Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 24 november 2010 - Strasbourg

6. Slutsatserna från Europeiska rådets möte (den 28-29 oktober) och ekonomisk styrning (fortsättning på debatten)

  Talmannen. – Nu fortsätter vi debatten om slutsatserna från Europeiska rådets möte (den 28–29 oktober) och ekonomisk styrning.

  Kathleen Van Brempt (S&D). – (NL) Herr talman! När jag lyssnar på dagens debatt är det en sak som sticker ut och det är den stora frågan – som är viktig för nästan alla politiska grupper – om ekonomisk styrning. Samförståndet är bara ytligt, eftersom det finns en enorm skillnad i tolkningen av denna ekonomiska styrning. Om vi tittar på rådets tolkning, som också framgår av dess slutsatser, ser vi en ensidig inriktning på vad rådet anser vara nödvändigt, det vill säga besparingar, besparingar och mer besparingar. Det är nästan en ideologi som har omvandlats till ekonomisk lag: man behöver bara spara tillräckligt mycket så blir allt bra igen. Det är inte vår tolkning av ekonomisk styrning. Tvärtom: det kommer att krävas något helt annat och vår grupp är inte ensam om att säga detta. Se på ekonomerna, se på gårdagens De Tijd – inte precis en socialistisk propagandatidning – där det står, och jag parafraserar, ”enbart besparingar undergräver redan svaga ekonomier och gör det allt svårare att betala tillbaka skulderna”. Det behövs även investeringar. Ett mycket trevligt och uppenbart exempel på vad som krävs är en ökad sysselsättningsgrad. Då skulle det bli möjligt att betala tillbaka skulderna i alla våra medlemsstater. Men för detta krävs modet att investera i utbildning och yrkesutbildning, modet att investera i balansen mellan yrkesliv och familjeliv. Om vi tittar på besparingarna i de olika medlemsstaterna ser vi att det är exakt den typen av investeringar som drabbas av nedskärningar. Det behövs en vision – ett perspektiv på ekonomisk politik – som kan ligga till grund för att mobilisera resurserna för att göra detta. Först därefter kan vi titta på hur vi bäst ska utforma stabilitets- och tillväxtpakten. Jag menar att detta är den största skillnaden mellan vårt perspektiv på ekonomisk styrning och rådets.

  Paulo Rangel (PPE). – (PT) Herr talman, herr van Rompuy, herr Barroso! Naturligtvis skulle jag vilja säga att ståndpunkten hos gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) är klar: Vi anser att det endast går att lösa den svåra kris som Europa går igenom genom en utökad ekonomisk styrning och med gemenskapsmetoden. Vi tvivlar inte på att det enda sättet att hantera och lösa denna kris är med hjälp av fler gemenskapsmetoder, mer ekonomisk styrning och med lämpliga instrument för en verklig gemensam valuta inom euroområdet. Men detta innebär att varje enskild institution – rådet, kommissionen och parlamentet – måste visa allmänheten att de står fast vid sina ansvarsområden. Det måste sägas att det är tydligt att åtminstone de största grupperna i parlamentet är villiga att samarbeta öppet genom att utöka gemenskapsmetoden, genom att införa ekonomisk styrning och genom att ge den gemensamma valutan de förutsättningar som krävs för att ta oss igenom krisen i Europa. Det är också uppenbart i dag att detsamma gäller för kommissionen och dess ordförande som har visat att han inte står i tacksamhetsskuld till rådet eller parlamentet utan arbetar för de europeiska intressena, i motsats till vad socialisterna och Elisa Ferreira hävdar.

Det återstår för rådet att axla sitt ansvar nu i december. Vi räknar med detta och med deras entydiga åtagande om en europeisk dialog, Herman Van Rompuy.

  Marietta Giannakou (PPE). – (EL) Herr talman! Den antagna permanenta stödmekanismen är utan tvivel någonting positivt. Det finns emellertid fortfarande en brist på en strategisk planering som inbegriper ekonomisk samsyn och självfallet ekonomisk styrning.

Europeiska unionen skapades tack vare att det fanns starka regeringar på den tiden. Den ekonomiska krisen lyckades få spridning på grund av att regeringarna var svaga och tillät att den ekonomiska globaliseringens inbyggda automatik fick ersätta de politiska beslut som EU behöver för att kunna fortsätta att fungera.

EU har haft 50 år med välstånd. I dag är det vår skyldighet att fortsätta att värna om detta välstånd för medborgarnas skull. Därför är det uppenbart att vi behöver mer tillväxt. Frågan är bara vilken tillväxt vi menar, i ett skede då hela det globala systemet håller på att förändras? Vad är EU nu? Vad kommer unionen att vara i framtiden? Ett område med industri, små och medelstora företag och tjänster, en exportkatalysator? Då behöver vi ett starkare EU som inte kännetecknas av den misstro och mellanstatlighet som har varit regel under den senaste tiden.

Vissa länder har på ett flagrant sätt misslyckats med att hålla sig till stabilitetspakten, men som Fredrik Reinfeldt sade som svar på min fråga i december har bara ett land följt stabilitetspakten bokstavligen, inga av de andra har fullgjort sina skyldigheter.

