Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 24 november 2010 - Strasbourg

16. Situationen i Västsahara (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om situationen i Västsahara.

Rådets och kommissionens uttalanden.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen, för vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Fru talman! Jag tackar kammaren för den lägliga debatten om Västsahara. På Catherine Ashtons vägnar svarar jag på parlamentsledamöternas muntliga frågor.

EU oroas över händelserna i Al-Ayun i början av november och beklagar förlusten av människoliv. Lugnet har återkommit till Al-Ayun, men bakomliggande spänningar kvarstår. EU oroas över att de våldsamma händelser som ägde rum i Al-Ayun skulle kunna hämma FN:s generalsekreterares försök att hitta en ömsesidigt godtagbar lösning på konflikten i Västsahara.

Vi måste se till att frågorna som vi talar om i dag når fram till Marockos myndigheter genom lämpliga kanaler. Frågan om Västsahara står på dagordningen för associeringsrådets kommande möte i december. Den kan också tas upp i den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Marocko.

EU fortsätter sitt engagemang i Marockos reformer inom områden som goda styrelseformer, rättsstat och respekt för de mänskliga rättigheterna. EU fortsätter med en god och uppriktig politisk dialog med Marocko och de organ som ansvarar för att följa upp associeringsavtalet. Här har EU påmint sin partner om hur viktigt det är att följa ingångna internationella åtaganden och att respektera mänskliga rättigheter. När det gäller utnyttjandet av Västsaharas naturtillgångar är det Marockos ansvar att fullgöra sina åtaganden i enlighet med folkrätten, även när utnyttjandet av Västsaharas naturtillgångar avses.

EU stöder de insatser som FN:s generalsekreterare har gjort för att uppnå en rättvis, varaktig och ömsesidigt godtagbar politisk lösning som ger Västsaharas folk självbestämmande, i enlighet med säkerhetsrådets resolutioner.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Fru talman! Jag har väntat i 70 minuter på frågestunden och skulle vilja veta när den börjar. Debatten avbryts vanligtvis för en frågestund och fortsätter sedan.

  Talmannen. – Det blir ingen frågestund eftersom talmanskonferensen beslutade att den inte skulle äga rum. Jag anser därför att det inte finns någon anledning för dig att vänta längre.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-gruppen. – (ES) Fru talman! Det sägs att filosofen Aristoteles promenerade med sina studenter i sin berömda peripatetiska skola när en av dem framförde en synpunkt som upprörde läraren. Som ursäkt sade han: ”Det var inte min synpunkt, utan din lärare Platons.” Aristoteles stannade och sade något som har upprepats många gånger på den europeiska scenen från trehundratalet före Kristus fram till i dag. Han sade: ”Platon är mig kär, men sanningen är mig kärare.”

Fru talman! Marocko är en positiv och aktiv partner till EU samt en mycket viktig strategisk allierad i kampen mot radikal islamistisk fundamentalism. Som president Nicolas Sarkozy sade när han talade här, utgör parlamentet EU:s demokratiska hjärta och det har ett oåterkalleligt och obestridligt åtagande att värna om de mänskliga rättigheterna. Om rättigheterna kränks kan vi därför inte bara vända bort blicken. Vi måste klart och tydligt framföra vår åsikt samt visa vilka principer vi står för.

Fru talman! EU har varit, är och kommer att vara en lojal partner till Marocko och partnerskapet grundas på principer och värderingar som vi måste framhäva.

Avslutningsvis vill jag säga att en ödmjuk karaktär eller ett ödmjukt temperament alltid är en dygd, men när man ska försvara mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, i synnerhet yttrandefriheten, är ödmjukhet alltid en last, alltid en svaghet och alltid en feghet. Som representanter för EU:s medborgare får vi inte agera på det sättet.

  Véronique De Keyser, för S&D-gruppen. – (FR) Fru talman! Hårda förhandlingar ledde slutligen fram till resolutionen, som jag tycker tillfredsställer alla grupper. Jag vill tacka mina kolleger för deras insatser, men vi vågar inte längre tala om Västsahara som är ett mycket känsligt ämne. Ingen politisk ståndpunkt om konflikten mellan Marocko och Västsahara kommer därför att antas.

För det första fördömer vi de våldsamma händelser som ägde rum när lägret i närheten av Al-Ayun revs. Vi fördömer våldet tydligt även om vi för närvande inte har alla fakta för att kunna säga vem som gjorde vad.

Milt uttryckt beklagar vi för det andra att det saknas pressfrihet samt att humanitära organisationer och parlamentsledamöter inte får resa till regionen. Vi menar att det är oacceptabelt.

Vår tredje punkt har ett nära samband. Vi noterar att Marocko ska inleda en utredning, men vi anser absolut och vi kräver att en internationell utredning inleds för att kasta ljus över händelserna.

För övrigt överlämnar vi den politiska konflikten till FN och vi uppmanar bägge parter att återuppta förhandlingarna.

  Ivo Vajgl, för ALDE-gruppen. – (SL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Debatten och resolutionen som vi röstar om i morgon föranleds av två händelser. En fjortonårig pojke dödades av en marockansk poliskula och några dagar senare försökte man riva lägret där över tio tusen sahrawier samlades i fredlig protest för att uppmärksamma världen och även oss på sin sociala, politiska och ekonomiska situation.

