Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 24 november 2010 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Handelsavtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet) (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

3. Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet

4. Slutsatserna från Europeiska rådets möte (den 28-29 oktober) och ekonomisk styrning (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är den viktiga debatten om slutsatserna från Europeiska rådets möte (den 28-29 oktober) och ekonomisk styrning (2010/2654(RSP)).

Jag vill hälsa rådets ordförande, Herman Van Rompuy, och kommissionens ordförande, José Manuel Barroso välkomna. Dessutom finns företrädare för det belgiska ordförandeskapet och för kommissionen närvarande. Vi börjar med information från rådets ordförande, Herman Van Rompuy.

  Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Europeiska rådets möte den 28-29 oktober ägnades åt den ekonomiska styrningen av vår union, särskilt rapporten från arbetsgruppen för ekonomisk styrning. Rapporten – som Europeiska rådet stödde – om den senaste tidens händelseutveckling, särskilt i Irland, har visat hur viktig frågan är i allmänhet och hur viktig den snabba finansiella mekanism som vi beslutade om i maj är i synnerhet.

Jag välkomnar finansministrarnas snabba agerande den senaste veckan och jag betonar att detta visar hur beslutsamma vi är gällande att bevara eurons stabilitet.

”Finansiellt stöd från EU och euroområdet kommer att lämnas inom ramen för ett kraftfullt politiskt program som kommissionen och IMF ska förhandla fram tillsammans med de irländska myndigheterna och Europeiska centralbanken. … Med tanke på den starka grunden för Irlands ekonomi bör det gå att återgå till en robust och hållbar tillväxt och skydda den ekonomiska och sociala sammanhållningen genom att genomföra programmet beslutsamt.” Här citerar jag eurogruppen och Ekofinministrarna.

Arbetsgruppen arbetade inte som en mellanstatlig konferens utan gjorde en översyn av våra arbetsmetoder, prioriteringar och förfaranden inom detta område. Vi ville skapa rätt balans mellan att å ena sidan införa en EU-omfattande ram i fråga om behovet av att undvika allt för stora statliga budgetunderskott och allt för stor ekonomisk obalans inom unionen, och att å andra sidan låta de nationella regeringarna själva välja vad de vill beskatta och hur de vill använda sin statsbudget i enlighet med sina nationella politiska förfaranden och EU-lagstiftningen.

Vi vill se till att varje medlemsstat fullt ut tar hänsyn till hur ekonomiska och skattemässiga beslut påverkar dess partner och stabiliteten i EU som helhet. Samtidigt vill vi stärka förmågan att reagera på unionsnivå när politiken i en medlemsstat utgör ett hot för resten av unionen.

I likhet med andra rekommendationer från arbetsgruppen ligger även dessa ytterst nära kommissionens förslag. Jag har också diskuterat dessa frågor två gånger med gruppledarna i Europaparlamentet och med ordförandena för de behöriga utskotten så som ni har begärt.

Jag vill göra ett förtydligande. Vissa säger sig vara besvikna över att beslutsfattandet inte sker mer med automatik. Mer automatik är exakt vad vi föreslår. Rådet – och det var rådet enligt fördraget – kommer att besluta om sanktioner på grundval av en ”omvänd majoritet”. Det betyder att ett förslag från kommissionen om sanktioner antas såvida inte en kvalificerad majoritet röstar emot detta, medan regeln hittills har varit att en majoritet måste godkänna sanktionerna.

För bara några veckor sedan var vissa medlemsstater mycket ovilliga att gå med på den omvända majoriteten. Detta är verkligen ett genombrott och dessutom föreslog arbetsgruppen en rad andra åtgärder för stabilitetspakten, t.ex. större politisk samordning – den europeiska terminen – god statistik och oberoende finanspolitiska råd.

Medlemsstaterna bör känna att deras politiska beslut påverkar alla deras partner och EU som helhet. Detta är den stora lärdomen av krisen. En allmän anmärkning: arbetsgruppen utgjorde en politisk ram som syftade till att snabbt nå samförstånd. Alla de genombrott som vi åstadkom måste nu omsättas i lag. Detta arbete måste utföras av kommissionen, rådet och parlamentet. Jag litar på att alla institutioner kommer att hålla farten uppe. Det är ett avgörande ansvar.

När det gäller arbetsgruppens tredje och sista viktiga del vill jag också ta upp uppföljningen av arbetsgruppen. Vi rekommenderar en robust och trovärdig permanent krismekanism för att skydda den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet. Alla stats- och regeringschefer var överens om det behovet och om att detta kräver en begränsad fördragsändring.

Innan jag avslutar detta ämne vill jag betona att arbetet med stabilitetspakten inte bara handlar om att straffa medlemsstater eller korrigera gamla misstag. Det är viktigt att se den i ett större sammanhang. Vi får inte glömma bort den mer omfattande utmaningen att förbättra EU:s struktur, den hållbara tillväxten och det övergripande ekonomiska resultatet.

Detta var centralt för EU 2020-strategin, som Europeiska rådet antog tidigare i år. Svaret till dem som är rädda för att budgetåtstramningar kommer att strypa tillväxten är att vi i högre grad måste betona de underliggande strukturella faktorer som begränsar våra ekonomiska resultat och åtgärda dessa. Detta kommer att vara det främsta målet vid Europeiska rådets möten i februari och mars nästa år.

Europeiska rådet diskuterade också kort EU-budgeten, bl.a. med anledning av er talmans anförande då vårt möte öppnades. Vi kom överens om att ta upp detta på nytt i december.

Under tiden konstaterade vi helt enkelt i vår slutsats att det, och jag citerar, ”är av stor vikt att Europeiska unionens budget och den kommande fleråriga budgetramen återspeglar medlemsstaternas strävan efter konsolidering i avsikt att få underskottet och skulden att utvecklas i en mer hållbar riktning. Europeiska rådet kommer vid sitt nästa möte att diskutera hur man ska se till att utgifter på europeisk nivå på lämpligt sätt bidrar till detta arbete, samtidigt som de olika institutionernas roll och behovet av att uppnå Europas mål respekteras” – och jag betonar detta, ”respekteras”.

Jag försäkrar att vi erkänner parlamentets nya roll i enlighet med Lissabonfördraget. Europeiska rådet intog naturligtvis inte någon ståndpunkt i fråga om 2011 års budgetförfarande, eftersom detta är en fråga för ministerrådet och parlamentet.

Som ordförande för Europeiska rådet vädjar jag till alla berörda parter att forsätta sina samråd för att nå en kompromiss om 2011 års budget så snart som möjligt. I en kompromiss måste hänsyn tas till de olika ståndpunkterna, samtidigt som fördragen naturligtvis måste respekteras.

Vid detta möte i Europeiska rådet arbetade vi också – precis som vi kommer att göra vid alla möten – med gemensamma ståndpunkter för Europeiska unionen inför stora internationella händelser. I det här fallet ägnade vi oss åt förberedelserna inför G20-mötet, klimatkonferensen i Cancún och ett antal bilaterala toppmöten.

När det gäller G20-mötet, som förstås nu har hållits, kom vi överens om prioriteringarna, som sedan fördes fram av företrädarna för unionen och av de EU-medlemsstater som är medlemmar i G20. Vi har bland annat arbetat för att se till att Basel III-avtalen om kapitalkrav godkänns och att Internationella valutafonden reformeras. I det senare fallet vill jag betona att denna avgörande reform blev möjlig tack vare européernas öppna och konstruktiva inställning. Vi gav upp två platser för att nå en slutlig överenskommelse och tog alltså ett stort ansvar för anpassningen.

När det gäller frågan om obalanser i den globala ekonomin och valutakurspolitiken var diskussionerna spända inför G20-mötet. Toppmötet gjorde en riktig analys och kom överens om en process. Vi välkomnar besluten om att inrätta en uppsättning indikatorer på obalanser och den bedömning som kommer att göras under 2011. Nu är det mycket viktigt att komma överens om politiska slutsatser och, vid behov, om korrigerande åtgärder på grundval av denna bedömning.

När det gäller Cancún utarbetade Europeiska rådet också EU:s ståndpunkt inför de förhandlingar som ska inledas i slutet av denna månad. Sedan Köpenhamnskonferensen förra året har det hållits flera samtal – både formella och informella – men de har gått långsamt och är fortfarande mycket besvärliga. Cancún kommer sannolikt endast att bli ett steg på vägen mot en global ram för kampen mot klimatförändringen. Europeiska unionen beklagar naturligtvis detta.

När det slutligen gäller våra bilaterala toppmöten diskuterade Europeiska rådet våra prioriteringar och strategier inför de kommande toppmötena med Förenta staterna, Ryssland, Ukraina, Indien och Afrika. Detta är ytterst användbart för José Manuel Barroso och mig och garanterar att vi vid dessa tillfällen inte enbart talar på Brysselinstitutionernas vägnar utan också talar för de 27 medlemsstaterna som helhet. Jag tänker föra in detta som ett regelbundet inslag vid Europeiska rådets möten.

Därmed avslutar jag min sammanfattning av det senaste mötet i Europeiska rådet, som hölls för nästan en månad sedan. Jag kommer i vilket fall som helst att fortsätta informera ledarna för era politiska grupper omedelbart, inom några timmar efter varje möte i Europeiska rådet. Jag ser fram emot att få höra era synpunkter.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Om en vecka betraktas som lång tid inom politiken kan en månad verka som en evighet. Det har hänt mycket sedan Europeiska rådets förra möte, inte minst den senaste händelseutvecklingen i Irland. De planerade åtgärderna innebär ytterligare ett avgörande steg för att skydda den finansiella stabiliteten i Irland, euroområdet och EU som helhet. De två instrument som vi inrättade i maj är effektiva verktyg som kan utföra det jobb de är avsedda för. Irland har mycket specifika problem att hantera och dessa instrument kan användas för detta. Genom detta ingripande bör den irländska ekonomin kunna gå tillbaka till hållbar tillväxt med hjälp av sina inneboende styrkor.

De senaste månaderna har varit besvärliga. Vi har kommit mycket långt på vägen, men arbetet är ännu inte slutfört. Vår ekonomiska styrning håller på att omvandlas. Arbetsgruppen har med Herman Van Rompuy som ordförande redovisat sina resultat, som är mycket positiva. Med hjälp av viktiga bidrag från kommissionen har arbetsgruppen lyckats åstadkomma en övergripande konvergens i fråga om kommissionens lagstiftningsförslag och även tagit upp vissa andra mycket viktiga aspekter på ekonomisk styrning.

Framför allt har man behållit strängare skatteregler och mer omfattande ekonomisk övervakning – som båda är hörnstenar i kommissionens paket. Jag har många gånger betonat hur viktigt det är att sätta det nya regelverket i drift så snart som möjligt. Därför gladde det mig att Europeiska rådet ställde sig bakom vårt förslag om en ”snabbehandling” och att det satte som mål att nå en överenskommelse om kommissionens lagstiftningsförslag senast sommaren 2011.

Det är värt att notera att de frågor som väcktes i september förra året i fråga om kommissionens framlagda lagstiftningsförslag nu har vänts i en önskan att snabbehandla dessa förslag. Nu måste det vanliga lagstiftningsförfarandet ha sin gång under de kommande månaderna. Jag räknar med att gemenskapsmetoden kommer att fungera lika bra som alltid och hjälpa oss att stärka den ekonomiska styrningen i euroområdet och i Europa.

Jag tror att vi i slutändan kommer att få tuffa bestämmelser som bygger på lämpliga incitament för efterlevnad, halvautomatisk tillämpning och en effektiv ram för att hantera större makroekonomiska obalanser. Vi behöver en stärkt och sträng ekonomisk styrning för att åstadkomma en stabil och hållbar tillväxt, vilket är avgörande för sysselsättningen och invånarnas välfärd.

En permanent krishanteringsmekanism för euroområdet är en avgörande pusselbit här. Den tillfälliga mekanism som är i kraft just nu kommer att löpa ut 2013. Därför är det mycket viktigt att vi inrättar något som är trovärdigt, robust, varaktigt och förankrat i den tekniska verkligheten innan dess. Kommissionen har därför redan börjat arbeta med de övergripande egenskaperna hos en kommande ny mekanism för euroområdet. Denna mekanism, som vi utformar i nära samråd med Europeiska rådets ordförande, bör betraktas utifrån det övergripande arbetet med att stärka den ekonomiska styrningen i EU och i euroområdet.

Jag vill göra klart att även om mekanismen finansieras ur nationella budgetar kommer den att fortsätta vara ett europeiskt initiativ och kommer naturligtvis att kunna dra nytta av kommissionens sakkunskap, oberoende och opartiskhet i sin funktion. Mekanismen kommer att ha tre huvudkomponenter: ett makroekonomiskt anpassningsprogram, ett finansieringsarrangemang samt deltagande från den privata sektorn. Det sistnämnda kan ta sig många former, men först och främst vill jag göra det klart att vad som än beslutas i fråga om den privata sektorns deltagande kommer detta först att tillämpas efter 2013.

Stats- och regeringscheferna beslutade enhälligt att det krävs en fördragsändring för att införa denna mekanism. När vi ingick Lissabonfördraget förra året hade ingen en tanke på att någon skulle föreslå nya ändringar så snart. Vi vet alla att detta aldrig är någon lätt process och vi är alla medvetna om riskerna. Det är en av anledningarna till att jag – under Europeiska rådets möte och även innan dess – förklarade att vi inte bör gå med på en ändring av fördraget där medlemsstaternas rösträtt ifrågasätts. Det gläder mig att detta argument accepterades och att en eventuell ändring kommer att bli begränsad – rentav kirurgisk.

Det verkar också förnuftigt att vi har en så okomplicerad process som möjligt. Därför varnar jag för frestelsen att börja koppla detta till andra ämnen som inte har med den här saken att göra.

Dessa åtgärder vidtas inte i ett tomrum. Europeiska rådet, G20-mötet, toppmötet mellan EU och USA i Lissabon förra helgen – alla är de anhalter på vägen, ett led i vår större plan att återställa Europas stabilitet och tillväxt. Vi kommer att tala om G20-mötet i nästa debatt här i parlamentet, varför jag nu mycket kortfattat vill ta upp toppmötet mellan EU och USA i Lissabon.

Stämningen vid toppmötet var personlig, vänlig och koncentrerad. Tillsammans med rådets ordförande Herman Van Rompuy var vi överens med president Barack Obama om att det behövs en transatlantisk agenda för tillväxt och sysselsättning som omfattar konvergens av regelverk och tidiga samråd i frågor som konkurrenskraft och globala reformer. Vi har gett ministrar och kommissionsledamöter i uppgift att gå vidare med detta konkreta arbete, inte minst genom transatlantiskt ekonomiskt forum.

Den globala ekonomin, G20 och tillväxtekonomierna stod också högt på dagordningen. Det jag vill framföra är att EU bara kommer att kunna uppnå sina mål om vi arbetar aktivt med samtliga politikområden, om vi drar nytta av våra förbindelser med alla våra viktiga partner, om vi använder vårt inflytande på ett integrerat sätt på alla nivåer – nationellt, på EU-nivå och på global nivå. En sak är uppenbar: vi kommer att få större inflytande utåt om vi kan komma överens internt, inom EU. I detta sammanhang är jag oroad över att en del av den positionering som har ägt rum nyligen inte har bidragit till inriktningen och samstämmigheten i vår gemensamma åtgärd.

Jag anser att de framsteg som vi har gjort hittills i fråga om ekonomisk styrning visar att vi med tillräcklig politisk vilja hos alla parter kan göra Europa till en starkare kraft i världen, till nytta för våra invånare, men för att åstadkomma detta måste vi vara klara över att vi behöver politisk vilja och en känsla av ett gemensamt syfte, inte bara hos EU-institutionerna utan hos alla våra medlemsstater. Detta vill jag vädja om i dag: mer samstämmighet, mer konvergens, mer gemensamt syfte.

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Enligt en opinionsundersökning jag läste i en tidning i går anser 70 procent av fransmännen att de fortfarande befinner sig i en kris och att den ännu inte är löst. Jag är säker på att en bredare undersökning i Europa skulle ge samma resultat.

Vi måste alltså bemöta våra invånares berättigade oro. De lever under svåra tider och har inte tid med den långsamma och komplicerade beslutsprocessen på europeisk och global nivå. Många av dem har också frågat mig vad vi gör och vad Europa gör för dem och deras familj. Människor är rädda. Samtidigt ser jag att allt fler politiker och allt fler länder, till och med i detta parlament, utnyttjar, manipulerar och exploaterar denna rädsla och oro och inte kommer med några förslag.

Denna populistiska inställning, som undergräver vår politik, är allvarlig och detta är inte rätta sättet att lösa de allvarliga och verkliga problem som våra länder och Europa står inför här i världen. Jag anser att det är upp till de politiska partier och parlamentariska grupper som är emot denna populism och demagogi att ta bladet från munnen.

Nej, lösningen på krisen är inte att skygga för den eller att tillgripa protektionism. Nej, det finns ingen snabb eller enkel lösning på den kris vi står inför. Nej, vi kan inte vända ryggen till solidaritet eller vårt arbete med att stärka alla våra länder inför globaliseringen och sedan sent omsider inse att vi behöver partner när tiderna är svåra.

Vi måste lära oss något av det som sker i Irland, och detta är inte någon kritik av Irland, herr rådsordförande och herr kommissionsordförande. Vi måste dra lärdomar, eftersom de svårigheter som det landet ställs inför inte bara är bankernas fel utan även beror på den nuvarande regeringens skattepolitik och ekonomiska politik över åren. Den keltiska tigern, som ansvarade helt för sin egen tillväxt, med ett onormalt skattesystem, minimal bankreglering och en investeringskod som inte liknar det som gäller i något annat land i EU, bevittnar i dag en kollaps av fastighetsbubblan, hushållens skulder, rekordhög arbetslöshet och en skadskjuten banksektor. Den irländska regeringen har garanterat hela banksystemet och har anslagit 480 miljarder euro, eller tre gånger landets BNP, vilket ökar deras statsskuld till 32 procent.

I dag har den irländska regeringen begärt och med rätta fått ta del av den europeiska solidariteten. Jag välkomnar detta och, som kommissionsledamot Olli Rehn sade just i detta parlament i måndags, kommer det stöd Irland snart bör få att skydda stabiliteten i hela euroområdet. Men har den irländska regeringen själv genom åren visat denna europeiska solidaritet, som Dublin med rätta tar emot i dag, precis som de gjorde när de anslöt sig till EU?

Hur många gångar har medlemsstaterna försökt harmonisera skattereglerna – en förutsättning för en god styrning av euron, vilket bara är alltför uppenbart i dag? Och varje gång är det samma fåtal av länder som emotsätter sig det.

Jag pekar inte ut någon, men jag anser att det är dags att vi drar lärdomar inför framtiden av detta beteende. Som jag har sagt flera gånger här i parlamentet innebär en kris en möjlighet till förändring och vi får inte vara rädda för att ändra några av våra vanor, som inte har fått de goda effekter vi räknat med.

Mina damer och herrar, de åtgärder som Europeiska rådet antog för några veckor sedan och de riktlinjer man kom överens om vid G20-mötet i Seoul är ett steg i rätt riktning, men de går inte tillräckligt långt. Det krävs med andra ord en medvetenhet om behovet av samarbete i Europa och andra stora regionala grupperingar för att hantera finansmarknadernas instabilitet och obalansen inom handeln och även för att undvika ett valutakrig.

I dessa frågor kan våra länder inte på egen hand komma fram till en hållbar långsiktig lösning för att uppfylla förväntningarna hos de 500 miljoner européer som, precis som jag sade i inledningen, förväntar sig att deras politiker – det vill säga alla vi här och hemma i våra huvudstäder – fattar framåtblickande beslut.

Herr rådsordförande, om krisen har lärt oss något är det att gårdagens lösningar inte nödvändigtvis är morgondagens. Vi betalar ett högt pris för den insikten under en kris, men vi kommer att få betala ett ännu högre pris om vi fortsätter att blunda för den. Jag uppmanar EU-institutionerna och våra medlemsstaters regeringar att ändra sig, att dra politiska lärdomar av krisen och att sluta fråga efter solidaritet först när det är för sent.

Herr talman! Jag vill tillägga en sista sak. Detta handlar inte om att rådet och parlamentet bekämpar varandra, detta handlar om att tillämpa fördragen, visa solidaritet och samarbeta. Detta är det budskap jag vill få fram till er, så att vi kan lösa krisen för våra medborgares skull.

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! När jag lyssnade på ordföranden för Europeiska rådet, hörde jag en annan ton än hos kommissionens ordförande. Rådets ordförande har gett oss en rapport och om jag tillåter mig att förtrollas av den kan jag verkligen bara dra slutsatsen att allt är hur fint som helst. Om jag däremot lyssnar till José Manuel Barroso, får jag mer intrycket av – och jag citerar – ”en del av den positionering som har ägt rum nyligen inte har bidragit till samstämmigheten”. Det är vad kommissionens ordförande sade om rådet, som du påstår befinner sig i fullständig harmoni.

Nej, verkligheten i Europa är inte riktigt sådan. Verkligheten i Europa är uppdelad i tre delar: de tysk-franska beslutsfattarna, resten av euroområdet och återstoden som inte tillhör euroområdet, med en särskild ställning för Storbritannien. Det är verkligheten i Europa.

Storbritanniens särställning behöver granskas i synnerhet. Det tysk-franska Merkel-Sarkozy-beslutsfattarpartnerskapet har gjort upp med David Cameron. Alla vet det och det behöver också sägas öppet. Uppgörelsen är så här: ”Jag behöver en ändring av fördraget för stabilitetspakten.” ”OK”, säger David Cameron, ”det blir svårt för mig, för jag har ledamöter av parlamentet som inte vill ha det här, men å andra sidan får jag en annan budget.” Angela Merkel och Nicolas Sarkozy säger då: ”Bra, så gör vi.”

Det är verkligheten i Europa. Detta står inte bara fullständigt i strid med gemenskapsandan, det är en inställning som kommer att förstöra sammanhållningen i EU och på lång sikt också förstöra Europeiska unionen. Jag är rädd att det finns vissa som vill att detta ska ske. De applåderar detta ivrigt. Dessa ledamöter sitter där borta.

(Applåder)

Om vi inte vill att dessa människor ska fatta besluten på denna kontinent i framtiden måste vi föra Europa i en annan riktning.

(Häcklande)

Jag ska försöka fortsätta. Werner Langen har alltid lätt att hetsa upp sig. Reformen av stabilitetspakten i EU blir beroende av att godkännas av ett land som inte ens tillhör euroområdet. Angela Merkel går med på en översyn av fördraget vid en tidpunkt när ingen här i parlamentet kan förutsäga vad som kommer att hända i Irland. Dessutom vet jag inte om översynen av EU-fördraget kommer att accepteras lika lätt i Irland som din rapport från Europeiska rådets möte vill göra gällande.

Angela Merkel säger att den privata sektorn måste tas med. Jag vill bara ställa en fråga till dig, Olli Rehn, om den privata sektorn i Irland. Hur kunde de irländska bankerna klara stresstesterna? Kan du förklara det för oss?

Det Angela Merkel håller på med är ett stresstest för euron. Jag ska tala om för er vad som pågår: det är bra att den privata sektorn blir involverad och det är rätt att involvera den. I Europaparlamentet – och jag står fast vid detta – beslutade vi med brett samförstånd om ett sätt att involvera den privata sektorn, nämligen genom att införa en Europaomfattande finansiell skatt på transaktioner.

(Applåder)

Detta diskuterades kort vid G8-mötet och sedan sade de: ”Nej, vi vill inte ha någon skatt på finansiella transaktioner.” Och då sade vi: ”OK, då glömmer vi det.” Skatten på finansiella transaktioner begravdes till eftermiddagskaffet. Om det funnes något sätt att involvera den privata sektorn som verkligen skulle påverka denna privata sektor skulle detta vara lösningen. Nu säger folk att Storbritannien inte vill ha den. Bestämmer Storbritannien verkligen allt i Europa? Tänk om vi skulle börja med en skatt på finansiella transaktioner i euroområdet till exempel och sade att vi skulle ta upp avgifter från den privata finansiella sektorn inom euroområdet på detta sätt.

(Häcklande)

Jag ska bara upprepa vad han sade, så att tolken kan säga det: ”Ett folk, ett imperium, en ledare.” Det var vad den mannen sade.

Jag är nästan klar. Det är bara det att när denna ledamot går här genom kammaren och skriker ”ett folk, ett imperium, en ledare” har jag bara en sak att säga: de personer som sade detta i Tyskland är personer vars synsätt jag bekämpar, men att jag anser att denne herres synpunkter ligger närmare deras åsikter än mina.

  Joseph Daul (PPE). – (FR) (riktar sig till Godfrey Bloom) Jag kan inte acceptera det du sade. Vi lever i en demokratisk tid under ett demokratiskt system. Jag uppmanar dig att be om ursäkt officiellt, annars kommer vi att lämna in ett officiellt klagomål. Det finns de som har sagt mindre än så – det är inte rätt.

(Applåder)

Han var mycket nära att tillägga att det höll på att uppföras koncentrationsläger för att lösa frågan.

  Talmannen. – Kära kolleger, vi måste gå vidare. Jag kommer att ta hänsyn till detta. Låt mig läsa upp artikel 152.1 i arbetsordningen: ”Varje ledamot som uppträder störande under ett sammanträde eller uppträder på ett sätt som strider mot tillämpliga bestämmelser i artikel 9 ska kallas till ordningen av talmannen.” Jag uppmanar dig att be kammaren om ursäkt.

  Godfrey Bloom (EFD). – (EN) De åsikter som Martin Schulz uttryckte bevisar saken. Han är en odemokratisk fascist.

  Talmannen. – Kära kolleger! Vi väntade oss något helt annat. Vi vill inte att vår diskussion ska störas på detta sätt. Jag kommer att kalla dig, Godfrey Bloom, till ett möte med mig och vi måste besluta om vilka åtgärder som ska vidtas härnäst.

Det går inte att föra våra diskussioner i ett sådant klimat. Som du ser protesterar kammaren mycket kraftfullt mot ditt beteende. Jag ska läsa upp artikel 152.3 på mitt modersmål.

”Vid upprepat störande uppträdande eller om ytterligare förseelser begås kan talmannen förbjuda ledamoten att ta till orda eller uppmana ledamoten att lämna plenisalen för återstoden av sammanträdet. Vid synnerligen grova ordningsförseelser kan talmannen omedelbart uppmana ledamoten att lämna plenisalen utan att dessförinnan än en gång ha återkallat till ordningen. Generalsekreteraren ska utan dröjsmål se till att denna disciplinära åtgärd verkställs med hjälp av vaktmästarna och vid behov med hjälp av parlamentets säkerhetstjänst.”

Godfrey Bloom, som du ser anser majoriteten av parlamentsledamöterna i kammaren att ditt beteende är fullständigt oacceptabelt. Även jag tycker att ditt beteende är oacceptabelt. Därför måste jag be dig att lämna kammaren.

Som ni vet får ni diskutera och uttrycka era åsikter, men inte för att störa varandra. Annars kan vi inte hålla ordning här i kammaren.

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! För det första anser jag att det som har inträffat är mycket allvarligt. Dessutom tycker jag att de politiska grupperna måste reagera i dag med en gemensam ståndpunkt om detta och jag hoppas att alla politiska grupper, naturligtvis med undantag för den grupp som den berörda ledamoten tillhör, mycket tydligt ställer sig bakom de åtgärder som du har vidtagit för att förhindra att detta någonsin upprepas.

(Applåder)

Jag menar att det Joseph Daul sade om Irland – för han gjorde en komplett analys av Irlands situation – är fullständigt sant, men jag vill ändå säga honom att om vi när den finansiella krisen bröt ut hade inrättat en europeisk undsättningsplan för bankerna i oktober 2008, precis som kommissionen föreslog, men som medlemsstaterna förkastade, skulle Irland aldrig ha ställts inför de problem som landet har i dag. Det förslaget avslogs i oktober 2008 med orden: ”Nej, det behövs inte. Vi i Tyskland har tillräckligt med pengar för att lösa våra egna problem.” Nåja, vi såg vad resultatet blev av det.

För det andra vill jag ta upp den aktuella frågan, eftersom det fortfarande finns spänningar i samband med den. Själv hoppas jag att euron kommer att stabiliseras igen i morgon eller i övermorgon, för hittills har den inte gjort det. Därför anser jag att vi måste ta det som Europeiska centralbankens ordförande och Olli Rehn sade i går på största allvar.

Jag menar att det som Jean-Claude Trichet sade under gårdagens debatt – det var inte särskilt många närvarande under debatten – är mycket viktigt. Han sade att paketet inte var tillräckligt för att återställa stabiliteten i euroområdet. Vi i parlamentet har därför ett särskilt ansvar eftersom vi är med och fattar besluten inom alla dessa områden. Vi måste ta detta på allvar. Vad är det egentligen som är problemet? Ingenstans i världen finns det en valuta som saknar stöd av en regering, en gemensam ekonomisk politik, en gemensam obligationsmarknad. Vi tror att det inom euroområdet är möjligt att agera med 16 regeringar, 16 obligationsmarknader och 16 olika sätt att bedriva ekonomisk politik. Jag menar att detta måste vara utgångspunkten för våra åtgärder och de slutsatser vi måste dra. Vi måste gå längre än rådets beslut. Olli Rehn, jag anser till och med att vi måste gå längre än kommissionens förslag och att vi måste stödja Jean-Claude Trichet.

Om Jean-Claude Trichet, som ändå har ansvar för eurons stabilitet, uppmanar parlamentet och de andra europeiska myndigheterna att stärka paketet är det enda beslutet vi kan fatta för finansmarknaderna att stärka paketet, skapa gemenskap, införa fullständigt automatiska sanktioner – som inte finns i dag – och skapa en obligationsmarknad i euro. Skillnaderna mellan Grekland och Tyskland och mellan Irland och Tyskland kommer inte att försvinna utan en gemensam obligationsmarknad. Dessutom skulle det kunna införas en verkligt effektiv ytterligare sanktion för länder som inte följer stabilitetspakten.

Slutligen vill jag säga att vi behöver en verklig ekonomisk styrning som stimulerar investeringar och att om den tyska regeringen kräver att artikel 136 i fördraget ska ändras för detta ändamål, låt oss också göra det som krävs och införa en verklig ekonomisk styrning och helautomatiska sanktioner i artikel 136 i framtiden. Låt oss göra dessa fördragsändringar framför oss till en verklig möjlighet att förbereda euron för framtiden, det vill säga att införa ekonomisk styrning inom euroområdet och i Europeiska unionen.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Om kommissionen får till stånd den ekonomiska styrning den strävar efter och som du strävar efter, hävdar du då, Guy Verhofstadt, att kommissionen alltid kommer att fatta riktiga beslut?

  Guy Verhofstadt (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag har större förtroende för Europeiska kommissionens avsikt att vidta åtgärder mot länder som inte tillämpar stabilitetspakten än för rådets, där ju regeringscheferna sitter. Jag tillbringade nio år i rådet och jag har aldrig sett ett land peka ut något annat och säga ”ni följer inte stabilitetspakten”.

Vi såg detta 2004 och 2005 i fråga om Frankrike och Tyskland. De tillämpade inte stabilitetspakten och det infördes inte några sanktioner mot någotdera landet. Därför måste Europeiska kommissionen, som är en gemenskapsinstitution och verkligen följer Jean Monnets och Robert Schumans metod, ta ledningen i detta.

  Barry Madlener (NI). – (NL) Herr talman! Det är riktigt. Jag kunde inte ingripa när du förvisade vår kollega från UK Independence Party (UKIP), men jag vill ändå invända mot den partiska tillämpningen av reglerna. Martin Schulz kallade min kollega, Daniël van der Stoep, fascist här i detta parlament och du gjorde ingenting: inga ursäkter gavs. Inga åtgärder vidtogs mot Martin Schulz. Det Martin Schulz gör nu är exakt samma sak...

(Talaren fortsatte men hans mikrofon stängdes av.)

  Talmannen. – Jag måste avsluta detta samtal. Om du har några frågor om det som har hänt kan du ta upp det med mig. Jag är villig att tala med dig. Vi ska tala om det tillsammans.

Nigel Farage, som du vet bad jag dig också att diskutera några mycket viktiga punkter och jag ingrep personligen för din skull. Jag uttryckte mina åsikter för dig och du vet precis vad jag tycker. Dessutom frågade jag om du ifrågasatte mitt beslut på något sätt.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är ganska svårt att tala i denna laddade atmosfär. Det är också till viss del en illustration av den situation som Europeiska unionen skulle kunna hamna i om vi inte än en gång utformar den europeiska politiken på ett mer noggrant och kraftfullt sätt. Jag menar att problemet inte ligger i de små fördragsändringar som Tyskland vill ha och behöver – för finanskrisen är ingen naturkatastrof. Problemet är i stället att Europeiska rådet, och särskilt de stora ländernas företrädare i Europeiska rådet, under denna kris inte längre är i stånd att garantera att en positiv gnista från mötet i Bryssel sprider sig ut i samhället i EU:s medlemsstater. Jag tycker det är fullständigt bisarrt hur snabbt den Europavänliga andan har försvunnit. Jag tycker också att det är bisarrt att Tyskland av alla länder, som gynnats så mycket av solidaritet både längre tillbaka och mer nyligen under vår gemensamma historia, inte längre förmår leda oss bort från en diskussion som i dag präglas av egoism och småsinthet, mot en diskussion om varför det är rätt av EU:s medlemsstater att knyta samman sina öden så nära och varför rådet – och inte heller du, Herman Van Rompuy – inte längre lyckas förklara för invånarna, vars osäkerhet Joseph Daul beskrev så väl, varför det bara går att lösa denna kris om vi samarbetar i stället för att konkurrera med varandra. Den totala avsaknaden av denna anda är ett av våra problem.

Det andra problemet är att det inte finns något ärligt politiskt uttalande om det faktum att vi inte bara räddar alla greker eller irländare, utan att vi i båda fallen också räddar bankerna och att Irland inte bara är en irländsk kris utan även en tysk och en brittisk kris, även om det är ett budskap som ni kanske inte vill höra. Jag anser att denna uppriktighet kommer att skapa grunden för att övertyga invånarna om att verkligen stödja de beslut som fattas i Bryssel under dessa kristider.

För det tredje vill jag säga att jag tycker att Guy Verhofstadt har helt rätt. Ekonomisk styrning är vad som måste ta form nu. Det vet vi alla. Det spelar ingen roll hur ofta rådet eller kommissionen deklarerar att de vill vidta de åtgärder som krävs så snart som möjligt. Varningsklockorna ringer ändå hos mig, eftersom det är just denna avsaknad av en Europavänlig anda av solidaritet som innebär att dessa nödvändiga och logiska steg mot integrering inte kommer att tas. Det är en sak att tala nu om skattedumpning i Irland. Något måste ändras här. Hur detta ska ske är en annan fråga. När och inom vilka tidsramar är en annan. Medlemsstaterna behöver dock samordna sin skattepolitik överlag, annars kommer det inte att fortsätta väl för EU.

Det finns en diskussion som vi bör ta på allvar eftersom den också har lyfts fram: kreditgivarnas delaktighet, omstruktureringen av skulder, även bland dem som direkt orsakade krisen. Jag måste säga att det är mycket svårt för mig att bedöma vad som är rätt och fel här. Vi vet att nedräkningen har börjat för Spanien och Portugal. Vi vet att det bara är en tidsfråga innan de också söker solidaritet och krishantering. Jag vet inte om vi gör oss själva en tjänst om vi nu involverar kreditgivarna eller om det inte vore bättre att säga att vi vill ha denna ekonomiska styrning, vi vill ha en striktare reglering av banksektorn, vi vill ha en skatt på finansiella transaktioner eller kapitalavgifter för dem som tjänar på krisen. Detta är något vi måste avväga tillsammans. Det är absolut ingen mening med att agera som om vi inte behöver fatta något beslut här. Tack för er uppmärksamhet.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Kay Swinburne, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! För en gångs skull är de två viktigaste frågor som diskuteras av Europeiska rådet desamma som diskuteras i medierna hemma i min walesiska valkrets. För det första, hur ska EU hantera läget i Irland och för det andra, hur ska dödläget för EU:s budget lösas. I Wales är vi fullt medvetna om de EU-medel vi har fått och alla mina väljare är medvetna om behovet av ett stabilt euroområde. Men skillnaderna i hur de båda ämnena diskuteras i Cardiff och i Bryssel är markanta.

I Bryssel, i Europaparlamentet, tar vi de båda frågorna och diskuterar dem var och en för sig. Europaparlamentets och rådets lösning för att rädda euron är att vi behöver en bättre ekonomisk styrning, fler regler för nationella regeringar och genomförande med hjälp av böter och sanktioner.

I min huvudstad Cardiff – och säkert också i Dublin – konstaterar vi när det gäller budgeten att medlemsstaterna måste sluta att vara själviska och sätta mer Europa framför sina egna länders behov och att allt handlar om hur och var skattebetalarnas pengar ska användas. Folk vet att åtstramningspaketen är nödvändiga. De får höra precis hur skuldsatta deras länder är varje dag. De vet att det måste fattas tuffa beslut, men de vill också bestämma hur deras surt förvärvade slantar spenderas. Att uppmanas att sätta av ännu mer pengar för att finansiera EU-projekt genom en större EU-budget i en tid när de tvingas ge upp en del av sina offentliga pensioner, eller rentav i vissa fall grundläggande välfärd som de har blivit beroende av, är för många väljare att gå för långt.

När Europeiska unionen själv medger att den inte har gjort ett tillräckligt bra jobb när det gäller att genomdriva sina egna bestämmelser och normer inom euroområdet lockar detta knappast medborgarna att ge unionen ännu mer pengar. Under dessa tider av stora offentliga åtstramningar och när vi ser över bestämmelserna om ekonomisk styrning för medlemsstaterna, måste vi här i Europaparlamentet respektera de påfrestningar som medlemsstaterna drabbas av och acceptera att alla projekt som inte är brådskande inom EU-institutionerna bör skjutas på framtiden, så att vi kan fastställa en EU-budget som avspeglar de svåra ekonomiska tiderna.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Är talaren medveten om att de så kallade EU-medel som hon sade att hennes väljare tagit emot helt enkelt är Storbritanniens egna pengar som betalas tillbaka, men endast betalas tillbaka till en del, efter det att Europeiska unionen har tagit sin andel som croupier? Inser eller förstår damen det?

  Kay Swinburne (ECR). – (EN) Herr talman! Som gentlemannen mycket väl känner till är jag fullständigt medveten om var pengarna kommer ifrån och vilka nettobidragsgivarna är till EU:s budget. Men mina väljare i Wales ser bara att de får investeringar i viktiga projekt när de faktiskt har en BNP som är lägre än någon annan region i Storbritannien. Så jag kommer alltid att försvara EU:s satsningar i min valkrets.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Om stats- och regeringscheferna har kommit överens om att inrätta en permanent krismekanism för att skydda den finansiella stabiliteten i euroområdet kan jag bara välkomna detta. Resultaten av det flera månader långa arbetet i Herman Van Rompuys arbetsgrupp för ekonomisk styrning lämnar en hel del övrigt att önska – även om mina åsikter om det varierar. Det görs ett försök att införa en så sträng budgetkontroll som möjligt för att undvika långsiktiga underskott, men den försiktiga återhämtningen från krisen kommer att hotas direkt på nytt av den radikala nedskärningen av offentliga utgifter. Detta är inte bara fullständigt kontraproduktivt, dessutom tycker jag att det är absurt. Det verkar som om vi inte har lärt oss någonting av våra tidigare erfarenheter av stabilitets- och tillväxtpakten. Ni kan inte införa ytterligare böter för ett land som redan är kraftigt skuldsatt. Förbudet mot räddningsinsatser och stabilitets- och tillväxtpakten förstör solidariteten mellan staterna inom den monetära unionen.

Dikterar ekonomin vår politik? Än en gång kommer folket att få bära följderna av krisen. Vi kan förvänta oss lönedumpning och social dumpning, nedskärningar inom utbildningssektorn och ökad arbetslöshet. Detta kommer att öka bördan ytterligare för de drabbade ekonomierna och försvåra deras återhämtning. Det verkar helt bakvänt att sätta ännu större press på länder som Irland, Grekland och Portugal. I stället borde de stora ekonomiska skillnaderna i Europa minskas. Det vill säga, vi behöver ekonomisk styrning. Vi vill ha ett socialt och rättvist Europa som bygger på solidaritetsprincipen. Politikens företräde framför ekonomin måste bevaras eller återupprättas.

  Nigel Farage, för EFD-gruppen. – Herr talman! Herman Van Rompuy har innehaft sitt ämbete i ett år och på den tiden har hela byggnaden börjat rasa. Det råder kaos. Pengarna håller på att ta slut. Jag borde tacka Herman Van Rompuy. Han kanske borde vara ett affischnamn för den euroskeptiska rörelsen.

Men se dig bara omkring här i kammaren denna morgon, Herman Van Rompuy. Titta bara på dessa ansikten. Titta på rädslan. Titta på ilskan. Stackars gamle Barroso här ser ut som om han har sett ett spöke. De börjar förstå att spelet är slut, men ändå vill de i sin desperation efter att bevara sin dröm avlägsna de sista spåren av demokrati från systemet. Det är ganska klart att ingen av er har lärt sig någonting. Herman Van Rompuy, när du säger att euron har skapat stabilitet antar jag att jag kunde applådera för att du har humor. Men är inte detta bara bunkermentalitet?

Din fanatism har blivit uppenbar. Du sade att det var en lögn att tro att nationalstaten kunde existera i 2000-talets globaliserade värld. Det kanske är sant i fråga om Belgien – som inte har haft en regering på ett halvår – men när det gäller oss andra säger människor i varje medlemsstat i denna union (och kanske är det därför vi ser fruktan i deras ansikten) allt oftare: ”Vi vill inte ha den där flaggan, vi vill inte ha hymnen, vi vill inte ha denna politiska klass, vi vill att allt det där ska förpassas till historiens skräphög.”

Vi hade den grekiska tragedin tidigare i år och nu har vi situationen i Irland. Jag vet att de irländska politikernas dumhet och girighet har mycket att göra med detta. De borde aldrig ha gått med i euroområdet. De drabbades av låga räntor, en falsk högkonjunktur och ett kraftigt fall. Men titta på ditt svar till dem. Samtidigt som deras regering håller på att falla samman får de höra att det vore olämpligt av dem att hålla allmänna val. Kommissionsledamot Olli Rehn här sade faktiskt att de måste anta sin budget först innan de kunde få hålla allmänna val.

Vilka i helvete tror ni att ni är? Ni är verkligen mycket farliga människor. Er besatthet av att skapa denna eurostat innebär att ni med glädje raserar demokratin. Ni verkar nöjda med att miljontals människor är arbetslösa och fattiga. Oräkneliga miljoner måste lida för att er eurodröm ska kunna fortsätta.

Men det kommer inte att fungera, för Portugal står näst på tur. Med sin skuldnivå på 325 procent av BNP står de närmast på listan. Därefter misstänker jag att det blir Spaniens tur. Räddningsaktionen för Spanien skulle bli sju gånger så stor som Irlands och då kommer alla räddningspengar att vara borta. Det kommer inte att finnas några mer.

Men detta är ännu allvarligare än ekonomin, för om ni berövar människor deras identitet, om ni berövar dem deras demokrati är nationalism och våld det enda som blir kvar. Jag kan bara hoppas och be att europrojektet förstörs av marknaderna innan detta verkligen inträffar.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! För att lösa den pågående finansiella krisen behöver vi grundläggande förändringar i det ekonomiska ansvaret i Europa: en större finansiell disciplin och en förbättrad samordning av krishanteringen. En förstärkning av stabilitets- och tillväxtpakten skulle oundvikligen leda till ett ökat ekonomiskt ansvar.

Successiva sanktioner skulle kunna införas i ett tidigt skede i budgetövervakningsprocessen och man skulle ta hänsyn till underskottskriteriet och statsskulden. Slutligen innebär en ny krismekanism bland annat att banker och försäkringsföretag till exempel kan hållas ansvariga. Jag uppmanar dessa institutioner att ta större ansvar gentemot skattebetalarna.

Jag vill bara säga en sak till om Cancún. EU behöver tala med en röst. Dessa svåra tider skapar framför allt en möjlighet att investera i förnybar energi, till exempel, och på så sätt förbättra miljön samtidigt som vår tillväxtpolitik.

  Marianne Thyssen (PPE). – (NL) Herr talman, herr Van Rompuy, herr Barroso, mina damer och herrar! I och med bankkrisen, den ekonomiska krisen och krisen i de offentliga finanserna har vi verkligen lärt oss och mer än någonsin upplevt vad kriser innebär under de senaste två och ett halvt åren. Hittills har myndigheternas reaktioner, särskilt på europeisk nivå, varit bra. Förekomsten av och motståndskraften hos euron och även Europeiska centralbankens välriktade ingripanden har förhindrat att situationen eskalerar. ”Styrka genom enhet”, har vi lärt oss i Europa, och solidaritet fungerar. Men sakernas nuvarande tillstånd visar att vi måste fortsätta att göra strukturanpassningar och att vi verkligen behöver gå mot ekonomisk styrning. Även om euron fick oss att slappna av rätt mycket måste vi betrakta allvaret i denna kris som en väckarklocka som säger oss att vi måste utnyttja vår europeiska styrka fullt ut i framtiden. Det behövs strikta bestämmelser och tillräckliga verkställighetsmekanismer för den finansiella sektorn, de offentliga budgetarna och de offentliga skulderna och även för att korrigera makroekonomiska obalanser. De behövs för att återupprätta förtroendet, stärka konkurrenskraften, främja den ekonomiska tillväxten och öka möjligheterna till arbete och välstånd. Jag hoppas att ingen avskräcks från strikta åtgärder av rädsla för att EU ska framställas som den elaka gubben av medlemsstaterna, eftersom sanningen är den att medlemsstaterna behöver yttre påtryckningar, kanske rentav en elak gubbe, eftersom de inte kan hantera uppgiften ensamma i globaliseringens tidevarv. De slutsatser från Europeiska rådet som vi har läst och som till mycket stor del har utformats av er arbetsgrupp kommer att föra unionen mot de strukturanpassningar som krävs och i detta avseende välkomnar vi dem. Jag har dock två frågor: För det första måste mer än halva styrningspaketet beslutas genom medbeslutandeförfarandet, ändå begär ni att beslutsfattandet ska ske genom snabbförfaranden. Då undrar jag om ni ger rådet (ekonomiska och finansiella frågor, Ekofin) tillräckligt med utrymme för att förhandla med parlamentet och för att tillåta parlamentet att spela sin roll fullt ut, vilket vi vill. För det andra och det sista, emotsätter sig Europeiska rådet automatiken i sanktionssystemet: ingen ändring av fördraget betyder att Pandoras ask inte öppnas. Å andra sidan föreslår ni själva att fördraget ska ändras för att göra det möjligt att skapa den permanenta krismekanismen, som vi behöver. Var finns då Pandora, undrar jag. Tack på förhand för era svar.

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

  Stephen Hughes (S&D). – (EN) Herr talman! Jag är säker på att vi alla kan hålla med om att stats- och regeringscheferna är mycket upptagna män och kvinnor. Jag tycker därför att det är mycket underligt att de samlas var tredje månad eller så och slösar en enorm massa tid och pengar på att besluta väldigt lite inför en kris som tveklöst framhävs dubbelt så tydligt av vad som nyss har skett i Irland.

Titta bara på tanken på en skatt på finansiella transaktioner. Den stod på dagordningen för toppmötet i mars, toppmötet i juni och toppmötet i oktober, där varje råd skickade frågan vidare till nästa möte. Nu har den skickats vidare till rådets möte i december och förmodligen vidare efter det, ända in i framtiden. Vi behöver verkligen komma framåt när det gäller ekonomisk styrning, vi behöver visioner och åtgärder, ömsesidig solidaritet och en nära samordning. I stället får vi inget annat än förvirring, tvivel och ömsesidig misstro, vilket leder till permanent instabilitet i stället för stabilitet.

Några saker är uppenbara. För det första kommer en ytterligare åtstramning av stabilitets- och tillväxtpakten inte att räcka. Och ännu värre är att det finns stor risk för att det nya föreslagna systemet i slutändan kommer att vara konjunkturdrivande och därmed kontraproduktivt i fråga om tillväxt och sysselsättning. För det andra behöver den ekonomiska och monetära unionen göras mycket mer effektiv genom en verkligt balanserad och effektiv samordning av den ekonomiska politiken, inte bara övervakning och sanktioner. För det tredje måste det på ett eller annat sätt införas ett system för gemensam skuldhantering för åtminstone en del av de offentliga skulderna – kanske upp till 60 procent av BNP.

De ekonomiska fördelarna med ett sådant system med euroobligationer är enorma och uppenbara. Herman van Rompuy, det är dokumenterat att du har sagt att du inte tycker om politiker som har en vision. Jag tror att du föredrar konkreta åtgärder: Jag förstår det. Men jag anser att du nu kan börja arbeta för att sammanföra de båda. Jag hoppas att vägen är tydlig och att skatten på finansiella transaktioner och ett balanserat system med samordning av den ekonomiska politiken handlar om mer än enbart övervakning och gemensam skuldhantering. Jag tycker att tiden är mogen för visioner och åtgärder.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Det finns en sak som det är viktigt att även våra medborgare förstår: Europeiska unionen är inte skuldsatt. Vi talar här om en skuldkris i våra medlemsstater. Europeiska unionen är den enda politiska nivån i Europa som är skuldfri. Jag skulle också vilja att den förblir så. Vi förenas dock i ett gemensamt öde genom euron. Här beklagade Rebecca Harms och Martin Schulz med rätta bristen på en europeisk anda. Deauville var ett misstag. Tyskland och Frankrike har blivit utsatta för utpressning av Storbritannien. Kommissionen måste införa sanktionerna, inte finansministrarna. Automatiken i sanktionerna under den förebyggande fasen offrades i Deauville. Finansministrarna måste fatta beslutet på nytt här. Det är de som tidigare var ansvariga för att krisen och skuldkrisen utlöstes i medlemsstaterna.

Vad är ekonomisk styrning? Alla talar om ekonomisk styrning, men vad betyder det egentligen rent konkret? Vill vi verkligen att Europeiska unionen ska lägga sig i detaljerna i vår arbetsmarknadspolitik och socialpolitik? Det finns ett stort frågetecken här. Att fastställa den rättsliga ramen för entreprenörskap, stimulera tillväxten – det är mycket gott och väl, men att i synnerhet få ordning på statsfinanserna igen i medlemsstaterna – det är utmaningen. Det är därför den europeiska terminen är så viktig och det är anledningen till att den måste genomföras.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Martin Schulz (S&D). – (DE) Alexander Graf Lambsdorff, du är förstås ledamot i den federala verkställande kommittén i det fria demokratiska partiet. Är ditt påstående att Deauville var ett misstag också en åsikt som delas av din partiledare och av Tysklands vice förbundskansler, eller är detta din personliga uppfattning? Ska vi uppfatta detta som FDP:s åsikt eller endast som Alexander Graf Lambsdorffs åsikt?

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag besvarar förstås gärna detta. Martin Schulz ingår förstås i partiledningen för det tyska socialdemokratiska partiet och kommer också ibland att göra uttalanden här som troligen inte är helt sammanhängande. Jag skulle dock vilja säga en sak och det är att om Martin Schulz kan visa mig vem från FDP som var närvarande i Deauville så vore jag tacksam. Vi gjorde ett ganska tydligt uttalande om detta vid toppmötets slut.

Jag anser att den viktigaste punkten, nämligen att faktiskt avstå från automatiseringen av sanktionerna i den förebyggande fasen, kritiserades mycket tydligt av oss. Om vi får ändra i fördraget kommer detta att rättas till i efterhand. Beslutet som fattades i Deauville var dock uppenbart ett misstag.

  Philippe Lamberts (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Under de senaste 25 åren har alltför många medlemsstater levt med en ekonomisk tillväxtmodell som i huvudsak baseras på skulder – både offentliga och privata. Problemet är att dessa skulder främst har finansierat ekonomisk spekulation och konsumtion i stället för investeringar och detta samtidigt som resten av världen, som Kina, Indien och Brasilien, började att investera. Kanske historieböckerna kommer att beskriva detta som tidpunkten då Europa verkligen gick vilse.

Men det måste inte vara så här. Naturligtvis behöver vi en stark europeisk ekonomisk styrning, men först måste vi ta itu med det kaos som denna skuld har orsakat. Om vi tror att vi kan lösa problemet genom att enbart dra ner på de offentliga utgifterna så ser vi inte verkligheten i vitögat. Vi kommer inte att lösa denna kris utan en omstrukturering och omplanering av skulderna i de fall de har överskridit hållbara nivåer och det inte finns någon realistisk möjlighet för låntagarna att betala tillbaka den.

Vi måste vara tydliga här. Både låntagare och långivare har ansvar för ackumuleringen av skulderna. Låntagarna lånade mer än de hade råd med, men långivarna var oansvariga med sin utlåning i hopp om att göra stora riskfria vinster, eftersom skattebetalarna naturligtvis alltid skulle finnas där för att klara skivan åt dem.

Därför måste såväl låntagare som långivare delta i detta arbete, och om vi inte ser till att det blir så kommer vi att döma oss till ett scenario som det i Japan, det vill säga en lågkonjunktur i Europeiska unionen. Jag tycker att invånarna på denna kontinent förtjänar mycket bättre än så.

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Herr talman! Detta är en debatt om ekonomisk styrning. I hela Europa står många länder, även mitt eget, inför svåra ekonomiska tider. Nu i helgen gav EU och Storbritannien stöd till våra vänner på andra sidan Irländska sjön. Detta är inte rätt tid för Europaparlamentet att skälla ut någon eller peka finger. Det är tid att lära av våra misstag och att fatta bättre beslut i framtiden.

I förra veckan, i mitten av november, ändrade Grekland sina årsräkenskaper för december för tredje gången. Jag hoppas att vi äntligen har fått den sista versionen av den redovisningen. Om det någonsin funnits goda skäl för länderna att skapa bättre redovisning och prognoser var det det här.

Europeiska rådet har kommit långt i sina detaljerade planer för att dela information under den europeiska terminen. Detta behöver tillämpas i praktiken. Ja, vi borde dela god praxis mellan olika länder, men också erkänna att alla länder inte är lika och att det går att få till stånd en god ekonomisk styrning på olika sätt och ändå skapa fördelar för alla.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (GA) Herr talman! När Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och kommissionen ställer hårda villkor är det uppenbart att det kommer att göras nedskärningar med flera miljarder euro i Irland. Arbetstillfällen kommer att gå förlorade, offentliga tjänster kommer att begränsas kraftigt och inkomstskatten kommer att höjas för människor med låga löner. Bankerna kommer att behålla sina vinster medan de fattiga, sjuka, pensionärerna och andra sårbara grupper kommer att bli förlorarna i allt det här. Detta är inte hjälp från Europa och därför sätter vi oss kraftigt emot det.

I stället för att söka mandat att göra dessa nedskärningar, efter IMF:s och EU:s granskning av räkenskaperna, beslutade den irländska regeringen sig för att det inte skulle göras något val förrän denna budget hade antagits. Det fanns en annan möjlighet och den irländska regeringen valde att inte utnyttja den. De beslutade sig för att göra det som var bra för deras vänner i bankerna och inte för de vanliga människorna i Irland.

  Mario Borghezio (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Öronen måste verkligen vara röda på Europeiska centralbankens ordförande, Jean-Claude Trichet, när den här debatten fortsätter. Om vi hade befunnit oss i den gamla romerska senaten skulle en senator säkert ha ställt sig upp i sin toga och sagt till Jean-Claude Trichet: ”Quousque tandem abutere, Trichete, patientia nostra?” – hur länge ska du pröva vårt tålamod, Jean-Claude Trichet?

Vi måste fråga oss själva om den rätta lösningen är att undvika en upplösning av euron – en mycket svår uppgift – eller att i stället förhindra att euron räddas till priset av förstörda ekonomier i våra medlemsstater, efter det att den eurofila politiken som bedrivs av Romano Prodi med flera har förstört vår industri, framför allt de små och medelstora företagen, till exempel i Padania, som endast medfört friställningar och arbetslöshetsunderstöd.

Varför skulle de länder som överlever krisen åderlåtas på nästan 100 miljarder euro för att rädda Irland som med sin bolagsskatt på 12,5 procent fram till nu har konkurrerat på orättvist sätt med de andra länderna?

Var fanns den europeiska styrningen när Anglo Irish Bank rasade till ett underskott på 8 miljarder euro bara en månad efter att banken hade klarat stresstestet? Var fanns Jean-Claude Trichet? Är vi säkra på att räddningsinsatsen för Irland inte står i strid med Maastrichtfördraget? Som tur är finns det en konstitutionell domstol i Tyskland som kommer att förklara att det strider mot konstitutionen att ta upp ett annat lands underskott i de tyska räkenskaperna. Så det är dags att säga hej då till euron.

  Werner Langen (PPE). – (DE) Herr talman! Jag har hört mycket kritik mot Deauville-beslutet här, men alla vet att när det förra mötet i arbetsgruppen inleddes fanns det fortfarande oavslutade 20 punkter. Eftersom de omfattas av principen om enhällighet var man tvungen att hitta en lösning. Alla känner till det. Alla känner till att de två största medlemsstaterna, Tyskland och Frankrike, bröt mot stabilitets- och tillväxtpakten 2004, trots att det samtidigt, vilket vi också vet, satt en socialdemokratisk/grön federal regering i Tyskland. Martin Schulz utskällning är därför helt omotiverad.

Om vi i dag säger att stabilitets- och tillväxtpakten borde vara kraftfullare är den första förutsättningen för detta att medlemsstaterna äntligen håller sig till pakten. Vad är det för mening med att den blir kraftfullare om ingen följer den? Det har funnits en bristande efterlevnad här. Vi har sex lagstiftningsförslag, varav två är förordningar från rådet och fyra är gemensamma förordningar från rådet och Europaparlamentet. Jag förstår bara inte en del av dessa klagomål. Vi kommer att få säga vårt under medbeslutandeförfarandet. På min grupps vägnar kan jag säga att vi kommer att stödja kommissionens förslag inom detta område. Sedan kommer vi att förhandla om frågan på nytt med rådet. Så ser verkligheten ut. Varför är vi så anspråkslösa och förolämpar tredje parter som ingår i denna lagstiftningsprocess i stället för att utöva våra egna rättigheter?

Låt mig säga något om behovet av att ändra i fördraget. Jag anser att fördraget töjdes till bristningsgränsen den 9 maj. Det krävs en motivering av undsättningspaketet i enlighet med artikel 122. Att medlemsstaterna inte vill ha detta eftersom kommissionen och parlamentet då skulle kunna involveras anser jag är ett misstag. Det kommer inte att räcka med att ändra artikel 136. I stället behöver vi en solid rättslig grund för undsättningspaketet och sedan kommer alla andra problem att lösa sig.

  Elisa Ferreira (S&D). – (PT) Herr talman! Låt oss vara uppriktiga. Solidaritetsmekanismen för statsskulder har inte fungerat och fungerar inte. Priset för den grekiska skulden har inte minskat, Irland befinner sig i ekonomiskt kaos och smittan har inte isolerats. När en process inrättades var det för sent. Den är mellanstatlig och borde ha funnits i ett annat format från det att euron inrättades.

Nu föreslår kommissionens ordförande en konsolidering av detta förslag. Men för en tredjedel av de föreslagna instrumenten föreslås att den privata sektorn ska involveras. Vi har redan hört detta förslag läggas fram för förbundskansler Angela Merkel och marknaderna gick upp kraftigt till följd av det förhastade och olägliga tillkännagivandet. Parlamentet kommer att utnyttja alla sina befogenheter och visa största ansvar och samarbetsvilja i det medbeslutandeförfarande som åtföljer lagstiftningspaketet om ekonomisk styrning, men det kommer inte att göra det genom att offra allvaret och snabbheten och låta kvaliteten komma i andra hand. För att förtydliga, så kommer parlamentet att delta aktivt, men en så allvarlig fråga som att hantera statsskulder kan inte avgöras som ett marginellt ärende eller utan att den europeiska allmänheten och deras företrädare får vara delaktiga – dessa båda delar går hand i hand.

Slutligen behöver vi här i Europa en tydlig europeisk vision i dessa kristider. Vi behöver en europeisk mekanism för att konsolidera statsskulder. Det behöver emitteras euroobligationer och euroområdet måste skyddas på ett hållbart sätt genom europeiska, inte mellanstatliga, system. Den europeiska budgeten måste stärkas, eftersom vi inte kan fortsätta med 1 procent av den europeiska budgeten och tillväxt och verklig konvergens borde ligga i centrum för Europas politiska prioriteringar. Kommissionen och den nya ordföranden måste försvara denna agenda. Kommissionens ordförande får inte stå i tacksamhetsskuld till Ekofinrådet. Detta är vad vi måste visa för den europeiska allmänheten.

  Mirosław Piotrowski (ECR). – (PL) Herr talman! Krisen i euroområdet är ett faktum. Ett bevis på situationens allvar är de ansträngningar som görs för att till och med ändra bestämmelserna i Lissabonfördraget, som antogs under så kraftigt motstånd. Å ena sidan är det lätt att förstå Tysklands och Frankrikes inställning. De vill inte betala för krisen i Grekland eller Irland och kanske i andra länder. Å andra sidan bör vi uppmärksamma tidigare likartade fall i samband med ikraftträdandet av Lissabonfördraget. I princip var det tänkt att förbättra Europeiska unionens funktion. Helt uppenbart har raka motsatsen inträffat.

Men eftersom vi är tvingade att ändra Lissabonfördraget bör detta inte gälla enbart frågor som berör euroområdet utan även frågor som berör andra institutionella mekanismer som har svårigheter. Många ekonomier säger att den grekiska krisen inte skulle finnas på europeisk nivå om Grekland hade behållit sin egen valuta, för vilken man då hade kunna sänka växelkursen avsevärt. Detta visar att nationella valutor skulle ha gett unionen mer stabilitet än vad euroområdet har gjort.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill göra en politisk bedömning av det som har sagts under den här debatten.

Vi som är medlemmar i de största europeiska politiska grupperna kritiserar med rätta euroskeptikerna för att de inte tror på Europa. Men jag anser att det verkliga problemet är att vi kanske inte själva tror på Europa och då kan vi inte klandra euroskeptikerna för något som vi egentligen har ansvar för själva. Vi är de största europeiska politiska familjerna och vi har alltid haft starka, ambitiösa europeiska ideal. Faktum är dock att alla de regeringar som är ett uttryck för våra politiska familjer sätter käppar i hjulen för arbetet varje dag för att dessa storslagna politiska projekt ska kunna förverkligas. Det de på dagen säger sig vilja göra omintetgörs i många fall över en natt.

Detta innebär ännu större ansvar för oss. Om vi inte kan styra genomförandet av vissa projekt genom debatten, från euroobligationer till utfärdandet av Europeiska unionsobligationer – för att vara specifik – blir det mycket svårt att förklara för våra invånare att vi är samma partier som där hemma lägger skulden på Europa för allting och säger att vi bara kommer att kunna ta oss ur krisen när EU har minskat sina utgifter.

Jag anser att det är en princip som bygger på grundläggande ansvarstagande och som, om vi glömmer bort den, leder till att själva grunden i det europeiska projektet går förlorad i utbyte mot tomma parlament och övergivna valurnor, tills endast 40 procent av våra invånare deltar.

  Anni Podimata (S&D). – (EL) Herr talman! Om det finns en enda grundläggande slutsas man kan dra av de beslut som fattades vid Europeiska rådets senaste möte, är det att de misslyckades med att övertyga marknaderna, de misslyckades med att lugna marknaderna. Eftersom marknaderna nuförtiden har det första och sista ordet måste vi fråga oss själva varför.

Kanske är det för att marknaderna bortsett från de mycket strikta reglerna för budgetdisciplin förstår att vi ökar den ekonomiska och politiska sammanhållningsklyftan inom euroområdet, i stället för att hantera den?

Kanske är det för att det föreföll som om den behandling som en grupp av stater reserverade för något som, allt annat lika, var en riktig idé om att skapa en permanent krishanteringsmekanism skulle upphäva mervärdet med en sådan mekanism i praktiken och på så sätt skicka fel budskap till marknaderna och utsätta oss för risken att vi i slutändan fick en mekanism som var en självuppfyllande profetia om kontrollerad konkurs?

Om vi verkligen är fast beslutna att involvera den privata sektorn, att fördela bördan, varför vägrar vi då envist att gå vidare och anta en skatt på transaktioner på europeisk nivå?

Varför kan vi inte förstå att det finns en stor lucka mellan en skärpning av bestämmelserna om budgetdisciplin och en permanent krishanteringsmekanism? En lucka som vi skulle kunna täppa igen om vi kunde bestämma oss för att på allvar överväga att inrätta en gemensam mekansim för att hantera en del av medlemsstaternas skulder genom att emittera euroobligationer.

  Danuta Maria Hübner (PPE). – (EN) Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att de långsiktiga förutsättningarna för konkurrenskraft i enskilda medlemsstater kommer att variera i åratal framöver. Därför kommer det även fortsättningsvis att finnas strukturella orsaker till obalanser, medan den ekonomiska styrningen fortfarande kommer att vara ganska svag, eftersom den fortfarande är under utformning.

I detta sammanhang är det oerhört viktigt att kommissionen skyndsamt prövar så många delar av den nya ekonomiska styrningen som möjligt, i samband med den första årliga tillväxtundersökningen vid lanseringen av den europeiska terminen 2011, och särskilt prövar resultattavlans relevans och operativa kapacitet.

För det andra förstår jag att ett system med fullständigt automatiska sanktioner skulle kräva en fördragsändring och att det föreslagna systemet bara kan ta oss så långt som det går inom fördragets ramar. Därför litar jag på att kommissionen och rådet kommer att göra sitt yttersta för att undvika ytterligare steg i behandlingen som skulle försena förfarandet i onödan.

För det tredje är EU:s ekonomiska hälsa inte bara en enkel summa av de nationella situationerna. Eftersom systemet bygger på en identifiering av enskilda medlemsstater som inte uppför sig korrekt kan dessutom en korrigering av deras dåliga beteende få negativa externa effekter.

Framför allt kan behandlingen av obalanser påverka andra medlemsstater i euroområdet och i resten av unionen. Hänsyn bör tas till dessa eventuella effekter i enskilda behandlingar, så att den ekonomiska hälsan i unionen som helhet förbättras.

Slutligen förstår jag att en fullständig och djupgående konsekvensbedömning av ritningen för den ekonomiska styrningen skulle ta tid som vi inte har. Något som underlättar här är att kommissionen under de två senaste åren har skaffat sig en stor och ingående kunskap och förståelse av de 27 ekonomierna och därför skulle jag vilja be om två åtgärder nu. Skapa jämförbarhet för alla delar och förbindelser mellan interna och externa obalanser.

(Talmannen avbröt talaren.)

(Debatten avbröts)

5. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Kolleger! Jag välkomnar delegationen från parlamenten i EES/Efta-länderna, det vill säga våra kolleger från Island, Liechtenstein och Norge, samt observatörerna från den schweiziska förbundsförsamlingen, som har tagit plats på åhörarläktaren.

Det gläder mig att välkomna denna delegation till Europaparlamentet i Strasbourg där de kommer att delta i det trettiofemte mötet i EES gemensamma parlamentarikerkommitté i dag och i morgon. Jag hoppas att det väletablerade arbetet i EES gemensamma parlamentarikerkommitté denna vecka kommer att vara produktivt och bidra till ett utökat parlamentariskt samarbete och även till att säkerställa en demokratisk parlamentarisk övervakning inom EES. Välkomna!

6. Slutsatserna från Europeiska rådets möte (den 28-29 oktober) och ekonomisk styrning (fortsättning på debatten)

  Talmannen. – Nu fortsätter vi debatten om slutsatserna från Europeiska rådets möte (den 28–29 oktober) och ekonomisk styrning.

  Kathleen Van Brempt (S&D). – (NL) Herr talman! När jag lyssnar på dagens debatt är det en sak som sticker ut och det är den stora frågan – som är viktig för nästan alla politiska grupper – om ekonomisk styrning. Samförståndet är bara ytligt, eftersom det finns en enorm skillnad i tolkningen av denna ekonomiska styrning. Om vi tittar på rådets tolkning, som också framgår av dess slutsatser, ser vi en ensidig inriktning på vad rådet anser vara nödvändigt, det vill säga besparingar, besparingar och mer besparingar. Det är nästan en ideologi som har omvandlats till ekonomisk lag: man behöver bara spara tillräckligt mycket så blir allt bra igen. Det är inte vår tolkning av ekonomisk styrning. Tvärtom: det kommer att krävas något helt annat och vår grupp är inte ensam om att säga detta. Se på ekonomerna, se på gårdagens De Tijd – inte precis en socialistisk propagandatidning – där det står, och jag parafraserar, ”enbart besparingar undergräver redan svaga ekonomier och gör det allt svårare att betala tillbaka skulderna”. Det behövs även investeringar. Ett mycket trevligt och uppenbart exempel på vad som krävs är en ökad sysselsättningsgrad. Då skulle det bli möjligt att betala tillbaka skulderna i alla våra medlemsstater. Men för detta krävs modet att investera i utbildning och yrkesutbildning, modet att investera i balansen mellan yrkesliv och familjeliv. Om vi tittar på besparingarna i de olika medlemsstaterna ser vi att det är exakt den typen av investeringar som drabbas av nedskärningar. Det behövs en vision – ett perspektiv på ekonomisk politik – som kan ligga till grund för att mobilisera resurserna för att göra detta. Först därefter kan vi titta på hur vi bäst ska utforma stabilitets- och tillväxtpakten. Jag menar att detta är den största skillnaden mellan vårt perspektiv på ekonomisk styrning och rådets.

  Paulo Rangel (PPE). – (PT) Herr talman, herr van Rompuy, herr Barroso! Naturligtvis skulle jag vilja säga att ståndpunkten hos gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) är klar: Vi anser att det endast går att lösa den svåra kris som Europa går igenom genom en utökad ekonomisk styrning och med gemenskapsmetoden. Vi tvivlar inte på att det enda sättet att hantera och lösa denna kris är med hjälp av fler gemenskapsmetoder, mer ekonomisk styrning och med lämpliga instrument för en verklig gemensam valuta inom euroområdet. Men detta innebär att varje enskild institution – rådet, kommissionen och parlamentet – måste visa allmänheten att de står fast vid sina ansvarsområden. Det måste sägas att det är tydligt att åtminstone de största grupperna i parlamentet är villiga att samarbeta öppet genom att utöka gemenskapsmetoden, genom att införa ekonomisk styrning och genom att ge den gemensamma valutan de förutsättningar som krävs för att ta oss igenom krisen i Europa. Det är också uppenbart i dag att detsamma gäller för kommissionen och dess ordförande som har visat att han inte står i tacksamhetsskuld till rådet eller parlamentet utan arbetar för de europeiska intressena, i motsats till vad socialisterna och Elisa Ferreira hävdar.

Det återstår för rådet att axla sitt ansvar nu i december. Vi räknar med detta och med deras entydiga åtagande om en europeisk dialog, Herman Van Rompuy.

  Marietta Giannakou (PPE). – (EL) Herr talman! Den antagna permanenta stödmekanismen är utan tvivel någonting positivt. Det finns emellertid fortfarande en brist på en strategisk planering som inbegriper ekonomisk samsyn och självfallet ekonomisk styrning.

Europeiska unionen skapades tack vare att det fanns starka regeringar på den tiden. Den ekonomiska krisen lyckades få spridning på grund av att regeringarna var svaga och tillät att den ekonomiska globaliseringens inbyggda automatik fick ersätta de politiska beslut som EU behöver för att kunna fortsätta att fungera.

EU har haft 50 år med välstånd. I dag är det vår skyldighet att fortsätta att värna om detta välstånd för medborgarnas skull. Därför är det uppenbart att vi behöver mer tillväxt. Frågan är bara vilken tillväxt vi menar, i ett skede då hela det globala systemet håller på att förändras? Vad är EU nu? Vad kommer unionen att vara i framtiden? Ett område med industri, små och medelstora företag och tjänster, en exportkatalysator? Då behöver vi ett starkare EU som inte kännetecknas av den misstro och mellanstatlighet som har varit regel under den senaste tiden.

Vissa länder har på ett flagrant sätt misslyckats med att hålla sig till stabilitetspakten, men som Fredrik Reinfeldt sade som svar på min fråga i december har bara ett land följt stabilitetspakten bokstavligen, inga av de andra har fullgjort sina skyldigheter.

Således måste vi alla göra gemensam sak och stödja de länder som för närvarande försöker rida ut krisstormen, för vari ligger egentligen de stora ländernas styrka? Jag anser att den ligger i att de små länderna också är med, genom att vi har ett europeiskt system. Priset för att inte ha en union skulle för övrigt bli för högt för oss alla.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! Nyckeln till att klara av den ekonomiska krisen är att dra bindande slutsatser av den. Den är trots allt framför allt en förtroende- och ansvarskris. Förtroende bygger på att det finns en rimlig balans mellan inkomster och utgifter.

I mer än 20 år har man i större delen av Europa varit van vid att leva och konsumera i dag och att betala i morgon, eller till och med i övermorgon – på nästa generations bekostnad, och de kommande generationerna blir allt mindre. För det andra har vi varit vana att ha en mycket liberal syn på regler som syftar till stabilitet. Om de stora staterna kan göra det när de har inhemska behov av det är det lättare för de andra att följa efter. Därför kommer den balanserade budgetpolitiken att bli ett test av EU:s trovärdighet när det gäller att tillämpa principen om finansiell disciplin och återställa den på fullt allvar.

För det tredje finns det ett uppenbart behov av kontroll- och balansmekanismer. Jag kan bara välkomna att rådet antog slutsatserna om ekonomisk styrning i EU, aktiveringen av skuldkriteriet och möjligheten att införa en mekanism för tidigt ingripande. Det vi verkligen behöver är dock – jag kan bara instämma i kollegan Guy Verhofstadts slutsatser – verklig ekonomisk styrning och verkliga automatiska sanktioner – sanktioner som känns. Vi ser fram emot kommissionens ramförslag om framtida krismekanismer nästa månad.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Jag välkomnar det nya paketet med åtgärder för bättre budgetdisciplin och ökad ekonomisk övervakning. Jag anser att de föreslagna åtgärderna är nödvändiga eftersom det finns sådana skillnader mellan hur medlemsstaterna efterlever finans- och budgetpolitiken. Detta har lett till att många länder, däribland Rumänien, har fått ett bekymmersamt rykte till följd av den ekonomiska krisen.

Jag anser att den viktigaste nyheten är införandet av en ny makroekonomisk övervakningsram. Detta kommer att göra det lättare att upptäcka nya obalanser och risker.

Ett viktigt steg var antagandet av rapporten om ekonomisk styrning från den arbetsgrupp som leddes av Herman Van Rompuy. Genomförandet av den kommer att skapa en ny stabil ram för krishantering.

Jag vill också nämna vikten av förordningen om att se till att de nationella budgetarna följer EU:s finansiella normer. Den innebär i praktiken att de nationella budgetarna inte längre kommer att kunna undgå EU:s finansiella bestämmelser.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! Det tillträdande ungerska ordförandeskapet kommer att tvingas ta itu med den stora utmaningen att genomföra ändringen av Lissabonfördraget och införa ekonomisk styrning så snart som möjligt. De medlemsstater som står utanför euroområdet åser med bestörtning hur detta krackelerar på alla fronter. Vi är bundna av anslutningsfördraget, och huruvida vi ska kunna komma ikapp beror på om EU:s rika hälft stabiliseras och om solidariteten i unionen får överhanden framför det nationella egenintresset.

Vi känner oro och medkänsla inför krisen i Irland och problemen i Grekland, Portugal och Spanien och avvaktar för att se om euroområdet faller sönder. Rådets beslut kom visserligen sent som vanligt, men var ändå det rätta. Införandet av ekonomisk styrning kan mycket väl blir början på en ny epok i den europeiska integrationen, men genomförandet kan också bli fullt av fallgropar och komplikationer. Jag är säker på att det ungerska ordförandeskapet kommer att göra allt som står i dess makt för att nå framgång.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! I Portugal genomförs den största generalstrejken på 20 år. Denna protest inträffar efter andra av samma magnitud i flera olika EU-länder, däribland Grekland och Frankrike. Vad gör då ledningen för rådet och kommissionen? De nonchalerar protesterna mot deras asociala politik och framhärdar med precis samma politik som bidrog till dagens situation. De slätar över det faktum att eurons sårbarhet är en direkt följd av den politik de för: avregleringen av kapitalmarknaderna, den ohämmade finansiella spekulationen och kravet på nominell konvergens genom stabilitets- och tillväxtpakten. Samtidigt blir den reella konvergensen mellan ekonomierna mindre, arbetslösheten och fattigdomen håller på att komma upp i outhärdliga nivåer och de sociala spänningarna ökar. Hur länge ska de hålla kvar vid denna inriktning? Vad måste vi göra för att bryta med denna politik och skapa ett större engagemang för produktion och arbetstillfällen och för att sätta värde på arbete?

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Förhandlingarna i Europeiska rådet i slutet av oktober fördes under besvärliga omständigheter. Alla länder håller för närvarande på att förändra sin ekonomiska politik i syfte att ta sig ur denna ogynnsamma ekonomiska situation så snabbt som möjligt och åtminstone skapa en viss ekonomisk tillväxt.

Efter Grekland och Irland riskerar också andra länder i euroområdet att bli insolventa. Därför måste vi vara tydliga med att regeringscheferna i en så besvärlig situation finner det mycket svårt att fatta beslut som innebär att de avstår ifrån sin makt att utforma och reglera den ekonomiska styrningen i sina stater och överlåter en del av den till EU-institutionerna.

Därför måste vi på ett mycket lyhört sätt diskutera våra gemensamma idéer om hur vi så säkert och snabbt som möjligt ska ta EU ur dagens svåra situation, utan att undervärdera enskilda regeringsföreträdares bemödanden att lösa sina länders problem med hjälp av sina egna befogenheter och kunskaper, för att undvika att det uppstår konflikter med EU:s intressen.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Herr talman! Europeiska rådet upprepade den gamla slitna harangen om att vi måste undvika alla former av protektionism och växelkursförändringar som syftar till att skaffa sig konkurrensfördelar.

Genom att Europeiska unionen omhuldar globaliseringen utsätts de europeiska länderna för konkurrens från utvecklingsländerna, särskilt Kina, som vi inte kan konkurrera med. Dessa ekonomier visar förakt för internationella patent och upphovsrätter och betalar minimilöner, ibland slavlöner, till sina anställda. Kina har gett sin valuta en konstgjort låg nivå för att göra varorna ännu billigare.

De europeiska länderna måste antingen var för sig – vilket jag föredrar – eller tillsammans skydda sina arbetsgivare och arbetstagare från denna orättvisa konkurrens. Växelkurserna bör inte sättas på konstgjort låga nivåer av konkurrensskäl och inte heller hållas på en konstgjord gemensam nivå – euron – vilket är en nackdel för alla länderna i euroområdet. Om valutorna i de konkursmässiga länderna inte hade tillåtits sjunka i värde skulle de ha återhämtat sig.

  Jean-Pierre Audy (PPE). – (FR) Herr talman, herr Van Rompuy, herr Barroso! Jag ska börja med att ta upp frågan om offentliga utgifter på EU-nivå.

Jag undrar om det inte är dags att ta en stor diskussion med våra nationella kolleger och Europaparlamentet om överföring av behörighet i fråga om våra offentliga utgifter till unionen, med tanke på de stora utmaningar vi har framför oss. Jag ska använda Alain Lamassoures exempel: vi har 27 arméer, men inga fiender, en tullunion men 27 förvaltningar, forskningsprogram som har finansierats 15 till 20 gånger utan någon samordning, transeuropeiska nät som borde kopplas samman, energinät och så vidare.

Jag föreslår att vi anlitar en oberoende revisor för att granska de offentliga utgifterna på europeisk, nationell och kommunal nivå. Denna granskning ska sedan översändas till ledamöterna i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet som underlag för en stor debatt om offentliga utgifter och kunna tillställas Europeiska revisionsrätten och de 27 nationella revisionsrätterna.

Detta är en idé som jag vill framföra i syfte att se till att våra offentliga utgifter granskas och hanteras bättre på europeisk nivå.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Herr talman! Det fanns många förväntningar om hur de europeiska ledarna vid Europeiska rådets möte skulle tackla de problem som den ekonomiska lågkonjunkturen har skapat. Som jag har sagt många gånger vid det här laget räcker det inte att bara inrikta sig på budgetar. De strukturella obalanser som krisen har förvärrat handlar om mer än bara skulder. Om vi inte skapar en mekanism som kan påverka också alla de andra aspekterna måste man allvarligt tvivla på nyttan med den.

En annan fråga var diskussionen om huruvida budgetkonsekvenserna av pensionsreformerna skulle leda till ett underskott. Å ena sidan talar vi om att skärpa reglerna och göra dem mer systematiska, men sedan inför vi genast undantag. Och om pensionsreformerna är så nödvändiga som de framställs som, vilket jag personligen inte tror, kan man också visa på andra exempel på framgångsrika program. Vem ska då bedöma vilka som är bättre än andra och varför?

Jag är helt övertygad om att vi inte bör inleda en debatt om undantag samtidigt som vi talar om systemförändringar.

  John Bufton (EFD). – (EN) Herr talman! Jag ska bara framföra några kommentarer om det som ordförande Van Rompuy och ordförande Barroso sade i förmiddags. Det verkar som om båda två ägnar sig åt förnekelse – de vill inte inse att det är kris i euroområdet och att vi nu befinner oss på gränsen till en kollaps. Det är många personer där borta också som stoppar huvudet i sanden. Vakna, för guds skull!

Människor tittar på oss från sina hemländer och inser att det ändå inte finns så många personer i den här plenisalen. Det här är den största kris ni någonsin har haft, och nu säger jag er att den är allvarlig. Jag ber José Manuel Barroso och Herman Van Rompuy att berätta för mig vilken er plan B är – ni ska ju tala om några minuter. Det måste finnas en plan B, eller tänker ni bara låta detta fortsätta tills det är helt kört? Jag anser att det här är den största kris vi har haft. Alla medlemsstaterna har drabbats. Ni är skyldiga folket att ha en plan B. Berätta för oss om ni har det, snälla ni.

  Ildikó Gáll-Pelcz (PPE). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill säga att det gläder mig att man insåg vikten av pensionsreformer som omfattar hela systemen under samrådet. Reformer inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten ger dock inte alla aktörer lika möjligheter.

Ungern bekämpar också diskriminering och uppmanar EU att beakta kostnaderna för pensionsreformer när de nationella underskotten beräknas. Om man vill undvika att diskriminera länder som utnyttjar sin valfrihet anser jag att man måste ta hänsyn till inbetalningar till privata pensionsfonder när budgetunderskotten fastställs. Det är bråttom att komma fram till en lösning på den här frågan. En god nyhet är att möjligheterna att hitta en tillfredsställande lösning kommer att diskuteras redan vid rådets möte i december. Jag ber er att fatta ett politiskt beslut som inte är diskriminerande och vidarebefordra det till kommissionen så snart som möjligt, så att lagstiftningsprocessen kan komma igång snarast och leda till ett tillfredsställande resultat för alla berörda.

  Antigoni Papadopoulou (S&D). – (EL) Herr talman! Grekland, Irland, Portugal och Spanien lider av konsekvenserna av den ekonomiska krisen. Båset är redan tomt. Det är ingen mening med att se tillbaka, åtgärder måste vidtas. Misstro och euroskepticism kommer inte att hjälpa oss att återhämta oss från den internationella ekonomiska krisen.

Tvärtom behöver vi solidaritet i unionen, politisk vilja, visioner, tro på EU:s dynamik och framför allt samordnade åtgärder, åtgärder som leder till strukturella förändringar på både nationell och europeisk nivå. Vi behöver mer sysselsättning, mer tillväxt, system för tidig varning, fler arbetstillfällen, genomförande av EU:s strategi, rationaliseringar och omstruktureringar inom företagsledningarna, insyn i den ekonomiska styrningen, kontroll av nationell statistik och en permanent gemensam mekanism för krishantering i Europeiska unionen, men endast till fromma för de europeiska medborgarna.

Krisen berör alla, inte bara de länder som har drabbats av den. Vi behöver såväl gemenskap som solidaritet och samordnade åtgärder.

  Barry Madlener (NI). – (NL) Herr talman! Euroområdet håller på att kollapsa och ordförande Barroso tvingas övervaka denna kollaps. De stödmiljarder som har gått till länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland i åratal har trots allt inte gjort att dessa svaga ekonomier kan konkurrera med de starka ekonomierna i Tyskland och Nederländerna. I stället har dessa miljarder euro lett till ett oacceptabelt beteende från socialisternas sida. Var tredje grekisk arbetstagare är till exempel offentliganställd. Den tsunami av invandrare från utanför västvärlden som har sköljt över EU har också kostat varje land miljarder euro, och dessa invandrare sitter nu hemma utan jobb. Så beter sig ledningar som till övervägande del är socialistiska. Minns ni? Spanien legaliserade en miljon olagliga invandrare för några år sedan och har nu en arbetslöshet på 20 procent. Nu måste vi, de starkare ekonomierna, än en gång erbjuda dessa länder miljarder euro i stöd, men det kommer bara att hjälpa på kort sikt. På lång sikt är frågan om vi är beredda att fortsätta att stödja de svaga länderna strukturellt med miljarder av skattebetalarnas pengar. Svaret på den frågan är nej. Således vill jag fråga ordförande Barroso om ett återinförande av Greklands egen valuta, drakman, och av Irlands, inte är den enda långsiktiga lösning som kan ta oss ur dessa problem? Är denna lösning föremål för seriösa diskussioner med dessa länder?

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Som parlamentsledamot från Irland är det inte så roligt att komma hit i dag och lyssna när nästan alla talare nämner Irland och vår ekonomiska situation, i synnerhet när vi för några år sedan nästan betraktades som affischnamn för ekonomisk framgång i Europeiska unionen.

Icke desto mindre tycker jag att det finns en beslutsamhet att ställa saker och ting till rätta i Irland, och jag tror att det stora flertalet av irländarna skulle välkomna stöd från våra europeiska vänner och kolleger.

Man kan dra några lärdomar av detta. Jag tror inte att Nigel Farage hade så fel när han sade att det var den dumhet och girighet som de irländska politikerna visade, de som ingick i det kapitalistiska kompisgänget tillsammans med bankerna och tillsynsmyndigheterna, som var grunden till allt detta. Vi måste dra lärdom. Men en annan sak som är mycket viktig är att den tillsynsstruktur som införs den 1 januari 2011 fungerar, så att stresstester och annat räcker till för att inse vad som kommer att hända i framtiden och att människor som börjar dra i väg tillrättavisas.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Herr talman! Det är verkligen mycket bra att vi nu börjar tala om så viktiga ting som den gemensamma hanteringen av vår framtida ekonomi. Snart kommer vi nog också diskutera ett eventuellt gemensamt skattesystem. I dag ser vi också vilka stora negativa effekter eurons högre växelkurs och många andra faktorer har. Jag är besviken över att resultatet av ett banktest som genomfördes för sex månader sedan ännu inte har bekräftats. Detta visar att vi än en gång saknar tillförlitlig information i Europeiska unionen. Om vi inte har den kan vi inte hitta sätt att ta oss ur denna ganska komplicerade situation. Avslutningsvis vill jag därför uppmana Europeiska kommissionen att föra fram sina förslag på ett mycket mer aktivt sätt i framtiden. Situationen är komplicerad och kommer att kräva enorma insatser, enorma finansiella resurser och kanske en helt annan förståelse för ekonomisk, finansiell och annan övervakning.

  Milan Zver (PPE). – (SL) Herr talman, herr Van Rompuy, herr Barroso! Jag ska göra ett kort inlägg i den här debatten. Jag tycker att läget är relativt klart: vem bär skulden till den stora kris vi genomlever? Den del av banksektorn som gjorde affärer utan någon riktig täckning och tog för stora risker. Men också andra – vissa europeiska regeringar som uppmuntrade till överkonsumtion och ett slags fördelningsmentalitet hos människor.

Det förs två resonemang här i dag: en del ledamöter efterlyser större solidaritet, som för att säga ”Kom och hjälp oss”, och en del försöker framför allt vädja till större ansvarstagande nu när vi är på väg ut ur krisen. Det skulle inte vara rätt om de som orsakade denna stora kris nu sökte efter sätt att lösa den, att hitta vägen ur krisen. De som kritiserar omfattande besparingar är verkligen fel ute.