Således måste vi alla göra gemensam sak och stödja de länder som för närvarande försöker rida ut krisstormen, för vari ligger egentligen de stora ländernas styrka? Jag anser att den ligger i att de små länderna också är med, genom att vi har ett europeiskt system. Priset för att inte ha en union skulle för övrigt bli för högt för oss alla.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! Nyckeln till att klara av den ekonomiska krisen är att dra bindande slutsatser av den. Den är trots allt framför allt en förtroende- och ansvarskris. Förtroende bygger på att det finns en rimlig balans mellan inkomster och utgifter.

I mer än 20 år har man i större delen av Europa varit van vid att leva och konsumera i dag och att betala i morgon, eller till och med i övermorgon – på nästa generations bekostnad, och de kommande generationerna blir allt mindre. För det andra har vi varit vana att ha en mycket liberal syn på regler som syftar till stabilitet. Om de stora staterna kan göra det när de har inhemska behov av det är det lättare för de andra att följa efter. Därför kommer den balanserade budgetpolitiken att bli ett test av EU:s trovärdighet när det gäller att tillämpa principen om finansiell disciplin och återställa den på fullt allvar.

För det tredje finns det ett uppenbart behov av kontroll- och balansmekanismer. Jag kan bara välkomna att rådet antog slutsatserna om ekonomisk styrning i EU, aktiveringen av skuldkriteriet och möjligheten att införa en mekanism för tidigt ingripande. Det vi verkligen behöver är dock – jag kan bara instämma i kollegan Guy Verhofstadts slutsatser – verklig ekonomisk styrning och verkliga automatiska sanktioner – sanktioner som känns. Vi ser fram emot kommissionens ramförslag om framtida krismekanismer nästa månad.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Jag välkomnar det nya paketet med åtgärder för bättre budgetdisciplin och ökad ekonomisk övervakning. Jag anser att de föreslagna åtgärderna är nödvändiga eftersom det finns sådana skillnader mellan hur medlemsstaterna efterlever finans- och budgetpolitiken. Detta har lett till att många länder, däribland Rumänien, har fått ett bekymmersamt rykte till följd av den ekonomiska krisen.

Jag anser att den viktigaste nyheten är införandet av en ny makroekonomisk övervakningsram. Detta kommer att göra det lättare att upptäcka nya obalanser och risker.

Ett viktigt steg var antagandet av rapporten om ekonomisk styrning från den arbetsgrupp som leddes av Herman Van Rompuy. Genomförandet av den kommer att skapa en ny stabil ram för krishantering.

Jag vill också nämna vikten av förordningen om att se till att de nationella budgetarna följer EU:s finansiella normer. Den innebär i praktiken att de nationella budgetarna inte längre kommer att kunna undgå EU:s finansiella bestämmelser.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! Det tillträdande ungerska ordförandeskapet kommer att tvingas ta itu med den stora utmaningen att genomföra ändringen av Lissabonfördraget och införa ekonomisk styrning så snart som möjligt. De medlemsstater som står utanför euroområdet åser med bestörtning hur detta krackelerar på alla fronter. Vi är bundna av anslutningsfördraget, och huruvida vi ska kunna komma ikapp beror på om EU:s rika hälft stabiliseras och om solidariteten i unionen får överhanden framför det nationella egenintresset.

Vi känner oro och medkänsla inför krisen i Irland och problemen i Grekland, Portugal och Spanien och avvaktar för att se om euroområdet faller sönder. Rådets beslut kom visserligen sent som vanligt, men var ändå det rätta. Införandet av ekonomisk styrning kan mycket väl blir början på en ny epok i den europeiska integrationen, men genomförandet kan också bli fullt av fallgropar och komplikationer. Jag är säker på att det ungerska ordförandeskapet kommer att göra allt som står i dess makt för att nå framgång.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! I Portugal genomförs den största generalstrejken på 20 år. Denna protest inträffar efter andra av samma magnitud i flera olika EU-länder, däribland Grekland och Frankrike. Vad gör då ledningen för rådet och kommissionen? De nonchalerar protesterna mot deras asociala politik och framhärdar med precis samma politik som bidrog till dagens situation. De slätar över det faktum att eurons sårbarhet är en direkt följd av den politik de för: avregleringen av kapitalmarknaderna, den ohämmade finansiella spekulationen och kravet på nominell konvergens genom stabilitets- och tillväxtpakten. Samtidigt blir den reella konvergensen mellan ekonomierna mindre, arbetslösheten och fattigdomen håller på att komma upp i outhärdliga nivåer och de sociala spänningarna ökar. Hur länge ska de hålla kvar vid denna inriktning? Vad måste vi göra för att bryta med denna politik och skapa ett större engagemang för produktion och arbetstillfällen och för att sätta värde på arbete?

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Förhandlingarna i Europeiska rådet i slutet av oktober fördes under besvärliga omständigheter. Alla länder håller för närvarande på att förändra sin ekonomiska politik i syfte att ta sig ur denna ogynnsamma ekonomiska situation så snabbt som möjligt och åtminstone skapa en viss ekonomisk tillväxt.

Efter Grekland och Irland riskerar också andra länder i euroområdet att bli insolventa. Därför måste vi vara tydliga med att regeringscheferna i en så besvärlig situation finner det mycket svårt att fatta beslut som innebär att de avstår ifrån sin makt att utforma och reglera den ekonomiska styrningen i sina stater och överlåter en del av den till EU-institutionerna.

