Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 10 november 2010 - Bryssel

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 15.00.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 21 oktober 2010.

2. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

3. Uttalanden av talmannen

  Talmannen. – Jag har flera uttalanden som jag skulle vilja göra i början av denna sammanträdesperiod.

Den 6 november 2010 misshandlades journalisten Oleg Kashin brutalt av okända gärningsmän i Moskva. Detta hänsynslösa angrepp, som inte handlade om något rån, bör fördömas å det strängaste. Vi konstaterar och välkomnar president Dmitrij Medvedevs snabba reaktion i denna situation och hans personliga engagemang för att finna gärningsmännen, och vi hoppas att detta ska ge resultat.

För det andra, den 31 oktober genomförde oppositionen för första gången på två år en demonstration på Triumfalnajatorget i Moskva utan att polisen ingrep. Vi ser detta som en löftesrik signal från de ryska myndigheterna och hoppas att de vädjanden som Europaparlamentet har gjort under årens lopp om ytterligare demokratisering av det offentliga livet i Ryssland inte har passerat obemärkta.

För det tredje, för tio dagar sedan attackerades kristna i sin kyrka under en gudstjänst i Bagdad. Några människor dödades och andra skadades. På Europaparlamentets vägnar upprepar jag min uppmaning att religionsfriheten ska respekteras och att det religiösa våld som vi bevittnar i denna del av världen ska upphöra.

För det fjärde kommer det att hållas en ceremoni i Stockholm den 10 december där årets Nobelpris ska delas ut. Vi menar att det är oacceptabelt att de kinesiska myndigheterna försöker utöva påtryckningar på EU:s medlemsstater för att de inte ska delta i ceremonin. Europaparlamentet arbetar outtröttligt för att de grundläggande och omistliga rättigheterna för alla människor i världen ska respekteras, och Kina är givetvis inget undantag. Vid ceremonin i december kommer EU:s delegation i Norge att företräda Europeiska unionen och därmed även Europaparlamentet.

  Luigi Berlinguer (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Under de senaste dagarna har regionen Veneto i Italien, och särskilt provinserna Vicenza, Padua och Verona, drabbats av en allvarlig naturkatastrof. Dessa katastrofartade översvämningar har berört omkring 500 000 människor på olika sätt och orsakat skador för hundratals miljoner euro. Denna tragedi har tvingat alla produktionssektorer, små och medelstora företag samt många andra sektorer, på knä.

Jag skulle vilja vädja till mina kolleger och de europeiska institutionerna att göra allt i sin makt för att stödja dessa människor och finna lösningar för att bemöta denna katastrof, inom gränserna för de bestämmelser som fastställs genom EU:s solidaritetsfond och strukturfonderna.

Jag skulle också vilja framhålla att Italien har ytterligare en annan anledning att sörja i dag, om så av ett helt annat skäl: kollapsen i Pompeji. Jag ville bara ta upp det här för att betona hur betydelsefull en händelse av detta slag är och hur viktigt det är att EU även håller ett öga på dessa företeelser.

  Talmannen. – Tack för ditt påpekade. Använd även anförandena på en minut för dessa ärenden. Detta är också ett ämne som kan tas upp i ett anförande på en minut. Tack, Luigi Berlinguer, för att du tog upp denna fråga.

4. Parlamentets sammansättning: se protokollet

5. Rättelse (artikel 216 i arbetsordningen): se protokollet

6. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

7. Inkomna dokument: se protokollet

8. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

9. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

10. Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

11. Anslagsöverföringar: se protokollet

12. Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet

13. Arbetsplan

  Talmannen. – Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista, utarbetat av talmanskonferensen vid dess möte torsdagen den 21 oktober 2010 i enlighet med artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen, har delats ut.

Följande ändringar har föreslagits:

Onsdag:

Debatten om ”Stärkandet av OSSE: en roll för EU” kommer att genomföras utifrån ett uttalande av rådet för kommissionens vice ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

Gauzèsbetänkandet om förvaltare av alternativa investeringsfonder och kommissionens uttalande om den inre marknaden kommer att behandlas i nämnd ordning efter debatten om EU:s externa strategi om passagerarregister och före den muntliga frågan om innovationspartnerskapen.

Nathalie Griesbecks två rekommendationer om avtalet mellan Europeiska unionen och Georgien har dragits tillbaka från föredragningslistan.

Torsdag:

Eva Lichtenbergers betänkande om begäran om upphävande av Krzysztof Liseks immunitet har lagts till på torsdagens omröstningslista.

Omröstningen om Europaparlamentets förslag till beslut om avslutande av räkenskaperna för Europeiska polisakademin för budgetåret 2008 har skjutits upp till nästa sammanträdesperiod.

Omröstningen om resolutionsförslagen om Ukraina har skjutits upp till sammanträdesperioden november II i Strasbourg.

  Marta Andreasen (EFD). – (EN) Herr talman! I vår grupp motsätter vi oss att omröstningen om avslutandet av räkenskaperna för Europeiska polisakademin skjuts upp, för denna institution har nekats ansvarsfrihet på grund av oegentligheter. Vi anser att besluten måste fattas omedelbart, så vi kan inte skjuta upp omröstningen.

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Jag ska inte tala så länge. EU har en mycket lång och otydlig meritlista när det gäller dess redovisningsförfaranden. Jag förstår att Europeiska revisionsrätten har vägrat att godkänna budgeten för fjortonde gången i rad. Den enhet som nu diskuteras har uppvisat liknande – och, om det är möjligt, till och med mindre smickrande – resultat. Det är viktigt att Europaparlamentet tar upp detta ärende omgående, om Europaparlamentet ska få någon som helst trovärdighet i dessa frågor.

  Véronique Mathieu (PPE). – (FR) Herr talman! Får jag påminna er om att det var jag som var föredragande för betänkandet om ansvarsfrihet för Europeiska polisakademin (Cepol). Jag kan tala om för er att i budgetkontrollutskottet planerade vi tillsammans med skuggföredragandena en utfrågning den 30 november om denna ansvarsfrihet och avslutandet av räkenskaperna för att höra både chefen för Cepol och ordföranden för dess styrelse, och att budgetkontrollutskottet inte har avslutat utredningen om ansvarsfrihet för 2008 än.

Det har gjorts vissa korrigeringar av 2008 års räkenskaper sedan den nya chefen för Cepol tillträdde. Jag skulle emellertid bli mycket bedrövad om parlamentet inte slutförde denna utredning, och mitt viktigaste förslag är att ni inte avslutar räkenskaperna. Vi skulle begå ett allvarligt misstag om vi avslutar räkenskaperna under denna sammanträdesperiod.

(Parlamentet avslog begäran.)

  Elmar Brok (PPE). – (DE) Herr talman! Jag skulle på min grupps vägnar vilja begära att omröstningen genomförs. Den har redan skjutits upp en gång, före valet. Vi bör inte skjuta upp den till efter toppmötet mellan EU och Ukraina nu. I denna resolution uppmanar vi toppmötet samt kommissionen och rådet att genast driva på förhandlingarna med Ukraina om frihandelsavtalet, viseringslättnader och frågan om associeringsavtalet. Vi skulle emellertid också vilja diskutera det faktum att oppositionen missgynnades i de regionala och lokala valen, att den inte hade möjlighet att ställa upp överallt och att den verkställande och dömande makten för övrigt smälter samman alltmer.

Det är viktigt att vi klargör vår positiva inställning till Ukraina. Det är ett europeiskt land som måste ha ett europeisk synsätt. Vi vill inte landet ska utvecklas till en diktatorisk regim som omöjliggör detta mål. Vi borde anta en resolution före toppmötet eftersom det annars kan misstolkas som att Europaparlamentet inte motsätter sig sådana negativa ståndpunkter. Nästan alla valobservatörsorganisationer drar slutsatsen att valet var problematiskt. Vi är praktiskt taget de sista som tar ställning i denna fråga. Vi borde inte bidra till att förlora vår egen trovärdighet.

  Gunnar Hökmark (PPE). – (EN) Herr talman! Detta handlar i mycket hög grad om parlamentet före och efter: före toppmötet eller efter toppmötet. Det handlar i mycket hög grad om att försöka utöva inflytande eller begränsa oss själva till att framföra en kommentar efteråt. Det är ingen överdrift att säga att vissa saker går i rätt riktning i Ukraina, men det finns mycket som utvecklas åt fel håll, och om det fortsätter kommer Ukraina till slut att hamna längre från ett europeiskt samarbete.

När vi tar upp bekymmer och farhågor är det inte ett försök att lägga hinder i vägen, utan ett försök att undanröja dem, och det är därför som vi vill att resolutionen ska antas nu. Vi vet att det finns ett stort intresse i det ukrainska samhället och i den ukrainska regeringen att lyssna till Europaparlamentets ståndpunkter i dessa frågor. Om vi agerar kommer de att lyssna och vara medvetna. Om vi inte agerar kommer de att notera det också. Det är av denna anledning som vi är för ett beslut om resolutionen under denna sammanträdesperiod.

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Herr talman! Jag är något överraskad, för det fanns en överenskommelse mellan alla parter att en mycket noggrann förberedd resolution skulle antas under sammanträdesperioden november II i Strasbourg. Alla har naturligtvis rätt att ändra uppfattning. Jag anser bara, för det första, att det skulle vara klokt att invänta rapporten från valobservatörerna, så att vi sedan, så snart som denna har lagts fram i en tydlig form, kan bygga våra uttalanden på dess innehåll. För det andra råder det, enligt vår mening, ingen tvekan om att det förekommit problem, i vissa fall allvarliga problem, i samband med detta val. Vi är inte försvarare ex officio, men alla kolleger i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), var så vänliga och spela inte oppositionens försvarare ex officio. Om ni ska vara lika kritiska mot oppositionen som vi är mot regeringen, då skulle vi kunna finna en gemensam nämnare.

Jag förordar att vi sakligt uppmärksammar frågorna i Ukraina, utan att ta på oss de partipolitiska glasögonen. Jag rekommenderar att vi fattar vårt beslut i november. Men om en majoritet här i dag beslutar att vi ska rösta i dag, då skulle jag vilja begära och uppmana PPE-gruppen att ansluta er till oss i ett försök att finna en gemensam kritisk väg framåt när det gäller alla kritiska frågor, inte bara mot regeringen.

(Parlamentet avslog begäran.)

(Arbetsplanen fastställdes.)

14. Det kommande toppmötet EU-Förenta staterna och Transatlantiska ekonomiska rådet - Avtal mellan EU och USA om uppgiftsskydd (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– rådets och kommissionens uttalanden om det kommande toppmötet mellan EU, Förenta staterna och Transatlantiska ekonomiska rådet, och

– rådets och kommissionens uttalanden om avtalet mellan EU och USA om uppgiftsskydd.

  Stefaan De Clerck, rådets ordförande. – (NL) Herr talman, fru Reding, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! Som ni känner till har debatten om samarbetet mellan USA och EU pågått sedan en tid tillbaka, och märkligt nog mottog vi ett kommissionsförslag den 28 maj 2010 i vilket man begärde ett godkännande för att inleda förhandlingar om ett avtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om skydd av personuppgifter, ett ämne som har diskuterats många gånger tidigare, även här i kammaren.

Samtidigt har kommissionen agerat utifrån det arbete som utförts av EU−USA-kontaktgruppen på hög nivå för dataskydd och datadelning, vilken utarbetade en rapport 2008, som även Europaparlamentet fick tillgång till. Dataskyddet som diskuterades i denna rapport är givetvis ett grundtema för EU. Det är en grundläggande frihet som är inskriven i artikel 16 i fördraget, och parlamentet fäster särskild vikt vid den. Ordförandeskapet stöder därför alla initiativ som syftar till att förbättra dataskyddet i de transatlantiska förbindelserna och säkerställa ett sådant lämpligt skydd.

I detta avtal borde man beakta de principer om dataskydd som fastställts i olika dokument: Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, 1995 års direktiv om uppgiftsskydd och 2008 års rambeslut. Jag sade att vi måste upprätta ett lämpligt dataskydd, och detta måste inte alltid tolkas som ett likvärdigt eller identiskt skydd.

Det måste finnas ett omfattande, lämpligt skydd för individens rättigheter, men utformningen av garantin för dessa rättigheter kan skilja sig från ett land till ett annat. Varje system har egna särskilda kännetecken, däribland dataskydd, och detta får inte bli ett grundläggande problem. Det som emellertid är viktigt är att vi kan garantera att de civila rättigheterna som innefattas i framtida avtal görs gällande, och görs gällande för alla.

Hur ska USA och EU garantera att dessa rättigheter uttryckligen görs gällande? Varje part måste besluta om detta själv. Vi anser att på samma sätt som ett europeiskt direktiv kan införlivas på olika sätt av olika medlemsstater kan även ett internationellt avtal införlivas på olika sätt. Det väsentliga för alla är, när allt kommer omkring, slutresultatet: att få rättigheter som gäller för alla berörda parter på båda sidor om Atlanten.

Eftersom rådet delar parlamentets oro på detta område kommer rådet i sitt beslut där det ska godkänna att förhandlingarna kan inledas att begära att kommissionen ska lägga fram en rapport för rådet under dessa förhandlingar, som ska inriktas särskilt på den specifika frågan om hur rättigheternas särskilda verkställbarhet, som fastställs i avtalet, ska garanteras.

Det har redan tidigare slutits sektorsavtal med särskilda överenskommelser för dataskyddet, och dessa var olika utformade för varje sektor. För närvarande utgör de olika bestämmelserna i dessa avtal också en slags trasslig härva som mycket riktigt hindrar de ansvariga polisernas arbete med att tillämpa bestämmelserna om dataskyddet. Förhandlingarna om dessa särskilda avtal sker under stor tidspress. Detta gällde för avtalen om passageraruppgifter (PNR) och för programmet för att spåra finansiering av terrorism. Ni känner till dessa diskussioner. När det gäller det kommande övergripande avtalet om dataskydd, där principerna om dataskydd ska skrivas in, måste vi följaktligen försöka undvika behovet att ständigt förhandla om nya sektorsavtal.

Å andra sidan måste vi också vara realistiska och inse att ett enda övergripande avtal med Förenta staterna på området dataskydd aldrig kommer att göra det möjligt att undvika alla tänkbara framtida problem. Vi ska därför komma ihåg att det fortfarande finns en möjlighet att sluta särskilda kompletterande avtal i ett senare skede.

Det måste följaktligen bli ett så kallat ”paraplyavtal”, i vilket de grundläggande rättigheterna fastställs, men som inte i sig är en grund för överföring av uppgifter. Uppgifter måste överföras på grundval av andra befintliga eller framtida särskilda avtal.

För att avsluta skulle jag därför vilja framhålla att ordförandeskapet strävar efter att förhandlingsmandatet för detta övergripande avtal ska behandlas samtidigt som de tre mandaten för PNR-avtalen med Australien, Kanada och USA, och att vi mycket gärna skulle vilja diskutera ärendet vid rådets möte den 2–3 december i år. Tack för er uppmärksamhet.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Catherine Ashton kunde inte närvara här i dag, så jag kommer att ta upp både toppmötet mellan EU och USA och Transatlantiska ekonomiska rådet — ofta kallat TEC. Som ni vet kommer toppmötet att äga rum den 20 november i Lissabon. Mervärdet av partnerskapet mellan EU och USA och dess fortsatta betydelse under 2000-talet måste åskådliggöras där.

Låt mig ta detta tillfälle i akt att tacka Europaparlamentet för att ha bidragit aktivt till förbindelsen mellan EU och USA och informera ledamöterna om våra syften med toppmötet. EU och USA lider fortfarande av den ekonomiska krisens efterdyningar. Därför kommer ekonomin och sysselsättningen att ligga till grund för toppmötets diskussioner.

Vi kommer att börja med att se över relevanta resultat från G20-toppmötet och diskutera våra respektive bidrag till en hållbar och balanserad global återhämtning. Vid toppmötet vill vi också att man understryker behovet att sluta ett ambitiöst, övergripande och balanserat avtal inom Världshandelsorganisationen (WTO) om utvecklingsagendan från Doha. Vi kommer att lägga fram vår gemensamma föresats att motarbeta protektionism här hemma och utomlands. Vi kommer att fokusera på att utvidga de ekonomiska fördelarna med den transatlantiska ekonomin. När det gäller Transatlantiska ekonomiska rådet välkomnar jag verkligen de idéer som ni har uttryckt i resolutionen.

Jag skulle särskilt vilja framhäva tre delar: vikten av att stärka de strategiska inslagen hos Transatlantiska ekonomiska rådet, behovet av att TEC stöder och verkar för samarbete i alla ärenden som påverkar lagstiftningen för industrier och konsumenter i EU och USA samt lagstiftarnas avgörande roll när det gäller att bli väktare av och aktörer i sammansmältningen av våra strategier.

Jag vill framföra några av mina egna åsikter om förbindelserna mellan EU och USA, och varför jag anser att TEC är så viktigt. EU och USA är världens mest integrerade ekonomier. Vi är varandras största handels- och investeringspartner. Vi delar gemensamma värderingar och ansvar för att hantera globala utmaningar i en rad frågor, om det så är nyskapande eller miljömässiga utmaningar, energiförsörjning eller tillgång till råmaterial. Även om våra respektive strategier i fråga om ekonomiska och rättsliga frågor förblir olika är konsumentsäkerhet och dataskydd exempel på detta samarbete.

Det som tröstar mig är vår dokumenterade förmåga att samarbeta i svåra tider. Vi förenade våra insatser mycket effektivt i kampen mot den ekonomiska och finansiella krisen. Vår gemensamma vädjan vid G20-mötet och till WTO har bidragit till att avvärja protektionistiska tendenser. Nu två år senare går EU och USA mot nästa fas: skapandet av en smart och hållbar tillväxt samt sysselsättning, samtidigt som vi står inför stora utmaningar och en ökad konkurrens från tillväxtländer.

Frågan är hur ett stärkt samarbete med USA kan hjälpa oss att nå dit. Enligt min mening måste både EU och USA omvärdera och förmodligen omdefiniera det transatlantiska partnerskapet för att anpassa sig till de nya förutsättningarna. Vi måste i dag fråga oss själva hur den transatlantiska marknaden kan komma att se ut 2020. Kommer EU och USA att vara ledande inom nyskapande tekniker som har kapacitet att omdana samhällen, som elektriska bilar och smarta kraftledningsnät? Kommer de med gemensamma krafter att lyckas främja öppna nät för IKT-tjänster och insynsvänliga regelverk? Kommer våra små och medelstora företag att blomstra och få tillgång till nya marknader genom att skydda sina immateriella rättigheter? Kommer konsumenterna att kunna dra nytta av utbyte av information mellan USA och EU om farliga produkter? Hur kommer vi att ta itu med säkerhetshot och terrorism? Genom unilateral aktivism eller genom att förlita oss på mer effektiva och ömsesidigt godtagbara lösningar som syftar till att främja säker handel? Hur ska vi närma oss de ekonomiska utmaningar som tillväxtekonomierna utgör på områden som omfattar immateriella rättigheter, tillgång till råmaterial eller subventioner till inhemska industrier? Nylanseringen av TEC är ett försök att utveckla denna strategiska förbindelse.

Tillsammans med min kollega, den amerikanska medordföranden för TEC Michael Froman, har vi enats om nya inriktningar. Vi betraktar TEC som den främsta politiska plattformen för att diskutera ekonomiska och strategiska frågor – däribland frågor om tredjeländer – samt rättsliga frågor. Genom att uppmuntra kommissionen och den amerikanska administrationen har lagstiftare, företag och konsumenter tillhandahållit och fortsätter att tillhandahålla centrala inlägg och finna möjliga transatlantiska lösningar på befintliga och tänkbara problem.

TEC:s nästa möte kommer att äga rum den 17 december i Washington. Man borde fokusera på tre huvudteman: nyskapande teknik och tillväxtteknik, inrättandet av den transatlantiska marknaden samt strategier för att miljöanpassa våra ekonomier.

När det gäller energipolitik: Energirådet EU–USA kommer att mötas kort före toppmötet. Det kommer att fortsätta sitt arbete med att utforma gemensamma lösningar på energiförsörjningen. Vi anser att man vid toppmötet borde be energirådet att intensifiera samarbetet mellan EU och USA om utvecklingen och spridningen av grön energiteknik samt verka för utbyte mellan våra forskare för att göra det möjligt för dem att fritt delta i varandras program för energiforskning. Detta arbete främjar inte bara våra ansträngningar när det gäller klimatförändringarna, utan också skapandet av nya arbetstillfällen.

Vi vet att våra medborgare är djupt oroade för den globala klimatförändringens påverkan. Vid toppmötet kommer vi att utöva påtryckningar på USA om behovet av att Cancúnkonferensen blir ett betydande steg mot en heltäckande global ram för att hantera klimatförändringarna.

När det gäller utveckling: EU och USA är världens största bidragsgivare. Både i arbetet med att genomföra millennieutvecklingsmålen för livsmedelssäkerhet och med att hjälpa de fattigaste länderna att anpassa sig till klimatförändringen måste vi ha ett nära samarbete för att samordna våra ansträngningar i mottagarländerna så att effektiviteten och vår stödinsats maximeras och dubbelarbete undviks.

När det gäller säkerhet: erkänner vi grundläggande rättigheter och medborgarnas säkerhet är det kompletterande och stärker båda parter. Vi måste se till att det finns en bra balans mellan dessa två frågor i allt vårt arbete. Jag vet att Viviane Reding kommer att diskutera denna viktiga fråga, däribland avtalet om passageraruppgifter, med er senare i dag. EU och USA måste också samarbeta mer heltäckande för att ta itu med nya hot mot de globala nätverken, som it-relaterade effekter och it-relaterad brottslighet.

Slutligen, på det utrikespolitiska området kommer vi att framhålla våra gemensamma strategier och maximera vårt inflytande. Vi måste stödja fredsprocessen i Mellanöstern i syfte att nå en avtalsram mellan Israel och den palestinska myndigheten inom ett år. När det gäller Iran har EU infört hårdare sanktioner, samtidigt som unionen är mycket mån om att upprätta förbindelser med Iran.

Så på det hela taget kommer man under toppmötet att behandla en rad frågor som ligger till grund för de transatlantiska förbindelserna. Jag ser fram emot de debatter som nu följer.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Den 26 maj rekommenderade kommissionen rådet att godkänna förhandlingarna om ett avtal mellan EU och USA om skydd av personuppgifter och lägga fram ett utkast till förhandlingsdirektiv. Denna rekommendation om ett mandat diskuteras nu av rådet. Jag vet att Europaparlamentet delar min åsikt: detta är ett unikt tillfälle, ett tillfälle att få ett omfattande personuppgiftsskydd, samtidigt som vårt transatlantiska partnerskap får en ny dynamik.

För att få till stånd ett effektivt samarbete i kampen mot brottslighet är det grundläggande att vi utväxlar relevant information, inte bara inom EU, utan också med USA. Säkerhetspartnerskapet mellan EU och USA är mycket viktigt: det är oumbärligt, och därför borde vi se till att det kan fungera.

Tidigare har personuppgiftsskyddet varit ett återkommande problem. Varje gång som utbyte av uppgifter över Atlanten i brottsbekämpande syfte har diskuterats återuppstår problemet. Vi anser att en överenskommelse kan underlätta förhandlingar om särskilda framtida avtal som innefattar samutnyttjande av personuppgifter. En sådan överenskommelse kommer också att skapa förutsättningar för oss att bygga en gemensam grund och finna tillfredsställande lösningar för ett framtida samarbete.

Jag vill vara mycket tydlig på den här punkten. Vi behöver ett allmänt avtal som ger en sammanhängande och rättslig bindande ram som ska syfta till att skydda personuppgifter och stärka individens rättigheter. Vi känner också till att det för närvarande finns många specifika avtal om samutnyttjande av uppgifter mellan USA och medlemsstaterna, och mellan USA och EU. Vart och ett av dessa avtal har sina egna tillfälliga dataskyddsbestämmelser. Detta innebär att det finns ett lapptäcke av olika skyddsåtgärder och bestämmelser för behandling av personuppgifter. Vi har alltså en lösning som är långt ifrån tillfredställande, och knappast försvarlig, eftersom vi talar om en grundläggande rättighet – för rätten till skydd av personuppgifter är en grundläggande rättighet.

Med ert stöd är jag fast besluten att få ett slut på denna planlösa strategi och förhandla fram ett paraplyavtal som

i) tillhandahåller en uppsättning sammanhängande och harmoniserade normer för uppgiftsskydd och innefattar grundläggande principer, som proportionalitetsprincipen, dataminimering, kortast möjliga bevarandeperiod och begränsning av ändamålet,

ii) är tillämpligt på alla framtida och befintliga avtal om utbyte av information i brottsbekämpande syfte,

iii) innehåller alla de nödvändiga normer för uppgiftsskydd som är i linje med unionens regelverk om uppgiftsskydd och med förslag på genomförbara rättigheter för individer, administrativ och rättslig gottgörelse eller en icke-diskriminerande klausul,

iv) garanterar en effektiv tillämpning av normer för uppgiftsskydd och oberoende offentliga myndigheters kontroll av dessa.

Jag tror att medborgarna och företagen förväntar sig en enda uppsättning bindande normer för skydd av personuppgifter, som sedan kommer att tillämpas enhetligt i hela unionen, liksom i transatlantiskt samarbete i brottsbekämpande syften. Jag anser också att vi måste ha ambitioner.

Jag är fast besluten att nå mina mål, och jag är övertygad om att jag kan räkna med Europaparlamentets stöd när det gäller att nå en bra överenskommelse med USA, en överenskommelse som kommer att säkerställa ett bättre uppgiftsskydd för alla individer och göra det möjligt för oss att eftersträva det nödvändiga och viktiga samarbetet med Förenta staterna som syftar till att förhindra terrorism och organiserad brottslighet.

  Elmar Brok, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr De Clerck, fru Reding, herr De Gucht, mina damer och herrar! Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) stöder det gemensamma resolutionsförslaget och skulle vilja tacka de kolleger som har talat här.

Vi måste förstå – inför toppmötet mellan EU och USA, och nu när G20-toppmötet ska äga rum – att många frågor, inte bara de av ekonomisk karaktär utan även ärenden som rör fred och miljöskydd, enbart kan genomföras globalt med ett gemensamt svar från EU. Av denna anledning skulle vi vilja ha ett närmare samarbete i detta fall, eftersom Europaparlamentet också strävar efter att uppnå detta med de nya majoriteterna i den amerikanska kongressen som spelar en viktig roll i detta avseende. Karel De Gucht inser detta i fallet med Transatlantiska ekonomiska rådet (TEC), Viviane Reding i fallet med uppgiftsskydd, och även i fallet med Swift såg vi att parlamenten spelar en viktig roll när det gäller att genomföra detta. Européerna och amerikanerna – som fortfarande står för 60 procent av världens bruttonationalprodukt – har tillsammans en möjlighet att fastställa sådana normer och reagera positivt på terrorismens utmaningar, frågor om Iran och Mellanöstern, klimatförändringarna och många andra ärenden vid sidan av. Vi måste göra lämpliga insatser här.

Jag hoppas därför att vi kan utveckla dessa allmänna politiska frågor och gå vidare med det som måste göras inom TEC, som har återupplivats tack vare Karel De Guchts ansträngningar. Jag hoppas att det ursprungliga målet kan genomföras där, så att vi kan undanröja handelshinder och få en transatlantisk marknad, något som skulle kunna generera tillväxt i stor mängd för oss samtidigt som vi undviker onödiga kostnader – och, Viviane Reding, även gå vidare med frågor om grundläggande rättigheter, uppgiftsskydd och liknade ärenden. Det är nödvändigt att garantera uppgiftsskyddet, men av en mängd anledningar måste vi också ha ett utbyte av uppgifter. Det är därför mycket bra att vi försöker nå en överenskommelse om gemensamma normer här, trots våra olika juridiska perspektiv.

Om jag får göra ytterligare ett påpekande, i det här fallet om ärenden som hör samman med finansiella marknader, ska det naturligtvis sägas att samtidigt som lagstiftning godkänns för att se till att det som inträffade för två år sedan inte ska kunna hända igen har nu den amerikanska centralbanken Federal reserve bland annat beslutat att placera 600 miljoner US-dollar på marknaden utan samråd, något som givetvis resulterar i farhågor för inflation med mera, samt en viss turbulens i den globala ekonomin. Vi blir inte hjälpta av att växelkurserna utvecklas inkorrekt i förhållande till varandra.

  Hannes Swoboda, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag skulle också vilja tacka rådet och kommissionen för deras inledande kommentarer. Jag skulle särskilt vilja fokusera på det som Karel De Gucht sade, eftersom man kan konstatera att USA har förändrats sedan den 2 november. Samarbetet med USA var inte perfekt tidigare, men man måste nog befara att det kommer att försvåras nu.

Karel De Gucht, du nämnde protektionism. Jag menar att vi måste agera gemensamt för att motarbeta protektionism. Det kan leda till en lösning på ett eller annat område på kort sikt, men generellt sett är det ingen lösning, för det resulterar i konkurrenspräglad protektionism, något som definitivt inte gynnar oss. Du hänvisade till energifrågor. I dag offentliggör kommissionen ett meddelande om energi – Energi 2020. Samtidigt som jag skulle vilja kritisera vissa delar av detta följer det bakomliggande tänkesättet rätt linjer. Jag kan dock inte föreställa mig att USA kommer att offentliggöra ett liknande dokument med liknande riktlinjer. Detta område kommer att bli en hård nöt att knäcka, i synnerhet efter den 2 november. Ni nämnde också elbilar och frågan om att utveckla smarta kraftledningsnät tillsammans med USA, och detta är faktiskt något som vi skulle kunna pröva. Samtidigt måste vi emellertid tala om för USA att vi också har andra partner. Vi kan också försöka att utveckla något liknande projekt med Kina, Brasilien eller ett annat land. Vi måste ge amerikanerna intrycket att vi inte till varje pris är beroende av dem. Vi skulle vilja göra det med dem, med de är inte vår enda partner – särskilt inte i fråga om klimatförändringar. Vi ska komma ihåg USA:s beteende och president Barack Obamas oförmåga att agera på grund av att lagar inte hade godkänts än. Nu, med den rådande majoriteten i kongressen, står lagstiftningen inte ens med på dagordningen – vi måste alltså anta att saker kommer att försvåras, om vi inte lyckas utveckla några av dessa ärenden med länder som Kina, Indien eller Brasilien. Vi måste klart och tydligt medge detta faktum.

Jag ska svara på Elmer Broks kommentarer genom att säga att skillnaden var stor i början, men nu har den minskat. Det stämmer också fullständigt, från vårt synsätt, att USA återgår till att balansera sin budget. Jag har inget emot det. Tvärtom är det bra om USA försöker skapa nya arbetstillfällen igen – bra för USA, och bra för oss. Men det måste ske på ett samordnat sätt. Amerikanerna måste därför vänja sig vid att acceptera ett mer utökat globalt samarbete även på detta område, särskilt ett samarbete med EU.

  Sarah Ludford, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Den transatlantiska förbindelsen är EU:s viktigaste förbindelse. Vi svarar inte bara för hälften av den globala ekonomin; våra demokratier är också de viktigaste drivkrafterna när det gäller att upprätthålla de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Men ibland verkar vi antingen ta varandra för givet eller låta våra familjegräl skymma våra dominerande gemensamma intressen.

Därför insisterar vi på vikten av ett strategiskt partnerskap i vår gemensamma resolution, ett partnerskap där man betonar samordning och samarbete för att bemöta globala utmaningar och regionala frågor, och där lagstiftarna är fullvärdiga och seriösa aktörer. Detta strategiska partnerskap måste ha sin grund i ekonomisk och politisk frihet.

Det gläder mig att parlamentsledamöterna upprepar vårt krav på målet med en fri transatlantisk marknad före 2015. Detta innebär att vi måste växla upp våra ambitioner för att undanröja handelshinder och besvärande bestämmelser. En mycket stor – och växande – del av den transatlantiska förbindelsen handlar om rättsliga frågor, brottsbekämpning och mänskliga rättigheter. Det brukade vara tillfälligt; nu är det verkligen ett av de grundläggande inslagen. Ju mer vi förankrar vårt partnerskap i en delad respekt för våra gemensamma värderingar, desto kraftfullare kan vi agera för att låta dessa värderingar genljuda ute i världen.

Mot denna bakgrund sammanfattar den före detta presidenten George Bushs förnyade rättfärdigande av skendränkning – som otvivelaktigt är tortyr – allt som gick fel under de åtta katastrofala år som han var president och gjorde västvärlden både mindre fri och mindre trygg. Den omfattande bevisning som dyker upp på uppenbar omänsklig behandling av irakiska fångar som utförts av brittiska och amerikanska trupper kräver en utredning på högsta nivå, bland annat vid det kommande toppmötet och i oberoende undersökningar.

Det gjorde mig mycket glad att höra vice ordförande Viviane Reding tala om avtalet om uppgiftsskydd. Det är verkligen av avgörande betydelse att få till stånd detta ”paraplyavtal”, som hon kallade det, eftersom vi för närvarande får göra brandkårsutryckningar för varje enskilt avtal om samutnyttjande av uppgifter. Om vi bara kunde nå en överenskommelse, en ram inom vilken enskilda förfrågningar om samutnyttjande av uppgifter kan granskas, skulle detta vara oerhört värdefullt eftersom vi har fokuserat på och tvistat så länge om detta ämne. Det är en stor belöning som är värd en stor ansträngning.

  Reinhard Bütikofer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Valet den 2 november utgör en mycket viktig vändpunkt i Förenta staternas samtidshistoria, och det är en vändpunkt som ger uppfattningen att landet nu har stannat för att hämta andan. I detta läge är det ännu viktigare att vi tillkännager vårt pålitliga samarbete och fastställer tydliga prioriteringar inför vårt framtida samarbete.

Jag vill tacka Karel De Gucht för att ha tagit upp ämnet Transatlantiska ekonomiska rådet (TEC) i början av sina inlägg och för det som han sade om detta ärende. Vi måste blåsa nytt liv i TEC. Hittills har TEC inte gjort särskilt mycket, men vi kan fortfarande hoppas. Jag instämmer också i och stöder de två aspekter som du nämnde, herr kommissionsledamot. Både bilateralt samarbete – med hänsyn till standardiseringen och regleringen av tekniker som innehåller mindre kol till exempel – men även, utöver detta, det strategiska inslaget. Vi hoppas att detta är ett framsteg.

Det är beklagligt att klimatpolitiken inte kommer att behandlas under det en och en halv timme långa toppmötet i Portugal. Trots detta är det viktigt att våra företrädare, ordförande José Manuel Barroso och ordförande Herman Van Rompuy, klargör att EU inte kommer att låta sig hållas tillbaka eller dras ned av detta. Det är bra att fokusera på utvecklingspolitik, och ur ett europeiskt perspektiv skulle det också vara bra om vi kunde sträva efter att inte bara få ett samarbete vilket som helst, utan ett kvalificerat samarbete där millennieutvecklingsmålen och klimatpolitiken framhålls.

Slutligen, med tanke på att ordförandeskapet nu har försvagats och att det finns nya isolationistiska tendenser i USA kommer det att bli viktigt för EU att på egen hand ta initiativet internationellt, som i Mellanöstern när det gäller palestinier, Syrien eller Libanon. Vi borde klart och tydligt tala om för amerikanerna att vi är beredda att göra detta, och att vi vill axla detta ansvar.

  Timothy Kirkhope, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Inga bilaterala förbindelser är viktigare för oss än förbindelserna med USA. Vi har ett osäkert sekel framför oss, som kommer att kännetecknas av ett omvälvande grundläggande skifte i den globala ekonomiska maktbalansen, från de liberala demokratierna i Europa och Nordamerika mot stater som inte alls delar vårt engagemang för rättsstatsprincipen, demokrati och de mänskliga rättigheterna, i alla fall inte i dagsläget.

Så länge jag innehar denna befattning i parlamentet kommer jag naturligtvis att kämpa för enighet mellan de nordatlantiska demokratierna genom att verka för en gemensam framtidsvision. Genom att till exempel sträva mot våra gemensamma säkerhetsmål borde vi eftersträva ett maximalt samarbete för att undvika onödiga svårigheter.

Jag välkomnar därför arbetet med avtalen om dataskyddsramen och passageraruppgifter, men jag skulle vilja uppmana till försiktighet när vi beaktar de potentiellt allvarliga konsekvenserna av att retroaktivt tillämpa ny lagstiftning på befintliga rättsliga beslut, både här och i USA.

Vi måste också erkänna att EU inte har rättsliga befogenheter över nationella regeringars enskilda förhandlingar med tredje parter. I detta avseende hoppas jag verkligen att vi, som i så många gemensamma frågor, kan finna en praktisk och godtagbar lösning.

  Takis Hadjigeorgiou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Vi anser att samarbete inte borde utesluta oberoende. Vi anser att Europeiska unionen borde skaffa sig självaktning. Vi anser att ett bra samarbete förutsätter respekt för den andra sidans oberoende. Vi anser att dialog och förbindelser mellan Europeiska unionen och Förenta staterna ska föras i en anda av ömsesidig förståelse och oberoende.

Av de mycket allvarliga frågor som jag skulle vilja kommentera vill jag därför framhålla att följande frågor är vårt främsta ansvar: behovet att utöva riktiga påtryckningar på Israel för att lösa Palestinafrågan och på Turkiet för att lösa Cypernfrågan, det brådskande behovet att avskaffa dödsstraffet i Förenta staterna, det faktum att president Barack Obama har brutit sitt löfte att lägga ned Guantánamobasen, behovet att försvara – och jag använder termen avsiktligt – personuppgifter och slutligen den enorma frågan om klimatförändringar. Vi måste övertyga Förenta staterna att ta sitt faktiska ansvar.

  Fiorello Provera , för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja hänvisa till ett stycke i kommissionsledamot Karel De Guchts anförande om internationellt utvecklingssamarbete. Vi vet hur viktigt detta är för att nå millenniemålen. Om vi minskar ojämlikheten mellan rika och fattiga länder uppfylls inte bara ett moraliskt krav, utan det bidrar också till att undanröja motiven till internationella konflikter och tvister samt till att förbättra livskvaliteten i stora områden i världen.

Den rekommendation som ges i resolutionsförslaget, att använda 0,7 procent av industriländernas BNP i detta syfte före 2015, kan därför stödjas, men ytterligare åtgärder krävs om stödet ska bli effektivt. Det krävs att stödpolitiken samordnas mellan EU och Förenta staterna för att undvika överlappande insatser i de olika geografiska områdena. Bästa praxis för att genomföra planerna bör förtydligas, och den måste respektera mottagarnas, inte givarnas, behov. För att öka insatseffektiviteten och undvika att värdefulla resurser förskingras genom korruption, oförmåga och bristande ansvarstagande är det grundläggande med goda styrelsesätt i länder som får ta del av stödpolitiken.

Den sista punkten som bör noteras är att politiken för utvecklingssamarbete och handelspolitiken är samstämda. Inom jordbruk och fiske är det till exempel meningslöst att finansiera ekonomiska utvecklingsplaner med ena handen och stänga ute produkter från utvecklingsländer med den andra. Dohaavtalet kommer att utgöra ett stort framsteg i denna viktiga sektor.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! De närmaste månaderna kommer att utvisa hur president Barack Obamas försvagade ställning kommer att påverka Förenta staterna efter det relativt dåliga resultat som hans eget parti gjorde i det nyligen genomförda kongressvalet. Jag funderar till exempel på huruvida protektionistiska tendenser kommer att vara stigande och påverka handelspolitik och ekonomisk politik, eller om president Obama i högre grad kommer att rikta sin uppmärksamhet mot utrikespolitiska områden, som Irankonflikten, Mellanöstern eller konflikten i Afghanistan. Vi får se.

För Europa, och särskilt för EU, borde detta bara vara av begränsat intresse, eftersom EU måste kunna fastställa sina egna betoningar och mål, samt sina egna intressen. Detta gäller i synnerhet på det globalpolitiska området, där Europeiska unionens närvaro är ganska obetydlig. Det räcker att ta konflikten i Mellanöstern som exempel, där vi inte ens sitter med vid förhandlingsbordet. Som alla vet tenderar vi att ligga i lä jämfört med USA i alla viktiga frågor – oavsett om det gäller Iran, Afghanistan eller konflikten i Mellanöstern – och vi saknar en egen vision. Ändå händer det inte särskilt mycket på områden där ett större samarbete med USA skulle lämpa sig – som när det gäller att lösa Cyperns problem, där USA skulle kunna påverka sin bundsförvant Turkiet. Även om president Obama verkar mer intresserad av Stilla havet än Atlanten måste vi, för vår del, fokusera mer på Östeuropa och Mellanöstern.

Ett större samarbete eller mer samordning med USA krävs också utan tvivel i Transatlantiska ekonomiska rådet. Det råder inga tvivel om att västvärlden – det vill säga Europa och USA – borde förbli världsledande på områden som forskning, nyskapande och utveckling. Slutligen får vi inte glömma att ett förbättrat uppgiftsskydd samt försvar och upprätthållande av medborgarnas rättigheter också borde spela en viktig roll vid toppmötet.

  Ioannis Kasoulides (PPE). – (EN) Herr talman! Världens tyngdpunkt förskjuts stadigt från väst till öst, där nya globala maktcentrum som Kina och Indien uppkommer. I detta nya sammanhang där EU förblir den främsta handelsmakten i världen och USA fortsätter att vara EU främsta handelspartner, är vårt samarbete mycket mer än så: det är ett centralt element i det internationella systemet, eftersom det bygger på gemensamma värderingar, historiska band och strategiska intressen, något som inte alltid är fallet med andra strategiska partner.

Från ett nödvändigt förbund under det kalla kriget har det transatlantiska partnerskapet utvecklats till ett förbund som vi har valt. Uppkomsten av en multipolär värld föranleder behovet att omdefiniera samarbetsformerna mellan de två sidorna när det gäller alla befintliga bilaterala och globala frågor.

Vi upprepar rådets slutsatser från september förra året och begär att den transatlantiska förbindelsen ska få ny kraft och nya infall i fråga om olika metoder för att skapa ett verkligt partnerskap som bygger på våra respektive styrkor och särskilda egenskaper. Det transatlantiska partnerskapet borde inriktas på att maximera de tänkbara fördelarna för vår ekonomiska förbindelse och förstärka Transatlantiska ekonomiska rådet. Unilaterala åtgärder, som kvantitativa lättnader från Federal Reserve, är lika oroande som depreciering av den kinesiska valutan renminbi.

  Stavros Lambrinidis (S&D). – (EL) Herr talman! Förenta staternas exploderande intresse för Europaparlamentet i kölvattnet av förkastandet av det första Swiftavtalet har nu lagt sig en aning. Men detta innebär inte att vi har återgått till de vanliga rutinerna. Tvärtom. Europaparlamentets förbättrade kompetens på områdena ekonomi, energi, kampen mot terrorism och grundläggande rättigheter är inte vanliga rutiner. Den rådande känslan i Förenta staterna att Europaparlamentet är att räkna med, en känsla som vi har William Kennard, USA:s ambassadör i Bryssel, att tacka för, är inte vanliga rutiner. Det faktum att vi har väsentliga och avgörande förhandlingar framför oss om frågor som de som Viviane Reding har tagit upp, frågor som Europaparlamentet stöder kommissionen i, som du begärde, herr kommissionsledamot, är inte vanliga rutiner. Inte heller det faktum att Europaparlamentet har öppnat ett sambandskontor gemensamt med den amerikanska kongressen är vanliga rutiner.

Det är kanske bra att det första rabaldret har lagt sig, för vi kan utveckla en verkligt stark och långsiktig förbindelse mellan Europaparlamentet och kongressen samtidigt som vi håller huvudet kallt, med hjälp av de nya fastställda strukturerna.

  Alexander Alvaro (ALDE). – (DE) Herr talman, herr De Clerck, herr De Gucht, fru Reding! Vi har redan hört nog om hur viktiga transatlantiska förbindelser är. Jag tror inte att någon här ifrågasätter det. USA är en av våra viktigaste handelspartner och en av våra främsta bundsförvanter, och jag, som är tysk, är faktiskt medveten om att USA:s insatser för oss kan betraktas som omöjliga att gottgöra. Trots detta måste det också sägas att man inte kan förhandla öga mot öga, om man ständigt bugar.

Om vi i Europeiska unionen vill ha en korrekt förbindelse med USA, då är det dags att vi visar lite gåpåaranda och står för våra ståndpunkter. Viviane Reding, återigen har du klargjort att du är rätt kvinna på rätt post för att göra detta. Du nämnde grundläggande principer i den europeiska lagstiftningen om uppgiftsskydd, och jag anser att vi inte får göra eftergifter för dessa i samband med ett avtal om uppgiftsskydd mellan EU och Förenta staterna. Vi får inte tvinga fram ett bottenläge i detta fall när vi ska sluta ett avtal som huvudsakligen ska syfta till att skydda våra medborgare. Ett sådant skydd – personuppgiftsskydd och skydd för privatlivet – föreskrivs på en mängd sätt i artiklar i stadgan om de grundläggande rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och Lissabonfördraget. Syftet med ett avtal om skydd av personuppgifter mellan EU och USA måste vara att realisera följande: att upprätthålla och inte urvattna de åtgärder som vi har vidtagit och genomfört i Europeiska unionen. Här talar jag om de rättigheter som ni har nämnt när det gäller datatillgång, dataradering och datakorrigering, om begränsning av ändamålet, proportionalitet, principen om undvikande av data och dataminimering.

Samtidigt måste vi, när vi förhandlar om ett sådant avtal, naturligtvis också se till att detta inte sker i ett tomrum. Det kommer att få återverkningar på det europeiska dataskyddsdirektivet, som inom kort ska ses över, på dataskyddsdirektivet för elektronisk kommunikation och på vidarebefordran av passeraruppgifter som förhandlas av Sophia in ’t Veld. Allt detta granskas i sitt sammanhang. Viviane Reding, jag tror att man kan förmoda att när ditt mandat ska förhandlas i rådet den 2-3 december kommer parlamentet att stå bakom dig. Jag önskar dig lycka till och all framgång. Vi står bakom dig i detta.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

  Jan Philipp Albrecht (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Utkastet till avtal överensstämmer med parlamentets långvariga önskan att äntligen upprätta bindande miniminormer och juridiska rättigheter när det gäller uppgiftsskydd med Förenta staterna. Syftet är att fylla luckorna i rättsskyddet och få ett bättre uppgiftsskydd för EU-medborgarna. Ett nära samarbete med våra amerikanska partner är nödvändigt och riktigt. Det får dock inte resultera i att EU-medborgarnas konstitutionellt garanterade rättigheter undermineras.

Kommissionens föreslagna förhandlingsmandat för ett sådant avtal är bra och leder oss i rätt riktning. Som föredragande för Europaparlamentet är det ett nöje för mig att få detta tillfälle att försäkra kommissionen om att detta utkast får starkt stöd av alla grupper i parlamentet. Enligt vår mening är det nu mycket angeläget att även rådet godtar detta förslag, så att förhandlingarna kan inledas så snart som möjligt.

Jag betvivlar inte att det kommer att bli svårt att verkligen övertyga våra partner på andra sidan Atlanten om vår oro. Jag är emellertid övertygad om att Förenta staterna grundades på principerna frihet, demokrati och grundläggande rättigheter och delar vår respekt för individens rättigheter i förhållande till statliga myndigheter. Det är därför inte en omöjlighet, inte heller en stridsfråga. I stället finns det en realistisk möjlighet att stärka en gemensam grund på båda sidor om Atlanten och skapa nya förutsättningar för ett ännu närmare samarbete.

Jag skulle dock vilja avsluta med att nämna ytterligare en aspekt som är särskilt viktig för oss i parlamentet: först när vi lyckas skapa en enhetlig ram inom EU kommer vi att få våra medborgares förtroende för ett transatlantiskt dataskydd. Det är därför av yttersta vikt att avtalet om dataskydd med USA blir en ram för alla avtal som sluts av EU och av medlemsstaterna med USA. Som sådant ser jag fram emot mitt arbete som föredragande i samband med avtalet om uppgiftsskydd med Förenta staterna och ett nära samarbete med mina kolleger i parlamentet, samt med kommissionen, rådet och även med den amerikanska kongressen och den amerikanska regeringen.

  Geoffrey Van Orden (ECR). – (EN) Herr talman! Jag var i Förenta staterna under kongressvalet och kände av något av den politiska jordbävning som ägde rum där. Vi européer kan dra lärdomar av detta, både i våra hemländer och i Europeiska unionen. Både amerikaner och européer vill ha mindre regeringsintrång i sina liv, få kontroll över underskottet och nedskärningar i offentliga utgifter, och för oss skulle det innebära en mindre EU-budget.

Jag vill nu övergå till försvarsfrågor. Storbritanniens nyligen genomförda strategiska försvars- och säkerhetsöversyn är en påminnelse om att Storbritanniens dominerande försvars- och säkerhetsförbindelse är den med Förenta staterna. Detta borde gälla för alla EU-länder. Jag hoppas verkligen att Natos nya strategiska koncept kommer att bli ett prov på ett återupplivat åtagande för det förbund som förbinder Förenta staterna med EU:s säkerhet. Vi får inte tillåta att förvirringen i EU:s försvarsambitioner urvattnar eller underminerar detta. Vi har inte råd med dubblering och oreda, särskilt inte i en tid då försvarsbudgetar skärs ned kraftigt.

Det kommande toppmötet med Nato den 19 november är ett bra tillfälle för de 21 Natoallierade som också är EU-medlemmar att visa prov på sitt åtagande för dessa nya verkligheter.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Det är dags att uppmana USA att arbeta mot en fredlig konfliktlösning, upphöra med militär ockupering och krig, oavsett om det är i Irak, Afghanistan eller Mellanöstern, upphäva embargot mot Kuba, sluta stödja Israels aggressiva politik, som har orsakat den humanitära krisen i Gaza och de ockuperade palestinska territorierna, och arbeta mot kärnvapennedrustning.

Det måste klargöras att förevändningen för att bekämpa terrorism inte kan utnyttjas för att underminera internationell lagstiftning och respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i fortsättningen. Det är avgörande med samarbete för att minska fattigdomen, avveckla skatteparadisen och få ett slut på spekulativa kapitaltransfereringar.

Detta toppmöte sammanfaller med Natos toppmöte i Lissabon. Nato vill revidera sin strategi, och i denna efterfrågar USA ett åtagande hos sina europeiska bundsförvanter för en militär upptrappning på global nivå, i syfte att säkra exploatering av resurser, marknadskontroll och politisk dominans genom det militära hotet, något som ökar farorna och hoten mot människor. Vi skulle därför vilja visa vår solidaritet med fredsrörelsens kamp, med arbetstagarnas kamp och med de många organisationer som lanserar kampanjen ”Ja till fred, nej till Nato”, som inbegriper den demonstration som kommer att äga rum i Lissabon den 20 november.

  Bastiaan Belder (EFD). – (NL) Herr talman! Turkiet har en uppenbar strategisk betydelse för de transatlantiska förbindelserna. Mot bakgrund av detta är jag mycket intresserad att få höra rådets åsikt om det turkiska nationella säkerhetsråds nya Red book [ett policydokument, inofficiellt kallat ”Röda boken”]. Av logiska skäl följer denna nya upplaga den turkiska utrikesministens strategi.

Min första fråga till rådet, med det kommande transatlantiska toppmötet i åtanke, är följande: befarar även rådet att den aktuella turkiska utrikespolitiken spelar regionens revisionistiska aktörer i händerna – särskilt Islamiska republiken Iran – och därmed underminerar stabiliteten i Mellanöstern?

Min andra fråga är om rådet egentligen har för avsikt att ta upp ämnet Red book vid det transatlantiska toppmötet, eftersom Turkiets ställning som kandidatland är viktig för EU, liksom dess ställning som Natopartner?

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Herr talman! Handelshinder, som är ett heligt mål bland globalister och beror mer på tro än förnuft, kommer att dras tillbaka från Transatlantiska ekonomiska rådets dagordning för mötet i december. Inom ekonomisk teori tröttnar man aldrig på att tala om för oss att den internationella handeln berikar världen som helhet. Man är mer förtegen om huruvida alla medborgare i varje land gynnas eller inte.

De problem som den utvecklade världen står inför handlar inte om alltför många handelshinder, utan för få. Det handlar om alltför få hinder mot produkter från tillväxtländer som Kina, med låga löner, en kraftigt undervärderad valuta och landets artificiella utarmade hemmamarknad. Detta innebär att kinesiska varor, som redan är lågt prissatta på grund av låga löner, hamnar på en artificiellt ännu lägre prisnivå på grund av dess lågt värderade valuta. Den utarmade hemmamarknaden medför att det finns en försumbar efterfrågan på konsumentimport och till och med en otillräcklig efterfrågan på kinesiska varor, något som gör Kina helt beroende av sin exporthandel.

EU bemöter detta hot genom att säga att unionen ska bli mer konkurrenskraftig, kanske genom forskning och utveckling. Detta skulle kunna vara en möjlighet, om Kina respekterade internationella immateriella rättigheter. Men så snart som en ny förbättring utvecklas i västvärlden kopierar Kina den produkten helt utan hänsyn eller skam och framställer den till en bråkdel av priset. På dagordningen för toppmötet mellan EU och USA kommer fler arbetstillfällen på båda sidor om Atlanten att finnas med. Det finns viss förhoppning om detta, om vi fortsätter att anamma globalismen.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE). – (ES) Förbindelser mellan Europeiska unionen och Förenta staterna baseras, som redan har sagts, på principer, idéer, en gemensam historia och en delad passion för frihet. Dessa värderingar skulle emellertid kunna sluta urvattnade i retorik och tynande, om vi inte går från ord till handling. Ett av de mest pålitliga arbeten som har gjorts i parlamentet när det gäller situationen för de transatlantiska förbindelserna sedan presidentvalet är betänkandet av min kollega Francisco José Millán Mon. Betänkandet ingår i det aktuella gemensamma resolutionsförslag som vi ska rösta om i morgon, och innehåller en rad särskilda initiativ som fortfarande är högst välgrundade för att upprätta ett genuint partnerskap, något som vi måste börja arbeta med, herr kommissionsledamot.

Här har det talats om vikten av ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser, och 15 EU-medlemsstater investerar på egen hand mer i Texas än vad Japan investerar i USA:s 50 stater.

Vi måste ge toppmötets mekanismer ny stimulans, upprätta en församling för Europa och Amerika och, viktigaste av allt, skapa en samordnings- och samrådsmekanism för globala frågor och de viktigaste områdena i världen – Mellanöstern, Iran, Afghanistan – samt förbindelser med tillväxtländer.

Under president Barack Obamas nyligen genomförda rundresa i Mellanöstern hörde vi honom säga att de ansåg att deras viktigaste partnerskap var det mellan Förenta staterna och Indien. Detta påminde mig om en av de grundläggande aspekterna i Francisco José Millán Mons betänkande, där han erinrade om att president Obama har sagt att EU var USA:s viktigaste strategiska partner. Det kommande toppmötet mellan EU och USA kommer att bli en fantastisk möjlighet att klargöra detta uttalande och tydligt fastställa vad det strategiska partnerskapet egentligen innebär. Vi skulle kunna börja med att be Förenta staterna att stödja Europeiska unionen i dess krav på en institutionell närvaro i till exempel Förenta nationernas generalförsamling, baserat på de nya strategier som införts i och med Lissabonfördraget.

  Adrian Severin (S&D). – (EN) Herr talman! För inte så länge sedan antog parlamentet en resolution i vilken det talades om de nya möjligheterna att utveckla transatlantiska förbindelser efter att Barack Obama hade valts till president i Förenta staterna. Det kommande toppmötet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna kommer att äga rum i en något annorlunda kontext. Detta innebär emellertid inte att det inte finns möjligheter. Det är bara sammanhanget som har blivit en aning invecklat.

Jag anser därför att vi kommer att ställas inför vissa utmaningar under förberedelserna för detta toppmöte. Jag hoppas att vi lyckas övertala vår amerikanska partner att gå vidare med sin multilaterala strategi för internationella förbindelser och visa prov på denna multilateralism i sina konkreta kontakter med EU. Vi måste fordra en utveckling av den civila dimensionen i fredsframtvingande insatser och fredsbevarande uppdrag, liksom krishantering och återuppbyggnad efteråt.

Det är också viktigt att försöka samordna vår politik för utvecklingsstöd, för att effektivisera denna strävan. När det gäller icke-spridning borde vi inte bara vidmakthålla vår samarbetsförmåga, utan också agera förnuftigt. En del av denna process utgörs av ratificeringen av det nya Start-avtalet, som ännu inte har fullbordas i den amerikanska kongressen. Vi hoppas att de nya förhållandena i kongressen inte kommer att minska möjligheten till en omröstning om detta avtal.

USA har tillkännagivit och redan inlett anpassningen av förbindelserna med Ryssland. Jag anser att denna förändring är av mycket stor vikt för oss, och även för en trilateral dialog mellan Ryssland, Förenta staterna och Europeiska unionen om de viktigaste globala ämnena, om vi blickar framåt. Under detta toppmöte hoppas jag framför allt att vi kan befästa Förenta staternas känsla för det europeiska partnerskapet. Vi behöver en fungerande mekanism för permanent kommunikation, samråd och samordning med våra amerikanska partner.

  Marietje Schaake (ALDE). – (EN) Herr talman! För att bli en trovärdig partner och agera som en global aktör måste EU stå enat. President Barack Obama och hans administration har med rätta påpekat detta, och vi måste kunna kritisera varandra på detta uppriktiga sätt. Detta är nödvändigt för att trygga en trovärdig transatlantisk förbindelse som kännetecknas av komplementaritet och samordning.

Hur kan vi ha ett samarbete som syftar till att värna de mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen och demokratin i världen, när Hillary Clinton håller ett tal om en vision av global frihet på Internet, samtidigt som USA insisterar på att förhandlingarna om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) inte ska göras genomblickbara, något som skapar en oerhörd oro för friheten på Internet? Detta är oförenligt och underminerar vår trovärdighet. Varför måste vi få reda på att tortyr användes och tolererades i Irak genom läckta dokument? Vi uppmanar till en oberoende utredning.

