som avgörande drivkraft för den ekonomiska tillväxten.
Jag röstar för betänkandet av dessa skäl.
Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Mina damer och herrar! Stabilitets- och tillväxtpaktens nuvarande regelverk och det bristfälliga genomförandesystemet har inte i tillräcklig utsträckning lyckats garantera en stark finanspolitik och makroekonomisk politik. Rekommendationerna i detta betänkande är en bra början. Föredraganden påpekar helt riktigt att vi måste inleda strukturella reformer av socialpolitiken och integrera arbetsmarknaderna och erbjuda små och medelstora företag skatteincitament. Processen att minska långsiktiga underskott måste kombineras med andra insatser för att stimulera ekonomin, till exempel bättre förutsättningar för investeringar och en förbättrad inre marknad, vilket kommer att öka konkurrenskraften. Jag välkomnar också att föredraganden erkänner att eventuella nya åtgärder som föreslås inte får ha en oproportionerlig inverkan på de mest sårbara medlemsstaterna, främst de baltiska staterna. Det skulle hindra våra insatser för ekonomisk tillväxt och sammanhållning. Förra året minskade entusiasmen för euron något i medlemsstaterna utanför euroområdet, däribland Litauen. Det är därför viktigt att vi förstår att de beslut som fattades under första halvåret för att skydda eurons stabilitet endast är tillfälliga och kommer att behöva stödjas genom bättre ramar för den ekonomiska styrningen på EU-nivå.
Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Genom målen i EU 2020-strategin betonas åter behovet av en närmare integration mellan medlemsstaternas ekonomier inom hela EU för att främja produktivitet, konkurrenskraft och tillväxt. Den nuvarande ekonomiska krisen har visat att den aktuella ekonomiska styrningsmodellen inte är långtgående nog och inte kan åstadkomma en fortlöpande integration som kan garantera EU-ekonomiernas stabilitet.
Därför röstar jag för att stödja rekommendationerna i Feiobetänkandet, där man betonar behovet av att stärka EU:s ekonomiska bestämmelser och se över och förbättra dem på längre sikt. Jag inser att EU måste ta en kritisk titt på sina nuvarande ekonomiska och finansiella stabilitetsplaner för att gå framåt tillsammans, mot en starkare och närmare sammanbunden ekonomi som uppfyller sin potential som global ekonomisk supermakt.