Under dessa omständigheter är det inte mer än rätt att skattebetalarna i de länder som försöker hantera den aktuella situationen får göra sig hörda.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Herr talman! Jag välkomnar att rapporten om ekonomisk styrning lägger en ny grund på vilken vi kan konstruera ett fungerande system.

Jag tycker att rekommendationerna i den här rapporten om stabilare institutioner för mycket effektivare ekonomisk styrning, som att skapa en offentlig institution på nationell nivå som ska göra oberoende analyser, bedömningar och prognoser i interna finanspolitiska frågor, är en bra utgångspunkt för ett insynsvänligt europeiskt system.

Jag anser att det är mycket viktigt att ge medlemsstaterna möjlighet att visa vilka grunder som används för att analysera och bedöma de inhemska finanspolitiska åtgärder som föreslås, så att ett förfaringssätt som bygger på förtroende och ömsesidig medvetenhet växer fram.

Jag upprepar att vi måste vidta särskilda åtgärder för att underlätta den ekonomiska styrningen som bygger på ingående, insynsvänlig kunskap och en öppen debatt om de åtgärder som vidtas i medlemsstaterna och som kan få konsekvenser på EU-nivå.

(Fråga till Paulo Rangel i enlighet med förfarandet med blått kort, artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Elisa Ferreira (S&D). – (PT) Herr talman! Tack för att jag fick ordet, men jag begärde det i enlighet med regeln om blått kort eftersom Paulo Rangel apostroferade mig direkt. Därför hade jag velat ha ordet tidigare.

Jag vill be Paulo Rangel att förklara för oss alla vilka konkreta skillnader han anser att det finns i fråga om hanteringen av utlandsskulderna mellan kansler Angela Merkels förslag och kommissionens förslag, och att berätta för oss varför kommissionens första förslag om hanteringen av utlandsskulderna, som faktiskt var europeiskt, tillbakavisades utan någon diskussion eller offentlig debatt när man insåg att det inte gick ihop med Tysklands intressen.

  Paulo Rangel (PPE). – (PT) Jag kan mycket kort säga att det inte råder något som helst tvivel om att det förs ständiga förhandlingar mellan institutionerna i den europeiska processen, det är självklart. Kommissionen har dock hela tiden strävat efter att hålla fast vid gemenskapsmetoden och förespråka en vidareutveckling av den gemensamma valutan. Det finns naturligtvis ledamöter som vill föra nationell politik i parlamentet, som Elisa Ferreira.

  Diogo Feio (PPE). – (PT) Herr talman! Europeiska unionen går in i en epok med stora reformer. Därför måste den ge en lösning på krisen och upprätthålla den gemensamma valutan, som behöver ha egna regler som tillämpas på alla medlemsstater. Parlamentet har redan tagit ledningen i fråga om ekonomisk styrning och förespråkar ett utökat samarbete om tillväxten mellan de 27 medlemsstaterna, fasthet när det gäller tillämpningen av stabilitets- och tillväxtpakten och solidaritet mellan medlemsstaterna: Vi var den första institutionen som påtalade att vi behöver en fond för de skulder som EU-länderna har. Således kommer vi att fortsätta samarbeta med kommissionen. Vi välkomnar dess ordförande och hoppas också på ett fortsatt samarbete med rådet. Just nu diskuteras sex rapporter, och vi kommer att inta mycket tydliga ståndpunkter till dem.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Jag ska svara på två konkreta frågor och kommentera dagens debatt som helhet.

För det första en fråga som Martin Schulz tog upp: en viktig fråga om de irländska stresstesten. Jag vill säga följande: Den metod som används för att genomföra stresstesten har antagits på EU-nivå. Den är mycket strikt och innehåller ogynnsamma makroekonomiska scenarier. Testen genomfördes emellertid på de nationella tillsynsmyndigheternas ansvar. De samordnades av Europeiska banktillsynskommittén på EU-nivå, men EU hade inga befogenheter för detta. Jag vill understryka att Europeiska unionen som sådan inte fick några sådana befogenheter förrän helt nyligen. Detta kommer att förändras i januari. Då kommer vi att ha infört den nya strukturen för reglering och tillsyn över finansmarknaderna, efter det att kommissionen har lagt fram förslag och en överenskommelse har träffats med rådet och parlamentet.

Vi kommer att ha tre europeiska organ för mikroprudentiell tillsyn, för bankverksamhet, värdepapper och försäkringar, och Europeiska systemrisknämnden för makrofinansiell stabilitet och de risker som sammanhänger därmed. Därigenom kommer vi att ha mycket kraftfullare verktyg och infrastruktur, så att vi kan genomföra test på ett mer enhetligt, rigoröst och konsekvent sätt nästa gång. Det vill jag understryka. Före krisen hade vi inte de instrument som vi håller på att skapa nu.

Sedan kommer jag till den andra frågan, om på vilket sätt vi nu hanterar en del känsliga frågor som den permanenta krismekanismen. Jag vill göra det klart att det inte var min avsikt att ta upp den här punkten, men eftersom jag fick en konkret fråga måste jag svara.

Stats- och regeringscheferna beslutade enhälligt – jag upprepar enhälligt – att begära en permanent krismekanism med bistånd av den privata sektorn. Jag var en av dem som varnade Europeiska rådet för riskerna med att ta upp den här frågan utan någon ordentlig förberedelse och kommunikation. Men frågan kom upp och nu måste vi hantera den så ansvarsfullt som möjligt. Därför tycker jag att en del av de kommentarer som fälldes här i dag verkligen inte var till någon hjälp.

Situationen är fortfarande mycket besvärlig. Nu anser jag att vi behöver handling, inte fler kommentarer. Vi har att göra med mycket känsliga globala finansmarknader. Ibland blir vissa kommentarer självuppfyllande profetior. Så det är inte till någon hjälp att börja spekulera om vilka länder som kan vara i riskzonen. I stället måste vi be de länderna att vidta alla de åtgärder som krävs för att nå finansiell och budgetmässig stabilitet.

Därför kommer jag inte att spekulera om någon plan B. Vi gör vårt arbete, tillsammans med ordförande Van Rompuy, och diskuterar dessa frågor med våra medlemsstater på ett ansvarstagande sätt. När det gäller kommissionens roll vill jag åter igen vara oerhört tydlig. Kommissionen har alltid lagt fram ambitiösa förslag, och det höll de flesta av er med om. Vi är för en ambitiös ekonomisk styrning i EU.

Men i slutändan måste vi vara realistiska. Tillsammans kan vi inte gå längre än vad som har fastslagits i gemensamma överenskommelser med våra medlemsstater. När vi har en överenskommelse – en överenskommelse som ändå innebär framsteg i förhållande till hur det var tidigare – hjälper det inte att tala om idealiska lösningar som ni mycket väl vet inte kommer att bli verklighet.

Så kommissionen gör sitt, och kommer att fortsätta med det. Vi driver på för större ambitioner när det gäller det gemensamma syftet, den ekonomiska styrningen och stabiliteten i euroområdet – och inte bara i euroområdet.

Jag vill göra detta mycket klart, för jag tycker inte att det har framgått under dagens debatt. En del av er sade att problemen ligger i euroområdet. Tyvärr måste jag säga att de inte bara ligger där. Det är inte euron som har varit problemet. Jag är helt övertygad om att läget hade varit mycket värre om vi inte hade haft euron.

(Applåder)

En del av er har en tendens att glömma bort att en del länder som inte ingår i euroområdet har exakt samma problem, ibland till och med större problem med sina utlandsskulder, och att ett land som inte ens är medlem i EU men som nu vill gå med – Island – gick i konkurs. De har inte euron där. Faktum är att det inte var euron som orsakade problemet. Det är intellektuellt och politiskt ohederligt att antyda att det är euron som är problemet.

(Applåder)

Det vi nu måste göra är att inse hur den specifika situationen i euroområdet ser ut, ta itu med problemen och be alla medlemsstaterna att engagera sig i det gemensamma arbetet, både de som är med i euroområdet och de övriga. Jag tror att samtliga har förstått att vi har ett gemensamt intresse av att ha en gemensam strategi för att ta oss ur den här krisen. Detta är vad kommissionen kommer att göra, på ett ansvarsfullt sätt. Vi kommer självfallet att driva på för att vi ska ha så höga ambitioner som möjligt, men i slutändan ha ett gott, lojalt samarbete med alla institutionerna, med parlamentet, som hittills, med rådet och med Europeiska rådet. Detta är den ansvarstagande metod som vi måste tillämpa.

I tider med oerhört nervösa marknader måste vi hålla huvudet kallt och känna ett stort ansvar, liksom givetvis en stark känsla av gemensamma europeiska strävanden.

(Applåder)

  Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande. – (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Tidigare sade vi att kommissionens ordförandes analys skilde sig från min, men det här är första gången som jag har anklagats för att låtsas att allt är bra när det inte är det, herr Schulz. Det är den allra första gången i min karriär.

Jag kan försäkra er om att jag inte underskattar krisen på något sätt och att vi upplever en svår tid. Om inte en del av mina synpunkter tas ur sitt sammanhang är jag vanligen en mycket försiktig man, och jag tycker att det görs alldeles för många uttalanden, hätska och mindre hätska, i EU-sammanhang – inte i parlamentet. Nu måste vi lugna ner oss och inte fortsätta att tala om hur allvarlig krisen är. Det vet vi redan. Nu är det dags att agera.

En del av er har sagt att vi måste dra lärdom. Det finns ett franskt ordspråk som säger att våra gärningar förföljer oss. Mina damer och herrar, när jag tillträdde fanns stabilitets- och tillväxtpakten, som blev lite mer flexibel för några år sedan och inte tillämpades. När jag tillträdde ärvde jag Lissabonfördraget, som innehåller vissa bestämmelser om bland annat sanktioner och de beslut som ska fattas när ett land är föremål för förfarandet vid alltför stora underskott. Det är rådet som fattar dessa beslut, i enlighet med Lissabonfördraget. När jag tillträdde fanns det inte någon krismekanism, och det var vi tvungna att rätta till.

Därför kommer vi att förstärka stabilitets- och tillväxtpakten och för första gången införa ett system för makroekonomisk tillsyn. Jag kan försäkra er att om vi hade haft den mekanismen för några år sedan så hade de problem som en del länder har haft aldrig uppstått. Då hade vi upptäckt fastighetsbubblorna. Då hade vi upptäckt problemen med konkurrenskraften i en del länder. Så den inför vi nu. Den är ny och innovativ. Den tar till fullo med lärdomarna av krisen i beräkningen.

När det gäller Lissabonfördraget tänker vi ändra det för att ge det en rättslig grund i vissa konstitutionsdomstolar – en rättslig grund för en permanent krismekanism. Det är det enda skälet. Jag hoppas att vi inte kommer att riskera ännu en stor debatt om institutionerna, för det anser jag inte skulle leda någonstans i dagens läge, bara avleda uppmärksamheten från krislösningen ännu mer.

Tidigare hade vi inte någon krismekanism. När problemet med Grekland uppstod var vi tvungna att uppfinna en mekanism, för vi hade ingen. När vi vidtog ytterligare en åtgärd, räddningspaketet på 750 miljarder euro, var vi tvungna att vara kreativa i vår tolkning av Lissabonfördraget för att kunna tillämpa det.

Så vi drar lärdomar av krisen, och jag upprepar: våra gärningar förföljer oss. Vi hade en svag stabilitetspakt som inte hade tillämpats, vi hade ingen makroekonomisk tillsyn alls och vi hade ingen krismekanism.

Har medlemsstaterna tagit sitt ansvar? Många av dem har det. De håller på att genomföra reformer som ofta är impopulära hos den allmänna opinionen. Det har vidtagits åtgärder som ofta visar på stort mod, inte bara i de länder som har problem, utan också i andra. Vi tar vårt ansvar.

Ärade ledamöter! Låt oss inte alltid skjuta in oss på fel fiende. Jag får ofta intrycket att vi inriktar oss för mycket på regeringarna och medlemsstaternas egna parlament. Vi måste förstå vem vår fiende är.

En del människor talar om Portugal också i dag, inte bara om Irland. Jag ska ge er siffrorna: Portugals budgetunderskott var 9,3 procent 2009. 2010 kommer det att vara 7,3 procent och 2011 kommer det att vara 4,6 procent. Räntan på den portugisiska statsskulden är i genomsnitt 3,6 procent. Det är extremt lågt. Portugal har ingen fastighetskris eller någon fastighetsbubbla. Dess finansiella sektor är inte för stor för landet. Dess banker har gott om kapital. Låt oss inte skjuta in oss på fel fiende. En del människor säger att krisen smittar, men de har inga ekonomiska eller rationella skäl som stöd för det påståendet. Jag insisterar på att vi inte ska skjuta in oss på fel fiende.

Jag kan försäkra dem som har efterlyst ett utökat samarbete mellan institutionerna om att presidierna gör allt de kan för att samarbeta. Den rapport som arbetsgruppen har utarbetat har antagits av dess ledamöter, däribland Europeiska kommissionens företrädare Olli Rehn. Vi arbetar också sida vid sida på andra områden, till exempel med den permanenta krismekanismen.

Jag hoppas att det kommer att finnas samma samarbetsvilja när vi ska sammanställa 2011 års budget. Jag beklagar att vi inte har lyckats komma överens.

När det gäller samarbetet vill jag dock göra ett påpekande: Ni är alla ledamöter av Europaparlamentet och tillhör olika politiska grupper. Jag vill framhålla att det ibland finns stora skillnader mellan det jag hör av premiärministrar och olika personer i Europeiska rådet och det jag hör från samma ledamöter av samma politiska grupper här i plenisalen. Det är ingen kritik. Man behöver inte hålla med om allt som ens politiska parti tycker. Jag har upplevt många konflikter inom mitt parti under min karriär. Emellertid gör jag allt som står i min makt för att uppnå konsekvens och samarbete mellan institutionerna. Därför vill jag säga att vi måste samarbeta på alla politiska nivåer för att komma fram till en mer sammanhängande ståndpunkt än den vi har för närvarande.

Jag håller med dem som säger att vi har en sträng politik, men att den inte räcker för att ta oss ur krisen. De har rätt, men vi måste gå igenom den fasen först. Om vi hade varit mer försiktiga både i fråga om makroekonomin och budgetplaneringen så hade vi inte befunnit oss i den här situationen i dag. Men vi behöver verkligen en positiv politik för tillväxt och sysselsättning. Trots alla negativa aspekter gläder det mig att vi åter har ekonomisk tillväxt i EU, efter elva månaders lågkonjunktur. Krisen på 1930-talet, som också började som en finanskris, reddes aldrig ut helt, det har jag sagt vid andra tillfällen här i parlamentet.

Vi lyckades uppnå positiv tillväxt igen elva månader efter det att finanskrisen bröt ut. I år kommer den genomsnittliga tillväxten att vara cirka 1,5 procent. I en del länder – inte i de som har de problem vi redan har talat om – kommer tillväxten att vara omkring 2 procent, och i andra så hög som 3 eller 3,5 procent. Den genomsnittliga arbetslösheten i EU kommer att minska igen från och med 2011. Naturligtvis är arbetslösheten för hög, men det gläder mig mycket att våra tillväxtprognoser är mycket bättre än förväntat jämfört med för sex månader sedan och att tillväxten är stabilare än vi trodde. Den här tillväxten beror inte bara på återuppbyggnad av lager, återhämtningsprogram och export. Den drivs också på av inhemsk efterfrågan.

Slutligen vill jag säga att jag är övertygad om att vi än en gång kommer att ta oss ur dagens kris, trots alla de problem som faktiskt finns i en del länder.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Europeiska rådet tog vid sitt möte den 28–29 oktober 2010 ytterligare ett steg mot att underkuva länder och beröva dem deras suveränitet. För det första genom pseudoekonomisk styrning, som egentligen betyder att man tar över kontrollen över deras ekonomier: man tvingar medlemsstaterna att låta tjänstemän i Bryssel godkänna deras budgetar i förväg, övervakar hela deras ekonomiska politik, inför automatiska förebyggande sanktioner till och med innan de överenskomna gränserna för skulder och underskott har överskridits och kan dra in de skyldiga medlemsstaternas rösträtt. Allt detta för att kompensera Tyskland för att den finansiella stabiliseringsfonden permanentas. Denna mekanism innebär dock bara att medlemsstaterna och kommissionen har rätt att sätta sig i skuld, eller lämna lånegarantier på marknaderna, till medlemsstater som har problem till följd av att de utsätts för spekulation mot sina statsskulder på marknaderna. Och för att de tillhör euroområdet dessutom. Det är helt otroligt. Sedan har Europeiska rådet också beslutat om en reformering av fördragen för att kunna genomföra krishanteringsmekanismen. Det förenklade granskningsförfarandet kommer att användas för första gången: denna antidemokratiska metod som inte lämnar något utrymme för parlamentarisk debatt. Detta är inte styrning, det är totalitarism.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Fram till 2007 var det övriga Europa förbluffat över den ekonomiska utvecklingen i Irland, den ”keltiska tigern” som uppnådde ekonomiska drömsiffror med låga bolagsskatter och bantade regelverk. Men nu har verkligheten slagit till. Den keltiska tigern har visat sig vara en ynklig figur som resten av Europa måste hjälpa och försöka hålla på benen. 90 miljarder från eurons räddningspaket – det är 300 euro per österrikisk medborgare – ska nu gå till Irland. Detta är inte bara några teoretiska statliga garantier som efter det svarta fåret Grekland nu går till Irland och sedan kanske till Spanien och Portugal också, det är riktiga skattepengar. Det är också att föra den europeiska monetära unionen ett steg närmare en transfereringsunion där de eurostater som sköter sin ekonomi ständigt måste hala upp plånböckerna och betala för andras misshushållning. EU har väntat alldeles för länge med att ta tag i den här frågan, och det återstår att se om de beslut som Europeiska rådet har fattat verkligen kommer att följas av handling. Vi måste sluta att slösa bort miljarder euro av skattebetalarnas pengar på spekulativa banker och stater som sköter sina ekonomier dåligt. Vi måste sätta stopp för transfereringsunionen. Vi beheöver en mekanism som gör att konkursmässiga stater kan bli insolventa på riktigt och då utestängas från euroområdet. Vi kan inte fortsätta lappa ihop en sjuklig monetär union. I stället behöver vi en stark kärneuropeisk monetär union.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Både Grekland och Irland har tvingats be Europeiska unionen om hjälp. Man måste emellertid göra vissa skillnader mellan dessa båda fall: Det irländska underskottet exploderade eftersom landet måste rädda banksektorn, vilken befann sig i kris till följd av återverkningarna av den globala finanskrisen, som förvärrades av att fastighetsbubblan sprack. Detta ingripande, i tider av strukturell kris, blev för mycket för statsfinanserna. I Grekland var å andra sidan anledningen till ingripandet att de offentliga utgifterna inte hade hanterats så skickligt, vilket nödvändiggjorde ett kapitaltillskott genom försäljning av statsobligationer. Mot bakgrund av reformeringen av den ekonomiska styrningen måste jag framhålla följande: Visst måste vi införa en rigorös budgetpolitik för att övervaka och se till att liknande situationer inte uppstår i framtiden. Men dessa båda fall visar hur viktigt det är att hålla alla de faktorer som påverkar ett lands finanser och soliditet i minnet, och inte bara den strukturerade statsskulden. Den är ju bara en slutsumma. Vi måste kontrollera de element och orsaker som ligger bakom och ta reda på hur situationen uppstod.

  Monika Smolková (S&D), skriftlig. – (SK) Stabilitets- och tillväxtpakten har hittills innehållit sanktioner, men för att de ska tillämpas måste 2/3 av ministrarna vara överens, och det har aldrig funnits någon politisk vilja till detta. Jag är skeptisk till krislösningsmekanismen. Rådsordförande Herman Van Rompuy borde inte ändra artikel 125 i Lissabonfördraget, som säger att varje land ansvarar för sina egna förpliktelser. A andra sidan bör han överväga att utvidga artikel 122, som handlar om solidaritet – om ömsesidig hjälp i händelse av naturkatastrofer och energikriser. En ändring av denna artikel skulle kunna strida mot en grundläggande princip för EU:s funktionssätt, det vill säga solidaritet, och det kan leda till att solidariteten minskar. Om krislösningsmekanismen lydde under artikel 122 om finansiering till enskilda stater skulle rådet fatta beslut på grundval av ett förslag från kommissionen och bara informera Europaparlamentet. Det finns en risk för att ansvarstagande stater får betala för att vissa andra är ansvarslösa.

7. Resultat från G20-toppmötet (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om resultaten från G20-toppmötet.

  Olivier Chastel, rådets tjänstgörande ordförande. – (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Rådets ordförandeskap och Europaparlamentet har redan haft tillfälle att diskutera G20, den 20 oktober 2010. Detta var före G20-ministermötet och vi avvaktade utvecklingen i Seoul.

Vi européer var väl förberedda för dessa möten, både på ministernivå och på stats- och regeringschefsnivå. Vi insåg att en brist på sammanhållning mellan européerna skulle göra att Europeiska unionen snabbt förlorade trovärdighet på den internationella scenen. Det ska sägas att toppmötet i Seoul möttes av blandade reaktioner från olika håll i världen. För min del anser jag att vi ska fortsätta att vara optimistiska trots allt, även om resultaten inte var så imponerande som vi hade hoppats.

Före toppmötet i Seoul var vi övertygade om att det svåraste och viktigaste testet skulle vara att hålla takten uppe. Vi får inte begå misstaget att tro att vi inte behöver något globalt samarbete längre, eftersom vi inte längre befinner oss i samma kritiska situation som för ett och ett halvt år sedan, eller till och med för ett halvår sedan. Vi anser fortfarande att det är de politiska ledarna som ska fatta beslut. Så är det, och det är verkligen politikens kärna. Jag anser emellertid att de också har en annan, ännu viktigare uppgift: att se till att besluten inte blir kvar på papperet, utan får konkreta resultat och genomförs fullt ut.

Toppmötet i Seoul visade att den verkliga utmaningen för G20, och därmed för oss alla, är att förstå hur vi ska gå vidare med och faktiskt påskynda genomförandet. Vi måste omvandla goda avsikter till praktiska resultat, och detta är viktigt av minst två skäl. För det första nöjer sig inte marknaderna med bara uttalanden. De följer utvecklingen två dagar, tio dagar och trettio dagar efter toppmötet, när medierna har gått hem. Man måste se tillståndet i den europeiska ekonomin som en helhet. Det är inte enbart resultatet av framsteg under ett två dagar långt toppmöte. De framsteg som vi eftersträvar kan bara göras med hjälp av ett kontinuerligt, dagligt arbete, och ni som är ledamöter av Europaparlamentet vet det bättre än någon annan.

Det andra skälet är precis lika viktigt som det första, och berör er alla direkt. Jag anser att parlamentet och de nationella parlamenten kan fullgöra uppgiften att granska, men också att ge politiska incitament för den europeiska och internationella ekonomiska agendan, se till att åtgärderna genomförs ordentligt mellan toppmötena och att G20 alltmer blir en process i stället för bara en rad möten.

När det gäller själva sakfrågan är unionens bidrag till en stark, varaktig och balanserad tillväxt nu klart och bygger på ett antal principer: planer på budgetkonsolidering, planer som syftar till hållbar, differentierad tillväxt, Europa 2020-strategin om strukturella reformer som i synnerhet skapar arbetstillfällen, programmet med reformer av finanssektorn och marknaderna och slutligen bättre ekonomisk styrning i EU. Jag kan tillägga att unionen är mycket intresserad av en extern expertgranskning inom ramen för G20-gruppen. Vi européer är vana vid detta och vet hur nyttiga sådana övningar kan vara. Det är klart att alla måste dra sitt strå till stacken och visa sig beredda att bidra till att skapa tillväxt med förnyade krafter.

Jag vill än en gång, och i samma anda som tidigare, säga att kampen mot protektionismen inte kan vinnas på en gång, utan endast genom att vi har den globala beredskap som krävs från dag till dag.

Sedan ska jag framhålla tre viktiga saker som har hänt under den senaste månaden. Den första är reformeringen av Internationella valutafonden (IMF), där EU tydligt visade att vi är beredda att göra vårt för att se till att den nya IMF blir mer representativ för den nya internationella ekonomiska verkligheten, så att utvecklingsländerna kan göra sig hörda och spela en större roll. Vi kom överens om att minska vår representation i IMF:s verkställande utskott och var mycket tillmötesgående i fråga om andelarna. Jag tycker att vi har behållit det som ligger oss varmast om hjärtat och att detta gagnade världssamfundet som helhet.

Den andra viktiga nyheten är Basel III-avtalet. Jag anser att vi går åt rätt håll när det gäller bankernas kapitalkrav. Det är naturligtvis mycket viktigt att alla berörda medlemsstater fullgör sina åtaganden att genomföra Basel III. Den här frågan om genomförandet kommer självfallet att finnas med på den politiska agendan både i EU och G20.

Mot bakgrund av det som har hänt under de senaste veckornas så kallade valutakrig anser jag att Europeiska unionen har gjort ett gott jobb och lyckats försvara en balanserad ståndpunkt, som innebär att växelkurserna ska återspegla de ekonomiska förutsättningarna och att vi inte ska behöva genomföra devalveringar av konkurrensskäl.

Slutligen har Frankrike tagit över ordförandeskapet för G20-gruppen efter Seoul, och det tycker jag är ett unikt tillfälle för européerna och Europeiska unionen som sådan. Det kommer att vara mycket viktigt att vi arbetar tillsammans på ett samordnat sätt för att se till att G20-gruppen lever upp till de förväntningar som den har skapat under det kommande året – och med sikte på G20-toppmötet i Cannes i november 2011 och tiden efter det.

Den verkliga utmaning som vi har framför oss är att visa att ett forum som skapades för att hantera krisen också kan bidra och ge de incitament som krävs för att nå målen på medellång sikt, såsom en starkare, mer varaktig och balanserad global tillväxt, tydliga, rättvisa regler för de internationella finansmarknaderna och internationella organisationer som är mer representativa för dagens samhälle och som bättre kan hjälpa de nationella regeringarna och EU-institutionerna att hantera globaliseringen. Herr talman! Jag anser att G20-gruppen under de kommande åren måste visa att globaliseringen inte bara är ekonomisk, utan också – och faktiskt främst – politisk.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Före toppmötet i Seoul den här månaden fanns den en oro för att G20-gruppen inte skulle kunna fullgöra sin uppgift som det primära forumet för global ekonomisk samordning när väl trycket från krisen som förde samman G20-länderna avtar. Efter toppmötet i Seoul kan jag försäkra er om att detta negativa scenario inte bekräftades. Vi har sett G20-gruppen gå från krisläge till en stabilare strategi för global styrning.

Trots de svåra frågor som diskuteras och det faktum att en del andra frågor som beskattningen av finanssektorn inte löstes sände G20-gruppen återigen ut ett viktigt budskap om global beslutsamhet. Den gjorde verkliga och stadiga framsteg när det gäller de globala ekonomiska utmaningarna. Jag vet att resultaten möttes av viss skepticism eftersom det inte kom något spektakulärt genombrott i sista minuten, perfekt anpassat i tiden för att komma med i kvällsnyheterna. Men det som skeptikerna inte förstår är att G20-processen i sig är en spektakulär nyhet. Den är inte som vår europeiska, mer integrerade process där alla som sitter vid bordet har en gemensam förhandlings- och kompromisskultur.

Förutom Europeiska unionen och några av dess medlemsstater ingår så skilda länder som USA och Kina, Ryssland, Brasilien och Japan, Argentina, Saudiarabien, Sydkorea och Sydafrika i G20-gruppen. Bara det att de deltar i en gemensam process för att rätta till globala obalanser och komma överens om till exempel regleringar av finansmarknaderna bör tas för vad det är: ett enormt framsteg som helt enkelt inte hade varit möjligt för några år sedan. Seoultoppmötet var ett viktigt steg i den processen och lanseringen av en ny agenda, inte något spektakulärt engångsevenemang.

Så ja, det var en framgång, och jag tycker att Europeiska unionen, som företräddes av mig och ordföranden för Europeiska rådet, kan vara nöjd med slutsatserna från toppmötet. Vi kom faktiskt också med ett mycket viktigt bidrag på finansministernivå, där Europeiska unionen företräddes av Olli Rehn, den kommissionsledamot som ansvarar för detta område. På det hela taget återspeglar slutsatserna de prioriteringar som Europeiska unionen gjorde före Seoul, och Europeiska unionen bör vara stolt över sitt mycket viktiga bidrag till denna process.

Jag ska framhålla några av de viktigaste framstegen: först och främst ville Europeiska unionen att det här toppmötet skulle göra framsteg i fråga om gemensamma åtgärder för att öka den globala tillväxten och antalet arbetstillfällen och finna sätt att komma till rätta med globala obalanser och valutaspänningar. Vi var alla medvetna om att det skulle bli svårt att komma överens om ett sätt att tackla de globala obalanserna, men efter långa och hårda förhandlingar fattade G20-gruppen beslut om en samarbetslösning där en mekanism och en tidplan införs, vilket innebär att våra ekonomier hanterar den här frågan tillsammans.

G20-partnerna förband sig att minska överdrivna obalanser och att hålla obalanser i bytesbalanserna på hållbara nivåer. Underskatta inte betydelsen av detta. G20-gruppens diskussioner om hur man ska kunna rätta till obalanserna visade att EU går i täten. Resultaten av våra egna resonemang om de interna obalanserna i EU inspirerade G20-ledarna och vårt sätt framstod som det bästa sättet att komma till rätta med globala obalanser. Vår metod, som innebär att indikatorer används för att bedöma makroekonomiska obalanser och deras egentliga orsaker, ligger till grund för den nya G20-mekanismen. Den kommer att vara införd i mitten av 2011, och den första utvärderingen ska göras före nästa toppmöte i november 2011.

Nu kommer vi att inrikta oss på att förstärka denna mekanism så mycket som möjligt och se till att den tillämpas ordentligt under det franska ordförandeskapet för G20-gruppen 2011. Så slutsatserna var viktiga, men jag håller med om att vi nu måste se hur de genomförs.

Det andra framsteget gällde valutakurserna. Det går inte att skapa en balanserad tillväxt utan att diskutera valutaspänningarna. Återigen hjälpte Europeiska unionen till att skapa samförstånd om en samarbetslösning i G20-gruppen. Vi har kommit överens om att gå mot mer marknadsberoende växelkurssystem som återspeglar underliggande ekonomiska förutsättningar. Vi kom också överens om att inte jämföra utvärderingarna och att vara vaksamma mot överdriven volatilitet och oordnade växelkursförändringar.

Denna beslutsamhet ger det franska ordförandeskapet för G20-gruppen politiskt underlag för en heltäckande reformering av det internationella monetära systemet. Det gläder mig också att G20-gruppen stödde den historiska reformeringen av IMF. Vi har verkligen överträffat förväntningarna om förändrade fondandelar och utvecklingsländernas representation efter Pittsburgh. Tack vare EU:s medlemsstaters öppna och samarbetsvilliga inställning, vårt stora tillmötesgående och vår förmåga att dela med oss av ansvaret har fonden nu den legitimitet den behöver för att klara de utmaningar den har framför sig, i synnerhet att rätta till obalanserna och valutaspänningarna. Nu måste utvecklingsländerna visa att de är villiga att ta ett större ansvar för den globala ekonomiska styrningen i utbyte mot ökad representation.

En fjärde framgång vid toppmötet var att reformeringen av den globala finansiella tillsynen fortgår i samma takt, med tydlig inriktning på genomförandet. Vi välkomnar stödet för Basel III-reformen och att G20-gruppen kommer att fortsätta arbeta med finansiella institut som anses vara systemviktiga. G20-gruppens bemödanden till finansiella reformer kommer att fortsätta på områden som ramar för en makroprudentiell tillsyn, bankaktiviteter i institutioner som ligger utanför det kommersiella banksystemet, marknaderna för råvaruderivat samt marknadsintegritet och -effektivitet.

Europeiska unionen ligger i framkant på många av dessa områden och vårt interna arbete kommer att komma till nytta i G20-processen. Nu är det viktigt att se till att alla dessa åtaganden genomförs på ett strikt och konsekvent sätt i enlighet med den överenskomna tidtabellen, så att vi får lika villkor globalt. Förenta staterna har försäkrat att de delar vår beslutsamhet i fråga om detta. Seoultoppmötet gav också nya impulser till att avsluta Doharundan och G20-gruppens åtagande att bekämpa alla former av protektionism bekräftades.

En framgång som jag personligen är nöjd med är att vi genom utvecklingsavtalet från Seoul om utveckling, handel och investeringar gav utvecklingen en stadig plats på G20-agendan. Denna nya tillväxtorienterade strategi blir ett komplement till befintlig verksamhet för att påverka givarländerna och FN-systemet. Den kommer att öka våra försök att nå millennieutvecklingsmålen och ligger helt i linje med kommissionens förslag i grönboken om utvecklingspolitikens framtid nyligen. Denna grönbok kan ni nu ta del av, och jag ser fram emot att höra parlamentets åsikter.

Slutligen välkomnar jag verkligen att G20-gruppen håller fast vid sin handlingsplan mot korruption, avser att fortsätta att arbeta med energifrågorna och gör allt för att klimatförhandlingarna i Cancún ska få en balanserad och lyckad utgång.

−(FR) Herr talman, ärade ledamöter! Att företrädare för företag och fackföreningar visar ett allt större intresse är ett tydligt bevis för att G20-processen nu har etablerat sig som det främsta forumet för global ekonomisk samordning. Jag deltog också i toppmötet för företag i samband med G20-gruppens möte, och framhöll där vikten av företagens sociala ansvar. Jag välkomnade också delegationer från fackförbund i Europa, Nord- och Sydamerika och Asien. Jag höll med dessa delegationer, som kom dit via Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), om att sysselsättningen måste prioriteras och jag underströk att EU hade föreslagit att sysselsättningen och den sociala dimensionen skulle tas med i slutsatserna.

Efter toppmötet i Seoul har vi börjat inrikta oss på nästa G20-ordförandeskap och toppmötet i Cannes i november 2011. Vi bör utnyttja detta tillfälle att ha en av våra medlemsstater i förarsätet så mycket som möjligt. Vi bör skyndsamt slå fast vår ståndpunkt och aktivt bidra till att utforma G20-agendan på ett samordnat sätt.

Kommissionen är beredd att ge alla det franska ordförandeskapets prioriteringar sitt fulla stöd. En av dessa är att reformera Internationella valutafonden (IMF), vilket innebär att vi måste ta fram en rad sammanhängande förslag, särskilt i syfte att öka stabiliteten och minska växelkursernas volatilitet.

En annan prioriterad fråga är råvaruprisernas volatilitet. Kommissionen kommer att göra en bedömning av de primära marknaderna för alla råvaror under de närmaste månaderna.

Vi bör betrakta det franska ordförandeskapet som ett unikt tillfälle för EU att påverka den globala G20-agendan. Om vi fortsätter att agera tillsammans på G20-nivå kan EU konsolidera sin position i centrum av den globala ekonomiska och finansiella debatten och spela en avgörande roll när det gäller att utforma våra svar på de globala utmaningarna.

  Jean-Paul Gauzès, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman! Om jag har förstått det hela rätt har jag en minut på mig.

Herr rådsordförande från det belgiska ordförandeskapet, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Först vill jag säga att jag uppskattade er klarsynta bedömning av det senaste G20-mötet och stöder era förslag för framtiden, herr minister.

Jag tycker verkligen att man måste säga att resultaten var rätt magra, även om Basel III och reformeringen av IMF godkändes. Vi kan bara hoppas att toppmötet i Seoul banar vägen för genomförandet av det franska ordförandeskapets ambitiösa förslag, herr kommissionsordförande. Brådskan och de nuvarande besvärliga omständigheterna gör att de behövs. Europeiska unionen måste vara konsekvent om den ska ha den tyngd som den förtjänar.

Det är viktigt med konkreta resultat, och jag håller med er om att medborgarna förväntar sig handling och inte bara ord eller uttalanden, herr kommissionsordförande. Globaliseringen av ekonomin och finanserna gör att vi måste göra verkliga framsteg med den internationella harmoniseringen av regelverken. Marknaderna reagerar mycket snabbare än politikerna. Unionen får inte vara naiv, utan måste se till att det finns en ömsesidighet.

  Udo Bullmann, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Rebecca Harms ställde i sitt anförande i förmiddags frågan varför toppmötena inte längre tänder en gnista också hos folket och varför diskussionerna vid toppmötena inte längre inger nytt mod och nytt förtroende. När jag lyssnade till dig i förmiddags, José Manuel Barroso, och nu igen nyss, och till Herman Van Rompuy och rådet, förstod jag också varför den gnista som finns inte förs vidare. Den här gnistan kommer inte ens in i kammaren här – man behöver bara se sig omkring för att märka det. Givetvis är det viktigt att det är fler ledamöter här. Varför är de inte här? Det är inte rätt att de inte är här. Men de skulle ändå inte få höra någonting nytt. Ni berättar saker som redan har stått i tidningarna många gånger och ger inga svar på de mycket tillspetsade frågor som har ställts. Hur går det med skatten på finansiella transaktioner? Martin Schulz har frågat om detta många gånger. Var är svaret? Det står inte på agendan för G20-toppmötet i Seoul. Jag vill ha en förklaring.

Jag skulle också vilja veta varför Europeiska rådet, det belgiska ordförandeskapet, sade att det är för detta, när Europeiska rådet vid sina tre senaste toppmöten bara sade att det rekommenderade en genomförbarhetsstudie på global nivå, men inte på europeisk nivå. Varför i hela världen inte? Inser inte rådet att ni håller på att leda oss in i en återvändsgränd i den här frågan? Jag ställer frågan till dig igen, José Manuel Barroso: När kommer Algirdas Šemeta att hörsamma parlamentets krav från i början av året att en genomförbarhetsstudie ska göras också för EU? Om du lägger fram ett yttrande om detta kommer plenisalen att vara fullsatt och vi kommer att lyssna på dig. Men undvik inte den här frågan längre. Det handlar om 200 miljarder euro per år bara för EU. Fråga ledamöterna i budgetutskottet vilka triviala småbelopp de för närvarande håller på att tvista om med rådet. Ett initiativ skulle leda till framsteg. Vi måste blåsa liv i rollerna så att gnistan börjar överföras igen. Det är det vi förväntar oss av er.

  Marielle De Sarnez, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Vi kan ha hur många toppmöten och möten som helst, men om inte EU antar en gemensam offensiv strategi så får vi ingen tyngd och nästa G20-möte blir bara en kraftmätning mellan Kina och Förenta staterna, som vi oundvikligen går ur som förlorare. Det råder emellertid ingen brist på ämnen.

Euroområdet har sina egna svårigheter, som kräver kraftfulla interna åtgärder, och det internationella monetära systemet befinner sig i ett mycket kritiskt läge, vilket ger oss fler problem och skapar en destabiliserande och orättvis konkurrens för EU. Detta är det första. Européerna bör lägga fram planer för en ny monetär världsordning som bygger på en beräkningsenhet som fastställs utifrån en korg med valutor som i synnerhet innehåller dollarn, euron och yuanen för G20-gruppen.

Vi måste också se över frågan om reglering av finansmarknaderna. Åtagandena att bekämpa skatteparadis har fortfarande inte konkretiserats, och kreditvärderingsinstitutens verksamhet kontrolleras fortfarande inte. Detta är så mycket mer beklagligt med tanke på att det finns andra utmaningar, såsom tillsynen av råvarumarknaderna: marknaderna för fossila bränslen, mineraler och jordbruksprodukter. Jag ska ge er ett förslag: Jag anser att européerna bör föreslå att en global råvaruorganisation inrättas.

De brister som vissa producentländer, jag tänker på Kina, skapar innebär faktiskt en reell risk för världsekonomin. Dessutom är spekulationen i jordbruksprodukter djupt omoralisk. Den leder till en risk för hungersnöd i utvecklingsländerna som läggs till riskerna i samband med klimatförändringarna.

Min åsikt om alla dessa stora frågor som självklart har med den globala balansen att göra är att det franska ordförandeskapet bara kan vara till någon riktig nytta om det redan från början verkar inom en europeisk ram.

  Patrick Le Hyaric, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den globala krisens omfattning samt sociala och miljömässiga hänsyn gör att Europeiska unionen måste agera kraftfullt inom G20-gruppen, på grundval av avsiktsförklaringar om tillsynen av de internationella finansmarknaderna.

För det första får inte Världshandelsorganisationens förhandlingar omvandla världen till en kapitalistisk djungel, utan man måste ha sociala och miljömässiga normer och normer för skapandet av arbetstillfällen i handelssystemet. Man måste bekämpa arbetslöshetens gissel, som för närvarande över 250 miljoner människor på jorden lider under, genom att sätta stopp för dagens åtstramningspolitik.

Å andra sidan måste skatteparadisen stängas och en mekanism för att beskatta kapitalrörelser skapas. En internationell fond måste inrättas för att stabilisera råvarupriserna, till att börja med priserna på jordbruksprodukter. Det internationella monetära systemet måste ses över och Internationella valutafonden ges en ny roll i fråga om sysselsättning och hållbar mänsklig utveckling, och en universell världsvaluta som kan utmana dollarn skapas.

Det skandalösa förfarandet att kreditvärderingsinstituten får döma sig själva, som enbart gagnar bankerna, måste också stoppas. Folket måste få säga sitt om alla dessa frågor, som påverkar det.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Herr talman! Resultaten av G20-toppmötet var viktiga, det råder det inga tvivel om, men när man läser dem igen uppkommer en del viktiga frågetecken.

Närmare bestämt skickade tjugo industriländer ut en sträng varning till alla länder som inte har en samordnad ekonomisk politik, och detta vid en tidpunkt då Förenta staterna bedriver en ekonomisk politik, med kvantitativa lättnadsåtgärder, då Europeiska unionens medlemsstater bedriver en annan, med åtstramning för närvarande, och då Kina bedriver ytterligare en annan, och har valt att hålla sin valuta undervärderad.

Så det jag försöker förstå är då vad meningen med ett sådant uttalande är och vem det i slutändan riktar sig till. Jag har mycket svårt att tro att detta budskap riktar sig till länder som inte har så stor inverkan på den globala ekonomin. Men om G20-gruppen gjorde detta uttalande för sin egen skull måste vi verkligen fundera på om det finns en mycket allvarlig politisk konspiration vid en tidpunkt i ekonomin då vi behöver omedelbara åtgärder.

  Charles Goerens (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag hade ursprungligen tänkt ställa min fråga till José Manuel Barroso, men eftersom han inte är här vill jag ställa den till det belgiska ordförandeskapet.

Nu för tiden kan man ägna sig åt handelsdumpning utan att bryta mot Världshandelsorganisationens regler mot dumpning. Genom att ha en kroniskt undervärderad valuta uppnår man samma resultat. Även om vi, om än i blygsam omfattning, börjar ta itu med frågan om valutadevalveringar i konkurrenssyfte återstår frågan om vad som är acceptabelt för Europeiska unionen.

Min fråga till det belgiska ordförandeskapet är denna: Tror ni att WTO-förhandlingarna kan undgå att påverkas om G20-gruppen misslyckas med att sätta stopp för de monetära störningarna?

  Nikolaos Salavrakos (EFD). – (EL) Herr talman! G20-toppmötet i november ledde inte till några substantiella resultat enligt min mening. Det visade än en gång att Förenta staterna har en framskjuten position och att Kina försöker säkra en plats på den internationella scenen.

Som vi alla vet bröt den globala ekonomiska kris som började 2007 ut när investeringsbankerna i USA fick likviditetsproblem, en efter en. Som vi har sett och som hela världen vet tvingades den amerikanska regeringen att trycka upp mer pengar: 700 miljarder dollar i första omgången och sedan ytterligare 600 miljarder dollar i den andra alldeles nyligen.

Som kontrast till denna monetära politik i Förenta staterna höll EU i allmänhet och euroområdet i synnerhet fast vid principen om budgetdisciplin och en strikt kontrollerad monetär politik, och gjorde det på så sätt möjligt för marknaderna att leka spekulationslekar på bekostnad av de mindre stabila ekonomierna i EU i allmänhet och euroområdet i synnerhet.

Jag anser att man bör överväga att ge ut nya pengar i EU, antingen i form av sedlar eller i form av en europeisk obligation.

  Michel Dantin (PPE). – (FR) Herr talman! Medborgarna förväntar sig saker av oss, de har förväntningar på EU när det gäller den globala styrningen Vi måste vara en aktiv, pådrivande och avgörande kraft. Åtskilliga talare har sagt att det franska ordförandeskapet för G20-gruppen kan vara en chans för EU. Givetvis håller jag med om det, och jag anser att parlamentet bör få regelbunden information om hur G20-gruppens arbete utvecklas av ordförandeskapet. Så vitt jag förstår är Frankrikes president beredd att komma hit och tala till oss. Herr talman! Jag tycker att du ska bjuda in honom.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! G20-gruppen är verkligen en mycket speciell konstellation där alla beslut ska fattas genom samförstånd. Men som vår kommissionsordförande och det belgiska ordförandeskapet framhöll går processen vidare. Jag ska bara ta upp en av frågorna, nämligen beskattningen av finanssektorn.

Trots att det inte blev något genombrott kom man överens om att fortsätta arbetet med nyskapande finansiering under det franska ordförandeskapet. Europeiska unionen är beredd att stödja arbetet i G20-gruppen med att undersöka möjligheterna till och utforma en skatt på finansiella transaktioner på global nivå. Som jag sade krävs det samförstånd i G20-gruppen, och många G20-partner delar inte vår inställning i den här frågan i det här skedet, men vi kommer att fortsätta arbeta för att uppnå ett samförstånd.

Under tiden måste vi arbeta på andra sätt för att se till att finanssektorn bidrar proportionerligt med hjälp av åtgärder som skatten på finansiell verksamhet. Kommissionen beskrev sin ståndpunkt i den här frågan den 7 oktober 2010 och kommer att sträva efter att nå följande mål: För det första måste vi se till att finanssektorn bidrar till de offentliga finanserna i rättvis omfattning. Detta är särskilt viktigt med tanke på det stöd som den fick under krisen. För det andra måste vi se till att eventuella skatter som vi föreslår skapar reell nytta och ger substantiella intäkter utan att underminera EU:s konkurrenskraft. För det tredje måste vi se till att lapptäcket av olika nationella skatter på finanssektorn inte skapar nya hinder för den inre marknaden.

Med de utgångspunkterna har kommissionen utformat en tudelad strategi för beskattning av finanssektorn. En skatt på finansiell verksamhet verkar vara det bästa sättet att hantera frågan i EU. Om man beskattar vinsterna och lönerna i finanssektorn kan man se till att den beskattas rättvist och samtidigt genererar välbehövliga intäkter. Dessutom bör en skatt på finansiell verksamhet vara mindre riskabel för EU:s konkurrenskraft än om andra beskattningsverktyg införs ensidigt.

Tanken på en skatt på finansiella transaktioner bör lanseras på global nivå. En internationell skatt på transaktioner i den globaliserade finanssektorn är det bästa sättet att finansiera internationella strävanden på områden som utvecklingsbistånd och klimatförändringar. Om vi väljer rätt skatt och genomför den på rätt sätt kan vi få en viktig ny intäktskälla och samtidigt behålla vår konkurrenskraft.

Kommissionen har för avsikt att fortsätta att arbeta med dessa alternativ och lägga fram politiska initiativ under 2011. Det första steget blir en konsekvensbedömning av en beskattning av finanssektorn i linje med de tankegångar som vi har redovisat. Vi kommer också att ta hänsyn till medlemsstaternas bedömningar. Innan vi lägger fram några förslag är det viktigt att göra en bedömning av den ackumulerade effekten av nya regelverk och eventuella skatter och avgifter för bankerna på finanssektorns institutioner.

För min del vill jag också nämna någonting som är mycket viktigt: de utvecklingspolitiska målen sattes mycket tydligt upp på G20-gruppens agenda. Jag anser att det är ett tecken på att G20-processen kan vara till nytta och tjäna medborgarnas intressen om Europeiska unionen visar tillräcklig beslutsamhet.

  Olivier Chastel, rådets tjänstgörande ordförande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som avslutning på den här debatten ska jag först mer generellt än en gång säga att vi inför G20-mötena verkligen var mycket klara över att det var viktigt för unionen att nå ett tillfredsställande resultat i en lång rad frågor och att vi måste arbeta för att se till att G20 först och främst förblir ett trovärdigt och legitimt forum, som kan producera konkreta resultat, som jag sade nyss, och ge globaliseringen en samordnad politisk skjuts, så att unionen kan göra sig hörd i det här sammanhanget. Utan att vilja skyla över problemen – som många av er har tagit upp – tycker jag att unionen fullgjorde sina skyldigheter och att man kan anse att det arbete som de europeiska institutionerna och de länder i unionen som deltar i dessa G20-diskussioner var tillfredsställande.

Seoul var det femte toppmötet på två år och ett stort antal kollektiva åtaganden diskuterades. Många av dessa diskussioner ledde till positiva resultat när det gäller ekonomisk tillväxt och finansiell stabilitet i världen, även om detta arbete uppenbarligen långt ifrån är avslutat.

När det gäller unionen, och för att anknyta till det som kommissionen just berättade om bankavgifter och skatten på finansiella transaktioner, framgår det tydligt av slutsatserna från Europeiska rådets möte den 29 oktober att arbetet med dessa båda frågor bör fortsätta, både i unionen och på internationell nivå. I fråga om avgifterna finns det en växande konsensus om basen för och andan bakom sådana avgifter. Det finns ännu inte någon konsensus om vare sig målet eller användningen av intäkterna.

Under tiden håller medlemsstater på att införa nationella system som skiljer sig betydligt från varandra. Därför måste vi på kort sikt ha ett minimum av samordning och på medellång sikt verka för en ramresolution som i mycket högre grad harmoniserar krishanteringsåtgärderna, främst på grundval av lagstiftningsförslag från kommissionen. Med den utgångspunkten drog Europeiska rådet i oktober slutsatsen att de olika avgiftssystem som nu finns bör samordnas mer, och Ekofinrådet uppmanades att lägga fram sina slutsatser till Europeiska rådets möte i december.

När det slutligen gäller den skatt på finansiella transaktioner som kommissionen nyss nämnde uppmanade Europeiska rådet rådet och sedermera Ekofinrådet att undersöka hur vi i dag kan se på de olika sätten att förhindra skatteparadis och skatteflykt, och Ekofinrådet gav rådets högnivågrupp om skattefrågor i uppdrag att utreda dessa svåra frågor.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Ioan Mircea Paşcu (S&D), skriftlig. – (EN) Vår internationella institutionella ekonomiska och finansiella struktur – som härstammar från tiden efter kriget – utsätts för närvarande för starkt tryck. Det internationella systemets djupgående förändringar och den världsomspännande krisen pressar det till bristningspunkten, och tvingar det att anpassa sig till de nya omständigheterna. Dessutom skapas nya institutioner som G20-gruppen som ett svar på dessa. Denna är emellertid främst ett mellanstatligt organ vilkas beslut, som påverkar oss alla, måste genomföras nationellt. Därför är det viktigt att den tar hänsyn till allas våra intressen, inte bara till sina medlemmars, när den fattar beslut.

Från den utgångspunkten är det uppmuntrande att se att man vid toppmötet i Seoul betonade samarbetet mellan medlemmarna för att se till att besluten genomförs, och att det visades viss beslutsamhet i fråga om att göra grundläggande strukturella förändringar och främja tillväxt genom att skapa arbetstillfällen, utan att förlora utvecklingsländernas behov ur sikte. Vi får hoppas att unionen som sådan kommer att ha nytta av de beslut som fattas av ett organ där bara en del av medlemsstaterna deltar och att de som står utanför euroområdet också kommer att ha nytta av dem.

(Sammanträdet avbröts kl. 11:55)

(Mellan kl. 11:55 och 12:10 samlades ledamöterna för utdelning av LUX-priset)

(Sammanträdet återupptogs kl. 12:05)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice ordförande

8. Omröstning

  Talmannen. – Först och främst vill Martin Schulz göra ett personligt uttalande till följd av en händelse i plenisalen i förmiddags.

  Martin Schulz (S&D). – (DE) Herr talman! Under debatten om Europeiska rådet här i förmiddags inträffade en händelse som jag inte vill gå in på igen, eftersom det var en förolämpning mot mig. Jag vill emellertid säga följande: Det finns nivåer på vilka jag inte kan förolämpas och där jag inte heller betraktar det som en förolämpning, för att kunna förolämpa mig måste man besitta ett visst mått av ärlighet. Jag vill emellertid framföra ett uppriktigt tack för de många bevis på solidaritet som jag har mottagit här i kammaren efter denna händelse. Jag vill verkligen tacka mina kolleger från alla grupperna. Detta är ett tecken på den gemensamma, demokratiska och proeuropeiska övertygelse som en överväldigande majoritet i parlamentet delar. Mitt mycket uppriktiga tack för detta.

(Ihållande applåder)

  Talmannen. – Den händelse som det gäller var en protest från Godfrey Bloom, som anspelade på kriget i förhållande till Martin Schulz. Talmannen sade att detta var oacceptabelt och uppmanade Godfrey Bloom att be om ursäkt. Han bad inte om ursäkt då. Jag uppmanar honom att göra det nu. Om han inte gör det måste han lämna kammaren.

(Livliga applåder)

  Godfrey Bloom (EFD). – (EN) Herr talman! Återigen finns det en regel för Martin Schulz och en annan för alla andra. Det är skamligt. Jag är vald – omvald – av folket i Yorkshire (din egen valkrets, kan jag tillägga), för att rösta i den här kammaren på ett demokratiskt mandat som du själv inte hade, herr talman, eftersom du bytte parti och de röstade på de konservativa. Jag har inte för avsikt att be om ursäkt och jag har inte för avsikt att lämna kammaren: du får slänga ut mig!

  Talmannen. – Herr Bloom! För det första uteslöts jag från det konservativa partiet på grund av min ståndpunkt i en principiell fråga som hänger nära samman med de frågor som du tog upp i förmiddags.

(Applåder)

För det andra har du inte bett om ursäkt för ditt språk, som var fullständigt olämpligt i Europaparlamentet, och jag ber dig att gå ut.

(Livliga applåder och rop: ”ordningsfråga” och ”du har fel”.)

Herr Bloom! Jag är ledsen, men jag beviljar inga ordningsfrågor om detta.

Jag har ett förslag: Jag kan be säkerhetstjänsten att föra ut herr Bloom, men jag tänker låta er rösta om detta. Är det kammarens mening att herr Bloom ska gå ut? Kan de som vill rösta för vara vänliga att räcka upp händerna?

(Livliga protester och nejrop från EFD)

Kan de som vill att herr Bloom ska stanna vara vänliga att räcka upp händerna? De som avstår?

(Fler livliga protester från EFD och svar: ”var tysta!”. Fortsatt utdraget oväsen och visslingar)

Jag låter gruppledaren Nigel Farage göra ett uttalande.

  Nigel Farage (EFD). – (EN) Herr talman! Den här ilskan och det här oväsendet beror på att vi faktiskt inte tillämpar reglerna på det här stället lika för alla. Martin Schulz har upprepade gånger förolämpat mig och många ledamöter av parlamentet: han har sagt att euroskeptikerna och nejröstarna öppnar dörren för fascismen. Danny Cohn-Bendit har kallat oss psykiskt sjuka.

Herr talman! Om reglerna innebär att någonting betraktas som en förolämpning och en ledamot ombeds att lämna salen så är det inte mer än rätt. Men ilskan – som jag delar – beror på att dessa regler inte tillämpas lika för alla. Martin Schulz kallar regelbundet andra människor för fascister, men när han kallas fascist ombeds ledamoten i fråga att gå ut. Det är inte rätt. Det är inte rättvist.

  Talmannen. – Jag vill inte dra ut på det här, Nigel Farage, men låt mig bara säga att det du säger stämmer inte. Det var många som hörde Godfrey Blooms två inlägg – ett från talarstolen och ett från hans plats – och båda var oacceptabla med parlamentets normer. Kammaren vill att Godfrey Bloom går ut. Det har den uttalat. Om han inte gör det kan man dra slutsatser om hans inställning till den demokratiska processen.

Jag tänker åberopa artikel 152, Godfrey Bloom. Om du inte går ut tänker jag se till att du förs ut härifrån. Jag har diskuterat detta med talmannen och han stöder mig i detta.

(Avbrott av Godfrey Bloom: ”Gör ditt bästa!”)

  Joseph Daul (PPE). – (FR) Herr talman! Om jag får säga en sak så sade jag i förmiddags att Godfrey Bloom uppförde sig på ett oacceptabelt sätt.

För det andra befinner vi oss i ett demokratiskt parlament. Vi har fattat ett demokratiskt beslut om att du ska lämna kammaren, Godfrey Bloom. Härmed ber jag dig att lämna den här kammaren i dag, av hänsyn till demokratin och allt som detta parlament står för. Jag ber dig att göra det av respekt för demokratiska rättigheter.

Du behöver inte utmana mig Bruno Gollnisch. Vi känner till era metoder. De är oacceptabla och antidemokratiska. Det är allt jag har att säga till dig.

(Applåder)

  Talmannen. – Jag beklagar att den här händelsen stör arbetet i kammaren och åberopar artikel 152.4: Vi gör ett avbrott i sammanträdet på fem minuter.

(Sammanträdet avbröts i fem minuter)

  Talmannen. – Ordningsfråga? (ohörbara kommentarer utan mikrofon och rop: ”ordningsfråga!”)

  Christian Ehler (PPE). – (EN) Herr talman! Som ordförande för delegationen för förbindelserna med Koreahalvön ber jag kammaren att kraftigt fördöma den nordkoreanska artilleriattacken mot en sydkoreansk ö i går.

(Applåder)

Sydkoreanska soldater och särskilt civilbefolkningen på ön åsamkades stor skada. Byar brann och befolkningen måste evakueras.

Vi välkomnar den sydkoreanska presidenten Lee Myung-baks uttalande att han vill undvika en upptrappning på den koreanska ön trots detta våldsdåd.

Vi välkomnar att Catherine Ashton, den höga representanten, tillsammans med andra internationella aktörer, våra allierade och vår strategiska partner Sydkorea visade sitt deltagande och fördömde detta klara brott mot FN-avtalet om vapenstillestånd på Koreahalvön. Vi förväntar oss också att Kina tar klart avstånd från detta handlande.

Vi uppmanar Nordkorea att undvika en upptrappning och att vidta alla erforderliga åtgärder för att bevara freden och stabiliteten på Koreahalvön. Vi vill framföra vårt deltagande till offrens familjer.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack, Christian Ehler. Ett ögonblick nu bara. Lugna er lite. Med risk att själv kallas för en fascistisk diktator har jag vidtagit några åtgärder i dag. Men Martin Schulz föreslog att jag skulle ta en talare av dem som motsatte sig att Godfrey Bloom avlägsnades ur kammaren. Den första som bad om ordet i morse var Barry Madlener. Jag har sagt till Barry Madlener att om han talar så kommer jag att upprepa det som Godfrey Bloom sade direkt till Martin Schulz. Ordet är ditt, Barry Madlener.

  Barry Madlener (NI). – (NL) Herr talman! Stort tack för att jag ändå får ta upp min ordningsfråga. Det viktiga här är förstås att reglerna tillämpas konsekvent och lika för alla. Jag vill påpeka att parlamentets presidium har agerat inkonsekvent: ni kastade just ut Godfrey Bloom på grund av det han sade till Martin Schulz, men Martin Schulz kallade min kollega Daniël van der Stoep för fascist här i denna kammare utan att presidiet gjorde någonting åt det. Martin Schulz har inte ens bett om ursäkt än, så det skulle hedra honom om han lämnade plenisalen nu, i likhet med Godfrey Bloom.

  Talmannen. – Nu – tack. Som jag sade kommer jag nu, som jag kom överens med Martin Schulz och Barry Madlener om, att upprepa det som Godfrey Bloom fullt hörbart sade till Martin Schulz i förmiddags och som talmannen, jag själv och större delen av kammaren protesterade mot i omröstningen.

Godfrey Bloom sade till Martin Schulz: ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer”. Det är inte acceptabelt att säga så till en ledamotskollega. Det är långt över gränsen för vad som kan accepteras här i kammaren. Därmed sätter vi punkt för detta. Vi kommer att hantera saken i presidiet. Nu vill jag övergå till omröstningen, för jag vill sluta klockan 13:00.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Jag ska tala om artikel 152.

  Talmannen. – Nej, tyvärr. Ge inte Bruno Gollnisch mikrofonen. Jag har sagt till Bruno Gollnisch att han kan få ordet nästa gång som talmannen leder sammanträdet. Tack så mycket. Potito Salatto har begärt ordet.

  Potito Salatto (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill hänskjuta en annan fråga till presidiet också.

Jag tror inte att en del människor ännu helt har förstått vilken funktion Europaparlamentet har efter Lissabonfördraget. Jag känner att jag måste framhålla ett grundproblem här: kommissionsledamoten med ansvar för transportfrågor Siim Kallas, har flera gånger vägrat att träffa ledningen för Sky and Space Intergroup för att diskutera Cesar-projektet om kostnadseffektiva små flygplan, vilket berör alla eftersom det får konsekvenser för ekonomin, miljön och säkerheten. Jag uppmanar presidiet att kalla kommissionsledamot Siim Kallas till parlamentet för att förklara vilka planer han har för den här sektorn, som är oerhört känslig och viktig för Europaparlamentet.

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstning.

(För resultatet av omröstningen och andra detaljer: se protokoll)

8.1. Förslag till ändringsbudget nr 8/2010: Avsnitt III - Kommissionen - Europeiska socialfonden: översvämningar på Irland - Slutförande av Europeiska socialfonden - Mål 1 (2000-2006) (A7-0327/2010, László Surján) (omröstning)

8.2. Protokoll till avtalet om partnerskap och samarbete mellan EG och Moldavien (A7-0300/2010, Graham Watson) (omröstning)

8.3. Information om läkemedel (gemenskapsregler för läkemedel) (A7-0290/2010, Christofer Fjellner) (omröstning)

8.4. Information om läkemedel (gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över läkemedel) (A7-0289/2010, Christofer Fjellner) (omröstning)

– Före omröstningen om ändringsförslag 13:

  Christofer Fjellner, föredragande. – (EN) Herr talman! Jag har en liten muntlig ändring som är resultatet av en kompromiss mellan grupperna i sista minuten och som innebär att texten ”inom 60 dagar efter det att anmälan mottagits” i ändringsförslag 13 ändras till ”inom 90 dagar efter det att anmälan mottagits”.

Alla de politiska grupperna är överens om detta.

(Det muntliga ändringsförslaget godkändes)

8.5. Begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (A7-0196/2010, Jill Evans) (omröstning)

8.6. Handelsavtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet) (B7-0617/2010) (omröstning)

9. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Christofer Fjellner (A7-0290/2010)

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman! För att effektivt värna om folkhälsan måste man se till att patienterna har omfattande tillgång till högkvalitativ information om läkemedel. Harmoniseringen av lagstiftningen på det här området kommer att innebära att vi kan uppnå en hög kunskapsnivå hos de europeiska patienterna. Den kommer också att bidra till att utjämna skillnaderna mellan hälsosituationerna i olika medlemsstater. Dessutom kommer vi att kunna hindra läkemedelsföretagen från att marknadsföra sina produkter på ett orättvist sätt, genom att lagstiftningen blir mer detaljerad, och i synnerhet genom skyldigheten att se till att patienterna har tillgång till information. Det finns inte tillräcklig tillsyn över detta för närvarande. Det är också nödvändigt att införa särskild lagstiftning om apoteksombud och se till att den genomförs effektivt i alla medlemsstaterna. Jag stödde betänkandet.

  Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! För det första vill jag gratulera Christoffer Fjellner till detta utmärkta betänkande. De danska liberalerna har valt att rösta för direktivet om information om receptbelagda läkemedel. Det är viktigt att EU-medborgarna har tillgång till bra information om dessa läkemedel, och därför tycker vi att det här är ett bra betänkande som sätter patienten i första rummet.

Däremot såg vi oss nödsakade att inte rösta om själva förordningen. Det beror inte på att vi inte vill att EU-medborgarna ska ha tillgång till bra information om receptbelagda läkemedel, utan på att delar av förslaget strider mot ett antal nationella konstitutioner. Redan innan läkemedelspaketet lades fram hade flera länder påpekat för kommissionen att det finns ett juridiskt problem som har med deras nationella konstitutioner att göra. Att låta myndigheter kontrollera vilken information som lämnas till allmänheten i förväg strider mot definitionen av yttrandefrihet i många länder. Därför kan vi inte rösta för att Europeiska läkemedelsmyndigheten ska kontrollera viss information innan den lämnas till allmänheten. Vi förväntar oss emellertid att både rådet och kommissionen försöker lösa detta problem före andrabehandlingen och hoppas att vi ska kunna rösta för förordningen då.

  Licia Ronzulli (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I det lagstiftningsförslag som vi röstade om i dag och som jag stödde framhåller man vilken viktig och känslig roll läkemedelsindustrin har som källa till objektiv information om sina produkter.

Läkemedelsindustrin måste känna ett ansvar för att göra patienterna mer välinformerade och utföra denna uppgift på ett tydligt och omsorgsfullt sätt samt bidra till att motverka överkonsumtion av läkemedel av kommersiella skäl. Den här omröstningen betonar vikten av att läkemedelsinformation också finns tillgänglig på Internet eller på papper, i enlighet med specifika regler som är desamma i alla medlemsstater.

Detta innebär dock inte att vårdpersonalen inte har kvar sin grundläggande funktion som den primära och oersättliga källan till information om hälsa och behandling för medborgarna. Läkarens funktion som kontaktman för patienten är unik och oersättlig och den muntliga kommunikationen ligger fortfarande till grund för all medicinsk behandling. Den gör dessutom att patienterna kan hålla sig bättre informerade om de mediciner de tar och gör dem delaktiga i de behandlingar de måste genomgå, aktiva deltagare i sitt eget tillfrisknande.

  Paolo Bartolozzi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Christoffer Fjellner strävar med sina betänkanden efter att integrera och komplettera Europeiska unionens befintliga regelverk på området, uppdatera dem och sätta dem i stånd att klara de utmaningar som den tekniska utvecklingen har skapat för folkhälsan.

Vi anser att patienten och hans eller hennes rätt att få information och ha tillgång till vetenskaplig information är det centrala. Nu har det skett både kvalitativa och kvantitativa förbättringar av denna, och den måste bevakas, med en mer precis och korrekt åtskillnad mellan vad som är vetenskaplig information och vad som är reklam.

I betänkandena använder man precisa och standardiserade kriterier för att fastställa vilken information som ska lämnas, vilka uppgifter som är obligatoriska och inte obligatoriska och genom vilka kanaler de kan tillhandahållas. Därmed fastställs vilka skyldigheter läkemedelsföretagen och medlemsstaterna har.

Med den utgångspunkten stöder vi det här betänkandet, som både är en insats för folkhälsan och en social insats.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Herr talman! Självfallet röstade jag för Christoffer Fjellners betänkande, som förutom att det handlar om information till patienterna på bipacksedlarna och på läkemedelsförpackningarna främst inriktar sig på läkemedelsföretagens uppförande. Fram till helt nyligen kombinerade många av dem informationen om läkemedlen med egen reklam. Jag anser att de fick patienterna att uppmärksamma vissa produkter på ett icke objektivt sätt.

Jag tycker att patienterna ska ha information som är så bra och uppdaterad som möjligt och som till exempel godkänns samtidigt som ett nytt läkemedel godkänns. Jag anser att vi har bidragit starkt till detta. Information av hög kvalitet måste givetvis också lämnas på modersmålet på Internet, det moderna kommunikationsmedlet. Det gläder mig att vi genom att anta det här betänkandet faktiskt har minskat skillnaderna mellan EU-länder som är mindre utvecklade på det här området, och att förhållandet mellan läkare och patient inte har påverkats på något sätt. Det är den främsta källan till information.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Först vill jag tacka Christoffer Fjellner för ett utmärkt betänkande. Jag måste säga att det verkligen är viktigt att ändra den befintliga lagstiftningen och uppdatera den. När det gäller just läkemedel och forskningsrön om vad de innehåller är detta också mycket viktigt för patientsäkerheten.

Nu när reklamen har fått en ännu större roll är det viktigt att vi fastställer kriterier som gör att konsumenter och patienter kan vara fullt medvetna om vilka effekter dessa mediciner har. Denna information måste bygga på framforskade uppgifter och inte på fantasier eller reklamknep. En sådan lagstiftning, som är uppdaterad och bra för patientsäkerheten, behöver vi mer generellt i Europeiska unionen.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Frågan om information om receptbelagda läkemedel är känslig eftersom den har stora konsekvenser för skyddet av alla medborgares rätt till hälsa och välbefinnande.

Europeiska kommissionen skickade ut ett förslag till omarbetning av det direktiv som riskerade att skapa ett kryphål i lagstiftningen som skulle ha gjort det möjligt för läkemedelsföretagen att utnyttja en otydlig distinktion mellan definitionerna av information och reklam för att marknadsföra sina receptbelagda läkemedel, i strid mot folkets intresse.

Givetvis finns det fortfarande mycket att göra för att ta fram en lämplig strategi för läkemedelsinformation, men lyckligtvis reagerade Europaparlamentet som det alltid borde göra den här gången. Parlamentet har tagit ställning för att skydda medborgarna och försvara patienternas rätt till bättre information, och har inte gett efter för trycket från läkemedelsföretagen.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Restriktionerna och i en del fall utskrivningen av alternativa läkemedel, örtmediciner och vitamin- och mineraltillskott i högre doser har varit en av de stora skandalerna med EU-lagstiftningen.

Jag har ingen aning om hur effektiva dessa kurer är. Min hustru tror mycket på dem, jag är lite mer skeptisk, men som kung Solomon så vist sade är det bättre att ha en tallrik bittra örter i ett hus där det finns kärlek än en oxe i stallet och hat. Detta talesätt har sällan varit så passande som i det här fallet.

Men oavsett om de är verkningslösa eller inte är de säkerligen inte hälsovådliga. Så varför kriminaliserade Europeiska unionen en verksamhet som omkring 20 miljoner européer ägnade sig åt utan att skada någon? Svaret är: På grund av en del stora läkemedelsbolags lobbying. De såg en möjlighet att få små örtmedicinare att lägga ner sin verksamhet – vilket de nu har gjort runt om i min valkrets. De hade aldrig lyckats få de nationella parlamenten att anta dessa regler. Än en gång ser vi att Brysselmaskineriet har blivit ett geschäft där storbolagen kan härja fritt.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt att invända mot ditt beslut att vägra Godfrey Bloom tillträde till kammaren. Visst använde han ett språk som inte passar sig i parlamentet. Den här gången var det Martin Schulz själv som var måltavlan. Han använder ordet fascist väldigt ofta själv...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Det här är ingen ordningsfråga i anledning av Fjellnerbetänkandet och jag låter dig inte fortsätta, Phillip Claeys. Jag har sagt till Bruno Gollnisch att han får ta sin ordningsfråga när talmannen leder sammanträdet nästa gång, och så blir det.

Betänkande: Christofer Fjellner (A7-0289/2010)

  Anna Rosbach (EFD). – (DA) Herr talman! Jag skulle faktiskt vilja tala om Christoffer Fjellners betänkande (A7-0289/2010) om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet. Det innehåller ett antal bra och viktiga initiativ. Därför röstade jag för det. Det var faktiskt ganska svårt att göra det, för jag är egentligen emot att ännu fler EU-organ inrättas. Jag tycker emellertid att det är alldeles rimligt att vi har en övergripande myndighet som granskar läkemedel och ger allmänheten information om receptbelagd medicin för både människor och djur, i synnerhet med tanke på att dagens läkemedel i allt större omfattning produceras både i och utanför EU.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! När en del av oss höll upp plakat med texten ”folkomröstningar” sade Graham Watson att vårt beteende påminde honom om nationalsocialisterna i den tyska riksdagen. Martin Schulz själv sade att vårt beteende fick honom att tänka på Adolf Hitler. Jag förstår att det är svårt för dig...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Jag förstår vart du vill komma, Daniel Hannan. Jag har sagt att Bruno Gollnisch har begärt ordet för en ordningsfråga. Han kommer att få det när talmannen är här. Det tycker jag är rätt sätt att hantera den här frågan. Om du inte har någonting att säga om Fjellnerbetänkandet ger jag ordet till Jan Březina.

Jag hörde vad du sade. Du sade att Bruno Gollnisch inte talar för dig. Jag ska rapportera det till parlamentet. Bruno Gollnisch är medlem i de grupplösa. De grupplösa är ingen grupp, men han talar för en betydande del av den. Jag accepterar det, och därför har jag föreslagit att Bruno Gollnisch tar upp sin ordningsfråga när talmannen är här.

Jag tänker inte låta dig tala, Daniel Hannan, för om jag gör det så kommer alla att vilja yttra sig i den här känsliga och viktiga frågan, så tyvärr. Vi ska nu övergå till röstförklaringar om Evansbetänkandet.

Betänkande: Jill Evans (A7-0196/2010)

  Jan Březina (PPE). – (CS) Herr talman! Det här direktivet är utan tvivel ett framsteg när det gäller att förhindra att avfall uppkommer och begränsa användningen av farliga material. Jag tycker dock att det är lite tveksamt att räkna PVC till de material som ska granskas i första hand, som man gör i direktivet. Vare sig PVC, med andra ord polyvinylklorid, eller PVC-avfall klassificeras som skadliga material i EU-rätten. Även om vi godtar invändningen att lagstiftningen om farliga material och studierna nu är 10 år gamla och därför kan vara omoderna i en del avseenden visar tidigare forskning klart att PVC kan återvinnas och att det kan uppstå negativa miljöeffekter om PVC ersätts med andra material. Därför kan man omöjligt instämma i det vanligt förekommande argumentet att det är motiverat att ge incitament till minskad användning av PVC i elektrisk och elektronisk utrustning eftersom dioxin släpps ut när PVC bränns utomhus. Då bortser man fullständigt från att all förbränning av avfall bör undvikas.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) Herr talman! Förr eller senare blir elektronisk utrustning avfall som tyvärr fortfarande innehåller vissa farliga ämnen. Medlemsstaterna har ibland svårt att hantera sådant elektroniskt avfall, så det är viktigt att gradvis övergå till den så kallade principen att det är bättre att förebygga än att reparera. Genom att förena Reach-förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier med RoHS-direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter tar vi i alla fall ett steg mot att harmonisera reglerna om andra farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning. Detta innebär förstås inte att alla system blir helt harmoniserade, och medlemsstaterna får lite utrymme för tolkning, men denna harmonisering eliminerar åtminstone de stora skillnader som nu finns mellan medlemsstaterna. Restriktionerna mot användning av vissa farliga ämnen i elektronisk utrustning och de åtgärder som antas i dag får inte överskrida två gränser: För det första får de inte leda till oproportionerliga svårigheter för små företag. För det andra får inte förteckningen över förbjudna ämnen hindra den tekniska utvecklingen. Vi får inte ha fördomar mot ämnen som bara befinner sig på teststadiet för närvarande och som i framtiden kan leda till genombrott inom teknik och elektronik.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Jill Evans betänkande om omarbetning av direktivet eftersom jag verkligen beklagar att alla hänvisningar till PVC och halogenerade flamskyddsmedel har försvunnit ur den kompromisstext som antogs till följd av starka påtryckningar från industrin, trots att alla studier som kommissionen har genomfört sedan så lång tid tillbaka som 2000 visar att avfallshanteringen av dessa ämnen medför allvarliga risker för människors hälsa och miljön.

Vi kan absolut inte stödja strategin att överföra industrins kostnader på miljön och medborgarna. Det snedvrider marknaden och det är oacceptabelt att ställa människors livskvalitet mot företagens vinster.

Jag hoppas att medborgarnas rätt till hälsa och miljöskyddet sätts i allra första rummet nästa gång direktivet uppdateras, om tre år.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Jag kanske får göra det allmänna påpekandet att yttrandefriheten i ett öppet samhälle går före rätten att inte bli förolämpad, och att i en demokrati är våra väljare de enda som ska bestämma om vi sitter och lagstiftar i en kammare eller inte.

Om en ledamot körs ut kan det påverka utgången i sakfrågor.

Om vi ska tillämpa reglerna opartiskt bör vi censurera anstötliga anspelningar oavsett vilken sida de kommer ifrån, men jag tycker att det är lite godtyckligt och orättvist att låta euroskeptiker bli kallade för nazister...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Nej, Daniel Hannan, du avvek från det generella och gick in på det specifika fallet. Om du inte talar om Evansbetänkandet kommer jag att avbryta dig, Syed Kamall.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! Jag tvivlar inte på att du kommer att försöka avbryta mig, som vanligt när det handlar om yttrandefriheten, men jag ska faktiskt tala om farliga ämnen och giftighet. Jag tror att vi alla är överens om att det finns farliga och giftiga ämnen i denna utrustning, och som före detta elektronikingenjör vet jag det. Det är helt rätt att vi försöker komma till rätta med detta. Men jag vill också prata om den giftighet som har genomsyrat debatten och demokratin här i Europaparlamentet i dag. När en tysk, en socialist talar...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Herr talman! Jag röstade med glädje för kompromissversionen av direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter. Vi vill alla skydda naturen och folkhälsan, men vi måste också ha en viss balans. Det är inte lämpligt att öka småföretagens och konsumenternas ekonomiska börda genom mycket stränga bestämmelser i dag, mitt i en ekonomisk kris. Därför uppskattade jag att det interinstitutionella teamet gav kommissionen i uppdrag att se över den ursprungliga förteckningen över farliga ämnen i stället för att förbjuda dem omedelbart. Detta skulle ha påverkat små och medelstora företag och den sociala och ekonomiska situationen i EU negativt.

Förslag till resolution B7-0617/2010 om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för det här förslaget till resolution eftersom det är resultatet av oerhört tuffa förhandlingar mellan Europeiska kommissionen och ett antal tredjeländer, däribland Kanada, Japan, Förenta staterna, Australien och Mexiko.

Att bekämpa varumärkesförfalskning måste vara en prioriterad fråga för oss och ett mål för all nationell och internationell politik. Följaktligen måste medlemsstaterna samarbeta för att nå konkreta resultat.

Detta avtal kommer definitivt inte att lösa den komplicerade situationen på de internationella marknaderna, men det är ett steg i rätt riktning. Nu måste vi fortsätta att arbeta för ett samhälleligt skydd och ett tullskydd av våra geografiska beteckningar, som skadas av en konkurrens som minst sagt är orättvis, eftersom man hela tiden använder namn och akronymer som påminner om de mest kända europeiska varumärkena. Den mest uppenbara skadan kommer sannolikt att drabba våra industrier och producenter inom den agrara livsmedelsindustrin, design, mode och lyxvaror.

Jag tycker att kommissionen har bemödat sig om att ge Europaparlamentet fullständig information under alla skeden av förhandlingarna om de internationella avtalen. Jag vill upprepa vår begäran att allmänheten och Europaparlamentet ska få tillgång till texterna. Avslutningsvis uppmanar jag Europeiska kommissionen att fortsätta att skyndsamt ge parlamentet fullständig information om alla framtida initiativ som den tänker ta i den här frågan.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Herr talman! När det gäller skyddet för immateriella rättigheter anser jag att man bör ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om rätten till hälsa, som är nära förbunden med rätten till liv.

Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt att stora befolkningsgrupper, särskilt i utvecklingsländerna, nekas tillgång till grundläggande mediciner med förevändningen att de immateriella rättigheterna måste skyddas. Detta skydd framstår i en del fall nästan som överdrivet. Därför uppmanar jag kommissionen att verka för de grundläggande principerna om skydd för folkhälsan och tillgång till läkemedel i sina förhandlingar om tekniska detaljer i avtalet mot varumärkesförfalskning.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Det är oerhört viktigt att bekämpa varumärkesförfalskning. För tjugo år sedan kunde vi fortfarande skratta när någon köpte en Rolexklocka för 10 dollar. Lyxsegmentet av marknaden drabbades inte av det. I dag är situationen en helt annan. Nu förfalskas också och framför allt produkter i de låga och medelhöga prisintervallen. T-tröjor, leksaker och skyddskläder förfalskas, liksom intellektuell egendom. I det fallet handlar det inte bara om ekonomiska intressen utan också om säkerheten i arbetet, miljöskyddet och skyddet av hälsan, samt om sociala normer. Den som vill ha en rättvis värld måste bekämpa varumärkesförfalskning med kraft.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman! Att den europeiska marknaden genom orättvis konkurrens översvämmas av förfalskade varor från hela världen är orättvist och självfallet oacceptabelt. Jag vill också framhålla de oklara formuleringarna om införandet av en skyldighet att övervaka Internetleverantörer. Detta strider mot rätten till skydd för privatlivet och ser ut som ett försök att införa censur. Det motverkar också e-handeln, som är en del av ekonomin som vi å ena sidan vill utveckla mycket dynamiskt med hjälp av allt mer innovativa metoder medan vi å andra sidan fortsätter att införa restriktioner på detta område. De beslut som har fattats i den här frågan i dag förbättrar situationen något.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Herr talman! Jag stödde den gemensamma resolutionen om Acta, trots att det innebar att jag gick emot min politiska grupp, eftersom jag också anser att vi måste uppmana kommissionen att ta fram studier som avlägsnar de sista frågetecknen kring hur Acta kommer att påverka de europeiska medborgarna och ta itu med den informationslucka som har funnits på grund av oviljan att tillhandahålla de framförhandlade texterna. Det handlar främst om yttrandet från Europeiska datatillsynsmannen, bedömningarna av hur den befintliga EU-lagstiftningen påverkas och försäkringar om att undantagen för Internetleverantörer inte kommer att påverkas. Jag tycker emellertid att det är skandalöst att möjligheterna att undersöka datorer och enskilda resenärers andra personliga tillhörigheter vid gränserna finns kvar i avtalet.

Jag stödde också med glädje PPE:s resolution, som innehöll en balanserad version med mycket hög standard, självfallet utan den viktiga pressen på kommissionen före de viktiga förhandlingarna om avtalets slutliga form.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! Jag förmodar att du kommer att ha fingret på knappen. Många frågar mig vad Acta står för, och jag var en av skuggföredragandena om avtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning.

Jag vet att en del kommer att förundras över våra normer för öppenhet, demokrati och yttrandefrihet efter den här dagen, men jag ska koncentrera mig på de fem huvudskälen till att vi var emot resolutionen. Jag var väldigt tacksam över att jag fick den gemensamma PPE/ECR-resolutionen. För det första går den inte längre än unionens regelverk. För det andra har kommissionen visat öppenhet. För det tredje har detta inte varit föremål för förhandlingar på WTO-nivå eftersom Kina och Indien var emot avtalet från början. För det fjärde påverkar inte detta generiska läkemedel som transporteras genom EU, och slutligen har utvecklingsländerna möjlighet att ansluta sig till Acta-avtalet om de vill. De har bara valt att inte göra det. Det är en öppen mekanism som länder kan ansluta sig till om de vill. Det är bara synd att vi inte håller oss till samma principer för yttrandefriheten i den här kammaren.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: László Surján (A7-0327/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Efter översvämningarna 2002, som ledde till stora mänskliga och materiella skador i Tyskland, Österrike, Tjeckien och Frankrike skapade Europeiska unionens råd ett instrument som skulle göra att man snabbt kunde frigöra medel för att hjälpa regioner som drabbas av naturkatastrofer. I dag är det Irland, som också drabbades av översvämningarna, som får del av dessa medel. Jag röstade för den här ändringen av EU:s budget, eftersom den innebär att det här stödet kan betalas ut till våra irländska vänner. Det här beslutet symboliserar den europeiska solidariteten i händelse av naturkatastrofer. Denna solidaritet visar sig i Irland i dag och i Frankrike i morgon. Vårt land kommer snart att få ett omfattande ekonomiskt stöd för att kunna hantera konsekvenserna av stormen Xynthia i februari 2010.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Översvämningarna i november 2009 drabbade Irland hårt och orsakade stora skador, uppskattade till över 520 miljoner euro. Genom ändringsbudgeten mobiliseras Solidaritetsfonden för att täcka förlusterna. Sammanlagt anslås 13 022 500 euro i åtagande- och betalningsbemyndiganden. Som jag hade tillfälle att säga i går anser jag att det är helt motiverat att ta fonden i anspråk, eftersom det hjälper dem som drabbades hårdast av denna naturkatastrof. Därigenom ligger ändringen i linje med EU:s budget.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Den 24 september 2010 lade Europeiska kommissionen fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om användning av EU:s solidaritetsfond, vilket grundar sig på bestämmelserna i punkt 26 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006. Det var det första förslaget om att använda Solidaritetsfonden under budgetåret 2010. Det interinstitutionella avtalet gör det möjligt att utnyttja fonden inom det årliga taket på 1 miljard euro. Det är viktigt att notera att syftet med fonden inte är att kompensera privata förluster utan att reparera infrastruktur. Fonden är ett återfinansieringsinstrument.

De irländska myndigheterna uppskattar de direkta förlusterna av katastrofen till 520,9 miljoner euro. Kommissionen föreslår att man använder 13 022 500 euro av taket på 1 000 miljoner euro i åtagande- och betalningsbemyndiganden i samband med följderna av översvämningarna i Irland. Eftersom de rättsliga kraven är uppfyllda stöder jag denna ändringsbudget.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för att Europeiska unionens solidaritetsfond ska användas för Irland med anledning av de översvämningar som drabbade landet i november förra året. Vi vill emellertid än en gång anmärka på fördröjningarna när det gäller att utnyttja fonden. Det går många långa månader mellan katastrofen och den tidpunkt då medlemsstaten faktiskt får biståndet. I detta fall har det gått över ett år. Denna fond och eventuellt andra, beroende på omständigheterna från fall till fall, måste tas i anspråk snabbare för att påskynda en effektiv och snabb reaktion i samband med krissituationer. Det måste finnas en sammanhållningsdimension när det gäller förmågan att ta itu med följderna av katastrofer för att minska skillnaderna mellan EU:s olika regioner och medlemsstater. Vi vill än en gång betona att det också är viktigt att stärka förmågan att förebygga katastrofer genom att de rekommendationer som nyligen antogs av parlamentet genomförs.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för att vi ska anta förslaget till ändringsbudget nr 8/2010, eftersom det är en förutsättning för att vi ska kunna anslå 13 022 500 euro från solidaritetsfonden för Irland, med anledning av det kraftiga regn som orsakade allvarliga översvämningar i november 2009.