Därför måste vi på ett mycket lyhört sätt diskutera våra gemensamma idéer om hur vi så säkert och snabbt som möjligt ska ta EU ur dagens svåra situation, utan att undervärdera enskilda regeringsföreträdares bemödanden att lösa sina länders problem med hjälp av sina egna befogenheter och kunskaper, för att undvika att det uppstår konflikter med EU:s intressen.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Herr talman! Europeiska rådet upprepade den gamla slitna harangen om att vi måste undvika alla former av protektionism och växelkursförändringar som syftar till att skaffa sig konkurrensfördelar.

Genom att Europeiska unionen omhuldar globaliseringen utsätts de europeiska länderna för konkurrens från utvecklingsländerna, särskilt Kina, som vi inte kan konkurrera med. Dessa ekonomier visar förakt för internationella patent och upphovsrätter och betalar minimilöner, ibland slavlöner, till sina anställda. Kina har gett sin valuta en konstgjort låg nivå för att göra varorna ännu billigare.

De europeiska länderna måste antingen var för sig – vilket jag föredrar – eller tillsammans skydda sina arbetsgivare och arbetstagare från denna orättvisa konkurrens. Växelkurserna bör inte sättas på konstgjort låga nivåer av konkurrensskäl och inte heller hållas på en konstgjord gemensam nivå – euron – vilket är en nackdel för alla länderna i euroområdet. Om valutorna i de konkursmässiga länderna inte hade tillåtits sjunka i värde skulle de ha återhämtat sig.

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Herr talman, herr Van Rompuy, herr Barroso! Jag ska börja med att ta upp frågan om offentliga utgifter på EU-nivå.

Jag undrar om det inte är dags att ta en stor diskussion med våra nationella kolleger och Europaparlamentet om överföring av behörighet i fråga om våra offentliga utgifter till unionen, med tanke på de stora utmaningar vi har framför oss. Jag ska använda Alain Lamassoures exempel: vi har 27 arméer, men inga fiender, en tullunion men 27 förvaltningar, forskningsprogram som har finansierats 15 till 20 gånger utan någon samordning, transeuropeiska nät som borde kopplas samman, energinät och så vidare.

Jag föreslår att vi anlitar en oberoende revisor för att granska de offentliga utgifterna på europeisk, nationell och kommunal nivå. Denna granskning ska sedan översändas till ledamöterna i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet som underlag för en stor debatt om offentliga utgifter och kunna tillställas Europeiska revisionsrätten och de 27 nationella revisionsrätterna.

Detta är en idé som jag vill framföra i syfte att se till att våra offentliga utgifter granskas och hanteras bättre på europeisk nivå.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Herr talman! Det fanns många förväntningar om hur de europeiska ledarna vid Europeiska rådets möte skulle tackla de problem som den ekonomiska lågkonjunkturen har skapat. Som jag har sagt många gånger vid det här laget räcker det inte att bara inrikta sig på budgetar. De strukturella obalanser som krisen har förvärrat handlar om mer än bara skulder. Om vi inte skapar en mekanism som kan påverka också alla de andra aspekterna måste man allvarligt tvivla på nyttan med den.

En annan fråga var diskussionen om huruvida budgetkonsekvenserna av pensionsreformerna skulle leda till ett underskott. Å ena sidan talar vi om att skärpa reglerna och göra dem mer systematiska, men sedan inför vi genast undantag. Och om pensionsreformerna är så nödvändiga som de framställs som, vilket jag personligen inte tror, kan man också visa på andra exempel på framgångsrika program. Vem ska då bedöma vilka som är bättre än andra och varför?

Jag är helt övertygad om att vi inte bör inleda en debatt om undantag samtidigt som vi talar om systemförändringar.

  John Bufton (EFD). – (EN) Herr talman! Jag ska bara framföra några kommentarer om det som ordförande Van Rompuy och ordförande Barroso sade i förmiddags. Det verkar som om båda två ägnar sig åt förnekelse – de vill inte inse att det är kris i euroområdet och att vi nu befinner oss på gränsen till en kollaps. Det är många personer där borta också som stoppar huvudet i sanden. Vakna, för guds skull!

Människor tittar på oss från sina hemländer och inser att det ändå inte finns så många personer i den här plenisalen. Det här är den största kris ni någonsin har haft, och nu säger jag er att den är allvarlig. Jag ber José Manuel Barroso och Herman Van Rompuy att berätta för mig vilken er plan B är – ni ska ju tala om några minuter. Det måste finnas en plan B, eller tänker ni bara låta detta fortsätta tills det är helt kört? Jag anser att det här är den största kris vi har haft. Alla medlemsstaterna har drabbats. Ni är skyldiga folket att ha en plan B. Berätta för oss om ni har det, snälla ni.

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill säga att det gläder mig att man insåg vikten av pensionsreformer som omfattar hela systemen under samrådet. Reformer inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten ger dock inte alla aktörer lika möjligheter.

Ungern bekämpar också diskriminering och uppmanar EU att beakta kostnaderna för pensionsreformer när de nationella underskotten beräknas. Om man vill undvika att diskriminera länder som utnyttjar sin valfrihet anser jag att man måste ta hänsyn till inbetalningar till privata pensionsfonder när budgetunderskotten fastställs. Det är bråttom att komma fram till en lösning på den här frågan. En god nyhet är att möjligheterna att hitta en tillfredsställande lösning kommer att diskuteras redan vid rådets möte i december. Jag ber er att fatta ett politiskt beslut som inte är diskriminerande och vidarebefordra det till kommissionen så snart som möjligt, så att lagstiftningsprocessen kan komma igång snarast och leda till ett tillfredsställande resultat för alla berörda.