Varför kan inte kommissionen svara på mina frågor om de krav som den amerikanska administrationen har ställt på straffrättsliga åtgärder mot Wikileaks? Anser kommissionen att den transatlantiska förbindelsen är viktigare än Europaparlamentarikernas frågor? Varför uppmanar USA europeiska företag att vidta åtgärder som går utöver de åtgärder som EU vidtar mot Iran? USA borde respektera EU:s oberoende och dess kompletterande roll.

Både EU och USA måste arbeta på ett öppet sätt, respektera varandras oberoende och tillåta en demokratisk kontroll av våra åtgärder. Är det inte det här som särskiljer oss – USA och EU – från andra, framför allt i fråga om grundläggande friheter och mänskliga rättigheter?

  Eva Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns åtskilligt i den transatlantiska dialogen som enar oss – jag syftar på grundvärderingar, de grundläggande rättigheterna frihet och demokrati – men det finns också en del som skiljer oss åt, bland annat tillämpningen och genomförandet av dessa rättigheter i de transatlantiska förbindelserna. Denna motsägelse blir ideligen mycket klar när det kommer till säkerhetsfrågor. Uppgiftsskydd är en källa till ständiga missförstånd. Detta har vi vetat länge. Följaktligen kommer ramavtalet – om vi lyckas skapa ett riktigt bra ramavtal – att vara ett stort framsteg. Vi måste också finna en lösning här som gör det möjligt för medborgarna på båda sidor om Atlanten att utöva sina rättigheter med hänsyn till den andra parten.

Ett annat viktigt område där våra principer nästan överensstämmer, men där våra strategier skiljer sig väsentligt åt, är området klimatförändringar. Jag skulle därför mycket gärna vilja se denna punkt på dagordningen och att den diskuteras ingående. Vi får inte låta EU utnyttja den transatlantiska dialogen för att försvaga våra egna löften och åtaganden.

  Mirosław Piotrowski (ECR). – (PL) Herr talman! En av de grundläggande samarbetsprinciperna i Europeiska unionen är fri rörlighet för personer. I egenskap av en enhet som erkänns i internationell rätt eftersträvar den reformerade unionen lika behandling för alla medborgare, och detta inbegriper friheten att resa i hela världen. I väntan på det kommande toppmötet mellan EU och USA bör det upprepas att fyra av 27 medlemsstater fortfarande är föremål för restriktiva viseringsregler.

Under toppmötet borde frågan om lika behandling av EU:s medlemsstater i programmet för viseringsundantag prioriteras. Detta kommer att bli ett första prov på EU:s ständige ordförande Herman Van Rompuys styrka. Vi kommer också att få veta om samtalen med president Barack Obama blir behandlade som början på en särskild dialog eller om de visar sig vara ett artighetsmöte med anledning av det Natomöte som närmar sig. Om vi intar en stark ståndpunkt i viseringsfrågan kommer det att framgå om USA på allvar behandlar unionen som en enhet som erkänns i internationell rätt.

  Marietta Giannakou (PPE). – (EL) Herr talman! Vi stöder det gemensamma resolutionsförslaget som de politiska grupperna har lagt fram. Vi måste naturligtvis diskutera frågorna före toppmötet mellan EU och USA och före G20-toppmötet. USA är vår naturliga partner. Men ett förbund innebär jämlikhet, och ett verkligt förbund kan därför bara existera om förbindelserna fastställs på lika villkor.

Vi måste engagera oss i ett närmare, institutionaliserat samarbete vars främsta uppgift ska vara att främja global demokrati och mänskliga rättigheter, ett samhälle som bygger på kunskap och vetenskap, global säkerhet och informationsutbyte, och detta måste göras på lika och ömsesidiga villkor, som Viviane Reding sade. Inom denna ram har naturligtvis den globala narkotikahandeln, och det hot som denna utgör för internationell politik, säkerhet och stabilitet, förbisetts.

Vi måste också samarbeta när det gäller ansträngningar för att få till stånd krishantering, konfliktlösning och tredjeländers utveckling. Men medan EU faktiskt stöder utvecklingen i tredjeländer gör inte USA detsamma. Om vi ska uppnå en verklig balans måste utvecklings- och säkerhetsfrågor fördelas mellan USA och EU inom ramen för internationella åtgärder i allmänhet.

  Knut Fleckenstein (S&D). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle helt kort vilja ta upp tre punkter för några av mina kolleger i utskottet för transport och turism. Det är avgörande punkter, och jag skulle vilja be kommissionens företrädare att ta upp dem i sina diskussioner.

Den första gäller att skatten på främjande av resande är ett oacceptabelt unilateralt beslut som den amerikanska regeringen har fattat, även om det redan har godkänts. Vi hoppas att ni kan övertala administrationen att tänka om i denna fråga.

För det andra kan inte Europaparlamentet godkänna att Rumänien, Polen, Bulgarien och Cypern inte omfattas av programmet för viseringsundantag, och denna situation borde inte få fortgå, enligt vår mening.

För det tredje välkomnar vi de gemensamma ansträngningar som görs för att utarbeta normer för internationell säkerhet och utveckla smarta säkerhetskoncept, men unilaterala bestämmelser, såsom obligatoriska kontroller av godsbehållare, är inte en lösning, för de är ensidiga och oproportionerliga. Kostnaderna är fullständigt oproportionerliga i förhållande till nyttan, och det är orimligt att förvänta sig detta av europeiska hamnar och företag.

  Vladko Todorov Panayotov (ALDE). – (BG) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sedan president Barack Obama intog sitt ämbete har förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna gått in i en ny era av stabilt samarbete. Toppmötet i Cancún, som inleds om fjorton dagar, kommer att bli ett fint tillfälle för USA och EU att inta samma ståndpunkt och föra de andra länderna mot ett bestående och bindande avtal om att bekämpa globala klimatförändringar.

Tiden är det väsentliga. Kyotoavtalet löper ut om två år, men vi behöver visshet och tid för att anpassa oss. Vi måste ge en tydlig signal till utvecklingsländer genom att tillhandahålla samarbete när det gäller överföring av teknik och lämpligt ekonomiskt stöd.

Jag är övertygad om att USA, EU och Kina kommer att ta sitt ansvar när de sätter sig vid förhandlingsbordet och banar väg för de insatser som ska leda fram till ett nytt avtal som garanterar framtida generationers säkerhet, något som även Kinas ambassadör betonade under mötet med oss i dag.

  Godelieve Quisthoudt-Rowohl (PPE). – (DE) Herr talman! Förenta staterna och EU är västvärldens ödesbestämda följeslagare. Tillträde till tredjeländers marknader är en oro som vi delar, och det gynnar både EU och USA, särskilt då den ekonomiska uppgången efter finanskrisen förmodligen kommer att börja i tillväxtländer som Brasilien, Indien och Kina, där det fortfarande finns omfattande och diskriminerande handelshinder samt icke-tariffära handelshinder.

Vi är övertygade om att Transatlantiska ekonomiska rådet inte bara kan, utan måste spela en avgörande roll när det gäller att främja en gemensam strategi för EU och USA när det gäller deras handelsförbindelser med tredjeländer. Vi uppmanar Transatlantiska ekonomiska rådet att arbeta mot ett gemensamt tillvägagångssätt och en gemensam strategi för nya frihandelsavtal från USA:s och EU:s sida, trots att jag inser att detta inte kommer att bli problemfritt. Dessutom är det brådskande med en sådan harmonisering mellan USA och EU, och industrin gör rätt i att begära detta vid mötena med G8-gruppen och G20-gruppen, liksom i förhandlingarna med WTO. Dessutom – och jag förväntar mig att USA delar denna önskan – skulle vi vilja att Dohautvecklingsrundan slutförs så snabbt som möjligt. Det kommer dock att bli nödvändigt att vi lägger fram nya och verkliga förslag och att tillväxtekonomierna samtidigt närmar sig oss. Även i detta fall skulle en strategi gemensamt utarbetad av USA och EU gynna båda sidor.

Kommissionsledamot De Gucht, jag skulle vilja vända mig direkt till dig: när det gäller samarbete skulle det vara bra om kommissionen och parlamentet kunde lära sig något av samarbete i Washington på det handelspolitiska området.

  Corina Creţu (S&D). – (RO) Jag anser att ett ämne som måste diskuteras i den transatlantiska dialogen vid det kommande bilaterala toppmötet mellan EU och USA är upphävandet av viseringskraven för de fyra europeiska medlemsstater vars medborgare fortfarande berörs av dessa reserestriktioner, det vill säga Rumänien, Bulgarien, Polen och Cypern.

Jag beklagar den bristande flexibilitet som USA har uppvisat när det gäller dessa länders konsekventa utveckling, särskilt efter deras anslutning till Europeiska unionen. Jag anser att denna formalism i fråga om tekniska detaljer vid anslutning till programmet för viseringsundantag måste motarbetas mer resolut och effektivt av EU:s företrädare. Europeiska unionen som helhet har åtagit sig att erbjuda medborgarna i alla medlemsstater en mer aktiv och bestämd solidaritet.

Jag skulle också vilja betona behovet av samarbete när det gäller utveckling och humanitärt stöd i en tid när förbindelserna mellan USA och Europeiska unionen väger tungt i det rådande ekonomiska och geostrategiska klimatet.

  Marielle De Sarnez (ALDE). – (FR) Herr talman! Ingen i parlamentet kan på allvar försäkra att de åtgärder som vidtagits på båda sidor om Atlanten kommer att förhindra en framtida finansiell kris. Denna fråga måste därför åter sättas upp på dagordningen, och vi måste gå vidare med övervakning, bankers eget kapital, förbud mot vissa finansiella produkter och kampen mot skatteparadis.

Mitt andra påpekande är att alla kan se att vi är fullständigt inbördes beroende när det gäller finans, ekonomi och valuta. Det är av denna anledning som alla beslut som fattas unilateralt och utan samråd går i fel riktning. Jag tänker naturligtvis på åtgärden inom ramen för Europeiska utvecklingsfonden (EUF) för några dagar sedan. Vi måste gå framåt gemensamt för att reformera det internationella monetära systemet till exempel.

Vi har också vidtagit gemensamma åtgärder för att göra de internationella institutionerna mer balanserade, genomblickbara och demokratiska. Men om vi vill att EU:s åsikt ska uppmärksammas i viktigare frågor måste unionen verkligen ta initiativet och stå enad. Det är detta som vi kommer att bevisa om några timmar vid G20-toppmötet till exempel. Åtminstone hoppas jag verkligen det.

  Francisco José Millán Mon (PPE). – (ES) Herr talman! Unionens viktigaste strategiska förbindelse är kontakten med Förenta staterna. Vi måste föra en ständig dialog om bilaterala frågor och likaså om globala frågor, och försöka vidta en så samordnad åtgärd som möjligt. Enligt min mening är detta det centrala budskapet i morgondagens resolution.

Jag beklagar därför att det planerade toppmötet i maj inte genomfördes. Dessutom ansåg jag att det argument som framfördes då, att det saknades en dagordning, var absurt. Det finns alltid en dagordning mellan två så viktiga partner som båda dessutom är indragna i en global ekonomisk kris. Det finns en dagordning så länge som det finns utmaningar som terrorism, klimatförändringar, energiförsäljning eller spridning av kärnvapen.

Det pågår dessutom stora regionala konflikter. Några exempel är fredsprocessen i Mellanöstern, utmaningen med iranska kärnvapen och frågan om Afghanistan, som, enligt min mening, förtjänar en samordnad åtgärd från Förenta staternas och Europeiska unionens sida.

Jag hoppas att det kommande toppmötet i Lissabon blir en framgång. Det finns många frågor att ta itu med, och några av dem har jag redan nämnt. Dessutom förändras världen. Asien har övertaget. Tänk på hur betydande länder som Kina och Indien är, områden som president Barack Obama precis har besökt. Man talar till och med om perioden efter västvärlden.

I detta sammanhang med en värld i förändring behöver vi en närmare samordning mellan EU och Förenta staterna. Vi har många gemensamma intressen, ideal och värderingar. Vi kommer att bli starkare om vi agerar samordnat.

Genom Lissabonfördraget har det också upprättats nya organ som ska stärka unionens roll i världen. Vi borde därför också förbättra våra mekanismer för dialog och samordning med Förenta staterna. Den resolution som parlamentet antog i mars förra året innehåller många idéer om hur dessa institutionella mekanismer för dialog mellan Bryssel och Washington ska stärkas.

Min sista kommentar är att jag beklagar att rådets företrädare bara hänvisade till ett informationsutbyte. Han kom inte hit för att tala om toppmötet, för det har vi inte hört någonting om. Tyvärr nämndes det bara kort av kommissionen. Vem kom egentligen hit för att tala om toppmötet?

  Wolfgang Kreissl-Dörfler (S&D). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Internationell terrorism är utan tvekan något som vi måste bekämpa tillsammans. Om detta råder det inga tvivel. Men vi måste bekämpa terrorismen på grundval av våra gemensamma värderingar och rättsstatsprincipen, inte på grundval av de mycket personliga tolkningarna av lagstiftningen som för närvarande proklameras av USA:s före detta president George W. Bush i hans bok och i pratshower. Jag nämnde även detta med tanke på den nya majoriteten i den amerikanska kongressen.

Det som är avgörande för oss är att vi har höjt nivån för uppgiftsskydd, att vi respekterar våra medborgares rättigheter. För det finns något annat som vi måste klargöra: frihetens sång inte kan spelas på ett våldets instrument. Vi kan inte tala om för människor i andra länder vad vi förväntar oss av rättsstatsprincipen om vi inte samtidigt upprätthåller samma normer och agerar i enlighet med dessa.

Det gläder mig emellertid att president Barack Obama har varit en frisk fläkt i USA, även om hans befattning kan verka något försvagad på sista tiden. En sak är klar, och det är att vi kommer att stå enade med rättsstatsprincipens förkämpar.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) (Mikrofonen var avstängd när talaren började tala.) … som driver de nya kraftverken i världen. Enligt min mening är det transatlantiska området fortfarande det effektivaste och mest utvecklade området på jorden.

Det är sant att det finns en allmänt utbredd och – på många sätt begriplig – brådska efter ett handelsavtal med exempelvis länder som Kina. Men vi får enligt min mening inte glömma att de befintliga förbindelserna mellan Europa och USA väldigt länge har varit den länk som vi mer än någon annan måste se till att vara rädda om och vakta på ett nästan svartsjukt sätt.

Detta hänsynstagande är ett resultat av både Europas och USA:s historia. Det framgår i själva verket av den gemensamma kärleken för demokrati, fred, rättigheter och marknadsekonomi. Det är absolut nödvändigt att påskynda processen med att stärka den transatlantiska ekonomiska integrationen för att främja den globala utvecklingen som bygger på en kombination av värden. Syftet är att uppnå en godtagbar levnadsstandard för alla människor i världen, till följd av en rättvis och effektiv multilateral politik som bidrar till skapandet av en mer demokratisk global struktur som därigenom är friare.

Jag vädjar därför till dem som driver EU:s utrikespolitik just nu. Under åren har vi sett hur skickligheten hos ledningen i USA – oavsett vem som har varit president – alltid har haft en enorm roll i de globala transatlantiska besluten. Det är dags för oss också att ta itu med situationen. Vi hämtar styrka från viljan hos 500 miljoner människor och från en ny och mer solid institutionell struktur som måste ge oss möjlighet att avstå från frestelsen att gömma oss bakom den amerikanska jätten och i stället ta vårt folks öde i våra egna händer, och kanske be våra vänner i USA om att uttala sin ståndpunkt om en plats för EU i FN.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Jag välkomnar avtalet mellan EU och USA om uppgiftsskydd som måste stödjas för att stärka samarbetet på områdena för bekämpning av brott och terrorism. Som Europaparlamentet har hävdat vid ett flertal tillfällen saknar USA en uppgiftsskyddslag som är kompatibel med den europeiska lagstiftningen, och detta ger upphov till allvarliga frågetecken om vilket skydd européer egentligen har i USA.

I det här sammanhanget skulle jag vilja fråga kommissionen och rådet vilka garantier som i själva verket ges i praktiken när det gäller européernas rätt att lämna in juridiska och administrativa överklaganden liksom proportionaliteten när det gäller olika amerikanska myndigheter och organ som bearbetar och har åtkomst till uppgifter, och sist men inte minst hur övervakningen av hela processen av en oberoende myndighet ska garanteras.

  Nuno Melo (PPE). – (PT) Världen befinner sig i mycket svåra tider. I sådana svåra tider bör det inte råda någon tvekan om vem som är vår bundsförvant och vem som är vår fiende. USA är en av Europas viktigaste bundsförvanter. Terrorism bekämpas på global nivå mot organisationer – både innanför och utanför vårt gemensamma område – som inte ens har ett ansikte. Syftet med denna kamp är att skydda värdena i den civilisation som vi vill försvara.

Men företrädet för dessa värden som vi önskar försvara innebär också att vi i parlamentet, kommissionen och rådet kan och bör kräva tydliga regler om uppgiftsskydd, skydd av personliga rättigheter och rätten till personlig integritet. Förebyggande, utredning och åtal av brott kan inte ske på bekostnad av att personliga rättigheter åsidosätts och kränks. Varken Europa eller USA skulle tillåta detta. Jag vill än en gång betona den avgörande betydelsen av transatlantiska förbindelser och bra samarbete på alla nivåer mellan Europa och USA. Vi bör därför stödja förhandlingarna om ett framtida globalt avtal som fastställer regler, tryggar rättigheter och på en ömsesidig grund inte kräver mindre av USA än vi också är beredda att gå med på i förhållande till USA mot bakgrund av detta gemensamma mål.

  Edit Herczog (S&D). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar mötet med Transatlantiska ekonomiska rådet den 15 december och framför allt diskussionen om innovation, den digitala agendan och energitekniker. Under de senaste åren har vi sett hur svårt det är att harmonisera befintlig lagstiftning och till och med tillvägagångssätt gentemot modererade näringsgrenar och tjänster. Det är därför ett fantastiskt tillfälle för oss att forma vår lagstiftning på dessa nya områden där det ännu inte finns någon lagstiftning. Dessa nya områden är precis vad vi talar om: nya utmaningar som ett åldrande samhälle eller klimatförändringar kräver att lagstiftningen för möjliggörande tekniker utvecklas ytterligare.

Slutligen, herr kommissionsledamot, är det hög tid att tala om energisäkerhet och fundera över Transatlantiska ekonomiska rådet för framtiden. Jag önskar dig lycka till på mötet den 15 december.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Herr talman! Dagordningen för EU och USA är lika full som alltid, och båda parterna bör utnyttja tillfället till att föra fram gemensamma ståndpunkter om frågor som budgetförordningen, klimatförändringarna, de stärkta handelsbanden, spridningen av kärnvapen och kampen mot terrorism. Men överst på dagordningen måste den ekonomiska återhämtningen hamna.

Den transatlantiska ekonomiska förbindelsen är avgörande för det globala välståndet, och den bilaterala handeln för de två ekonomierna utgör nästan 4,3 biljoner amerikanska dollar. Vårt ekonomiska partnerskap är drivkraften för det globala ekonomiska välståndet och utgör den största, mest integrerade och mest långvariga ekonomiska förbindelsen i världen. Tillsammans står våra ekonomier för hälften av den globala ekonomin. Därför måste vi tänka ut gemensamma strategier för de vidare åtgärder vi ska vidta för att garantera en stabil återhämtning från krisen, inklusive att reglera de finansiella marknaderna, stimulanspaket och strategier för att sätta stopp för valutamanipulation i andra stora globala ekonomier.

Å andra sidan bör vi fundera över om det är en bra idé att hålla toppmöten mellan EU och USA två gånger om året. President Barack Obamas beslut att inte delta i det föregående mötet i Madrid tidigare i år visade den överdrivna EU-synergin. Om vi insisterar på att hålla två toppmöten om året riskerar vi att de förlorar sitt värde i en sådan omfattning att de blir ovidkommande.

  Françoise Castex (S&D). – (FR) Herr talman, kommissionsledamöter! Jag skulle vilja återkomma till handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning som för närvarande förhandlas i synnerhet med USA. Detta avtal tar upp vissa frågor även för USA, i synnerhet bland tjänstemän från den amerikanska patentmyndigheten. Dessutom har 75 amerikanska juristprofessorer nyligen skickat ett brev till president Barack Obama. De anser att handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta), som är ett enkelt verkställande avtal, strider mot USA:s konstitution.

Samtidigt som Europaparlamentet som ni vet håller på att godkänna en resolution om Acta-avtalet, och detta fortfarande skapar betydande oro och är långt från att nå enhälligt stöd bland ledamöterna, anser jag att det vore bra för oss att få ett mycket tydligt svar på två punkter från dem som förhandlar med USA. Kan Acta-avtalet ratificeras av USA? Är Acta-avtalet enligt deras uppfattning ett bindande eller frivilligt avtal? Ett handelsavtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning som inte omfattar Kina, Indien och Brasilien och som inte genomförs av USA skulle faktiskt allvarligt sakna trovärdighet. Tack.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamöterna Karel De Gucht och Viviane Reding för deras intensiva men realistiska inställning till toppmötet mellan EU och USA. Jag anser att det är dags att inse att USA inte kan åstadkomma något av sina strategiska mål utan Europa. På liknande sätt kan EU inte spela sin avsedda roll som världsaktör utan nära samarbete med USA. Det paradoxala är att globaliseringen och framväxten av utomvästliga stormakter ger USA och EU fler, snarare än färre, anledningar att intensifiera samarbetet. Samtidigt ser vi att den transatlantiska klyftan ökar, inte minskar.

Europa upptar en allt mindre roll i USA:s nuvarande planer och affärsförbindelser. Därför är det helt avgörande att inse att tiden och möjligheterna för att stärka det ömsesidiga partnerskapet är begränsade. Under de kommande tio åren kommer troligtvis USA och EU att ha möjlighet att fastställa en internationell agenda som ombesörjer en värdebaserad och stabil värld, men under förutsättning att de agerar tillsammans.

Detta måste inledas med att man fullbordar det transatlantiska frihandelsområdet (TAFTA) som Europaparlamentet har förespråkat under många år och att man övervinner de interna oenigheterna i Europa och motsätter sig protektionism.

  Simon Busuttil (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill tala om det allmänna ramavtalet om uppgiftsskydd som Viviane Reding har börjat förhandla om. Nästan varje vecka får vi höra om nya terroristattacker eller attackförsök, och detta är självklart skadligt för våra medborgares välbefinnande. Vi behöver ett effektivt instrument för att bekämpa terrorism. Det finns ett tydligt område där vi kan samarbeta med våra vänner på andra sidan Atlanten. Det finns helt klart ett trängande behov av detta ramavtal om uppgiftsskydd. Viviane Reding, du har vårt stöd för det här avtalet.

Vi vill förstås ha det här avtalet inte bara för att bekämpa terrorism, utan också för att vi är oroade över uppgiftsskyddet. Vi vill att ni skyddar våra medborgares privatliv och skyddar nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna i synnerhet. Detta är inte ett nollsummespel. Vi tror inte att det finns något val mellan vår säkerhet och vårt privatliv. Vi anser att vi faktiskt kan säkra båda.

Jag vill att Viviane Reding går in i dessa samtal stärkt av stödet från Europaparlamentet och med sinnesfrid i vetskapen om att vi står bakom henne när hon ska säkra en uppgörelse som är bra för medborgarna, en uppgörelse som garanterar både vår säkerhet och vårt privatliv.

  Danuta Jazłowiecka (PPE). – (PL) Herr talman! När Barack Obama för två år sedan valdes till president i USA, verkade det som om förbindelserna mellan Europa och USA skulle normaliseras efter föregångarens svåra mandattid. Det verkade som om de tider då Washington agerade unilateralt på den internationella arenan var på väg mot sitt slut. Vi trodde alla att USA och unionen inför den enorma krisen skulle samarbeta för att försöka förändra världen för att trygga den ekonomiska säkerheten.

I dag vet vi att vi hoppades förgäves. Efter klimattoppmötet i Köpenhamn och efter det sätt som Barack Obama ignorerade det spanska ordförandeskapet på har amerikanerna än en gång förödmjukat oss och resten av världen genom att fatta ett unilateralt beslut om att trycka pengar. Trots talrika löften från företrädare för de europeiska regeringarna har de fattat det här beslutet utan någon form av samråd. De agerar i sina egna särskilda intressen och har beslutat om åtgärder som kommer att påverka den europeiska ekonomin negativt.

På det kommande toppmötet mellan EU och USA bör vi framföra vårt ogillande och vädja om att behandlas som partner. Samarbete ligger inte bara i vårt intresse utan även i Washingtons intresse, i synnerhet med hänsyn till den nya geopolitiska ordning som nu växer fram.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Förbindelserna mellan EU och USA är förbindelser mellan två supermakter, men trots det kan jag inte låta bli att tycka att pragmatismen åsidosätts av ett slags trångsynt egenkärlek.

Det finns dock några mycket viktiga ämnen till diskussion som vi måste lösa tillsammans med vår amerikanska partner.

Novembermötet kommer att vara det första mötet mellan USA och EU sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Med tanke på att EU och USA representerar hälften av den globala ekonomin kommer ett mycket viktigt ämne att vara ekonomin. I stora kristider är det nödvändigt att samordna den makroekonomiska politiken, avtala om reglering av finanssektorn och försöka lägga ned skatteparadis och liknande.

Det är nödvändigt att fokusera på konkreta problem och inte göra en sak på bekostnad av någon annan – med andra ord de två partnerna på bekostnad av resten av världen – utan att agera på ett sätt som är lämpligt för två ansvarsfulla, ledande globala stormakter.

Utöver novembermötet mellan EU och USA ger även decembermötet i Transatlantiska ekonomiska rådet en plattform för en ansvarsfull och pragmatisk politik.

  Malcolm Harbour (ECR). – (EN) Herr talman! Jag är mycket glad över att vi fick ögonkontakt, eftersom jag särskilt vill tacka kommissionsledamot Karel De Gucht för det jag ansåg vara en mycket viktig nyorientering från Transatlantiska ekonomiska rådet. Jag var i Washington i juli på ett uppdrag som ordförande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Jag besökte honom efteråt för att säga att vi måste lyfta det ekonomiska rådets blick mot de många strategiska tekniska frågor som vi båda arbetar med och i synnerhet arbeta med de underlag för normer som mitt utskott har arbetat mycket med de senaste månaderna.

Det vi borde göra är att skapa gemensamma normer för framtida tekniker, inte skapa nya handelshinder genom att arbeta självständigt. Som han sade i sitt anförande kommer det att hjälpa oss att utnyttja forskningsprogram, gemensamma möjligheter för affärer och stärka vår konkurrenskraft med våra partner i USA.

Jag anser att denna del av ditt meddelande i dag är mycket viktig. Jag beklagar att så få av mina kolleger har talat om det – jag vet att Edit Herczog gjorde det – men jag hoppas att vi kan arbeta tillsammans för att främja detta. Jag är besviken över att Elmar Brok har lämnat kammaren, eftersom jag ville säga till honom att denna nya inriktning innebär att vi kommer att behöva nya personer som ska arbeta i hans transatlantiska lagstiftningsdialog, eftersom vi har nya utmaningar att ta oss an.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! Jag hänvisar till uppgiftsskyddsavtalet och skulle vilja påpeka att alla befintliga avtal helt och hållet måste rätta sig efter europeiska uppgiftsskyddsnormer. Detta gäller inte bara avtalet om vidarebefordran av bankuppgifter, utan även på området för passageraruppgifter. Kommissionen kan inte frångå denna ståndpunkt under förhandlingar om avtalet om uppgiftsskydd med USA. Vi kan inte tillåta att EU-normer skräddarsys efter de normer som finns i USA. Vi behöver ett enhetligt skydd i stället för den lappverkssyn som har existerat fram till i dag, och varje nytt individuellt avtal om informationsutbyte måste omfatta principer såsom ändamålsbegränsning, kortaste lagringstider och rättigheten för EU:s medborgare till effektiva rättsmedel när det gäller informationsbehandling.

Vi får inte av något skäl tillåta att EU rör sig närmare USA:s allt mer groteska profileringssystem eller att USA matas med EU-medborgarnas personuppgifter. Trots detta skulle ett avtal utan lämpliga garantier inte ha någon chans att klara sig i domstolen.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Som ledamot i delegationen för förbindelserna med Förenta staterna är jag särskilt intresserad av det förestående toppmötet, och jag ser fram emot att åka till USA som en del av delegationen i december. Det är rimligt att hävda att USA är vår naturliga bundsförvant, och av den anledningen vill jag ifrågasätta det uttalande som lagts fram här i kväll om att världen är mindre säker snarare än mer säker som ett resultat av den amerikanska politiken. Om vi ska peka finger bör vi titta på länder där det inte finns någon frihet, där det inte finns demokrati och som ger skydd åt terrorister, innan vi pekar finger åt USA.

Samtidigt är det viktigt att vi ser på kommande möten och toppmöten med USA som jämlikar, eftersom de kommer att respektera det. I synnerhet i Köpenhamn såg vi att vi – enligt vissa – ansågs vara veklingar. Detta får inte hända igen, i synnerhet inte i frågor som kvantitativa lättnader. Vi måste hävda oss och göra våra röster hörda.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar i kommissionen och rådet, mina damer och herrar! Förbindelserna mellan EU och USA måste bygga på största möjliga säkerhetsgaranti om vårt samarbete ska lyckas. Vi måste undanröja alla problem här inom EU. Visumkrav för medborgare från fyra länder som ingår i de 27 medlemsstaterna är en allvarlig inskränkning av friheten. Förra veckan tog en delegation från parlamentet upp detta problem med de kanadensiska myndigheterna, och det verkar som om de kommer att ta ansvar för att ta itu med det.

Handel med USA är viktigt, eftersom det stärker vår euro och gör det möjligt för EU att konkurrera med de stora kinesiska, japanska och indiska marknaderna, och vi konstaterade en försiktig hållning i Kanada gentemot de amerikanska och mexikanska marknaderna. Att samverka med USA om klimatförändringarna, för hållbara energitekniker och för den globala marknaden är en bra utgångspunkt för samtalen.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer att ta upp avtalet om uppgiftsskydd. För mig råder det ingen tvekan om att – i enlighet med slutsatsen i avtalet om uppgiftsskydd – de befintliga avtalen mellan USA och EU måste kontrolleras och uppdateras i enlighet med detta nya ramavtal. Det är avtalets verkliga syfte som vi eftersträvar här. Som jag ser det finns det risk för rättsosäkerhet om vi inte gör detta. Vår högsta prioritet måste ändå vara att skydda medborgarna.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Låt mig först besvara några specifika frågor som har tagits upp, och jag börjar med klimatförändringarna. Den nya majoriteten i USA:s representanthus kommer sannolikt att begränsa president Barack Obamas manöverutrymme ännu mer. Vi måste se till att USA inte drar sig undan sina åtaganden från Köpenhamn, och vi måste uppmuntra dem att bidra till ett framgångsrikt resultat på COP 16-mötet i Cancún.

Under tiden kan vi göra framsteg i konkreta frågor som snabbstartsfinansiering, minska utsläppen från skogsskövling och underlätta omställningen till klimatförändringarna för fattiga länder och utvecklingsländer. Dessa kan genomföras utan USA:s inhemska lagstiftning liksom biologiskt forskningsarbete om rena tekniker.

Det togs även upp en fråga om USA:s program för viseringsundantag och det faktum att ett antal EU-medlemsstater – Bulgarien, Cypern, Polen och Rumänien – fortfarande inte är berättigade till detta program. Vi fäster stor vikt vid att de tas upp, och vi kommer att fortsätta att arbeta med våra amerikanska kolleger för att lösa den här frågan.

När det gäller införandet av Esta-avgiften för resenärer i programmet för viseringsundantag har kommissionen upprepade gånger uttryckt sin oro över att dessa nya krav är oförenliga med USA:s åtagande om att underlätta den transatlantiska rörligheten och att de utgör en extra börda för europeiska medborgare som reser till USA. Vi måste se till att arbetet med säkerhetsfrågor som PNR håller jämna steg med att underlätta transatlantiska resor för rättmätiga resenärer.

När det gäller frågan om Wikileaks-dokumenten kan vi för närvarande inte kommentera informationen i läckorna. Men som en principiell fråga är EU fast beslutet att stå fast vid det absoluta förbudet mot tortyr och grym, omänsklig och förnedrande behandling. Det är allt vi kan säga just nu.

Godelieve Quisthoudt-Rowohl ställde en fråga om möjligheten att ingå ett frihandelsavtal med USA. Vi överväger inte detta just nu. När det gäller handelsförbindelsen mellan EU och USA visar en tidigare undersökning om icke-tariffära åtgärder som har utförts av generaldirektoratet för handel att icke-tariffära hinder är ett stort hinder i handelsförbindelserna mellan EU och USA. Undersökningens slutsats är att bruttonationalprodukten i EU och USA skulle öka med omkring 160 miljarder euro och exporten skulle öka med 2,1 procent respektive 6,1 procent om hälften av de icke-tariffära åtgärderna och de reglerande skillnaderna togs bort. Det finns faktiskt inte så många tariffer kvar mellan USA och EU. Befintliga hinder är dock ofta mycket svåra att ta bort, men det är just därför vi i Transatlantiska ekonomiska rådet kräver ett grundläggande samarbete snarast möjligt, till exempel innan vi antar bestämmelser på viktiga områden, i synnerhet för framväxande marknader och nya tekniker.

När det gäller Transatlantiska ekonomiska rådet och vilken dagordning rådet har, arbetar vi för närvarande med våra amerikanska kolleger för att fastställa den slutgiltiga dagordningen för det kommande mötet i Transatlantiska ekonomiska rådet med idéer från rådgivarna i åtanke. De huvudteman vi tittar på är innovation och nya tekniker samt strategier som gör våra ekonomier grönare och som bygger upp den transatlantiska marknaden. Under dessa teman kommer vi att ha möjligheter att diskutera ett brett urval frågor, inklusive e-hälsa, kompatibilitet för elektroniska hälsoregister, säker handel, ömsesidigt erkännande av auktoriserade handelsnormer och en övergripande strategi för reglering, partnerskapet för innovationsåtgärder och utbyte av information om säkerheten för konsumentprodukter. Vi kommer även att diskutera gemensamma reaktioner på ekonomiska utmaningar. Vidare kommer jag i slutet av november att diskutera normer som utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd frågade om. Jag tror att det är den 29 november för att vara exakt.

Den sista frågan handlade om 100 procent skanning av inkommande containerlast. Vi är oroade över USA:s krav om att alla fartygscontainrar på väg till USA från och med juli 2012 ska skannas innan de placeras på ett fartyg i en utländsk hamn. Vi anser att detta krav inte ger dokumenterade säkerhetsfördelar och att det kommer att vara ett hinder för en problemfri handel. Av dessa skäl räknar kommissionen inte med att 100 procent skanning i EU-hamnar kommer att genomföras. USA:s minister för inre säkerhet, Janet Napolitano, har tillkännagivit planer på att skjuta upp deadlinen i juli 2012 för 100 procent skanning i ytterligare två år. Kommissionen hoppas på att detta uppskov gör att den amerikanska kongressen omprövar sin hållning och stöder en riskbaserad strategi för säkerhet i leveranskedjan.

De största utmaningarna för EU det kommande året antyder många synergier och möjligheter till samarbete med USA: att hantera den ekonomiska krisen, att styra och återställa tillväxten och jobben genom att påskynda reformer, att skapa ett område för frihet, rättvisa och säkerhet samt att ta vår del av ansvaret på den globala arenan. Vi har ett antal viktiga uppgifter framför oss inför det kommande toppmötet mellan EU och USA samt därefter. En av dem är att skapa en mer öppen och utåtriktad förbindelse mellan EU och USA som tar hänsyn till alla de förbindelser som både EU och USA skapar med framväxande stormakter som Kina, Indien, Ryssland och Brasilien.

När det gäller ekonomin är det jobben och tillväxten som står i centrum för diskussionen. Vi kommer att jämföra anteckningar om G20-resultaten, i synnerhet finans- och bankreformer och behovet av att utarbeta ett globalt handelsavtal, och undersöka det mervärde som EU och USA tillför där. Samtidigt måste vi fokusera mer på att utnyttja den transatlantiska marknadens fulla potential. Mitt mål kommer att vara att åter fokusera Transatlantiska ekonomiska rådet på en transatlantisk dagordning för jobb, tillväxt och innovation. Med stöd från EU och USA:s senatledare räknar jag med att vi kan utveckla detta på det kommande mötet i Transatlantiska rådet den 17 december.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Fru talman! Efter kommentarerna från min kollega Karel De Gucht om det allmänna avtalet och förbindelserna med USA ska jag koncentrera mig på det kommande paraplyavtalet om uppgiftsskydd. Det är mycket uppenbart att vi måste dela uppgifter för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet, och samtidigt måste vi upprätthålla medborgarnas rätt till uppgiftsskydd. Föremålet för dessa förhandlingar kommer att vara att försöka uppnå båda i jämvikt.

Som jag redan har berättat för er lade kommissionen den 26 maj i år fram ett förslag om ett förhandlingsmandat. Vi räknar nu med att rådet avtalar om detta mandat, förhoppningsvis i början av december, så att vi kan inleda de faktiska förhandlingarna. Jag instämmer helt med det som har sagts i parlamentet. Vi måste koncentrera oss på laglig säkerhet i ett paraplyavtal i stället för – och jag citerar en ledamot av parlamentet – att göra ”brandkårsutryckningar för varje enskilt avtal om samutnyttjande av uppgifter”.

Om vi, USA och Europa, kan fastställa gemensamma normer kommer dessa gemensamma normer förr eller senare att bli globala normer. Vi måste visa att dessa normer bygger på våra värden om rättvisa och grundläggande rättigheter och om rätten till ömsesidighet, som båda har satts upp mycket tydligt på den transatlantiska dagordningen.

Frågan om personers rättigheter i ett sådant avtal har också tagits upp. Det kommissionen har presenterat skulle innebära följande för våra europeiska medborgare och för medborgarna i USA: verkställbara rättigheter för personer, såsom rätten att få åtkomst till personuppgifter som har samlats in om dem och rätten att korrigera och ta bort dessa uppgifter, administrativ och juridisk upprättelse oavsett nationalitet eller bostadsort samt ersättning för eventuella åsamkade skador.

Den verkningsfulla tillämpningen av dessa rättigheter skulle garanteras genom övervakning och kontroll av dessa normer om uppgiftsskydd av oberoende offentliga myndigheter. I det här sammanhanget skulle även en icke-diskrimineringsklausul tas med för att se till att alla personuppgifter skyddas oavsett personens nationalitet eller bostadsort samtidigt som vi alltid har i åtanke att vi måste se till att det råder jämvikt mellan rättigheter och säkerhet och även – åtminstone enligt min mening – att inte tillåta rasdiskriminering.

För att inte tillåta detta kommer kommissionen helt säkert att behöva parlamentets hjälp. Jag har hört att ni vill inrätta, eller redan har inrättat, specifika nya bilaterala förbindelser mellan parlamentet och USA:s kongress. Jag anser att det också vore mycket viktigt att uppnå förståelse för sådana avtala om uppgiftsskydd på båda sidorna av Atlanten, så här kan ni vara en stor hjälp i förhandlingarna.

  Stefaan De Clerck, rådets ordförande. – (NL) Fru talman! Jag ska fatta mig kort eftersom jag förstås instämmer i kommissionens vice ordförande Viviane Redings ord om att det har varit en bra debatt och att nästa steg kommer att äga rum den 2-3 december. Rådet hoppas verkligen att kunna slutföra mandatet då, så att kommissionen långt om länge kan inleda debatten på allvar och förhandlingarna verkligen kan påbörjas.

Detta ger en möjlighet att förbättra samarbetet mellan EU och USA, en möjlighet att uppnå jämvikt mellan säkerheten och privatlivet, en möjlighet att ena en splittrad fråga, en möjlighet att faktiskt omvandla en uttrycklig begäran från Europaparlamentet till ett gediget ramavtal.

Jag förmodar att dagens debatt har rustat rådet att stödja kommissionens förhandlingsmandat, under förutsättning att kommissionen tillhandahåller feedback med lämpliga intervall och att debatten om specifika detaljer, om rättigheternas verkställbara aspekt fortsätter att utvecklas på ett sådant sätt att feedback lämnas. Jag hoppas därför att kommissionen kommer att uppnå goda resultat på kort sikt, förhoppningsvis efter rådets möte den 2-3 december. Tack för den här debatten.

  Talmannen. – Jag har mottagit fyra resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 11 november 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) EU och USA utgör det största handelspartnerskapet och står för hälften av den globala ekonomin. Å andra sidan måste båda parterna ha ett tätare samarbete för att främja tillväxten och sysselsättningen i sina egna ekonomier, framför allt eftersom 30 miljoner arbetstillfällen har försvunnit över hela världen de senaste åren till följd av den ekonomiska krisen. I detta hänseende förblir Transatlantiska ekonomiska rådet den lämpligaste mekanismen för att uppnå målet om att skapa en enhetlig transatlantisk marknad fram till 2015. Under Lissabonmötet anser jag att det prioriterade ämnet med viseringssystemet som ska gälla alla medlemsstater måste diskuteras. Eftersom fri rörlighet är en högt värderad rättighet i EU måste kommissionen fortsätta den politiska och tekniska dialogen kring de framsteg som har gjorts och om framtida handlingslinjer.

Jag bör nämna att den rumänska regeringen nyligen godkände en rättslig ram för att inrätta ett nationellt viseringsinformationssystem som underlättar uppgiftsutbytet med andra medlemsstater om visumansökningar. Detta it-system kommer att förbättra kontrollerna vid de rumänska gränserna och vid EU:s yttre gränser. Detta är ett nödvändigt steg med utsikt till tillträde till Schengenområdet.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Det finns ett trängande och nödvändigt behov av att underteckna ett utökat avtal med USA om uppgiftsskydd. Det kommer att förhindra att dessa frågor hanteras av medlemsstaterna baserat på individuella bilaterala avtal. Jag är fullt medveten om svårigheterna med att skriva under det här avtalet, eftersom det finns vitt skilda hållningar till uppgiftsskydd på båda sidorna av Atlanten. I EU anges rätten till skydd av personuppgifter uttryckligen i både artikel 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och i artikel 16 i Lissabonfördraget. I USA finns det ingen generell lag om skydd av privatlivet, och det finns inte heller några uttryckliga hänvisningar till en grundläggande rättighet om skydd av privatlivet i landets konstitution. Det återstår mycket att göra när det gäller åtkomst till och korrigering av uppgifter, ömsesidighet, rättsligt skydd och oberoende övervakning. Jag uppmanar därför rådet att anta mandatet för att förhandla om det här avtalet så snabbt som möjligt, så att vi kan gå vidare med förhandlingarna och uppnå de framsteg som vi har ett sådant trängande behov av, liksom att överföra dessa resultat till respektive lagstiftningsorgan så snabbt som möjligt.

  Kinga Gál (PPE), skriftlig. – (HU) Först och främst vill jag gratulera föredraganden till det utmärkta jobb han har gjort. Betänkandet godkändes samma kväll som översynskonferensen i Astana, och det ger det ett särskilt eftertryck och sänder ett budskap till beslutsfattarna i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Jag konstaterar med glädje att genom mina ändringsförslag har referenser till skyddet av nationella minoriteter som är en författningsenlig del av OSSE:s övergripande säkerhetskoncept och dess mänskliga dimension införlivats i betänkandet och att man i betänkandet lyckades uppmärksamma funktionen för OSSE:s högkommissarie för nationella minoriteter. Högkommissariens uppgift och ansvar är särskilt viktigt när det gäller att främja en fredlig samexistens för nationella minoriteter och för att förebygga potentiella minoritetskonflikter och etniska konflikter. Det är också viktigt att understryka högkommissariens roll för att se till att parterna ger rätt tyngd åt tjänstemannens förslag och åsikter i avsaknad av medel för verkställighet.

  Eija-Riitta Korhola (PPE), skriftlig. – (FI) I flera år nu har klimatpolitiken varit en viktig måttstock för att mäta förbindelserna mellan EU och USA. Det är med hänvisning till denna som bilder av USA som en unilateral aktör som agerar ensam har stärkts. Det är dock dags för oss att ompröva denna bild.

Det är sant att USA har distanserat sig självt från klimatpolitikens frontlinje när man vägrade ratificera Kyotoprotokollet. Hur som helst har tiden visat att hela avtalet är ineffektivt och att det är fel sätt att lösa klimatförändringens komplexa problem. Genom att investera i robusta partnerskap på teknikområdet och i utvecklingen av ren energi har organ som ansvarar för stora utsläppsvolymer valt en väg som är mycket mer lovande och som har öppnat nya horisonter.

Det är nu dags att för EU att inse vad som händer. USA kommer inte att ge sig in på något system för utsläppshandel. För inte så länge sedan sade Barack Obama att det var viktigast att göra rätt sak, vilket förstås är fördelaktigt oavsett vad vi tycker om klimatförändringarna. Dessa fördelaktiga handlingar omfattar investering i ren energi och att förbättra självförsörjningen av energi. När det gäller utsläppshandel sade Obama att det var ett medel, inte ett mål, och att det fanns andra sätt att ”flå katten” på.

Är Europa nu klimatpolitikens buse som inte har förståelse för situationen eller lär sig av sina misstag? Vi flyttar jobben utomlands och höjer energipriserna. Vi gör allt komplicerat i stället för att vidta förnuftiga åtgärder. Vi borde förhindra miljöförstöring på samma sätt som vi borde investera i ren energi och fokusera på att vara självförsörjande av energi samt plantera skog. Utsläppshandel däremot förtjänar inte vårt stöd. Det marknadsfördes för oss som en förberedelse för ett internationellt system som aldrig blev av. Varför fortsätter vi att använda det för att plåga våra medborgare genom att beröva dem deras arbete och uppehälle?

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Det förestående toppmötet mellan EU och USA kommer helt klart att befästa den exceptionella betydelsen för dessa förbindelser. Globaliseringens ständiga framsteg innebär att både EU och USA måste bedriva en öppenhetspolitik och att den strategiska vikten för det transatlantiska partnerskapet inte får försvagas. Av den anledningen är det vikigt att gå in i sådana förhandlingar med maximal öppenhet, vilket är en nödvändig förutsättning för att kommande möten får en funktionsduglig karaktär. De senaste dagarna har tre ämnen kommit upp som unionens förhandlare bör fokusera sin uppmärksamhet på: de olika strategier som EU och USA använder för att möta den nuvarande globala ekonomiska krisen, de olika politiska förhållningssätt som kan användas för att reagera på jordens ogynnsamma ekologiska situation och på klimatförändringarna samt säkerhetsfrågor. Amerikanska centralbankens unilaterala beslut om att köpa 600 miljarder dollar i amerikanska statsobligationer – beslut som fattades utan samråd med EU – kommer att försvaga Europas ekonomiska ställning. Det är därför helt avgörande att EU tillkännager att man är redo att leta efter andra globala valutor än den amerikanska dollarn. Det är viktigt att unionen håller fast vid sin roll som pionjär på miljövänlig teknik och miljölagstiftning och på motsvarande sätt utövar påtryckningar både på den amerikanska regeringen och på kongressen. Jag anser att det är nödvändigt att man på det förestående mötet uppmanar EU:s ledare att ge Washington ett tydligt tecken på vårt stöd för president Barack Obamas insatser för den globala kärnvapennedrustningen och om ratificeringen av det nya Start-avtalet som undertecknades av Rysslands och USA:s presidenter i Prag i år.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) Efter att president Barack Obama triumferade i valet för två år sedan har EU:s och USA:s ställningar strålat samman avsevärt, i synnerhet när det gäller nedrustning, bekämpning av klimatförändringarna och frågor om att desarmera krutdurkar i internationella konflikter. Det är viktigt kapital, och denna linje måste vi fortsätta följa. Tyvärr måste vissa saker genomföras först innan de gemensamma transatlantiska målen kan uppnås. En stor del av det amerikanska samhället motsätter sig åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. Ett ambitiöst lagförslag om att begränsa utsläppen av växthusgaser har fastnat i senaten. Det finns inga framsteg i frågan om att avskaffa dödsstraffet, vilket är viktigt för EU. Toppmötet mellan EU och USA kommer att äga rum i Lissabon nästa månad. Jag hoppas att EU kommer att lyckas övertala sin partner, USA, om att fortsätta göra framsteg mot de nämnda gemensamma målen. Det är också viktigt att i högre grad inkludera Ryssland i den transatlantiska dialogen.

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) Eftersom utbytet av uppgifter mellan EU och USA blir allt mer nödvändigt och vanligt i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, måste en allmän och gemensam rättslig ram upprättas för att skydda personuppgifter. Ramen måste tillhandahålla skydd som motsvarar det skydd europeiska medborgare har i unionen. Kommissionens förhandlingsmandat pekar därför i rätt riktning. När det gäller tillämpningsområdet måste denna rättsliga ram även omfatta befintliga bilaterala avtal. Jag hoppas att rådet godkänner mandatet som har presenterats och att parlamentet informeras till fullo och omedelbart om alla framsteg i förhandlingarna med tanke på att parlamentet får det sista ordet i det framtida avtalet.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Det kommande toppmötet mellan EU och USA kommer att vara det första toppmötet efter att Lissabonfördraget trädde i kraft. Ett av syftena med Lissabonfördraget var att göra det möjligt för Europa att koncentrera sig mer på förbindelser med tredjeländer. Det kommande toppmötet kommer att ge oss en möjlighet att skissera en ram för det transatlantiska samarbetet de kommande åren. Med hänsyn till deras globala ställning och gemensamma värden såsom rättsordning, demokrati och mänskliga rättigheter spelar EU och USA en nyckelroll i arbetet med att hantera utmaningarna under 2000-talet. Vi behöver ett konstruktivt, stärkt samarbete på områden som att få bukt med den ekonomiska och finansiella krisen, kampen mot terrorism, global stabilitet, fred i Mellanöstern, icke-spridning av kärnvapen, utvecklingsbistånd och klimatförändringarna. Nästa klimattoppmöte i Cancún närmar sig. Jag hoppas att USA kommer att visa ett större engagemang när det handlar om gemensamma skyldigheter i kampen mot klimatförändringar. Som en viktig aktör på den internationella arenan bör vi föregå med gott exempel för andra länder. Den aktuella miljökatastrofen utanför kusten i Mexikanska golfen gjorde det uppenbart att katastrofer saknar gränser och att deras följder är kännbara över hela världen, i slutändan även för våra medborgare. Det är självklart att vad vi behöver är samarbete på global nivå. Mot bakgrund av förra veckans val är det nämnvärt att dessa val kan fungera som ett startskott för nya, tätare förbindelser mellan Europaparlamentet och kongressen. En intensivare dialog är fördelaktigt för båda sidorna.

(1) Se protokollet.

15. EU:s yttre strategi för passageraruppgifter (PNR) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om EU:s yttre strategi för passageraruppgifter (PNR).

  Annemie Turtelboom, rådets ordförande. – (NL) Fru talman, ärade ledamöter! Jag anser att betydelsen och behovet av passageraruppgifter (PNR) har blivit uppenbart de senaste åren. Vi behöver bara tänka på attackerna i New York och på den misslyckade attacken mot flyget från Amsterdam Schiphol till Detroit. Även under de senaste dagarna har vi märkt att hotnivåerna fortfarande är mycket höga.

Vi behöver bara se på den information som kommer från flera medlemsstater och även på den ökade hotnivåerna i flera länder såsom Frankrike och Spanien. Mitt hemland har också ökat hotnivån för vissa platser, och ett reslarm mottogs också nyligen från USA. Jag anser att kommissionen och ordförandeskapet har arbetat mycket hårt på PNR-området under de senaste månaderna.

Den nuvarande situationen ser ut på följande sätt. Den 21 september informerade kommissionen rådet om EU-politiken om överföring av passageraruppgifter till tredjeländer. Man presenterade även tre utkast till förhandlingsmandat för slutförandet av avtal med Kanada, USA och Australien – alla tre med identiskt innehåll.

Rådet höll därför diskussioner direkt den 7 oktober om dessa utkast – metod och val av tidpunkt för de tre mandaten – och beslutade att alla tre mandaten faktiskt skulle ha identiskt innehåll, att rådet skulle godkänna dem samtidigt, att de skulle påbörjas samtidigt och att förhandlingarna med USA, Kanada och Australien skulle inledas senast i december i år.

När man tittar på innehållet i mandaten och i PNR-avtalet är rådet medvetet om att det viktigaste med dessa tre avtal är att garantera en tillräckligt hög uppgiftsskyddsnivå. Enligt min mening måste vi även tillförsäkra våra utländska partner att deras personuppgifter har tillräckligt skydd. Vi har faktiskt alltid krävt detta när vi ingår avtal med andra länder. EU har alltid fokuserat på detta, även i tidigare avtal med länder.

Jag vill faktiskt påpeka att ett av dessa tidigare avtal – avtalet med Australien – en gång beskrevs som årets mest skyddsvänliga avtal. Jag anser därför att Europaparlamentet har rätt när man inför stränga uppgiftsskyddskrav. Rådet kommer därför att se till att uppgiftsskyddskraven respekteras även i fortsättningen och kommer helt klart också att se till att i synnerhet proportionalitetsprincipen alltid respekteras för att förhindra eventuella brott mot rätten att skydda privatlivet.

I texten om förhandlingsmandaten har rådet därför också framhävt betydelsen av artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I mandaten fastslås även lagringstider och åtkomsttid till PNR-uppgifter som är proportionella och begränsade.

Detta krav har belysts ytterligare genom att ta hänsyn till de olika sätt på vilka PNR-uppgifter kan användas. Bakåtgående uppgifter kan endast användas reaktivt, nuvarande uppgifter kan användas i realtid och riskprofiler utarbetas i synnerhet för att användas proaktivt.

I fråga om riskmodellerna är vi medvetna om att Europaparlamentet är mycket oroat över en sådan ”profilering”. Kommissionen kommer därför i sitt förslag att klargöra i detalj exakt vad som avses med ”profilering”. Dessutom kommer ordförandeskapet att se till att riskbedömning aldrig kan resultera i stigmatisering av personer av viss etnisk härkomst.

Jag vill lägga till två kommentarer i min korta inledning: 1) PNR-uppgifter får faktiskt endast användas av flygbolagen och därmed inte av medlemsstaternas myndigheter själva, och självklart kräver flygbolagens användning tillstånd från EU. 2) Ordförandeskapet är också medvetet om den betydelse parlamentet lägger vid det allmänna avtalet mellan EU och USA på området för uppgiftsskydd. Jag vill i det här sammanhanget hänvisa till den debatt ni just har haft här i kammaren med min kollega justitieministern.

I denna korta inledning vill jag tydliggöra att samtidigt som dessa PNR-uppgifter är en verklig prioritering för rådet, kommer rådet också att ta största hänsyn till parlamentets berättigade oro när det handlar om att finna en bra jämvikt mellan privatlivet och säkerheten som alltid krävs. Jag tror verkligen att den senaste tidens händelser och hot fortsätter att tvinga oss att inte blunda för fakta. Fru talman, jag står självklart till parlamentets förfogande när som helst – inte bara i dag utan även under de kommande veckorna – för att fortsätta debatten om PNR-uppgifter och mandaten.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Den 21 september utfärdade kommissionen ett förslagspaket om utbytet av passageraruppgifter med tredjeländer, och det består av ett meddelande om EU:s yttre strategi för passageraruppgifter med vissa principer som ni krävde i er resolution från maj tidigare i år. Där fanns också tre rekommendationer om förhandling av direktiv för nya PNR-avtal med Kanada, Australien och USA. Jag skulle vilja tacka författarna till majresolutionen för det utmärkta lagarbete vi har haft och det mycket konstruktiva samarbetet kring det här ärendet och ert konstruktiva sätt att finna lösningar som leder oss framåt inom den nya institutionella ramen.

Målet med meddelandet är att för första gången införa ett antal kriterier och principer som guidar oss i våra externa förbindelser som gäller PNR. Vi kan använda detta som en metod för att kommunicera med tredjeländer, men vi kan även definiera vår egen politik med den. Syftet med meddelandet är förstås att försöka uppnå sammanhållning med det europeiska PNR som kommer att presenteras i ett senare skede.

Direktivet har inte godkänts, det vill säga mandatet har inte godkänts av rådet ännu, men mandaten följer förstås strukturen i det allmänna meddelandet.

Frågan om profilering togs även upp av det belgiska ordförandeskapet. Riskbedömning är en fråga som jag vet dyker upp mycket ofta i diskussionerna, och därför har jag valt att ta upp den direkt. Begreppet profilering definieras i sig inte av något rättsligt instrument, men det innebär inte att vi inte har lagar om det. Instrumenten kring uppgiftsskydd tar upp det, men kallar det ”förbud för datoriserad behandling”, vilket innebär att EU:s lagstiftning om uppgiftsskydd förhindrar personer från att underkastas beslut som ger upphov rättsliga följder som rör honom eller henne eller som avsevärt påverkar honom eller henne och som uteslutande bygger på datoriserad behandling av uppgifter. Det är inte förbjudet att behandla uppgifter på datoriserad väg, men beslut som rättsligt påverkar personer får inte fattas på datoriserad väg.

PNR-meddelandet framhäver dessa principer och föreskriver verkningsfulla och effektiva åtgärder för att trygga intresset för personer som berörs av uppgifterna. I synnerhet datoriserade beslut ska verifieras av en människa, och personen som berörs av uppgifterna ska få möjlighet att framföra sin åsikt. Detta innebär att det slutliga beslutet kring en person aldrig kan fattas helt på datoriserad väg. På detta sätt eftersträvas i meddelandet att behandlingen av uppgifter inte går längre än vad som är lagligt och att processerna uppfyller de grundläggande rättigheterna, inklusive våra nuvarande bestämmelser om uppgiftsskydd.

Ni har också begärt att kommissionen ska klargöra nuläget för bilaterala avtal och samförståndsavtal som gäller programmet för viseringsundantag. Jag ska försöka ge er lite mer information om detta. I augusti 2007 antog USA genomföranderekommendationer i ”9/11 Commission Act”, och ett avsnitt av denna omfattar moderniseringen av programmet för viseringsundantag. Villkoren i denna lag påverkar alla EU-medlemmar oberoende av om de ingår i programmet för viseringsundantag eller inte.

