Laima Liucija Andrikienė, (PPE). – (LT) Herr talman! Jag röstade för denna resolution om de pågående förhandlingarna om budgeten för 2011. Misslyckandet i förra veckans sammanträde i förlikningskommittén parlamentet–rådet har orsakat en betydande oro i hela Europeiska unionen. Det är beklagligt att vissa ännu inte känner att de behöver följa Lissabonfördraget. Om vi inte kan enas om budgeten och andra relaterade frågor innan årets slut kommer följderna att bli mycket allvarliga. Inrättandet av Europeiska utrikestjänsten och de tre nya institutionerna för att övervaka Europeiska unionens finansinstitut skulle vara mycket svårt om det saknas finansiering. Penningbrist skulle också innebära att sammanhållningspolitiken, ett av EU:s viktigaste politikområden, inte skulle kunna genomföras på rätt sätt, för att inte tala om vad som skulle hända med strategin Europa 2020 och Galileoprogrammet. Jag anser därför att parlamentets konstruktiva och flexibla ståndpunkt än en gång visar att man inför den finansiella krisens villkor verkligen agerar ansvarsfullt.
Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! När det gäller katastrofen i budgetförhandlingarna för 2011, skulle jag först och främst vilja säga att rätten till att upprätta en budget är en central rättighet för varje demokratiskt parlament. För det andra måste ett parlament som tar sig självt på allvar utöva denna rättighet. För det tredje skulle jag vilja uppmana Europeiska rådet att respektera och acceptera denna självklara rättighet som Europaparlamentet har. För det fjärde måste man hitta en metod för att se till att Europaparlamentet kan göra sin röst hörd när det gäller beslut om budgeten.
Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag röstade för denna budget och det är naturligtvis uppenbart att om vi i parlamentet har budgetbefogenheter, bör vi utöva dessa.
Men nu måste vi tänka på hur vi kan agera ansvarsfullt. Jag menar att i många avseenden speglar inte budgetens innehåll de ideal som vi i Europeiska unionen delar. Jag önskar att vi kunde gå över mycket i detalj, på ett sätt som skulle uppmärksamma förekomsten av gammalt skräp som inte längre är relevant, och på ett sätt som skulle ge oss mod att använda budgeten för att titta på detta skräp igen. Naturligtvis är det också viktigt att se till att EU får sin egen finansiering, vilket gör det möjligt att också utföra de funktioner som vi tillsammans har enats om och som vi fick i samband med Lissabonfördraget.
När jag antyder att det finns vissa frågor som vi bör ge nya perspektiv, så har vi gammalt skräp som stöd till tobaksodling och så vidare, som jag anser inte längre hör till EU:s funktioner i dag. Vi måste vara närvarande i nuet och skapa en budget som kommer att ge den europeiska ekonomin en rejäl skjuts.
Antonello Antinoro (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Tokia Saïfis betänkande eftersom det har uppnått det mål som ställdes för att ange hur mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer bör stärkas i internationella handelsavtal.
Det kommer att möjliggöra ett närmare samarbete mellan stora internationella organisationer när det gäller att skapa utrymme för sociala frågor i multilaterala avtal. Det skulle vara bra om Världshandelsorganisationen reformerades för att bereda plats för den typen av samarbete, även om en uteslutning av vissa länder skulle göra det svårt att förverkliga en sådan reform.
Klausulen om mänskliga rättigheter finns i själva verket redan i de senaste internationella överenskommelserna, och kommer att bli standard i framtida handelsavtal. Vad som behövs är alltså att säkra ett effektivt genomförande både av de 27 konventionerna, så att länder kan dra nytta av det allmänna preferenssystemet, och av kompletteringsåtgärderna som syftar till att förbättra genomförandekapaciteten.
Slutligen, när det allmänna preferenssystemet reformeras bör man fokusera på de länder som har störst behov.
Laima Liucija Andrikienė, (PPE). – (EN) Herr talman! Jag röstade för resolutionen. Som parlamentets föredragande för den årliga rapporten om de mänskliga rättigheterna i världen i år, kan jag bara upprepa vikten av klausuler om mänskliga rättigheter och av normer i internationella handelsavtal.
Handeln kan spela en viktig roll i att inte bara garantera medborgerliga och politiska rättigheter, utan även ekonomiska och sociala rättigheter. Tänk bara på den roll som de handelsrelaterade biståndsprogrammen kan spela för att trygga en utveckling i många av världens fattiga länder. Vi måste komma ihåg att klausuler om mänskliga rättigheter ingår i EU:s samtliga bilaterala handelsavtal. och även i dess allmänna preferenssystem för utvecklingsländer, GSP och GSP +.
Vi bör göra dessa bestämmelser och villkor mer kraftfulla och noga övervaka deras genomförande. Vi bör överväga att genomföra en utvärdering avseende mänskliga rättigheter för icke-EU-länder som bedriver handel med EU, och bevilja handelsförmåner till länder som har ratificerat och i praktiken tillämpar centrala internationella konventioner om hållbar utveckling, sociala rättigheter och god samhällsstyrning.
Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Syftet med handel är att maximera båda deltagares välstånd och fördelar. Länder bedriver inte handel med varandra: det gör företag och privatpersoner. Ändå ser vi i detta betänkande, och i EU:s handelspolitik i stor utsträckning, kommissionens beslutsamhet att i sina kommersiella avtal infoga allehanda icke- kommersiella kriterier: inte bara de som handlar om mänskliga rättigheter, miljökrav och så vidare, utan även – vilket är mer ofördelaktigt – där det krävs att andra delar av världen bildar regionala kommersiella block i efterapning av EU.
Själva poängen med handel är ett utbyte baserat på olikheter. Det tjänar ingenting till att tvinga t.ex. länderna i Centralamerika att bilda en kommersiell sammanslutning inom vilken de säljer bananer, kaffe och snittblommor till varandra. Det finns inte heller någon större fördel i att ha liknande block av industrialiserade ekonomier i Europa, där vi har avskärmat oss från de växande marknaderna i resten av världen. Det är skadligt för utvecklingsländerna och för den anglosaxiska världen, och det är särskilt förödande för mitt hemland, som har snärjt in sig i en begränsad och dalande regional tullunion.
Peter Jahr (PPE). – (DE) Herr talman! Medierna har en mycket speciell och viktig roll i vårt demokratiska samhälle. De garanterar högkvalitativ information och ger därmed ett betydande bidrag till vår demokratis funktion. Jag är övertygad om att en högkvalitativ och väl avvägd offentlig mediemiljö också har en positiv inverkan på de privata mediernas standard. Både offentliga och privata medier behöver varandra och har ett positivt inflytande på varandra. Om vi vill ha en välbalanserad, informativ mediemiljö måste vi stödja oberoende offentligägda programföretag som motsvarighet till privata programföretag. Detta är en av pressfrihetens grundförutsättningar och utan den finns ingen verklig yttrandefrihet i vårt samhälle.
Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande av Ivo Belet, emot vår grupps rekommendation, eftersom jag själv anser att det är mycket viktigt att vi erkänner behovet av att säkra offentligägda radio-och TV-tjänster, även de från nationella TV-programföretag. Detta är en mycket viktig fråga, och man kan säga att i demokratier har vi huvudsakligen bara haft goda erfarenheter av detta.
Det är helt riktigt att vi också måste ha kommersiella kanaler. Dessa två olika slags tjänster, de kommersiella och offentligägda public service-kanalerna, kan komplettera varandra. Enligt min åsikt är det en absolut grundläggande rättighet och avgörande för yttrandefriheten att det finns en offentligägd kanal som stöds av staten och som inriktar sig på att producera dagsaktuell information till medborgarna både i nationalstaterna och i hela Europa.
Jag anser att detta betänkande är utmärkt och värt att stödja, och jag hoppas att det också kommer att bli en framtida trend i alla EU:s medlemsstater att värna om radio och TV i allmänhetens tjänst.
Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet från Ivo Belet eftersom där erkänns och tydliggörs den grundläggande roll som offentligägd radio och TV har i Europa. Jag ser detta som ett viktigt steg för parlamentet, som tydligt anger att radio och TV i allmänhetens tjänst måste förbli oberoende av den politiska makten.
Detta betänkande tycks ha skrivits speciellt för Italien, där RAI nu befinner sig i ett framskridet skede av upplösning, eftersom det helt har tagits över av partipolitik, till skada för det kulturella och informativa djupet public service-sändningarna, och därmed till skada för hela landet. Se bara på det som hände förra veckan i programmet ”Vieni via con me” (”Följ med mig härifrån”).
Herrarna Minzolini och Masi, professionellt yrkesverksamma i offentlig desinformation, och deras finansiärer är väsenskilda med det betänkande som parlamentet har antagit i dag. EU bör beakta detta och agera därefter. Vi vill inte ha mer partipolitik inom RAI!
Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag röstade för resolutionen. Europaparlamentet bör fira FN:s säkerhetsråds resolution om kvinnor, fred och säkerhet.
Hela 90 procent av offren i krig är civila, de flesta av dem kvinnor och barn. Våldtäkt och sexuellt slaveri är råa vardagliga realiteter i krig. Enligt Genèvekonventionen klassificeras våldtäkt och sexuellt slaveri som krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det måste också påpekas att våldtäkt är en form av folkmord och erkänns som sådant av världssamfundet. Det är mycket viktigt att de som begår dessa brott får stå till svars för sina handlingar.
Kvinnor måste involveras i de åtgärder som vidtagits för att försöka förebygga konflikter och främja krishantering och fredsförhandlingar. Det är också viktigt att möjliggöra för kvinnor att delta i återuppbyggnaden av sina egna länder.
Laima Liucija Andrikienė, (PPE). – (LT) Herr talman! Jag röstade för denna mycket viktiga resolution eftersom vi inte kan bortse från att nivån av våld mot kvinnor ökar. Detta är särskilt tydligt i krig och i konfliktområden. Jag håller med om att lämplig uppmärksamhet bör ägnas åt genomförandet av säkerhetsrådets resolution 1325, den första resolutionen som på högsta nivå inom EU inriktas på den oproportionerliga och unika inverkan som väpnade konflikter har på kvinnor. Detta bör vara en särskilt viktig fråga i den pågående översynen av EU:s politik för mänskliga rättigheter, i samband med utarbetandet av en omfattande landsstrategi om mänskliga rättigheter och utvärderingen av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och EU:s riktlinjer om barn och väpnad konflikt och kampen mot alla former av diskriminering av dem. Jag stöder uppmaningen att fördela den finansiering som krävs för att bekämpa våld mot kvinnor och stödja kvinnors deltagande i freds-, säkerhets- och försoningsprocesser.
Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Herr talman! Jag röstade för resolutionen om biodling och om stöd för biodlingssektorn eftersom denna form av jordbruksproduktion är den mest specialiserade jordbruksverksamhet som utförs. När vi vanligen tänker på insekter är de associationer som frammanas inte särskilt trevliga. Insekter är inte trevliga varelser, men vi måste leva tillsammans med dem. Men detta faktum belyser bara att bin är de enda insekter som har tämjts för livsmedels- och jordbruksproduktion. Det visar hur oerhört betydelsefulla de är.
Låt oss inte heller glömma att utan bin skulle vi inte ha den stora andel av andra produkter som vi har, eftersom de ansvarar för pollineringen. Det är oerhört viktigt att Europaparlamentet återkommande ser till att standarderna anpassas mellan EU och länder utanför EU, särskilt inom jordbruket och i synnerhet när det gäller biodling. Kommissionen måste beakta detta.
Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! Låt mig framföra mitt tack till Lena Kolarska-Bobińska för hennes fina samarbete och utmärkta betänkande – ett betänkande som här i parlamentet i dag har gjorts ännu bättre än innan, av en majoritet i parlamentet som tagit ställning till att vi i Europa bör höja vårt utsläppsminskningsmål för koldioxid från 20 procent till 30 procent. Det är en nödvändig förutsättning för oss att vi blir pionjärer och inte bara åstadkommer framsteg på miljöområdet, utan också ser till att vi blir konkurrenskraftiga inom grön miljöteknik. På detta sätt kommer vi att skydda jobben, ekonomin och miljön på samma gång och samtidigt få svar på de stora utmaningar vi står inför i Europa. Det har varit en bra dag för Europa med denna omröstning i dag.
Jan Březina (PPE). – (CS) Herr talman! Jag röstade för betänkandet om en energistrategi, där huvuddragen för inriktningen hos EU:s framtida energipolitik anges. Jag vill betona kärnkraftens roll i EU:s nuvarande och framtida energimix, samt ett indirekt erkännande av behovet att förlänga livslängden på befintliga anläggningar. Strategin kan betraktas som väl avvägd med tanke på enskilda källor, även om det inte nämns en enda gång den viktiga roll som, enligt min mening, kol har vid förbränning i moderna kraftverk. Det är svårt att se hur vi kan öka EU:s energisäkerhet och oberoende utan kol som en stabil primär källa med möjlighet att flexibelt kunna möta en plötslig ökning av efterfrågan på energi. Den svaga punkten är det alltför allmänt hållna betänkandet och avsaknaden av kompletterande lagstiftning. Strategins konkreta och praktiska utformning kommer också att starkt påverkas av den handlingsplan som utarbetas för att uppnå en ekonomi med låga koldioxidutsläpp till 2050, som kommer att offentliggöras i början av nästa år.
Laima Liucija Andrikienė, (PPE). – (EN) Herr talman! Jag röstade för detta viktiga dokument. Det bidrar på ett konstruktivt sätt till den debatt vi har i EU om en trovärdig gemensam energistrategi.
Energisäkerhet är säkerligen en av de viktigaste aspekterna i denna strategi. EU måste utveckla en gemensam – om inte en enda – energipolitik. Hela EU:s lagstiftare och institutioner bör ges en större roll. Kommissionen måste spela en starkare roll i ansträngningarna för att utveckla alternativa vägar till energikällor, först och främst från Azerbajdzjan och Centralasien, och även från Nordafrika och andra länder. EU måste göra ytterligare investeringar i terminaler för flytande naturgas och hjälpa sina nyaste medlemmar att göra samma sak.
Andra åtgärder, som att förbättra energieffektiviteten, investera i kärnkraft och skapa incitament för teknik för förnybar energi, krävs också. En viktig pusselbit är avregleringen av EU:s inre marknad för energi. Därför bör vi helhjärtat stödja initiativet från talman Jerzy Buzek och Europeiska kommissionens f.d. ordförande Jacques Delors initiativ att upprätta en europeisk energigemenskap.
Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Även jag anser att Lena Kolarska-Bobińskas betänkande är utmärkt. Det är viktigt att det leder en europeisk energistrategi för de kommande 10 åren. Det är också utmärkt att man uppmärksammar föreställningen om vad en trygg energiförsörjning och energieffektivitet är och, inte att förglömma, energibesparingar. De är viktiga frågor.
Det är dessutom mycket viktigt att vi investerar i forskning och nya tillämpningar för olika miljöteknik. Det kommer att finnas ett stort behov av innovationer inom detta område om vi vill skapa ett Europa som är renare och mindre energiberoende av andra. Vi måste därför främst se till alternativa energiformer. Det är sant att vi behöver kärnkraften som en grundläggande energiform, men vi kräver nya investeringar i alternativa energikällor. Jag hoppas att vi så småningom kan sluta att använda kol. Jag vill inte se en kolsvart framtid för energin i Europa.
Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE). – (LT) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande om Europeiska unionens energistrategi som täcker många viktiga punkter och frågor, och där det talas om förnybar energi, forskning, innovationer, att minska föroreningarna och, naturligtvis, ökad energisäkerhet. Jag stöder särskilt parlamentets villkor att energinät, även de av kommersiell natur, bör styras av mellanstatliga avtal som medger insyn och som inte påverkar medlemsstaternas intressen. Vissa medlemsstaters bilaterala avtal och projekt, såsom gasledningen ”Nord Stream”, skapar misstro inte bara miljömässigt utan också i fråga om den övergripande principen om solidaritet. En överenskommelse har nåtts av två länder, varav det ena är en EU-medlemsstat, men principen om medlemsstaternas solidaritet som fastställs i EU-fördragen åsidosätts i grund och botten. Därför instämmer jag i att externa rörledningar och andra energinät som kommer in på Europeiska unionens territorium bör styras av mellanstatliga avtal som upprättats i strikt överensstämmelse med EU:s lagstiftning. Sådana rörledningar bör omfattas av reglerna för den inre marknaden, bland dem också reglerna för tredje parts tillträde.
Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag röstade gladeligen för detta betänkande, och jag vill berömma min kollega och vän Lena Kolarska-Bobińska för hennes insats.
Jag deltog i parlamentsdebatten men lyckades inte med att få ordförandens uppmärksamhet i enlighet med ögonkontaktsförfarandet. Jag skulle därför vilja poängtera två saker: att Europeiska unionen bör inrikta sig på forskning, utveckling och innovation, och att ett europeiskt nätverk bör inrättas för lagring och överföring av el i hela unionen. Om vi agerar därefter kommer vi att göra stora framsteg.
Slutligen vill jag säga att det gladde mig att en stor majoritet av parlamentsledamöterna röstade för detta betänkande.
Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! Jag är naturligtvis glad över att parlamentet har antagit en resolution som kan stödja vår kommissionsledamot med ansvar för klimatfrågor då hon reser till Cancún för att förhandla. Men jag anser också att, med tanke på att EU hade stora problem med att uppträda enat vid COP 15 i Köpenhamn förra året, det ger oss en tankeställare att vi är så splittrade i parlamentet. Detta visade sig också i omröstningarna både om ändringsförslagen och om resolutionen som helhet. I detta sammanhang anser jag att vi möjligen kan lära oss något från det faktum att det kunde vara fördelaktigt att hålla tillbaka lite på kraven på en Tobinskatt och andra skatter, eftersom detta är en av orsakerna till motsättningarna i parlamentet. Under i övrigt lika förhållanden hade det varit bättre om vi hade sänkt våra krav och därmed skickat iväg våra förhandlare med ett mer entydigt och brett mandat än vad vi fått här i dag.
Antonio Masip Hidalgo (S&D). – (ES) Herr talman! En del har sagt att fördömandet av Marocko är alltför milt med tanke på omfattningen av förtrycket av mänskliga rättigheter i Sahara, där Marocko inte är något annat än en ockupationsmakt, utan någon som helst suveränitet eller laglig rätt. Det viktiga är dock budskapet att hela EU och parlamentet inte längre kommer att finna sig i dess våldshandlingar.