  Antigoni Papadopoulou (S&D). – (EL) Herr talman! Grekland, Irland, Portugal och Spanien lider av konsekvenserna av den ekonomiska krisen. Båset är redan tomt. Det är ingen mening med att se tillbaka, åtgärder måste vidtas. Misstro och euroskepticism kommer inte att hjälpa oss att återhämta oss från den internationella ekonomiska krisen.

Tvärtom behöver vi solidaritet i unionen, politisk vilja, visioner, tro på EU:s dynamik och framför allt samordnade åtgärder, åtgärder som leder till strukturella förändringar på både nationell och europeisk nivå. Vi behöver mer sysselsättning, mer tillväxt, system för tidig varning, fler arbetstillfällen, genomförande av EU:s strategi, rationaliseringar och omstruktureringar inom företagsledningarna, insyn i den ekonomiska styrningen, kontroll av nationell statistik och en permanent gemensam mekanism för krishantering i Europeiska unionen, men endast till fromma för de europeiska medborgarna.

Krisen berör alla, inte bara de länder som har drabbats av den. Vi behöver såväl gemenskap som solidaritet och samordnade åtgärder.

  Barry Madlener (NI). – (NL) Herr talman! Euroområdet håller på att kollapsa och ordförande Barroso tvingas övervaka denna kollaps. De stödmiljarder som har gått till länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland i åratal har trots allt inte gjort att dessa svaga ekonomier kan konkurrera med de starka ekonomierna i Tyskland och Nederländerna. I stället har dessa miljarder euro lett till ett oacceptabelt beteende från socialisternas sida. Var tredje grekisk arbetstagare är till exempel offentliganställd. Den tsunami av invandrare från utanför västvärlden som har sköljt över EU har också kostat varje land miljarder euro, och dessa invandrare sitter nu hemma utan jobb. Så beter sig ledningar som till övervägande del är socialistiska. Minns ni? Spanien legaliserade en miljon olagliga invandrare för några år sedan och har nu en arbetslöshet på 20 procent. Nu måste vi, de starkare ekonomierna, än en gång erbjuda dessa länder miljarder euro i stöd, men det kommer bara att hjälpa på kort sikt. På lång sikt är frågan om vi är beredda att fortsätta att stödja de svaga länderna strukturellt med miljarder av skattebetalarnas pengar. Svaret på den frågan är nej. Således vill jag fråga ordförande Barroso om ett återinförande av Greklands egen valuta, drakman, och av Irlands, inte är den enda långsiktiga lösning som kan ta oss ur dessa problem? Är denna lösning föremål för seriösa diskussioner med dessa länder?

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Som parlamentsledamot från Irland är det inte så roligt att komma hit i dag och lyssna när nästan alla talare nämner Irland och vår ekonomiska situation, i synnerhet när vi för några år sedan nästan betraktades som affischnamn för ekonomisk framgång i Europeiska unionen.

Icke desto mindre tycker jag att det finns en beslutsamhet att ställa saker och ting till rätta i Irland, och jag tror att det stora flertalet av irländarna skulle välkomna stöd från våra europeiska vänner och kolleger.

Man kan dra några lärdomar av detta. Jag tror inte att Nigel Farage hade så fel när han sade att det var den dumhet och girighet som de irländska politikerna visade, de som ingick i det kapitalistiska kompisgänget tillsammans med bankerna och tillsynsmyndigheterna, som var grunden till allt detta. Vi måste dra lärdom. Men en annan sak som är mycket viktig är att den tillsynsstruktur som införs den 1 januari 2011 fungerar, så att stresstester och annat räcker till för att inse vad som kommer att hända i framtiden och att människor som börjar dra i väg tillrättavisas.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Herr talman! Det är verkligen mycket bra att vi nu börjar tala om så viktiga ting som den gemensamma hanteringen av vår framtida ekonomi. Snart kommer vi nog också diskutera ett eventuellt gemensamt skattesystem. I dag ser vi också vilka stora negativa effekter eurons högre växelkurs och många andra faktorer har. Jag är besviken över att resultatet av ett banktest som genomfördes för sex månader sedan ännu inte har bekräftats. Detta visar att vi än en gång saknar tillförlitlig information i Europeiska unionen. Om vi inte har den kan vi inte hitta sätt att ta oss ur denna ganska komplicerade situation. Avslutningsvis vill jag därför uppmana Europeiska kommissionen att föra fram sina förslag på ett mycket mer aktivt sätt i framtiden. Situationen är komplicerad och kommer att kräva enorma insatser, enorma finansiella resurser och kanske en helt annan förståelse för ekonomisk, finansiell och annan övervakning.

  Milan Zver (PPE). – (SL) Herr talman, herr Van Rompuy, herr Barroso! Jag ska göra ett kort inlägg i den här debatten. Jag tycker att läget är relativt klart: vem bär skulden till den stora kris vi genomlever? Den del av banksektorn som gjorde affärer utan någon riktig täckning och tog för stora risker. Men också andra – vissa europeiska regeringar som uppmuntrade till överkonsumtion och ett slags fördelningsmentalitet hos människor.