Jag anser att solidaritetsfonden är ett värdefullt instrument för att EU ska kunna visa solidaritet med befolkningen i regioner som drabbats av naturkatastrofer, genom att ge ekonomiskt stöd för att bidra till en snabb återgång till levnadsförhållanden som är så normala som möjligt. Solidaritetsfonden har en sammanlagd årlig budget på 1 miljard euro. Under 2010 har ännu inget belopp avsatts för tidigare ansökningar, vilket innebär att hela beloppet på 1 miljard euro fortfarande återstår.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för förslaget att överföra 13 022 500 euro från Europeiska socialfonden (ESF) till en budgetpost för att stödja Irland, med anledning av de allvarliga översvämningar som landet drabbades av i november 2009.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Förslaget till ändringsbudget är mycket adekvat med hänsyn till syftet med de medel som används genom solidaritetsfonden. Översvämningarna på Irland i november 2009 orsakade allvarliga skador som särskilt drabbade jordbrukssektorn, hushåll och företag, vägnätet samt annan infrastruktur. Jag vill emellertid peka på fördröjningen när det gäller att utnyttja denna form av stöd. Processen måste göras snabbare och mindre byråkratisk för att krissituationer i framtiden ska kunna bemötas inom rimlig tid.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag röstade för eftersom jag anser att alla EU-länder måste känna att de är en del av systemet med ett enat EU. Det skulle likväl vara önskvärt om föredraganden nästa gång inte bara tillkännagav att medel anslagits, utan också mycket tydligt preciserade för vilka specifika insatser och åtgärder man avsatt så stora ekonomiska resurser (13 022 500 euro). Annars är det svårt att undvika att medlen används felaktigt eller missbrukas på annat sätt. Beloppet måste anges tydligt och kunna motiveras.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) EU:s solidaritetsfond har en årlig budget på 1 miljard euro. Under innevarande kalenderår har det ännu inte kommit in någon ansökan om medel från fonden. Bestämmelserna för användningen av fonden, som under inga omständigheter syftar till att ersätta privata skador utan att reparera infrastruktur, är tydligt angivna. Irland har nu ansökt om stöd som ska användas för att reparera skador som orsakats av översvämningarna. Jag röstar för betänkandet eftersom fonden ännu inte har använts i år och budgeten verkligen bör användas på ett meningsfullt sätt. Dessutom uppfyller Irland samtliga kriterier.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet. Som jag redan framförde i går i samband med omröstningen till förmån för Reimer Böges betänkande anser jag att det är EU:s plikt att ge bistånd och stöd till vissa regioner som drabbats av naturkatastrofer. Jag anser att begreppet solidaritet är förknippat med den tanke och de värderingar som ligger till grund för EU. Det är en av de grundläggande värderingar som ligger bakom unionens tillkomst och framgång och som har lett till att den med tiden har utvidgats. Därför är detta anslag inte bara motiverat och välgrundat utan praktiskt taget en plikt. Jag hoppas således att bistånd av detta slag också kommer att ges till de italienska regioner som drabbats hårt av den senare tidens översvämningar som fått de lokala ekonomierna att gå på knäna.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Mot bakgrund av att förslaget till ändringsbudget nr 8/2010 till den allmänna budgeten för 2010 omfattar användning av EU:s solidaritetsfond med ett belopp på 13 022 500 euro i åtagande- och betalningsbemyndiganden, med anledning av de översvämningar som orsakat förödelse på Irland, och en motsvarande minskning av betalningsbemyndigandena med 13 022 500 euro från budgetposten 04 02 01 – Slutförande av Europeiska socialfonden (ESF) – Mål 1 (2000–2006), röstade jag för godkännandet av rådets ståndpunkt om förslaget till ändringsbudget nr 8/2010.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill tacka László Surján för hans utmärkta arbete. Jag röstade för godkännandet av förslaget till ändringsbudget nr 8/2010 där man avsätter stödbelopp till solidaritetsfonden och EU:s solidaritetsfond – Medlemsstater, och omfördelar 13 022 500 euro i betalningsbemyndiganden från politikområde 4 ”Sysselsättning och socialpolitik”.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar förslaget till ändringsbudget i vilket det föreskrivs en användning av 13 022 500 euro i åtagande- och betalningsbemyndiganden ur EU:s solidaritetsfond (EUSF), i syfte att bistå Irland med anledning av de översvämningar som inträffade i november 2009, och som orsakade betydande förluster såväl för jordbruks- och företagssektorerna och infrastrukturen – särskilt väg- och vattenförsörjningsnäten – som i bostadsområden, till ett sammanlagt värde av över 520 miljoner euro.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Enligt artikel 37.1 i budgetförordningen får kommissionen ”under omständigheter som är oundvikliga, exceptionella eller oförutsedda” lägga fram förslag till ändringsbudget. När det gäller de olika punkterna i förslaget till ändringsbudget nr 8/2010 avser det betänkande som vi antagit användningen av EU:s solidaritetsfond. Kommissionen lade den 24 september 2010 fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om användning av EU:s solidaritetsfond, vilket grundar sig på bestämmelserna i punkt 26 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006. Villkoren för stödberättigande från fonden anges i denna punkt och i rådets förordning nr 2012/2002 om inrättande av EUSF. Det är viktigt att notera att fonden inte syftar till att ersätta privata skador utan att reparera infrastruktur samt att fonden är ett refinansieringsinstrument.

Rekommendation: Watson (A7-0300/2010)

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Europeiska kommissionen håller på att inleda diskussioner om en översyn av den europeiska grannskapspolitiken för att fastställa de framtida förbindelserna mellan EU och våra södra och östra grannländer. Målet med att genomföra EU:s östliga partnerskapsinitiativ bör vara att främja gemensamma europeiska värderingar med betoning av fungerande demokratiska institutioner och respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Jag stödde betänkandet där man fastställer de allmänna principerna för Republiken Moldaviens deltagande i gemenskapsprogram och gemenskapsorgan. Jag anser att om ett protokoll ingås skulle detta öppna för ett gradvist ökat deltagande för Moldaviens del i vissa gemenskapsprogram, och därmed skapa möjligheter att påskynda utvecklingen av ytterligare kontaktytor inom områdena för kultur, utbildning, miljö, teknik och vetenskap, samt att stärka de politiska förbindelserna. Det är mycket viktigt för Moldavien att fortsätta att genomföra såväl handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken som reformer för att uppnå målen politisk stabilitet och demokratisk utveckling.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Graham Watsons rekommendation, för om ett protokoll ingås får Republiken Moldavien nya möjligheter att delta i de gemenskapsprogram som det är intresserat av. Ett gradvis öppnande av EU:s program och organ för de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken kommer att uppmuntra dessa länder i deras ansträngningar att genomföra reformer och modernisering. Detta kommer att bidra till att främja samarbetet med EU inom viktiga områden som tull, transport eller konkurrens. Jag anser att om Republiken Moldavien deltar i de relevanta initiativen kommer det att bidra till att en förbindelse skapas mellan landets inrikespolitik och EU-politik. Samtidigt kommer det att driva på förhandlingsprocessen för att underteckna det nya associeringsavtalet. Tillfredsställande framsteg har redan gjorts i denna riktning. Jag välkomnar också rådets avsikt att fortsätta att bevilja makroekonomiskt stöd till Republiken Moldavien samt ge expertråd till regeringen i Chisinau.

Som Europeiska kommissionen också har lyft fram i sin framstegsrapport har Republiken Moldavien gjort betydande insatser för att effektivt genomföra de strukturella reformerna i överensstämmelse med EU:s rekommendationer. Vidare har den nuvarande regeringens europeiska integrationsplattform bidragit till en dynamisk utveckling utan motstycke av förbindelserna med EU. Det är därför ett naturligt steg i anpassningsprocessen till europeiska normer att öka Republiken Moldaviens deltagande i gemenskapsprogram och gemenskapsorgan.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för att protokollet ingås vilket kommer att göra det möjligt för Republiken Moldavien att i större utsträckning delta i vissa gemenskapsprogram, och därmed skapa möjligheter att påskynda utvecklingen av samarbete inom områdena för kultur, utbildning, massmedia, vetenskap och teknik, samt stärka de politiska förbindelserna genom det östliga partnerskapet och påskynda förhandlingarna om det nya associeringsavtalet. Politisk stabilitet och demokratisk utveckling är förutsättningar för att till fullo kunna genomföra protokollet och för att underlätta ingåendet av alla de nödvändiga samförståndsavtalen. Det rådande konstitutionella dödläget i Republiken Moldavien är därför oroväckande och bör bemötas på ett snabbt och effektivt sätt. Det är mycket viktigt för Republiken Moldavien att fortsätta att genomföra såväl handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken som de reformer som landet själv har formulerat i sin programförklaring ”Rethink Moldova”. Anordnandet av allmänna val i enlighet med landets författning är en förutsättning för Republiken Moldaviens framtida stabilitet och välstånd liksom för utvecklingen av dess förbindelser med EU.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Republiken Moldaviens strävan att slå in på en väg mot Europa som en del av unionen samt landets förberedelser inför detta möjliggörs genom partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Republiken Moldavien, vilket är en del av den europeiska grannskapspolitiken. Jag välkomnar Republiken Moldaviens deltagande i vissa gemenskapsprogram, vilket bidrar till att främja samarbetet inom områdena för kultur, utbildning, massmedier, vetenskap och teknik samt stärka de politiska förbindelserna genom det östliga partnerskapet och påskynda förhandlingarna om det nya associeringsavtalet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det låga valdeltagandet i den nyligen genomförda folkomröstningen om hur Republiken Moldaviens president ska väljas och det faktum att landet leds av en interimspresident visar svårigheterna när det gäller samhällsstyrningen i landet och allmänhetens frustration. Situationen i Transnistrien håller på att förvärras vilket utsätter myndigheterna och allmänheten i Moldavien för särskilda påfrestningar. Landet har fortfarande en lång väg att gå innan man uppnår institutionell stabilitet och till fullo har byggt upp en rättsstat. Landet förtjänar därför särskilt stöd och uppmärksamhet från EU:s sida. Moldaviens deltagande i EU:s program är ett viktigt steg på den vägen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Avtalet om partnerskap och samarbete mellan Republiken Moldavien och Europeiska gemenskaperna ingicks den 28 november 1994. Sedan 2004 omfattas Moldavien av den europeiska grannskapspolitiken. Ämnet för förslaget till rekommendation är Republiken Moldaviens deltagande i unionsprogram. Den 18 juni 2007 utfärdade rådet förhandlingsdirektiv till kommissionen rörande ingåendet av ramavtal om de allmänna principerna för tretton grannländers deltagande i unionsprogram. Förhandlingarna med Republiken Moldavien inleddes i mars 2008.

Republiken Moldavien ska bidra ekonomiskt till de specifika program som landet deltar i. Det ekonomiska bidraget skiljer sig från program till program och fastställs i samförståndsavtalen. Om ett protokoll ingås skulle detta öppna för ett gradvist ökat deltagande för Moldaviens del i vissa unionsprogram, och därmed skapa möjligheter att påskynda utvecklingen av ytterligare kontaktytor inom områdena för kultur, utbildning, miljö, teknik och vetenskap, och därtill att stärka de politiska förbindelserna genom det östliga partnerskapet och förhandlingarna om det nya associeringsavtalet. Politisk stabilitet och demokratisk utveckling är förutsättningar för att till fullo kunna genomföra protokollet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Avtalet om partnerskap och samarbete mellan Moldavien och Europeiska gemenskaperna ingicks den 28 november 1994. Sedan 2004 omfattas Moldavien av den europeiska grannskapspolitiken.

Den 18 juni 2007 utfärdade rådet förhandlingsdirektiv till kommissionen rörande ingåendet av ramavtal om de allmänna principerna för tretton grannländers deltagande i EU-program. Förhandlingarna med Republiken Moldavien inleddes i mars 2008.

I protokollet ingår ett ramavtal om de allmänna principerna för Republiken Moldaviens deltagande i EU-program och EU-organ. Republiken Moldavien har bidragit ekonomiskt till de specifika program som landet deltar i. Detta skiljer sig från program till program och fastställs i samförståndsavtalen.

Den fråga som emellertid väcks är det krav EU ställer i den ”politiska stabilitetens och demokratiska utvecklingens” namn, varmed man försöker blanda sig i landets inre angelägenheter och öppet tar parti för krafter i Moldavien som företräder intressena hos ekonomiska grupper i EU, och kränker såväl landets självständighet och suveränitet som folkets vilja. Därför ställer vi oss inte bakom den antagna resolutionen.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag stödde Graham Watsons rekommendation och välkomnar ett fortsatt samarbete mellan EU och Moldavien.

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag har alltid stött och uppmuntrat Republiken Moldaviens europeiska mål. Jag tror på ett starkt samarbete med ett land som nyligen har visat att det är redo att följa en europeisk väg. Om Moldavien deltar i vissa gemenskapsprogram kommer det att uppmuntra detta grannland att genomföra sina reformer, och därmed skapa möjligheter att påskynda utvecklingen av ytterligare kontaktytor inom kultur, utbildning, miljö, teknik och vetenskap, och därtill att stärka de politiska förbindelserna genom det östliga partnerskapet och förhandlingarna om det nya associeringsavtalet. Jag stöder Graham Watsons rekommendation eftersom den främjar Moldaviens deltagande i flera gemenskapsprogram och gemenskapsorgan, i syfte att stödja grannlandets ansträngningar när det gäller reformer och modernisering.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Republiken Moldavien är ett av de fattigaste länderna i Europa. Forskning har visat att en klar majoritet av landets befolkning lever i extrem fattigdom. Inre reformer som skulle kunna hjälpa ekonomin hindras vanligen av politiska eller etniska konflikter. Därför bör EU hjälpa Moldavien att få till stånd en förbättring av situationen i landet när det gäller stabilitet, säkerhet och välstånd.

Genom en europeisk politik skulle man kunna lösa de konstitutionella problem som Republiken Moldavien står inför, och det skulle i sin tur kunna leda till ytterligare positiva förändringar. Republiken Moldavien uttrycker en önskan att delta i programmen inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken och landets ekonomiska bidrag är ett bevis på detta. Europeiska unionen bör stödja sådana länder med ett ännu större engagemang, och därför är ett stärkt samarbete med Republiken Moldavien utan tvekan befogat.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Om detta protokoll ingås skulle det öppna för ett ökat samarbete med Moldavien om vissa program. Det kommer att leda till en närmare integration mellan Moldavien och EU. Med hänsyn till de många moldavier som bor och arbetar i Irland och bidrar till det irländska samhället är detta ett välkommet steg för Europas framtid.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Huvudåtgärden för att främja reformer, modernisera och underlätta ett systemskifte i de länder som gränsar omedelbart till EU, däribland Republiken Moldavien, är att gradvis öppna vissa gemenskapsprogram, gemenskapsinstitutioner och gemenskapsorgan för deltagande för partnerländer som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att EU måste stödja Republiken Moldavien och underlätta landets deltagande i vissa gemenskapsprogram. Detta kommer att bidra till att främja ett gott samarbete mellan EU och Republiken Moldavien inom olika områden, bland annat ekonomi, vetenskap, kultur och utbildning.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet om protokollet till partnerskaps- och samarbetsavtal mellan Europeiska gemenskaperna och Moldavien. Även om jag är allvarligt oroad över de mänskliga rättigheterna i Moldavien blev jag uppmuntrad av Amnesty Internationals senaste kommentarer, särskilt angående Moldaviens ratificering i oktober av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, vilket är ett mycket positivt steg.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Som ledamot i delegationen till den parlamentariska samarbetskommittén EU–Moldavien välkomnar jag alla steg som leder till eller kan leda till att den politiska situationen i Moldavien stärks och att invånarna får en ökad levnadsstandard. De rekommendationer som vi röstar om i dag och som om de genomförs kan innebära ett stärkande av en lämpligt integrerad europeisk grannskapspolitik skulle kunna betraktas som just ett sådant steg. Jag instämmer med föredragandens ståndpunkt att den aktuella krisen i Moldavien är ett problem som måste lösas snabbt och framför allt på lagligt sätt. Det mycket oklara och missvisande uttrycket ”en europeisk lösning” måste strykas. Föredraganden tänker säkert på en lösning som svarar mot Europarådets avtal och handlingar samt allmänt vedertagna demokratiska bestämmelser. Under alla förhållanden måste vi gemensamt och med eftertryck förkasta alla former av avsiktlig yttre inblandning i Moldaviens inre angelägenheter. Alla andra tillvägagångssätt kommer bara att leda till en upptrappning av spänningarna i Moldavien och inte till en positiv lösning av problem som delvis beror på EU:s splittrade tillvägagångssätt i det förflutna.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Moldavien är ett av de länder i regionen som ligger lägst på index över mänsklig utveckling. Den snabbspåriga liberaliseringspolitik som ska gagna finanseliten i EU är i stor utsträckning skyldig till detta. Det järngrepp som Europeiska kommissionen och internationella valutafonden har om landet till följd av det utlovade makroekonomiska stödet kommer bara att förvärra situationen.

Det vittnar om en mycket cynisk inställning att under sådana förhållanden, när Moldavien inte ens är medlem i EU, låta den moldaviska regeringen tvinga befolkningen att finansiera sådana osäkra europeiska program och organ som ramprogrammet för konkurrens och innovation eller Single European Sky ATM Research-programmet (Sesar). Jag röstar mot betänkandet.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Moldavien har under de senaste åren ansträngt sig för att ytterligare närma sig europeiska normer för frihet, demokrati och sund offentlig förvaltning. De insatser som beskrivits har varit förenliga med Moldaviens avsikt att fortsätta på vägen mot en möjlig utvidgning och har också visat landets iver i fråga om detta.

De val som nyligen hölls avlöpte inte på bästa sätt, och det faktum att landet för närvarande har en interimspresident är inte det bästa tecknet på att konsolideringen av den demokratiska kulturen i landet är på rätt spår. Dessutom tillkommer problemet Transnistrien som skulle kunna leda till viss instabilitet. EU bör fortsätta att göra sitt yttersta för att de reformer som måste genomföras i Moldavien fortsätter i rätt riktning, det vill säga i den riktning som anges i partnerskaps- och samarbetsprotokollet.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Om Moldaviens deltagande i gemenskapsprogrammen ökar kommer det att skapa möjligheter att påskynda utvecklingen av ytterligare kontaktytor inom områdena för kultur, utbildning, miljö, teknik och vetenskap, och därtill stärka de politiska förbindelserna genom det östliga partnerskapet och förhandlingarna om det nya associeringsavtalet. Politisk stabilitet och demokratisk utveckling i Moldavien är emellertid förutsättningar för att kunna genomföra protokollet. Att folkomröstningen om konstitutionen den 5 september 2010 misslyckades är att beklaga. Det är mycket viktigt för Moldavien att fortsätta genomföra såväl handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken som de reformer som landet självt har formulerat i sin programförklaring ”Rethink Moldova”. Anordnandet av val till den lagstiftande församlingen den 28 november är en förutsättning för Moldaviens framtida stabilitet och välstånd liksom för utvecklingen av dess förbindelser med EU. Valet måste bidra till att landet utvecklas inom denna ram och det måste till fullo uppfylla internationella normer för genomförande av fria och rättvisa val.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Tyvärr befinner sig Moldavien i dag i en mycket instabil fas av ekonomiska och politiska förändringar. Protokollet till partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Moldavien om Republiken Moldaviens deltagande i EU-program inger folket i Moldavien hopp om en positiv förändring. Om protokollet ingås uppmuntras ett stärkt samarbete inom kultur, utbildning och andra områden. Jag röstade för eftersom jag hoppas att partnerskapet kommer att bidra till Moldaviens integration i EU.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag, liksom majoriteten i parlamentet, röstade för rekommendationen, som jag välkomnar eftersom den är ett tydligt tecken på stöd och uppmuntran till Republiken Moldaviens strävan att orientera sig mot Europa. Denna stat vid gränsen till EU kommer inte att kunna ta sig ur det rådande dödläget utan budskap av detta slag som inger invånarna i Moldavien tillförsikt om att Europa är rätt val. Tillfället kunde inte heller ha varit mer lägligt än just nu, bara ett par dagar innan nyvalet till parlamentet äger rum i landet.

  Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder protokollet där det fastställs allmänna principer för Republiken Moldaviens deltagande i gemenskapsprogram och gemenskapsorgan. Det skapar nya möjligheter för Moldavien att påskynda utvecklingen av ytterligare kontaktytor inom områdena för kultur, utbildning, miljö, teknik och vetenskap med EU:s medlemsstater. Jag är övertygad om att de politiska förbindelserna mellan EU och Moldavien kommer att stärkas genom det östliga partnerskapet och förhandlingarna om det nya associeringsavtalet. Politisk stabilitet och demokratisk utveckling i Moldavien är förutsättningar för att landet till fullo ska kunna delta i gemenskapsprogram, och det är därför mycket viktigt att den långvariga perioden av oro och instabilitet tar slut efter parlamentsvalet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Det har funnits en kanal för förmånsbehandling av förbindelserna med Moldavien sedan 1994 då avtalet om partnerskap och samarbete mellan Moldavien och Europeiska gemenskaperna ingicks. Sedan 2004 omfattas Moldavien av den europeiska grannskapspolitiken. Ett institutionellt samarbete mellan EU och grannländerna kan eventuellt leda till ett förfarande för anslutning av ett land till EU. Oavsett resultatet styrs EU, som en nationsövergripande enhet, av ett antal värderingar som bygger på fred, frihet och demokrati vilka anses vara grundläggande för välståndet på den europeiska kontinenten.

Det är nödvändigt att samarbetet med grannländerna åtföljs av att man från unionens sida, utan att blanda sig i, riktar särskild uppmärksamhet på stabiliteten i dessa länder, och att man stöder institutionerna på vägen mot ett effektivt genomförande av rättsstatsprincipen och en fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna. Moldaviens ratificering i oktober i år av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen är ett mycket positivt steg i denna riktning.

I detta sammanhang röstade jag för lagstiftningsresolutionen om ingående av ett tilläggsprotokoll till partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Moldavien och ett ramavtal mellan Europeiska unionen och Moldavien om de allmänna principerna för Moldaviens deltagande i unionsprogram.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill tacka Graham Watson för hans utmärkta arbete. Jag röstade för eftersom jag anser att det är mycket viktigt för Moldavien att fortsätta genomföra såväl handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken som de reformer som landet självt har formulerat i sin programförklaring ”Rethink Moldova”.

Anordnandet av allmänna val i enlighet med landets författning är en förutsättning för Moldaviens framtida stabilitet och välstånd liksom för utvecklingen av dess förbindelser med EU. Alla berörda parter bör gå samman för att finna en lösning som speglar den tillförsikt som Moldaviens folk hyser om en europeisk lösning. EU och Europarådet har bidragit med viktiga insatser och bör fortsätta att göra så för att man så snart det går ska kunna överkomma detta hinder.

  Mario Pirillo (S&D), skriftlig. – (IT) Antagandet av protokollet om de allmänna principerna för Republiken Moldaviens deltagande i EU:s program är av grundläggande betydelse för att man ska kunna fortsätta med ett mer strukturerat samarbete, som rimligtvis i framtiden bör leda fram till ett associeringsavtal.

Det rådande konstitutionella dödläget i Moldavien skulle kunna påverka ett fullständigt genomförande av protokollet och de relaterade samförståndsavtalen. Efter den misslyckade folkomröstningen i september förra året är det mycket viktigt att alla politiska krafter tar ansvar inför det kommande valet den 28 november 2010. Politisk stabilitet är en nödvändig förutsättning för ett ökat deltagande i EU:s program. Ett bestämt val att orientera sig mot Europa skulle likaså kunna bidra till att bereda vägen för både ekonomisk och demokratisk utveckling i Moldavien.

Därför, herr talman, röstade jag för Europaparlamentets resolution i dag, i förhoppningen att alla de förändringsprocesser som inletts i Moldavien ska åtföljas av tekniskt och vetenskapligt stöd från EU.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Som en del av den europeiska grannskapspolitiken är initiativet att gradvis öppna vissa EU-program och EU-organ för deltagande av partnerländer som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken en av de många åtgärder som ska främja reformer, modernisering och systemskifte i EU:s grannländer. Man beslutade i mars 2008 att inleda förhandlingar med Republiken Moldavien och dessa har nu slutförts. Utkastet till protokoll innehåller ett ramavtal om de allmänna principerna för Republiken Moldaviens deltagande i ett antal gemenskapsprogram och gemenskapsorgan inom områden som bland annat transport, livsmedelssäkerhet, tullar och luftsäkerhet. Jag röstade för betänkandet eftersom initiativet stöder de insatser som Republiken Moldavien, ett grannland till EU, gör för att genomföra reformer och modernisering.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för undertecknandet av protokollet till partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Moldavien, eftersom jag inser att det stöd EU har gett Moldavien är en förutsättning för att landet ska kunna genomföra nödvändiga reformer och uppnå önskad politisk stabilitet, med fullständig respekt för principerna för en demokratisk rättsstat.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande handlar om utkastet till rådets beslut om ingående av ett protokoll till partnerskaps- och samarbetsavtalet för upprättande av ett partnerskap mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Moldavien, å andra sidan, om ett ramavtal mellan Europeiska unionen och Republiken Moldavien om de allmänna principerna för Republiken Moldaviens deltagande i unionsprogram. Genom att rösta för godkänner Europaparlamentet att protokollet ingås.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (EN) I egenskap av skuggföredragande för PPE av avtalen mellan EU och Republiken Moldavien välkomnar jag varmt omröstningen med en överväldigande majoritet till förmån för ingåendet av protokollet till partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Moldavien om Republiken Moldaviens deltagande i unionsprogram. Redan innan associeringsavtalet med Republiken Moldavien har ingåtts erbjuds landet laglig möjlighet att delta i interna EU-program och EU-organ och därmed fortsätta sin tillnärmning till EU:s normer, särskilt inom områden som transport, livsmedelssäkerhet, tullar och flygsäkerhet. Strax före parlamentsvalet i Republiken Moldavien sänder Europaparlamentet en stark signal om stöd för de EU-vänliga reformerna i detta grannland och behovet att ståndaktigt fortsätta med dem. Jag är glad över att kunna avsluta med att Europaparlamentet har uttryckt enighet över partigränserna i alla steg av prövningen av frågan här i kammaren. Vi har därmed utvecklat en enhetlig linje om behovet att ingå detta protokoll så snart som möjligt och följaktligen erbjuda Republiken Moldavien alla möjligheter att dra nytta av fördelarna med dess förbindelser med EU.

  Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Europeiska unionen, däribland de nya medlemsstaterna som Litauen, har ansvar för att uppmärksamma våra östliga grannländers intressen. Om samarbetet mellan EU och Moldavien stärks och Moldavien får möjlighet att delta i gemenskapsprogram kommer det att bidra till att landet kommer närmare EU:s standarder och normer. Partnerskaps- och samarbetsavtalet skulle skapa möjligheter att påskynda utvecklingen av nya nära kontaktytor mellan EU och Moldavien inom områdena kultur, utbildning och teknik. Det är särskilt viktigt att EU visar de unga i Moldavien vilka fördelar som finns med ett framtida EU-medlemskap. Förra året stod utvandrare från Moldavien som arbetade i andra EU-länder, ibland illegalt, för 19 procent av Moldaviens BNP. Fattigdom, korruption och människohandel är problem som vi måste lösa gemensamt. Nu när Moldavien förbereder sig för anslutning till EU står landet inför många genomgripande strukturreformer.

EU måste fortsätta att stödja de insatser som Moldavien har gjort. Det är särskilt viktigt att stärka demokratin och rättsstaten. Konflikten i Transnistrien är ett problem för Europa, men det är också en möjlighet för EU att samarbeta närmare med Moldavien, Ryssland och Ukraina. Vi får inte bortse från det. Jag hoppas att parlamentsvalet den 28 november blir en möjlighet till framsteg för Moldavien.

Betänkande: Fjellner (A7-0290/2010)

  Damien Abad (PPE) , skriftlig. – (FR) Parlamentet har i dag antagit två betänkanden om rättsakter vid första behandlingen: en förordning om aspekter som är specifika för EU och ett direktiv om de regler som ska tillämpas av medlemsstaterna på nationell nivå. Medlemsstaterna ska ha ansvar för att man genom den nationella lagstiftningen ser till att objektiv och opartisk information finns tillgänglig för allmänheten. Detta omfattar information på förpackningen, ett utredningsprotokoll samt information för att förebygga sjukdom. Patienterna bör få bättre tillgång till högkvalitativ information om receptbelagda läkemedel. Detta omfattar information om läkemedlets egenskaper och de åkommor det används för att behandla. Det är vår plikt att skydda konsumenterna och att hålla dem underrättade på ett öppet sätt. Vår uppgift som ledamöter i Europaparlamentet är också att skapa ett Europa som skyddar och informerar och därför röstade jag för dessa två texter.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) I direktiv 2001/83/EG föreskrivs gemenskapsregler för humanläkemedel. Där fastställs regler för den information som ska bifogas läkemedel beträffande deras egenskaper och användning. Direktivet tillhandahåller likväl inte något harmoniserat regelverk om innehåll och kvalitet när det gäller information utan försäljningssyfte till patienter. Dessutom har erfarenheten visat att olika tolkningar av texterna skulle kunna leda till situationer där allmänheten utsätts för dold reklam, särskilt på Internet. Kommissionen har föreslagit ett direktiv som innebär ändringar i den nuvarande lagstiftningen för att förbättra det sätt på vilket information om receptbelagda läkemedel sprids till allmänheten. Förslaget syftar till att skapa en rättslig ram som reglerar spridningen av specifik information om läkemedel från innehavare av godkännande för försäljning till allmänheten. Europaparlamentet har gjort ett utkast till lagstiftningsresolution som är mer ambitiöst än kommissionens förslag. Jag röstade för denna text eftersom man genom den förbättrar den information som görs tillgänglig för patienterna och gör den ännu lite säkrare.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna viktiga resolution som syftar till att göra det möjligt för patienterna att skaffa sig mer information om de läkemedel som skrivs ut åt dem. Det finns många problem med den gällande rättsliga ramen och situationen i EU när det gäller patienternas tillgång till information om receptbelagda läkemedel. Medlemsstaternas skilda tolkningar av direktivet ger patienterna i olika delar av EU olika tillgång till högkvalitativ och allsidig läkemedelsinformation. I vissa medlemsstater kan patienterna inte på ett lätt sätt tillgå ens den mest grundläggande informationen om de läkemedel som skrivs ut. Mot bakgrund av medlemsstaternas skilda tolkningar av direktivet anser jag att bestämmelserna måste bli tydligare så att alla EU-medborgare kan få den information de behöver i samband med läkemedel. Genom Europaparlamentets ändringsförslag ser man också till att information om läkemedel som skrivs ut endast ges till allmänheten genom särskilda kommunikationskanaler, bland annat specialiserade och certifierade webbplatser som skyddar patienternas intressen och syftar till att begränsa reklammöjligheterna för läkemedelsföretagen.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Om patienterna får bättre tillgång till högkvalitativ information om den behandling som de ges ökar möjligheterna att de förstår det beslut som direkt påverkar dem. Avsikten bakom detta förslag är därför mycket god. Informationen måste emellertid utgöra en del av en bredare strategi för hälsokunskaper som inriktar sig på patienten och inte på läkemedelsföretaget. Det finns många problem med den gällande rättsliga ramen och situationen i EU när det gäller patienternas tillgång till information om receptbelagda läkemedel. Medlemsstaternas skilda tolkningar av direktivet ger patienterna i olika delar av EU olika tillgång till högkvalitativ information om de berörda läkemedlen. I vissa medlemsstater är det svårt att få tillgång till ens den mest grundläggande informationen om de läkemedel som skrivs ut. Detta skapar ojämlikhet på hälsoområdet. Patienterna har via Internet obegränsad tillgång till okontrollerad och ofta inkorrekt information om receptbelagda läkemedel på bara några sekunder. De måste emellertid få tillgång till kontrollerad och säker information för att inte ytterligare komplicera situationen. Bestämmelserna om information om receptbelagda läkemedel måste således uppdateras.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill gratulera föredraganden, min kollega Christofer Fjellner, till hans arbete med detta betänkande. Jag röstade för, eftersom jag anser att det är nödvändigt att garantera att patienterna får tillgång till information om receptbelagda läkemedel.

Både Europaparlamentet och patientorganisationer har länge krävt en justering av de gällande bestämmelserna som i befintligt skick inte garanterar den information som behövs. Påståendet att den tekniska utvecklingen medfört att det är lätt att få tillgång till information om användning av läkemedel på Internet visar sig faktiskt alltför ofta bara vara en falsk förhoppning.

Jag instämmer med betänkandets grundtanke som syftar till att sätta ”patienternas rätt att veta” i centrum för lagstiftningen och följaktligen rekommenderar att läkemedelsföretagen ska ge patienterna viss grundläggande information.

Jag hoppas således på en större rättssäkerhet eftersom den ofta är otillräcklig, delvis på grund av skillnaderna när det gäller i vilken omfattning de olika medlemsstaterna har genomfört det förra direktivet. Bestämmelserna om information om receptbelagda läkemedel måste därför uppdateras och nya bestämmelser måste införas för att främja ökade hälsokunskaper och i större utsträckning engagera hälsoindustrin som har en viktig funktion att fylla för att förbättra folkhälsan.

  Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Inom hälsoområdet garanterar tillgång till allsidig och högkvalitativ information bättre resultat, eftersom det är mer troligt att patienterna fullföljer en behandling som de kan förstå. Jag instämmer med föredraganden som betonar svårigheterna att få tillgång till detta slags information i vissa länder i Europa på grund av medlemsstaternas skilda tolkningar av direktivet om information om läkemedel, och på grund av att den information som finns är otillförlitlig och oklar. Vi måste göra den mer tillgänglig i enlighet med patienternas rätt till information. För att ändå undvika att skapa obalans mellan medlemsstaterna är det mycket viktigt att fastställa hur informationen ska spridas och inte gynna ett sätt på bekostnad av något annat. Slutligen är det nödvändigt att tydligt skilja på information och reklam och att hindra läkemedelsföretagen från att utnyttja informationskampanjer för att marknadsföra sina produkter.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Europaparlamentets ändringsförslag av kommissionens förslag om information om läkemedel, eftersom jag anser att det är nödvändigt att allmänheten på ett enkelt sätt får tillgång till kunskap om läkemedel, särskilt genom att informationen görs tillgänglig på Internet på alla europeiska språk.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot denna text eftersom vi inte kan tillåta att läkemedelsföretagen och kommissionen gör hälsa till en handelsvara vilken som helst. Kopplingen mellan läkemedelsindustrin i Europa och säkerhetsövervakningen av läkemedel står än en gång i centrum för debatten. Vi kan inte låta läkemedelsföretagen informera allmänheten som de behagar och inte heller tillåta direktreklam för receptbelagda läkemedel till allmänheten. Dessa företags kommersiella intressen är faktiskt oförenliga med de mål av allmänt intresse som vi strävar efter i vår hälsopolitik, och det vore farligt att blunda för det.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Europeiska kommissionens ursprungliga förslag till direktiv om information till allmänheten om receptbelagda läkemedel har öppnat dörren för läkemedelsföretagen att göra reklam för sina produkter. I dag har vi i kammaren ändrat kommissionens ursprungliga förslag som var anpassat efter läkemedelsindustrin. Jag röstade för alla ändringsförslag som förbättrade den ursprungliga texten betydligt genom att flytta tonvikten i lagstiftningen från läkemedelsindustrins rätt att göra reklam för sina produkter till patienternas rätt att få tillförlitlig, objektiv och oberoende information. Jag röstade också för de ändringsförslag som förbjuder information om läkemedel både på tv och i radio samt i pressen. Trots de förbättringar som vi har gjort är emellertid skiljelinjen mellan information och reklam fortfarande otydlig och texten har fortfarande många svagheter och kryphål. Jag lade ned min röst i slutomröstningen eftersom jag anser att den bästa lösningen skulle vara om kommissionen såg över förslaget till direktiv med utgångspunkt från de riktlinjer som vi har gett i dag. Det är inte heller någon tillfällighet att medlemsstaterna nästan enhälligt förkastade förslaget i rådet.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att patienterna måste få tillgång till bättre information om receptbelagda läkemedel. Detta innebär att ge objektiv information om läkemedlens egenskaper och de åkommor de ordineras mot och att förhindra icke efterfrågad information eller dold reklam.

  Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) Att göra skillnad på information och reklam i fråga om läkemedel är en förutsättning för att skydda allmänheten. Därför röstade jag för Christofer Fjellners betänkande där man kräver att en objektiv beskrivning riktad till patienterna ska finnas på läkemedelsförpackningarna. Tillgången till tydlig och tillförlitlig information ska dessutom förbättras genom att informationen görs tillgänglig på alla Europeiska unionens officiella språk på godkända webbplatser och i officiella broschyrer. Jag välkomnar antagandet av detta förslag som är ett verkligt framsteg mot en större öppenhet i hälsofrågor.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot betänkandet som jag alltid har uttryckt starkt motstånd mot. Samtidigt som jag är positiv till tanken att ge patienterna bättre information är jag emot de sätt man gör det på. Läkemedelsindustrin kommer aldrig att handla i filantropiskt syfte. Skillnaden mellan information och reklam är dessutom hårfin. Den text som antogs nästan enhälligt har visserligen inget att göra med kommissionens ursprungliga idé. Genom det förslaget skulle dörren helt enkelt ha öppnats för reklam som dolts under beteckningen ”information”. Förslaget stod dessutom i samklang med läkemedelssektorns tydliga förväntan att kunna komma undan förbudet mot att göra reklam för läkemedel. Det betänkande som antagits i dag innehåller många fler garantier, som att den information som tillhandahålls av läkemedelsföretagen för spridning framför allt ska kontrolleras i förväg och inte spridas av massmedierna. Tillåtelsen att publicera sammanfattningar på bipacksedlarna innebär likväl att det kommer att finnas punkter som måste lyftas fram och andra, till exempel biverkningar, som mycket väl kan komma att uteslutas systematiskt ur sammanfattningarna eftersom de inte ”säljer” bra. Är inte redan det en reklamåtgärd? Var det verkligen syftet? Var det verkligen värt mödan?

  Edite Estrela (S&D), skriftlig – (PT) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring i fråga om information till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel av direktiv 2001/83/EG. I detta direktiv fastställs gemenskapsregler för humanläkemedel och direktivet bidrar till att trygga patienternas rätt till tillförlitlig, tillgänglig och oberoende information, som godkänts av de behöriga myndigheterna, om de läkemedel som finns att tillgå.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (ES) Direktiv 2001/83/EG om en gemenskapskodex för läkemedel för mänskligt bruk ger en harmoniserad ram för läkemedelsreklam på EU-nivå som emellertid ska tillämpas av medlemsstaterna. Lagstiftningen förbjuder reklam som riktar sig till allmänheten för receptbelagda läkemedel.

Frågan om information om läkemedel regleras emellertid inte, eftersom det bara sägs att information som gäller vissa leveransaktiviteter undantas från reklambestämmelserna. Därför förbjuder EU:s lagstiftning inte att medlemsstaterna bestämmer egna strategier för att informera om läkemedel, under förutsättning att reglerna om reklam uppfylls. Jag stöder föredragandens förslag att information från läkemedelsföretagen inte ska få förekomma i dagstidningar, facktidningar och liknande, eller i tv eller radio.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta förslag till direktiv innebär en ändring av det tidigare direktivet om information till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel. Förslaget är i första hand inriktat på läkemedelsföretagens ansvar att informera allmänheten på ett sätt som inte innebär reklam. För det andra ska kommissionen övervaka och genom delegerade rättsakter fatta beslut om vad som egentligen är information och vad som utgör reklam. En sådana strategi leder enligt vår bedömning till att läkemedelsföretagen och kommissionen får för stora befogenheter och att det i stället är de olika medlemsstaterna och särskilda nationella myndigheter som borde ha rollen att samordna och godkänna för att förbättra den information som lämnas till patienter och allmänhet och för att skydda deras rättigheter.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Godkännandet av den nya lagstiftningen om information om läkemedelsprodukter innebär ett ytterligare steg mot att garantera patienterna tydligare och effektivare information om de läkemedel de använder och får utskrivna.

Vi behöver harmoniserade bestämmelser på EU-nivå som inte bara bibehåller förbudet mot att göra reklam för receptbelagda läkemedel, utan som dessutom tar hänsyn till patientens rätt till information. Detta är en viktig fråga, eftersom den ofta otydliga gränsen mellan ”produktreklam” och ”produktinformation” kan förvirra patienterna.

Vi måste komma ihåg att patienterna spelar en allt aktivare roll inom hälso- och sjukvårdssektorn i hela EU. Bättre tillgång till information som inte är reklam kan därför öka allmänhetens förståelse för de olika behandlingar som skrivs ut åt dem och hjälpa dem att tillfriskna, vilket naturligtvis främjar deras hälsa.

Avslutningsvis vill jag understryka betydelsen av att på ett tydligt sätt definiera de olika typerna av läkemedelsinformation och de kanaler genom vilka sådan information kan spridas. Vi måste minska risken för förklädd reklam och risken för ett överflöd av okontrollerad och vilseledande reklam.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för förslaget till direktiv om information till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel eftersom jag tror att en harmonisering av lagarna på detta område är ett viktigt sätt att skydda de europeiska patienternas kunskaper. Detta är i själva verket en mycket känslig fråga, eftersom det rör skyddet av hälsan, som är en grundläggande mänsklig rättighet. Jag stöder helt parlamentets krav på en tydlig åtskillnad mellan terapeutisk information och reklam. Läkemedelsföretagen får inte använda patienternas rätt till information som ett instrument för att dölja sina reklamsyften, utan måste i stället använda den till att garantera de europeiska konsumenterna en verklig förståelse för produkterna genom vetenskapligt grundad information om produkternas egenskaper, genom märkning och utvärderingsrapporter. Man bör också observera att det krävs större tillgång till information i såväl elektronisk form via Internet som i tryckt form, vilket också kan bidra till att uppnå bättre behandlingsresultat. En patient som är informerad om receptbelagda läkemedel kan nämligen spela en aktivare och kunnigare roll i behandlingsprocessen.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande, som ingår i ett paket som ska ändra det nuvarande direktivet från 2001 om humanläkemedel. Betänkandet är inriktat på informationen som ges till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel. Målet som anges i direktivet är att ge patienterna bättre tillgång till information och att förtydliga reglerna, som för närvarande tolkas olika på olika håll i EU, vilket leder till ojämlikhet på hälsoområdet. Betänkandet tar också upp frågan om information på Internet, som för närvarande inte omfattas av direktivet och som är ett särskilt svårt ämne eftersom det är så svårt att reglera.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det förslag som i dag godkändes av parlamentet innebär en kraftig förbättring jämfört med det första förslaget som presenterades av kommissionen, eftersom det understryker patienternas rätt till information. Men trots de klara förbättringarna i Europaparlamentets betänkande lade jag ner min röst eftersom några av de garantier som skulle krävas för att alla ska få tillgång till tydlig och objektiv information om läkemedel fortfarande är för svaga.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Alla ändringsförslag som lagts fram av parlamentet till kommissionens och rådets förslag har inte rätt inriktning. De följer strikt principen om en inre marknad för läkemedelsprodukter och betraktar fortfarande produkter som är tillgängliga över disk som varor som alla andra. Författarna talar till och med om ”konsumenter” snarare än patienter. Ändringsförslagen syftar inte till att förhindra läkemedelsföretagen från att informera allmänheten om sina läkemedel.

De har emellertid det goda med sig att de försöker göra det möjligt för medlemsstaterna att i så stor omfattning som möjligt reglera spridningen av den information som offentliggörs av företagen. Framför allt får de rätten att offentligt brännmärka företag som offentliggör information som inte ligger i linje med officiella statliga uppgifter eller som sprids på ett vilseledande sätt. Det är bättre än inget. Men jag kan inte rösta för en så svag text. Jag kommer därför att lägga ner min röst.

  Nuno Melo (PPE) , skriftlig. – (PT) Tillgång på kvalitetsinformation om receptbelagda humanläkemedel kommer att bidra till att man uppnår bättre resultat vad gäller patienternas hälsa. Ju bättre informerade de är, desto troligare är det att de förstår de beslut som fattas i samband med deras behandling. Syftet med förslaget kan därför inte enbart vara att harmonisera EU:s lagstiftning. Det bör också främja hälsan genom att förbättra kunskaperna på hälsoområdet. Läkemedelsindustrin spelar en viktig roll när det gäller att främja kunskaperna på hälsoområdet. Den rollen måste emellertid definieras tydligt och det krävs strikta regler för branschens medverkan för att förhindra att kommersiella överväganden leder till en överdriven förbrukning av läkemedel.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Äldre och kroniskt sjuka brukar ordineras en mängd olika läkemedel som kan påverka varandra negativt. En viss läkare vet inte vad hans eller hennes kolleger har skrivit ut. Samtidigt säljs allt fler produkter, från aspirin till förkylningsmediciner och till och med sömnmedel, utan recept. Har någon någonsin frågat sig hur naturliga, växtbaserade produkter skulle kunna samverka med olika läkemedelsprodukter? Även patienterna själva bidrar till förvirringen: inget sägs om receptbelagda läkemedel som vi tar vid fel tidpunkt, eller läkemedel som vi själva får för oss att sluta ta eller ändra etc. De ekonomiska skadorna på grund av otillräcklig efterlevnad av behandlingsinstruktioner uppgår till miljarder euro. Därför är den klara åtskillnaden mellan reklam och information som föredraganden vill se viktig. Detta kommer förhoppningsvis att resultera i ökad klarhet kring frågan hur även receptfria läkemedel kan samverka med receptbelagda läkemedel. Den förskrivande läkaren måste förbli den viktigaste informationskällan, eftersom han eller hon på egen hand väljer ut ett läkemedel som passar patientens ålder, kön, vikt, kända allergier etc. Mot bakgrund av dessa överväganden avstod jag från att rösta.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Christofer Fjellners betänkande, eftersom jag anser att det budskap och de riktlinjer som ges är extremt viktiga. EU:s konsumenter är ofta helt vilsna när de ställs inför läkemedelsprodukternas bipacksedlar som de tycker är komplicerade och som innehåller information som ofta är förvirrande.

Syftet med förslaget till direktiv om information till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel är att tillhandahålla en enkel information som är lätt att förstå och använda, men som undviker all slags reklam. Det är också viktigt att informationen är tillgänglig via andra kanaler förutom bipacksedlarna. Därför välkomnar jag ett offentliggörande på Internet.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE) , skriftlig. – (PT) Jag anser att skillnaden mellan information och reklam i samband med läkemedel är avgörande för att skydda medborgarna. De tydliga förbättringarna av direktiv 2001/83/EG gjorde att jag röstade för Christofer Fjellners betänkande. Den stora majoritet som godkände betänkandet var övertygad om behovet av att försvara patienternas rätt till information. Arbetet i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet med att förbättra det förslag som ursprungligen presenterades av kommissionen förtjänar att lyftas fram.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill tacka Christofer Fjellner för ett fantastiskt arbete. Jag röstade för betänkandet eftersom jag håller med om att de som innehar godkännandet för försäljning måste se till att information om läkemedel som inte ges i reklamsyfte blir tillgänglig för patienter och allmänhet enligt ”pull-principen”, dvs. allmänheten ska ha tillgång till informationen om de behöver den, till skillnad från ”push-principen” som innebär att den som innehar godkännandet sprider informationen bland patienter och allmänhet.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Den information som ges till patienterna ska uppfylla följande krav:

- Pålitlighet. Informationen till patienterna ska baseras på de senaste forskningsrönen med tydlig hänvisning till de källor som kunskaperna kommer ifrån.

- Oberoende. Det måste klart framgå vem som tillhandahåller och finansierar informationen, så att kunderna kan identifiera eventuella intressekonflikter.

- Informationen ska vara lättåtkomlig för konsumenterna och patientinriktad. Den ska vara heltäckande och lättillgänglig och ta hänsyn till konsumenternas speciella behov, såsom ålder och kulturskillnader, och dessutom vara tillgänglig på samtliga EU-språk. Informationen som lämnas till patienterna om receptbelagda läkemedel ska vara ett led i en bredare strategi för patientinformation och en bredare hälsoutbildningsstrategi.

Patienter och alla andra som är intresserade ska kunna hitta korrekt, objektiv information om en hälsosam livsstil, förebyggande åtgärder och enskilda sjukdomar och om olika behandlingsalternativ. Därför tror jag att detta förslag måste kompletteras med en uppförandekodex för informationen som ges till patienter och som utarbetas i samarbete med patientorganisationer. Då kommer patienterna att kunna göra sina röster hörda.

  Paulo Rangel (PPE) , skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande, eftersom de kompromissändringsförslag som introducerats till kommissionens ursprungliga förslag kommer att lämna ett viktigt bidrag till att garantera patienterna tillgång till en pålitlig och oberoende information om de receptbelagda humanläkemedel som är tillgängliga på marknaden.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Det är och förblir förbjudet att göra reklam för receptbelagda humanläkemedel i EU. Läkemedelsföretagen måste följa tydliga regler om objektivitet i den information de sprider. Detta är de två viktigaste signalerna vi sänder nu under eftermiddagen när parlamentet praktiskt taget enhälligt antar lagstiftningspaketet om information till patienterna (558 röster mot 48), vilket bara bekräftar det enhälliga beslutet, minus en röst, från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Flera säkerhetsspärrar har införts. Kommissionen föreslog ett förbud mot information om receptbelagda humanläkemedel på tv och radio och Europaparlamentet har beslutat att utsträcka det till att även omfatta skriftliga medier. Tillverkarna omfattas av ett antal skyldigheter: beskrivning av produkternas egenskaper, bättre märkning och förhandsgodkännande från hälsomyndigheterna. Jag förstår inte all upprördhet som frågan har väckt bland konsumentorganisationer och försäkringsbolag, framför allt i det fransktalande Belgien, med stöd av vissa parlamentsledamöter som dömde ut dessa båda lagar till och med innan diskussionerna hade påbörjats. Detta är billigt politiskt effektsökeri som jag tycker är beklagligt med tanke på de stora förväntningarna från patienter som drabbas av en sjukdom. Utan dessa lagar skulle allmänheten dessutom vara utlämnad åt cowboyerna på Internet.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Vi bestämde att vi skulle rösta för eller lägga ner våra röster beroende på resultatet av tredje delen av ändringsförslag 31, som garanterar att läkemedelsföretagen enbart kan lämna information till läkare för eget bruk, inte till patienter via läkarna. Detta var avgörande för oss i Verts/ALE-gruppen. Eftersom den delen av ändringsförslaget antogs beslutade vi att stödja betänkandet i slutomröstningen.

  Sergio Paolo Francesco Silvestris (PPE), skriftlig. – (IT) Vi röstade för denna åtgärd tack vare den formella åtskillnaden mellan information om läkemedelsprodukter och reklam.

Vi stöder en ökad spridning av information om läkemedel om det kan förbättra patienternas kunskaper. Vi kommer aldrig att stödja åtgärder som öppet eller i det fördolda försöker införa olika former av reklam och göra en etisk läkemedelsprodukt till en kommersiell produkt. Vi uppskattar därför att information om läkemedel inte kommer att få offentliggöras i dagstidningar eller veckotidningar, och framför allt inte spridas genom radio eller tv.

Det är också bra att detta förslag till direktiv förtydligar vilken och hur mycket information som kan och måste spridas, inklusive vetenskaplig information, och att man klart utesluter reklammaterial.

Ändringsförslagen som inför certifiering och övervakning av Internetsajter som offentliggör informationen ger oss ytterligare garantier för att den inte kommer att utgöra reklam. Apoteken är och måste förbli en grundläggande hälso- och sjukvårdsinrättning och därför ett skyddat område vad gäller reglerna om handel och konkurrens. Vi anser att den regeln hjälper apoteken att utföra sitt svåra uppdrag inom läkemedelsövervakning och utbildning om rätt användning av läkemedelsprodukter.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) I en tidsålder när människor själva söker information måste patienterna få tydlig, objektiv, pålitlig och utförlig information om effekterna av olika läkemedel. Även om det är förbjudet att göra reklam för läkemedelsprodukter i EU har kommissionen skapat en öppning. Kommissionens förslag, som jag inte stödde, saknade en sådan strategi och gränsen mot reklam var alltför luddig. Dessutom gav kommissionen läkemedelsindustrin alltför många rättigheter och för stort ansvar. Nu när Europaparlamentet har gjort omfattande ändringar kan jag emellertid stödja förslaget. Företagens användning av officiella dokument (sammanfattningar av produktinformation, utvärderingsrapporter) och de kanaler genom vilka de ställer informationen till förfogande är begränsade: hälsotidskrifter och -tidningar, webbplatser och brev till patienter tillåts inte längre. All vägledning om läkemedelsprodukter måste granskas och godkännas i förväg av de behöriga myndigheterna. Detta utesluter självreglering, något som det ursprungliga förslaget inte gjorde. Jag tvivlar fortfarande på möjligheten att tillämpa detta förslag, eftersom en strategi för obligatorisk statlig information skulle vara kraftfullare än om regeringarna ska övervaka företagen. Hur som helst röstade jag för lagstiftningsförslaget eftersom det till syvende och sist garanterar en bättre patientinformation.

  Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Christofer Fjellners betänkande om information om humanläkemedel väcker legitim oro över läkemedelsföretagens möjligheter att göra reklam som riktar sig till patienter. Mina kolleger inom utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har verkligen förbättrat texten genom att vägra stödja flera olika typer av förklädd reklam och genom att föreslå att medlemsstaternas hälsomyndigheter ska kontrollera information om receptbelagda humanläkemedel från läkemedelsföretagen till allmänheten. Trots det är jag väldigt skeptisk inför den mycket luddiga gränsen mellan information och reklam.

Jag motsätter mig till exempel kraftigt tanken på att låta företagen göra reklam för sina läkemedel till patienterna via sjukvårdspersonalen. Jag vill inte att läkarna ska utsättas för påtryckningar och bli läkemedelsindustrins försäljare. Därför avstod jag från att rösta på en text som jag tycker är djupt problematisk, trots den strikta granskning som mina kolleger gjort.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet eftersom det medför en klar och hållbar förbättring av patientinformationen om humanläkemedel. Det kommer även i fortsättningen att vara förbjudet att göra reklam för läkemedel. Relationen läkare-patient kommer inte att påverkas negativt av direktivet och tjänsteleverantörens behörighet att skriva ut läkemedel är fortfarande tydlig. På det hela taget har vi ett mycket bra förslag till direktiv ur paketet om läkemedel inför andrabehandlingen.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Genom detta direktiv införs för första gången enhetliga regler om viss information om receptbelagda läkemedel till allmänheten. Den nödvändiga informationen ska förklara fördelar och risker med receptbelagda läkemedel för patienterna så att de kan fatta välgrundade beslut. Efter samråd med bland annat patientorganisationer och hälso- och sjukvårdspersonal kommer kommissionen att anta kvalitetskriterier för informationen. De kriterierna kommer att garantera pålitligheten för de uppgifter som tillhandahålls, bland annat på webbplatser och Internetportaler, och hålla läkemedelsindustrin ansvarig för den information som lämnas.

I sitt ändringsförslag rekommenderar Christofer Fjellner också informationskampanjer för att öka allmänhetens kunskap om riskerna med förfalskade läkemedel, som redan har fått fatala konsekvenser i medlemsstater som Förenade kungariket. I flera år har EU:s tullmyndigheter kunnat konstatera en snabb ökning av importen av förfalskade läkemedel, framför allt antibiotika, smärtstillande läkemedel och till och med cancermediciner. I motsats till vad som rapporteras i vissa medier avser direktivet enbart receptbelagda läkemedel. Ingen behöver vara orolig över sitt örtte.

Betänkande: Fjellner (A7-0289/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) I förordning (EG) nr 726/2004 beskrivs gemenskapens förfaranden för godkännande och övervakning av humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel och genom förordningen inrättas en europeisk läkemedelsmyndighet. I ändringsförslaget till direktiv 2001/83/EG understryks behovet av bättre information åt patienterna, framför allt vad gäller skillnaden mellan information och reklam. Efter denna ändring borde förordningen i sin tur ändras så att viss information på produkterna även ska kunna bli föremål för förhandsgranskning av Europeiska läkemedelsmyndigheten. Kommissionen har därför lagt fram ett förslag om att ändra förordningens regler om information till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel. Europaparlamentet har uppmanats att avge ett yttrande om förslaget och har lagt fram ett antal ändringsförslag till kommissionens text. Det var de ändringsförslagen som gjorde att jag bestämde mig för att rösta för resolutionen om att ändra direktiv 2001/83/EG. Tillsammans förbättrar dessa båda lagar informationen till patienterna om de läkemedel som skrivs ut.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det grekiska kommunistpartiet röstade emot båda förslagen till förordning och motsvarande betänkanden från parlamentet, eftersom de lyfter ansvaret för en ansvarsfull, pålitlig och korrekt patientinformation från olika statliga organ till multinationella läkemedelsföretag. Informationen till patienterna är myndigheternas, inte enskilda företags, ansvar. De vinster som läkemedelsmonopolen gör utesluter skyddet av folkhälsan. Vaccinationsbluffen nyligen i samband med den ”nya” influensapandemin är ett typiskt exempel på hur riktad information kan förvandlas till miljardvinster för de internationella läkemedelsföretagen. Vi anser att ansvaret för att informera medborgarna om läkemedel i allmänhet, och inte bara receptbelagda läkemedel på det sätt som anges i förordningen, helt ska åligga staten. Det är det minimum som krävs för att skydda patienter och anställda. Läkemedel, läkemedelsforskning och metoderna för att sprida kunskaper och information ligger i händerna på multinationella företag, vilkas enda kriterium är lönsamhet. Anställda och läkare kan inte vara säkra på läkemedlens kvalitet och effekter och de kan inte lita på de kunskaper och den information de får. Denna politik måste bekämpas för att få bort spekulationen med hälsa och läkemedel. Vi behöver statliga läkemedelsbyråer och gratis nationell hälso- och sjukvård.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här betänkandet som strävar efter att säkra det centrala EU-målet att garantera en korrekt funktion för den inre marknaden för humanläkemedel och ett bättre skydd för EU-medborgarnas hälsa. Det dokument som antagits i dag kommer att skapa förutsättningar för en tydlig ram för information om receptbelagda humanläkemedel åt konsumenter: Det kommer att främja bättre informerade konsumentval och garantera att direktreklam för receptbelagda läkemedel till konsumenterna även i fortsättningen är förbjudet. Enligt Europaparlamentets förslag ska en offentligt tillgänglig databas över läkemedel inrättas i EU på alla EU:s officiella språk. Den ska sedan uppdateras och förvaltas oberoende av läkemedelsföretagens affärsintressen. Databasen kommer att förenkla informationssökningen och göra det möjligt för en icke expertkunnig allmänhet att förstå informationen.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot betänkandet, som jag hela tiden har framfört stark kritik mot. Jag är för tanken att ge patienterna bättre information, men jag är emot de metoder som används för att göra det. Läkemedelsindustrins mål kommer aldrig att vara att utöva välgörenhet. Gränsen mellan information och reklam är dessutom mycket oklar. Det stämmer att texten som antogs nästan enhälligt inte har något med kommissionens ursprungliga tanke att göra. Den skulle helt enkelt ha öppnat dörren för reklam som förklätts till ”information”. Förslaget motsvarade dessutom läkemedelsbranschens tydliga förhoppning om att kunna krångla sig ur förbudet mot läkemedelsreklam. Betänkandet, så som det antogs i dag, innehåller betydligt fler garantier. Informationen som lämnas av läkemedelsföretagen kommer till exempel att kontrolleras i förväg innan den sprids och den kommer inte att spridas i media. Men hur som helst innebär tillståndet att offentliggöra sammanfattningar av bipacksedlar att det kommer att finnas saker som måste understrykas och andra, till exempel bieffekter, som mycket väl kan undantas från sammanfattningarna, eftersom de inte ”säljer”. Är inte redan det en reklamåtgärd? Var det verkligen syftet? Var det verkligen värt besväret?

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om att ändra förordning (EG) nr 726/2004 vad gäller informationen till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel. I förordningen beskrivs EU:s förfaranden för att ge tillstånd till och kontrollera humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel, inrätta en europeisk läkemedelsmyndighet och bidra till att garantera patienternas rätt till pålitlig, lättillgänglig och oberoende information, kontrollerad av de behöriga myndigheterna, på de läkemedelsprodukter som finns tillgängliga.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på hur viktigt det är att de läkemedel som skrivs ut är anpassade för patienten och ges på rätt sätt är det absolut avgörande att allmänheten, dvs. patienterna, har tillgång till information av god kvalitet som inte är reklam och som är sann, aktuell och inte vilseledande, i linje med sammanfattningen över produktens egenskaper. Det organ som är bäst placerat för att tillhandahålla aktuell och korrekt information för varje enskild läkemedelsprodukt är den som innehar godkännandet för försäljning. Parlamentet har helt riktigt beslutat att lyfta fram och skydda patienternas intressen. Jag instämmer helhjärtat i denna strategi, även om jag inte tror att det finns något behov av att begränsa de möjligheter som läkemedelsindustrin får att offentliggöra information enligt ”push-principen” i kommissionens förslag. Det var ett balanserat förslag som beaktade samtliga parters intressen, som engagerade läkare och skyddade allmänheten från reklam för receptbelagda läkemedelsprodukter, något som helt riktigt även i fortsättningen blir förbjudet. Jag tror inte att den text som just har antagits kommer att förändra patientens tillgång till information i realiteten, vilket jag tycker är ett tillfälle som gått förlorat.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det är viktigt att patienterna får bättre information om de läkemedel de tar. Det är också viktigt att den information de får är objektiv och att läkemedelsindustrin inte suddar ut gränsen mellan information och reklam. Utskottet för ekonomi och valutafrågor har gjort ett bra jobb med att ändra förslaget och jag kunde därför stödja detta betänkande.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Jag kan inte stödja direktreklam till konsumenterna i samband med läkemedelsprodukter. Det är viktigt för patienterna att få tillgång till information om de läkemedel de tar, men jag känner att denna typ av reklam skulle undergräva läkarens roll som grindvakt och att det skulle kunna skada deras ansvar för patienterna.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag gratulerar Christofer Fjellner till hans viktiga arbete om information till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel och framför allt om EU:s förfaranden för godkännande och övervakning av läkemedelsprodukter.

Det finns flera problem med EU:s nuvarande lagstiftning om den vetenskapliga information som ges till EU:s konsumenter, framför allt de enskilda medlemsstaternas olika tolkningar av direktivet.

Betänkandet som antagits i dag syftar till att förbättra harmoniseringen av förordningarna i sektorn i ett försök att minska avstånden och eliminera de skillnader som finns i dag när det gäller att skydda rätten till hälsa. Allt detta ingår i en bredare strategi för hälsokunskap för att underlätta för den europeiska allmänheten att i realiteten få tillgång till vetenskaplig information om receptbelagda läkemedel.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet, eftersom jag är särskilt intresserad av hälsofrågor, framför allt när det gäller patienternas lika tillgång till sjukvård och information. För tillfället varierar nivån på informationen om läkemedel som är tillgängliga på marknaden kraftigt i EU. Det tycker jag faktiskt är orättvist mot patienterna. De måste ha rätt att få komplett, korrekt information om sina läkemedel. Förslaget från kollegan Christofer Fjellner syftar till just detta, vilket sätter patienten i centrum. Europaparlamentets ändringsförslag till kommissionens lagstiftningsförslag understryker att tillverkarna av läkemedel måste lämna grundläggande information om till exempel produkternas egenskaper genom märkning, bipacksedlar och en offentligt tillgänglig version av utvärderingsrapporten. Men för att vi ska kunna se till att informationen är pålitlig måste de nationella myndigheterna strikt övervaka de specialiserade webbplatser som tillhandahåller sådan information.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Detta betänkande innehåller en påminnelse om vad Europeiska läkemedelsmyndigheten borde vara. Man kan inte vara emot ett förslag som innehåller självklarheter som behovet av att ”understryka patienternas rättigheter och behov”, behovet av att tvinga företagen att offentligt ange de negativa reaktionerna på sina läkemedel och behovet av att offentliggöra information på samtliga de officiella språken i EU.

Man kan emellertid bli något förvånad över att sådana självklarheter måste påpekas 15 år efter det att myndigheten skapades. Parlamentet borde påtala myndighetens brist på öppenhet och tydligt och klart säga ifrån att den borde reformeras i allas intresse.

  Nuno Melo (PPE) , skriftlig. – (PT) Tillgången på kvalitetsinformation om receptbelagda läkemedelsprodukter kommer att bidra till att man uppnår bättre resultat i fråga om patienternas hälsa. Ju mer information de har desto troligare är det att de får lättare att förstå beslut som rör deras behandling. Syftet med detta förslag kan därför inte begränsas till att harmonisera EU:s lagstiftning. Det borde också främja folkhälsan genom att förbättra kunskaperna på hälsoområdet.

Läkemedelsindustrin spelar en viktig roll för att främja kunskaperna på hälso- och sjukvårdsområdet, men den rollen måste definieras tydligt och branschens deltagande måste regleras, så att man förhindrar att kommersiella överväganden leder till en överkonsumtion av läkemedel. Det är också nödvändigt att undvika vilseledande reklam och att försöka tillhandahålla bättre information åt kunden (patienten) som har tillgång till en mängd okontrollerad information via Internet, vilket inte gäller den pålitliga information som lämnas av läkemedelsföretagens laboratorier.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) För att skydda patienternas rättigheter och intressen måste de kunna få tillgång till objektiv, pålitlig och okommersiell information av god kvalitet om läkemedlen. Om vi vill skydda folkhälsan måste bipacksedlarna vara så tydliga och heltäckande som möjligt och de måste uppfylla grundläggande kvalitetskriterier. Med samma inriktning på att skydda patienterna och ge information till allmänheten måste vi främja enklast tänkbara tillgång till information, framför allt genom att sammanfatta produktens karakteristiska egenskaper i en broschyr som tillhandahålls i såväl elektronisk som tryckt version. Därför måste vi garantera tillgången på certifierade och registrerade webbplatser som ger omfattande oberoende, objektiv och icke-kommersiell information.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Christofer Fjellners betänkande kommer i rätt tid. Den dolda reklamen för läkemedel är oacceptabel. Läkarna måste kunna rekommendera sina patienter läkemedel. Läkarna måste reglera och skriva ut läkemedel till patienterna för att undvika spekulation och konkurrens mellan olika läkemedelstillverkare. Läkemedelsföretagens uppgift ska bara vara att lämna stöd i form av information, men de får absolut inte tillåtas tvinga på patienterna sina produkter. Läkarna har ansvaret för behandlingen. De måste också bestämma vilka läkemedel som ska ges till patienten under behandlingens gång.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Med tanke på att cirka 25 000 personer dör varje år som resultat av biverkningar och kombinationseffekter enbart i Tyskland och att 3 procent av alla olyckor kan tillskrivas receptbelagda läkemedel står det klart att patienterna måste få bättre information. Vi skulle kunna ta Frankrike som exempel. Där måste alla eventuella funktionsnedsättningar klart anges på paketet. Vi måste förse patienterna med information, men vi måste också hjälpa dem genom djungeln av läkemedel, till exempel genom att komma överens om en daglig rutin, förpackningens utformning eller speciella märkningar. Detta kommer att medföra besparingar för det allmänna i miljardklassen och det kommer att göra att patienterna slipper biverkningar och kombinationseffekter. Förslaget innehåller ett antal initiativ för att ge patienterna bättre information om läkemedlen de har ordinerats och hur de ska användas. Om patienterna faktiskt kommer att utnyttja denna förbättrade tillgång till information av god kvalitet är osäkert om man tänker på hur många patienter beter sig. Hur som helst är det naturligtvis viktigt att informationen blir tillgänglig i hela EU. Därför röstade jag för betänkandet.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Eftersom betänkandet betonar patientens rätt till information, stöder jag det helhjärtat. Betänkandet innehåller ett par viktiga nyheter.

Den första gäller Internet. Europaparlamentet tänker se till att konsumenterna blir medvetna om riskerna med att köpa läkemedel online. Samtidigt vill parlamentet också se förslag på särskild lagstiftning om den försäljningsmetoden.

Den andra nyheten gäller förbudet mot att göra reklam för receptbelagda läkemedel, eftersom det är viktigt att dra upp en gräns mellan generiska och icke-generiska läkemedel, inte bara vad gäller den information som ska ges till patienterna, utan framför allt när det gäller att följa god praxis vid tillverkningen av aktiva ämnen, framför allt utanför Europa.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE) , skriftlig. – (PT) I betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 726/2004 vad gäller information till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel införs nya regler om informationens öppenhet och effektivitet. Dessutom står patienternas intressen och skyddet av de intressena i centrum, vilket gjorde att jag bestämde mig för att rösta för betänkandet. Viktiga punkter är inrättandet av Europeiska läkemedelsmyndigheten och tydliga insatser för att garantera patienternas rätt till pålitlig, lättillgänglig och oberoende information om de läkemedel som är tillgängliga och som godkänts av de behöriga myndigheterna.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Det finns många olika källor till oberoende och styrkt information om behandlingsalternativ inom EU. Dessa resurser beaktar kulturella egenheter och sammanhang för befolkningen, inklusive viktiga hälsoavgörande faktorer. Ökad tillgång på kvalitetsinformation kommer att bidra till att uppnå bättre hälsoresultat för patienterna. Det är nämligen betydligt större chans att bättre informerade patienter fortsätter med nödvändiga behandlingar och de har betydligt bättre förutsättningar att förstå de beslut som hänger samman med deras behandling. Följaktligen kommer förslaget att skapa ett mervärde om det utformas och genomförs rätt.

I den aktuella förordningen tas det inte hänsyn till den tekniska utvecklingen eller de möjligheter och utmaningar som skapats genom Internet. Patienterna i EU får redan via Internet obegränsad tillgång till okontrollerad och ofta felaktig information om receptbelagda läkemedel på ett par sekunder. Däremot är tillgången på kontrollerad och säker information om läkemedel via Internet mycket begränsad för de flesta patienter. Detta är framför allt ett problem för de personer som behöver information på sitt eget språk. Målet med förslaget kan därför inte bara vara att harmonisera EU:s lagstiftning utan också att förbättra folkhälsan genom förbättrade kunskaper i hälso- och sjukvårdsfrågor.

  Paulo Rangel (PPE) , skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 726/2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet vad gäller informationen till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel. Det är viktigt att garantera patienterna tillgång till pålitlig och oberoende information om de receptbelagda läkemedel som är tillgängliga på marknaden.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Vid dagens sammanträde röstade vi efter första behandlingen om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om information på läkemedelsprodukter (EU:s förfaranden för godkännande och övervakning av läkemedelsprodukter). Europaparlamentet och patientorganisationerna har länge krävt ett sådant förslag för att ge patienterna en möjlighet att få mer information om de läkemedel de rekommenderas och tar.

Den nuvarande lagstiftningen ligger inte i linje med den tekniska utvecklingen eller de möjligheter och utmaningar som Internet ger. Patienter i EU kan redan nu få obegränsad tillgång till okontrollerad och ofta felaktig information om receptbelagda läkemedel på ett par sekunder.

Föredraganden föreslog att man skulle ändra förslagets inriktning och ge läkemedelsföretagen rätt att lämna viss information till patienterna och därmed placera patienternas rätt till kunskap i centrum av lagstiftningen. Ökad tillgång till kvalitetsinformation kommer att bidra till att uppnå bättre hälsoresultat för patienterna eftersom sannolikheten för att bättre informerade patienter ska fortsätta med sin nödvändiga behandling och få bättre förståelse för sina behandlingar är större. Förslaget kommer därför att tillföra ett mervärde.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I betänkandet välkomnas kommissionens förslag om information till patienterna om receptbelagda humanläkemedel (KOM(2008)0662–0663). Europaparlamentet och patientorganisationerna har länge bett om ett sådant förslag för att patienterna ska få bättre information om de läkemedel de rekommenderas och tar. Ökad tillgång till kvalitetsinformation kommer att bidra till att förbättra hälsoresultaten för patienterna eftersom sannolikheten ökar för att bättre informerade patienter ska fortsätta den nödvändiga behandlingen och bättre förstå olika beslut i samband med sin behandling. Om förslaget formuleras och genomförs rätt kommer det därför att medföra ett mervärde. Syftet med förslaget kan därför inte bara vara att harmonisera EU:s lagstiftning utan också att förbättra folkhälsan genom ökade kunskaper om hälsofrågor och god hälsa. Läkemedelsindustrin spelar en viktig roll för att öka kunskaperna i hälso- och sjukvårdsfrågor och främja folkhälsan, men deras roll måste vara klart definierad och deras engagemang strikt reglerat för att undvika en kommersiellt driven överförbrukning av läkemedel.

  Christel Schaldemose (S&D), skriftlig. – (DA) Vi, de danska socialdemokraterna i Europaparlamentet (Dan Jørgensen, Christel Schaldemose, Britta Thomsen och Ole Christensen), lade ner våra röster i omröstningen om betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring, vad gäller informationen till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel, av förordning (EG) nr 726/2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet. Även om betänkandet innehåller flera goda förslag tycker vi inte att vi kan rösta för ett förslag som strider mot den danska grundlagen.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring, vad gäller informationen till allmänheten om receptbelagda humanläkemedel, av förordning (EG) nr 726/2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet för att i framtiden kunna garantera en rättslig ram i EU som gör att medborgarna får lika tillgång till korrekt och tydlig information om läkemedelsprodukter.

I förslaget som presenterades av kommissionen den 20 december 2007 om nuvarande rutiner för tillhandahållandet av information till patienterna på läkemedelsprodukter anges att medlemsstaterna har infört olika regler och rutiner när det gäller att tillhandahålla information om läkemedelsprodukter, vilket har skapat en situation där patienter och allmänhet inte har samma tillgång till denna information. EU:s medborgare har rätt till korrekt och tydlig information om läkemedelsprodukter. Jag tycker det är viktigt att förordningen skyddar patienternas intressen och ser till att de senaste kommunikationsmedierna används för att ge allmänheten information som är korrekt, tillgänglig och lättbegriplig på ett öppet sätt, oberoende av läkemedelsföretagens kommersiella intressen.

Betänkande: Fjellner (A7-0290/2010) (A7-0289/2010)

  Göran Färm (S&D), skriftlig. − Med anledning av att undertecknad i ett tidigare yrkesliv har verkat som konsult för en intressent i dessa ärenden har jag i dag avstått från att rösta om dessa betänkanden, dvs. A7-0289/2010 och A7-0290/2010.

Betänkande: Evans (A7-0196/2010)

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Varje år uppkommer 9,3 miljoner ton elektroniskt avfall i EU. Faktum är att detta avfall ofta innehåller en betydande mängd kraftigt förorenande material. Avfallet innebär en betydande miljöutmaning. Frånsett återanvändningen borde det vara av vital betydelse att minska användningen av dessa farliga ämnen redan i början av processen. Stora industrikoncerner har redan börjat begränsa deras användning. Trots detta behöver vi tydliga regler för att kunna skapa en gemensam ram för denna viktiga uppgift. Därför röstade jag för Europaparlamentets lagstiftningsresolution om ett direktiv som begränsar användningen av dessa ämnen. Men det var ingen lätt omröstning. Förslaget innehåller i själva verket ett antal undantag, framför allt vad gäller solpaneler. Eftersom de medger en minskning av utsläppen av växthusgaser var det lämpligt att tillåta de ämnen som de innehåller. Detta blev emellertid föremål för diskussioner om prioriteringarna för EU:s miljöpolitik som dessvärre ställs inför ömsesidigt motstridiga frågor.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet. Varje år säljs enbart i EU cirka 9,3 miljoner ton elektrisk och elektronisk utrustning. Den största delen av detta är stora hushållsapparater och IT- och kommunikationsutrustning. I takt med att marknaden fortsätter växa och innovationscyklerna blir ännu kortare ersätts utrustningen allt snabbare, vilket har gjort att avfall från elektrisk och elektronisk utrustning är den snabbast växande avfallsströmmen. Mängden sådant avfall beräknas växa till 12,3 miljoner ton till 2020. Det här avfallet innehåller flera farliga ämnen som kan släppas ut i miljön och skada människors hälsa och miljön, framför allt om det inte behandlas korrekt. Problemen har inte lösts med RoHS 1.0.

Jag stöder dokumentets förslag om att kommissionen borde stärka möjligheterna att förhindra användningen av skadliga ämnen och regelbundet granska förbudet mot andra skadliga ämnen och möjligheterna att ersätta dem med mer miljövänliga alternativa ämnen eller tekniska lösningar som skulle garantera ett gott skydd för människors hälsa och miljön.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har godkänt avtalet med rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet genom att vid första behandlingen anta omarbetningen av direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter. Detta är goda nyheter för EU:s konsumenter. Andelen sålda elektriska och elektroniska produkter i EU utgör en väsentlig del av det totala antalet sålda konsumtionsvaror. Uppskattningsvis säljs det varje år, i enbart EU, 9,3 miljoner ton elektrisk och elektronisk utrustning. Den allt snabbare ersättningstakten av dessa olika produktvaror skapar ett avfallsproblem och problem med farliga ämnen som finns i avfallet. Av säkerhetsskäl och för att inte skada människors hälsa är det därför nödvändigt att begränsa användningen. Tanken bakom omarbetningen av det nuvarande direktivet från 2003 är att komma längre i begränsningen av användningen av farliga ämnen. Kommissionen ska också inom tre års tid revidera lagstiftningen i syfte att anpassa den ytterligare till framtida innovationer.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill gratulera föredraganden Jill Evans till hennes arbete och den tillfredsställande kompromiss som hon lyckats nå med våra politiska grupper.

Målsättningen med den antagna texten, som är en omarbetning av det nuvarande direktivet, är att fastställa ännu ambitiösare parametrar för användningen av elektriska och elektroniska produkter (EEE). Det bör noteras att under senare år har EU:s institutioner gjort betydande framsteg när det gäller att göra avfallshanteringen och tillverkningen av elektroniska produkter mer miljövänlig och mindre hälsoskadlig.

Jag röstade för denna åtgärd, som passar i detta sammanhang och som bestämt utgör både en börda och en möjlighet för företag och små och medelstora företag. Möjligheten att kunna erbjuda konsumenterna mindre miljöfarliga produkter är faktiskt bra för företagen och deras affärsprocesser samt deras globala konkurrenskraft. Till sist kommer de nya parametrar som undersöks i detta betänkande kunna garantera ett bättre skydd för EU:s konsumenter och bidra till en ökad miljöhänsyn.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (omarbetat), eftersom jag anser att den enighet som nåddes med rådet uppfyller målen om att skydda människors hälsa och miljön samt förenkla och ge en större enhetlighet till den nuvarande lagstiftningen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt kommissionen säljs det uppskattningsvis varje år, enbart i EU, 9,3 miljoner ton elektrisk och elektronisk utrustning. Största andelen är stora hushållsapparater samt IT- och telekommunikationsutrustning. I och med att marknaden växer och innovationscyklerna blir allt kortare beräknas elektriskt och elektroniskt avfall bli den snabbast växande avfallsströmmen. Elektriskt och elektroniskt avfall beräknas öka till 12,3 miljoner ton till 2020. Omarbetningen av direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter är tänkt att bredda direktivets räckvidd och stärka dess förebyggande del så att man företrädesvis kan hejda miljöförstöring vid källan, i enlighet med artikel 174.2 i fördraget. I detta direktiv betonas dock mest stora tillverkare och knappt vilka effekter det kan få för små och medelstora företag som tillverkar elektriska och elektroniska produkter. Direktivet ger heller inga lösningar i enlighet med förslaget till direktiv KOM(2008)0809 och betänkandet om rapporten om bioinformation, där det konstaterades att i enlighet med detta nya system skulle små och medelstora företag som tillverkar medicinövervaknings- och kontrollinstrument med stor sannolikhet få problem.

  José Manuel Fernandes (PPE) , skriftlig. – (PT) Enligt kommissionen behövs denna omarbetning av direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (RoHS) på grund av osäkerhet när det gäller räckvidd, brist på tydliga bestämmelser och skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller överensstämmelse av produkterna i fråga.

Före omröstningen fick jag flera samtal om att förkasta förslaget om att inkludera polyvinylklorid i förteckningen över ämnen som ska prioriteras vid utvärderingen i bilaga III i RoHS-direktivet. Jag vill härmed säga att jag är emot att ämnet inkluderas, eftersom förteckningen av ett antal farliga ämnen, inklusive polyvinylklorid, som inte baseras på några kriterier, är obegripligt. Att fastställa att en produkt är farlig innan den förbjuds för framtida användning utan några vetenskapliga belägg skapar en oacceptabel situation med brist på lagstiftad definition. När det gäller polyvinylklorid konstaterades det i en inledande bedömning som utfördes enligt bestämmelserna i Reach-förordningen att ämnet inte var särskilt farligt och att det inte är ett prioriterat ämne som ska inkluderas i bilaga III. Jag röstade för detta direktiv eftersom denna förteckning drogs tillbaka under förhandlingarna som föregick omröstningen i plenum. Kommissionen bör nu utföra en ny bedömning tre år efter att denna lagstiftning trädde i kraft.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Andelen sålda elektriska och elektroniska produkter inom EU och den oundvikliga ökningen av elektriskt och elektroniskt avfall gör att det finns ett behov av att ersätta vissa farliga ämnen i produkterna och på så sätt minimera miljöförstöring samt garantera konsumentsäkerheten och skydda människors hälsa. Vi inser att detta är nödvändigt och att sökandet efter lösningar är viktigt. Därför röstade vi för detta betänkande. Under diskussionerna som ägt rum under de senaste månaderna har rådet nått en överenskommelse med Europaparlamentet efter förhandlingar om vissa mer kontroversiella och problematiska frågor. Det är en bra sak att PVC har uteslutits i den föreslagna slutliga texten från att omfattas av direktivets räckvidd eftersom det innebär att tillverkningen inom vissa industrisektorer kan fortsätta. Dessa sektorer hade annars kunnat drabbas allvarligt om ämnet hade inkluderats, vilket tidigare föreslogs.

  Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta på Jill Evans betänkande om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter, eftersom jag anser att Europaparlamentets ståndpunkt är problematisk. Å ena sidan motsätter sig betänkandet utan några som helst vetenskapliga bevis nanopartiklar eftersom deras ringa storlek måste innebära att de är farliga. Å andra sidan utesluter förslaget till direktiv avfall från solcellspaneler med motiveringen att utvecklingen av förnybar energiteknik ska uppmuntras. Antingen är elektriska ämnen farliga eller inte. Om syftet är att införa ”försiktighetsprincipen” så bör den tillämpas även på solenergiteknik.

  Matthias Groote (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (RoHS), eftersom en utökad räckvidd som omfattar samtlig elektronisk utrustning är en definitiv förbättring. Jag anser dock att det är problematiskt att det förekommer så många undantag. Särskilt att förnybara energikällor, solcellsmoduler, som till viss del består av föreningar av kadmiumtellurid, inte ska omfattas av direktivet. Detta ämne är inte bara skadligt för människors hälsa utan även farligt och skulle därför verkligen behöva omfattas av RoHS-direktivet. Risken för att solcellspaneler skulle försvinna helt från våra hustak, som ett resultat av detta, skulle inte uppstå. I stället finns det flera alternativ på marknaden som är helt fria från kadmiumtellurid. Jag stöder därför inte majoritetens beslut i Europaparlamentet och rådet.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Elektriskt och elektroniskt avfall ökar ständigt och gör så att flera farliga ämnen kommer i kontakt med varandra. Dessa ämnen kan sedan komma att släppas ut i miljön och skada människors hälsa om de inte tas om hand ordentligt.

Detta direktiv kommer att uppmuntra teknisk innovation och därmed göra det möjligt för fler företag att göra fler framsteg när det gäller utformningen av nya och säkrare elektriska och elektroniska produkter. Minskningen av antalet farliga ämnen närmare källan kommer även att leda till sänkta återvinningskostnader. Slutligen och kanske viktigast har vi lyckats få till ett undantag för solcellspaneler i syfte att uppmuntra utvecklingen av förnybara energitekniker inom EU.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) Polen är en av de största tillverkarna av tv-, radio- och elektriska hushållsapparater inom EU. Det är också ett land där försäljningen av denna typ av apparater ökar för varje år. Den tekniska utvecklingen och den ökade efterfrågan på denna typ av varor leder också till ökade mängder av elektriskt och elektroniskt avfall. Det finns ett problem när det gäller hanteringen av detta avfall och effekterna av denna process på miljöförstöring. Därför är de nya bestämmelserna i direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter väldigt viktiga för tillverkare av denna typ av produkter. De måste avlägsna farliga ämnen och höja säkerhetsstandarderna för apparater avsedda för vardagligt bruk. Detta är även goda nyheter för konsumenterna, eftersom de nya bestämmelserna tillämpar skyldigheten att använda ämnen som inte skadar människors hälsa och miljön och detta gäller samtliga tillverkare av elektriska apparater inom hela EU.

  Jutta Haug (S&D), skriftlig. – (EN) Trots att den inte är särskilt ambitiös förbättrar kompromissen från den första behandlingen den nuvarande lagstiftningen. Därför röstade jag för. Förutom de nya metoderna för ämnesbegränsningar är en viktig förbättring den allmänna räckvidden, samtlig elektrisk och elektronisk utrustning, inklusive elgeneratorer, kommer på medellång sikt att omfattas av RoHS-direktivet. Ett stort bakslag är dock den långa listan av undantag, inklusive solcellspaneler. Att utesluta denna ”rena” teknik från miljölagstiftningen kommer att skicka fel signaler, både inom EU och till resten av världen. Det handlar om att fastställa det rätta rättsliga ramverket för sammanhängande hållbara investeringar! Även om tillverkningen av solcellspaneler med farliga ämnen som kadmiumtellurid skulle visa sig vara mer kostnadseffektiv, så har det funnits mindre farliga alternativ under en lång tid och de har visat sig fungera utmärkt. Jag ser därför inte något behov av att vi ska täcka våra tak och fält med potentiellt farligt avfall och lämna över avfallsutmaningen till framtida generationer. På denna punkt är jag starkt emot majoritetens ståndpunkt och beslut i Europaparlamentet och rådet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Kompromissen som förhandlades fram av min kollega Jill Evans innebär framsteg inom detta lagstiftningsområde. Den rättssäkerhet det innebär kommer att leda till förbättringar när det gäller miljöskyddet. Därför röstade jag för detta betänkande.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Den konstant ökande produktionen av tv-, radio- och elektriska hushållsapparater är resultatet av den moderna teknikens utveckling samt en ökad efterfrågan på denna typ av produkter. Som konsumenter förväntar vi oss funktionalitet och ergonomi från dessa apparater men framför allt borde vi kräva att de olika produkterna följer lämpliga bestämmelser som reglerar säkerhetsnormer både för användaren och för miljön. Vi byter ut våra gamla apparater mot nya och producerar alarmerande mängder avfall och de farliga ämnena som används i tillverkningen av apparaterna orsakar oåterkalleliga skador på ekosystemen.

Därför är det absolut nödvändigt att införa lagstiftande bestämmelser som kan begränsa användningen av farliga ämnen i tillverkningen av apparater för våra hem och som samtidigt stöder tillverkarna i införandet av innovativa miljöåtgärder.

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Det nuvarande RoHS-direktivet begränsar användningen av sex farliga ämnen som tidigare fanns i vissa elektriska och elektroniska produkter. Direktivet håller på att omarbetas i syfte att förenkla bestämmelserna och göra det lättare för tillverkarna att avgöra vilka ämnen som är förbjudna, för att på så sätt kunna undvika eventuella onödiga sammanblandningar som skulle kunna vara farliga för konsumenten och avfallsföretagens resurser.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Europeiska unionen behövde detaljerade bestämmelser om användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter. Detta krav blir tydligt med tanke på kommissionens uppgifter om att det varje år i enbart EU säljs uppskattningsvis 9,3 miljoner ton elektrisk och elektronisk utrustning.

I och med att marknaden växer och innovationscyklerna blir allt kortare accelererar utbytet av produkterna, vilket gör elektriskt och elektroniskt avfall till den snabbast växande avfallsströmmen. Efter en kort övergångsperiod för att tillåta företagen att anpassa sig till den nya lagstiftningen kommer användningen av farliga ämnen att förbjudas i elektriska och elektroniska produkter, låt vara med vissa undantag, som till exempel solcellspaneler. Åtgärden kommer även att innebära att konkurrerande industrier i tredjeland måste iaktta samma bestämmelser som EU:s företag med det uttryckliga kravet att importerade produkter måste följa samma säkerhetsnormer som finns garanterade i unionens regelverk.

Därför anser jag slutligen att det är en prioritet att skydda vissa primära tillgångar som människors hälsa och miljön, låt vara i vetskapen om att vi verkar under villkor som till stor del definieras av den allvarliga ekonomiska krisen som har påverkat EU och världen.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet om förslag till direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter. Det nuvarande direktivet begränsar användningen av sex farliga ämnen vid tillverkningen av viss elektrisk och elektronisk utrustning. Det är tänkt att undvika giftigt avfall när väl produkterna kastas och på så sätt se till att EU:s förbrukade mobiltelefoner, datorer och kylskåp inte skadar miljön eller människors hälsa på grund av att de läcker kemikalier i soptippar eller genom att de avger giftiga ångor vid förbränning. Direktivet förenklas.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Användningen av farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter är ett stort problem för människors hälsa, miljön och avfallshanteringen. Riskerna är till och med större i återvinnings- och återhämtningsåtgärder under fattiga förhållanden i utvecklingsländerna, särskilt när det gäller olaglig export för deponering i soptippar i fattigare länder. Med detta lagförslag kommer allt aktuellt material att omfattas av detta direktiv. I framtiden kommer därför alla material att behöva följa bestämmelserna i direktivet om det anses som nödvändigt i en miljöbedömning.

Direktivet bidrar till att fastställa tydliga regler för medlemsstaterna när det gäller utplacering av dessa ämnen på marknaden och följaktligen dess återvinning. Detta direktiv kommer att leda till en betydande förbättring gentemot dagens situation, vilket är anledningen till att jag röstade för det. Jag anser dock att vissa farliga ämnen som inte kom med i direktivet bör inkluderas under de kommande tre åren efter en översyn och bedömning av deras inverkan.