Vi beklagar att händelsen har skördat nya människoliv. De betalade högsta möjliga pris för ett pågående problem som vi alla känner väl till. Västsahara är det sista exemplet i världen på en avkolonisering som ännu inte är avslutad, på en process där grannlandet drar nytta av illegal ockupation av utländskt territorium, bortser från säkerhetsrådets resolution, ignorerar FN:s upprepade krav på folkomröstning och sahrawiernas rätt till självbestämmande samt kränker de mänskliga rättigheterna och bryter mot folkrätten.

Västsahara består av sand och sten och delas av en över hundra mil lång skammur. Det är ett tillräckligt rikt område för att reta aptiten och höja förväntningarna hos Marocko och de länder som aktivt eller passivt stöder landets hårda inställning. Vi vet vem de är. Västsahara har ett politiskt problem, ett avkoloniseringsproblem. Det kan lösas endast på ett sätt, på samma sätt som liknande problem löstes på andra håll, det vill säga i enlighet med folkrätten, nationernas självbestämmande och avtal. Vi måste stärka FN:s roll i Västsahara. Minursos mandat är alltför begränsat, uppdraget är att endast bevara ett oförändrat läge. Det har ingen makt, utan utgör endast en formalitet.

Herr kommissionsledamot! Tack för dina tydliga ord. Trots några inflytelserika medlemsstaters olika intressen, eller snarare på grund av dem, bör EU spela en aktivare roll och använda alla tillgängliga medel. Marocko får stöd och förståelse från många håll, men måste också sträva efter en konstruktiv lösning.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Först vill jag säga att jag är glad över att vi äntligen har möjlighet att tala om Västsahara och anta en resolution. Till skillnad från andra tillfällen har Marockos påtryckningar för en gångs skull inte varit framgångsrika. Jag tycker att det är bra för Europaparlamentets trovärdighet och också för insynen i det som händer i Västsahara.

För det andra vill jag högt, tydligt och kraftfullt fördöma det oansvariga och provokativa ingripandet när Gdeim Izik-lägret revs. Det är sant att våldet kom från olika håll, men jag anser att det är fullständigt oförsvarligt att likställa dem som försvarar sig mot ett angrepp med dem som förtrycker, förföljer och misshandlar.

Vi kräver därför att FN inleder en oberoende utredning. Vi talar inte om en konflikt mellan jämbördiga. Alla har inte samma ansvar och alla parter i konflikten använder inte samma strategier och vapen.

Vi måste uppmana alla parter till lugn, men viktigast av allt är att vi kräver att Marocko upphör med sin fientliga attityd mot Västsaharas folk och slutar trakassera parlamentsledamöter, media och människorättsaktivister.

EU kan inte fortsätta blunda för det som händer. EU och i synnerhet länder som exempelvis Spanien och Frankrike har ett stort historiskt ansvar.

Låt oss agera förnuftigt, så som minister Trinidad Jiménez uppmanade oss. Men det bästa är att säga till den marockanska regimen att nu får det vara nog! Det är bra att vilja ha goda handelsförbindelser med Marocko. Det är nödvändigt och positivt, men inte på bekostnad av de mänskliga rättigheterna eller folkrätten.

Trinidad Jiménez och Catherine Ashton, för att åstadkomma en rättvis, varaktig och ömsesidigt godtagbar lösning måste en folkomröstning om självbestämmande äga rum. Låt oss förverkliga det!

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Den frusna konflikten om Västsahara skapar instabilitet i angränsande regioner. Marocko är omedgörlig och fortsätter att förvägra Västsaharas folk rättvisa. Det har väntat på en folkomröstning om självständighet i 20 år.

Samtidigt som jag instämmer i att Marocko är en för västvärlden viktig allierad i kampen mot terrorism är det djupt beklagligt att Marocko inte håller sina ingångna åtaganden enligt FN:s fredsplan. I ljuset av rapporten om våld mot Västsaharas folk bör vi nu ge FN mandat att övervaka sahrawiernas mänskliga rättigheter. Men Frankrike har tyvärr blockerat allt arbete för att gå vidare. Det är nästan unikt inom FN:s uppdrag. Det är det enda uppdraget utan mandat för mänskliga rättigheter. Marocko och Polisario måste båda inse vad världssamfundet förväntar sig av dem. EU har stort inflytande över Marocko, i synnerhet över fiskerättigheter och bistånd.

Den nära förestående folkomröstningen om en ny självständig stat i södra Sudan ger förhoppningsvis alla parter ny motivation för att uppnå en slutlig lösning på den långvariga konflikten om Västsahara – ett territorium och ett folk som jag tycker förtjänar en fredlig framtid i välstånd.

  Willy Meyer, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag vill först säga något självklart. Vi måste framföra till Marocko att det här inte är deras parlament. Det här parlamentet har fått sin suveränitet från EU:s medborgare och därför bestämmer det sin dagordning, sina frågor och sina resolutioner. Marockos ständiga inblandning i institutionen är oacceptabel.

För det andra är den grundläggande frågan som vi talar om en ockupation av militären, polisen och marockanska bosättare. Det är en olaglig ockupation av ett ”icke självständigt territorium” enligt definitionen i folkrätten. Marocko har ingen suveränitet över Västsahara. Jag upprepar – ingen. Marocko kan inte tillämpa sina lagar, landet kan inte tillämpa sin suveränitet. Europaparlamentet måste därför sända ett mycket tydligt budskap till världssamfundet och till Västsaharas folk, eftersom de själva måste bestämma om sin framtid genom en folkomröstning om självbestämmande. Det fastställdes i FN:s säkerhetsråd.