Det förs två resonemang här i dag: en del ledamöter efterlyser större solidaritet, som för att säga ”Kom och hjälp oss”, och en del försöker framför allt vädja till större ansvarstagande nu när vi är på väg ut ur krisen. Det skulle inte vara rätt om de som orsakade denna stora kris nu sökte efter sätt att lösa den, att hitta vägen ur krisen. De som kritiserar omfattande besparingar är verkligen fel ute.

Under dessa omständigheter är det inte mer än rätt att skattebetalarna i de länder som försöker hantera den aktuella situationen får göra sig hörda.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Herr talman! Jag välkomnar att rapporten om ekonomisk styrning lägger en ny grund på vilken vi kan konstruera ett fungerande system.

Jag tycker att rekommendationerna i den här rapporten om stabilare institutioner för mycket effektivare ekonomisk styrning, som att skapa en offentlig institution på nationell nivå som ska göra oberoende analyser, bedömningar och prognoser i interna finanspolitiska frågor, är en bra utgångspunkt för ett insynsvänligt europeiskt system.

Jag anser att det är mycket viktigt att ge medlemsstaterna möjlighet att visa vilka grunder som används för att analysera och bedöma de inhemska finanspolitiska åtgärder som föreslås, så att ett förfaringssätt som bygger på förtroende och ömsesidig medvetenhet växer fram.

Jag upprepar att vi måste vidta särskilda åtgärder för att underlätta den ekonomiska styrningen som bygger på ingående, insynsvänlig kunskap och en öppen debatt om de åtgärder som vidtas i medlemsstaterna och som kan få konsekvenser på EU-nivå.

(Fråga till Paulo Rangel i enlighet med förfarandet med blått kort, artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Elisa Ferreira (S&D). – (PT) Herr talman! Tack för att jag fick ordet, men jag begärde det i enlighet med regeln om blått kort eftersom Paulo Rangel apostroferade mig direkt. Därför hade jag velat ha ordet tidigare.

Jag vill be Paulo Rangel att förklara för oss alla vilka konkreta skillnader han anser att det finns i fråga om hanteringen av utlandsskulderna mellan kansler Angela Merkels förslag och kommissionens förslag, och att berätta för oss varför kommissionens första förslag om hanteringen av utlandsskulderna, som faktiskt var europeiskt, tillbakavisades utan någon diskussion eller offentlig debatt när man insåg att det inte gick ihop med Tysklands intressen.

  Paulo Rangel (PPE). – (PT) Jag kan mycket kort säga att det inte råder något som helst tvivel om att det förs ständiga förhandlingar mellan institutionerna i den europeiska processen, det är självklart. Kommissionen har dock hela tiden strävat efter att hålla fast vid gemenskapsmetoden och förespråka en vidareutveckling av den gemensamma valutan. Det finns naturligtvis ledamöter som vill föra nationell politik i parlamentet, som Elisa Ferreira.

  Diogo Feio (PPE). – (PT) Herr talman! Europeiska unionen går in i en epok med stora reformer. Därför måste den ge en lösning på krisen och upprätthålla den gemensamma valutan, som behöver ha egna regler som tillämpas på alla medlemsstater. Parlamentet har redan tagit ledningen i fråga om ekonomisk styrning och förespråkar ett utökat samarbete om tillväxten mellan de 27 medlemsstaterna, fasthet när det gäller tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten och solidaritet mellan medlemsstaterna: Vi var den första institutionen som påtalade att vi behöver en fond för de skulder som EU-länderna har. Således kommer vi att fortsätta samarbeta med kommissionen. Vi välkomnar dess ordförande och hoppas också på ett fortsatt samarbete med rådet. Just nu diskuteras sex rapporter, och vi kommer att inta mycket tydliga ståndpunkter till dem.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Jag ska svara på två konkreta frågor och kommentera dagens debatt som helhet.

För det första en fråga som Martin Schulz tog upp: en viktig fråga om de irländska stresstesten. Jag vill säga följande: Den metod som används för att genomföra stresstesten har antagits på EU-nivå. Den är mycket strikt och innehåller ogynnsamma makroekonomiska scenarier. Testen genomfördes emellertid på de nationella tillsynsmyndigheternas ansvar. De samordnades av Europeiska banktillsynskommittén på EU-nivå, men EU hade inga befogenheter för detta. Jag vill understryka att Europeiska unionen som sådan inte fick några sådana befogenheter förrän helt nyligen. Detta kommer att förändras i januari. Då kommer vi att ha infört den nya strukturen för reglering och tillsyn över finansmarknaderna, efter det att kommissionen har lagt fram förslag och en överenskommelse har träffats med rådet och parlamentet.

Vi kommer att ha tre europeiska organ för mikroprudentiell tillsyn, för bankverksamhet, värdepapper och försäkringar, och Europeiska systemrisknämnden för makrofinansiell stabilitet och de risker som sammanhänger därmed. Därigenom kommer vi att ha mycket kraftfullare verktyg och infrastruktur, så att vi kan genomföra test på ett mer enhetligt, rigoröst och konsekvent sätt nästa gång. Det vill jag understryka. Före krisen hade vi inte de instrument som vi håller på att skapa nu.

Sedan kommer jag till den andra frågan, om på vilket sätt vi nu hanterar en del känsliga frågor som den permanenta krismekanismen. Jag vill göra det klart att det inte var min avsikt att ta upp den här punkten, men eftersom jag fick en konkret fråga måste jag svara.