I går talade jag om domstolen i Haag här i parlamentet. Jag hoppas att världssamfundet, som tyvärr misslyckats i sina försök att förhindra folkmorden i Rwanda, Jugoslavien och Darfur, i detta fall kommer att förhindra att det sker i Västsahara, så att vi inte behöver se det inför en annan domstol, också i Haag, men denna gång inför en krigsförbrytartribunal.
Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Det är beklagligt att den utrikespolitik som förs av flera EU-länder fortsätter att ha en mycket kolonial karaktär. Det har varit mycket tydligt när det gäller Västsahara. Spanien och Frankrike, som stöder Marocko, är särskilt ansvariga för att förlänga konflikten. Västsahara är Afrikas sista koloni och det var i en FN-resolution 1966 där det först föreslogs att området skulle befrias från kolonialmakten.
Situationen i Västsahara har förvärrats på senare tid. De marockanska myndigheterna har använt överdrivet våld. Det har kommit rapporter om många dödsfall, skador och försvinnanden. Krisområdet har blockerats så att man inte ens kan ta emot internationell hjälp. Den nuvarande krisen i Västsahara och hela konflikten bör lösas så snart som möjligt. Detta är en uppgift för EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton samt för alla medlemsstater i EU.
Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Herr talman! Jag röstade naturligtvis för resolutionen om Ukraina. Jag presenterade i stort sett mina argument för detta under gårdagens debatt.
Jag vill dock använda detta förfarande för att göra ett mycket viktigt klargörande eftersom det sades något felaktigt under gårdagens debatt. Elmar Brok hade sannolikt vilseletts av användningen av fel termer. Han sade emellertid att chefen för säkerhetstjänsten utser och deltar i utnämningen av konstitutionella domare i Ukraina.
Jag kontrollerade detta denna kväll och konstaterade att så inte är fallet. Författningsdomstolen utses av presidenten, Ukrainas parlament och domarkåren. I praktiken är chefen för säkerhetstjänsten inte inblandad i utnämningen av domare till författningsdomstolen. Jag ville göra detta förtydligande.
Laima Liucija Andrikienė, (PPE). – (EN) Herr talman! Äntligen har vi en resolution om Ukraina som antagits av parlamentet. Självklart var vi bekymrade över den senaste utvecklingen i landet. Om Ukraina är vår strategiska partner, då har jag uppfattat det som att det är vår plikt att uttrycka vår oro över de brister vi ser – t.ex. de alltför stora befogenheter som Ukrainas säkerhetstjänst beviljats, och de åtgärder som vidtagits för att skrämma icke-statliga organisationer som är verksamma i detta land och för att kontrollera ukrainska media.
Vi är också bekymrade över den politiska processen som helhet, inklusive oppositionspartiernas oförmåga att delta i valet utan restriktioner och diskriminering. Å andra sidan bör vi fortsätta att stödja Ukrainas europeiska integrationssträvanden och använda mer morot än piska för att få Ukraina närmare EU – och inte längre bort – samt göra allt i vår makt för att uppnå detta strategiska mål.
Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman! EU bedriver en mycket omfattande miljöskyddspolitik, som även omfattar jordbruk och industri. Men under de nuvarande villkoren för produktion och konkurrens är det inte möjligt att sluta använda kemikalier i jordbruket, eller att ändra de metoder som används för att tillverka varor så att de inte kräver en enorm energiförbrukning. Att anklaga unionen för att den inte är ledande inom miljöpolitik och föra fram Förenta staterna och Kina som modeller är mycket olämpligt. Dessa länder ligger trots allt i topp när det gäller koldioxidutsläpp. Att miljöskydd är av allra största vikt är ett obestridligt faktum och vi bör därför göra allt för att göra den europeiska ekonomin hållbar – industrin, jordbruket och transporterna. Naturens produkter är vår mest värdefulla handelsvara, och något som är mycket svårt att återvinna när den är förlorad. Allt bör därför göras för att hitta den berömda gyllene medelvägen.
Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman! Att hitta en balans mellan ekonomiska och sociala intressen är mycket viktigt, men också mycket svårt. Ett ekonomiskt samarbete som går hand i hand med respekten för de grundläggande normerna för demokrati och dess medborgares välfärd är grunden för Europeiska unionen. Det är därför det är så viktigt att införa enhetliga normer för mänskliga rättigheter, liksom sociala och miljömässiga standarder i internationella handelsavtal. Antagandet av denna typ av standard inom EU:s handelspolitik kommer att leda till att det senare uppfattas positivt av medborgarna och även till en förbättring av EU:s förbindelser med dess partnerländer. Internationellt samarbete på detta område är ovanligt viktigt, och Europaparlamentet bör stödja det i största möjliga utsträckning.
Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman! Horisontella avtal omfattar ett mycket brett spektrum av förordningar, och förbiseenden i rättsliga bestämmelser kan – oavsett om de är avsiktliga eller oavsiktliga – leda till att konkurrensen sätts ur spel. Detta är därför en avgörande fråga som på samma gång är känslig för fel. En balans måste garanteras genom lämpliga bestämmelser, standardiseringsförfaranden och ett främjande av överenskommelser mellan berörda parter. Immateriella rättigheter kan inte förbises, och underlåtenhet att iaktta dem måste få allvarliga följder. Jag stöder också författarens krav på en förbättring av kvalitén i utarbetandet av lagstiftning. Det språk som används i dag i många dokument är ofta svårt att förstå och otillgängligt för den genomsnittlige medborgaren.
Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Ännu en gång utspelas en fars mellan de politiska företrädarna för kapitalet och de borgerliga regeringarna i syfte att manipulera folket. Huvudfrågan är inte om vi ska ha en ökning av budgeten, utan var pengarna kommer att hamna. Det har också beslutats. Jordbruksstödet till fattiga, medelstora företag inom den gemensamma jordbrukspolitiken har minskat, medan pengarna från jordbruksfonderna går till ”lämpliga” projekt, nämligen projekt som tilldelas direkt eller via offentlig-privata partnerskap till stora företagsgrupper. Därmed används EU:s budget också för att kanalisera pengar till monopolgrupper. Å andra sidan kommer all ökning av unionens budget gå till att finansiera EU:s antigräsrotspolitik och dess åtgärder, såsom den nyligen antagna mekanismen för Europeiska utrikestjänsten, för att underlätta EU:s politisk-militära imperialistiska interventionspolitik.
EU: s budget är ännu ett instrument för att kraftigt skära ned på det enkla folkets inkomster och omfördela dessa till monopolkapitalet. De imperialistiska stridigheterna inom EU gäller inte folket, de handlar om kampen mellan de borgerliga klasserna och delar av kapitalet, om vem som ska få lejonparten av bytet från plundringen av det enkla folkets inkomster.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Jag är övertygad om att ni är medvetena om de problem som skakade Europeiska unionen igen när det kom till att godkänna 2011 års budget. Kommissionen och parlamentet ville ha en ökning med cirka 5 procent, för att genomföra en ny europeisk politik (regleringar av finansmarknaden, en gemensam utrikespolitik, etc.) som har upprättats som ett svar på de utmaningar som vi står inför. Med tanke på de nuvarande budgetbegränsningarna, beslutade parlamentet slutligen att enas om att minska denna höjning till 2,91 procent, förutsatt att vissa politiska villkor var uppfyllda (en diskussion om beviljande av egna medel till Europeiska unionen i syfte att avhjälpa kohandeln mellan medlemsstaterna, budgetflexibilitet och finansiering för viktiga strategiska prioriteringar). Eftersom Europeiska rådet har avvisat dessa villkor, röstade jag för den nya resolutionen som tydligt fastställer parlamentets i högsta grad rimliga, konstruktiva och ändå ambitiösa hållning. Samtidigt som jag och mina kolleger är villiga att dra åt svångremmen tillsammans med alla andra i Europa, vill vi också betona hur viktiga EU-bidragen är för att samordna och stödja den politik som förs av unionen.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde denna resolution. Lissabonfördraget har medfört många viktiga förändringar inom olika områden och har gett Europaparlamentet nya befogenheter. Det misslyckade försöket att nå en överenskommelse med Europeiska rådet om budgeten 2011 var parlamentets första allvarliga försök att utnyttja de befogenheter det tilldelats. Parlamentet är redo att nå en överenskommelse så snart som möjligt så att EU kan inleda 2011 med den antagna budgeten och så att finansieringen av viktiga områden och projekt inte fördröjs. Parlamentets krav måste dock anges i avtalet med rådet och det måste finnas en överenskommelse om vissa flexibilitetsmekanismer, som möjliggör en lämplig finansiering av den politik som följer av de nya befogenheter som EU fått genom Lissabonfördraget och Europa 2020-projektet. Det måste finnas ett åtagande från kommissionen att lägga fram förslag om nya egna medel för EU, och det måste finnas en överenskommelse med rådet om översynen av den finansiella strukturen. Dessutom måste det finnas en överenskommelse mellan de tre institutionerna om en samarbetsmetod som bland annat innebär att parlamentet deltar i förhandlingsprocessen om nästa fleråriga budgetram. Parlamentet måste uppfylla de krav som man nu har lagt fram. Det är inte bara fastställandet av EU:s budget som i framtiden kommer att vara beroende av parlamentet, det kommer också att upprätta ett prejudikat för att öka inflytandet för den enda direktvalda institutionen i EU.
Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Europaparlamentet får inte ge efter för kommissionens påtryckningar att godkänna budgeten för 2011. Detta skulle vara liktydigt med att ändringarna i fördraget, som utgör grunden för unionens verksamhet, kränks av det mest demokratiska forumet i EU, som är det enda som är direktvalt. Europeiska kommissionens ledare reagerar på ett sätt som uppfattas som att unionens verkställande organ har intrycket av att parlamentet inte håller med om den utarbetade budgeten, bara för att visa vem som innehar den verkliga makten. Parlamentet, som i sin helhet röstade mot den budget som kommissionen föreslagit för 2011, har emellertid viktigare saker att göra än att ägna sig åt meningslös maktkamp. I själva verket tas ingen hänsyn till unionens nya befogenheter i budgeten, och ingen finansiering tillhandahålls för Europa 2020-strategin, som det råder enighet om.
Vi kan inte vara inkonsekventa när vi fattar våra egna beslut. Vi kan inte utforma och godkänna välmenande strategier utan att också ge ekonomiskt bidrag för att genomföra dem. Parlamentet har rätt att ange vägen längs vilken unionen kommer att fortsätta nästa år, en rättighet som beviljats av Lissabonfördraget. De förenade åtgärder som vidtagits av alla de parlamentariska grupperna i den europeiska lagstiftningen tjänar endast till att visa att budgeten behöver ses över på ett mycket mer flexibelt sätt.
Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för denna resolution eftersom den i tekniska termer påminner oss om de tre krav som parlamentets omröstning om 2011 års budget grundas på: nämligen att behålla möjligheten att mobilisera flexibilitetsmekanismen, som är ett nödvändigt budgetverktyg för att garantera minsta finansiering för unionens befogenheter och prioriteringar; kommissionens åtagande att lägga fram konkreta förslag om nya egna medel från och med nu till juli 2011; och parlamentets starka deltagande i framtida debatter om EU:s finansieringssystem, särskilt i frågan om egna medel och utarbetandet av nästa budgetram. Denna resolution bekräftar de ändringar som gjorts beträffande rådet genom Lissabonfördraget, för att rådet äntligen ska erkänna parlamentets nya legitimitet i budgetfrågor. Vi måste inse att bortom den interinstitutionella kampen står frågan om europeisk integration och framtiden för unionens projekt på spel i denna budgetdebatt, där parlamentet än en gång förkroppsligar unionen och respekten för unionens medborgare. Slutligen måste de medlemsstater som har ratificerat detta fördrag individuellt vara fullt medvetna om sina behov och åtfölja de ambitioner som det innehåller.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Innan kommissionen föreslår ett nytt budgetförslag vill parlamentet bekräfta den roll som den avser att spela i förhandlingarna om nästa fleråriga budgetram. Vi har ställt tre villkor: för det första att upprätthålla en flexibilitetsmekanism, inte minst för att kunna mobilisera flera miljoner euro i katastrofhjälp till utvecklingsländerna. För det andra att kommissionen bör tillhandahålla konkreta förslag på nya egna medel, och för det tredje att rådet bör förplikta sig att undersöka dessa förslag tillsammans med parlamentet under förhandlingarna om nästa fleråriga budgetram. Resolutionen har antagits med mycket stor majoritet, vilket tyder på parlamentets beslutsamhet att endast stödja antagandet av 2011 års budget om dessa tre villkor är uppfyllda.
Göran Färm, Olle Ludvigsson och Marita Ulvskog (S&D), skriftlig. − Vi beklagar att förhandlingarna ännu så länge inte kunnat nå resultat. Trots att Europaparlamentet sträckte sig långt i förhandlingarna genom att acceptera rådets budgetförslag för 2011, erbjuda en lösning på stora och besvärliga finansieringsprojekt som fusionsforskningsprogrammet ITER, och lova ett snabbt ja till ändringsbudget nr 10, som innebär att medlemsstaterna får tillbaka drygt 600 miljoner euro - blockerade en minoritet medlemsländer, däribland Sverige, fortsatta förhandlingar.
Parlamentets resolution betonar att förhandlingarna bör fortsätta, men ställer också krav för framtiden.
För att EU ska undvika ytterligare budgetkriser och klara finansieringen av tunga prioriteringar, såsom klimatpolitiken och EU 2020, krävs för kommande år mer flexibilitet inom EU:s budget. Vi anser dock inte att den totala nivån på EU:s budget behöver höjas. För att undvika risken för veto av parlamentet, om man endast tillåts ta ställning till ett redan färdigförhandlat paket mellan medlemsländerna, anser vi även att Europaparlamentet bör tillåtas delta i förberedande förhandlingar om EU:s nästa långtidsbudget efter 2013, samt i diskussionerna om den framtida finansieringen av densamma - utan att för den skull ta ställning i sak till frågan om egna medel. Vi vill slutligen också understryka att dessa krav inte går utöver den kompetens som getts parlamentet i Lissabonfördraget.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Vi upplever i dag ett institutionellt dödläge när det gäller 2011 års budget, med vissa medlemsstater som blockerar kommissionens förslag i rådet. Jag hoppas att detta dödläge kommer att övervinnas så snabbt som möjligt, eftersom det i budgeten måste tas hänsyn till EU:s åtaganden och ansvar enligt Lissabonfördraget.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Parlamentet vill att Lissabonfördraget ska respekteras och att institutionell fred ska råda inom EU. Enligt Lissabonfördraget måste parlamentet vara involverat – genom att rösta eller avge yttranden – i det nya interinstitutionella avtalet, i nästa fleråriga budgetram, och i att etablera nya egna medel. När det gäller det interinstitutionella avtalet, är det uppenbart att respekten för EU-institutionernas åtaganden, särskilt rådets, är beroende av att det finns flexibilitet beträffande den nuvarande fleråriga budgetramen.
Europa 2020-strategin, Iterprojektet, Europeiska utrikestjänsten och finansiella tillsynsmyndigheter är några områden som behöver finansiering. Rådet måste acceptera Lissabonfördraget, såväl i fråga om de nya områden som faller under EU, vilket speglas i budgeten, och i fråga om parlamentets stärkta befogenheter, inte minst när det gäller budgeten. Dessa förändringar stärker i själva verket den demokratiska legitimiteten för unionens institutioner. Användningen av gemenskapsmetoden istället för den mellanstatliga vägen gör vårt styrelseskick mer demokratisk. Parlamentet kräver endast ett minimum av vad som skulle vara önskvärt, med hänsyn till medlemsstaternas budgetåtstramningar.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi samtycker inte till den föreslagna budgeten för 2011. Vi samtycker emellertid inte heller till de flesta av de motiveringar som majoriteten i parlamentet lägger fram för att förhindra 2011 års budget från att antas.
Den debatt som har börjat med budgetplanerna efter år 2013 är redan bristfällig av ett antal anledningar, däribland oförmågan hos EU-institutionerna – parlamentet och rådet – att nå en överenskommelse i förhandlingarna om budgeten 2011; försöken från flera medlemsstater att tvinga fram en minskning av medel för framtida budgetar; påtryckningar från andra om nya egna medel för EU, med förslag om att skapa europeiska skatter på toppen av nationella skatter som betalas av allmänheten snarare än finanssektorn; ett insisterande på ett fullständigt genomförande av Lissabonfördraget; och de rika ländernas motstånd till att kraftigt öka sina bidrag till EU-budgeten.
Även om vi är överens om att nya ansvarsområden bör innebära nya resurser kan vi inte ge vårt stöd till en resolution där det inte förordas att fördela EU-medel i syfte att uppnå ekonomisk och social sammanhållning, bemöta krisen och stödja sysselsättningen med rättigheter, utan att stärka militarism eller förtryck.
Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om de pågående förhandlingarna om budgeten för 2011 eftersom det är viktigt att parlamentet axlar sin nya och berättigade roll i att fastställa EU:s budget nu när Lissabonfördraget har trätt i kraft. Eftersom förlikningskommittén har misslyckats med att nå en överenskommelse trots parlamentets alla ansträngningar, har vi gett en ny version av ett antal punkter där rådet måste vara flexibelt. För det första, behovet av större flexibilitet fram till slutet av den fleråriga budgetramen 2007–2013 för att beakta EU:s nya befogenheter, och för det andra att parlamentet blir fullt delaktigt i förhandlingarna om budgetramen efter 2013. Slutligen, när kommissionen har beslutat att lägga fram detaljerade förslag om inrättandet av egna medel för EU, vill vi att rådet försäkrar att parlamentet fullt ut kommer att inkluderas i diskussionerna om dessa förslag. Denna resolution kommer att skicka ett starkt budskap till Europeiska rådet vid dess möte den 16 och 17 december 2010.