Alla övergrepp och allt förtryck som den marockanska regeringen utövar i Västsahara har bara ett syfte, nämligen att se till att det inte kan utöva sin rätt till självbestämmande. Europaparlamentet måste därför agera kraftfullt för att försvara den rätten, ställa sig på Västsaharas sida och fördöma övergreppen. Man skulle aldrig ha fått riva lägret.

Jag reste dit några timmar innan. Jag är folkvald och jag förhindrades från att kliva av ett spanskt plan för att närvara vid det som tyvärr skulle hända några timmar senare, för de ville inte ha några vittnen. De har mycket att dölja och Europaparlamentet kan inte systematiskt medverka till att hemlighålla förtrycket. Catherine Ashton, som tyvärr är frånvarande, när kommer associeringsavtalet att frysas? När kommer vi att säga att utvecklingen är oacceptabel? Jag anser att Europaparlamentet måste tala klarspråk.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Fru talman! Västsahara befinner sig i dag vid ett vägval. Vi får inte blunda för de senaste åtgärderna som Marockos regering har vidtagit. Motsägelsefulla rapporter förekommer om vad som verkligen hände i tältlägret utanför Al-Ayun. Men vi får inte blunda för att 15 000 människor blev hemlösa och drevs bort från staden där de levde. Det är faktiskt bara ett av många exempel på kränkningar av de mänskiga rättigheterna som äger rum sedan 1975. Som Europaparlamentets ledamöter måste vi titta närmare på regionens historia och på det våld som sahrawierna utstår och vi måste stärka vår politik för att lösa konflikten och problemet.

Några medlemsstater har försökt lösa problemen genom att samarbeta med FN, men deras arbete har dessvärre misslyckats. Det har inte varit möjligt att komma överens om nödvändiga rekommendationer för att kunna ställa Marocko till svars. FN:s säkerhetsstyrkor har begränsade befogenheter i Västsahara, samtidigt som de borde ha möjlighet att utöva full kontroll och tillsyn över humanitärt bistånd. Marocko har dessutom inte hävt inreseförbudet i regionen för journalister och internationella observatörer.

En FN-observatör sade mycket riktigt att den uppmärksamhet som riktas mot den här afrikanska regionen kan komma att rädda liv och skydda sahrawierna från Marockos utrotningspolitik. Amnesty International vill ha en oberoende utredning om våldet. Det är en bra idé. Den bör genomföras. Man vet i dag inte hur många människor som har fått sätta livet till, som har skadats eller som helt enkelt saknas efter Marockos våldsdåd.

Jag vill slutligen uppmana kammaren att tydligt ta ställning för att sätta stopp för nuvarande långsamma internationella diplomati och utveckla en lösning som skyddar sahrawierna från fortsatt våld.

  María Muñiz De Urquiza (S&D). – (ES) Fru talman! Vi fördömer kraftigt våldet som har skakat Västsahara, vi beklagar förlusten av människoliv och kräver respekt för de mänskliga rättigheterna. Våldet får inte bryta ut igen.

Inom ramen för FN krävs en varaktig, rättvis och ömsesidigt godtagbar lösning på en konflikt som har pågått i över 30 år. Den lämnar tusentals sahrawiska flyktingar i förtvivlan och skapar instabilitet i ett grannområde som har en grundläggande betydelse för EU.

Marocko är en framstående och pålitlig partner till EU och vi delar stora intressen och planer. Vi uppmanar därför Marocko att fördubbla sitt arbete för en dialog, så att konflikten kan lösas. Vi uppmanar också Västsaharas folk och dess representanter till lugn och vi vill framföra vår solidaritet med dem. Vi uppmanar dem också att fortsätta med en öppen och konstruktiv dialog.

Vi uppmanar EU att samarbeta med en grupp länder, som är Västsaharas vänner och bland dem mitt eget hemland Spanien, för att underlätta dialogen och utgöra en trovärdig förhandlingspart i regionen. Det marockanska parlamentet inleder en utredning av händelserna i Västsahara och marockanska myndigheter är villiga att informera parlamentet om det som hände. Det är viktiga signaler som vi värdesätter. Men de ersätter inte en öppen informationspolitik som tryggar medias närvaro i området.

Omfattande förhandlingar ledde fram till resolutionen som vi röstar om i morgon och som återspeglar parlamentets oro över stabiliteten i Maghrebländerna och de mänskliga rättigheterna. Den är också ett uttryck för parlamentets stöd till en framförhandlad ovillkorlig lösning på konflikten, som grundas på FN:s säkerhetsråds resolutioner om rätt till självbestämmande för Västsaharas folk.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman! Marockanska myndigheter förtjänar att vi fördömer angreppet mot Gdeim Izik-lägret och påföljande allvarliga incidenter i Al-Ayun. De enskilda rättigheterna för Västsaharas folk kränktes när människor demonstrerade fredligt för bättre levnadsvillkor. Pressfriheten och informationsfriheten har dessutom begränsats och dussintals ledamöter av vårt och andra parlament, bland annat av det baskiska parlamentet i mitt hemland, hindrades från att resa till området.

Det finns ingen trovärdig information och vi uppmanar därför FN att inleda en officiell utredning av vad som hände. Men vi vet att människor omkom, skadades och att flera hundra anhölls. Vi beklagar förlusten av människoliv i samband med incidenten, för alla liv är oersättliga, vare sig de är marockanska poliser eller sahrawiska aktivister. Jag vill uttrycka min solidaritet med dödsoffrens familjer.