Stats- och regeringscheferna beslutade enhälligt – jag upprepar enhälligt – att begära en permanent krismekanism med bistånd av den privata sektorn. Jag var en av dem som varnade Europeiska rådet för riskerna med att ta upp den här frågan utan någon ordentlig förberedelse och kommunikation. Men frågan kom upp och nu måste vi hantera den så ansvarsfullt som möjligt. Därför tycker jag att en del av de kommentarer som fälldes här i dag verkligen inte var till någon hjälp.

Situationen är fortfarande mycket besvärlig. Nu anser jag att vi behöver handling, inte fler kommentarer. Vi har att göra med mycket känsliga globala finansmarknader. Ibland blir vissa kommentarer självuppfyllande profetior. Så det är inte till någon hjälp att börja spekulera om vilka länder som kan vara i riskzonen. I stället måste vi be de länderna att vidta alla de åtgärder som krävs för att nå finansiell och budgetmässig stabilitet.

Därför kommer jag inte att spekulera om någon plan B. Vi gör vårt arbete, tillsammans med ordförande Van Rompuy, och diskuterar dessa frågor med våra medlemsstater på ett ansvarstagande sätt. När det gäller kommissionens roll vill jag åter igen vara oerhört tydlig. Kommissionen har alltid lagt fram ambitiösa förslag, och det höll de flesta av er med om. Vi är för en ambitiös ekonomisk styrning i EU.

Men i slutändan måste vi vara realistiska. Tillsammans kan vi inte gå längre än vad som har fastslagits i gemensamma överenskommelser med våra medlemsstater. När vi har en överenskommelse – en överenskommelse som ändå innebär framsteg i förhållande till hur det var tidigare – hjälper det inte att tala om idealiska lösningar som ni mycket väl vet inte kommer att bli verklighet.

Så kommissionen gör sitt, och kommer att fortsätta med det. Vi driver på för större ambitioner när det gäller det gemensamma syftet, den ekonomiska styrningen och stabiliteten i euroområdet – och inte bara i euroområdet.

Jag vill göra detta mycket klart, för jag tycker inte att det har framgått under dagens debatt. En del av er sade att problemen ligger i euroområdet. Tyvärr måste jag säga att de inte bara ligger där. Det är inte euron som har varit problemet. Jag är helt övertygad om att läget hade varit mycket värre om vi inte hade haft euron.

(Applåder)

En del av er har en tendens att glömma bort att en del länder som inte ingår i euroområdet har exakt samma problem, ibland till och med större problem med sina utlandsskulder, och att ett land som inte ens är medlem i EU men som nu vill gå med – Island – gick i konkurs. De har inte euron där. Faktum är att det inte var euron som orsakade problemet. Det är intellektuellt och politiskt ohederligt att antyda att det är euron som är problemet.

(Applåder)

Det vi nu måste göra är att inse hur den specifika situationen i euroområdet ser ut, ta itu med problemen och be alla medlemsstaterna att engagera sig i det gemensamma arbetet, både de som är med i euroområdet och de övriga. Jag tror att samtliga har förstått att vi har ett gemensamt intresse av att ha en gemensam strategi för att ta oss ur den här krisen. Detta är vad kommissionen kommer att göra, på ett ansvarsfullt sätt. Vi kommer självfallet att driva på för att vi ska ha så höga ambitioner som möjligt, men i slutändan ha ett gott, lojalt samarbete med alla institutionerna, med parlamentet, som hittills, med rådet och med Europeiska rådet. Detta är den ansvarstagande metod som vi måste tillämpa.

I tider med oerhört nervösa marknader måste vi hålla huvudet kallt och känna ett stort ansvar, liksom givetvis en stark känsla av gemensamma europeiska strävanden.

(Applåder)

  Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande. – (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Tidigare sade vi att kommissionens ordförandes analys skilde sig från min, men det här är första gången som jag har anklagats för att låtsas att allt är bra när det inte är det, herr Schulz. Det är den allra första gången i min karriär.

Jag kan försäkra er om att jag inte underskattar krisen på något sätt och att vi upplever en svår tid. Om inte en del av mina synpunkter tas ur sitt sammanhang är jag vanligen en mycket försiktig man, och jag tycker att det görs alldeles för många uttalanden, hätska och mindre hätska, i EU-sammanhang – inte i parlamentet. Nu måste vi lugna ner oss och inte fortsätta att tala om hur allvarlig krisen är. Det vet vi redan. Nu är det dags att agera.

En del av er har sagt att vi måste dra lärdom. Det finns ett franskt ordspråk som säger att våra gärningar förföljer oss. Mina damer och herrar, när jag tillträdde fanns stabilitets- och tillväxtpakten, som blev lite mer flexibel för några år sedan och inte tillämpades. När jag tillträdde ärvde jag Lissabonfördraget, som innehåller vissa bestämmelser om bland annat sanktioner och de beslut som ska fattas när ett land är föremål för förfarandet vid alltför stora underskott. Det är rådet som fattar dessa beslut, i enlighet med Lissabonfördraget. När jag tillträdde fanns det inte någon krismekanism, och det var vi tvungna att rätta till.