Anna Hedh (S&D), skriftlig. − Jag beklagar att förhandlingarna ännu så länge inte kunnat nå resultat. Trots att Europaparlamentet sträckte sig långt i förhandlingarna genom att acceptera rådets budgetförslag för 2011, erbjuda en lösning på stora och besvärliga finansieringsprojekt som fusionsforskningsprogrammet Iter, och lova ett snabbt ja till ändringsbudget nr 10, som innebär att medlemsstaterna får tillbaka drygt 600 miljoner euro – blockerade en minoritet medlemsländer, däribland Sverige, fortsatta förhandlingar.
Parlamentets resolution betonar att förhandlingarna bör fortsätta, men ställer också krav för framtiden.
För att EU ska undvika ytterligare budgetkriser och klara finansieringen av tunga prioriteringar, såsom klimatpolitiken och Europa 2020, krävs för kommande år mer flexibilitet inom EU:s budget. Jag anser dock inte att den totala nivån på EU:s budget behöver höjas. För att undvika risken för veto av parlamentet, om man endast tillåts ta ställning till ett redan färdigförhandlat paket mellan medlemsländerna, anser jag även att Europaparlamentet bör tillåtas delta i förberedande förhandlingar om EU:s nästa långtidsbudget efter 2013, samt i diskussionerna om den framtida finansieringen av densamma – utan att för den skull ta ställning i sak till frågan om egna medel. Jag vill slutligen också understryka att dessa krav inte går utöver den behörighet som getts parlamentet i Lissabonfördraget, och även om jag var emot införandet av detta fördrag, anser jag att vi nu inte har något annat val än att acceptera konsekvenserna av dess ratificering och arbeta i enlighet med dess bestämmelser.
Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Europeiska unionens budget utgör den ram inom vilken dess medlemsstater kan agera. Särskilt under ekonomiskt osäkra tider är det viktigt att kunna lita på de åtaganden som gjorts i detta avseende. Det måste vara möjligt för människor att kunna lita på att medlen faktiskt kommer att ställas till deras förfogande. Här riktar jag mig särskilt till jordbrukarna. Outnyttjade medel på området för jordbruk innebär inte att de inte behövdes. Det betyder bara att de har hanterats mycket försiktigt. Jordbrukarna får inte straffas för detta genom att medlen flyttas till andra områden. Jordbruket måste värnas ekonomiskt i EU-medborgarnas intresse. En kompromiss måste hittas så snart som möjligt så att vi kan anta 2011 års budget. Först när vi har gjort detta kan finansieringen av jordbruket säkras och nationella flaskhalsar undvikas.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för budgetresolutionen men avstod från att rösta om ändringsförslag 1b, som handlar om nya egna medel. Jag anser att EU ska leta efter nya finansieringskällor, men inte detta ska ske genom att söka förhandsåtaganden från rådet. Vi bör ha en öppen diskussion om alla alternativ.
Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) Om parlamentet och rådet misslyckas med att nå en överenskommelse om 2011 års budget innan slutet av detta år, kan det få stora konsekvenser för finansieringen av unionens program, orsaka stora förseningar i inrättandet av kontrollorganen och medföra att akuta instrument som Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och solidaritetsfonden blir obrukbara.
Parlamentet måste dock agera med kraft i framtida förhandlingar. Vad det har bett rådet om är i själva verket bara respekt för de befogenheter som man beviljats genom Lissabonfördraget. Parlamentet har inte gjort någonting annat än att försvara EU:s budget från ogenomtänkta nedskärningar, som skulle ha drabbat sysselsättningen och fått Europas folk att straffas för ett fåtal medlemsstaters omedgörlighet. Jag ser fram emot att få se en stor ansvarskänsla vid de kommande förhandlingarna, så att man undviker att lägga en institutionell kris ovanpå den nuvarande ekonomiska krisen.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Lissabonfördraget har gett parlamentet nya ansvarsområden, och det innebär ökade kostnader. Dessa behov kräver en budget för 2011 som är något högre än för 2010, så att parlamentet kan utöva sin verksamhet ordentligt. Ingen gynnas av det dödläge som har nåtts i förhandlingarna med rådet, och trots den kris som Europa genomgår är det nödvändigt att komma fram till en överenskommelse så att EU kan uppnå målen i EU 2020-strategin.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Särskilt i tider av finansiell kris, när medborgarna uppmanas att dra åt svångremmen och acceptera massiva nedskärningar inom sociala och familjerelaterade områden, måste hårda besparingar också vara möjligt i EU-budgeten. Istället för att detta är en ökning med drygt 3 procent planerad. Vissa projekt har helt enkelt skjutits upp så att vi inom överskådlig framtid endast har möjligheter till de mest överhängande större utgifterna. Det skulle finnas många möjligheter att göra besparingar, till exempel i fråga om de två orterna för plenarsammanträdena, eller genom att äntligen få ordning på EU:s kamp mot bedrägerier och återvinna de medel som felaktigt har betalats ut. Vi måste också överväga om alla prestigeprojekt verkligen bör fortsätta. Några av dessa kommer säkert också att vara framtidsorienterade, men genomförandet av vissa projekt ger upphov till tvivel om deras motiv och tillvägagångssätt. Jag kan inte under några omständigheter stödja denna EU-budget för 2011.
Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Budgetsamtalen har misslyckats på grund av konflikten mellan budgetstabilitet och anpassningsförmåga. Således uppmanar företrädare för Europaparlamentet till bred budgetflexibilitet, men utan att beakta intressena hos de länder som är nettobetalare. Det är nettobidragsgivarna som finansierar EU, som ansvarar för att den ekonomiska motorn startas igen efter krisen och som räddar länderna med stora budgetunderskott, samt euron i sig. Det är därför motiverat för dem att hålla sig till de bindande budgetanslagen, så att nettoanslaget inte nyckfullt kan ändras i efterhand och pengar därmed slösas bort. De som investerar och betalar ut pengar måste garanteras högsta möjliga stabilitetsnivå. Likaså har den kritiska inställningen till EU-beskattning inget att göra med en skenbar ”brist på solidaritet”. Det beror helt enkelt på att majoriteten av medlemsstaterna tydligt är emot den och håller tillbaka de nationella parlamentens ratificering av hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Den ”frigörelse av Europaparlamentet” som så ofta citeras i detta sammanhang anser jag snarare är en mycket oroande frigörelse från EU-medborgarna. Därför röstade jag mot förslaget till resolution.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Liksom den stora majoriteten parlamentsledamöterna röstade jag för förslaget till budget, eftersom jag anser att man måste ta hänsyn till parlamentet. Det är inte bara ur ett symboliskt perspektiv, på grund av att parlamentet företräder 500 miljoner européer, utan framför allt från en ”konstitutionell” synvinkel, eftersom fördraget kräver att parlamentet självt ger sitt samtycke till antagandet av den framtida fleråriga budgetramen.
Den ökning som parlamentet begär är inte ett infall utan är beräknad för att gynna medborgarna i EU. De stora fördelar som härrör från dessa medel och de initiativ som genomförts i hela unionen vittnar om detta. Jag instämmer dock verkligen med dem som anser att vi kanske borde överväga att fördela dessa annorlunda, för att förhindra att vissa länder bara är nettobetalare och får betydligt färre förmåner. Jag hoppas att alla kraven kan beaktas under samrådet och förlikningen.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på att rådets ståndpunkt om förslaget till budget har begränsat betalningsbemyndigandena till ett belopp som motsvarar en ökning med 2,91 procent jämfört med 2010 års budget, och att förlikningskommittén parlamentet–rådet den 15 november 2010 misslyckades med att enas om en gemensam text för 2011 års budget, röstar jag för resolutionen – eftersom jag håller med om de villkor som parlamentet ålagt rådet och kommissionen i syfte att underlätta en överenskommelse om 2011 års budget.
Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Jag avstod från att rösta om resolutionen om budgeten 2011 och om framtida finansiering för EU:s politik, även om jag stöder alla ändringsförslag som syftar till att förbättra parlamentets ståndpunkt i diskussionen och kontroll över beslut om budgeten. I själva verket utgör kompromisstexten en återgång till parlamentets tidigare ståndpunkter, nämligen de som låg bakom misslyckandet med den första förlikningen med rådet.
I den nyligen omarbetade versionen garanterar inte parlamentsledamöternas ståndpunkt det som är viktigt i denna förhandling: att det inte är en upprepning av de rikare EU-ländernas restriktiva budgetram för 2012 och 2013. I parlamentets ståndpunkt garanteras inte heller att en demokratisk konferens kommer att äga rum inom ramen för en debatt, tillsammans med de nationella parlamenten, om de nya resurser som kommer att finansiera den nya budgetplanen. Nedläggandet av min röst stöder parlamentets ståndpunkt, som är kritisk mot regeringar som söker större europeisk makt med mindre pengar, men inte stöder dåliga avtal eller en medioker budget.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Denna resolution är en tydlig signal om parlamentets åtagande att överbrygga det nuvarande dödläget om budgeten för 2011.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) När det gäller förslaget till 2011 års budget angav rådet att nivån på betalningsbemyndigandena inte bör gå utöver en ökning med 2,91 procent jämfört med 2010 års budget. Särskilt för de medlemsstater som hade röstat emot majoriteten i rådets ståndpunkt om budgeten i augusti, var detta den absoluta kritiska gränsen. Europaparlamentet hade i trepartsmötena om 2011 års budget tagit ett steg mot att vara villigt att godta denna ståndpunkt om betalningar, efter att ha fått försäkringar om extra åtaganden utöver taket via flexibilitetsinstrumentet både under rubrik 1a (konkurrenskraft) och rubrik 4 (yttre förbindelser) för att kunna täcka förstärkta politiska prioriteringar under rubrik 1a (särskilt livslångt lärande) och extra behov under rubrik 4 (särskilt Palestina). Dessutom, när det gäller Iter (enhällighet krävs i rådet), verkade det som att en kompromiss skulle garantera ytterligare 1,4 miljarder euro för åren 2012 och 2013 genom att använda outnyttjade marginaler under de olika rubrikerna från år 2010 och – men den delen diskuterades fortfarande, eftersom det var kopplat till att garantera bättre flexibilitet inom förordningen om den fleråriga budgetramen – omfördelningar från det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling.
Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Jag avstod från att rösta om den ursprungliga texten i punkt 1.6 därför att tanken på att efterlysa nya förslag om egna medel genom skattepolitiska initiativ och andra möjliga program, som t.ex. utsläppshandelssystemet, utgör en potential för EU-designade skatter. Denna omröstning är förenligt med min inställning och tidigare inställning till alla förslag av ett skattesystem i euro-stil.
Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Resolutionen sänder en tydlig signal till de andra institutionerna att parlamentet är berett att inleda seriösa förhandlingar för att lösa det nuvarande dödläge som råder beträffande budgeten och att besluta om en budget för 2011 så snart som möjligt. En överenskommelse kommer att innebära att direktstöden inte försenas, och att finansieringen av strukturfonderna inte påverkas. Jag anser att parlamentsledamöterna, som de enda direkt folkvalda i EU, bör delta i utformningen av nästa budgetram i syfte att uppnå bästa möjliga överenskommelse för brittiska medborgare. Åtgärder måste vidtas för att göra EU-budgeten mer flexibel. Detta kommer att ge EU möjlighet att reagera snabbt på kriser och att oförutsedda behov kan finansieras. I resolutionen framförs krav på en välbehövlig diskussion om nya sätt att finansiera EU, vilket kan sänka brittiska skattebetalares EU-kostnader.
Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag har röstat för resolutionen om de pågående förhandlingarna om budgeten för 2011, eftersom budgetförhandlingarna hittills tyvärr har visat att rådet under de senaste 12 månaderna uppenbarligen inte har haft tid att läsa och förstå Lissabonfördraget. Det enda vi väntar oss här är rättigheter och förfaranden som grundas strikt på vad som överenskommits i Lissabon – inget mer, inget mindre. Det var rådet som insisterade på behovet av det nya fördraget. Rådet ska hålla sig till fördraget och är skyldigt att inte låta uppenbara skillnader i de egna leden få en negativ inverkan på Europas medborgare.
I detta sammanhang välkomnar jag parlamentets allmänna beslutsamhet att enas om 2011 års budget så snart som möjligt innan årets slut. Vi behöver flexibilitet. Dessutom finns det ett trängande behov av nya finansiella tillsynsmyndigheter, vilket den dramatiska situationen på Irland visar för var dag.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Införandet av klausulen om mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer i internationella handelsavtal är en princip som EU bör försöka garantera. Jag instämmer därför i EU:s mål att utöva påtryckningar inom internationella organisationer, särskilt Världshandelsorganisationen (WTO) och Internationella arbetsorganisationen (ILO), och att främja skapandet av en ny miljöorganisation för att främja rättvis handel.
Å ena sidan måste EU respektera strikta sociala och miljömässiga normer, men man måste också kräva samma aktsamhet från sina partner. Det är värt att påpeka att detta är möjligt, vilket har visats genom de framsteg som gjorts i frihandelsavtalen. Men det måste finnas en tydlig ram för standarder inom internationella organisationer. Denna kan bli verklighet genom en förstärkt dialog inom dessa organisationer, särskilt när det gäller den obligatoriska tillämpningen av dessa normer i handelsavtal och de nödvändiga mekanismerna för övervakning och incitament, tillsammans med förstärkta skiljenämnder. Instrumenten för det allmänna preferenssystemet, som möjliggör för EU att ensidigt bevilja handelsförmåner, kan innebära en möjlighet för att bättre kunna fastställa vilka parter som bör gynnas, med hänsyn till deras respektive utveckling och övervakning av sina åtaganden.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Varje år, i enlighet med de utrikespolitiska befogenheter som fastställs i fördragen, undertecknar EU en rad olika handelsavtal. Nu när EU:s befogenheter har utökats inom områdena för mänskliga rättigheter (stadgan om de grundläggande rättigheterna är nu primärrätt) och hållbar utveckling (ett av de fem viktiga målen för Europa 2020), kände jag att det var viktigt att stödja det betänkande som utarbetats av min kollega Tokia Saïfi, som syftar till att se till att dessa frågor speglas bättre i EU:s handelsavtal. Naturligtvis föreslås det i betänkandet att förbättra samarbetet inom befintliga internationella organisationer och ett automatiskt införande av klausuler om dessa frågor, men där presenteras också nya idéer som uppmanar till skapandet av en världsorganisation för miljön som skulle hantera fall av miljödumpning. Detta förslag är också kopplat till en mekanism för att införliva koldioxid, som kompletterar EU:s system för utsläppshandel. Denna tvådelade strategi skulle göra det möjligt för oss att förhindra att utsläpp överförs till tredjeländer.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder detta betänkande. Snedvridning av konkurrensen och riskerna för miljö- och social dumpning förekommer allt oftare inom internationell handel. Detta är till nackdel för företag och arbetstagare i EU som till skillnad från sina handelspartner utanför EU:s medlemsstater är skyldiga att följa strängare sociala, miljömässiga och skattemässiga standarder. Därför bör det i EU:s bilaterala och multilaterala avtal föreskrivas en skyldighet för alla företag, inte bara för de som finns i EU, att uppfylla de ovannämnda kraven. EU:s handelsavtal måste innehålla öppenhet och strängare offentliga standarder för upphandling, i syfte att bekämpa olaglig kapitalflykt. För att uppnå dessa mål bör EU aktivt samarbeta med internationella partners inom handeln – Världshandelsorganisationen, Internationella arbetsorganisationen och FN.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D) , skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande eftersom det ändå är viktigt att säkerställa en balans mellan handelsrätt och grundläggande mänskliga rättigheter och att intensifiera dialogen mellan de viktigaste internationella organisationerna, särskilt mellan Internationella arbetsorganisationen och Världshandelsorganisationen. Införandet av mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer i handelsavtalen kan dessutom tillföra ett mervärde till internationella handelsavtal och möjliggör därmed ett ökat stöd för politisk och social stabilitet, och genom detta skapas en omgivning som är fördelaktigare för handeln. Det bör påpekas att de europeiska industrierna och företagen är bundna i Europa av strikta sociala och miljömässiga regler.
Jag instämmer i parlamentets ståndpunkt om att om EU uppfyller bindande normer bör man också kunna kräva detsamma från sina handelspartner – och särskilt från tillväxtländer – och insistera på kvalitet och hållbarhet, särskilt för livsmedel som kommer in på dess territorium, i syfte att bevara en sund och rättvis handel. Jag skulle vilja betona att för att stärka mänskliga rättigheter och den sociala politiken inom internationell handel måste vi kräva att alla det i samtliga framtida handelsavtal införs ett förbud mot barnarbete, särskilt när det gäller utvinning och bearbetning av natursten.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag anser att sociala och miljömässiga normer inte är oförenliga med EU:s och dess partners handelsintressen. Samarbetet mellan internationella organisationer bör intensifieras som en del av en global överenskommelse om klimatet, särskilt när det gäller mekanismer för att införliva koldioxid i EU:s utsläppshandelssystem, samtidigt som man dock ser till att befintliga läckor stoppas. Jag anser också att EU bör leda arbetet i användningen av bilaterala frihandelsavtal så att de inte bara innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter, men också bestämmelser om hållbar utveckling.
Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag inser att diskussionen om införandet av klausuler om mänskliga rättigheter och sociala och miljömässiga standarder i internationella avtal är en komplex fråga, och jag är medveten om att det för närvarande finns en obalans mellan reglerna för internationell handel och övrig internationell rätt. Jag anser att EU har en avgörande roll att spela i denna strävan efter en ny global styrelseform, och att man i detta syfte måste uppmuntra till konsekvens i den politik som antagits av internationella institutioner.
Jag menar att EU måste sträva efter en balans mellan en restriktiv och liberal inställning till handel och en kompromiss mellan att skydda sina kommersiella intressen och kräva respekt för de värden som ligger till grund. Det är därför viktigt att uppmuntra till dialog och samarbetsrelationer med internationella organisationer, särskilt Världshandelsorganisationen och Internationella arbetsorganisationen. Jag vill också påminna om att det genom Lissabonfördraget har gjorts ändringar i handelspolitiken som berör några av de förslag som presenteras i detta betänkande. Jag röstar därför ja till merparten av de åtgärder som ingår i detta betänkande.
Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder detta betänkande där det krävs att handeln inte ska ses som en smalt självändamål. Den bör snarare, tillsammans med vår framtida handelsstrategi, ses som ytterligare ett sätt att främja europeiska värden och intressen. Bestämmelser om hållbar utveckling gagnar alla parter. Dessutom bidrar införandet av sociala och miljömässiga standarder i handelsavtal till att reglera globaliseringen. Att välja att ignorera dem är en kortsiktig och kontraproduktiv strategi som inte bara går emot de principer som vägleder våra yttre åtgärder, utan också kommer att undergräva den europeiska sociala modellen. EU:s bilaterala handelsförbindelser med tredje part är desto mer avgörande för mänskliga rättigheter och sociala och miljömässiga standarder när det finns föga utsikter till framsteg inom ramen för WTO. Ändå måste vi fortsätta kräva att ILO ges observatörsstatus i – och rätt att tala vid – WTO, och en kommitté för handel och anständigt arbete bör inrättas inom WTO. Även om införandet av bindande klausuler om mänskliga rättigheter i EU:s internationella avtal är en beundransvärd praxis, verkar dålig övervakning och ett dåligt genomförande göra dem praktiskt taget värdelösa, och detta måste behandlas ingående i alla framtida avtal.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Internationella handelsavtal bör utgöra ett tillfälle för EU att uppmuntra sina partner att anta sociala och miljömässiga standarder. Betänkandet har antagits med stor majoritet och innehåller förslag om att kräva att importerade varor uppfyller samma sociala och miljömässiga normer som europeiska produkter. Där föreslås också att det bör vara möjligt att hänskjuta fall av social eller miljömässig dumpning till antingen ILO eller en världsorganisation för miljön, vilken måste upprättas snarast möjligt. Aktuella förhandlingar om frihandelsavtal bör inte bara innehålla klausuler om mänskliga rättigheter utan även om ekonomiska, sociala och miljömässiga standarder. Om detta inte görs kommer denna orättvisa konkurrensfördel innebära att EU inte längre kan konkurrera med låga kostnader och lågkvalitativa importprodukter. Framtiden för både det europeiska jordbruket och den europeiska industrin står på spel här.
Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om mänskliga rättigheter samt sociala normer och miljönormer i internationella handelsavtal eftersom handelspolitiken bör vara förenlig med EU:s mål och bör bidra till att upprätthålla dess sociala och miljöpolitiska modeller. Det är därför av största vikt att EU ser till att angivna sociala och miljömässiga standarder genomförs i internationella handelsavtal.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Huruvida vi bör bedriva handel med länder som inte har samma normer för mänskliga rättigheter har diskuterats länge, och vi kan förmodligen fortsätta att diskutera saken i evighet. Jag är realistisk och anser att EU bör göra sitt yttersta för att öka acceptansen av de normer som ter sig viktigast, samt försöka få de länder som man handlar med att verka för att dessa rättigheter respekteras. Jag förstår att det är viktigt att EU på ekonomisk och diplomatisk nivå framhåller hur pass avgörande detta är i samband med upprättandet av varaktiga handelskanaler. Samtidigt kan vi som alla vet inte tvinga på någon dessa normer eller kräva att de respekteras. Normerna efterlevs ofta formellt, men vi vet att vissa av våra partner i många fall inte följer dem. EU:s främsta energiförsörjare hamnar i den kategorin. Jag vill än en gång påpeka hur viktigt det är att vi fortsätter kämpa för de mänskliga rättigheterna och ser respekten för dem som en förutsättning för goda handelsförbindelser.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Införandet av en klausul om mänskliga rättigheter och tillämpningen av sociala normer och miljönormer i handelsförhandlingar är komplexa frågor som splittrar världssamfundet. Å ena sidan kritiserar länderna i norr den sociala och miljömässiga dumpning som praktiseras av de nya tillväxtländerna, som utgör en konkurrenssnedvridning i handelförbindelserna. Å andra sidan misstänker länderna i söder att länderna i norr vill hindra deras ekonomiska utveckling och genom tillämpning av dessa normer använda sig av en form av förklädd protektionism.
Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att handelspolitiken bör fungera som ett instrument som tjänar Europeiska unionens övergripande mål. Därför är det viktigt att handel inte ses som ett mål i sig, utan som ett verktyg som gör det möjligt att främja europeiska handelsintressen, och också som ett instrument för en rättvis handel som har förmåga att generellt införa och tillämpa sociala normer och miljönormer med alla EU:s handelspartner.
Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om mänskliga rättigheter och sociala normer och miljönormer i internationella handelsförhandlingar eftersom det är viktigt att EU:s handelspolitik speglar våra politiska mål. Gruppen progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet har förbättrat texten avsevärt, och det är uppenbart att handel inte längre kan ses som ett mål i sig, utan att alla avtal nu bör innehålla sociala och miljörelaterade klausuler. Klausulerna måste vara bindande och det måste finnas möjlighet att överlämna överträdelseärenden, och då i synnerhet till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.
Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom vi inte bör glömma att de europeiska handels- och industriföretagen i Europa är underkastade strikta sociala regler och miljöregler. Om Europeiska unionen respekterar bindande normer, måste den också kunna kräva ömsesidighet hos sina handelspartner, och i synnerhet hos de nya tillväxtländerna, och verka för kvalitets- och hållbarhetskrav för i synnerhet livsmedelsprodukter som införs på dess territorium, i syfte att bevara en sund och rättvis handel. Det är viktigt att förbättra tillgången till gröna varor och grön teknik för att uppnå målen för hållbar utveckling, och vi måste snarast slutföra förhandlingarna om en minskning eller ett avskaffande av tullhinder och andra hinder för varor och tjänster på miljöområdet. På så sätt kan vi främja nya former av sysselsättningspolitik, och skapa arbetstillfällen som uppfyller de normer om anständigt arbete som fastställts av ILO samt skapa tillväxtmöjligheter för den europeiska industrin och små och medelstora företag.
Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Att försöka hitta en balans mellan ekonomiska och sociala intressen är viktigt, men svårt. Europeiska unionen bygger på ekonomiskt samarbete kombinerat med respekt för grundläggande demokratiska principer och medborgarnas bästa. Därför är det viktigt att vi inför enhetliga normer för mänskliga rättigheter, och sociala normer och miljönormer i internationella handelsförhandlingar.
Genom att vi införlivar den typen av normer i EU:s handelspolitik kommer EU-medborgarna få en positiv inställning till handelspolitiken samtidigt som EU:s förbindelser förbättras. Det internationella samarbetet på detta område är oerhört viktigt, och Europaparlamentet bör stödja det i så stor utsträckning som möjligt.
Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet eftersom mänskliga rättigheter, sociala normer och miljönormer bör gälla i alla länder, inte bara i EU. Vi kan påverka de stater som vi bedriver handel med. Med detta kommer ett ansvar som vi måste ta, och betänkandet visar hur vi kan göra det. Vi bör inrikta oss på rättvis handel och då i synnerhet rättvisa gentemot människor och miljö. I den mån vi kan förbättra något inom detta område bör vi göra vårt yttersta.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar detta betänkande som tydliggör att EU:s handelspolitik inte bara kan gå ut på att sträva efter största möjliga ekonomiska vinning. EU:s handelsavtal måste innehålla mänskliga rättigheter, sociala normer och miljönormer.
Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Betänkandet belyser ett antal viktiga frågor, som den periodiska undersökning som FN:s råd för mänskliga rättigheter gör av tillämpningen av klausulen om mänskliga rättigheter i handelsavtal, ILO:s möjlighet att överlämna ärenden till FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, parlament och medborgare i tredjeländer deltagande i förhandlingar, samt kampen mot vår tids slaveri.
Jag välkomnar att parlamentet tar de mänskliga rättigheterna på så pass stort allvar, med tanke på att man stödde statskuppen i Honduras och skrev på ett handelsavtal med ledarna för upproret. Jag undrar dock vad man verkligen kan åstadkomma med dessa uttalanden om mänskliga rättigheter. Det faktum att man vill införa fria handelsavtal överallt och främja utbytet av utsläppsrättigheter, det vill säga den så kallade koldioxidmarknaden, gör att jag inte kan rösta för betänkandet.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU-länderna och deras ekonomiska aktörer är noga med att respektera de mänskliga rättigheterna och följa sociala normer och miljönormer. Det är helt naturligt att man begär detsamma av sina handelspartner i Världshandelsorganisationen (WTO), för att göra handeln mer rättvis. Vi är medvetna om att det i vissa fall är svårt att fullfölja dessa åligganden, i synnerhet för tillväxtländerna. Men EU måste fortsätta sträva mot detta mål, och därmed åligger det EU och parlamentet att göra sitt yttersta för att upprätthålla respekten för mänskligt liv. Man måste även hävda att anständiga arbetsvillkor ska vara desamma överallt och för alla samt att innebörden i miljömässiga och sociala rättigheter har en universell aspekt och omfattar fackföreningsrättigheter och bekämpning av barnarbete.
Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade för denna resolution eftersom man understryker hur vikigt det är att EU bidrar till hållbar utveckling av världen, solidaritet mellan folken, rättvis handel och utrotning av fattigdomen. En annan anledning till att jag stöder resolutionen är att man tar upp det faktum att det behöver bli juridiskt bindande att respektera de mänskliga rättigheterna i internationella handelsavtal, vilket måste övervakas noga och kontinuerligt. Förslaget om att ge Internationella arbetsorganisationen (ILO) status som officiell observatör i Världshandelsorganisationen är värdefullt, i synnerhet inrättandet av en kommitté för handel och anständiga arbetsvillkor i ILO som kontrollerar handelsavtal i samarbete med ILO och FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter. En annan anledning till att jag röstade för resolutionen är man tydligt framhåller behovet av att inrätta en ”verklig världsorganisation för miljön”, och värnar om mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och respekt för miljön, och håller dessa principer högre än de nuvarande internationella handelsmodellerna.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det bör absolut ligga i EU:s intresse att i första hand sluta handelsavtal med jämlika partner. Det innebär att man bör lägga större vikt vid mänskliga rättigheter och sociala normer och miljönormer. Så länge EU följer normerna kan vi kräva detsamma av våra handelspartner. När det gäller såväl mänskliga rättigheter som sociala normer och miljönormer stöter EU ofta på motstånd eftersom vissa länder som man ingått bilaterala handelsavtal med har en annan inställning till dessa frågor. Jag avstår från att rösta, eftersom jag tvivlar på att det verkligen är möjligt att genomföra det som föredraganden föreslår.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Mänskliga rättigheter och tillämpningen av sociala normer och miljönormer i handelsförhandlingar är komplexa och problematiska frågor. Därför är det avgörande att socialklausulen förekommer i större omfattning i bilaterala handelsavtal. Trots att det råder en tydlig obalans mellan reglerna för internationell handel och de övriga normerna inom internationell rätt, anser jag att det är mycket viktigt att rösta för Tokia Saïfis betänkande, för att skapa nya tankebanor så att man kan åstadkomma en verklig samordning mellan internationella organisationer. EU har en nyckelroll i denna strävan efter en ny global styrelseform, och därför måste jag främja samstämmigheten i den politik som förs av internationella institutioner. Jag röstade för betänkandet, för att en ny handelspolitik ska kunna inledas och föras, som är baserad på fasthet och dialog, och beaktar miljönormer för att uppnå ”legitima” mål.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om mänskliga rättigheter och sociala normer och miljönormer i internationella handelsavtal eftersom jag också vill se ett införande av klausuler om mänskliga rättigheter och tillämpningen av sociala normer och miljönormer i handelsförhandlingar.
Det finns stora spänningar mellan länderna i norr, som kritiserar den sociala och miljömässiga dumpning som praktiseras av de nya tillväxtländerna, och länderna i söder, som misstänker att länderna i norr vill hindra deras ekonomiska utveckling och genom tillämpning av dessa normer använda sig av en form av förklädd protektionism. Denna intressekonflikt får dock inte hindra EU från att ha en positiv inställning och samtidigt yrka på juridiskt bindande i förhandlingar, i samband med införandet av bestämmelser om hållbar utveckling, i synnerhet i bilaterala avtal.
Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) EU måste genom den politik som man för, och i synnerhet genom sin handelspolitik, försvara sina handelsintressen samtidigt som man respekterar sina normer och värden och ser till att andra gör detsamma. Det är denna synpunkt som ska hjälpa de olika EU-institutionerna att inleda och föra en ny handelspolitik, en ambitiös politik grundad på fasthet och dialog. Man får inte glömma att de europeiska handels- och industriföretagen i Europa är underkastade strikta sociala regler och miljöregler. Om Europeiska unionen respekterar bindande normer, måste den också kunna kräva ömsesidighet hos sina handelspartner och i synnerhet hos de nya tillväxtländerna samt verka för kvalitets- och hållbarhetskrav för i synnerhet livsmedelsprodukter som införs på dess territorium, i syfte att bevara en sund och rättvis handel.
De bindande normerna för den europeiska inre marknaden när det gäller hälsa, säkerhet, miljö och skydd av anställda och konsumenter utgör därför en specifik europeisk modell som ska ge inspiration på internationell nivå och i multilaterala sammanhang och speglas i pågående förhandlingar om bilaterala handelsavtal.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom Europeiska unionen har en avgörande roll att spela i denna strävan efter en ny global styrelseform och därmed måste främja samstämmigheten i den politik som förs av internationella institutioner. I dag råder en allt större obalans mellan reglerna för internationell handel och de övriga normerna inom internationell rätt. Vi är en av de viktigaste aktörerna i detta sammanhang och det är vår uppgift att hitta nya tankebanor, i syfte att skapa en bra samordning mellan internationella organ.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Införandet av klausulen om mänskliga rättigheter, liksom tillämpningen av sociala normer och miljönormer i handelsförhandlingar, är komplexa problem som splittrar världssamfundet. Å ena sidan fördömer länderna i norr den otillbörliga konkurrensen från tillväxtländerna när det gäller sociala och miljörelaterade aspekter, vilket resulterar i en snedvriden konkurrens inom handeln. Å andra sidan misstänker länderna i söder att länderna i norr försöker hindra deras ekonomiska utveckling och genom tillämpningen av dessa normer använder sig av förklädd protektionism. Det förklarar varför det är så svårt att föra en sansad diskussion om dessa normer i de multilaterala institutionerna, i synnerhet i Världshandelsorganisationen, då socialklausulen börjar förekomma allt oftare i bilaterala handelsavtal.
Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi stöder betänkandet om mänskliga rättigheter och sociala normer och miljönormer i handelsavtal, eftersom tredjeländer som inte respekterar arbetstagares rättigheter och vägrar att aktivt delta i bekämpandet av klimatförändringarna allt för ofta konkurrerar med EU:s företag på ett orättvist sätt.
Våra företag måste följa mycket stränga normer när det gäller skydd av anställda, löne- och skattenivåer, utsläppskontroller, och bestämmelser för lokal planering. Konkurrerande företag i tredjeländer som Kina och Indien slipper sådana kontroller och bestämmelser, och deras slutprodukter konkurrerar med de som tillverkats i EU.
När jag talade i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och på det interparlamentariska mötet om energi, uppmanade jag EU att använda sitt inflytande i Världshandelsorganisationen för att EU ska kunna kräva koldioxidskatt av länder som inte undertecknar klimatförändringsavtalen. Samma sak borde gälla länder vars tillverkningsmetoder skiljer sig markant från våra, vilket är fallet med till exempel barnarbete, eller länder som inte respekterar arbetstagares rättigheter.
Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Jag röstade för ett antagande av resolutionen om mänskliga rättigheter och sociala normer och miljönormer i internationella handelsavtal. EU är grundat på principer om respekt för mänskliga rättigheter. Därför lägger man stor vikt vid människorättsläget runtom i världen.
I Lissabonfördraget fastställs att EU:s yttre verksamhet, där utrikeshandeln är en integrerad del, ska bedrivas i enlighet med samma principer som de som ligger till grund för EU. Därför stöder jag helt införandet av rättsligt bindande klausuler om mänskliga rättigheter i EU:s internationella avtal. Jag vill dock poängtera hur viktigt det är att klausulerna tillämpas och att länder som inte följer bestämmelserna kan råka ut för eventuella ekonomiska sanktioner.
Precis som det står i punkt 15 i resolutionen anser jag att alla frihandelsavtal bör innehålla sociala normer och miljönormer samt en förteckning med miniminormer som ska respekteras av alla EU:s handelspartner och en förtecknig över ytterligare konventioner som bör införas på ett successivt och flexibelt sätt med beaktande av landets ekonomiska situation och andra sociala och miljömässiga faktorer.
Jag tycker att det är särskilt viktigt att införa ett förbjud av barnarbete i alla framtida handelsavtal. Jag är även för ett utökat samarbete runt mänskliga rättigheter mellan WTO och de viktigaste FN-institutionerna.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) År 2009 mottog Europeiska ombudsmannens 3 098 klagomål, varav 727 var inom hans befogenhetsområde. Tjänsten Europeisk ombudsman inrättades i Maastrichtavtalet 1992, och var tänkt som en mellanhand mellan EU-medborgarna och EU-myndigheterna. EU:s medborgare och företag, men även institutioner och individer som bor i eller vistas lagligt i en medlemsstat, har rätt att framföra klagomål till ombudsmannen. Ombudsmannen väljs av Europaparlamentet i början av valperioden för den aktuella perioden, och undersöker de brister inom förvaltningen som rapporteras till honom. Ombudsmannen inkommer med en årlig verksamhetsrapport. I omröstningen om resolutionen sällar jag mig till Europaparlamentets godkännande av denna viktiga del av i det demokratiska systemet.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Europeiska ombudsmannen skyddar individens rätt, som fastställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna, ”att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner och organ”. Lissabonfördragets ikraftträdande förstärker ombudsmannens demokratiska legitimitet, tack vare att ombudsmannen väljs av Europaparlamentet. Lissabonfördraget utvidgar även ombudsmannens mandat till att omfatta den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt Europeiska rådets verksamhet. Jag röstade för resolutionen eftersom jag välkomnar resultaten av 2009 års verksamhet. Genomsnittstiden för att behandla klagomål minskade med fyra månader 2009, och mer än hälften av de inledda förfarandena slutfördes genom en uppgörelse i godo. Det vittnar om ett konstruktivt samarbete mellan ombudsmannen och Europeiska unionens institutioner och organ. Jag ser det som nödvändigt att öka medborgarnas förtroende för EU och dess institutioner, och framför allt, att se till att medborgarna alltid kan få tillgång till den information som de efterfrågar och att de kan lita på EU-institutionernas förmåga att försvara deras rättigheter.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom ombudsmannen genom sitt arbete hjälper EU:s institutioner att fatta insynsvänliga beslut som alla medborgare och juridiska personer kan få tillgång till. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande förstärks ombudsmannens demokratiska legitimitet, tack vare att ombudsmannen väljs av Europaparlamentet. Ombudsmannens mandat utökas till att även omfatta den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt Europeiska rådets verksamhet. Insyn, tillgång till information och respekt för rätten till god förvaltning är nödvändiga förutsättningar för medborgarnas tilltro till institutionernas förmåga att göra deras rättigheter gällande. De vanligaste klagomålen om påstått administrativt missförhållande gäller bristande öppenhet. Därför är det viktigt att se till att medborgarna får snabba och sakliga svar på sina förfrågningar, klagomål och framställningar. EU:s institutioner och organ måste ge medborgarna den information som de efterfrågar. Jag välkomnar Europeiska ombudsmannens samarbete med ombudsmän och liknande instanser på nationell, regional och lokal nivå i medlemsstaterna.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) EU:s förvaltning är omfattande och komplex. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är nödvändigt att värna om allmänhetens förtroende för EU:s institutioner genom god förvaltning, insynsvänliga förfaranden och lättillgänglig infrastruktur. Jag välkomnar att antalet klagomål har minskat och att man blivit bättre på att hantera dem på EU-nivå.
Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Ombudsmannens arbete är mycket viktigt och bidrar till ökad insyn. Det för även EU närmare allmänheten, och stärker allmänhetens tilltro till att institutionerna försvarar deras rättigheter. År 2009 minskade antalet klagomål något (9 procent) jämfört med 2008, och av de 335 ärenden som öppnades avslutades ca 318. Det är positivt att 56 procent av ärendena avslutades genom en uppgörelse i godo eller löstes. Siffrorna visar att det finns ett konstruktivt samarbete mellan ombudsmannen och Europeiska unionens institutioner och organ, som oftast ser klagomålen som en bra tillfälle att åtgärda eventuella misstag och samarbeta med ombudsmannen å allmänhetens vägnar.
Jag vill understryka hur viktigt Lissabonfördragets ikraftträdande varit, i och med att rätten till god förvaltning blev en EU-medborgarnas grundläggande rättigheter. Två viktiga ändringar infördes: ombudsmannen väljs, vilket ökar hans demokratiska legitimitet, och hans ämbetsområde utökas till att omfatta den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Betänkandet om årsrapporten om Europeiska ombudsmannens verksamhet 2009 är viktigt, eftersom det ger oss en möjlighet att bedöma om huruvida och i vilken utsträckning förbindelserna mellan EU:s institutioner och allmänheten är insynsvänliga, smidiga och effektiva. I många frågor uttrycker parlamentet och kommissionen sina åsikter utan att få någons respons från allmänheten bortsett från de klagomål som inkommer till ombudsmannen.
Jag stöder betänkandet, men jag tycker att Europeiska ombudsmannen och hans arbete borde få större publicitet, i synnerhet i medlemsstaterna, där man inte riktigt vet vem han är. Vi får inte glömma att ett lågt antal klagomål kan bero på att många oegentligheter inte upptäcks eller att människor inte tror att deras problem kan lösas juridiskt. Ökad publicitet skulle ge oss en tydligare bild, eftersom vi då skulle kunna fastställa med större säkerhet vilket av de två alternativen som är det riktiga.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) År 2009 registrerade ombudsmannen 3 098 klagomål, medan motsvarande siffra för 2008 var 3 406, vilket motsvarar en minskning med 9 procent. Klagomålen handlade om: kommissionen (56 procent), Europaparlaments administration (11 procent), Europeiska rekryteringsbyrån (9 procent), rådet (4 procent) och EU-domstolen (3 procent). Det vanligaste klagomålet handlade om dålig förvaltning och bristande öppenhet samt vägran att lämna ut information, vilket är viktigt för att skapa säkerhet för allmänheten och förtroende för EU. Det visar hur viktigt det är att vi fortsätter att sträva mot en bättre förvaltning och ökad öppenhet i våra institutioner, vilket vi kan uppnå genom en gemensam insats från ombudsmannen och institutionerna, i synnerhet genom kontinuerligt utbyte av god praxis.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet, där man granskar och uttrycker sitt stöd för ombudsmannens verksamhet 2009. Ombudsmannen är en viktig länk till allmänheten, och hans arbete bidrar till ett ökat förtroende för EU:s institutioner och gör dem mer tillgängliga.
Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Europeiska ombudsmannens uppgift är att se till att medborgarnas rättigheter enligt EU:s lagstiftning respekteras på alla nivåer i unionen, och att förvaltningen av EU:s institutioner och organ uppfyller högt ställda krav.
Ombudsmannen har fortsatt sina ansträngningar för att förbättra kvaliteten på den information som ges till medborgarna och potentiella klagande om deras rättigheter enligt EU:s lagstiftning, framför allt genom Europeiska ombudsmannanätverket. Ombudsmannen måste fortsätta att sträva efter att se till att EU:s institutioner och organ tillämpar en medborgarcentrerad strategi i all sin verksamhet, och han måste därför alltid försöka uppnå en vänskaplig lösning på klagomål och inleda fler undersökningar på eget initiativ för att identifiera problem och främja bästa praxis.
Jag stödde betänkandet eftersom syftet är att uppmuntra ombudsmannen att fortsätta sitt arbete med institutionerna för att främja god förvaltning och serviceanda samt för att förbättra kommunikationen. Medborgare som behöver hans hjälp ska veta hur de ska gå tillväga, och därmed få bättre förtroende för EU och dess institutioner. På så sätt ökar vår trovärdighet.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Ombudsmannen har en viktig funktion eftersom han hjälper till att föra allmänheten närmare EU:s institutioner. Ombudsmannen registrerade 3 098 klagomål under 2009, jämfört med 3 406 under 2008, vilket motsvarar en minskning med 9 procent under 2008, med 335 klagomål som ledde till undersökning och 230 klagomål som bedömdes otillåtliga.
De flesta undersökningar som ombudsmannen öppnande under 2009 rörde kommissionen (56 procent). Klagomålen gällde också Europaparlaments administration (11 procent), Europeiska rekryteringsbyrån Epso (9 procent), rådet (4 procent) och EU-domstolen (3 procent). Tjugotre andra EU-institutioner och organ blev föremål för ytterligare 59 undersökningar (17 procent). Siffrorna i betänkandet visar tydligt hur effektiv denna instans är, och hur viktig den är för öppenheten i kontakten mellan EU:s institutioner och allmänheten.
Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade för resolutionen eftersom jag håller med om att det finns ett behov av att öka insynen i kommissionens verksamhet och göra det som är nödvändigt för att föra EU:s institutioner närmare EU-medborgarna. Jag stödde ombudsmannens betänkande eftersom det visar vilka insatser han gör för att fördöma missförhållanden, och öka insynen, genom att besvara allmänhetens klagomål angående missförhållanden som EU:s institutioner och organ gjort sig skyldiga till. Med min röst vill jag uttrycka mitt stöd för ombudsmannens arbete, som leder till att många klagomål löses genom ömsesidigt överenskomna lösningar, i samarbete med parlamentet. Jag ser det som mycket positivt att resolutionen uppmuntrar ombudsmannen att initiera egna undersökningar för att lösa problem av systemisk karaktär inom institutionerna.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) EU har arbetat i decennier för att minska byråkratin och öka öppenheten. Det märks ofta inte i Europaparlamentet. Tvärtom får jag känslan att byråkratin ökar för varje år. Före utfrågningen inför det senaste valet var ordet öppenhet på allas läppar. Tack vare den auktoritet som parlamentsledamöterna besitter och de rättigheter som befattningen innebär kan de göra sin röst hörd. Detsamma gäller inte EU-medborgarna. Därför har de Europeiska ombudsmannen. Mer än en tredjedel av ombudsmannens undersökningar rörde fall av brist på öppenhet och i 56 procent av ärendena löstes tvisten i godo, vilket visar hur viktig ombudsmannen är. Jag kan dock inte stödja föredragandens påståenden till fullo och därför avstår jag från att rösta.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Skydd av och respekt för de mänskliga rättigheterna är en av EU:s grundprinciper, så Europeiska ombudsmannens viktiga roll måste uppmärksammas. Jag röstade för Mariya Nedelchevas betänkande, eftersom Europeiska ombudsmannens uppgift att främja respekten för mänskliga rättigheter måste lyftas fram. Denna viktiga person strävar efter att se till att EU:s institutioner och organ tillämpar en medborgarcentrerad strategi i all sin verksamhet genom att alltid försöka nå en vänskaplig uppgörelse i klagomålsärenden och inleda undersökningar på eget initiativ för att identifiera problem och uppmuntra till bästa praxis. En ombudsman som engagerar sig för att lösa tvister och meningsskiljaktigheter mellan medborgare hjälper människor som har olika åsikter, erfarenheter och framtidsplaner att kommunicera och leva sida vid sida. Det bör man ha i åtanke när man vill stärka och främja denna roll i EU, samt se till att tjänsten blir synlig och förvaltas väl.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Årsrapporten om Europeiska ombudsmannens verksamhet 2009 visar att han har varit mycket aktiv. Den nya rättsliga ramen speglar förändringarna av ombudsmannens roll och ikraftträdandet av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), i vilket den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och Europeiska rådets verksamhet läggs till ombudsmannen ämbetsområde, har inte inverkat negativt på arbetstakten. Genomsnittstiden för behandling av klagomål minkade från tretton månader till nio månader. Det är värt att notera att EU:s institutioner och organ gärna betraktar klagomålen till ombudsmannen som en möjlighet att rätta till eventuella misstag och samarbeta med ombudsmannen å medborgarnas vägnar.
Därför röstade jag för resolutionen där man godkänner årsrapporten för 2009 och ger riktlinjer för framtiden. Följande riktlinjer vill jag lyfta fram: uppmaningen till ombudsmannen att värna om respekten för stadgan om de grundläggande rättigheterna, som har blivit rättsligt bindande i och med Lissabonfördragets ikraftträdande; uppmaningen till kommissionen att utarbeta en gemensam förvaltningslag för unionens alla organ, institutioner och byråer; samt uppmaningen till ombudsmannen att följa upp Europeiska rekryteringsbyrån Epsos nya urvalsförfarande för personal till EU-institutionerna.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom det lyfter fram hur viktig ombudsmannen är när det gäller att värna om respekt för EU-medborgarnas rättigheter och främja serviceandan inom institutionerna, utifrån bästa praxis för god förvaltning.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Årsrapporten om Europeiska ombudsmannens verksamhet 2009 offentliggjordes av Europaparlamentets talman, Jerzy Buzek, den 19 april 2010, och ombudsmannen, Nikiforos Diamandouros, lade fram sin rapport för utskottet för framställningar den 4 maj 2010. Rapporten ger en översikt av ombudsmannens verksamhet det senaste året. Resultaten av de olika undersökningarna har indelats efter vilken typ av missförhållande ärendet gäller eller vilken institution som är inblandad. En sex sidor lång sammanfattning har även offentliggjorts. Det nya dokumentet innehåller de viktigaste resultaten som uppnåtts av klaganden, och man redovisar för de vanligast politiska frågorna som undersökts det senaste året.
Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade givetvis för årsrapporten om Europeiska ombudsmannens verksamhet, eftersom jag som ledamot i utskottet för framställningar har haft många tillfällen att bevittna Nikiforos Diamandouros hängivna och självständiga sätt att arbeta. Hans resultat har varit lysande: under 2009 slutfördes 70 procent av hans undersökningar inom ett år, och 55 procent av dem inom endast tre månader.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen om den särskilda rapporten från Europeiska ombudsmannen eftersom den upplyser om den slutförda undersökning som ombudsmannen initierat om de regler som kommissionen tillämpar för allmänhetens ansökningar om tillgång till handlingar som rör överträdelseförfaranden. Klagomål som inlämnats av EU-medborgare är en viktig informationskälla beträffande eventuella överträdelser av EU-rätten. Kommissionen tar emot många klagomål från medborgare om missförhållanden. Därför är det viktigt att kommissionen ser till att ansökningar om tillgång till handlingar får ett snabbt svar. Åtgärder bör göras för att förbättra samarbetet med Europaparlamentets utskott för framställningar och regelbundet utbyta information med ombudsmannen. Ombudsmannen bör informera Europaparlamentet om de undersökningar som han gör och resultaten. Kommissionen bör vara mer öppen och förutseende när det gäller information som rör överträdelseförfaranden.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) I rättvisans namn borde parlamentet även ha lyssnat till vad kommissionsledamot Günter Verheugen har att säga om det som hänt. Jag kan således inte döma honom.
Jag stöder emellertid ombudsmannens ståndpunkt, eftersom jag anser att samarbetet mellan institutionerna är, och bör förbli, en av de viktigaste delarna i deras arbete. Att dröja med svar och undvika förpliktelser som inte är lagstadgade men dock moraliska, är tecken på en klandervärd inställning. Att skapa socialt kapital, i Putnams mening, kräver att man ser bortom vad som är lagligt och tar i beaktning ärligt uppsåt, konsekvens och moral.
Så oavsett vilka skäl kommissionsledamoten kan ha haft står jag på ombudsmannens sida.
Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar de goda förbindelserna mellan ombudsmannen och utskottet för framställningar, och den ömsesidiga respekten för varandras befogenheter. Den rutin som ombudsmannen redan har infört att alltid ha en företrädare närvarande vid de sammanträden som anordnas av utskottet för framställningar bådar gott.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den särskilda rapporten från Europeiska ombudsmannen inkom efter att kommissionen vägrat ge en icke-statlig organisation för miljöskydd tre skrivelser utav 18 som Porsche AG skickat till kommissionsledamot Günter Verheugen, om utbytet av information mellan kommissionen och biltillverkare angående koldioxidutsläpp från fordon. Efter att ombudsmannen begärt ett motiverat yttrande om vägran att lämna ut de tre skrivelserna, dröjde kommissionen med sitt svar sex gånger, över 15 månader, och bröt därmed mot principerna om ärligt uppsåt och samarbete samt skadade den interinstitutionella dialogen och EU:s anseende hos allmänheten. Som EU:s enda folkvalda organ är det parlamentets ansvar att garantera och skydda Europeiska ombudsmannens oberoende i fullföljandet av hans åligganden gentemot allmänheten, och att övervaka genomförandet av de rekommendationer han ger kommissionen.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I artikel 228 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ges Europeiska ombudsmannen befogenhet att från varje unionsmedborgare ta emot klagomål om missförhållanden i unionsinstitutionernas, unionsorganens eller unionsbyråernas verksamhet. Klagomålen är en viktig informationskälla beträffande eventuella överträdelser av EU-rätten.
I artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna fastställs att ”var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer”. I samband med sådana samråd som föreskrivs i artikel 4.4 i förordning (EG) nr 1049/2001, måste kommissionen fastställa en svarsfrist för den tredje part som upprättat handlingen, och bör utöva denna befogenhet på ett sätt som gör det möjligt för den att iaktta sina egna svarsfrister. Kommissionen får inte heller försena eller hindra ombudsmannens undersökningar av ärenden som rör tillgång till handlingar, och bör inkomma med svar till ombudsmannen utan dröjsmål, eftersom kommissionen enligt fördraget är skyldig att samarbeta lojalt.
Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Ombudsmannen är en viktig instans för de irländska medborgarna. Om de upplever att EU eller regeringen inte sköter sitt uppdrag, kan de alltid vända sig till ombudsmannen för upprättelse. Mina erfarenheter av ombudsmannens arbete har varit att han har hjälpt irländska medborgare på ett grundligt och professionellt sätt. Genom att rösta för betänkandet visar jag mitt förtroende för denna instans.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. Jag är av åsikten att kommissionens bristande samarbetsvilja i detta ärende och andra riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kommissionen och underminera Europeiska ombudsmannens och Europaparlamentets möjligheter att övervaka kommissionen på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Däet strider mot den rättsstatsprincip som EU grundas på. Jag stöder kraven på att kommissionen ska göra ett åtagande gentemot parlamentet om att uppfylla sin skyldighet till lojalt samarbete med Europeiska ombudsmannen i framtiden.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är tydligt fastställt att Europeiska ombudsmannens roll består i att undersöka klagomål rörande EU:s institutioner och organ. Det innebär ökad öppenhet i förbindelserna mellan EU:s institutioner och medborgare, företag, föreningar och andra organ som är registrerade i EU.
Det klagomål som den icke-statliga organisationen inkom med gäller tillgång till handlingar som innehas av kommissionen. Ombudsmannen gav kommissionen en tidsfrist på tre månader för att inkomma med ett motiverat yttrande, men det tog 15 månader. Det innebär att kommissionen bröt mot skyldigheten att samarbeta lojalt med ombudsmannen och agera med ärligt uppsåt under hans undersökning. Detta skadade inte bara för den interinstitutionella dialogen, utan också EU:s anseende hos allmänheten. Jag ser det som parlamentets ansvar, som enda folkvalda EU-organ, att garantera och skydda Europeiska ombudsmannens oberoende i fullgörandet av hans åligganden gentemot EU:s medborgare.
Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade för resolutionen eftersom man kritiserar kommissionen för att ha satt det multinationella företaget Porsches intressen framför allmänhetens rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. I resolutionen kritiseras kommissionens brist på samarbetsvilja, som skadar både den interinstitutionella dialogen och EU:s anseende hos allmänheten. Jag stöder resolutionen eftersom man kritiserar kommissionens dagliga brist på öppenhet. Kommissionen bryter mot principen om lojalt samarbete mellan EU:s institutioner genom dess ”allmänna praxis att försena och hindra ombudsmannens undersökningar av ärenden som rör tillgång till handlingar”.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Generellt sett fungerar samarbetet mellan EU:s institutioner och ombudsmannen väl. Med tanke på hur välreglerat EU är, med t.ex. den tillåtna tidsfristen för företagens betalningar, är det konstigt att kommissionen i sina förbindelser med en tredje part inte kan ange en tidsfrist för den tredje parten som den själv kan följa. I mindre än en femtedel av ärendena har kommissionen lyckats hålla EU:s egna svarsfrister, vilket tyder på nonchalans. Det är beklagligt att det ska krävas en särskild rapport från ombudsmannen för att offentliggöra något så självklart som tillgång till handlingar som EU-medborgarnas rättighet. Jag citerar ombudsmannen själv: Medborgarna har rätt att veta vad EU och dess förvaltning sysslar med. Jag kanske ska tillägga att EU-medborgarna har rätt att veta hur EU använder skattemedlen och när de slösas bort. Jag kan inte annat än rösta för betänkandet.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag föstade för den särskilda rapporten från Europeiska ombudsmannen till parlamentet om förslaget till rekommendation till Europeiska kommissionen klagomål 676/2008/RT, rörande kommissionens mycket försenade svar till ombudsmannen. Jag håller med ombudsmannen i hans åsikter och kritik, eftersom försenade svar till ombudsmannen, oavsett ärendet, utgör ett brott mot kravet på lojalt samarbete som fastställs i Lissabonfördraget.
Undanlåtenheten att svara hindrar ombudsmannens arbete, och därför håller jag med om att man måste införa svarsfrister för kommissionen. De måste hållas, för att inte äventyra allmänhetens förtroende för EU:s institutioner.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Den särskilda rapporten från ombudsmannen rör ett klagomål om kommissionens vägran att lämna ut tre skrivelser från Porsche till kommissionsledamot Günter Verheugen, och kommissionens sex förlängningar av tidsfristen för det motiverade yttrandet om ombudsmannens förslag till rekommendation. Det är oerhört viktigt att situationen inte upprepas. EU:s institutioner har en skyldighet att samarbeta med varandra i ärligt uppsåt, och det är viktigt att man respekterar detta för att bevara allmänhetens förtroende för EU-institutionerna.
Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) I dag röstade vi i plenum om den särskilda rapporten från Europeiska ombudsmannen om förslaget till rekommendation till Europeiska kommissionen i klagomål 676/2008/RT.
I mars 2007 ansökte en icke-statlig organisation för miljöskydd hos kommissionen om tillgång till vissa handlingar i enlighet med förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar.
Europaparlamentet stöder på utskottet för framställningars vägnar Europeiska ombudsmannens kritik och hans rekommendation till kommissionen gällande klagomål 676/2008/RT. Vi ser att de betydande dröjsmålen med att svara Europeiska ombudsmannen i detta ärende utgör ett åsidosättande av kommissionens skyldighet till lojalt samarbete enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Utskottet för framställningar anser även att kommissionens bristande samarbetsvilja i detta och andra ärenden som rör tillgång till handlingar riskerar att underminera medborgarnas förtroende för kommissionen och urholka Europeiska ombudsmannens och Europaparlamentets möjligheter att övervaka kommissionen på ändamålsenligt och effektivt sätt.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Särskilda rapporter är Europeiska ombudsmannens sista utväg. Ombudsmannens beslut är inte rättsligt bindande, och han måste därför förlita sig på övertalning, på förmågan att övertyga genom väl motiverade argument, och stundtals på publicitet och på den allmänna opinionens makt. Att Europeiska ombudsmannen har lagt fram bara ett mycket litet antal särskilda rapporter för Europaparlamentet (17 sedan 1995) visar hur väl EU:s institutioner samarbetar i en klar majoritet av fallen. En aspekt som styr samarbetet är emellertid befogenheten att inkomma med en särskild rapport till parlamentet. När ett förslag till rekommendation tas fram räcker ofta vetskapen att nästa steg kan vara en särskild rapport för att berörda institution eller organ ska ändra ståndpunkt. Särskilda rapporter bör därför endast utfärdas i viktiga ärenden, då parlamentet kan hjälpa till att motivera institutionen eller organet ifråga att ändra ståndpunkt. I egenskap av politiskt organ har parlamentet befogenhet att hantera särskilda rapporter från ombudsmannen, både när det gäller förfarande och fokus och åtgärder.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen. I fördraget om Europeiska unionen fastställs medlemsstaternas ansvar när det gäller tillämpningen av EU:s lagstiftning, medan kommissionen, som är fördragens väktare, ges befogenhet och ansvar för att se till att lagen tillämpas korrekt. EU-rättens tillämpningsområde och EU:s storlek gör att medborgare, civilsamhällets intressegrupper och företag har många frågor och funderingar. EU:s pilotprogram inleddes 2008 för att öka förståelsen av lagen och främja en korrekt tillämpning. Man skapade en sekretessbelagd databas på Internet för kommunikation mellan kommissionens avdelningar och myndigheterna i medlemsstaterna, för att övervaka hur EU:s lagstiftning tillämpas och inleda förfaranden. Jag håller med om att initiativet är en lämplig åtgärd för att stärka samarbetet mellan EU:s institutioner och fokusera på medborgarna för att främja ett välfungerande system. Eftersom Europaparlamentet företräder medborgarna måste man få tillgång till databasen för att kunna övervaka att kommissionen fullgör sina skyldigheter som fördragens väktare.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom kommissionens årsrapporter i dess nuvarande form, ”om kontroll av tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning” inte ger medborgare eller andra institutioner tillräcklig information om tillämpningen av EU-lagstiftningen. I kommissionens sammanfattning av kontrollen av tillämpningen av gemenskapsrätten, läggs större vikt vid införlivandet än själva tillämpningen. Kommissionen hänvisar endast till formella förfaranden som inletts mot medlemsstater som inte har införlivat EU-lagstiftningen i det nationella rättssystemet. Medborgare och parlamentet bör därför informeras när kommissionen inleder överträdelseförfaranden som rör felaktigt eller bristfälligt införlivande av EU-lagstiftningen, och de bör även få tillgång till en detaljerad beskrivning av överträdelserna. I Lissabonfördraget ges medborgarna möjlighet att påverka lagstiftningen och värna om en korrekt tillämpning och efterlevnad av Europeiska unionens lagstiftning samt öppenhet och tillförlitlighet under förfarandena.
Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Det är beklagligt att flera medlemsstater underskattar vikten av korrekt och punktlig tillämpning av EU:s lagstiftning. Bristfälligt och försenat införlivande samt otillräckligt genomförande bidrar till osäkerhet om rättsläget och hindrar medborgarna och företagen att från att dra nytta av den inre marknaden. År 2008 försenades 55 procent av införlivandena, i många av fallen med två år eller mer. Det finns uppgifter om en förbättring med 15 procent i år, men vi måste komma ihåg att antalet planerade införlivanden sjunkit med 40 procent.
Det är oacceptabelt att det i maj 2009 fanns 22 direktiv med tidsfrister som gått ut mer än två år tidigare som inte införlivats av en till fem medlemsstater. Det är viktigt att stärka samarbetet mellan EU:s institutioner och nationella myndigheter, samt mellan medlemsstaternas förvaltningar, för att garantera en bättre, effektivare och punktligare tillämpning av EU:s lagstiftning och göra det lättare att upptäcka problem med genomförandet i ett tidigt skede.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Eftersom Europeiska unionen är en juridisk person grundad på fördragen och rättsakterna är det viktigt att de tillämpas på ett enhetligt sätt i de 27 medlemsstaterna. Vi vet dock att det ofta dröjer innan medlemsstaterna tillämpar eller införlivar normer från EU-lagstiftningen, eller att de tillämpar eller införlivar dem felaktigt eller ofullständigt. Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd betonar att ”ett bristfälligt och försenat införlivande samt ett otillräckligt genomförande och bristande efterlevnad av reglerna skapar osäkerhet om rättsläget och hindrar allmänheten och företagen från att till fullo dra nytta av den inre marknaden”. Därför är det viktigt att medlemsstaterna inte underskattar värdet av att införliva EU-lagstiftningen korrekt och snabbt, och att kommissionen informerar parlamentet om tillämpningen av EU-lagstiftningen.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Ett bristfälligt och försenat införlivande samt ett otillräckligt genomförande och bristande efterlevnad av reglerna skapar osäkerhet om rättsläget och hindrar allmänheten och företagen från att till fullo dra nytta av den inre marknaden. Det krävs ett tätare och stadigvarande samarbete mellan EU:s institutioner och de nationella myndigheterna, liksom mellan medlemsstaternas förvaltningar, för att garantera en korrekt, effektiv och punktlig tillämpning av EU:s lagstiftning. Därför är det viktigt att Europaparlamentet och de nationella parlamenten använder den nya samarbetsramen som inrättades genom Lissabonfördraget och genomför årliga granskningar av genomförandeprocessen på ett utvalt område inom den inre marknaden.
Jag vill lyfta fram den punkt i betänkandet där man uppmanar kommissionen att ta fram uppgifter om alla typer av överträdelser, och ställa dem till parlamentets förfogande så att det kan utöva sin roll som övervakare. Insamlingen och klassificeringen av dessa uppgifter bör stämma överens med de tidigare årsrapporterna för att parlamentet på ett meningsfullt sätt ska kunna utvärdera de framsteg som kommissionen gjort.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. I det utvärderas kommissionens kontroll av tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning under 2008. Analysen fokuseras på kommissionens utvärderingsrapport om EU-pilotprojektet, i vilken kommissionen lägger fram en utvärdering av resultaten av EU-pilotprojektet efter att detta pågått i 22 månader. Utskottet tar upp några nyckelfrågor om hur detta projekt fungerar och vilken roll medborgarna spelar när det gäller att garantera att unionslagstiftningen efterlevs på plats, samt uppmanar kommissionen att tillhandahålla relevanta uppgifter för att möjliggöra en analys av hur värdefullt EU-pilotprojektet är för det befintliga förfarandet för fördragsbrottsförfaranden. Utskottet föreslår också att man bör uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag till ”förfarandekod” om fördragsbrottsförfarandet på grundval av den nya rättsliga grunden i artikel 298 i EUF-fördraget, i syfte att stärka medborgarnas rättigheter och insynen.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Årsrapporterna om kontroll av tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning är viktiga för vi ska kunna utvärdera hur medlemsstaterna tillämpar EU-lagstiftningen. Under 2008 försenades 55 procent av införlivandena, i många fall med två år eller mer. Det finns uppgifter om en förbättring på 15 procent i år, men vi bör komma i ihåg att det är 40 procent färre införlivanden som ska genomföras. Vi kan alltså dra slutsatsen att vi har långt kvar tills de normer som fastställs i EU-lagstiftningen införlivas korrekt och snabbt av medlemsstaterna. Allmänheten och företagen kommer inte att kunna dra nytta av den inre marknaden till fullo förrän detta har blivit verklighet.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Utvärderingar är ett sätt att, när det är nödvändigt, göra förändringar. Utvärderingsrapporten för EU-pilotprojektet innehöll ett antal frågor i det ansvariga utskottet, och därför har Europeiska kommissionen uppmanats att tillhandahålla relevanta uppgifter. Vi behöver undersöka vad som är lämpligast i enskilda ärenden: EU-pilotprojektet eller tidigare fördragsbrottsförfaranden. Möjligheten att omarbeta fördragsbrottsförfaranden bör inte uteslutas. Det viktig är att man oavsett vilken form man väljer, omarbetning eller en kombination, inte skapar mer byråkrati, samt att man följer EU:s målsättning ökad insyn. Betänkandet innehåller en del bra förslag, men det räcker inte för att förverkliga de mål som anges. Därför avstod jag från att rösta.
Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om kontroll av tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning. I betänkandet fokuserar man på huruvida EU-pilotprojektet främjar samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna, med målet att garantera en korrekt tillämpning av fördragen.
I betänkandet lyfter man även fram behovet av att anta en förfarandekod i form av en förordning för att öka insynen och respekten för medborgarnas rättigheter, med grundprinciperna för överträdelseförfaranden, som meddelanden, tidsfrister, rätten att höras och åliggandet att uppge orsaker. Som fördragens väktare kommer kommissionen hädanefter att behöva ge information som visar att EU-pilotprojektet skapar mervärde i hanteringen av överträdelseförfaranden.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med den tjugosjätte årsrapporten om kontroll av unionsrättens tillämpning (2008) är att belysa problem med tillämpningen och införlivandet av EU-lagstiftningen. Rapporten kan, om den är gjord enligt ett omfattande och systematiskt tillvägagångssätt, fungera som ett verktyg för att övervaka och strama upp EU-lagstiftningens utveckling.
Årsrapportens brist på nya metoder och den ofullständiga informationen har gett upphov till kritik från parlamentet, vilken jag stöder genom att rösta för Eva Lichtenbergers betänkande.
Jag måste dock påpeka att förutom att förtroendet för EU:s institutioner urholkas, påverkas vi alla av förseningar i tillämpningen och införlivandet av EU-lagstiftningen. Det leder till att vi förvägras våra lagstadgade rättigheter, och det skapar osäkerhet om rättsläget samt hindrar allmänheten från att till fullo dra nytta av den inre marknaden. Därför stöder jag uppmaningen till kommissionen att fortsätta att ta fram uppgifter om alla typer av överträdelser, och att alla dessa uppgifter i sin helhet fritt ska ställas till parlamentets förfogande, för att det ska kunna utöva sin roll att övervaka kommissionens fullgörande av sina skyldigheter som fördragens väktare.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag anser att en utvärdering bör göras av vilket mervärde EU-pilotprojektet kan tillföra det befintliga förfarandet för att hantera överträdelser. Detta är naturligtvis ett måste för att få fram relevanta uppgifter. Som framhålls i betänkandet spelar också de nationella domstolarna en viktig roll för tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning. EU:s insatser för att förbättra och samordna den rättsliga utbildningen för nationella domare och jurister i allmänhet måste därför stödjas.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) I detta betänkande utvärderas kommissionens kontroll av tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning under 2008. Analysen fokuseras på ”EU-pilotprojektet”, där kommissionen lägger fram en utvärdering av resultaten av EU-pilotprojektet efter att detta pågått i 22 månader. Utskottet tar upp en rad viktiga frågor om hur EU-pilotprojektet fungerar och vilken roll medborgarna spelar när det gäller att garantera att EU-lagstiftningen efterlevs på plats, och uppmanar kommissionen att tillhandahålla relevanta uppgifter för att möjliggöra en analys av EU-pilotprojektets mervärde för det befintliga förfarandet för fördragsbrottsförfaranden. Utskottet föreslår också att man bör uppmana kommissionen att lägga fram ett förslag till ”förfarandekod” om fördragsbrottsförfarandet på grundval av den nya rättsliga grunden i artikel 298 i EUF-fördraget, för att stärka medborgarnas rättigheter och insynen.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Praxis när det gäller audiovisuella medier i EU har resulterat i en modell med mångfald som byggts upp kring ett dubbelt system. Detta unika system gör att public serviceföretagen och de kommersiella aktörerna kan fungera i en balanserad och ömsesidigt kompletterande relation. Den digitala revolutionen innebär nya utmaningar inom detta dubbla system. Framväxten av nya kommunikationskanaler och alternativa nät hotar den gamla ordningen. För att upprätthålla det gamla systemets kompletterande karaktär och ge plats för nya kommunikationsformer måste vi reformera de europeiska radio- och tv-sändningarna. Det är det som är syftet med den resolution som jag har röstat för: att möta den trefaldiga utmaningen modernisering, konvergens och respekt för mångfalden.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Etermedier hör till de viktigaste informationskällorna som är tillgängliga för medborgarna i EU:s medlemsstater, och är i den egenskapen en viktig faktor när det gäller att forma människors värderingar och åsikter. EU:s audiovisuella miljö är unik. Den grundas på en verklig balans mellan offentligägd och privatägd radio och tv och garanterar ett brett och fritt tillgängligt programutbud, vilket bidrar till mediemångfald, kulturell och språklig mångfald, redaktionell konkurrens samt yttrandefrihet. Jag röstade för denna resolution eftersom Europaparlamentet stöder målet att upprätthålla en stark och livskraftig oberoende public serviceverksamhet, och samtidigt anpassa den till den digitala tidsålderns krav och göra det lättare för konsumenterna att gå över från analog till digital tv. Alla medlemsstaterna bör göra en ansträngning för att bättre motverka den digitala klyftan och med digitalisering se till att alla personer i alla regioner har lika tillgång till public servicesändningar.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Etermedier hör till de viktigaste informationskällorna som är tillgängliga för medborgarna i EU:s medlemsstater. De är därmed en viktig faktor när det gäller att forma människors värderingar och åsikter. Ett väl avvägt EU-system spelar en grundläggande roll för främjandet av demokrati, social sammanhållning, integration och yttrandefrihet, med tonvikt på att bevara och främja mediemångfald, mediekunskap, kulturell och språklig mångfald samt att uppfylla EU:s standard när det gäller pressfrihet.
Kommissionen bör anpassa upphovsrätten till den nya digitala tidsåldern så att programföretag kan fortsätta att tillhandahålla ett brett utbud av europeiskt kvalitetsmaterial, samt särskilt beakta hur man kan underlätta återanvändning av arkivmaterial och upprätta utökade gemensamma licenssystem och enkla enhetliga system för rättighetsklarering.
Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) I ett demokratiskt europeiskt samhälle är det viktigt att medborgarna har tillgång till information och kan delta i samhällsdebatten. Förekomsten av en oberoende och konkurrenskraftig sektor för audiovisuell och skriftlig press är grundläggande. I den situationen som EU:s audiovisuella sektor står inför ligger det i allmänhetens intresse att slå vakt om det som har beskrivits som det dubbla systemet och se till att det finns en verklig balans mellan offentliga och privata programföretag. Bara på det sättet kan vi se till att det finns ett tillräckligt varierat utbud av program, och därmed bidra till mediemångfald, kulturell och språklig mångfald, redaktionell konkurrens inom media samt yttrandefrihet.
Att ha en starkt, livskraftigt och välfinansierat public servicesystem som kan bevara sitt redaktionella oberoende och är fritt från politiska påtryckningar är av avgörande betydelse. Däremot måste man alltid vara noga med att undvika att äventyra den rättvisa konkurrensen med andra kommersiella aktörer. EU:s uppgift är att försöka föra samman de olika intressenterna inom mediesektorn för att kunna behålla en frisk, livskraftig industri. Jag anser att genomförandet av systemet för bevakning av mediernas mångfald kan spela en viktig roll i detta.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag är inte gammal nog att minnas det statliga tv-monopolet, och för att vara helt uppriktig är jag inte ledsen för det.