Lägret angreps samma dag som den tredje omgången informella sammanträden om situationen i Västsahara inleddes i New York. Angreppet främjar inte dialog, avtal eller fred. Det hindrar i stället att ockupationen av Västsahara får en fredlig och rättvis lösning.

Jag uppmanar alla parter till lugn. För att problemet ska kunna lösas krävs en ständig dialog mellan Marocko och Västsaharas folk. Den måste grundas på ömsesidig respekt och syfta till att uppfylla FN:s resolutioner om Västsaharas rätt till självbestämmande.

Jag vill avsluta med lite självkritik. Vi måste alltid kritisera kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vem, var, hur eller varför de kränks spelar ingen roll, eftersom demokratiska principer och värderingar alltid måste sättas före andra intressen. Jag uppmanar därför EU att öka sina åtaganden.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Händelserna i Västsahara under de senaste veckorna var inga isolerade incidenter. De ingår i en lång historia med 35 års förtryck och våld mot ett folk. Västsaharas historia handlar om marockanernas ständiga försök att blockera förhandlingarna om genomförandet av det sahrawiska folkets ofrånkomliga rätt till självbestämmande.

Stunden är därför inne att återigen fördöma de marockanska myndigheternas brutala förtryck mot alla i de ockuperade territorierna som kämpar mot kolonisering och för sitt folks legitima rätt till självbestämmande. Det är också dags att lyfta fram den verkliga mänskliga tragedin som Västsaharas folk tvingas leva under, som tvingas leva i flyktingläger långt ifrån sitt hemland, och att uppmana till brådskande ökat internationellt humanitärt bistånd. Man bör även kräva att internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs och att en folkomröstning genomförs.

EU och medlemsstaterna har ett stort ansvar i det som sker. De kan inte ignorera det utan att bli medbrottslingar, eftersom Marocko har ingått flera avtal med EU och därför gynnas av en särskild status.

  Santiago Fisas Ayxela (PPE). – (ES) Fru talman! Tusentals saharier lämnade sina städer och slog fredligt upp lägret Gdaim Izyk för att kräva bättre levnadsförhållanden. De marockanska säkerhetsstyrkorna rev ned lägret med våld och som en följd av det bröt allvarliga upplopp ut i Al-Ayun. Den marockanska militären dödade en ung saharier och en spansk medborgare dog under oklara omständigheter.

Det finns för närvarande inga tillförlitliga siffror beträffande antalet döda, skadade, saknade eller anhållna personer under dessa upplopp. Dessutom har flera parlamentsledamöter förbjudits resa in i Sahara tillsammans med journalister vilka fortfarande har stora problem med att utföra sitt arbete.

Marocko är en vän och strategisk allierad till EU och det är inte bra när tvekan och missförstånd uppstår mellan vänner. Om Marocko inte har något att dölja måste det tillåta ett klarläggande av vad som hänt. Även om det marockanska parlamentet faktiskt har upprättat en undersökningskommission, anser jag därför att det är nödvändigt att en internationell kommission upprättas, att européer och politiker och journalister har fritt tillträde till området och att FN:s mission för folkomröstningen i Västsahara sträcker ut sitt mandat till skydd för de mänskliga rättigheterna både i det område som kontrolleras av Marocko och i det område som kontrolleras av Polisario.

Kommissionen och de europeiska regeringarna, och framför allt den spanska regeringen, får inte låta bli att reagera som svar på denna situation. Realpolitik får inte vara en ursäkt för att blunda för vad som sker. De måste kräva ett klargörande beträffande dessa allvarliga händelser och be Marocko och Polisario att återuppta diskussioner så snart som möjligt för att nå fram till en fredlig överenskommelse på grundval av FN-resolutionerna.

  Pier Antonio Panzeri (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först skulle jag vilja säga till José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra att innan vi löser konflikten mellan Platon och sanningen behöver vi kanske lite mer tid innan vi lägger fram denna resolution av åtminstone två skäl.

För det första hade vi kunnat samla all information för att bättre borga för att parlamentet skulle inta en fastare ståndpunkt och för det andra hade en rad möten och utfrågningar kunnat äga rum i de berörda utskott, vilka parlamentet fattade ett berättigat beslut att omedelbart starta. Hur som helst minskar detta inte kravet på dessa utfrågningar och behovet av att hålla förhandlingarna med Marocko öppna.

Därför anser jag att det vore bra om vi efter omröstningen koncentrerade våra insatser på tre specifika områden: att upprätta en ny ledande roll för EU med dess diplomati och grannskapspolitik, att bidra till ett positivt resultat i förhandlingarna som startats av FN och till sist att använda alla parlamentariska instrument – och att börja med utrikesutskottet och den gemensamma kommittén – för att mötet ska bli av och bidra till att finna lösningar. Jag tror att det vore bra att arbeta beslutsamt för dessa specifika mål.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Fru talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten som i kväll tydligt visat att han är för en eftergiftspolitik. Ja, vi var tvungna att fördöma våld på båda sidor. Ja, vi behövde efterfråga en varaktig lösning på konflikten som nu har pågått i mer än 30 år. Och ja, vi behövde uppenbarligen betona betydelsen av pressfrihet, grundvalen för varje demokratiskt land.

Ändå saknar jag fortfarande bristen på balans i denna text beträffande vissa frågor. Till exempel skulle jag ha velat att man tagit upp Mustapha Salmas öde, Polisariodissidenten som kidnappades för att han vågat kräva dialog. Mänskliga rättigheter nämns förstås, men inte för alla, vilket är beklagligt. I denna konflikt är det inte bara en fråga om oskyldiga på ena sidan och skyldiga på den andra. Det finns skyldigheter på båda sidor i denna konflikt, vilken varat över 30 år, även om de är olika stora.