I EU ledde denna lag till en tvåspårig strategi som avtalades av rådet i mars 2008. EU-spåret handlar om förhandlingarna mellan EU och USA när det gäller villkor för tillträde till USA och inte minst till programmet för viseringsundantag. Detta hamnar inom EU:s behörighetsområde – återförande till hemlandet av egna medborgare, ökad resehandlingssäkerhet och flygplatssäkerhet. Detta resulterade i ett avtal mellan EU och USA som bekräftar att EU uppfyller dessa villkor.

Vi hade också det bilaterala spåret: bilaterala förhandlingar mellan EU och mellan USA och medlemsstaterna för att uppfylla USA:s villkor för tillträde till programmet för viseringsundantag som hamnar inom medlemsstaternas behörighetsområde i motsats till EU:s behörighetsområde. Det gäller samarbete med USA om allvarlig brottslighet, initiativ mot terrorism och informationsutbyte på dessa områden.

Inom ramen för detta bilaterala spår skrev ett antal medlemsstater inledningsvis under ett samförståndsavtal med USA. Detta avtal var inte i sig avsett att utgöra en rättslig grund för utbyte av uppgifter. Medlemsstaterna bekräftade parternas vilja att förhandla fram avtal om passageraruppgifter, kontrollinformation om kända eller misstänkta terrorister, information för att bekämpa terrorism och allvarlig brottslighet samt frågor som rör information, migration och gränssäkerhet.

Enligt den information som kommissionen nyligen har samlat in från medlemsstaterna har åtta medlemsstater skrivit under ett sådant samförståndsavtal med USA.

Efter undertecknandet av dessa avtal har USA och vissa medlemsstater förhandlat om två typer av avtal. För det första avtal om att utöka samarbetet för att förhindra och bekämpa allvarlig brottslighet. Detta gäller samarbete om matchning av fingeravtryck och DNA-prov. Fjorton medlemsstater har identiska avtal med USA.

För det andra avtal om utbyte av kontrollinformation om kända eller misstänkta terrorister. Detta gäller utbyte av specifik information om personer som är misstänkta eller kända terrorister, nämligen deras fullständiga namn, födelsedatum, pass och medborgarskap. Tio medlemsstater har sådana avtal. Men låt mig tillägga att inget av dessa bilaterala avtal omfattar PNR-uppgifter. Utbytet av PNR-uppgifter sker endast inom ramen för avtalet mellan EU och USA.

Efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget och avskaffandet av den tidigare pelarstrukturen hamnar alla villkor för USA:s program för viseringsundantag inom EU:s behörighetsområde. Kommissionen håller just nu på att utvärdera om den tvåspåriga strategin som avtalades 2008 bör uppdateras efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Jag kommer förstås att hålla er helt informerade om detta.

Parlamentets resolution hänvisar även till samarbetet mellan EU och USA om system med en enda flygsäkerhetskontroll. Detta är vice ordförande Siim Kallas ansvarsområde – han är kommissionsledamot med ansvar för transport. Han har bedrivit förhandlingar med USA:s transportsäkerhetsförvaltning för att undanta passagerare från USA att kontrolleras på nytt på flygplatser i EU. Detta borde förbättra effektiviteten på flygplatser i EU utan att äventyra säkerheten. Vice ordförande Siim Kallas har hållit parlamentets utskott för transport och turism informerat om dessa frågor.

Det är viktigt att understryka att den här frågan är mycket olik PNR. Samarbetet om system med en enda flygsäkerhetskontroll handlar inte om överföring av personuppgifter och berör inte informationsbehandling angående jakten på misstänkta brottslingar eller terrorister, så vi kommer inte att ta upp det som sådant i PNR-förhandlingarna.

Avslutningsvis – och jag är ledsen att mitt anförande är lite långt, men jag anser att detta måste klargöras – vill jag gärna påpeka att rådet kommer att godkänna förhandlingsmandaten inom kort, precis som ordföranden för det belgiska ordförandeskapet sade. Jag kommer som alltid att hålla er informerade om framstegen i alla förhandlingsskeden. Det har redan beslutats att vi kommer att genomföra förhandlingarna parallellt med alla tre länderna, men de kommer inte nödvändigtvis att slutföras samtidigt.

Jag vet att detta är av särskilt intresse för parlamentet, och jag står därför till ert förfogande för att diskutera detta nu och med relevanta utskott och med andra ledamöter när helst ni så önskar.

  Axel Voss, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman! Morgondagens omröstning om passageraruppgifter hade inte varit nödvändig om vi här i parlamentet hade tagits mer på allvar och fått bättre information av kommissionen och rådet när det handlar om att överlämna uppgifter från EU och dess medlemsstater till tredjeländer efter Swift-beslutet. Om de interinstitutionella förbindelserna fortsätter på det här sättet finns det risk för att vi hamnar i samma psykologiska situation med USA i fråga om PNR som var fallet med Swift. Det vill ingen, och jag anser också att det vore mycket farligt. Trots det måste vi ändå anstränga oss för att lösa detta.

I själva verket anser jag att det här saknas en tydlig princip för vilket utbyte av uppgifter som krävs för att förhindra terrorism. Då kan vi anta en ståndpunkt mot bakgrund av det. Först Swift, sedan PNR, sedan kom samförståndsavtalet med åtkomst till nationella databaser, därefter ett ramavtal med USA, sedan ändringsförslaget till vår egen ändringsakt om uppgiftsskydd och nu vill vi etablera det här programmet med en enda säkerhetskontroll – det ser ut som ett lappverk i mina ögon.

Dessutom måste vi klargöra eller ta reda på en gång för alla vilka uppgifter USA faktiskt behöver för att förebygga terrorism liksom hur vi kan medverka till detta och få det att fungera. Det vi har sett hittills är en slags salamitaktik, och det är skadligt.

Jag vet att det har förekommit ett uppehåll som en följd av Lissabonfördragets ikraftträdande, men det är ännu mer skadligt för oss om rådet och kommissionen inte håller oss informerade om dessa processer.

Jag ber därför företrädarna för rådet och kommissionen om fem saker. För det första vill jag att ni utvecklar en förnuftig princip som allsidigt och slutgiltigt anger vad uppgiftsutbyte i syfte att bekämpa terrorism innebär. Jag ber er också att skapa sammanhållning i EU om frågor som rör överföring av uppgifter och inte dela upp detta i nationella och europeiska frågor. Jag begär också att behörigheten för beslut i dessa frågor fastställs på en allmän europeisk nivå samt möjligheten att ta hänsyn till vad vi föredrar för att slutföra PNR-avtalen med Kanada och Australien. Slutligen önskar jag att processen påskyndas, eftersom terrorister ständigt avslöjar var vår säkerhet brister – precis som i fallet om godstransporter.

  Birgit Sippel, för S&D-gruppen. – (DE) Fru talman! I en globaliserad värld är terrorism och brottslighet tyvärr också globalt organiserade, och därför vet vi att vi behöver samarbeta internationellt och utbyta uppgifter. Jag är mycket nöjd med att höra att både kommissionen och rådet anser att medborgarrättigheter och uppgiftsskydd är frågor som ska beviljas mycket hög prioritet. Men det innebär inte att parlamentet kan vila på sina lagrar, eftersom frågor som lagringstider, uppgiftsvolymer och ändamålsbegränsning liksom kontroller och vilka skyddsklausuler som faktiskt kan genomföras på området för uppgiftsskydd kommer att förbli kritiska punkter. På detta känsliga område behöver vi inte blindkontroller, utan mer förtroende.

Villkoren för uppgiftsutbytet måste därför fastställas på en särskilt hög nivå, eftersom det inte är bara fråga om specifika avtal med Australien och USA. Fler andra länder som Korea och Indien vill också redan ha PNR-avtal med oss. Av denna anledning är det mycket viktigt att vi bygger särskilt höga säkerhetsnormer just nu. Samma sak gäller överföring av uppgifter till tredjeländer. Här måste vi åter mycket noga undersöka de villkor vi vill införliva.

Samtidigt när vi diskuterar PNR-uppgifter måste vi också se längre än till detta. Vad är syftet med att hålla uppgiftsvolymen så liten som möjligt när vi förhandlar om PNR, om USA som motdrag tillkännager att det önskar att inte bara påföra en inträdesavgift utan också samla in ytterligare uppgifter från passagerare?

Vi har också ett problem inom EU. Vad är syftet med att avtala om högsta möjliga normer och försöka begränsa uppgiftsvolymer om vi samtidigt ingår bilaterala avtal utan vi känner till deras innehåll och säkerhetsnormer? Cecilia Malmström har sagt att detta inte handlar om PNR-uppgifter, utan snarare att alla uppgifter som samlas in uppenbarligen ska användas för att bekämpa terrorism och brottslighet. Jag skulle därför vilja avsluta genom att lägga fram ytterligare en begäran. Det vi behöver är inte bara bra bestämmelser om individuella åtgärder, utan också slutligen övergripande granska alla åtgärder, alla uppgifter som överförs av EU och medlemsstaterna. Vi måste vara helt tydliga med detta. Vi kommer aldrig att uppnå hundraprocentig säkerhet, hur många åtgärder vi än vidtar och hur mycket uppgifter vi än samlar in. Det är något vi måste försona oss med.

  Sophia in 't Veld, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten och ministern för deras presentationer. Jag välkomnar den mycket samarbetsvilliga inställningen från kommissionen och rådet. Vi har haft exempel tidigare då samarbetet var mindre förtroligt. Jag anser att detta exempel visar att om de tre huvudinstitutionerna kan ingå ett avtal, kan vi inta en gemensam position för 500 miljoner invånare – och det är en mycket kraftfull röst.

Resolutionen har lagts fram gemensamt av sex politiska grupper, vilket innebär att parlamentet sänder en mycket stark politisk signal. Jag vill även tacka alla skuggföredragande från andra grupper för deras mycket goda samarbete. Det finns en punkt som kommissionsledamoten och ministern inte tog upp i sina presentationer. Frågan om proportionalitet och nödvändighet. Både rådet och kommissionen hävdar fortfarande att den massiva – inte ad hoc – insamlingen och lagringen av PNR-uppgifter är nödvändig och proportionell med hänsyn till kampen mot terrorism. Jag är villig att tro dem, men detta krav måste vara motiverat. Vi behöver bevis på nödvändigheten, bevis på proportionaliteten. Varför? Proportionalitetstestet är inte ett politiskt test, utan ett rättsligt test.

Europeiska uppgiftsskyddslagar kräver att insamlingen och lagringen av uppgifter är proportionell och nödvändig. Detta är inte något vi kan komma överens om politiskt, utan något som måste bevisas i domstol. Om någon går till domstol och domstolen beslutar att dessa avtal inte är vattentäta kommer vi att framstå som idioter. Europaparlamentet kan inte uppmanas att stödja något som är öppet för rättsliga invändningar. Det är huvudfrågan.

Det finns andra saker som måste klargöras. Det gläder mig att höra att kommissionen granskar profileringsfrågan, men jag tror att vi behöver ytterligare diskussioner om det. Vissa medlemsstater föreslår en tidsfristklausul. Jag skulle förstås helhjärtat stödja det. Jag hoppas att rådet bestämmer sig för att införa en sådan. Slutligen hänvisar Europeiska kommissionen till goda förbindelser med tredjeländer, men dessa avtal kan inte ses som instrument för internationell diplomati. De är instrument för internationellt samarbete för upprätthållande av lag och ordning och för att skydda medborgerliga fri- och rättigheter och rättsordningen. Vi måste göra det rätt nu, för vi förhandlar inte bara med USA, Kanada och Australien, utan skapar även en mall och exempel för avtal med andra länder.

  Jan Philipp Albrecht, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru Malmström, mina damer och herrar! Vi kommer från parlamentets sida i morgon att godkänna en gemensam resolution som än en gång understryker vår oro när det gäller utbyte av passageraruppgifter. Varför kommer vi att göra det? Vi kommer att göra det eftersom vi har kritiserat olika punkter i flera år, men vi har känslan av att inte tillräcklig uppmärksamhet har riktats mot dem i de nuvarande förhandlingarna och för att det är viktigt för oss att man tar hänsyn till denna kritik från början så att avtalet åtminstone har chansen att slutligen få godkännande här i parlamentet.

Det finns tre huvudsakliga kritikpunkter, och Axel Voss har redan nämnt några av dem. För det första är det viktigt och nödvändigt att förstå att vi vill ha en gemensam europeisk ståndpunkt och inte olika uppgiftsutbytesåtgärder med olika bestämmelser om uppgiftsskydd. Det är därför viktigt att klargöra att en enhetlig lösning bör tas fram för detta med de avtalsslutande parterna på europeisk nivå.

För det andra – och detta är ännu viktigare – är allt detta öppet och i överensstämmelse med den rättsliga grunden i fördragen. Från parlamentets sida har vi klargjort många gånger att vi avvisar användningen av passageraruppgifter i profileringssyften och att långa lagringstider är oförenliga med författningsrätten. För oss innebär det att den proaktiva och reaktiva användningen av passageraruppgifter i själva verket är utesluten som principiell fråga. Detta måste klargöras i mandatet och även i förhandlingarna för att det slutligen ska vara möjligt för parlamentet att ge sitt godkännande.

  Philip Bradbourn, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! PNR är, som man har erkänt, ett viktigt instrument för den nationella säkerheten. Det är en viktig beståndsdel i kampen om att skydda oss, inte bara i luften utan även på marken. Men PNR får endast vara ett instrument för att bekämpa terrorism. Det får inte bli ett fritt tillstånd för lagring av uppgifter av regeringar eller deras organ.

Därför måste vi överväga noga hur vi ska tillåta åtkomst till dessa uppgifter och varför – inte bara till vilket land utan till vilka organ. Vilka fördelar har vi av att de får åtkomst till det? Hur skyddas det av dem, och, viktigast av allt, hur kan vi vara säkra på att det förblir så? Vi måste också vara säkra på att alla arrangemang med tredjeländer är ömsesidiga så att vi också kan dra fördel av det. PNR är ett viktigt vapen för att se till att vi skyddar oss själva mot terrorism, men det är inte det enda vapnet. Pragmatism och proportionalitet bör vara avgörande i alla beslut vi fattar i parlamentet. Det gäller även frågan om passageraruppgifter.

  Rui Tavares, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) När vi diskuterar avtalet om passageraruppgifter (PNR) kommer vi alla ihåg vad som hände i fallet med Swift. Det har redan dykt upp flera gånger i den här debatten. Fallet med Swift var avslöjande. Vi kan vara oeniga om själva Swift, och vi röstade helt säkert olika här i kammaren, men vi är alla överens om en sak: vi har lärt oss en hel del om vad man ska göra och vad man inte ska göra.

När det gäller vad man ska göra lärde vi oss att parlamentet måste uttrycka sig mycket bestämt när det försvarar rätten till privatliv för 500 miljoner invånare. Den här gången har vi dessutom sex politiska grupper som gemensamt skriver en resolution, vilket innebär att vi har för avsikt att använda parlamentets röst på ett tydligare och mer enat sätt.

Men vi vet också mycket om vad vi inte ska göra. I det här skedet av förhandlingarna om PNR kan vi fortfarande använda det vi har lärt oss. Det är klart att rådet bör förbereda sitt mandat som vi ska läsa mycket noga, kommissionen bör leda förhandlingarna, eftersom den är förhandlaren, och parlamentet bör få sista ordet. Men samtidigt har vi lärt oss mycket mer än så. Det är uppenbart att parlamentet ska hållas informerat i alla skeden, men i den här situationen vädjar jag direkt till kommissionen. Kommissionen kan även acceptera parlamentets idéer under processens gång. Med Swift minns jag exempelvis att det var parlamentets idé att ha en övervakare i Washington. Under den här processens gång kommer parlamentet säkert att få många idéer som bör inkluderas i förhandlingarna, självklart utan att trampa på kommissionens företrädesrätt, men faktum är att parlamentet kommer att få sista ordet, i praktiken och rättsligt, i denna förhandling, och det kommer helt säkert att utnyttja det.

Det finns också en sak som jag anser att vi inte bör glömma i den här processen – men som vi ibland glömmer – nämligen att dessa uppgifter är personuppgifter. Det innebär att vi hanterar lånade uppgifter som tillhör allmänheten som vi säger i vår resolution när vi talar om begreppet informationsmässigt självbestämmande. Det innebär att de vid alla tidpunkter i denna process och vid användning av sådana uppgifter i framtiden kommer att ha direkt åtkomst till vad man gör med deras uppgifter.

  Jaroslav Paška, för EFD-gruppen. – (SK) För närvarande överförs personuppgifter om våra medborgare till USA mot bakgrund av olika avtal. Av dessa är det framför allt de bilaterala avtalen och samförståndsavtalet som har ingåtts mellan vissa medlemsstater och USA som ger upphov till stor oro om brott mot de europeiska medborgarnas uppgiftsskyddsrättigheter.

Det är därför bra att Europeiska kommissionen har vänt sig till Europeiska rådet med en begäran om att inleda samtal mellan EU och USA om att skapa ett nytt ramavtal om överföring och bearbetning av personuppgifter i syfte att förhindra, utreda, upptäcka eller åtala brott inom ramprogrammet om polissamarbete och straffrättsligt samarbete.

Fru kommissionsledamot, i förhandlingarna med våra amerikanska vänner måste vi dock insistera på att det nya ramavtalet är väl avvägt och korrekt när det gäller rättigheterna för EU-medborgare på området för skydd av personuppgifter. Det vore också bra om det nya ramavtalet kunde medföra en ändring av de nuvarande bilaterala avtalen som är felaktiga och som i många fall kränker våra medborgares rättigheter för skydd av personuppgifter.

  Daniël van der Stoep (NI). – (NL) Fru talman! Det nederländska Frihetspartiet (PVV) stöder i hög grad åtgärder som kan bidra till att bekämpa terrorism och i synnerhet islamisk terrorism. PVV lägger också stor vikt vid att skydda privatlivet för nederländska medborgare och anser att i de fall där dessa intressen kolliderar att de noga måste vägas mot varandra.

USA kan få vissa passageraruppgifter från oss, men på tre villkor. Det första är att dessa uppgifter endast används i kampen mot terrorism. Det andra är ömsesidighet. Amerikanska flygbolag måste också se till att europeiska myndigheter får dessa uppgifter, precis som tvärtom. Uppgifterna ska inte tillhandahållas till ett europeiskt organ, utan till myndigheterna i den europeiska medlemsstat som är flygplanets transit- eller slutdestination.

Det tredje villkoret är att de uppgifter som överförs inte är diskriminerande. USA och därigenom även europeiska länder kan begära alla uppgifter som har lämnats frivilligt av passagerare. Jag understryker ordet ”frivilligt”. Uppgifter om religion, ideologi, adress, telefonnummer, kreditkortsnummer och uppgifter från en persons pass får tillhandahållas, men mitt parti anser att uppgifter som inte tillhandahålls frivilligt av passagerare som uppgifter om sexualitet, etnisk härkomst eller funktionshinder inte måste tillhandahållas.

Jag vill också upprepa varför dessa åtgärder är nödvändiga. Det är uppenbart att de inte behövs för att bekämpa kristen eller buddistisk terrorism. Tyvärr är dessa åtgärder nödvändiga på grund av det hot mot den fria världen som islam utgör. Det är på tiden att ledamöterna i parlamentet nu äntligen fattar detta.

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE). – (ES) Fru talman! Frihet och säkerhet är nödvändiga faktorer för genomförande av alla nuvarande demokratiska rättsliga strukturer, i vilka frihet använder säkerhet som det högst värderade skyddsinstrumentet.

Överföringen av passageraruppgifter (PNR) till tredjeländer är en viktig faktor i den transnationella kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. Den bör baseras på ytterst noggrann överensstämmelse med EU:s regler om skydd av personuppgifter i enlighet med artiklarna 7 och 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 16 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Av den anledningen måste vi välkomna meddelandet från kommissionen om den globala strategin för överföring av PNR-uppgifter till tredjeländer och dess rekommendationer att rådet godkänner inledningen av förhandlingar på det här området med Australien, Kanada och USA, eftersom båda instrumenten tar upp parlamentets oro om säkerhet, försvar av grundläggande rättigheter och skydd av personuppgifter.

Men man bör påpeka att PNR-uppgifter inte kan användas för profilering. Därför har kommissionen försökt klargöra – på ett lyckat sätt enligt min mening – skillnaderna mellan uttrycken ”riskbedömning” och ”profilering” som jag nämnde tidigare.

Dessutom sade kommissionsledamoten att kontroller inte ska vara datoriserade utan i stället ska utföras av människor. Nåja, vi får se vad som händer.

Vi behöver ett enkelt, allmänt och rättsligt bindande avtal för att skydda personuppgifter. Detta avtal på toppnivå måste genomföras genom sektorsvisa avtal för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet.

När det gäller behovet är det uppenbart. När det gäller proportionaliteten måste det i samtliga fall vara ett omistligt krav.

  Juan Fernando López Aguilar (S&D). – (ES) Fru talman! Jag ansluter mig till dem i parlamentet som har gett sitt stöd till användbarheten och lägligheten för denna rekommendation från kommissionen till rådet för att förhandla om att upprätta ett ramavtal för överföring av uppgifter och för skydd av personuppgifter mellan USA och EU. Jag vill även uttrycka mitt stöd för en tillmötesgående strategi så att detta ramavtal inte bara omfattar alla framtida avtal om överföring av uppgifter mellan EU och USA, utan även bilaterala avtal mellan USA och alla medlemsstater inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete.

För det andra vill jag ansluta mig till dem i parlamentet som har uttryckt beklagande och förkastande av de åtgärder som har antagits av USA:s myndigheter om att införa förvaltningsavgifter enligt Travel Promotion Act [rättsakt om främjande av resande], vilket därigenom ökar resekostnaderna och följaktligen människors rörlighet genom det elektroniska systemet för resetillstånd.

I praktiken innefattar detta en skatt och återinförande av visum utöver uteslutandet av viseringsundantag för Rumänien, Polen, Bulgarien och Cypern och innebär därför ett system i två delar och dubbla normer i behandlingen av medlemsstaterna. Vi uppmanar därför kommissionen att som prioritering uttrycka sitt avvisande av dessa åtgärder och också överväga möjligheten att besvara detta.

För det tredje skulle jag dock vilja säga att betydelsen av passageraruppgifter och det rättsliga avtalet mellan EU och USA ligger just i det faktum att de måste kombinera dataskydd med datautbyte och därför garantera principerna som finns i parlamentets resolutioner och som kommer att finnas i den resolution som vi godkänner i morgon: behovet att stärka proportionalitetsprincipen och nödvändighetsprincipen, minimeringen av onödiga uppgifter och förstås ändamålsbegränsningen. Dessa principer säkerställer att det finns en balans mellan frihet och säkerhet, eftersom frihet är ett av parlamentets åtaganden. Säkerhet är dock ett av EU:s mål nu, som kommissionsledamoten själv medgav.

Vi uppmanar därför er att införliva detta åtagande om att stärka garantin för privatlivet och grundläggande mänskliga rättigheter i framtida flygsäkerhetsåtgärder, i uppgiftsskydd för passageraruppgifter, i granskningen av säkerhetskontroller och i den nuvarande debatten om att införa kroppsskanner på flygplatser.

  Judith Sargentini (Verts/ALE). – (NL) Fru talman! Vi är väl medvetna om att vi alltid på något sätt springer bakom samhället. Utvecklingen äger rum, och politiken och lagstiftningen följer efter. Det faktum att formatet nu omfattar att kravet på medborgerliga rättigheter övervakas av ett avtal om passageraruppgifter (PNR) är mycket känsligt, men det visar att vi fortfarande springer bakom utvecklingen. Den föregående debatten om ramavtal om uppgiftsskydd var ytterligare en illustration av detta.

Jag oroar mig inte över att denna lista som ser bra ut nu existerar och används, utan min oro gäller i stället bevarandet av olika bilaterala avtal mellan medlemsstaterna och andra länder. Jag vill därför fråga Annemie Turtelboom i rådet om hon kan garantera att dessa definitivt är förbi? Jag vill råda förhandlarna att ta europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna med sig i bokform, lägga dessa grundläggande rättigheter bredvid sig på bordet när de inleder förhandlingarna och sedan regelbundet hänvisa till dem.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL). – (FR) Fru talman! Vi får ännu en gång frågan om ett avtal om uppgiftsskydd när det gäller uppgifter om Europas medborgare som överförs till Förenta staterna, något som även gäller Kanada och Australien. Här i parlamentet är vi alla mycket engagerade i våra medborgares säkerhet; det är inte det som debatten handlar om.

Visst har våra medborgare rätt till säkerhet, men de gäller inom alla områden, däribland rättssäkerheten. Vi vet dock att många av de skyddsåtgärder som alla medborgare har rätt till har äventyrats, särskilt under förevändning att bekämpa terrorism, och att kvantiteten alldeles för ofta har betonats på bekostnad av kvaliteten.

Jag vill gratulera vår föredragande till det arbete som hon har utfört. Hon har slagit in på rätt väg, särskilt när hon har betonat frågorna om nödvändighet och proportionalitet. Jag vill gärna lägga till frågan om ömsesidighet. När det gäller försvar av mänskliga rättigheter är emellertid Förenta staterna långt ifrån att vara någon förebild; vi vet att europeiska medborgare inte åtnjuter samma skydd där som i Europa och att vissa av dem regelbundet är utsatta för vad jag skulle kalla administrativa trakasserier, och vad ännu värre är, misstänks för att vara terrorister. Vad betyder detta? Och ännu värre, vad kommer att hända med garantierna när uppgifterna, i syfte att förebygga terrorism, har överförts till tredjeländer?

Vi vet att 80 procent av dessa uppgifter redan har kommit till Förenta staterna. De uttalanden som jag har hört är tyvärr långt ifrån lugnande.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Den europeiska strategin för tillhandahållande av uppgifter om resenärer är ett viktigt steg mot att harmonisera lagstiftningen på detta område. Förekomsten av ett antal parallella lagstiftningsinitiativ visar att det behövs konsekvens. Det måste emellertid sägas att denna strategi har ett antal brister, särskilt inom området personuppgiftsskydd, något som har nämnts här flera gånger.

I kommissionens dokument som publicerades i september kritiserades också Europeiska datatillsynsmannen. Jag håller med om den del av kritiken som har att göra med nödvändigheten av att begära en särskild sorts uppgifter och tillstånd till att begära in sådana. Jag anser att vi tydligt måste begränsa möjligheten att använda uppgifter för att skapa profiler och göra riskbedömningar.

Det borde vara högre krav på att få handha sådana uppgifter än vad som anges i den faktiska texten, och vi måste på ett bättre sätt specificera hur vi ska förhindra missbruk av detta.

Jag vill nämna ett par exempel från andra avtal, däribland ett avtal mellan EU och Förenta staterna om tillhandahållande av passageraruppgifter till Förenta staternas tull- och gränsskyddsmyndighet. I avtalet innefattas en kontroversiell jämförelse mellan dessa uppgifter och uppgifter från databaser om invandrare. Jag vet inte, men jag anser inte att något sådant är förenligt med överenskommelsens syfte, vilket är att bekämpa terrorism och allvarliga brott.

Det kommer därför att bli viktigt för oss att undvika sådana kontroversiella misstag när vi formulerar avtal i framtiden, och jag hoppas att kommissionen kommer att lyckas med detta. Vi kan definitivt inte betrakta det nuvarande dokumentet som tillfredsställande, särskilt inte inom området personuppgiftsskydd.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Fru talman, herr minister, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter att ha lyssnat på mina kollegers viktiga bidrag råder inte längre något tvivel om att vi får stark stimulans från parlamentet för att så snabbt som möjligt komma till klarhet med hur detta ramavtal om passageraruppgifter ska definieras.

Med utgångspunkt i att det för närvarande inte finns någon homogen ramlagstiftning i kraft – och detta står verkligen i skarp kontrast till såväl det verkliga som det uppfattade behovet att bekämpa terrorism med aggressiva, robusta åtgärder och att balansera mellan respekt för privatlivet och säkerheten – måste man beakta att åtgärder som garanterar säkerhet kan förverkligas på ett effektivt sätt genom internationellt samarbete. Samtidigt, vilket vi för en tid sedan såg i parlamentet när vi godkände Swift-projektet, måste vi verkligen hålla rådets förhandlingsmandat i minnet, men också de betydande bidrag som parlamentet kommer att lämna i ett sammanhang där bekämpandet av illegal invandring kan säkerställas genom ramavtalet.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Vid en tid som kännetecknas av stor rörlighet kan vi inte åtnjuta säkerhet utan ett effektivt utbyte av uppgifter. Det är vår skyldighet att skydda våra medborgare mot terroristattacker och organiserad brottslighet. Icke desto mindre måste vi hitta en balans mellan säkerhet och respekt för privatlivet. Jag välkomnar att Europaparlamentets resolution betonar att PNR-uppgifter inte ska kunna användas för profilering. Jag anser att partnerskapet mellan Förenta staterna, Kanada och Australien å ena sidan och Europeiska unionen å andra sidan kan utgöra en idealisk situation för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet.

Jag tror att båda sidorna först och främst behöver hitta en gemensam grund för förståelse för vad det innebär att uppnå detta mål. Vi måste hålla i minnet att den europeiska mentaliteten innebär att man fäster stor vikt vid respekten för privatlivet. EU kan inte ge sitt medgivande till detta förrän alla detaljer som rör säkerheten för de uppgifter som ska överföras mellan de berörda parterna är tydliggjorda.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Den strategi som föreslagits innebär ett steg framåt när det gäller hur vi ska gå tillväga med framtida överenskommelser inom detta område. Det är viktigt att upprätthålla en balans mellan skydd av privatlivet och grundläggande rättigheter och behovet att bekämpa terrorism. Om strategin tillämpas på det sätt som den presenteras kommer den att tillhandahålla fasta, verkställbara garantier att de rättigheter som EU-medborgare åtnjuter i Europeiska unionen respekteras. Som kommissionsledamot Cecilia Malmström har försäkrat oss kommer det inte att bli möjligt att genomföra profilering genom automatisk databehandling av erhållna uppgifter. Vi hoppas att så är fallet, eftersom detta var en av våra källor till oro, liksom frågan om hur länge uppgifterna får sparas.

Även om vi inte pratar om personuppgifter anser jag att det i slutändan handlar om medborgarnas rätt till privatliv. Det är därför som det måste vara möjligt för medborgare som blivit drabbade av missbruk av dessa införda uppgifter att vidta administrativa och rättsliga åtgärder. Överföring av passageraruppgifter till tredjeländer måste genomföras från fall till fall och bara med EU:s uttryckliga godkännande.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Fru talman! Jag välkomnar det sätt på vilket kommissionen har lagt fram denna övergripande strategi när det gäller överföring av passageraruppgifter till tredjeländer, särskilt innan förhandlingarna med tredjeländer har inletts. Detta visar att man har lärt av tidigare metoder. Som redan har sagts många gånger när det gäller Acta och Swift är jag även i detta fall mycket oroad över standarderna för uppgiftsskydd. Icke desto mindre handlar det i detta fall huvudsakligen om att handha uppgifter med vilka myndigheterna exempelvis har för avsikt att identifiera möjliga medbrottslingar till misstänkta. Vid en första anblick är detta något helt och hållet fördelaktigt, men efter ytterligare beaktande är det mycket allvarligt att generellt misstänkliggöra europeiska medborgare på grundval av torftiga indicier. Bör vi verkligen tillhandahålla namnen och uppgifterna för detta syfte?

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! Jag är naturligtvis inte för att Europeiska unionen över huvud taget ska ha rätt att ingå fördrag. Icke desto mindre kommer jag att sträva efter att se objektivt på de principer om PNR som fastställts i fördragen. Den strategi som valts att väga samman två på vissa sätt motstridiga behov, privatliv och säkerhet, är i grunden hälsosam. Folk har rätt att hålla detaljer om sina liv konfidentiella, men myndigheterna har inte bara en rättighet utan även en skyldighet att skydda livet på sina medborgare. Om bara terrorister och tunga brottslingar hade på sig svarta hattar och uttryckte olycksbådande gliringar skulle dessa behov kunna tillfredsställas samtidigt.

Icke desto mindre tillåter unionen sina egna ideologiska hämningar att stå i vägen för att uppnå den rätta balansen. Jag kan förstå dess motstånd mot att avslöja onödig information om människors ursprung och åsikter. En sådan hämning är hälsosam eftersom detta inte är kopplat eller ens har något samband med terrorism. Icke desto mindre, vid en tid när en oproportionerligt stor del av en viss befolkningsgrupp är inblandad i terrorism – och detta kan komma att ändras – har jag inte någon invändning mot att profilering genomförs på denna del av befolkningen.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Terroristhotet kvarstår, och vi måste ta itu med detta. Vi har en mängd verktyg till vårt förfogande, men att utbyta och dela information är nyckeln. Vi har ett PNR-avtal. Jag har redan sett starka bevis för att PNR är grundläggande för att identifiera och förhindra terroristattacker. Vi kommer att säkerställa att dessa bevis tillhandahålls till Europaparlamentet med konkreta exempel, både från de tre länderna som vi diskuterar och från den efterföljande EU PNR, något som är nödvändigt för att ni ska kunna bedöma frågan på rätt sätt samt diskutera saken med era väljare.

Vi bör utbyta PNR, men detta bör inte göras utan regler. Vi måste ha relevant information, hålla en rak linje och ha tydliga regler. Vi behöver definiera räckvidden, bevarandetiderna, för att få en hög grad av uppgiftsskydd och möjlighet till gottgörelse för individen. Vi måste ha tydliga regler för överföring till tredjeländer, och vi måste vara proportionella. Allt detta finns i kommissionens meddelande, och det är jag mycket glad över. Även om det finns detaljer som skiljer sig åt är ert meddelande i hög grad i enlighet med detta.

Detta är de frågor som kommer att vara föremål för förhandlingar med våra tre partner, förhandlingar som kommer att bli svåra men ändå ambitiösa från vår sida. Mitt mål är att göra detta tillsammans med rådet och med EU:s tre övriga institutioner, så att institutionerna kan uppträda enat och vara en tydlig partner när det gäller detta.

Från början försökte jag införliva parlamentet och engagera mig i en öppen kommunikation med de behöriga utskotten, föredragandena, skuggföredragandena, samordnarna osv. Och jag kommer att fortsätta att göra detta. Jag åtar mig att, när förhandlingarna väl har börjat, omedelbart och under alla stadier hålla er helt och hållet och informerade, föra en öppen diskussion och lyssna till era åsikter. Även om kommissionen kommer att leda förhandlingarna är jag villig att diskutera med er, informera er och att skapa ett gott samarbete om denna fråga.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Annemie Turtelboom, rådets ordförande. – (NL) Herr talman! I alla händelser vill jag inleda med att säga att jag som inrikesminister vet att vi ofta har lyckats förhindra potentiella attacker genom utbyte och tolkning av information. Det är naturligtvis just detta som gör denna debatt och slutandet av ett grundligt PNR-avtal så viktigt.

Jag vet att kommissionen står inför en mycket svår uppgift så snart som mandaten har antagits av rådet. Uppgiften består i att inleda de nämnda förhandlingarna och hitta en balans mellan vad alla här vill ha – det som det råder bred konsensus om, nämligen å ena sidan personuppgiftsskydd och å andra sidan denna församlings tydliga uppfattning att vi behöver dessa PNR-uppgifter och har ett ständigt behov av information, just för att exempelvis skydda oss mot terroristattacker.

Det gläder mig emellertid att Europaparlamentet, rådet och kommissionen är på samma våglängd och strävar efter samma balans mellan uppgiftsskydd och säkerhet, för vilken vi alla bär ansvar. Jag tror att vi nu har nått den tidpunkt när vi kan anta mandaten. Efteråt kommer det svåra arbetet med själva förhandlingarna; vi måste säkerställa att vi inte avviker alltför långt från vårt mandat och att vi fortsätter att hela tiden själva definiera denna balans.

Jag vill beakta ett antal särskilda frågor, såsom uttalandet om bestämmelsen om tidsbegränsning. Det är verkligen viktigt att påpeka att detta mandat är giltigt under sju år, att det kommer att bedömas efter fyra år och att en utvidgning, om avtalet skulle ingås och även antas här, bara skulle vara möjlig efter en debatt i parlamentet, vilket jag anser logiskt. Detta är inte en riktig bestämmelse om tidsbegränsning, men den liknar på många sätt en sådan när det gäller tidsfristen och bedömningen efter fyra år.

Dessutom fastställs i rådets slutsatser helt riktigt att vi är bra underbyggda genom artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – det har verkligen kommit synpunkter angående detta – och vi måste fortsätta att garantera dessa. Det är naturligtvis viktigt för oss alla, och detta gäller även i mandatet, att ett oberoende organ upprättas till vilket individer kan överklaga om de upptäcker att deras uppgifter har använts på ett felaktigt sätt eller för andra ändamål.

Till slut – och detta är en svår punkt – frågan om profilering. Naturligtvis vill vi alla att riskbedömningar ska genomföras. Sådana kan trots allt genomföras på grundval av de uppgifter som samlats in för att möjliggöra att rätt beslut fattas. Å andra sidan är det naturligtvis nödvändigt att förhindra stigmatisering av vissa etniska grupper, även om en grupp kan ha förespråkat detta här. Jag anser att vi ska hålla oss absolut fria från etnisk stigmatisering. Jag anser att även detta är en av de grundläggande rättigheter som vi alla åtnjuter som europeiska medborgare, och särskilt i egenskap av rådets tjänstgörande ordförande vill jag säkerställa att vi inte hamnar i en sådan situation.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 11 november 2010, kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Parlamentet har för avsikt att stärka förfarandena för överföring av PNR-uppgifter till tredjeländer. Särskild uppmärksamhet bör ges skyddet av passagerarnas personuppgifter. Brottsbekämpande organ kan använda uppgifter som tillhandhållits av passagerare för att undersöka brott som begåtts och göra riskbedömningar. I resolutionen betonar parlamentet därför att människors rätt till information och deras rätt till privatliv måste säkerställas. Dessutom vill parlamentet att överföringen av uppgifter ska vara i enlighet med den europeiska dataskyddsstandarden. Det är mycket viktigt att införa obligatoriska standarder för skydd av personuppgifter, något som skulle garantera skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna. Oberoende regeringsinstitutioner på båda sidor om Atlanten måste vara ansvariga för tillämpningen av dessa standarder. Parlamentet ställer sig bakom kommissionens rekommendation att inleda förhandlingar för ett avtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om skydd av personuppgifter när de överförs och behandlas i syfte att förhindra, undersöka, spåra eller åtala för brott, däribland terrorism. För att säkerställa ett effektivt samarbete mellan institutionerna bör kommissionen uppdatera Europaparlamentet vid varje stadium av förhandlingarna om personuppgiftsskydd.

  Ágnes Hankiss (PPE) , skriftlig. – (HU) Är EU verkligen kapabelt att ta emot underrättelseuppgifter från Förenta staterna? Resolutionsförslaget om PNR är välkommet, eftersom det försöker främja en överenskommelse mellan Förenta staterna och Europeiska unionen som grundar sig på en balans mellan säkerhet och skydd av uppgifter. Jag anser dock att det är otillräckligt på en punkt. I överenskommelsen med Viviane Reding i hennes betoning på en ömsesidighetskultur skulle jag vilja väcka frågan om vi verkligen beaktar att det är viktigt att utbytet av uppgifter är ömsesidigt. Med andra ord om vi inte bara ska ge utan även ta emot information som är relevant för att förebygga terrorism från Förenta staterna – då är det inte tillräckligt att bara skicka in en önskelista dit, utan vi behöver också i praktiken skapa eller namnge det EU-organ som har kapacitet att ta emot och behandla underrättelseuppgifter från Förenta staterna och samtidigt säkerställa att medlemsstaterna får enhetlig tillgång till informationen. Detta problem har redan aktualiserats när det gäller Swift-avtalet, enligt vilket överföringen av uppgifter om banktransaktioner bevaras, men det har inte lösts sedan dess. Det skulle ha varit bra om förslaget med eftertryck hade riktat uppmärksamhet även på denna överhängande fråga.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) De senaste åren har fler och fler grundläggande rättigheter inskränkts i terrorismbekämpningens namn. Det rationella i detta är ofta tvivelaktigt. Medan passagerare visiteras nästan inpå bara underkläderna och inte tillåts medföra nagelfiler eller deodorant i bagaget överlåts ofta fraktkontrollerna till fraktföretagen själva. Om detta förändras i framtiden måste balansen mellan frihet och säkerhet bevaras eftersom detta redan har gått förlorat när det gäller passagerarkontroller, och därigenom, när hysterin kring terrorism går över, blir kraven mer avslappnade igen.

Lika viktigt är det att fråga sig om FBI, vid fall av resa till Förenta staterna, måste veta personens namn, adress, e-postadress, kreditkortsnummer och bagagenummer och tillåtas lagra dessa uppgifter i 15 år. Om någon väcker den minsta misstanke i exempelvis Storbritannien i framtiden – inte på grund av religiös tillhörighet, där det finns en bevislig koppling till terrorism – men som är misstänkt på grund av att han eller hon flyr med kort varsel, möjligen utan bagage, och betalar kontant, bör det åtminstone, när det gäller överföringen av PNR-uppgifter och inte bara till USA, finnas en allmän rätt att klaga och vidta rättsliga åtgärder. Dessutom bör inte uppgifterna bevaras i evighet, och naturligtvis får de bara lagras för ett särskilt syfte. Om grundläggande rättigheter kränks för att tillhandahålla säkerhet måste överträdelsen vara så liten som möjligt och de drabbades rättigheter stärkas.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionen har lagt fram en rad förslag när det gäller överföring av passageraruppgifter (PNR-uppgifter) till tredjeländer och även vid de inledande avtalsförhandlingarna med Australien, Kanada och USA. Upprättandet av allmänna principer för passageraruppgifter är ett av verktygen för att förhindra transnationell brottslighet och terrorism. Det väcker icke desto mindre oro när det gäller skydd av medborgerliga friheter och grundläggande rättigheter. PNR-databasen tillhandahålls genom passagerarna under reservations- och check-in-förfarandet och gör det möjligt för ansvariga myndigheter att undersöka om dessa begått brott i det förflutna, förhindra att nya brott begås och att genomföra riskanalyser. Detta säkerhetsinstrument används nu med tredjeländer, vilket leder till ett behov av att upprätta rättssäkerhet för dessa uppgifter. Förslagen är särskilt inriktade på sätten att överföra PNR, standarder för att övervaka att PNR-avtalet genomförs på ett korrekt sätt och på dess ömsesidighet. Parlamentet stöder kommissionens rekommendationer och yttrandet från datatillsynsmannen, samtidigt som det betonar att passagerarnas privatliv inte får kränkas och att dessa uppgifter endast får användas för det som de är avsedda för.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det gemensamma resolutionsförslaget visar ännu en gång att Europaparlamentet, som alla andra EU-institutioner, utgör ett allvarligt hot för gräsrötternas friheter och demokratiska rättigheter. I resolutionen används terrorism som svepskäl och ”behovet av att samarbeta mot terrorism” mellan EU och Förenta staterna för att berättiga att man för register över alla passagerare som reser från EU till Förenta staterna, Kanada och Australien. Tomt prat om så kallat garanterat skydd av personliga uppgifter är Europaparlamentets ursäkt för att godkänna att ett avtal sluts mellan EU och Förenta staterna om passagerarregister, något som parlamentet hypotetiskt sett hittills har betraktat som oacceptabelt. I detta gemensamma resolutionsförslag går de politiska talesmännen för kapitalet samman med opportunisterna och vilseleder på ett förolämpande sätt allmänheten med tal om ett avtal som till synes innehåller garantier för skydd av personuppgifter. Men det finns inga avtal och inga garantier som kan säkerställa skydd av personuppgifter när de hamnar i händerna på underrättelsetjänsten och de förtryckande mekanismerna i Förenta staterna eller andra länder. Greklands kommunistiska parti röstade emot denna oacceptabla resolution och uppmanar allmänheten att intensifiera sin kamp mot EU och dess förtryckande antigräsrotspolitik som slår mot sociala, demokratiska och grundläggande mänskliga rättigheter.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Ett av de största hoten som världen har upplevt på senare år är det asymmetriska kriget mot terrorismen och de hot som uppstått från den växande internationella organiserade brottsligheten. Det kommer att vara omöjligt att skapa effektiva övergripande skyddsbestämmelser mot detta gissel om inte EU och Förenta staterna samarbetar om saken. Överföring av uppgifter är en viktig del av detta samarbete, och det är därför som PNR är ett absolut grundläggande inslag i syfte att uppnå gemensam säkerhet. Det är icke desto mindre viktigt att hålla i minnet att dess effektivitet enbart beror på om utbytet av uppgifter med Förenta staterna är helt och hållet ömsesidigt. Jag hoppas dessutom att antagandet av avtalet kommer att skynda på ratificeringen av överenskommelserna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen när det gäller programmet för viseringsundantag, enligt vilket det kommer att bli möjligt avskaffa visum till Förenta staterna, bland annat för polska medborgare.

16. Förvaltare av alternativa investeringsfonder (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är betänkandet av Jean-Paul Gauzès, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2004/39/EG och 2009/…/EG (KOM(2009)0207 – C7-0040/2009 – 2009/0064(COD)) (A7-0171/2010).

  Jean-Paul Gauzès, föredragande. – (FR) Herr talman, herr Reynders, herr kommissionsledamot! De texter som vi debatterar i kväll och som kommer att läggas fram för omröstning i parlamentet i morgon är resultatet av en lång arbetsperiod. Den 30 april 2009 publicerade Europeiska kommissionen sitt förslag till direktiv om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Syftet med detta är att upprätta ett tryggt, harmoniserat ramverk på EU-nivå för att kontrollera och tillse de risker som fondförvaltarnas verksamhet innebär för investerare, deras motparter, övriga aktörer på de finansiella marknaderna och för den finansiella stabiliteten, samtidigt som det görs möjligt för förvaltare att, genom att iaktta stränga krav, tillhandahålla tjänster och marknadsföra sina fonder över hela den inre marknaden.

Herr talman! Får jag ta ett ögonblicks paus? Är det inte satt någon tidsgräns för mig? Klockan har nämligen inte startat. Är det kanske på grund av att vårt arbete är så omfattande? Det gör mig ingenting, men i ärlighetens namn ville jag göra er uppmärksam på detta.

Parlamentet mottog denna text för ungefär 14 månader sedan. Den har väckt stort intresse bland Europaparlamentets ledamöter eftersom ett rekordstort antal på 1 690 ändringsförlag har lagts fram. Experter har konsulterats i stor omfattning och föredraganden har haft närmare 200 diskussioner om denna text, och då räknas inte diskussionerna med nationella myndigheter in.

Det har varit särskilt svårt att slutföra kompromisstexten som debatteras idag. Ett halvt dussin informella trepartsmöten har ägt rum under det spanska ordförandeskapet under första halvåret 2010 för att underlätta informationsutbytet om arbetets framåtskridande. Ingen överenskommelse har träffats i rådet under denna period.

Den 17 maj 2010 röstade utskottet för ekonomi och valutafrågor för betänkandet med stor majoritet, något som var resultatet av ett gemensamt beslut av ledamöterna i Europaparlamentet. Parlamentet införde proportionalitet, olika system för olika fondkategorier, regler för att skydda målföretagens private equity och arbetstillfällen samt ett system för marknadsföringstillstånd för förvaltare av fonder och alternativa investeringsfonder som är etablerade utanför Europeiska unionen.

Sedan följde ett dussin trepartsmöten. En arbetsgrupp upprättades också mellan de tre institutionerna, särskilt för att handha de tekniska aspekterna av förslaget vid ett antal sammanträden med det belgiska ordförandeskapet och kommissionen.

Den 26 oktober 2010 hölls det trepartsmöte som skulle komma att bli avgörande, med aktiv medverkan av Ekofinrådets ordförande Didier Reynders, och av kommissionsledamot Michel Barnier. En överenskommelse träffades då om en kompromisstext som föredraganden ansåg kunde läggas fram för omröstning i parlamentet.

Jag ska inte gå in på detaljerna i detta långdragna tekniska dokument, men jag ska lyfta fram de viktigaste punkterna. Direktivet kommer att göra det obligatoriskt för förvaltare av alternativa investeringsfonder som är etablerade i Europeiska unionen att vara auktoriserade eller registrerade, att uppfylla operativa och organisatoriska behov, följa uppförandekoder och insynsregler. De kommer dessutom att vara underordnade behöriga myndigheter i medlemsstaterna och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) som ska svara för övervakning och ålägga sanktioner.

Genom att få ett marknadsföringstillstånd som gäller inom EU kommer förvaltarna att få tillgång till EU:s inre marknad för att förvalta och marknadsföra sina produkter. Så småningom kommer förvaltare som är etablerade utanför EU, om de uppfyller samma krav som förvaltare som har sina huvudkontor i EU, att kunna kvalificera sig för ett marknadsföringstillstånd. Antalet sammanträden och intensiteten på utväxlingarna och förhandlingarna mellan föredraganden, skuggföredragandena, ordförandeskapet vid den tiden och kommissionen har på ett betydande sätt berikat det ursprungliga förslaget på många områden.

Jag vill när det gäller detta tydliggöra att de framsteg som parlamentet eftersträvat uppnåddes gradvis under förhandlingarna och naturligtvis inte bara under det senaste trepartsmötet under vilket några justeringar gjordes. Men på politisk nivå var detta avgörande.

Jag vill nu betona de områden inom vilka parlamentets intervention har varit avgörande. Det gäller två i hög grad politiska frågor som har att göra med förbindelserna med tredjeländer. För det första gäller det att genomförandet av ett marknadsföringstillstånd – nu förstår jag verkligen inte, för normalt sett brukar jag ha fyra minuter – för förvaltare som är bosatta utanför Europeiska unionen har godkänts. Särskilda villkor för att bevilja marknadsföringstillstånd har fastställts. För det andra gäller det private equity med vilket parlamentet haft framgång både när det gäller att säkerställa att direktivet innefattar bestämmelser för att undvika utförsäljning av tillgångar från målföretagets sida och med särskilda regler som rör rapporteringsskyldighet i förhållande till målföretagen, deras anställda eller deras företrädare.

Med tanke på klockans konstiga beteende ska jag inte återkomma till några av de bestämmelser som fastställts i enlighet med parlamentets önskemål utan bara helt enkelt säga att parlamentet skulle ha gillat att gå längre. Parlamentet kunde dock påverka förhandlingarna så att Esmas roll fick ett större erkännande. De lösningar som godtogs innebär icke desto mindre ett betydande framsteg mot att förbättra bevakningen på EU-nivå. Parlamentet har varit försiktigt med att stärka rådets och parlamentets befogenheter i förfarandet med att anta akter som delegerats av kommissionen.

En majoritet i parlamentet ville ha en mycket strikt kontroll av passiv marknadsföring, eller till och med ett förbud. Införandet av principen varigenom professionella investerare måste tillämpa tillbörlig aktsamhet när de investerar i fonder utanför Europeiska unionen i ett av skälen utgör ett viktigt första steg.

Detta är vad jag ville säga i inledningen av debatten. I avslutningen ska jag använda de två minuterna till att tacka alla dem som har bidragit till denna framgång.

(Applåder)

  Talmannen. – Jean-Paul Gauzès, du kan få så lång tid som du behöver om du skyddar City of Londons intressen.

  Didier Reynders, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, herr Gauzès, mina damer och herrar! Det är mig återigen ett nöje att stå framför er när ni debatterar ytterligare en del av det reformpaket som vi vill införa i den finansiella sektorn. Betänkandet som har lagts fram till er utgör en del av detta tillsynspaket, vilket, som ni vet, redan har antagits enhälligt i rådet.

När det gäller investeringsfonderna har vi än en gång gått framåt med samma enhällighet i rådet, och ni antog tillsynspaketet med stor majoritet. Jag hoppas att vi kommer att få en lika stor majoritet för den del som rör investeringsfonder.

För första gången införs genom detta direktiv en europeisk lagstiftning som påverkar förvaltare av alternativa investeringsfonder, framför allt hedgefonder och private equity-företag, något som vi har diskuterat många gånger. Dessa företag, som är en tillgång för den europeiska ekonomin, har hittills inte varit föremål för någon tillsyn eller särskild lagstiftning på EU-nivå. Det nuvarande förslaget uppfyller helt och hållet kommissionsledamot Michel Barniers önskan – vilket också är min – om att utöka lagstiftningen så att denna, samt tillsynen av alla aktörer och finansiella verksamheter i vilka det tas betydande risker, blir effektiv och lämplig.

Med detta direktiv tar Europa ytterligare ett steg mot att helt genomföra de beslut som togs av G20. Inför G20:s toppmöte är detta en tydlig signal från Europa till resten av världen. Som jag sade är denna text helt och hållet införlivad i det nya europeiska ramverket för tillsyn, och den stärker Esma i dess uppgift att reglera förvaltare av alternativa fonder.

Tack vare det som jag hoppas kommer att bli era röster för förslaget kommer förvaltarna av dessa fonder att underkastas konsekventa och i hög grad nya regler i syfte att öka insynen för övervakare, investerare, företag och de anställda i de företag som vissa av dessa fonder förvärvat. Private equity-företag kommer att tvingas meddela sin närvaro i de förvärvade företagen och tillhandahålla information, särskilt till de anställda, om sina framtida affärsstrategier och hur dessa eventuellt kommer att återverka på sysselsättningen. Direktivet syftar också till att öka skyddet för investerarna. Depositariens funktion kommer till exempel att stärkas betydligt, och detsamma gäller systemen för riskhantering. Hävstångseffekten, ersättningsmodellen och delegeringen kommer nu dessutom att övervakas.

Ett annat syfte med direktivet är att stärka den inre marknaden, särskilt på detta område, genom att införa ett marknadsföringstillstånd som gäller inom EU och som kommer att underlätta för gränsöverskridande transaktioner och inverka positivt på ekonomin som helhet. Ett marknadsföringstillstånd för tredjeländer kommer också att införas för att upprätthålla lika konkurrensvillkor internationellt och respektera principen om samma rättigheter och samma skyldigheter. Jag är glad över att detta direktiv har en sant europeisk karaktär – det garanterar en skyddsnivå och insyn samtidigt som det fortsätter att uppmuntra till investeringar i Europa. Systemet med marknadsföringstillstånd, vilket grundar sig på strikta kontroller och ger europeiska övervakningsmyndigheter en viktig roll, utgör en pålitlig och effektiv rättslig grund för en sektor vars förväntade roll när det gäller tillväxtåterhämtning inte kan underskattas.

Liksom de övriga elementen i reformprogrammet av den finansiella sektorn syftar direktivet också till att, på en mer global nivå, förhindra eller åtminstone begränsa, omfattningen av ytterligare finansiella kriser. Jag vill tydliggöra att överenskommelsen mellan parlamentet och rådet, som jag hoppas blir så bred som möjligt, i stor utsträckning har kommit till stånd tack vare Europaparlamentets beslutsamhet, och särskilt dess föredragande, Jean-Paul Gauzès, och tack vare det fördjupade arbete som de har åstadkommit.

Jean-Paul Gauzès, jag vill tacka dig för ditt beslut, ditt engagemang och din beslutsamhet. Utan allt detta hade det inte varit möjligt för Europaparlamentet att anta detta direktiv.

(EN) Jag vill också tacka Sharon Bowles, ordföranden för utskottet för ekonomi och valutafrågor. Vi hade många diskussioner vid trepartsmöten och andra forum om detta direktiv, och även om andra texter. De var användbara eftersom de visade att det är möjligt att ha ett medbeslutandeförfarande på ett sådant sätt att förhandlingarna inleds samtidigt med rådet på ena sidan och parlamentet på den andra. Tack så mycket för er förmåga att organisera detta i parlamentet! Det är inte lätt i rådet, och jag är säker på att det inte heller alltid är lätt med alla parlamentsledamöter.

(FR) Till slut vill jag tacka de svenska och spanska ordförandeskapen, kommissionsledamot Michel Barnier, som just anslöt sig till oss, och alla skuggföredragandena, Robert Goebbels, Wolf Klinz, Pascal Canfin, Syed Kamall och slutligen Klaus-Heiner Lehne, för de fruktsamma och klart konstruktiva utbytena som vi har haft om det ändrade betänkandet, som nu kommer att gå till omröstning.

Från och med nu kommer det att finnas ett pålitligt och harmoniserat ramverk på EU-nivå för att kontrollera och övervaka de risker som förvaltare av alternativa investeringsfonder utsätter såväl sina investerare som den finansiella stabiliteten för. Jag är övertygad om att viljan att uppnå resultat, som har varit till inspiration för oss, kommer att fortsätta att stimulera förhandlingar om framtida texter. Varje gång som jag kommer till din kammare, herr talman, tackar jag dig för det arbete som vi just har utfört, men jag skulle vilja tacka dig redan nu för det arbete som vi kommer att åstadkomma de följande veckorna.

Jean-Paul Gauzès, jag hoppas att vi kommer att kunna arbeta tillsammans i samma takt som nu mot en överenskommelse om kreditvärderingsinstitut. Som talesman för mina efterträdare i rådets ordförandeskap, och med tanke på nyligen genomförda förhandlingar, är jag vidare säker på att vi kommer att uppnå framsteg när det gäller detta, kanske också inom andra områden i framtiden. Datumet har redan fastställts. I vilket fall som helst, tack för det arbete som har utförts med detta betänkande!

(Applåder)

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman! Det första som jag vill göra är att be om ursäkt, mina damer och herrar, för att jag var några minuter sen.

Det belgiska ordförandeskapet är så dynamiskt att vi, samtidigt som denna viktiga debatt om direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder äger rum här, har en debatt i rådet (konkurrenskraft) om ett annat viktigt ämne, det europeiska patentet. Jag har därför precis gått ifrån rådet för att komma tillbaka hit – jag vet ännu inte i vilket tillstånd, men jag kommer att göra allt jag kan. Jag kan dock inte dela upp mig i två.