Därför kommer vi att förstärka stabilitets- och tillväxtpakten och för första gången införa ett system för makroekonomisk tillsyn. Jag kan försäkra er att om vi hade haft den mekanismen för några år sedan så hade de problem som en del länder har haft aldrig uppstått. Då hade vi upptäckt fastighetsbubblorna. Då hade vi upptäckt problemen med konkurrenskraften i en del länder. Så den inför vi nu. Den är ny och innovativ. Den tar till fullo med lärdomarna av krisen i beräkningen.

När det gäller Lissabonfördraget tänker vi ändra det för att ge det en rättslig grund i vissa konstitutionsdomstolar – en rättslig grund för en permanent krismekanism. Det är det enda skälet. Jag hoppas att vi inte kommer att riskera ännu en stor debatt om institutionerna, för det anser jag inte skulle leda någonstans i dagens läge, bara avleda uppmärksamheten från krislösningen ännu mer.

Tidigare hade vi inte någon krismekanism. När problemet med Grekland uppstod var vi tvungna att uppfinna en mekanism, för vi hade ingen. När vi vidtog ytterligare en åtgärd, räddningspaketet på 750 miljarder euro, var vi tvungna att vara kreativa i vår tolkning av Lissabonfördraget för att kunna tillämpa det.

Så vi drar lärdomar av krisen, och jag upprepar: våra gärningar förföljer oss. Vi hade en svag stabilitetspakt som inte hade tillämpats, vi hade ingen makroekonomisk tillsyn alls och vi hade ingen krismekanism.

Har medlemsstaterna tagit sitt ansvar? Många av dem har det. De håller på att genomföra reformer som ofta är impopulära hos den allmänna opinionen. Det har vidtagits åtgärder som ofta visar på stort mod, inte bara i de länder som har problem, utan också i andra. Vi tar vårt ansvar.

Ärade ledamöter! Låt oss inte alltid skjuta in oss på fel fiende. Jag får ofta intrycket att vi inriktar oss för mycket på regeringarna och medlemsstaternas egna parlament. Vi måste förstå vem vår fiende är.

En del människor talar om Portugal också i dag, inte bara om Irland. Jag ska ge er siffrorna: Portugals budgetunderskott var 9,3 procent 2009. 2010 kommer det att vara 7,3 procent och 2011 kommer det att vara 4,6 procent. Räntan på den portugisiska statsskulden är i genomsnitt 3,6 procent. Det är extremt lågt. Portugal har ingen fastighetskris eller någon fastighetsbubbla. Dess finansiella sektor är inte för stor för landet. Dess banker har gott om kapital. Låt oss inte skjuta in oss på fel fiende. En del människor säger att krisen smittar, men de har inga ekonomiska eller rationella skäl som stöd för det påståendet. Jag insisterar på att vi inte ska skjuta in oss på fel fiende.

Jag kan försäkra dem som har efterlyst ett utökat samarbete mellan institutionerna om att presidierna gör allt de kan för att samarbeta. Den rapport som arbetsgruppen har utarbetat har antagits av dess ledamöter, däribland Europeiska kommissionens företrädare Olli Rehn. Vi arbetar också sida vid sida på andra områden, till exempel med den permanenta krismekanismen.

Jag hoppas att det kommer att finnas samma samarbetsvilja när vi ska sammanställa 2011 års budget. Jag beklagar att vi inte har lyckats komma överens.

När det gäller samarbetet vill jag dock göra ett påpekande: Ni är alla ledamöter av Europaparlamentet och tillhör olika politiska grupper. Jag vill framhålla att det ibland finns stora skillnader mellan det jag hör av premiärministrar och olika personer i Europeiska rådet och det jag hör från samma ledamöter av samma politiska grupper här i plenisalen. Det är ingen kritik. Man behöver inte hålla med om allt som ens politiska parti tycker. Jag har upplevt många konflikter inom mitt parti under min karriär. Emellertid gör jag allt som står i min makt för att uppnå konsekvens och samarbete mellan institutionerna. Därför vill jag säga att vi måste samarbeta på alla politiska nivåer för att komma fram till en mer sammanhängande ståndpunkt än den vi har för närvarande.

Jag håller med dem som säger att vi har en sträng politik, men att den inte räcker för att ta oss ur krisen. De har rätt, men vi måste gå igenom den fasen först. Om vi hade varit mer försiktiga både i fråga om makroekonomin och budgetplaneringen så hade vi inte befunnit oss i den här situationen i dag. Men vi behöver verkligen en positiv politik för tillväxt och sysselsättning. Trots alla negativa aspekter gläder det mig att vi åter har ekonomisk tillväxt i EU, efter elva månaders lågkonjunktur. Krisen på 1930-talet, som också började som en finanskris, reddes aldrig ut helt, det har jag sagt vid andra tillfällen här i parlamentet.

Vi lyckades uppnå positiv tillväxt igen elva månader efter det att finanskrisen bröt ut. I år kommer den genomsnittliga tillväxten att vara cirka 1,5 procent. I en del länder – inte i de som har de problem vi redan har talat om – kommer tillväxten att vara omkring 2 procent, och i andra så hög som 3 eller 3,5 procent. Den genomsnittliga arbetslösheten i EU kommer att minska igen från och med 2011. Naturligtvis är arbetslösheten för hög, men det gläder mig mycket att våra tillväxtprognoser är mycket bättre än förväntat jämfört med för sex månader sedan och att tillväxten är stabilare än vi trodde. Den här tillväxten beror inte bara på återuppbyggnad av lager, återhämtningsprogram och export. Den drivs också på av inhemsk efterfrågan.