Framför allt – och detta är oerhört viktigt – delar nu alla parter ansvaret för att finna en rättvis, realistisk och varaktig lösning, och när jag säger alla parter menar jag Marocko, jag menar Polisario och också Algeriet, en viktig symbolisk aktör som bara nämns i slutorden i vår resolution.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag till fullo stöder förslagen att fortsätta denna konstruktiva dialog som Pier Antonio Panzeri föreslagit.

  Marco Scurria (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vänner emellan kan man tala öppenhjärtigt och säga hur saker och ting förhåller sig. Därför säger vi nu åt Marocko att det måste göra mycket mer för att lösa situationen i Västsahara.

EU kan inte fortsätta och skulle inte kunna fortsätta att låtsas att det inte betyder någonting, eftersom vi riskerar att begå ett allvarligt misstag. Vi riskerar att säga åt dem som har valt fred, som sahrawifolket gjorde genom Polisario, att de har valt fel.

De som inte skickar ut självmordsbombare, som inte går till anfall och som bara förlitar sig på internationella organisationer utgör inget nyhetsstoff. För dessa människor träffas inte världsmakterna. Det är inte rätt, eftersom sahrawifolket är ett modigt folk med stillsamma vanor, de utövar sin religion på rätt sätt och deras kvinnor har viktiga roller i samhället. Sahrawifolket kämpar för sitt land som de älskar med en kärlek som är lika oändlig som deras öken, och de kämpar för sin identitet och det är inte rätt att de lämnas i sticket.

Den omröstning som vi har strävat efter i morgon i denna sammanträdesperiod är ett viktigt tecken på att EU verkar för att ta på sig en avgörande roll i detta landområdes öde.

  Norbert Neuser (S&D). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag välkomnar att Andris Piebalgs valde att uttrycka sig så tydligt. Det är viktigt för parlamentet att tydligt visa var det står och också att fördöma den brutalitet som har ägt rum där. Det har tagit oss lång tid att hålla en debatt om Västsahara i parlamentet och jag tycker att vi har varit för osäkra i vårt handlande och att vi nu agerar först sedan dödsfall har rapporterats därifrån.

Jag är glad över att vi kommer att kunna anta en resolution i morgon med alla parter, vilken kanske inte kommer att gå så långt som en eller annan av grupperna skulle vilja, men den återspeglar ett brett samförstånd och är en tydlig signal till Marocko och till Västsaharas befolkning att parlamentet håller fast vid sina grundläggande värderingar.

Som ordförande för den tvärpolitiska gruppen skulle jag vilja framföra ett uppriktigt tack till alla dess medlemmar som har sett till att Västsahara finns kvar och kommer att finnas kvar på agendan. Jag är säker på att vi tillsammans med Andris Piebalgs och Catherine Ashton måste fortsätta att engagera oss för Västsahara.

  Ana Gomes (S&D). – (PT) Fru talman! Det brutala anfallet på Sahrawi-lägrets fredliga protest har varit ett hårt slag för förhandlingarna under FN:s beskydd. Det påminde mig om de värsta tiderna på Östtimor: förhandlingarna pågick i FN medan folk attackerades för att motarbeta dem. Spanien skulle kunna vara en förespråkare för sin tidigare koloni, vilken det övergav, som Portugal var för självbestämmande i Östtimor, men Spanien är det inte eftersom det inte vill kompromettera sina kommersiella och andra intressen i Marocko.

Man vet nu att Madrid och FN hade varnats för attacken. Det är bara ett kort steg mellan försumlighet och medbrottslighet. Frankrike bär ett särskilt ansvar för att ha uppmuntrat Marocko att fortsätta med sin ockupation. Vad beträffar EU nämnde unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik bara attacken flera veckor efter det att den inträffat och då i ett ytterst kort ovidkommande yttrande. I denna resolution vänder sig parlamentet till EU och kräver en internationell oberoende undersökning av händelserna och att de döda, saknade och tillfångatagna identifieras, kräver obegränsat tillträde för den internationella pressen, de humanitära organisationerna och observatörerna, kräver att FN övervakar de mänskliga rättigheterna i Västsahara och kräver omedelbar frigivning av alla medlemmar av sahrawifolket som kvarhålls i Marocko eller på Västsaharas ockuperade område.

  Guido Milana (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag beklagar bara en sak här i kammaren i kväll och det är att vi enbart diskuterar sahrawifolket för att marockanerna har invaderat lägret utanför Al-Ayun, och det är en skam för demokratin i detta parlament.

Parlamentet borde ha varit villigt att diskutera denna fråga självmant, eftersom den har legat och ruttnat på internationella förhandlingsbord i 30 år. Det är ett högst signifikant politiskt faktum. Vi tvingades agera genom våldshandlingar, inte på grund av att vi självmant beslöt att garantera mänskliga rättigheter. Vad är det faktum att en folkomröstning om självbestämmande borde hållas där om inte en fråga om respekt för mänskliga rättigheter?

Just för att Marocko är vår vän, eftersom Marocko är den starka parten i förhållandet, måste vi med kraft kräva att det inte längre går att åsidosätta denna önskan och följa upp med all konsekvent verksamhet. Vi måste försöka skapa förhållanden så att målet för FN:s mission för folkomröstningen i Västsahara (Minurso) inte enbart är att göra villkoren realistiska för en folkomröstning vilken hela tiden skjuts upp. Vi måste försöka använda alla medel som står EU till buds för att åstadkomma detta tillfälle och försäkra oss om att folkomröstningen gör rättvisa åt ett folks 30-åriga lidande.