  Nuno Melo (PPE) , skriftlig. – (PT) Den ökade användningen av elektrisk och elektronisk utrustning i kombination med den tekniska utvecklingen har lett till att innovationscyklerna blir allt kortare. Detta har i sin tur lett till allvarliga problem när det gäller användningen av farliga ämnen i dessa produkter, liksom problem med hanteringen av en allt större mängd avfall. Syftet med detta direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen (RoHS) är därför att bredda räckvidden och stärka dess förebyggande aspekt så att miljöförstöring företrädesvis hejdas vid källan, i enlighet med artikel 174.2 i fördraget. Denna omarbetning är central för att vi framgångsrikt ska kunna begränsa farliga ämnen i denna typ av produkter.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Jag stöder helt Jill Evans betänkande. Jag vill dock tillägga att denna fråga borde få mer uppmärksamhet. Användningen av bly, magnesium, kvicksilver och sällsynta jordartsmetaller i elektroniken och industriell teknik är oundviklig. Vår uppgift är att se till att tillverkarna i stället börjar använda mindre farliga material. Där det inte går är det mycket viktigt att allmänheten informeras om de potentiellt skadliga effekterna på konsumenterna av alla de farliga ämnen som har använts.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (RoHS) styr användningen av farliga ämnen i apparater och komponenter. Det är också ett viktigt verktyg för att upprätta en europeisk och global standard för tillverkare. Direktivets bredare räckvidd är tänkt att även beakta avfallshanteringen av farliga ämnen. Jag lade ner min röst eftersom betänkandet ännu inte helt löser de problem som är associerade med hanteringen av farliga ämnen.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det har verkligen skett en snabb ökning på marknaden av elektrisk utrustning, särskilt inom områdena IT och telekommunikation. Detta och de allt kortare innovationscyklerna resulterar i allt större mängder elektriskt och elektroniskt avfall. Omarbetningen av RoHS-direktivet är tänkt att förhindra användningen av farliga ämnen som kan skada miljön eller människors hälsa. Vissa av förslagen är kontroversiella. Å ena sidan har stora datortillverkare som HP, Acer och SonyEricsson själva sagt att de är för ett förbud för samtliga bromerade flamskyddsmedel i elektrisk och elektronisk utrustning. Å andra sidan verkar resultaten från kommissionens studier inte avgörande, i alla fall inte när det gäller de potentiella skadorna på miljön. Dessutom uttrycker industrin oro för förbudet mot polyvinylklorid, särskilt bland kabeltillverkare. De negativa egenskaperna av polyvinylklorid är omtvistade och det finns en oro för att kostnaderna kommer att öka om det införs ett förbud mot polyvinylkloridbelagda kablar. Dessa argument behöver uppvägas innan särskilda förbud fastställs. Därför lade jag ned min röst.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet av ett antal skäl. Jag håller med om att fasta installationer och solcellspaneler inte ska omfattas av direktivet. Jag var också nöjd över antagandet av metoder för att se över de farliga ämnen som ingår i bilaga IV, eftersom det innebär att förteckningen över ämnen som ska undersökas av kommissionen (bilaga III) kan tas bort. Jag anser också att den inte alltför breda definitionen av ”beroende” till att avse ”behöver elektricitet för att uppfylla åtminstone en av sina grundläggande funktioner” är korrekt. Jag anser också att det är för tidigt för lagstiftningen att omfatta utvärderingen av nanomaterial, som för tillfället håller på att undersökas av kommissionen. Slutligen vill jag uttrycka min glädje över att räckvidden är så allmän att den inkluderar samtliga elektriska och elektroniska produkter.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE) , skriftlig. – (PT) Anledningen till att jag röstade för betänkandet om förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (omarbetad) var på grund av de förbättringar som infördes genom gemensamt beslut med rådet, vilket skulle bidra till stora förbättringar i skyddet av människors hälsa och miljön samt avfallshanteringen. Jag vill betona förenklingen och den ökade enhetligheten i den nya lagstiftningen. Omorganiseringen och begränsningen av användningen av farliga ämnen var absolut nödvändig med tanke på den kraftigt ökade försäljningen av elektrisk och elektronisk utrustning inom EU.

Med denna lagstiftning bidrar vi till att förhindra att det elektriska och elektroniska avfallet, till exempel mobiltelefoner, datorer och kylskåp, skadar miljön och människors hälsa genom att kemiska produkter hamnar i miljön, via till exempel soptippar eller frigörs som giftiga gaser vid förbränning.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill tacka Jill Evans för hennes utmärkta arbete. Jag röstade för eftersom jag håller med om att omarbetningen av RoHS-direktivet behöver sättas in i sammanhanget om Europeiska unionens internationella skyldigheter att begränsa de totala utsläppen av dioxiner och furaner i syfte att minska användningen av dem samt där det är möjligt eliminera dem helt.

Den slutliga destinationen för en stor mängd av det elektriska och elektroniska avfallet förblir oklart. Högtemperatursförbränning är ett undantag. Den undermåliga hanteringen av elektriskt och elektroniskt avfall – i EU och tredjeland – riskerar att förbli en realitet för väldigt många. Utsläpp av dioxiner och furaner kan endast kontrolleras med val av material vid projekteringsstadiet.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Varje år, i enbart EU, säljs uppskattningsvis 9,3 miljoner ton elektrisk och elektronisk utrustning, varav den största andelen är stora hushållsapparater samt IT- och telekommunikationsutrustning. I och med att marknaden växer och innovationscyklerna blir allt kortare accelererar ersättningen av produkterna, vilket gör elektriskt och elektroniskt avfall till den snabbast växande avfallsströmmen. Mängden elektriskt och elektroniskt avfall uppskattas öka till 12,3 miljoner ton till 2020.

De centrala frågorna i denna omarbetning av direktivet är

- allmän räckvidd,

- skillnaden mellan RoHS och Reach,

- ändringar av kriterierna för undantag,

- kriterier för att avgöra varaktigheten på ett undantag/den extra fristen,

- medbeslutande om framtida begränsningar i stället för kommittéförfaranden, och

- särskilda bestämmelser om nanomaterial.

Det gläder mig att enighet kunde nås redan vid första behandlingen. Jag röstade för detta betänkande eftersom det nya förslaget till direktiv är förenklat och kommer att ge tillverkarna mer lätthanterliga verktyg vid klassificeringen av sina produkter i de kategorier som förutses i direktivet. Det beaktar även den socioekonomiska verkan som är kopplad till skydd av människors hälsa och miljön när det gäller ändringen av kriterierna för undantag.

  Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt kommissionen är det tillräckligt att omarbeta det nuvarande direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter som antogs 2003 för tydlighetens och rättssäkerhetens skull. Denna omarbetning kräver naturligtvis ett utvidgande av direktivets räckvidd för att bidra till skyddet av människors hälsa och den miljövänligare återvinningen och hanteringen av elektriskt och elektroniskt avfall. När det gäller denna fråga är det nu viktigt att beakta den eventuella påverkan som de rekommenderade lösningarna kan få på små och medelstora företag.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) För nästan åtta år sedan antog Europaparlamentet ett direktiv om begränsning av farliga ämnen (RoHS-direktivet) och reagerade därmed på en stark efterfrågan från konsumenterna om säkra och icke-skadliga konsumentprodukter i vardagen. Denna säkerhetsstrategi genomfördes främst med hjälp av ett förbud mot användningen av bly, kvicksilver och kadmium i så skiftande produkter som hushållsapparater, radio- och tv-apparater, elektriska tåg och videospel. Jag välkomnar den översyn som antagits i dag, som utvidgar direktivets räckvidd till andra produkter men utan att i förväg ge ett omdöme om ämnen så viktiga som polyvinylklorid. På liknande sätt var det viktigt att ompröva den restriktiva hållningen gentemot nanomaterial som antogs av utskottet för miljö i juni. Denna revolution när det gäller det oändligt lilla förtjänar bättre än en förenklad ståndpunkt för eller emot, som i fallet med genetiskt modifierade organismer. Det är också viktigt att RoHS-direktivet är användbart och i det avseendet välkomnar jag att man har tagit hänsyn till de potentiella effekterna av dessa ämnen på människors hälsa och miljön, fastställandet av metoder och ett garanterat komplement till Reach-förordningen (registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier).

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Vid dagens sammanträde röstade jag för revideringen av direktivet om användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter.

Till viss del som ett resultat av ny vetenskaplig kunskap i ämnet införs det formuleringar i texten, som är en omarbetning av direktivet från 2003, om begränsning av användningen av vissa ämnen som till exempel kadmium, klor, kvicksilver och polyvinylklorid, som har visat sig ha skadliga effekter på människors hälsa.

Trots medvetenheten om det starka motståndet från tillverkarna i sektorn, särskilt mot begränsning av användningen av polyvinylklorid, anser jag att det är en av politikens viktigaste plikter och följaktligen de demokratiskt valda politikernas plikt att kontrollera användningen av ämnen som är potentiellt skadliga för människors hälsa. Samtidigt behöver vi uppmuntra användningen av alternativa ämnen som kan fungera som ersättning inom ramen för den tillgängliga tekniken.

Jag anser att resultatet när det gäller elektriskt och elektroniskt avfall är särskilt viktigt, i synnerhet när de innehåller ämnen som senare klassificeras som farliga. I sådana fall måste man i avfallshanteringen vara ännu mer noggrann och försiktig.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Enligt kommissionen säljs det varje år, i enbart EU, uppskattningsvis 9,3 miljoner ton elektrisk och elektronisk utrustning, varav den största andelen är stora hushållsapparater samt IT- och telekommunikationsutrustning. I och med att marknaden växer och innovationscyklerna blir allt kortare accelererar ersättningen av produkterna, vilket gör elektriskt och elektroniskt avfall till den snabbast växande avfallsströmmen. Mängden elektriskt och elektroniskt avfall uppskattas öka med 12,3 miljoner ton till 2020. Elektriskt och elektroniskt avfall är en komplex avfallsström, som inbegriper ett flertal farliga ämnen. Dessa ämnen, eller deras omvandlingsprodukter, kan släppas ut i miljön och skada människors hälsa, särskilt om de inte tas om hand på ett lämpligt sätt. Riskerna för människors hälsa och miljön ökar ytterligare genom hantering som inte uppfyller normerna för materialåtervinning/återvinning i utvecklingsländerna. I enlighet med artikel 174.2 i fördraget bör miljöförstöring företrädesvis hejdas vid källan. I avfallshierarkin i ramdirektivet om avfall ges högsta prioritet åt förebyggande, vilket bland annat definieras som att vidta avfallsförebyggande åtgärder som minskar innehållet av farliga ämnen i material och produkter. Jag hoppas verkligen att detta betänkande kommer att hjälpa till att lösa de problemen.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (EN) Elektriska och elektroniska produkter producerar den snabbast växande avfallsströmmen i EU och högsta prioritet måste ges till att minska andelen cancerframkallande och giftiga ämnen i denna avfallsström. Lagstiftningens allmänna räckvidd, som rekommenderas av utskottet för miljö, är en mycket bättre strategi än den som föreslås av kommissionen. En definitiv förteckning över specifika produkter skulle kunna exkludera nya produkter från reglering och vi behöver se till att lagstiftningen inte bara underlättar – utan också håller jämna steg med – innovationer inom industrin. Det är uppmuntrande att se att flera företag nu håller på att fasa ut användningen av vissa potentiellt farliga ämnen i sina produkter. Vi behöver dock fortfarande anta en ambitiös lagstiftning som kan uppmuntra resten av industrin att följa efter och förnya i syfte att garantera ett bättre miljöskydd.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag har godkänt betänkandet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter. Detta betänkande är ett steg i rätt riktning. Det utvidgar produktkategorin till att innefatta bland annat medicinsk utrustning. Förutom tungmetaller som kvicksilver och bly förbjuds ett antal bromerade flamskyddsmedel. Dessutom får direktivet en allmän räckvidd, vilket gör att elektriska och elektroniska produkter, med ett antal specifikt definierade undantag, och även andra farliga ämnen kommer att omfattas av detta direktiv framöver. Tydliga kriterier fastställs för detta. Jag beklagar dock att ett förbud mot polyvinylklorid inte har inkluderats i detta direktiv, vilket gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen föreslog. Det är väldigt viktigt att vi minskar de farliga ämnena i elektriskt och elektroniskt avfall. Även om unionens regelverk förbjuder exporten av farligt avfall för återvinning har studier visat att mer än två tredjedelar av EU:s elektriska och elektroniska avfall exporteras. Ofta dumpas det olagligt på platser som Västafrika där avfallshantering inte uppfyller normerna och därmed orsakar enorma hälsoproblem och miljöförstöring. Det finns mycket pengar att tjäna på den snabbt växande avfallsmarknaden. Därför är en god tillsyn och övervakning nödvändigt för att få ner den olagliga exporten av elektriskt och elektroniskt avfall.

  Marianne Thyssen (PPE), skriftlig. – (NL) Det är omöjligt att föreställa sig vår vardag utan elektrisk och elektronisk utrustning. Det europeiska begränsningssystemet för farliga ämnen (RoHS) som reglerar användningen av vissa farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning har faktiskt blivit ett allmänt system som används i inte mindre än 28 icke-medlemsstater. Hittills har begränsningar redan införts för kvicksilver, bly, kadmium och ett antal flamskyddsmedel utifrån det nuvarande RoHS-direktivet. En snabb teknisk utveckling och ökad vetenskaplig kunskap har tvingat fram en omarbetning av denna lagstiftning. Omarbetningen av direktivet är också nödvändig för att göra RoHS till ett mer effektivt och flexibelt verktyg. Från och med nu kommer man att kunna exkludera farliga ämnen mycket snabbare, vilket kommer att gynna både människa och miljö. Förhållandet mellan förordningen om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach) och RoHS-direktivet fastställs även och därmed undviks en dubbel reglering. Av dessa skäl stöder jag i dag helhjärtat överenskommelsen som Europaparlamentet lyckades nå med rådet. Jag hoppas att en överenskommelse även snabbt kan nås i direktivet om avfall från elektriska och elektroniska produkter. Dessa två normativa rättsakter är trots allt oundvikligt sammanlänkade.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Detta är ett bra betänkande, där de flesta intressen hos industrin och miljöskyddet beaktas på ett balanserat sätt. Även om det är mer eller mindre omöjligt att uppnå en fullständig lösning i denna komplexa fråga, så kommer detta betänkande väldigt nära.

  Kathleen Van Brempt (S&D), skriftlig. – (NL) Jag röstade för Jill Evans betänkande eftersom den övergripande enighet som nåddes med rådet är positiv. I egenskap av skuggföredragande vill jag uttrycka min besvikelse över att solcellspaneler, på grund av ett intensivt lobbyarbete från sektorn, inte omfattas av direktivets räckvidd. Som ett resultat av detta kommer kadmium att fortsätta tillåtas i solcellspaneler som kommer ut på den europeiska marknaden i (minst) tio år till samtidigt som ämnet förbjuds i övrig elektrisk och elektronisk utrustning. Jag ogillar skarpt denna situation där en sektor som borde vara drivande i utvecklingen mot en grön ekonomi i stället har varit angelägen om att undvika viktig miljölagstiftning samt där en majoritet i Europaparlamentet och rådet har gett efter för intressen kring en viss typ av teknik (användningen av solcellspaneler i tunnskikt med kadmiumtellurid).

  Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Vid dagens omröstning godkände jag betänkandet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter. På senare tid har vi kunnat förstå innebörden av problemet som omfattas av lagstiftningen vi antagit i och med att flera miljoner hushåll runtom i EU har bytt ut sina tv-apparater med katodstrålerör till moderna tv-apparater med LCD-skärm. I dag funderar samma hushåll på att byta ut sina LCD-tv-apparater till LCD-LED.

Experterna säger att elektriskt och elektroniskt avfall hör till den snabbast växande avfallsströmmen. Analyser utförda av forskningsinstitutet Öko-Institut har dessutom visat på de skadliga miljö- och hälsoeffekterna av polyvinylklorid och halogenerade flamskyddsmedel. Jag är säker på att texten som antagits här i dag kommer att bidra till en minskad mängd farliga ämnen av denna typ.

Resolutionsförslag B7-0617/2010 (Handelsavtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet))

  Damien Abad (PPE) , skriftlig. – (FR) I dag antog Europaparlamentet resolutionsförslaget om det internationella handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet) för att garantera en bättre internationell tillämpning av åtgärder mot varumärkesförfalskning. Acta-avtalet är ett verktyg för att effektivisera de redan existerande bestämmelserna och ge ett bättre skydd mot intrång i upphovsrätt, varumärken, patent, formgivning och geografiska beteckningar. Jag röstade för denna resolution som lämnats in av min politiska grupp, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), eftersom jag anser att Acta-avtalet skyddar den europeiska industrin. Därmed kommer vi att kunna garantera skydd av upphovsrätt, liksom kreativitet och innovation i kulturella och vetenskapliga frågor. Vi skulle faktiskt behöva stanna upp redan i dag och reflektera över hur vi bättre ska kunna bekämpa piratkopieringen. Detta internationella avtal är ett steg i rätt riktning mot en effektivare tillämpning av åtgärder mot varumärkesförfalskning.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget som lämnades in av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Europeiska konservativa och reformister om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning, känt som Acta-avtalet. Avtalet har som syfte att bekämpa spridningen av varumärkesförfalskning och den ökande piratkopieringen av ”upphovsrättsskyddade” produkter genom att fastställa en ny internationell styrningsstruktur. Det är mycket viktigt att skydda kreativitet från stöld, för det är vad piratkopiering och varumärkesförfalskning verkligen handlar om. Europeiska unionen, som har som mål att bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi, kan inte ställa sig likgiltig inför detta stora problem. Därför välkomnar jag antagandet av denna resolution. Det är en stark text som borde ha övertygat samtliga parlamentsledamöter. Tyvärr antogs den bara med en knapp majoritet. Medan Europeiska kommissionen gav kraftfulla garantier när det gäller respekt för de grundläggande rättigheterna föredrog vänstern i Europaparlamentet att hålla fast vid ogrundade protester. Jag anser att Europeiska unionen måste gå i spetsen för denna kamp mot försumlighet och brist på åtagande som till exempel Kina och Ryssland ofta visar upp inom detta område. Vår konkurrenskraft i den globala ekonomin står på spel.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Att bekämpa varumärkesförfalskning är en central del i EU:s politiska strategi för att garantera rättvisa och enhetliga villkor för våra tillverkare, sysselsättning för våra medborgare och respekt för rättsstatsprincipen. I och med utvecklingen av de digitala teknikerna fick varumärkesförfalskning okontrollerbara internationella dimensioner. Därför är ett internationellt samarbete det viktigaste verktyget för att bekämpa detta problem. Jag gav mitt stöd till detta resolutionsförslag som fastställer Europaparlamentets mål och prioriteringar i de multilaterala förhandlingarna om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet) och som för första gången ska fastställa ett övergripande internationellt ramverk för att effektivare kunna bekämpa immaterialrättsintrång. Jag anser att det är viktigt att se till att immaterialrättsliga tillämpningsföreskrifter inte står i vägen för innovation och konkurrenskraft samt att de immaterialrättsliga restriktionerna och skyddet av personuppgifter inte tar skada eller att det fria informationsflödet och den rättmätiga handeln inte hindras på något sätt.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot denna text. EU har gett efter för krav från vissa regeringar och påtryckningar från kulturindustrin på bekostnad av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter. Alla skyddsåtgärder som vi bad kommissionen om har avvisats tack vare Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Det skickar en dålig signal till kommissionen inför förhandlingarna i Sydney i nästa vecka. Dessutom skulle den vaga definitionen av begreppet ”kommersiell skala”, som hänvisar till ökningen av straffrättsliga påföljder för intrång i nätverksbaserad upphovsrätt, kunna uppmuntra medlemsstater att anta lagstiftning som leder till kriminalisering av privata användare och teknikleverantörer. Acta-avtalet får inte leda till att EU tillåts granska individer eller införa flexibla reaktionssystem eller liknande. Slutligen måste kommissionen så fort som möjligt utföra en konsekvensbedömning – före snarare än efter att Acta-avtalet genomförts – gällande avtalets tillämpning och dess effekter för de grundläggande rättigheterna, dataskyddet och e-handelsdirektivet.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Detta kommer att stärka det internationella samarbetet i bekämpandet av varumärkesförfalskning genom att skapa ett verktyg för att skydda immateriella rättigheter på ett effektivt sätt. Avtalet är inte till för att fastställa nya rättigheter utan att se till att existerande rättigheter respekteras med hjälp av straffrättsliga åtgärder och inrättandet av ett övergripande internationellt stödramverk för alla parter. Detta är ett komplicerat avtal med motstridiga intressen som lämnar rum för kontroversiella tolkningar när det gäller dess effekter. Att skydda de immateriella rättigheterna är centralt men det är också viktigt att garantera en balans så att yttrandefrihet och innovation inte hotas och individens utövande av sina medborgerliga och grundläggande friheter inte hindras. Varumärkesförfalskning är ett väldigt allvarligt problem som innebär enorma risker för EU:s industri, ekonomi och innovation.

Jag hoppas att detta avtal blir ett steg i rätt riktning och att det i de kommande förhandlingarna blir möjligt att lösa de oklarheter och uteslutningar som fortfarande finns i texten, till exempel hänvisningen till felaktiga geografiska platser. Jag vill gratulera kommissionen till dess insatser för ökad insyn i förhandlingarna och jag hoppas att den fortsätter att informera Europaparlamentet om framsteg i förhandlingarna.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet) som lämnats in av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet tillsammans med tre andra politiska grupper från Europaparlamentet. Syftet med denna resolution var att både respektera de grundläggande friheterna och de individuella rättigheterna samt behålla en fri tillgång till Internet. Resolutionen strävar även efter att garantera tillgång till läkemedel i utvecklingsländerna. Det är bedrövligt att denna resolution inte lyckades få en majoritet i kammaren eftersom den socialistiska ståndpunkten var att stödja EU-medborgarnas intressen.

  Mário David (PPE) , skriftlig. – (PT) Jag stöder på det hela taget detta resolutionsförslag om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet), som godkänts efter flera månader av diskussioner och försök att nå en kompromisslösning mellan de olika politiska grupperna och som tyvärr inte uppnåddes. För att skapa en välfungerande marknad, skydda den inre marknaden och de europeiska företagens konkurrenskraft i den globala ekonomin samt skapa och upprätthålla sysselsättningen inom EU är det viktigt att EU prioriterar vidtagandet av åtgärder mot varumärkesförfalskning i dess olika former i den interna och internationella politiken. Trots att Acta-avtalet inte rekommenderar en lösning på ett så komplext och flerdimensionellt problem som varumärkesförfalskning, enligt punkt 3, anser jag fortfarande att Acta-avtalet är ett giltigt verktyg för att effektivisera existerande standarder och därmed gynna exporten från EU samt skydda rättighetshavare när de agerar på den globala marknaden, där olika innehavare av industriella och immateriella äganderätter för närvarande utsätts för systematiska och utbredda intrång när det gäller upphovsrätt, varumärken, patent, formgivning och geografiska beteckningar.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot denna resolution som anger Europaparlamentets ståndpunkt inför parafering av handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet), eftersom den konservativa majoriteten i denna kammare vägrade ta upp behovet av grundläggande skyddsåtgärder för våra medborgare i förhållande till detta globala upphovsrättsavtal. Europaparlamentet har ännu inte sett några bevis för att den rättsliga grunden för denna förhandling överensstämmer med Lissabonfördraget före parafering av avtalet. Kommissionen måste också visa att samarbetet mellan tjänsteleverantörerna och upphovsrättsinnehavarna inte kommer att påverka medborgarnas grundläggande rättigheter, särskilt rätten till personlig integritet, yttrandefriheten och rätten till ett korrekt rättsförfarande. Detta kräver en bedömning av effekterna av Acta-avtalet på dataskyddet och de grundläggande rättigheterna. Vi behöver en garanti från rådet och kommissionen att Acta-avtalet inte kommer att tvinga fram några förändringar av unionens regelverk när det gäller straffrättsliga åtgärder för verkställigheten av immateriella rättigheter. Bestämmelser om civilrättsligt hävdande för patent skulle också kunna få en negativ inverkan på tillgången till generiska läkemedel och kommissionen bör ta itu med denna fråga. Vi bör hålla inne med vårt samtycke till Acta-avtalet tills vi får skriftliga garantier på dessa kritiska frågor.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Frågan kvarstår om innehållet i handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet). Det huvudsakliga syftet med detta avtal, som det har förhandlats om i flera år under största möjliga tystnad mellan ett tiotal länder, är att bekämpa varumärkesförfalskning och skydda immateriella rättigheter. Ändå bör det noteras att varken Kina, Brasilien eller Indien har deltagit i dessa förhandlingar. Samtidigt som varumärkesförfalskning måste bekämpas, inbegriper de välkända bestämmelserna i det aktuella fördraget fastställandet av åtgärder som kan anses som attacker mot de individuella friheterna: övervakning av Internetleverantörer, förstärkta gränskontroller samt större svårigheter att transportera billiga generiska läkemedel till utvecklingsländerna. Detta är frågor som tagits upp av flera parlamentsledamöter, som inte vill lita ”blint” på förhandlingarna som förs av Europeiska kommissionen. Resolutionen som antogs med knapp majoritet kan inte ses som ett stöd, eftersom tvivel kvarstår huruvida texten följer unionens regelverk och huruvida den är förenlig med respekten för de grundläggande rättigheterna.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag avstod från att rösta om resolutionen gällande handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta-avtalet) eftersom jag anser att texten, även om den tar upp vissa viktiga frågor, är väldigt kritisk mot den aktuella överenskommelsen. På det hela taget anser jag att Acta-avtalet är bra för EU:s ekonomiska intressen och att avtalet innebär en medelväg när det gäller att skydda immateriella rättigheter och garantera grundläggande rättigheter.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Efter ihärdiga påpekanden från Europaparlamentet har insynen i Acta-förhandlingarna avsevärt förbättrats, och sedan förhandlingsrundan i Nya Zeeland har Europaparlamentet till fullo hållits informerat. Den framförhandlade texten återspeglar de huvudsakliga synpunkter som Europaparlamentet framfört, exempelvis respekten för grundläggande rättigheter, integritets- och uppgiftsskydd, respekten för den viktiga roll som ett fritt Internet kan spela, vikten av att skydda tjänsteleverantörernas roll och behovet av att säkra tillgången till läkemedel. Kampen mot varumärkesförfalskningar bör prioriteras, och för att uppnå detta mål krävs ett internationellt samarbete. Om nya utvecklingsländer och framväxande ekonomier ansluter sig till avtalet, så att skyddet av immaterialrätten kan spridas, kan Acta-avtalet komma att uppnå en multilateral nivå.

  José Manuel Fernandes (PPE) , skriftlig. – (PT) Det framförhandlade avtalet utgör ett viktigt steg i kampen mot varumärkesförfalskningar och är en central fråga i EU:s politiska strategi för att garantera rättvisa, samma konkurrensvillkor för våra producenter, bibehållandet av sysselsättning för medborgarna och respekt för rättsstaten. Kampen mot varumärkesförfalskningar bör vara en av prioriteringarna i den interna och internationella politiska strategin, och internationellt samarbete är grundläggande för att uppnå detta mål.

Acta-avtalet är ett verktyg för att förbättra de befintliga standardernas effektivitet, vilket kommer att vara till nytta för EU-exporten och skydda rättighetsinnehavarna när de verkar på en global marknad. Jag vill betona att det är viktigt att skydda de geografiska beteckningarna såväl för EU-företag som för sysselsättningen inom EU, och jag välkomnar det som gjorts av kommissionen för att inkludera skyddet av geografiska beteckningar inom Actas räckvidd. Slutligen vill jag betona vikten av att kommissionen bekräftar att tillämpningen av Acta inte kommer att inverka på grundläggande rättigheter, uppgiftsskydd eller på de pågående EU-insatserna att harmonisera skyddet av immaterialrätten.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Om jag inte hade beslutat att bojkotta sammanträdet efter den beklagliga episoden som präglades av vad jag kallar för ”socialeurokratisk totalitarism” som vi just varit med om, skulle jag ha röstat för det gemensamma resolutionsförslaget om avtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning som lades fram av vänstergrupperna. Jag skulle inte ha gjort detta för att jag har ändrat min politiska övertygelse, utan för att jag anser att detta avtal inte är tillräckligt för att skydda våra industrier från varumärkesförfalskning, att respekten för geografiska beteckningar inte garanteras och att avtalet inte tjänar så mycket till om det inte inbegriper Kina, världens största varumärkesförfalskare. Det äventyrar dessutom medborgarnas rättigheter och friheter eftersom det avser vaga immateriella rättigheter. Jag ställer mig också bakom alla förfrågningar om tidigare information, konsekvensbedömningar och så vidare som fastställts i denna resolution. I korthet är avtalet som det ser ut i dag meningslöst och möjligen även skadligt. Det bör inte ens förhandlas om och ännu mindre, med tanke på de frågor som det omfattar, enbart av Europeiska kommissionen.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot resolutionsförslaget om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR), eftersom denna text inte på något sätt är tillräcklig för att skydda individernas frihet. Parlamentsledamöter har upprepade gånger uttryckt stor oro över förhandlingen om detta internationella avtal, och innan överenskommelsen var definitivt ratificerad av medlemsstaterna och Europeiska unionen var det viktigt att lyfta fram ett antal problem, särskilt sådana som har att göra med tillgången till läkemedel, Internetleverantörernas ansvar och kontrollen av resenärers personliga bagage vid gränserna. Det gemensamma resolutionsförslaget, som lagts fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet (S&D), gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (Verts/ALE), gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL), vilket jag röstade för och i vilket alla dessa synpunkter uttrycktes, antogs tyvärr inte eftersom det inte fick tillräckligt många röster.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är besviken över att resolutionen som fick stöd av min egen grupp i dag inte antogs. Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) skulle kunna få enormt negativa effekter på medborgerliga friheter, och dagens omröstning bidrar inte till att minska dessa farhågor.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för resolutionsförslaget om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR). I avtalet uttrycks samma synpunkter som av EU-medborgarna när det gäller uppgiftsskydd. I förslaget avvisas uttryckligen en ”three strikes”-bestämmelse, något som har diskuterats som en åtgärd att användas i händelse av intrång i upphovsrätten. I resolutionen fastslås också att avtalet måste vara i linje med gemenskapens regelverk. Varumärkesförfalskning och intrång i den internationella upphovsrätten skadar EU:s ekonomi och utsätter därigenom även sysselsättningen i EU för risker. Vi måste vidta beslutsamma åtgärder för att bekämpa detta.

  Edvard Kožušník (ECR), skriftlig. – (CS) Jag applåderar det faktum att de mest kontroversiella bestämmelserna har tagits bort från detta internationella avtals slutliga version, såsom ansvaret för tredje parter, obligatoriska kontroller av datainformation vid gränspassager och obligatorisk tillämpning av den ”digitala giljotinen”. Även om jag välkomnar det arbete som gjorts här för att tillhandahålla ett utökat skydd för immateriella rättigheter, är jag inte övertygad om att avtalet som lagts fram här har utformats på ett optimalt sätt. Det bekymrar mig mycket att länder som Kina och Ryssland inte har undertecknat avtalet. Det faktum att avtalet i större utsträckning betonar att skydda rättighetsinnehavarna i stället för de faktiska upphovsmännen oroar mig. Kommer avtalet verkligen att tjäna till att skydda immaterialrätten i stort och inte bara skydda en liten grupp enheter som huvudsakligen är belägna i Förenta staterna.

Mina farhågor besannas dessutom av det faktum att det inte var möjligt att införa geografiska beteckningar i avtalet. Det behöver kanske inte lämnas några ytterligare kommentarer angående den metod som använts för att förhandla fram avtalet. Jag tror dock inte att en liknande förhandling utan insyn, som den som valdes för Acta, kommer att upprepas. Vid liknande avtal i framtiden kommer parlamentet i stället att informeras i god tid om förhandlingsförfarandet och om avtalens innehåll.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) har bidragit till och fortsätter att bidra till att effektivisera de regler som främjar EU:s export och skyddar personer som blir utsatta för intrång i immaterialrätten, något som i allt större utsträckning sker för personer som är verksamma på den globala marknaden.

I enlighet med vad som tydligt betonas i det gemensamma resolutionsförslaget utgör bekämpningen av varumärkesförfalskning på global nivå en viktig del av Europeiska unionens politiska strategi. Målet är att kunna erbjuda normala konkurrensvillkor för alla europeiska producenter. Jag anser att man nu tydligt har insett, i denna sektor liksom i andra, att samarbete mellan medlemsstaterna är avgörande. Skyddet av upphovsrätten, varumärken, patent, mönster och modeller samt geografiska beteckningar är verkligen en känslig fråga eftersom detta rör grundläggande mänskliga rättigheter. Dagens förslag innebär en allvarlig uppfordran om att fortsätta i rätt riktning. Kommissionen måste faktiskt åta sig att säkerställa att effektiva metoder används för att faktiskt stärka skyddet av geografiska beteckningar, eftersom detta är grundläggande för företagen och för EU-medborgarnas sysselsättning.

  Constance Le Grip (PPE) , skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionsförslaget om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR). I denna resolution från PPE/ECR fastslås att kampen mot varumärkesförfalskning är en prioritet i den interna och internationella politiska strategin och att internationellt samarbete är nyckeln till detta mål. Genom att beakta Europaparlamentets och våra medborgares farhågor, såsom respekt för grundläggande rättigheter, integritets- och uppgiftsskydd, erkännandet av den viktiga roll som ett fritt Internet kan spela, betydelsen av att skydda tjänsteleverantörernas roll och behovet att säkra tillgången till läkemedel, stärks de befintliga bestämmelserna genom denna lag. Den syftar till att tillhandahålla bättre skydd mot alla slags överträdelser av immaterialrätten, varumärken, mönster och modeller samt patent, något som gynnar EU:s export och rättighetsinnehavarna. I motsats till vad som har sagts av avtalets belackare är det helt och hållet förenligt med gemenskapslagstiftningen. I avtalet införs exempelvis inte ”three strikes”-förfarandet.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionsförslaget om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) eftersom det 1) är helt förenligt med gemenskapslagstiftningen, 2) kommer att inverka positivt på åtgärderna för att skydda immateriella rättigheter globalt och för att skydda oss gentemot andra territorier såsom Asien, Australien, Stillahavsregionen och så vidare samt 3) kommer att bevara konkurrensen och den kulturella mångfalden på EU-nivå liksom bidra till att skapa sysselsättning.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution om ett avtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta). Avtalet handlar om att stärka immaterialrätten på internationell nivå och kommersiella överträdelser av upphovsrätten. Detta är ett mycket känsligt ämne och vi måste ge rättighetsinnehavarna ett lämpligt skydd och en rimlig avkastning på sina investeringar utan att å andra sidan kränka fri- och rättigheter, göra intrång i medborgerliga friheter, begränsa tillgången till läkemedel eller kriminalisera enskilda individer för triviala brott mot upphovsrätten. Den rätta platsen för att bedöma huruvida parlamentet ska ge sitt samtycke till Acta är i handelsutskottet.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Skyddet mot varumärkesförfalskning och immaterialrättsskyddet är tveklöst viktiga på internationell nivå. Icke desto mindre verkar det föreslagna Acta-avtalet inte ge något högkvalitativt och särskilt balanserat skydd för alla EU-medborgare. Det har saknats insyn på flera stadier i utarbetandet av avtalet, som det för övrigt har tagit lång tid att utarbeta. Avtalets innehåll är inriktat på intressena hos en enda grupp. Även om det i avtalet också bland annat fastslås en, av behöriga organ, förstärkt övervakning av varor i transit och av exportordningen eller förhandlingar ex officio, väcks här frågor om räckvidd och huruvida det finns andra möjligheter att stärka avtalet. Det tycks få en diskutabel inverkan om det inte ratificeras av ett stort antal viktiga länder världen över.

När det gäller att faktiskt säkerställa skyddet av immaterialrätten kan det sägas att det på global nivå nu finns en rad erkända, väl fungerande och tillräckligt prövade instrument och institutioner samt ett kontraktssystem som för närvarande säkerställer skydd mot varumärkesförfalskning. Samtidigt skulle ett försäkrande om att vi inte behöver ändra gemenskapslagstiftningen för ett så viktigt och tongivande dokument, förtjäna att undergå en mer ingående rättslig analys.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta resolutionsförslag eftersom det utgör ett viktigt steg mot att bekämpa varumärkesförfalskning utan att frågor som transport av generiska läkemedel ifrågasätts. I avtalet säkerställs dessutom grundläggande rättigheter som rätten till integritets- och uppgiftsskydd.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Avtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) förhandlades fram bakom ryggen på våra medborgare och i motsättning till UNO och Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, det enda organ som legitimt kan upprätta ett sådant avtal. I fallet Acta har en handfull länder själva förhandlat fram de regler som ska råda inom området immateriella rättigheter. Denna förskingring av internationell rätt till förmån för de rikaste länderna och deras närmast allierade är helt och hållet oacceptabel.

Det finns en osäkerhet när det gäller möjligheten att ta patent på levande varelser och tänkbara förhinder för att omsätta generiska läkemedel. Vi borde därför inte behöva oroa oss över eller ångra den ena eller andra punkten och samtidigt acceptera att vi står inför ett fullbordat faktum. Jag röstar emot denna text.

  Nuno Melo (PPE) , skriftlig. – (PT) Det nya utkastet till handelsavtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning som offentliggjordes den 2 oktober 2010, efter Tokyorundan, är mycket viktigt. Kommissionen behöver också se till att parlamentet och allmänheten får insyn i Acta-avtalets slutliga text, vilken kommer att upprättas efter de tekniska förhandlingarna i Sydney den 30 november till den 3 december 2010.

Att bekämpa varumärkesförfalskning är en av de viktigaste prioriteringarna i den interna och internationella politiska strategin, och ett internationellt samarbete är grundläggande för att uppnå detta mål. Vi är mycket väl medvetna om att det avtal som har förhandlats fram inte kommer att lösa det komplexa och mångdimensionella problemet med varumärkesförfalskning. Det är dock ett steg i rätt riktning mot att få ett slut på detta allvarliga problem som har lett till allvarliga förluster för EU:s ekonomi och för medlemsstaternas BNP.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (LV) Det är viktigt att avtalet träder i kraft så snart som möjligt. En försening skulle öppna dörren för ren och skär stöld av immateriella rättigheter. Tillverkarnas kostnader överskrider alla tänkbara belopp. Piratkopiering på Internet är ett högst aktuellt ämne just nu och många tjänsteleverantörer för Internet och EU-medborgare utövar oetisk verksamhet. I detta sammanhang måste vi reglera all verksamhet som förknippas med nedladdning och så kallat informationsutbyte. Passivitet när det gäller att förhindra varumärkesförfalskning främjar straffrihet och verkar cyniskt. Jag stöder helt och hållet detta resolutionsförslag.

  Vital Moreira (S&D), skriftlig. – (PT) Jag avstod från att rösta för det gemensamma resolutionsförslaget om ett handelsavtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning som lagts fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet (S&D), gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (Verts/ALE), gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL), eftersom jag anser att texten i fråga är överdrivet kritisk och borde vara mer balanserad. I den version som lagts fram finns en tydlig indikation på att vi i slutändan inte kommer att anta avtalet. Rent allmänt anser jag dock att avtalet är förmånligt för Europeiska unionens ekonomiska intressen, särskilt med tanke på det faktum att vi vill att vår ekonomi ska bygga på innovation, forskning och utveckling samt smart tillväxt.

Jag tror därför att ett förstärkt skydd av den industriella äganderätten, däribland patent, är grundläggande för den europeiska konkurrenskraften. Å andra sidan anser jag att man i de slutliga förhandlingarna på ett tillfredsställande sätt tagit hänsyn till de synpunkter som till en början framkommit när det gäller generiska läkemedel, skyddet av rätten till Internet och av geografiska beteckningar eller ursprungsbeteckningar. Vi kan inte bortse från de framsteg som har gjorts. Allt är uppenbarligen inte tillfredsställande, men ett internationellt avtal måste bedömas utifrån ett helhetsperspektiv.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionsförslaget från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) och mot de andra eftersom ett internationellt Acta gör det möjligt att bekämpa varumärkesförfalskning mer effektivt, något som kommer att leda till ett bättre upphovsrättsligt skydd och i förlängningen hjälpa till att skydda den europeiska industrin. Dessutom kommer Acta att bidra till att skydda konsumenterna mot varumärkesförfalskade produkter, något som förekommer alltmer på de europeiska marknaderna.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för resolutionsförslaget från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) om Acta eftersom jag anser att det är viktigt att avtalet ingås. Detta måste göras snabbt, utan några fler förseningar och utan att tid ödslas. Annars riskerar förhandlingarna hamna i en återvändsgränd, vilket skulle skada både tillverkarna och de europeiska konsumenterna.

Europa har en skyldighet att fortsätta betona två frågor. Den första är att det måste vara obligatoriskt att skydda europeiska geografiska beteckningar, både civilt och i tullen. Dessa är i dag drabbade på ett sätt som inte bara påverkar livsmedelsindustrin – för de varumärkesförfalskade produkterna som skapar osund konkurrens används ofta kopierade namn som frammanar tanken på välkända europeiska märken – utan även industrier som verkar inom sektorerna design och mode. Den andra frågan är det obligatoriska behovet av gemensamma regler för att kontrollera försäljningen via Internet. Försäljningen av böcker, filmer och musik har ökat inom denna sektor – den omsätter miljontals varuförfalskade produkter, något som skadar inte bara konsumenterna utan även de europeiska tillverkarna.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för resolutionsförslaget om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR), eftersom avtalet är utformat för att säkerställa rättvisa och sund konkurrens. Genom avtalet införs ett fullständigt internationellt ramverk för att stärka bekämpningen av immaterialrättsintrång. Andra utvecklingsländer främjas att ansluta sig till Acta eftersom ett deltagande inte är begränsat.

I förhandlingarna om avtalet beaktas nu de viktigaste frågorna för EU, däribland respekt för grundläggande rättigheter, integritets- och uppgiftsskydd, respekten för den viktiga roll som ett fritt Internet kan spela, vikten av att skydda tjänsteleverantörernas roll och behovet av att säkra tillgången till läkemedel och att skydda folkhälsan.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE) , skriftlig. – (PT) Jag är övertygad om att detta resolutionsförslag utgör ett viktigt steg när det gäller att bekämpa varumärkesförfalskning, samtidigt som det i förslaget upprätthålls en nödvändig balans mellan motstridiga värden. I förslaget ifrågasätts inte yttrandefrihet och innovationsfrihet. Grundläggande rättigheter såsom rätten till integritets- och uppgiftsskydd garanteras å andra sidan.

Det finns motstridiga intressen som gör det svårt att uppnå samförstånd. Men det som uppnåtts här med viss framgång är ett avtal som huvudsakligen tillgodoser gemensamma behov. Kommissionen har under dessa förhandlingar tillhandahållit insyn genom att hålla Europaparlamentet informerat – detta bör applåderas! Jag hoppas dessutom att det kommer att bli möjligt under de fortsatta förhandlingarna att få bort de tvetydigheter och utelämnanden som fortfarande påpekas av alla partier. Jag anser att det avtal som ingåtts kommer att stärka det internationella samarbetet i kampen mot varumärkesförfalskning, skapa ett verktyg för att effektivt skydda immateriella rättigheter och säkerställa grundläggande rättigheter. Det är också viktigt att säkerställa respekten för befintliga rättigheter genom repressiva åtgärder och genom att skapa ett omfattande internationellt ramverk av bistånd till de inblandade parterna.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta resolutionsförslag eftersom det utgör ett viktigt steg mot att bekämpa varumärkesförfalskning utan att det ifrågasätter frågor som transporten av generiska läkemedel. Enligt avtalet säkerställs även grundläggande rättigheter såsom rätt till privatliv och dataskydd.

  Paulo Rangel (PPE) , skriftlig. – (PT) Bekämpningen av varumärkesförfalskning, som är en global företeelse, behöver genomföras på ett mångsidigt sätt, och utgå från att stärka samarbetet mellan de globalt viktigaste inblandade parterna. Följaktligen, även om jag är medveten om att det framförhandlade avtalet inte kommer att lösa de komplexa problemen med varumärkesförfalskning, är jag övertygad om att avtalet innebär ett steg i rätt riktning.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) I dag röstade jag för det nyligen färdigställda internationella handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta).

Målet med det nya multilaterala Acta-avtalet som ingåtts mellan Europeiska unionen, Förenta staterna, Australien, Kanada, Japan, Mexiko, Marocko, New Zeeland, Singapore, Sydkorea och Schweiz är att stärka immaterialrättsskyddet och bidra till att bekämpa varumärkesförfalskning och piratkopiering av produkter såsom välkända klädmärken, musik och filmer.

Jag är medveten om att det komplexa och mångdimensionella problemet med varumärkesförfalskning inte kommer att lösas genom det framförhandlade avtalet. Dock anser jag att det utgör ett steg i rätt riktning. I vilket fall som helst uppmanar jag kommissionen att bekräfta att texten inte kommer att få några återverkningar på grundläggande friheter och på Europeiska unionens lagstiftning. Jag vill även erinra om att parlamentet har rätt att lägga in veto när det gäller internationella avtal.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Europaparlamentet röstade nyss med liten marginal mot att anta en resolution och begär nu att kommissionen ska tydliggöra och bedöma konsekvenserna av handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta). I omröstningen röstade 306 ledamöter för, 322 emot och 26 röster lades ned. Resolutionen hade lagts fram av gruppen De gröna (däribland Piratpartiet), socialdemokraterna, liberalerna och vänstern. I stället fick Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) igenom en alternativ resolution. I denna välkomnas huvudsakligen det som förhandlarna har åstadkommit så här långt, utan att det ställs några särskilda krav på kommissionen att göra ytterligare tydliggöranden eller bedömningar. Detta var ett nederlag, men sista ordet är långt ifrån sagt i frågan. Resolutionen har inte någon formell inverkan utan är endast ett uttryck för var parlamentet står just nu. Den avgörande omröstningen kommer antagligen att ske någon gång i början av nästa år, när parlamentet kommer att ombes att godta avtalet. Om det blir ett nej kommer avtalet att skrotas. Omröstningen i dag påminde oss om att vi måste fortsätta arbeta hårt för att få ytterligare information om effekterna av Acta, så att Europaparlamentet kan fatta ett välinformerat beslut i den slutliga godkännandeomröstningen.

  Marie-Thérèse Sanchez-Schmid (PPE), skriftlig. – (FR) Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) är ett avtal som skyddar våra medborgare, våra upphovsmän, våra konstnärer och våra företag, och det är därför som jag stöder detta. Det vore verkligen bra att tydliggöra på vilka sätt man kan avhjälpa situationen i händelse av flagranta intrång i immaterialrättigheter i något av de länder som är parter i avtalet. Kommissionen har underlättat för insyn; Acta kan inte gå utöver gemenskapslagstiftningen eller överskrida några av de åtgärder som vidtagits inom EU-direktivens ramverk och det kan inte under några omständigheter kränka grundläggande rättigheter. Avtalet har förhandlats fram utanför de traditionella internationella institutionerna (Världshandelsorganisationen och så vidare) eftersom Kina och Indien motsatte sig alla avtal. Acta är slutligen ett öppet avtal, och alla de stater som önskar att delta kan ansluta sig till oss. På så vis kan vi tillsammans tillhandahålla ett rättsligt, och även fysiskt, skydd för våra medborgare mot den skada som varumärkesförfalskning orsakar. Jag röstade därför för detta resolutionsförslag.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − Europaparlamentet har vid upprepade tillfällen uttalat sig om Acta-avtalet. Jag röstade exempelvis för parlamentets resolution i mars 2010 avseende bristen på insyn och öppenhet i förhandlingarna och har undertecknat parlamentets skriftliga förklaring kring Acta. Kommissionen förtjänade då liksom nu kritik för bristen på insyn i förhandlingarna för såväl parlamentsledamöterna som för EU- medborgarna. Jag anser att parlamentets tidigare uttalanden är tillräckliga i dagsläget, och jag röstade emot samtliga resolutionsförslag. Det är viktigt att parlamentet tar sitt ansvar för internationella avtal på största allvar. Kommissionen förhandlar och undertecknar avtalen. Parlamentet har rätt att få fullständig och omedelbar information under den processen och har efter att kommissionen undertecknat avtalet rätten att godta eller förkasta det. Det är rimligt att parlamentet klargör sin ställning, vilket vi på flera sätt har gjort, för att kommissionen inte ska förhandla fram avtal som saknar stöd i parlamentet. Den gemensamma resolutionen krävde att kommissionen skulle presentera ett antal tidkrävande analyser innan avtalet skulle få undertecknas av kommissionen, något som skulle riskera att skapa en situation där andra parter börjar tvivla på om Europa verkligen utgör en seriös part att ingå internationella handelsavtal med. Detta skulle skada Europas möjlighet att delta i förhandlingar om internationella frihandelsavtal i framtiden.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Jag röstade för Europaparlamentets resolutionsförslag om ett handelsavtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta), eftersom jag anser att det, som en del av kampen mot piratkopiering, är nödvändigt att upprätta gemensamma principer för att stärka immaterialrätten. Problemet med varumärkesförfalskning av varor och obehörigt utnyttjande av andra människors immateriella rättigheter är fortfarande utbrett. Det är särskilt svårt när det gäller ogripbara tillgångar såsom upphovsrätt till musikaliska och litterära arbeten och patent. Acta-avtalet kommer att utgöra ett bra redskap för att etablera en gemensam rättslig plattform vars mål kommer att vara att bekämpa varumärkesförfalskning och privatkopiering.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag är mycket nöjd över att betänkandet från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) har antagits. Oppositionens förgiftade och demagogiska arbete hade därigenom inte någon chans. Jag vill gratulera författarna, vår samordnare, Daniel Caspary, och hela gruppen för visad enighet kring denna viktiga fråga.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för min grupps resolutionsförslag, eftersom kampen mot varumärkesförfalskning är mycket viktig och måste föras över hela världen för att vara effektiv. Varumärkesförfalskning är en växande parallell ekonomi som möjliggör penningtvätt i stor skala. Dessutom kan inte våra industrier, som på exportområdet redan har drabbats genom undervärderingen av yuanen och dollarns svaghet, tolerera att varumärkesförfalskning sker utanför EU och på ett osunt sätt konkurrerar med produkterna på den inre marknaden. Denna globalt organiserade stöld har en allvarlig effekt på kreativitet och innovation, och den medför ödesdigra konsekvenser för vår sysselsättning och för konsumenternas säkerhet. Vår utvecklingsmodell är inriktad på kunskapsekonomin – den kräver därför, på internationell nivå, ett skydd av den grundläggande rättighet som immaterialrätten utgör. Denna omröstning banar hädanefter väg för att ratificera handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning, vilket kommer att göra det lättare att vidta rättsliga åtgärder när det har skett intrång i de immateriella rättigheterna i något av de länder som har undertecknat avtalet. På så vis lägger vi grunden för en multilateral strategi som kommer att skydda det som gör vår ekonomi dynamisk: våra uppfinningar, våra varumärken och våra konstnärliga produkter.

10. Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.20 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman

11. Finansiell tillsyn (undertecknande av akter)

  Talmannen. – Kära kolleger! Låt mig med några få ord presentera vårt undertecknande av paketet om finansiell tillsyn. Detta kommer att vara gjort på några få minuter. Genom paketet upprättar vi den verksamhet som rör finansiell tillsyn som har antagits i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

I dag undertecknar vi en lag om en europeisk systemrisknämnd som kommer att vara ansvarig för översynen av unionens finansiella system och bidra till att den inre marknaden fungerar smidigt.

För det andra upprättar vi även tre andra europeiska tillsynsmyndigheter för att skydda allmänhetens intressen. De kommer att utöva tillsyn över banker, värdepapper och marknader och även över försäkringar och tjänstepensioner.

Slutligen undertecknar vi ett omnibusdirektiv, enligt vilket en hel uppsättning med elva direktiv ändras så att de blir enhetliga med det europeiska systemet för finansiell övervakning och med Lissabonfördraget.

Det har lagts ner mycket arbete på detta och min erfarenhet säger mig att samarbetet mellan EU-institutionerna har fungerat mycket bra. Förfarandet gick mycket snabbt, och det var mycket effektivt. De kommande ordförandeskapen, det spanska och det belgiska, var mycket aktiva, och jag tackar dem för ett gott samarbete. Även kommissionen var mycket aktiv och samarbetet bedrevs nära. Till Europaparlamentets ledamöter, vilka stannar kvar i kammaren när vi går och undertecknar, och till kommissionsledamoten vill jag säga att detta är ett mycket bra avtal. Jag tackar även kommissionen, som oavbrutet var aktiv under de förberedande mötena och under alla diskussioner, för dess engagemang.

Men allt arbete är naturligtvis inte avslutat. Även paketet om ekonomisk styrning som vi debatterar inom kort kommer att vara mycket viktigt. Vi vet mycket väl att det är på gång i vårt lagstiftningsförfarande, och vi hoppas att vi kommer att vara klara så snabbt som möjligt.

Vad kan jag sammanfattningsvis säga? Hela paketet som vi undertecknar i dag kommer att börja gälla i Europeiska unionen från och med den 1 januari 2011, alltså mycket snart. Det är viktigt för oss alla, såväl för marknaderna som för våra medborgare, att förstå att avsikten med paketet är att hjälpa medborgarna. Vi ska nu gå och underteckna lagstiftningspaketet.

(Talmannen undertecknar akterna tillsammans med Olivier Chastel (rådets tjänstgörande ordförande), Michel Barnier (ledamot av kommissionen), José Manuel García-Margallo y Marfil (föredragande), Sylvie Goulard (föredragande), Antolín Sánchez Presedo (föredragande) och Peter Skinner (föredragande).)

ORDFÖRANDESKAP: PITTELLA
Vice talman

12. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

13. Mot en ny energistrategi för Europa 2011–2020 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är betänkandet av Lena Kolarska-Bobińska, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om ”Mot en ny energistrategi för Europa 2011–2020” (2006/2212(INI)) (A7-0313/2010).

  Lena Kolarska-Bobińska, föredragande. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi har nyligen talat mycket om de institutionella förändringar som Lissabonstrategin har lett till. Dessa innefattar avdelningen för yttre åtgärder och förfarandena för budgetarbetet. I Lissabonfördraget hänvisas dock även till unionens politik. I dag debatterar vi den energistrategi som kommissionen har förberett för åren 2011–2020 och som är den första efter Lissabonstrategin.

Det bör betonas att Lissabonfördragets anda, och vad som sägs i fördraget om energisolidaritet, energisäkerhet och energiförsörjning, speglas både i kommissionens strategi och i parlamentets betänkande. I båda dessa betonas också en föresats att stärka energipolitiken och att göra den mer europeisk till sin karaktär. Vi kan uppnå detta genom att vidta vissa åtgärder.

För det första måste vi snabbt genomföra EU:s nuvarande energilagstiftning i medlemsstaterna. Vi stöder därför helt och hållet att kommissionen vidtar hårda åtgärder mot regeringar och företag som själva underlåter att vidta åtgärder inom detta område. För det andra måste den gemensamma energimarknaden fungera bra för att våra gemensamma mål ska kunna uppnås. Till detta läggs även behovet av att bygga upp en marknad för förnybar energi i Europa. För att uppnå våra mål är det därför viktigt att utöka och modernisera EU:s gränsöverskridande energiinfrastruktur, något som ofta motsätts av monopolen och av de regeringar som skyddar dessa. Utan ett europeiskt nätverk kan Europeiska unionens huvudsakliga mål inte nås.

Det finns två huvudsakliga hinder att övervinna här: administration och ekonomi. När det gäller frågor om administration behöver vi framför allt upprätta tydliga prioriteringar och urvalsregler för centrala projekt. Utan dessa kriterier och utan tydliga regler kommer projekturvalet att orsaka mycket konflikter och oenighet och ge upphov till misstänksamhet i stället för hopp. På nationell nivå är det emellertid regleringsåtgärder som är viktiga, särskilt för gränsöverskridande projekt.

Låt oss nu lyfta fram det viktigaste problemet – finansieringen av infrastrukturen. Vi vet vilka spänningar som för närvarande är kopplade till antagandet av nästa års budget, men ännu större spänningar kommer att påverka budgetplanen efter 2013. Icke desto mindre måste de planerade utgifterna spegla Europeiska unionens politiska mål, och då menar jag medborgarnas energisäkerhet. Vi kommer också att behöva hitta nya sätt att dra till oss investeringar från företag och banker. I betänkandet tar vi upp detta.

Energipolitiken är i dag i allt större utsträckning kopplad till Europeiska unionens utrikespolitik. Våra förbindelser med externa energipartner på energiområdet bör utformas i enlighet med de principer som råder på EU:s inre marknad. Utländska företag som kommer in på den europeiska marknaden måste styras i enlighet med avtal och lagar om insyn. Detta gäller både de pipelines som kommer att byggas i framtiden och dem som för närvarande håller på att byggas.

Herr kommissionsledamot! Jag uppskattar den hjälp som du har gett till Polen i samband med våra förhandlingar med Ryssland om gasledningen Yamal. Jag skulle icke desto mindre vilja se liknande åtgärder när det gäller andra pipelines, däribland Nord Stream. Jag vill betona att insyn måste gälla för alla nuvarande och framtida projekt, och inte bara för vissa av dem.

Sammanfattningsvis, herr talman, behöver unionen en långsiktig vision för energipolitiken. Vi behöver en europeisk energigemenskap. Om kommissionen vill snabba på företagens och medlemsstaternas insatser måste den också vara trovärdig och verkligen se till att denna mycket goda strategi, och även ett infrastrukturpaket, träder i kraft. I framtiden kommer Europaparlamentet att vilja övervaka genomförandet av strategin – tanken är att strategin på ett substantiellt sätt ska påverka situationen och inte bara vara ett uttryck för vårt önsketänkande.

Något som slutligen är mycket viktigt är medlemsstaternas inställning till de mål som Europeiska kommissionens strategi och mitt betänkande innehåller. Kommer medlemsstaterna att vara redo att låta sina egna nationella intressen stå tillbaka till förmån för det gemensamma, för Europas bästa? Kommer de att motsätta sig de stora intressegruppernas verksamhet och beakta konsumenternas säkerhet och deras bästa? Vi ledamöter i Europaparlamentet insisterar på detta. Jag gratulerar dig, herr kommissionsledamot, till energistrategin för de kommande tio åren.

  Günther Oettinger, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att jag är imponerad över mängden av och kvaliteten på era idéer, kritiska kommentarer och konstruktiva bidrag när det gäller kommissionens förslag till energistrategi för 2011–2020. Jag vill tacka Lena Kolarska-Bobińska för hennes framställning, intelligenta sammansättning av bidragen från parlamentsledamöterna och för upprättandet av prioriteringar, vilket är något som jag personligen upplever som viktigt. Vi gläder oss åt att kunna införliva ert betänkande i vårt arbete under de kommande veckorna, då vi kommer att ägna mycket tid åt energipolitiken. Den 3 december sammanträder rådet (energi), och sedan ges stats- och regeringscheferna den unika möjligheten att ta itu med energifrågan den 4 februari. Båda dessa sammanträden kommer att bidra till att stärka våra gemensamma mål och till europeiseringen av energipolitiken. Jag anser att parlamentet är en viktig partner när det gäller detta.

Den utgångspunkt som vi har skulle kunna beskrivas som mycket svår. Vi har en enskild marknad som ännu inte är fullständig; under tolv år har den exempelvis omfattat elektricitet och gas – detta har dock ännu inte blivit verklighet. Vi har fler delmarknader och regiongränser, och vi måste göra allt vi kan för att säkerställa att den inre marknaden under de närmaste fem åren också kan genomföras för industrin och konsumenterna med målet att uppnå större konkurrens och mer insyn.

För det andra har vi en tydlig brist på infrastruktur. Om man beaktar de grunder som finns på den inre marknaden för andra produkter, varor och tjänster – vägar, järnvägar, luftvägar, flygplatser, den digitala sektorn, vattenvägar – kan man se att vi fortfarande har långt ifrån allt vad vi behöver när det gäller infrastruktur för energitransporter, särskilt gas och elektricitet, för att uppnå målen i vår europeiska energipolitik, nämligen att förstärka försörjningstryggheten, solidariteten och konkurrensen samt tillvarata konsumenternas intressen. Vi måste under de kommande två årtiondena bygga på vad som har utvecklats under de senaste två århundradena när det gäller vägar och järnvägar och de senaste tio åren när det gäller den digitala sektorn. Detta är kopplat till allmänhetens förtroende och till insyn. Vi behöver insyn för att uppnå ett större förtroende för utvecklingen av infrastruktur för elektricitet och gas. Vi behöver lämpliga finansiella resurser, vilka måste tillhandahållas huvudsakligen av konsumenter genom energipriser, men också, där europeiska intressen är inblandade, genom den offentliga EU-budgeten.

För det tredje har vi en i stor utsträckning oanvänd potential inom området energieffektivitet. Alla som, precis som vi, är beroende av importer och samtidigt vill göra framsteg när det gäller hållbarhet, klimatskydd och miljöskydd måste motsätta sig energiförluster och bana väg för riktade energiinitiativ, energibesparingar och ökad energieffektivitet i den offentliga, industriella och privata sektorn. Energieffektivitet kommer därför att vara nästa punkt på dagordningen för oss båda. Jag väntar med stort intresse på parlamentets initiativbetänkande, vilket snart är färdigställt och på grundval av vilket vår strategi för energieffektivitet kommer att läggas fram för allmänheten, er själva och rådet nästa vår.

En annan del av vår strategi är frågan om energi till överkomligt pris. Det belgiska ordförandeskapet påpekar helt riktigt att särskilt elektricitet också kan orsaka en uppdelning av samhället till följd av att energi blir allt dyrare och därför inte längre är tillgänglig för alla. Detta betyder att vi måste utöka försörjningstryggheten i vår strategi till att inkludera området energi till överkomligt pris för industrin, arbetsplatser och privata hushåll. Forskning är ytterligare en viktig aspekt. Europa kan inte ta hand om allting. Energiforskning kan dock lyftas fram i EU:s budget för de kommande åren och även bedrivas inom ett partnerskap mellan de offentliga myndigheterna och industrin.

Vidare har vi frågan om yttre förbindelser: Lena Kolarska-Bobińska har redan fäst vår uppmärksamhet på detta. Vi behöver en gemensam, samordnad europeisk strategi för de yttre aspekterna av vår energipolitik som riktar in sig på Europas viktigaste intressen. Vi är fortfarande den största energimarknaden när det gäller konsumtion, före Kina och Förenta staterna. Om vi betonar vår köpkraft och våra strategier för infrastruktur kommer vi att få auktoritet. Men om den gamla principen om ”söndra och härska” får spelrum kommer det att bli lättare för andra att motsätta sig oss. Vi vill inte att det ska hända. Med detta i åtanke vill jag tacka dig för dina mångfacetterade och intelligenta bidrag och för ditt betänkande. Det kommer att leda mig i mitt fortsatta arbete med vår strategi, vilken vi senare kommer att lägga fram för Europeiska rådet.

(Applåder)

  Pilar del Castillo Vera, för PPE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete. Hennes betänkande är naturligtvis lika ambitiöst som det är omfattande, och tack vare de tuffa och framgångsrika förhandlingarna antogs det praktiskt taget enhälligt av utskottet för industrifrågor, forskning och energi.

Jag vill fortsätta med detta ämne och lyfta fram något som alla är medvetna om, men som det inte skadar att nämna: energisituationen i Europa är inte precis optimal. Vi är inte bara alltmer beroende av energiimporter från utomeuropeiska länder, utan vi måste även ta itu med stora investeringar i vår energiinfrastruktur i en tid när Europa fortfarande är drabbat av krisens effekter. Och detta trots att vi ännu inte har klarat av att tillämpa vår egen energilagstiftning.

Under denna valperiod har vi dock ett instrument som inte fanns tillgängligt tidigare. Lissabonfördraget tillhandahåller inte bara en rad tydliga mål, såsom en inre marknad för energi, försörjningstrygghet, energieffektivitet och främjande av energinätverk; det ger också Europeiska unionen en rättslig ram och en sund rättslig grund – artikel 194 – för att agera inom området energipolitik.

I det nya sammanhang som denna debatt förs i vill jag be mina kolleger och parlamentsledamöter att stödja detta betänkande, enligt vilket en serie åtgärder föreslås i syfte att garantera energiförsörjningen och ett fullständigt genomförande av befintlig lagstiftning och befintliga program. Dessutom betonas behovet av att investera i forskning, främjas utvecklingen av paneuropeiska energinät och ges en erforderlig prioritering till upprättandet av den inre energimarknaden. Tack så hemskt mycket! Jag ber er alla att stödja detta betänkande i morgon.

  Marita Ulvskog, för S&D-gruppen. – Herr talman! Jag vill först av allt tacka föredraganden Lena Kolarska-Bobińska för ett mycket gott och öppet samarbete. Det viktiga för mig som socialdemokrat har varit att verka för en strategi för energipolitiken och energiförsörjningen, där konsumentperspektivet är tydligt, där det därmed finns en transparens också på den marknad där energi handlas, och där klimatkrisen får konsekvenser för våra beslut om omställning till förnybara, hållbara och säkra energikällor och energisystem. I fråga om detta har vi också haft en viss framgång, vilket vi är glada för. Det har blivit bättre och tydligare skrivningar när det gäller konsumenternas rätt och, precis som kommissionären säger, när det gäller rätten att köpa energi till vettiga priser, så att hushållen klarar den utgiften. Det måste göras något åt energifattigdomen. Det har också blivit tydligare skrivningar när det gäller klimatfrågan, även om det finns en hel del kvar att göra vad gäller det.

Jag ser det också som viktigt att medlemsländernas ansvar för exempelvis energimixen tydligt markeras i strategin. Den största besvikelsen är att bindande mål för energibesparingar och effektivisering saknas i betänkandet – det är synd. Medlemsstaterna uppnår förmodligen inte 20-procentsmålet, vilket är ett mycket stort misslyckande med våra mått mätt. Energibesparingar är nämligen ett av de bästa sätten att minska importberoende, stärka konkurrenskraften och skapa sysselsättning. I fråga om detta kommer vi tillbaka igen från parlamentet i ett annat sammanhang, och då hoppas vi på starkt stöd från hela denna kammare liksom från kommissionens sida.

  Jens Rohde, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Låt mig först av allt tacka och gratulera Lena Kolarska-Bobińska för ett utmärkt betänkande och låt mig sedan börja med en liten historia från det verkliga livet. För tio år sedan producerade inte Kina ett enda vindkraftverk. I dag finns ett av världens största företag som producerar vindkraft i Kina och om två år förväntas två av världens fem främsta vindkraftsföretag ligga i landet. För tio år sedan fanns ingenting. I dag sker 50 procent av den globala vindkraftsproduktionen i Kina. Kina rör sig framåt, och det rör sig snabbt.

I skenet av detta är jag ledsen över att behöva säga att kommissionens nya energistrategi är nedslående i sin brist på ambition för en grönare framtid. Vi behöver en ambitiös energistrategi för Europa, inte bara en COP16-resolution som ingen ändå läser. Vi behöver genomföra ambitiösa, konkreta och politiska mål i Europa. ”När tiden är inne kan vi bli ambitiösa”, verkar vara rådets och kommissionens strategi. Tiden är faktiskt inne nu och vi kan inte luta oss tillbaka, slappna av och vänta på något stort internationellt bindande avtal för att agera.

För att få en energistrategi som levererar när det gäller klimat, tillväxt och sysselsättning behöver vi en mycket ambitiösare och mer marknadsbaserad strategi, så att vi kan använda marknadsmekanismen till vår fördel. Det är upp till oss själva att skapa drivkraft på marknaden och visa pionjärerna vart vi vill gå så att de kan föra oss dit. Det är därför ALDE-gruppen uppmanar EU att utöka målet till en 30-procentig minskning av koldioxidutsläppen. Koldioxidmarknaden, den huvudsakliga mekanismen för vår minskning av koldioxidutsläpp och gröna investeringar, fungerar inte. Den är översvämmad av kvoter och priset är alltför lågt, så det finns inte några incitament att investera i grön teknik. Vi anser att EU behöver ta detta steg till nytta för vår ekonomiska tillväxt och klimat- och energisäkerheten. Kom igen, Europa! Kom igen, kommissionen, låt oss sätta handling bakom orden!

(Applåder)

  Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först vill jag från mig och min grupp tacka för det arbete som Lena Kolarska-Bobińska och alla skuggföredraganden har gjort. Det var förmodligen inte lätt att ena oss alla – lika svårt som att valla får. Men ni klarade det!

Det första som jag vill säga är: Genomför, genomför, genomför! Vi behöver inte någon ny energipolitik utan vi måste genomföra klimatpaketet, det tredje paketet om den inre marknaden och trygga gasförsörjningen. Vi måste sedan kombinera detta med en riktad politik. Ni nämnde energieffektivitet. Detta är grundläggande och vi inväntar Bendt Bendtsens betänkande som går in mer på detaljer när det gäller detta.

Det andra rör den inre marknaden. Herr kommissionsledamot, jag anser att du har gjort ett utmärkt arbete med infrastrukturpaketet, men jag hoppas att man inte kommer att slappna av när det gäller konkurrenspolitiken. Under de senaste fem åren har vi visat att vi kan gå emot marknadens dominans, och det är detta som vår europeiska energipolitik huvudsakligen bör inriktas på.

När det gäller förnybara energikällor talar vårt betänkande klarspråk medan er EU-strategi och energistrategin 2020 är mycket vag. Jens Rohde har rätt. Förnybara energikällor kommer att utgöra 70 procent av alla energiinvesteringar i Europa under de kommande tio åren. Bland all energiteknik utgör förnybar teknik vår största exportmarknad. Att urvattna förnybar energi i Europa 2020-strategin sänder inte ut rätt signaler, anser jag. Vi skulle behöva ett särskilt kapitel för det som kommer att bli de kommande tio årens största investeringar.

I vårt betänkande är vi även mycket mer försiktiga när det gäller att återuppta diskussionen om nationella ”fit –in”-system och andra system. Regeringar vill ha nationella stödordningar och vi bör inte förvirra denna debatt genom att på nytt öppna upp för denna diskussion.

Gas och olja kommer att vara viktiga i framtiden. Jag har två konkreta frågor till dig. Den ena är hur du ser på gasmarknaden i energisektorn under nästa årtionde. Min andra fråga är följande: På din presskonferens var du mycket tydlig när det gäller ”peak oil” (oljeproduktionstoppen) och även när det gäller risken att komma upp till 200 US-dollar per fat. Hur kopplas detta samman med transportpolitiken på kommissionsnivå?

  Konrad Szymański, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag vill naturligtvis instämma i de tack som uttryckts till föredraganden för ett utmärkt samarbete vid genomförandet av detta mycket svåra betänkande. I betänkandet lyfts alla viktiga utmaningar som den europeiska energipolitiken står inför fram. Jag anser att unionen framför allt måste hantera klausulerna om en antimarknad i avtalen med tredjeländer. Detta är ett av de största hindren.

Särskilt Ryssland inför begränsningar när det gäller tillgång till gasledningar, och landet förbjuder även återexport genom att skapa restriktioner för äganderätten för europeiska företag när det gäller gas som redan har köpts. Detta är vad som hände med det polska kontraktet som kommissionen känner till. Syftet med den ryska politiken är att upprätthålla ett monopol på gasmarknaden så länge som möjligt. Gazprom-monopolet i Centraleuropa upprätthålls på bekostnad av den gemensamma marknaden, konkurrens och slutligen på bekostnad av konsumenternas rättigheter. I fall som detta måste unionen reagera mycket beslutsamt och inte utesluta diplomatifaktorn eller den roll som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik har. I annat fall kommer vår reaktion att helt enkelt bli obalanserad.

EU-diplomatin i allmänhet bör i högre grad betona frågor som är kopplade till råvaror. Detta är en fråga som ökar i betydelse och det innebär en stor utmaning för våra tjänster med beaktande av befogenheter inom området EU:s handelspolitik. I vår energipolitik bör vi verkligen helt och hållet stödja modern teknik, installationer för flytande gas, geotermisk energi och skiffergas. Vi kan inte tillåta oss att överge kolet alltför snabbt, innan vi har garanterat säkerhet och mångfald för gasförsörjningen. I så fall kommer vi bara att öka vårt beroende av gas, särskilt i Centraleuropa där kol fortfarande spelar en mycket viktig roll.

Slutligen anser jag att vi bör uppmärksamma ett visst institutionellt problem. Ingen av de frågor som Lena Kolarska-Bobińska berörde i sitt betänkande fick tillräckligt utrymme i Europeiska kommissionens meddelande, vilket uppenbarligen utarbetades utan att man beaktade parlamentets ståndpunkt. Detta är ett mycket dåligt sammanträffande – detta har skötts mycket dåligt. Jag anser inte att vi bör agera på detta sätt.

  Niki Tzavela, för EFD-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag vill gratulera Lena Kolarska-Bobińska till ett utmärkt betänkande som hon har lagt ner mycket arbete på. Det innehåller, som vi har hört, många ambitiösa mål – och min ärade vän Claude Turmes hänvisade till vikten av genomförande. Jag anser att vi alla bör gratulera kommissionen till meddelandet om energistrategifrågor som utfärdades i november. Detta är den första realistiska strategi som vi har sett. Kommissionen hänvisar särskilt och tydligt till svårigheterna; den definierar dem, talar om vad de består av och var det finns en marginal för oss att genomföra de mål som vi har satt upp.

Herr kommissionsledamot! Eftersom du har lagt fram en realistisk strategisk energipolitik framför oss, och jag välkomnar verkligen detta, vill jag föreslå en praktisk och realistisk lösning till South Stream. Vi har två små pipelines: ITGI och TAP. De är klara och har fått upp farten. Ni kan gå framåt. Nabucco är stort och därför komplicerat; det kan komma att bli förseningar. Gå därför framåt med de två små pipelines.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Herr talman! Jag vill ge mitt stöd till betänkandet, särskilt dess sista del, i vilken det uppmanas till att medborgarnas intressen bör gå före politiska argument.

Anledningen till detta kan förklaras genom ett mycket enkelt exempel. Två stora projekt utvecklas för närvarande: South Stream och Nabucco. Det finns några radikala fraktioner i Bulgarien som säger att dessa projekt är oförenliga med varandra; det blir nästan en fråga om att antingen ha South Stream eller Nabucco. Jag anser dock att konkurrens mellan dessa båda projekt är det enda möjliga sättet att garantera säker och billig energi för Europas medborgare.

En annan viktig fråga som inte på något vis får förbises är kärnenergin och dess utveckling i förhållande till politiseringen av frågan. Anledningen till att jag tar upp detta är att beslutet att stänga reaktorerna i kraftverket i Kozloduj i Bulgarien var politiskt. De skulle ha kunnat generera miljarder euro, och en del av detta kunde ha införlivats i EU:s budget. I stället måste nu medlemsstaterna betala kompensation med anledning av det politiska beslutet att stänga reaktorerna.

Utöver detta har vi nyligen uppmärksammat att det råder en hysterisk stämning kring ämnet kärnkraftverk. Jag anser att vi bör motsätta oss dessa aktivistorganisationer som vidtar opartiska åtgärder för att gå emot i denna fråga, framför allt eftersom de inte kan erbjuda något alternativ. Kärnenergi är faktiskt det alternativ som också kan garantera säker och billig energi.

  Herbert Reul (PPE). – (DE) Herr talman, herr Oettinger, mina damer och herrar! Också jag vill tacka Lena Kolarska-Bobińska för ett konstruktivt och intensivt arbete. Eftersom jag uttrycker mitt tack stöder jag även betänkandet, till skillnad från vissa av de övriga parlamentsledamöterna som berömmer betänkandet, men som ändå kommer att försöka göra stora och avgörande förändringar i vissa av formuleringarna i morgon. Precis som redan framhållits många gånger vill jag därför påminna om att vi behöver vara mer ambitiösa. Jag är inte säker på huruvida det som har sagts när det gäller detta är ambitiöst eller överdrivet.

Jag är mycket tacksam över att Lena Kolarska-Bobińska har lagt fram en realistisk politik, eftersom detta är vad som efterfrågades under den ekonomiska och finansiella krisen. Vi behöver inte skapa nya drömmar – vi bör lägga fram något som möjliggör för oss att om ett, två, tre eller fyra års tid visa att vi har uppnått ett resultat.

Jag är även mycket tacksam över att Lena Kolarska-Bobińska nämner betydelsen av energimixen och medlemsstaternas ansvar. Dessa kommer att själva besluta vad de vill. Vi kommer inte att insistera på att förnybar energi är det enda alternativet. Vårt perspektiv inbegriper förnybar energi, kol, olja, gas och kärnenergi och även kärnfusion. Jag skulle vara mycket glad om allt som Lena Kolarska-Bobińska har skrivit och som har fått stöd av en stor majoritet faktiskt bibehålls.

Hon har tagit itu med frågan om det ekonomiska ansvaret och behovet av att utveckla och upprätta en infrastruktur i stället för att bara begära detta och säga att pengarna måste komma någon annanstans ifrån. Hon har också lyft fram företagens ansvar.

Detta leder oss in på den inre marknaden. När det gäller denna behöver vi inte begära ett nytt paket och en ny lagstiftning. Vi behöver snarare fråga efter genomförande och efter en översyn samt vara realistiska, så att de standarder som vi har upprättat också omsätts i praktiken. Sist men inte minst måste vi sluta att bara lägga på nya saker och sedan i slutändan bli överraskade när energipriserna blir så höga att medborgarna inte längre kan betala dem. Är det ambitiöst eller är det ansvarslöst att helt enkelt lasta på nya saker, utöka kostnaderna och sedan klaga över energifattigdomen bland medborgarna?

Ibland kretsar debatten enbart kring industri. Detta kommer dock att slå hårt mot medborgarna de närmaste månaderna och åren. I vissa debatter skulle jag vilja att vi från början beaktade hur slutresultatet ska se ut.

  Teresa Riera Madurell (S&D). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag å min grupps, Marita Ulvskogs och de andra föredragandenas vägnar gratulera Lena Kolarska-Bobińska och skuggföredragandena till ett utmärkt arbete.

Detta är ett mycket strategiskt och omfattande betänkande som detaljerat tar itu med de olika aspekterna av EU:s energipolitik, genom att bygga upp en strategi med utgångspunkt i den beaktansvärda mängd lagstiftning som vi har antagit på senare år. På den korta tid som jag har till förfogande skulle jag vilja lyfta fram två mycket viktiga frågor i betänkandet: samband och beskattning.

I detta läge behöver vi skyndsamt och resolut tillämpa de rättsliga och finansiella mekanismer som vi har till förfogande för att stärka de svaga länkarna i de transeuropeiska energinäten inom en regelrätt tidsram. Detta är mycket viktigt!

När det gäller beskattning anser jag att effektivitet, energisparande och förnybar energi inte bara behöver särskilda beskattningsåtgärder utan även skatteincitament i form av lämpliga avdrag eller undantag för att kunna utvecklas till marknadsnivåer.

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Vi har enorma problem med energimarknaden och det europeiska nätet, för att inte nämna att energiproduktionen huvudsakligen bygger på fossila källor. Om någon säger genomförande, genomförande, genomförande skulle jag vilja säga fokus, fokus, fokus. Och jag vill ge några exempel.

Vi saknar fortfarande 50 procent av finansieringen av den strategiska EU-planen för energiteknik (SET-planen). Våra budgetförhandlingar går i en helt motsatt riktning i förhållande till denna energistrategi. Vi var tvungna att kämpa – ursäkta mig, jag vill inte tas ut från kammaren – så in i helvete för den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, energieffektivitet och alternativa bränslen. Inom forskningen har vi samma problem.

Samma vecka som vi diskuterar vad som jag håller med om är en bra strategi röstar vi om ett betänkande om subventioner till stenkol enligt vilket Spanien subventionerar kol på en konkurrenskraftig kolmarknad till ett belopp av 50 000 euro per arbetstillfälle, medan genomsnittet är 17 000 euro per arbetstillfälle. Hur kan vi vara konkurrenskraftiga och moderna om vi fattar sådana beslut? Det undergräver hela strategin.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Erfarenhet från tidigare år, när gasförsörjningen från Ukraina brakade ihop och utbredda strömavbrott inträffade i ett antal EU-länder, har visat att vårt energisystem saknar erforderliga reserver för att hantera krissituationer och att alla lösningar på detta problem kommer att kräva omfattande investeringar. När vi beslutar om de nödvändiga förändringarna kommer vi därför att gå tillväga på ett samordnat och försiktigt sätt för att få ut ett så effektivt användande som möjligt av de investerade resurserna.

I det betänkande som lagts fram ges på ett mycket omfattande sätt ett svar på denna situation och på praktiskt taget alla de frågor som kommer att behöva tas itu med för att lösa våra energiproblem. Detta innefattar allt ifrån rättsliga grunder och behörighetsfördelning till handelsregler, modernisering av nätverk och finansiering.

Varken behovet av större energieffektivitet och användandet av förnybara energikällor eller garantierna om energisäkerhet och stöd till forskning och utveckling har glömts bort. Dessa frågor behandlas på ett omfattande och balanserat sätt, och jag anser att betänkandet är en bra utgångspunkt för att förbättra energisystemet i Europa.

  Bendt Bendtsen (PPE). – (DA) Herr talman! Först och främst vill jag tacka föredraganden för ett lysande och välbalanserat betänkande. Det råder inte några tvivel om att det finns ett snabbt ökande behov av en ny europeisk energistrategi, och europeiska företag tvivlar inte heller på detta. Vi blir alltmer beroende av gas från Ryssland och olja från Mellanöstern. Energistrategin har blivit både en del av Europas utrikes- och säkerhetspolitik och en fråga om försörjningstrygghet. Våra beslut i Europa är avgörande för vår konkurrenskraft. Det finns ett behov av stora investeringar i framtiden för att möjliggöra för oss att uppnå en fullständig och sammanhängande inre marknad, och det finns också ett behov av stora investeringar i energieffektivitet. Varje sparad slant är viktig. Energieffektivitet är också det billigaste sättet att minska koldioxidutsläppen.

Jag vill tacka kommissionsledamot Oettinger för hans uttalanden i dag angående energieffektivitet. När det gäller detta – oavsett om målen är bindande eller inte – är jag glad över kommissionens meddelande, i vilket det räknas upp en stor mängd områden inom vilka det finns mer att göra. Jag är också öppen för att ge större befogenhet till kommissionen att kunna förkasta de nationella handlingsplanerna om de inte är lämpliga för att vi ska uppnå vårt mål på 20 procent år 2020.

Dessutom investerar Förenta staterna och Kina tungt i områden som kommer att öka energieffektiviteten. Alla är helt och hållet medvetna om att energipriset kommer att öka i framtiden, och Europas konkurrenskraft i den globaliserade världen är för närvarande svag. Genom sunda investeringar i energieffektivitet, infrastruktur, smarta nätverk och så vidare behöver vi därför ge våra företag möjlighet att uppnå större konkurrenskraft. Ytterligare en fördel kommer att bli nya arbetstillfällen och innovativa företag i ett Europa som för närvarande förlorar tusentals arbetstillfällen.

  Ivari Padar (S&D). – (ET) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden och kollegerna till detta framgångsrika betänkande. Upprättandet av en paneuropeisk energimarknad ligger i alla européers intresse. Genom att öppna upp energimarknaderna har vi icke desto mindre ignorerat frågorna om öppenhet och allsidighet på marknaderna.

Jag är oroad över det faktum att det finns en tydlig lucka i övervakningen och i lagstiftningen, samtidigt som elektricitet, gas och koldioxidkvoter värda hundratals miljarder euro byter ägare på marknaderna. Jag välkomnar därför Europeiska kommissionens initiativ att fylla denna lucka. Jag hoppas att kommissionens meddelande, vilket inom kort kommer att antas, kommer att inriktas på konsumentskydd och på att fastställa ett tydligt paneuropeiskt rättsligt ramverk, enligt vilket entydiga regler och definitioner kan upprättas för att undvika insiderhandel, manipulation av marknaden och genom vilka marknadens likviditet kan öka.

Jag anser att ACER, EU:s tillsynsmyndighet för energimarknaden som är upprättad i det tredje paketet om den inre marknaden, så småningom måste genomföra tillsyn av elektricitet, gas och handel med utsläppsrätter, och jag föreslår att tillsynen av dessa tre marknader bör ligga under en enda tillsynsmyndighet i medlemsstaterna.

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag är glad över att det i kommissionens energistrategi för 2020 hänvisas till den pågående översynen av konsekvenserna av indirekta ändringar av markanvändning. Det är viktigt att kommissionen uppfyller sin skyldighet att lägga fram ett förslag till detta vid årets slut, både för att mildra allmänhetens stora oro över att det kan vara så att vissa biobränslen på marknaden för närvarande inte uppvisar någon nettominskning av utsläpp av växthusgaser, och av hänsyn till industrin som utvecklar innovativa förfaranden vilkas mervärde förtjänar att erkännas.

På frågan om energisäkerhet vill jag be kommissionen att tänka över sina kommentarer om harmoniseringen av nationella stödordningar för förnybara energikällor. Jag är helt och hållet för åtgärder på europeisk nivå när de tillför värde. Det är dock endast på senare tid som medlemsstaterna har tagit fram sina nationella handlingsplaner för energi från förnybara energikällor, och de arbetar nu för att genomföra dessa. En sådan harmonisering skulle vara att gå alldeles för långt.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete med detta betänkande. Energisektorn är drivkraften bakom ekonomisk tillväxt. Europa har haft en energistrategi och bekämpat klimatförändringarna sedan 2008. Det är viktigt att vi genomför denna strategi, men Lissabonfördraget gör det möjligt för oss att gå ännu längre och banar väg för att skapa en sann energigemenskap i Europa.

Vi behöver fördjupa den inre energimarknaden, bygga och foga samman förbindelser mellan nätverk, säkerställa energisolidariteten och placera konsumenten i centrum. Vi behöver öka den offentliga finansieringen och utveckla verktyg och program för att uppmuntra till energieffektivitet. Vetenskaplig forskning och teknik spelar en nyckelroll när det gäller att uppnå dessa mål.

I skenet av detta välkomnar jag de olika Europeiska näringslivsinitiativ som tagits genom Europeisk strategisk plan för energiteknik (SET-planen), och jag uppmanar kommissionen att sätta resten av planens åtgärder i verket. Det åttonde ramverksprogrammet bör också på energiområdet prioritera forskning och utveckling av innovativ teknik. Avgörande är därför att det finns lämplig finansiering för att stödja ren och hållbar teknik. Det är det enda sättet att möjliggöra för oss att behålla vår industris konkurrenskraft, främja ekonomisk tillväxt och skapa sysselsättning.

  Kathleen Van Brempt (S&D). – (NL) Herr talman! Det ord som vi har hört mest än så länge i dag är ”strategi” – och detta med all rätt. Vi välkomnar kommissionens strategi. Icke desto mindre anser vi, herr kommissionsledamot, att det är en liten besvikelse, eftersom en god strategi innebär att genomföra en sund bedömning – en bedömning av försörjningsproblemen och särskilt av de ekologiska och de sociala problemen – och det är på grundval av denna strategi som vi sätter upp våra prioriteringar. Jag fäster mycket stor vikt vid ordet ”prioritering” eftersom det betyder att saker och ting rangordnas. Energieffektiviteten ligger högst i denna rangordning. Du har nämnt detta, men varför är det, om vi nu anser att energieffektivitet är så viktigt, så svårt att sätta upp mål som vi vill förverkliga i våra medlemsstater? Detta är avgörande! Vi vet att det fungerar och att det är ett sätt att nå dit vi vill. Jag vill därför be dig Günther Oettinger att faktiskt ta upp denna prioritering och att även faktiskt presentera den i dina förberedelser för det stora toppmötet i februari.

  Romana Jordan Cizelj (PPE). – (SL) Herr talman, herr kommissionsledamot! I dag beslutar vi om hur energin ska utvecklas fram till år 2020 men det är en alldeles för kort period. Det tar många år innan energianläggningar byggts upp och är i drift. Att bygga ledningsnät och kraftverk tar också sin tid. Användningstiden för sådana anläggningar är flera decennier. Investerare behöver därför relativt stabila politiska riktlinjer under en mycket längre period. Om vi vill uppfylla våra hållbarhetsmål när det gäller klimatförändringar och energi måste vi ta fram en politisk ram som sträcker sig mycket längre in i framtiden. Vi behöver ett strategidokument för utveckling av energin fram till åtminstone 2050.