Trots att de stora hindren för inträde begränsar tillträdet till marknaden för nya aktörer, och även om konkurrensen inom sektorn därför alltid begränsas av strukturella skäl, har jag personligen upplevt en betydande förändring när det gäller konkurrenskraften inom tv-sändning.
Med detta sagt tror jag inte ett helt offentligt system ens är tänkbart, eftersom det skulle innebära ytterligare hinder mot den effektivitetssträvan som konkurrensen innebär, och vara till nackdel för konsumenterna. Å andra sidan kanske ett rent kommersiellt tv-system inte har något intresse av att sträva efter mål av allmänt intresse eller sända utbildningsprogram, som inte alltid är lönsamma i termer av tittarsiffror, men som till sin natur är nödvändiga. Det dubbla systemet därför måste behållas, förutsatt att det finns regler som medger en fri, sund konkurrens, och förutsatt att det finns kontroller för att förhindra varje form av konkurrensbegränsning mellan de offentliga och de privata tv-bolagen, med respekt för redaktionella beslut men med beaktande av den samhällsfunktion som radio- och tv-bolag måste bära.
Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Public serviceföretagen måste bevara sitt politiska oberoende och ha tillräcklig finansiering för att kunna sända informationsprogram av hög kvalitet, som erbjuder ökad tillgänglighet för alla medborgare inom varje område i det aktuella landet. Samtidigt anser jag att införandet av ny teknik kommer att bidra till produktionen av program av god kvalitet för alla målgrupper. Det bör finnas ett ökat fokus på unga människor, som alltid ligger i framkant när det gäller ny teknik. Därför krävs program som är särskilt inriktade på dem, bland annat via Internet.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Europeiska unionen uppmanar regelbundet olika tredjeländer att respektera yttrandefriheten, men man måste också leva som man lär. I den resolution som antogs den 25 november av en stor majoritet uppmanar Europaparlamentet medlemsstaterna att stoppa all politisk inblandning i innehållet i de tjänster som erbjuds av offentligägd radio och tv, och påminner om att respekten för europeiska standarder i fråga om yttrandefrihet, mediernas mångfald och oberoende samt finansiering av offentligägda medier bör prioriteras av alla medlemsstater. Parlamentet föreslår att Europeiska audiovisuella observationsorganet ska undersöka hur medlemsstaterna har tillämpat standarderna och kräver att medlemsstaterna ska ställas till svars om de inte uppfyller sina åtaganden. Parlamentet har också tagit den här omröstningen som ett tillfälle att understryka behovet av lämplig och stabil finansiering för att public servicemedier ska kunna förbli oberoende och behovet av insyn i ägandet av privata programföretag. Slutligen uppmanas medlemsstaterna att anta lagstiftning om public serviceverksamhet på Internet genom en ändring av upphovsrätten för att spegla verkligheten i den nya digitala tidåldern.
Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom det påtalar vikten av att samhällets offentligägda och privata medier spelar sina respektive roller, fria från politiska och ekonomiska påtryckningar. Det dubbla systemet kan spela en avgörande roll för att främja demokrati och yttrandefrihet, och för att bevara och främja mediemångfald samt kulturell och språklig mångfald.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Vikten av att säkerställa etermediernas mångfald hänger samman med den centrala roll som medierna har i vårt samhälle när det gäller information och mångfald, samt främjandet av rättigheter, friheter och garantier, som tydligt bidrar till ett mer informerat och delaktigt samhälle. Det är därför av största vikt att se till att dessa tjänster är ekonomiskt och redaktionellt oberoende, och att de inte politiseras eller tvingas göra eftergifter till ekonomiska intressen. I Portugal har det nyligen rapporterats om möjlig statlig inblandning i nyhetsrapporteringen, bland annat genom utbytet av chefredaktören för en dagstidning och nyhetschefen på en radiostation, samtidigt som man plötsligt lagt ned nyhetsprogrammet i en kommersiell kanal och bytt ut dess generaldirektör. Det har också förekommit flera incidenter där kritiska kolumnister har tagits bort, och det påstås finnas en plan om att ett företag där staten har aktier med särskilda rättigheter ska köpa en del av ett medieföretag som äger en privat kanal. Mot denna bakgrund är det viktigt att prioritera ett dubbelt EU-system som garanterar självständighet på alla nivåer och som skyddar yttrandefriheten i både den offentliga och den privata sektorns sändningsföretag, eftersom de senare inte är immuna mot politisk inblandning.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU:s audiovisuella miljö kännetecknas av vad som har beskrivits som ett ”dubbelt system”. Att offentliga och kommersiella programföretag verkar sida vid sida har garanterat ett brett programutbud. Detta har bidragit till mediemångfald, kulturell och språklig mångfald, redaktionell konkurrens (i fråga om innehållets kvalitet och mångfald) inom medierna samt yttrandefrihet. Jag vill framhålla vikten av att medlemsstaterna motverkar den digitala klyftan mellan stad och landsbygd och genom digitalisering ser till att alla personer i alla regioner ges likvärdig tillgång till offentligägd radio och tv. Utbudet ska vara av hög kvalitet och kunna attrahera unga mediekonsumenter.
Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (RO) Det viktigaste budskapet som vi ville förmedla med detta betänkande är att vi måste se till att slå vakt om public servicesändningarnas oberoende. Vi insisterade på de tillägg som gjorts till förslaget till betänkande om att ledamöter i styrelser bör utses endast på grundval av kompetens och inte politiskt.
Dessutom har vi strävat efter att tydliggöra vår åsikt att det behövs offentliga stationer med högkvalitativt och attraktivt innehåll och en integration med de nya plattformarna där man använder den senaste tekniken. En annan punkt som vi insisterat på var investeringarna i public servicesändningar, vilket krävs för att hålla en tillräckligt hög standard.
Timothy Kirkhope (ECR), för den brittiska konservativa delegationen, skriftlig. – (EN) Den brittiska konservativa delegationen stödde detta betänkande eftersom det bekräftar att det enligt Amsterdamprotokollet hör till medlemsstaternas exklusiva behörigheter att fastställa public serviceuppdraget och att finansiera sina offentligägda programföretag. Detta är viktigt för Storbritannien på grund av den unika metoden för finansiering av BBC. Vi välkomnar därför bekräftelsen att Europaparlamentet inte kommer att försöka lägga sig i de metoder som används i Storbritannien för att finansiera BBC.
Det var två punkter som den brittiska delegationen inte kunde stödja i detta betänkande, dels uppmaningen om att sökmotorer och internetleverantörer skulle bidra till finansieringen av skapandet av innehåll på Internet, dels uppmaningen att Europeiska audiovisuella observationsorganet skulle samla in uppgifter om nationella offentligägda programföretag. Den brittiska delegationen begärde därför särskild omröstning om dessa punkter och röstade emot dem. I det stora hela har dock betänkandet ett balanserat förhållningssätt till ämnet och därför fick det stöd av den brittiska konservativa delegationen.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar denna resolution som bekräftar parlamentets åtagande att slå vakt om det dubbla systemet för radio- och tv-sändningar, där privata och offentliga medieföretag spelar sina respektive roller, oberoende av politiska och ekonomiska påtryckningar, och som kräver att alla konsumenter och användare ska ha tillgång till sändningar på högsta nivå oavsett betalningsförmåga.
Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det är ovanligt att vi här i parlamentet hör en offentlig tjänst försvaras. Jag har visserligen invändningar mot tanken att ett dubbelt system nödvändigtvis medger mediemångfald, och jag anser att det är omöjligt att skilja privata medier från ekonomiska hänsyn, men jag vill ändå berömma detta betänkande som förespråkar bevarandet av offentligägd radio och tv. Det är bara offentligägd radio och tv som kan kontrolleras av det suveräna folket och ge alla tillgång till pluralistisk information av hög kvalitet, något som inte stämmer i Frankrike i dag, och inte heller i flera andra länder som domineras av en oligarki.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Vi har alla bevittnat en viss politisk inblandning i hela EU i de tjänster som erbjuds av såväl offentligägda som privata programföretag. I Portugal har det på senare tid uppstått olika märkliga situationer där nyhetsprogram har tagits bort och nyhetsankare och kanalchefer har ersatts utan något uppenbart rimligt skäl, vilket tyder på att det sker på politisk order.
Även om det är värt att vara medveten om att public serviceföretag är mer mottagliga för detta slags påtryckningar är den privata sektorn inte heller immun, eftersom de för sin inkomst ofta är beroende av att kunna sälja reklamplats till den statliga sektorn. Allmänheten har rätt till offentlig eller privat radio- och tv-sändning som är oberoende och har ett objektivt förhållningssätt till allt innehåll. Mot denna bakgrund är jag övertygad om att det dubbla systemet kan spela en avgörande roll för att främja demokrati och yttrandefrihet, och för att bevara och främja mediemångfald samt kulturell och språklig mångfald.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Information är guld värt. För att ge medborgarna saklig information och för att uppfylla uppgiften att utbilda, har vi public serviceföretag inom tv och media. Som ersättning för att de sänder högkvalitativa program har dessa programföretag rätt till finansiering från avgifter. Radio- och tv-sändning är den viktigaste informationskällan för medborgarna. Vissa offentligägda programföretag har med framgång ändrat sina program till följd av konkurrensen från de privata programföretagen. Det bästa exemplet på detta är brittiska BBC. Andra, som österrikiska ORF, har inte bara drabbats av vikande tittarsiffror, utan kan inte heller riktigt uppfylla kraven på opartiskhet och objektivitet på grund av partipolitisk påverkan. Dessutom har privata programföretag väckt en debatt om huruvida sändningsavgifter egentligen är legitima över huvud taget, eftersom public serviceföretagen naturligtvis också har inkomster från reklamintäkter. Eftersom organisationen och ramvillkoren är olika i de olika medlemsstaterna, kan inget beslut om standardisering fattas på EU-nivå. Jag har därför avstått från att rösta.
Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) Fria och oberoende medier är en av demokratins grundpelare. Jag röstade för detta betänkande eftersom jag håller med om att public serviceföretag som står fria från politiska påtryckningar och kommersiella intressen är en särskilt viktig del av detta system. Tyvärr är de aktuella tendenserna inte uppmuntrande. I vissa länder utsätts public serviceföretagen för ständigt ökande politiska påtryckningar och programföretagens finansiering blir beroende av den politiska maktens goda vilja. På andra håll har de kommersiella strukturerna allt större inverkan på programföretagen. Jag håller med om att kultur och media alltid kommer att ligga inom medlemsstaternas behörighetsområde, men EU-institutionerna kan också spela en betydande roll. De kan bidra till utbytet av exempel på god praxis och i vissa fall också offentliggöra och fördöma dålig praxis. Under den ekonomiska krisen bör public serviceföretagen i högre grad utnyttja möjligheten att få mjuka lån från Europeiska investeringsbanken, för att kunna modernisera infrastrukturen och höja public serviceföretagens nivå och så att de kan anpassa sig till 2000-talets utmaningar.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Ivo Belets betänkande om offentligägd radio och tv. EU är nu inne i den digitala tidsåldern, och institutionerna måste garantera balans i det dubbla system som har upprättats mellan offentliga och kommersiella programföretag. Hela systemet bör grundas på programföretagens publiksiffror, då dessa kan påverka den allmänna opinionen som helhet. Det är mycket viktigt att anpassa EU:s finansiering av public servicesystemen i alla medlemsstater, eftersom detta har en direkt koppling till de demokratiska, sociala och kulturella behoven i varje samhälle, liksom till behovet av att bevara medierna mångfald och garantera diversifierad information och yttrandefrihet. Eftersom detta ämne ligger inom ansvarsområdet för de nationella myndigheterna i varje medlemsstat hoppas EU att de kommer att ge public serviceföretagen bättre incitament för att kunna vitalisera en tjänst som i många länder vacklar under tyngden av politisk kontroll och kontroll över informationen, och för att förhindra obalans i förhållande till den privata sektorns konkurrens som ibland är orättvis.
Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Det enda sättet att slå vakt om mediemångfalden är att se till att privata och offentliga medier kan samexistera utan hinder eller diskriminering. Men för att nå detta mål krävs att två förutsättningar uppfylls. För det första måste vi se till att både offentliga och privata mediekanaler kommer ikapp den digitala tidsåldern, genom att modernisera sina tjänster, men – och detta är viktigt – utan att öka kostnaderna för konsumenterna. För det andra måste ett hållbart utrymme säkras i den nya digitala miljön för radio och tv:s samexistens med andra informationskällor, såsom tidskrifter och tidningar, särskilt nu när tryckta medier minskar i hela EU. Med andra ord behövs tillräcklig finansiering och nationell planering i medlemsstaterna.
EU kan och måste visa sitt stöd för dessa parametrar, både genom finansiering, exempelvis från investeringsfonden för digitalisering av media, och genom samordning av medlemsstaternas utbyte av bästa metoder i förfarandet för att digitalisera radio och tv. Jag anser att dessa punkter lyfts fram väl i detta betänkande, och därför röstade jag för det.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om offentligägd radio och TV i den digitala tidsåldern: framtiden för det dubbla systemet, eftersom jag anser att public servicetelevisionens roll i ett multimedialt samhälle måste ta hänsyn till mediernas koncentration och mångfald i Europeiska unionen, mediekunskapen i en digital värld, medieinnehållets mångfald och garantierna för public serviceföretagens oberoende i informationssamhället.
Det dubbla systemet för radio och TV, där privata medier och public servicemedier spelar sina respektive roller oberoende av politiska och ekonomiska påtryckningar, är väsentligt för att kunna garantera tillgång till information av högsta kvalitet och för att främja demokratin. Offentliga och privata sändningar har en avgörande roll att spela när det gäller EU:s audiovisuella produktion, kulturell mångfald och identitet, information, pluralism, social sammanhållning, främjande av de grundläggande friheterna och en fungerande demokrati.
Jag stöder de rekommendationer som ges, med tonvikt på incitament för utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna och ökat samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter för medier inom ramen för samarbetsorganet för europeiska tillsynsmyndigheter (Epra).
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag anser att det är viktigt för EU att föra samman olika aktörer och intressenter inom mediesektorn för att kunna skapa en sund och ekonomiskt hållbar industri. De snabba förändringarna i medierna, särskilt de digitala, kommer att göra det nödvändigt att hitta nya lösningar och kommer oundvikligen att leda mot en ”ny medieekologi”.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Radio- och tv-sändning är en speciell sektor. Den påverkar människors värderingar och åsikter och fortsätter att vara den viktigaste informationskällan för de flesta EU-medborgare. Sektorn är därför särskilt viktig för att skydda och främja de grundläggande värderingarna och demokratin, inklusive social sammanhållning. Som framhålls i direktivet om audiovisuella medietjänster kännetecknas EU:s audiovisuella miljö av vad som har beskrivits som ”det dubbla systemet”. Att offentliga och kommersiella programföretag verkar sida vid sida har garanterat ett brett programutbud. Det bidrar också till mediemångfald, kulturell och språklig mångfald, redaktionell konkurrens (i fråga om innehållets kvalitet och mångfald) inom medierna samt yttrandefrihet. Detta åstadkoms delvis genom ett starkt, livskraftigt och välfinansierat system för radio och tv i allmänhetens tjänst. I ett väl fungerande dubbelt system kan public serviceföretagen höja kvaliteten på marknaden.
Marie-Thérèse Sanchez-Schmid (PPE), skriftlig. – (FR) Radio- och tv-sändningsverksamheten befinner sig mitt i en teknisk omvälvning. Digitalisering av medieinnehållet och dess tillgänglighet via Internet har revolutionerat sändningsparadigmet. På 1970-talet kämpade kommersiella och privata aktörer för att få sändningsfrekvenser trots de statliga monopolen. I dag har konsumenterna möjlighet att få tillgång till multimediainnehåll på så många olika sätt att vi nu behöver hitta en balans mellan offentliga och privata medier. Vad är det då vi förespråkar i detta betänkande? Om public servicesändningarna ska kunna bidra till att upprätthålla ett offentligt rum med program av hög kvalitet och objektiv information – utan politisk inblandning – krävs särskild uppmärksamhet på ägarkoncentrationerna inom mediesektorn och den kommersiella konkurrensen. Vi ber medlemsstaterna avsätta tillräckliga resurser för att digitalisera public servicesändningarna och framför allt för att bekämpa den farliga digitala klyftan.
Oavsett om människor bor på landsbygden eller i städerna, och om de är fattiga eller rika, måste alla ha samma tillgång till public servicesändningar av lika hög kvalitet. Med tanke på skillnaderna i inkomster mellan jättar som Google och de sidor som de listar måste vi också överväga att låta sökmotorerna bidra mer till finansieringen av skapandet av innehåll.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet är inte den första resolutionen om dessa frågor som säkerhetsrådet har antagit. Det bör dock ses som ett fruktbärande ögonblick för jämställdhetsintegreringen, eftersom kvinnor nu beaktas i säkerhetsinsatser och fredsbevarande insatser. För att fira 10-årsdagen av textens antagande, som sammanfaller med den internationella dagen mot våld mot kvinnor, har jag och mina kolleger försökt att uttrycka Europaparlamentets engagemang för att främja de mål som anges i resolutionen, främst genom åtgärder som vidtas av Europeiska unionen. Genom EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik, den nyligen inrättade Europeiska utrikestjänsten och dess partnerskap med andra internationella strategiska samarbetsorgan, vill vi förbättra situationen för kvinnor i områden med allvarliga konflikter.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution eftersom vi måste vara mycket uppmärksamma på kvinnors säkerhet när vi sänder ut fredsbevarande trupper och under väpnade konflikter. Jag vill understryka att det bör finnas en ständigt pågående översyn av EU:s politik för mänskliga rättigheter i samband med utarbetandet av en omfattande landsstrategi om mänskliga rättigheter och utvärderingen av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och EU:s riktlinjer om barn och väpnad konflikt och kampen mot alla former av diskriminering av dem. Observera att när våldtäkt och sexuellt slaveri sker systematiskt och i stor omfattning klassificeras dessa företeelser enligt Genèvekonventionen som brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Våldtäkt ses numera dessutom som en del av brottet folkmord när den utförs i syfte att helt eller delvis krossa en särskild grupp. EU bör därför vidta konkreta åtgärder för att få ett slut på straffriheten för dem som utövar sexuellt våld mot kvinnor och barn. Dessutom behövs det en uppförandekod för EU:s personal som deltar i militära och civila uppdrag, där man förtydligar att sexuellt utnyttjande är oförsvarligt och brottsligt.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Kvinnor, fred och säkerhet är områden som bör få största möjliga uppmärksamhet. 10-årsdagen av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 är ett tillfälle att göra framsteg inom dessa områden, liksom den pågående översynen av EU:s politik, särskilt beträffande mänskliga rättigheter, kampen mot våld mot kvinnor, utnyttjandet av barn i väpnade konflikter och kampen mot alla former av diskriminering. En annan aspekt som jag ser som relevant är att man uppmanar till stöd för kvinnors deltagande i försoningsprocesser, fredsskapande och konfliktförebyggande, vilket är en annan orsak till att jag röstade för antagandet av resolutionen.