  Gilles Pargneaux (S&D). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Låt oss lämna eftermiddagens debatt och resolutionen som vi ska fatta beslut om i morgon därhän och återvända till huvudfrågan, vilken jag faktiskt inte hörde nämnas under debatten nyss.

En verklig nationell rättsfråga för Marocko, vi får inte glömma att denna viktiga politiska fråga är en diplomatisk utmaning för Marockos relationer med Afrikas länder och Maghrebländerna, i första hand Algeriet.

För det andra är det en ekonomisk utmaning eftersom denna fråga hindrar bildandet av ett blomstrande och stabilt Maghreb. Det är också en säkerhetsutmaning på grund av terroristorganisationen al-Quaidas aktivitet i det islamiska Maghreb och följaktligen är det en humanitär utmaning för sahrawifolket i fråga, särskilt för dem i lägren i Tindouf som inte kan komma ut.

Vi måste återgå till vad som är viktigt. Det viktiga är resolution 1920, vilken enhälligt antogs av FN och kräver att vi kan lägga fram frågan om självstyre som föreslagits av Marocko och vilken också kräver familjebesök mellan Västsahara och lägren i Tindouf.

Det är i stora drag de utmaningar som vi anser viktiga. Som vår kollega Pier Antonio Panzeri föreslog behöver dialogen öppnas på nytt med alla parter, särskilt med de marockanska myndigheterna under kommande veckor. Det kommer också att ske eftersom det finns planer på att utrikesministern ska framträda inför oss den 1 december.

  Antonio Masip Hidalgo (S&D). – (ES) Fru talman! Den 18 november framhöll den spanska utrikesministern Trinidad Jiménez i det spanska parlamentet att enligt Internationella domstolen i Haag hade avkoloniseringen ännu inte ägt rum och Västsahara kan inte införlivas med Marocko. Det har varit 35 år av lagstridigt lidande och ockupation. Lägret står som symbol för avståndet mellan Marocko och det sahariska folket, det spelar ingen roll hur många bosättare och soldater de har fört in i det område från vilket man drev ut tusentals ursprungliga invånare.

Marocko förtrycker med hat ett folk som det vet är ett annat folk. Snart kommer det att bli koloniala rättegångar som den som ägde rum den 5 november i Casablanca, där utländska och europeiska observatörer blev slagna. Vi måste förhindra att en ädel, heroisk folkgrupp som är vän till EU går under.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! En så allvarlig händelse som drabbat sahrawifolket de senaste veckorna får vi inte låta passera ostraffad och därför är parlamentet skyldigt och måste ingripa.

Å andra sidan råder det ingen tvekan om – som José Ignacio Salafranca Sanchéz-Neyra så riktigt sade – att med tiden har Marockos folk gjort en rad viktiga insatser för Afrika, vilket innebär att vi inte bara kan anse att de är våra vänner utan att deras synpunkter ligger särskilt nära EU:s egna.

Utan att det påverkar påföljden, vilken vi är skyldiga att tillämpa och vilken är absolut nödvändig, borde en ny väg till förhandlingar kopplas till denna, vilket den gemensamma kommittén redan har framkastat. Den skulle utgöra ett verkligt skydd för de grundläggande rättigheterna som inte kan få fortsätta att överträdas som nu skett, innan FN bringar full klarhet i den fråga som vi talar om i dag, för att klargöra en kränkning av de grundläggande rättigheterna vilken verkligen måste bestraffas.

  Metin Kazak (ALDE). – (BG) Fru talman! Jag vill också gratulera kommissionsledamot Andris Piebalgs till den exceptionellt välbalanserade och lugna framställningen av kommissionens syn på händelserna i Västsahara. Jag fruktar att vi riskerar att göra mer ont än gott med denna resolution, eftersom vi inte uppmärksammar de insatser som Marocko gör för att åstadkomma en varaktig, rättvis lösning på Västsaharakonflikten.

Jag skulle vilja säga att många internationella organisationer fortfarande är verksamma där och leder sina undersökningar om vad som inträffade. Jag anser att det bästa forum för dialog med Marocko är EU-Marockos gemensamma parlamentariska kommitté. Jag tror att vi måste ge stöd åt försöken att finna en ömsesidigt acceptabel lösning under beskydd av FN, snarare än att göra partiska uttalanden.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Fru talman! Jag kan inte för eftertryckligt framhäva att situationen i Västsahara med rätta är orsak till vår oro. Vi i denna kammare vet mycket väl att konflikten, vilken har pågått där i många år, mycket väl kan påverka områden som ligger mycket längre bort. Det finns människor där som inte har något hopp, som både förtrycks och förödmjukas. I en situation som denna kan de människor som har förödmjukats ofta utgöra en naturlig bas för terroristverksamhet. De kan vara mottagliga för terroristindoktrinering och Västsahara kan bli en plats som exporterar terrorism. Därför bör EU fördöma alla fall av lagbrott, men jag tycker att vi bör satsa mer resurser på att hjälpa FN-styrkorna så att de kan bli ännu effektivare i sitt arbete med att garantera säkerhet i området.

  Nicole Kiil-Nielsen (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Den 8 november rev de marockanska myndigheterna med våld det läger som inrättats nära Al-Ayun, i Västsahara, vilket ledde till dödsfall och flera skadade.