Jag känner till Jean-Paul Gauzès övertygelser, men jag hade inte möjlighet att lyssna på honom, vilket han dock säkerligen kommer att ursäkta mig för. Jag vill tacka och gratulera honom, alla samordnare och skuggföredraganden, och givetvis, vilket Didier Reynders just sade, det belgiska ordförandeskapet, hela arbetsgruppen och ordförandeskapen som dessförinnan var verksamma för det mycket viktiga och ihärdiga arbete som har genomförts under dessa sista få veckor,

Vi har nu debatterat detta ämne under nästan 15 eller 18 månader, och med parlamentets röst är vi mycket nära att få denna förnuftiga överenskommelse i hamn. Parlamentet sammanträder idag för att debattera detta och i morgon för att besluta om saken. Denna omröstning i kammaren kommer att äga rum inför G20:s toppmöte i Seoul, och detta innebär en stor möjlighet att demonstrera att vi är kapabla att agera tillsammans, att uppnå gemensamma mål och även att genomföra de beslut som fattats precis efter krisen – en kris som dock ännu inte är över när det gäller dess finansiella, ekonomiska, mänskliga och sociala konsekvenser – beslut som togs på högsta internationella nivå vid G20-mötet.

Efter överenskommelsen om tillsynspaketet, vilken också har träffats tack vare parlamentet engagemang och det belgiska ordförandeskapets ihärdighet, behöver överenskommelsen om direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder uppvisa förmåga att ta lärdom av krisen och upprätta intelligenta förbindelser och effektiv tillsyn där detta behövs, så att alla finansiella aktörer blir föremål för denna stabila och effektiva lagstiftning och tillsyn.

Medlemsstaterna har, som Didier Reynders sade, enhälligt enats om detta senaste förslag. Jag tror inte att denna överenskommelse skulle ha varit möjlig utan parlamentets bidrag, vilket på ett betydande sätt har förbättrat de förslag som vi debatterar.

Tack vare Jean-Paul Gauzès och skuggföredragandenas beslutsamhet innehåller betänkandet idag många nya inslag som är kopplade till betänkandet som ursprungligen antogs i maj av Ekofinrådet. Dessa bidrag från parlamentet förbättrar kvaliteten på detta förslag till direktiv på ett substantiellt sätt. Jag skulle, i tur och ordning, vilja nämna några inslag som vi anser vara positiva och av hög kvalitet.

Det första är att reglerna för private equity stärks. Detta kommer att öka insynen i denna verksamhet i förhållande till anställda i målföretagen, och det kommer att införa robusta garantier mot utförsäljning av tillgångar, vilket många av er önskade, även om jag vet att vissa av er anser att detta inte går tillräckligt långt.

Det andra som jag vill nämna är en sant europeisk lösning för tredjeländer. Strategin för denna lösning, grundad på principen om ”samma rättigheter, samma skyldigheter”, har alltid fått stöd av kommissionen, och den kommer så småningom att garantera att alla förvaltare i Europa kommer att respektera europeiska regler.

Det tredje är den nyckelroll som planerats för Esma i denna bestämmelse. Detta kommer att göra tillsynen av förvaltarna mer konsekvent och förstärka funktionen för europeiska marknadsföringstillstånd och marknadsföringstillstånd för tredjeländer.

Det fjärde inslaget är de starka kompletterande bestämmelserna som kommer att skydda investerarna och marknaderna. När det gäller detta vill jag nämna hävstångsnivåer, ytterligare kapital, yrkesansvarsförsäkringar för förvaltare och regler som styr depositariernas roll och ansvar.

Kommissionen delar er oro för bristen på regler när det gäller passiv marknadsföring. Denna lucka kan komma att bli ett sätt att gå förbi våra regler – därför är även vi oroade över detta.

Icke desto mindre motsätter sig medlemsstaterna närapå enhälligt alla slags regler inom detta område, och vi är i en sann kompromissanda redo att acceptera det nuvarande betänkandet under villkor att denna fråga ses över och så småningom beaktas i direktivet. Vi kommer att säkerställa att så sker.

På kommissionens vägnar vill jag ännu en gång tacka parlamentet för dess viktiga samarbete och dess bidrag till detta betänkande, och jag hoppas, precis som Didier Reynders, att vi kommer att kunna nå en överenskommelse som är så bred som möjligt om denna kompromiss, vilken enligt oss är en dynamisk kompromiss som gör det möjligt för oss att hålla kvar vid ett av de åtaganden som gjorts vid G20-mötet: att dra lärdom av finanskrisen.

  Evelyn Regner, föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (DE) Herr talman, herr Reynders, kommissionsledamot Barnier! Vi har redan genomfört en hel del arbete precis som Jean-Paul Gauzès sade: 21 trepartsmöten och flera sammanträden med föredragandena och skuggföredragandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för rättsliga frågor. Framför allt har vi emellertid arbetat för att övertyga andra under flera år. Som en tibetansk bönekvarn har gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet (S&D) arbetat mycket hårt under flera år för att hedgefonder, riskkapitalfonder och alla de andra finansiella verksamheterna ska underkastas EU-lagstiftningen. Den 26 oktober, på Österrikes nationaldag av alla dagar, kunde vi till slut hitta en kompromiss med medlemsstaterna. Vi lever inte i en idealvärld, och därför är inte heller kompromissen perfekt. Icke desto mindre är denna del av EU-lagstiftningen den hittills viktigaste när det gäller regleringen av finansmarknaden. Det finns nu ett alternativ till det gamla nyliberala slagkraftiga förkrisargumentet att det inte finns några alternativ när det gäller att få ordning på den finansiella marknaden och att omvandla den.

Jag anser att följande två punkter är särskilt viktiga. För det första finns det regler för att förebygga att företag töms på tillgångar (”asset stripping”) på så vis att företagsreserverna i de företag som har tagits över inte får röras på två år. Det finns också regler som rör förvaltarnas ansvar, vilka förhindrar att det skapas en lång, dunkel ansvarskedja. Dessa bestämmelser representerar minimistandarder, vilket innebär att vem som helst som vill kan och bör förbättra dessa. Icke desto mindre tillhandahåller förvaltningen av alternativa investeringsfonder en ny möjlighet att skapa en ny kultur för hedgefonder. Särskilt små fonder har hittills genomfört mycket riskfyllda transaktioner, men de måste nu ändra det sätt som de gör affärer på. De har nu chans att etablera sig genom att använda en hållbar affärsmodell.

För att säkerställa att detta direktiv fungerar – det bör det noteras att jag inte har några illusioner när jag säger detta – måste kommissionen hålla ett strikt, vakande öga på hur direktivet genomförs och fungerar och, om nödvändigt, presentera översynen tidigare än vad som planerats.

Jag vill uppriktigt tacka Jean-Paul Gauzès. Vi arbetade tillsammans på ett helt igenom konstruktivt sätt. Jag vill också tacka Udo Bullmann och Robert Goebbels. Särskilt vill jag nämna den starka anda, rent av vilja och föresättning att uppnå en verkligt konstruktiv lösning, som var förhärskande i kommissionen och i slutändan även i rådet.

  Burkhard Balz, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman! Med direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder lägger vi nu ytterligare en viktig grundsten på vägen mot en ny, stabil ekonomisk marknadsstruktur i Europa. Vårt krav på ett omfattande och mer effektivt sätt att förebygga kriser får bara full effekt om vi utökar det till hela finanssektorn och därmed också till de alternativa investeringsfonderna som tidigare endast reglerades på nationell nivå. Detta är en mycket heterogen sektor med olika typer av fonder, riskprofiler och även investeringsstrategier.

Kommissionens förslag till direktiv var inte lätt att jobba med, men vi har nu hittat en allmän kompromiss som inte klumpar ihop alla fonder och alla fondförvaltare och som åtminstone i sin inriktning har en differentierad syn utifrån systemrisken. Vi sätter i dag enhetliga standarder över Europa för godkännande av fondförvaltare. På så sätt lägger vi också en del av ansvaret på professionella investerare och förvaringsinstitut. Med ytterligare bestämmelser när det gäller private equity motverkar vi utförsäljningen av tillgångar i portföljbolag. Det finns visserligen ingen anledning att smutskasta private equity-industrin i sig, eftersom den spelar en viktig och konstruktiv roll – till exempel vid finansiering av små och medelstora företag. Men vi kommer nu att motverka negativa fall eftersom substansen i ett företag måste bibehållas just under de kritiska första åren efter förvärvet.

Parlamentets största framgång är absolut införandet av det gemensamma europeiska marknadsföringstillståndet, inte bara för europeiska fondförvaltare utan också för fondförvaltare utanför EU. De senare får bara tillträde till den europeiska marknaden om ett samarbetsavtal finns och det kan garanteras ett informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna. I framtiden kommer också Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten att kunna ingripa i allvarliga fall, och det betyder att den nya lagstiftningen kommer att bli något unikt för oss. Vi kan inte stödja oss på tidigare erfarenheter, i synnerhet när det gäller arrangemang som gäller tredjeländer, men jag tror att vi har fått en bra början till en effektiv tillsynsram.

  Robert Goebbels, för S&D-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! När krisen utbröt vädjade man vid det europeiska toppmötet och senare vid G20-mötet att reglera alla segment av finansmarknaden i hedgefonder. Kommissionen lade snabbt fram förslag, men en lobbyverksamhet av sällan skådad intensitet gjorde vissa politiska beslutsfattare tveksamma till att fortskrida med regleringen. Men Storbritannien ställde sig bakom skyddandet av hedgefonder på närbelägna eller avlägsna öar. Frankrike, den självutnämnda världsmästaren i nationell lagstiftning, har fallit tillbaka till sin vanliga protektionism.

I parlamentet var det till en början de liberala som försökte sätta sig emot lagstiftningen. Guy Verhofstadts grupp, som normalt sett är så EU-vänlig, ville avvisa kommissionens förslag helt och hållet. Tack vare föredraganden, Jean-Paul Gauzès, och tack vare koalitionen i utskottet för ekonomi och valutafrågor som består av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, som till och med fick stöd av gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, fick vi en betydande majoritetsståndpunkt. Tjugoen trialoger senare och tack vare Didier Reynders och kommissionsledamot Michel Barniers personliga engagemang kom parlamentets förhandlare fram till ett förslag till direktiv som är ett stort steg framåt, speciellt på medellång sikt.

Det är för att vi måste vänta till 2018 för att få en inre marknad där samtliga fonder omfattas av samma skyldigheter, men också av samma rättigheter. Den europeiska lagstiftningen kommer att genomföras från 2013. Den europeiska tillsynsmyndigheten Esma kommer att få ökade befogenheter och enligt direktivet beviljas inte mindre än 72 befogenheter för att ingripa och kontrollera. Man måste understryka att detta direktiv är den första europeiska rättsakt som reglerar hedgefonder och private equity. Det kommer att ge investerarna en utmärkt säkerhet – inte bara professionella investerare, utan också medborgare som investerar sina besparingar i finansiella produkter.

Vi kommer att få mycket specifika regler för riskhantering och likviditetsförvaltning. Det kommer att bli en större öppenhet, och investerare kommer att få mer information om vilka strategier som förvaltarna följer. Hävstångseffekter kommer att kontrolleras, eftersom förvaltarna i förväg måste meddela sina gränser för utnyttjande av hävstångsnivåer för skulder. Tillsynsmyndigheten kommer att kunna ingripa om en för riskabel strategi används. Förvaltarnas guldkantade belöningar och bonusar kommer att begränsas och kommer inte att finnas tillgängliga omedelbart. Direktivet kommer att ge mer öppenhet i private equity-fonder. Dessa fonder är välkomna att finansiera realekonomin. Men direktivet kommer att avsevärt begränsa omfattningen av hyenaliknande fonder för splittring av företag. Det kommer att innebära en period på två år där kapital och vissa av reserverna från det köpta företaget inte kommer att få delas ut till nya ägare.

Förutom denna ”inlåsning” kommer företagets personal att rådfrågas och landet där fonden är registrerad kommer att få information om köparnas affärsstrategi. Sammanfattningsvis kan direktivet förbättras, men socialisterna och demokraterna kommer att ge sitt stöd, eftersom det kommer att lysa upp det svarta hål av internationella finanser som de alternativa fonderna hittills har utgjort.

(Applåder)

  Wolf Klinz, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Efter långdragna förhandlingar har parlamentet, rådet och kommissionen slutligen kommit överens om en gemensam text för reglering av förvaltare av alternativa investeringsfonder. Jag välkomnar detta, men jag måste också rätta Robert Goebbels: Vi ville skicka tillbaka det ursprungliga förslaget eftersom vi ansåg att alternativa investeringsfonder – hedgefonder, private equity-fonder och egendomsfonder – var så annorlunda att de hade behövt regleras separat. Men vi har nu en text som vi fullt ut godkänner och stöder. Den heltäckande strategi som vi till en början vände oss emot har ändrats när det gäller vissa nyckelelement. Därför ser vi inte längre några problem med den.

Målet med direktivet var att skapa en större öppenhet för tillsynsorganen, men framför allt för investerare, som i rätt tid och på ett tidigt stadium skulle kunna identifiera systemrisker och kunna handla därefter. Personligen är jag för enhetliga regler för alla fondförvaltare som är verksamma i EU. Men samtidigt ogillar jag att vi förvandlar Europa till en fästning, eller till och med ett fängelse, eller att europeiska institutioner som vill investera utanför Europa inte ska kunna göra det. Därför kunde vi till en början inte stödja förslaget som presenterades i utskottet. I den kompromiss vi har kommit fram till är problemet löst. Där utlovas öppna marknader.

En annan anledning till att vi först avvisade förslaget var den reglering av private equity-fonder som skulle ha lett till snedvridning av konkurrensen på detta område. De krav för private equity-fonder som först lades fram skulle ha placerat även börsnoterade företag i ett ogynnsamt läge. Den kompromiss som vi har kommit fram till eliminerar denna brist och motverkar utförsäljning av tillgångar, vilket är något som vi verkligen välkomnar.

Generellt sett är vi därför mycket nöjda med förslaget. Det skapar tydliga ramvillkor och regler för förvaltare av alternativa investeringsfonder. Det garanterar större öppenhet för identifiering av systemrisker. Det kommer därför att garantera större stabilitet. Det kommer att förstärka den inre marknaden tack vare det europeiska marknadstillståndet som efter en övergångsperiod även kommer att införas för förvaltare utanför Europa. Det kommer att garantera tydlig, icke snedvriden konkurrens. Till sist kommer det att åstadkomma en ny, tydlig arbetsuppgift för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma).

Till sist vill jag framföra ett tack, inte bara till mina kolleger, utan framför allt till det belgiska ordförandeskapet, som genom sina outtröttliga ansträngningar fört denna fråga till en framgångsrik avslutning.

  Sven Giegold, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Denna reglering av förvaltare av alternativa investeringsfonder ger oss framför allt lite mer öppenhet och regler i denna ogenomträngliga djungel av hedgefonder och alternativa investeringsfonder. Men tyvärr räcker inte dessa regler till. Det går fortfarande att placera icke-reglerade produkter på den inre marknaden genom att använda passiv försäljning. Framför allt är det marknadstillträdet för dessa produkter som inte är tillräckligt restriktivt. Europa har därmed missat en möjlighet att utöka dessa regler att gälla i hela världen och att få fram en enhetlig reglering.

I strid mot parlamentets önskemål fanns det tyvärr inte heller någon effektivt balanserad budgetregel på europeisk nivå för fonderna. Det är fortfarande upp till nationell lagstiftning att sätta gränser för hur höga skulder fonderna får ha, och det innebär att vi inte har dragit någon som helst lärdom av krisen. Denna reglering kommer att leda till en nationell utförsbacke.

Vad som återigen är problematiskt för oss är att private equity-fondernas utförsäljning av företagstillgångar inte förhindras på ett effektivt sätt. Det finns självfallet private equity-investeringar som är meningsfulla för företagen. Men de nuvarande reglerna är långt ifrån tillräckliga. Inte heller arbetstagarnas rätt till information, som de helt riktigt förväntar sig, är effektiv, och inte skyddet av små och medelstora företag mot denna typ av utförsäljning av tillgångar. Detta fall är därför mycket svårt att rättfärdiga inför väljarna. Tyvärr ligger inte ansvaret hos parlamentet. Det ligger framför allt hos den intensiva lobbyverksamheten i den berörda sektorn som har varit särskilt framgångsrik hos den brittiska regeringen, den franska regeringen och, tyvärr måste jag säga, till viss del också hos den tyska regeringen. Denna lobbyverksamhet företräddes här i parlamentet av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.

Vi kan inte stödja detta förslag, eftersom det skulle utgöra ett prejudikat för parlamentets misslyckande när det gäller att införa effektiva regler. Vi kan inte stå rakryggade framför våra väljare och säga att vi har lyckats med att reglera denna underjordiska verksamhet på ett effektivt sätt. Vi hoppas att vi kan göra vissa framsteg vid översynen av direktivet. Jag vill återigen framföra ett stort tack, framför allt för samarbetet med mina kolleger i parlamentet.

  Syed Kamall, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Låt mig börja med att hylla kommissionsledamot Michel Barniers ansträngningar. Stort tack för att du reste till London för att träffa förvaltare av hedgefonder och private equity-fonder och lyssna på deras oro. I likhet med mina kolleger vill också jag tacka det belgiska ordförandeskapet för dess arbete samt Jean-Paul Gauzès och de andra skuggföredragandena. Eftersom jag bara har en minut på mig hinner jag inte tacka några fler.

När det gäller dessa frågor anser jag att det är mycket viktigt att vi ser hur långt vi har kommit på 18 månader. Jag var en av dem som var mest kritisk till det ursprungliga utkastet. Det föreföll vara ett direktiv som byggde på en universallösning, framför allt när det gäller frågor som räckvidd, med samma regler för alla sorters fonder – inte bara hedgefonder och private equity-fonder utan även investmentbolag i Storbritannien som har funnits i 150 år utan några systemrisker. Vi befinner oss i en bättre situation där.

Jag är mycket glad över vårt resultat i fråga om tredjeländers tillträde: vi har lyckats hålla marknaderna öppna och sett till att EU:s investerare kan fortsätta investera i fonder som inte förvaltas av EU. Vår insynsnivå innebär inte att private equity-fonder kraftigt missgynnas jämfört med nationella placeringsfonder, och situationen när det gäller förvaringsinstitutets ansvar har förbättrats i och med att vi inte koncentrerar systemriskerna.

Ingen skulle påstå att det är ett helt igenom perfekt direktiv, men jag anser att vi har uppnått en genomförbar kompromiss. Jag hoppas att majoriteten av parlamentet kommer att stödja föredraganden Jean-Paul Gauzès och de andra skuggföredragandena i vårt arbete.

  Jürgen Klute, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag har två kommentarer. Först vill jag särskilt tacka Jean-Paul Gauzès för hans utmärkta arbete och samarbete. Jag anser emellertid också att samarbetet med de andra skuggföredragandena varit mycket bra och konstruktivt. Jag ville börja med att säga detta innan jag övergår till mina kritiska synpunkter.

Jag kan i princip acceptera och bekräfta det som Sven Giegold just sade. Jag skulle ha kunnat stödja den första kompromissen som vi enades om i utskottet för ekonomi och valutafrågor i maj i år. Jag skulle rentav ha kunnat instämma i beslutet. Det betänkande som är resultatet av ytterligare förhandlingar är enligt min grupps mening emellertid inte acceptabelt, och vi kan inte stödja det. Som jag ser det har alla rätt att ha sin egen åsikt i frågan, men rådets roll när det gäller detta har varit beklaglig. Jag kommer att uttrycka detta en aning tydligare än vad vissa andra har gjort. Jag anser att rådet har gått miste om en möjlighet. Det gav i mycket stor utsträckning vika för finansmarknadens lobby och använde allt som stod i dess makt för att förhindra en effektiv reglering på EU-nivå.

En morgon fick jag ett samtal från en lobbyist som sade att om vi reglerar private equity-fonder på detta sätt så kommer vi att förhindra bistånd från att nå fram till Afrika. Det går inte att hitta ett mer absurt och oklart argument när det gäller detta. Dessa saker har ingenting med varandra att göra. Den som kommer med ett sådant argument visar bara att han eller hon inte har något intresse av en meningsfull och effektiv reglering.

Så är emellertid inte fallet när det gäller parlamentet. I parlamentet – och jag vill återigen betona detta – arbetade Jean-Paul Gauzès och andra kolleger hårt för en effektiv reglering. Detta underminerades av rådet. Jag vill återigen säga att detta är passiv marknadsföring. Sven Giegold har redan nämnt detta. Det är som om någon skulle förbjudas att sälja ruttna ägg på marknaden om han gör reklam för dem, medan det uppenbarligen skulle vara lagligt att sälja äggen om han inte gör reklam för dem. Det är emellertid precis samma sak som har fastställts här i avsnittet om passiv marknadsföring. Det innebär en öppning. Vi har en reglering på EU-nivå – detta har redan påpekats, och jag anser att det är bra. Om denna reglering har brister som innebär att den enkelt kan kringgås så uppstår emellertid frågan hur effektiv den egentligen är.

Private equitiy-fonder var tidigare reglerade på ett bättre sätt. Nu är de relativt svagt reglerade. En mycket viktig punkt – och även här kan jag bara bekräfta det som Sven Giegold sade – är frågan om information till arbetstagare. I den ursprungliga kompromissen fastställdes det att chefer är skyldiga att informera sina arbetstagare om vad de har för avsikt att göra med de företag de har investerat i. Det som återstår av detta är det forcerade kravet på ägare att informera sina arbetstagare och arbetstagarföreträdare. Ni kan säkert föreställa er vad detta kommer att leda till – inte mycket alls. Rådet har gått miste om en möjlighet här, och jag hoppas att vi ska kunna genomföra förbättringar i fråga om detta vid ett senare tillfälle.

  Marta Andreasen, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag är inte lika tacksam som de föregående talarna. Från första början var City of London, en industri som redan är tillräckligt reglerad av de brittiska myndigheterna, måltavla för direktivet om förvaltning av alternativa investeringsfonder.

Som vanligt missar EU poängen. Det var bankernas vårdslösa utlåning som orsakade den enorma kreditbubblan och finanskrisen, inte de alternativa investeringsfonderna. Kommer denna reglering att förhindra en ny kris? Absolut inte. Men den kommer definitivt att lyckas med att jaga bort förvaltare från London. Tyvärr kommer de inte att åka till Paris eller Frankfurt, utan i stället längre bort: till New York och Singapore.

Har vi råd att förlora denna verksamhet? Naturligtvis inte, men det bryr sig EU inte om. Direktivet kommer att medföra stora merkostnader för dessa fonder och minska avkastningen, vilket kommer att leda till att mindre fonder måste lägga ned verksamheten. Genom kapitalkraven kommer situationen för private equity-fonder att försvåras, och det är nystartade riskkapitalbolag som kommer att drabbas av konsekvenserna.

Lustigt nog hävdar kommissionen att den vill uppmuntra forskning, utveckling och entreprenörskap, för att återställa den europeiska ekonomins tillväxt. I stället för att uppmuntra riskkapital sätter de sin tilltro till offentlig finansiering som är ohanterlig och meningslös när det gäller detta.

Det är förbluffande att se hur EU har utformat detta direktiv från sitt elfenbenstorn, hur man slått dövörat till i fråga om regleringsutvecklingen i resten av världen och tillämpat en protektionistisk och arrogant metod som ger Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten sista ordet i fråga om vem som bedriver verksamhet i Europa och var europeiska fonder investerar.

Men var befinner sig David Cameron i allt detta? Han har svikit City of London – den viktigaste brittiska industrin. Han har tillåtit ännu en maktöverföring till Bryssel utan att låta det brittiska folket rösta om detta. På de brittiska AIF-förvaltarnas vägnar kan jag bara säga, tack så mycket, David Cameron. Kom inte till oss och be om hjälp att få fart på den brittiska ekonomin!

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Jag önskar verkligen att jag kunde stå inför väljarna och säga ”Ja, vi har uppnått stora saker. Ja, det har äntligen skett ett genombrott på ett område där vi – till skillnad från vad föregående talare sade – enligt en överväldigande majoritet av européer behöver tydliga regler”.

Dessvärre har emellertid en stor möjlighet ännu en gång gått förlorad. Om du, herr kommissionsledamot, redan när du presenterar direktivet säger att det måste revideras tidigare än planerat, och om olika talare nu säger att det bara är rådets fel, och att vi i Europaparlamentet befinner oss på rätt sida, måste jag fråga varför vi inte bara säger ”nej” imorgon? Varför låter vi den europeiska AIF-strukturen fortsätta att vara full av brister just p.g.a. denna passiva kommersialisering? Varför håller vi inte fast vid den tyska förbundskanslerns mycket uppskattade uttalande: ”Ingen produkt, ingen aktör, ingen institution får förbli oreglerad”? Varför har vi varit tvungna att bevittna hur många ledamöter från många olika grupper, som en reaktion på vad som kommer att genomföras här i parlamentet utan formaliteter imorgon, för första gången sagt att vi behöver oberoende expertis, en ”financewatch.org”? Vi står hjälplösa inför lobbyisterna. Varför vågar vi inte antyda vad vi tror vi kan uppnå genom att säga ”nej”? Varför lämnar vi återigen dem som vi borde företräda i fråga om private equity och undergrävningen av företag i sticket? Jag finner det oerhört skamligt, och det kommer att skada snarare än gynna Europa och den europeiska tanken, som jag är en varm anhängare av.

  Gunnar Hökmark (PPE). – (EN) Herr talman! Låt mig först av allt gratulera Jean-Paul Gauzès till ett ansvarsfullt och lyssnande ledarskap i denna svåra process. Även om det förefaller så självklart att det inte behöver sägas, så vill jag upprepa, inte minst till de kolleger som säger att de kommer att rösta mot betänkandet imorgon, att private equity-marknaderna och de dynamiska finansmarknaderna inte bara är viktiga utan nödvändiga för en konkurrenskraftig ekonomi. Ibland måste även det självklara sägas.

Vi behöver dem, och de är bra för en stark ekonomi. Därför anser jag att det betänkande vi ska rösta om imorgon är värt vårt stöd. När vi diskuterar private equity talar vi om möjligheterna för små och medelstora företag att växa och utvecklas. Vi har uppnått en lösning för private equity som inte kommer att innebära någon nackdel för private equity-fonderna. Den kommer att skapa öppenhet gentemot tredjeländer och investeringar i andra delar av världen. Så har situationen inte alltid sett ut. I den meningen har vi förbättrat lagstiftningen.

Jag anser att det är viktigt att vi har minskat räckvidden, så att det inte handlar om det som var industribolag nu när vi har gjort ett undantag för holdingbolagen. Om vi hade godkänt det ursprungliga förslaget hade det inneburit att normala industribolag och strukturer i flera av våra länder hade betraktats som finansinstitut. Detta skulle ha skapat nya problem, inte bara för investeringar utan även för industrins utveckling. På det stora hela skulle saker och ting kunnat vara bättre, men det viktigaste är att vi nu har förutsättningarna för dynamiska finansmarknader som är bra för den europeiska ekonomin.

  Udo Bullmann (S&D). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Efter att ha lyssnat på debatten måste jag erkänna att den påminner mig väldigt mycket om debatten om tjänstedirektivet. Jag ska berätta varför. Även i det fallet uppgav mina kolleger från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster att den reglering som presenterats i parlamentet inte var perfekt och inte fullständig. Trots detta har de i flera år nu varit tacksamma över det faktum att gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet lyckades driva igenom regleringen i parlamentet. Det är sanningen bakom den reglering vi ska rösta om imorgon. Faktum är att förbättringarna av rådets och kommissionens förslag i allt väsentligt kan tillskrivas Robert Goebbels och Evelyn Regner, som kämpat för dessa förbättringar mot oppositionen, med stöd av och i utmärkt samarbete med Jean-Paul Gauzès. Jag vill tacka honom för detta.

I mitt hemland Tyskland kommer det vi har enats om för private equity-industrin att leda till påtagliga förbättringar för arbetstagare och små och medelstora företag. Nu behöver de inte längre vara rädda för att bli uppätna av de svarta fåren i private equity-industrin som inte följer några standarder. När vi nu läser i pressen att fondindustrin ändrar fokus från Västindien till Europa för att det är viktigt för långsiktiga investerare att det finns bra produkter att investera i, är detta något som stöder parlamentets arbete snarare än att strida mot det.

Innan vi talar alltför mycket om dynamisk kraft måste jag emellertid säga att min grupp har krävt reglering sedan 2002. Kanske har det funnits tecken på dynamisk kraft, men endast under de senaste veckorna. Jag vill tacka rådets ordförande och kommissionsledamoten eftersom ni personligen har tillhandahållit denna dynamiska kraft. Berätta för dina kolleger i rådet att vi, om vi tillämpar denna metod av senfärdighet, av att säga ”ja, men” och vägra att genomföra bättre lagstiftning i Europa, inte kommer att lyckas få igenom kommande lagstiftning om derivat eller blankning. Denna situation måste förändras. Det är en vädjan från parlamentet.

  Sharon Bowles (ALDE). – (EN) Herr talman! Det har hållits långa och svåra diskussioner om detta direktiv i utskottet, i trepartsdialoger och i medlemsstaterna, med medierna, med riskkapitalister och med fondförvaltare av alla typer. Intressant nog var de medlemsstater som var mest oroade över hedgefondverksamheten de som inte hade någon reglering av förvaltare av hedgefonder och inte heller någon affärssed för att få stopp på försäljningen till icke-professionella investerare av produkter som endast är lämpliga för professionella investerare. På samma sätt var de medlemsstater som var mest oroade över utförsäljning av tillgångar och hemliga förvärv de som hade lägre gränsvärden för aktieinnehav och som saknade redovisning av CFD (”contracts for difference”).

Nu kommer man oavsett var man befinner sig i EU att skyddas – och det är så det ska vara. Inom övervakningsstrukturen har vi tagit ett stort steg mot en gemensam regelbok. Lärdomen när det gäller förvaltare av alternativa investeringsfonder är att vi även måste ta steg mot att tidigt dela bästa metoder.

Så jag säger till City, till min egen medlemsstat Storbritannien: var vaksamma när ni främjar exporten till Europa av villkor för marknadsreglering som ni redan uppfyller. Slutprodukten kanske inte är exakt densamma och därför måste ni anpassa er, och jag är rädd att detta innebär vissa kostnader. Men att dela bästa metoder och tidigt exportera tankar är ett sätt att undvika traumat med lagstiftning i ett senare skede.

Slutresultatet är emellertid att vi har en öppen och någorlunda balanserad lagstiftning. Den skiljer sig inte från normerna i bolagsrätten. Den är inte perfekt, och den är sannerligen inte så kortfattad som jag skulle önska, men under de rådande omständigheterna anser jag att resultatet är bra. Jag vill personligen tacka minister Didier Reynders och kommissionsledamot Michel Barnier för deras mycket viktiga och aktiva engagemang i trepartsdialogerna.

  Kay Swinburne (ECR). – (EN) Herr talman! Direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder var det första exemplet på lagstiftning som hamnade på mitt skrivbord efter att jag blev invald för arton månader sedan. Därför är det faktiskt en lättnad att det äntligen behandlas i plenum denna vecka, nu när vi slutligen har nått en överenskommelse. Inrättandet av ett system för marknadsföringstillstånd för alternativa investeringsfonder, för att kunna bedriva verksamhet över hela EU, och en gemensam regelbok som styr verksamheten bör utgöra ännu en värdefull pusselbit i skapandet av en verklig inre marknad för finanstjänster i Europa som i dess ändrade form välkomnas av industrin.

I egenskap av fondförvaltare vars verksamhet reglerades enligt Storbritanniens lagstiftning hoppas jag att detta snart kommer att bli standarden för hög kvalitet inom reglering för investerare över hela världen, såsom Ucits tidigare har varit och fortsätter att vara runt om i världen.

Jag hoppas emellertid att alla som har varit engagerade i den här processen har dragit några lärdomar när det gäller principerna för bättre lagstiftning. Det är tydligt att detta inte bör hållas fram som ett exempel på bättre lagstiftning, och med tanke på de kommande månadernas omfattande dagordning när det gäller finanslagstiftning hoppas jag att vi kan undvika en upprepning av denna ineffektiva process.

  Astrid Lulling (PPE). – (FR) Herr talman! Under hela den svåra tillblivelseprocessen med upprättandet av direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder har jag förespråkat att alla fondförvaltare ska behandlas lika, oavsett var i EU de kommer ifrån. Detta kanske låter som en självklarhet, men i praktiken har det funnits flera svårigheter.

Den text som presenterats här i dag är tillfredsställande. Jag vill tacka förhandlarna, framför allt föredraganden Jean-Paul Gauzès, som efter att ha genomgått en så svår tillblivelseprocess har gjort sig väl förtjänt av en tids ledighet.

Jag vill påpeka att behandlingen av tredjeländer kan betraktas på två olika sätt, beroende på om man befinner sig inom eller utanför EU. Alla fonder som säljs inom EU kommer, till stor del tack vare Europaparlamentets insatser, i sak att omfattas av samma bestämmelser. Därför kan vi nu säga att konkurrensvillkoren mer eller mindre är rättvisa.

Trots detta kommer företag utanför EU under övergångsperioden att kunna tillämpa nationella investeringsbestämmelser medan fonder och förvaltare inom EU kommer att omfattas av direktivet, vilket tenderar att vara strängare. Situationen ser annorlunda ut för marknader utanför EU: fonder inom EU och deras förvaltare kommer fortfarande att omfattas av direktivet medan fonder i tredjeländer inte kommer att göra det. Därmed kommer det att bli mycket svårare att marknadsföra europeiska produkter i resten av världen eftersom de kommer att vara mindre flexibla och dyrare. Vi måste vara medvetna om dessa skillnader, även om de var oundvikliga i just detta fall.

Med tanke på att vi även inför mer restriktioner för förvaringsinstituten, närmare bestämt genom nytt ansvar, kommer de högre kostnaderna säkert att leda till omfattande förändringar inom sektorn. Jag säger inte detta för att opponera mig utan snarare för att betona att denna nya lagstiftning inte är lösningen på alla problem. Den måste genomföras, men den kommer också att leda till nya problem, och det måste vi inse.

  Ivo Strejček (ECR). – (CS) Hedgefonder och private equity-fonder uppstod som ett resultat av att finansmarknaderna redan innan finanskrisen bröt ut var hårt reglerade. Finansinstituten valde därför dessa instrument som ett sätt att undvika kapitalmarknadens regleringar. Därför är det inte alternativa investeringsfonder som är den huvudsakliga anledningen till krisen, utan mängden befintliga regleringar, en situation som vi löser med dagens ännu strängare reglering. Kapital har förmågan att reagera på ett flexibelt sätt och är mycket rörligt. Statliga ingripanden kommer inte att sätta stopp för detta, och om regleringen är för sträng kommer detta segment av finansiella tjänster att tvingas att antingen lämna EU eller hitta nya former som ännu inte är reglerade. Man kan med säkerhet säga att det material vi diskuterar är en reaktion på det som varit, men det minskar inte risken för framtida kriser. Jag anser emellertid att Jean-Paul Gauzès och hans vänner har gjort ett utmärkt arbete.

  Alfredo Pallone (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag självklart tacka förhandlarna, framför allt Jean-Paul Gauzès och skuggföredragandena, för det utmärkta arbete som de har utfört i fråga om direktivet om alternativa fondförvaltare. Direktivet innebär att det äntligen finns en enhetlig uppsättning regler för fonder inom hela EU.

Dessa fonder ansvarar för förvaltningen av en betydande mängd tillgångar som investeras i Europa och kan på ett påtagligt sätt påverka marknaderna. Deras inverkan är till stor del gynnsam, men verksamheten kan även bidra till att riskerna sprids inom finanssystemet.

De nya gemensamma åtgärderna bidrar till att dagens 27 olika nationella system ersätts och att den inre marknadens möjligheter stärks. Därför gynnas alternativa fonder av ett europeiskt marknadsföringstillstånd, oavsett var de är registrerade. Dessutom kommer det gemensamma europeiska systemet att förhindra att fonder gynnas av lagstiftning i länder som har mer gynnsamma regleringssystem. Tidigare har detta fenomen medfört allvarliga spekulativa risker för hela EU. Jag stöder även införandet av regler för utförsäljning av tillgångar och förbudet mot blankning – två punkter som saknades i Europeiska kommissionens ursprungliga förslag.

Avslutningsvis vill jag säga att fonder från tredjeländer inom EU måste omfattas av marknadsföringstillståndet och kunna fortsätta att bedriva verksamhet om de uppfyller samma villkor som fonder som förvaltas av EU, i syfte att undvika snedvridning av konkurrensen.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE) . – (RO) Först av allt vill jag gratulera föredraganden Jean-Paul Gauzès. Vi skulle inte ha debatterat detta förslag till resolution i dag om det inte hade varit för skickligheten och målmedvetenheten hos denne gentleman och de som samarbetade med honom, samt för engagemanget hos kommissionen och rådet. Jag kommer att rösta för betänkandet p.g.a. de fördelar det kommer att leda till genom att verksamheten för dessa fonder blir öppen när det gäller kostnader, investeringspolicy och de risker de också innebär. Vi är väl medvetna om att vi utan insyn inte kan tala om att förvaltarna av dessa fonder har ansvar.

Dessutom kan vi vara säkra på att införandet av övervakning och tillsyn av dessa fonder kommer att leda till att en av de brister som Europas finansiella övervakningsstruktur fortfarande lider av åtgärdas. Därigenom fungerar införandet som ett direkt svar på de berättigade kraven från europeiska medborgare som har drabbats mycket hårt av den finanskris som har uppstått världen över.

  Diogo Feio (PPE). – (PT) Jag vill börja med att gratulera kommissionsledamoten, rådets företrädare, skuggföredragandena och framför allt parlamentets föredragande. Jag är väl medveten om vilken möda han har lagt ned på denna fråga och de svårigheter han genomgått för att nå samförstånd. Därför förtjänar Jean-Paul Gauzès gratulationer.

Jag ska nu komma till saken och vill därför peka ut tre viktiga aspekter i den lösning som presenterades. För det första finns det en omsorg om att utgå från den verkliga situationen, vilket märks genom att olika saker behandlas på olika sätt. Fonderna har olika belopp, olika kännetecken och är förknippade med olika risker. För det andra finns det en omsorg om den finansiella stabiliteten, vilket åskådliggörs i definitionen av kapitalnivåer. För det tredje finns det en vilja att bekämpa protektionistiska tendenser, vilket tydligt visar sig genom avtalet för tredjeländer. Kort sagt är detta en mer öppen lösning som erbjuder större säkerhet för marknader och ökat skydd för konsumenten. Detta är en mer europeisk lösning som är bättre för den inre marknaden. Bättre lagstiftning kommer med säkerhet att leda till att vi får en bättre marknad.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Jag är övertygad om att det är viktigt att skapa ett systematiskt system för övervakning och tillsyn av alternativa investeringsfonder. Regleringen av dessa fonder bildar en del av en bredare reglering av finanssektorn, vars syfte är att förhindra en upprepning av finanskrisen.

Jag stöder det aktuella förslaget och vill betona att syftet inte är att begränsa alternativa investeringsfonder från tredjeländer till EU-länderna, utan att fastställa enhetliga villkor som måste uppfyllas, inte bara av de alternativa investeringsfonderna, utan även av de tredjeländer där de är baserade.

Eftersom publicering av information och tillsyn är viktiga aspekter för att uppfylla målet med direktivet är det viktigt att införa absolut insyn för tillsynsorganen. Jag vill avsluta med att gratulera Jean-Paul Gauzès till ett utmärkt arbete.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Tack, herr talman. Först av allt vill jag tacka företrädarna för Europeiska kommissionen och föredragandena för ett mycket viktigt dokument. Den finansiella och ekonomiska krisen har lett till att brister i driften och övervakningen av vårt finanssystem har avslöjats. Redan i dag antas lagstiftning i Europa och ett strikt system upprättas på EU-nivå för att finansinstitutens verksamhet ska kunna övervakas och bedömas och lämpliga rekommendationer och åtgärder om nödvändigt vidtas. Tillsynssystemet bör även gälla alternativa fonder. För att uppnå ökad och förbättrad stabilitet i finanssystemet och öka skyddet för våra investerare, dvs. våra medborgare, måste verksamheten för dessa fonder även styras och övervakas på EU-nivå. Alla som bedriver verksamhet på detta område måste omfattas av samma regler, och vi får inte lämna något utrymme för okontrollerad verksamhet. Vi måste lära oss av tidigare misstag och inte upprepa dem. Jag anser att det inte bara är länderna i Europa som lär sig av dessa misstag, utan alla världens länder.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Vi talar om en mycket viktig fråga, framför allt i ljuset av problemen med denna typ av alternativa investeringsfonder i finanssektorn. Sanningen är emellertid att dessa lösningar inte löser de grundläggande problemen. Det är uppenbart att regleringen är otillräcklig och att avsevärda spekulativa risker kvarstår, vilket kommer att märkas i framtiden. Det räcker inte med att tala om tillsyn och reglering. Det som behövs är en tydlig ståndpunkt, att finansiella derivat och hedgefonder avskaffas samtidigt som en effektiv offentlig och politisk kontroll säkerställs över hela finanssektorn, framför allt när det gäller finansiella transaktioner. Dessutom måste skatteparadisen på global nivå försvinna. EU måste föregå med gott exempel.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Fru talman! I likhet med de andra talarna vill jag gratulera kommissionsledamot Michel Barnier, det belgiska ordförandeskapet och Jean-Paul Gauzès till ett utmärkt arbete. Jean-Paul har gett exempel på vad detta arbete inneburit.

(EN) Han berättade att 1 170 ändringsförslag, 200 intervjuer och sex trepartsdialoger ingick i arbetet. Det kan man verkligen kalla hårt arbete, och förhoppningsvis kommer det att löna sig.

Efter andra världskriget sade ledarna – Schuman och andra – att detta aldrig fick ske igen. Nu, 60 år senare, säger vi samma sak om den ekonomiska krisen och misslyckandet när det gäller tillsyn och reglering. Som tur är kommer den nya tillsynsarkitekturen att räcka långt i detta sammanhang, och i dag kommer vi förhoppningsvis att komplettera bilden genom förvaltarna av alternativa investeringsfonder.

Jag har emellertid en fråga: Är de säkra på att det ömsesidiga marknadstillträdet som man har talat om kommer att leda till att rättvisa konkurrensvillkor för EU upprättas?

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Jag vill börja med att tacka Michel Barnier och Jean-Paul Gauzès för de utmärkta resultat de uppnått under de förhandlingar som nyligen ägt rum. En av fördelarna med direktivet är övervakningen av systemriskerna. Denna kommer att ske genom samarbete mellan de nationella myndigheterna och Europeiska systemrisknämnden. Ett annat viktigt samarbete kommer att äga rum mellan de nationella organen och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten. Den senare kommer att kunna utfärda rekommendationer och engageras i övervakningen av nationella system.

Jag anser också att det är viktigt att ytterligare bestämmelser som gäller öppenheten inkluderas i den verksamhet som fondförvaltare bedriver. Samtidigt välkomnar jag införandet av ett enklare regleringssystem för administration av små och medelstora företag för att främja tillgången till alternativa investeringskällor.

  Othmar Karas (PPE). – (DE) Fru talman! Regleringen av hedgefonder är inte en följd av krisen. Den är ett sätt att åtgärda en brist i lagstiftningen. Genom den kommer vi att ta ytterligare ett steg mot europeiseringen av den inre marknaden för finansiella produkter. Vad innebär då regleringen? Vi kommer att registrera och godkänna alla fonder. Vi kommer att fastställa ett minsta kapitalkrav på 125 000 euro. Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten kommer att vara tillsynsorgan. Vår princip om insyn kommer att tillämpas i investeringsstrategi, investeringspolitik, betalningsmetoder och delegeringar. Begreppet den inre marknaden kommer att genomföras genom marknadsföringstillståndet. Fonder som har mer än 30 procent av investeringarna utanför EU kommer inte att få något europeiskt marknadsföringstillstånd. Den bonusbestämmelseför bankchefer som vi har infört kommer också att utökas till att gälla förvaltare av hedgefonder för att garantera hållbarheten och minimera riskerna. Detta är ett bra resultat.

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. – (FR) Tack, fru talman. Jag föreställer mig att Didier Reynders också kommer att tacka er när det är hans tur. Jag vill tacka parlamentet för den mycket konstruktiva inställning som har präglat dessa långvariga förhandlingar, en inställning som visat sig i den debatt vi just har haft.

Wolf Klinz talade tidigare om ”mer insyn”. Jag har alltid ansett att insyn är en nödvändig del av ansvaret inom hela sektorn för finansiella tjänster. Det är anledningen till att vi nu inom denna sektor arbetar tillsammans för att skapa insyn och placerar människor som förmodligen är ovana vid att vara i rampljuset just där.

Till skillnad från Marta Andreasen tror jag inte att insynen kommer att hämma finansindustrins konkurrenskraft. Jag tror snarare att den kommer att ha motsatt effekt. Den 13 januari sade jag att Europa är attraktivt för finansindustrin. Det är i detta sammanhang som vi har en konkurrensfördel gentemot andra regioner i världen. Finanssektorn har ett intresse av att gradvis, bit för bit – eftersom vi ännu inte är klara – skapa sundare, mer öppna och tillförlitliga grunder. Faktum är att dessa grunder enligt min mening ofta kommer att vara aningen mer etiska.

Burkhard Balz påminde oss om att det här är första gången som vi har infört EU-regler för denna viktiga sektor. Dessa regler kommer att vara oumbärliga när det gäller att uppnå en rad ambitiösa mål och göra verkliga framsteg – det ord som Udo Bullmann tidigare använde här för att beskriva det arbete som parlamentet utfört i samarbete med rådet och kommissionen.

Framsteg innebär att förbättra tillsynen av systemrisker, och att förbättra skyddet för investerare, vilket Sharon Bowles påpekade. Det innebär mycket mer insyn i private equity-industrin. Gunnar Hökmark betonade denna industris betydelse. Och slutligen innebär det att skapa en verklig inre marknad för alternativa investeringsfonder för institutionella investerare. Syed Kamall har återigen gett uttryck för sin oro för att det ska förekomma diskriminering. Jag delar denna oro med honom. I stället för diskriminering har vi nu en uppsättning enkla krav. Jag tror att det är rätt lösning.

Jag vill påminna alla dem som hoppades att vi skulle nå längre om att detta är en kompromiss, en dynamisk kompromiss. Vi lever inte i en perfekt värld, vilket Evelyn Regner precis påminde oss om. Det är sant. Vi kanske skulle ha föredragit mycket mer framsteg än vad som finns i den kompromisstext som ni kommer att rösta om, men det är en dynamisk kompromiss, och avsnitten om översyn innebär att lagstiftningen kommer att kunna utvecklas under de kommande åren. Till Sven Giegold och Jürgen Klute vill jag säga att ytterligare diskussioner kommer att hållas och att vi framför allt kommer att återgå till frågan om passiv marknadsföring och rollen för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma). Den senare togs upp alldeles nyss av Othmar Karas, medan Robert Goebbels tidigare påminde oss om Esmas betydelse och nämnde 72 specifika befogenheter inom 11 olika kategorier. Det innebär att Esma kommer att ha verkliga befogenheter, och det är till stor del tack vare parlamentets ansträngningar.

Låt mig därför tacka er alla. Tidigare hyllade nästan alla talare från alla grupper, t.o.m. dem som troligen inte kommer att rösta för texten, föredraganden Jean-Paul Gauzès för hans mottaglighet, sakkunskaper och för de goda relationer han byggt upp. Jag tror inte han kommer att ha tid att ta ledigt eftersom mycket arbete återstår under de kommande veckorna. Jag vill tacka hela det kommissionsteam som arbetade med mig och som finns här ikväll, och jag vill också både på mina egna vägnar och på kommissionens vägnar sälla mig till alla dem som uttryckt sin tacksamhet gentemot föredraganden Jean-Paul Gauzès med anledning av hans utmärkta arbete.

(Applåder)

  Didier Reynders, rådets ordförande. – (FR) Fru talman! Jag kommer inte att upprepa allt det som Michel Barnier precis sagt – jag har redan uttalat mig – men jag vill tacka alla som har uttryckt sitt stöd för den föreslagna texten, och även dem som har kommit med kommentarer som visar att texten verkligen har substans och att den kommer att göra det möjligt för oss att göra framsteg på EU-nivå i regleringen av alla dessa alternativa investeringsfonder.

Detta är, som jag nämnde tidigare, den första EU-lagstiftningen i detta sammanhang. Jag anser att vi måste erkänna att stärkandet av Esmas roll är ett steg i rätt riktning. Flera talare har även nämnt passiv marknadsföring. Vi vidtar en rad praktiska åtgärder när det gäller detta och i fråga om private equity-fonder utifrån behovet av ännu mer information och ännu mer insyn, bl.a. när det gäller personalen på företag som ibland drabbas av dessa åtgärder.

Sammanfattningsvis vill jag komma med två kommentarer. Jag har förstått att det finns de som anser att vi inte har nått tillräckligt långt och att det finns andra som anser att vi inte borde ha valt regleringsvägen överhuvudtaget. Detta får mig att dra den mycket belgiska slutsatsen att vi förmodligen har nått en bra kompromiss. Om båda sidor är kritiska mot kompromissen är resonemanget bakom våra åtgärder förmodligen förnuftigt.

Till Udo Bullmann vill jag säga att vi har gjort vissa framsteg när det gäller tillsynsstrukturen. Nu arbetar vi med finansiella investeringar och kommer även att behandla investeringsfonder och finansiella grupper.

Låt mig återigen gratulera Jean-Paul Gauzès. Jag sade till honom tidigare att vi skulle försöka göra framsteg även när det gäller kreditvärderingsföretag, och jag kan meddela honom att både det belgiska ordförandeskapet och kommissionen är villiga att påskynda diskussionerna om derivat. Jag har dubbelkollat och kan bekräfta att betänkandet beräknas antas av parlamentsutskottet i mars nästa år.

Om det visar sig möjligt att tidigarelägga detta datum är vi villiga att öka takten. Låt oss veta om det förefaller genomförbart. Jag är mycket glad över att vi har nått en överenskommelse om en text av denna typ. De kommande veckorna ska vi arbeta för att anta andra texter. Låt mig återigen uttrycka min tacksamhet. Den är uppriktigt menad, Jean-Paul Gauzès, inte minst med tanke på att vi kommer att fortsätta vårt samarbete de kommande dagarna.

(Applåder)

  Jean-Paul Gauzès, föredragande. – (FR) Fru talman! Tidigare talade jag om de tekniska detaljerna. Låt mig nu använda mina sista två minuters talartid till att tacka alla dem som i så hög grad förtjänar det. Först och främst vill jag tacka alla kolleger som har talat i dag under debatten. I synnerhet vill jag tacka alla dem som har sagt att de kommer att stödja texten. Till dem som inte kommer att göra det vill jag säga att jag inte anser det vara någon egentlig förolämpning att liknas vid David Cameron.

Jag vill också tacka skuggföredragandena från de politiska grupperna: Robert Goebbels, Udo Bullmann, Pascal Canfin, Jürgen Klute och Evelyn Regner som är föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. Jag ville räkna upp dem alla som ett erkännande för det enastående stöd de gav mig under den inledande fasen i processen. Vi lyckades arbeta tillsammans på ett produktivt sätt, var och en framförde sina synpunkter och det vill jag tacka för. Jag är glad att gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och gruppen Europeiska konservativa och reformister nu har sällat sig till oss, i och med att vi enats om en kompromiss, och att Wolf Klinz och Syed Kamall tillsammans med mig undertecknade det ändringsförslag som ersätter det ursprungliga betänkandet.

Jag vill rikta ett särskilt tack till Michel Barnier för att han varit så engagerad i detta ärende. Han vet hur mycket jag uppskattar honom. Jag vet att han vet att parlamentet förlitar sig på honom och kommer att stödja honom i att placera dessa byggstenar som ligger både honom och oss så varmt om hjärtat. Jag vet att det inte hör till vanligheterna, men jag vill också tacka Ugo Bassi som jag har haft ett mycket gott arbetsförhållande till denna gång, och därför är texten även ett resultat av arbete som gjorts inom kommissionen.

När det gäller dig, herr minister, sade jag tidigare att du bidrog med någonting när du i samband med att du tackade frågade om vi skulle fortsätta att göra framsteg. Så jag vill börja med att tacka dig, för utan dig skulle vi aldrig ha uppnått någonting på medlemsstatsnivå. Detta säger jag från hjärtat, det är inte bara en artighetsgest. Jag anser att ditt personliga engagemang har varit nyckeln till de framsteg som gjordes i rådet och till att vi faktiskt kunde nå en överenskommelse. Du har också lyckats se till att alla de stora grupperna kan känna igen sig i delar av texten och att vi fick det majoritetsstöd som vi båda ville att detta direktiv skulle få.

Jag vill också tacka för bidragen från våra kolleger i vänstergrupperna. Utan deras stöd skulle inte direktivet ha den trovärdighet som jag är säker på att det kommer att ha i morgon, efter att ha fått ett mycket brett stöd under omröstningen. Som du också påpekade är det mycket viktigt för tillsynen och även viktigt för detta direktiv. Jag är också tacksam mot dina medarbetare, herr minister, och jag vill be dig att framföra mitt tack till dem. En del debatter var ganska livliga men trots att jag nuförtiden bor i Normandie kommer jag ursprungligen söderifrån och ibland tar mitt sydliga temperament överhanden över den normandiska och mer balanserade hållningen.

Jag vill också säga till minister Didier Reynders, tjänstgörande ordförande för Ekofinrådet, att jag verkligen hoppas att vi kommer att fullborda vårt arbete med kreditvärderingsinstitut före årets slut. För vår del har vi omröstning i utskottet den 22 november, omröstning i Strasbourg i december och sedan, om rådet då är redo, är vi det också.

(Applåder)

  Talmannen . – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Den finanskris som världen har genomgått visade att internationell finansverksamhet måste omfattas av minimiregler. Europaparlamentet meddelade i september att man var fast besluten att utöva tillsyn över marknaderna och i dag, den 11 november, har vi kommit med ännu ett kraftfullt budskap till omvärlden. Från och med nu kommer alternativa investeringsfonder (hedgefonder) som kommer in i EU att regleras av EU och bli föremål för sträng övervakning. Dessutom måste de anmälas till myndigheterna och förvaltas inom EU. Att dessa resurser inte reglerades gav upphov till många konkurser, börskrascher och samhällskriser. Frankrike står i begrepp att ta över ordförandeskapet för G20, under ett år. Dess främsta prioritering kommer att vara att reformera det internationella finanssystemet. I och med denna omröstning blir EU vägledande.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Detta betänkande om förvaltare av investeringsfonder har orsakat stora diskussioner, både mellan Europaparlamentets olika grupper och mellan parlamentet och rådet. Min åsikt, som jag också gav uttryck för före omröstningen i utskottet för rättsliga frågor, är att kommissionens förslag är ett allvarligt misstag och visar en tydlig brist på förståelse för investeringsfondernas (private equity-fonder och hedgefonder) roll och även förvirring när det gäller bankerna som de institutioner som är skyldiga till att ha utlöst finanskrisen med dessa slutna och öppna (ömsesidiga) investeringsfonder.

Bakom dessa välmenta principer, som tyvärr har anammats av ledamöter som inte förstår vad finansiell förvaltning och makroekonomi innebär, ligger dolda regleringar som inte alls kommer att förebygga nya kriser utan enbart att på ett orättmätigt och absurt sätt öka kostnaderna för att förvalta alternativa investeringsfonder. Det kommer att leda till mindre kapital, mindre avkastning och färre investeringar. Jag måste uppriktigt medge att jag är helt bestört över denna ångvältsattityd som tycks råda i EU. Det leder tanken till 50-talet, då institutionerna raserades i Östeuropa till ljudet av storvulna slagord.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Den ekonomiska och finansiella krisen har visat oss att vi måste utöva en strängare kontroll över ekonomiska aktörer. De exponerade sig för alltför stora risker, vilket fick omstörtande effekter på det globala finanssystemet. Enligt Europeiska centralbankens analys uppgår den affärsvolym som förvaltarna av alternativa investeringsfonder står för till ungefär 700 miljarder euro i tillgångar i EU, vilket har stor betydelse för finansieringen av EU:s ekonomi.

Följaktligen välkomnar jag kommissionens förslag om att auktorisera dessa fonder och se till att de blir föremål för tillsyn och att införa ett europeiskt marknadsföringstillstånd på området. Att skapa en europeisk inre marknad för förvaltare av alternativa investeringsfonder kommer att bidra till att systemriskerna begränsas och ge investerarna bättre skydd, vilket ligger i linje med EU:s nya tillsynsstruktur för ekonomin. Samtidigt måste kommissionen i god tid lägga fram en utvärdering av resultaten av denna harmoniseringsprocess för att kontrollera att den inte har orsakat någon snedvridning av marknaden.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder denna lagstiftning som reglerar hedgefonder och private equity-fonder. Trots att mycket kvarstår att göra på området är den ändå ett viktigt steg mot bättre tillsyn över den verksamhet som förvaltare av alternativa investeringsfonder bedriver. Den möttes av opposition, till och med efter det att finanskrisen hade drabbat så hårt 2008, i synnerhet från Charlie McCreevy, dåvarande kommissionsledamot med ansvar för inre marknaden och tjänster. När den nya europeiska tillsynsmyndigheten väl blir fullt funktionsduglig kommer fondförvaltare inte att kunna marknadsföra sina produkter i EU om de inte har ett europeiskt marknadsföringstillstånd som intygar att man fullständigt efterlever direktivets regler. Ett strikt förvaringsansvar kommer att innebära att investerare alltid kan kräva skadestånd och att de blir informerade om skälen till en eventuell delegering av ansvarsskyldighet. Viktiga nya klausuler, som vi har insisterat på och som stötte på motstånd i rådet, är de bestämmelser som syftar till att förhindra att företag töms på tillgångar. Anställda kommer att skyddas från rovlystna fondförvaltare som bara vill göra snabba och kortsiktiga vinster genom att förstöra hållbara företag. Distribution till investerare och kapitalreduktioner kommer att begränsas under de första två åren efter ett övertag och de anställda kommer att få tillgång till information om de planer som föreligger för deras företag.