Kärnkraften blir i allt större utsträckning en av framtidens energikällor och jag vill därför betona tre uppgifter som jag tror vi kommer att ställas inför inom EU när det gäller detta. För det första behöver vi vidta lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma en säker nedmontering av kärnkraftverk och bortskaffande av radioaktivt avfall i enlighet med principen om att förorenaren betalar.

För det andra måste vi genom effektiva och öppna förfaranden se till att nya kraftverk konstrueras i enlighet med strängast möjliga säkerhetsstandarder. Det kan vi göra genom att införa minimistandarder för att godkänna och fastställa utformningen av nya kärnkraftverk. Vi måste dessutom överväga att licensiera nya typer av kärnkraftverk inom EU. Det skulle hjälpa oss att utnyttja kombinerade kunskaper och hjälpa länder som först nu inför kärnenergi och de som i själva verket har mycket små administrativa organ.

För det tredje behöver vi göra beslutsprocessen kring kärnkraftsfrågorna mer demokratisk. Kärnenergi är bara en av många potentiella energikällor och därför måste förfaranden för beslutsfattande vara desamma som för kol, förnybara energikällor samt gas och olja. Europaparlamentet måste få medbeslutandemakt. Vi behöver inte ta upp Euratomfördraget igen eftersom detta kan ske genom ett interinstitutionellt avtal.

  Adam Gierek (S&D). – (PL) Herr talman! Energi står för cirka 40 procent av produktionskostnaden medan arbetskostnaden står för knappt 15 procent, men att ta fram råmaterial för att generera själva energin kräver energi. Ekonomins konkurrenskraft kommer därför att vara beroende av energin. Det man påstår om inverkan på jordens klimat och främjande av vad som kallas ”koldioxidfri” ekonomi är nonsens. Att fastna i bindande koldioxidmål är ett exempel på förslag som är socialt och ekonomiskt oansvariga, precis som CCS-tekniken som man har påtvingat kolkraftverken – men varför inte andra bränslen? Varför är drivkraften för framsteg inte effektivitet?

Jag måste utfärda en varning om socialt missnöje när det gäller uppkomsten av energifattigdom. I de nya medlemsstaterna står energi för omkring 40 procent av familjens utgifter. Jag måste också utfärda en varning om förlusten av energisäkerhet på grund av lagstiftning som har införts, och särskilt energi- och klimatpaketet. En sak till – varför kan inte medlemsstaterna själva besluta om hur de ska minska sina koldioxidutsläpp, på samma sätt som de kan besluta om sin energimix?

  Lambert van Nistelrooij (PPE). – (NL) Herr talman! Det nya Lissabonfördraget har gjort energi till ett gemensamt ansvar för EU och medlemsstaterna. Det andra energipaketet, som faktiskt ligger till grund för denna strategi, förtjänar definitivt att byggas ut och betänkandet tillför en bra analys i detta hänseende. Ändå måste medlemsstaterna och deras privata och offentliga parter bli delaktiga. De operativ programmen mellan och inom medlemsstaterna blir allt viktigare. Tillräckliga procentmål har slagits fast för både klimat och energi. Det behövs inga nya ytterligare bindande mål. Såsom redan har sagts är det genomförandet som räknas och att vi kan få medborgarna – konsumenterna – med oss. Det kan också vara så att kommissionen måste förbättra sin bedömning av dessa nationella program och att våra resurser, sannolikt euroobligationer, måste göras beroende av detta. Det finns fortfarande en klyfta mellan ord och handling. Den första av två centrala punkter är energieffektivitet: ett utmärkt tillfälle. Det bidrar till våra företags konkurrenskraft och även till sysselsättningen – inom exempelvis bygg- och anläggningssektorn. Titta lite på ert eget land också: tiotusentals arbetstillfällen har skapats i Tyskland tack vare detta. Den andra centrala punkten är – ja, just det – infrastruktur mellan länder och inom länder liksom smarta ledningsnät. Här behövs euroobligationerna. Jag har en fråga till kommissionsledamoten: kommer det att ske framsteg i riktning mot dessa euroobligationer i december? Vi talar om nya resurser – vi behöver pengar – och jag skulle vilja att du berättade för oss om ni verkligen kommer att skaffa fram pengar på detta sätt? Handling är vad som behövs.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Herr talman! Europeiska unionens energistrategi måste inriktas på energieffektivitet, minskad förbrukning av primärenergi och minskad energifattigdom, liksom på att främja energi från förnybara källor och unionens energisäkerhet. Det är emellertid absolut nödvändigt för unionens energistrategi att också kopplas till industripolitik, transportpolitik, forsknings- och innovationspolitik liksom politiken för att bekämpa klimatförändringar.

Vi uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utveckla de finansiella och skattemässiga instrument som krävs för energieffektivitet, särskilt inom anläggningssektorn, och göra energieffektivitet och infrastruktur för smart energi till en prioritet i den kommande fleråriga budgetramen.

Unionen måste i större utsträckning satsa på det östliga partnerskapet, särskilt i Svartahavsregionen, som också är av särskild geopolitisk betydelse för energisäkerheten och diversifieringen av unionens transportvägar för energiförsörjning.

Vi uppmanar även kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta projektet med den europeiska södra gaskorridoren, särskilt Nabuccoprojektet, som skulle kunna höja leveranssäkerheten för energi avsevärt.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Herr talman! Både fru Kolarska-Bobińska och kommissionsledamot Günther Oettinger förtjänar att hyllas för sitt arbete som verkligen är en viktig satsning. Som ett resultat av Lissabonfördraget kommer Europeiska unionens energistrategi att bygga på fyra nya pelare: den inre energimarknaden, leveranssäkerhet, energieffektivitet och sammanlänkning av europeiska energinätverk.

När vi planerar vår nya energistrategi måste vi ha några utmaningar i minnet. Samtidigt som vår försörjning av fossila bränslen successivt minskar kan vi öka den tillgängliga försörjningen genom att hitta nya utvinningsmöjligheter för nytt råmaterial och genom att satsa på forskning och utveckling. EU:s beroende av energi ökar proportionellt med att befolkningen ökar. Senast 2030 måste Europa säkra 65 procent av sin energiimport från källor utanför EU. När det gäller naturgasförsörjningen kan siffran uppgå till 80 procent. Vi måste inrikta oss på att ytterligare diversifiera transportvägar och energikällor. Den upprustning av kraftverk som för närvarande pågår kan också vara av stor betydelse.

Det räcker inte med att avsätta stora belopp för att montera ned kraftverk – vi måste också vara uppmärksamma på att bibehålla dem. Medlemsstaterna behöver genomföra en övergripande översikt av sin ståndpunkt när det gäller kärnkraft. Vi måste fortsätta våra satsningar på att utveckla kärnkraften, annars kommer vi inte att kunna klara av våra målsättningar när det gäller klimatförändringarna. Jag rekommenderar att vi är försiktiga på det här området så att våra ambitiösa planer inte blir ett hot mot vår industriella och kommersiella konkurrenskraft. Vi tycker att det här är ett balanserat betänkande som innehåller realistiska åtaganden och vi stödjer det därför.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Att garantera hållbar, säker och tillgänglig energi är definitivt en av EU:s stora utmaningar under de närmaste åren.

Europeiska unionens politiska mål kräver en rad åtgärder som vi inte kan bortse från. Målsättningen med ett fullständigt genomförande av den inre energimarknaden kan endast uppnås om den nuvarande lagstiftningen om energipaketet tillämpas av alla medlemsstater.

Om vi fullt ut ska kunna uppfylla strategins målsättningar kan vi inte dra oss för att investera i modern och intelligent infrastruktur, särskilt när det gäller forskning och användning av förnybar energi. Dessa investeringar utgör inte bara den mest ekonomiskt gynnsamma lösningen för att minska EU:s energiberoende utan kommer också att bidra till att bekämpa klimatförändringarna.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Herr talman! Jag vill framföra mitt uppriktiga tack till föredraganden och skuggföredragandena och till dig, Günther Oettinger, eftersom det ni har lagt fram de senaste dagarna och veckorna är avgörande för Europeiska unionens utveckling. I likhet med Kathleen Van Brempt, Claude Turmes och andra anser jag emellertid att vi behöver gå ett steg längre, eftersom jag vill påstå att en klok och miljövänlig energipolitik nästan är som en bärraket för grön tillväxt och gröna jobb.

Vi talade återigen om detta i går med kommissionens ordförande. Tyvärr har mycket litet sagts om detta i dag. Vi måste ändå vidta dessa extra steg. Mycket av det som ingår i miljöinriktad energipolitik är förstås fortfarande dyrare. Men om vi tänker på miljövinsterna och vad det innebär för europeisk industri att spela en ledande roll ser vi att det också är mycket viktigt för arbetstillfällena.

Herbert Reul har rätt: vi behöver många energikällor. Kanske inte alla – i det hänseendet skiljer sig våra uppfattningar åt på många punkter. Vi behöver emellertid veta i vilken riktning som energieffektivitet, energibesparingar och förnybar energi ska gå. Dessa är verktygen för en framtidsorienterad europeisk ekonomi.

  Petru Constantin Luhan (PPE). – (RO) Herr talman! Energifrågan har hög prioritet och vi kan inte skjuta upp den. Det är viktigt för handlingsplanen för 2011–2020 att verkligen bidra till att stärka Europeiska unionens gemensamma politik.

Vi kräver nära samarbete, särskilt inom energiinfrastrukturområdet, liksom lämplig finansiering från EU. Utöver att erhålla offentlig finansiering och finansiering från EU för att utveckla en strategisk infrastruktur som innefattar expansion och integration av alla lokala, regionala och europeiska energimarknader måste vi i större utsträckning uppmärksamma den privata sektorn och främja investeringar därifrån.

Jag tror att partnerskap mellan offentlig och privat verksamhet är ett bra sätt att uppnå detta, genom att det erbjuder ett nödvändigt politiskt och administrativt stöd, en viss finansiering och vissa offentliga garantier. Det kommer att hjälpa oss att framgångsrikt erhålla den finansiering som är så avgörande för all energipolitiks framtid.

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE). – (LV) Herr talman, herr kommissionsledamot! I dag skulle jag kort vilja tala om våra medborgares välfärd och om öar. Vanligtvis har vi en positiv bild av öar, vi tycker om att resa dit – till solen och värmen. De södra öarnas isolering gynnar till och med öbornas välfärd eftersom det drar till sig turister, men när det gäller energi är isolering eller ökaraktär särskilt ofördelaktigt för befolkningen. Det är precis vad de inte behöver. Varför? Isolering på energiområdet innebär att några monopol normalt dominerar denna marknad, och för de berörda människorna betyder det i sin tur både osäkra leveranser och höga priser. Det här betänkandet innehåller lösningen. Infrastruktur, infrastruktur och infrastruktur. Låt oss bygga sammanlänkningar i Europeiska unionen, för att förena oss alla, så att våra medborgare kan åtnjuta anständiga priser och säkra leveranser. Tack.

  Francesco De Angelis (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka min uppskattning för denna resolution, som är ett utmärkt arbete på flera sätt.

För det första hävdas där åter att energieffektivitet och energibesparingar är ekonomiskt fördelaktiga prioriteringar för att minska EU:s energiberoende och bekämpa klimatförändringar. För det andra betonas intelligent infrastruktur. För det tredje yrkas på att nuvarande EU-lagstiftning ska genomföras fullt ut. Och för det fjärde eftersträvas en energipolitik med en robust och enhetlig internationell inriktning.

Avslutningsvis vill jag understryka betydelsen av energisäkerhet och investeringar i forskning, utveckling och innovation för att skydda konsumenters, företags och medborgares intressen så mycket som möjligt.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) Herr talman! Jag anser verkligen att Europeiska unionens alla medlemsstater nu upplever den största huvudvärken när det gäller energin, och till att börja med vill jag verkligen tacka föredraganden och skuggföredragandena för att praktiskt taget alla av oss, företrädare för alla medlemsstater, hade möjlighet att lämna våra egna förslag, och tack vare några intelligenta kompromisser kunde ett bra dokument tas fram. Jag tycker också att det är viktigare att ha verkliga planer än ambitiösa planer, det vill säga verklig infrastruktur, sammanlänkningar, en verklig möjlighet för människor att välja vilken energileverantör de vill köpa energi från och naturligtvis ett verkligt marknadspris. Om vi uppnår detta har vi fullgjort en hel del. I framtiden borde vi också ha bättre kontroll över medlemsstaternas önskemål och intressen för om vi skapar en gemensam energimarknad måste dessa intressen förenas. Herr kommissionsledamot! Jag vill också tacka dig för att du så snabbt reagerat på undertecknandet av vissa avtal och jag är tacksam för att solidariteten är så djupt rotad inom EU.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har läst betänkandet noga och jag instämmer i det som helhet. Jag blev emellertid ganska förvirrad av olika hänvisningar till framtiden för kolet i den europeiska strategin, särskilt punkt 52 där kommissionen uppmanas att utarbeta lagstiftning som möjliggör byggande av kolkraftverk.

För flera år sedan inleddes i Förenta staterna en politisk och medborgerlig rörelse som faktiskt ledde till ett slags moratorium när det gäller byggande av kolkraftverk. Precis som när det gäller koldioxidutsläpp bygger det här beslutet också på problemet med att hantera askan, som innehåller många giftiga substanser. Därför stöder jag absolut inte försvaret av kolkraftverk och jag påpekar att ”rent kol” i många fall snarare är en slogan än en verklighet.

Jag har också hört flera kolleger i parlamentet som kraftfullt försvarar kärnkraften både när det gäller kostnader och säkerhet. Oavsett vem som säger det visar det tyvärr att de inte vet vad de talar om. Det finns alternativ, de är förnybara och äkta och Europeiska unionen måste staka ut vägen för det kommande årtiondet i den riktningen.

  Oreste Rossi (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Betänkandet innehåller några mycket intressanta punkter genom att det innehåller en analys av både metoder och tidsramar, med utgångspunkt från grundkonceptet att EU självt måste skaffa sig en gemensam energipolitik.

När jag själv talade vid Europeiskt energiforum som arrangerades av talman Jerzy Buzek, för företrädare för de 27 medlemsstaterna och Europaparlamentet, var jag positiv till en gemensam energiplan som skulle möjliggöra lika villkor för tillgång till energi för privatpersoner och företag och på så sätt undanröja dagens ibland avsevärda skillnader i kostnader.

Jag tycker det är tråkigt att de nu oundvikliga hänvisningarna till Europeiska unionens ansvar när det gäller klimatförändringarna har tagits med i ett så bra betänkande. Det finns särskilda dokument i frågan och jag tycker det är onödigt att vi fortsätter att lägga till hänvisningar till det för att tillfredsställa vissa miljöextremister.

Enligt vår mening kan en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet endast ske i ett övergripande sammanhang, som omfattar alla de stora ekonomierna med en rättsligt bindande överenskommelse.

  Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden och tacka kommissionsledamoten som betraktar energistrategi och politik med sådan god vilja. Vi har ambitiösa målsättningar att minska klimatförändringarna. När det gäller miljöskydd kan energin vara en partner men det kan också vara en fiende. Inom Europeiska unionen är vi beroende av fossila bränslen som används för att utvinna energi. I och med att vi förbrukar EU:s resurser blir vi alltmer beroende av tredjeländer och det är därför inte bara viktigt att utveckla förnybar energi utan också att investera i forskning för att öka energieffektiviteten. Under den förra sammanträdesperioden diskuterade vi tilldelning av extra pengar för energi inom den europeiska ekonomiska återhämtningsplanen. Kanske skulle det också vara lämpligt att kunna lämna bidrag från andra av Europeiska unionens finansiella mekanismer som öronmärkts för övergripande energieffektivitet. Förnybar energi är viktigt för oss, inte bara på grund av klimatförändringarna utan också när det gäller energisäkerhet. De bilaterala överenskommelserna i några medlemsstater som genomför projekt som Nord Stream orsakar misstro inte bara när det gäller miljöfrågor utan även solidaritetsprinciper och därför krävs det öppenhet på det här området.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! Jag anser att förbättringen av EU:s möjligheter till förnybar energi är ett av de viktigaste inslagen i betänkandet. Jag vill därför erinra om att Dobrogearegionen i sydöstra Rumänien inom några år kommer att ha Europas största vindkraftpark. Uppförandet av de 522 turbinerna kommer att vara avslutat 2011. Dobrogea kommer då att sörja för 50 procent av landets energibehov.

Infrastruktur är en annan viktig beståndsdel för en effektiv energimarknad. EU måste välja bland de projekt som visar sig effektiva och ekonomiskt lönsamma. AGRI-sammankopplingen, som är ett av Rumäniens huvudsakliga bidrag till utvecklingen av energiinfrastruktur, ger låga kostnader och erbjuder ett alternativ.

Diversifiering av energikällor är nödvändigt även inom oljesektorn. P8-pipelinen är ett bra exempel på detta. Rumänien och Serbien har nyligen återupptagit genomförbarhetsstudierna för att bygga den första delen av denna pipeline mellan Constanta och Pancevo.

  Ioan Enciu (S&D). – (RO) Herr talman! Diversifiering av källor, en ny energiinfrastruktur och en ökning av andelen förnybara energikällor är viktiga för Europeiska unionens energiframtid. Samtidigt får vi emellertid inte sluta att använda gamla energikällor, vilka definitivt kan förbättras med hjälp av innovativ teknik, utifrån respektive medlemsstats möjligheter och behov.

Den viktigaste faktorn i detta för mig och för de medborgare jag företräder är ändå att vi måste bibehålla ett överkomligt pris för alla konsumenter, och även bevara och skapa nya arbetstillfällen inom det här området.

Vi får inte hamna i en situation där vi har ett energiöverskott på den europeiska energimarknaden som beror på att energin inte köps för att den är för dyr.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D). – (EL) Herr talman! Jag skulle vilja påstå att efter Lissabonfördraget säger det sig självt att Europaparlamentet kommer att kunna bidra mycket mer till energipolitiken.

Jag instämmer i allt som föredraganden säger och jag skulle vilja betona det faktum att energipolitiken i dag, såväl direkt som indirekt, har betydligt mer att göra med utrikespolitiken i allmänhet, både inom medlemsstaterna och inom unionen. Jag instämmer i att vi i dag behöver de nödvändiga arbetena, infrastrukturarbetena, och att vi också behöver förordningar som styr hur avtal verkställs.

I dag efterfrågar vi tydliga avtal, öppenhet och en specifik hänvisning till förnybar energi. Det vi emellertid ser framför oss, herr kommissionsledamot, är behovet av en gemensam energimarknad. Det skulle hjälpa de mindre östaterna i unionen så att vi på en enda marknad kan ta upp den stora frågan om energi på ett öppet sätt.

  Nick Griffin (NI). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja säga till kommissionsledamoten att man i betänkandet om den nya energistrategin inte ser elefanten i vardagsrummet: Oljeproduktionstoppen. Men kommissionen har åtminstone till slut vaknat upp inför detta gigantiska och omedelbara hot. När man erkänner oljeproduktionstoppen blir de flesta av dessa i stort sett välmenta betänkanden tyvärr till bränsle för förbränningsugnar.

Det enorma energigap som öppnar sig kan helt enkelt inte fyllas ut med förnybara källor à la Musse Pigg eller skifferkol. Kol, kärnfusion – och på längre sikt kärnfusion plus fission – är de enda energikällor som är tillräckligt täta för att rädda oss när oljeåldern tar slut.

Herr kommissionsledamot! När nu detta har erkänts kan vi då titta framåt mot ett nytt seriöst synsätt på energi? Vi måste göra oss av med allt nonsens om vindkraftverk och global uppvärmning och koncentrera oss på verkligt vetenskapliga lösningar på krisen med oljeproduktionstoppen.

  Günther Oettinger, ledamot av kommissionen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi går in i debatten här och om jag tar upp de punkter som era inlägg har handlat om har vi en bred energimix i Europeiska unionen, i medlemsstaterna och även i parlamentet. Jag har hört er tala om allt från 100 procent förnybar energi till kärnfusion, kärnkraft och kol. Det innebär att den stora frågan är: kommer vi att komma överens om en långsiktig strategi? Kommer vi att uppnå samsyn i Europa? Och om vi gör det, vilken samsyn blir det?

Vi arbetar för närvarande med strategin som omfattar de tre målen med 20 procent förnybar energi, 20 procent minskning av koldioxid och 20 procent ökning av effektiviteten. Det är strategin för det nya årtiondet. Det stämmer att vi behöver en långsiktig strategi. Färdplanen som vi kommer att lägga fram för er som ett grovt utkast i vår kommer att innehålla det. Med färdplanen avser vi att under nästa år ta upp de närmaste 40 åren med er och medlemsstaterna och lämna prognoser för energikrav, energimix, miljömål och säker leverans för fyra årtionden. Det är ingen lätt uppgift. Tänk ett slag på att vi 1970 befann oss före oljekrisen, innan muren hade fallit och med bara ett fåtal medlemsstater och att vi var tvungna att använda de expertkunskaper vi hade tillgång till 1970 för att kasta ljus över 2010 och den nuvarande energisituationen. Våra uppskattningar skulle ha varit fullständigt felaktiga. Vet vi vilka tekniska möjligheter som kommer att dyka upp under de kommande 40 åren? Vilka nya politiska intressen medlemsstaterna har? Jag är ändå positiv till försöket att åstadkomma färdplanen för 2050.

Sedan ställdes frågan varför vi behöver bindande mål när det gäller att minska koldioxiden och varför medlemsstaterna inte kan göra detta. Det är ganska enkelt, för det var vad som beslutades. Jag accepterar 20 procent för koldioxid och 30 procent om vi hittar andra samarbetspartner i världen. Detta är ett beslut av parlamentet, som ni tillhör, och rådet, och jag genomför det. Om det är något annat ni vill ha så låt mig veta det. Om det inte fanns några bindande mål skulle medlemsstaterna helt enkelt inte uppfylla dem. Om vi överger de bindande målen skulle medlemsstaterna göra mindre eller ingenting alls, särskilt i ekonomiskt svåra tider.

Frågan om energieffektivitet togs också upp. I vår strategi skapar vi endast rubrikerna för detta. Detaljerna för hur det ska genomföras i praktiken och instrumenten, åtgärderna och den finansiella korridoren kommer att följa i vår, när vi måste lägga fram strategin för energieffektivitet som ni just nu diskuterar.

Det har förekommit frågor om den inre marknaden. Lita på mig och Joaquín Almunia. Vi kommer att se till att vi helt följer det andra och tredje paketet för den inre marknaden, vi kommer att hantera förfaranden för överträdelse av fördragen och göra allt vi kan för att se till att gas och el under de närmaste fem åren blir till en inre marknad med konkurrens och öppenhet. Under de senaste veckorna har vi varit rådgivare åt medlemsstaterna – den polska staten i Jamalfallet, den bulgariska staten i fallet med South Stream och när det gäller gasleveranser till Bulgarien. Medlemsstaterna är inte alltid villiga eller har möjlighet att uppfylla regler för den inre marknaden i sina bilaterala avtal. När man ber oss om råd ger vi det, men medlemsstaterna behöver också vara delaktiga. Det finns också stora medlemsstater där den inre marknaden inte fungerar. Ett land ligger inte långt härifrån och kanske är det till och med det land vi befinner oss i just nu. Jag skulle därför vilja fråga de franska ledamöterna: är ni beredda att samarbeta med mig för att skapa en inre marknad i Frankrike och i andra länder? Jag behöver ert stöd i detta – inte på nationell nivå utan inom EU.

I anslutning till den södra korridoren tror jag att beslutet när det gäller Nabucco, TAP eller ITGI kommer att fattas under första kvartalet nästa år. Gasinfrastruktur kräver emellertid att vi diskuterar frågan om hur mycket gas vi kommer att behöva för uppvärmning och omvandling till elektricitet under de kommande årtiondena? För närvarande är det 500 miljarder kubikmeter per år. Kommer det att vara mindre eller mer? Detta kommer också att tas upp i färdplanen fram till 2050.

Jens Rohde nämnde exemplet med Kina. Enligt min uppfattning är Kina alltid bra att använda som jämförelse, men inte i första hand ett exempel att ta efter. Det stämmer att man har gjort stora investeringar i vindenergi i Kina. Det stämmer, men du glömde nämna att Kina för närvarande köper upp världens kol och investerar mycket mer i kol. Det senaste året har Kina faktiskt investerat mer i förnybar energi än Tyskland. Andelen förnybar energi som produceras i Kina minskar emellertid eftersom mycket mer investeras i kärnkraft och kol. Kina betecknar dessutom kärnkraft som en form av förnybar energi. Jag håller inte med om det. En jämförelse med Kina är därför viktig men jag skulle allvarligt vilja avråda från att framhålla Kina som ett exempel för oss att följa i vårt europeiska arbete.

Tack ännu en gång. Jag behöver er också när det gäller EU:s budget. Man har krävt att mer ska göras och att större resurser ska tillhandahållas för forskning och infrastruktur. Jag håller med om det. Jag tar varje euro som ni ger mig, men budgeten beslutas av rådet och parlamentet. På grundval av våra goda erfarenheter med SET-planen, med finansiering av energiforskning och med den ekonomiska återhämtningsplanen är jag övertygad om att vi kommer att åstadkomma ett bra förslag till infrastruktur och att ni kommer att stödja det så att tillräcklig europeisk finansiering med mervärde för lämpliga europeiska åtgärder inom infrastruktur och forskning kommer att tillhandahållas under nästa årtionde. Mot bakgrund av detta har vi definitivt tillräckliga förutsättningar för ett konstruktivt samarbete.

  Lena Kolarska-Bobińska, föredragande. – (PL) Herr talman! Som synes är diskussionsämnen och uppfattningar i Europaparlamentet mycket varierande och olika. Det här betänkandet är därför resultatet av den kompromiss som vi har eftersträvat. Jag tycker att det är ett mycket bra betänkande eftersom det bygger på samsyn.

Jag skulle vilja framför mitt tack till skuggföredragandena – Marita Ulvskog, Jens Rohde, Claude Turmes, Konrad Szymański och övriga – för att vi har åstadkommit denna samsyn på ett så trevligt sätt. Jag skulle också vilja tacka Pilar Castillo Vera för hennes samarbete, hjälp och stöd, Edina Toth i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) för hennes hjälp, Andrew Ephraim Hillman och även kommissionsledamoten och kommissionens personal som besvarade mina många frågor och bemötte mina olika idéer.

I Bryssel i dag pågår en kamp mellan företrädarna för mellanstatlighet och de som vill satsa på solidaritet. Både Europaparlamentet och kommissionen ställs inför nödvändigheten att garantera att solidaritet emellertid vinner över enskilda nationella intressen i kommande möten i Europeiska rådet. Vi har utarbetat en viss samsyn. Vi har en strategi och, som Claude Turmes har sagt, mot bakgrund av detta måste vi genomföra den, genomföra den och ännu en gång genomföra den, och försvara oss mot olika särintressen.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12 i morgon, torsdagen den 25 november.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Luís Paulo Alves (S&D) , skriftlig. – (PT) Jag anser att den här nya energistrategin är nödvändig för att införa en konkurrenskraftig, hållbar och säker strategi. I en tid när Europa blir allt mer beroende av energiimport, tycker jag det är avgörande att vi fortsätter inta en ledande roll i energifrågor, genom att betona innovation och teknik. Att göra vår energistrategi mer hållbar kommer att kräva fortsatt inriktning på förnybar energi, genom ökad konkurrenskraft inom sektorn, så att vi effektivt kan genomföra den inre marknaden för energi. Det kommer att leda till att kostnaderna minskar och till att ekonomins konkurrenskraft ökar och det kommer även att skapa välstånd och arbetstillfällen, vilket är viktigt för en hälsosam handelsbalans. Jag kommer från en av de yttersta regionerna som för närvarande har en självförsörjningsnivå för energi på omkring 27 procent och siktar på att uppnå 75 procent före 2012. Azorerna har ställt upp mer ambitiösa specifika mål än EU, och resultaten har redan erkänts på europeisk nivå, särskilt vad gäller jordvärme, genom en ambitiös energipolitik med partnerskap mellan regionen och de bästa nationella och internationella forskningscentrumen. Unionen borde titta på dessa exempel och öka sitt stöd till forskning, innovation och projektutveckling.

  George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Nu är det på tiden att vi talar om en verklig europeisk energistrategi. Det finns för närvarande klyftor i genomförandet av EU:s energilagstiftning. Bestämmelserna i Lissabonfördraget ger Europeiska unionen en bra rättslig ram för att utveckla en effektiv gemensam inre marknad som kan garantera leveranssäkerhet, hållbarhet, sammanlänkning av nät och solidaritet. Här behöver nya medlemsstater, som är mycket mer sårbara för yttre avbrott i energileveranserna, stöd från Europeiska unionen för att hantera dessa utmaningar.

Jag skulle dessutom vilja be er att låta kolgruvorna ha möjlighet till fortsatt stöd från medlemsstaterna, åtminstone till 2018. I en kapitalistisk värld är ”icke konkurrenskraftig” synonymt med social hemsökelse. Vi måste ta hänsyn till den mänskliga faktorn och tänka på de negativa socioekonomiska återverkningarna av att lägga ned kolgruvor, som erbjuder många arbetstillfällen, innan vi kallar en gruva för icke konkurrenskraftig.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I betänkandet försöker man bidra till en ny handlingsplan för energi inom ramen för Europa 2020-strategin. I princip kan en ny plan visa sig vara ett viktigt initiativ under förutsättning att man tar till sig misstag och brister i tidigare planer. Det är meningslöst att insistera på själva synsättet och förslagen som har gjort att vi hamnat mycket längre bak än vi borde.

De strategiska bristerna i den europeiska energipolitiken som bör beaktas innefattar följande punkter.

Energipolitiken har placerats som en bilaga till en ”miljöpolitik” vars yttersta målsättning är att öppna upp nya områden för finansiell spekulation genom att göra utsläpp av växthusgaser lönsamma. Frågan om energi förtjänar emellertid ett skräddarsytt synsätt baserat på att specifika indikatorer som energiintensitet eller energibrist förbättras.

Genom att införa fungerande marknader på energiområdet där privata investerare agerar antar man att allt kommer att lösa sig på ett magiskt sätt. Tre på varandra följande lagstiftningspaket har redan utfärdats, offentliga resurser har använts, och fortfarande har vi inte konkurrenskraftiga marknader, investeringar i infrastruktur eller mer tillgänglig energi för konsumenter. Det är ett misslyckande ur alla aspekter när det gäller de fastslagna målsättningarna.

Argumentet att biobränsle endast skulle ge miljöfördelar och innebära stor utveckling av jordbruk och industri i de europeiska länderna har kollapsat.

  András Gyürk (PPE), skriftlig. – (HU) Jag är glad att se att det finns en allt större vilja i Europa att genomföra en gemensam energimarknad. Detta illustreras på lämpligt sätt av det faktum att både betänkandet från Lena Kolarska-Bobińska och Europeiska kommissionens senaste prioriteringar när det gäller energistrategi och infrastruktur kräver strukturella förändringar. Vi börjar äntligen se att avsevärd framgång kräver betydande investeringar, konkreta åtgärdsplaner och undanröjande av administrativa bördor. Detta är den enda möjligheten för alla medlemsstater att uppnå huvudmålsättningarna i Lissabonfördraget: den gemensamma marknaden, leveranssäkerhet, energieffektivitet och utbyggnad av förnybar energi.

Det är ett avgörande framsteg att man i de handlingar som tidigare nämndes prioriterar satsningar på energiutveckling i Central- och Östeuropa. Förra årets gaskris gjorde det också uppenbart för staterna i väst att medlemsstater i vår region är starkt beroende av en enda gaskälla och att den gemensamma marknaden inte fungerar här. Europa har insett att tillgång till alternativa gaskällor, skapandet av nord-sydkorridoren och avskaffandet av isolerade marknader ökar den regionala leveranssäkerheten samtidigt som den tar ett betydande steg i riktning mot att uppnå en gemensam marknad.

Samtidigt innebär förstärkningen av elnäten och den regionala sammanlänkningen av pipelines för olja ökad flexibilitet i vår region. Satsningen kan emellertid inte stanna vid att enbart skapa en strategi. Jag är övertygad om att strukturella förändringar som stöder ett effektivt genomförande av en gemensam marknad snart kommer att genomföras och att vi kommer att uppnå en snabb och öppen licensieringsprocess, skapa regionala initiativ och erbjuda tillgång till nya finansieringsinstrument.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Efter flera dramatiska erfarenheter av energiförsörjning har det blivit uppenbart att energi är en nyckelfaktor för EU:s säkerhet. Det är uppenbart att det krävs ett långsiktigt strategiskt synsätt på energin. Den nya föreslagna energistrategin syftar till att uppfylla det behovet. Först och främst behöver Europa en enhetlig och harmoniserad inre energimarknad, som måste innefatta olika energinätverk och koppla samman dem med varandra. Det är absolut nödvändigt för EU:s stabilitet och säkerhet. I dag finns det fortfarande isolerade regioner i EU som är nästan hundraprocentigt beroende av externa energileveranser. I fallet med importerad gas gäller detta för de tre baltiska medlemsstaterna. De är beroende av rysk gasexport, som Moskva utnyttjar som ett verktyg för sin utrikespolitik. Det innebär att de baltiska staterna, som är Rysslands närmaste grannar, betalar 30 procent mer än Tyskland för samma ryska gas. Den nya Östersjöstrategin bör syfta till att utveckla integrerade ledningsnät kring Östersjön. Jag är positiv till att en större andel av budgeten används för den gemensamma energipolitiken. Att utveckla moderna och effektiva energiinfrastrukturer kommer att kräva prioriterade investeringar. Att öka energieffektiviteten innebär att investera mer i forskning och utveckling och i ny energiteknik.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Den energistrategi som föreslås måste långsiktigt främja en kombination av energikällor, och innefatta inte enbart förnybara energikällor utan även kärnkraft. Den energin kan emellertid inte bli lönsam så länge inte överföringsnätet förstärks så att det kan klara marknadsintegrationen och utvecklingen av storskalig hållbar energiproduktion.

Förstärkta sammanlänkningar och förbindelser med tredjeländer är dessutom mycket viktigt. Distributionsnätverk behöver byggas ut och moderniseras snarast för att kunna integrera de allt fler typerna av distribuerad produktion. Det säger sig självt att marknadsintegrationen också kräver att befintliga operativa nätverk utnyttjas bättre, baserat på en gränsöverskridande harmonisering av marknadsstrukturen och en utveckling av gemensamma europeiska modeller för att hantera sammanlänkningar. Sist men inte minst är en annan avgörande faktor inrättandet av ett ”smart” nätverk inom EU, som kan hantera, distribuera och mäta i realtid alla olika produktions- och konsumtionsmodeller för att trygga ett säkert och effektivt handhavande av det framtida elsystemet.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar betänkandet, särskilt hänvisningarna till att utveckla möjligheterna inom bioenergisektorn. Potentialen inom denna sektor i Europa är outnyttjad. En relevant faktor i detta sammanhang är att vissa medlemsstater står inför en situation där stora jordbruksområden är ouppodlade varje år. Denna övergivna mark skulle också kunna användas för förnybar energi. Situationen i Rumänien som jag är högst bekant med är ett tydligt exempel på detta: Cirka 3 miljoner hektar mark är fortfarande obrukad samtidigt som elförlusten inom detta område är ungefär 187 terawatt per timme. Jag anser att den här frågan måste beaktas under debatterna om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid. Uppmaningen till kommissionen att föreslå ett politiskt ramverk och ytterligare stödja satsningen på att utveckla andra generationens hållbara biobränsle i Europa kommer i rätt tid och jag hoppas att den kommer att antas av EU.

  Wojciech Michał Olejniczak (S&D), skriftlig. – (PL) Att få fram energi är en av de största utmaningarna i dagens samhälle. För länge sedan stödde Europeiska unionen en politik för att erhålla energi med hjälp av teknik med låga koldioxidutsläpp. Föredragandens erkännande av detta område som en strategisk målsättning är ingen överraskning och har mitt fulla stöd. Den andra strategiska målsättningen – att garantera energisäkerhet för alla medlemsstater – har också mitt fullständiga stöd. Föredraganden kopplar denna målsättning till införandet av en ekonomi med låga utsläpp. Frågan är särskilt viktig för Polen. Det är ingen hemlighet att Polens energisäkerhet bygger på kol. För att kunna uppnå detta mål effektivt är det därför avgörande med ett starkt ekonomiskt stöd från EU. Polen – och många andra medlemsstater – erkänner behovet av att bygga upp en ekonomi med låga utsläpp men kan inte uppnå denna målsättning utan stöd från EU. Avslutningsvis är jag nöjd med att föredraganden erkänner att vi måste erbjuda medborgarna energi till överkomliga priser som en av de strategiska målsättningarna i den nya energistrategin för EU. Genom att acceptera de tre huvudsakliga strategiska målsättningarna i den nya energistrategin för EU skulle jag vilja uttrycka mitt empatiska stöd för förslaget till resolutionen ”På väg mot en ny energistrategi för EU 2011–2020”.

  Indrek Tarand (Verts/ALE), skriftlig. – Mina damer och herrar! Det är mycket välkommet att vi i dag återigen har möjlighet att aktivt i Europaparlamentet diskutera frågor om energisäkerhet. Missförstå inte – det är ett lika känsligt ämne som gas. Under de senaste åren har EU i sin helhet ökat sitt beroende av energileveranser från särskilda tredjeländer. Det finns en inneboende risk på marknaden, inte bara på grund av den ekonomiska aspekten utan även bristen på demokratiska och mänskliga rättigheter samt delaktigheten av företag utan goda affärsidéer. Tyvärr måste man medge att Lena Kolarska-Bobińskas rapport, som är ett utmärkt arbete, kommer att debatteras och röstas om aningen för sent. Europeiska kommissionen har redan utfärdat sin energistrategi för EU 2011–2020 den 10 november, så antagligen är det för sent att påverka detta. Men bättre sent än aldrig. Därför tillägger jag till dagens uttalanden Ceterum censeo – Frankrike har beslutat att sälja ett Mistral-klassat krigsfartyg till Ryssland. Vi förmodar att president Sarkozy uppriktigt ångrar sitt beslut.

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig. – (PL) Det förslag till resolution som lagts fram saknar fortfarande uttrycklig hänvisning till två vikiga frågor. Den första är ekonomiskt stöd ur Europeiska unionens budget i strävan efter alternativa bränslekällor såsom skiffergas. Användningen av skiffergas har nu gjort att USA kan garantera sitt oberoende när det gäller energitillförsel. Forskare och geologer rapporterar att även för Europeiska unionen håller en liknande möjlighet till energioberoende på att växa fram. Det är viktigt att ändra unionens politik i den här frågan så att den stöder utforskning och användning av skiffergas. Det är också viktigt med ekonomiskt stöd till institutioner som är delaktiga i utvecklingen av teknik för att utvinna och transportera skiffergas – inbegripet användningen av koldioxid i processen med att bryta skiffer. Den andra frågan är bristen på uttrycklig hänvisning till specifika investeringar i projekt inom bränsleöverföring. Det är ett annat dokument som inte har någon koppling till en strategi. Europaparlamentet måste äntligen utforma energiprojekt som är viktiga för dess säkerhet och hur de finansieras. Trots de uttalanden som gjorts, både i det östliga partnerskapet och programmen inom Svartahavssynergin, fortsätter man att skjuta upp uppförandet av gasledningen Nabucco som ska koppla ihop fyndigheter i Asien med användare i Europa. Strategin saknar också hänvisning till möjligheten att använda fyndigheter i Afrika och Arktis. Den sista fråga som har utelämnats är bristen på en tydlig förklaring av begreppet ”Europeiska unionens handlingsplan för energisäkerhet”. Vad menar man egentligen? Är den tänkt att hänvisa till unionen som helhet eller till ett tillstånd av leveranssäkerhet för de enskilda medlemsstater som i dag utgör Europeiska unionen?

14. Förberedelser inför klimatkonferensen i Cancún (den 29 november till den 10 december) (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalanden från rådet och kommissionen om förberedelser inför klimatkonferensen i Cancún (den 29 november till den 10 december).

  Joke Schauvliege, rådets tjänstgörande ordförande. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Efter Köpenhamnskonferensen beslutade Europeiska unionen ganska snabbt att gå vidare med ett successivt, pragmatiskt synsätt i framtiden. Att inrikta sig på en strategi med ”allt eller inget” är inte längre möjligt. Successivt måste vi bygga up en ram efter 2012. Vi inser att framstegen i förhandlingarna om att inrätta ett ambitiöst system för att bekämpa klimatförändringarna efter 2012 har varit mycket långsamma. Deltagarna har högst olika perspektiv, vilket var uppenbart nyligen under den senaste officiella förhandlingsrundan i Tianjin då mycket begränsade framsteg gjordes.

Det var, mina damer och herrar, mot denna bakgrund som rådet (miljö) och Europeiska rådet satte den slutliga touchen på Europeiska unionens ståndpunkt för konferensen i Cancún. Övrigas ståndpunkter samt naturligtvis ert förslag till resolution noterades i processen. Det har redan slagits fast att Cancún inte kommer att åstadkomma någon juridiskt bindande ram för perioden efter 2012. Med tanke på att innehållet i åtgärdspaketet för Cancún ännu inte är tydligt innehåller Europeiska unionens ståndpunkt olika beståndsdelar, vilket också ger de europeiska förhandlarna nödvändig flexibilitet. Det är i vilket fall som helst klart att åtgärdspaketet för Cancún måste vara balanserat, vilket innebär att det måste innehålla beståndsdelar som gör det möjligt att tillgodose både utvecklingsländer och utvecklade länder. Vilka är då de viktigaste beståndsdelarna i EU:s ståndpunkt?

Först och främst behöver vi uppnå ett balanserat resultat. Vi behöver balansera förhandlingsrättigheterna mot bakgrund av Kyotoprotokollet och konventionen å ena sidan och inom själva ramverken å andra sidan.

För det andra finns det villkor för en andra åtagandeperiod inom Kyotoprotokollet.

För det tredje har vi konturerna av huvudinslagen i handlingsplanen från Bali, nämligen ett gemensamt synsätt, begränsning, anpassning, teknik och finansiering. EU vidhåller sin uppfattning att ett enda rättsligt bindande instrument är det bästa sättet att ge form åt ramen efter 2012. Med tanke på att denna ståndpunkt förra året gav upphov till en mängd missförstånd, och att detta också är mycket viktigt i de internationella förhandlingarna, avser EU att anta en flexibel ståndpunkt: flexibel när det gäller en andra åtagandeperiod, under förutsättning att vissa villkor uppfylls. Vilka är då dessa villkor? Alla stora ekonomier måste vara delaktiga i denna ram efter 2012. Ramen måste vara ambitiös och effektiv, miljöintegritet måste garanteras och framsteg måste göras när det gäller att reformera de nuvarande marknadsmekanismerna och införa nya mekanismer. De utvecklade länderna måste dessutom visa att de verkligen uppfyller sina ekonomiska åtaganden, särskilt vad gäller snabbstartsfinansieringen. Europeiska unionen och dess medlemsstater har lagt fram den första fördjupade öppna rapporten om genomförandet av dessa ekonomiska åtaganden och kommer att ha bidragit med 2,2 miljarder euro under 2010. Jag hoppas att betänkandet kommer att bidra till att återupprätta förtroendet bland parterna.

Det belgiska ordförandeskapet anser att påtagliga, specifika åtgärder behövs för att uppfylla parternas förväntningar och även trygga förtroendet för den multilaterala processen inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring. Vi ska göra allt vi kan för att bidra till att Europeiska unionens målsättningar uppnås. I det sammanhanget räknar vi också med er, som alltid, ärade ledamöter, för att bidra till att sprida och naturligtvis förstärka budskapet.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag instämmer självfallet i mycket av det som vi just hört från det belgiska ordförandeskapet. Jag ser också fram emot att samarbeta med er i Cancún. Det är helt uppenbart att den juridiskt bindande överenskommelse som EU var redo för förra året och som vi fortfarande är redo för i år tyvärr inte blir resultatet i Cancún – inte på grund av oss utan för att andra inte är redo för det. Vi är på väg mot ett paket som är balanserat men jag skulle också vilja säga att det är sakligt och ambitiöst.

Vi var faktiskt först med att i våras, i februari/mars, lägga fram idén med att fortsätta stegvis för att bygga vidare på Köpenhamnsöverenskommelsen och säkra det momentum som nu fortsätter i Cancún. Men även om det ser ut som om vi är överens om att detta är vad vi bör få med oss från Cancún – ett balanserat paket – är det enkelt att säga att det är vad alla skulle vilja men det är svårare att komma överens om vad det egentligen innebär.

Vad är då ett sakligt balanserat paket? Här skulle jag vilja säga att ur ett europeiskt perspektiv är det tydligt att vi kommer att betona behovet av att förankra förpliktelser om begränsning, upprätta ett förbättrat system för mätning, rapportering och verifiering och främja kolmarknaderna. Vi bör självfallet också ha beslut om REDD+, anpassningar, teknik, finans och kapacitetsuppbyggnad. Alla dessa beståndsdelar måste återspeglas i ett paket som vi anser är balanserat.

En sak jag skulle vilja betona är att vi i Europeiska unionen måste vara fortsatt tydliga om våra villkor för en andra åtagandeperiod inom Kyotoprotokollet. Vi måste använda dessa villkor för att höja ambitionsnivån och få fart på andra. Villkoren i anslutning till en möjlig andra åtagandeperiod är mycket viktiga för miljöintegriteten och ambitionen kring det framtida klimatsystemet. Enbart EU under en andra åtagandeperiod är varken tillräckligt eller trovärdigt. Vi behöver därför hålla oss till våra villkor för att få positiv respons från våra partner. Jag måste säga att det är mitt tydliga intryck – även från tiden före Köpenhamn – att våra argument för detta erkänns alltmer.

Förslaget till resolution som vi har framför oss tar upp alla de områden jag just nämnde. Kommissionen välkomnar verkligen den ledning som parlamentet erbjuder, även om inte allt kan accepteras.

Bara för att nämna ett exempel: några av er antyder att vi har ett annat mål än tvåstegsmålet. En huvudprioritet för oss i Cancún blir att inte öppna upp Köpenhamnsöverenskommelsen på nytt och att inte börja ta tillbaka sådant som vi redan har bestämt.

Jag vill också passa på att betona att EU måste uppfylla snabbstartsförpliktelserna från Köpenhamn. Jag kan uppriktigt säga i dag: vi är nästan där. Men vi behöver fortfarande 200 miljoner euro från medlemsstaterna för att vara exakt där vi lovade i Köpenhamn. Jag utgår från att ni hör skillnaden mellan att i Cancún för Europeiska unionens räkning kunna säga ”Vi har levererat” och ”Vi har nästan levererat”. Jag tycker verkligen att vi borde använda de dagar som återstår före Cancún för att försöka åstadkomma allt vi lovade i Köpenhamn.

Jag har inte nämnt målen: Inte på grund av att de inte är viktiga, för det är de absolut, och EU skulle i år liksom förra året säga att vi fortfarande är beredda att gå till 30 procent under förutsättning att även andra levererar. Ingen förändring där. Om målen inte diskuteras så mycket nu tror jag det beror på att många av de andra parterna inte är lika beredda att diskutera mål i Cancún – av skäl som ni känner till. Jag tycker det är viktigt att förankra löftena från Köpenhamnsavtalet i den formella texten. Därifrån kan vi förbättra saker och ting.

Men jag måste också säga att oavsett vad Cancún leder till är det mycket viktigt för oss att efter Cancún fortsätta med en intelligent klimatpolitik med ambitiösa mål, samtidigt som vi hanterar våra energiutmaningar vilket ni just har diskuterat. Vi kan pressa på för innovation och arbetstillfällen och vi kan sätta upp ambitiösa mål.

Min sista punkt är att vi arbetar på att trygga genomförandet av Lissabonfördraget – självklart – och jag kan försäkra er att vi kommer att informera parlamentets delegation i varje stadium av framstegen i förhandlingarna. Självfallet kommer det att bli dagliga genomgångar med parlamentets delegation och vi ska försöka ha ett mycket nära samarbete.

Vi välkomnar verkligen stödet som antyds i förslaget till resolution för att säkerställa att EU talar med en röst. Jag tror att det här är en av huvudutmaningarna i Cancún: Oavsett vem som talar för Europeiska unionens räkning kan våra partner utanför Europa vara säkra på att de kommer att bemötas med samma slags prioriteringar och samma slags budskap. Det är på det sättet våra prioriteringar blir bäst uppfattade.

  Karl-Heinz Florenz, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, Joke Schauvliege, herr kommissionsledamot! Om vi ska lära oss något från Köpenhamn där du, Günther Oettinger, naturligtvis var ordförande, borde det vara att Europeiska unionen måste tala med en röst vid sådana konferenser i framtiden. Vi kan ha olika uppfattningar på en eller flera punkter, men om vi som EU-medborgare säger olika saker där kommer vi inte att uppfattas som trovärdiga och om vi inte är trovärdiga kommer de andra inte att följa efter oss. Och varför skulle de göra det? Det är därför riktigt att de siffror vi beslutade om under förbundskansler Angela Merkel huvudsakligen bibehålls och utgör grunden för denna förhandling. Jag instämmer i er uppfattning att de ambitiösa tvåstegsmålen inte nu bör ifrågasättas och en betydligt lägre siffra övervägas, för det kommer att göra det betydligt svårare att uppfylla dessa mål och människorna kommer att dra sig undan från oss.

Jag är väldigt orolig för att vi riskerar vår immateriella egendom. Våra industrier investerar pengar och arbetskraft i utveckling. Om vi nu försvagar staketet runt denna immateriella egendom och lämnar kvar hålen i staketet, då kommer vi att förlora de värdefulla beståndsdelarna, nämligen vår immateriella egendom. Jag är fullständigt för tekniköverföring, men våra företag måste också se meningen med att investera i det, och därför får immaterialegendomen inte urvattnas.

När det gäller åtaganden är jag också benägen att kräva allvarliga åtaganden från våra partner i hela världen. De måste emellertid vara trovärdiga och det måste vara möjligt för dessa länder att uppfylla dem. I annat fall kommer de att göra precis motsatsen till det vi vill, nämligen distansera sig från oss. Det är därför viktigt att framställa oss på ett trovärdigt sätt i Cancún. De största besluten kommer sedan att fattas i Johannesburg, men vi behöver bereda marken i Cancún. Jag är jordbrukare till yrket. Om marken inte är väl beredd blir det inte skörd. Låt oss koncentrera oss på att förbereda en god grund.

  Marita Ulvskog, för S&D-gruppen. – Herr talman! Inför Köpenhamnstoppmötet hade vi väldigt stora förväntningar. Resultaten blev inte så goda. Den dag då vi åkte från Köpenhamn vräkte snön ner, och det var väldigt kallt i möteslokalen. Inte bara Köpenhamn blev nedkylt utan hela miljödebatten. Man kan säga att klimatfrågan befinner sig längre ner på den politiska dagordningen i dag än vad den gjorde inför Köpenhamn. Det är tråkigt, men faktum är att det är vår uppgift att se till att Cancúnmötet når bättre resultat, tar hand om och uppgraderar resultatet från Köpenhamn. Hur gör vi det då? Vi gör det genom att som representanter för Europa inta en ledande roll. Det var också precis vad FN:s klimatchef Christina Figueres efterfrågade när hon vid en videokonferens samtalade med oss som ska åka till Cancún från Europaparlamentet. Vi måste visa ledarskap, och det gör vi bland annat genom att faktiskt genomföra allt det vi lovade i Köpenhamn – inte bara nästan allt utan precis allt.

Sedan måste vi se till att vi får fler med oss naturligtvis. Tillsammans med andra konkreta beslut i Cancún om avskogning, om tekniköverföring och om en väg framåt för en andra åtagandeperiod under Kyoto, skulle detta kunna bereda vägen för ett internationellt klimatavtal 2011. Jag tycker inte att vi ska ha för låga förväntningar inför Cancún.

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Entusiasmen är inte så stor för tillfället för att tackla den globala uppvärmningen, vi ser snarare en utspridd offentlig skepticism. I början av året hade vi snö på marken men om ni tittar på siffrorna ser ni att årets första sex månader var de varmaste som noterats på jorden. Det är ett faktum.

Jag vill ha en internationell överenskommelse så snart som möjligt men jag är oroad över typen av överenskommelse. Distinktionen mellan utvecklade länder och utvecklingsländer förefaller mig underlig. Jag undrar hur lång tid det tar innan några av utvecklingsländerna går förbi de fattigaste europeiska länderna. Jag tittar på klimatförändringskonferensen, den entusiasm med vilken Saudiarabien stöder idén att avskiljning och lagring av koldioxid hanteras inom mekanismen för ren utveckling. Saudiarabien kan definitivt investera en del av sina egna pengar i detta. Varför skulle vi bidra till det?

Jag är orolig över att Europeiska unionen hamnar på efterkälken på grund av förändringstakten och jag anser att klimatförändringsinitiativ och vår förmåga att hantera den globala uppvärmningen erbjuder stora möjligheter. Kina planerar att minska sin koldioxidintensitet med 45 procent under den närmaste tioårsperioden. Det innebär investeringar i nya kraftverk som ersätter de gamla och det innebär förbättrad energieffektivitet. Det svåra här är att om vi inte kan konkurrera med kineserna nu, hur ska vi då kunna konkurrera med ett mer energieffektivt Kina under de kommande åren?

Jag vill höja vår övre gräns. Jag vill att vi ökar från 20 till 30 procent. Jag vill att koldioxidpriset ska öka så att koldioxidinvesteringarna minskar i framtiden. Jag önskar att jag var mer övertygad om att man inom kommissionen var överens om att detta verkligen borde övervägas och genomföras. Men jag har ingen känsla av att det sker för närvarande. Jag känner till kommissionsledamotens entusiasm i frågan. Jag är inte säker på att hon har kollegiets fulla stöd. Men vi kanske behöver en reservståndpunkt?

Vi behöver verkligen en reservståndpunkt och i grunden måste det vara att gå vidare med vår energieffektivitet. För bara någa minuter sedan hörde vi kommissionsledamot Günther Oettingers planer att få fram ny lagstiftning under nyåret. Lagstiftningen måste vara ambitiös. Vi måste spara på våra resurser. Och vi måste bli mer konkurrenskraftiga.

  Yannick Jadot, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle ha kunnat begränsa mitt inlägg till att enbart erinra om sommarens bilder från Ryssland eller södra Asien, för att påminna er om hur bråttom det är att bekämpa klimatförändringarna och, eftersom vi talar om Europa, att omedelbart eller så snart vi kan öka till ett mål på 30 procent senast 2020 för utsläpp av växthusgaser. Om vi inte gör några förändringar, kommer vi att i dag nå 19 procent. Vi har praktiskt taget redan nått målet som vi satt upp så vi kan inte längre tala om europeisk ambition om vi talar om 20 procent.

För min del är jag ingen uppenbar beundrare av koldioxidmarknaden, men om vi stannar på 20 procent kan vi vara säkra på att vi kommer att behandla koldioxidmarknaden som en utrotningshotad art och inte som en hävstång i kampen mot klimatförändringarna. Att öka till 30 procent skulle kunna öka vår europeiska budget på 8 miljarder genom att sälja kvoter. Vi vet att 30 procent är genomförbart. Ett bindande mål på 20 procents energieffektivitet skulle framför allt innebära en miljon europeiska arbetstillfällen. Det motsvarar besparingar på 1000 euro per hushåll i Europa och, eftersom Günther Oettinger nämnde Nabucco, motsvarar det 15 Nabuccos.

Kommer vi då att utrota europeiskt näringsliv om vi ökar till 30 procent? Uppenbarligen inte. Varje undersökning visar det. Vissa sektorer som eventuellt är utsatta påverkas, men medlen finns och hittills är det de sektorer som hotar Europa med utrotning som dragit nytta av europeisk energipolitik. De har tjänat miljarder euro tack vare Europas klimatpolitik.

Att öka till 30 procent skulle innebära att tydligt ta parti för dem som inför förändring, för dem som utformar morgondagens värld. Jag skulle också vilja nämna några siffror. Enligt Ernst & Youngs Barometer för 2010 är Kina och Förenta staterna de mest attraktiva länderna för att utveckla förnybar energi. Enligt en studie nyligen finns endast tre av de 50 verksamheter som identifierats som världsledande inom grön teknik i Europa, de övriga finns i Asien och Förenta staterna.

Det är därför absolut nödvändigt att öka till 30 procent, och jag ska avsluta med att återge Barack Obamas ord när han sade att vi kan överlåta framtidens arbetstillfällen till våra konkurrenter eller ta århundradets tillfälle i akt, som de redan har börjat göra. Det land som är föregångare inom framtidens energi blir föregångare under nästa århundrade sade han. Han förlorade omröstningen. Låt oss tillämpa hans ledarskap inom energiöverföring och den nya ekonomin.

  Miroslav Ouzký, för ECR-gruppen. – (CS) Herr talman! Även om jag har undertecknat resolutionen om den kommande klimatkonferensen har jag också några kritiska kommentarer och reservationer när det gäller resolutionen. Jag är glad att den optimism som vi alltid tidigare har spritt till världen före varje konferens, och som sedan omvandlades till enorm skepticism, inte är så framträdande denna gång. Jag är mycket glad att vi förstår att denna konferens inte kommer att åstadkomma en global överenskommelse och alla här i kammaren vet att utan en global överenskommelse skulle Europa ensamt, även om vi ambitiöst ökar våra egna planer med 100 procent, inte ha den minsta inverkan på de globala klimatförändringarna.

Den blinda skärpningen av våra normer kan leda till att Europa utsätts för risker och jag erkänner att jag absolut inte instämmer i det dolda införandet av europeiska skatter under förevändning av att bekämpa klimatförändringarna.

För att inte bli fullständigt negativ ser jag stora löften i att stödja samarbetet med utvecklingsländerna, och särskilt skydda dricksvatten, liksom i våra satsningar på att säkerställa tillgång till dricksvatten för alla medborgare, framför allt i utvecklingsländerna. Även om jag har kritiska reservationer avser jag inte att dra tillbaka min underskrift och jag hoppas att den kommande konferensen trots allt kommer att resultera i vissa ytterligare framsteg.

  Bairbre de Brún, för GUE/NGL-gruppen. – (GA) Herr talman! Vi kan inte göra om misstagen vi gjorde i Köpenhamn förra året igen. Verkligt ledarskap och politisk vilja behövs för att behålla temperaturgränsen på 1,5 oC. Det är ett viktigt mål.

EU bör agera enhälligt för att höja målet för utsläppsminskning till 2020, och övertyga andra utvecklade länder om att komma överens om ett övergripande mål för att minska utsläppen på 80 till 95 procent senast 2020. Det kommer inte bara att bidra till förhandlingarna i Cancún utan vi behöver också göra det för vårt eget bästa.

Utvecklade länder behöver också tillhandahålla lämplig klimatfinansiering. Det, och att skaffa snabbstartsfinansiering tillsammans med starka politiska åtaganden och fullständig öppenhet. Det finns också ett behov av långfristiga finansieringskällor. Bland dessa möjligheter bör det finnas internationella skatte- och finansieringsåtgärder och finansiering från internationellt flyg och internationell sjöfart.

Jag ber er att rösta emot ändringsförslagen som innebär att parlamentet lämnar ett svagare budskap. Det behövs ett starkt budskap. Den globala ekonomiska krisen kan inte användas som ursäkt för att inte göra någonting eller förneka klimaträttvisa. Klimatförändringarna är ett problem som behöver hanteras på global nivå och då krävs att vi bygger upp förtroendet mellan oss.

  Oreste Rossi, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Trots det faktum att jag både i utskottet och här i kammaren hade förutspått att klimatkonferensen i Köpenhamn och det dokument som lagts fram av kammaren skulle misslyckas har vi inte lärt oss något av den här erfarenheten.

Om vi framhärdar i att ställa ensidiga krav på att EU ska minska sina utsläpp i mycket större utsträckning än vad som fastställdes i Kyotoprotokollet kommer även nästa toppmöte i Cancún – COP 16 – att bli ett misslyckande och parlamentet kommer återigen att framstå i dålig dager.

Den resolution som antogs i utskottet betonar inte bara att bidragen till nya länder inte ska vara lägre än 30 miljarder euro per år före 2020, utan den uppmuntrar även EU att främja inrättandet av en grön klimatfond som ska avsätta 100 miljarder amerikanska dollar per år från och med 2020.

I dokumentet anges också hur man ska hitta medlen, nämligen genom att beskatta alla tillgängliga källor såsom finansiella transaktioner, handelsutbyte och flygbiljetter, och huvudsakligen ta pengarna direkt ur medborgarnas och företagens fickor.

Sedan ger man sig i betänkandet in på utopiska krav. Man ber oss till och med att minska koldioxidutsläppen i luften med 30 procent, i stället för 20 procent senast 2020, och uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag så att EU ställer upp dessa målsättningar ensidigt för sig själv.

Att be våra människor och företag att göra dessa uppoffringar i en tid av ekonomisk kris som denna är det senaste i en lång rad av europeiska galenskaper. Vi har samma inställning som rådet, nämligen att Europeiska unionen endast kan överväga en andra åtagandeperiod enligt Kyotoprotokollet om det sker i en övergripande ram som innefattar alla stora ekonomier, före ett globalt, juridiskt bindande avtal.

  Nick Griffin (NI). – (EN) Herr talman! Att välja soliga Mexiko för COP 16 var ett bra drag. Vi bör besparas en upprepning av förra årets pinsamhet när globaluppvärmarna huttrade i den kallaste december Köpenhamn hade upplevt på årtionden. Att använda den tvetydigt vilseledande termen ”klimatförändringar” i stället för ”global uppvärmning” kanske dessutom gör några brittiska skattebetalare blinda för ironin att hålla konferensen, precis som en ovanligt kall sommar resulterar i en tidig och kall vinter. Ett ännu bättre trick skulle vara att ha dessa evenemang endast på våren: titta, det blir varmare för varje dag.

Hur mycket längre kan det fascistiska EU fortsätta med ännu mer straffbetonade skatter och kontroller för vanliga medborgare under förevändning av en global uppvärmning som människan åstadkommit, när en allt större del riktiga forskare avvisar teorin som ogrundad och skrotad? Den globala uppvärmningen är grundlös propaganda, en stor lögn på Josef Goebbelsnivå från de gröna industrikomplexen, eftersom de är positiva till massiva överföringar av välstånd från de små människorna till koldioxidhandlande bovar som Al Gore och Goldman Sachs. Och det utnyttjas av en politisk elit på vänsterkanten för att fullgöra avindustrialiseringen av väst eftersom ryggradslösa konservativa är alltför hunsade av hysterin med den globala uppvärmningen för att ställa sig upp och säga den obekväma sanningen: klimatförändringar orsakade av människan är historiens mest lönsamma förbrytartrick.

Årets Bilderbergkonferens som hölls i Spanien i juni innehöll ett avsnitt om farorna med den globala uppvärmningen. När kommer den nya realismen hos människor som verkligen utformar den globala politiken att ta sig in här, bland människor som helt och hållet tror att det är de som gör det?

  Richard Seeber (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är uppriktigt chockerad över de tankar som människor som Nick Griffin för fram här apropå klimatförändringar. Vad fascism har med klimatförändringar att göra är ett fullständigt mysterium för mig. Jag anser också att det han kommer med här är skandalöst och att sådana uttalanden inte har här i kammaren att göra, för problemet är faktiskt för allvarligt för det.

Det bekymrar mig också att vi faktiskt har ökade växthusgasutsläpp i atmosfären. Titta på siffrorna från Meteorologiska världsorganisationen. Jag är också förbluffad över den låga acceptansen bland befolkningen. Nick Griffin rider också på den vågen, och ytterligare en chockerande sak är att de stora utsläppsländerna som Förenta staterna och Kina inte är beredda att sluta ett internationellt avtal av denna typ.

Försök att erinra er debatten vi hade här förra året inför Köpenhamn. Om vi inte är alltför ambitiösa utan ger oss in i dessa förhandlingar med realism kan vi i EU – som inte släpper ut lika mycket – fortfarande åstadkomma något.

Hur kan vi göra det? Fru kommissionsledamot, jag uppskattar din entusiasm, men jag anser att det är oerhört viktigt att kommunicera med medborgarna. Folk förstår inte problemet. Varför? Därför att siffrorna från Meteorologiska världsorganisationen är tydliga – det är genomsnittliga siffror. Det stämmer att det just nu är kallare i Europa än det var för några år sedan, men överlag har vi ändå stigande temperaturer världen över. Det måste kommuniceras, och om vi inte lyckas med det kommer vi inte att få våra medborgares stöd, och då får människor som Nick Griffin möjlighet att föra in fascism i klimatförändringsfrågan. Det är det som är problemet. Därför vill jag be er att försöka göra förbättringar i det här avseendet.

För det andra måste vi åstadkomma övergången till hållbara energikällor med de incitament som vi värdesätter. Min ledamotskollega presenterade siffrorna. De bästa företagen finns i Kina, och här i Europa är vi inte så duktiga. Vi måste därför komma med bra idéer för att få våra företag att verkligen göra övergången. Är de bindande målen verkligen det fantastiska botemedel de alltid hyllas som här?

Vi behöver också hederliga marknader. Det som händer i samband med mekanismen för en ren utveckling – 60 procent av pengarna går till Kina – bör inte tillåtas. I det här avseendet duger det inte att gömma sig bakom rent juridiska argument. Låt oss vara uppriktiga i debatten, för den här frågan är alltför viktig. Du har vårt stöd, fru kommissionsledamot.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Lucas Hartong (NI). – (NL) Herr talman! Richard Seeber sade att allmänheten inte förstår klimatdebatten. Jag vill fråga honom följande: Kan det vara så att allmänheten faktiskt visst förstår den men bara har en annan åsikt än min ledamotskollega?

  Richard Seeber (PPE). – (DE) Herr talman! Jag är inte säker på att jag uppfattar det där rätt. Det viktiga är bara att vi har en öppen debatt med våra medborgare – på grundval av siffrorna från Meteorologiska världsorganisationen, som sagt. Det är helt enkelt genomsnittliga siffror för hela världen som visar att temperaturen stiger med 0,63 grader, men för Europa gäller andra värden. Det beror på att vädret är en lokal företeelse, men vi talar om klimatet, som är ett långsiktigt globalt fenomen. Låt oss därför fatta detta beslut. Om vi säger att det blir allt kallare och att vintern kommer tidigare måste vi också kommunicera det på rätt sätt. Min vädjan om ökad kommunikation är därför viktig.

  Jo Leinen (S&D). – (DE) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Jag är rädd för att vi går från en ytterlighet till en annan. Före Köpenhamn var vi kanske för ambitiösa och nu, inför Cancún, är jag rädd att vi inte är tillräckligt ambitiösa. Jag tycker därför att det är bra att parlamentet i sin resolution tar upp alla de frågor som enligt vår mening är nödvändiga för att framsteg ska komma till stånd och för att vi ska nå resultat redan i Cancún.

Vi har ett viktigt krav, och det är att EU ändrar strategi. Före Köpenhamn gjorde vi oss beroende av vad som skedde i Förenta staterna och kanske också vad som skedde i Kina. Det fungerade inte där och det kommer inte att fungera i Cancún heller. Vi bör därför vidta klimatskyddsåtgärder för att värna om våra egna intressen. Kravet från majoriteten i utskottet, och förhoppningsvis också vid plenarsammanträdet i morgon, är således att vi ska öka våra mål från 20 procent till 30 procent. Det kommer under alla omständigheter att bli nödvändigt under resans gång. Vi måste nå det målet åtminstone innan vi åker till Sydafrika. Jag anser också att vi fortfarande är på fel spår när det gäller Kyoto. Även här förlitar vi oss på alla andra. Jag menar att vårt bud bör vara att inrätta Kyoto II. Det kommer inte att innebära några svårigheter för oss – vi kommer att klara det.

Slutligen, när det gäller samstämmigheten inom EU – jag såg hur det fungerade i Nagoya. Vi hade en mikrofon för EU. Olika personer kunde tala, men de måste förmedla samma budskap. Det skulle jag vilja se från rådet och kommissionen även i Cancún.

  Corinne Lepage (ALDE). – (FR) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! En sak är i alla fall säker efter Köpenhamn, och det är att den desinformationskampanj som iscensattes inför Köpenhamn har misslyckats och att de uppgifter vi fått från FN:s klimatpanel (IPCC) till fullo har bekräftats av alla experter som står till FN:s förfogande. Det är det första jag vill framhålla.

Det här visar hur viktig och angelägen vår uppgift är. Vi måste ta konsekvenserna av bakslaget i Köpenhamn, och det är därför helt nödvändigt att EU sätter upp sina mål med utgångspunkt i sin egen fria vilja. Det är därför det är så viktigt, både för klimatets och för industrins och ekonomins skull, att det mål på 30 procent som nämns i resolutionen röstas igenom i morgon.

Som en ledamotskollega nyss framhöll har målet på 20 procent i praktiken redan nåtts. Om vi vill ge våra industrier ett lyft, om vi vill behålla eller ta ledningen i nya sektorer, oavsett om det rör sig om energieffektivitet eller förnybar energi, är det grundläggande att vi i EU sätter upp det här målet.

Den andra punkten gäller trovärdighet. Vi måste stå för våra åtaganden gentemot länderna i syd samtidigt som vi skiljer mellan olika kategorier av länder, för Kina och Afrika kan faktiskt inte betraktas som likvärdiga här. Därför är det enligt min mening väsentligt att vi får en skatt på finansiella transaktioner som gör att vi kan få in de 100 miljarder US-dollar som behövs till 2020 – men det är min personliga åsikt och inte nödvändigtvis hela min grupps ståndpunkt.

Slutligen hoppas jag åtminstone att skogsavtalet, avtalet om minskade utsläpp från avskogning och skogsförstörelse i utvecklingsländerna (Redd), kan ingås i Cancún, för bara det skulle vara ett stort framsteg. Låt oss minnas att avskogning står för 20 procent av växthusgasutsläppen.

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med alla som har visat sitt stöd för en skärpt utsläppsminskning i EU till 30 procent. Det här gäller inte bara mänsklighetens framtid – det ligger i vårt eget intresse att behålla vår konkurrenskraft i den energitekniska revolution som inletts.

För att EU ska vara en trovärdig ledare i klimatfrågan bör unionen i Cancún stödja en gedigen klimatskyddsstrategi utan att skapa nya kryphål. EU tycks tyvärr agera på ett annat sätt när det gäller redovisningsreglerna för skogssänkor. Det verkar som om EU ger sitt godkännande till framtida prognoser som riktmärke för skogssänkor, trots att de oundvikligen är godtyckliga. Det betyder mer bekymmer för industriländerna, och inte i någon liten omfattning. De problem jag talar om skulle kunna motsvara mellan 3 och 5 procent av alla deras utsläpp, dvs. samma siffra som för det sammanlagda utsläppsminskningskravet för alla industriländer till 2012 enligt Kyotoprotokollet.

En annan nackdel med EU:s politik är utkontrakteringen av utsläppsminskningar till utvecklingsländer genom mekanismen för en ren utveckling. Det är kortsynt, men också oklokt sett ur perspektivet sund konkurrens, om vi använder mekanismen för en ren utveckling för att t.ex. stödja de industrisektorer i Kina som i det här sammanhanget klagar på risken för koldioxidläckage. Projektbaserade krediter bör endast ges till de fattigaste utvecklingsländerna.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Herr talman! Kampen mot global uppvärmning har utan tvekan blivit ett av EU:s viktigaste mål. En viktig faktor i det sammanhanget är enligt min mening en rationell politik för att minska utsläppen av koldioxid och växthusgaser i atmosfären. I parlamentets resolutionsförslag, som utarbetats inför konferensen i Cancún, finns ett avsnitt där man nämner en avsevärd minskning – med mer än 20 procent – av medlemsstaternas koldioxidutsläpp. När unionen föreslår en strategi av det slaget tycks man blunda för de allvarliga konsekvenserna för medlemsstaternas ekonomier.

Samtidigt som man talar om en så stor minskning från EU:s sida sägs det mycket lite om unionens ståndpunkt när det gäller en utsläppsminskning i Förenta staterna eller de asiatiska länderna. Det är ett stort misstag. I dag när EU upplever en ekonomisk nedgång bör vi koncentrera oss mer på åtgärder för att stärka unionens ekonomi, i stället för att tynga den med ytterligare kostnader. Det är inte EU:s medlemsstater som är de största utsläppskällorna utan de snabbväxande ekonomierna i utvecklingsländer som Kina och Indien, och de tänker inte minska sina utsläpp. Industriproduktion, och därmed arbetstillfällen, kan därför komma att flyttas till länder utanför EU. Vår ekonomi kommer att försvagas och utsläppen kommer att öka i stället för att minska. Den politiken leder ingenvart. Den politiska riktningen när det gäller kampen mot global uppvärmning bör därför omprövas.

  Sabine Wils (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Vid klimatkonferensen i Cancún måste positiva påtryckningar utövas på våra stater så att vi gör framsteg i fråga om internationellt samarbete och nationell klimatskyddslagstiftning. EU ingår i en ansvarsallians och måste därför visa prov på politiskt ledarskap, oavsett vad Förenta staterna gör, och låta sig dömas enligt principen om klimaträttvisa. Det betyder att det måste införas en andra åtagandeperiod för industriländerna enligt Kyotoprotokollet. Ytterligare medel måste avsättas för finansiering av klimatåtgärder. När det gäller den långsiktiga finansieringen måste EU lägga korten på bordet i förhandlingarna. EU måste presentera ambitiösa mål för minskningen av växthusgaser. Den globala temperaturen får under inga omständigheter stiga med mer än 1,5 °C. Det målet kommer att resultera i tekniska innovationer och nya arbetstillfällen i ekonomiska kristider.

  Anna Rosbach (EFD). – (DA) Herr talman! I december beger sig alla – tjänstemän, politiker, journalister, aktivister och många fler – till toppmötet i Mexiko. Europaparlamentet kommer också att delta, även om det alltid råder kaos i frågan om hur många ledamöter som har rätt att åka.

När vi åker till klimattoppmötet är det en viktig sak vi måste komma ihåg att ta med oss: realism. Jag är väl medveten om att det inte är så populärt att säga det, men det är viktigt för att människor världen över ska se oss som trovärdiga. EU bör vara en föregångare, som det så vackert heter, och bör alltså gå i täten och föregå med gott exempel. Det är gott och väl, men vi måste se till att vi inte går så långt i förväg att ingen följer efter. Det är ingen idé att driva en politik som bara ett fåtal länder vill, eller kan, följa. Det enda vi uppnår på det sättet är att våra egna arbetsintensiva industrier flyttar från Europa till länder där lagstiftningen inte alls är lika sträng, lönerna är lägre och arbetsförhållandena sämre. Vi förlorar arbetstillfällen, och det skadar våra europeiska ekonomier. Därför bör vi sträva efter lösningar som snabbväxande ekonomier som Kina, Indien och den sydamerikanska kontinenten kan gå med på. Jag hoppas att vi kommer att dra lärdom av förra årets möte i Köpenhamn och i år sträva efter mål som kan uppnås, i stället för att sikta på det omöjliga.

  Lucas Hartong (NI). – (NL) Herr talman! Nästa vecka går FN:s klimatförändringskonferens i Cancún av stapeln. Det är en fullständig parodi att EU deltar där, eftersom det i själva verket inte är något fel på vårt klimat. Det vi upplever är normala temperaturvariationer. Får jag uppehålla mig en stund vid de verkliga sakförhållandena kring denna överflödiga konferens? Nästa vecka kommer hundratals deltagare att sätta sig på flygplan till Mexiko, vilket kommer att ge upphov till koldioxidutsläpp. Vad var syftet med klimatförändringskonferensen nu igen? Ja just det, det var att minska koldioxidutsläppen. Just nu håller 11 000 hektar mangroveskog på att avverkas i Cancún. Vad var nu syftet med klimatkonferensen? Javisst ja, det var att skydda skogarna. Får jag lov att ge EU ett blygsamt råd? Låt helt oberoende specialister sköta klimatpolitiken, eftersom den bara kostar skattebetalarna enorma penningsummor. De senaste årtiondena har den inte resulterat i någonting alls, förutom partiska rapporter från FN:s klimatpanel (IPCC) och dess bluffordförande Rajendra Pachauri.

  Pilar del Castillo Vera (PPE). – (ES) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Jag vill till att börja med säga att jag tycker att de båda anförandena av rådets ordförande och kommissionsledamoten gav helt andra utsikter inför konferensen i Cancún jämfört med hur det såg ut inför konferensen i Köpenhamn. Perspektivet är mer realistiskt och hållbart, och därför är möjligheterna till en effektiv konferens mycket större.

Om det var allt eller inget som gällde vid toppmötet i Köpenhamn – som rådets ordförande sade – måste Cancún bli ett toppmöte där man kommer fram till en rad olika gångbara och ändamålsenliga alternativ.

Det finns två grundläggande inslag i kampen mot klimatförändringar: För det första måste den vara global och omfatta alla stora förorenare, från Förenta staterna till Brasilien, Kina och Indien. För det andra måste det handla om en rad åtgärder med verklig effekt på klimatförändringarna. Vi måste kunna mäta effekten, och åtgärderna får inte stå i vägen för ekonomisk tillväxt.

I det här avseendet måste vi också vara ödmjuka nog att inse att den globala utmaningen att ta itu med klimatförändringarna erbjuder en rad tekniska och politiska alternativ.

Det finns och kan komma att finnas bindande avtal, det finns sektorsavtal, det finns tekniköverföring och det finns forskningsstöd. Alla alternativ måste utnyttjas, och en radikal ökning av energieffektiviteten måste komma till stånd inom alla sektorer av ekonomin och samhället. Bara på det sättet kommer vi att kunna hantera klimatförändringsproblemen på ett effektivt sätt. Om Cancún blir det toppmöte som ger oss en rad livskraftiga och effektiva avtal kommer det i det avseendet att ha varit en stor framgång.

  Kriton Arsenis (S&D). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag håller med Jo Leinen om att vi faktiskt har gått från en ytterlighet till en annan. Vi hade mycket höga förväntningar på Köpenhamn, och kanske bör vi ha mycket låga förväntningar på Cancún.

Våra krav gäller i princip två frågor: Redd-avtalet och finansieringen. Om vi inte når framsteg i de två frågorna finns det risk för att framstegen uteblir i förhandlingarna, som därmed kan komma att äventyras. Om inga framsteg nås i Cancún kommer hela förhandlingsprocessen att vara i fara. Därför förlitar vi oss på era insatser, EU:s insatser, för att nå framsteg, om det så bara blir i de här två frågorna, och för att se till att förhandlingarna som helhet inte äventyras.

Många ledamöter har sagt att vi faktiskt uppnådde en utsläppsminskning på 17,3 procent 2009. Målet på 20 procent till 2020 är inom räckhåll; vi skulle kunna nå det inom de närmaste åren. Det finns inget skäl till att vi inte skulle gå upp till 30 procent eller mer, om vi vill modernisera vår ekonomi, skapa nya arbetstillfällen och på nytt bli konkurrenskraftiga.

Satu Hassi talade också om LULUCF. Hon har helt rätt. EU:s ståndpunkt att vi inte ska jämföra minskningar av de LULUCF-relaterade utsläppen med 1990 utan fortsätta som vanligt med alltför stora utsläpp och framhålla hur mycket mindre vi släpper ut jämfört med vad målen skulle ha varit, är helt absurd.

Vi litar på att ni kommer att nå resultat i de här två avgörande frågorna under förhandlingarna i Cancún.

  Bas Eickhout (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och den belgiska ordföranden så mycket för deras inledningsanföranden, samtidigt som jag vill påminna parlamentet om att Köpenhamnsöverenskommelsen var oerhört svag och att till och med det som står där ibland glöms bort. Målet med 2 °C, eller till och med 1,5 °C, nämns i Köpenhamnsöverenskommelsen, och om vi vill nå det måste vi nu verkligen börja minska våra egna utsläpp – med mer än 20 procent – och också tillhandahålla medel för de första tre åren. Det står mycket tydligt i Köpenhamnsöverenskommelsen att dessa medel måste komma från nya, kompletterande källor. Connie Hedegaard! Du säger att vi nästan är där, men det rör sig inte om nya och kompletterande medel, så vi är alltså långt från målet. Låt oss vara uppriktiga. Sedan har vi frågan om EU:s roll, om ledarskap. Det här är faktiskt en fråga för den belgiska ordföranden: Hur ska vi göra det här i Cancún? Vi har nu fått ett mandat av rådet, men det kommer att krävas förhandlingar i Cancún. Om vi gör justeringar, kommer alla medlemsstaters samtycke återigen att krävas eller kommer ändringen att göras med kvalificerad majoritet? Det är ju bara på det sättet vår ledande roll kan bli en realitet. Högre ambitioner, mer medel och bättre förhandlingar är vad som behövs.

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Herr talman! Utmaningen i Cancún är komplex och det är bråttom, men jag ser möjligheter eftersom jag tycker att resultaten från Nagoya var hoppingivande och uppmuntrande. Frågan om hur EU ska positionera sig i den här debatten har varit föremål för omfattande diskussion. Strävar vi efter en 20-procentig minskning av koldioxidutsläppen, eller rentav en 30-procentig minskning? Som jag ser det är mindre koldioxid inte liktydigt med mindre ekonomisk verksamhet, och vi kan därför inrikta oss på ett utsläppsmål på över 20 procent eftersom det kommer att ge möjlighet till fler gröna arbetstillfällen och till innovation och hållbar ekonomisk tillväxt. Samtidigt vill jag uppmana FN:s klimatpanel (IPCC) att verkligen ta kritiken mot sina rapporter på allvar och skapa en öppen plattform för vetenskaplig diskussion, så att all relevant information tas i beaktande och inte försvinner under bordet. Om så inte sker kommer IPCC:s rapporter även i fortsättningen att omges av misstro, vilket vore onödigt och ovälkommet.

  Marisa Matias (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Jag vill komma tillbaka till några saker som sagts här. Det har nämnts att Cancún förväntas bli ett viktigt steg på vägen i kampen mot klimatförändringar, och också att Cancún inte kan gå längre eller vara ambitiösare än Köpenhamn eller godta resultatet av Köpenhamnstoppmötet. Vi vet att det var magert. Ändå tycker jag – om de vetenskapliga belägg och uppgifter som står till vårt förfogande inte har ändrats – att det verkar finnas en förändrad politisk vilja och en brist på mod här, och att det är med oro vi åker till Cancún.

Att bortse från en av de allvarligaste kriserna någonsin kan enligt min mening inte vara något alternativ. Jag vill också säga att vi i Cancún har möjlighet att testa oss själva i olika frågor som tagits upp här, och även att testa vår förmåga att omfördela och ge stöd till fattigare länder och de fattigaste människorna. Att ta itu med miljökrisen innebär som jag ser det också att på ett enat och rättvist sätt ta itu med den ekonomiska och sociala kris vi upplever i dag. Det är att vara realistisk.

  Derek Roland Clark (EFD). – (EN) Herr talman! Jag har nöjet att hålla detta anförande på Godfrey Blooms vägnar eftersom han – enligt min mening – orättvist har utestängts från kammaren i eftermiddag.

Vi upplevde ett fiasko för ett år sedan i Köpenhamn, när 15 000 okvalificerade människor, inklusive ledamöter av Europaparlamentet och hela följet, intog stället för att dubbla dess koldioxidavtryck under fjorton dagar och blev hopplöst intrasslade i ”climategate”, som kom mycket lägligt för att låsa diskussionerna.

Ja, vi minns alla hur University of East Anglia avslöjades för vad det är: ett centrum för bluffvetenskap som spottas fram av köpta och betalade forskare som förlitar sig på EU:s GD Forskning och FN:s ”superorgan” för att få tillgång till forskningsanslag och laboratorier, och på de brittiska skattebetalarna för att få sina löner. Det avslöjades att de förfalskat data och klimatdatamodeller, undanhållit obekväma uppgifter och konspirerat med Barrack Obamas gröna hejdukar.

Det uppdagades med all önskvärd tydlighet för skattebetalarna att EU och den globala gröna agendan bara handlar om att höja våra koldioxidskatter och skrämma oss till lydnad.

Cancún borde inte alls bli lika illa. Det är ju mycket varmare. Det är en finfin vinter, och konspiratörerna kommer att dölja sin agenda för det globala styret mycket noggrannare i år. Men jag varnar er: vi, folket, är er på spåren.

  Francisco Sosa Wagner (NI). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag delar parlamentets ambitioner. Jag hoppas att den europeiska delegationens förslag ska få det stöd de förtjänar i Cancún.

I samband med den här debatten måste städernas betydelse när det gäller att bevara miljön framhållas. Det finns en överenskommelse mellan mer än 1 000 borgmästare i EU som visar att problemet erkänns av dessa myndigheter, som måste agera för att vi ska lyckas. Våra vackra ord är värdelösa om inte städernas borgmästare samarbetar med oss.

För att säkra det samarbetet är det mycket viktigt att utsläppen redovisas, eftersom 80 procent av växthusgaserna kommer från städerna. I dag redovisas inte utsläppen, och ännu värre är att det inte finns någon gemensam norm för att mäta dem.

Det finns en ideell organisation som kallas ”CO2 disclosure project”, som samlar in uppgifter från tusentals företag och som enligt min mening också skulle kunna utnyttjas av lokala myndigheter. Om inte lokala myndigheter och borgmästare samarbetar kommer miljöarbetet att bli resultatlöst, och det är just det vi vill undvika.

  Theodoros Skylakakis (PPE). – (EL) Herr talman! En stor miljöskandal är under uppsegling som måste tas upp vid konferensen i Cancún. Av de CDM-rätter som sålts inom EU:s utsläppshandelssystem avser 60 procent destruering av en industriell växthusgas, HFC-23, till en kostnad på över 70 gånger den verkliga kostnaden, vilket till större delen betalas av europeiska elkonsumenter.

Hittills har vi slösat bort omkring 1,5 miljarder euro, och om detta fortsätter kommer vi 2013 att ha slösat bort ytterligare 3,5 miljarder euro, jämfört med den verkliga kostnaden för att göra sig av med gasen, som bara är 80 miljoner euro. Det här ger upphov till enorma omotiverade vinster för några företag runtom i världen, utan någon miljövinst eftersom mängden HFC-23 i atmosfären har ökat de senaste åren.

Det här är en oacceptabel situation som innebär att uppriktigheten i vår miljöpolitik och Kyotomekanismen kan ifrågasättas. EU måste ta upp det här problemet under klimatmötet i Cancún, för en förändrad internationell politik i den här frågan innebär en viktig möjlighet att omedelbart minska växthusgasutsläppen drastiskt, till mycket låg kostnad. Länder som Kina, som i dag pumpar ut enorma mängder HFC-23 i atmosfären – vilket skulle kunna minskas till noll om Kina använde en del av de pengar man tjänar på skatter på dessa omotiverade vinster – skulle också kunna uppmanas att delta mer aktivt i insatser för att bekämpa klimatförändringar.

Att över 4 miljarder euro av de europeiska skattebetalarnas pengar slösas bort är oacceptabelt. Det är vår uppgift i Europaparlamentet att försvara allmänhetens och konsumenternas intressen.

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Herr talman! Den här konferensens internationella bakgrund är inte gynnsam: vi har den globala ekonomiska krisen, den politiska och administrativa osäkerheten i USA och dödläget i förhandlingarna mellan USA och Kina. Förväntningarna är därför låga, men trots det bör toppmötet i Cancún ses som en möjlighet att återupprätta förtroendet för den multilaterala processen när det gäller klimatförändringar och att konsolidera Köpenhamnsöverenskommelsen. Det är det allra minsta som kan göras, och redan det kräver beslutsamhet och politiskt ledarskap under förhandlingarna, och ett ambitiöst beslutsfattande. Framför allt måste framsteg göras på områden av betydelse för utvecklingsländerna: finansiering, tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad. När det gäller att begränsa klimatförändringen väntas dock framsteg, särskilt i fastställandet av ambitiösa och bindande mål för utsläppsminskningar och överföringsprocesser, framför allt övervakning, tillhandahållande av information och kontroll.

Oavsett vad som blir resultatet av de internationella överenskommelserna bör EU driva målet att minska koldioxidutsläppen med över 20 procent, för att skapa ”gröna” arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt. Sammanfattningsvis bör resultaten från Cancún bidra till det som kommer efter 2012, så att vi 2011 kan få till stånd en internationell överenskommelse som är rättsligt bindande och uppfyller det globala målet att begränsa den globala temperaturökningen till två grader.