Slutligen vill jag säga att jag är övertygad om att vi än en gång kommer att ta oss ur dagens kris, trots alla de problem som faktiskt finns i en del länder.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Europeiska rådet tog vid sitt möte den 28–29 oktober 2010 ytterligare ett steg mot att underkuva länder och beröva dem deras suveränitet. För det första genom pseudoekonomisk styrning, som egentligen betyder att man tar över kontrollen över deras ekonomier: man tvingar medlemsstaterna att låta tjänstemän i Bryssel godkänna deras budgetar i förväg, övervakar hela deras ekonomiska politik, inför automatiska förebyggande sanktioner till och med innan de överenskomna gränserna för skulder och underskott har överskridits och kan dra in de skyldiga medlemsstaternas rösträtt. Allt detta för att kompensera Tyskland för att den finansiella stabiliseringsfonden permanentas. Denna mekanism innebär dock bara att medlemsstaterna och kommissionen har rätt att sätta sig i skuld, eller lämna lånegarantier på marknaderna, till medlemsstater som har problem till följd av att de utsätts för spekulation mot sina statsskulder på marknaderna. Och för att de tillhör euroområdet dessutom. Det är helt otroligt. Sedan har Europeiska rådet också beslutat om en reformering av fördragen för att kunna genomföra krishanteringsmekanismen. Det förenklade granskningsförfarandet kommer att användas för första gången: denna antidemokratiska metod som inte lämnar något utrymme för parlamentarisk debatt. Detta är inte styrning, det är totalitarism.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Fram till 2007 var det övriga Europa förbluffat över den ekonomiska utvecklingen i Irland, den ”keltiska tigern” som uppnådde ekonomiska drömsiffror med låga bolagsskatter och bantade regelverk. Men nu har verkligheten slagit till. Den keltiska tigern har visat sig vara en ynklig figur som resten av Europa måste hjälpa och försöka hålla på benen. 90 miljarder från eurons räddningspaket – det är 300 euro per österrikisk medborgare – ska nu gå till Irland. Detta är inte bara några teoretiska statliga garantier som efter det svarta fåret Grekland nu går till Irland och sedan kanske till Spanien och Portugal också, det är riktiga skattepengar. Det är också att föra den europeiska monetära unionen ett steg närmare en transfereringsunion där de eurostater som sköter sin ekonomi ständigt måste hala upp plånböckerna och betala för andras misshushållning. EU har väntat alldeles för länge med att ta tag i den här frågan, och det återstår att se om de beslut som Europeiska rådet har fattat verkligen kommer att följas av handling. Vi måste sluta att slösa bort miljarder euro av skattebetalarnas pengar på spekulativa banker och stater som sköter sina ekonomier dåligt. Vi måste sätta stopp för transfereringsunionen. Vi beheöver en mekanism som gör att konkursmässiga stater kan bli insolventa på riktigt och då utestängas från euroområdet. Vi kan inte fortsätta lappa ihop en sjuklig monetär union. I stället behöver vi en stark kärneuropeisk monetär union.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Både Grekland och Irland har tvingats be Europeiska unionen om hjälp. Man måste emellertid göra vissa skillnader mellan dessa båda fall: Det irländska underskottet exploderade eftersom landet måste rädda banksektorn, vilken befann sig i kris till följd av återverkningarna av den globala finanskrisen, som förvärrades av att fastighetsbubblan sprack. Detta ingripande, i tider av strukturell kris, blev för mycket för statsfinanserna. I Grekland var å andra sidan anledningen till ingripandet att de offentliga utgifterna inte hade hanterats så skickligt, vilket nödvändiggjorde ett kapitaltillskott genom försäljning av statsobligationer. Mot bakgrund av reformeringen av den ekonomiska styrningen måste jag framhålla följande: Visst måste vi införa en rigorös budgetpolitik för att övervaka och se till att liknande situationer inte uppstår i framtiden. Men dessa båda fall visar hur viktigt det är att hålla alla de faktorer som påverkar ett lands finanser och soliditet i minnet, och inte bara den strukturerade statsskulden. Den är ju bara en slutsumma. Vi måste kontrollera de element och orsaker som ligger bakom och ta reda på hur situationen uppstod.

  Monika Smolková (S&D), skriftlig. – (SK) Stabilitets- och tillväxtpakten har hittills innehållit sanktioner, men för att de ska tillämpas måste 2/3 av ministrarna vara överens, och det har aldrig funnits någon politisk vilja till detta. Jag är skeptisk till krislösningsmekanismen. Rådsordförande Herman Van Rompuy borde inte ändra artikel 125 i Lissabonfördraget, som säger att varje land ansvarar för sina egna förpliktelser. A andra sidan bör han överväga att utvidga artikel 122, som handlar om solidaritet – om ömsesidig hjälp i händelse av naturkatastrofer och energikriser. En ändring av denna artikel skulle kunna strida mot en grundläggande princip för EU:s funktionssätt, det vill säga solidaritet, och det kan leda till att solidariteten minskar. Om krislösningsmekanismen lydde under artikel 122 om finansiering till enskilda stater skulle rådet fatta beslut på grundval av ett förslag från kommissionen och bara informera Europaparlamentet. Det finns en risk för att ansvarstagande stater får betala för att vissa andra är ansvarslösa.