  Jiří Havel (S&D), skriftlig. – (CS) Förvaltare av alternativa fonder, som hedgefonder eller private equity-fonder, bidrog troligen till den pågående globala krisen genom sitt sätt att agera och frågan om huruvida och på vilket sätt de bör regleras är något man diskuterar, inte bara i EU utan även i Förenta staterna. Det betänkande vi nu debatterar har anknytning till Poul Nyrup Rasmussens och Klaus-Heiner Lehnes betänkanden från 2008 och behandlar förslaget till direktiv om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Betänkandet ger en sammanfattad analys av problemet med alternativa fonder och en beskrivning av de viktiga punkterna, det vill säga att reglera den verksamhet som förvaltare av AIF-fonder bedriver, inbegripet att införa ett standardiserat europeiskt marknadsföringstillstånd, skyldighet för fondförvaltarna att utse ett oberoende värderingsorgan för varje alternativ fond de förvaltar, krav på att förbättra öppenheten kring alternativa fonder och marknadsordningar och reglering av blankningstransaktioner. Direktivet gör det också möjligt för medlemsstaterna att låta förvaltare erbjuda alternativa fonder också till icke-professionella investerare. Å andra sidan finns det invändningar mot de föreslagna reglerna, såsom Larosièrerapporten, Turnerrapporten och reaktionen från Alternative Investment Management Association. Om detta direktiv antas skulle det inte innebära några större förändringar för alternativa fonder i Tjeckien på grund av den höga nivå som tjeckisk lagstiftning håller på detta område. På det stora hela anser jag att det betänkande som min kollega Jean-Paul Gauzès har lagt fram innehåller en riktig analys av denna fråga och även relevanta rekommendationer för alternativa fonder och därför rekommenderar jag att vi antar det i den form det nu har.

  Sirpa Pietikäinen (PPE), skriftlig. – (FI) Mina damer och herrar! Jag vill först gratulera föredraganden, Jean-Paul Gauzès, för hans utmärkta arbete med detta komplicerade, tekniska och kontroversiella betänkande. Kommissionens förslag om förvaltning av alternativa investeringsfonder gav upphov till våldsamma känslor, kritik och beröm från olika håll. Förslaget utsattes för skarp kritik eftersom det hade utarbetats i hemlighet. Jag själv ansåg att dess största svaghet var att man blandade ihop två produktgrupper – olika till sin karaktär och därför med olika risk – i samma direktiv. Nämligen private equity-fonder och hedgefonder. Den ena är inriktad på snabb avkastning, medan avkastningen utvecklas under en längre period i den andra. Riskerna är särskilt förknippade med den förstnämnda. Debatten om Europaparlamentets och rådets direktiv ledde till en kompromiss – ingen perfekt kompromiss, men godtagbar. Direktivet om förvaltning av alternativa investeringsfonder utgör en viktig del av det nya systemet för finansiell reglering och tillsyn. Vi måste dock komma ihåg att den finansiella tillsynen måste förbättras även efter att detta direktiv har antagits.

  Marianne Thyssen (PPE), skriftlig. – (NL) Genom morgondagens omröstning kommer EU att sätta i verket vad man kom överens om vid G20-mötet i London. Efter överenskommelsen om finansiell tillsyn har Europaparlamentet och det belgiska ordförandeskapet visat att de menar allvar med reformeringen av det finansiella systemet. Överenskommelsen är balanserad eftersom den är inriktad på tre saker: att förebygga systemrisker, skydda investerarna och garantera lika villkor. Det är också viktigt att EU inte stänger sin marknad för utomeuropeiskt kapital, vilket är en förutsättning för att vår ekonomi ska kunna utvecklas. De nya harmoniserade reglerna kommer att garantera öppenhet och insyn, rättssäkerhet och en stärkt inre marknad.

Särskilt det europeiska marknadsföringstillståndet kommer att göra det möjligt för förvaltare att verka i hela EU utan att behöva registrera sig separat i varje medlemsstat. Jag vill även betona att jag är nöjd med lösningen för private equity-fonder. Den lindrigare ordningen för förvaltare av små fonder kommer att främja etablerandet och finansieringen av nya bolag – ofta små och medelstora företag – i innovativa sektorer. Därför måste vi bestämt stödja den politiska överenskommelse som har nåtts efter 14 månaders förhandlingar.

17. Inremarknadslag (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om inremarknadslagen.

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är glad över att jag för parlamentsledamöterna officiellt kan presentera meddelandet om inremarknadslagen, som kommissionen antog den 27 oktober, och debattera den med er. Vi inledde faktiskt diskussionerna i går på uppmaning av Malcolm Harbour och Louis Grech, på en annan plats men med flera hundra politiska, ekonomiska och sociala intressenter på europeisk, nationell och regional nivå.

Detta är ett viktigt dokument. Det är viktigt eftersom vi är övertygade om att EU ställs till svars på många områden. Yttervärlden ställer frågor om krisernas orsaker. Vi har gått igenom en oerhört djup finansiell kris under de senaste två åren. Krisens många ekonomiska, sociala och mänskliga efterverkningar märks fortfarande i alla våra länder. Vi har den allmänna ekonomiska krisen och sedan har vi andra kriser som vi inte har råd att ignorera, exempelvis livsmedelskrisen, även om vi inte hör lika mycket om dem. Ungefär en miljard människor löper risk att dö av svält eller brist på vatten. Sedan har vi miljökrisen, som antagligen är det värsta av allt.

Vi måste ta tag i dessa frågor, men förutom dessa yttre frågor finns det inre frågor. Den viktigaste av dessa frågor ställs onekligen av EU-medborgarna, som inte förstår, som ofta är oroade och ibland arga, som inte är övertygade och har frågor om denna stora inre marknad som är en hörnsten och har varit det sedan starten på Europeiska kol- och stålgemenskapen 1950 – denna stora europeiska marknad som vi tålmodigt bygger tillsammans.

Frågan som ställs av våra medborgare, av små och medelstora företag, är: vad kan denna inre marknad ge oss? Vad gör EU för oss? Vi måste svara positivt på denna fråga, vilket vi inte alltid gör.

Detta är vad Mario Monti kom fram till i rapporten som beställdes av kommissionens ordförande José Manuel Barroso, en rapport som ni har debatterat upprepade gånger, en rapport som innehåller många användbara slutsatser. Mario Monti fastslår exempelvis att den inre marknaden blir alltmer nödvändig men samtidigt allt mindre populär. Vi är politiker med egna mandat. När vi hör slutsatser av det slaget måste vi försöka se till att det som är nödvändigt blir populärt eller åtminstone får stöd och bättre förståelse.

Med tanke på alla dessa kriser och frågor och enligt vårt mandat ville vi därför utarbeta en praktisk uppföljning till Mario Montis slutsatser och till de liknande slutsatser som parlamentet med Louis Grech i spetsen, som jag tackar, också har kommit fram till, nämligen att denna stora inre marknad är ofullkomlig, ofullständig och ibland misslyckad.

Det dokument vi lägger fram i dag är följaktligen originellt. Det är inte något man kan skjuta ifrån sig om det inte passar. Det innehåller mer av en handlingsplan än ett lagstiftningsförslag, en handlingsplan som för närvarande omfattar 50 förslag som vi lägger fram för diskussion. Samtliga är inriktade på att få den inre marknaden att fungera bättre, så att den gynnar små och medelstora företag, tillväxt och medborgarna. Marknaden är ett medel för tillväxt och sociala framsteg, inte tvärtom, som jag ofta har sagt.

Vi har just debatterat direktivet om hedgefonder och private equity-fonder. Jag har en mycket klar strategi som jag ihärdigt tänker följa under de närmaste fem åren. Som jag sade den 13 januari vill och kommer vi se till att de finansiella tjänsterna och de finansiella marknaderna, som är livsviktiga, på nytt tjänar den reala ekonomin, inte tvärtom. På det sättet kommer vi se till att den reala ekonomin och den inre marknad som stöder den främjar tillväxt och sociala framsteg.

Vår tillväxtstrategi, som överensstämmer med 2020-strategin, är utformad för att få den inre marknaden att fungera bättre. Marknaden måste ses som en plattform för den europeiska ekonomin. Vi är övertygade om att allt som står på denna plattform – privata och offentliga initiativ, lokala, regionala, nationella och europeiska initiativ, branschorganisationernas och alla andra organs verksamhet inom marknaden – kommer att fungera bättre när denna plattform fungerar bättre än i dag, vilket är syftet med handlingsplanen.

Vi vill reagera på dessa frågor och utmaningar genom att samarbeta med företagen för att åter skapa en stark, hållbar och rättvis tillväxt. Vi föreslår ett antal åtgärder som är särskilt inriktade på innovation och små och medelstora företag.

Inremarknadslagen innefattar den viktiga frågan om EU-patentet, som vi diskuterar just nu i konkurrensrådet under det belgiska ordförandeskapet. Därav komplikationerna med mitt schema. Rent allmänt vill vi göra hela regelverket och skattebestämmelserna mer flexibla för företagen och underlätta tillgången till den finansiering de behöver för sina investeringar.

När det gäller att blåsa nytt liv i EU:s konkurrenskraft vill vi stärka vår yttre strategi i en anda av ömsesidighet och ömsesidig nytta.

För att se till att EU-medborgarna står i centrum för den inre marknaden vill kommissionen visa att marknaden inte är ett hinder för utvecklingen av tjänster av allmänt intresse och större infrastruktur. Vi kommer att utarbeta ett meddelande, som utan tvivel kommer att stödjas och förbättras av parlamentet. Ett meddelande om tjänster av allmänt intresse och offentliga tjänster. Vi vill klargöra att den inre marknaden stöder de sociala rättigheterna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, att den kan erbjuda nya utvecklingsmöjligheter för socialt innovativa företag som tjänar både europeiska arbetstagare och konsumenter.

Vi kommer nu till tredje kapitlet av inremarknadslagen. Denna övergripande strategi kan endast fungera inom ramen för förbättrad styrning, genom ökad dialog och partnerskap med våra företag och medborgare, men även mellan EU-institutionerna, medlemsstaterna och regionala och lokala myndigheter samt genom bättre social dialog. I detta gemensamma arbete är vi övertygade om att alla medborgare och företag måste hjälpa till för att skapa den konkurrenskraft och tillväxt som EU-medborgarna förväntar sig. Det kräver att alla engagerar sig.

Detta är målet med de fyra månaderna av offentlig debatt i Europa som vi vill inleda tillsammans med er. Hela 13 kommissionsledamöter har bidragit till inremarknadslagen, vilket jag tackar dem för. Den godkändes av kommissionen efter långdragna interna diskussioner. Denna fråga är en av våra huvudprioriteringar och vi diskuterar dessa 50 förslag. Vi ska noga beakta vad de olika institutionerna och våra olika partner har att säga och kommer i slutet av samrådet, troligen i februari, att slutligen fastställa förteckningen över åtaganden som ansvariga kommissionsledamöter ska utarbeta förslag om inom högst två år. När vi firar tjugoårsdagen av den inre marknaden 2012, 20 år efter de åtaganden och förslag som lades fram av Jacques Delors, kommer denna händelse därför inte att präglas av nostalgi eller melankoli – det finns inget utrymme för nostalgi för närvarande – utan av en förebyggande och dynamisk inställning.

Det är skälet till att vi sätter det hela i rörelse nu, som vi gjorde i går. Under fyra månader kommer mina kolleger och jag att finnas till hands för att samordna den offentliga debatt i Europa som inleds i Europaparlamentet i dag. Vi ska försöka vara konstruktiva och mycket uppmärksamma under denna debatt.

  Andreas Schwab, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I forumet om den inre marknaden denna veckan diskuterade vi kommissionens förslag, som är tänkt att skapa en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi i EU. Alla tre begreppen – konkurrenskraft, social och marknadsekonomi – är viktiga för oss i detta hänseende. Vi välkomnar uttryckligen att Michel Barnier, kommissionsledamot för inre marknaden och tjänster, har lyckats återuppliva den övergripande strategi eller helhetsstrategi, som Louis Grech kallade det i sitt betänkande, som vi önskade för den inre marknaden. Detta är ett stort steg, men det behövs ytterligare små steg för att verkligen fullborda den övergripande strategin i detta lagstiftningsprojekt. Här kommer Europaparlamentet in.

Parlamentet kan endast fullgöra sin uppgift om vi ges möjlighet att övervinna de tekniska, institutionella och politiska meningsskiljaktigheter som denna typ av lagstiftningsprojekt medför, eftersom vi endast då helt kommer att kunna utnyttja förslagets potential. Det vill vi göra.

Jag är säker på att det offentliga samrådet med medborgare och intressenter kan bidra till att alla engageras i lagstiftningsförslaget och får en känsla av att de kan bidra till att bestämma vad förslaget i slutändan ska utmynna i. Parlamentet kommer att bidra till att detta mål uppnås. Vi vill se över programmet med 50 förslag, vi vill sätta upp prioriteringar, vi vill se till att alla parlamentsutskott deltar och att vi uppnår det samförstånd mellan institutionerna som krävs för sådan lagstiftning.

Vi måste se till att alla har sin plats i den inre marknaden och att vi alla kan dra nytta av samarbetet inom denna inre marknad. Vi vill visa detta fram till 2012 – för tjugoårsdagen av den inre marknaden – och vi kommer att satsa hårt för att uppnå detta.

  Evelyne Gebhardt, för S&D-gruppen. – (DE) Fru talman! Ett tack till kommissionsledamot Michel Barnier för hans arbete. Du hade ingen lätt uppgift och har tagit med en del av vad Mario Monti angav i sin rapport och vad Louis Grech utarbetade för Europaparlamentet. Det finns inslag av detta och även ett försök att ta ett helhetsgrepp, vilket inte har lyckats helt på det sätt som vi föreställde oss men som ändå är i rätt riktning. Det är även mycket viktigt att du gör det helt klart att du vill förverkliga medborgarnas sociala rättigheter, vilket naturligtvis bör stå i centrum för EU:s lagstiftning. För min grupps räkning måste jag dock säga att vissa saker i texten är för vaga, för enkla eller för obetydliga, eller saknas helt och hållet, för ett av våra viktigaste krav, som du även instämde i, var att en social klausul skulle tas med på alla viktiga områden av EU:s politik. Vi hittar inte någon social klausul. Vi skulle kunna nöja oss med ett åtagande att genomföra sociala konsekvensbedömningar. Men en social klausul är mycket mer än vad som finns i texten. Vi ska försöka hjälpa dig så att vi kan gå i rätt riktning, för detta är mycket viktigt för oss.

Det finns ytterligare en fråga som är problematisk och som också var mycket viktig för vår grupp. Vi efterlyser kollektiv prövning. Vi vill ha kollektiv prövning för medborgarna så att de verkligen kan hävda sina konsumentskyddsrättigheter. Du meddelade för kommissionens räkning att fler undersökningar ska genomföras. Undersökningar på området har genomförts i tre år nu. Det är dags att sätta igång och faktiskt få ett lagstiftningsförslag från er, inte endast ytterligare ett förslag till undersökning, så att vi ser hur vi kan gå vidare.

Som du förstår är vi nöjda med vissa saker, men mindre nöjda med andra saker. Vi kommer att satsa hårt på att tillsammans med dig, rådet och parlamentsledamöter från andra grupper se till att vi till slut får en verkligt bra text.

  Jürgen Creutzmann, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den största inre marknaden i världen när det gäller ekonomisk styrka har i globaliseringens tid utvecklats till en avgörande fördel för EU. Därför är det viktigt att motsätta sig protektionistiska tendenser och ytterligare utvidga den inre marknaden. Med hänsyn till de ytterst skuldtyngda nationella budgetarna finns inga andra alternativ för EU än att stärka ekonomin genom strukturella reformer. Sedan den inrättades 1992 har den inre marknaden redan skapat ytterligare tillväxt på 1,85 procent. De planerade åtgärderna ska skapa ytterligare två till fyra procents tillväxt.

Vi kan dela upp kommissionens 50 förslag till inremarknadsinitiativ i tre kategorier: för det första de många konkreta förslag som i varje fall kommer att förbättra den inre marknaden för företagen och medborgarna. De innefattar framväxten av en fullt fungerande inre marknad för energi, vilket är särskilt viktigt för EU som ekonomiskt och industriellt centrum. Sedan har vi en europeisk yrkeslegitimation och ett europeiskt färdighetspass som underlättar rörligheten i EU, vilket kommer att bli allt viktigare i framtiden för att bibehålla EU:s konkurrenskraft i en globaliserad värld, samt utveckling av den elektroniska handeln genom bättre förvaltning av upphovsrättigheter och nya riktlinjer för effektiv tillämpning av tjänstedirektivets bestämmelser för att skapa nya arbetstillfällen.

För det andra är dock många förslag för luddiga för att vi ska kunna bedöma dem. Därför måste vi invänta kommissionens konkreta förslag. I denna kategori ingår omarbetningen av EU:s regler för offentlig upphandling, åtgärder på området allmännyttiga tjänster samt reflektioner om en EU-strategi för kollektiv prövning. Ska vi slå in på samma felaktiga väg som Förenta staterna?

För det tredje innehåller meddelandet även förslag som enligt min mening är kontraproduktiva när det gäller att stärka den inre marknaden, eftersom de belastar företagen med ytterligare byråkrati. Vi måste därför diskutera förslagen.

  Emilie Turunen, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Denna kväll debatterar vi vad som kan vara EU:s viktigaste rättsakt under den närmaste framtiden. Det är inom ramen för en reform av den inre marknaden som vi har en verklig möjlighet att omvandla EU till en mer social och hållbar union, så frågan är om detta meddelande pekar mot en grönare och mer socialt rättvis inre marknad.

Jag anser inte att vi är i hamn än. För att ta två exempel, först förslag nr 29. Här måste jag ställa frågan hur strejkrätten garanteras. Var finns garantin för att inte marknadens friheter kullkastar de grundläggande sociala rättigheterna? Jag är medveten om att det råder delade meningar i kommissionen i denna fråga och vill därför fråga er direkt, herr Barnier: är det sant att bland annat de danska, svenska, tyska och brittiska kommissionsledamöterna har motsatt sig ditt förslag att införa en social klausul? Om det är sant ska du veta att du har parlamentets stöd, eftersom det skulle vara en verklig uppgörelse att uppnå sådana garantier.

Ett andra exempel på något som behöver förbättras är förslag nr 19, att införa ett gemensamt konsoliderat skatteunderlag för bolagsbeskattning. De gröna har begärt detta länge och borde därför vara nöjda. Men texten är problematisk. Enligt texten syftar det gemensamma konsoliderade skatteunderlaget till att råda bot på den uppsplittring som hämmar företagen. Hör nu! Det största problemet med bolagsbeskattningen i EU är inte uppsplittringen, utan den osunda konkurrensen mellan medlemsstaterna om att bjuda under varandra. Det här har pågått i 15 år nu. Inte konstigt att vi har problem med att finansiera välfärdssystemet.

Målet med det gemensamma konsoliderade skatteunderlaget bör vara att stoppa den osunda konkurrensen i EU. Den är det verkliga problemet. Dessutom anser jag att vi måste gå längre än förslaget när det gäller att göra den inre marknaden grönare, t.ex. genom grön upphandling. Jag anser att vi kan åstadkomma mycket mer på det området. Så vi har en del arbete framför oss. Jag ser fram emot det och tackar för inbjudan att delta i denna mycket allmänna debatt. Vi uppskattar det.

  Malcolm Harbour, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Det är viktigt att hålla i minnet att något program med högt ställda mål för fullbordande av den inre marknaden – eller våra steg i riktning mot ett fullbordande, eftersom det är en uppgift som aldrig kommer att bli färdig – inte ingick i Europa 2020-strategin. Inte heller ingick det i ditt program vid utfrågningen förra året. Det är tydligen en återspegling av den politiska stimulans i riktning mot att fullborda den inre marknaden och öka dess popularitet som skapades genom kommissionsordföranden José Manuel Barrosos beslut att låta Mario Monti titta på frågan och uppmana vårt utskott under ledning av Louis Grech att göra detsamma.

Vi är verkligen glada över att du har tagit initiativet till att föra det framåt. Du har en uppfattning om hur några av debatterna kommer att se ut. Vi bör se detta som en bra möjlighet att ta itu med saker som EU akut behöver: ekonomisk tillväxt, jobb, en dynamisk sektor för småföretag, mer innovation, effektivare offentlig upphandling. Det är områden som medborgarna kommer att ha som värdemätare. Den största enskilda sociala insatsen vi kan hoppas på genom akten är om fler medborgare får arbete och fler företag startas.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman! Kommissionens nya dokument om den inre marknaden går ihop med Lissabonfördragets filosofi, vilket alla inser är ett misslyckande. Konkurrensen bör vara underkastad stränga regler och statliga ingripanden, vilket krisen har bekräftat. Konsumenterna måste skyddas från den spekulation som gör att marknaderna styrs av oligopolet och effektiva offentliga tjänster måste kompensera marknadens tillkortakommanden.

I kommissionens förslag ignoreras bristen på grundläggande socialt skydd och förbises den faktiska situationen i många europeiska länder i dag. Kommissionen är beredd att stödja en rad åtgärder för att hjälpa företagen, men inga framsteg görs på konsumentskyddsområdet, där tidigare förslag om konsekvensbedömningar har upprepats. Därmed har inga framsteg gjorts för konsumenterna. Så hur kan vi övertyga medborgarna om att direktivet berör dem? Vad har förändrats jämfört med hur det var tidigare?

Konsument- och arbetstagarskyddet måste vara huvudsaken i alla EU:s lagstiftningsinitiativ. Särskilt tjänster av allmänt ekonomiskt intresse får inte konkurrensutsättas eller underkastas den inre marknadens regler eller regler som styr subventioner eller liberaliseringen av upphandlingskontrakt. Allmän tillgång till offentliga tjänster av hög kvalitet måste vara det grundläggande politiska kriteriet.

  Matteo Salvini, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten och hoppas att han tänker på att EU:s invånare inte ska tjäna marknaden, utan att marknaden som sagt ska tjäna folket och därför måste marknaden anpassas efter folks behov.

Jag företräder en av den europeiska ekonomins fyra motorer, Lombardiet. Där står små och medelstora företag för flera miljoner arbetstillfällen. Jag hoppas att den ambitiösa plan som Michel Barnier står bakom inte kolliderar med förslagen från vissa av de andra kommissionsledamöterna. Jag tänker på slopandet av tullar på textilprodukter från Pakistan, vilket skulle leda till att hundratusentals jobb försvinner, i Lombardiet och hela Europa.

Vi är beredda att hjälpa till att sprida kunskap om dokumentet, men jag är osäker på om fyra månader kommer att räcka. Jag tänker på företagen i Veneto som är under vatten just nu. Jag vet inte om de kommer att kunna engagera sig tillräckligt fram till februari i vad som i alla händelser är en plan med högt ställda mål som jag hoppas att vi i gruppen Frihet och demokrati i Europa kommer att kunna förbättra och bidra till.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den inre marknaden är ett strategiskt huvudmål för EU som ska eftersträvas med förnyad politisk vilja. I det förflutna har vi åstadkommit exempellösa resultat, men nu måste vi helt klart inrikta oss på framtiden. EU har förändrats sedan 1985. Den nya situationen kräver nya åtgärder.

Den nya situationen i Europa och världen, som kännetecknas av globalisering av handeln, teknisk utveckling och nya aktörer kräver helt klart en nystart på den inre marknaden med rätt balans i skyddet av de olika parterna: företagen, konsumenterna och arbetstagarna. Det framlagda dokumentet är en bra början, men det måste nu puffas för och göras känt i största möjliga utsträckning.

Av de många målen i dokumentet vill jag särskilt lyfta fram betydelsen av tre frågor. För det första instämmer jag till fullo i att det finns ett behov av att stärka regelverket genom standardisering, vilket ska åstadkommas genom framtida omarbetningar. För att den europeiska inre marknaden helt ska kunna förverkligas krävs faktiskt standardisering. Under de gångna åren har vi kunnat konstatera att standardisering är avgörande för varornas fria rörlighet och bidrar till att hinder för frihandeln avlägsnas.

Lika viktig är samordningen av nationell skattepolitik och fastställandet av ett skatteunderlag. Under de kommande månaderna kommer jag att sprida kunskap om detta viktiga dokument i så stor utsträckning som möjligt och tala med alla berörda parter så att en strategi som motsvarar företagens och medborgarnas behov och förväntningar antas.

  Louis Grech (S&D). – (EN) Fru talman! Nystarten för den inre marknaden måste ha politiskt stöd, vara ekonomiskt genomförbar och socialt godtagbar för EU-medborgarna. Ingen förnyelse av den inre marknaden kommer att lyckas såvida vi inte övertygar medborgarna om att den inre marknaden verkligen är i deras intresse. I detta hänseende är jag mycket tacksam för kommissionsledamot Michel Barniers starka engagemang i att ta hänsyn till medborgarnas farhågor och önskningar. Han har faktiskt gjort mer än vad som förväntades för att jämka samman motstridiga åsikter och spänningar och införliva de olika intressenternas skiljaktiga prioriteringar.

I sin nuvarande form är dock inremarknadslagen inte tillräckligt inriktad på de sociala frågor som kan åstadkomma rätt balans i en öppen ekonomi, stimulera tillväxt och nya arbetstillfällen men samtidigt trygga konsumentskyddet och medborgarnas rättigheter. Vi får inte tappa helhetsperspektivet på den inre marknaden ur sikte och inte heller får vi vara defaitistiska. Jag håller med kommissionsledamoten om att vi bör motarbeta ”inremarknadströttheten”, särskilt när denna trötthet finns inom institutionerna.

Den inre marknaden får inte det politiska stöd som krävs för att den inte ska bli passé. Om ordförandena i kommissionen och rådet uppvisade starkare politiskt ledarskap i fråga om den inre marknaden skulle hälften vara vunnet när det gäller att skapa en genomförbar inre marknad som kan tjäna som katalysator för ekonomisk återhämtning. Vi litar på att kommissionsledamot Michel Barnier kommer att erkänna våra invändningar under de kommande månadernas allvarliga diskussioner. Vi får inte tappa denna politiska kraft och missa detta unika tillfälle att förnya den inre marknaden. Jag upprepar att integreringen av marknaden inte är oåterkallelig och får inte uppfattas som något självklart. En svag och bräcklig inre marknad skulle leda till mer av sönderfall än integrering för EU-projektet.

  Olle Schmidt (ALDE). - Fru talman! EU:s inre marknad är det kanske viktigaste instrumentet för att få fart på Europa igen. De som försöker göra globaliseringen till ett hot har helt fel. Globaliseringen är en möjlighet för Europa. Om vi inte vill att Europa ska bli en isolerad kontinent ska vi fortsätta att riva barriärer och gränser. I det arbetet har ni mitt och den liberala gruppens fulla stöd. Vi måste göra mer för att riva hinder. Det är allas vårt gemensamma uppdrag.

Jag hade gärna sett att ni gått längre och att arbetet legat närmare det som Mario Monti presenterade härförleden. Han gav en väldigt ingående analys vad Europa skulle kunna göra. Kommissionen, men även vi i Europaparlamentet, måste bli djärvare. Vi måste vara klarsynta. Europa kan klara sig ur krisen, men inte genom att stå kvar på samma plats som idag.

  Edvard Kožušník (ECR). – (CS) Malcolm Harbour talade om högt ställda mål. Jag vill tala om mod. När Mario Monti tog fram sin fantastiska rapport – så kallade jag den åtminstone – frågade jag honom om han trodde att politikerna skulle ha modet att genomdriva hans rekommendationer både på EU-nivå och i medlemsstaterna. Han svarade på ett mycket smart sätt, för han är en smart politiker: det är upp till dig – du är politiker. Så jag vill tala om modet att verka för saker som enligt min mening är viktiga för Europa, för den inre marknaden är ett av de viktigaste instrumenten för att göra EU konkurrenskraftigt globalt men även för att trygga jobben. Därför vill jag helt enkelt uppmana kommissionsledamoten att visa mod i förhållande till medlemsstaterna, de nationella parlamenten och oss, för det kommer säkerligen inte att bli en lätt debatt. Där finns säkert områden där vi kan enas och förstå varandra, men säkert även områden där vi kommer att bli tvungna att föra mycket intensiva diskussioner.

ORDFÖRANDESKAP: TŐKÉS
Vice talman

  Anna Maria Corazza Bildt (PPE). – (EN) Herr talman! I går sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel till Financial Times att den största fara som hotar oss är protektionism. I detta sammanhang kommer kommissionens initiativ vid rätt tidpunkt, i en tid när vi på nytt behöver inrikta oss på den reala ekonomin för att ta oss ur krisen.

Inremarknadslagen är ett historiskt initiativ. Enligt mig bör den få samma ställning som Jacques Delors’ vitbok fick för 20 år sedan. Jag hoppas verkligen att politikerna i kommissionen, rådet och medlemsstaterna kommer att ägna den maximal uppmärksamhet.

Jag är tacksam mot det belgiska ordförandeskapet som i går tog hänsyn till min begäran för Europeiska folkpartiets grupps (kristdemokrater) räkning att ta upp inremarknadslagen på ministernivå i rådet (konkurrenskraft: inre marknaden, industri, forskning och rymdfrågor). Jag gratulerar kommissionsledamoten Michel Barnier för hans vision om att bygga upp en medborgarcentrerad marknad. Det kommer att kräva samverkan och delat ansvar. I detta kan du kan räkna med oss i PPE-gruppen och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Det kommer att kräva samverkan av samtliga EU-institutioner.

Företagens engagemang är lika viktigt. Självreglering är en nyckel till framgång. De kommande fyra månaderna måste användas till att i den offentliga debatten bygga upp politiskt stöd och tillsammans med medborgarna och intressenterna utveckla de 50 förslagen i inremarknadslagen.

Det är dags att skrida till handling. I dag vill jag verkligen trycka på att det är bråttom. De arbetslösa kan inte vänta längre på jobb, medborgarna kan inte vänta längre på bättre valmöjligheter och lägre kostnader och företagen kan inte vänta längre på bättre konkurrenskraft. Som föredragande om en effektivare och rättvisare detaljhandelsmarknad vill jag betona att detaljhandeln är en stöttepelare för den inre marknaden och för förbättring av medborgarnas liv.

Det finns fortfarande nationella regler som hämmar den fria rörligheten, otillbörliga affärsmetoder och begränsningar för marknadstillträdet. Det finns fortfarande leksaker som måste kontrolleras igen efter att de har godkänts i en annan medlemsstat. I detta hänseende vill jag tacka det belgiska ordförandeskapet för dess engagemang i införlivandet. Ljuset vid tunnelns slut är inte protektionism, utan fri rörlighet, och den nya inremarknadslagen kan bidra till att EU får en global roll.

  Stephen Hughes (S&D). – (EN) Herr talman! Förra året gav kommissionens ordförande José Manuel Barroso professor Mario Monti i uppdrag att ta en ny titt på hur marknaden och de sociala frågorna i en integrerad europeisk ekonomi kan stärka varandra. I sin rapport vädjade Mario Monti om politisk konsensus: ”att bygga konsensus […] kommer alltså att vara av yttersta vikt för en framgångsrik ny strategi för den inre marknaden, och detta arbete måste bedrivas med full insikt om den oro som omgärdar vissa aspekter av den inre marknaden i dag”.

Ur vår synvinkel kräver denna konsensus en ny balans mellan den sociala och ekonomiska pelaren i strategin för den inre marknaden. Jag vet att du, herr kommissionsledamot, inser detta. Jag lovordar dig för din personliga ansträngning att uppnå denna balanserade konsensus. Men tyvärr delades inte denna insikt av andra i kommissionen. Även om det finns många bra saker i meddelandet, som mina kolleger har påpekat, anser vi därför inte att det för närvarande utgör en grundval för denna konsensus. Jag hoppas att grupperna i parlamentet kan samarbeta på ett effektivt sätt för att hitta den rätta balansen och uppnå denna konsensus och jag hoppas att kommissionen i slutet av samrådet kommer att ta hänsyn till detta och i samförstånd utarbeta ett balanserat paket.

Jag skulle gärna vilja se hur texten till förslagen nr 29 och 30 förändras under arbetets gång, det skulle vara intressant att se vem som är ansvarig för ändringarna och de särskilda formuleringar som används där. Några ledamöter har tagit upp den sociala klausulen och förslag nr 29 och enligt mig är förslag nr 30 mycket viktigt. Där hänvisas till behovet av ett lagstiftningsförslag ”som skulle kunna omfatta eller kompletteras med ett förtydligande av utövandet av de grundläggande rättigheterna inom ramen för de ekonomiska friheterna på den inre marknaden”. Det skulle kunna tolkas som en hänvisning till vad som har kommit att kallas Monti II-förordningen. Jag hoppas att det är så, eftersom det direkt skulle ta itu med vår oro om den sociala klausulen. Vi kommer att samarbeta med er i denna fråga under de kommande månaderna.

  Kay Swinburne (ECR). – (EN) Herr talman! Av kommissionens 50 mål i meddelandet om inremarknadslagen rör 13 förslag mitt arbete i parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor, men alla 50 förslag rör mina väljare och dem jag har valts att företräda. Om de genomförs på rätt sätt kommer många av dessa EU-projekt att bli oerhört positiva för alla mina väljare i Wales. Särskilt små och medelstora företag är avgörande för ekonomin i Wales och för Europa som helhet. Därför välkomnar jag förslagen både om tillgång till finansiering genom kapitalmarknaderna och om att se till att riskkapitalfonder med säte i en medlemsstat fritt kan verka och investera i företag i hela EU.

Mario Monti gjorde i sin rapport klart att den inre marknaden har kört fast. Vi måste sätta ny fart på utvecklingen och på det sättet påminna väljarna om att EU inte endast innebär regler och byråkrati till stora kostnader, utan bör och kan även skapa konkreta fördelar för företag och handel liksom konsumenter och enskilda personer. Detta är det verkliga mervärdet med EU.

  Sandra Kalniete (PPE). – (EN) Herr talman! Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har alltid varit starkt för den inre marknaden och jag kan bekräfta att vi kommer att göra allt för att detta initiativ ska förverkligas, så att vi 2012 kan fira tjugoårsdagen av den inre marknaden med stolthet, inte ånger.

Jag vill upprepa vad Mario Monti sade i går under det första forumet om den inre marknaden. Han sade att den inre marknaden inte är något flaggskeppsinitiativ, eftersom det varken är en flagga eller ett skepp. Det är havet och vinden som gör att skeppet kan segla. Jag är säker på att parlamentet i sitt betänkande om inremarknadslagen kommer att eftersträva rätt balans mellan de sociala frågorna och främjandet av företag och tillväxt.

I vår grupp kommer vi att ägna särskild uppmärksamhet åt företagsklimatet för små och medelstora företag och kommer att bidra till att utforma exakta föreställningar om hur den inre marknaden ska styras. Jag tackar kommissionsledamot Michel Barnier för detta initiativ, som kommer i rättan tid, och för hans vision. Han har vårt fulla stöd.

  Małgorzata Handzlik (PPE). – (PL) Inremarknadslagen bådar gott för den inre marknaden, men även för företagen, konsumenterna och medborgarna. Jag är nöjd med att kommissionen har lagt fram ett program med så högt ställda mål för att fullborda den inre marknaden. Under gårdagens forum om den inre marknaden, där kommissionsledamoten för första gången lade fram programmet med 50 förslag, uttrycktes många olika åsikter om lagen. Den förhärskande åsikten var att det behövs en helhetsstrategi för den inre marknaden för att projektet efter mer än 20 år ska kunna slutföras. Det är viktigt att skapa en verkligt enhetlig, medborgarvänlig marknad, där folk inte har problem med att öppna bankkonton, registrera bilar, få sina kvalifikationer erkända, överföra pensionsrättigheter eller beställa varor och tjänster från andra medlemsstater över Internet.

För mig är dock fri rörlighet för tjänster en prioritet. Detta kräver i sin tur ytterligare arbete med tillämpningen av tjänstedirektivets bestämmelser. Jag måste dock instämma i vad Mario Monti sade i går. Han sade att vi länge har känt till många av initiativen i inremarknadslagen, så de är varken nya problem eller nya lösningar. Därför uppmanar jag kommissionen, medlemsstaterna och ledamöterna i Europaparlamentet att påskynda det hela och genomföra lagstiftning som är nödvändig för medborgarna, konsumenterna och företagen.

  Regina Bastos (PPE). – (PT) Jag skulle vilja börja med att gratulera kommissionsledamot Michel Barnier till framläggandet av detta viktiga dokument. Som man fastställde i dokumentet är påverkan av den kris som vi för närvarande upplever kännbar i alla sektorer av vårt samhälle och vår ekonomi och orsakar bestörtning och misstro mot den inre marknaden hos allmänheten.

Just denna inre marknad är emellertid ett av Europas bästa vapen för att bekämpa den nuvarande krisen. Vi välkomnar därför varmt detta meddelande, vilket visar nya ambitioner för inre marknadens politik och låter oss återupprätta förtroendet för vår modell av den sociala marknadsekonomin. I den nuvarande situationen borde EU ägna särskild uppmärksamhet åt sina 20 miljoner små och medelstora företag. Därför borde en av EU:s prioriteringar vara att skapa mekanismer som löser problemet med kredittillgång för dessa företag.

Vi skulle också vilja lyfta fram kommissionens förslag att utvärdera småföretagsakten senast vid slutet av 2010 för att göra livet lättare för dessa företag, särskilt genom att förenkla byråkratin och beskattningen och mer betona det sociala ansvaret. Vi hoppas att de 50 åtgärder som framlagts här kan bidra till att ytterligare utveckla den inre marknaden och utnyttja den till fullo eftersom den kan visa sig vara en extra tillväxtkälla för den europeiska ekonomin.

  Sophie Auconie (PPE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vid en tidpunkt när europeiska medborgare mer än någonsin behöver ett Europa som visar solidaritet och framåtanda, ett socialt men ändå dynamiskt Europa, skulle jag här vilja ge ett erkännande åt Michel Barniers strategi. Denna strategi, inremarknadslagen, är en omfattande, övergripande strategi för den inre marknaden, en kollektiv strategi. Du, Michel Barnier, har kunnat samla flera kommissionsledamöter till diskussion vilka är intresserade av hela detta dokument och av en öppen strategi, eftersom du kommer hit i dag för att starta debatten om dokumentet så att var och en av oss kan förbättra det med våra egna tankar; en ”medborgarstrategi” eftersom du önskar föra tillbaka medborgarna till centrum av den inre marknaden, liksom företagen, och jag tror att det faktiskt blir den stora utmaningen under kommande månader och år.

Vad mera är, denna strategi är policybaserad och jag anser att EU mer än något annat behöver mer av policy och detta är självklart också en av parlamentets uppgifter. Beträffande innehållet skulle jag vilja fokusera på punkten om tjänster av allmänt intresse. Som du anser jag att vi behöver rättssäkerhet mer än lagstiftning. Enligt den åsikt som utskottet för ekonomi och valutafrågor har och som jag ska framföra talar jag om en färdplan för de organiserande myndigheterna; du talar om en verktygslåda. Vi närmar oss redan varandra även om vi på det semantiska planet båda måste ta ytterligare ett steg. Jag anser att vi kommer att behöva arbeta särskilt på denna verktygslåda, som kommer att bli en verklig utmaning, och också på insyn för alla dem som använder och försöker tillhandahålla tjänster av allmänt intresse.

  Damien Abad (PPE). – (FR) Herr talman! Europa står vid ett vägskäl och måste ambitiöst och dynamiskt ta itu med en ekonomisk och finansiell kris som givetvis i hög grad påverkar europeiska medborgare. Jag vill välkomna kommissionsledamot Michel Barniers initiativ; han förtjänar att lyckönskas till den metod som han använt och som han ämnar utveckla under kommande år. Jag välkomnar också förändringen av kommissionens strategi beträffande inre marknaden Man märker en känsla av beslutsamhet, en vilja att arbeta tillsammans för att detta förträffliga projekt som inre marknaden är ska lyckas.

Beträffande innehållet gläder jag mig åt att man äntligen tar hänsyn till den yttre dimensionen av vår inre marknad, både när det gäller att stödja våra industrier och försvara våra medborgare. Det är bara genom att vara starka internt som vi kommer att kunna påverka förhållanden externt. Du förstår, jag, liksom du, tror fullt och fast på den inre marknaden, men inte av vilken gammal modell som helst, och därför vill jag avsluta med detta citat av Jacques Delors, som sade: ”Jag förkastar ett Europa som bara skulle vara en marknad, ett frihandelsområde, utan själ, utan samvete, utan politisk vilja och utan social dimension.” Med denna inremarknadslag har vi denna politiska vilja och denna själ.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill gärna välkomna denna inremarknadslag, och särskilt införlivandet av sociala och socialekonomiska idéer. Jag kan föreställa mig att det inte skedde utan svårigheter för ledamöterna i den nuvarande kommissionen. Jag skulle ändå vilja anföra tre exempel som jag är full av förväntan inför men som jag i detta skede känner mig ganska otillfredsställd med.

För det första, vilket Evelyne Gebhardt nämnde, kollektiv talan. Vi har överlagt i 20 år. Ända sedan kommissionsledamot Karel Van Miert först lade fram förslaget har kommissionen överlagt. Självklart hoppas jag att vi en dag får uppleva ett beslut i denna fråga.

Det andra exemplet berör passagerare. Du anför den isländska vulkanens utbrott för att äntligen ändra förordningen om flygpassagerare, men vi har i 10 år krävt en omfattande förordning om alla passagerares rättigheter. När får vi den? Jag tycker att man nu kan märka en berättigad otålighet i detta avseende.

Vi ska inte ens tala om tjänster av allmänt intresse. Vi väntar på ett ramdirektiv. Vad ska vi få? Du säger att det kommer ett meddelande och åtgärder.

Herr kommissionsledamot! Jag litar på att du, som den pragmatiske man du är, ska förvandla denna inremarknadslag till något mer än en katalog över goda avsikter.

  Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PPE). – (PL) Jag skulle vilja delge er min erfarenhet av ett möte som jag hade med en ung journalist i dag om gårdagens utfrågning om inremarknadslagen. Journalisten var mycket imponerad och talade med stor förvåning om dokumentet. Hansade att det är ett sensationellt och revolutionärt dokument och frågade varför man inte talar om det i vidare kretsar och varför det inte står i centrum för den europeiska debatten.

Det är i själva verket vi som måste se till att dokumentets 50 punkter om den gemensamma marknaden som framlagts av kommissionsledamoten står i centrum för den europeiska debatten här i parlamentet, i andra institutioner, i medlemsstaterna och i medierna. Dokumentet är mycket viktigt och mycket specifikt. Vi vet alla att de viktigaste frågorna är fred, demokrati och mänskliga rättigheter, men vad som har mer direkt relevans för var och en av oss är något som gör vårt dagliga liv lättare – den gemensamma marknaden. Det sägs att detta är vårt flaggskeppsprogram. Men som professor Mario Monti sade, det är varken flagga eller skepp utan hav och vind. Det är vi som måste hjälpa våra medborgare genom att göra dessa vindar och hav mer gynnsamma för dem.

  Bernadette Vergnaud (S&D). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Bara några månader efter professor Mario Montis betänkande, vilket krävde en nödvändig återhämtning av den medborgarinriktade inre marknaden, välkomnar jag kommissionens svar. Vad jag framför allt uppmärksammar är det förbättrade erkännandet av yrkeskvalifikationer, stöd för små och medelstora företag, ny lagstiftning om offentliga upphandlingar och tjänstekoncessioner och rättssäkerhet för socialekonomin. Jag välkomnar därför denna ambitiösa inriktning.

Emellertid beklagar jag att det i de 50 förslagen inte finns någon tydlig prioritering. Jag oroar mig över de olika generaldirektoratens och kommissionsledamöternas lappverksstrategi och uppmanar José Manuel Barroso att engagera sig mer för att undvika motstridiga förslag.

Avslutningsvis beklagar jag frånvaron av ett verkligt engagemang för tjänster av allmänt intresse mot bakgrund av att vi i åratal har bett om skyddslagstiftning, vilken nu är möjlig enligt Lissabonfördraget. Av det skälet, herr Barnier, avvaktar jag för att se de slutliga texterna innan jag beslutar mig och förmodligen stöder dig i denna stora utmaning för Europas och alla dess medborgares framtid.

  Pablo Arias Echeverría (PPE). – (ES) Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja utnyttja detta tillfälle att välkomna meddelandet som du har lagt fram för oss. Jag tycker att det är ett bra initiativ för att fortsätta arbetet på att förbättra den inre marknaden. Jag anser att det är mycket viktigt att de 50 förslag som du hänvisade till i ditt yttrande debatteras. Jag hoppas att jag i parlamentet ska kunna spela en aktiv roll i att bidra till att övervinna hinder för e-handeln i Europa.

Många av de nuvarande hindren för e-handeln har redan upptäckts och det finns till och med särskilda förslag för att övervinna dem. Vi skulle kunna säga att vi är beroende av politisk vilja för att klara av de hindren. Jag tycker att detta meddelande är en bra början och menar därför att vi bör stödja det genom att spela en aktiv roll.

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman, tack för ditt budskap. Jag tänker försöka, utan att hävda att jag svarar var och en ingående. Jag är säker på att vi får tillfälle att råkas igen. Jag ska börja mitt svar med vad den förste talaren, Andreas Schwab, sade när han betonade vår ursprungliga ambition, vilken vi borde återuppliva och förbli trogna, nämligen den sociala marknadsekonomin. Han tillade, och jag håller med honom, att vi uppskattar vart och ett av dessa tre ord: social, marknad och ekonomi. Detta är viktigt och givetvis innehåller Lissabonfördraget dessa tre ord och lägger dessutom till strävan efter en mycket stark konkurrenskraft.

Ärade ledamöter! Det är i själva verket ambitionen som stöder inremarknadslagen, en ytterst konkurrenskraftig social marknadsekonomi, och få att nå dit är det vår övertygelse, och min övertygelse särskilt, att det – jag upprepar – krävs hjälp från varje medborgare, varje företag och varje samfund för att få konkurrenskraft och tillväxt.

Detta kommer inte bara att falla från skyn; även om vi måste stifta lagar och skapa ramar är det medborgarnas, företagens och samfundens sak att ta vara på denna inre marknads tillfällen och möjligheter. Det är vår ambition. Naturligtvis skulle jag säga till Andreas Schwab och till många andra av er att vid slutet av denna debatt kommer vi definitivt att behöva besluta om viktigare och mer specifika prioriteringar än de som vi själva har kunnat göra, även om vi redan har fastställt 29 eller 30 viktiga prioriteringar av 50. Jag skulle vilja tillägga att det fanns ytterligare många fler idéer i Mario Montis betänkande.

Men jag skulle också vilja hålla med om vad Jürgen Creutzmann och Anna Maria Corazza Bildt sade tidigare. De sade, och upprepade i viss mån den analys jag gjort tidigare i mitt yttrande, att vi borde undersöka vad som sker i många av våra länder på grund av krisen, på grund av en brist på insikt, på grund av denna fråga ”Vad kan marknaden erbjuda oss?”, vilken möts av svaret ”Inte särskilt mycket”. Detta är att skapa en känsla av fruktan och oförmåga att förstå och bakom allt detta ser vi en ökning av populism och protektionism.

Ja, det första offret för protektionismen vore verkligen den inre marknaden. Därför måste vi genom vårt agerande, genom dynamiskt uppträdande, genom initiativ bekämpa dessa protektionistiska försök och frestelser.

Malcolm Harbour antydde att detta var ett nytt åtagande. Herr talman! I min utfrågning den 13 januari kommer jag särskilt ihåg att jag sade att under de fem år som vi skulle tillbringa tillsammans, skulle jag, tillsammans med några av mina kolleger – för jag är inte den ende kommissionsledamoten, det finns förmodligen 15 eller 16 kommissionsledamöter som ärvde en ganska stor del av den lagstiftningen – åta mig att avsluta 1 500 texter som måste tillämpas och tillämpas på ett förnuftigt sätt på marknaden.

Ettusenfemhundra texter! Men, herr Harbour, jag nämnde att jag ämnade arbeta för att få medborgare och företag att förlika sig med denna inre marknad och du gör rätt som betonar den möjlighet som denna debatt och kommissionens förslag om en omfattande och holistisk handlingsplan kan ge oss för att upprepa Louis Grechs uppmuntrande ord.

Malcolm Harbour nämnde konkurrenskraftens tillväxt. Man kan i denna inremarknadslag finna många praktiska förslag som vi ska arbeta med inom det rättsliga klimatet och på skatteområdet för företag, och särskilt för små företag, översynen av redovisningsdirektiven 2011, en gemensam konsoliderad skattebas för bolagsskatter – min kollega, Algirdas Šemeta, arbetar med det – nya strategier för momsen samt sammankoppling av företagsregister.

Detta är ett antal praktiska förslag för att förenkla lagstiftningen och det finanspolitiska och finansiella klimatet för små och medelstora företag. Dessutom har vi den digitala agendan som jag arbetar på tillsammans med min kollega Neelie Kroes, vilken arbetar med stor beslutsamhet. Så har vi detaljhandeln och många andra idéer som Malgorzata Handzlik berörde tidigare.

Jag skulle vilja säga något mer specifikt om de frågor som rör den sociala dimensionen som jag också är engagerad i. Kyriacos Triantaphyllides och Stephen Hughes nämnde dem alldeles i början av er diskussion, vilket också Evelyne Gebhardt och Emilie Turunen gjorde. Fru Turunen! Vi har debatterat detta ämne och intagit ståndpunkter som, skulle jag kunna tillägga, inte nödvändigtvis stämmer med dem som tidningarna rapporterat om. Enligt min åsikt är en sådan diskussion i kollegiet normal, helt normal. Motsatsen vore faktiskt onormal.

För vi är 27 stycken med olika åsikter, traditioner och nationaliteter och genom att alla arbeta tillsammans har vi enats om dessa förslag. Vi arbetar på att hitta de förslag som är viktigast för ett europeiskt allmänt intresse, vilka senare kommer att debatteras av er här i parlamentet och i ministerrådet så att de kan kompletteras eller förbättras.

Vi har därför haft debatter, vilket är normalt, för att göra en riktig avvägning mellan de ekonomiska friheter som fördraget har fastställt, fri rörlighet och arbetsmarknadens parters rättmätiga fri- och rättigheter, särskilt beträffande kollektiv talan.

Jag anser att det inte är mer än rätt att anställda, precis som företag, har en tydlig och pålitlig ram att hålla sig till.

Därför är det i denna anda som kommissionens åtgärder samordnas. Vi kommer att på grundval av den nya strategin för att genomföra stadgan om de grundläggande rättigheterna se till att man tar hänsyn till de rättigheter som garanteras av stadgan, också rätten att föra kollektiv talan. Kommissionen kommer att till punkt och pricka genomföra den övergripande socialklausulen som fastställts i artikel 9 av fördraget genom att i förväg utföra en ingående analys av den sociala effekten av alla dessa lagstiftningsförslag om den inre marknaden. I vilket fall är jag fortsatt för att om det är nödvändigt införa en bestämmelse som specificerar hur kollektiva rättigheter ska garanteras inom ramen för den nya lagstiftningen.

Med andra ord kommer detta att innebära att för varje enskilt fall bedöma behovet av en sådan klausul. Detta är ett ämne som vi tänker diskutera med er under kommande månader för att om möjligt ytterligare förbättra kommissionens förslag. Detta, fru Vergnaud och fru Auconie, kommer också att gälla den kvalitetssäkring som ordförande José Manuel Barroso har åtagit sig beträffande tjänster av allmänt intresse.

Jag skulle också vilja säga till Louis Grech att konsumentförslagen fortfarande återstår att avsluta; vi arbetar på detta tillsammans med John Dalli. Du gör rätt som varnar för den inre marknadens sårbarhet: ingenting är ristat i sten. Därför behöver vi detta egenansvar, detta stöd från medborgarna, för att långsiktigt konsolidera denna inre marknad eftersom den är en möjlighet; den ska vara en möjlighet mycket mer än ett tvång.

Fru Gebhardt och herr Tarabella! Ni berörde kollektiv talan. Vi kommer inte att överge denna fråga. Den förtjänar att grundligt undersökas som många debatter här i parlamentet och också i kommissionen har visat. Mina tre kolleger, John Dalli, Viviane Reding och Joaquín Almunia, arbetar på detta och de kommer att dra slutsatser från det samråd som vi just har startat om införandet av kollektiv talan när tiden är mogen och så snart som möjligt.

Jag skulle också vilja säga till Lara Comi att jag håller med henne beträffande den länk som vi måste upprätta mellan inremarknadslagen och Antonio Tajanis meddelande om industripolitik. Vi arbetar på det tillsammans, särskilt på standardiseringsområdet.

Matteo Salvini nämnde regionerna och hans egen region i synnerhet. Jag skulle emellertid vilja uttrycka min fasta övertygelse om att man bör ta den debatt som vi startar här, som normal, till regionerna. Jag tänker skicka detta dokument på EU:s 23 språk till varje nationellt vald företrädare, till vart och ett av era länder. Vi ska skicka det till regionerna, till fackföreningarna och till yrkes- och näringslivsorganisationerna så att denna debatt blir så decentraliserad som möjligt. Medan jag lyssnade till Matteo Salvini tänkte jag också tillbaka på en stor utfästelse som dåvarande ordförande Jaques Delors gjorde just när den inre marknaden skapades. Det var ett löfte om sammanhållningspolitik, vilken jag under lång tid har förespråkat, för att förhindra alla regionala skillnader inom denna inre marknad. Dessa saker hör därför ihop.

Rosa Gräfin von Thun Und Hohenstein nämnde denna debatt; hon är svag för den och särskilt för forumidén, som vi har henne att tacka för. Varje år ska vi organisera detta forum om den inre marknaden och ta fram de 20 bästa, dvs. de 20 områden inom vilka verklig utveckling har ägt rum. Jag hoppas att vi inte får samma år efter år i fem år, utan att de förändras och att vi ska kunna ta bort några och få en utveckling, men hur som helst ska vi organisera detta forum.

Jag skulle också vilja upprepa vad Damien Abad sade om den yttre dimensionen. Utan tvivel måste vi vara starka internt och starka nog för att sätta i gång och erövra andra marknader, möta andra behov i resten av världen, utan att vara naiva, och kräva öppenhet och ömsesidighet. Min kollega, Karel De Gucht, sade också några mycket viktiga saker i går, som jag håller med om, beträffande detta krav på ömsesidighet som vi borde ha i våra förhandlingar med EU:s viktiga partnerregioner och partnerländer.

Till sist några ord för att upprepa vad Edvard Kožušník sade tidigare, när han bad oss vara modiga. Ja, herr Kožušník, jag ska föra denna debatt med all den kraft jag har, men jag kan inte föra den på egen hand överallt, i varje enskilt land. Jag kommer att föra den i morgon i ditt hemland, eftersom vi ska vara i Prag tillsammans, och jag ska föra den så gott jag kan i alla länderna. Vi kan inte lyckas ensamma; detta handlar om att arbeta tillsammans. De 13 kommissionsledamöter som i februari kommer att åta sig att lämna dessa förslag kommer också att delta tillsammans med oss och det kommer alla de andra också att göra. Parlamentet, regionerna, näringslivets och arbetsmarknadens organisationer och de nationellt valda företrädarna måste engagera sig i denna debatt.

Detta dokument är inte något som man antingen antar eller förkastar, mina damer och herrar. Det kan fortfarande förbättras. Vi anser att vi kan förbättra det, prioritera det, och framför allt lämna det hos er, eftersom vi har ett brådskande behov av att återställa tillväxt och konkurrenskraft tillsammans med medborgare och företag.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

  António Fernando Correia De Campos (S&D), skriftlig. – (PT) 1. Man har gjort en imponerande ansträngning för att sammanställa 1 500 enstaka brottstycken av lagstiftning. 2. Meddelandet ger en översikt av de 50 instrument för att skapa den inre marknaden som hittills har använts på ett diffust och splittrat sätt. Detta är första gången som vi är medvetna om alla medel som står till vårt förfogande. 3. Den erfarenhet vi fått bör avgöra framtiden. Vissa åtgärder har varit mycket framgångsrika, medan andra fortfarande bara hunnit halvvägs eller till och med nyss har börjat. Andra kan man betrakta som misslyckade när de jämförs med sina mål. Mer än någonsin kan vi nu använda vad som inom naturvetenskapen kallas ett ”naturligt experiment”. 4. Vi kan inte klaga på en brist på tekniska resurser; e-handel, e-upphandling och allt som rör den digitala agendan för Europa och den digitala inre marknaden är verktyg som används mer och mer. Tekniken finns och det gör behovet av den också. Det är bara initiativet som saknas. 5. Detta fall är unikt; Europa 2020-strategin, med indikatorer och mål. Den måste användas väl. Krisen håller på att bli mer allvarlig och förstärkningen av den inre marknaden kan bidra till dess lösning. 6. Detta är ett mycket ambitiöst projekt. Är kommissionen beredd att utnyttja denna kraft till fullo? Är den beredd att erkänna att detta projekt bör fortsätta som det är, utan spretande bihang?

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) De ordalag som kommissionsledamot Michel Barnier använde när han inledde denna debatt är klargörande och upplysande ur olika synpunkter. När allt kommer omkring är marknaden faktiskt huvudskälet till och det slutgiltiga målet för den europeiska integrationsprocessen, vilket han var noga med att påminna oss om. Denna vision som här uttrycktes på ett så rättframt och tydligt sätt är mycket avslöjande för den kapitalistiska karaktären på denna integrationsprocess, vilken Lissabonfördraget har institutionaliserat och förstärkt. I en tid när européerna verkligen är drabbade av effekterna av den kapitalistiska krisen, vilken EU och dess politik bidrog till att skapa, kommer kommissionen hit för att presentera en fortsättning längs samma väg som förde oss in i denna besvärliga situation som en lösning på krisen. Förstärkningen av den inre marknaden vilken garanterar större vinster för de europeiska makternas starka ekonomiska och finansiella grupper, är roten till de växande ojämlikheterna inom EU, mellan staterna och inom varje stat. Den leder till fortsatt försvagning av de mest sårbara ekonomierna, till privatisering av viktiga sektorer i ekonomin, till kommersialisering av allt större områden av samhällslivet och till angrepp på allmänna tjänster. ”Verksamheten pågår som vanligt” är det förhärskande parollen i EU. ”Sammanhållning” blir alltmer enbart en slogan utan någon egentlig innebörd.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (PL) Kommissionens meddelande ”På väg mot en inre marknadsakt” som utarbetats på grundval av professor Mario Montis betänkande, är ett ytterst viktigt dokument, vilket stakar ut de åtgärder som ska vidtas av EU på området för den inre marknaden under kommande tiotal år. Bland de initiativ som lagts fram av kommissionen vill jag rikta särskild uppmärksamhet åt dem som berör skapandet av en ”digital” inre marknad, eftersom jag anser att detta är den europeiska ekonomins framtid. Utan att vilja förminska kommissionens goda avsikter har jag intrycket av att den har koncentrerat sig mer på ”skydd” av kreativiteten än på att avlägsna hinder för utvecklingen av de kommersiella tjänsterna på Internet. Ett exempel på detta är antalet planerade lagprojekt. Meddelandet innehåller inte mindre än 50 initiativ som berör den inre marknaden i dess mest vidsträckta bemärkelse, ändå lyckades jag inte finna något omnämnande av ett ämne som jag har arbetat på i flera år och som berör skapandet av enhetliga villkor för tillgång till medietjänster på den gemensamma marknaden. Jag talar om stödet i hela EU för textning av televisionsprogram vilket gör det avsevärt lättare för hörselskadade att få tillgång till medierna och också gör det lättare för folk att lära sig främmande språk. Jag hoppas att kommissionen ägnar uppmärksamhet åt detta ämne inom den närmaste framtiden.