  Roger Helmer (ECR). – (EN) Herr talman! Jag vill för min egen personliga del påminna kollegerna om att allmänheten inte längre tror på global uppvärmning orsakad av människan. Väljarna är trötta på att få skulden för klimatförändringarna, och de är inte längre beredda att betala för dem.

Allt fler forskare ifrågasätter nu offentligt klimatortodoxin. IPCC:s trovärdighet har skjutits i sank. Den senaste tidens smärre klimatförändringar stämmer helt och hållet överens med vedertagna, naturliga klimatcykler över lång tid. Köpenhamn misslyckades av samma skäl som Cancún kommer att misslyckas. USA, med den nya republikanska majoriteten i representanthuset, kommer inte att köpa systemet med utsläppstak och handel med utsläppsrätter. Indien och Kina kommer inte att avstå från framsteg i klimatpanikens namn. Vår gröna politik är antagligen onödig, definitivt ineffektiv och förödande dyr.

Om EU agerar på egen hand kommer vi att förstöra våra ekonomier och utarma våra barnbarn, utan att det får någon effekt på klimatet. Vi väljer fattigdom för en omtvistad vetenskaplig teoris skull. Det är dags att byta riktning.

  Catherine Soullie (PPE). – (FR) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Det blir en uppvisning i enighet och realism i morgon när vi röstar om vår resolution om den sextonde partskonferensen om klimatförändringar – åtminstone hoppas jag det. Därför hoppas jag att vår ansvariga kommissionsledamot kommer att kunna behålla de pragmatiska mål som vi kollektivt måste uppfylla, men också försvara de icke förhandlingsbara villkor som EU har ställt i det här sammanhanget.

Under förhandlingarna får vi inte heller förlora våra medborgares och industriers förväntningar på en rättvis balans ur sikte. Det är världen som måste bekämpa klimatförändringar, inte EU på egen hand.

Det kommer därför att vara väsentligt att erkänna betydelsen av otillräckligt skyddad immateriell äganderätt. Miljövänlig teknik måste komma så många som möjligt till del, men det betyder inte att vi måste sälja ut vår aktuella och framtida kunskap för billigt, inte ens av hänsyn till den livsviktiga kampen mot klimatförändringar.

Att efterlysa gemensamma metoder för beräkning av utsläpp och kontroll och offentliggörande av data, så att alla industrier som bidrar till utsläppen hamnar på samma skala, framstår också som ett högst legitimt krav och inte en förhandlingstaktik.

En mer kontroversiell fråga slutligen, som min kollega tog upp alldeles nyss, är de kryphål i den nuvarande mekanismen för en ren utveckling som också måste tas upp. Vi är alla, tyvärr, väl medvetna om att den verkliga förhandlingsmakten inte ligger hos Europaparlamentet. Viljan hos ett antal ledamöter, däribland jag själv, att arbeta och bidra till ett positivt resultat av denna konferens måste dock uppmuntras och inte nonchaleras, vilket vi har haft en känsla av de senaste dagarna. Om EU vill stå starkt i centrum för internationella dialoger måste alla dess lagstiftare också göra det.

  Rovana Plumb (S&D). – (EN) Herr talman! Eftersom jag är optimist tror jag att det nu ska vara möjligt att ta ett steg framåt i Cancún genom ett balanserat paket som gör det möjligt för länderna att vidta snabbare, kraftfullare åtgärder på alla områden med anknytning till klimatförändring. Det är därför av stor vikt att EU tar tillbaka sin ledande ställning i de internationella klimatförhandlingarna genom att införa principen om klimatdiplomati, och att EU och dess medlemsstater utformar och genomför en princip om klimaträttvisa och därför förespråkar en rättviseklausul i framtida internationella klimatförhandlingar.

Jag betonar vikten av att inrätta den mekanism som reglerar finansieringen av de ekonomiska aspekterna av klimatförändringarna. Nya innovativa inkomstkällor, som en skatt på finansiella transaktioner, gröna fonder eller privata källor, kommer att behövas för att få fram de pengar som krävs för att genomföra projekt för anpassning till och begränsning av klimatförändringar, och för att åstadkomma grön tillväxt, som ger medborgarna ett bra liv och samtidigt rättvis tillväxt. Vi får inte heller glömma jämställdhetsaspekterna av klimatförändringspolitiken.

  Romana Jordan Cizelj (PPE). – (SL) (EN) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Klyftan mellan förväntningar och resultat vid Köpenhamnskonferensen var oacceptabelt stor, och det var därför nödvändigt att göra vissa förändringar. Den här gången är våra mål mycket mer realistiska, men ändå ambitiösa, när vi åker till Cancún. Fru kommissionsledamot! Du ska ha ett erkännande för att du den här gången har sett till att EU åker mycket bättre förberett till en klimatkonferens, och det vill jag tacka dig för.

Jag vill dock kommentera några av ändringsförslagen. Den överenskommelse vi nådde i Köpenhamn har gett en del betydelsefulla resultat, och ett av dem är definitivt beslutet om att vi måste vidta åtgärder för att begränsa den globala temperaturökningen till under 2 °C. Vi måste hålla fast vid det målet och nu är inte rätta tiden att ändra det, även om det betydde att vi siktade mot ett lägre mål. Vi måste behålla vår trovärdighet. Vi får inte ändra ett så viktigt beslut från ett år till nästa.

Jag vill också kommentera förslagen om att unionen ensidigt ska minska växthusgasutsläppen med 30 procent. Jag anser att vi inte återigen bör distansera oss från tredjeländer. Vi måste höja målet och vi kommer att höja det, men först när förutsättningarna är de rätta. Vi måste dock se till att vi i förväg fastställer förfarandet för att komma fram till det beslutet och, givetvis, att Europaparlamentet deltar i beslutsfattandet på lämpligt sätt.

Vi måste också främja utveckling och användning av miljövänlig teknik på global nivå. Överenskommelsen om tekniköverföring är visserligen oerhört viktig, men vi måste också ha lämpliga lösningar för skyddet av immateriell äganderätt. Det är bara på det sättet som klimatförändringarna kan bli en möjlighet i stället för en börda.

När det gäller frågan om finansieringsinsatser för att minska klimatförändringarnas effekter i utvecklingsländer vill jag slutligen understryka att EU redan har en finansieringsmekanism för det syftet, nämligen EU:s utsläppshandelssystem eller ETS. Vi måste se till att systemet fungerar som det ska och är effektivt, och att medlen betalas ut på ett öppet och målinriktat sätt. Jag anser att det vore olämpligt att skapa nya finansiella bördor i en tid av finansiell och ekonomisk kris.

  Justas Vincas Paleckis (S&D). – (LT) Herr talman! Snart kommer världen återigen att få ta emot goda, eller som det varit på senare tid, dåliga nyheter om klimatförändringarna, den här gången från Cancún. De allra flesta forskare säger att människan snart inte längre kan stoppa klimatförändringarna, men antalet människor som förnekar alltihop eller vägrar att göra någonting alls har inte minskat. EU har varit och bör fortsätta att vara en drivkraft för framsteg i förhandlingarna. I Cancún bör EU samordna medlemsstaternas ståndpunkter bättre. Det är viktigt att vi gör läxan, att vi bevisar att en hållbar ekonomisk utveckling kan kombineras med en miljövänlig livsstil. Det är bara om vi själva gör förändringar som vi kan uppmana andra att följa vårt exempel.

Jag skulle definitivt stödja en ensidig åtgärd från EU:s sida för att minska växthusgasutsläppen med 30 procent till 2020. Det är synnerligen viktigt att den nyligen formulerade principen om klimaträttvisa beaktas i Cancún. Om klimatförändringarna inte stoppas eller åtminstone begränsas kommer de fattigaste länderna och de fattigaste människorna att vara de första som blir brända av vår snabbt allt varmare planet.

Vissa människor, företag och länder tycks gå efter ett gammalt men moderniserat ordspråk: Efter mig – efter det att jag har gjort en enorm vinst – syndafloden. Den inställningen får inte segra i Cancún.

  Elisabetta Gardini (PPE). – (IT) Fru talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU:s önskan att fastställa ambitiösa mål inför nästa klimatförändringskonferens är definitivt ett åtagande som måste eftersträvas med orubblighet, och vars resultat kommer att avgöra vår planets framtid.

Men det är just därför vi måste vara realistiska och mer försiktiga i våra förväntningar. Såvitt vi vet har de förberedande internationella förhandlingarna inför konferensen i Cancún inte bara misslyckats med att nå några betydande framsteg mot en global överenskommelse, utan de har också bekräftat att de åtaganden som gjordes i Köpenhamn ses med vaksamhet och motstånd.

Kina har redan nämnts, men jag skulle vilja tala om det landet nu. Kina tillåter sig exempelvis att öka sina koldioxidutsläpp med 5 miljarder ton till 2020, med konsekvenser som bara kan kompenseras genom att EU:s industriutsläpp minskar med 100 procent till samma år, 2020 – och det kanske inte ens är tillräckligt.

Det här innebär inte bara att förslaget om en ovillkorlig minskning med 30 procent – som vi starkt motsätter oss – blir orealistiskt, utan det får också många oberoende observatörer att räkna med en ökning, kanske en stor ökning, av de globala utsläppen till dess. I denna motsägelsefulla situation vore det som minst riskabelt och till och med demagogiskt att lägga fram siffror och skissera attraktiva men orealistiska scenarier där de okända mängderna oundvikligen återspeglas i kostnadernas omfattning.

Förhoppningen är att EU tar med sig ett gemensamt, realistiskt och hållbart förslag till Cancún. En överenskommelse som ger verkliga, påtagliga resultat är nämligen alltid och under alla omständigheter att föredra framför förväntningar som inte har någon chans att infrias, vilket gör regeringarnas insatser i viktiga miljöfrågor ännu mindre trovärdiga i den internationella opinionens ögon, något som skulle bli synnerligen svårt att reparera.

  Jolanta Emilia Hibner (PPE). – (PL) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Antagandet av en resolution inför den sextonde partskonferensen i Mexiko är det första steget i en global diskussion. Det är en mycket besvärlig kompromiss för alla länder. Vi får inte lura oss själva att tro att vi ska nå omedelbar framgång. Vi måste lägga fram ett förslag som är så långtgående som möjligt men som också samlar så många som möjligt av de länder som deltar i konferensen.

Det främsta syftet med resolutionen är att nå en kompromiss om kampen mot klimatförändringar och global uppvärmning. Om vi vill nå det målet måste vi vinna de största ländernas och de viktigaste utsläppsländernas stöd. Hit hör Förenta staterna och Kina. Vi måste debattera detta tillsammans med dem och be dem att överväga sina ekonomiska möjligheter. Vi bör också koncentrera oss på att nå de mål som redan finns med i EU:s miljöpaket. Vissa ledamotskolleger säger att det är ett blygsamt paket, eftersom det gäller en 20-procentig minskning av växthusgaserna. Låt oss först ta det steget så kan vi därefter tala om nästa.

Det är också viktigt att ha åtaganden som alla länder kan godta. Om vi återigen tar med åtaganden som ingen kommer att fullgöra får de ingen effekt och kommer bara att finnas på papper. Vi måste dessutom rikta vår uppmärksamhet mot de länder som är mycket svaga när det gäller ekonomisk utveckling och har dåligt utvecklade ekonomier. Vår strävan är dock att de fattigaste länderna definitivt ska få pengar. De bör få tillgång till pengar från EU. På alla mina kollegers vägnar vill jag säga att jag tror att vi alla kommer att hålla tummarna för kommissionsledamoten. Jag vill också tala om att jag är beredd att ge ett omfattande stöd i förhandlingarna.

  Sirpa Pietikäinen (PPE). – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka kommissionsledamot Connie Hedegaard för hennes utmärkta och engagerade arbete i klimatfrågorna, i EU och på global nivå.

Med tanke på att förhandlingar inom FN:s ramar i alla internationella frågor är mycket besvärliga just nu, anser jag att vi i möjligaste mån måste rikta in oss på handling. Vi vet att vi i alla länder står inför en global utmaning, så åtgärder för att förhindra klimatförändringar är alltid lönsamma, i miljö- och även i näringslivshänseende.

Det finns en rad undersökningar som visar att EU skulle kunna minska sina koldioxidutsläpp med 30 procent eller till och med 40 procent till 2020 på ett sätt som skulle vara ekonomiskt hållbart och lönsamt. Det skulle för det första kräva ett stopp för skadliga subventioner som de 6 miljarder euro som varje år går till fossila bränslen i Europa och ett mer bindande lagstiftningsstöd för EU:s utsläppshandelssystem, resurseffektivitet och energieffektivitet och verktyg som ett strängare direktiv om ekodesign.

Jag menar att vi bara genom att själva visa vägen kan övertyga de andra om att a) vi menar allvar, b) det här är lönsamt och c) vi gör det för miljön och för att den europeiska ekonomin ska bli framgångsrik.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag tackar min grupp för att jag får möjlighet att säga några ord om det här ämnet, som intresserar mig mycket.

(EN) Utgången av konferensen i Cancún är viktig för EU när det gäller både hur vi uppfattas och vilka resultaten blir. Vi måste uppfattas som realistiska och vi måste visa upp en enad front. Det måste mycket tydligt klargöras att global uppvärmning är ett globalt problem som kräver en global lösning med globalt bindande mål.

Vi bör därför hålla oss till målen på 20 procent till 2020. Allt annat vore kontraproduktivt. Det skulle kunna decimera vår ekonomi och förstöra vår konkurrenskraft samtidigt som utvecklingsländerna jagar vidare.

Om vi kring 2015 har nått målet på 20 procent kan vi ändra det till 25 procent eller 30 procent – det skulle då ses som en pr-framgång. Allt annat – att sträva efter 30 procent och inte uppnå det – skulle ses som en pr-katastrof, som den vi hade med Lissabonstrategin. Vi har haft nog av sådant. Det är dags att agera smart, att göra vår del men se till att övriga världen gör detsamma.

Slutligen har jag hört sägas att vissa ledamöter av Europaparlamentet kan komma att åka till Cancún för att protestera. De är i sin fulla rätt att göra det, men jag hoppas att de gör det privat och personligen och inte som ackrediterade delegater.

  Danuta Jazłowiecka (PPE). – (PL) Herr talman! Mina ledamotskolleger har många gånger framhållit behovet av en enhetlig intern ståndpunkt i klimatfrågan. Jag vill dock fästa uppmärksamheten på att vi vid den kommande klimatkonferensen även bör utnyttja vår största tillgång, som också, vilket visade sig förra året, är vår största svaghet. Jag tänker på flernivåförhandlingarna och försöket att förstå våra partners argument, och även på det skickliga sökandet efter en tillfredsställande kompromiss. Låt oss utnyttja vårt EU-kunnande i klimatpolitiken. Den isolering som kommissionsledamoten talade om är beroende av Förenta staternas, Kinas, Brasiliens, Rysslands och Indiens medverkan. Utan den blir de åtgärder som vidtas av unionen meningslösa. Det bör också tydligt sägas att ekonomiska makter på uppgång måste acceptera större åtaganden eftersom de vill spela en större internationell roll. Brik-länderna kan inte alltid hänvisa till behovet av att komma i fatt utvecklingsmässigt för att rättfärdiga sin ovilja att gå med på radikala åtgärder för att skydda klimatet. Med mer makt följer större ansvar.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE). – (PT) Herr talman! Klimatförändringskonferensen i Cancún måste bli framgångsrik för att förhandlingsprocessen i FN:s regi ska bli trovärdig. Det är därför avgörande att konkreta åtaganden görs och realistiska mål ställs upp. En överenskommelse måste nås om frågor som skogsskydd, tekniköverföring till utvecklingsländer och finansiering.

Om det inte går att åstadkomma en global överenskommelse bör EU ändå vara öppet för att överväga en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet. Villkor bör dock införas, särskilt i fråga om protokollets miljöintegritet, omarbetningen av mekanismen för en ren utveckling och åtaganden från de största utsläppsländerna i världen, t.ex. Kina och USA.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! Inför klimatkonferensen i Cancún bör EU och dess medlemsstater slutligen inse att fastställande av fler och fler nya ensidiga mål inte kommer att göra det lättare att påverka Förenta staterna, Kina eller Indien, eller att få med tillväxtekonomier i kampen mot klimatförändringar. Mot den bakgrunden framstår det åtagande om en ensidig 40-procentig minskning av koldioxidutsläppen som föreslagits av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen som överdrivet. Inte ens ett ensidigt åtagande om en 30-procentig minskning är meningsfullt om det inte bygger på konkreta åtgärder. Jag håller med Connie Hedegaard: unionen kan ta tillbaka sin ledande roll bara om den uppvisar konkreta resultat, genom att investera i forskning och utveckling, skapa gröna jobb, utveckla ett smart energinät och driva en politik för hållbar grön tillväxt.

  Karin Kadenbach (S&D). – (DE) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Parlamentet har redan vid många tillfällen gjort ett tydligt åtagande när det gäller klimatskyddsåtgärder. Tyvärr får jag intrycket att det ställningstagandet är mindre vanligt bland beslutsfattarna i medlemsstaterna. Miljöministrarna, som ofta är mycket ambitiösa, får i många fall klara sig själva. Finans- och ekonomiministrar och de ekonomiskt ansvariga tänker förhoppningsvis också mer långsiktigt. De åtgärder som vidtas gäller dock ofta en mycket klart definierad tidsrymd, nämligen tiden fram till nästa val. Men naturen kan inte ta hänsyn till dagliga politiska nödvändigheter. Den reagerar på klimatförändringarna, med alla de negativa konsekvenser de får för människor – ja, för hela mänskligheten. Om vi inte lyckas förmedla hur brådskande den här frågan är, och framför allt att vi måste agera snarast, kommer en stor del av våra resurser att behöva gå till katastrofhjälp inom en inte alltför avlägsen framtid.

Fru kommissionsledamot! Med mottot ”en planet, en röst” önskar jag dig all framgång i Cancún för kommande generationers skull.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag uppskattar mycket Connie Hedegaards närvaro och hennes ståndpunkt. Jag vill tacka dig för ditt engagemang för att ständigt hålla parlamentet uppdaterat om vad som händer inför Cancún.

Kampen mot klimatförändringar måste föras på global nivå och med allas medverkan, men tanken att vår ståndpunkt måste vara beroende av andra länders ståndpunkter är oansvarig och inte värdig den roll som EU tagit på sig, nämligen en ledande roll när det gäller att styra kulturrevolutioner på global nivå, främst kampen mot klimatförändringar.

Vi måste sätta upp allt ambitiösare mål för oss själva och se till att de uppnås av de olika medlemsstaterna. Jag vill därför tacka kommissionsledamoten för att hon för några dagar sedan påminde Italien om att hålla sina finansiella löften om 200 miljoner euro för att bekämpa klimatförändringar. Tyvärr måste jag meddela kommissionen att den italienska regeringens budget inte tycks ge utrymme för dessa medel i nuläget.

Jag vill därför be kommissionen att utnyttja alla medel den har tillgång till för att få medlemsstaterna att hålla sina löften, särskilt när det handlar om en kamp som är så viktig för den närmaste framtiden för världens folk …

(Talmannen avbröt talaren.)

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! EU hade del i misslyckandet i Köpenhamn och i att framstegen i de internationella förhandlingarna avstannade. Det räcker inte att förklara att man är ambitiös och att fastställa mål för andra industriländer, även om de inte når upp till rekommendationerna från FN:s klimatpanel, om man inte bryr sig om på vilket sätt detta kan åstadkommas. Sättet att nå målen är viktigare än de mål som diskussionen varit inriktad på, och det är en central fråga.

EU insisterar på en marknadsstrategi och vill använda marknadsinstrument som hittills visat sig vara både ineffektiva och fördärvliga. Det här är manna för finansspekulanter – nu är det inte bara livsmedel och utlandsskulder utan själva atmosfären, luften vi andas, som ska användas för en ny miljardärsplan för att skapa fiktiva finansiella tillgångar.

Fru kommissionsledamot! Orsakerna till klimatförändringarna finns i det här ekonomiska och sociala systemets orimlighet. Lösningen får vi om vi bryter med det systemet.

  Iosif Matula (PPE). – (RO) Herr talman! Klimatförändringen är definitivt den största utmaning som mänskligheten står inför i dag.

Tyvärr är förväntningarna inför konferensen i Cancún rätt så låga på grund av misslyckandet i Köpenhamn. I Köpenhamn förväntades industriländerna på olika sätt stödja utvecklingsländernas handlingsplaner för att bekämpa klimatförändringarnas effekter. Men konsekvenserna av den ekonomiska krisen, som märks särskilt tydligt i EU:s medlemsstater, tvingar oss att även betona andra prioriteringar.

Det är av avgörande betydelse att en överenskommelse om minskade koldioxidutsläpp kan nås. I Cancún måste EU framföra sin gemensamma ståndpunkt i fråga om de mål som måste nås och komma ihåg att Europa 2020-strategin endast kan bli framgångsrik om klimatförändringsmålet uppnås. I det här avseendet vill jag framhålla rollen för partnerskap som syftar till att utveckla potentialen för hållbar energi på regional nivå och till att uppmuntra regioner att använda sig av förnybar energi.

  Gilles Pargneaux (S&D). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi vet hur stridslysten du är, och vi vet att du vill att EU äntligen ska uppträda enat i Cancún. Jag skulle därför vilja höra din åsikt i två frågor, om två åtgärder som nämns i vår resolution, som vi ska rösta om i morgon. Jag skulle vilja att du offentligt talade om hur du ser på dessa två förslag före morgondagens omröstning.

För det första, inrättandet av en grön fond så att vi från 2020 äntligen skulle ha 100 miljoner US-dollar per år att lägga på stöd till de fattigaste länderna.

För det andra, införandet av en skatt på 0,01 procent på finansiella transaktioner, som skulle ge en fond på 20 miljarder euro, även det för stöd till de fattigaste länderna. Jag anser att det här är en viktig finansiell fråga som skulle göra det möjligt för oss att gå framåt snabbare och komma längre.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman! Syftet med klimatkonferensen är att få till stånd en efterträdare till Kyotoprotokollet, som löper ut 2012. Vi måste snarast göra framsteg i kampen mot klimatförändringar. På det hela taget är EU på god väg, relativt sett, mot att nå sina klimatmål. Men det är av avgörande betydelse att vi i EU, tillsammans med Förenta staterna och Kina, försöker få till stånd de juridiska förutsättningarna för ett globalt klimatskyddsavtal. Just i dessa svåra tider kommer en förstärkt miljöpolitik också att medföra viktiga möjligheter för den ekonomiska politiken, t.ex. genom investeringar i förnybar energi och energieffektivitet.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Herr talman! Klimatsamtalen har nu pågått i två decennier i internationella forum. Trots den allt större medvetenheten om detta verkligt globala problem kan man i politiskt avseende säga att det är två bortkastade decennier.

Kyotoprotokollet upphör att gälla 2012, och fiaskot vid förra årets klimatkonferens i Köpenhamn ger inga utsikter om en snar förändring till det bättre. Klimatsamtalen i oktober bekräftade bara schismen mellan den så kallade utvecklade världen och den så kallade utvecklingsvärlden, och därför finns det mycket att göra i Cancún. Om vi vill att konferensen i Cancún ska bli en framgång måste de rika ländernas ståndpunkt förändras i grunden. För det första krävs en dramatisk minskning av de inhemska utsläppen. Så kallad utsläppskompensation är inte någon lösning i det här sammanhanget. Om de rika länderna köper utsläppsrätter av de fattiga länderna för att kunna fortsätta med utsläppen är det inte till någon som helst hjälp för klimatet.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D). – (EL) Herr talman! Den fråga vi står inför är följande: Kommer vi att kunna gå framåt i klimatförändringsfrågan i Cancún? Jag tror att vår ståndpunkt och våra mål verkligen anger takten för de förändringar som krävs för att undvika en miljökatastrof.

Unionens ståndpunkter är fortfarande de rätta, och vid den här konferensen måste vi inte bara förtydliga dem – vi måste kämpa för att nå mycket bättre resultat än i Köpenhamn.

Tyvärr, fru kommissionsledamot, måste vi fortfarande förvänta oss att det blir upp till oss att övertyga de stora staterna, framför allt Förenta staterna och Kina, om att ansluta sig till de generella insatserna för att bekämpa klimatförändringar. Jag hoppas att insatserna kommer att ge resultat.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag trodde att jag skulle kunna nöja mig med tre grundläggande kommentarer efter denna livliga debatt, men jag inser att jag först bör besvara en mycket direkt fråga från Gilles Pargneaux: jag tror att vi kan göra goda framsteg när det gäller att bygga upp en grön fond. Men många parter kommer nog att vilja titta lite närmare på en del av de mycket specifika finansieringskällorna – det är ju bara två veckor sedan FN:s högnivågrupp lade fram sina bidrag.

Realistiskt sett bör vi göra väsentliga framsteg. Vi bör veta vad vi ska göra med den här fonden och hur den ska inrättas. Sedan är jag säker på att vi strax därefter också kommer att kunna tillgodose de krav som fonden ställer. Jag menar att vi måste ta ett steg i taget, men vi vill definitivt se framsteg när det gäller den gröna fonden.

Nu till mina tre kommentarer. För det första sade Marita Ulvskog tidigt i debatten att klimatfrågan har halkat ned på den internationella agendan i år. Det stämmer förstås, men om vi jämför vår nuvarande ståndpunkt med den vi hade för två år sedan – eller för fem eller tio år sedan – kan vi samtidigt se att klimatet verkligen är högt upp på agendan i dag.

Kan ni föreställa er att frågorna om klimatförändring, energieffektivitet och främjande av grön tillväxt skulle ha överlevt den ekonomiska krisen utan det arbete som föregick Köpenhamnsöverenskommelsen? Jag tror inte det. Det här är något som fortfarande definitivt finns på agendan för oss i EU, och så måste det också förbli.

Miroslav Ouzký sade att EU alltid är ”för optimistiskt” – fast det kanske inte alltid är förgäves. Det är inte pessimisterna som åstadkommer storverk. Genom att sätta upp mål visade EU vägen 2008, och inför Köpenhamn var det många ekonomier som följde efter.

För två år sedan var vi i stort sett ensamma om att sätta upp mål. Inför Köpenhamn fastställde stora ekonomier som Indonesien, Mexiko, Sydkorea, Indien, Sydafrika och andra – listan är mycket längre – nationella mål. Allt annat lika är det här också mycket viktigt sett ur ett europeiskt näringslivsperspektiv. Det var något vi faktiskt lyckades med. I många länder kommer nu de här nationella målen att leda till något slags paradigmskifte. Ja, det går för långsamt på många sätt, men vi har faktiskt kommit ganska långt.

Någon nämnde tillväxtekonomierna. Tidigare var inte det här något som tillväxtekonomier brydde sig om; för två år sedan skulle tillväxtekonomierna ha sagt att klimatförändringen inte var deras problem. De rika länderna fick ta itu med den – industriländerna. I dag erkänner de, tack vare Köpenhamn, att de också har ett ansvar. Vi måste försöka bygga vidare på det i Cancún, och det kommer vi att göra.

Det var några frågor om mekanismen för en ren utveckling. Ja, det är ett problem. Vi står inför en del utmaningar i det avseendet, och det finns med på vår lista över saker att göra i Cancún: att försöka gå framåt med de nödvändiga reformerna av mekanismen för en ren utveckling.

Till Theodoros Skylakakis vill jag säga att jag är glad över att kunna tillkännage att kommissionen i morgon kommer att lägga fram vårt förslag om vissa restriktioner för användningen av industrigaser. Parlamentet har samarbetat och medverkat på ett utmärkt sätt, och det behövs för att vi ska kunna nå en överenskommelse med medlemsstaterna. Vi kommer att lägga fram vårt förslag i morgon, och jag tror att det kommer att ge svar på många av de frågor som väckts här i parlamentet.

Min sista kommentar är riktad till Jo Leinen och Kriton Arsenis, som båda sade att de är rädda för att Cancún tonas ned för mycket. Att säga att vi vill ha ett ambitiöst, substantiellt och balanserat resultat – med alla de inslag som jag och det belgiska ordförandeskapet har nämnt – tycker inte jag är att tona ned saker för mycket. Om vi verkligen får ett beslut om skogsbruk, om anpassning, om teknik, om snabbstartsfinansiering, om hur koldioxidmarknader ska mätas, rapporteras och kontrolleras, och om de olika saker vi har nämnt här, då tycker jag att vi har gjort stora framsteg.

Vi vet alla varför vi inte kan få en av de saker vi vill ha – den internationellt bindande överenskommelsen. En av orsakerna är bristen på framsteg i den amerikanska senaten. Vi vet alla att det är skälet. Men om vi håller farten uppe tror jag att vi fortfarande kan nå det europeiska målet så snart som möjligt, nämligen den internationellt bindande överenskommelsen.

Vi kommer att göra allt vi kan för att nå framsteg av det slaget i Cancún. Alternativet är mycket dåligt och mycket dystert. Det här måste vi åstadkomma, och jag kan försäkra er om att den europeiska delegationen tillsammans kommer att göra allt vi kan för att komma dit, och det kommer vi att göra på ett sådant sätt att världen kan höra att vi står eniga, som det talats så mycket om. Jag hoppas att det kommer att betyda att vi alla säger samma sak och gör samma prioriteringar, oavsett om vi är ministrar, kommer från kommissionen eller är experter eller ledamöter av Europaparlamentet.

Jag ser också fram emot att samarbeta med er delegation när vi kommer till Cancún.

  Joke Schauvliege, rådets tjänstgörande ordförande. – (NL) Herr talman, kära ledamöter! Naturligtvis instämmer jag i kommissionsledamotens ord och jag vill också tacka alla er parlamentsledamöter för era många inlägg och den oro ni har uttryckt. Vi har i alla fall noterat detta och ska beakta vad ni har sagt. Jag vill också tacka kommissionen och kommissionens avdelningar för det konstruktiva samarbete som hittills har genomförts. Jag anser att vi ska fortsätta på denna väg och att det också kommer att vara avgörande de kommande dagarna och veckorna, både i Cancún och vid själva klimatkonferensen. Kommissionsledamoten har besvarat många av frågorna, men jag skulle själv vilja nämna några aspekter.

Jag har hört många kommentarer om trovärdighet om att ”tala med en röst” och det måste vi naturligtvis göra. Jag vet av egen erfarenhet, då jag deltog i det tionde mötet för partskonferensen (COP 10) för konventionen om biologisk mångfald i Nagoya, att Europeiska unionen verkligen kan göra det och att det också är det enda möjliga sättet att nå ett bra resultat. Vi måste beakta erfarenheterna från Nagoya, och dessutom beakta förra årets dåliga erfarenheter från Köpenhamn och dra lärdom av dem. Rådet har verkligen gjort det och vi har själva antagit en tydlig ståndpunkt. Vi har rådets slutsatser och på grundval av dem kan vi sprida EU:s otvetydiga budskap, och det också på internationell nivå.

Bas Eickhout, det är självklart att Europeiska unionen måste återgå till rådets slutsatser, att EU-samarbetet ska tillämpas, vilket alltid har varit allmän praxis och att man även i fortsättningen ska enas om ett tydligt budskap i denna fråga. Jag har också hört flera kommentarer om framstegen för minskningen på 30 procent. I detta betänkande – och det har godkänts av rådet – begärde vi att kommissionen skulle undersöka påverkan på medlemsstaternas nivåer ytterligare. I detta hänseende gavs också löften om att en diskussion skulle hållas till våren – vid vårens rådsmöte, på grundval av kommissionens fortsatta undersökning av framstegen mot minskningen på 20 procent.

Kära ledamöter! Flera av er har helt riktigt påpekat vilken betydelse konferensen i Nagoya hade. Det är inte fråga om att ändra på våra ambitioner. Vi måste vara realistiska, men vi måste också göra allt vi kan för att se till att det också blir ett bra resultat i Cancún – ett balanserat åtgärdspaket. Vi, det belgiska ordförandeskapet, ska göra allt i vår makt för att nå det målet. Vi ska göra det tillsammans med alla medlemsstater, med Europeiska kommissionen och med ert stöd. Vi måste på detta sätt se till att vi kan fortsätta i denna anda i Cancún och att vi också kan återskapa hoppet för klimatet genom den styrka och det förtroende som ingavs i Nagoya – då vi återigen lyckades nå en överenskommelse om åtgärder på multilateral nivå.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  Talmannen. – (EN) Jag har fått ett förslag till resolution⁽¹⁾ som har lagts fram i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 25 november 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  János Áder (PPE), skriftlig. – (HU) Ni kanske redan har hört talas om skandalen HFC-23 som togs upp vid gårdagens presskonferens för PPE-gruppen. Jag anser också att det är fullständigt skandalöst att de europeiska skattebetalarna ska behöva betala nästan 70 gånger så mycket för att förstöra en växthusgas som frigörs vid produktion av en freongas som redan håller på att fasas ut och som skapar enorma extra vinster för några få, mest kinesiska och indiska företag. Skandalen har dessutom ställt till ytterligare skada genom att Europeiska kommissionen med hänvisning till förtroendet bland investerare inte planerar att omedelbart stoppa handeln med dessa utsläpp före 2013 och att ändra den ohållbara situationen.

Detta är ännu mer skandalöst med tanke på att kommissionen vid de internationella klimatförhandlingarna gör allt i sin makt för att förhindra att nya medlemsstater håller fast vid kvoterna enligt Kyotoavtalet vilka är en del av deras nationella välstånd. Kommissionen gör detta trots att det finns faktiska utsläppsminskningar bakom kvoterna som de före detta socialistiska länderna, däribland Ungern, har rätt till, och för vilka de östeuropeiska länderna har betalt ett högt pris sedan systemet ändrades. Huvudfrågan i den skandal som avslöjades i går är dock att medan de europeiska konsumenterna hittills har betalat 1,5 miljarder euro för att förstöra HFC-23, så har koncentrationen i atmosfären, vilken är 12 000 gånger mer aggressiv än koldioxid, ökat avsevärt de senaste två decennierna. Det är därför inte någon överraskning, mina damer och herrar, att EU med sådana dubbla standarder inte kommer att inta någon enhetlig hållning i Cancún, och det var likadant i Köpenhamn.

  José Manuel Fernandes (PPE) , skriftlig. – (PT) Jag förordar ett bindande avtal om ett internationellt sanktionssystem för klimatmötet i Cancún som börjar på måndag. Det är tydligt att ett sådant avtal bara kommer att fungera om det är bindande för de länder som bidrar till de stora globala utsläppen: Förenta staterna, Kina och Indien. EU har varit ledande i kampen mot klimatförändringarna och bör vara positiv till att fortsätta detta ledarskap, men bör inte glömma de stora insatser som Europas företag redan har gjort för att tillmötesgå de obligatoriska utsläppsminskningarna i Europa. Det bör noteras att EU ansvarar för omkring 15 procent av världens utsläpp, och denna procentandel beräknas falla till 10 procent 2030, medan Förenta staterna, Kina och Indien står för hälften av världens utsläpp, en omfattning som väntas öka. Jag kan därför inte gå med på att EU ensidigt ska begränsa sina koldioxidutsläpp till 30 procent i stället för målet på 20 procent om detta inte ställs emot vad andra länder gör, särskilt Förenta staterna. Det innebär inte att EU:s ambition ska minska. Tvärtom anser jag att även om andra inte följer med i det vi gör bör vi fortsätta att rikta in våra insatser på vetenskaplig forskning, teknisk innovation om icke-kolhaltiga energikällor, energieffektivitet och skapande av grön sysselsättning för att öka vår konkurrenskraft.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Mot ett protokoll efter Kyoto... Den 16:e partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringarna, vilken ska hållas i december i Mexiko, har ännu större betydelse än det misslyckade toppmötet i Köpenhamn. Även om toppmötet i Köpenhamn kan ses som ett framsteg på internationell nivå uppfyllde det inte våra förväntningar. Kyotoprotokollet löper ut 2012, och det är därför ytterst viktigt att vi på ett tydligt sätt har definierat våra övergripande mål, vilka är uppenbara för alla. Det är inte tillräckligt att det finns ett avtal i denna fråga inom EU. Det är viktigt att Förenta staterna och stormakterna i Asien också antar våra mål. Även om inget avtal om siffror och procentandelar kan uppnås i Cancún är det absolut nödvändigt att de stater som är parter i konventionen kommer överens om konkreta planer och åtaganden, och därmed bereder vägen för att ett protokoll efter Kyoto ingås i Sydafrika 2011. Ett avtal måste uppnås om ämnen som finansiering, övervakning och kontrollmekanismer. Europeiska unionen måste vara en god förebild genom att inta en enad ståndpunkt.

  Katarína Neveďalová (S&D), skriftlig. – (SK) Jag skulle vilja börja med att påpeka att klimatkonferensen i Cancún är ännu en stor möjlighet att göra något för kommande generationer och att åtminstone delvis kompensera för det vi misslyckades med att göra i Köpenhamn. Det är inte längre möjligt att förneka de globala klimatförändringarna. Plantering av vingårdar i bergsområden och odling av grödor där de aldrig har vuxit tidigare är exempel på detta, liksom de allt mer frekvent förekommande naturkatastroferna. Vi måste komma fram till en ansvarsfull och långsiktig lösning. Jag är inte en miljöexpert och teorierna skiljer sig åt, men jag anser att det verkligen är nödvändigt att göra något. Vi måste sluta diskutera om klimatförändringarna är ett faktum eller inte och i stället diskutera hur vi kan bekämpa dem. Vi måste sluta diskutera om klimatförändringarna kan stoppas och i stället göra något åt dem. EU måste vara ledande i dessa diskussioner, liksom alla medlemsstater i EU. Vi har ansvar för hela världens framtid. Vi måste stödja omfattande utsläppsminskningar, vi måste sammanföra regionerna, städerna och landsbygden för att skydda miljön, vi måste försöka skapa fler gröna arbetstillfällen och vi måste stödja investeringar i forskning och innovation. Jag anser att vi alla fortfarande kan rädda denna planet. Vi måste dock kraftfullt ställa oss enade bakom detta.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Klimatförhandlingarna i Cancún börjar om bara en vecka. EU har antagit ambitiösa planer om utsläppsminskningar, finansiering, skogsbruk och tekniköverföring. Å ena sidan är det viktigt med uthållighet i klimatförhandlingarna, men det får inte överskugga betydelsen av de beslut som faktiskt fattas vid konferensen. Slutsatser bör också dras från de magra resultaten av konferensen i Köpenhamn om klimatförändringarna då inga viktiga specifika beslut fattades. Under den 16:e partskonferensen bör därför Europeiska unionen bidra till att återupprätta förtroendet för internationella förhandlingar om klimatförändringarna. Diskussionerna har redan pågått tillräckligt länge. Nu i Cancún måste specifika, relevanta åtgärder utarbetas utifrån vilka det ska vara möjligt att upprätta ett omfattande internationellt avtal i Sydafrika 2011.

(1) Se protokollet.

15. Framtiden för det strategiska partnerskapet mellan Afrika och EU inför det tredje toppmötet mellan Afrika och EU (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalanden från rådet och kommissionen om framtiden för det strategiska partnerskapet mellan Afrika och EU inför det tredje toppmötet mellan Afrika och EU.

  Olivier Chastel, rådets tjänstgörande ordförande på uppdrag av kommissionens vice ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka er för att ni har gett mig möjlighet att få tala om det kommande toppmötet mellan Europeiska unionen och Afrika som jag vet att många av er är intresserade av.

Vid det första toppmötet som hölls i Kairo 2000 inleddes processen för samarbetet mellan kontinenterna och vid det andra toppmötet som ägde rum i Lissabon 2007 definierades det nya programmet för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Afrika. Vid det tredje toppmötet i Tripoli ska vårt strategiska partnerskap konsolideras vilket slutligen ska leda till konkreta resultat.

Det är i de frågor som rör fred och säkerhet som den ledande roll som Afrikanska unionen spelar är av störst betydelse. I Sudan var Afrikanska unionen först med att genomföra ett fredsbevarande uppdrag. I Darfur har Afrikanska unionen tack vare den panel som leds av Thabo Mbeki den ledande övergripande politiska rollen. De framsteg som nyligen har gjorts i förhandlingarna om ett ramavtal mellan nord och syd är ett viktigt steg mot en övergång till fred. Unionens insats under ett valobservationsuppdrag visar dessutom tydligt vår beslutsamhet att bidra till en övergång till fred i Sudan. I Somalia är AMISOM, Afrikanska unionens uppdrag i Somalia, den enda närvarande aktören på plats i Mogadishu.

När det gäller statskupper tillämpar Afrikanska unionen en strikt regel om nolltolerans vilken ger skydd och spelar en avgörande roll för att återupprätta konstitutionell ordning. Afrikanska unionen har blivit en organisation som inför normer, inte bara på detta område utan också när det gäller politisk ledning, på den afrikanska kontinenten och inom processen för ekonomisk integration. Organisationen tillhandahåller en politisk ram som gör det möjligt för dess medlemsstater och regionala ekonomiska gemenskaper att uppmuntra utbytet mellan länderna i Afrika och uppbyggnaden av den gränsöverskridande infrastrukturen. Hela portföljen för det nya partnerskapet för Afrikas utveckling, bland annat programmet för social och ekonomisk utveckling, håller för närvarande på att integreras till fullo.

Denna interna process går hand i hand med de reformer som införs i den internationella ledningsstrukturen för representationen i Afrika. Afrikanska unionen ligger långt framme i denna fråga om att koordinera de afrikanska positionerna på den internationella arenan. När det gäller klimatförändringarna har exempelvis Etiopiens premiärminister fått Afrikanska unionens mandat at tala på Afrikas vägnar på den internationella arenan.

Afrikanska unionen har blivit oumbärlig för Europeiska unionen i flera fall där vi har behövt lösningar och bidrag från Afrika, och det har gällt fredsbevarande insatser, migration, narkotikahandel, klimatförändringar såväl som Internationella brottmålsdomstolen. Afrika erbjuder också möjligheter för unionen att exempelvis utforska samarbetet på området för förbindelser rörande energi, vapenhandelsfördraget och framtidsutsikter som erbjuds av den privata sektorn, bara för att nämna några få områden. En särskild utmaning för samarbetet mellan Europeiska unionen och Afrikanska unionen är helt klart Internationella brottmålsdomstolen. Våra afrikanska partner har bidragit till upprättandet av den och deras samarbete har varit nödvändigt för att nå detta politiska mål, som är av största vikt för Europeiska unionen. De har dock varit kritiska till det sätt på vilket affären med Sudans president Omar al-Bashir har hanterats, och till att säkerhetsrådet inte tog initiativ till ett uppskovsförfarande, vilket har lett till att Afrikanska unionen har distanserat sig från domstolen. För unionens del är vi helt klart positivt inställda till domstolens oberoende och vi kan endast lämna frågan om ett eventuellt uppskovsförfarande i säkerhetsrådets händer. Vid nästa toppmöte kommer vi att tydligt uttrycka vår åsikt samtidigt som vi självklart är medvetna om att toppmötet säkert inte kommer att leda till några förändringar i Afrikanska unionens ståndpunkt som också framkommit med tydlighet.

Europa är Afrikas viktigaste partner. Politiskt, ekonomiskt, institutionellt samarbete och utvecklingssamarbete är alltid viktigare än alla andra regionala partnerskap eller förbindelser med en nationell regering. Unionen bör dock inte underskatta den snabba ökningen i de nya partnernas deltagande. Unionen bör glädja sig över detta nya sammanhang, men eftersom det påverkar förbindelserna mellan Europeiska unionen och Afrika önskar vi också att de välkända frågor som utgör våra trumfkort och som ger mervärde för att bättre samordning ska garanteras och situationer som är till fördel för alla ska prioriteras igen.

När det gäller unionen befinner vi oss i en institutionell situation som inte liknar någon annan i världen: två unioner som har regional integration som sitt mål och som vill bidra till upprättandet av ett multilateralt system för övergripande styrning. Afrikanska unionen ser med intresse på hur nya institutioner ska införas i enlighet med Lissabonfördraget. Ett Afrika som hyser tillförsikt och omges av flera partner och som för första gången, och faktiskt för första gången på länge, har lovande tillväxtperspektiv vill helt klart bli behandlat som en jämlike.

Förberedelserna för toppmötet går framåt. Diskussionerna med våra libyska värdar och våra motsvarigheter från Afrikanska unionen har varit till nytta. Flera ledare, både från Europa och från Afrika, har bekräftat att de kommer att delta på högsta nivå. De huvudsakliga diskussionerna på toppmötet kommer att röra de centrala ämnena: investeringar, ekonomisk tillväxt och skapande av sysselsättning, liksom flera angränsande sekundära ämnen. Vi hoppas att dessa diskussioner kommer att leda till konkreta resultat.

Deltagarna i den politiska dialogen på ministernivå, vilken ägde rum i Malawi, kunde sammanställa kommunikén från toppmötet, Tripoliförklaringen, och handlingsplanen för 2011–2013. Handlingsplanen utgör en fast grund för vårt framtida arbete och skapar en god balans mellan traditionella prioriteringar för utveckling – infrastruktur, millennieutvecklingsmålen, politiska teman – fred och säkerhet, demokratisk styrning och mänskliga rättigheter, migration, rörlighet, sysselsättning och de nya lovande samarbetsområdena som exempelvis förnybara energikällor, klimatförändringarna, informationsteknik och rymdteknik, för att bara nämna några få.

Slutligen vill jag säga till er på uppdrag av ordförande Herman Van Rompuy att jag varmt välkomnar parlamentets positiva deltagande i diskussionerna om de framtida förbindelserna mellan Afrika och Europeiska unionen, och jag välkomnar mötet mellan Europaparlamentet och det pan-afrikanska parlamentet, vilket kommer att hållas den 27 november, strax före toppmötet. Detta möte kommer att vara ett utmärkt tillfälle för att utarbeta grundläggande rekommendationer för debatten i plenum vilken kommer att äga rum under toppmötet. Jag gläder mig också åt debatten här i dag, och jag ser med intresse fram emot era åsikter.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Att uppnå millennieutvecklingsmålen och få bukt med fattigdomen fortsätter utan tvekan att stå i centrum för partnerskapet mellan EU och Afrika. Samtidigt sträcker sig våra förbindelser mycket längre än så. Samarbetsmöjligheterna mellan de båda kontinenterna är enorma.

Europeiska kommissionen lade tidigare denna månad fram förslag på hur vi kan befästa förbindelserna mellan EU och Afrika, genom att förstärka dem och inrikta oss på en långfristig och socialt integrerande hållbar tillväxt. Toppmötet i Tripoli kommer att vara ett utmärkt tillfälle att diskutera olika sätt att förbättra vårt samarbete i dessa avseenden.

Kommissionen anser att den politiska och strategiska dialogen behöver utökas bortom traditionella utvecklingsscenarier. EU och Afrika måste samarbeta bilateralt och samverka på det internationella planet för att främja våra gemensamma intressen: motverka klimatförändringarna, närma oss millennieutvecklingsmålen och främja fred och säkerhet, demokratiskt styre och mänskliga rättigheter.

Syftet är att se till att båda sidorna gemensamt kan ta itu med de globala utmaningar som kommer att dominera dagordningen vid toppmötet och bereda marken för ett effektivare samarbete som gynnar båda parterna.

Med tanke på att toppmötet betonar investeringar, tillväxt och skapande av arbetstillfällen behöver vi också komma överens om hur vi ska samarbeta för att komma till rätta med efterverkningarna av den ekonomiska och finansiella krisen. Detta kommer framför allt att ett mer företagsvänligt och investeringsvänligt klimat främjas. Det blir ett tillfälle att titta närmare på lovande områden som t.ex. förnybar energi, informations- och kommunikationsteknik, vetenskapligt arbete och annat. Inom just dessa områden har Afrika enorma behov samtidigt som EU har mycket att erbjuda. Vi kan också bygga på gemensamma framgångar hittills: fred och säkerhet, och regional integration.

Denna ambitiösa agenda kräver att vi bygger vidare på framgången med toppmötet i Lissabon 2007 och de resultat som sedan dess har uppnåtts genom den gemensamma strategin EU–Afrika och dess första handlingsplan. Med utgångspunkt från våra lärdomar uppmanas båda sidorna att göra mer för att komma till rätta med den rådande splittringen i fråga om strategiska ramar och finansieringsinstrument. Bättre synergieffekter mellan EU:s strategier, särskilt när det gäller Afrika söder om Sahara och Medelhavsområdet, bör tas fram för att garantera riktig samstämmighet och ökad effektivitet och öppenhet. Dessutom krävs bättre intern samordning i medlemsstaterna och att alla berörda parter – Europaparlamentet, det civila samhället, den privata sektorn – är aktivt delaktiga.

För att kunna nå ett bättre resultat bör handlingsplanen för perioden 2011–2013 prioritera aktiviteter som har ett tydligt regionalt, kontinentalt eller globalt mervärde. Toppmötet blir en ypperlig möjlighet att utarbeta vägen framåt. Det kommer också att krävas förändringar från europeiskt håll, vilket innebär att vi kommer att behöva förbättra sättet på vilket EU styr förbindelserna med Afrika.

Jag anser att vi kommer att behöva fortsätta den här debatten efter toppmötet, men jag ser väldigt mycket fram emot dagens debatt så att vi är väl förberedda inför toppmötet.

  Filip Kaczmarek, för PPE-gruppen. – (PL) Fru talman! De gemensamma utmaningar som Afrika och EU står inför är tydliga och entydiga. Både Olivier Chastel och Andris Piebalgs har nämnt dem. De omfattar utan tvekan undanröjande av fattigdom, fred och säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter, globalt styre och klimatförändringar. Vi har även fastställt konkreta mål på internationell nivå – millennieutvecklingsmålen. Jag håller med Andris Piebalgs om att det faktiskt är ytterst viktigt för utvecklingssamarbetet och för Afrikas framtid att vi uppnår millennieutvecklingsmålen.

Vi har dessutom formulerat vissa ytterligare mål som är mycket viktiga för de ömsesidiga förbindelserna mellan EU och Afrika. Dessa är: att stärka kvaliteten på politisk styrning och att åstadkomma en effektiv, rättvis och hållbar förvaltning av naturresurser och ekonomiska resurser. Vi hoppas att partnerskapet mellan EU och Afrika, och deras gemensamma strategier och åtgärder, ska leda till konkreta resultat. Vi hoppas t.ex. att den ekonomiska utveckling som vi ser i många afrikanska länder ska främja social integration och minska fattigdomen och de sociala ojämlikheterna. Därför vill vi skapa förutsättningar för investeringar och handel och därigenom skapa nya arbetstillfällen. Vi hoppas också att denna utveckling ska vara hållbar, dvs. att den leder till skapandet av en effektiv, miljövänlig och konkurrenskraftig ekonomi.

En annan aspekt som säkert kommer att lyftas fram starkt under toppmötet är Afrikas enorma, hittills outnyttjade potential när det gäller förnyelsebar energi, däribland vattenkraft, solenergi, vindkraft, geotermisk energi och biomassa. Det är något som har en viss potential som hittills inte har utnyttjats fullt ut, och som i likhet med andra aspekter av Afrikas potential inte alltid är till fördel för Afrikas invånare. Betoning av god förvaltning och på utnyttjande av denna potential kommer att leda till, eller kan komma att leda till, kvalitetsförändringar.

  Monika Flašíková Beňová, för S&D-gruppen. – (SK) Fru talman! Det enda interkontinentala partnerskap som EU har upprättat är det strategiska partnerskapet med Afrika.

Efter att ha läst den text som kommissionen publicerade inför det kommande toppmötet kunde jag inte låta bli att känna att det lät nästan för positivt. Som om det var skrivet av någon som ville skönmåla läget.

Sanningen är dock allt annat än skön. Vill vi övervinna problemen måste vi tala om dem öppet. På den afrikanska sidan råder fortfarande upplösning. Afrikanska unionen har ett svagt politiskt mandat och den afrikanska kontinenten är fortfarande splittrad, även ekonomiskt. De ekonomiska partnerskapsavtalen mellan EU och afrikanska länder fungerar inte, och Afrikas regionala ekonomiska gemenskaper komplicerar hela situationen ytterligare.

Kort sagt är det svårt att tala om Afrika som en enhet. Å andra sidan har EU och medlemsstaterna inte någon enhetlig politik när det gäller Afrika, och intar ofta en utilitaristisk eller förmyndaraktig hållning gentemot partnerskap. Det vore därför bra om kommissionen även tog hänsyn till dessa aspekter i sin rapport.

  Charles Goerens, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman! Dessa tider, som har utmärkts av krisen, lämnar föga utrymme för beprövade metoder och för sådant som vi redan har hört förut. Om toppmötet mellan EU och Afrika inte ska vara förgäves måste det lyckas ta itu med de verkliga problemen. För övrigt, och detta är den absolut viktigaste aspekten, bör toppmötet förbättra utsikterna för den stora potential som finns på den afrikanska kontinenten.

Från Afrika förväntar vi oss ett tydligt budskap om att man ska förbättra sitt styre, sin förmåga att leverera mervärde och sin beslutsamhet att stoppa plundringen av kontinentens resurser. Vi förväntar oss också att Afrika ska påvisa för oss vilka hinder man inte kan undanröja av egen kraft.

Från EU förväntar vi oss att man ska utveckla sin lyssnarförmåga, sin delaktighet i Afrikas utveckling, sitt engagemang att befria den mörka kontinenten från politiskt och ekonomiskt slaveri såväl som handelsslaveri. EU har ett överväldigande ansvar på dessa områden.

Om toppmötet mellan EU och Afrika kan bidra till att bana väg för ett Afrika som är bättre representerat i säkerhetsrådet och i G20, och som har bättre förutsättningar att utrota fattigdom, har mötet inte varit förgäves.

  Judith Sargentini, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Fru talman! Förbindelserna mellan EU och Afrika är spända. Enligt mig beror detta inte enbart på den ekonomiska krisen utan också på vårt kortsiktiga i stället för långsiktiga sätt att tänka. Vill vi, på kort sikt, ha frihandel i hela Afrika och därför driva igenom det Europeiska partnerskapsavtalet (EPA) i alla länder, eller vill vi på lång sikt ha en stabil, växande ekonomi i Afrika som vi sedan mer frikostigt kan göra affärer med? Vill vi att de afrikanska migranterna ska stanna hemma nu, eller inser vi att våra inhemska befolkningar kommer att åldras och att vi då kommer att behöva arbetare? Vill vi undvika att nu betala för den globala uppvärmningen och de problem som den orsakar i Afrika, och senare konfronteras med ett destabiliserat land, eller kontinent, och stora grupper av flyktingar? Vill vi lättvindigt inleda en konflikt med Kina nu för att få tillgång till råvaror så fort som möjligt, eller vill vi fortfarande kunna njuta av Afrikas rikedom vid en senare tidpunkt? Och viktigast, hur ska vi se till att även Afrika långsiktigt kan njuta av sina egna råvaror? Hur ska vi se till att afrikanska medborgare kan ställa afrikanska ledare till svars? Toppmötet mellan EU och Afrika i Tripoli har trots allt visat oss att vi har att göra med ledare som har suttit vid makten länge: Bouteflika, dos Santos, Mugabe – man undrar om någon av dessa män tänker på sitt folks bästa? Det är frågor som vi måste finna svar på.

  Nirj Deva, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Afrika är den rikaste kontinenten i världen och dess befolkning den fattigaste i fråga om inkomst per capita. Hur är detta möjligt? Jag anser att kommissionsledamot Andris Piebalgs anslog den rätta tonen när han sade att det krävs konkreta åtgärder på regional och kontinental nivå.

Vad som krävs för att nå dit är inte mer bistånd, som bara håller kvar folket i tvingande fattigdom. Vi behöver arbeta för att skapa ekonomisk tillväxt. Ekonomisk tillväxt kan bara komma från företagsamhet och utbildning, men utbildning och företagsamhet kan bara uppstå om instrumenten finns för att skapa ekonomisk tillväxt. Stora delar av Afrika har t.ex. ingen elektricitet, och därför har Afrika inte den rätta utbildningen, de rätta datorerna eller den rätta infrastrukturen för ekonomisk tillväxt. Vi måste få fram mer elektricitet i Afrika, vi måste ha rent vatten och en tryggad livsmedelsförsörjning. Det glädjer mig att Afrikanska unionen nu för en politik med nolltolerans mot statskupper. Hurra, som rådet sade.

Vad vi nu behöver göra är att se på Afrika som en modern, framskridande ekonomisk tiger och göra det möjligt för Afrika att snabbt förses med medel för att växa sig rikare.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Richard Howitt (S&D). – (EN) Fru talman! Jag vill tacka Nirj Deva för hans inlägg, men jag vill fråga honom, när han säger att biståndet ska upphöra, om han inte håller med om att alla medlemsstater, däribland Storbritannien, bör hålla sig till tidsplanen för att uppnå FN:s millennieutvecklingsmål och ge 0,7 procent av sin BNI i bistånd fram till 2013?

Om inte, hur kan då hans önskan om rent vatten, tryggad livsmedelsförsörjning och utrotad fattigdom uppfyllas om inte det internationella samfundet uppfyller sina löften om stödnivåer?

  Nirj Deva (ECR). – (EN) Fru talman! Jag är mycket tacksam över den ärade ledamotens inlägg. Jag sade till parlamentet att bistånd inte kommer att minska fattigdomen.

Det är klart att jag stöder millennieutvecklingsmålen och jag välkomnar att den konservativa regeringen, trots att den har tvingats banta statsbudgeten, inklusive skolbudgeten, med ca 30 procent, har hanterat utvecklingsstödet fullständigt åtskilt och ökat det med 27 procent.

Jag är mycket tacksam mot Richard Howitt som gav mig möjligheten att ge uttryck åt denna utomordentliga konsekvens och generositet som koalitionsregeringen i London har uppvisat.

Men även om vi ökar budgeten med 27 procent och även om ni uppnår millennieutvecklingsmålen kommer vi inte att kunna undanröja fattigdomen i Afrika, inte förrän vi hjälper afrikanerna att bli rikare.

Europa har inte blivit vad det är i dag bara genom att utrota fattigdomen och leva på existensminimum. Det blev rikt genom att skapa välstånd. Inte förrän vi skapar välstånd i Afrika som kan bevaras och inte tas tillbaka kommer vi att lyckas.

  Elie Hoarau, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman! EU presenterar ofta de ekonomiska partnerskapsavtalen som en tillgång för de afrikanska länderna. Man misströstar dessutom när man ser att dessa avtal inte undertecknas snabbt.

Frågan är dock varför dessa länder inte skyndar sig att underteckna dessa avtal som är så förmånliga för dem. Tydligen går uppfattningarna isär när det gäller avtalens kvalitet, och så länge denna meningsskiljaktighet består kommer länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) inte att vilja underteckna dem.

Borde man inte fördjupa sig ytterligare i dialogen och förståelsen genom att lyssna till de farhågor och förväntningar som länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet uttrycker? Dessa länder vill prata om utvecklingsstrategier medan EU oftast svarar med att öppna upp marknaderna.

Det är detta lyssnande som den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen tillämpar. Jag anser att de övriga EU-institutionerna bör göra på samma sätt om vi vill få till stånd ett verkligt strategiskt partnerskap mellan Afrika och EU.

  Giancarlo Scottà, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det tredje toppmötet mellan EU och Afrika är en avgörande möjlighet att befästa förbindelserna mellan de båda parterna.

Under toppmötet kommer vi att tala om ekonomisk tillväxt, hållbar utveckling och politisk styrning och vi kommer att beakta flera frågor, bl.a. granskningen av jordbrukssektorn och livsmedelssäkerheten med hänsyn till millennieutvecklingsmålen.

För att kunna garantera allmän tillgång till livsmedel, bekämpa fattigdomen på landsbygden och förbättra kvaliteten inom jordbruksproduktionen krävs att olika producentorganisationer och branschorganisationer är delaktiga så att de kan vara engagerade och medvetna, och förbättra distributionen och hanteringen av naturresurser.

EU måste se till att dra nytta av dessa möjligheter för att utöka dialogen och samarbetet till stöd för regional integration i Afrika. Framför allt måste man bekämpa obalanserna och korruptionen inom samarbetsinitiativen. Regeringarnas ansvar får inte överskugga det civila samhällets ansvar och alla aktörer som är inblandade i strategier för hållbar ekonomisk och social utveckling måste garanteras delaktighet.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! Vid toppmötet mellan EU och Afrika kommer konkreta initiativ för tillväxt och sysselsättning att diskuteras och det är bra. Men det är inte bra att ett löjligt projekt som den transafrikanska motorvägen byggs med hjälp av EU-stöd. Den 500 km långa vägen som planeras för 2012 och som kommer att korsa Tanzania och Kenya och passera tvärs igenom världens största viltreservat, Serengeti, är ett projekt som bör avslås. Varje år strövar miljontals vilda djur genom Serengeti för att komma till sina vattenhål i norr. Forskare varnar uttryckligen för den ekologiska katastrof som hotar här: om djuren inte kan komma åt vattnet kommer ekosystemet att kollapsa, den biologiska mångfalden kommer att gå förlorad och det kommer att skada den lokala turismen som står för 23 procent av Tanzanias intäkter. Jag vädjar därför till rådet och kommissionen att en gång för alla säga nej till detta ekologiska och ekonomiska vansinnesprojekt. Låt oss skydda Afrikas sista resurser, låt oss rädda Serengeti en andra gång. Jag vill också be er, om ni vill, att underteckna den skriftliga förklaring som jag har lämnat in mot detta projekt, motorvägen genom Serengeti.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Fru talman! Toppmötet mellan EU och Afrika som kommer att äga rum i Tripoli nästa vecka ger oss möjlighet att fundera över i vilken riktning vi vill styra detta partnerskap som förbinder oss med Afrika.

Enligt min mening är kommissionens meddelande av den 11 november välkommet. Jag vill framför allt uttrycka min tillfredsställelse över inriktningen i detta dokument på behovet av att komplettera utvecklingssamarbetet med konkreta åtgärder som kan skapa hållbar, omfattande tillväxt i regionen.

Om vi vill att de afrikanska länderna ska bli verkliga partner till EU och ta kontroll över sitt eget öde kan det bara ske genom att främja den ekonomiska tillväxten. Jag vill understryka tre punkter som jag anser är mycket viktiga för våra framtida förbindelser med Afrika:

– För det första, om vi vill att EU:s röst ska bli hörd i Afrika måste vi se till att vi har en partner som är mottaglig för vårt budskap. Med detta i åtanke är det en prioritet att stärka Afrikanska unionen från institutionell och operativ synpunkt.

– För det andra anser jag att partnerskap för fred och säkerhet är de samarbetsområden med Afrika som för närvarande fungerar bäst enligt både kommissionens och experternas analyser. Jag anser dock att vi kan göra mycket mer. Jag anser att vi behöver stärka den konfliktförebyggande aspekten och de politiska konsolideringsmekanismerna eftersom det är uppenbart att såväl konflikterna som instabiliteten i vissa länder i regionen påverkar genomförandet av millennieutvecklingsmålen.

– Slutligen vill jag poängtera hur viktigt det är att upprätta demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. EU och Afrika är ofta inte överens om dessa frågor. Den politiska dialogen måste därför stärkas och demokratiseringen av regionen måste vara en prioriterad fråga som systematiskt tas upp i förbindelserna med Afrika.

  Joanna Senyszyn (S&D). – (PL) Fru talman! Genomförandet av millennieutvecklingsmålen är av strategisk betydelse i den nya planen att skapa en gemensam EU–Afrika-strategi. Ett grundläggande problem är att minska fattigdomen, som har ökat till följd av krisen. Nästan 30 procent av världens befolkning lever i extrem fattigdom, dvs. på mindre än 1,25 US-dollar per dag. Över 100 miljoner människor har inte tillgång till rent vatten. Ungefär 80 människor dör av svält varje minut, och 60 av dem är barn. Det motsvarar 40 miljoner per år, lika mycket som befolkningen i ett stort EU-land. Situationen är svårast i Afrika och särskilt i området söder om Sahara.

Förutom strategiska åtgärder krävs en ökning av det omedelbara biståndet. De döende kan inte vänta. EU är den största givaren av utvecklingsbistånd. Mer än hälften av det officiella stödet kommer från oss. Det borde vi vara stolta över. Vi måste öka vårt stöd till Afrika och göra det mer effektivt. Därför stöder jag kommissionens planer på att stärka utvecklingssamarbetet baserat på hållbar tillväxt och åtgärder för att förebygga social utslagning.

  Louis Michel (ALDE). – (FR) Fru talman, herr Chastel! År 2007 var afrikaner och européer mycket ambitiösa. Vår gemensamma strategi byggde på en handlingsplan som omfattade åtta mycket konkreta partnerskap.

Vid toppmötet i Tripoli kommer en andra handlingsplan att antas. Jag vill från min sida betona fyra krav som denna strategiska plan bör uppfylla för att den verkligen ska lyckas. För det första insisterar jag på att de nationella parlamenten, Europaparlamentet och Panafrikanska parlamentet, är mer delaktiga i genomförandet av den gemensamma strategin.

För det andra krävs bättre samordning mellan den gemensamma strategin och Cotonouavtalet.

För det tredje måste toppmötet i Tripoli, som ska handla om investeringar, ekonomiskt tillväxt och skapande av arbetstillfällen, för att lyckas, genast ta itu med frågan om att förbättra näringslivsklimatet – jag har hört det nämnas i flera uttalanden, men det är nödvändigt. Den rättsliga och juridiska säkerheten för privata investeringar är en av nycklarna till Afrikas ekonomiska och sociala utveckling. Det blir ingen annan utvecklingsstrategi, Elie Hoarau, än att öppna upp marknaderna. Allt annat är välgörenhet, och tyvärr har denna hittills inte fungerat, i alla fall inte tillräckligt.

Sammanfattningsvis, den sista punkten: Herr kommissionsledamot! Jag vill be dig undersöka om det inte vore av större nytta att diskutera detta snabbt på kommissionsnivå och att utarbeta vissa förslag för att säkerställa att de av våra företag som är verksamma i utvecklingsländer, i synnerhet inom sektorn för naturresurser, följer eller anpassar sig till den lag som den amerikanska kongressen har antagit, den s.k. ”Dodd Act”, eftersom det skulle innebära ett gigantiskt steg i kampen mot plundringen av naturresurser och korruption.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Nirj Deva (ECR). – (EN) Fru talman! Jag vill fråga Louis Michel, med tanke på hans framstående karriär som utvecklingsansvarig kommissionsledamot och hans enorma erfarenhet i Afrika, om han skulle kunna få de afrikanska parlamenten – särkilt de afrikanska parlamentens utskott för offentlig granskning av finanser och budget – att stärkas och få större makt och stöd från oss för att verkligen kunna ifrågasätta vad som händer med deras ministrar och presidenter när det gäller antagandet, öppenheten och ansvarigheten i lagstiftnings- och utgiftsförfarandet? Håller han med om att det kan vara något mycket viktigt som vi praktiskt kan utföra?

  Louis Michel (ALDE). – (FR) Fru talman! Det är naturligtvis en möjlighet. För övrigt måste jag säga att kommissionen sedan många år tillbaka har finansierat åtgärder och kapaciteten hos nationella parlament i utvecklingsländer just för att ge dem möjlighet att utföra denna kontroll. Ni vet också att vår kollega, Glenys Kinnock, i ett annat parlament och vid en annan tidpunkt, försvarade förslaget att landstrategidokument och regionala dokument måste, i förebyggande syfte skulle jag nästan vilja säga, proaktivt, debatteras i de nationella parlamenten.

Ni vet t.ex. också att ett av villkoren för att man ska ge vad som kallas budgetstöd, som är ett sätt att visa förtroende för institutionerna i ett utvecklingsland, är att statsbudgeten, och därmed också användningen av utvecklingsanslagen, debatteras i det nationella parlamentet. Jag anser att det, för kommissionens del i alla fall, redan finns en rad olika villkor och en rad olika metoder som tillämpas i detta syfte.

  Charles Tannock (ECR). – (EN) Fru talman! Afrikanska unionen har ibland visat sig vara en besvikelse när det gäller att ta itu med alla utmaningar som Afrika står inför. Afrikanska unionen håller allt för ofta tyst om envälden, korruption, valfusk och olagliga statskupper.

Om EU och Afrika vill fördjupa och utöka sitt strategiska samarbete i framtiden, kan vi inte dra oss från att uttrycka våra förväntningar av Afrika på ett bestämt och uppriktigt sätt. I praktiken innebär det att Afrikanska unionen måste bli en mer ansvarsfull och lyhörd organisation med äkta moralisk och politisk auktoritet.

När Afrika behöver hjälp för att ta itu med en humanitär kris bör vi förstås fortsätta tillhandahålla de finansiella och mänskliga resurser som krävs. Framför allt måste EU se till att engagemanget för millennieutvecklingsmålen fortfarande är lika starkt som någonsin. EU borde också fundera över den skada som dess handelspolitik har orsakat de afrikanska ekonomierna och över sitt – ibland ganska absurda – system med jordbrukssubventioner.

Men i slutändan kan bara afrikanerna lösa Afrikas problem. Vi måste förstå denna verklighet och göra den till en viktig del av vårt sätt att se på denna strategiska kontinent och vår förbindelse med den.

  Mariya Nedelcheva (PPE). – (FR) Fru talman! Det finns ingen anledning att nämna att en gemensam strategi är en strategi som fastställer gemensamma prioriteringar och mål. Denna strategi har vi redan. Vad vi behöver i dag är att få fram konkreta medel för att uppnå dessa mål.

För att åstadkomma detta krävs en tydlig politisk linje, en sammanhängande ekonomisk politik och stabila sociala kriterier. På det politiska planet är respekten för demokratiska värden och mänskliga rättigheter fortfarande vår ledstjärna. I samband med detta vill jag uppmana våra partner att ratificera den afrikanska stadgan om demokrati så snart som möjligt och att se till att de båda parternas åtaganden respekteras.

På det ekonomiska planet kan vi genom att säkerställa en lämplig och öppen finansiering av strategin och genom att bekämpa korruption på alla nivåer ytterligare garantera att våra gemensamma åtgärder kommer att lyckas. Det är också oerhört viktigt att vi fortsätter att arbeta för att skapa regionala marknader där det finns en erkänd plats för jordbruket.

På det sociala planet måste vi prioritera dialogen med lokala icke-statliga organisationer och alla aktörer i det civila samhället. Vi måste hela tiden ta den sociala politiken till en högre nivå. I detta avseende anser jag att vi måste ge utbildning, träning och rörlighet för ungdomar en särskild plats för att kunna återskapa en ny global dynamik. Våra två parlament, Panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet, måste sträva efter att regelbundet och med hjälp av gemensamma experter följa upp rapporter och årliga handlingsplaner. Vi står inför många utmaningar. För att möta dessa utmaningar måste vi se förbi skillnaderna mellan och inom de båda kontinenterna. Toppmötet mellan EU och Afrika är ett tillfälle att föreslå effektiva gemensamma lösningar och det är upp till oss att ta tillfället i akt.

  Norbert Neuser (S&D). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Toppmötet mellan EU och Afrika ser mycket lovande ut. Toppmötet kommer helt och hållet att kretsa kring ett jämbördigt partnerskap för en bättre gemensam framtid. Två månader efter toppmötet om millennieutvecklingsmålen i New York har vi en unik möjlighet att vidta ytterligare konkreta, bindande åtgärder för att bekämpa fattigdomen i Afrika.

Vi följer förstås med stor oro Kinas omfattande verksamhet på den afrikanska kontinenten för att trygga sitt eget råvarubehov. Det påminner väldigt mycket om kolonialstaternas beteende. EU måste därför verka för en reglering som främjar de afrikanska ländernas allmänna väl och sociala framsteg. Detta kommer att skapa sysselsättning som är hållbar. Jag välkomnar därför uttryckligen kommissionens förslag att införa effektiva kontroller när det gäller råvaruhantering. Tillsammans med våra afrikanska partner måste vi stödja en strukturpolitik som främjar tillväxt och klimatskydd för att det afrikanska folket ska komma ur fattigdomsfällan. Vi stöder kommissionens förslag för social sammanhållning eftersom det kommer att bidra till att skapa sysselsättning. Vi måste se till att det afrikanska folket genom eget arbete lyckas tjäna en lön som går att leva på.

Slutligen vill jag sammanfatta följande prioriteringar: Först måste vi stärka Afrikanska unionen och dess representation i alla internationella organ – säkerhetsrådet, G20 och Panafrikanska parlamentet. Millennieutvecklingsmålen måste uppnås i Afrika fram till 2015 med hjälp av ytterligare initiativ. Vi måste se till att de sociala normer som föreskrivs av Internationella arbetsorganisationen (ILO) anges och görs bindande i alla ekonomiska avtal och handelsavtal som skrivs mellan EU och Afrika.

  Geoffrey Van Orden (ECR). – (EN) Fru talman! I handlingsplanen för det strategiska partnerskapet EU-Afrika ingår ett avsnitt om demokratiska styrelseformer och mänskliga rättigheter, som anses utgöra ”nyckeln till en hållbar utveckling”. Men vi har varit väldigt dåliga på att genomföra sådana mål.

Ett exempel är att vi har misslyckats med att få till stånd verkliga förändringar i Zimbabwe. Före det första toppmötet mellan EU och Afrika 2007 klagade vi bittert på EU:s hycklande när man å ena sidan införde ett reseförbud för Robert Mugabe och hans anhängare samt frös deras tillgångar, samtidigt som man å andra sidan bjöd in honom till den europeiska huvudstaden Lissabon. Nu ser vi att Robert Mugabe återigen har inbjudits till ett toppmöte mellan EU och Afrika, om än i Libyen, och vi låtsas att det inte spelar någon roll. Att umgås med Robert Mugabe är ett angrepp mot våra principer och det går rakt emot EU:s egen ståndpunkt. Om det fortfarande finns någon afrikansk regering som tar hänsyn till Robert Mugabe har vi misslyckats med vår diplomati i Afrika.

Fru talman! Får jag ställa två frågor till rådet och kommissionen? Kommer EU:s representanter att uttrycka sitt missnöje med Robert Mugabes närvaro i Libyen? För det andra, hur agerar EU aktivt för att främja goda styrelseformer? Det finns annars knappast något hopp om en demokratisk framtid med välstånd i Afrika.

  Enrique Guerrero Salom (S&D). – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot! Under bara några få veckor har EU spelat en ledande roll under många toppmöten, först i Kina, sedan i Asien, i USA och vid G20-toppmötet. Inom kort åker vi till Cancún och nästa vecka reser vi till toppmötet mellan EU och Afrika.

Vi kan se det som en planeringsfråga, en rutinmässig följd av toppmöten som ständigt äger rum varje år. Men vi kan också se det som en rad toppmöten där vi måste komma vidare i olika frågor, där vi måste införa de reformer som krävs för att bemöta en föränderlig värld med nya problem, svar och aktörer.

Det är så vi måste se det kommande toppmötet mellan EU och Afrika. Åttio länder sammanträder och de utgör en tredjedel av länderna i FN och 1,5 miljarder invånare, alltså en fjärdedel av jordens befolkning. Vi kan tyvärr inte säga att vi har samma förhållande för bruttonationalprodukten, för bland de 53 afrikanska länderna finns några av världens fattigaste länder.

Vad måste vi göra för att vidta bättre åtgärder? För det första måste vi prioritera ökad infrastruktur, ökad livsmedelssäkerhet och ökat stöd till styrelseformer.

För det andra måste vi samla våra stödinstrument, stödja det civila samhället och privata initiativ samt stärka Europaparlamentets och det panafrikanska parlamentets roll. Vi måste slutligen komma överens med Afrika om ett antal strategiska förbindelser, till exempel internationella finansiella institutioner.

Med reformen av Världsbanken har tillväxtekonomierna fått större makt, men Afrikas makt har minskat. Världsbankens ordförande sade i april att man nu har förpassat begreppet ”tredje världen” till historieböckerna. Det är tyvärr inte sant, men vi kan göra något för att se till att det snart förverkligas.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först och främst måste vi komma ihåg att Afrika är världens tionde makt, även om vi i år påminns om den viktiga frågan om fattigdom, som utan tvekan påverkar Afrika precis som den påverkar många andra kontinenter.

Vi måste stärka associeringsavtalen och vidta åtgärder för ekonomisk hållbarhet, särskilt genom infrastruktur, utbildning, hälsovård och vattenresurser. Vi måste verkligen se till att de ekonomiska åtgärderna som vi har beslutat om till afrikanska länder är lämpliga och vi måste komma ihåg att stora skillnader förekommer i Afrika från en region till en annan. Det finns regioner med särskilda behov, som till exempel ofta får ta emot stora strömmar av illegala invandrare. Vi måste i stället anpassa migrationsströmmarna till arbetsmarknadens verkliga behov. En konstruktiv dialog kan säkert skydda grundläggande rättigheter och stödja styrelseformer på en mycket viktig kontinent.

  Ana Gomes (S&D). – (EN) Fru talman! Vid det kommande toppmötet mellan EU och Afrika i Libyen kommer EU:s ledare att möta Etiopiens premiärminister Meles Zenawi. Etiopien är inte bara Afrikas näst mest befolkade land och säte för Afrikanska unionen, utan genom Cotonouavtalet är det också den part som förhindrade EU att lämna sin valrapport i Addis Abeba 2005 och nu senast 2010, för att undvika att alla oegentligheter och manipulationer som ägde rum under valet avslöjades.

Varför ska EU prata om demokrati, mänskliga rättigheter och goda styrelseformer med afrikanska talesmän, om Etiopiens diktator Meles Zenawi är sagesman för Afrika?

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru talman! Vi vet alla att människorna i många afrikanska länder nu är beroende av humanitärt bistånd från industriländerna. Men vi bör i framtiden inrikta vårt bistånd ännu mer mot ökad ekonomisk tillväxt i de områden som behöver det bäst, så att de afrikanska länderna stegvis utvecklar sina länder genom eget arbete.

Mineralresurser och mänskliga resurser ger afrikanska länder potential att ta sig ur eftersläpningen och fattigdomen, med ett väl genomtänkt bistånd från industriländerna. Om de afrikanska länderna ska kunna locka till sig sysselsättning, kunskap och större investeringar måste den politiska stabiliteten öka samt normala rättsliga miljöer och godtagbara regler för företagare införas, så att de blir villiga att uppriktigt utveckla sin verksamhet i afrikanska länder.

Utvecklingen bromsas kraftigt av de vilda auktoritära regimer, som avskräcker människor från att samarbeta. Jag anser att det är problemet som sätter störst hämsko på utvecklingen i de afrikanska länderna. Det är ett problem som måste lösas.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Vi känner alla till det afrikanska ordspråket som säger att ”fattigdom är som ett lejon; om du inte kämpar emot, blir du uppäten”. Om man tittar på aktuellt utvecklingsbistånd och samarbetet mellan Afrika och EU, kommer man inte ifrån tanken att miljarder euro kastas som mat till lejonen i stället för att användas för att hjälpa människor.

Den afrikanska kontinenten har naturligtvis många olika problem. För det första förekommer många väpnade konflikter där vi inte lyckas nå riktiga fredliga lösningar. Biståndspengarna hamnar dessutom ofta i fel händer och förvärrar ständigt konflikterna. För det andra är det problematiskt att ekonomisk tillväxt sällan utvecklas i samma takt som framgångsrik bekämpning av fattigdom. Här måste vi på allvar lyssna till kritiken att EU utsätter de afrikanska staterna för påtryckningar att öppna sina marknader, eftersom det kan förvärra fattigdomen och hungern. Man måste ta upp det i diskussionerna om fria handelsavtal vid toppmötet mellan EU och Afrika och samtidigt kritisera billig livsmedelsexport som hotar försörjningen för stora befolkningsgrupper.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Fru talman! Nästa toppmöte mellan EU och Afrika är ett bra tillfälle att inleda en realistisk samarbetsstrategi.

Med Europeiska kommissionens förslag, som syftar till att stärka förbindelserna mellan EU och Afrika, anser jag att det blir lättare att anta en specifik handlingsplan under toppmötet. Stats- och regeringscheferna kommer att träffas och anta beslut som påverkar 1,5 miljarder människor i 80 länder.

Utrotning av fattigdom, mänskliga rättigheter och ekonomisk styrning utgör gemensamma utmaningar som kräver en gemensam strategi. Det är därför viktigt att partnerskapet EU–Afrika inte stannar vid en strategi mellan givare och mottagare, utan att det omvandlas till ett partnerskap mellan jämlika parter.

Precis som jag gjorde under debatterna om kampen mot fattigdomen, vill jag understryka hur viktigt det är att uppnå millenieutvecklingsmålen. Jag anser i synnerhet att det behövs bättre samordning mellan de fyra prioriterade områdena finanser, tryggad livsmedelsförsörjning, hälsovård och utbildning.

  Alf Svensson (PPE). - Fru talman! Det bör kanske också påpekas att Afrika faktiskt har lyft sig själv en del på sistone. Sedan vet vi att mycket återstår.

Den ekonomiska krisen har skakat och skakar om Europa. Vi analyserar den dagligdags, men vi analyserar väldigt lite vad som har hänt utvecklingsländerna på grund av den globala ekonomiska krisen. Det skulle vara väldigt angeläget tycker jag att man gjorde en sådan analys. Hur har utvecklingsländerna drabbats av den ekonomiska krisen?

Sedan skulle jag också vilja understryka hur viktigt det är att vi underlättar, eller rättare sagt förbättrar, jordmånen för investeringar i utvecklingsländerna, också för europeiska investeringar i utvecklingsländerna. Det saknas inte idéer och investeringar från utvecklingsländerna själva, men det behövs stabilitet. Det skulle vara utomordentligt positivt om biståndet – eller hur vi nu vill uttrycka det – skulle kunna hjälpa till att skapa stabilitet för de idéer, projekt och investeringar som faktiskt kunde ske av inhemsk karaktär i utvecklingsländerna.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det har varit en väldigt bra debatt och jag vill bara understryka ett par saker och svara på några frågor.

Jag anser att det vore fel att inte erkänna de stora förändringar som har ägt rum i Afrika. Afrika har större självförtroende och har goda skäl till det. Det råder ekonomisk tillväxt och på ett sätt har Afrika hanterat de ekonomiska och finansiella kriserna bättre än Europa.

Afrika är mycket bättre organiserat och mycket starkare än Europeiska kommissionen och har större makt i form av Afrikanska unionen. Samtidigt vore det fel att jämföra Afrikanska unionen med EU, för unionerna är mycket olika och vi bör inte försöka jämföra dem med varandra. Men det står klart att den Afrikanska unionen finns.

Det är också viktigt att Afrika inser sin makt på den internationella arenan. Afrikanska länder strävar nu efter att bli representerade enligt sin politiska tyngd. Det innebär att toppmötet är ett mycket speciellt toppmöte. Det är inte fråga om något toppmöte med givare och mottagare. Det är ett toppmöte som kanske inte får någon högre profil, men vi måste få relationen att fungera.

Jag menar att vi måste ta upp två mycket viktiga frågor. Den ena är enkel och gäller att uppnå hållbara millenieutvecklingsmål genom inkluderande tillväxt. Det är därför vi tar upp energifrågan. Det är därför vi måste satsa på ett hållbart jordbruk, annars hotas vårt arbete för att uppnå millenieutvecklingsmålen, vår kamp mot fattigdomen och vår strävan efter större stabilitet.

Den andra frågan är en allvarlig politisk debatt. Ja, goda styrelseformer och mänskliga rättigheter står på dagordningen. Men nu är det inte längre så att den ena sidan lyssnar medan den andra lägger fram sina synpunkter. Vägen är dubbelriktad. Å ena sidan finns en utmaning, å andra sidan en möjlighet. Mänskliga rättigheter och goda styrelseformer utgör ryggraden för stabilitet i våra samhällen. Vi vill inte predika. Men vi menar att man inte kan uppnå millenieutvecklingsmålen och utrota fattigdomen utan att ta upp dessa frågor.

Det innebär att goda styrelseformer utgör centrala frågor i alla program som vi genomför. Under förhandsförfarandet arbetar vi inte med regeringar som inte ger oss några förhoppningar om goda styrelseformer. Då förhandlar vi med icke-statliga organisationer. Vi försöker stödja människor på annat sätt. Men i varje projekt understryker vi kraftigt betydelsen av goda styrelseformer och mänskliga rättigheter.

Vår politik bygger också på hållbarhet. Vi finansierar inga Serengetiprojekt till exempel. Det finns inga EU-pengar inblandade i något projekt som skadar miljön. Varje projekt utvärderas utifrån en miljökonsekvensbedömning. Vi stöder bara hållbara projekt. Men samtidigt vet vi mycket väl att vi inte kan förvänta oss att en kontinent som snart har fördubblat sin befolkning inte påverkar miljön.

Än en gång – vår roll i den aktuella situationen är att finna hållbar tillväxt. Förnybar energi är nyckeln för att kunna tillhandahålla den tillväxten.

Jag menar att det är ett mycket speciellt toppmöte. Det är ett toppmöte som inte handlar så mycket om politiska slagord, utan snarare om det förtroende som redan finns. Det är ganska bräckligt. Vi skulle kunna dra nytta av flera förbindelser, men det skulle också kunna ställa till stor skada.

Jag anser att toppmötet får en hållbar effekt, eftersom vi lägger vikten på rätt områden. Vi tittar på Afrikas politiska roll utifrån Afrikas synvinkel. Vi har gett Afrika mycket stöd för att komma dit, där det är i dag. Genom vårt stöd är vi engagerade i Afrikas utveckling och vi uppmuntrar Afrika att själv äga de afrikanska processerna.

ORDFÖRANDESKAP: KOCH-MEHRIN
Vice talman

  Olivier Chastel, rådets ordförande. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Lite som ett komplement till det som kommissionsledamoten nyss sade och som en kort sammanfattning, vill jag säga att det tredje toppmötet mellan EU och Afrika i Tripoli måste ge en viktig politisk signal som stärker vårt samarbete med Afrika under de närmaste åren.

Det handlar om ett förbättrat samarbete inom de utmaningar som EU och Afrika ställs inför, ett bättre utnyttjande av varandras enorma potential och en förbättrad samordning av våra ståndpunkter på den internationella scenen. Afrikanska och europeiska ledare kommer säkert att hitta nya inriktningar. I debatten har vi pratat om ett antal riktningar som vi naturligtvis går vidare med. Alla bidrag är välkomna, i synnerhet från parlamentsledamöterna.

Jag vill också svara särskilt på en fråga. Några av er har i synnerhet nämnt de ekonomiska partnerskapsavtalen. Det stämmer att de utgör en känslig fråga som vi redan vid toppmötet i Lissabon 2007 inte var eniga om. Med tanke på hur motvilliga afrikanerna var att underteckna de ekonomiska partnerskapsavtalen är det riktigt att några aktörer har efterfrågat en politisk signal som också tar hänsyn till afrikanernas ståndpunkt. Andra talar för en mer proaktiv och positiv inställning till våra förslag.

Vi tycker verkligen att det bästa i den här frågan vore att under toppmötet nå fram till en överenskommelse för att få i gång förhandlingarna igen.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod i december.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Genom det strategiska partnerskapet EU–Afrika som inrättades 2007 vid toppmötet i Lissabon kunde EU och Afrika fastställa gemensamma intressen och strategiska mål som sträckte sig längre än EU:s traditionella utvecklingspolitik. Målen som utformades genomfördes genom den gemensamma strategin EU–Afrika och handlingsplanen för perioden 2008–2010, där åtta prioriterade områden fastställdes: fred och säkerhet; demokratiska styrelseformer och mänskliga rättigheter; handel, regional integration och infrastruktur; millenieutvecklingsmålen; energi; klimatförändring; migration, rörlighet och sysselsättning; vetenskap, informationssamhället och rymdpartnerskap. Det tredje toppmötet mellan Afrika och EU äger rum i Libyens huvudstad Tripoli och har som tema ”Investeringar, ekonomisk tillväxt och sysselsättning”. Syftet är att utforma långsiktiga gemensamma riktlinjer inom dessa områden samtidigt som man ser till att prioriteringarna som fastställdes i EU 2020-strategin genomförs. Jag menar att det är ett tillfälle för portugisiska affärsmän att upprätta närmare kontakter med den afrikanska marknaden och se den som en del av sina affärsnätverk, men frågorna om osäkerhet och de omfattande brott som det portugisiska samhället gjort sig skyldigt till, i synnerhet Madeirasamhället som är bosatt i Sydafrika, måste också tas upp. Det är därför mycket viktigt att stärka och utveckla ett konkret samarbete som också anpassas till de nya utmaningarna inom internationella förbindelser.