Jag är djupt upprörd över att en medlemsstat, i detta fall Frankrike, ska motsätta sig kravet på ett informationsuppdrag i FN:s regi som undersöker dessa händelser. Ugandas förslag vid FN:s säkerhetsråds möte den 16 november var emellertid både berättigat och önskvärt. Det passar nog Frankrike att gömma sig bakom bristen på beslut från säkerhetsrådets sida, när det har utnyttjat hela sin vetomakt för att förhindra att något ljus kastas över dessa händelser. Skulle det vara så svårt att inse sanningen?

EU, vilket gärna ser sig självt som exemplariskt när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna, måste kräva ett oberoende, klart och tydligt informationsuppdrag under beskydd av FN och ett utsträckt mandat för FN:s mission för folkomröstningen i Västsahara (Minurso). Mer generellt räknar vi med Catherine Ashton för att denna oacceptabla situation för sahrawifolket ska få en rättvis och varaktig lösning.

  Dominique Vlasto (PPE). – (FR) Fru talman! I likhet med mina ledamotskolleger beklagar jag förlusten av liv i denna konflikt. Jag skulle emellertid vilja säga att den föreslagna texten är obalanserad och jag beklagar att omröstningen om denna resolution har forcerats fram. Det skulle ha varit bättre att vänta på resultaten av undersökningarna för att ha en ordentlig diskussion på solida grunder och för att möjliggöra att ledamotskollegerna får en sann bild av vad som verkligen sker. Detta skulle faktiskt kunna ses som ett sätt att påverka FN-förhandlingarna om Västsaharas framtid. Jag måste säga att det bekymrar mig när EU:s Medelhavspolitik nu åter är aktuell. Det kommer att ta tid att klargöra fakta och att veta vem som är ansvarig för vad. Jag för min del anser att detta är nödvändigt för stabiliteten i detta ytterst känsliga område och för befolkningens välbefinnande.

  John Bufton (EFD). – (EN) Fru talman! Jag vill också tala om den upprörande utvecklingen i Västsahara.

Som vi har kunnat läsa i tidningarna har det förekommit våldsamma sammanstötningar i flyktingläger, där huvuddelen av befolkningen i Västsahara har hållits instängda sedan den marockanska invasionen på 1970-talet. Att invadera deras land är en sak, men att hålla en stor del av befolkningen instängd i flyktingläger är något annat.

Rörelsen för Västsahara har modigt väckt världens uppmärksamhet för denna situation. FN:s säkerhetsråd har undersökt den sista våldsamma utvecklingen men inte gått så långt som till att kräva en oberoende undersökning.

Givetvis kommer de marockanska myndigheterna att vara allt annat än opartiska om undersökningen överlämnas till dem. De marockanska myndigheterna kan inte ens avgöra hur många människor som dödades i attacken mot lägret i Al-Ayun. Mot bakgrund av Västsaharas närhet till Europa och dess potential för att destabilisera den känsliga Nordafrikaregionen skulle detta kunna eskalera om inget görs snart.

Jag anser fullt och fast att en oberoende undersökning bör göras och jag uppmanar FN:s säkerhetsråd att starta en sådan.

  Bernadette Vergnaud (S&D). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja börja med att påpeka att jag inte ansåg att det var rätt att klargöra vår synpunkt så tidigt med en omröstning om händelserna som ägde rum i Al-Ayun den 8 november när vi inte har alla fakta att tillgå som kan ge oss nödvändig eftertanke och objektivitet.

Ändå, med tanke på omständigheterna, är jag lättad över att se att vi har kommit fram till en relativt välbalanserad och genomtänkt gemensam resolution som tar hänsyn till begreppet mänskliga rättigheter och som inte onödigt fördömer endera parten, även om vissa punkter är diskutabla. Hur som helst är det viktigast att inte inflammera situationen ytterligare så att undersökningar och förhandlingar kan föras i en lugn atmosfär, och därför tycker jag att det är klokt att inte dras in i att utmana ett angränsande partnerlands privilegierade ställning på grundval av partiska och ofta motsägelsefulla rapporter.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Marockos vilja att tysta ned rapporter om incidenterna i Västsahara får inte landet att framstå i positiv dager. När stödkonvojen till Gaza angreps protesterade omvärlden högljutt. Men när ett protestläger i det ockuperade Västsahara utrymdes, vilket ledde till att människor dödades och staden i fråga blev förbjudet område, även för journalister, genomfördes inga kraftåtgärder från det internationella samfundets sida.

Med tanke på den svårhanterliga situationen var det naturligtvis väntat att frihetsrörelsen till slut inte längre skulle anse sig bunden av vapenvilan. Detta hade även med en folkomröstning om Västsahara att göra – en folkomröstning där man aldrig kunde enas om vilka som skulle delta. Samtidigt bosatte sig fler och fler marockaner där. Enligt min mening måste dessa incidenter noggrant utredas. EU bör fungera som neutral medlare och försöka förmå de båda parterna i konflikten att återvända till förhandlingsbordet.