  Othmar Karas (PPE), skriftlig. – (DE) Inremarknadslagen är faktiskt en revolution. Den är kommissionens mest konkreta arbetsprogram. Den är vårt tredje största projekt efter införandet av euron och utvidgningen av EU. Vi behöver mer dynamik, beslutsamhet, mod och Europa-medvetenhet för att kunna genomföra de 50 förslagen. Den inre marknaden måste bli hemmamarknad för 500 miljoner människor, eftersom den representerar vår potential för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft. Många pärlor återstår fortfarande att upptäcka. Den inre marknaden kommer också att göra de så kallade nettobidragsgivarna, som Österrike och Tyskland, till stora mottagarländer. Att tillvarata sin potential innebär att befria den inre marknaden från dess kedjor, besegra protektionismen och nationalismen och välja att uppfatta EU som en världsdel. Om detta kommer att lyckas beror först och främst på oss politiker. Låt oss därför sätta igång!

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Vi kan alla ge vårt samtycke till kommissionens avsikt att åstadkomma en konkurrenskraftig social marknadsekonomi. Kommissionens rapporter innehåller särskilda förslag om att förstärka den inre marknaden. Vi är säkra på att de kommer att genomföras. Enligt kommissionsledamot Michel Barnier måste vi dra fördel av den inre marknadens möjligheter som hittills inte har utnyttjats. Självklart kan många landvinningar räknas upp som har förenklat livet inom EU. Men de förändringar som äger rum i världen kräver ytterligare åtgärder. Den inre marknaden kan göras ännu mer enhetlig. Jag uppskattar åsikten att marknaderna måste tjäna både ekonomin och EU:s medborgare på en och samma gång. Medborgarnas rättigheter och de ekonomiska frågorna behandlas i skilda dokument. Förhoppningsvis är skälet till detta att man vill balansera dessa båda marknadspoler mot varandra. EU:s roll som initiativtagare och samordnare när det gäller att förstärka den inre marknaden är odiskutabel. Men utan medlemsstaternas engagemang för genomförandet kommer vi att behöva vänta länge på ett bra samhällssystem, hög utbildningsstandard och konkurrenskraftiga jobb. Även om några ifrågasätter betydelsen av öppet samråd anser jag att alla berörda parter bör få möjlighet att uttrycka sin åsikt. På samma sätt anser jag att initiativet att debattera förhållanden som rör den inre marknaden inom ramen för ett årligt forum är positivt. Deltagarna i denna debatt bör följdriktigt vara institutionerna, medlemsstaterna, företagen och medborgarna, med andra ord alla de som är berörda av den inre marknaden. Forumet kommer också att bidra till att höja medvetenheten om att den inre marknaden är en del av vårt dagliga liv.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag stöder helt småföretagsaktens innehåll och tidsskalor. Den inre marknaden är den mest integrerade formen av den gemensamma marknaden eftersom den fokuserar mer på att avlägsna hinder – fysiska hinder (gränser), tekniska hinder (normer) och finanspolitiska hinder – mellan medlemsstaterna. Detta är nyckeln till integration och hållbar tillväxt i Europa. Den nuvarande ekonomiska krisen har än en gång understrukit betydelsen av den inre marknaden när det gäller att få det europeiska projektet att bli en framgång. Vi kräver också en förnyad politisk vilja för att motstå den ekonomiska nationalismens frestelser och utnyttja allas fulla potential. Krisen har ökat risken för missbruk av statligt stöd som är tänkt att hjälpa de viktigaste nationella företagen. Lösningen till problemet med att återuppliva hela den europeiska ekonomin innebär i stället (och detta är inre marknadens lösning) att man avlägsnar de ihållande hindren för fri rörelse av varor, personer och tjänster och för lika behandling av ekonomiska aktörer och medborgare i hela EU.

  Olga Sehnalová (S&D), skriftlig. – (CS) Inremarknadslagen är ett initiativ som jag varmt välkomnar och stöder. Men jag skulle vilja nämna ett problem som jag märker här och det är inte marginellt. Det gäller den långsiktiga kommunikationsstrategin inte bara för detta dokument utan för den inre marknaden generellt. I punkt 48 i rapporten anger kommissionen att man har ökat samrådet och dialogen med det civila samhället, samtidigt som man kommer att vara särskild noga med att se till att man tar hänsyn till konsumenternas åsikter. Om kommissionen verkligen sätter värde på de vanliga konsumenternas åsikter måste den göra mycket mer än förut för att stödja denna rapport i medierna. Till exempel saknas detta grundläggande dokument helt i medierna i Tjeckien och Slovakien. Det förefaller som att det är ett ämne som inte är värt att uppmärksamma här. Informationskampanjen om den inre marknadens fördelar borde därför inte bara äga rum på europeisk institutionsnivå utan decentraliseras mer på både nationell och regional nivå. Fokus borde huvudsakligen ligga på de fördelar som den inre marknaden erbjuder och på lösningen av konsumenternas vardagliga problem på den inre marknaden, som till exempel bankavgifter, prisjämförelser av varorna och så vidare. Jag skulle därför vilja uppmana kommissionen att förbättra sin kommunikationsstrategi mot slutanvändarna så att medborgarna blir bättre informerade om den inre marknadens fördelar.

18. Innovationspartnerskap (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om den muntliga frågan till rådet från Judith A. Merkies, för S&D-gruppen, Paul Rübig, för PPE-gruppen, Jorgo Chatzimarkakis, för ALDE-gruppen, Philippe Lamberts och Reinhard Bütikofer, för Verts/ALE-gruppen, Evžen Tošenovský, för ECR-gruppen, och Marisa Matias, för GUE/NGL-gruppen, om innovationspartnerskap (O-0158/2010 – B7-0560/2010).

  Judith A. Merkies, frågeställare. – (NL) Herr talman! Nittio procent av medborgarna tror att innovationen kommer att ge oss en grön, mer konkurrenskraftig ekonomi och vi håller med. Men tydligen är ärendets brådskande karaktär ännu inte alldeles klar eftersom rådet har beslutat att inte diskutera innovationsunionen förrän i februari eller mars nästa år.

Varför det? Har alla de brådskande, stora samhällsutmaningarna kanske redan lösts? Har energiproblemen, råvaruproblemen och problemen med en åldrande befolkning redan lösts? Nej, det har de inte och därför måste vi behandla och diskutera innovationsstrategin som en mycket brådskande fråga. Det finns många frågor kring den. Vad innebär egentligen dessa innovationspartnerskap? Kommissionens innovationsstrategi är klar men denna fråga förblir obesvarad.

Vad som är klart är att det inte ska finnas några nya – eller åtminstone inga helt nya – instrument, utan snarare bättre. Långsiktig säkerhet är viktig, men vi skulle helst föredra ett välfungerande instrument med en vision till 2020. Det som är viktigt är att innovationspartnerskap är så konkreta och tydliga som möjligt, får en verklig effekt, är tekniskt neutrala och nära marknaden och har en tydlig sluttid; och att alla viktiga parter är involverade, också industrin, staten, forskningsinstituten och framför allt medborgarna som är den drivande kraften bakom innovationen och dess framgång.

Det är mycket bra att man bygger på den styrka som finns genom ”Aktivt och friskt åldrande” – i själva verket hälsosamt leverne snarare än friskt åldrande – och det förefaller faktiskt som om friskt åldrande börjar i befruktningsögonblicket. Alla partnerskapen måste karakteriseras av en effektiv och intelligent strategi för naturtillgångar och måste börja med de mest brådskande problemen: energi och bristen på råvaror. Mer innovation behövs i detta avseende.

Detta kräver rådets fullständiga engagemang och det kräver entusiasm; båda behövs för att innovationsstrategin ska fungera. Att dra sig tillbaka bakom gränserna är inget alternativ. Ekonomin handlar verkligen inte bara om euron, banksektorn och stabilitets- och tillväxtpakten. Den handlar om sysselsättning i Europa och en bättre ställning för Europa i världen och hur detta ska genomföras om inte genom innovation?

  Amalia Sartori , föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionens förslag i ”innovationsunionens” policydokument, som antogs den 6 oktober 2009, är en integrerad del av Europa 2020-strategin. Initiativet syftar till att ge ett kraftfullt, effektivt och hållbart svar på vårt samhälles huvudproblem.

Bland de många åtgärder som föreslås och de olika mål som kommissionen har föresatt sig i försöket att åstadkomma en riktig innovationsunion representeras ett av de mest innovativa inslagen av de så kallade ”innovationspartnerskapen”. För att nå de fastställda målen måste man välja rätt partnerskap. Därför har kommissionen bestämt en rad prioriterade utmaningar som vårt samhälle måste möta under kommande år och årtionden. Med hänsyn till denna nya utveckling har parlamentet valt att uttrycka sin synpunkt i den resolution för vilken jag är föredragande för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Efter korta förhandlingar undertecknade alla föredragandena för de olika politiska grupperna en resolution, så det finns inga problem att notera.

Jag tycker att det är viktigt att betona hur grundläggande vårt bidrag var beträffande att se till att de båda partnerskap som ska inledas efter pilotinitiativet om friskt åldrande båda kommer att ta itu med ”smarta städer” så att ett antal futuristiska experiment kan hållas i olika europeiska städer för att nå 20/20/20-målen och så att strategin om icke-energi råvaror kan förverkligas eftersom vi behöver ge ett konkret svar på de stora och svåra problem som påverkar samhället på detta område.

Under kommande månader kommer en arbetsgrupp inom kommissionen att besluta om detaljer beträffande styrning, finansiering, urvalskriterier och budget för de initiativ som ska startas genom det första partnerskapet.

  Jorgo Chatzimarkakis, frågeställare. – (DE) Herr talman! Exakt vad sysslar europeisk innovationspolitik med? Vad gör europeisk forskningspolitik? Om vi ställer oss själva denna fråga och om vi skulle fråga medborgarna på gatan skulle folk bara se oförstående ut. Detta beror på att det inte är klart vilket mervärde europeisk forskning och innovation tillför. Av det skälet välkomnar vi att kommissionsledamot Máire Geoghegan-Quinns förslag börjar med att ge en definition på innovation. Vad är innovation? Innovation innebär att tjäna pengar, en kunskapsprodukt eller ett kunskapsbevis. Det är något nytt. Jag är glad över att kommissionen har slagit in på denna väg. Vi behöver emellertid nu också projekt av typen ”en man på månen” eller ”en kvinna på månen” vilka förstås av mannen på gatan så att EU:s skattebetalare begriper vad vi gör med deras pengar. I detta avseende ser jag en stor potential i frågan om att öka antalet friska levnadsår med två. Det skulle vara ett projekt som alla skulle förstå. Jag är därför glad att det första innovationspartnerskapet som föreslagits kommer att ägnas åt just detta mål. Två extra friska år att leva – det kommer att förstås av alla och det är något som vi bör ägna oss åt. I det avseendet har ni vårt stöd.

Jag skulle emellertid vilja påpeka, och Judith Merkies har redan också nämnt detta, att om vi bara betraktar de instrument som redan existerar, har vi Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT), kunskaps- och innovationsgrupperna (KICs), de gemensamma teknikinitiativen, det så kallade ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation – allt detta är program som redan finns. Om vi lägger till ytterligare ett program kommer vi att göra hela området svårt att få grepp om. Detta är något vi inte får göra. Innovationspartnerskapen är tänkta att verkligen bidra till att få ordning på denna situation och kombinera allt i ett enda system. Därför kommer vi bara att acceptera detta om allt görs klarare för skattebetalarna. Vi måste alltid kunna svara på frågan: vad tillför mer europeiskt mervärde? Om så är fallet kommer vi att ge det vårt fulla stöd.

  Evžen Tošenovský, frågeställare. – (CS) Kommissionens initiativ för att skapa ett pilotprogram inom ramen för innovationspartnerskapet om ”Aktivt och hälsosamt åldrande” är verkligen en intressant åtgärd från kommissionens sida. Att kommissionen har valt detta pilotprojekt tycker jag visar hur stort problemet med åldrande är för hela Europeiska unionen. Det är en mycket svår uppgift för ett pilotprojekt, eftersom metoderna för att skapa trygghet för äldre medborgare är mycket olika inom Europeiska unionen. Orsakerna till detta finner man i den skiftande historiska utvecklingen i olika länder, och deras olika sätt att ta sig an denna fråga. Det ska därför bli intressant för oss att se hur kommissionen kan hitta en verkligt innovativ metod för att lösa ett så komplicerat problem. Jag hoppas att lösningen inte bara kommer att stanna vid en allmän beskrivning, utan att den verkligen kan bli till hjälp på det här området.

Två ytterligare frågor som rör innovationspartnerskapen dök upp vid våra diskussioner med kolleger: smarta städer och råvaror. Med utgångspunkt från dagens perspektiv och de förväntade problemen fanns det goda skäl för en sådan strategi på råvaruområdet. Redan i dag, och med största sannolikhet under de kommande åren, kommer medlemsstaterna att vara hårt pressade när det gäller att säkra sin råvaruförsörjning. Detta gäller både energi och industriell produktion. Det finns en hel rad problem när det gäller råvaror, och många parlamentsutskott arbetar regelbundet med dem. Att man kan säkra en kontinuerlig försörjning och hitta nya källor till råvaror är grundläggande förutsättningar för ekonomisk tillväxt och för att bevara EU-ländernas konkurrenskraft i framtiden. Detta får naturligtvis effekter på många områden, bl.a. de sociala villkoren för medborgare i olika EU-länder. Vettigt anpassade bestämmelser, med betoning på hushållning när det gäller tillgången på råvaror, kommer säkert att vara mycket väsentligt i framtiden.

  Marisa Matias, frågeställare. – (PT) I dag är vi här för att diskutera vad som har presenterats som en av kommissionens viktigaste prioriteringar, nämligen innovationspolitiken, som äntligen börjar ta form genom innovationspartnerskapen och pilotprojektet om aktivt och hälsosamt åldrande som ska diskuteras här i dag. Många aspekter återstår dock att klara ut, särskilt när det gäller att förtydliga och definiera framtida projekt och att göra prioriteringar. Vem kommer i slutändan att definiera prioriteringarna, och utifrån vilka kriterier? Jag tycker att vi borde få svar på det.

Jag vill dock påpeka några saker, särskilt om det här första projektet om aktivt och sunt åldrande, som är det vi har fått ta del av. Dessa anmärkningar är därför något positivt, eftersom jag menar att det är positivt att fokusera på en del av befolkningen som är särskilt sårbar i ett Europa som blir allt äldre och alltmer missgynnat.

Jag vill dock lägga till ytterligare några frågor, eftersom jag tycker att det verkar motsägelsefullt att man lägger fram ett projekt om det här ämnet samtidigt som vi inte kan stödja denna innovation. Hur ska vi stödja den? Vad kommer den att grunda sig på? Är någon innovation möjlig i en situation som den vi har upplevt, med ihållande och systematiska angrepp på välfärdsstaten, minskad tillgång till hälso- och sjukvård, systematiska nedskärningar av samhällsservicen och ständigt minskade investeringar inom detta område?

Meddelandet som lagts fram har en ambitiös titel: ”Innovationsunionen” för fler jobb, högre livskvalitet och ett bättre samhälle. Jag kan till och med säga att jag personligen inte skulle ha några problem med att skriva under på det, men medge att det strider mot hur medlemsstaterna har agerat under den senaste tiden, med nedskärningar och åtstramningsåtgärder. Jag tror att vi bara kan få hållbar innovation om det finns en sträng, hållbar och krävande offentlig politik. Annars blir det bara en kortlivad succé, inte mycket att visa upp och inte mycket att erbjuda allmänheten.

  Benoît Cerexhe, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Jag välkomnar den möjlighet vi har fått att ha en debatt med er om huvudinitiativet Innovationsunionen, och i synnerhet om det här nya konceptet med europeiska innovationspartnerskap, som definitivt är en viktig del av det meddelande som kommissionen lade fram i början av oktober.

I det här skedet håller rådet naturligtvis fortfarande på med att undersöka frågan, och slutsatserna håller på att utarbetas inför rådet (konkurrenskraft) den 26 november.

Som ni nog kommer ihåg slutförde Europeiska rådet strategin Europa 2020 den 17 juni och ett av de övergripande mål som anges i detta sammanhang är, jag citerar, ”att förbättra villkoren för forskning och utveckling”, särskilt i syfte att höja de kombinerade offentliga och privata investeringarna inom denna sektor till 3 procent av BNP. Personligen tror jag att det skulle ha varit svårt att tänka sig att man uppnådde mindre än de 3 procent som redan är en del av Lissabonstrategin och att det nu handlar om att ge oss själva möjligheter att uppfylla detta mål.

Huvudinitiativet Innovationsunionen som lagts fram av kommissionen utgår från detta övergripande mål, och det belgiska ordförandeskapet har försökt att i god tid ta tag i den här viktiga frågan. Rådet höll en första informell diskussion i frågan i juli. Därefter hölls en formell debatt den 12 oktober, som gjorde det möjligt för ordförandeskapet att lägga fram ett utkast till rådets slutsatser, som för närvarande är under granskning och som står på dagordningen för rådet (konkurrenskraft) den 25 och 26 november, vilket jag redan har nämnt. Jag vill betona att ordförandeskapet har sett till att forsknings- och industrisektorerna har ett nära samarbete i denna fråga, och det ger utmärkta resultat – vi hade ett gemensamt råd i juli, som bör leda till gemensamma slutsatser i slutet av november.

Vidare kommer kommissionens meddelande samt det arbete som rådet (konkurrenskraft) utfört att ge underlag till förberedelserna inför debatten om forskning och innovation, som ska äga rum i Europeiska rådet innan årets slut.

Som ni nog förstår måste jag, som ordförande för rådet (konkurrenskraft), vara försiktig med vad jag säger i väntan på strategiska initiativ från våra stats- och regeringschefer. Låt mig ändå påpeka att frågan om innovation, eller snarare kunskapstriangeln i vidare mening (utbildning–forskning–innovation), självklart inte är helt ny vare sig för rådet eller för parlamentet.

I rådet kommer frågan regelbundet upp på dagordningen för rådet (konkurrenskraft) under den allmänna rubriken för det europeiska forskningsområdet. Jag hänvisar särskilt till Vision 2020 för det europeiska forskningsområdet från rådet i december 2008, och rådets nyare slutsatser med titeln ”Att skapa ett innovativt Europa”, som antogs i maj under det spanska ordförandeskapet. Jag kommer också att nämna några viktiga åtgärder ur rådets synvinkel, även om det inte är en uttömmande lista.

Först och främst bör initiativen beröra all sorts innovation inom den offentliga och den privata sektorn.

För det andra måste vi lägga grunden för effektivare budgetrubriker för forskning, utveckling och innovation.

För det tredje kan offentlig upphandling stödja innovation i form av innovativa produkter, processer och tjänster, även om denna potential fortfarande är till stor del outnyttjad.

För det fjärde är icke-tekniska innovationer, t.ex. inom design, tjänster och kulturell kreativitet, också viktiga faktorer.

För det femte måste de immateriella rättigheterna förvaltas och skyddas på ett effektivt sätt för att forskningsrönen ska kunna komma till nytta, och det krävs en effektiv spridning av vetenskapliga och tekniska innovationer.

Slutligen bör politiken och programmen för forskning och utveckling, med tillhörande instrument, förenklas och rationaliseras, vilket i dag återigen har påpekats. Det gläder mig att här finns en mycket bred samsyn med den ståndpunkt som utskottet för industrifrågor, forskning och energi intar enligt Maria da Graça Carvalhos betänkande. Innovationspartnerskapen ska inte leda till ytterligare komplexitet, utan ska i stället vara en del av en förenklingsprocess.

Den regionala dimensionen är också avgörande för innovationen. Med hänsyn till detta bör den europeiska innovationspolitiken se till att de som är innovativa, bl.a. små och medelstora företag, får tillräckligt med stöd också på regional nivå.

Den mänskliga faktorn står i centrum för forskningen och innovationen. Europa måste bli bättre på att behålla sina forskare och att dra till sig begåvningar från tredjeländer.

Efter dessa allmänna påpekanden vill jag nu besvara de fyra mer specifika frågor som ni ställt.

När det gäller antalet teman för innovationspartnerskap, även om det ännu inte har fattats något beslut, verkar rådet vara mer eller mindre överens om att vi måste börja med ett pilotprojekt. Kommissionen har ju föreslagit att pilotprojektet om åldrande ska inledas i början av 2011. I kommissionens meddelande nämns dessutom en rad andra teman för vilka kommissionen skulle vara beredd att lägga fram förslag under 2011, och några av er har hänvisat till ett antal av dessa teman. Ett pilotprojekt kan per definition starta som en försöksverksamhet och utan att man nödvändigtvis inväntar att alla förutsättningar är givna.

Valet av teman för framtida partnerskap är en av de viktigaste frågorna som vi diskuterar inom rådet, och jag vill i det sammanhanget nämna det initiativ som inleddes av rådet 2008 för gemensam programplanering av forskning i Europa för att möta stora sociala utmaningar. Man hade redan då fastställt kriterier som säkert också kommer att vara till nytta i samband med innovationspartnerskapen: omfattningen av utmaningen på europeisk nivå, ett verkligt åtagande av berörda parter, europeiskt mervärde och möjligheten att se till att forskningsresultaten kommer Europas medborgare och den europeiska konkurrenskraften till godo. Jag ser därför en stor samstämmighet mellan rådets tidigare riktlinjer och de allmänna villkor som kommissionen föreslår i sitt meddelande.

Under de diskussioner vi haft i det här skedet har mina kolleger ofta betonat att vi behöver en bottom-up-strategi, särskilt för att fastställa teman, främja enkla och okomplicerade system, tillgodose behovet av att samarbeta med den privata sektorn, särskilt små och medelstora företag, och optimera befintliga finansiella instrument.

Jag kommer nu till tidsplanen och styrelseprinciperna, som sannolikt är de viktigaste och mest känsliga frågorna. Nyckelorden kommer säkert att vara ”mervärde”, ”konsekvens”, ”flexibilitet” och ”enkelhet”. Någon förbestämd enhetlig modell kan det inte bli tal om. Flera initiativ har tagits för att finslipa begreppen, bl.a. ett seminarium för några dagar sedan, den 27 oktober, som anordnades av det belgiska ordförandeskapet i samarbete med Finland och kommissionen, och vad gäller tidsplanen är uppfattningen om att det är bråttom tydligt närvarande i Europa 2020-strategin. Följaktligen är denna brådska också närvarande i de initiativ som bygger på strategin. Kommissionen har lagt fram några långtgående förslag i den riktningen, men våra resurser är begränsade, och även om vi har en fortsatt hög ambitionsnivå måste vi se till att vi kan få processen under kontroll och dra lärdom i god tid.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag avslutar med idén om bättre styrelseformer för partnerskapen på nationell nivå. Denna fråga är en av många faktorer som hänför sig till styrelseformerna för partnerskapen, som inte kan bygga på någon förbestämd modell, än mindre någon enhetlig modell. Man måste ta hänsyn till medlemsstaternas objektivt olika situationer. Alla berörda parter från de olika medlemsstaterna måste också bli delaktiga: berörda parter på de europeiska, nationella och regionala nivåerna, inklusive den offentliga sektorn och den privata sektorn.

Herr talman, ärade ledamöter! Min övertygelse är att forskning och innovation inte är någon valmöjlighet för Europa, utan en nödvändighet om vi vill ha en långsiktig lösning som skyddar vår sociala modell och miljöns hållbarhet. Jag välkomnar därför parlamentets osvikliga intresse för dessa frågor och särskilt det första inlägget i denna debatt om innovationsplanen. Enligt min mening är ert bidrag särskilt angeläget eftersom den nuvarande situationen tvingar medlemsstaterna att göra svåra val, där jag anser att det är nödvändigt att skydda forskning och innovation som en investering för framtiden, och jag kan försäkra er om att jag kommer att informera rådet om innehållet i denna debatt, och jag fortsätter att stå till ert förfogande.

  Reinhard Bütikofer (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag vill fråga om rådet har längre talartid senare under kvällen. Jag tycker att det är ganska oartigt av rådsordföranden att tala dubbelt så länge som José Manuel Barroso och Herman Van Rompuy tillsammans fastän vi vet att vi har andra viktiga punkter kvar att diskutera. Han kanske kunde vara lite mer kortfattad.

  Ioannis A. Tsoukalas, för PPE-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag vill fästa er uppmärksamhet på den stora möjlighet som innovationspartnerskapen innebär för EU:s välbehövliga ekonomiska och sociala utveckling, och på den allvarliga risken för att felaktig användning av detta verktyg kan öka klyftan mellan EU:s medlemsstater på forsknings- och innovationsområdet ytterligare.

Jag tänker särskilt på de svåra ekonomiska villkor som råder i olika medlemsstater i EU, mitt land till att börja med, och jag skulle vilja påpeka samma sak som min ärade vän, Marisa Matias. Flera länder i södra Europa och på andra håll har en besvärlig ekonomisk situation, och Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och Europeiska kommissionen kräver omfattande generella nedskärningar av alla statliga utgifter, vilket mer eller mindre raderar ut de offentliga investeringarna i forskning. Under sådana omständigheter kommer det givetvis att ske väldiga inskränkningar inom området för teknisk utveckling och innovation, med tanke på att det verkar ha lägsta prioritet i de nationella regeringarnas räddningsplaner.

De allmänna nedskärningar som tvingas på dessa länder, tillsammans med kompetensflykten, då specialiserad arbetskraft flyttar utomlands, samt de alltför små resurserna till universitet och forskningscentrum, innebär att den kunskapstriangel vi tidigare hänvisade till är allt annat än en likbent triangel.

Detta förvärras av faktiska omständigheter, av de europeiska universitetens faktiska resultat. Enligt tidskriften Times Higher Education, som publicerades häromdagen, är t.ex. 82 av de 200 ledande universiteten i världen europeiska universitet, och av dessa är 80 belägna i de nordliga länderna och bara två i söder, i Spanien.

Jag vill fråga Europeiska kommissionen, EU och Europaparlamentet hur de avser att hantera den framväxande klyftan mellan det innovativa norra Europa och södra Europa.

  Teresa Riera Madurell, för S&D-gruppen. – (ES) Herr talman! Det stämmer att kommissionen inledde sitt förslag om en innovationsunion samtidigt med sitt industripolitiska förslag, eftersom EU för att säkra en intelligent och hållbar tillväxt som genererar arbetstillfällen och konkurrenskraft sannerligen måste förbättra sin förmåga att vara nyskapande.

Mot bakgrund av den övertygelsen har vår grupp tagit ansvar för båda dessa initiativ. Som samordnare är jag övertygad om att parlamentet med hjälp av allas samarbete kommer att bidra till att man hittar lösningar på dessa nya utmaningar: lösningar som håller balansen mellan ekonomiska, sociala och miljömässiga frågor för att vi ska kunna gå mot ett grönare, mer intelligent Europa med större social sammanhållning.

Det bidraget börjar i dag med denna resolution, som innan rådet fattar beslut anger vilka ämnen som bör prioriteras, såsom innovationssamarbete, och där man också betonar att det är vår förmåga att involvera innovativa företag samt universitet och forskningscentrum som kommer att avgöra hur väl vi lyckas.

  Zbigniew Ziobro, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! EU måste utvecklas, och innovation är den bästa vägen att gå för att övervinna den nuvarande krisen. En viktig faktor för att inleda konstruktiva förändringar är tillkännagivandet av en ökning av finansieringen av investeringar i forskning och utveckling motsvarande 3 procent av unionens BNP. Förutom flexibla rättsliga regler för att starta företag, skattelättnader och enklare förfaranden vid registrering av patent är det i synnerhet ekonomiska faktorer som kommer att vara de viktigaste drivkrafterna för utveckling.

Utan externt stöd skulle företagen inte själva kunna finansiera kostnadskrävande forskning som skulle ta många år att slutföra. Det finns dock ett visst problem – pengarna från EU:s budget täcker ofta inte hela kostnaden, och företagen tvingas göra mycket stora egna investeringar. Det gör att företag från Central- och Östeuropa befinner sig i en situation som ingen vinner på. Utan egna resurser kan de inte få några medel ur statsbudgeten och inte heller har de möjlighet att ansöka om EU-pengar. Denna situation, som man kan observera även på andra områden, leder till en ackumulering av resurser i EU:s rika regioner och ökar snedfördelningen på forsknings- och utvecklingsområdet.

Europeiska kommissionens ordförande har sagt: ”Utan solidaritet skulle Europeiska unionen inte finnas.”. Detta förklarar min fråga: hur planerar kommissionen att stärka innovationen i unionens nya medlemsstater? Kan de räkna med större ekonomiska resurser som gör det möjligt att snabbare komma i fatt den gamla unionens medlemsstater?

  Hermann Winkler (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Med innovationsunionen tar Europeiska kommissionen ett steg i rätt riktning. Jag blev mycket glad då jag läste att kommissionen har gått med på de många krav som ställs i innovationsrapporten från september 2010 som antagits av utskottet för industrifrågor, forskning och energi. Vi är överens om att Europeiska unionen måste utnyttja sin potential för innovation mycket bättre i framtiden, inte minst för att hålla jämna steg med länder som är starka när det gäller innovation, som Förenta staterna och Japan, och även med tillväxtekonomier som Kina. Innovationsunionen kan dock bara bli framgångsrik om den genomförs tillsammans med medlemsstaterna och regionerna. I det syftet planerar kommissionen att använda bl.a. innovationspartnerskapen, som vi just nu debatterar och som är ämnet för den fråga som flera grupper ställt tillsammans.

I detta sammanhang vill jag emellertid varna för att återigen skapa dubbla strukturer. Idén med innovationspartnerskapen har ännu inte beskrivits tydligt. Rådets uttalanden har inte heller bidragit till att klargöra saken ordentligt. Idén med innovationspartnerskapen har dock vissa likheter med redan befintliga instrument, såsom teknikplattformarna i det sjunde ramprogrammet för forskning och kunskaps- och innovationsgrupperna inom ramen för Europeiska institutet för innovation och teknik. Jag vill påpeka att vi på den här punkten absolut måste se till att synergieffekter skapas och utnyttjas och att vi antar en enhetlig strategi.

  António Fernando Correia De Campos (S&D). – (PT) Vi välkomnar kommissionens arbete för att sätta forskning och innovation överst på den politiska dagordningen. Vi ser på en integrerad strategi för att göra det europeiska ekosystemet för innovation mer effektivt och produktivt, i en hållbar ekonomis tjänst. De europeiska innovationspartnerskapen har kommit fram som ett instrument, och de stora utmaningar de är organiserade kring är tillräckligt allmänna för att inte vara kontroversiella. Det är dock fortfarande oklart hur underprioriteringarna kommer att fastställas, och även hur man inom dessa kommer att bestämma hur tungt varje disciplin ska väga. Hur mycket öppenhet kan förväntas för att berörda parter ska delta? Hur kommer man att medla mellan motstående intressen? Vilken roll kommer kommissionen, medlemsstaterna och regionerna att spela? Hur kan ansvarsskyldigheten garanteras inom en komplex struktur? Vilken finansiell dimension kommer dessa partnerskap att ha? Herr talman! Kommissionen och rådet måste säkerställa en hög kvalitet i genomförandet, som inte kan garanteras utifrån det pilotförsök på några få månader som planeras för det första partnerskapet.

  Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE). – (ES) Herr talman! Jag vill hylla det faktum att det finns innovation och att den uppmärksammas, liksom att det finns partnerskap, men jag vill också säga att vi inte vet vad det är vi talar om egentligen. Vi talar om ett initiativ, men ingen har berättat om dess innehåll, dess formel eller modell.

Jag föreslår att vi först av allt, om vi vill vara effektiva, som några kolleger här i kammaren har sagt, granskar resultaten av vad som hänt med IETI (Institutes for European Training and Information), partnerskapen och plattformarna. Nu när vi har erfarenhet av det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling måste vi bedöma dessa saker objektivt, titta på resultaten genom extern utvärdering.

När det till exempel gäller vissa IETI har vi sett att de har kommit att domineras av stora företag, och att småföretagen återigen har utelämnats.

Jag föreslår att det bör finnas riktlinjer och metoder för innovation för att se hur vi kan hjälpa små företag att delta, ibland kanske genom förmedlingsorgan som hjälper dem att betala för projekten eller att genomföra dem. Vi kan i alla fall inte fortsätta på det här sättet och utelämna småföretagen.

För det andra måste vi ta hänsyn till behovet av innovation i förvaltningen, det vill säga innovation inom innovationsförvaltningen. Det beror på att marknaden är ledande inom innovationen, och förvaltningen är inte van vid att följa marknaden, som fungerar mycket snabbare.

Vi måste därför syssla betydligt mer med kapacitetsuppbyggnad och vara innovativa inom kapacitetsuppbyggnaden och inom forskningsadministrationen, i syfte att förvalta forskningen och hjälpa företagen att komma i gång med detta mycket svåra och komplicerade åtagande för framtiden. Vi måste förstås också införliva banksystemet vad gäller de risker som finns och som inte bara EU:s medborgare bör ta på sig.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) I artikel 27 i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter fastställs att alla har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konsten samt att bli delaktiga av vetenskapens framsteg och dess förmåner. Den europeiska forskningen måste hitta lösningar på de stora utmaningar som samhället står inför: en åldrande befolkning, klimatförändringar, energiförsörjning och energieffektivitet, råvarubrist och en hållbar ekonomisk och social utveckling.

För att Europeiska unionen ska kunna utveckla sin innovativa kapacitet, vilket är avgörande för dess konkurrenskraft, måste vi utveckla och samordna innovationspolitiken med EU:s industripolitik. Det är bara genom att utveckla produktionskapaciteten och i förlängningen skapa arbetstillfällen i hela EU som vi kommer att kunna bibehålla och utveckla EU:s innovativa kapacitet på lång sikt. Samtidigt beror innovationens effekter för samhället på i vilken utsträckning de vetenskapliga landvinningarna sprids och kommer till nytta. Jag anser att vi, för att få ett innovativt EU, behöver ett nytt partnerskap som stöder utbildningen och medborgarnas tillgång till de vetenskapliga framstegens fördelar.

  Danuta Maria Hübner (PPE). – (EN) Herr talman! Mycket har sagts om innovation under de senaste åren. Det har blivit en symbol för ett politiskt instrument som kan lösa alla våra problem, så förväntningarna är enorma och vi måste leverera. Men nu är det dags att vi blir mer pragmatiska.

Innovation kan utan tvivel spela en väsentlig roll för att ge ny skjuts åt tillväxten i den europeiska ekonomin, men för att detta ska ske behöver vi en konkret, kraftfull insats med gemensamt offentligt och privat deltagande. Denna satsning bör syfta till att förbättra ramvillkoren och tillgången till finansiering och att göra omprioriteringar inom innovationspolitiken. Men det viktigaste just nu är tiden, och vi måste snabbt och beslutsamt gå från tanke till handling, genom att identifiera och undanröja faktorer som fortfarande hindrar innovation i Europa, men först och främst genom att utforma effektiva nya politiska instrument.

De europeiska innovationspartnerskapen kan vara ett sådant instrument, och ett potentiellt utmärkt instrument. Vi bör agera skyndsamt för att sätta i gång de första europeiska innovationspartnerskapen, och vår strategi bör vara "learning by doing" och att vi använder oss av de bra metoder som finns i Europa.

I dag skapas innovationer vanligtvis inom ramen för ett väl fungerande innovationssystem där regionerna spelar en viktig roll. Det innebär att vi kan påskynda övergången till en innovationsbaserad ekonomi genom att till fullo utnyttja potentialen hos sammanhållningspolitikens nuvarande investeringar i innovation, som omfattar 85 miljarder euro, liksom dess framtida åtagande för smart tillväxt efter 2013. Sammanhållningspolitiken kan få innovationen att fungera i alla medlemsstater och regioner.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Innovationspolitiken och förverkligandet av tekniska landvinningar bör bli en avgörande faktor inte bara vid genomförandet av EU 2020-strategin, utan även för själva unionens framtida tillväxt och konkurrenskraft. Genomförandet av EU:s politik på så gott som alla områden, såsom att öka energieffektiviteten, införa en ekonomi som är mindre förorenande, minska de negativa effekterna av klimatförändringarna och garantera välfärden och sysselsättningen, är direkt beroende av hur effektivt innovationspolitiken genomförs. EU behöver en integrerad innovationspolitik som bara kommer att lyckas om det går att säkra ett effektivt samordnat samarbete på regional, nationell och europeisk nivå. Jag anser att det europeiska innovationspartnerskapet är ett viktigt steg mot en bättre samordnad innovationspolitik som skulle möjliggöra mycket bättre resultat på konkurrenskraftsområdet och bidra till snabbare framsteg för hela gemenskapen i framtiden.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I en tid av pressade offentliga finanser skulle investeringar i innovation kunna vara grunden för att EU tar sig ur krisen.

Tidigare har EU haft en ledande roll inom innovationen. Många innovationer som har förändrat världen har faktiskt skapats på vår kontinent, t.ex. mobiltelefonen. EU:s stora tekniska potential och humankapital bör utnyttjas till fullo genom en stark samordning mellan EU och medlemsstaterna i syfte att undvika dubbleringar och optimera investeringarna. Vi behöver anta ett mer strategiskt och samordnat tillvägagångssätt för innovation, där de tekniska partnerskapen är ett ypperligt verktyg.

Jag vill fråga rådet vilka åtgärder den tänker vidta för att göra partnerskapen mer dynamiska och hur de kan bli en språngbräda för realekonomin.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Vi står tveklöst inför stora utmaningar i dag och vi behöver snarast titta på nya sätt att lösa alla dessa problem.

(EN) För några veckor sedan hade jag förmånen att vara ordförande här vid lanseringen av GE:s innovationsbarometer, som innehöll en undersökning av olika berörda parter. Två viktiga punkter framkom: 90 procent av svarspersonerna anser att innovation är det främsta verktyget för en större, mer konkurrenskraftig och grönare ekonomi, och 83 procent anser att offentlig-privata partnerskap är avgörande för utvecklingen av ett mer innovativt Europa.

De flesta skulle hålla med om detta, och därför välkomnar vi den här diskussionen. Just i dag var jag värd för en lunch där medlemmar av rådet och kommissionen samt parlamentsledamöter deltog just i frågan om innovationspartnerskapen. De är som sagt nyckeln till framtiden om vi vill nå våra mål i 2020-strategin – 3 procent av BNP, och framför allt riskkapital, vilket också är nödvändigt.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Jag vill välkomna kommissionens förslag om att inleda det första europeiska innovationspartnerskapet. För att alla medlemsstater ska kunna bli delaktiga i innovation bör EU ta på sig en aktivare roll för att styra flödet av investeringar som krävs för att bekämpa obalansen mellan olika medlemsstater när det gäller resurser som stöder infrastruktur och förvaltning. Jag anser att man bör rikta särskild uppmärksamhet mot regionala utvecklingsprojekt. Även innovationspartnerskapen bör inriktas på detta mål. Man måste se till att säkra en hög grad av sammanhållning mellan EU:s strukturfonder, de offentliga finanserna i medlemsstaterna och privata bidrag.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Innovation har blivit dagens modeord, så att säga: en slags trollstav. Vi måste dock komma ihåg att den inte medför någon omedelbar lättnad, så som situationen är nu. Att få ut nya uppfinningar på marknaden tar i genomsnitt tio år, och kostnaderna för att uppfinna nya produkter och att lotsa dem genom hela processen har ökat avsevärt.

Det innebär att vi i Europa verkligen behöver investera i gemensam forskning och i den inre marknaden, och inte ska förvänta oss att nå resultat alltför lätt. I sinom tid kommer innovationer att göras. Om forskningen får tillräcklig finansiering och forskarna lämnas i fred med sin verksamhet kommer det att ge resultat, men det är inte någon trollstav.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Utmaningen här är att det här initiativet, ”Innovationsunionen”, som kommissionen säger är ett huvudinitiativ, måste bli mer än så; det ska inte vara någon simpel flagga som väljarna kan se, utan det bör snarare integreras med en äkta politik för utveckling och sociala framsteg, där innovation är ett viktigt instrument om det får rätt stöd, även finansiellt och i viktig offentlig politik.

Pilotprojektet på området för aktivt och hälsosamt åldrande är redan från början ett bra exempel på vad jag menar. Det kommer bara att få betydande effekter om det åtföljs av en offentlig politik som garanterar tillgång till en god allmän hälso- och sjukvård tillgänglig för alla, anständiga pensioner, socialt skydd samt hjälpmedel och stödtjänster till äldre för att se till att de kan leva ett anständigt liv. Utan detta kommer projektet bara att bli en kortlivad succé, under den nyliberala politiken som kallas för åtstramningsåtgärder, och som hämmar forskningen och livskvaliteten för människor, särskilt för de äldre. Frågan är: Vad tänker kommissionen göra för att se till att detta initiativ blir något mer än en dagslända?

  Iosif Matula (PPE). – (RO) I syfte att uppfylla de strategiska målen i Europa 2020 uppnår vi en hållbar och intelligent ekonomi som inkluderar alla genom att uppmuntra till forskning och innovation. Initiativ på detta område måste tas på alla nivåer, även inom ramen för gränsöverskridande samarbete med andra EU-regioner.

Jag vill betona betydelsen av en bottom-up-strategi för innovation. Det är svårt att omsätta innovativa lösningar som producerats av utbildningsinstitutioner eller företag i praktiken på grund av brist på information eller ekonomiska begränsningar. Regionala myndigheter kan synliggöra dessa ”sovande innovatörer”, som de har kallats, och stödja dem genom stöd- och partnerskapsprogram, med hjälp av sammanhållningspolitiken. Partnerskapen kan vara inriktade på att förbättra innovationens prestanda, stärka förbindelserna mellan initiativtagare och mottagare, samt främja goda rutiner på området.

Under besöket som utskottet för regional utveckling gjorde i Rumänien förra veckan fick vi en presentation av forsknings- och innovationsprojekt som utformats av utbildningsinstitut i den västra regionen, som jag företräder. Framgången hos dessa initiativ uppnås just genom att man bildar livskraftiga partnerskap.

  Benoît Cerexhe, rådets ordförande. – (FR) Herr talman! Jag vill tacka parlamentet uppriktigt för dess intresse för frågan om innovation. Ert stöd är helt nödvändigt för att genomföra innovationsplanen omgående och utan dröjsmål, för att bättre kunna möta interna utmaningar och förbättra vår yttre konkurrenskraft.

Jag menar att ordförandeskapet har arbetat under stark tidspress eftersom kommissionens förslag lades fram den 6 oktober 2010 och vi nu håller på att förbereda våra slutsatser inför rådets möte den 26 november. Alla är medvetna om att forskning och innovation är avgörande, särskilt om vi ska ta oss ur krisen.

När det gäller valet av partnerskap har jag betonat betydelsen av det första ämnet som ett pilotprojekt som syftar till att avgöra hur genomförbar modellen är, och jag anser att detta första pilotprojekt verkligen har förmåga att generera folkligt stöd i EU, såsom tidigare sagts.

Vad gäller andra möjliga områden har kommissionen nämnt ett tiotal sådana, och inom rådet har vi verkligen ett synsätt där man betonar behovet av en inkluderande bottom-up-strategi med mycket tydliga och mycket bestämda garantier från rådet om att inga dubbleringar, komplicerade strukturer eller ytterligare program kommer att skapas. Absolut inte. Det skulle gå tvärt emot vårt mål om förenkling.

När det gäller budgetproblemet vet vi att forskningsbudgetarna är pressade; enligt min mening bör våra gemensamma prioriteringar vara den nord-sydliga klyftan, som lyftes fram tidigare, samt spetsforskningen. Dessa bör återspeglas i samverkan mellan olika EU-instrument, i synnerhet mellan ramprogrammet och strukturfonderna.

Slutligen är vi i rådet naturligtvis väl medvetna om att små och medelstora företag är i behov av ökat stöd. De hade inte tillräckligt stor tillgång till det tidigare ramprogrammet och därför gör vi allt vi kan för att förenkla saker och göra det lättare för små och medelstora företag att få tillgång till finansiering och ramvillkor.

  Talmannen. Jag har tagit emot sju resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 11 november 2010.

(1) Se protokoll.

19. Stärkandet av OSSE - en roll för EU (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets uttalande om stärkandet av OSSE och EU:s roll.

  Olivier Chastel, för vice ordföranden/den höga representanten. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har äran att tala inför er på uppdrag av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Catherine Ashton.

Som ni vet kommer stats- och regeringscheferna i de 56 deltagarländerna i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) om tre veckor att sammanträda vid ett toppmöte i Astana. Detta datum – 35 år efter slutakten från Helsingfors, 20 år efter Parisstadgan för ett nytt Europa och 11 år efter toppmötet i Istanbul – och den plats som valts i Kazakstan vittnar om händelsens betydelse.

OSSE söker nya impulser. Vissa har tvivlat på organisationens relevans. Tvister mellan de deltagande staterna, dess oförmåga att övervinna de sista resterna av det kalla kriget och de frysta konflikterna har gradvis förlamat den och urholkat dess trovärdighet. President Medvedevs vädjan i juni 2008 om att den europeiska säkerhetsstrukturen ska ses över och grundas på ett fördrag, fick inte bara ett positivt gensvar utan gav också ny livskraft åt dialogen inom OSSE och satte i gång Korfuprocessen. De debatter som förs inom OSSE har, utan att utesluta andra relevanta forum för säkerhet, bidragit till att återupprätta förtroendet. EU och dess medlemsstater har spelat en central roll i detta avseende, och den rollen har även betonats och fått stöd i Libor Roučeks resolutionsförslag. Konferensen för översyn, vars sista fas kommer att äga rum i Astana, har utgjort en grund för att strukturera nästa toppmöte.

Våra företrädare i Wien förhandlar för närvarande om det slutliga dokumentet, som de kommer att lägga fram för de olika stats- och regeringscheferna. Detta dokument kommer att bestå av tre delar: dels en bekräftelse av OSSE:s principer, regler och åtaganden, dels de gemensamma utmaningar vi står inför samt våra prioriteringar, och slutligen en viktig aspekt för EU: en handlingsplan. Det slutliga dokumentet måste vara tillräckligt tydligt för att alla våra medborgare ska kunna förstå det.

EU:s mål, som delas av andra deltagande stater, är att återupprätta OSSE som en säkerhetsgemenskap som omfattar den stora euroatlantiska och eurasiska regionen, en gemenskap som är enad, utan skiljelinjer, vars medborgare lever i frihet och fred, där tvister löses på fredlig väg och där de gemensamma principer, normer och åtaganden som utgör OSSE:s regelverk respekteras. Det är detta mål som måste sättas upp vid toppmötet, det mandat som måste levereras – och handlingsplanen utgör en färdplan för att uppnå detta mål.

Som betonas i detta resolutionsförslag måste handlingsplanen skapa en balans mellan de tre dimensionerna för att skydda det globala, kooperativa säkerhetsbegrepp som präglar OSSE och göra det unikt. EU kommer att se till att handlingsplanen i alla tre dimensioner återspeglar de prioriteringar som angavs av utrikesministrarna vid deras möte i juni 2010.

När det gäller den politisk-militära dimensionen har uppmuntrande framsteg gjorts i diskussionerna om Wiendokumentet om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Vissa framsteg kan hänföras till toppmötet. Vad gäller fördraget om konventionella styrkor i Europa (CFE) är det absolut nödvändigt att dess livskraft återställs. Förhandlingarna har kommit en bra bit på väg, och det är upp till stats- och regeringscheferna att driva på för att de ska kunna fortsätta.

OSSE:s kapacitet inom alla tre dimensioner måste förstärkas så att OSSE på ett bättre sätt ska kunna fullgöra sin uppgift inom områdena tidig varning, konfliktförebyggande, krishantering och återuppbyggnad.

De konkreta förslag som har lagts fram av unionen och dess samarbetspartner ligger på bordet. För att kunna skapa en säkerhetsgemenskap måste vi lösa den problematiska frågan om konflikterna i Transnistrien, Nagorno-Karabach och Georgien, som fortfarande hotar att blossa upp, vilket händelserna 2008 visade. Bristen på framsteg undergräver förtroendet, och toppmötet måste ge en möjlighet att göra ett gemensamt politiskt åtagande om att lösa dessa konflikter, öka insatserna i den riktningen och befästa detta åtagande med en färdplan.

När väl den frågan är löst måste OSSE blicka framåt och kombinera sina insatser med andra relevanta internationella organisationer för att bemöta nya gränsöverskridande hot. Dessa hot är bekanta nog för att jag inte ska behöva räkna upp dem här, och EU hoppas även att frågan om energitrygghet kommer att hanteras inom ramen för konfliktlösning.

Inom ramen för OSSE måste nya impulser ges till den ekonomiska och miljömässiga dimensionen, det måste finnas ett större engagemang för gott styre och öppenhet, och vi måste få ett säkrare svar på den säkerhetsutmaning som utgörs av energiförsörjningen i samband med klimatförändringarna.

De mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna, demokratin och rättsstatsprincipen utgör grundvalen för de värderingar och principer som säkerhetsgemenskapen kommer att byggas på. Det räcker inte att upprepa deras giltighet. Det är absolut nödvändigt att stärka dem och befästa deras tillämpning. Stats- och regeringscheferna kommer att få ta del av möjliga vägar framåt inom detta område: effektivare översyn och genomförande av åtaganden samt uppföljning av rekommendationer från OSSE:s institutioner. För EU är den mänskliga dimensionen av särskild betydelse eftersom den ligger till grund för ”samexistensen” både för medborgarna och medlemsstaterna. Unionens fokus ligger på att öka pressfriheten och på betydelsen av fria och demokratiska val i OSSE-området. Den roll som kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter har bör stärkas i detta avseende, och dess självständighet bör bevaras. De medel som krävs för att stärka den höga representantens arbete för att främja mediernas frihet måste också garanteras.

  Andrzej Grzyb, för PPE-gruppen. – (PL) Herr talman! Vi har fått information från den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, och samtidigt har vi också den resolution som har utarbetats av Libor Rouček, där det står att Korfuprocessen har gett OSSE ny energi, vilket Olivier Chastel, talesman för den höga representanten, också har bekräftat i sitt uttalande.

Jag skulle vilja säga att OSSE är och kan fortsätta att vara en mycket viktig institution för att lösa regionala konflikter genom att ta itu med frågor som rör nationella minoriteter och stödja demokratiseringsprocessen i medlemsstaterna. Vi bör också vidmakthålla balansen mellan OSSE:s tre dimensioner – den politisk-militära dimensionen, den ekonomiska och miljörelaterade dimensionen samt den mänskliga dimensionen. Den traditionella uppfattningen av säkerhet, så kallad ”hard power”, som handlar om att garantera säkerheten genom närvaron av militära styrkor eller stabiliserande krafter, är lika viktig som säkerheten inom områdena ekonomi, sociala aspekter, livsmedel eller ekologi. OSSE bör lägga större vikt vid åtgärder på dessa områden.

Jag vill här betona den roll som kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter spelar för demokratiseringen, t.ex. när det gäller valobservationer och att göra rekommendationer i betänkanden, vilket redan har nämnts. OSSE kommer att kunna spela en större roll bara vi stärker organisationen, t.ex. genom att ge större stöd till ODIHR.

Jag vill också betona att OSSE:s positiva roll inte bara gäller dess arbete som medlare utan även när OSSE leder sin egen verksamhet. OSSE för oss också närmare de stater som innehar det roterande ordförandeskapet. Jag kan t.ex. nämna det nuvarande ordförandeskapet, som innehas av Kazakstan och som bl.a. har åstadkommit en lösning av krisen i Kirgizistan och en medling mellan Turkmenistan och Uzbekistan. Vi inser dock att det finns en bristande respekt för de mänskliga rättigheterna i Kazakstan, vilket bl.a. rapporteras av organisationer som övervakar mänskliga rättigheter.

På toppmötet i Astana i december bör man anta en handlingsplan som kan leda till färdigställandet av en stadga för en säkerhetsgemenskap i OSSE-området. En sådan plan är också av intresse för medlemsstaterna i EU. Jag vill uttrycka mitt starka stöd, både för den ståndpunkt som har presenterats och den resolution som har lagts fram av Libor Rouček.

  Libor Rouček, för S&D-gruppen. – (CS) I år firas trettiofemårsminnet av slutakten från Helsingforskonferensen. Helsingforsprocessen har bidragit till viktiga historiska förändringar i Europa. En kontinent som tidigare delades av andra världskriget och kalla kriget lever nu i fred och samarbete. Medborgarna i de flesta länder bakom den gamla järnridån kan fullt ut åtnjuta sina mänskliga, medborgerliga och demokratiska rättigheter och friheter.

Trots detta har dock inte alla målen i Helsingforsprocessen uppnåtts helt och hållet. I många regioner finns det fortfarande konflikter mellan grannländer och etniska grupper. Många länder har problem med införandet av medborgerliga rättigheter och demokrati. Dessutom utsätts alla medlemsstater i OSSE för nya utmaningar och hot mot säkerheten, exempelvis terrorism, organiserad brottslighet, människohandel och narkotikahandel samt hot mot energitryggheten, den miljömässiga säkerheten och nätsäkerheten.

Trettiofem år efter Helsingfors och elva år efter det förra toppmötet i Istanbul behöver OSSE nya impulser, förnyelse och reformer. En lämplig ram för att diskutera dessa reformer utgörs av Korfuprocessen som når sin kulmen vid det kommande toppmötet i december i Astana.

I sin resolution, som vi kommer att rösta om i morgon, har Europaparlamentet satt samman en rad förslag och idéer inför detta toppmöte. Vi föreslår t.ex. att en särskild plan om konfliktförebyggande, krishantering och återuppbyggnad efter konflikter bör diskuteras och antas vid toppmötet, liksom en handlingsplan med en färdplan för arbetet med en stadga för en säkerhetsgemenskap inom OSSE-området.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa är, som redan har nämnts, en unik och integrerad del av den euro-atlantiska och eurasiska säkerhetsstrukturen med en bred medlemsbas som förenar länder från Vancouver till Vladivostok. Det unika med denna organisation ligger i att den sammanlänkar de politiska, militära, ekonomiska, miljömässiga och mänskliga dimensionerna av samarbetet. Europeiska unionen med sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, som förstärks genom Lissabonfördraget, bör utöka samarbetet mellan de två organisationerna, för endast genom sådant samarbete kan gemensamma mål uppnås.

  Anneli Jäätteenmäki, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa var av historisk betydelse, OSSE är i dag en nödvändig och erkänd organisation för samarbete. Numera är OSSE ofta den organisation som tillåts komma in i krisdrabbade regioner där andra inte blir insläppta. OSSE är därför en oerhört viktig organisation, t.ex. i Centralasien, oavsett om det handlar om att stödja polisens arbete, förebyggande av narkotikamissbruk eller förbättrad gränssäkerhet.

Särskilt OSSE:s ”humanitära korg” är unik. Inom sitt verksamhetsområde har organisationen utvecklat modeller för arbetet med mänskliga rättigheter, kampen mot människosmuggling och kapacitetsuppbyggnaden i instabila stater. EU har för sin del fokuserat mer och mer på polisinsatser och användandet av halvmilitära karabinjärer i dessa. EU har verkligen en mycket kraftfull politik för utvecklingsbistånd. OSSE har också kunnat skapa ett tydligt samband mellan miljö och säkerhet i utvecklingspolitiken.

EU måste dra lärdom av detta, men framför allt kan EU lära sig av OSSE:s insatser i sin egen verksamhet. I allmänhet är OSSE på plats mycket tidigare eftersom organisationen har mer erfarenhet och kompetens och har mycket erfarna experter. Organisationen är så stark som medlemsstaterna vill att den ska vara. Samarbetet mellan OSSE och EU, den ömsesidiga respekten för varandra och det ömsesidiga erkännandet är alla mycket viktiga saker.

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

  Reinhard Bütikofer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Olivier Chastel sade att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) söker en ny dynamik. Parlamentet vill hjälpa OSSE att hitta denna dynamik. Detta resolutionsförslag, som utarbetats under ledning av vice ordföranden, ger – och faktiskt med stöd från en bred majoritet i parlamentet – uttryck för en mycket progressiv ståndpunkt om OSSE:s roll.

OSSE har fått ny drivkraft från olika håll. Till exempel har de förslag som har lagts fram av Förenta staternas vicepresident utgjort ett mycket positivt bidrag. Men vi behöver nu en tydlig definition av målen i Korfuprocessen. Det är viktigt för det kommande toppmötet. Alla tre dimensioner i OSSE bör stärkas, särskilt kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter.

Men vi vill också vidta nya åtgärder. Det är värdefullt i detta resolutionsförslag. Till exempel väcks frågan om det bör vara möjligt för EU att ta på sig OSSE:s uppdrag i framtiden, inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. I fråga om Kirgizistan skulle det t.ex. ha varit mycket fördelaktigt om vi hade haft denna typ av möjlighet och hade kunnat göra något sådant där, exempelvis tillsammans med våra ryska samarbetspartner.