16. Situationen i Västsahara (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om situationen i Västsahara.

Rådets och kommissionens uttalanden.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen, för vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (EN) Fru talman! Jag tackar kammaren för den lägliga debatten om Västsahara. På Catherine Ashtons vägnar svarar jag på parlamentsledamöternas muntliga frågor.

EU oroas över händelserna i Al-Ayun i början av november och beklagar förlusten av människoliv. Lugnet har återkommit till Al-Ayun, men bakomliggande spänningar kvarstår. EU oroas över att de våldsamma händelser som ägde rum i Al-Ayun skulle kunna hämma FN:s generalsekreterares försök att hitta en ömsesidigt godtagbar lösning på konflikten i Västsahara.

Vi måste se till att frågorna som vi talar om i dag når fram till Marockos myndigheter genom lämpliga kanaler. Frågan om Västsahara står på dagordningen för associeringsrådets kommande möte i december. Den kan också tas upp i den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Marocko.

EU fortsätter sitt engagemang i Marockos reformer inom områden som goda styrelseformer, rättsstat och respekt för de mänskliga rättigheterna. EU fortsätter med en god och uppriktig politisk dialog med Marocko och de organ som ansvarar för att följa upp associeringsavtalet. Här har EU påmint sin partner om hur viktigt det är att följa ingångna internationella åtaganden och att respektera mänskliga rättigheter. När det gäller utnyttjandet av Västsaharas naturtillgångar är det Marockos ansvar att fullgöra sina åtaganden i enlighet med folkrätten, även när utnyttjandet av Västsaharas naturtillgångar avses.

EU stöder de insatser som FN:s generalsekreterare har gjort för att uppnå en rättvis, varaktig och ömsesidigt godtagbar politisk lösning som ger Västsaharas folk självbestämmande, i enlighet med säkerhetsrådets resolutioner.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Fru talman! Jag har väntat i 70 minuter på frågestunden och skulle vilja veta när den börjar. Debatten avbryts vanligtvis för en frågestund och fortsätter sedan.

  Talmannen. – Det blir ingen frågestund eftersom talmanskonferensen beslutade att den inte skulle äga rum. Jag anser därför att det inte finns någon anledning för dig att vänta längre.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-gruppen. – (ES) Fru talman! Det sägs att filosofen Aristoteles promenerade med sina studenter i sin berömda peripatetiska skola när en av dem framförde en synpunkt som upprörde läraren. Som ursäkt sade han: ”Det var inte min synpunkt, utan din lärare Platons.” Aristoteles stannade och sade något som har upprepats många gånger på den europeiska scenen från trehundratalet före Kristus fram till i dag. Han sade: ”Platon är mig kär, men sanningen är mig kärare.”

Fru talman! Marocko är en positiv och aktiv partner till EU samt en mycket viktig strategisk allierad i kampen mot radikal islamistisk fundamentalism. Som president Nicolas Sarkozy sade när han talade här, utgör parlamentet EU:s demokratiska hjärta och det har ett oåterkalleligt och obestridligt åtagande att värna om de mänskliga rättigheterna. Om rättigheterna kränks kan vi därför inte bara vända bort blicken. Vi måste klart och tydligt framföra vår åsikt samt visa vilka principer vi står för.

Fru talman! EU har varit, är och kommer att vara en lojal partner till Marocko och partnerskapet grundas på principer och värderingar som vi måste framhäva.

Avslutningsvis vill jag säga att en ödmjuk karaktär eller ett ödmjukt temperament alltid är en dygd, men när man ska försvara mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, i synnerhet yttrandefriheten, är ödmjukhet alltid en last, alltid en svaghet och alltid en feghet. Som representanter för EU:s medborgare får vi inte agera på det sättet.

  Véronique De Keyser, för S&D-gruppen. – (FR) Fru talman! Hårda förhandlingar ledde slutligen fram till resolutionen, som jag tycker tillfredsställer alla grupper. Jag vill tacka mina kolleger för deras insatser, men vi vågar inte längre tala om Västsahara som är ett mycket känsligt ämne. Ingen politisk ståndpunkt om konflikten mellan Marocko och Västsahara kommer därför att antas.

För det första fördömer vi de våldsamma händelser som ägde rum när lägret i närheten av Al-Ayun revs. Vi fördömer våldet tydligt även om vi för närvande inte har alla fakta för att kunna säga vem som gjorde vad.

Milt uttryckt beklagar vi för det andra att det saknas pressfrihet samt att humanitära organisationer och parlamentsledamöter inte får resa till regionen. Vi menar att det är oacceptabelt.

Vår tredje punkt har ett nära samband. Vi noterar att Marocko ska inleda en utredning, men vi anser absolut och vi kräver att en internationell utredning inleds för att kasta ljus över händelserna.

För övrigt överlämnar vi den politiska konflikten till FN och vi uppmanar bägge parter att återuppta förhandlingarna.

  Ivo Vajgl, för ALDE-gruppen. – (SL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Debatten och resolutionen som vi röstar om i morgon föranleds av två händelser. En fjortonårig pojke dödades av en marockansk poliskula och några dagar senare försökte man riva lägret där över tio tusen sahrawier samlades i fredlig protest för att uppmärksamma världen och även oss på sin sociala, politiska och ekonomiska situation.

Vi beklagar att händelsen har skördat nya människoliv. De betalade högsta möjliga pris för ett pågående problem som vi alla känner väl till. Västsahara är det sista exemplet i världen på en avkolonisering som ännu inte är avslutad, på en process där grannlandet drar nytta av illegal ockupation av utländskt territorium, bortser från säkerhetsrådets resolution, ignorerar FN:s upprepade krav på folkomröstning och sahrawiernas rätt till självbestämmande samt kränker de mänskliga rättigheterna och bryter mot folkrätten.

Västsahara består av sand och sten och delas av en över hundra mil lång skammur. Det är ett tillräckligt rikt område för att reta aptiten och höja förväntningarna hos Marocko och de länder som aktivt eller passivt stöder landets hårda inställning. Vi vet vem de är. Västsahara har ett politiskt problem, ett avkoloniseringsproblem. Det kan lösas endast på ett sätt, på samma sätt som liknande problem löstes på andra håll, det vill säga i enlighet med folkrätten, nationernas självbestämmande och avtal. Vi måste stärka FN:s roll i Västsahara. Minursos mandat är alltför begränsat, uppdraget är att endast bevara ett oförändrat läge. Det har ingen makt, utan utgör endast en formalitet.

Herr kommissionsledamot! Tack för dina tydliga ord. Trots några inflytelserika medlemsstaters olika intressen, eller snarare på grund av dem, bör EU spela en aktivare roll och använda alla tillgängliga medel. Marocko får stöd och förståelse från många håll, men måste också sträva efter en konstruktiv lösning.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Först vill jag säga att jag är glad över att vi äntligen har möjlighet att tala om Västsahara och anta en resolution. Till skillnad från andra tillfällen har Marockos påtryckningar för en gångs skull inte varit framgångsrika. Jag tycker att det är bra för Europaparlamentets trovärdighet och också för insynen i det som händer i Västsahara.

För det andra vill jag högt, tydligt och kraftfullt fördöma det oansvariga och provokativa ingripandet när Gdeim Izik-lägret revs. Det är sant att våldet kom från olika håll, men jag anser att det är fullständigt oförsvarligt att likställa dem som försvarar sig mot ett angrepp med dem som förtrycker, förföljer och misshandlar.

Vi kräver därför att FN inleder en oberoende utredning. Vi talar inte om en konflikt mellan jämbördiga. Alla har inte samma ansvar och alla parter i konflikten använder inte samma strategier och vapen.

Vi måste uppmana alla parter till lugn, men viktigast av allt är att vi kräver att Marocko upphör med sin fientliga attityd mot Västsaharas folk och slutar trakassera parlamentsledamöter, media och människorättsaktivister.

EU kan inte fortsätta blunda för det som händer. EU och i synnerhet länder som exempelvis Spanien och Frankrike har ett stort historiskt ansvar.

Låt oss agera förnuftigt, så som minister Trinidad Jiménez uppmanade oss. Men det bästa är att säga till den marockanska regimen att nu får det vara nog! Det är bra att vilja ha goda handelsförbindelser med Marocko. Det är nödvändigt och positivt, men inte på bekostnad av de mänskliga rättigheterna eller folkrätten.

Trinidad Jiménez och Catherine Ashton, för att åstadkomma en rättvis, varaktig och ömsesidigt godtagbar lösning måste en folkomröstning om självbestämmande äga rum. Låt oss förverkliga det!

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Den frusna konflikten om Västsahara skapar instabilitet i angränsande regioner. Marocko är omedgörlig och fortsätter att förvägra Västsaharas folk rättvisa. Det har väntat på en folkomröstning om självständighet i 20 år.

Samtidigt som jag instämmer i att Marocko är en för västvärlden viktig allierad i kampen mot terrorism är det djupt beklagligt att Marocko inte håller sina ingångna åtaganden enligt FN:s fredsplan. I ljuset av rapporten om våld mot Västsaharas folk bör vi nu ge FN mandat att övervaka sahrawiernas mänskliga rättigheter. Men Frankrike har tyvärr blockerat allt arbete för att gå vidare. Det är nästan unikt inom FN:s uppdrag. Det är det enda uppdraget utan mandat för mänskliga rättigheter. Marocko och Polisario måste båda inse vad världssamfundet förväntar sig av dem. EU har stort inflytande över Marocko, i synnerhet över fiskerättigheter och bistånd.

Den nära förestående folkomröstningen om en ny självständig stat i södra Sudan ger förhoppningsvis alla parter ny motivation för att uppnå en slutlig lösning på den långvariga konflikten om Västsahara – ett territorium och ett folk som jag tycker förtjänar en fredlig framtid i välstånd.

  Willy Meyer, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag vill först säga något självklart. Vi måste framföra till Marocko att det här inte är deras parlament. Det här parlamentet har fått sin suveränitet från EU:s medborgare och därför bestämmer det sin dagordning, sina frågor och sina resolutioner. Marockos ständiga inblandning i institutionen är oacceptabel.

För det andra är den grundläggande frågan som vi talar om en ockupation av militären, polisen och marockanska bosättare. Det är en olaglig ockupation av ett ”icke självständigt territorium” enligt definitionen i folkrätten. Marocko har ingen suveränitet över Västsahara. Jag upprepar – ingen. Marocko kan inte tillämpa sina lagar, landet kan inte tillämpa sin suveränitet. Europaparlamentet måste därför sända ett mycket tydligt budskap till världssamfundet och till Västsaharas folk, eftersom de själva måste bestämma om sin framtid genom en folkomröstning om självbestämmande. Det fastställdes i FN:s säkerhetsråd.

Alla övergrepp och allt förtryck som den marockanska regeringen utövar i Västsahara har bara ett syfte, nämligen att se till att det inte kan utöva sin rätt till självbestämmande. Europaparlamentet måste därför agera kraftfullt för att försvara den rätten, ställa sig på Västsaharas sida och fördöma övergreppen. Man skulle aldrig ha fått riva lägret.

Jag reste dit några timmar innan. Jag är folkvald och jag förhindrades från att kliva av ett spanskt plan för att närvara vid det som tyvärr skulle hända några timmar senare, för de ville inte ha några vittnen. De har mycket att dölja och Europaparlamentet kan inte systematiskt medverka till att hemlighålla förtrycket. Catherine Ashton, som tyvärr är frånvarande, när kommer associeringsavtalet att frysas? När kommer vi att säga att utvecklingen är oacceptabel? Jag anser att Europaparlamentet måste tala klarspråk.

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Fru talman! Västsahara befinner sig i dag vid ett vägval. Vi får inte blunda för de senaste åtgärderna som Marockos regering har vidtagit. Motsägelsefulla rapporter förekommer om vad som verkligen hände i tältlägret utanför Al-Ayun. Men vi får inte blunda för att 15 000 människor blev hemlösa och drevs bort från staden där de levde. Det är faktiskt bara ett av många exempel på kränkningar av de mänskiga rättigheterna som äger rum sedan 1975. Som Europaparlamentets ledamöter måste vi titta närmare på regionens historia och på det våld som sahrawierna utstår och vi måste stärka vår politik för att lösa konflikten och problemet.

Några medlemsstater har försökt lösa problemen genom att samarbeta med FN, men deras arbete har dessvärre misslyckats. Det har inte varit möjligt att komma överens om nödvändiga rekommendationer för att kunna ställa Marocko till svars. FN:s säkerhetsstyrkor har begränsade befogenheter i Västsahara, samtidigt som de borde ha möjlighet att utöva full kontroll och tillsyn över humanitärt bistånd. Marocko har dessutom inte hävt inreseförbudet i regionen för journalister och internationella observatörer.

En FN-observatör sade mycket riktigt att den uppmärksamhet som riktas mot den här afrikanska regionen kan komma att rädda liv och skydda sahrawierna från Marockos utrotningspolitik. Amnesty International vill ha en oberoende utredning om våldet. Det är en bra idé. Den bör genomföras. Man vet i dag inte hur många människor som har fått sätta livet till, som har skadats eller som helt enkelt saknas efter Marockos våldsdåd.

Jag vill slutligen uppmana kammaren att tydligt ta ställning för att sätta stopp för nuvarande långsamma internationella diplomati och utveckla en lösning som skyddar sahrawierna från fortsatt våld.

  María Muñiz De Urquiza (S&D). – (ES) Fru talman! Vi fördömer kraftigt våldet som har skakat Västsahara, vi beklagar förlusten av människoliv och kräver respekt för de mänskliga rättigheterna. Våldet får inte bryta ut igen.

Inom ramen för FN krävs en varaktig, rättvis och ömsesidigt godtagbar lösning på en konflikt som har pågått i över 30 år. Den lämnar tusentals sahrawiska flyktingar i förtvivlan och skapar instabilitet i ett grannområde som har en grundläggande betydelse för EU.

Marocko är en framstående och pålitlig partner till EU och vi delar stora intressen och planer. Vi uppmanar därför Marocko att fördubbla sitt arbete för en dialog, så att konflikten kan lösas. Vi uppmanar också Västsaharas folk och dess representanter till lugn och vi vill framföra vår solidaritet med dem. Vi uppmanar dem också att fortsätta med en öppen och konstruktiv dialog.

Vi uppmanar EU att samarbeta med en grupp länder, som är Västsaharas vänner och bland dem mitt eget hemland Spanien, för att underlätta dialogen och utgöra en trovärdig förhandlingspart i regionen. Det marockanska parlamentet inleder en utredning av händelserna i Västsahara och marockanska myndigheter är villiga att informera parlamentet om det som hände. Det är viktiga signaler som vi värdesätter. Men de ersätter inte en öppen informationspolitik som tryggar medias närvaro i området.

Omfattande förhandlingar ledde fram till resolutionen som vi röstar om i morgon och som återspeglar parlamentets oro över stabiliteten i Maghrebländerna och de mänskliga rättigheterna. Den är också ett uttryck för parlamentets stöd till en framförhandlad ovillkorlig lösning på konflikten, som grundas på FN:s säkerhetsråds resolutioner om rätt till självbestämmande för Västsaharas folk.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman! Marockanska myndigheter förtjänar att vi fördömer angreppet mot Gdeim Izik-lägret och påföljande allvarliga incidenter i Al-Ayun. De enskilda rättigheterna för Västsaharas folk kränktes när människor demonstrerade fredligt för bättre levnadsvillkor. Pressfriheten och informationsfriheten har dessutom begränsats och dussintals ledamöter av vårt och andra parlament, bland annat av det baskiska parlamentet i mitt hemland, hindrades från att resa till området.

Det finns ingen trovärdig information och vi uppmanar därför FN att inleda en officiell utredning av vad som hände. Men vi vet att människor omkom, skadades och att flera hundra anhölls. Vi beklagar förlusten av människoliv i samband med incidenten, för alla liv är oersättliga, vare sig de är marockanska poliser eller sahrawiska aktivister. Jag vill uttrycka min solidaritet med dödsoffrens familjer.

Lägret angreps samma dag som den tredje omgången informella sammanträden om situationen i Västsahara inleddes i New York. Angreppet främjar inte dialog, avtal eller fred. Det hindrar i stället att ockupationen av Västsahara får en fredlig och rättvis lösning.

Jag uppmanar alla parter till lugn. För att problemet ska kunna lösas krävs en ständig dialog mellan Marocko och Västsaharas folk. Den måste grundas på ömsesidig respekt och syfta till att uppfylla FN:s resolutioner om Västsaharas rätt till självbestämmande.

Jag vill avsluta med lite självkritik. Vi måste alltid kritisera kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vem, var, hur eller varför de kränks spelar ingen roll, eftersom demokratiska principer och värderingar alltid måste sättas före andra intressen. Jag uppmanar därför EU att öka sina åtaganden.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Händelserna i Västsahara under de senaste veckorna var inga isolerade incidenter. De ingår i en lång historia med 35 års förtryck och våld mot ett folk. Västsaharas historia handlar om marockanernas ständiga försök att blockera förhandlingarna om genomförandet av det sahrawiska folkets ofrånkomliga rätt till självbestämmande.

Stunden är därför inne att återigen fördöma de marockanska myndigheternas brutala förtryck mot alla i de ockuperade territorierna som kämpar mot kolonisering och för sitt folks legitima rätt till självbestämmande. Det är också dags att lyfta fram den verkliga mänskliga tragedin som Västsaharas folk tvingas leva under, som tvingas leva i flyktingläger långt ifrån sitt hemland, och att uppmana till brådskande ökat internationellt humanitärt bistånd. Man bör även kräva att internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs och att en folkomröstning genomförs.

EU och medlemsstaterna har ett stort ansvar i det som sker. De kan inte ignorera det utan att bli medbrottslingar, eftersom Marocko har ingått flera avtal med EU och därför gynnas av en särskild status.

  Santiago Fisas Ayxela (PPE). – (ES) Fru talman! Tusentals saharier lämnade sina städer och slog fredligt upp lägret Gdaim Izyk för att kräva bättre levnadsförhållanden. De marockanska säkerhetsstyrkorna rev ned lägret med våld och som en följd av det bröt allvarliga upplopp ut i Al-Ayun. Den marockanska militären dödade en ung saharier och en spansk medborgare dog under oklara omständigheter.

Det finns för närvarande inga tillförlitliga siffror beträffande antalet döda, skadade, saknade eller anhållna personer under dessa upplopp. Dessutom har flera parlamentsledamöter förbjudits resa in i Sahara tillsammans med journalister vilka fortfarande har stora problem med att utföra sitt arbete.

Marocko är en vän och strategisk allierad till EU och det är inte bra när tvekan och missförstånd uppstår mellan vänner. Om Marocko inte har något att dölja måste det tillåta ett klarläggande av vad som hänt. Även om det marockanska parlamentet faktiskt har upprättat en undersökningskommission, anser jag därför att det är nödvändigt att en internationell kommission upprättas, att européer och politiker och journalister har fritt tillträde till området och att FN:s mission för folkomröstningen i Västsahara sträcker ut sitt mandat till skydd för de mänskliga rättigheterna både i det område som kontrolleras av Marocko och i det område som kontrolleras av Polisario.

Kommissionen och de europeiska regeringarna, och framför allt den spanska regeringen, får inte låta bli att reagera som svar på denna situation. Realpolitik får inte vara en ursäkt för att blunda för vad som sker. De måste kräva ett klargörande beträffande dessa allvarliga händelser och be Marocko och Polisario att återuppta diskussioner så snart som möjligt för att nå fram till en fredlig överenskommelse på grundval av FN-resolutionerna.

  Pier Antonio Panzeri (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först skulle jag vilja säga till José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra att innan vi löser konflikten mellan Platon och sanningen behöver vi kanske lite mer tid innan vi lägger fram denna resolution av åtminstone två skäl.

För det första hade vi kunnat samla all information för att bättre borga för att parlamentet skulle inta en fastare ståndpunkt och för det andra hade en rad möten och utfrågningar kunnat äga rum i de berörda utskott, vilka parlamentet fattade ett berättigat beslut att omedelbart starta. Hur som helst minskar detta inte kravet på dessa utfrågningar och behovet av att hålla förhandlingarna med Marocko öppna.

Därför anser jag att det vore bra om vi efter omröstningen koncentrerade våra insatser på tre specifika områden: att upprätta en ny ledande roll för EU med dess diplomati och grannskapspolitik, att bidra till ett positivt resultat i förhandlingarna som startats av FN och till sist att använda alla parlamentariska instrument – och att börja med utrikesutskottet och den gemensamma kommittén – för att mötet ska bli av och bidra till att finna lösningar. Jag tror att det vore bra att arbeta beslutsamt för dessa specifika mål.

  Frédérique Ries (ALDE). – (FR) Fru talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten som i kväll tydligt visat att han är för en eftergiftspolitik. Ja, vi var tvungna att fördöma våld på båda sidor. Ja, vi behövde efterfråga en varaktig lösning på konflikten som nu har pågått i mer än 30 år. Och ja, vi behövde uppenbarligen betona betydelsen av pressfrihet, grundvalen för varje demokratiskt land.

Ändå saknar jag fortfarande bristen på balans i denna text beträffande vissa frågor. Till exempel skulle jag ha velat att man tagit upp Mustapha Salmas öde, Polisariodissidenten som kidnappades för att han vågat kräva dialog. Mänskliga rättigheter nämns förstås, men inte för alla, vilket är beklagligt. I denna konflikt är det inte bara en fråga om oskyldiga på ena sidan och skyldiga på den andra. Det finns skyldigheter på båda sidor i denna konflikt, vilken varat över 30 år, även om de är olika stora.

Framför allt – och detta är oerhört viktigt – delar nu alla parter ansvaret för att finna en rättvis, realistisk och varaktig lösning, och när jag säger alla parter menar jag Marocko, jag menar Polisario och också Algeriet, en viktig symbolisk aktör som bara nämns i slutorden i vår resolution.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag till fullo stöder förslagen att fortsätta denna konstruktiva dialog som Pier Antonio Panzeri föreslagit.

  Marco Scurria (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vänner emellan kan man tala öppenhjärtigt och säga hur saker och ting förhåller sig. Därför säger vi nu åt Marocko att det måste göra mycket mer för att lösa situationen i Västsahara.

EU kan inte fortsätta och skulle inte kunna fortsätta att låtsas att det inte betyder någonting, eftersom vi riskerar att begå ett allvarligt misstag. Vi riskerar att säga åt dem som har valt fred, som sahrawifolket gjorde genom Polisario, att de har valt fel.

De som inte skickar ut självmordsbombare, som inte går till anfall och som bara förlitar sig på internationella organisationer utgör inget nyhetsstoff. För dessa människor träffas inte världsmakterna. Det är inte rätt, eftersom sahrawifolket är ett modigt folk med stillsamma vanor, de utövar sin religion på rätt sätt och deras kvinnor har viktiga roller i samhället. Sahrawifolket kämpar för sitt land som de älskar med en kärlek som är lika oändlig som deras öken, och de kämpar för sin identitet och det är inte rätt att de lämnas i sticket.

Den omröstning som vi har strävat efter i morgon i denna sammanträdesperiod är ett viktigt tecken på att EU verkar för att ta på sig en avgörande roll i detta landområdes öde.

  Norbert Neuser (S&D). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag välkomnar att Andris Piebalgs valde att uttrycka sig så tydligt. Det är viktigt för parlamentet att tydligt visa var det står och också att fördöma den brutalitet som har ägt rum där. Det har tagit oss lång tid att hålla en debatt om Västsahara i parlamentet och jag tycker att vi har varit för osäkra i vårt handlande och att vi nu agerar först sedan dödsfall har rapporterats därifrån.

Jag är glad över att vi kommer att kunna anta en resolution i morgon med alla parter, vilken kanske inte kommer att gå så långt som en eller annan av grupperna skulle vilja, men den återspeglar ett brett samförstånd och är en tydlig signal till Marocko och till Västsaharas befolkning att parlamentet håller fast vid sina grundläggande värderingar.

Som ordförande för den tvärpolitiska gruppen skulle jag vilja framföra ett uppriktigt tack till alla dess medlemmar som har sett till att Västsahara finns kvar och kommer att finnas kvar på agendan. Jag är säker på att vi tillsammans med Andris Piebalgs och Catherine Ashton måste fortsätta att engagera oss för Västsahara.

  Ana Gomes (S&D). – (PT) Fru talman! Det brutala anfallet på Sahrawi-lägrets fredliga protest har varit ett hårt slag för förhandlingarna under FN:s beskydd. Det påminde mig om de värsta tiderna på Östtimor: förhandlingarna pågick i FN medan folk attackerades för att motarbeta dem. Spanien skulle kunna vara en förespråkare för sin tidigare koloni, vilken det övergav, som Portugal var för självbestämmande i Östtimor, men Spanien är det inte eftersom det inte vill kompromettera sina kommersiella och andra intressen i Marocko.

Man vet nu att Madrid och FN hade varnats för attacken. Det är bara ett kort steg mellan försumlighet och medbrottslighet. Frankrike bär ett särskilt ansvar för att ha uppmuntrat Marocko att fortsätta med sin ockupation. Vad beträffar EU nämnde unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik bara attacken flera veckor efter det att den inträffat och då i ett ytterst kort ovidkommande yttrande. I denna resolution vänder sig parlamentet till EU och kräver en internationell oberoende undersökning av händelserna och att de döda, saknade och tillfångatagna identifieras, kräver obegränsat tillträde för den internationella pressen, de humanitära organisationerna och observatörerna, kräver att FN övervakar de mänskliga rättigheterna i Västsahara och kräver omedelbar frigivning av alla medlemmar av sahrawifolket som kvarhålls i Marocko eller på Västsaharas ockuperade område.

  Guido Milana (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag beklagar bara en sak här i kammaren i kväll och det är att vi enbart diskuterar sahrawifolket för att marockanerna har invaderat lägret utanför Al-Ayun, och det är en skam för demokratin i detta parlament.

Parlamentet borde ha varit villigt att diskutera denna fråga självmant, eftersom den har legat och ruttnat på internationella förhandlingsbord i 30 år. Det är ett högst signifikant politiskt faktum. Vi tvingades agera genom våldshandlingar, inte på grund av att vi självmant beslöt att garantera mänskliga rättigheter. Vad är det faktum att en folkomröstning om självbestämmande borde hållas där om inte en fråga om respekt för mänskliga rättigheter?

Just för att Marocko är vår vän, eftersom Marocko är den starka parten i förhållandet, måste vi med kraft kräva att det inte längre går att åsidosätta denna önskan och följa upp med all konsekvent verksamhet. Vi måste försöka skapa förhållanden så att målet för FN:s mission för folkomröstningen i Västsahara (Minurso) inte enbart är att göra villkoren realistiska för en folkomröstning vilken hela tiden skjuts upp. Vi måste försöka använda alla medel som står EU till buds för att åstadkomma detta tillfälle och försäkra oss om att folkomröstningen gör rättvisa åt ett folks 30-åriga lidande.

  Gilles Pargneaux (S&D). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Låt oss lämna eftermiddagens debatt och resolutionen som vi ska fatta beslut om i morgon därhän och återvända till huvudfrågan, vilken jag faktiskt inte hörde nämnas under debatten nyss.

En verklig nationell rättsfråga för Marocko, vi får inte glömma att denna viktiga politiska fråga är en diplomatisk utmaning för Marockos relationer med Afrikas länder och Maghrebländerna, i första hand Algeriet.

För det andra är det en ekonomisk utmaning eftersom denna fråga hindrar bildandet av ett blomstrande och stabilt Maghreb. Det är också en säkerhetsutmaning på grund av terroristorganisationen al-Quaidas aktivitet i det islamiska Maghreb och följaktligen är det en humanitär utmaning för sahrawifolket i fråga, särskilt för dem i lägren i Tindouf som inte kan komma ut.

Vi måste återgå till vad som är viktigt. Det viktiga är resolution 1920, vilken enhälligt antogs av FN och kräver att vi kan lägga fram frågan om självstyre som föreslagits av Marocko och vilken också kräver familjebesök mellan Västsahara och lägren i Tindouf.

Det är i stora drag de utmaningar som vi anser viktiga. Som vår kollega Pier Antonio Panzeri föreslog behöver dialogen öppnas på nytt med alla parter, särskilt med de marockanska myndigheterna under kommande veckor. Det kommer också att ske eftersom det finns planer på att utrikesministern ska framträda inför oss den 1 december.

  Antonio Masip Hidalgo (S&D). – (ES) Fru talman! Den 18 november framhöll den spanska utrikesministern Trinidad Jiménez i det spanska parlamentet att enligt Internationella domstolen i Haag hade avkoloniseringen ännu inte ägt rum och Västsahara kan inte införlivas med Marocko. Det har varit 35 år av lagstridigt lidande och ockupation. Lägret står som symbol för avståndet mellan Marocko och det sahariska folket, det spelar ingen roll hur många bosättare och soldater de har fört in i det område från vilket man drev ut tusentals ursprungliga invånare.

Marocko förtrycker med hat ett folk som det vet är ett annat folk. Snart kommer det att bli koloniala rättegångar som den som ägde rum den 5 november i Casablanca, där utländska och europeiska observatörer blev slagna. Vi måste förhindra att en ädel, heroisk folkgrupp som är vän till EU går under.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! En så allvarlig händelse som drabbat sahrawifolket de senaste veckorna får vi inte låta passera ostraffad och därför är parlamentet skyldigt och måste ingripa.

Å andra sidan råder det ingen tvekan om – som José Ignacio Salafranca Sanchéz-Neyra så riktigt sade – att med tiden har Marockos folk gjort en rad viktiga insatser för Afrika, vilket innebär att vi inte bara kan anse att de är våra vänner utan att deras synpunkter ligger särskilt nära EU:s egna.

Utan att det påverkar påföljden, vilken vi är skyldiga att tillämpa och vilken är absolut nödvändig, borde en ny väg till förhandlingar kopplas till denna, vilket den gemensamma kommittén redan har framkastat. Den skulle utgöra ett verkligt skydd för de grundläggande rättigheterna som inte kan få fortsätta att överträdas som nu skett, innan FN bringar full klarhet i den fråga som vi talar om i dag, för att klargöra en kränkning av de grundläggande rättigheterna vilken verkligen måste bestraffas.

  Metin Kazak (ALDE). – (BG) Fru talman! Jag vill också gratulera kommissionsledamot Andris Piebalgs till den exceptionellt välbalanserade och lugna framställningen av kommissionens syn på händelserna i Västsahara. Jag fruktar att vi riskerar att göra mer ont än gott med denna resolution, eftersom vi inte uppmärksammar de insatser som Marocko gör för att åstadkomma en varaktig, rättvis lösning på Västsaharakonflikten.

Jag skulle vilja säga att många internationella organisationer fortfarande är verksamma där och leder sina undersökningar om vad som inträffade. Jag anser att det bästa forum för dialog med Marocko är EU-Marockos gemensamma parlamentariska kommitté. Jag tror att vi måste ge stöd åt försöken att finna en ömsesidigt acceptabel lösning under beskydd av FN, snarare än att göra partiska uttalanden.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Fru talman! Jag kan inte för eftertryckligt framhäva att situationen i Västsahara med rätta är orsak till vår oro. Vi i denna kammare vet mycket väl att konflikten, vilken har pågått där i många år, mycket väl kan påverka områden som ligger mycket längre bort. Det finns människor där som inte har något hopp, som både förtrycks och förödmjukas. I en situation som denna kan de människor som har förödmjukats ofta utgöra en naturlig bas för terroristverksamhet. De kan vara mottagliga för terroristindoktrinering och Västsahara kan bli en plats som exporterar terrorism. Därför bör EU fördöma alla fall av lagbrott, men jag tycker att vi bör satsa mer resurser på att hjälpa FN-styrkorna så att de kan bli ännu effektivare i sitt arbete med att garantera säkerhet i området.

  Nicole Kiil-Nielsen (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Den 8 november rev de marockanska myndigheterna med våld det läger som inrättats nära Al-Ayun, i Västsahara, vilket ledde till dödsfall och flera skadade.

Jag är djupt upprörd över att en medlemsstat, i detta fall Frankrike, ska motsätta sig kravet på ett informationsuppdrag i FN:s regi som undersöker dessa händelser. Ugandas förslag vid FN:s säkerhetsråds möte den 16 november var emellertid både berättigat och önskvärt. Det passar nog Frankrike att gömma sig bakom bristen på beslut från säkerhetsrådets sida, när det har utnyttjat hela sin vetomakt för att förhindra att något ljus kastas över dessa händelser. Skulle det vara så svårt att inse sanningen?

EU, vilket gärna ser sig självt som exemplariskt när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna, måste kräva ett oberoende, klart och tydligt informationsuppdrag under beskydd av FN och ett utsträckt mandat för FN:s mission för folkomröstningen i Västsahara (Minurso). Mer generellt räknar vi med Catherine Ashton för att denna oacceptabla situation för sahrawifolket ska få en rättvis och varaktig lösning.

  Dominique Vlasto (PPE). – (FR) Fru talman! I likhet med mina ledamotskolleger beklagar jag förlusten av liv i denna konflikt. Jag skulle emellertid vilja säga att den föreslagna texten är obalanserad och jag beklagar att omröstningen om denna resolution har forcerats fram. Det skulle ha varit bättre att vänta på resultaten av undersökningarna för att ha en ordentlig diskussion på solida grunder och för att möjliggöra att ledamotskollegerna får en sann bild av vad som verkligen sker. Detta skulle faktiskt kunna ses som ett sätt att påverka FN-förhandlingarna om Västsaharas framtid. Jag måste säga att det bekymrar mig när EU:s Medelhavspolitik nu åter är aktuell. Det kommer att ta tid att klargöra fakta och att veta vem som är ansvarig för vad. Jag för min del anser att detta är nödvändigt för stabiliteten i detta ytterst känsliga område och för befolkningens välbefinnande.

  John Bufton (EFD). – (EN) Fru talman! Jag vill också tala om den upprörande utvecklingen i Västsahara.

Som vi har kunnat läsa i tidningarna har det förekommit våldsamma sammanstötningar i flyktingläger, där huvuddelen av befolkningen i Västsahara har hållits instängda sedan den marockanska invasionen på 1970-talet. Att invadera deras land är en sak, men att hålla en stor del av befolkningen instängd i flyktingläger är något annat.

Rörelsen för Västsahara har modigt väckt världens uppmärksamhet för denna situation. FN:s säkerhetsråd har undersökt den sista våldsamma utvecklingen men inte gått så långt som till att kräva en oberoende undersökning.

Givetvis kommer de marockanska myndigheterna att vara allt annat än opartiska om undersökningen överlämnas till dem. De marockanska myndigheterna kan inte ens avgöra hur många människor som dödades i attacken mot lägret i Al-Ayun. Mot bakgrund av Västsaharas närhet till Europa och dess potential för att destabilisera den känsliga Nordafrikaregionen skulle detta kunna eskalera om inget görs snart.

Jag anser fullt och fast att en oberoende undersökning bör göras och jag uppmanar FN:s säkerhetsråd att starta en sådan.

  Bernadette Vergnaud (S&D). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja börja med att påpeka att jag inte ansåg att det var rätt att klargöra vår synpunkt så tidigt med en omröstning om händelserna som ägde rum i Al-Ayun den 8 november när vi inte har alla fakta att tillgå som kan ge oss nödvändig eftertanke och objektivitet.

Ändå, med tanke på omständigheterna, är jag lättad över att se att vi har kommit fram till en relativt välbalanserad och genomtänkt gemensam resolution som tar hänsyn till begreppet mänskliga rättigheter och som inte onödigt fördömer endera parten, även om vissa punkter är diskutabla. Hur som helst är det viktigast att inte inflammera situationen ytterligare så att undersökningar och förhandlingar kan föras i en lugn atmosfär, och därför tycker jag att det är klokt att inte dras in i att utmana ett angränsande partnerlands privilegierade ställning på grundval av partiska och ofta motsägelsefulla rapporter.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Marockos vilja att tysta ned rapporter om incidenterna i Västsahara får inte landet att framstå i positiv dager. När stödkonvojen till Gaza angreps protesterade omvärlden högljutt. Men när ett protestläger i det ockuperade Västsahara utrymdes, vilket ledde till att människor dödades och staden i fråga blev förbjudet område, även för journalister, genomfördes inga kraftåtgärder från det internationella samfundets sida.

Med tanke på den svårhanterliga situationen var det naturligtvis väntat att frihetsrörelsen till slut inte längre skulle anse sig bunden av vapenvilan. Detta hade även med en folkomröstning om Västsahara att göra – en folkomröstning där man aldrig kunde enas om vilka som skulle delta. Samtidigt bosatte sig fler och fler marockaner där. Enligt min mening måste dessa incidenter noggrant utredas. EU bör fungera som neutral medlare och försöka förmå de båda parterna i konflikten att återvända till förhandlingsbordet.

  Ulrike Rodust (S&D). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag stöder den kompromiss som nåtts genom resolutionen. I egenskap av samordnare för gruppen Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet i fiskeriutskottet är även fiskeriavtalet med Marocko av intresse för mig. Det är bra att vi i resolutionen kräver respekt för internationell lagstiftning när det gäller exploateringen av resurser i Västsahara. Dessvärre är de flesta parlamentsledamöterna inte medvetna om att parlamentets rättstjänst i ett yttrande konstaterar att det aktuella fiskeriavtalet med Marocko strider mot internationell lagstiftning om det inte kan bevisas att människorna i Västsahara gynnas av avtalet. Det finns inget bevis för detta och kommissionen har därför lagt förhandlingarna om en förlängning av avtalet på is. Jag hoppas verkligen att en diplomatisk lösning kan nås. Det måste emellertid vara uppenbart att vi inte kan låta ekonomiska intressen gå före internationell lagstiftning.

  Ulrike Lunacek (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Även jag gläder mig åt att parlamentet äntligen har en resolution om konflikten i Västsahara. Jag anser att det borde ha skett för länge sedan, på andra grunder, och inte först sedan dessa avskyvärda incidenter inträffat i lägret Gdaim Izyk.

Jag förstår inte varför Marocko inte är redo att tillåta en oberoende utredning. Om man inte har något att dölja bör utredningen genomföras. Så varför sker inte detta? Jag hoppas verkligen att denna resolution kommer att antas i parlamentet i morgon. Detta betyder naturligtvis inte att vi inte ska ha någon dialog med Marocko. Nästa vecka är de marockanska och algeriska utrikesministrarna samt Polisariofronten inbjudna att delta i ett möte med utskottet för utrikes frågor. Jag hoppas att de kommer att närvara och delta i vår diskussion.

Jag anser emellertid inte att det vore förnuftigt att skjuta upp resolutionen eftersom det är viktigt att vi i Europaparlamentet respekterar och stöder principen om respekt för de mänskliga rättigheterna och principen om människors självbestämmanderätt. I detta fall gäller det den västsahariska befolkningen. För 23 år sedan besökte jag för första gången lägren i närheten av Tindouf. Sedan dess har dessa människor kämpat för en egen lagstiftning och en rättvis folkomröstning. Därför gläder det mig att denna resolution nu lagts fram och att den förhoppningsvis kommer att antas i morgon.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (FR) Fru talman! Först vill jag säga att det är sant att vi skulle ha kunnat debattera texten längre och att den då skulle ha sett annorlunda ut. Samtidigt ägnade vi mer eller mindre lika lång tid åt denna text som vi brukar ägna åt brådskande resolutioner. Våra marockanska samarbetspartner bör därför informeras om att detta är det samförstånd som nåtts av olika politiska grupper.

Jag anser att detta är en fas av denna dialog. Det här är förmodligen första gången jag stöder Pier Antonio Panzeris förslag om fortsatt dialog inom parlamentsutskottet om vissa frågor som förenar oss och våra marockanska kolleger. Det är ett utskott som nyligen instiftats och det finns ingen anledning till att det inte skulle kunna stödjas av en grupp vänner från Marocko, eftersom många av dem finns här. Jag ser också verkligen fram emot dialogen med Marockos utrikesminister. Han har meddelat att han kommer att tala inför utskottet för utrikes frågor nästa vecka. Det blir ytterligare en möjlighet att fortsätta denna dialog.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Efter att mycket noggrant ha följt debatten står jag fast vid mitt ursprungliga uttalande. Jag anser att det är mycket balanserat och korrekt.

Låt mig bara upprepa den sista meningen. FN:s generalsekreterare har EU:s stöd när det gäller att uppnå en rättvis, varaktig lösning som är godtagbar för båda parter och som kommer att ge människorna i Västsahara självbestämmande, i enlighet med säkerhetsrådets resolutioner. Jag uppmanar båda sidor att stödja FN:s insatser.

  Talmannen. – Sju resolutionsförslag⁽¹⁾ har lagts fram som avslutning på debatten. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.00 och återupptogs kl. 21.00.)

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) En noggrann granskning av de bilder som finns på Internet ger en uppfattning om omfattningen av det våld som används mot de brottsbekämpande myndigheterna i Marocko. De scener som utspelats både i lägret Gdaim Izyk och på vägen mot Al-Ayun är bevis på det dödliga våldet mot den marockanska säkerhetstjänsten. Inte ens akutfordon skonades. Verkligheten överensstämmer inte alls med den bild som propagandan ger. Därför måste parlamentet visa prov på återhållsamhet och omdöme i stället för att helt obefogat lägga skulden på de marockanska myndigheterna och hålla dem fullständigt ansvariga för denna situation.

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) De senaste våldsamheterna i samband med konflikten mellan Marocko och Polisariofronten om Västsahara kräver ökad uppmärksamhet p.g.a. deras negativa effekter på stabiliteten i regionen. Utrymningen av lägret i Al-Ayun uppges ha resulterat i omkring ett dussintals dödsfall, fler än 700 skadade, 150 saknade och 160 anhållanden av de marockanska myndigheterna. Dessutom befaras en spansk medborgare av västsahariskt ursprung, Baby Hamday Buyema, ha dödats. Vi får inte lämna den västsahariska befolkningen åt sitt öde, men vi måste avsluta de förhandlingar som genomförs under FN:s beskydd, i enlighet med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, särskilt artikel 2. EU måste ingripa och uppmana den marockanska regeringen att undvika ytterligare blodsutgjutelse och släppa de västsahariska medborgare som olagligen internerats. De informella samtal mellan parterna som återupptogs den 7 och 8 november 2010 måste vara det första tecknet på att en rättvis och fredlig lösning kan godtas av parterna.

ORDFÖRANDESKAP: WIELAND
Vice talman

(1) Se protokollet.

17. Begäran om upphävande av parlamentarisk immunitet: se protokollet

18. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

19. Ukraina (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande för vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om Ukraina. Jag vill först ge ordet till kommissionsledamot De Gucht som företräder vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen, för vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. – (FR) Herr talman! Det är ett stort nöje för mig att denna kväll debattera situationen i Ukraina för Cathy Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Hon beklagar att hon inte kan närvara här i dag.

I dag är en viktig dag för Ukraina med tanke på att det i morse tillkännagavs att landet blir ordförande för OSSE 2013. Det är ett privilegium, men även ett ansvar och det kommer att ge Ukraina möjlighet att leva upp till de högt ställda förväntningarna.

Jag vill kvarhålla mig vid våra bilaterala förbindelser, som behandlades vid ett toppmöte i Château Val Duchesse i Bryssel förra måndagen där såväl president Janukovitj som ordförandena Van Rompuy och Barroso deltog. Cathy Ashton deltog i diskussionen om internationella frågor. Jag närvarade också för att få en uppfattning om utsikterna för att inom den närmaste framtiden upprätta ett djupgående och brett frihandelsområde med en hög ambitionsnivå. Våra diskussioner var uppriktiga och jag är övertygad om att toppmötet har lett till att våra förbindelser, som förtjänar att vara mer omfattande och konkreta, har kommit på rätt spår.

De två viktigaste resultaten av toppmötet är antagandet av handlingsplanen för fri rörlighet för personer och undertecknandet av protokollet till partnerskaps- och samarbetsavtalet som gör det möjligt för Ukraina att delta i EU-program.

Andra punkter på dagordningen var den inrikespolitiska situationen i Ukraina, de aktuella förhandlingarna om det framtida associeringsavtalet och reformprocessen. Ukraina är en del av vårt grannskap, och det är något vi försöker att använda oss av. Med tanke på Natotoppmötet i helgen och dagens slutförande av de bilaterala förhandlingarna i Bryssel, som jag deltog i för bara några timmar sedan och som har gjort det möjligt för EU att stödja Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen, är det uppenbart att inte heller Ukrainas grannskap är stillastående.

Låt oss återgå till toppmötet. Den nuvarande regeringen har genomfört en rad viktiga ekonomiska reformer, vilket vi välkomnar. Först av allt lagen om offentlig upphandling som bör spela en viktig roll i kampen mot korruption. Avtal har ingåtts med Internationella valutafonden och viktiga reformer har införts inom den viktiga energisektorn. Den ukrainska regeringen har varit relativt framgångsrik när det gäller att stabilisera situationen i landet. Detta är naturligtvis mycket viktigt.

Trots detta oroar vi oss över de fortsatta rapporterna om en urholkning av grundläggande friheter och demokratiska principer i Ukraina. Särskilt oroande är de klagomål som uttryckts när det gäller mediefrihet samt mötes- och föreningsfrihet. Dessutom har den ukrainska konstitutionsdomstolen, som ni vet, nyligen upphävt konstitutionen från 2004 som antogs under den orangea revolutionen. Så nu är det återigen 1996 års konstitution, som ger ökad makt till presidenten, som gäller. Detta mycket kontroversiella beslut är ett tecken på att en öppen och delaktighetsfrämjande reformprocess för konstitutionen behövs i Ukraina.

Syftet med denna process bör vara att upprätta ett hållbart system med kontroller och avvägningar i enlighet med EU-normer. Denna fråga togs även upp i er resolution i februari.

Ett annat beslut som konstitutionsdomstolen fattade helt nyligen och som kan tolkas på olika sätt är beslutet om längden på det nuvarande parlamentets mandatperiod. Trots att en fyraårig mandatperiod föreskrivs i 1996 års konstitution, som för närvarande gäller, har domstolen meddelat att det nuvarande parlamentets befogenheter inte kommer att upphöra förrän efter fem år eftersom det valdes under den period då 2004 års konstitution gällde. Detta beslut är ett exempel på den ”à la carte”-strategi som i allt högre grad tillämpas av den nuvarande regeringen. Detta är ännu ett tecken på att Ukraina har ett stort behov av en delaktighetsfrämjande konstitutionell reformprocess, och inte beslut som fattas på grundval av de aktuella omständigheterna.

De senaste åren har den politiska friheten varit mycket stor i Ukraina. Vid val efter val har tillförlitliga organ konstaterat att internationella normer uppfyllts. Därför är det beklagligt att de senaste kommunala valen som hölls den 31 oktober kritiserades av de flesta valobservatörer. Trots att denna kritik endast gällde tekniska aspekter och förfarandeaspekter var det ett steg tillbaka.

Demokratiska värden och principer och mänskliga rättigheter är grundläggande för EU:s medlemsstater. De är principer som det inte går att göra avkall på, i synnerhet inte när vi talar om en viktig samarbetspartner.

Gemensamma värden för en gemensam framtid: det är utmaningen för det kommande associeringsavtalet mellan Ukraina och EU. Vi måste precis som vid toppmötet förra måndagen, och så länge som problemen kvarstår, fortsätta att sända ut ett mycket tydligt budskap när det gäller respekten för grundläggande värden.

  Elmar Brok, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka min tacksamhet över uttalandet för den höga representanten. Faktum är att jag har ytterst lite att tillägga till det. Jag anser att vi utan tvekan kan påstå att beslut om reformer och ökad stabilitet har fattats, bl.a. av skäl som är kopplade till parlamentarisk stabilitet, och att detta bör välkomnas. Vi måste emellertid konstatera att de lokala valen, till skillnad från det senaste parlamentsvalet, inte var rättvisa eftersom de ändrades och oppositionen inte gavs samma möjligheter att göra upp listor på kandidater överallt. Jag anser att vi även måste beakta det faktum att chefen för underrättelsetjänsten har en övervakningsroll på hög nivå i den konstitutionella domstolen och att domare byts ut för att upphäva konstitutionen från den orangea revolutionen. Detta är fakta. Därför vill jag uttrycka min tacksamhet över uttalandet om att frågorna om gemensamma värden och grundläggande rättigheter har en avgörande roll. Det europeiska perspektivet för Ukraina är naturligtvis också en viktig fråga.

Samtidigt gläder jag mig åt de nödvändiga framstegen när det gäller viktiga frågor som gjordes vid toppmötet i måndags. Den kritik jag just har gett uttryck för bör inte vara beroende av eller göras beroende av det som sker när det gäller viseringsstrukturer. Det är bra och viktigt för oss att göra framsteg på detta område.

Det är viktigt att vi gör framsteg när det gäller det djupgående frihandelsområdet som kommer att föra Ukraina närmare EU:s inre marknad, och tydliggöra att inte bara Ukrainas politiska, utan även ekonomiska perspektiv finns i Europa. Det är inte någon mening med att anta ett ryskt ekonomiskt system utan att ha ryska råvaror. Med sådana kommer den europeiska marknaden att bli mycket intressantare för Ukraina och detta bör också förbättras genom associeringsavtalet. Jag anser emellertid att vi måste vara på det klara med att detta inte bara ligger i Ukrainas intresse utan även i vårt eget intresse och att vi måste fästa vikt vid att se till att den yttre och inre utvecklingen i Turkiet fortskrider på ett sätt som gynnar våra gemensamma intressen.

  Adrian Severin, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Min grupps filosofi när det gäller förbindelserna mellan Ukraina och EU i dag kan uttryckas genom att parafrasera ett berömt tal: Fråga inte vad Ukraina kan göra för EU, utan vad européerna kan göra för Ukraina, för att i Ukraina få en tillförlitlig pelare i projektet EU.

EU:s taktik när det gäller Ukraina bör vara balanserad, rättvis, faktabaserad och strategisk. Jag anser att dessa kriterier uppfylldes genom resultatet av det senaste toppmötet och jag vill tacka kommissionsledamoten för att ha uttryckt vår taktik på detta sätt.

”Balanserad” innebär att begära förbättringar samtidigt som man erbjuder stöd. ”Rättvis” innebär att undvika att ta parti för någon vid inrikespolitiska tvister och att använda samma normer för att bedöma handlingar som begås av partier som är av en färg vi sympatiserar med som de som begås av partier som är av en färg vi inte sympatiserar med. ”Faktabaserad” innebär att besluta sig för att förlita sig på bevis och inte på anklagelser, rykten och fördomar. ”Strategisk” innebär att främja politik som kan göra det möjligt för Ukraina att bli strukturellt integrerat i projektet EU och inte politik som bygger på att utnyttja Ukraina vid våra konfrontationer med dess grannländer.

Den kompromissresolution det är meningen att vi ska anta efter dagens debatt är inte ett perfekt, men hyggligt exempel på en sådan taktik. Jag måste beklaga att det skett några misstag vid tryckningen av texten. Vi måste be alla politiska aktörer i Ukraina att undvika att presentera denna resolution som en seger för den ena parten över den andra parten. Faktum är att syftet med denna resolution är att informera alla politiska krafter i Ukraina om att det är hög tid för dem att enas om en nationell dagordning och genomföra efterlängtade reformer, politik och politiska resultat som erbjuder människorna ett bättre liv och landet bättre möjligheter så att det kan integreras i Europa. Det finns inget behov av att internationalisera de inre stridigheterna i Ukraina.

Låt oss uppfylla våra plikter både här och där, så kommer vi alla att belönas i framtiden.

  Adina-Ioana Vălean, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är intressant att se att Ukraina så ofta tas upp på vår dagordning. Jag hoppas att detta är ett tecken på att det sker framsteg i våra förbindelser.

Jag är benägen att tro att vi med hjälp av pragmatism och ömsesidig respekt, förståelse för att det finns olikheter men även gemensamma intressen, kan bygga vidare på gemensamma projekt och skapa ett partnerskap som bygger på ärlighet.

Jag uppskattar den senaste tidens uttalanden från det ukrainska ledarskapet och jag hoppas att vi nu kommer att kunna lägga vår oro om att Ukraina rör sig bort från en europeisk framtid åt sidan. Samtidigt har alla debatter om Ukraina en tendens att förvandlas till ett krig mellan de europeiska politiska familjerna till oppositionen å den ena sidan och regeringspartierna i Ukraina å den andra. Jag tror inte att detta leder någonvart eftersom det inte handlar om vem som är bäst – regeringen eller oppositionen – eller vem som har bäst stöd av européerna utan om de ukrainska medborgarnas demokratiska framtid och om att de ukrainska medborgarna förtjänar ett starkt, demokratiskt och välmående land.

Vid det toppmöte som ägde rum denna vecka uppnåddes goda resultat när det gäller främjandet av tillgång till EU-program och förhandlingarna om associeringsavtalet. Jag gläder mig framför allt åt de efterlängtade framstegen i arbetet mot ett frihandelsområde.

Naturligtvis återstår mycket att göra när det gäller såväl ekonomiska som institutionella reformer, och de steg som tas bör konsolideras. Inga undantag från lagen om offentlig upphandling som antogs tidigare i år får tillåtas, inte ens för Europamästerskapet i fotboll.

Samtidigt som en ny skattelagstiftning är ett positivt steg mot en bättre skattemiljö får detta inte bli någon börda, i synnerhet inte för de små och medelstora företagen vars roll är så viktig för alla sunda ekonomier.

Men låt mig vara tydlig. Detta handlar inte om att vi ska säga till Ukraina vad landet ska göra och det handlar inte om vad Ukraina måste göra för oss. Det handlar framför allt om vad Ukraina måste göra för landets egen skull eftersom både institutionella och ekonomiska reformer är nödvändiga förutsättningar för en framgångsrik demokratisk framtid, och detta ligger i de ukrainska medborgarnas intresse.

  Rebecca Harms , för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! De senaste dagarna har omfattande protester skett i Kiev, Lugansk, Kharkov och många andra stora och små städer i Ukraina. Tio- eller hundratusentals ukrainska medborgare beger sig ut på gatorna. De protesterar mot skattelagar som de anser vara orättvisa. Om vår resolution ska rikta sig mot någon, bör denna någon enligt min mening vara de ukrainska medborgarna som genom denna protest garanterar att Ukrainas demokratiska utveckling fortsätter. Vår resolution, där vi uttryckte oro över urholkningen av demokratin, riktar sig naturligtvis till regeringen och myndigheterna, i synnerhet inrikesmyndigheterna i Ukraina, och uppmanar dem att tillåta att dessa protester fortsätter. Hundratusentals, kanske miljontals människor väntas till Kiev imorgon. Jag måste erkänna att jag är mycket bekymrad över utvecklingen och det är inte så att jag inte hyser någon oro över vad som kan hända. Än så länge är allt lugnt – ta i trä. De senaste dagarna har regeringen visat att mötesfriheten fungerar. Jag hoppas verkligen att så kommer att fortsätta att vara fallet.

Jag anser att det var väldigt viktigt för oss att göra detta till en gruppöverskridande resolution. Det vore ett allvarligt misstag för utvecklingen i Ukraina om en sida av parlamentet ställer sig på regionpartiets sida medan en annan ställer sig på Yulia Tymoshenkos partis sida. Detta skulle inte gynna den demokratiska utvecklingen i Ukraina. Jag hoppas att resolutionen kommer att tas på allvar – även om vi antar den efter toppmötet – framför allt med tanke på de stora protesterna och människors oro när det gäller effekterna av reformen av Internationella valutafonden, och att vi följer det som nu sker i Kiev och Ukraina mycket noggrant. Tack för er uppmärksamhet och jag hoppas att vi – däribland kommissionen – kommer att fortsätta att visa solidaritet i vårt arbete tillsammans med detta land som ligger så nära oss européer.

  Paweł Robert Kowal, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! Här i Europaparlamentet har vi under flera veckor genomfört spännande debatter om frågor med anknytning till Ukraina. Jag anser att detta har varit mycket bra. Resultatet av våra förehavanden följs med stort intresse i Ukraina – större än i många EU-länder. Låt oss därför behandla vår resolution som ett brev, inte till det ena eller det andra partiet utan till de ukrainska medborgarna, där vi säger att vi med intresse följer det som sker och att vi i egenskap av grannar är redo att öppna dörren för Ukraina och vill ha mer kontakt med landets medborgare. Jag vill tacka Rebecca Harms för hennes väl valda ord. Hon har alltid en bra känsla för vad som bör sägas vid sådana här tillfällen.

Låt oss tala öppet om valen, som vi inte var nöjda med. Många delar av dem var av en standard som lämnade mycket övrigt att önska. Det visade sig inte vara möjligt att bibehålla den positiva trenden från de föregående valen, men Ukraina har fortfarande en chans och vi vill hjälpa Ukraina med detta. Låt oss därför påpeka att positiva saker sker där, och då inte bara på det ekonomiska utan även det politiska området. Dörren till Europa står öppen för alla ukrainare och det är bra att denna signal kom vid denna veckas toppmöte mellan EU och Ukraina. Det är ett positivt sammanträffande att vi i dag talar om det faktum att resolutionen inte är till för det ena eller andra partiet i Ukraina. Den är till för de ukrainska medborgarna och vi antar den tillsammans.

  Jaromír Kohlíček, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman! När Ukraina nämns tänker den genomsnittlige EU-medborgaren på boxaren Klitschko som enkelt besegrade sina motståndare. Ukrainas betydelse i ekonomiska termer är emellertid även den mycket stor och en rad länder i EU och på Balkan är beroende av transportvägar på ukrainskt territorium för att få tillgång till olja och naturgas från Centralasien och Sibirien. Det är uppenbart att landet är den viktigaste aktören i det östra partnerskapet. Därför välkomnar jag de förbättrade relationerna till Ryssland och resultatet av toppmötet mellan EU och Ukraina. I många EU-länder utgör ukrainare en stor del av de utländska arbetstagarna och när det gäller ömsesidig handel mellan Ukraina och EU märks en dynamisk tillväxt. Landets största problem är samma problem som många EU-länder står inför: korruption, ett ogynnsamt viseringssystem och ömsesidigt oförenliga lagar. Det bör nämnas att de kommunala valen, enligt valobservatörerna, avlöpte utan några större tekniska brister. Det förslag till resolution som föreslås av hela det politiska spektrat utgör en balanserad kompromiss och trots att jag hade mina förbehåll i fråga om vissa av detaljerna stöder GUE/NGL-gruppen det.

  Bastiaan Belder, för EFD-gruppen. – (NL) Herr talman! De många ibland otroliga oegentligheterna vid de lokala och regionala valen i Ukraina den 31 oktober måste fungera som en varning för EU. För att bara ge några exempel: den ytterst omfattande, okontrollerade tryckningen av valsedlar i många regioner och fotograferingen av valsedlar samt de enorma påtryckningarna på tjänstemän, lärare, läkare och professorer för att få dem att avstå från att kandidera för oppositionspartierna. Med anledning av de auktoritära tendenserna i Ukraina kan och bör EU tydligt ta ställning mot detta dåliga och odemokratiska förslag inför det ukrainska parlamentsvalet 2012 och hålla fast vid våra egna politiska värden. Om vi inte gör det riskerar vi att förlora vår trovärdighet hos landets högsta elit, och i synnerhet hos de reformvänliga och demokratiska makterna. Lyckligtvis ger kommissionsledamotens tydliga uttalande inte upphov till någon oro när det gäller detta.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Vi vet alla att Ukraina är ett av EU:s största grannländer och att landet har stor potential inför framtiden. Därför är det en ytterst viktig samarbetspartner för EU. Ur politisk synvinkel förefaller det emellertid som om landet på ett anmärkningsvärt sätt distanserar sig från EU. Det var naturligtvis inte utan anledning som den Rysslandsvänliga fraktionen var framgångsrik vid de senaste lokala valen. Detta innebar förmodligen också ett nederlag för EU. Därför är det uppenbart att EU förlorar sin dragningskraft för ukrainare. Vanliga medborgare i Ukraina skulle förmodligen vilja vara en del av Europa, men inte nödvändigtvis av EU. EU spelar gradvis ut sina trumfkort genom att agera som något av en arrogant supermakt. Ukrainarna skulle emellertid utan tvekan vilja bli betraktade som en jämlik samarbetspartner, av såväl EU som Ryssland.

Låt oss därför inte se ned på ukrainarna och utgå från att deras högsta mål är att anslutas till EU. Låt oss ge dem en chans att utveckla en egen identitet under de kommande åren och därefter besluta om de vill komma närmare EU eller om de föredrar att förbli självständiga.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Herr talman! Det finns en enorm potential för samarbete mellan EU och Ukraina. Detta blev uppenbart vid toppmötet. Handlingsplanen mot viseringsliberaliseringen och associeringsavtalet är bara två exempel på detta.

I denna kompromissresolution – och detta är uppenbart genom de aspekter som resolutionen har sammanställts utifrån – har vi även betonat de potentiella positiva aspekterna. Jag vill emellertid citera det engelska ordspråket att först när man prövat en sak vet man vad den går för. Det återstår att se om reformpaketet och reformlagarna kommer att genomföras i praktiken.

Kommissionsledamoten nämnde lagen om offentlig upphandling. Ett omfattande undantag till denna har precis antagits. Alla upphandlingar i samband med Europamästerskapet i fotboll har undantagits från lagens tillämpningsområde. Jag kan tydligt föreställa mig vem som kommer att bli fantastiskt rik som ett resultat av detta. Detta är ett exempel på att principen är respekterad i teorin, men att saker och ting ser helt annorlunda ut i praktiken.

Jag vill särskilt tacka kommissionsledamoten för att han uttryckte oro över pressfriheten, mötesfriheten och yttrandefriheten och för att han tydligt klargjorde att de lokala valen innebär ett steg tillbaka. Åtminstone var det så detta uttrycktes i den tyska översättningen. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) är av samma åsikt och vi har också gett uttryck för detta på ett mycket tydligt sätt.

Adrian Severins påstående om att det inte finns något behov av att internationalisera inre konflikter ter sig som ett mer subtilt sätt att uttrycka vad som tidigare kallades principen om icke-inblandning i inhemska angelägenheter. Denna har tillämpats i alltför hög utsträckning och bör därför inte vara den princip som styr våra handlingar när det gäller Ukraina. Just för att vi vill föra detta land närmare Europa måste det kunna bedömas utifrån EU-normer. Av detta skäl har Rebecca Harms rätt i det hon sade, nämligen att vi nu måste fortsätta att ha mycket nära kontakt med Ukraina och se till att det som har uppnåtts i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter inte ifrågasätts genom en bakåtsträvande politik.

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss vara uppriktiga. Dessvärre, och jag vill betona ordet ”dessvärre” har den orangea revolutionen inte uppnått det den skulle ha uppnått. Det beror bl.a. på konflikten mellan Yulia Tymoshenko och Viktor Yushchenko. Viktor Yushchenko säger nu att Yulia Tymoshenko står för exakt samma saker som Viktor Yanukovych, vilket är intressant. Beklagligt nog levde de lokala valen inte upp till våra förväntningar. De uppfyllde inte EU-normerna och detta har nu blivit uppenbart för människorna i Ukraina.

Låt oss vara uppriktiga, Michael Gahler. Adrian Severin menade något helt annat. Du bör tilltala Yulia Tymoshenko på samma sätt som vi tilltalar våra vänner i Regionpartiet, med andra ord bör du uppmuntra henne att välja den europeiska vägen. Låt oss lämna oligarkerna bakom oss och röra oss mot en demokratisk stat. Avbryt inte parlamentets arbete så kommer vi definitivt att utöva påtryckningar för att se till att EU:s rättsliga normer efterlevs. Rebecca Harms befinner sig i mitten. Även om detta inte alltid är den ståndpunkt som De gröna/Europeiska fria alliansen intar kan vi enas om vad Rebecca Harms har sagt. Låt oss sträcka ut en hjälpande hand till detta land, i enlighet med europeiska normer och ett europeiskt rättssystem. Detta är viktigt på alla sidor. Det är vår politik och vi kommer att fortsätta med den tills vi kommer någonvart. Därför var vi kritiska till det faktum att valen inte sköttes på ett bra sätt. Se till att Yulia Tymoshenko hjälper till att skapa en konstruktiv opposition. Ge Yulia Tymoshenko samma råd som vi gav Viktor Yanukovych.

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att nämna det mycket viktiga som Adrian Severin sade, nämligen att vi bör försöka tänka på vad vi kan göra för Ukraina, och inte på vad ukrainarna kan göra för oss. Jag vill tacka Adrian Severin för dessa ord, för detta är verkligen vad vi bör göra.

Det är sant att dessa val inte genomfördes på det sätt vi ville. Det skedde saker och ting som inte skulle ha skett. Jag instämmer emellertid med Rebecca Harms i att vi inte ska söka stöd från det ena eller det andra partiet utan se vad ukrainarna vill och vad vi vill. Därför ligger integrering av EU-strukturer i Ukraina, och låt oss vara tydliga med detta – medlemskap i EU – i EU:s intresse och även i ukrainarnas intresse. Enligt min uppfattning är det ohederligt att förvänta sig att ukrainarna ska genomföra en sådan höjning av normerna. Här i parlamentet finns det de som är väldigt storsinta gentemot sina strategiska samarbetspartner i frågor som rör mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och pressfrihet. Samtidigt förväntar de sig ständigt att våra vänner från Ukraina ska höja sina normer. Vi måste vara sansade när det gäller detta. Som Hannes Swoboda sade förtjänar ukrainarna samarbete och stöttande ord från oss, oavsett om de tillhör det ena eller det andra lägret. Ibland inträffar samma sak här – vissa meningsskiljaktigheter förlorar sin betydelse eftersom frågan i sig är viktigare än meningsskiljaktigheterna. I det här fallet handlar det om att möjliggöra ett så nära samarbete mellan EU och Ukraina som möjligt.

  David Campbell Bannerman (EFD). – (EN) Herr talman! Jag har lärt känna Ukraina genom mina resor till Kiev och Krim och samlar på konst av ukrainska konstnärer som Tetenko och Shishko. Ukrainarna är goda, generösa och varmhjärtade människor, jag skulle vara mycket försiktig med att ge dem politiska råd. Ukraina är ett land som är uppdelat i en västvänlig västlig del och en Rysslandsvänlig östlig del. Landet är även en stor aktör med 45 miljoner medborgare och Ryssland betraktar det väldigt mycket som sin egen bakgård.

Jag har besökt den ryska flottan i Sevastopol på Krimhalvön. Härifrån bevakar ryssarna tillträdet till Svarta havet. Eventuellt tal om att Ukraina ska bli medlem i Nato vore ett hårt slag för den ryska björnen.

En klumpig diplomatisk taktik av Catherine Ashton skulle kunna förvärra spänningarna vid en svår tidpunkt samtidigt som kostnaden för att tvinga in Ukraina i EU genom jordbruksstöd, regionstöd och massinvandring skulle ha en restriktiv inverkan. Det vore bättre att hjälpa landet på andra sätt och se till att Ukraina fortsätter att vara en stolt och självständig nation som inte är medlem i EU.

  Csanád Szegedi (NI). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att vi alla kan enas om att Ukraina p.g.a. dess stora geografiska storlek och befolkning har en strategisk och kanske t.o.m. avgörande betydelse för EU.

Jag anser emellertid att två frågor saknas i betänkandet. Den ena är omnämnandet av minoriteterna i Ukraina. Som vi alla vet är endast 65–70 procent av Ukrainas befolkning ukrainsk, även om vi inkluderar den rutenska befolkningen. Det finns en relativt stor rysk minoritet, samt många ungrare, tatarer och rumäner i landet. Jag föreslår å det bestämdaste att detta inkluderas i betänkandet och att vår oro när det gäller minoriteter uttrycks i våra krav. Andra faktorer som är värda att nämna är behovet av att stödja lokal utbildning, dvs. minoritetsutbildning och användningen av minoritetsspråk och det faktum att lokala monument som tillhör den ungerska minoriteten i Nedre Karpaterna har vandaliserats.

Den andra fråga som jag beklagar att vi inte har uttalat oss mer starkt emot är de oegentligheter som begicks under de lokala valen. Härmed uppmanar jag EU att begära att Ukraina klargör dessa två frågor.

  Paweł Zalewski (PPE). – (PL) Herr talman! Denna vecka är en bra vecka för förbindelserna mellan EU och Ukraina. Vi började med att under toppmötet i måndags gemensamt upprätta en färdplan för avregleringen av viseringsbestämmelserna. Och imorgon kommer vi att rösta om vad jag anser vara en bra parlamentsresolution som skapar möjligheter till ytterligare samarbete och ett stärkande av samarbetet mellan EU och Ukraina. Den skapar dessa möjligheter samtidigt som den avslutar en mycket viktig diskussion som har ägt rum i denna fråga i Europaparlamentet.

Det är positivt att vi har nått en kompromiss och att vi är eniga i våra uttalanden. Vi är eniga i att vi inte talar till särskilda politiska grupper i Ukraina, inte till president Yanukovychs grupp som sitter vid makten och inte heller till Yulia Tymoshenkos opposition, utan att vi först och främst talar till ukrainarna själva. Vi vill att Ukraina ska reformeras på ett sätt som gör att det blir möjligt för landet att i framtiden bli en del av EU. Detta är ytterst viktigt. Det är viktigt att bedöma den ukrainska regeringens arbete objektivt och utifrån dess agerande.

Det måste sägas att detta är den första regeringen på många år som har börjat införa reformer i samarbete med Internationella valutafonden och i dag märks det att dessa reformer har en gynnsam effekt på ekonomin – det märks tydligt att det finns en chans att den period av stagnation som har varit uppenbar under de senaste åren i Ukraina kommer att nå ett slut. Å andra sidan säger ukrainarna själva att de vill bli en del av EU och detta ger oss rätten att bedöma landet utifrån europeiska normer. Därför måste vi naturligtvis ta itu med frågor som rör de oegentligheter som uppstod i samband med det senaste valet.

  Marek Siwiec (S&D). – (PL) Herr talman! Under dagens debatt är stämningen en annan än för en månad sedan. Känslorna har avtagit. Förslaget till resolution är mer anpassat till verkligheten. Det är positivt att parlamentet försöker att tala med en enad röst även om orden emellanåt är befängda och ibland avslöjar stor inkompetens.

Vad handlar resolutionen om? Den handlar i själva verket om kvaliteten på demokratin och om hur gärna parlamentet vill att demokratin i Ukraina ska vara av hög kvalitet. Resolutionen riktar sig till båda sidorna av den ”blå-orangea” skiljelinjen. Under de senaste åren i Ukraina vann först det ”orangea” partiet, sedan det ”blåa” partiet, därefter vann det ”orangea” partiet igen och nu sitter det ”blåa” partiet i regeringen. Jag vill att den ”blåa” gruppen – president Viktor Janukovytj och Regionpartiet – ska få höra från parlamentet att de är ansvariga för att skydda Frihetstorgets stora arv, det stora arvet av vad miljontals människor begärde på Frihetstorget för många år sedan. De är ansvariga eftersom de sitter vid makten.

Jag vill också att Julia Tymosjenko, som är ansvarig för oppositionens rykte, ska höra dessa ord. Jag vill att den stora oppositionsledaren – Julia Tymosjenko – ska förstå att för oppositionen räcker det inte med att kräva makt. Man måste ha ett alternativ för landet och visa människor detta alternativ, göra dem intresserade av det och se till att de förstår. Om de ”blåa” och ”orangea” grupperna inser att de är vid makten ett tag och därefter i opposition ett tag och att Ukraina behöver samma omsorg, samma fantasi och samma mod hela tiden har vi uppnått en stor framgång eftersom vi har hjälpt dem med det.

Till min kollega från Tjeckien – det är inte Victor Klitschko, utan Vitali Klitschko som har gett amerikanerna stryk i de tyska boxningsringarna. Det finns två personer som heter Klitschko. Det faktum att Ukraina har producerat två sådana boxare visar vilket fantastiskt land det är.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! Ett av de viktigaste resultaten av Sovjetunionens kollaps var inrättandet av ett självständigt Ukraina. Det är ett land som kan ses som en framtida EU-medlem.

Jag kan bara välkomna att president Janukovytj och det nya parlamentet har bekräftat sin strävan att gå med i EU eftersom ett helt självständigt och demokratiskt Ukraina som är fritt från korruption och rädsla för maktstrukturer och oligarker och ett Ukraina som grundas på rättsstatsprincipen är, och kommer att vara, en oersättlig stabiliseringsfaktor för hela kontinenten. Utan ett helt demokratiskt Ukraina är det svårt att föreställa sig ett helt demokratiskt Ryssland.

I går var det sex år sedan den orangea revolutionen bröt ut. Tyvärr har förändringens stora potential kastats bort. Tack vare de demokratiska demonstranternas seger skapades trovärdighet för flerpartival och pressfrihet. I sitt resolutionsförslag uttrycker parlamentet oro över det ökade antalet rapporter om att demokratiska friheter och rättigheter, däribland mediefrihet, är hotade och att säkerhetstjänsten återigen har börjat blanda sig i medborgarnas demokratiska verksamhet.

Jag vill skicka ett viktigt budskap till den nya regeringen, nämligen att Europa är öppet för samarbete inom alla områden men priset för detta samarbete får aldrig vara att man ignorerar att grundläggande friheter kränks. Som sanna vänner till Ukraina måste vi mer än någonsin vara ärliga och vänliga och konsekvent bekräfta våra värden. Det är beklagligt att efter sex år kan den nya eliten fortfarande inte acceptera den orangea revolutionen som ett genuint uttryck för folkets vilja. Bara genom att förlika sig med orsakerna till och resultatet av revolutionen kan man förbättra det ukrainska samhällets integration.

  Lena Kolarska-Bobińska (PPE). – (PL) Herr talman! Jag vill inte tala om vad vi måste göra för Ukraina eller vad Ukraina måste göra för oss utan jag vill tala om vad Ukraina måste göra för sig själv eftersom landets öde i själva verket ligger i dess egna händer. Å ena sidan uppger Ukraina att man vill integrera sig med EU men å andra sidan får vi alltjämt många rapporter om brott mot de medborgerliga rättigheterna i landet. Under de senaste dagarna har parlamentet mottagit ett klagomål från journalister vid den ukrainska TV-stationen TVi, som påtalar att de utsätts för politiska påtryckningar och ständig övervakning. Liknande problem uppges förekomma vid den kommersiella TV-stationen kanal 5. Å andra sidan har oberoende analyscentrum i Ukraina rapporterat att av 69 planerade reformer har enbart 4 genomförts.

Under de senaste diskussionerna i parlamentet ansåg vissa ledamöter att om man kritiserar antidemokratiska beteenden avskräcker man både kommissionen och de ukrainska myndigheterna från att sträva efter att upprätta närmare förbindelser mellan Ukraina och EU och att det därför är bättre att inte fördöma de ukrainska myndigheterna utan i stället uppmuntra dem att genomföra reformer. Jag anser dock att parlamentet framför allt bör värna om demokratiska värden och erinra om behovet av rättstatsprincipen. En realistisk politik som består av påtryckningar, incitament och förhandlingar bör genomföras av regeringarna medan parlamentet bör fördöma brottet mot de demokratiska friheterna och övertala kommissionen att använda de verktyg som är tillgängliga för EU i detta syfte, dvs. program för att främja demokrati.

Jag är nöjd med att måndagens toppmöte mellan EU och Ukraina ledde till att man undertecknade ett protokoll som kommer att ge Ukraina tillträde till vissa EU-program och man har dessutom vidtagit åtgärder för att upphäva viseringskravet. Framstegen när det gäller reformer och demokrati ligger dock i Ukrainas händer.

  Jan Kozłowski (PPE). – (PL) Herr talman! Under sammanträdesperioden i oktober betonade kommissionsledamot Štefan Füle att förbindelserna med Ukraina bör ses utifrån tre händelser, dvs. mötena mellan EU och Ukraina på ministernivå, de lokala valen och toppmötet mellan EU och Ukraina.

Jag är synnerligen oroad över de lokala valen, som jag hade möjlighet att observera tillsammans med min kollega Pawel Robert Koval. Tyvärr kan ändringen av vallagen tre månader före valet och upphävandet av 2004 års konstitution leda till att de ukrainska medborgarna upplever att lagen inte är tillförlitlig och varaktig. Dessutom kan överträdelserna under valen i sig föranleda tvekan angående huruvida de demokratiska normerna upprätthölls. Kampen mot korruption och strävan efter ökad insyn i den offentliga förvaltningens arbete bör också vara en viktig del av reformen. Därför vill jag uttrycka min förhoppning att resolutionen kommer att uppmuntra Ukraina att fortsätta på den inslagna vägen mot ekonomiska och institutionella reformer.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Herr talman! Parlamentets kompromissresolution om Ukraina är mycket viktig för det ukrainska folket men låt oss inte glömma att den också är mycket betydelsefull för EU:s folk eftersom Ukraina är en betydelsefull partner till oss, framför allt vid genomförandet av den europeiska grannskapspolitiken med Östeuropa. Därför är det mycket viktigt att vi fortsätter att sträva efter närmare samarbete, framför allt när det gäller viseringskrav. Följaktligen bör både kommissionen och rådet så snart som möjligt utarbeta en handlingsplan för att införa viseringsfrihet. Vi bör också ingå ett frihandelsavtal snart. För att garantera långsiktig politisk stabilitet både inom landet och med grannländerna är det utan tvekan mycket viktigt för Ukraina att genomföra konstitutionella reformer men vi – EU och dess institutioner – måste inse att detta kräver tid och vi bör inte alltid kritisera utan i stället hjälpa Ukraina att integreras i vår familj.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ukraina är förutsägbart oförutsägbart. Jag är mycket nöjd med att den bedömning som har gjorts av European Policy Centre håller på att bli inaktuell. Jag är mycket nöjd med att den ukrainska regeringen har lyckats stabilisera situationen. Det är bra att arbetslösheten minskar och att ekonomin växer. Ukraina är intresserat av att samarbeta med EU, men detta intresse är ömsesidigt. EU har också ett intresse i att det finns demokratiska regler i dess grannländer.

I dag kan vi förebrå Ukraina för situationen när det gäller mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter. Vi skräms av korruptionen och dess intrång i politiken. Ukraina vet dock att EU inte kommer att göra några eftergifter inom detta område. Här måste vi skapa verkligt samarbete. Slutligen kan jag inte avsluta utan att påpeka att parlamentets beslut förra månaden att skjuta upp antagandet av resolutionen var klokt. I morgon kommer vi att anta ett omfattande och balanserat betänkande som Ukraina verkligen kommer att gynnas av.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Herr talman! Jag ingick i parlamentets delegation som besökte Ukraina. Uppriktigt sagt kom jag tillbaka med blandade känslor. När vi var där upplevde vi protester och stort tumult. Vi såg dock även vissa positiva tecken. Jag välkomnar författningsdomstolens beslut angående parlamentets mandatperiod eftersom det upphäver ett stort hinder mot stabilitet.

Nästan en miljon människor av bulgariskt ursprung lever i Ukraina. Det betyder en miljon potentiella ambassadörer för Europatanken i Ukraina som inte har någonting att göra med och inte är skyldiga till inblandning i oligarkiska maktspel. Vi måste hitta ett sätt, inom ramen för viseringspolitiken, att se till att dessa människor, som tillsammans med sina förfäder har avskurits från sitt hemland under mer än 300 års tid, har möjlighet att resa fritt till Bulgarien och exportera våra europeiska ideal därifrån till Ukraina.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE). – (LT) Herr talman! För inte så länge sedan hade Ukraina utan tvekan kommit längre än våra andra grannar i öst när det gäller tillämpning av europeiska normer, ekonomiska och rättsliga reformer och den interna politiska processen. Givetvis är de aktuella händelserna i landet oroväckande och därför anser jag att vi verkligen måste delge vår partner Ukraina vår oro över dessa missförhållanden som vi ser, framför allt de befogenheter som har tilldelats den ukrainska säkerhetstjänsten och de åtgärder som den har vidtagit för att skrämma icke-statliga organisationer och kontrollera den ukrainska pressen. Samtidigt vill jag säga någonting annat. Vi bör stödja Ukrainas europeiska integrationsprocess. Vi kan använda en morot och piska-politik men moroten måste överväga. Vi bör föra Ukraina närmare EU i stället för att stöta bort landet. Jag anser att Ukrainas EU-medlemskap också är vårt strategiska mål och att vi därför bör hitta lämpliga sätt att uppnå detta mål på.

  Alexander Mirsky (S&D). – (LV) Herr talman! Jag har en fråga till alla ledamöter. Varför behövde vi resolutionen om Ukraina vid den här tidpunkten? För att hjälpa Ukrainas nya regering eller för att blanda oss i ett lands inre angelägenheter före de lokala valen och hindra dem från att på egen hand förbättra situationen i landet? För att blanda sig i före de lokala valen, verkar det som. I smyg upprättades en text om att allt i Ukraina går mycket dåligt. De människor som vill skildra den verkliga situationen i Ukraina ur en annan synvinkel misstar sig dock. Från och med nu bör vi först reflektera noggrant över situationen och skriva om den först efteråt. Vi måste vara mycket allvarliga i våra slutsatser eftersom vi säkerligen kommer att skörda frukterna av vad vi har sått. Tack.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Herr talman! En viktig punkt i dagens debatt är kritiken angående insynen och integriteten i de lokala valen som hölls den 31 oktober. Den har med all rätta riktats mot regeringens ökade inflytande över medierna, underrättelsetjänstens politiska roll och antagandet av en ny vallag som missgynnar oppositionspartierna.

Ukraina är alltjämt en viktig partner för EU. I detta sammanhang välkomnar jag EU:s engagemang i reform- och demokratiseringsprocesserna, vilket återigen bekräftades under måndagens toppmöte. Partnerskapet med Ukraina är också naturligt för Rumänien med tanke på deras betydande roll i Svartahavsområdet och de gemensamma utmaningar de båda länderna står inför när det gäller energisäkerhet.

Man planerar att i enlighet med EU:s förordningar ingå ett avtal om lokal gränstrafik med Ukraina, vilket man tidigare har gjort med Makedonien. Mitt land har också uttalat sitt stöd för lanserandet av en EU-handingsplan som syftar till att inrätta viseringsfrihet för ukrainska medborgare.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Låt mig först besvara en fråga angående lagen om offentlig upphandling som Adina-Ioana Vălean har ställt till mig.

När lagen hade godkänts välkomnade vi den. Påföljande ändringar försämrade dock dess kvalitet. Kommissionen övervakar noggrant den senaste utvecklingen och en förändring till det bättre är en av förutsättningarna för utbetalning av vårt budgetstöd inom energisektorn. Frånsett detta välkomnar jag verkligen det generella avtalet om hur situationen i Ukraina bör analyseras. Det återspeglas vederbörligen i resolutionen som vi kommer att rösta om i morgon.

Jag menar verkligen att om vi, i egenskap av Europaparlamentet och EU, vill påverka i denna särskilda fråga är det mycket viktigt med ett generellt avtal angående principerna för denna ståndpunkt. Därför välkomnar jag detta på kommissionens och den höga representantens vägnar.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Cristian Dan Preda (PPE), skriftlig. – (RO) Jag vill påminna om att alla länder har rätt att bli medlemmar i EU, i enlighet med artikel 149 i fördraget om Europeiska unionen. Det är just på grund av att Ukraina vill bli medlem i EU en dag som jag är djupt oroad över hur de lokala valen genomfördes nyligen i landet. Valen var varken fria, rättvisa eller demokratiska. Ändringen av lagen kort före valet, det faktum att Regionpartiet ”hamnade” högst på valsedlarna i 85 procent av fallen genom att oppositionspartierna registrerades sent och andra hinder för oppositionspartiernas rättvisa representation medför att jag ifrågasätter det politiska systemets natur.

Precis som den amerikanska regeringen har betonat var de lokala valen uppenbart av lägre standard än presidentvalet i januari. För att visa att de förbinder sig till demokratiska värden måste Ukrainas ledare anta en vallag som följer internationella normer.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) Den komplicerade situationen i vårt östra grannland framgår av den mycket intensiva diskussionen som nyligen ägde rum här i parlamentet. Självfallet kan vi inte förbise de oegentligheter som vi bevittnade före och efter de aktuella lokala valen som hölls nyligen eftersom dessa oegentligheter innebär att Ukraina ännu inte lever upp till det som vi ser som europeisk standard när det gäller politisk kultur. Vi kan dock inte undgå att lägga märke till de positiva effekterna av de förändringar som sker i Ukraina, framför allt de insatser som görs för att genomföra ekonomiska reformer – vilket bekräftades under det aktuella toppmötet mellan EU och Ukraina. Denna kompromiss bör bli parlamentets ståndpunkt.

(1) Se protokollet.

20. Mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer i internationella handelsavtal – Internationell handelspolitik inom ramen för de krav som klimatförändringarna medför – Företagens sociala ansvar vid internationella handelsavtal (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om följande betänkanden om internationell handel:

– Betänkandet av Tokia Saïfi, för utskottet för internationell handel, om mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer i internationella handelsavtal (2009/2219(INI)) (A7-0312/2010).

– Betänkandet av Yannick Jadot, för utskottet för internationell handel, om internationell handelspolitik inom ramen för de krav som klimatförändringarna medför (2010/2103(INI)) (A7-0310/2010).

– Betänkandet av Harlem Désir, för utskottet för internationell handel, om företagens sociala ansvar vid internationella handelsavtal (2009/2201(INI)) (A7-0317/2010).

  Tokia Saïfi, föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Betänkandets ämne har orsakat debatt inom världssamfundet. Utvecklingsländerna anser att de utvecklade länderna åberopar klausuler om de mänskliga rättigheterna för att inrätta en sorts förklädd protektionism, medan de utvecklade länderna kritiserar tillväxtländernas sociala och miljömässiga dumpning. Jag ville anta en positiv hållning genom att visa hur sociala normer och miljönormer och kommersiella intressen kan förstärka varandra ömsesidigt om samma villkor gäller för alla länder.

EU måste utnyttja sitt inflytande i internationell handel för att skapa förändring. Det innebär att agera i enlighet med de texter som EU grundas på och som fastställer att EU framför allt bör bidra till hållbar utveckling, fri och rättvis handel och skydd av mänskliga rättigheter. Enligt min åsikt bör EU agera samtidigt på multilateral, bilateral och unilateral nivå.

På multilateral nivå bör EU uppmuntra internationella organisationer, framför allt Världshandelsorganisationen (WTO), att ta mer hänsyn till sociala normer och miljönormer. Samtidigt bör de internationella organisationerna samarbeta mer. Därför föreslår jag att Internationella arbetsorganisationen bör ges status som officiell observatör i WTO.

När det gäller miljön anser jag att man bör prioritera att förbättra tillgången till gröna varor och tekniker eftersom de inte bara främjar nya former av sysselsättningspolitik utan också skapar nya tillväxtmöjligheter för de europeiska företag som är framgångsrika inom området. Man bör också överväga att inrätta en verklig Världsmiljöorganisation som fall av miljödumpning kan överlämnas till.

På den bilaterala nivån kan EU verkligen statuera exempel. Samtidigt som jag är nöjd med att den ”nya generationen” frihandelsavtal innehåller en bindande klausul om mänskliga rättigheter vill jag också att man ska införa ett kapitel om hållbar utveckling i dem.

Dessutom förhandlar kommissionen fram dessa avtal. Den bör se till att de innehåller sociala normer och miljönormer som ska respekteras av alla EU:s handelspartner. Beroende på graden av ekonomisk, social och miljömässig utveckling i landet i fråga kan de grundläggande normerna kompletteras med ytterligare bestämmelser från fall till fall. Denna gradvisa och flexibla strategi medför mer jämlik behandling av våra olika handelspartner och är rättvisare för alla. Framför allt bör genomförandet av de bilaterala avtalen övervakas bättre. Därför föreslår jag att konsekvensbedömningar genomförs före, under och efter förhandlingarna och att de inte längre enbart omfattar hållbar utveckling utan också mänskliga rättigheter.

Slutligen hyser jag stora förhoppningar om att saker och ting kommer att hända snabbt på unilateral nivå eftersom det allmänna preferenssystemet (GSP) bör reformeras snarast. Som ni vet kräver GSP ratificering av 30 internationella konventioner om mänskliga rättigheter, arbetstagares rättigheter, miljöskydd och gott styre. Samtidigt som dessa konventioner har ratificerats av många länder har de i praktiken genomförts bristfälligt och vi bör koncentrera våra insatser inom detta område. Kommissionen bör inleda undersökningar och till och med dra tillbaka förmånerna om det finns flera belägg för att konventionerna inte genomförs.