  Ulrike Rodust (S&D). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag stöder den kompromiss som nåtts genom resolutionen. I egenskap av samordnare för gruppen Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet i fiskeriutskottet är även fiskeriavtalet med Marocko av intresse för mig. Det är bra att vi i resolutionen kräver respekt för internationell lagstiftning när det gäller exploateringen av resurser i Västsahara. Dessvärre är de flesta parlamentsledamöterna inte medvetna om att parlamentets rättstjänst i ett yttrande konstaterar att det aktuella fiskeriavtalet med Marocko strider mot internationell lagstiftning om det inte kan bevisas att människorna i Västsahara gynnas av avtalet. Det finns inget bevis för detta och kommissionen har därför lagt förhandlingarna om en förlängning av avtalet på is. Jag hoppas verkligen att en diplomatisk lösning kan nås. Det måste emellertid vara uppenbart att vi inte kan låta ekonomiska intressen gå före internationell lagstiftning.

  Ulrike Lunacek (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Även jag gläder mig åt att parlamentet äntligen har en resolution om konflikten i Västsahara. Jag anser att det borde ha skett för länge sedan, på andra grunder, och inte först sedan dessa avskyvärda incidenter inträffat i lägret Gdaim Izyk.

Jag förstår inte varför Marocko inte är redo att tillåta en oberoende utredning. Om man inte har något att dölja bör utredningen genomföras. Så varför sker inte detta? Jag hoppas verkligen att denna resolution kommer att antas i parlamentet i morgon. Detta betyder naturligtvis inte att vi inte ska ha någon dialog med Marocko. Nästa vecka är de marockanska och algeriska utrikesministrarna samt Polisariofronten inbjudna att delta i ett möte med utskottet för utrikes frågor. Jag hoppas att de kommer att närvara och delta i vår diskussion.

Jag anser emellertid inte att det vore förnuftigt att skjuta upp resolutionen eftersom det är viktigt att vi i Europaparlamentet respekterar och stöder principen om respekt för de mänskliga rättigheterna och principen om människors självbestämmanderätt. I detta fall gäller det den västsahariska befolkningen. För 23 år sedan besökte jag för första gången lägren i närheten av Tindouf. Sedan dess har dessa människor kämpat för en egen lagstiftning och en rättvis folkomröstning. Därför gläder det mig att denna resolution nu lagts fram och att den förhoppningsvis kommer att antas i morgon.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (FR) Fru talman! Först vill jag säga att det är sant att vi skulle ha kunnat debattera texten längre och att den då skulle ha sett annorlunda ut. Samtidigt ägnade vi mer eller mindre lika lång tid åt denna text som vi brukar ägna åt brådskande resolutioner. Våra marockanska samarbetspartner bör därför informeras om att detta är det samförstånd som nåtts av olika politiska grupper.

Jag anser att detta är en fas av denna dialog. Det här är förmodligen första gången jag stöder Pier Antonio Panzeris förslag om fortsatt dialog inom parlamentsutskottet om vissa frågor som förenar oss och våra marockanska kolleger. Det är ett utskott som nyligen instiftats och det finns ingen anledning till att det inte skulle kunna stödjas av en grupp vänner från Marocko, eftersom många av dem finns här. Jag ser också verkligen fram emot dialogen med Marockos utrikesminister. Han har meddelat att han kommer att tala inför utskottet för utrikes frågor nästa vecka. Det blir ytterligare en möjlighet att fortsätta denna dialog.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Efter att mycket noggrant ha följt debatten står jag fast vid mitt ursprungliga uttalande. Jag anser att det är mycket balanserat och korrekt.

Låt mig bara upprepa den sista meningen. FN:s generalsekreterare har EU:s stöd när det gäller att uppnå en rättvis, varaktig lösning som är godtagbar för båda parter och som kommer att ge människorna i Västsahara självbestämmande, i enlighet med säkerhetsrådets resolutioner. Jag uppmanar båda sidor att stödja FN:s insatser.

  Talmannen. – Sju resolutionsförslag⁽¹⁾ har lagts fram som avslutning på debatten. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.00 och återupptogs kl. 21.00.)

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) En noggrann granskning av de bilder som finns på Internet ger en uppfattning om omfattningen av det våld som används mot de brottsbekämpande myndigheterna i Marocko. De scener som utspelats både i lägret Gdaim Izyk och på vägen mot Al-Ayun är bevis på det dödliga våldet mot den marockanska säkerhetstjänsten. Inte ens akutfordon skonades. Verkligheten överensstämmer inte alls med den bild som propagandan ger. Därför måste parlamentet visa prov på återhållsamhet och omdöme i stället för att helt obefogat lägga skulden på de marockanska myndigheterna och hålla dem fullständigt ansvariga för denna situation.

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) De senaste våldsamheterna i samband med konflikten mellan Marocko och Polisariofronten om Västsahara kräver ökad uppmärksamhet p.g.a. deras negativa effekter på stabiliteten i regionen. Utrymningen av lägret i Al-Ayun uppges ha resulterat i omkring ett dussintals dödsfall, fler än 700 skadade, 150 saknade och 160 anhållanden av de marockanska myndigheterna. Dessutom befaras en spansk medborgare av västsahariskt ursprung, Baby Hamday Buyema, ha dödats. Vi får inte lämna den västsahariska befolkningen åt sitt öde, men vi måste avsluta de förhandlingar som genomförs under FN:s beskydd, i enlighet med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, särskilt artikel 2. EU måste ingripa och uppmana den marockanska regeringen att undvika ytterligare blodsutgjutelse och släppa de västsahariska medborgare som olagligen internerats. De informella samtal mellan parterna som återupptogs den 7 och 8 november 2010 måste vara det första tecknet på att en rättvis och fredlig lösning kan godtas av parterna.

ORDFÖRANDESKAP: WIELAND
Vice talman

(1) Se protokollet.