Det har också till exempel föreslagits – och Libor Rouček har redan nämnt detta – att man inom ramen för Korfuprocessen ska ha som mål att utarbeta en stadga för en säkerhetsgemenskap i OSSE-området. Det är rätt sätt att svara på agerandet från Ryssland, som anser det nödvändigt att förnya diskussionerna om den gemensamma säkerheten i det euroatlantiska området.

Jag är säker på att OSSE kommer att fortsätta att vara viktigt för den gemensamma euroatlantiska säkerhetsstrukturen, och jag hoppas att vi också kommer att bidra till att göra den framgångsrik.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! OSSE spelar en allt viktigare roll för att främja fred och stabilitet på vår europeiska kontinent. Det faktum att Förenta staterna, Kanada, Ryssland och många centralasiatiska länder också är fullvärdiga medlemmar ger organisationen stor trovärdighet och bredd – ”från Vancouver till Vladivostok”, som OSSE själv skryter med.

OSSE är snabbt på väg att göra anspråk på Europarådet som det viktigaste och mest relevanta forumet för att diskutera demokratin – med sin ODIHR-filial som stöder valövervakning – de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen i Europa. OSSE:s fältverksamhet i länder som Georgien och Moldavien bidrar i hög grad till att stabilisera samhällen som har traumatiserats av den senaste tidens tvister och frusna konflikter.

Kazakstans nuvarande ordförandeskap i OSSE har bidragit till att stärka organisationens profil och rikta vår uppmärksamhet på Centralasien, särskilt på frågan om säkerhet och kampen mot internationell terrorism.

Utan tvekan finns det många möjligheter att utveckla EU:s förbindelser med OSSE. Men jag hoppas att den höga representanten vid utformandet av detta partnerskap kommer att fästa vederbörlig vikt vid att undvika dubbelarbete för att inte slösa med skattebetalarnas pengar i en tid av åtstramning. Hon bör också överväga att samordna OSSE, EU och särskilt ESFP och Nato inom ramen för partnerskapet för fred.

Slutligen vill jag föreslå att de två organisationerna – Europarådet och OSSE – kanske skulle kunna överväga en sammanslagning. Det skulle kunna spara mycket pengar.

  Helmut Scholz, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Min grupp välkomnar att Europaparlamentet efter flera år nu på allvar tar itu med frågan om OSSE och därmed huvudsakligen ger ett positivt svar på frågan om hur EU förhåller sig till OSSE, till de mål, värderingar och mekanismer som man enades om i Helsingfors och framför allt till de nuvarande uppgifterna. I ditt betänkande, herr vice talman, framgår tydligt att EU och OSSE inte är hemliga konkurrenter utan samarbetspartner som kan och måste använda sina individuella kompetenser och erfarenheter för att lösa de invecklade problemen i Europa.

Det finns två aspekter som jag särskilt skulle vilja lyfta fram med tanke på Astana. I Europa behöver vi en förnyad europaomfattande dialog om framtiden för vår kontinent från säkerhetspolitisk synpunkt, denna kontinent är större än EU och präglas fortfarande av stora säkerhetspolitiska obalanser. Korfuprocessen gör det möjligt att föra en strukturerad diskussion, och den bör utformas av medlemsstaterna så att man i slutändan når konkreta resultat i fråga om nedrustning och omställning av försvarsindustrin. På samma sätt som EU och OSSE behöver varandra på detta område kräver också frågorna om klimatskydd och energiförsörjning ett fördjupat strukturerat samarbete.

  Mariya Nedelcheva (PPE). – (FR) Herr talman, herr Chastel, mina damer och herrar! I mitt tal skulle jag vilja betona den nyckelroll som valobservatörsuppdragen har för att stärka våra förbindelser med Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och även mer allmänt för att stärka våra yttre åtgärder.

Att garantera respekten för medborgerliga och politiska rättigheter är en av EU:s grundläggande värderingar. I förlängningen är garanterandet av valförfarandets okränkbarhet avgörande för trovärdigheten i unionens yttre åtgärder. Eftersom både OSSE och EU sänder ut observatörsuppdrag har de allt att vinna på att samarbeta inom detta område.

Det förefaller mig därför som att inrättandet av Europeiska utrikestjänsten kräver att man utarbetar förfaranden som möjliggör ett nära samarbete mellan OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter och utrikestjänstens avdelning för valobservatörsuppdrag, för att på så sätt undvika risken för dubbelarbete och stärka EU:s yttre åtgärder i OSSE-området.

Detta samarbete bör äga rum före, under och efter utplaceringen av observatörer, eftersom ett uppdrag av hög kvalitet är ett uppdrag som är väl förberett, fungerar effektivt på plats och övervakas på ett korrekt sätt. När jag säger det vill jag upprepa Europaparlamentets betydelse i denna fråga: det faktum att direkt och demokratiskt valda företrädare för den europeiska allmänheten har möjlighet att observera val utanför EU:s gränser för att se till att de hålls på korrekt sätt är en avsevärd tillgång för EU som vi måste bevara till varje pris.

Slutligen erkänner man i den europeiska säkerhetsstadgan de ekonomiska och miljömässiga dimensionernas viktiga roll. Stabiliteten och säkerheten är ofta beroende av dem. Därför är det viktigt att mer effektivt lyfta fram OSSE:s och Europaparlamentets expertis på dessa områden; regelbunden användning och utveckling av ekonomiska fakta och miljöuppgifter utgör en ytterligare garanti för att vårt gemensamma uppdrag kommer att lyckas.

Stärkandet av valobservatörsuppdragen genom ökat samarbete mellan EU och OSSE, och genom att skicka i väg oss parlamentsledamöter till de berörda områdena, kommer att leda till en förstärkning av unionens utrikespolitik. Det är så vi verkligen kommer att kunna uppfylla de mål som fastställts i Lissabonfördraget.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! Jag vill gratulera dig till ditt initiativ, för vi vet alla att EU är den viktigaste och mest inflytelserika organisationen i Europa. Samtidigt har OSSE och Europarådet så stor erfarenhet inom många områden att om vi t.ex. skulle lägga ihop EU:s tyngd med OSSE:s erfarenhet av att hantera etniska konflikter så skulle den humanitära säkerheten kunna stärkas påtagligt i EU. På vilket område kan OSSE ge ett mervärde? Som jag nyss nämnde: i etniska konflikter, eftersom OSSE har en högkommissarie för nationella minoriteter, som medlar mellan majoritet och minoritet, och som har varit inblandad i lösningen av många etniska konflikter, samtidigt som vi vet att EU inte har något system för minoritetsskydd. Begreppet ”minoritet” har först nyligen införts i ingressen till Lissabonfördraget, och eftersom mina kolleger har nämnt frusna konflikter bör det påpekas att 90 procent av dessa är etniska konflikter. Med andra ord måste unionen bygga vidare på denna erfarenhet. Den måste t.ex. bygga vidare på OSSE:s stora antal program för den romska minoriteten. Jag vill rekommendera dessa till kommissionen och föreslå att OSSE:s erfarenheter på detta område ska beaktas när kommissionen utarbetar det övergripande ramdokumentet om strategin för romer.

Likaså måste man beakta OSSE:s Köpenhamnsdokument från 1992, som innehåller en bestämmelse för självständiga minoriteter som är giltig än i dag. Slutligen vill jag säga några ord om pressfriheten. När jag lyssnar till OSSE:s tjänsteman har jag lagt märke till att denne kritiserar EU:s medlemsstater långt djärvare än kommissionens företrädare när pressfriheten är begränsad. Detta är en av anledningarna till att jag stöder en institutionalisering av förbindelserna mellan EU och OSSE, eftersom detta ytterligare kommer att stärka Europeiska unionen, freden i EU och dess humanitära säkerhet. Jag tackar för er uppmärksamhet.

  Heidi Hautala (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag stöder verkligen det Reinhard Bütikofer sade om behovet av att vidmakthålla balansen mellan OSSE:s tre dimensioner, eller ”korgar”. Jag vill särskilt nämna att vi måste försvara den mänskliga dimensionen.

Det gläder mig mycket att man i betänkandet tar hänsyn till att det sittande ordförandeskapet, Kazakstan, måste uppmanas att respektera de mänskliga rättigheterna och OSSE:s grundläggande värderingar före toppmötet i Astana. Vi vet att situationen där är långt ifrån tillfredsställande. Det förekommer många allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, fruktansvärda fängelseförhållanden, etc.

Jag är också mycket glad över att se att betänkandet ger uttryck för uppfattningen att Europaparlamentet måste bli mer aktivt i den mänskliga dimensionen. Det är verkligen en anmärkningsvärd prestation att det civila samhället kan delta fullt ut, och vi måste stödja det parallella evenemang som det civila samhället kommer att organisera före toppmötet i Astana. Toppmötet får inte bli en ren PR-övning för Kazakstan.

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Jag anser att vi som europeisk union bör stärka samarbetet med OSSE, särskilt när våra intressen är inblandade, t.ex. i Transnistrien eller Georgien inom ramen för Nicolas Sarkozys sexpunktsplan. Som Heidi Hautala sade bör detta samarbete också stärkas i människorättsfrågor.

Man bör emellertid också komma ihåg att EU är en separat enhet, och samarbetet med OSSE får inte leda till att vi blir föremål för beslut som fattas av OSSE, vars medlemskap som ni vet inte är begränsat till europeiska länder. Att godta ett fullständigt samarbete med OSSE skulle vara kontraproduktivt för EU. Vi bör ha ett nära samarbete, men vi bör ändå se till att hålla isär dessa två enheter.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Sedan grundandet har Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa betraktat varning och förebyggande av potentiella konflikter som sin främsta uppgift. Högkommissarien för nationella minoriteter och högkommissariens kontor utför särskilda uppgifter i organisationens institutionella system, som syftar till att förhindra uppkomsten av ansträngda relationer mellan majoriteter och minoriteter. Detta är vad britterna kallar den tidiga varningens diplomati. Trots att lösningen på omtvistade frågor inom EU:s territorium i första hand garanteras av EU:s institutioner har OSSE i vissa fall en viktig roll att spela. Ett exempel på detta är den slovakiska språklagen, då högkommissarien för nationella minoriteter försökte medla mellan parterna. Med tanke på resultatet kan denna medling tyvärr inte beskrivas som framgångsrik. Lagen är fortfarande en källa till spänningar eftersom den är diskriminerande och strider mot andan i många internationella överenskommelser. Europeiska kommissionen för demokrati genom lag, även kallad Venedigkommissionen, har klart och tydligt slagit fast detta. Vi kanske hade varit närmare en lösning på denna fråga i dag om den oerhört viktiga institutionen OSSE hade förvarnat om konflikten och arbetat mer effektivt för att minska spänningarna.

  Joe Higgins (GUE/NGL). – (EN) Herr talman! OSSE, får vi höra, handlar om att främja politisk frihet, mediefrihet och mänskliga rättigheter. Olivier Chastel, får jag då fråga dig hur du får ihop det med att man ger Kazakstan ordförandeskapet för OSSE i år och den status det innebär att ha ett stort toppmöte i landets huvudstad, Astana, i december? Är du medveten om att de politiska rättigheterna i Kazakstan undertrycks på ett cyniskt sätt, att mediefriheten hindras och att de mänskliga rättigheterna rutinmässigt krossas?

Fackliga och sociala aktivister kastas rutinmässigt i fängelse på falska anklagelser. På ett besök i Kazakstan med delegationen i september fick jag avgörande bevis för den mest brutala behandling i fängelserna. För två veckor sedan rullade kommissionens ordförande José Manuel Barroso ändå ut röda mattan för den man som är ansvarig för dessa illdåd – president Nazarbajev – utan att yttra ett endaste ord av kritik. Varför, herr Chastel? Handlar det om järn- och stålaffärer? OSSE:s toppmöte i Kazakstan bör ställas in omedelbart om du menar allvar med att göra gemensam sak med de modiga förkämparna för mänskliga, demokratiska, politiska och sociala rättigheter och arbetstagares rättigheter i Kazakstan.

  Olivier Chastel, för vice ordföranden/den höga representanten. – (FR) Herr talman! Först vill jag tacka dig och alla talare för kvaliteten på denna debatt. Jag kommer naturligtvis att vidarebefordra era förslag till Catherine Ashton, särskilt de som rör rationaliseringen av resurser, användningen av hennes nya tjänst – Europeiska utrikestjänsten – och samarbete. Vidare kommer jag inte att upprepa vad jag sade inledningsvis i denna debatt. Många har redan tagit upp ett antal gemensamma frågor.

En särskild punkt nämndes: situationen för de mänskliga rättigheterna i Kazakstan. Ni gör rätt i att lyfta fram denna aspekt, och flera av er har gjort det i kväll. Det är en mycket viktig fråga för EU och vi tar upp den under vartenda möte vi har med de kazakiska ledarna. Behovet av att fortsätta arbetet vad gäller politiska rättigheter, sociala rättigheter och demokratisering nämndes – tvärtemot vad ni verkar hävda – under president Nazarbajevs senaste besök här.

Därför vill jag helt enkelt avsluta med att säga att toppmötet i Astana under Kazakstans ledning erbjuder våra högsta tjänstemän en viktig möjlighet att befria Europa från det förflutnas bördor, att engagera sig i byggandet av en säkerhetsgemenskap som sträcker sig från Vancouver till Vladivostok – som du påpekade, herr Rouček – och att reflektera över de nya uppdrag vi måste utföra i 2000-talets politiska och säkerhetsmässiga miljö.

Det gläder oss att parlamentet kan ge sitt stöd till EU:s och dess företrädares prioriteringar. Vi behöver detta tydliga stöd för att betona betydelsen av individens värdighet och av att ordna fria och rättvisa val, samordna insatserna mot gränsöverskridande hot och uppnå en harmonisk ekonomisk och social utveckling i en hållbar miljö. Jag hoppas att den politiska viljan att skriva ett nytt kapitel i OSSE:s rika historia kan förverkligas i Astana. Lita på att Europeiska unionen kommer att ta sitt ansvar där.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 11 november 2010, kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Krzysztof Lisek (PPE), skriftlig. – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Europa måste ta itu med en ny dimension av problem som terrorism, digitala hot, människohandel och narkotikahandel. För att klara av dessa utmaningar måste vi utveckla ett effektivt system för att upptäcka hot och lösa konflikter. OSSE är den rätta platsen att föra en omfattande debatt på temat europeisk säkerhet. Det är ett av de största forum för utbyte av idéer om internationell säkerhet som tidigare har visat att det kan vidta effektiva åtgärder. Samtidigt har det dock på senare tid tyvärr visat sig att OSSE:s strukturer inte står i proportion till den moderna världens behov, t.ex. i fråga om den olösta konflikten i Kaukasien och den otillräckliga reaktionen på den konflikten i Georgien 2008. Det ligger i vårt gemensamma intresse att modernisera dessa strukturer så att de i framtiden kan bli ett redskap för att snabbt reagera på hot som uppstår. Man bör stärka OSSE:s resurser på detta område genom att ändra dess gamla åtgärdsmekanismer och skapa nya. Detta är det enda sättet att göra det möjligt för OSSE att arbeta effektivt för säkerheten i Europa och Eurasien. Med tanke på säkerheten i EU bör vi fortsätta den process som vi inledde under 2008 på Korfu. Med vårt stöd kan OSSE bli en betydande och effektiv kraft för lag och ordning i Europa och Eurasien. Jag välkomnar initiativet att stärka samarbetet mellan EU och OSSE.

  Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar debatten om Libor Roučeks betänkande inför toppmötet i Astana i december, där vi hoppas att OSSE:s roll ska kunna stärkas. EU måste inta en tydlig ståndpunkt i förhållande till en organisation som kan spela en viktig roll för den regionala säkerheten och främja demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.

I detta sammanhang anser jag att två viktiga frågor måste ställas. Den första gäller stärkandet av OSSE:s mänskliga aspekt. Mänskliga rättigheter och demokrati är av grundläggande betydelse efter Lissabon, och inrättandet av Europeiska utrikestjänsten ger möjlighet att utforma ett omfattande säkerhetskoncept. För det andra vill jag betona att Korfuprocessen måste fokusera mer på att lösa olösta konflikter, ett område där OSSE kan ge ett verkligt mervärde jämfört med andra regionala organisationer av detta slag.

Jag vill lyfta fram punkt 8 i Libor Roučeks resolutionsförslag, som fick ett brett stöd i utskottet för utrikesfrågor. Vi måste påminna om behovet av en varaktig lösning på konflikten i Transnistrien, med respekt för Republiken Moldaviens territoriella integritet och suveränitet. För att uppnå detta måste vi snabbt och utan några förhandsvillkor återuppta förhandlingarna i formen 5+2.

20. Ändring av rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Agustín Díaz de Mera García Consuegra, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikes frågor, om förslaget till förordning om Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav (KOM(2010)0358 – C7-0162/2010 – 2010/0192 (COD)) (A7-0294/2010).

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra, föredragande. – (ES) Herr kommissionsledamot! Jag vill också skicka en hälsning till ditt utmärkta arbetslag. Mina damer och herrar! I förordning (EG) nr 539/2001 förtecknas de tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar EU:s yttre gränser och de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav.

Det förslag om att ändra förordning (EG) nr 539/2001 som vi diskuterar i dag handlar om tre saker: överföring av Taiwan till den positiva förteckningen, överföring av andra tredjeländer eller territorier – Trinidad och Tobago, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Belize, Dominica, Grenada, Marshallöarna, Mikronesien och Palau – till den positiva förteckningen samt situationen i Nordmarianerna.

Situationen i Nordmarianerna medför inga problem eftersom dess invånare som ni vet är amerikanska medborgare.

När det gäller önskemålen om att överföra de tredjeländer som jag räknade upp tycker kommissionen inte att det finns någon anledning att ta bort kravet på visering, och inte vi heller.

När det gäller Taiwan har denna asiatiska ö upplevt en berömvärd demokratisk, social och ekonomisk utveckling. De demokratiska institutionerna har varit fast förankrade sedan 1996, då det första direkta presidentvalet hölls. Presidenten är regeringschef och väljs av det taiwanesiska folket genom allmänna val för en period om fyra år. Den lagstiftande makten på Taiwan utövas för närvarande av den lagstiftande yuan, som består av 113 lagstiftare.

Medelinkomsten i Taiwan är en av de högsta i hela världen (30 100 US-dollar), och arbetslösheten uppgick i juli 2010 till 5,2 procent och är därmed mycket lägre än EU-genomsnittet, som under samma månad uppgick till 10,1 procent. Under det första kvartalet 2010 uppgick den ekonomiska tillväxten till 13,27 procent, medan handelsbalansen uppvisade ett överskott på 12,1 miljarder US-dollar under det första halvåret samma år. Enligt Internationella valutafondens statistik från 2009 är Taiwan det 25:e rikaste landet i världen, med en BNP på 379 miljarder US-dollar. Det bör påpekas att Taiwan år 1950 var fattigare än Ghana, Uganda och Demokratiska republiken Kongo. Fram till 1960 var landet mer beroende av att exportera basprodukter än länder som Kenya, Sydafrika och Libanon. I dag utgörs mer än 97 procent av Taiwans export av produkter som tillverkats i landet.

Allt detta har inneburit att Taiwans nettomigration ligger på bara 0,15 procent. Därför förefaller det högst osannolikt att vi kommer att ta emot irreguljära invandrare från Taiwan. Enligt uppgifter från kommissionen påträffades under perioden 2006-2008 endast 45 irreguljära invandrare från Taiwan på EU:s territorium.

När det gäller säkerhetsnivån på resehandlingarna vill jag påpeka att de taiwanesiska elektroniska passen uppfyller alla de krav som föreskrivits av Internationella civila luftfartsorganisationen för att förhindra förfalskningar.

Situationen för de utlandsboende personer som inte har någon registrerad fast bostad i Taiwan bör ses över noggrant, för även om de har pass som har utfärdats av myndigheterna behöver de ett förhandstillstånd för att resa in i Taiwan. Därför är det logiskt att EU tillämpar ett liknande förhållningssätt gentemot dessa personer, vilket jag föreslår i mitt betänkande.

För närvarande kräver Taiwan inte viseringar från majoriteten av medlemsstaterna, med undantag av Cypern, Rumänien och Bulgarien. De taiwanesiska myndigheterna har dock lovat att formellt avskaffa viseringskraven för de berörda länderna den 11 november 2010, det vill säga i morgon. Detta är ett formellt åtagande som rådets ordförandeskap, Europeiska kommissionen och parlamentet har informerats om, tillsammans med de ständiga representationerna i de berörda länderna.

Av detta skäl, herr talman, och av andra skäl som jag kommer att nämna i mitt andra anförande, är det värt att vi beviljar undantaget från viseringskravet för Taiwan, vilket Storbritannien och Irland gjorde förra året.

  Andrey Kovatchev, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar Agustín Díaz de Mera García Consuegras betänkande. Efter årtionden av spänningar är det politiska klimatet mellan den nuvarande taiwanesiska regeringen och Folkrepubliken Kina positivt. Det har upprättats nya direktförbindelser med flyg mellan de två länderna, och ett ramavtal om ekonomiskt samarbete har redan trätt i kraft.

Förbindelserna mellan Taiwan och EU har också utvecklats positivt: handelsomsättningen, det akademiska utbytet och kontakterna inom näringslivet uppvisar höga siffror. Utbildningsväsendet, de demokratiska styrelseformerna och inkomsterna i Taiwan befinner sig på samma nivå som i Japan och Sydkorea. På grundval av denna och andra positiva trender stöder utskottet för utrikesfrågor Agustín Díaz de Mera García Consuegras betänkande till förmån för ett avskaffande av viseringskravet för Taiwan. Som det står i betänkandet förväntar vi oss att Taiwan innan åtgärderna träder i kraft även kommer att avskaffa viseringskravet för alla 27 medlemsstater. Det bör erinras om att territoriets status enligt den allmänna folkrätten rubbas vare sig av viseringsregler eller konsulära eller privaträttsliga ordningar.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Förslaget att överföra Taiwan till den positiva viseringsförteckningen antogs av kommissionen den 5 juli i år. Taiwan är som vi alla vet en väl utvecklad och stabil demokrati. Landet uppfyller alla nödvändiga tekniska krav.

Förslaget är ett resultat av en regelbunden översyn av viseringsförteckningen och grundar sig på förslag från medlemsstaterna. Kommissionen bedömer en rad olika villkor: olaglig migration, allmän ordning, allmän säkerhet, ömsesidighet, regional sammanhållning och EU:s yttre förbindelser.

Vi behöver förstärka den regionala sammanhållningen i Sydostasien. Andra tredjeländer med en liknande utvecklingsnivå, såsom Hongkong, Macao, Japan, Sydkorea och Singapore, har redan viseringsfrihet. Dessutom har man onekligen satt i gång en process när det gäller förbindelserna mellan Taiwan och Folkrepubliken Kina, vilket också bevisas av upprättandet av direkta flygförbindelser och ingåendet av ett ramavtal om ekonomiskt samarbete.

Som föredraganden och Andrey Kovatchev påpekade har Storbritannien, Irland, Nya Zeeland och Sydkorea redan beviljat viseringsfritt resande för taiwanesiska medborgare, och Kanada är för närvarande i färd med att undanta Taiwan från viseringskrav.

Varje viseringsundantag som beviljas för medborgarna i Taiwan bör naturligtvis återgäldas. Taiwan har successivt avskaffat viseringskraven för medborgarna i en stor majoritet av EU:s medlemsstater, och har åtagit sig att bevilja fullständig viseringsfrihet för alla EU-medborgare. Rumänska, bulgariska och cypriotiska medborgare kommer att kunna resa till Taiwan utan visum från och med den 11 november – vilket är i morgon, så ni kan boka era biljetter!

Dessutom kommer Taiwan att förlänga den period som EU-medborgare får stanna i Taiwan till 90 dagar i samband med ikraftträdandet av EU:s viseringsundantag. Förslaget omfattar även en strykning av Nordmarianerna från den negativa listan, eftersom detta territorium utgör en del av Förenta staterna.

Viseringsfrihet och förenklade viseringsförfaranden är ett bra sätt att föra människor närmare varandra: studenter, forskare, vanliga människor, människor inom näringslivet, forskare och andra. Detta är ett mycket viktigt beslut som vi är på väg att ta. Som ni vet är detta formellt sett medbeslutande, men det gläder mig att kunna meddela att rådets medlemmar redan har uttryckt ett mycket brett stöd för beslutet. Såvitt jag förstår, och tack vare det arbete som utförts av föredraganden Agustín Díaz de Mera García Consuegra och skuggföredragandena, finns det också ett mycket starkt stöd i parlamentet, så jag hoppas att det blir en bra omröstning i morgon.

Det fanns bara ett ändringsförslag till kommissionens förslag, och detta ändringsförslag, som lades fram både för rådet och parlamentet, syftar till att undanta de 60 000 så kallade utlandsboende taiwanesiska medborgarna. Föredraganden och medlemsstaterna i rådet ansåg att dessa personer behöver ett förhandstillstånd från Taiwan för att kunna resa in i sitt eget land. Därför är det logiskt och rimligt att EU undantar denna kategori från viseringsfriheten. Kommissionen godtar detta ändringsförslag.

Jag vill tacka föredraganden och skuggföredragandena för deras utmärkta stöd och samarbete i denna fråga. Jag är säker på att det fullständiga ömsesidiga viseringsundantaget kommer att innebära ett uppsving för de mycket goda förbindelserna mellan EU och Taiwan inom olika sektorer, såsom turism och handel, och gynna alla parter.

  Georgios Papanikolaou, för PPE-gruppen. – (EL) Herr talman! Till att börja med vill jag också passa på att gratulera föredraganden och alla mina kolleger som arbetat med detta betänkande. De har verkligen gjort ett storartat arbete.

Undantaget från viseringskraven för taiwanesiska medborgare är naturligtvis ett steg i rätt riktning. För det första är det positivt att vi har övervunnit det rättsliga hinder som utgörs av att inte alla medlemsstater erkänner Taiwan. För det andra innebär detta att medborgarna i EU:s medlemsstater, på grundval av – en aspekt av – ömsesidigt erkännande, i framtiden inte kommer att behöva inneha visering när de reser in till Taiwan, med andra ord är detta samma sak som det vi gör för de 27 medlemsstaterna, och för det tredje har all negativ inverkan på förbindelserna mellan EU och Kina kunnat undvikas.

Här vill jag, om jag får, göra en mer allmän kommentar: vi har alla nyligen bevittnat terrorhandlingar, med bombpaket som skickas från Grekland till ambassader i olika städer i EU och från Jemen till olika medlemsstater. Naturligtvis kände vi alla att vår säkerhet hotades överallt på alla sätt.

Så när våra medborgare i Europa får veta att EU gör det lättare för medborgarna från tredjeländer, såsom Taiwan och andra länder vi nyligen har godkänt, att komma in i EU, är det inte konstigt att de undrar om det innebär en större risk för deras säkerhet.

Därför måste vårt svar på detta vara att vi när vi fattar ett beslut som detta redan har bedömt alla dessa parametrar. Vi vet mycket väl att vi har mekanismer för att hantera eventuella problem och skydda våra medborgare. Det är just därför vi har fattat detta beslut. Vi har system för utbyte av information och resurser för att hantera eventuella problem.

Jag vill därför avsluta med att säga att vi är glada att vi har fattat detta beslut och att vi under inga omständigheter har äventyrat säkerheten för våra medborgare i EU.

  Tanja Fajon, för S&D-gruppen. – (SL) Jag vill först av allt tacka föredraganden för hans utmärkta arbete. Taiwan kan betraktas som en framgångssaga. Jag har just återvänt från ett besök på denna ö som redan har ingått flera samarbetsavtal med EU. EU-27 är den största investeraren i Taiwans snabbt växande ekonomi – i år beräknas den ekonomiska tillväxten uppgå till närmare nio procent, och arbetslösheten är lägre än sex procent.

Undantaget från viseringskravet för Taiwan kommer att stärka de ekonomiska och politiska förbindelserna med EU, öka investeringarna och möjliggöra rörlighet för särskilt ungdomar och studenter. Som vi har hört är Kina fortfarande det största hotet mot Taiwan, men de senaste åren har förbindelserna med Kina tinat upp, särskilt på det ekonomiska området. Internationellt sett är Taiwan inte allmänt erkänt som ett land. Det har inte ens erkänts av EU, även om medborgare från 24 EU-medlemsstater redan i dag har möjlighet att resa till denna ö utan visum, och inom en snar framtid kommer Taiwan att undanta viseringskravet även för Bulgarien, Rumänien och Cypern.

Den taiwanesiska regeringen har vidtagit en rad viktiga åtgärder för passäkerhet, vilket vi själva kunde se när vi besökte den myndighet som utfärdar dokument. Myndigheterna har inga problem med olaglig invandring eller olaglig handel med människor eller varor. Det finns ingen organiserad brottslighet i städerna, och folk är i allmänhet nöjda med sina liv.

Under det senaste året har EU avskaffat viseringskraven för fem länder på västra Balkan. På måndag denna vecka antog ministrarna ett viktigt beslut för Albanien samt Bosnien och Hercegovina. Detta är ett mycket viktigt budskap till de länder som knackar på EU:s dörr om att de har en tydlig europeisk framtid. Friheten att resa är en grundläggande mänsklig rättighet, och jag är övertygad om att det är den enda rätta vägen att gå eftersom Taiwan inte utgör något hot mot EU. Därför uppmanar jag er, mina damer och herrar, att i morgon ge ert starka stöd till viseringsundantaget och göra det möjligt för det taiwanesiska folket att resa fritt.

  Cecilia Wikström, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Vi har idag en förteckning över de tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar våra yttre gränser. Det finns ytterligare en lista för de medborgare som är undantagna detta krav. De här listorna måste givetvis regelbundet ses över och justeras beroende på läget i respektive land. Vi har tidigare i höst slopat viseringskravet för invånarna i Albanien och Bosnien Hercegovina. Vi kommer så småningom att rösta om att slopa viseringskravet även för Taiwan, ett land som har genomgått en genomgripande process på demokratiseringsområdet. Institutionella reformer, ett dynamiskt civilsamhälle och förstärkt respekt för medborgerliga fri- och rättigheter har lett till ökad stabilitet, också politiskt, i Taiwan. Dessutom kräver vi ju inget viseringskrav för andra länder i regionen så det här är också ett led i att skapa större regional samstämdhet. Taiwan utgör inte på något sätt något hot mot EU och avskaffandet av viseringskravet kommer att gagna handelsförbindelserna med EU och även gynna ett närmare samarbete kring kultur och forskning, viktiga områden för oss alla.

Under många år har politiker från Taiwan haft svårt att resa till Europa, t.o.m. som privatpersoner eftersom man i Europas länder varit rädda att stöta sig med Kina eller hamna i politisk konflikt med detta land. Idag ser det annorlunda ut och jag hoppas att det avtal vi är på väg att sluta ska underlätta och förbättra de politiska kontakterna mellan oss politiker här i EU och Taiwan, och också leda till ett fördjupat samarbete för Taiwan i det internationella samfundet, på olika plan. Men det är också en ideologisk vinst vi står inför.

Europa står för öppenhet, för välkomnande och för inkluderande. Det ömsesidiga förtroendet är att hålla dörrarna öppna mellan våra länder och det kommer att leda till lönsamhet och samarbete och framför allt ett trevligare klimat länder emellan. Det är någonting jag välkomnar av hela mitt hjärta så här inför denna viktiga omröstning som vi alldeles snart ska genomföra här i Europaparlamentet.

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Cecilia Malmström var ju själv en god vän till Taiwan när hon var parlamentsledamot. Jag är nu ordförande i den taiwanesiska vängruppen här i parlamentet. Det gläder mig naturligtvis på gruppens vägnar att kunna välkomna det faktum att de taiwanesiska medborgarna snart kommer att kunna resa in i Schengenområdet utan att behöva visering – vilket på EU-jargong även kallas förenklat viseringsförfarande för Taiwan.

Mitt eget hemland Storbritannien samt Irland – som båda naturligtvis är utanför Schengenområdet – avskaffade viseringskravet för taiwanesiska medborgare för ett och ett halvt år sedan. Jag kan lugnt säga att vår erfarenhet i Storbritannien, särskilt när det gäller att främja turism och resor av affärsmän med ärligt uppsåt, helt och hållet tyder på att detta var ett bra beslut.

Taiwan är en blomstrande, välmående och modern demokrati som delar våra värderingar om att stödja mänskliga rättigheter, fred, säkerhet och välstånd i regionen. Vi kan bara gynnas av att underlätta närmare affärsförbindelser med Taiwan, vars ekonomi har börjat växa igen och blir allt starkare, och som i allt högre grad blir en språngbräda för europeiska investeringar i Kina. Europa håller naturligtvis också snabbt på att komma ikapp Amerika som favoritdestination för taiwanesiska studenter och utexaminerade som vill forska. Återigen är fördelarna med dessa utbyten betydande på alla tänkbara sätt. Detta är ett viktigt tecken på vårt stöd och vår solidaritet med Taiwan, som under president Ma Ying-Jeous inspirerade ledarskap har sökt pragmatiska lösningar på den internationella isolering som Folkrepubliken Kina har påtvingat landet.

  Mario Borghezio, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag uttrycka mitt uppriktiga och allvarliga tack till föredraganden, som har använt sin kompetens och stringens till att övertyga medlemsstaterna om att fri rörlighet för taiwanesiska medborgare och avskaffande av viseringskraven inte kommer att orsaka problem för EU.

Det senaste arbetet i fråga om Bosnien och Hercegovina och Albanien har inte varit särskilt övertygande. Nu talas det till och med om att avskaffa viseringskraven för Turkiet. I dessa situationer är jag inte övertygad om att kommissionen och parlamentet har gjort ett bra jobb när det gäller att garantera säkerheten för EU:s medborgare. Därför välkomnar jag betänkandet och omröstningen i Europaparlamentet – som säkert kommer att bli positiv – desto mer.

Historien är inte obeständig. Människor i en viss ålder kommer ihåg vad det som en gång kallades det nationalistiska Kina representerade i decennier: det var en fana för friheten. Västvärlden får inte glömma vilka som försvarade principerna om frihet när de hotades på annat håll. När det gäller mänskliga rättigheter tror jag dock fortfarande att en grundläggande skillnad måste göras.

Kineserna i Taiwan är därför också välkomna i min hemregion Padanien. Förekomsten av sådana viktiga och duktiga personer i regionen utgör redan många exempel på taiwanesernas förmåga att integreras i vårt samhälle. Till skillnad från andra länder har Taiwan också den goda egenskapen att inte exportera sociopolitiska budskap mot principerna om frihet, skydd av mänskliga rättigheter och respekt för etniska och religiösa minoriteter till EU tillsammans med sina varor. Medborgarna i Taiwan är därför välkomna i EU och Padanien.

  Béla Kovács (NI). – (HU) Tack för att jag fick ordet, herr talman. Mina damer och herrar! Det är uppenbart att viseringssystemet är ett effektivt medel för att framgångsrikt förhindra olaglig inresa till eller olaglig vistelse i EU:s medlemsstater. När vi bestämmer vilka tredjelandsmedborgare som bör omfattas av viseringskrav måste situationen i varje land bedömas var för sig, med hänsyn till olaglig invandring, allmän ordning och säkerhet, EU:s yttre förbindelser, regional sammanhållning och naturligtvis principen om ömsesidighet.

Bedömningsmekanismen måste fungera på ett sådant sätt att man kan garantera att viseringskraven omedelbart återinförs för alla länder som backar från de ovannämnda kriterierna eller inför viseringskrav för medborgare i en eller flera medlemsstater. Tyvärr har de praktiska erfarenheterna visat att medlemsstaterna själva alltid måste ta itu med konsekvenserna av att avskaffa viseringsrestriktioner när det gäller invandring och säkerhet. Enligt min uppfattning är detta en fråga om säkerhetspolitik och inte någon form av gåva som man bara kan överlämna till kandidatländerna. Det är just av denna anledning som jag anser att säkerhetsgarantier bör begäras från alla länder innan man godkänner att deras medborgare får resa in i EU utan visum.

  Kinga Göncz (S&D). – (HU) Även jag vill välkomna att frågan om undantag från viseringskravet för Taiwan har placerats på parlamentets föredragningslista. Jag anser att vi betalar av våra skulder. Samarbetspartner till EU av lika stor betydelse har redan beviljats undantag från viseringskravet och åtnjuter nu visumfritt resande. Taiwan är EU:s fjärde största handelspartner i Asien, och handeln i andra riktningen är av nästan lika stor betydelse för Taiwan och EU. Vi förväntar oss att ett avskaffande av viseringsrestriktionerna ytterligare kommer att stärka dessa förbindelser som redan är mycket intensiva. Vi vet att vi har nära förbindelser inte bara när det gäller ekonomi och handel, utan också inom områdena forskning, teknisk utveckling, utbildning och kultur, och vi kan förvänta oss att viseringsfriheten kommer att stärka dessa områden.

Det villkor vi uppgivit, att samtliga 27 medlemsstater i EU ska åtnjuta viseringsundantag, kommer att uppfyllas i år när viseringskraven avskaffas för Cypern, Bulgarien och Rumänien, och jag tror att det är av stor betydelse. Även jag vill understryka att de förändringar som skett i Taiwan under de senaste 50 till 60 åren är mycket viktiga. Taiwan har byggt upp ett demokratiskt institutionellt system och har förvandlats från ett fattigt till ett ekonomiskt starkt land, så det finns ingen anledning att frukta, som många har nämnt, att viseringsundantaget skulle leda till någon form av migrationstryck. Tvärtom borde vi ha positiva förväntningar i detta avseende.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (EN) Herr talman! Jag stöder fullständigt vad som sagts av våra föredragande, Agustín Díaz de Mera García Consuegra och Andrey Kovatchev. Taiwan är ett i-land med höga tekniska och administrativa standarder. Det uppfyller utan tvekan de högsta kraven på säkerhet och trygghet i fråga om kontroll- och tullförfaranden. Jag vill därför uppmana våra kolleger att gå vidare med förslaget om att bevilja Taiwan viseringsundantag, vilket borde ha skett för länge sedan.

Taiwan är också medlem av Världshandelsorganisationen som ett enda tullområde. Vi bör inte nöja oss med det – vi bör uppmuntra Taiwan att ansluta sig till andra internationella organisationer också, såsom Internationella civila luftfartsorganisationen eller FN:s ramkonvention om klimatförändringar. Taiwan är ett land som förtjänar ett sådant erkännande, för det är en viktig partner för EU i den östasiatiska regionen. Banden kommer att stärkas, till fördel för båda parter.

Vi måste se fram emot att intensifiera våra förbindelser med Taiwan i framtiden. En möjlig utveckling som vi bör fundera över är att förhandla om en mer omfattande ordning för handeln med Taiwan, särskilt nu när landet har undertecknat den milstolpe som ramavtalet om ekonomiskt samarbete utgör. Om vi går i denna riktning utgör viseringsfriheten en väsentlig del i fördjupandet av förbindelserna mellan EU och Taiwan.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Först och främst vill jag gratulera Agustín Díaz de Mera García Consuegra för det betänkande som han har utarbetat. Jag är säker på att det kommer att antas enhälligt i morgon.

Men jag skulle vilja tala om hur kommissionen anser att det kommer att stödja principen om ömsesidighet i EU:s förbindelser med tredjeländer. Taiwan kommer att åtnjuta viseringsundantag i hela EU och undanta viseringskravet för Rumänien, Bulgarien och Cypern. Detta är ett positivt steg. Å andra sidan vägrar Förenta staterna, som åtnjuter fullständigt viseringsundantag för hela EU, att bevilja ömsesidighet för Rumänien, Bulgarien, Polen och Cypern. Dessutom har till och med en inreseavgift införts för alla EU-medborgare, vilken egentligen är en dold viseringsavgift.

Med tanke på principen om ömsesidighet och solidaritet mellan medlemsstaterna måste kommissionen växla från att passivt acceptera ett fullbordat faktum till att spela en aktiv roll i denna process för att införa fullständig ömsesidighet när det gäller viseringsundantag för alla medlemsstater. Så länge förhandlingen om viseringsavtal uteslutande faller under EU:s behörighet och inte medlemsstaternas, måste kommissionen ta till alla möjliga åtgärder för att lösa dessa situationer.

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är tydligt att det råder enighet i parlamentet och att betänkandet faktiskt kommer att antas, troligen i morgon. Betänkandet kanske inte kommer att röstas igenom enhälligt, men det kommer att antas av en överväldigande majoritet av röster och med stöd från alla politiska grupper. Jag vill inte upprepa alla de argument som har förts fram av föredraganden och kommissionsledamoten. Taiwan uppfyller verkligen alla villkor, både ekonomiskt och politiskt, för att samarbetet ska kunna stärkas och för att ett avskaffande av viseringskravet ska kunna vara till hjälp i detta. Jag anser att vi är skyldiga att göra detta, eftersom Taiwan har visat att en liberal demokrati är möjlig överallt, i varje kulturell miljö, och att den förvandling som skett där har varit framgångsrik, och jag tycker att vi borde stödja den.

Slutligen finns det ett annat skäl, förutom de ekonomiska. Jag tänker på det skäl som Mario Borghezio talade om – det politiska skälet – som jag inte ska förklara nu, men vi förstår alla att det är ett viktigt skäl och att vi bör stödja våra vänner från Taiwan i denna fråga.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Taiwan finns med på den positiva listan. Taiwans invånare får med andra ord resa till Europeiska unionen utan visering. Jag är glad för deras skull. Politik är emellertid en fråga om att ge och ta. Jag hade velat att Taiwan i gengäld omedelbart också hade garanterat alla medborgare i EU fri inresa utan visumtvång. Detta har emellertid ännu inte inträffat. Taiwan har endast förklarat sin avsikt att detta ska vara genomfört i slutet av året. Jag hoppas att denna avsiktsförklaring också kommer att följas av handling. För övrigt har jag förtroende för vår föredragande, som har ställt detta i utsikt och jag kommer att rösta för denna motion i dess helhet. Som jag sade, jag hoppas att Taiwan också kommer att lösa problemen, så att alla EU-medborgare också kommer att kunna resa till Taiwan utan att behöva något visum.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill än en gång tacka föredraganden och hela parlamentet för deras stöd för förslaget att föra in Taiwan på den positiva listan. Jag kan försäkra de ledamöter som fortfarande hade frågor att kommissionens metoder när den granskar länder – däribland Taiwan – alltid är mycket noggranna och att vi försäkrar oss om att alla kriterier är uppfyllda innan vi lägger fram ett sådant förslag. Som alltid har detta gjorts mycket noggrant.

Jag vill också bekräfta för den senaste talaren att visumkravet i morgon kommer att hävas för de sista återstående länderna. Från och med i morgon kommer viseringsliberaliseringen att träda i kraft för de återstående länderna, så att full ömsesidighet uppstår. Jag tror att vi efter omröstningen i morgon kommer att vara mycket starka och också kommer att sända ett starkt budskap. Vi kan alla glädja oss och hoppas på ännu starkare förbindelser mellan folken i Taiwan och EU. Stort tack för en mycket bra debatt.

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra, föredragande. – (ES) Herr talman! Noblesse oblige, jag vill börja med att säga att jag är oändligt tacksam för det stöd som alla mina kolleger i egenskap av företrädare för sina politiska grupper har uttryckt för det betänkande som jag har haft äran att lägga fram för parlamentet. Jag vill även tacka för det stöd ni har gett mig i mitt arbete.

Det skulle emellertid inte vara rättvist att inte säga att den som har huvudansvaret är kommissionsledamot Cecilia Malmström, vars stöd, energi och fantastiska arbetslag har gjort det möjligt att driva på i denna sak, som jag skulle vilja beskriva som en fråga om rättvisa.

Det finns inget mer att säga förutom att tillägga att jag också vill lyckönska Taiwans folk, de taiwanesiska myndigheterna och naturligtvis den fantastiska diplomatkår som Taiwan har i världen, särskilt i Bryssel.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 11 november 2010, kl. 12.00.

Skriftliga uttalanden (artikel 149 i arbetsordningen)

21. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Talmannen. – Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt (artikel 150 i arbetsordningen).

  Nuno Teixeira (PPE). – (PT) Utskottet för internationell handel utvärderar för närvarande det globala avtal om bananer som slutits inom Världshandelsorganisationen. Snart kommer Europaparlamentet att i plenum nödgas ta ställning till denna sänkning av tullavgifter på import av bananer från länder i Latinamerika.

Man bör ha fullständigt klart för sig att inget av de yttersta randområdena, vare sig Madeira, som jag kommer från, eller något av de övriga åtta yttersta randområdena, särskilt Kanarieöarna, som är de klart värst drabbade, är motståndare till att man sluter denna typ av avtal. Vad dessa regioner önskar är helt enkelt å ena sidan att andra länder ska tvingas att uppfylla samma villkor som de själva i fråga om hygien, sund odling och arbetstagares rättigheter för att komma in på marknaden. Det handlar om grundläggande rättvisa. Å andra sidan vill de få full kompensation för den skada som tillfogas dem. Om detta inte sker vill de att de ansvariga åtminstone ska vara så ärliga att de talar direkt med dem och säger att de måste byta levnadssätt och se sig om efter annat arbete, för det är uppenbart att de inte kan överleva på de villkor som väntar och att de måste överge sitt levebröd. Det är uppenbart att dessa avtal skapar vinnare och förlorare. Låt oss ta hand om förlorarna – vinnarna behöver inte vår hjälp.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) I Europa har antalet äldre människor vilkas enda inkomstkälla är deras pension ökat snabbt. Människor som har utfört ett hårt och ärligt arbete hela livet och som har uppfostrat barn och betalat skatt till staten väntar sig att få en lugn och värdig ålderdom. Tyvärr kommer inte alla dessa rättmätiga förväntningar att gå i uppfyllelse. Detta har varit särskilt kännbart för människorna i Europa under den ekonomiska krisen. Medan priserna har ökat har en höjning av pensionerna uteblivit och oron har vuxit beträffande de besparingar som gjorts för ålderdomen; antalet far- och morföräldrar som måste försörja sina barnbarn som blivit av med sitt arbete har också ökat. I en del länder, t.ex. mitt hemland Litauen, åsamkar också regeringen pensionärerna skada, eftersom pensioner och bidrag har minskats. För närvarande går debattens vågor höga om kommissionens nya förslag om att ta möjligheten att höja pensionsåldern under övervägande. Jag är emellertid mest bekymrad över att inga lösningar har lagts fram om hur äldre människor ska garanteras sysselsättning. Med möjligheten att skjuta på pensioneringen kan miljontals arbetslösa under pensionsåldern hamna i fattigdomsfällan. Frågan om huruvida människors hälsa tillåter dem att arbeta längre har inte beaktats tillräckligt. Dessutom måste vi också ta hänsyn till att kvinnor i större utsträckning än män tar lågbetalda arbeten och att de förlorar försäkringsgarantier och i slutändan får lägre pension på grund av att de föder barn, tar hand om barnen när de är små och när de växer upp samt tar hand om familjemedlemmar med funktionshinder. Därför uppmanar jag kommissionen och rådet att, när de väl har utvärderat hur snabbt Europas befolkning åldras, finna andra sätt att säkra normala levnadsförhållanden för pensionärer nu och i framtiden.

  Filiz Hakaeva Hyusmenova (ALDE). – (BG) Herr talman, mina damer och herrar! I dag, den 10 november, tänker vi i Bulgarien tillbaka på två händelser. För 21 år sedan, dagen efter Berlinmurens fall, föll kommunistregimen under ackompanjemang av slagorden ”glasnost, frihet, demokrati”. Det är ingen slump att samma datum firas som yttrandefrihetens dag i Bulgarien. Den senaste tidens utveckling har gett oss tankeställare både om totalitarismen, som jag hoppas har lämnat vårt land för gott, och ett annat modernt gissel – terrorismen, som vi möter allt oftare.

Har demokratin mekanismer att motverka sådana angrepp? Kan vi bekämpa terrorismen utan att överge demokratiska principer eller begränsa de mänskliga rättigheterna och mediernas frihet?

Det liberala svaret är ”ja”, men bara om vi kan knyta regionala och nationella nätverk till ett europeiskt system till stöd för förebyggande åtgärder, tidig varning och snabb reaktion.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Vid det förra plenarsammanträdet varnade jag för att detta skulle kunna hända, och nu har det hänt: ett läger i Sahara, i El Aaiún, har skingrats med våld, vilket hittills har lett till att 19 människor har dött, mer än 700 har skadats och mer än 150 saknas.

Vad säger kommissionen och EU:s regeringar under ledning av Spaniens regering? De manar till lugn på båda sidor; de säger att det är en mycket komplicerad fråga, att vi inte ska blanda oss i deras inre angelägenheter och att vi måste skydda EU:s intressen i Marocko.

Mitt svar är nej, Catherine Ashton; nej Teresa Jiménez; nej Bernard Kouchner! Förtryck och mord är inte komplicerade frågor. De är mycket klara och tydliga och det sätt vi måste reagera på och den ståndpunkt vi måste inta mot detta består av oförbehållsamt förkastande, fördömande och kravet att den marockanska regimen ska ta ansvar för detta.

Till dess att detta händer måste vi avbryta den bilaterala handeln med Marocko och sätta stopp för Marockos privilegier i förhållande till EU. Inget mer köpslående om de mänskliga rättigheterna!

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Herr talman! Det gläder mig att kommissionsledamoten fortfarande är här och jag vill ta tillfället i akt, för denna fråga rör också Cecilia Malmströms ansvarsområde. Jag vet att detta nämns för tredje gången, men det är en mycket allvarlig händelse, så jag vill berätta att under natten mellan den 5 och den 6 november misshandlades en journalist som arbetar för den ryska tidningen Kommersant, Oleg Kashin, svårt utanför sitt hem i Moskva – jag är säker på att du känner till detta, fru kommissionsledamot. Han fördes till sjukhus med brutna ben, krossad käke, avhuggna fingrar och skallfrakturer.

Detta är inte första gången något sådant inträffar i länderna på andra sidan om vår gräns i öster. Jag läste en intervju i dag med en av Polens mest framstående analytiker av ryska förhållanden, och han säger att 300 journalister har mördats i Ryska federationen de senaste 10 åren. Detta är mycket oroväckande, för yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter hör till EU:s viktigaste grundvalar. Därför vill jag med skärpa framhålla att vi alltid och överallt när vi samtalar med våra ryska vänner bör poängtera att händelser av detta slag inte får inträffa, eftersom de gör vår gemensamma dialog svår, för att inte säga omöjlig.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Jag vill fästa er uppmärksamhet på den förtvivlade situationen i Västsahara. Tusentals saharier har rest läger i utkanterna av några av de viktigaste städerna i territoriet i protest mot de förhållanden som de tvingas leva under och de olika former av förtryck som de utsätts för och för att kräva en folkomröstning om sin rätt till självbestämmande.

Den marockanska polisens och arméns våldsamma ingripande denna vecka i avsikt att skingra dessa läger resulterade i ett obestämt antal frihetsberövanden, hundratals sårade och saknade och tyvärr även dödade. Förutom denna händelse hindrades medborgare i EU-stater på ett förödmjukande sätt att besöka Västsahara för att visa sin solidaritet. Bland dem som utvisades av de marockanska myndigheterna befann sig en ledamot av Europaparlamentet, ordföranden för Demokratisk ungdoms världsfederation, tillsammans med olika journalister och medlemmar av icke-statliga organisationer.

Den tystnad och de tvetydiga uttalanden som kommit från EU och några av dess ledare om denna situation är skamliga och beklagliga. Genom sin tystnad gör EU gemensam sak med ett land som drar nytta av den gynnade ställning som det får av EU. Denna tystnad och detta uttryck för samtycke är ett oacceptabelt förhållningssätt, som vi här med skärpa måste ta avstånd från.

  Mario Borghezio (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ville bara uppmärksamma Europaparlamentets talman på en dom som avkunnades för ett antal dagar sedan. Det är en fråga som utan tvivel faller inom kommissionsledamotens behörighetsområde, och jag riktar mig även till henne.

Enligt min uppfattning är det en mycket allvarlig dom, eftersom den relativiserar innehållet i ett mycket viktigt EU-direktiv om terrorism. Jag anser faktiskt att man inte kan stödja uppfattningen att skyddet för medborgare som kräver asylrätt och rätten att erkännas som flyktingar ska utsträckas till dem som tillhör terroristorganisationer.

Om denna princip skulle godkännas, såsom skedde i detta ytterst allvarliga beslut av Europeiska unionens domstol, kommer vi att ge många terrorister chansen att dra nytta av ett skydd som de inte förtjänar. Alltför många människor har dött som ett resultat av terroristhandlingar för att vi ska kunna tillåta något sådant. Jag uppmanar därför kommissionen att ändra direktivet för att undvika vittomfattande och ohederliga tolkningar av det uttalande som EU med rätta gjorde i kampen mot terrorismen.

  Nicole Sinclaire (NI). – (EN) Herr talman! Förra månaden röstade parlamentet i Strasbourg igenom en ökning av EU:s budget på 5,9 procent. Här ingår 2 miljoner euro extra för mottagningar till stöd för den livsstil med skålande i champagne som vi har vant oss vid här. Jag tyckte det sätt som mina kolleger applåderade varandra på var stötande med tanke på den ekonomiska kris som vi befinner oss i.

I dag sätter sig offren för denna kris från min valkrets i West Midlands i Storbritannien till motvärn. Studenter och universitetslärare har tagit med sig sina bekymmer till gatorna i London, och samtidigt som jag beklagar några fås handlingar applåderar jag flertalet. Studenterna kommer att drabbas hårt av åtstramningspaketet: undervisningsavgifter vid universiteten ska tredubblas, kurser har slopats, antalet platser har minskats och infrastrukturen kommer att sättas under allt större press. Morgondagens talanger, som vi är beroende av för framtiden, kvävs och det är den yngre generationen som kommer att bli mest lidande. Låt mig sluta med en varning, herr talman: er arrogans kommer att leda till många fler människor på gatorna och till att många fler protesterar mot detta misslyckade sociala projekt. Njut av er champagne, mina damer och herrar!

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Toppmötet för Donauområdet, som ägde rum i Bukarest den 8 november bevistades av 14 delegationer från de länder som deltar i Donaustrategin, däribland Republiken Moldavien, som därigenom fick tillfälle att närma sig EU ytterligare. Mötet hölls vid en lämplig tidpunkt med tanke på att strategins stiftelseurkund ska vara godkänd vid slutet av året och att själva strategin ska genomföras 2011. Den viktigaste framgången var det åtagande som gjordes av Europeiska kommissionen, företrädd av dess ordförande José Manuel Barroso, att stödja en särskild plan med 95 miljarder euro i stödmedel. Dessutom kommer det att vara möjligt att erhålla ytterligare medel från Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling.

Jag vill påminna om att Rumänien, som 2008 var en av initiativtagarna till tanken på en EU-strategi för Donauområdet, hela tiden har stött ett genomförande av detta initiativ. Ett genomförande av initiativet så snart som möjligt kommer att bidra till en revitalisering av den sociala och ekonomiska situationen i de län i södra Rumänien som gränsar till Donau.

  María Muñiz De Urquiza (S&D). – (ES) Herr talman! Som företrädare för den spanska delegationen inom Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet vill jag uttrycka vår djupa oro beträffande den våldsvåg som har brutit ut i Marocko och Sahara.

Vi är hängivna förespråkare för de mänskliga rättigheterna och beklagar alla dödsfall som har inträffat, både bland marockaner och bland saharier. Informationen om situationen är förvirrande. Därför gläder det oss att Marocko kommer att inleda en undersökning, och vi förespråkar naturligtvis en öppen information.

Marockos strategiska betydelse för EU kräver att EU som organisation engagerar sig i internationella strävanden som syftar till att underlätta den dialog som flera medlemsländer, däribland Spanien, deltar i. Det gläder oss att dialogen mellan parterna, trots att det inträffade är mycket allvarligt, så här långt har kunnat upprätthållas och att nya förhandlingsrundor planeras.

Denna konflikt är mer än 30 år gammal och måste få ett slut så snart som möjligt med en lösning som ömsesidigt kan godkännas av parterna inom ramen för Förenta nationerna, som tillsammans med Marockos regering och Saharas folk och deras företrädare är det enda organ som har legitimitet att lägga fram en sådan lösning.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Herr talman! Europaparlamentet har vid många tillfällen protesterat till försvar för grundläggande mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter och politisk frihet. Därför noterade jag med stor förvåning vid den förra sammanträdesperioden i Strasbourg att Europaparlamentet tyvärr inte antog en ståndpunkt om de kommande lokala valen i Ukraina, trots mycket allvarliga tecken och trovärdig information från pålitliga källor om åtskilliga oegentligheter i form av trakasserier mot oppositionen och inskränkningar av journalisternas rätt att fritt kommunicera med det ukrainska samhället, som styrs av Regionpartiet.

Än mer förvånad är jag över att detta beslut än en gång har skjutits upp och inte läggs fram för omröstning i morgon. Detta är mycket oroande och kräver en förklaring. Är det sant att en del företrädare för Europaparlamentet talar i positiva ordalag om de val som nu har hållits, när både Förenta staternas utrikesdepartement och Catherine Ashton pekar på åtskilliga oegentligheter som observerats under valen och överträdelser av vallagen? Detta kräver en förklaring.

  Eduard Kukan (PPE). – (SK) Det gläder mig att kommissionen i går bekräftade att man i sin strategi för åren 2010 och 2011 anser att en expansiv politik är det bästa för västra Balkan-regionen. Man bekräftade också att man kommer att fortsätta att fullgöra sina åtaganden i regionen, under förutsättning att länderna i regionen ökar sina ansträngningar i integrationsprocessen.

Jag vill applådera några av de positiva åtgärderna från föregående år, t.ex. borttagandet av viseringsreglerna för huvuddelen av regionens invånare, Montenegros framsteg, som har belönats med ett förslag om status som kandidatland, och framstegen i samtalen mellan EU och Serbien, som har rekommenderats för ett utlåtande.

Men utmaningar återstår och de kommer att behöva bemötas. Bland dem finns inledandet av en dialog mellan Serbien och Kosovo – som förväntas ge mer stabilitet i regionen, en snar lösning på frågan om namnet Makedonien – en process som redan har pågått under en mycket lång tid, frågan om att enas om en vision eller ett nytt tillvägagångssätt när det gäller Bosnien och Hercegovina, och inledandet av en viseringsliberalisering med Kosovo.