Sammanfattningsvis kan några av dessa åtgärder vidtas nu men attityderna kommer inte att förändras över en natt. EU bör gradvis vidta åtgärder inom alla områden för att uppnå rättvisare och mer jämlika handelsförbindelser.

  Yannick Jadot, föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att samtidigt som EU försöker ändra sin handelspolitik efter Lissabonfördraget och göra den förenlig med sin industripolitik bör man välkomna det faktum att parlamentet samtidigt debatterar tre betänkanden vars ämnen faller inom samma politiska och offentliga debatt om vad handel är och hur den kan förenas med sociala, miljömässiga och människorättsliga frågor.

I själva verket befinner vi oss i slutändan i ett läge av permanent schizofreni. Överallt förflyttas företag och sociala rättigheter ifrågasätts samtidigt som vi förhandlar om frihandelsavtal. Vi förhandlar inom WTO om en rad åtgärder som tyvärr rimmar illa med den offentliga debatten som våra medborgare försöker att delta i.

Hur kan vi förklara för allmänheten i dag att en fotboll som kommer in på den europeiska marknaden och som är tillverkad under anständiga arbetsförhållanden där miljön respekteras och en fotboll som tillverkas av barnarbetare eller i ett land där fackföreningarna är förbjudna är samma fotboll? Vi kan inte förklara det för allmänheten. Vårt ansvar i dag är därför att integrera sociala och miljömässiga frågor i handelspolitiken.

När det gäller mitt betänkande och handeln mer specifikt finns det i nuläget ett antal europeiska länder vars import av produkter till stor del väger upp deras egna utsläppsminskningar. En tredjedel av Europas utsläpp produceras inte i Europa utan kommer från importerade varor. Därför är det mycket viktigt att integrera klimatfrågan i vår handelspolitik.

Hur kan vi förklara för allmänheten att samtidigt som vi ingår ett frihandelsavtal som kan leda till avskogning (REDD) åker vi till Cancún för att förhandla om ett avtal om minskade utsläpp från avskogning och skogsförstörelse som syftar till att tillhandahålla ekonomisk ersättning till de länder i söder som avhåller sig från avskogning? Därför är det viktigt att förena de olika frågorna.

När vi utarbetade betänkandet – och jag vill tacka skuggföredragandena från de olika grupperna – försökte vi vara så konstruktiva som möjligt. Jag hoppas att detta kommer att återspeglas i morgondagens omröstning. Vi försökte också få ett slut på svartvita debatter. Vi säger inte längre att handelsliberalisering och bekämpning av klimatförändringarna kommer att förstöra 100 procent av våra industrier i Europa eftersom vi inte bryr oss. Klimatförändringarna måste nämligen komma i första hand.

När vi till exempel diskuterade frågan om koldioxidutsläpp försökte vi alltid ange vilken sektor som kunde vara i riskzonen och vilka verktyg som kunde utvecklas för att skydda den sektorn. Samma sak gäller för lagarna som ligger till grund för diskussionen om antidumpning i WTO. Samma sak gäller för produktionsprocesser och produktionsmetoder. I alla dessa frågor försökte vi, tillsammans med andra grupper, att komma med förslag för att förändra saker och jag anser att vi har kommit med konkreta förslag som motsvarar våra ambitioner och att kommissionen och alla EU-institutioner står bakom oss.

Jag vill bara än en gång påpeka att jag hoppas att den konstruktiva samarbetsanda som vi utarbetade betänkandet i kommer att återspeglas i omröstningen i morgon och jag vill återigen tacka mina kolleger för allt deras arbete.

  Harlem Désir, föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill också börja med att tacka mina kolleger i utskottet för internationell handel och framför allt skuggföredragandena från de olika grupperna för deras samarbete i samband med utarbetandet av detta tredje betänkande om ett angränsande ämne. Tack vare detta samarbete kan vi i dag lägga fram en uppsättning innovativa, konkreta förslag för att utveckla företagens sociala ansvar (CSR) inom ramen för EU:s handelspolitik.

Efter den internationella krisen och de ekonomiska och sociala skador den orsakade och efter de debatter den föranledde, allmänhetens förväntningar och de politiska förväntningarna att man ska dra lärdom av dessa händelser är vi alla övertygade om att EU:s handelspolitik mer än någonsin måste bidra till uppfyllandet av målen att reglera globaliseringen, och framför allt till de sociala och miljömässiga målen.

Regleringen omfattar staterna och deras ekonomier men det är uppenbart att de viktigaste ekonomiska aktörerna är företag och framför allt multinationella företag: de är huvudaktörer i världshandeln. De har gynnats mest av öppnandet av marknaderna, inte bara genom att få tillgång till kunder utan också genom att de kan flytta ut en del av sin produktion och diversifiera sin försörjningskedja genom att ofta förlita sig på länder där produktionskostnaderna är låga och, framför allt, där de sociala normerna och miljönormerna inte tillämpas lika nitiskt.

Avregleringen av handeln har följts av ökad konkurrens mellan länder som försöker locka till sig utländska investerare och till hårdare konkurrens mellan företag. Detta har alltför ofta lett till ett oacceptabelt missbruk när det gäller arbetsvillkor, brott mot mänskliga rättigheter och skador på miljön.

Från Bhopal-katastrofen med tusentals offer vid dotterbolaget till ett multinationellt kemiföretag i Indien, som moderbolaget ännu inte har ställts till svars för, till olje- och gruvföretagens agerande i Afrika, Myanmar och många andra länder, som förstör miljön och reducerar arbetstagarna till slavar och från barnarbete i asiatiska textilfabriker till mord på fackföreningsrepresentanter för jordbruksföretag i Centralamerika – exemplen är otaliga. Och de är alla ännu mer oacceptabla eftersom de ofta rör företag från industrialiserade länder, deras dotterbolag och deras försörjningskedja, däribland europeiska företag.

Detta gav för många år sedan upphov till en debatt och en kampanj som stöddes vid flera tillfällen i parlamentet genom antagandet av resolutioner om företagens sociala ansvar och miljöansvar. De framsteg som har gjorts när det gäller företagens sociala ansvar är ännu inte i linje med debatten om sociala normer i handelsavtal, som Tokia Saïfis betänkande handlar om. Det är förståeligt eftersom handelsavtal rör rättsliga regler som är bindande för staterna medan företagens sociala ansvar rör frivilliga åtaganden för företagen. På samma gång är det dock paradoxalt eftersom företagens sociala ansvar och de sociala och miljörelaterade bestämmelserna i handelsavtalen går i samma riktning, dvs. mot en globalisering som respekterar mänskliga rättigheter och miljön och som gagnar en hållbar utveckling.

Därför föreslår vi att man inför företagens sociala ansvar i handelsavtalen och framför allt att man införlivar en bestämmelse om företagens sociala ansvar i kapitlen om hållbar utveckling – i synnerhet i frihandelsavtalen – med ett antal tydliga och verifierbara åtaganden som företagen ska ingå. För det första måste EU och dess partner ingå ett ömsesidigt åtagande att uppmuntra företag att ingå åtaganden om socialt ansvar och att bekräfta dem, inrätta kontaktpunkter, dels för att främja tillhandahållande av information men också för att ta emot klagomål från fackföreningarna och det civila samhället samt införa krav på att företagen offentliggör sina balansräkningar med jämna mellanrum, vilket kommer att förbättra insynen, att de lämnar rapporter samt att de visar vederbörlig aktsamhet och vidtar förebyggande åtgärder.

Slutligen föreslår vi att vid allvarliga överträdelser mot principerna om företagens sociala ansvar och brott mot sociala rättigheter och sociallagstiftningar och miljölagstiftningar bör det finnas mekanismer...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Jag vill be alla om tålamod men det finns vissa saker som helt enkelt inte får hända. Du har en talartid på fyra minuter. Trots att jag avbröt dig har du talat i mer än fyra och en halv minut. Jag fastställer en ungefärlig gräns för alla ledamöter. Jag försöker att vara så rättvis som möjligt men mitt i ditt anförande sade du: ”Jag håller ett öga på tiden.” Om vi vill ha livligare debatter innebär det inte nödvändigtvis att vi måste läsa våra anföranden snabbare. Du borde inte bara tänka på dina franska väljare – och det gäller alla ledamöter, som inte bara bör ta hänsyn till sina egna valkretsar – eftersom alla EU-medborgare har tillgång till tolkningen av anförandena via webbplatsen. Om tolkarna inte kan följa vad som sägs kommer inte resten av Europa att förstå ditt anförande på grund av att du läste det för snabbt. Därför bör alla hålla sig till sin talartid och inte inkräkta på andra ledamöters talartid eftersom denna tid i slutändan tas från ögonkontaktsförfarandet.

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Det är andra gången som jag har varit med om att talmannen avbryter en av talarna i parlamentet för att de talar för snabbt.

Jag vet inte hur ofta du själv håller anföranden men du borde förstå att avbrott leder till att anförandet förstörs helt och hållet.

Jag håller visserligen inte med om vad Harlem Désir sade men jag anser verkligen att tolkarna är avlönade anställda och om de inte kan hänga med är det deras problem. Talmannen har inte rätt att avbryta på det sätt som du just gjorde.

  Talmannen. – Det är givetvis mitt jobb att avbryta. Du kan betala en hundrameterslöpare 1 miljon euro för att springa ett hundrameterslopp på 10 sekunder. Även om du betalar honom 100 miljoner euro kan han inte göra det på 5 sekunder. Jag är tvungen att avbryta ledamöter om de talar för snabbt. Jag har varit parlamentsledamot i 13 år och jag vet väldigt väl när tolkarna inte kan hänga med längre. Då trycker de på en knapp och en lampa tänds på mitt bord. Du är välkommen att titta på den. Den är märkt med ”sakta ner”. Jag har redan upplevt detta i utskotten. Ibland säger tolkarna att de kommer att sluta arbeta. Om en ledamot i så fall klagar stannar allt upp och talaren kan inte fortsätta.

(Häcklande)

Pervenche Berès, jag gör vad du också gör i ditt utskott, vilket är att förklara saker och ting när en ordningsfråga tas upp.

(Häcklande)

Det är exakt samma sak.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen – (EN) Herr talman! Låt mig försäkra er att om jag någonsin skulle springa 100 meter skulle det ta mig minst 15 sekunder så det är inget större problem för mig – åtminstone inte i detta avseende.

För det första vill jag tacka föredragandena och utskottet för internationell handel för betänkandena, som tar upp viktiga frågor angående vad EU:s handelspolitik kan bidra med när det gäller uppnåendet av några av de grundläggande målen inom den offentliga politiken: respekt för mänskliga rättigheter och uppnående av ekonomiskt välstånd, social rättvisa, hållbar tillväxt samt respekt för miljön, framför allt för klimatsystemet.

Ni förstår säkerligen att på den korta tid som jag har till mitt förfogande i dag är det omöjligt att gå in på detaljer för varje enskilt område. Låt mig dock göra några allmänna överväganden.

De tre betänkandena har många gemensamma nämnare. Alla handlar om politisk samordning och mer bestämt om behovet av att handelspolitiken genomförs inom ramen för EU:s övergripande mål, framför allt dess ekonomiska, sociala och miljörelaterade mål. Jag instämmer fullt ut i att man bör använda alla instrument som står till vårt förfogande för att uppnå dessa mål. Samtidigt bör det betonas att för att åtgärderna ska vara effektiva måste man använda de instrument som är mest lämpade för att ta itu med vart och ett av problemen.

Jag ser handelspolitiken som en av de viktigaste faktorerna för att främja och värna om EU:s sociala modell samt dess värden och principer, och jag är medveten om att förväntningarna är höga i detta sammanhang. Vi bör dock ha i åtanke att alla problem inte nödvändigtvis kan lösas genom handelspolitiken. Vi måste också vara medvetna om att kärnan i de politiska insatserna är att balansera olika intressen. Därför finns det alltid val som måste göras.

Utmaningarna kommer att variera beroende på om vi överväger självständiga instrument som GSP, bilaterala avtal eller multilaterala avtal. I Tokia Saïfis betänkande om mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer i handelsavtal medger man att var och en av dessa dimensioner utgör olika möjligheter.

I allmänhet kan internationellt samarbete leda till mer effektiva åtgärder. Å andra sidan krävs det två för att dansa tango. Vi måste ta hänsyn till vad som är acceptabelt för våra partner – och till vilket pris.

Framför allt när det gäller multilaterala miljöer kan det vara mycket svårt att uppnå enighet. EU har ett allmänt intresse i att förbättra internationella styrelseformer, däribland genom ökad samstämdhet mellan åtgärder i olika forum: WTO, ILO, de internationella klimatförhandlingarna etc.

I de tre betänkandena tar man upp flera olika inriktningar för arbetet i detta sammanhang. Vi måste vara pragmatiska och kunna skilja mellan de praktiska åtgärder som förväntas ge positiva resultat på kort sikt och de åtgärder som mer sannolikt påverkar de långsiktiga målen. Vi måste ge oss själva utrymme att tänka framåt och att tänka stort. Å andra sidan vill kommissionen att handelspolitiken och våra insatser i handelsorganen ska påverka och leda till resultat.

Det gäller även våra bilaterala avtal. Syftet med bestämmelserna i våra frihandelsavtal är inte att enbart vara förklaringar av goda avsikter. De måste vara ”genomförbara”.

När det gäller Yannick Jadots betänkande om klimatförändringar vill jag betona behovet av att se till att alla alternativ verkligen kan effektivt minska risken för koldioxidläckage och genomföras till rimliga kostnader. Vi vet alla till exempel att alternativ som gränsanpassning väcker ett antal frågor om hur man ska mäta, hur man ska övervaka etc. Sanningen är att vi bör vara försiktiga och bedöma alla relevanta frågor i stället för att dra förhastade slutsatser. Följaktligen bör EU definitivt undersöka alla genomförbara alternativ.

När det gäller Harlem Désirs betänkande om företagens sociala ansvar lägger jag märke till påståendet att ”kommissionen bör ... inrikta sig på att stödja verksamheten inom detta område, snarare än att lagstifta om den”. Där är dock en hårfin gräns mellan att stödja, reglera och förstärka – en gräns som föredraganden skickligt har utforskat men som omfattar ett stort antal politiska och praktiska överväganden. Företagens sociala ansvar kan inte ersätta stater eller befria dem från deras ansvar att förstärka sina lagar – precis som statliga organ inte kan förstärka företagens strategier. Det bör påpekas att många av dessa frågor övervägs vid uppdateringen av OECD:s riktlinjer för multinationella företag som förväntas antas 2011. Det är ett exempel på det värdefulla arbete som genomförs och som vi aktivt deltar i.

De betänkanden som diskuteras i dag tar i detalj upp möjliga sätt att göra våra åtgärder mer långtgående, effektiva, konsekventa och öppna när det gäller sociala och miljörelaterade bestämmelser i frihandelsavtalen, däribland bestämmelser om företagens sociala ansvar eller klimatförändringsfrågor. Givetvis kommer kommissionen att fortsätta överväga de olika åtgärderna. I enlighet med de varningar som jag redan har tagit upp bör ni räkna med allvarliga invändningar angående flera punkter – samt helhjärtade överenskommelser om andra.

Vi kommer att ha många möjligheter, till exempel under nästa års översyn av GSP, att diskutera dessa frågor ytterligare under de kommande månaderna eller åren, bland annat inom ramen för de nära förestående lagstiftnings- eller tillståndsförfarandena. Kommissionen är beredd att – tillsammans med parlamentet – undersöka lämpliga, effektiva och genomförbara sätt att se till att handelspolitiken tar hänsyn till samhällsproblemen. Den vägledande principen bör vara noggrant, analytiskt beslutsfattande som grundas på framåtblickande mål men också på realistiska förväntningar.

  David Martin, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (EN) Herr talman! Bör EU:s handelspolitik enbart handla om att få maximala ekonomiska förmåner eller bör den användas för att främja våra mer långtgående mål: hållbar miljöpolitik, bekämpning av klimatförändringarna, vår sociala modell samt främjande av mänskliga rättigheter och demokratiska värden? De tre talarna före mig – de tre föredragandena – har alla bekräftat att svaret på denna fråga bör vara jakande och jag är glad över att även kommissionsledamoten har gjort det. Vi tar redan tagit upp mänskliga rättigheter, miljöskydd och arbetsnormer i våra bilaterala handelsavtal. Frågan är dock: gör vi det på ett sådant sätt att vi kan garantera att dessa normer tillämpas korrekt och efterlevs?

Underutskottet för mänskliga rättigheter är ytterst tveksamt när det gäller vår effektivitet hittills. När det gäller framtida handelsavtal vill vi se till att man genomför en människorättsbedömning av alla frihandelsavtal innan de undertecknas för att se till att avtalen inte bara ger ekonomiska förmåner utan också gynnar mänskliga rättigheter.

Vi anser att systemet för att upphäva frihandelsavtal på grund av brott mot mänskliga rättigheter måste vara öppnare och mer tillgängligt, och jag medger att Karel De Gucht har slagit in på denna väg i frihandelsavtalet med Sydkorea.

Vi anser att när det gäller GSP+ måste förmånstagarna omfattas av ett mer konsekvent och rättvisare benchmarkingsystem för att se till att de konsekvent och långtgående tillämpar miljönormer, sociala normer och mänskliga rättigheter.

Tokia Saïfi, Harlem Désir och Yannick Jadot har alla tydligt markerat att handeln inte bör ses som ett ändamål i sig utan att den bör ingå i en mer omfattande global strategi för att främja en rättvisare, säkrare och hälsosammare planet.

  Filip Kaczmarek, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (PL) Herr talman! Jag är nöjd med att Karel De Gucht, Harlem Désir och Tokia Saïfi mycket väl förstår att om vi ska ha lika handelsvillkor, måste normerna – och jag menar normer i en vid mening, såsom mänskliga rättigheter och sociala normer och miljönormer – genomgå en omfattande harmonisering. Dessa normer är en oerhört viktig fråga, inte bara för världshandeln utan också för utvecklingssamarbetet och, desto viktigare, för uppnåendet av de värden som vi kallar grundläggande värden.

Utskottet för utveckling har lagt fram flera invändningar angående Tokia Saïfis betänkande. Vi beklagar till exempel att EU saknar en helhetssyn när det gäller företagens respekt för skyldigheterna i fråga om mänskliga rättigheter, vilket innebär att vissa företag och medlemsstater kan kringgå dem. Vi insisterar på att respekten för ILO:s grundläggande arbetsnormer ska vara en förutsättning för ingåendet av handelsavtal.

  Catherine Grèze, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (FR) Herr talman! Jag skulle, för utskottet för utveckling, börja med att upprepa några huvudidéer.

Jag vill upprepa att det är de mest utsatta befolkningarna, däribland ursprungsbefolkningarna, som drabbas av klimatförändringarna och därför är det mycket viktigt att de deltar i beslutsfattandet, framför allt när det gäller handelspolitiken.

Därefter vill jag upprepa att EU:s handelspolitik måste vara konsekvent när det gäller att bekämpa klimatförändringarna och fattigdomen. Vi efterlyser införande av miljöbestämmelser i alla EU:s och WTO:s handelsavtal, översyn av mekanismen för ren utveckling, verklig tekniköverföring och bekämpning av biologiska stölder.

Sist men inte minst, eftersom 20 procent av utsläppen orsakas av transporter måste vi sträva efter kortare distributionskanaler, först och främst inom jordbruket, vilket kommer att leda till att sysselsättningen ökar i våra hemländer samt i utvecklingsländerna och att våra utsläpp minskar.

  Pervenche Berès, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! För utskottet för sysselsättning och sociala frågor instämmer vi i de idéer som tas upp i Harlem Désirs betänkande, som har utarbetats inom utskottet för internationell handel. I vårt utskott, precis som i andra forum, är en av de mest omdiskuterade frågorna syftet med företagens sociala ansvar. Är det ett mål i sig eller bör det leda till lagar när det väl har tillämpats av många företag? Debatten är inte självklar. Det uppmuntrar oss att utveckla vårt tänkesätt när det gäller företagsstyrning och att förena de två debatterna.

I utskottet för sysselsättning och sociala frågor anser vi att socialt ansvar är mycket viktigt om vi vill bekämpa skatteflykt och odeklarerat arbete genom handelsavtal. Vi menar också att bland de aktörer som är viktiga för att öka företagens sociala ansvar måste fackföreningar, social dialog och europeiska företagsråd delta fullt ut eftersom deras bidrag är mycket viktigt. Vi anser dessutom att FN:s råd för mänskliga rättigheter och dess initiativ ”Skydda, respektera, åtgärda” fyller en avgörande funktion för att se till att dessa verktyg används fullt ut och att vi bör dra fördel av det.

Vi menar också att företagens sociala ansvar är ett redskap för att förbättra konkurrenskraften som bör undersökas. När enighet har uppnåtts och när företagens sociala ansvar har definierats genom normer som slutligen accepterats allmänt bör man kunna uppnå det utan att det ersätter arbetslagstiftningen eller kollektivavtalen.

Slutligen anser vi att företagens sociala ansvar, däribland handelsavtalen, måste vara dynamiska och kunna anpassas till nya sektorer som omfattas av dem.

  Richard Howitt, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. – (EN) Herr talman! Som parlamentets föredragande för företagens sociala ansvar under mer än tre mandatperioder välkomnar jag verkligen min kollega Harlem Désirs initiativ om handel och företagens sociala ansvar (CSR).

Företagen säger ofta att de bör integrera CSR, och detta initiativ visar att den offentliga politiken också bör göra det. Jag hoppas verkligen att kommissionsledamot Karel De Gucht kommer att införliva betänkandets rekommendationer i meddelandet om den nya handelspolitiken.

Under de senaste åren har mitt arbete alltmer handlat om att företräda europeiska intressen i samband med utvecklingen av mekanismer för företagens sociala ansvar. Som en anhängare av OECD:s riktlinjer – som enligt min mening i nuläget är de främsta internationella normerna för företagens sociala ansvar och som dessutom har undertecknats av regeringarna – stöder jag bestämt punkt 25 om att framtida EU-handelsavtal ska bygga på riktlinjerna.

Officiellt driver kommissionen nationella kontaktpunkter enligt riktlinjerna och jag hoppas att detta åtagande kommer att ses över.

Som rådgivare till professor John Ruggie i affärs- och människorättsfrågor stöder jag kravet i skäl Q i betänkandet om att företagen ska vidta vederbörlig aktsamhet och jag gratulerar det tidigare ordförandeskapet till dess fulla stöd för införandet av rekommendationerna från FN:s särskilda representanter i rådets slutsatser.

Kommissionen bör framför allt läsa John Ruggies starka kritik av regeringarnas underlåtenhet att respektera mänskliga rättigheter i samband med att den utvecklar sin nya befogenhet när det gäller investering.

I egenskap av ledamot i den rådgivande kommittén till Global Reporting Initiative stöder jag målet om öppenhet i punkt 15 men jag efterlyser också att kommissionens nära förestående offentliga samråd om utlämnande av icke-ekonomisk information bestämt följer principen om integrerad rapportering om företags ekonomiska, sociala, miljömässiga och människorättsliga påverkan.

  Talmannen. – Jag vill återigen påminna er om detta. Den här gången avstod jag från att avbryta talaren precis före slutet av hans talartid. Direkt när han slutade att tala sade tolkarna dock: ”Han talar verkligen för snabbt. Vi ber om ursäkt.” Jag skulle vilja be ledamöterna att tala i normal takt.

  Daniel Caspary, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Wieland, mina damer och herrar! Jag vill gratulera alla tre föredragandena till deras betänkanden. Jag anser att diskussionerna och förhandlingarna om dem är ett mycket bra exempel på hur vi kan uppnå en gemensam strategi i parlamentet när det gäller viktiga ämnen som dessa.

Jag vill främst koncentrera mig på en punkt. Jag har en känsla av att vi i de tre betänkandena har i detalj diskuterat handelspolitikens bidrag till de tre politikområden som betänkandena handlar om. I Harlem Désirs betänkande, som handlar om företag, i Tokia Saïfis betänkande som handlar om mänskliga rättigheter och miljönormer och i Yannick Jadots betänkande som handlar om klimatförändringar, har vi noggrant undersökt hur handelspolitiken kan bidra till dessa politikområden. Jag undrar dock ofta vad man kan uppnå inom dessa enskilda politikområden. Föreskriver vi tillräckligt långtgående krav för beslutfattarna inom miljöfrågor och sociala frågor och beslutsfattare inom andra områden att utföra sina uppgifter inom sina områden?

För att se till att vi inte missförstår varandra bör jag påpeka att jag tror att alla vi är överens om målen. Ibland är jag dock oroad över att vi överbelastar handelspolitiken medan andra politikområden allt oftare inte utför sina uppgifter. Ett exempel är beslutsfattarna inom miljöpolitiken i Köpenhamn som inte lyckades hitta en lösning inom ramen för klimatförändringspolitiken. Det ledde till att handelspolitiken överbelamrades med ansvaret för att gottgöra alla dessa tillkortakommanden.

Jag skulle vara mycket tacksam om vi här i parlamentet under de kommande veckorna och månaderna allvarligt kunde överväga vilket bidrag andra politikområden kan ge handelspolitiken i detta avseende. Därför vill jag i framtiden höra oss säga ”handel och …” och inte alltid diskutera allting annat och därefter också handel.

  Kriton Arsenis, för S&D-gruppen. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är förvissad om att dina tjänsteavdelningar ofta förklarar för dig att vissa åtgärder som är nödvändiga för att bekämpa klimatförändringarna inte kan vidtas och tillämpas.

Klimatförändringshotet är dock så enormt att frågan inte är vad som kommer att tillämpas utan hur vi kan ta itu med detta problem, hur vi kan tillämpa de åtgärder som krävs.

En lösning som har diskuterats när det gäller handelns bidrag till klimatförändringarna är gränsskattejusteringar, en skatt på import från länder som inte vidtar samma åtgärder som vi när det gäller att bekämpa klimatförändringarna.

Vi bör också undersöka hur vi kan minska viljan att handla med dessa varor. Vatten är en lokal resurs men likväl är länder som Frankrike och Belgien bland de största europeiska exportörerna och importörerna av vatten.

  Metin Kazak, för ALDE-gruppen. – (BG) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka de tre föredragandena, Tokia Saïfi, Harlem Désir och Yannick Jadot, för deras goda arbete med betänkandena. Jag välkomnar efterlysningen av ett införande av juridiskt bindande klausuler om de mänskliga rättigheterna i internationella handelsavtal och stöder idén om att i större utsträckning uppmärksamma genomförandet av dem.

Jag vill särskilt uppmärksamma efterlevnad av arbetsrätten, framför allt när det gäller kvinnor och barn i de länder som EU handlar i. Både det allmänna preferenssystemet och GSP+ är effektiva instrument för att främja demokratiska värden i partnerländer. Man bör dock upprätta ett tydligare samband mellan klausulerna om mänskliga rättigheter och GSP+. Samordningen bör ökas mellan WTO, å ena sidan, och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och ILO, å andra sidan. Därför anser jag att ILO bör ges status som internationell observatör i WTO.

Sist men inte minst, i egenskap av företrädare för EU-medborgarna, bör vi i detalj underrättas om förhandlingar om internationella handelsavtal, i enlighet med de nya befogenheter som parlamentet har tilldelats genom Lissabonfördraget.

När det gäller Yannick Jadots betänkande måste vi givetvis främja ”grön” handel. Vi bör dock återigen vara oerhört försiktiga när vi fastställer varor som klassas som ”gröna”. På samma sätt bör vi lägga större tonvikt vid att främja miljövänliga förnybara energikällor, i stället för att subventionera fossila bränslen.

Att fastställa rättvisa miljöpriser i enlighet med de globala miljöskyddsnormerna är en annan viktig punkt i betänkandet, som jag välkomnar. Eftersom det inte finns några utsikter att inom en nära förestående framtid uppnå ett multilateralt klimatavtal är det viktigt att utarbeta en mekanism på EU-nivå för att minska koldioxidutsläppen. Jag anser att både biobränslen och biomassa omfattas av de obligatoriska hållbarhetskriterierna eftersom de påverkar miljön negativt.

Jag vill återigen tacka mina kolleger och jag hoppas att betänkandena verkligen kommer att påverka förhandlingarna om internationella avtal.

  Keith Taylor, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag var skuggföredragande för De gröna/Europeiska fria alliansen för både Tolkia Saïfis och Harlem Désirs betänkanden. Vi välkomnar dem eftersom de är ett viktigt steg på vägen mot en ökad efterlevnad av mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer i de länder som är våra handelspartner.

Om dessa länder vill sälja på de lukrativa EU-marknaderna bör vi uppmuntra dem att anta anständiga och hållbara normer på hemmaplan. Ett sätt att uppnå förbättringar är att införa obligatoriska klausuler och krav i handelsavtalen.

Tokia Saïfi, som utförde ett utmärkt arbete som föredragande, diskuterar konstruktivt de olika nivåerna och aspekterna av mänskliga rättigheter samt miljönormer och sociala normer. Vi instämmer i hennes förslag att inrätta en världsorganisation för miljön och stärka ILO:s status. Vi är positiva till kapitlet om hållbar utveckling i frihandelsavtalen men vi önskar att dessa normer ska vara bindande i stället för frivilliga. På samma sätt bör de allmänna preferenssystemen förstärkas och vara genomförbara.

Vi kan dock inte hålla med föredraganden om att klausulen om mänskliga rättigheter i frihandelsavtalet med Sydkorea var tillfredsställande. I själva verket anser att vi att det var en meningslös, standardiserad klausul för mänskliga rättigheter som leder till att parlamentets strävanden i detta sammanhang blir till åtlöje.

När det gäller Harlem Désirs betänkande instämmer vi helhjärtat med honom när han nämner transnationella företag som en källa till negativa konsekvenser för miljön och våra sociala normer. De har gynnats av avregleringen av handeln och de har utnyttjat billig arbetskraft – och, alltför ofta, billiga material – men de har underlåtit att på lämpligt sätt omfördela den välfärd som de har uppnått på andras bekostnad.

Vi har lyckats ändra båda betänkandena och vi kommer att stödja dem i omröstningen. Avslutningsvis vill jag mycket snabbt betona att mer måste göras för att förtydliga vilka mänskliga rättigheter och sociala ansvarsområden vi vill prioritera. Vi bör göra det genom obligatoriska krav i stället för att förlita oss på frivilliga normer.

  Peter van Dalen, för ECR-gruppen. – (NL) Herr talman! Tokia Saïfi har utarbetat ett bra betänkande. Rent kommersiella intressen får aldrig ges utrymme på bekostnad av omsorgen för människor i andra länder, framför allt i utvecklingsländer. Jag syftar även på länder där kristna och andra religiösa minoriteter förföljs på grund av sin tro. EU har till exempel handelsförbindelser med Pakistan. Vi strävar just nu efter att ge detta land ytterligare handelsförmåner för att hjälpa det med återuppbyggnaden efter översvämningarna. Låt oss använda våra handelsförbindelser för att fördöma de religiösa förföljelserna och hädelselagen i Pakistan. Jag vill också ta upp förhandlingarna mellan EU och Indien i detta sammanhang. EU får inte ge efter för Indiens påtryckningar att utelämna frågor som inte rör handel i de nya handelsavtalen. Mänskliga rättigheter och barnarbete kan inte frikopplas från handel och investeringar. Jag uppmanar kommissionen och mina kolleger att anta en bestämd ståndpunkt i denna fråga, i enlighet med Europaparlamentets resolution från mars 2009.

  Helmut Scholz, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, Karel De Gucht, mina damer och herrar! Det finns goda skäl till varför vi diskuterar dessa tre betänkanden i en gemensam debatt. Jag vill tacka de tre föredragandena för deras enastående arbete. Av alla betänkandena framgår det tydligt att grupperna i parlamentet vill införliva EU:s handelspolitik i ett bredare sammanhang.

Tiden för omfattande, ensidigt yttre ekonomiskt stöd bör vara över. Därför äger dagens diskussion rum vid en mycket lämplig tidpunkt i och med att vi debatterar den handelsstrategi som Karel De Gucht lade fram. Strategin bör innehålla flera förslag och överväganden samt särskilda projekt.

Vikten av att skydda klimatet, miljön och den mänskliga värdigheten samt att bekämpa fattigdomen i hela världen har erkänts och bekräftats vara gemensamma uppgifter för alla människor. Dessa uppgifter är mycket viktigare än konventionella handelsintressen. Det är dock mycket viktigt att nyss nämnda mål införs i den moderna handelspolitiken.

Det är i den europeiska ekonomins intresse att öka det sociala välståndet, såsom det definieras genom Human Development Index (HDI), och att förstärka rättsstatsprincipen. På så sätt kommer det att vara möjligt att upprätta kontakter med andra ekonomier. Dessa områden ingår till viss del i företagens sociala ansvar men de kan inte genomföras utan en nationell ram.

Jag vill betona att min grupp önskar att vissa av punkterna i de tre betänkandena skulle ha varit mer långtgående. Även om vi välkomnar att företagen lever upp till sitt sociala ansvar på eget initiativ är det ett faktum att tusentals människor runtom i världen varje dag upptäcker att deras rättigheter bara existerar på pappret och att de nonchaleras i det dagliga arbetslivet. Underentreprenörernas och leverantörernas villkor är ofta hemska, vilket framgår av filmerna om barnarbete inom chokladindustrin.

För att uppnå en hållbar, oavbruten leverans av råvaror och energi, enligt kommissionens strategi, måste vi ta hänsyn till dessa aspekter i de tre betänkandena.

  William (The Earl of) Dartmouth, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Handel ger ömsesidigt välstånd och jag betonar ordet ”ömsesidigt”. Därmed bör handelspolitiken i stort sett aldrig belastas med en politisk dagordning.

På ett personligt plan hyser jag stor respekt för föredragandena till de tre betänkandena men den filosofi som texterna bygger på har lagts fram under många val och nästan alltid röstats ner.

Vad vi ser är ett försök att manipulera EU:s handelspolitik – som Storbritannien tyvärr är bunden till i nuläget – för att i smyg genomföra en omfattande socialistisk dagordning som konsekvent har förkastats.

På politisk nivå är föredragandenas intriger tämligen imponerande. Eftersom jag är demokrat måste jag dock säga nej och därför kommer vi att rösta nej i morgon.

  Laurence J.A.J. Stassen (NI) . – (NL) Herr talman! Orsakerna till och följderna av klimatförändringarna grundas på en teori som dock snarare verkar vara en religiös övertygelse. Allting är underordnat denna religion, vilket man upptäcker när man läser betänkandet om internationell handel. Man föreslår formligen en klimatdiplomati, med andra ord att EU gladeligen gör affärer men bara enligt stränga villkor om klimatneutralitet – precis som EU vill ha det – som om dess handelspartner inte vill någonting hellre än att själva utan dröjsmål utveckla en inre marknad. När allt kommer omkring innebär export transporter och mer transporter leder till ökade globala koldioxidutsläpp. Nåja, EU kommer verkligen att hjälpa utvecklingsländerna med detta – framför allt länder som är beroende av export av konkurrerande jordbruksprodukter, till exempel. Vad har detta att göra med EU? I betänkandet visar man bristande ekonomiska kunskaper. Jag vill citera punkt 57 i Yannick Jadots betänkande: ”Europaparlamentet beklagar att en betydande del av den internationella handeln utgörs av homogena produkter som likaväl skulle kunna produceras lokalt.” Vilket ekonomiskt geni kom på det? Vem som helst som har ett minimum av ekonomisk utbildning känner till den ekonomiska principen att specialisering och handel är drivkrafterna bakom ekonomisk tillväxt. Det naiva resonemanget i betänkandet är förödande för världsekonomin. Det råder ingen tvekan om att majoriteten av EU-medborgarna och företagen klarar sig utan EU:s klimatmål. Likväl framhärdar EU och upprättar ännu en rad absurda klimatmål. Tillväxtländer som Kina och Indien bryr sig inte om dem och kommer i stället att gynnas av EU:s självpåtagna begränsningar. Vem kommer i slutändan att betala priset för uppnåendet av EU:s Utopia? Jo, medborgarna och företagen.

  Małgorzata Handzlik (PPE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först av allt vill jag tacka Harlem Désir för mycket gott samarbete angående betänkandet om företagens sociala ansvar vid internationella handelsavtal. Jag var skuggföredragande från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) för betänkandet. Företagens sociala ansvar ingår sedan en tid tillbaka i debatterna om internationell handel, vilket framgår av hänvisningarna till principerna om socialt ansvar i de handelsavtal som EU nyligen har förhandlat fram med länder som Sydkorea, Colombia och Peru.

Jag är nöjd med att parlamentet genom betänkandet betonar behovet av att fortsätta att utöka dessa hänvisningar, som det i betänkandet kallar bestämmelser om företagens sociala ansvar. Jag är övertygad om att införandet av dessa bestämmelser i internationell handel kommer att bidra till att man i större utsträckning erkänner instrument för företagens sociala ansvar samt att man främjar och uppmuntrar företagen själva att tillämpa dem i högre grad. Vi får nämligen inte glömma bort att dessa instruments verkan till stor del beror på företagens vilja eftersom det är företagen som bestämmer om de ska gå längre än de rättsligt bindande normerna.

När jag för en kort tid sedan besökte Indien frågade jag de affärsmän som jag träffade vad de gör när det gäller företagens sociala ansvar. Alla gav mycket specifika exempel på åtgärder som de vidtar inom området. Det gör mig personligen mycket optimistisk. Jag hoppas att Harlem Désirs betänkande kommer att fungera som en ny röst angående de åtgärder som EU har vidtagit och att det mer än någonsin kommer att bidra till en mer omfattande tillämpning av normerna om företagens sociala ansvar.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Herr talman! Jag vill gratulera Yannick Jadot till de ambitiösa förslag som han har lagt fram i betänkandet och framför allt till hans villighet att uppnå en kompromiss med alla de politiska grupper som lade fram ändringsförslag.

Vi måste erkänna att det har funnits några viktiga tidpunkter då EU har haft möjlighet att tala med en gemensam röst. Köpenhamnskonferensen var ett av dem och då förväntade sig hela världen att EU skulle spela den ledande rollen i kampen mot klimatförändringarna och dra med sig försiktiga stater i samma riktning. Tyvärr infriades inte förväntningarna och besvikelsen stod i direkt proportion till dem.

Man kan dra slutsatsen att det rådde brist på enighet inom EU. Det finns nationella regeringar som inte alls är beredda att ingå omfattande åtaganden för att minska utsläppen av växthusgaser. En orsak till detta kan utan tvekan vara att den ekonomiska och finansiella krisen har minskat medlemsstaternas vilja att åta sig att utarbeta en ambitiös klimatpolitik.

Kampen mot klimatförändringarna på lokal och global nivå bör dock alltid vara en angelägenhet för alla länder i världen. Det handlar inte bara om att kommande generationers framtid äventyras utan också om global rättvisa.

Det är inte rättvist att utvecklingsländerna tvingas stå för kostnaderna för den globala uppvärmningen medan de industrialiserade länderna bara tänker på sina egna behov. Det krävs verklig solidaritet mellan nord och syd.

Därför ser jag toppmötet i Cancún som en möjlighet att gå längre än en operativ överenskommelse. Cancúnmötet bör leda till en globalt, juridiskt bindande överenskommelse som kan göra det möjligt att tydligt begränsa den globala uppvärmningen till högst 2 °C.

Det krävs också ett kontrollförfarande som är mycket tydligare definierat än det förfarande som inrättades i Köpenhamn. Dessutom kan inte enbart EU:s insatser för att bekämpa klimatförändringarna garantera att man lyckas ingå en överenskommelse efter 2012. Vi måste också lyckas övertala andra parter att ingå mer ambitiösa åtaganden för att minska gasutsläppen, däribland utsläppen av växthusgaser.

Sist men inte minst vill jag kortfattat ta upp förhållandet mellan internationell handel och klimatförändringar. Handel är ett viktigt instrument för tekniköverföring till utvecklingsländerna. Därför måste hindren för grön handel upphävas. Det kan ske genom ett avskaffande av avgifterna för gröna produkter, åtminstone inom Världshandelsorganisationen. Samtidigt bör vi vara medvetna om den globala splittring som har orsakats av det nuvarande handelssystemet när det gäller arbete och tillverkning som kräver transporter. Därför avslutar jag med en vädjan om att man ska uppmuntra lokal produktion i EU.

  Catherine Bearder (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill påpeka för Karel De Gucht att begreppet företagens sociala ansvar och utövandet av det har spridit sig snabbt i affärsvärlden under det senaste årtiondet. Vem kan invända mot så grundläggande värden som att företag ska behandla sina anställda väl och respektera de mänskliga rättigheterna och miljön?

Hittills har dock kopplingen mellan handeln och företagens sociala ansvar i bästa fall varit svag, och många meningsutbyten har förekommit. Internationell handel styrs av avtal mellan stater men bör företagens sociala ansvar vara ett bindande åtagande som företagen måste underteckna? Eller kan de följa dem på frivillig basis?

EU-medborgarna blir alltmer medvetna. Alla de aktuella katastroferna – inte minst BP:s oljeläcka – visar att de normer och etiska regler som våra europeiska företag verkar enligt måste övervakas.

Den europeiska allmänheten är inte längre beredd att välkomna och stödja en utökning av den internationella handeln på enbart ekonomiska grunder. När handeln förstör miljön och sänker lokalbefolkningarnas levnadsstandard säger vi att det räcker. Endast regeringarna kan inrätta normer som garanterar att de som agerar på ett etiskt och öppet sätt inte undermineras av de som inte gör det.

EU bör uppmuntra företagen att anta och rapportera om åtaganden inom ramen för företagens sociala ansvar i all sin företagsverksamhet, såväl i hemlandet som utomlands. Annars finns det en risk för att företagens sociala ansvar inte blir någonting annat än ett utövande av PR för ett fåtal multinationella företag.

Jag välkomnar initiativbetänkandet. I det uppmanas kommissionen att införa företagens sociala ansvar i EU:s handelsavtal. Vi måste se till att respekten för hållbar utveckling och för arbetstagarnas rättigheter förblir lika viktiga vid utövandet av EU:s handelsintressen utomlands.

  Jacky Hénin (GUE/NGL). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen har, i sitt försvar av en okontrollerad fri marknad och vid iscensättandet av EU:s kommersiella nedrustning, fullt ut spelat sin slaviska roll som ett instrument som tjänar ytterst specifika intressen, vilket påverkar de europeiska arbetstagarna negativt. Fri, rättvis konkurrens är en myt som förstör jobb och liv.

Om konkurrensen är fri är alla former av dumpning möjliga, från skattedumpning, social dumpning, valutadumpning och miljödumpning. Det leder till att konkurrensen snedvrids. För att lösa denna situation, som tar död på sysselsättningen inom industrin och tvingar in arbetstagarna och deras familjer i fattigdom, krävs det sträng kontroll av kapitalrörelserna från medlemsstaternas sida. Skatteparadisen måste förstöras, livsviktiga sektorer – energi, vatten, läkemedel, jordbruk och utbildning – måste undantas från handeln och, framför allt, måste miljönormer och sociala normer som garanterar jämlik handel och arbetstagarnas rättigheter fastställas och förstärkas.

  Elisabeth Köstinger (PPE). – (DE) Herr talman! EU har ett stort ansvar för mänskliga rättigheter och sociala normer samt för att skydda miljön i sina nuvarande och framtida handelsförbindelser. Dessa normer utgör en viktig grund för diskussionerna om frihandelsavtal. EU bör föregå med gott exempel i alla sina förhandlingar och efterlysa rättvisa arbetsvillkor och hållbar användning av resurserna. I detta sammanhang vill jag framför allt betona förhandlingarna med Mercosur och Indien. Vill EU verkligen importera billiga produkter som har tillverkats av barnarbetare och som innebär att naturliga resurser förstörs? Vårt mål måste vara att garantera bra arbetsvillkor och bra löner i dessa länder, i stället för snabba vinster. Kommissionen måste fortsätta att införa tydliga normer i framtida handelsavtal och att ta upp dem under internationella förhandlingar.

Dessa normer handlar inte bara om etiska överväganden och om vilka värden EU företräder utan också om lika behandling av tillverkare i och utanför Europa. Andra viktiga faktorer är de europeiska konsumenternas ökade efterfrågan på produkter samt spårbara produktionsmetoder. Mot denna bakgrund vill jag slutligen titta på Yannick Jadots betänkande. I punkt 48 är man mycket kritisk till den gemensamma jordbruksmodellen. Denna modell garanterar dock en trygg tillgång på livsmedel av hög kvalitet. I betänkandet hänvisar man till modellens påtagliga effekter för klimatförändringarna. Jag vill klart och tydligt påpeka att prioriteringen är livsmedelssäkerhet för våra 500 miljoner medborgare. EU måste förbli självförsörjande när det gäller livsmedelsförsörjning och inte vara beroende av importer. Det skulle vara en katastrof. Jag har en viktig förpliktelse gentemot EU-medborgarna och därför kan jag inte stödja den delen av betänkandet.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Herr talman! Jag är mycket engagerad i den nya strategin om internationell handel. Som ledamot i utskottet för internationell handel under den föregående mandatperioden efterlyste jag tålmodigt att vår handelspolitik skulle vara ett instrument för att stödja rättvis konkurrens och för att bevara Europas värden och handelsintressen på världsmarknaden. Genom påtryckningar för att förstärka sociala normer och miljönormer kan man undanröja orättvisor och ojämlika konkurrensvillkor inom den internationella handeln. Under sex år har jag efterlyst att alla frihandelsavtal skulle innehålla klausuler om mänskliga rättigheter och att efterlevnad av dem skulle vara ett krav för förmånsbehandling.

Slutligen uppmanar parlamentet i dag genom betänkandet kommissionen att lägga fram ett förslag till förordning om att förbjuda import till EU av varor som tillverkats under förhållanden som utgör moderna former av slaveri och tvångsarbete eller som tillverkats i länder som bryter mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Detta måste gälla såväl AVS-länderna som Kina. Jag vill tacka och uppriktigt gratulera min kollega Tokia Saïfi till betänkandet, som är ett tecken på att parlamentet gör framsteg.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Herr talman! De möjligheter som antagandet av Lissabonfördraget ger möjliggör det efterlängtade inrättandet av en balans mellan handelslagstiftningen och de mänskliga rättigheterna. Jag är fast övertygad om att EU, för att upprätthålla sin trovärdighet och integritet, aktivt måste utnyttja denna möjlighet i både sin inre och yttre politik.

Jag vill betona uppmaningen till kommissionen att ingå avtal som innehåller demokrati- och människorättsklausuler samt krav på efterlevnad av sociala normer, hälsovårdsnormer och miljönormer och samtidigt garantera att efterlevnaden och genomförandet av dessa normer i praktiken kontrolleras noggrant. I avtalen bör man särskilt uppmärksamma handelsaspekter av immateriella rättigheter för att garantera att rätten till hälsa skyddas, vilket hänger nära samman med rätten till liv. Jag vill gratulera Tokia Saïfi till ett mycket tydligt och konsekvent betänkande.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). - Herr talman! Jag tycker att man kan sammanfatta dessa tre betänkanden med att man övergår från att se människor som verktyg i handelns tjänst till att se handeln som ett verktyg i människans tjänst. Man vill bort från en logik där en euro vinst av handel motsvaras av två euro förlust i miljö, eller två euro förlust i sociala kostnader. Betänkandena innehåller också många konkreta förslag, t.ex. Tokia Saïfis utmärkta förslag om en världsorganisation för miljön, eller förslaget om ökad makt för ILO, eller om gränsavgifter som medel för att minska illojal konkurrens och klimatutsläpp samt också förslaget om samråd med lokalsamhället före investeringar.

Detta, herr kommissionär, är inte bara goda intentioner som ni ska ta till er, utan nu vill vi se konkreta resultat av våra krav. Vi vill se lagstiftning när det behövs. Vi vill se ändrad implementering när det behövs. Vi vill se kommissionen ta initiativ i internationella förhandlingar för att förbättra reglerna.

  Csanád Szegedi (NI). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Mitt parti, Jobbik – rörelsen för ett bättre Ungern, fäster stor vikt vid miljöskydd och återupprättande av ekologisk balans. Vi är övertygade om att Europa inte bara står inför en ekonomisk kris och recession utan också en miljökris. I detta sammanhang anser vi att det är mycket viktigt att upprätta självstyre inom livsmedelsindustrin och den lätta industrin i EU. Ingen förstår varför EU måste importera stora mängder vitlök och paprika från Kina och kyckling från Brasilien när dessa varor kan produceras lokalt. Därför säger vi att vi behöver lokalt självstyre inom livsmedelsindustrin och den lätta industrin. Det är parlamentets ansvar att skydda europeiska jordbrukare, små och medelstora företag och våra medborgare och ge dem möjlighet att få rena livsmedel av hög kvalitet från lokala jordbrukare. Vi anser också att det är mycket viktigt att göra det obligatoriskt att i så stor utsträckning som möjligt använda miljövänliga tekniker.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Konkurrens är handelns liv. Givetvis måste man kunna konkurrera för att ha konkurrens och vissa av de överenskommelser vi har ingått med tredjeländer missgynnar våra egna producenter.

Elisabeth Köstinger tog upp Mercosur och det är givetvis sant att många jordbruks- och fiskeprodukter som kommer till EU produceras med mycket lägre standard än vi kräver i EU. Detta måste vi givetvis ta itu med.

Det är dock positivt att några av de avtal vi nyligen har ingått är mycket bra, som frihandelsavtalet med Korea. Vi behöver mer av detta. Jag menar att de flesta personer håller med om att det gynnar oss och att det gynnar dem.

Jag vill fråga Karel de Gucht om det finns några planer på att ingå ett ekonomiskt partnerskapsavtal med Japan. Den ekonomiska undersökningen som gjordes i Köpenhamn visar att vi skulle tjäna 33 miljarder euro och att Japan skulle tjäna 18 miljarder euro på ett sådant avtal.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag anser att det har varit en mycket givande debatt. Samtidigt som filosofin bakom de tre betänkandena är liknande kan de detaljer, idéer och reaktioner som vi har delat i dag inte bemötas på lämpligt sätt på den korta tid som jag har till mitt förfogande. Vissa idéer är genomförbara och andra inte eftersom vi verkar inom en rättslig, institutionell och politisk ram, både i egenskap av en union med 27 medlemsstater och som medlem i WTO. Jag ska försöka betona vilka jag anser är de viktigaste synpunkterna i vart och ett av betänkandena. Tyvärr kan jag inte vara uttömmande.

När det gäller Tokia Saïfis betänkande har flera av er tagit upp möjligheten att ge ILO status som observatör i WTO. Min utgångspunkt är att det definitivt finns mycket utrymme för förbättrade internationella styrelseformer och ökad samordning mellan internationella organisationer. Min nästa synpunkt är att om vi ska kunna utnyttja handelspolitiken för att uppnå bättre sociala och miljömässiga resultat måste vi fastställa genomförbara mål. Det tar lång tid att genomföra strukturella förändringar och om vi är realistiska när det gäller WTO-medlemskapet är det en långsiktig strävan att skapa en dagordning som består av ”handel och …”.

Låt mig tillägga att när det gäller förslaget i Tokia Saïfis betänkande att man bör göra en människorättslig bedömning av frihandelsavtalen anser jag att det bör ske under förhandlingarna. Jag är tämligen skeptisk till en särskild period mellan slutet av förhandlingarna och undertecknandet av avtalet. Det diskuterades i morse i ett annat sammanhang men jag anser att vi bör hålla oss till förfarandet i Lissabonfördraget som fastställer mycket tydligt att det är upp till kommissionen att underteckna avtalen. Efter det inleds ratificeringsförfarandet och rådet undertecknar, vilket är dess sätt att ratificera avtalet på, och därefter är det parlamentets rättighet och skyldighet att ratificera det genom en omröstning. När det gäller idén om att genomföra en människorättslig bedömning före undertecknandet – låt oss kalla det en nödvändig förutsättning – är jag inte positiv till det. Å andra sidan anser jag att själva idén om att bedöma ett avtals konsekvenser för de mänskliga rättigheterna är meningsfull, och jag är positiv till den.

Särskilda frågor har även ställts, till exempel om barnarbete. Ni vet att vi håller på att förhandla fram ett frihandelsavtal med Indien och i det måste frågan om hållbarhet tas upp. Indien är mycket tveksamt till ett kapitel om hållbarhet i avtalet, men vi insisterar – och vi kommer att fortsätta att insistera – på att detta kapitel ska finnas med och jag menar att i slutändan kommer det att ingå.

Jag vill bara be er om att ni vid era senare diskussioner om denna fråga tar hänsyn till att tredjeländers syn på ett kapitel om hållbarhet kanske inte bara rör innehållet i det utan också deras inställning i denna fråga.

När det gäller Yannick Jadots betänkande har jag lagt märke till att ni efterlyser ett kapitel om klimat i alla bilaterala avtal. Jag är helt och hållet positiv till miljömässig hållbarhet eftersom framtiden inte tillhör oss. Jag anser dock att vi bör vara försiktiga med att erkänna att allt som måste göras för att på ett tillfredsställande sätt bemöta de utmaningar som klimatförändringarna innebär – från utsläppstak till finansiering – inte kan översättas i bestämmelser i våra handelsavtal. Jag anser att det finns ett bredare forum för detta och eftersom det finns ett avtal i det bredare forumet måste givetvis detta avtal återspeglas i de bilaterala frihandelsavtalen. Om detta även är möjligt under den utvecklingsrunda som vi just har diskuterat, dvs. Doharundan, är mycket mer tveksamt eftersom alla deltagare i denna multilaterala process självfallet inte är överens om ett kapitel om klimat i den slutgiltiga produkten. Vår ståndpunkt kommer dock att vara att vi är positiva till detta.

Slutligen, när det gäller Harlem Désirs betänkande, anser jag att det kommer vid en mycket läglig tidpunkt eftersom kommissionens meddelande om företagens sociala ansvar håller på att utarbetas.

Kommissionen och medlemmarna i OECD bidrar aktivt till att uppdatera de aktuella OECD-riktlinjerna i tid till OECD:s ministermöte i maj 2011.

I all vår verksamhet som har anknytning till företagens sociala ansvar kommer vi omsorgsfullt att överväga olika alternativ för att främja ett ansvarsfullt beteende bland de europeiska företagen, oberoende av var de bedriver sin verksamhet, och särskilt ta hänsyn till genomförbarhet och konsekvenser.

Låt mig tillägga att det inte bara handlar om handel eller om bilaterala och multilaterala handelsavtal. I Förenta staterna antogs nyligen en lagstiftning som innebär att multinationella företag – och inte bara de företag som är verksamma i Förenta staterna utan även de företag som har sitt säte där – är skyldiga att vara ansvarsfulla och att certifiera sina ekonomiska processer och transaktioner när det gäller råvaror.

Jag anser att det är ett mycket lovvärt initiativ som, i själva verket, ligger helt utanför frihandelsavtalen. De flesta av de processer som inbegriper råvaror omfattas inte av bilaterala avtal, utan de är helt enkelt ekonomiska och industriella processer som utförs av multinationella företag, men om företagen har sitt säte i Förenta staterna kan Förenta staterna vidta åtgärder gentemot dem. Jag anser att vi bör överväga att göra exakt samma sak när det gäller europeiska företag som främst bedriver sin verksamhet i länder i tredje världen, och att vi sedan utökar denna strategi till länder som Kanada och Australien så att den i slutändan omfattar merparten av denna typ av industriell verksamhet och utvinningsindustri runtom i världen. Enligt min mening är det ett viktigt bidrag till utvecklingen av hållbara villkor.

Kort och gott gratulerar jag de tre betänkandena. Jag är givetvis beredd att fortsätta att diskutera dessa ämnen med er de kommande månaderna och åren.

  Tokia Saïfi, föredragande. – (FR) Herr talman! Herr kommissionsledamot, det är alltför lite tid för att återuppta en debatt om det svar du just gav oss. Därför kommer vi att fortsätta diskussionen, som du sade.

Jag vill börja med att tacka alla talare, framför allt skuggföredragandena och mina kolleger Yannick Jadot och Harlem Désir för vårt samarbete. Ämnena hängde ihop och kompletterade varandra och därmed kunde vi utbyta idéer. Vi kunde också uppvisa en konsekvent strategi i vårt arbete: att göra handeln mer mottaglig för de mänskliga rättigheterna, arbetslagstiftningen och miljölagstiftningen.

Som jag påpekade tidigare och som du, Karel De Gucht sade, kommer det att ta tid att förändra attityderna men vi kan inte vänta på att de ska förändras av sig självt. Om vi genomför några av de åtgärder som föreslås i de betänkanden som vi har lagt fram för er i kväll kommer vi följaktligen gradvis att gå mot en rättvisare och grönare ekonomi. EU måste inleda denna förändring och föregå med gott exempel inför sina handelspartner.

  Yannick Jadot, föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka Karel De Gucht för hans svar och för hans förslag på åtgärder. Jag har noterat hans svar om kapitlet om klimat och jag hoppas att vi också kommer att kunna arbeta med de återstående aspekterna och komma med förslag som leder till att konkreta åtgärder vidtas och att vissa komponenter införs i handelsavtalen. Slutligen ger det faktum att handelsförhandlingarna i Världshandelsorganisationen, som utan tvekan är mycket komplexa, har misslyckats EU flera möjligheter att införa mer innovativa komponenter i bilaterala avtal och att försöka inrätta nya sorters handelsavtal som ytterligare integrerar EU:s mål för miljö, klimat, mänskliga rättigheter eller sociala rättigheter.

Detta är därför på ett sätt en möjlighet. Jag anser att det är ett mycket tydligt krav och om betänkandena får ett brett stöd i morgon kommer detta verkligen att vara – och jag tror att det kommer att bli det – en mycket viktig signal från parlamentet till kommissionen och rådet.

Jag vill svara Laurence J.A.J. Stassen, som har gått, angående ekonomin. Man har fortsatt att skriva böcker i ekonomi efter 1800-talet. Därför vet vi att de utmaningar som rör hur man ska integrera sociala frågor och miljöfrågor i produktionskostnaderna är en viktig faktor för att fastställa de verkliga komparativa fördelarna.

På samma sätt kommer du, Cristiana Muscardini, alltid att ha mitt stöd när det gäller att försvara EU:s livsmedelssuveränitet. Om du, tillsammans med mig och andra personer, är beredd att bekämpa Blair House-avtalet, som när allt kommer omkring är det största hindret för verklig livsmedelssuveränitet i dag i Europa, har du mitt stöd.

Tack därför till alla mina kolleger och till dig Karel De Gucht för att du är öppen för konkret arbete och konkreta åtgärder när det gäller de avtal som snart kommer att förhandlas fram och ingås.

  Harlem Désir, föredragande. – (FR) Herr talman! Som du kan se har jag två minuter kvar. Du visste det, så om du hade problem med tiden förut kunde du ha tagit tid från den här delen av mitt anförande, som kunde ha varit kortare. Jag vill framför allt tacka mina kolleger och kommissionsledamoten för hans svar.

Det som har varit slående i debatten är den mycket breda enigheten som går bortom skillnaderna mellan grupper. Det beror på behovet av att verkligen ta större hänsyn till sociala frågor och miljöfrågor i handelspolitiken, i de avtal vi förhandlar fram.

När du avbröt mig för ditt mycket intressanta anförande, som jag är säker på att medborgarna i hela EU upplevde som fascinerande, ville jag bara ta upp en punkt som kommissionsledamoten själv tog upp och det är att företagens sociala ansvar inte kan – han har helt rätt – ersätta efterlevnad av lagen och medlemsstaternas ansvar.

Dessutom har Karel De Gucht rätt när han säger att vid denna tidpunkt har man inom OECD och WTO, till följd av John Ruggies rapport, som Richard Howitt nämnde, föreslagit nya åtgärder angående multinationella företags ansvar, inte bara när det gäller utvinning utan också inom många andra ansvarsområden – framför allt när det gäller företagens utländska dotterbolag – inom deras inflytelsesfärer eller deras försörjningskedjor. Rättsligt samarbete kommer också att garantera att moderbolag inte kan smita från sitt ansvar när deras dotterbolag eller underentreprenörer har brutit mot miljöregler eller sociala regler. Allt detta är mycket viktigt.

Jag menar helt enkelt, även om jag medger att det kommer att vara svårt, att vi måste inrätta en koppling till handelsavtalen. Det finns redan några hänvisningar till företagens sociala ansvar i avtalet med Sydkorea och i avtalen med de latinamerikanska länderna. Jag anser att vi genom den dialog som vi har inlett i dag med kommissionen måste fortsätta se till att våra mål för företagens sociala ansvar och för hållbar utveckling är förenliga med varandra i internationella handelsavtal.

  Talmannen. – Tack så mycket, Harlem Désir.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 25 november 2010, kl. 12.00.

21. Antidumpningsärenden – läge och framtidsutsikter (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Daniel Caspary, Cristiana Muscardini, Tokia Saïfi, Georgios Papastamkos, Kader Arif, Bernd Lange, Gianluca Susta, Metin Kazak, Niccolò Rinaldi, Marielle De Sarnez, Yannick Jadot, Carl Schlyter, Helmut Scholz, Robert Sturdy, Syed Kamall och Jan Zahradil, för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, Alliansen liberaler och demokrater för Europa, De gröna/Europeiska fria alliansen, Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och Europeiska konservativa och reformister om antidumpningsärenden – läge och framtidsutsikter (O-0132/2010 – B7-0562/2010).

  Daniel Caspary, frågeställare. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Antidumpningsåtgärder spelar en viktig roll i världen. För oss i parlamentet, och jag tror att jag kan tala för majoriteten av ledamöterna här, handlar det inte om protektionism utan om en förnuftig användning av antidumpningsinstrumentet. Vi måste kunna försvara oss om företag dumpar produkter på marknaden, med andra ord om de säljer produkter till ett pris som understiger produktionskostnaderna för att tvinga bort konkurrenterna från marknaden och få en orättmätig fördel.

Jag vill framför allt ta upp en punkt. Jag vill be kommissionen besvara följande frågor. Har kommissionen någon idé om eller har den fått någon återkoppling från rådet om i vilken grad utländska regeringar är inblandade i denna typ av verksamhet? Förekommer det fall där regeringar i de länder där företag har sin bas försöker att påverka de beslut som fattas i antidumpningskommittén? Har det förekommit reaktioner på eller till och med försök att utöva inflytande som har lett till ett annat resultat i omröstningarna? Jag skulle vilja få information om detta eftersom företag har vänt sig till mig den senaste tiden med sina frågor.

Min andra punkt är att vid flera tillfällen har företag vänt sig till mig och bett mig kontakta kommissionen och förhindra att antidumpningsundersökningar äger rum i vissa fall. Om man inför ett antidumpningskrav kommer det att få negativa konsekvenser för europeiska företag som gör affärer i andra områden, som i Afrika. Jag skulle vilja veta kommissionens syn på detta. Hur ser det aktuella läget ut? Förekommer det fall av denna typ?

  Vital Moreira, frågeställare. – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill be kommissionsledamoten att så långt det är möjligt förtydliga kommissionens ståndpunkt angående handelspolitiska skyddsåtgärder, däribland antidumpningsinstrument. I ett aktuellt meddelande uppgav kommissionen att öppen handel är beroende av rättvis konkurrens mellan nationella och utländska tillverkare och tillade att ”EU:s tillverkningsindustri kommer att skyddas mot snedvridning eller störningar i den internationella handeln med hjälp av handelspolitiska skyddsåtgärder som är förenliga med WTO-reglerna”. Det är bra. Förutom en stabil rättslig grund krävs det dock även en effektiv och förutsägbar mekanism för beslutsfattande så att dessa mål kan uppnås.

Jag vill ställa följande fråga: motsvarar rådets aktuella förslag om att medlemsstaterna ska kontrollera kommissionens genomförandeakter, som omfattar handelspolitiska skyddsåtgärder, denna önskan om en garanti för att handelspolitiska åtgärder vidtas? Jag vill påminna om att rådets beslut föreskriver undantag från de allmänna kommittéreglerna, vilket innebär att det är möjligt att försvåra och till och med förhindra eller försena och till och med politisera beslutsfattandet inom detta område, som är kommissionens ansvar. Min andra fråga handlar om följande: i meddelandet nämner kommissionen också att den kommer att undersöka hur man ska gå tillväga för att uppdatera och ändra de handelspolitiska skyddsåtgärderna samt om det är relevant att göra det. Jag är oroad över följande: om inte kommissionen bekämpar rådets förslag om förfarandet för att besluta om handelspolitiska skyddsåtgärder, kan den i så fall garantera oss att den kommer att stå emot de medlemsstater som försöker undergräva och försvaga tillämpningen av handelspolitiska åtgärder vid översynen av dessa åtgärder?

  Niccolò Rinaldi, författare. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Bara ett fåtal av oss är här i kväll och debatterar antidumpning, vilket dock är en fråga som vi diskuterar mycket i våra hemländer. Jag anser att det inte finns någon fråga i internationell handel som affärsmän, små och medelstora företag, fackföreningar och konsumenter bryr sig mer om än dumpning. Att ta itu med dumpning är i grund och botten en daglig uppgift för en stor del av vår produktiva ekonomi.

Kommissionen arbetar hårt och fullgör givetvis sin plikt när det handlar om antidumpningsåtgärder men vi efterlyser handling mot bakgrund av följande principer.

För det första kräver vi öppna åtgärder, fullständig insyn när det gäller förfarandena samt de bedömningskriterier som antagits och deras resultat och därefter information och en informationsstrategi eftersom de antidumpningsåtgärder som kommissionen har vidtagit kan ge våra affärsmän och arbetstagare ny tillförsikt.

För det andra finns det utrymme för att utöva diskretion inom ramen för antidumpningsförfarandena. Det är sunt förnuft men ibland får jag ett intryck av att för mycket diskretion utövas vid beslutsfattandet.

För det tredje, i enlighet med Lissabonfördraget måste parlamentet integreras, involveras och informeras i större utsträckning. Jag upplever det som att kommissionen till viss del har svårt att erkänna parlamentets roll i internationell handel även om stora insatser har gjorts, vilket vi tackar kommissionsledamoten för – och parlamentet bör givetvis ha mer att säga till om även när det gäller antidumpning.

Slutligen har vi frågan om dialog med samhället. Återigen kanske det återstår mycket för kommissionen att göra inom detta område. Parlamentet kan inte bara sitta och lyssna på aktörerna i samhället, däribland i antidumpningsfrågor. I detta avseende bör kommissionen troligen notera de nya kraven i enlighet med de exklusiva befogenheter inom internationell handel som den har fått genom Lissabonfördraget.

Slutligen är det klart för oss att antidumpning måste vara en del av en sammanhängande handelsstrategi och en integrerad politik som grundas på ärlighet och öppenhet. Med detta i åtanke kommer EU att kunna gå vidare med högt huvud.

  Carl Schlyter, frågeställare. − Herr talman! Vi kan ju nu se konsekvenserna. Det var synd att kommissionen inte tog chansen att reformera TDI-instrumentet 2007 när man pratade om Global Europe, vilket ursprungligen kanske var avsikten. När det gäller frågan om Lissabon och vilket beslutsförfarande vi ska ha kanske inte riktigt något av dem som finns passar ordentligt. Vi gröna har emellertid egentligen inget problem med implementeringsfrågan så länge reglerna är tydliga, klara, insynsvänliga och rättvisa.

Jag vill betona att det i detta sammanhang också är viktigt att man inte bara ser till producenternas intresse, utan också inkluderar konsumentintresset och själva syftet, precis som Daniel Caspary sade, nämligen att stoppa dumpning under de verkliga kostnaderna. Här vill jag dock betona att de verkliga kostnaderna måste inkludera miljödumpning. Att få ekonomiska fördelar genom att undvika miljölagstiftning är precis lika mycket värt som att man får något annat slags subvention än ekonomisk dumpning fastän i form av miljö. Det måste kunna inkluderas när vi tittar på dumpningsärenden.

Vi pratade tidigare om handelspolitik som ett instrument för att nå andra mål. I det här fallet kan det till och med vara effektivare att använda antidumpningsåtgärderna för att hindra koldioxidläckage inom till exempel ETS. I dagens system finns en lång lista med hundratals företagssektorer omfattande tiotusentals företag med fyra olika kriterier för när man ska undantas från ETS osv. eller få gratis tilldelning. I det här fallet är det ju mycket enklare att inleda en antidumpningsprocess när ett europeiskt företag drabbas av osund konkurrens på grund av bristande miljöansvar i andra länder.

  Helmut Scholz, frågeställare. – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Karel De Gucht, mina damer och herrar! Vi har under föregående debatt redan diskuterat behovet av att sätta in handelspolitiken i ett större sammanhang och att följa, skydda och genomföra internationell lag. En rättslig ram som EU och dess medlemsstater ingår i är Världshandelsorganisationen. Min grupp har dock redan från början varit kritiskt inställd till dess brister, i synnerhet i detta avseende. Kommissionen är skyldig att skydda europeiska företag och deras anställda mot illojal konkurrens genom att använda de antidumpningsinstrument som Världshandelsorganisationen tillåter. Rent konkret handlar det om att sälja produkter till ett pris som är lägre än produktionskostnaden. Vi uppmanar er att bredda definitionen av produktionskostnader och att tillämpa den definitionen multilateralt eftersom social dumpning och miljödumpning får produktionskostnaderna att minska, vilket andra talare redan har påpekat. Det leder till ett orättvist konkurrenstryck för europeiska företag och deras överlevnad kan till och med äventyras. Vi hotas av en global nedåtgående spiral som vi varken kan eller vill acceptera.

Mot den bakgrunden måste vi fortsätta arbeta med att definiera objektiva kriterier för att använda instrumenten, eftersom de för närvarande har rykte om sig att vara godtyckliga, såväl i som utanför EU. Ett skäl till detta är avsaknaden av en fungerande överklagandeinstans. En del små och medelstora företag i EU klagar över att deras intressen betraktas som mindre viktiga än de större företagens när antidumpningsinstrumenten tillämpas. Detta gäller särskilt den globala uppdelningen av arbetskraft för tillverkningsföretag i Europa. Dessa företag ifrågasätter huruvida kommissionen fortfarande har en klar bild av följderna av åtgärderna den vidtar. Jag skulle vilja att kommissionen tog sig an detta och jag ska därför ta upp ett specifikt exempel, ärende AD549, som rör den europeiska Saint-Gobaingruppen. Kommissionens beslut rörande det företaget kan mycket väl bidra till att stödja det, men ur vår synvinkel äventyrar det också många arbetstillfällen i små och medelstora företag. Min fråga till dig, Karel De Gucht, är följande: Gjorde man tillräckliga undersökningar, fanns det tillräckliga möjligheter att invända, användes dessa möjligheter och fick de små och medelstora företagen tillräcklig information om förfarandena?

  Robert Sturdy, frågeställare. – (EN) Herr talman! Jag vill säga följande till kommissionsledamoten: Ända sedan den ekonomiska nedgången började har kommissionen flera gånger lovat att inte ta till protektionistisk politik utan att i stället förespråka liberalisering – vilket du själv i högsta grad har varit för – för att skapa möjligheter för det europeiska näringslivet och ett mer investeringsvänligt klimat i Europa.

Jag håller med om att antidumpningsåtgärder måste användas när det är nödvändigt, men frågan är naturligtvis huruvida man använder dem som en protektionistisk åtgärd. Blotta antalet antidumpningsutredningar för närvarande tycks tyda på att de används i protektionistiskt syfte.

I den frågan, kommissionsledamot Karel De Gucht, vill jag säga att jag inte håller med dig när det gäller ett särskilt problem i Belgien med ett elektronikföretag som jag tog upp med dig för bara cirka tre eller fyra veckor sedan. Faktum är att företagen i fråga har nått en överenskommelse och rett ut det hela på egen hand, och ändå har du inte upphävt antidumpningsåtgärderna mot företaget. Ärendet rörde ett kinesiskt företag och ett belgiskt elektronikföretag. De har rett ut saken och nu samarbetar de faktiskt för att skapa arbetstillfällen i EU.

Jag ska ge dig ett exempel till. Vi har en situation i Storbritannien – och det gäller även övriga Europa – med glasfiber, som i dagsläget har en importtull på (rätta mig gärna om jag har fel) 43,6 procent. Det är en produkt som används i hela Storbritannien och i Europa för att tillverka ett stort antal produkter.

Avslutningsvis vill jag påminna dig om att det inte var du, och inte heller din föregångare, utan din föregångares föregångare som införde antidumpningslagstiftning för gödselmedel. Vad beträffar jordbruksprodukter är vi just nu oroade över kostnaden för att producera livsmedel och ha en tryggad livsmedelsförsörjning. Ändå har de faktiska kostnaderna för gödselmedel – på grund av att ni har infört antidumpningslagstiftning – stigit med 173 procent. Varför sker detta? Vi måste öppna upp våra marknader. Jag förlitar mig på att just du, av alla människor, nu ser till att undanröja denna protektionism i hela Europa. Jag ser fram emot att höra dina svar.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – Herr talman! Jag är glad över att Europaparlamentet delar vår åsikt att det bör betraktas som en nödvändig del i en öppen och rättvis handelsstrategi att skydda EU:s produktion mot internationella snedvridningar av handeln.

Jag delar er åsikt att beslut om handelspolitiska skyddsåtgärder även fortsättningsvis måste grunda sig på tekniska uppgifter och fakta och jag är övertygad om att vi har ett av de mest effektiva och rättvisa handelspolitiska skyddssystemen i världen. Jag är medveten om att många intressen står på spel i antidumpnings- och antisubventioneringsutredningar och att vissa aktörer försöker påverka beslutet. Men jag kan ändå bekräfta att beslutsprocessen är effektiv och öppen och grundar sig på faktabevis och grundlig analys.

Jag medger att tredje parter nyligen har försökt att påverka våra beslut genom att sätta press på industrier eller medlemsstater och företag som är verksamma i dessa tredjeländer. Jag fördömer starkt sådana handlingar. I det sammanhanget innebär Lissabonfördragets ikraftträdande en möjlighet att komma till rätta med problemet.

Jag kan försäkra er om att antalet ärenden som gäller handelspolitiska skyddsåtgärder är fortsatt stabilt på medellång och lång sikt. För att svara Robert Sturdy vill jag säga att, nej, antalet ärenden håller inte på att öka. Vi har lyckats undvika någon större ökning, vilken kunde ha blivit fallet med tanke på den världsomfattande recessionen, och vi har sett till att antidumpningsinstrumentet inte används i protektionistiskt syfte.

De flesta statistiska uppgifter visar att antalet ärenden i EU fortsatt är färre än hos våra främsta handelspartner. Kina är fortfarande den främsta källan till orättvis handel (omkring 35 procent av de ärenden som EU initierat är riktade mot Kina). Jag är fast besluten att vidta åtgärder där så krävs, och det inbegriper även antisubventioneringsåtgärder.

Robert Sturdy ställde också en fråga om ett färskt fall, det så kallade modemärendet, där kommissionen beaktade tre aspekter: Dumpningen, subventioneringen och skyddsmekanismerna. Dumpningen och subventioneringen utreddes med anledning av klagomål från företaget i fråga och enligt grundreglerna kan klaganden dra tillbaka sina klagomål. EU-lagstiftningen fastställer att när ett ärende dras tillbaka kan förfarandena avslutas under förutsättning att avslutet inte strider mot gemenskapens intressen. Vi granskar för närvarande vilka följder dessa tillbakadraganden skulle få. Påpekas bör att kommissionen har godtagit sådana tillbakadraganden tidigare och därmed avslutat utredningarna utan att vidta åtgärder.

När det gäller den tredje aspekten, skyddsmekanismerna, handlar det om ett klagomål från den regering som berördes av ärendet – Belgiens regering – så det är ett lite annorlunda förfarande. Företaget i fråga (Option NV) har nu informerat kommissionen om att man anmodat den belgiska regeringen att dra tillbaka sin begäran om att införa skyddsåtgärder, men den belgiska regeringen har ännu inte informerat kommissionen om man tänker gå med på Options begäran, så vi väntar på att belgiska regeringen ska fatta beslut om detta. Det är vad som har hänt i detta fall.

För att fortsätta med de lite bredare sammanhangen vill jag säga att handelspolitiska skyddsåtgärder finns av goda skäl. I frånvaro av internationella konkurrensregler och andra regler med avseende på välfungerande marknader är handelspolitiska skyddsåtgärder det enda möjliga sättet att skydda vår industri mot varor som varit föremål för orättvis handel. Vi försöker använda dessa regler på bästa sätt för våra industrier. Att det finns tidsgränser garanterar snabba åtgärder för industrin och förutsägbarhet för exportörer. Jag tänker se till att våra åtgärder fortsätter att vara verkningsfulla och rättvisa för att gynna alla berörda ekonomiska aktörer.

De internationella reglerna för handelspolitiska skyddsåtgärder är nu föremål för omförhandling i Världshandelsorganisationen. Där är EU:s ståndpunkt tydlig. Vi vill bevara verkningsfullheten hos våra åtgärder medan vi skyddar våra företag mot protektionistiska åtgärder från andra. WTO-förhandlingarna och även de förändringar som Lissabonfördraget medför är viktiga i förhållande till alla eventuella översyner av reglerna som vi önskar göra.

För små och medelstora företag utgör de handelspolitiska skyddsåtgärderna faktiskt en utmaning vad beträffar både kostnader och komplexitet. Det finns ett behov av att minska den administrativa bördan för små och medelstora företag i utredningar som rör handelspolitiska skyddsåtgärder. Därför har jag beställt en undersökning för att granska de specifika svårigheter som små och medelstora företag ställs inför i samband med handelspolitiska skyddsåtgärder och för att finna möjliga lösningar som kan minska svårigheterna.

Beträffande de institutionella aspekterna har ni förmodligen uppmärksammat att det förslag om kommittéförfarandet som kommissionen lade fram i mars innebär att parlamentet till fullo kommer att hållas underrättat om kommittéförfarandena. Kommissionen kommer även att tillhandahålla information om de föreslagna åtgärder som kommittéerna ombeds att avge yttrande om, de slutliga åtgärderna och det slutliga antagandet av kommissionen. Parlamentet kan när som helst få ytterligare information på begäran.

I det sammanhanget vill jag bekräfta att kommissionen är redo att lägga fram ett förslag om att anpassa de handelspolitiska skyddsåtgärderna till det nya kontrollsystemet för delegerade akter och genomförandeakter (det så kallade handelsomnibus). Men som ni vet pågår det en hel del diskussioner mellan institutionerna om genomförandeakter i allmänhet. Kommissionen följer noga diskussionen för att på grundval av kontakter med de andra institutionerna kunna bedöma när ett sådant förslag bör antas av kommissionen. Men låt mig klargöra att den enda frågan är när förslaget kommer, inte huruvida det kommer.

Vital Moreira ställde en specifik fråga om kommittéförfarandet. Här vill jag vara mycket tydlig. Jag kan inte se något argument alls i Lissabonfördraget för att särbehandla kommittéförfarandet när det gäller handelsfrågor och vi kommer inte att gå med på det. Givetvis ligger beslutet i parlamentets och rådets händer, men kommissionen kan också ha ett ord med i laget och det skulle till sist även Europeiska unionens domstol kunna få. Att man inför en annan majoritet – för det är vad det egentligen handlar om – för att rösta ned kommissionens förslag i handelsfrågor kan vi inte acceptera och det kan verkligen inte jag heller.

När det till sist gäller tredjeländers användning av handelspolitiska skyddsåtgärder har vi faktiskt noterat en ökning sedan den ekonomiska krisen började.

Jag försäkrar er att vi noggrant följer handelspolitiska skyddsåtgärder från tredjeländers sida och att vi vidtar åtgärder när vi finner det nödvändigt – inklusive intensiv övervakning och effektivt stöd till de EU-exportörer som påverkas. Vi inleder även tvistlösningsförfaranden i Världshandelsorganisationen.

I många fall leder kommissionens agerande till att utredningen avslutas utan att åtgärder vidtas. I andra fall leder det ofta till att mindre omfattande åtgärder vidtas mot de berörda EU-exportörerna.

Man ställde också en fråga om möjliga motåtgärder mot tredjeländer med avseende på press som utövas mot europeiska företag. Vi har fått framställningar i det ärendet från europeiska företag men för att skydda dem avslöjar vi inte deras namn. Till exempel, i ett ärende nyligen som gällde Kina, angrep Kina tvistlösningsförfarandet i WTO, vi fick stöd från panelen men vi har inte offentliggjort de berörda företagens namn och det anser jag också var i syfte att skydda dem.

Två frågor gällde huruvida vi tänker se över de handelspolitiska skyddsåtgärderna. Det har vi inte, därför att jag är övertygad om att det är onödigt. Det finns oerhört mycket arbete att göra på handelsområdet under kommande år och jag måste säga att jag inte vill öppna upp vissa diskussioner igen genom en sådan översynsprocess. Det skulle jag kunna överväga att göra först när Doharundan är över.

Carl Schlyter från den gröna gruppen ställde också en specifik fråga. Jag måste säga att din fråga är intressant därför att som ni säkert känner till initieras dessa antidumpningsärenden av företag som inger ett klagomål. Om ett företag skulle ta upp den fråga om koldioxidläckage som du nämnde skulle kommissionen naturligtvis utreda saken och se om ärendet borde leda till åtgärder. Men frågan ligger absolut inte utanför det ämnesområde som vi behandlar. Vi beaktar de argument som framförs av företagen i fråga, så om ett företag skulle förelägga oss ett sådant argument skulle vi givetvis undersöka saken.

  Cristiana Muscardini, för PPE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Antidumpning utgör ett av de skarpaste instrumenten när det gäller att försvara handelsmässig anständighet i EU, för att kunna konkurrera på ett rättvist sätt på marknaden. Det kräver tydliga och tillämpbara regler i det nya kommittéförfarandet.

Lissabonfördraget slår tydligt fast att kommissionen är ansvarig för genomförandeakter. Rådet och parlamentet har befogenhet att övervaka kommissionens arbete. Den kompromiss som vi diskuterar i dag undanröjer den roll som Europaparlamentet har tilldelats genom Lissabonfördraget och kan därför skapa ett nytt demokratiskt underskott inom institutionerna.

Mer specifikt vill vi framföra att vi inte förstår och förkastar förslaget om att tillämpa särbehandling för antidumpningsåtgärder. Det medför inslag av godtyckligt beslutsfattande, skapar rättsosäkerhet och politiserar de förfaranden som i stället borde tjäna till att försvara företagens legitima intressen, intressen som skadas av illojal konkurrens.

Under en så allvarlig ekonomisk kris som denna verkar det orimligt och masochistiskt att göra avslutandet av antidumpningsförfaranden komplicerat och kanske praktiskt ogenomförbart. Det skulle bli effekten av förslaget i fråga om det inte ändras.

Vi vädjar till medlemsstaternas och kommissionens ansvarskänsla eftersom deras gemensamma intresse måste vara att säkerställa mer utveckling. Utveckling är bara möjlig om det finns regler som förhindrar marknadssnedvridningar, respekterar institutionernas roller och gör förfarandena snabba.

  Mario Pirillo, för S&D-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Under senare år har antalet antidumpningsförfaranden som kommissionen inlett ökat. Det är ett tecken på att förekomsten av otillbörliga affärsmetoder som företag i tredjeland tillämpar mot företag i EU har ökat. Trots den ekonomiska och finansiella krisen har 332 protektionistiska åtgärder antagits av våra internationella partner under de senaste två åren.

Vi tror på fri men rättvis internationell handel som grundar sig på gemensamma regler som gäller på samma sätt för alla. Det är viktigt att se till att EU:s instrument för handelsskydd är verkningsfulla, eftersom de används för att komma tillrätta med olagliga situationer.

Jag är mycket oroad över effekterna som de nuvarande försöken att reformera kommittéförfarandet kan komma att få på instrumentens verkan. Om man lämnar utrymme för politiska och diplomatiska förhandlingar för att besluta om tillämpningen av antidumpningsåtgärder riskerar man att snedvrida en process som i stället även i fortsättningen bör grunda sig på konkret och objektiv information.

  Jan Zahradil, för ECR-gruppen. – (CS) Herr talman! Jag skulle vilja återkomma till det som min kollega Robert Sturdy just talade om. Antidumpning är en god tjänare men en dålig herre. Precis som den tjänar till att skydda europeiska företag och den europeiska ekonomin mot illojal konkurrens och otillbörliga affärsmetoder kan den tyvärr missbrukas i protektionismens intressen och stänga europeiska marknader för import från tredjeländer. Därför uppmanar jag kommissionen och dig, kommissionsledamot Karel De Gucht, att inte tillåta en sådan utveckling. Vi måste varna för att antidumpningsåtgärderna kan missbrukas i protektionistiskt syfte och för att stänga av den europeiska marknaden och ekonomin från resten av världen. Det skulle inte gynna oss och enligt min mening skulle en sluten fästning Europa inte gynna någon överhuvudtaget. Historien visar alltid att om Europa är öppet och samarbetar med omvärlden leder det bara till fördelar för oss. Var vänliga att ha det i åtanke.

  Elisabeth Köstinger (PPE). – (DE) Herr talman! Billig arbetskraft och social dumpning är metoder som används mycket ofta i utvecklings- och tillväxtländer. Problemet med antidumpning visar hur viktigt det är att kräva miljörelaterade och sociala standarder och även handelspolitiska skyddsåtgärder i förhandlingar om frihandelsavtal med tredjeland. Europeiska företag från hela tillverkningssektorn får inte missgynnas på grund av att de redan har högkvalitativa standarder, vilket naturligtvis återspeglas i deras priser. Jag tycker att Mercosurförhandlingarnas utveckling är oroande i det avseendet.

Vi får inte öppna dörren för social dumpning, i stället bör vi inbegripa ett hållbart tillvägagångssätt i handelsavtalen. Dumpning är ett stort problem inom jordbruksnäringen, särskilt när den leder till att små och oberoende gårdar försvinner och ersätts av jordbruksentrepenörer.

I det sammanhanget vill jag lyfta fram initiativbetänkandet om handelsförbindelser mellan EU och Latinamerika. I betänkandet förklaras tydligt EU:s intresse och oro när det gäller sociala och miljömässiga standarder samt produktionsstandarder. Jag vill tacka de ledamöter som tog upp denna viktiga fråga med kommissionen.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Detta kommer att bli ett mycket kort svar. Jag har ännu inte besvarat Helmut Scholz fråga om Saint-Gobaingruppens glasfiberärende.

Antidumpningstullar kan göra varor dyrare – även för små och medelstora företag. Kommissionen beräknar denna potentiella effekt i ett test för att pröva allmänintresset. Små och medelstora företag kan delta i förfarandena. Vi har en särskild hjälptelefon för små och medelstora företag för att underlätta samarbetet. Men i detta fall är effekten liten eftersom Kina bara har 14 procent av EU-marknaden.

När det gäller Jan Zahradils fråga om att använda handelspolitiska skyddsåtgärder som ett protektionistiskt redskap och risken för att detta sker, vill jag säga att den enda faktor som påverkar antalet ärenden är antalet klagomål som kommissionen får och kvaliteten hos bevisen som läggs fram. Kommissionens politik för handelsskydd är ett regelbaserat system som ligger i linje med Världshandelsorganisationens regler. Om ett klagomål inges och det finns tillräckliga belägg för att dumpning äger rum har kommissionen inget annat val än att inleda en utredning.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) För att kunna skydda den europeiska ekonomin är det nödvändigt att införa verkningsfulla restriktioner när det gäller det förfarande som tillämpas för att bedriva lobbyverksamhet för produkter med ursprung i tredjeländer. Dessa produkter tillverkas ofta i material som innehåller ämnen som är skadliga för både miljön och konsumenterna. Ett anmärkningsvärt exempel är leksaker – farliga ingredienser som ingår i färgerna eller plastkomponenterna kan ge upphov till hälsoproblem och bristande yrkesskicklighet vid tillverkningen kan leda till olyckor som slutar med sjukhusbesök. Det är ju just på det sättet – genom att använda billiga material och vara ouppmärksam när det gäller yrkeskunskap – som det är möjligt att åstadkomma låga detaljhandelspriser och översvämma marknaderna. Vi måste på ett strikt sätt öka kontrollen över produktionen av importerade varor och säkerställa en verkningsfull tillämpning av lagstiftningen som reglerar införsel av billiga produkter från tredjeländer till den europeiska marknaden. Handelspolitiska skyddsåtgärder måste ha god verkan och garantera att alla våra företag har rättvisa konkurrensvillkor.

22. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

23. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.55.)