I alla dessa frågor är det nödvändigt att ha en tydlig strategi och vision som gör det möjligt för regionen att närma sig Europeiska unionen. Detta ligger inte bara i deras intresse, utan också i vårt intresse.

  Guido Milana (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För 30 år sedan förnekade Marocko under många år att det pågick ett krig mot det västsahariska folket, och i dag förnekar man fortfarande att det förekommer ett oproportionerligt förtryck av dessa människor. Likväl dödas och skadas människor i Västsahara, som tillhör en befolkning som bara hävdar rätten att få leva i frihet i sitt eget land.

Marocko har i stort sett stängt sina gränser för alla som skulle kunna bevittna dessa händelser. Ingen information och inga parlamentsledamöter släpps in. En fransk parlamentsledamot och vår kollega Willy Meyer nekades tillträde. EU tittar passivt på. Det finns inga nyheter från kommissionen i denna fråga vilket gör oss underställda FN:s medling, som fortsätter att misslyckas precis som under de senaste 30 åren. Catherine Ashton, som ansvarar för utrikespolitiken, har inte tagit ställning i frågan. Parlamentet måste reagera genom att inta en fast hållning. Vi måste reagera mot Marocko och begränsa alla initiativ om handelsavtal. Vi kan börja med förnyelsen av fiskeavtalen.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) På sista tiden har mycket viktiga inslag i innovationsunionen uppmärksammats. Jag anser att det är dags för oss att stödja åtgärder som möjliggör för oss att på EU-nivå genomföra de åtgärder som beskrivs i kommissionens initiativ.

Utvecklingen av partnerskap är av avgörande betydelse. Vi får dock inte bortse från att det under den kommande programperioden är dags att inleda diskussioner på regional nivå, så att partnerskap kan upprättas inte bara på lokal och regional nivå, utan också på nationell eller transnationell nivå. På samma sätt bör den breda debatten om hur denna utveckling framöver ska uppnås finnas på dagordningen för varje region. Jag anser att en dialog mellan alla berörda aktörer är avgörande för att fastställa mervärdet i varje region och de olika typer av innovativa åtgärder som krävs för att kunna utnyttja dessa. Jag uppmanar lokala och regionala myndigheter att engagera sig i att skapa partnerskap för att göra programplaneringen så realistisk och med så nära anknytning som möjligt till regionernas behov och strävanden.

  Elisabeth Köstinger (PPE). – (DE) Herr talman! I morgon inleds G20-mötet i Söul. De ämnen som kommer att diskuteras vid detta toppmöte omfattar ett som är av särskild betydelse: begränsningen av exporten av sällsynta jordartsmetaller från Folkrepubliken Kina. Kina kontrollerar 95 procent av utvinningen av sällsynta jordartsmetaller, som den europeiska industrin är i desperat behov av. De sektorer som drabbats hårdast är kunskapsintensiva branscher som arbetar med utveckling av ny teknik. Att små och medelstora europeiska företag utsätts för allvarliga risker på grund av konstgjorda flaskhalsar i försörjningen är ett allvarligt problem. Europeiska ekonomiska samarbetsområdet är världsberömt för sin tekniska expertis. Det är inte acceptabelt att behöva finna sig i avbrott inom detta område.

Jag uppmanar därför företrädarna för Europeiska unionen att tillsammans med andra berörda stater, t.ex. Förenta staterna och Japan, ta ställning mot Kinas godtyckliga handelsförtryck vid G20-toppmötet. Det är nödvändigt att finna en lösning på detta så snabbt som möjligt.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) EU:s befolkning blir allt äldre och andelen förvärvsarbetande bland den totala befolkningen minskar. Den ekonomiska krisen har medfört en ökning av arbetslösheten till 10 procent. I denna situation måste EU och medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa hållbarheten i sina pensionssystem. Reformeringen av pensionssystemen måste innehålla lösningar för att garantera pensionärer en minimiinkomst som kan ge ett drägligt liv.

Trots en ökning av befolkningens förväntade livslängd är lösningen inte att höja den obligatoriska pensionsåldern. Äldre människor som kan och vill fortsätta att vara aktiva på arbetsmarknaden kan fortfarande bidra till samhällsutvecklingen, dock utan att känna sig skyldiga till att göra det. Samtidigt, på grund av den ekonomiska krisen och omlokaliseringen av europeisk industri till tredjeländer, har antalet arbetstillfällen minskat och de människor som kan arbeta – men inte kan hitta ett fast jobb – har svårt att uppnå minimikraven för att bidra till de offentliga pensionssystemen. Jag vill påpeka att en höjning av pensionsåldern kommer att resultera i en ökning av ungdomsarbetslösheten.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Märkning av livsmedel är en fråga som visar att medborgarna följer vad EU gör, vad man debatterar och i vilken utsträckning det påverkar dem. Jag har en trevlig rapport om att medborgare i Slovakien, under veckan mellan den 25–27 oktober, inte bara visade intresse över att vi antagit min kollega Renate Sommers betänkande vid den första behandlingen, de skapade också en sådan kraftfull synergieffekt att studenter från universitetet i Nitra, livsmedelsindustrin, media och allmänheten blev djupt engagerade i dessa debatter. Man anordnade seminarier och tävlingar, och ungdomarna drogs in i en diskussion som gavs, måste jag säga, en ytterligare skjuts av föredraganden Renate Sommers medverkan, medan de tre slovakiska parlamentsledamöterna också aktivt deltog i processen.

Jag vill bara visa genom detta att även parlamentet och dess ledamöter kan engagera sig i intressanta ämnen som påverkar demokratin direkt, och att vi inte alltid kan kritisera det vi talar om här, och att vi inte löser problem som saknar anknytning till verkligheten. I detta sammanhang vill jag också applådera verksamheten vid Europaparlamentets kontor i Slovakien, som gjorde ett bra arbete vid anordnandet av evenemanget.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill än en gång uppmärksamma fallet Sakineh Mohammadi-Ashtiani. Som ni kanske vet skulle hon avrättas genom stening av de iranska myndigheterna i juli för påstådda äktenskapsbrott, men efter en resolution här i parlamentet – där många människor bar t-shirts med texten ”befria Sakineh” – och ett internationellt ramaskri, omvandlades straffet.

Det omvandlades men upphävdes inte. Istället ändrades det till avrättning genom hängning för påstådda mord. Detta skulle verkställas den 3 november, men sköts återigen upp efter internationella framställningar baserade på 270 000 underskrifter via Internet och insatser från olika myndigheter runt om i världen, särskilt från den franske presidenten Nicolas Sarkozy, som gjorde ett personligt ingripande. Men de iranska myndigheterna tänker fortfarande fortskrida, och så småningom verkställa avrättningen av Sakineh.

Jag uppmanar återigen de europeiska myndigheterna att fördubbla sina ansträngningar så att hon friges och kan få asyl eller frihet i sitt eget land, och för att de av staten sponsrade kvinnomorden och kränkningarna av andra mänskliga rättigheter ska få ett slut i Iran.

  Talmannen. – Punkten är härmed avslutad.

22. Den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Thomas Mann, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna (2010/2027 (INI)) (A7-0268/2010).

  Thomas Mann, föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Utskottet för sysselsättning och sociala frågor sände ut en viktig signal när det gäller frågan om demografisk förändring. För det första har ett kombinerat paket för unga och gamla satts samman. Det innehåller ett nytt innovativt synsätt som bygger på rättvisa mellan generationerna. Vi tänker i termer av samarbete mellan generationerna istället för att man lever parallellt sida vid sida. För att ge debatten en stabil grund bör medlemsstaterna utarbeta balansräkningar mellan generationerna. Detta kommer att möjliggöra att tillförlitligt återge och förutsäga betalningsströmmar mellan årgångarna. Det kommer att vara lätt för de statistiska kontoren att räkna ut hur höga skatteintäkterna, socialförsäkringsavgifterna och pensionsutbetalningarna är. Denna ”generationskontroll” är främst avsedd för att införa en lagstadgad konsekvensbedömning av de önskade effekterna och de oönskade sidoeffekterna i samband med generationernas kostnadsbördor. Den är tänkt att vara obligatorisk i alla våra medlemsstater och på EU-nivå.

Vi sänder också en tydlig signal till kommissionen och rådet när det gäller pensioner. Vi behöver inte en enhetlig europeisk pensionsålder. I stället bör man titta på de nationella pensionsåldrarna. Äldre arbetstagare ska inte mot sin vilja tvingas att sluta arbeta på grund av en godtyckligt fastställd obligatorisk pensionsålder. I sin dom i oktober avvisade Europeiska unionens domstol också tydligt påtvingad pensionering på grund av uppnådd pensionsålder. Pensionärer har full rätt till att söka lediga anställningar och får inte missgynnas på grund av sin ålder. För äldre medborgare kräver vi ett initiativ kallat ”EU-pakt sysselsättning 50plus”. Tre mål ska uppnås senast 2020. För det första ska sysselsättningsgraden för arbetstagare över 50 öka till över 55 procent. För det andra måste förtidspensionering och ekonomiska incitament till sådan avvecklas i hela Europa. För det tredje kommer medel att ställas till förfogande i medlemsstaterna för personer över 60 så att de kan stanna kvar på arbetsmarknaden längre.

I andra änden av åldersskalan finns ungdomarna. Vi kräver en EU-garanti för ungdomar. Efter en arbetslöshetsperiod på högst fyra månader ska alla ungdomar erbjudas en arbetsplats, en lärlingsplats eller andra utbildningsmöjligheter. Härvid måste principen ”stödja och kräva” gälla. Att stödja är emellertid inte någon enkelriktad verksamhet. Om ungdomarna inte har tillräckliga kvalifikationer ska de ha möjlighet att skaffa sig dessa för att bli anställningsbara. Jag blev mycket glad över att se att kommissionen redan har tagit upp ett av de initiativ som efterlyses i mitt betänkande. För några veckor sedan utsågs 2012 till Europeiska året för aktivt åldrande. Det är rätt signal vid rätt tidpunkt.

Det enda smolket i glädjebägaren är beslutet av en majoritet i utskottet att begära ytterligare antidiskrimineringsbestämmelser. Följaktligen kommer nya kriterier att fastställas för äldre personer i samband med tecknande av försäkringsavtal, vid semesterbokning och bilhyrning. Det kommer bara att öka byråkratin och medföra höga finansiella kostnader som inte gör rättvisa åt den grundläggande idén om att på ett effektivt sätt skydda människor mot utestängning. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har därför lagt fram ett alternativt resolutionsförslag som inte innehåller denna begäran. Annars var dock vi överens i utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Med hjälp av ett flertal gemensamma resolutionsförslag och 22 kompromissändringsförslag nådde vi ett brett samförstånd.

Jag vill tacka mina kolleger och mina kolleger från andra grupper för deras konstruktiva samarbete. Vi kan och vi kommer att kunna sammanföra unga och gamla. Jag hoppas att vi med detta betänkande om rättvisa mellan generationerna tillsammans har tagit ett viktigt steg framåt.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Jag tackar Thomas Mann för att ha gett oss en sammanfattning av dessa mycket viktiga förslag. Jag anser att det viktigaste när det gäller äldre människor är att vi måste förändra vår inställning till pensionering och även till arbete. Pensionering bör helst ske gradvis och vara frivillig i stället för obligatorisk. En person som besökte mig för två veckor sedan berättade att han hade gått i pension. Jag frågade om han var 65 och han sade ”Nej, men om jag hade väntat tills nästa år, skulle jag ha blivit tvingad att gå i pension. Nu kunde jag gå på mina egna villkor”. Om han hade kunnat fortsätta till 67 eller 70 skulle han ha gjort det. Jag tycker att det är en mycket viktig poäng som vi bör ta till oss.

Sedan anser jag att framför allt unga människor är missgynnade och ungdomarna i mitt land, Irland, är den mest missgynnade gruppen någonsin eftersom de nu står med den stora skulden från bankkrisen. Trots att de är högutbildade har de endast ett val, nämligen att köpa en biljett utomlands om de vill arbeta, för på hemmaplan finns det inga jobb.

Vi behöver förnyelse när det gäller vårt sätt att anställa unga människor. Jag välkomnar särskilt Thomas Manns förslag att om de är utan arbete i flera månader, bör man åtminstone ge dem något slags jobb. Detta är mycket positiva förslag och jag välkomnar dem.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Jag vill verkligen gratulera föredraganden, eftersom jag definitivt håller med om många av de åtgärder som anges för att bemöta den demografiska utmaningen och stärka solidariteten mellan generationerna. Men när det gäller de äldre kan jag inte hålla med om avskaffandet av bestämmelsen om förtidspension. Mycket ofta tvingas äldre gå i förtidspension på grund av vissa omständigheter, och ofta inte av egen vilja. Med tanke på följderna av den ekonomiska krisen är dock möjligheten till att gå i förtidspension ofta det enda sättet för äldre människor som har blivit uppsagda att klara sig. Eftersom de nationella pensionssystemen skiljer sig åt mellan medlemsstaterna måste vi ta hänsyn till praxis i alla medlemsstater, och inte följa exemplet i ett land eller i ett fåtal länder.

  Elizabeth Lynne (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Thomas Mann så mycket för hans arbete och för det goda samarbetet i utskottet. Jag är glad över att så många av mina ändringsförslag antogs i utskottet. Vi måste inse det faktum att många äldre fortfarande behandlas illa i många medlemsstater och det värsta exemplet på detta är naturligtvis övergreppen mot äldre.

Men äldre behandlas illa även på andra sätt, genom åldersdiskriminering i arbetslivet, och därför är jag glad över att vi i detta betänkande begär en korrekt tillämpning av 2000 års direktiv om sysselsättning, och att äldre ska upplysas om sina rättigheter.

Jag är också glad över att man godtog mitt ändringsförslag om att avveckla den obligatoriska pensionsåldern, samtidigt som man fortsättningsvis fastställer en fast pensionsålder på medlemsstatsnivå. Det är fel att äldre mot sin vilja tvingas att sluta arbeta, om de vill fortsätta och fortfarande har förmågan att göra det.

Vi måste också fortsätta med att utöva påtryckningar på rådet för att häva blockeringen av det övergripande direktivet om tillgång till varor och tjänster som, bland annat, omfattar åldersdiskriminering. Det är på tiden att äldre människor får samma rättigheter som alla andra. Jag ber er vänligen att rösta för det ursprungliga betänkandet och inte för PPE:s ändringsförslag.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden Thomas Mann för hans utmärkta betänkande. Jag anser att rättvisa mellan generationerna är ett viktigt kännetecken för ett utvecklat samhälle. I själva verket betyder detta att ingen generation måste, eller bör, leva på någon annans bekostnad. Det som är logiskt och självklart i människors privatliv och inom familjen är svårare att återge i samhället. Om staten tar krediter som den inte kan betala tillbaka belastas kommande generation. Den som överutnyttjar råvarorna skadar kommande generation. Ordspråket om att vi bara har lånat jorden från våra barnbarn är kanske det bästa sättet att få bukt med detta problem. För mig betyder detta att vi måste granska varje handling, varje reglering och varje direktiv för att se till att de ger rättvisa mellan generationerna. Jag anser att detta betänkande är ett viktigt steg i rätt riktning.

  Olga Sehnalová (S&D). – (CS) Frågan om solidaritet mellan generationerna har många olika aspekter, något som föredraganden Thomas Mann beskriver väl i sitt betänkande. En av de viktigaste sakerna är frågan om trygghet vid ålderdom, och i synnerhet en hållbar och stabil finansiering av ålderdomen, som garanterar en anständig pensionsnivå på lång sikt. Jag anser därför att det finns ett problem med punkt 99 i detta betänkande, där föredraganden bland annat fastslår att det är nödvändigt att ersätta ett kontinuerligt fonderat pensionssystem med ett system baserat på kapitalfonder.

Den nuvarande krisen pekade också på faror som är förbundna med att försvaga vissa privata pensionsfonders solvens, som har drabbats hårt av sjunkande räntor och en minskning av värdet på investeringarna. Under 2008 förlorade privata pensionsfonder mer än 20 procent av sitt värde. Som ett resultat av nedgången i deras solvens, var man också tvungen att sälja dess tillgångar med förlust. Många av dessa tynar fortfarande bort på gränsen för solvens. Pensionsfonder på fonderat kapital kan inte vara ett svar på den demografiska utvecklingen. De är främst finansiella produkter med icke-försumbara risker. Jag anser därför att det inte är rimligt att utsätta en så grundläggande social uppgift, som att garantera värdighet under ålderdomen, för sådana risker.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Demografiska förändringar ändrar gradvis befolkningsstrukturen och ålderspyramiden i grunden. Det genomsnittliga födelsetalet inom EU är 1,5 barn, vilket helt klart är bland de lägsta i världen. Resultatet av detta är att vi kan förvänta oss allvarliga problem i samband med befolkningens åldrande i det europeiska samhället.

En av orsakerna till detta är enligt min mening den mycket begränsade utvecklingen av vissa strukturer, vilket hindrar många från att utöka sina familjer. Politiska åtgärder som syftar till att harmonisera arbets- och familjelivet, samt skattelättnader och andra understöd är en viktig förutsättning för att öka födelsetalen. Å andra sidan måste vi anta rättsakter för att förbättra integreringen av äldre i arbetslivet, som måste åtföljas av ett avskaffande av den orättvisa åldersdiskriminering som förekommer.

Jag välkomnar och jag stöder till fullo den så kallade politiken för aktivt åldrande vars syfte är att möjliggöra för människor att även vid hög ålder hålla sig friska, delta i samhällslivet, och förbättra kvaliteten - inte bara av sina egna liv utan också för samhällslivet som helhet i en anda av solidaritet mellan generationerna.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Det aktuella problemet är att unga och gamla människor har svårt att hitta ett arbete. Uppgiften att uppnå rättvisa mellan generationerna blir därför en av de största sociala utmaningarna för den europeiska och nationella politiken under de kommande åren. Att främja flexicuritykonceptet och målet i Europa 2020-strategin om att nå en sysselsättningsgrad på 75 procent anser jag vara ett stort steg i denna riktning. Enligt min mening borde både kommissionen och rådet inleda en folkräkning av generationerna som ett sätt att ge information. Det är också nödvändigt att öka Eurostats indikatorer för hållbar utveckling i samtliga medlemsstater.

Jag skulle vilja avsluta med att gratulera Thomas Mann eftersom han i sitt betänkande har lyckats med att fastställa flera mycket attraktiva lösningar. Dessa omfattar initiativet EU-garanti för ungdomar och initiativet ”EU-pakt sysselsättning 50plus”.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Under de kommande åren kommer vi att, förutom effekterna av krisen, ställas inför många andra stora utmaningar. En av de största är den demografiska förändringen och avfolkningen av vissa regioner som det resulterar i. Medlemsstaterna kommer att ha en viktig roll att spela när det gäller att skapa förutsättningar som gör att konsekvenserna för medborgarna blir så få som möjligt. De kommer att behöva ett starkt stöd som grundar sig på deras fastställda behov, särskilt genom användning av lämpliga EU-finansieringsinstrument, som strukturfonderna.

För att hantera dessa kommande utmaningar anser jag att särskild uppmärksamhet måste riktas mot ungdomar, genom att engagera dem i samhällslivet. Vi måste investera i ungdomar och erbjuda dem tillgång till lämplig utbildning, följt av möjligheten att få ett lämpligt arbete eller uppmuntra dem till att göra karriär som företagare. Jag anser att detta ger oss möjlighet att garantera social integration för ungdomar och att bekämpa en av de viktigaste orsakerna till sjunkande födelsetal och de socioekonomiska skillnaderna mellan generationerna.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Låt mig börja med att tacka och gratulera Thomas Mann för hans utmärkta betänkande. Det ger en mycket grundlig och omfattande analys av de utmaningar som vi står inför på det demografiska området. Kommissionen är mycket nöjd över att man i betänkandet belyser strategier för hur medlemsstaterna och EU ska kunna förbereda sig för en åldrande befolkning, och hur vi kan hantera följderna av detta på ett bättre sätt.

I ditt betänkande presenterar du en mängd praktiska lösningar i detta avseende: handlingsprogrammet för aktiva äldre, initiativet EU-garanti för ungdomar, initiativet ”EU-pakt sysselsättning 50plus”, initiativet ”Age-Management”, initiativet ”Tandem mellan generationer”, etc. Det innehåller även en hel del intressanta förslag för att definiera och tillämpa solidaritet mellan generationerna, eftersom det är – vilket du också nämnt – ett mål för EU efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget.

Som ni vet har kommissionen redan antagit två viktiga initiativ på detta område: vår grönbok om pensioner, som kommer att följas nästa år av en vitbok om framtida verksamhet, och vårt förslag – grundat på ditt förslag, Thomas Mann – att utse 2012 till Europeiska året för aktivt åldrande.

Kommissionen lägger inom kort fram sin tredje EU-rapport om demografiska frågor, som kommer att innehålla en beskrivning av den senaste befolkningsutvecklingen. Den kommer också att visa hur den ekonomiska krisen har påverkat medlemsstaterna när det gäller deras förmåga att förbereda sig för den åldrande befolkningen.

Det kommande decenniet kommer att medföra djupgående demografiska förändringar för Europeiska unionen. Den stora årskull som föddes under babyboomen närmar sig pensionsåldern, samtidigt som de nya årskullar som kommer ut på arbetsmarknaden är mycket mindre. I den nya generationen européer finns troligtvis också fler med invandrarbakgrund, och denna förändring medför utmaningar för medlemsstaternas politiker.

Om vi inte lyckas mobilisera vår underutnyttjade demografiska potential, kommer detta bli ett stort hinder för att uppnå målen i Europa 2020-strategin. Det krävs en insats för att främja ett aktivt åldrande, för att förbättra ungdomars situation på arbetsmarknaden, för att bättre integrera invandrare och deras barn, samt för att främja arbetskraftsinvandring och göra det lättare att förena arbete och vårdansvar. Från kommissionens sida ser vi fram emot att aktivt få arbeta tillsammans med parlamentet i detta gigantiska arbete.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 11 november 2010, kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Giovanni Collino (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I mänsklighetens historia har de stora förändringarna inom samhällena skett genom inflytande av två variabler: den demografiska faktorn och den religiösa faktorn. I vår tid sammanfaller dessa två faktorer på ett riskfyllt sätt. Även om det nu länge har talats om ”en krock mellan civilisationer” och hur viktigt det är för EU att utgöra ett exempel på civil samlevnad bland vitt skilda kulturer, innebär den åldrande europeiska befolkningen och de sjunkande födelsetalen att vi också måste tänka om när det gäller produktivitetsfaktorn. Så länge våra äldre måste finansiera våra ungdomar som inte kan hitta arbeten och som blir allt färre till antalet, kommer det bara att finnas två möjliga vägar som är öppna för oss: att låta andra, icke-européer, stå för vår tillväxt eller överlämna oss till svängningarna på den internationella finansmarknaden, som kan göra vårt kapital produktivt. Bara om de två generationerna blir till resurser för varandra och arbetar tillsammans för en gemensam utvecklingsplan kan vi äntligen börja tala om en europeisk tillväxt. Jag uppmanar föredraganden, dig herr talman, och er, mina kolleger, att överväga att hålla en utfrågning om en ny EU-politik för ekonomisk utveckling som grundas på generationernas bidrag, för att maximera unga och gamlas bidrag till EU:s tillväxt.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag vill uttrycka mitt stöd för idén om initiativet ”EU-pakt sysselsättning 50plus”, som skulle komplettera Europa 2020-strategins mål om att uppmuntra äldre till att vara aktiva på arbetsmarknaden. Under de kommande tio åren beräknas arbetskraften minska med 3 miljoner, just när EU har ett av de lägsta födelsetalen i världen. Andelen medborgare på arbetsmarknaden över 55 år ligger under målet på 50 procent som fastställts i Lissabonstrategin. I en tid när ålderspyramiden allt mer domineras av den äldre generationen, anser jag att det krävs konkreta åtgärder för att hitta en balans mellan behovet av social solidaritet och ineffektiviteten i de sociala trygghetssystemen som nu står inför nya ekonomiska och demografiska utmaningar. Jag anser att vi behöver den erfarenhet som äldre arbetstagare har men som för tillfället inte utnyttjas tillräckligt bra, på grund av diskriminerande föreställningar som måste bekämpas mer effektivt.

Sist men inte minst vill jag betona att äldre kvinnor fortfarande utsätts för flera former av diskriminering i fråga om kön och ålder. Det måste riktas mer uppmärksamhet mot de äldres situation och mot ensamstående kvinnor som på grund av vissa orsaker, som en längre förväntad livslängd, svarar för en allt större andel av befolkningen.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) EU genomgår en demografisk förändring. Vi står inför en stor utmaning: Hur ska vi bibehålla jämvikten mellan dels respekten för sociala rättigheter och tjänster och dels principen ”ett samhälle som är till för alla”? Jag tror att det gagnar samhället som helhet om vi drar nytta av färdigheterna hos människor som snart ska gå i pension. Därför behöver vi uppmuntra de offentliga myndigheter, företag i den privata sektorn och icke-statliga organisationer som med nyskapande program engagerar äldre personer i olika verksamheter. De viktigaste instrumenten för att åstadkomma solidaritet mellan generationerna är dialogen mellan arbetsmarknadens parter och att frågan diskuteras med de grupper som berörs. Det går att utveckla program för detta, även inom utbildningsväsendet, så att vi uppmärksammar ungdomar på problemen och underlättar dialogen med de äldre. Samtidigt är det också bra att uppmuntra åldersblandade team i arbetslivet och företag som tar sådana initiativ. Generationsblandning stärker vår konkurrensförmåga och bidrar till att göra den ekonomiska tillväxten mer harmonisk. Tack vare Europeiska socialfondens stöd till samhällsekonomin, och i finansiellt avseende, kan vi skapa och utveckla konkreta program för ett aktivt åldrande som främjar solidariteten mellan generationerna.

  Robert Dušek (S&D), skriftlig. – (CS) Betänkandet om den demografiska utmaningen tar upp de sociala och ekonomiska problem som uppstår genom att befolkningen åldras alltmer, vilket belastar framtida generationer tungt. Att sörja för rättvisa mellan generationerna är ett av de viktigaste målen för EU:s socialpolitik. EU:s befolkning blir allt äldre. Födelsetalet i EU-staterna har förblivit lågt. Invandringen har visserligen kompenserat det otillräckliga födelsetalet i många länder, men det kan inte betraktas som ett framsteg. En stor andel av invandrarfamiljernas barn är dåligt utbildade och får svårt att hitta ett jobb. Flertalet invandrare bygger upp egna sociala nät utan att integrera sig i samhället. Jag håller med föredraganden om att invandring bara kan tillåtas om invandrarna är villiga att anpassa sig och deras värdland kan tänka sig att ta emot dem. Ett annat dolt problem är var i samhället barnen föds. De flesta barn föds i invandrarfamiljer eller i samhällets svagaste och mest utsatta socialgrupper. I dag är situationen i regel den att välkvalificerade personer, som tar sitt ansvar i livet, ofta bara får ett barn, medan missanpassade och socialt utsatta personer i snitt får fyra barn. De löser således ofta sina ekonomiska problem genom att skaffa fler barn. Jag skulle därför välkomna inte bara de metoder som föredraganden föreslår, utan också ett stödprogram för att öka födelsetalen bland välkvalificerade och ansvarsfulla personer, inte – som i dag – bland de missanpassade.

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Den demografiska förändringen hör till EU:s främsta utmaningar. För 100 år sedan utgjorde européerna 15 procent av jordens befolkning, medan siffran år 2050 bara beräknas bli 5 procent. Denna allvarliga situation har redan gått ut över ekonomin, våra sociala välfärdssystem och själva samhällsstrukturen. Därför behövs det snarast åtgärder som får födelsetalen att öka. Undersökningar indikerar en betydande skillnad mellan det antal barn som familjer önskar sig och det antal som de faktiskt har: i det ena fallet rör det sig om 2,3 barn, i det andra om 1,5 barn. Den åldrande befolkningen är en utmaning som EU kan reagera på genom att föra en politik som gynnar kvinnors sysselsättning i alla åldersgrupper och som tillvaratar hela sysselsättningspotentialen hos kvinnor och invandrare. Inte minst Portugal har agerat föredömligt när det gäller förskolor och daghem, bättre system för graviditets- och föräldraledighet och politiska åtgärder som gör det lättare att förena arbete och privatliv.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Om dagens demografiska utveckling fortsätter får vi se en omfattande förändring i befolkningsstrukturen och ålderspyramiden på ett antal års sikt. Uppskattningsvis minskar antalet unga människor i åldern 0 till 14 år från 100 miljoner år 1975 till 66 miljoner år 2050. Antalet människor i arbetsför ålder minskar från dagens 331 miljoner till 268 miljoner år 2050. Dessutom kommer den andel av befolkningen som är äldre än 80 år att öka från 4,1 procent år 2005 till 11,4 procent år 2050. Befolkningens åldrande är för närvarande en av EU:s största utmaningar. EU och medlemsstaterna måste vidta samordnade åtgärder snarast, inte minst därför att vi redan nu kan konstatera att ungdomsarbetslösheten är hög och finansieringen av pensionerna besvärlig. Vi behöver därför främja grundläggande värderingar som rättvisa och solidaritet mellan generationerna, på ett sätt som tar ett samlat grepp om pensionerna, budgeten, statsskulden och sjukvårds- och rehabiliteringssektorn, främjar födelsetalet, slår vakt om familjen och motverkar diskriminering. Detta bör vi göra genom att skapa intelligent och hållbar tillväxt för alla, helt i linje med strategin Europa 2020.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Ett människovärdigt samhälle kan bara bygga på en princip: rättvisa och solidaritet mellan generationerna. Rättvisa förutsätter solidaritet. EU måste lösa två problem: den höga ungdomsarbetslösheten och osäkerheten kring hur vi ska finansiera våra pensioner. Från och med 2015 kommer antalet människor över 60 år att öka med 2 miljoner årligen. Men samtidigt är det minskande födelsetalet det huvudproblem som vi måste lösa. Vi har levt med denna utveckling i flera årtionden. Den lägger allt tyngre bördor på den unga generationen. När denna glesnar alltmer kan det utlösa konflikter om hur bördorna ska fördelas. Vi borde se äldre människor som en tillgång. Deras erfarenhet och vilja att aktivt medverka till att bygga upp samhället borde uppmuntras på alla plan. Miljontals äldre familjemedlemmar tar hand om såväl yngre som äldre i samhället. Därigenom bidrar de på ett informellt sätt till att stärka solidariteten mellan generationerna, vilket medlemsstaterna borde sätta värde på och erkänna. En av de viktigaste lösningarna är att ge en mer framträdande roll åt det civila samhället, som har en mångårig tradition av att organisera sociala stödinsatser. Jag stöder också Age Platforms initiativ att utropa 2012 till året för solidaritet mellan generationerna.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Thomas Manns betänkande sätter fingret på problem som vi behöver befatta oss mer med. Den omfattande förändringen av EU:s befolkningsstruktur blir alltmer uppenbar: födelsetalet i EU är för närvarande 1,5 barn per kvinna. Vi behöver ta hänsyn till detta då vi utformar vår politik. Å ena sidan behöver vi framhålla vikten av praktikplatser och arbetstillfällen för ungdomar. Förslaget om en EU-garanti för ungdomar är intressant och väl värt att studera närmare. Tanken är att ungdomar senast efter fyra månaders arbetslöshet ska erbjudas ett arbete, en lärlingsplats eller någon annan utbildningsmöjlighet. Det behöver emellertid också påpekas hur viktigt det är med ett ”aktivt åldrande” och rättvisa mellan generationerna. Även på det här området behöver vi förändra situationen i framtiden. Jag stöder Thomas Manns betänkande.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Mina damer och herrar! Vår demografi förändras, antalet arbetande minskar och födelsetalen krymper. Därmed uppstår det en åldersklyfta i världen. Det är ytterst angeläget att skapa ett initiativ mellan generationerna, riktat till äldre människor, och att integrera dessa bättre i det övriga samhället. Det är särskilt viktigt att förbättra de äldres bostadssituation och hälsa, i synnerhet i regioner där befolkningen minskar med 20–30 procent. I exempelvis Bulgarien uppgår genomsnittspensionen till 100 euro, så visst behöver vi se till att pensionärerna får en bättre och mer värdig tillvaro. Det är viktigt att upprätta en förteckning över de allvarligaste problemen, så att vi får möjlighet att hitta konkreta lösningar. Vissa regioner har dessutom hanterat det åldrande samhället och dess konsekvenser på ett bra sätt – det viktigt att följa sådana förebilder. Det gäller särskilt i samband med det europeiska året för aktivt åldrande. Tack.

  Iosif Matula (PPE), skriftlig. – (RO) Mot bakgrund av att befolkningen minskar och åldras i flertalet medlemsstater hör det demografiska problemet till de allvarligaste utmaningarna för EU:s stater och regioner. Här finns demografiska risker som behöver prioriteras i den socialpolitik som förs på EU-nivå. Befolkningen fortsätter att åldras och födelsetalen att sjunka medan de demografiska klyftorna består. I det läget måste politiken hitta konkreta åtgärder som kan motverka följderna. Invånarantalet i konvergensområdena har minskat avsevärt de senaste 20 åren. Detta gäller i synnerhet ungdomar, som spelar en betydelsefull roll för att utjämna skillnader mellan stad och landsbygd och överbrygga de demografiska klyftorna. Detta är ett viktigt mål för sammanhållningspolitiken. Vi måste göra det konkret fördelaktigt att leva på landet. Det handlar om allt från att stödja investerare till att bygga ut bredbandsnätet. Enligt Eurostat ökar arbetstagarnas genomsnittsålder med 7 procent fram till år 2060. Medlemsstaterna behöver föra en politik som tydligt och konsekvent främjar solidariteten mellan generationerna och får människor att stanna på arbetsmarknaden till mycket högre ålder än i dag.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Thomas Manns betänkande är välkommet. EU:s demografiska problem blir alltmer uppenbara och slår särskilt hårt mot landsbygden. Statistiken visar att bara 7 procent av EU:s jordbrukare är yngre än 35 år, medan 4,5 miljoner jordbrukare ska gå i pension de närmaste 10 åren. Det finns en risk för att den arbetsföra befolkningen minskar på landsbygden, vilket går ut över jordbrukets framtida produktivitet.

Det behövs nya instrument för att ta itu med landsbygdens demografiska problem. En av de viktigaste frågorna är att se till att alla har tillgång till utbildning, så att ungdomar på landsbygden kan yrkesutbilda sig och jordbruket framstår som en intressant bransch för dem. En annan viktig punkt vore om samtliga medlemsstater genomförde åtgärder mot förtidspensioneringarna bland jordbrukare och åtgärder som ger yngre jordbrukare en bra start. Båda dessa åtgärdspaket skulle skapa betydligt gynnsammare driftsvillkor för jordbruket genom att öka nyrekryteringen av jordbrukare. Sist men inte minst har vi en annan nyckelfråga: att hjälpa näringsidkare att få tillgång till stöd för jordbruksprojekt. Detta är definitivt ett incitament, som i synnerhet kan bidra till att få ungdomar att välja jordbrukarbanan.

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar min kollega Thomas Manns betänkande, som tar upp flera avgörande frågor som EU ställs inför när som helst – om vi inte är där redan i dag. De franska protesterna härförleden mot höjningen av pensionsåldern visar att unionsmedborgarnas förväntningar inte går ihop med den allmänna demografiska utvecklingen. Européerna fortsätter att leva allt längre, samtidigt som befolkningsunderlaget krymper. Dessa båda trender resulterar oundvikligen i skattehöjningar för framtida generationer, såvida inte pensionssystemet reformeras i grunden. Känslomässigt kan man ju förstå de protester som den franska pensionsreformen utlöste. Mot bakgrund av EU:s demografiska situation får man dock konstatera att den franska regeringens förslag, som parlamentet sedermera stödde, är den enda tänkbara reaktionen om Frankrikes arbetstagare och pensionärer ska slippa ställas på bar backe i framtiden. Regeringarna i EU:s medlemsstater måste fortsätta dialogen med sina medborgare och öppna deras ögon för de demografiska förändringarna och de socioekonomiska utmaningar som blir följden. Utan att bygga upp ett samförstånd går det aldrig att genomföra de impopulära reformer som krävs.

  Siiri Oviir (ALDE), skriftlig. – (ET) Trots en omfattande invandring och något högre födelsetal blir EU:s invånare varje år allt äldre. Det ställer oss inför nya problem och utmaningar. Var och en som granskar EU:s ålderspyramid förstår att vi måste engagera oss mycket starkare för äldres situation på arbetsmarknaden. Enligt betänkandet ger befolkningens åldrande oss samtidigt en stor chans att öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen genom att förbättra vår konkurrens- och innovationsförmåga. Det håller jag med om. Visst är det av stor vikt att öka sysselsättningen bland äldre, men det gäller att angripa orsakerna, snarare än följderna. Kanske borde vi prioritera att öka födelsetalet. EU:s erfarenhet av att integrera invandrare visar att lösningen inte är att uppmuntra invandring. Tvärtom! Efter den integrationsvåg som svept över EU befarar ursprungsbefolkningen nu att den kan bli en minoritet i sitt eget land, och att invandrarna vägrar att anpassa sig till landets språk och kultur. Oroväckande många européer har reagerat genom att stödja extremhögern, vars principer strider mot EU:s värderingar. Den som analyserar EU:s åldrande demografi finner det beklagligt och motsägelsefullt att ungdomsarbetslösheten är så hög, inte minst i Östeuropa, och att vi inte ger ungdomar den uppskattning de är värda. Det kan uppstå konflikter om hur bördorna ska fördelas. För att förebygga dem är det utan tvekan avgörande att vi sörjer för rättvisa mellan generationerna.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Europa åldras snabbare än övriga kontinenter. Det är oroväckande att den andel av befolkningen som är äldre än 65 år, jämfört med den andel som är i arbetsför ålder (mellan 15 och 64 år), fördubblas från 25,4 procent till 53,5 procent fram till 2060. I Rumänien ökar andelen i alarmerande takt: från 21,3 procent år 2008 till 65,3 procent år 2060.

Mot bakgrund av hur mycket och snabbt befolkningen åldras behöver medlemsstaterna anpassa sin sysselsättningspolitik. Det handlar om jämställdhet och om nya sätt att organisera arbetet i företagen, om att underlätta flexibla arbetsformer som successivt leder fram till pensionering, om bättre arbetsmiljö och om att främja åtgärder som motverkar diskriminering vid rekrytering och yrkesutbildning.

Jag uppmanar även medlemsstaterna att:

– främja en kultur som gör det möjligt att hantera åldrande i företagen på ett flexibelt sätt, särskilt genom möjlighet till gradvis pensionering samtidigt som man tar hänsyn till hur ansträngande arbetet är och villkoren när det gäller arbete, hälsa och säkerhet;

– behålla möjligheten till förtidspension för vissa grupper av arbetstagare, med hänsyn till deras arbetsförhållanden, och då särskilda omständigheter som övertalighet eller omstrukturering föranleder det.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Detta betänkande är mycket angeläget. Kommissionen borde använda det då den fastställer sina prioriteringar och planerar sitt arbete inför 2012, som har utropats till ”Europeiska året 2012 för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna”. Aktivt åldrande är en fråga som jag ofta återkommit till i parlamentet, och som borde prioriteras av EU och samtliga medlemsstater under de år som kommer.

Demografi går inte att rucka på. När EU åldras blir det avgörande att människor i pensionsåldern stannar kvar i arbetslivet. Vi får inte kasta bort deras erfarenhet eller avfärda dem om de vill fortsätta arbeta. Jag stöder därför föredragandens förslag, i synnerhet avseende en ”EU-pakt 50 plus” och initiativet ”Aktivt åldrande”. Även initiativet ”För en rimlig pension” är enormt betydelsefullt. I betänkandets anda uppmanar jag rådet och medlemsstaterna att snarast garantera alla unionsmedborgare rimliga pensioner som låter dem leva ett värdigt liv, och som inte bara med knapp nöd lyfter dem över fattigdomsgränsen. Äldre människor utsätts för många former av diskriminering som vi måste bekämpa. Många har felaktigt fått för sig att äldre människor har färre behov. Det förekommer ofta att äldre har svårt att låna pengar och att de diskrimineras på arbetsmarknaden. En vanlig, absurd situation är när en 40 år gammal kvinna anses för gammal för att jobba, samtidigt som man förväntar sig att nyutbildade har flera års yrkeserfarenhet.

  Anna Záborská (PPE), skriftlig. – (SK) Denna demografiska kris beror på att familjens traditionella roll har försvagats. Därför är familjen också krisens lösning. Att öka andelen äldre och kvinnliga arbetstagare är bara en kortsiktig lösning. Den ger oss en nådatid, som vi måste använda för att uppmuntra i synnerhet ungdomar att grunda familjer och skaffa barn. Men vår strategi på kort sikt får inte gå stick i stäv med våra mål på längre sikt. Småbarnsmammor kan bara återgå till yrket om vi startar tillräckligt många förskolor. Men vi glömmer bort att barn lär sig sina viktigaste sociala mönster under sina första tre år. På daghemmen lär sig barnen att hävda sig genom att skrika, snarare än genom att bemöta andra med aktning. Under den här perioden lär sig barn beteendemönster som de sedan följer hela livet ut. Att föräldrarna själva tar hand om sina barn är ingen lyx, utan något helt naturligt. Förskolor och daghem är och förblir kompromisser. Och det är som med alla andra kompromisser: när utvecklingen väl har gått för långt, blir följderna värre än vi kan föreställa oss i dag. En hel generation barn har tillbringat mer tid med främmande människor än med sina egna föräldrar. Kan vi verkligen räkna med att den är lika beredd som vi är i dag att ta på sig ansvaret för de gamla, sjuka och handikappade?

23. Genomförande av ramprogrammen för forskning (kortfattad redogörelse)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Maria Da Graça Carvalho, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förenklat genomförande av ramprogrammen för forskning (2010/2079(INI)) (A7-0274/2010).

  Maria Da Graça Carvalho, föredragande. – (PT) Det krävs vetenskap, utbildning och innovation för att skapa ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen. EU behöver investera mer i vetenskap, öppna sina forskningssystem, främja forskares fria rörlighet och öka och främja spetsforskningen. Precis som alla sektorer i världen blir vetenskapen i dag alltmer multipolär. Ett par siffror kan åskådliggöra detta: 80 procent av alla forskare i världen verkar utanför EU, medan 69 procent av alla patent godkänns någon annanstans än i EU.

EU:s investeringar i forskning och utveckling är mindre än Japans, Sydkoreas och Förenta staternas. I princip är det den privata sektorns investeringar som svarar för skillnaden. Vi behöver undanröja bristerna i vårt vetenskaps- och innovationssystem. Det handlar om allt ifrån resursbrist till splittring, ett dåligt innovationsklimat och onödig byråkrati. EU måste skaffa sig ett mer rationellt forskningssystem. Vi kan börja med att förenkla regelverket för finansieringen. I det sammanhanget har jag fått ett hedrande uppdrag: att vara föredragande för förenklingen av reglerna för deltagande i pågående och framtida EU-program för vetenskap och innovation.

Detta betänkande kan spela en avgörande roll för EU. Det kommer också i rätt ögonblick – vi inleder ju nu översynen av det sjunde ramprogrammet och förberedelserna inför det åttonde programmet. Som föredragande bestämde jag mig för att få igång debatten om detta och att genomföra ett offentligt samråd. Jag skickade ut över 8 000 inbjudningar till en lång rad olika organ. Vi fick in ett enormt antal bidrag. Det visar hur viktig den här frågan är, såväl för våra institutioner som för allmänheten.

I betänkandet föreslås att den finansiella övervakningen och kontrollen förenklas och att den tekniska och vetenskapliga utvärderingen stärks genom sakkunnigbedömningar som bygger på excellens. Betänkandet syftar till att öka risktoleransen, göra övervakningsmekanismerna mindre tungrodda och skapa ett större förtroende hos forskare och näringsliv. Men betänkandet är bara ett första steg i en process som är allt annat än enkel. Kommissionen ansvarar för att rekommendationerna genomförs. För att den ska gå i land med sin uppgift krävs övervakning och politiskt uppbackning från parlamentets och rådets sida.

I framtiden kan förenklingsprocessen även komma att beröra andra EU-program, framför allt strukturfonderna. Förenklade regelverk gör program öppnare och effektivare. Jag vill också tacka mina kolleger för hjälpen, liksom det belgiska ordförandeskapet, kommissionen och alla som bidragit under det offentliga samrådets gång. Det är av största vikt att förenkla tillgången till forskningsstöd och att fostra en utvärderingskultur som bygger på ett förtroendefullt partnerskap mellan alla berörda parter. Det stärker forskningen och innovationen i EU, som därmed blir mer attraktivt att bosätta sig, arbeta och trivas med livet i.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Jag vill inleda med att gratulera föredraganden till hennes arbete. Vi behöver förenkla genomförandet av ramprogrammen för forskning. Som föredraganden påpekat är detta bara en av åtskilliga reformer som behövs för att förbättra EU:s forskningsfinansiering. Syftet är att rationalisera den, så att den på ett verksammare sätt stimulerar utvecklingen och det sociala framåtskridandet.

Betänkandet vill gå steget längre än kommissionens ursprungliga förslag. Vi anser att detta är rätt. Det gäller särskilt på viktiga punkter som budgetförordningen, konkreta förslag som förenklar beräkningen av genomsnittliga personalkostnader och avskaffandet av tidrapporter och andra former av tidsregistrering. Det likaledes viktigt att kommissionen tillåter återbetalning av kostnader som uppstått efter presentationen av ett förslag som valts ut. Det gör det lättare för industripartner och i synnerhet små och medelstora företag att delta.

För att få vetenskap, innovation och utbildning att driva den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen är det avgörande att vi tar till oss betänkandets förslag och inriktar oss mer på vetenskap och forskning.

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Herr talman! Jag vill tacka Maria Da Graça Carvalho för ett fantastiskt arbete. Tack också till kommissionen. Jag hoppas dessutom att kommissionsledamoten framför mitt tack till Máire Geoghegan-Quinn, som har förstått den här förenklings- och kommunikationsprocessen. Vi måste förenkla inför framtiden, men också lägga det förflutna till handlingarna. Kommissionens revisorer borde aldrig ha tillämpat ett strängare regelverk än det som hade godkänts tidigare. Det är därför som vi ska lägga det förflutna till handlingarna.

Forskningsinstituten misstrodde EU – det var nära ögat och kunde ha gått riktigt illa. Vi har blivit klokare, hyser respekt för skickliga ledare och använder oss av den godtagbara risken för fel, samtidigt som vi beaktar utfallet av oberoende revisioner. Om detta inte räcker kan vi anlita en oberoende medlare. Detta förslag lades fram av mig och fick stöd. I dag måste vi återerövra förtroendet hos alla våra forskningsinstitut, givetvis med vederbörlig övervakning och EU-finansiering. Vi tar sedan avstamp i det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och EU när vi inleder förhandlingarna om nästa budgetplan, så att vi kan fastställa var forskningens tyngdpunkt ska ligga och ge den en EU-prägel.

  Marisa Matias (GUE/NGL). – (PT) Låt mig inledningsvis gratulera Maria Da Graça Carvalho till det utmärkta betänkande som hon har lagt fram för oss här i dag. Jag vill också tacka för att hon har hanterat hela processen så demokratiskt, både i och utanför parlamentet. Detta är värt ett erkännande, och därför vill jag tacka henne.

Det sjunde ramprogrammet är världens största och mest långtgående forskningsprogram. Den förenkling som kommissionen föreslår är därför mycket välkommen. Men det förslag som parlamentet nu har lagt fram är betydligt bättre än kommissionens. Det beror på insikten att det inte räcker att förenkla. Det är oerhört viktigt att tydligt skilja på forskning och innovation, vilket betänkandet gör. Det tar upp olika forskningsområden. Det innehåller tydligare skrivningar och uppmuntrar öppenhet, delaktighet och demokrati. Det ser till att alla har samma möjligheter att erhålla den finansiering som finns att tillgå. Det väljer en modell som prioriterar excellens i forskningen, snarare än byråkrati och byråkratisk övervakning. Det konstaterar att varje vetenskapligt område har något att bidra med. Det slår ett slag för partnerskapsprincipen och för nya allianser med jämbördiga partner.

Låt mig därför avslutningsvis säga följande: Om förslaget genomförs ger det alla EU:s forskare betydligt bättre arbetsförhållanden, samtidigt som EU:s forskning får ett högre anseende och ännu bättre villkor. Det är orsaken till att vi ska samarbeta.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! EU uträttar utan tvekan en hel del bra saker, men vi får ofta höra hur detta i stor utsträckning förstörs genom överdrivet krångel. Framför allt handlar det om att folk misslyckas med att få tillgång till finansiering, trots att de går in för det med hull och hår. Ibland anställer de medarbetare på heltid för att utarbeta en ansökan, och så får de ändå kalla handen. Jag har fått höra en rad sådana historier.

Det är likadant med bidragsansökningar i kultur- och utbildningsprogrammen. En sak måste vi verkligen satsa på: att nå vårt mål om att banta byråkratin med 25 procent fram till 2020. Vi borde faktiskt om möjligt höja ribban till en 50-procentig minskning. Som vi har fått höra omintetgörs ju åtskilligt av det goda arbete som uträttats under ansöknings- och revisionsförfarandenas gång genom olika byråkratiska hinder.

Förenkling är framtidens melodi.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera Maria da Graça Carvalho till hennes mycket mångsidiga betänkande. Hon riktar uppmärksamheten på två viktiga frågor för forskningen i Europa: att bestämmelserna är komplicerade för stödmottagarna och att den administrativa bördan är mycket stor.

I april antog kommissionen ett meddelande om dessa frågor och lade fram en lång lista med olika förslag för förenkling på kort och på lång sikt. Detta gav upphov till en mycket viktig interinstitutionell dialog. Kommissionen är mycket tacksam för att parlamentet har behandlat detta ärende med så hög prioritet. Kommissionen är också mycket tacksam för att betänkandet stöder de flesta förslagen och även innehåller en del av parlamentets egna som är mycket intressanta.

Liknande stöd kom från rådet och på grundval av denna mycket omfattande interinstitutionella konsensus bör vi nu skrida till handling. Vi är fast beslutna att uppnå förenklingar och att hålla oss till de principer för förenkling som anges i ditt betänkande: enkelhet, öppenhet, rättssäkerhet, konsekvens, excellens och, som Jean-Pierre Audy sade, en modell som i högre grad bygger på förtroende gentemot våra forskningsinstitut är naturligtvis en viktig ledande princip för åtgärderna.

En del av förslagen i ditt betänkande och i rådets slutsatser kan genomföras inom den befintliga ramen. Kommissionens avdelningar tar nu fram lösningar som snabbt kan genomföras. Vi tittar på lösningar för att bredda acceptansen för metoder för genomsnittliga kostnader och för en mer flexibel modell för ränta på förfinansiering och möjligheten med schablonbelopp för personalkostnader för ägare/chefer i små och medelstora företag.

På stort allvar tar vi också farhågorna om att olika avdelningar inte tolkar bestämmelser och förfaranden enhetligt när de genomför FP7. Vi arbetar intensivt med att genomföra åtgärder för att garantera en mer enhetlig tolkning och tillämpning av bestämmelserna.

Vi kommer också att arbeta med att ytterligare minska dröjsmål med att bevilja bidrag och utbetalningar. Vi får inte glömma att de mer ingående förändringarna kräver en översyn av budgetförordningen och dess tillämpningsföreskrifter. Först då kan vi verkligen avlägsna några av de största hindren.

Den nuvarande kontrollstrukturen för forskningsutgifter har utformats för att upptäcka och korrigera fel så att kvoten kvarstående fel blir lägre än 2 procent. Kommissionen håller med om att detta är kostsamt och att det lägger en stor administrativ börda på stödmottagarna och på kommissionen. En större godtagbar risk för fel, så som den stöds i ditt betänkande, skulle göra det möjligt för kommissionen att anpassa kontrollinsatserna, att optimera kostnadseffektiviteten och att balansera behovet av effektiv kontroll och av att upprätta mer förtroendefulla relationer med forskare.

Tack så mycket för betänkandet och till alla som har arbetat med det. Det har banat väg för mycket goda och viktiga kommande insatser.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 11 november 2010, kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (Artikel 149)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Innovation och forskning är nu avgörande faktorer i den nya utvecklingsstrategin för vår världsdel: Europa 2020-strategin. Engagemang för forskning och utveckling har en konkret inverkan på den ekonomiska aktiviteten eftersom endast innovation ger garantier för framtida produktion med stort mervärde och följaktligen för att öka sysselsättningsskapandet och Europeiska unionens konkurrenskraft på internationell nivå. Jag har alltid hävdat att den regionala nivån är den lämpligaste för att stimulera forskning och innovation eftersom den gynnar universitet, offentliga forskningsorgan, stora, små och medelstora företag och regionala och lokala offentliga myndigheter som har ett nära samarbete, framför allt inom de så kallade klustren. I min hemregion, Azorerna, framgår detta av hur dominerande den havsforskning är som genomförs vid institutionen för oceanografi och fiske vid Azorernas universitet. Att uppmuntra innovation på regional nivå bidrar också till att minska sociala och regionala skillnader, vilket innebär att det är nödvändigt att sammanhållningspolitiken fortsätter att finansiera dessa aktiviteter i de yttersta randområdena, som Azorerna.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Med hänsyn till halvtidsöversynen av det sjunde ramprogrammet för forskning och till utarbetandet av de framtida bestämmelserna för det kommande ramprogrammet måste vi överväga och hitta lösningar som gör det möjligt för oss att undanröja vissa hinder som gör det svårt för intressenter att få tillgång till EU-medel.

Om vi ska skapa en kunskaps- och innovationsbaserad europeisk ekonomi måste vi investera i forskning och på så sätt göra det möjligt för små och medelstora företag, offentliga forskningsorgan och regionala och lokala myndigheter att dra nytta av de finansiella medel som EU ställer till förfogande.

För att få tillgång till medel inom forskningssektorn krävs betydande teknisk kapacitet och grundliga kunskaper om administrativa och finansiella förfaranden. Men de kännetecknas också av tendensen att gynna ”resultatbaserade” projekt, vilket innebär att det råder låg risktolerans som motverkar lanseringen av höginnovativa projekt.

Denna situation får till följd att medverkan från den privata sektorn inte uppmuntras och att forskningsvärlden inte blir stort mer än en samling ointressanta projekt, vilket minskar EU:s konkurrenskraft i den globala ekonomin.

Jag stöder de förslag i betänkandet som uppmanar Europeiska kommissionen att uppmuntra en ”användarcentrerad” modell för att förbättra tillgången till dokument för finansiering och vägledning som bör sammanställas till en handbok och översättas till de officiella EU-språken, och att ge forskningsvärlden och näringslivet större förtroende.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Forskning och innovation är två faktorer som utgör grunden för Europa 2020-strategin för att öka konkurrenskraften, främja hållbar ekonomisk tillväxt och skapa nya arbetstillfällen. I samband därmed måste genomförandet av det sjunde ramprogrammet för forskning förbättras, särskilt genom att påskynda och förenkla det administrativa förfarandet, genom att förkorta väntetider och effektivisera ansökningsförfarandet.

Men jag vill betona att när det gäller de nya medlemsstaterna finns det fler brister i ramprogrammet än enbart i fråga om administration och ledning. Det största problemet i dessa länder hänger samman med bristen på forskningsinfrastruktur, vilket gör det strukturellt omöjligt att få tillgång till de medel som fördelas via detta program. Följaktligen bör kommissionen i det framtida förslaget om förenkling även ta med vissa särskilda åtgärder för att skapa utvecklingsinfrastrukturer i de nya medlemsstaterna som ger dem lika möjligheter att få tillgång till forskningsprogram.

  Edit Herczog (S&D), skriftlig. – (HU) Häromdagen godkände mina kolleger och jag med överväldigande majoritet den resolution som lagts fram av Maria da Graça Carvalho om att förenkla finansieringsbestämmelserna i ramprogrammen för forskning. Åtgärderna i resolutionen går i helt rätt riktning, men det behövs än mer beslutsamma åtgärder. I vårt nuvarande regelverk krävs så stora byråkratiska förberedelser att det egentligen utesluter IT-initiativ, små och medelstora företag och mindre forskningsinstitut från dem som kan erhålla finansieringsmedel. Således går det ekonomiska stödet inte till de bästa forskarna utan snarare till instituten med de bästa administratörerna. För den finansiella tillsynen tycks det för närvarande vara omöjligt att hantera några risker, och detta är oacceptabelt när det gäller forskning och utveckling som ofta innebär investeringar med osäkert utfall. Risker måste hanteras, inte uteslutas. Det finns fullgoda lagstiftningslösningar för detta och de måste noggrant följas. Men bestämmelser som är strukturellt oförenliga med forskningens natur måste ses över. En annan likaledes allvarlig brist är den geografiska obalansen i fördelningen av medlen i ramprogrammet för forskning. Möjligheterna för forskare som lever i de nya medlemsstaterna att få stöd är, jämfört med dem i de gamla medlemsstaterna, oändligt små. Så länge som målet för Europeiska unionens ramprogram för forskning är att ge alla framstående europeiska forskare möjlighet att uppnå excellens kan så olika behandling vid programmets genomförande inte tillåtas.

  Richard Seeber (PPE), skriftlig. – (DE) I dagens kunskapsbaserade samhälle spelar sakkunskap en viktig roll, särskilt mot bakgrund av den djupaste ekonomiska krisen i modern historia. Forskning, utveckling och innovation är ytterst viktiga för att upprätthålla EU:s position som en global ekonomisk aktör liksom dess konkurrenskraft. Europeiska initiativ för offentlig finansiering av forskningsprogram är alltjämt för byråkratiska och förenade med höga administrativa kostnader. Förenkling av det sjunde ramprogrammet för forskning (FP7), för närvarande det största offentligt finansierade programmet för forskning och teknisk utveckling, är därför nödvändig för att skapa tillräckliga incitament för vetenskaplig forskning. Forskningsfinansieringen bör i högre grad bygga på förtroende och även på större risktolerans gentemot deltagarna för att även projekt med en större riskpotential likväl ska kunna framstå som attraktiva och att det ska bli möjligt att genomföra spetsforskning.

24. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

25. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.40.)