David Casa (PPE), skriftlig. – (EN) Behandlingen av kvinnor och barn och deras säkerhet i områden med väpnade konflikter omkring EU är en fråga som väcker allt större oro. Det är mycket viktigt att allt som är möjligt görs för att begränsa konsekvenserna av läget i dessa regioner. Därför har jag beslutat att stödja resolutionsförslaget.
Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade emot det gemensamma förslaget om 10-årsdagen av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, eftersom det har en förvrängd syn på jämställdhet. Enligt min mening uppnås inte jämställdhet genom att kvinnor finns med i militära organisationer eller internationella polisstyrkor. Likaså kan säkerheten för kvinnor, enligt vad som avses i FN:s resolution 1325, skyddas genom fasta anställningar för att förebygga konflikter med civila och fredliga medel, inte genom militära interventioner. Tvärtom efterfrågar denna resolution att fler kvinnor ska anställas i polisiära och militära uppdrag och att EU ska använda fler kvinnliga poliser och soldater i GSFP-uppdrag. En annan anledning till varför jag röstade emot resolutionen var att de ändringsförslag som lagts fram av gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, om att ta bort dessa uppmaningar och begära att fler kvinnor ska involveras i Eupol och Eusec och att den kvinnliga närvaron i Demokratiska Republiken Kongo ska öka, avvisades.
Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) I dag firar vi 10-årsdagen av den första FN-resolutionen om de oerhörda och oproportionerliga effekterna av väpnade konflikter för kvinnor. Jag hoppas att EU tar tillfället i akt och sänder en stark politisk signal och stärker insatserna för FN-resolutionens genomförande, antingen genom politiska riktlinjer eller genom en ökning av de ekonomiska resurserna. Jag hoppas också att den pågående översynen av EU:s politik för mänskliga rättigheter kommer att leda till att man tar fram en konsekvent strategi i fråga om mänskliga rättigheter, liksom en utvärdering av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och flickor och om situationen för barn i väpnade konflikter, i syfte att bekämpa alla former av våld och diskriminering.
Jag tror att inrättandet av Europeiska utrikestjänsten kommer att bidra till ett bättre genomförande av dessa resolutioner, och samtidigt framhäva EU:s roll på detta område. Jag vill gratulera de 10 medlemsstater, däribland Portugal, som redan har antagit en nationell handlingsplan för att genomföra resolutionen, och jag hoppas att de återstående medlemsstaterna kommer att följa detta exempel så snart som möjligt.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Jag tycker det är förvånande att det bara är tio år sedan FN:s säkerhetsråd började intressera sig för kvinnors särskilt utsatta situation i krigsområden. Men nu måste vi granska de resultat som uppnåtts och fortsätta i samma riktning. Europeiska unionen är tillräckligt känslig för att ta upp sådana ämnen. Framför allt är det dags att gå ett steg längre och erkänna att kvinnor drabbas av olika trauman och att de utsätts för vissa situationer och drabbas av vissa begränsningar i högre grad än vad männen gör, i genomsnitt. Jag ger därför resolutionen mitt fulla stöd, eftersom alla som vill skapa fred i konfliktområden först måste hitta lugnet på det personliga planet. Att differentiera målen är det bästa sättet att effektivisera utnyttjandet av resurser för detta ändamål, ett mål som vi ska fortsätta sträva efter, särskilt om resultatet är en kvinnas uppriktiga leende.
Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Tyvärr har alla ansträngningar som gjorts – resolutioner, nationella och internationella planer för att förbättra skyddet för kvinnor i konfliktområden – misslyckats med att eliminera detta barbariska vapen som ofta används i modern krigföring: sexuellt våld. Tvärtom ger straffriheten en grogrund för att sprida dessa metoder, som strider diametralt mot alla våra värderingar.
Jag och många andra har flera gånger uttalat vår avsky mot de massvåldtäkter som begåtts i Kongo, Liberia och andra konfliktområden, särskilt i Afrika. Det allvarligaste problemet är att incidenter även har rapporterats där illdåd har begåtts i närheten av FN-baser. De tusentals kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp och sexuellt våld är också dömda att i framtiden bära den sociala stigmatiseringen och den belastning som följer av fruktansvärda sjukdomar som hiv. Europeiska unionen måste intensifiera sina insatser för att bekämpa dessa allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och visa att FN:s resolutioner är mer än bara ett papper.
Den 25 november markerar vi den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor, som även ska påminna oss om att kvinnor alarmerande ofta utsätts för våld i hemmet, våldtäkt inom äktenskapet, sexuella trakasserier och människohandel.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) När vi tänker på väpnade konflikter och de mest traditionella krigsscenarierna, föreställer vi oss att det huvudsakligen är män som drabbas. Tyvärr är det så att överallt i världen där det finns väpnade konflikter och hot mot freden, är det oftast kvinnor och barn som är de första och mest talrika offren, även om det sker i tysthet. Kvinnor utsätts för otaliga hot, såväl genom de barbariska seder som kränker deras rättigheter i samband med krig och konflikter, som i samband med fattigdom och social utslagning. Det är därför avgörande att EU inte glömmer de kvinnor vilkas mest grundläggande rättigheter, som rätten till liv och fysiska välbefinnande, dagligen kränks, kvinnor som döms till döden genom stening, kvinnor som nekas tillgång till utbildning, kvinnor som tvingas fly och leva som flyktingar för att kunna åtnjuta de friheter som stadgan om de grundläggande rättigheterna ger oss alla, eller kvinnor som diskrimineras enbart på grund av sitt kön. Kort sagt är det viktigt att EU inte glömmer och inte vänder ryggen åt alla de kvinnor som inte redan garanteras en framtid med frihet och hopp.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Våld mot kvinnor i konfliktområden är ofta en förlängning av den könsdiskriminering som tyvärr fortfarande finns i fredstid. Jag röstade för betänkandet eftersom jag håller med om att vi behöver tilldela ekonomiska och mänskliga resurser för att öka kvinnors deltagande och jämställdhetsintegreringen inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag vill understryka behovet av att upprätta ett lämpligt offentligt förfarande för klagomål i samband med GSFP-uppdrag, som särskilt ska bistå vid rapportering av sexuellt och könsrelaterat våld, och uppmaningen till vice ordföranden/den höga representanten att i sexmånadersutvärderingen av GSFP-uppdragen inkludera en ingående rapportering om kvinnor, fred och säkerhet.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade mot denna resolution eftersom vi anser att det inte räcker att ha ett jämställdhetsperspektiv i civila och militära uppdrag. Problemet med diskriminering av kvinnor kommer inte att lösas och krig kommer inte att bli rättvisare genom att man engagerar fler kvinnor i militära uppdrag som ska ingripa i krig och ockupationer som i Irak och Afghanistan. Verkligheten visar att så inte är fallet.
Vi anser att militära ingripanden inte bidrar till att skydda kvinnors rättigheter, utan snarare ökar kränkningarna. Det enda som kan göra det möjligt att uppfylla löftena FN:s säkerhetsråds resolution 1325 är förebyggande av konflikter och genomförande av civila åtgärder i konfliktsituationer.
Vi är därför besvikna över att de ändringsförslag vi lade fram inte antogs.
Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) I dag är det den 25 november, den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. Med dagens omröstning om det gemensamma förslaget till resolution om 10-årsdagen av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 (2000) om kvinnor, fred och säkerhet vill vi ge ett påtagligt tecken på vårt engagemang som ledamöter och, framför allt, som EU-medborgare. Det är helt rätt att vi högtidlighåller detta 10-årsjubileum, och aldrig glömmer bort att 80 procent av krigets offer är civila, och huvudsakligen kvinnor och barn. De grundläggande mänskliga rättigheterna och utvidgning av skyddet för dessa måste alltid stå i centrum för EU:s debatter för att vi ska kunna utveckla gemensamma och effektiva strategier för att skydda både kvinnor och barn. Vi ser allt oftare våld som begås mot dessa grupper, men lika väl som att sträva efter att se till att förövarna av dessa brott personligen ställs till svars efter ingripande från de rättsliga myndigheterna, måste vi tillämpa vissa grundläggande villkor för att se till att fenomenet minimeras så långt som möjligt, för att förebygga konflikter och bidra till återuppbyggnaden av områden som har drabbats av dem.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution där vi begär att separata och betydande ekonomiska, mänskliga och administrativa resurser tilldelas när det gäller såväl kvinnors deltagande som införlivandet av jämställdhetsperspektivet i utrikes- och säkerhetspolitiken, efterlyser fler kvinnor i polis-, militär- och domstols- och rättsuppdrag samt i fredsbevarande insatser och diplomatiska uppdrag och insatser för att bygga upp demokratin, samt uppmanar EU:s medlemsstater att aktivt främja kvinnors deltagande i sina bilaterala och multilaterala förbindelser med stater och organisationer utanför EU.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Trots att vi firar 10-årsdagen av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet återstår mycket att göra på detta område, särskilt när det gäller våld mot kvinnor, EU-riktlinjer för utnyttjandet av barn i väpnade konflikter och kampen mot alla former av diskriminering mot dem. Detta är dags att vi förenar våra krafter för att se till att vi uppnår detta.
Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Även om jag håller med om många av punkterna i resolutionen, särskilt behovet av att göra framsteg i fråga om jämställdhetsperspektivet i utvecklingssamarbetet, så röstade jag emot, eftersom jag är emot att öka antalet poliser eller soldater, oavsett om de är män eller kvinnor, eftersom detta är ytterligare ett steg i militariseringen av EU. I resolutionen betonar Europaparlamentet ”vikten av att EU utser fler kvinnliga poliser och soldater till GSFP-uppdragen” vilket strider mot min grupps stöd för demilitarisering av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Dessutom hänvisas ideligen till Europeiska utrikestjänsten, mot vilken jag upprepade gånger har uttryckt mitt motstånd eftersom utrikestjänsten är ytterligare ett steg i upptrappningen av den europeiska utrikespolitikens militarisering.
Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Även om FN:s resolution 1325 av den 31 oktober 2000 visar att FN:s medlemsstater redan är medvetna om effekterna av väpnade konflikter på kvinnor, det våld som de utsätts för under krig och den viktiga roll som de skulle kunna spela för att förebygga och lösa konflikter, ger 10-årsdagen av antagandet av denna resolution, som vi firar i dag, också ett tillfälle att överblicka situationen. I detta sammanhang kan vi nämna resolutionerna 1820 (2008) och 1888 (2009), i vilka man för första gången uttryckligen erkände att sexuellt våld används som en taktik i krig, vilket kräver särskilda politiska och säkerhetsmässiga reaktioner.
Vi kan också nämna nomineringen av Margot Wallström till posten som särskild representant för arbete mot sexuellt våld mot kvinnor i konflikter. Detta allvarliga problem förtjänar all vår uppmärksamhet. Det är därför jag, som vice ordförande i den gemensamma parlamentariska församlingen, personligen ville att hon skulle vara i centrum för våra diskussioner under AVS–EU-församlingens plenarsammanträde som äger rum i Kinshasa den 2 december.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Kvinnor fortsätter att diskrimineras i många länder runtom i världen. Våld mot kvinnor sker dagligen och detta är särskilt dramatiskt i konfliktsituationer. Undersökningar visar att kvinnor i krisregioner där det pågår militära konflikter ofta våldtas och/eller utsätts för sexuellt slaveri. Det bör vara ett prioriterat mål att straffa sexuellt våld mot kvinnor som brott mot mänskligheten, även i världens krigshärjade regioner. När allt kommer omkring – och de västerländska länderna också har ett ansvar här – är sexuellt utnyttjande ett oförsvarbart och kriminellt beteende när och var det än sker. Förslaget tar upp viktiga frågor och därför röstade jag ja till det.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Våld mot kvinnor i konfliktområden är ofta en förlängning av könsdiskriminering. Med tanke på att Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor i år sammanfaller med 10-årsdagen av FN:s säkerhetsråds resolution 1325, kan och bör vi låta detta markera början på en förnyad dagordning för genomförandet av resolution 1325, något som förutsätter politiskt ledarskap på högsta nivå och utökade resurser. Jag anser att denna fråga bör behandlas ordentligt under den pågående översynen av EU:s politik för mänskliga rättigheter genom att separata finansiella, mänskliga och administrativa resurser avsätts för kvinnors deltagande och införlivandet av jämställdhetsperspektivet. Jag ser detta tillfälle som startpunkten för riktade åtgärder för att befästa, förstärka och utveckla integreringen av kvinnor. Aspekter som berör kvinnor, fred och säkerhet bör vara en integrerad del i planeringen och programplaneringen av instrumenten för extern finansiering av arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter, samarbete och utveckling mellan folken.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Det är 10 år sedan antagandet av FN:s säkerhetsråds resolutioner 1325 (2000) och 1820 (2008) om kvinnor, fred och säkerhet och FN:s säkerhetsråds resolution 1888 (2009) om sexuellt våld mot kvinnor och barn i väpnade konflikter. I dessa resolutioner betonas att alla stater är skyldiga att få slut på straffriheten och att åtala dem som gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, bland annat sådana brott som utgörs av sexuellt eller annat våld mot kvinnor och flickor.
Tio år har gått sedan antagandet av ovannämnda resolutioner och, som påpekas i den resolution som jag röstade för, har vi fortfarande en lång väg att gå. Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor som firades den 25 november - samma dag som omröstningen om denna resolution – är inte bara ännu en dag, utan bör vara en väckarklocka om en situation som fortfarande pågår. Dessa frågor måste hanteras på högsta nivå och ligga på den politiska dagordningen fram till dess att detta gissel, som varken hör samman med ras, religion eller ålder, är utrotat.
Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) I FN:s säkerhetsråds resolution 1325, som antogs den 31 oktober 2000, påpekas att kvinnor genom historiens gång inte varit inblandade i processen för att skapa fred och stabilitet i någon nation. Vidare betonas vikten av lika deltagande av kvinnor på alla nivåer, från konfliktförebyggande till återuppbyggnad efter konflikter och upprätthållande av fred och säkerhet. Resolutionens 10-årsjubileum bör markera början på en ny dagordning som ska införas och som inte kan genomföras utan politiskt ledarskap på högsta nivå och nödvändiga resurser. EU måste aktivt främja utnämningen av så många kvinnor som möjligt i ledande befattningar för att samordna och säkerställa enhetlighet i EU:s politik och åtgärder samt för att övervaka genomförandet av unionens åtaganden.
EU måste utse minst fem kvinnor till chefsbefattningar i Europeiska utrikestjänsten och följa könsfördelningen när det gäller anställning av specialister. Samtidigt behöver utrikestjänsten en organisatorisk enhet som ansvarar för jämställdhetsfrågor, med minst en heltidstjänst i varje geografisk avdelning och varje EU-delegation, med ansvar för jämställdhetsaspekter och frågor om kvinnor, fred och säkerhet.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag hoppas att 10-årsdagen av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 kommer att markera början på en förnyad dagordning för genomförandet av resolutionens åtaganden om kvinnor, fred och säkerhet.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Jag är glad att denna resolution har antagits. Den framhåller att 10-årsdagen av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 (2000) bör markera början på en förnyad dagordning för genomförandet av resolutionen, något som inte kommer att kunna ske utan politiskt ledarskap på högsta nivå och utökade resurser. Parlamentet rekommenderar med eftertryck att frågan behandlas ordentligt under den pågående översynen av EU:s politik för mänskliga rättigheter i samband med utarbetandet av en omfattande landsstrategi om mänskliga rättigheter och utvärderingen av EU:s riktlinjer om våld mot kvinnor och EU:s riktlinjer om barn och väpnad konflikt och kampen mot alla former av diskriminering av dem. Vidare begärs tilldelning av separata och betydande ekonomiska, mänskliga och administrativa resurser när det gäller såväl kvinnors deltagande som införlivandet av jämställdhetsperspektivet i utrikes- och säkerhetspolitiken.
Charles Tannock (ECR), skriftlig. – (EN) ECR stöder helhjärtat lika rättigheter och möjligheter och icke-diskriminering för alla kvinnor, enligt FN:s resolution 1325, och förespråkar starkt kvinnors ovärderliga roll inom området fred och säkerhet samt fördömer de barbariska och fruktansvärda handlingarna mot kvinnor och barn i konfliktområden.
Emellertid har vi i ECR konsekvent motsatt oss kvotering av kvinnor inom nationella, regionala och internationella institutioner, liksom inrättandet av Europeiska utrikestjänsten.
Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Jag är mycket glad över antagandet av denna resolution om 10-årsdagen av FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, som dessutom sker på det symboliska datumet den 25 november, Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. Jag vill understryka behovet av en betydande ökning av kvinnors deltagande inom alla verksamhetsområden, särskilt försoningsarbete, fredsförhandlingar, fredsskapande, fredsframtvingande och fredsbevarande insatser samt konfliktförebyggande verksamhet. Det är viktigt att alla närvarande parter beaktar kvinnors särskilda behov, och det är endast genom en ökad närvaro av kvinnor på fältet som vi kommer att kunna förbättra situationen.
Att göra kvinnor synligare på fältet skulle också göra det möjligt för oss att göra folk mer medvetna om det inhumana i att använda våldtäkt som ett vapen i krig, och kanske få ett slut på straffriheten för förövare av detta slags våld.
Slutligen kommer denna närvaro att hjälpa oss att bygga upp ett ömsesidigt förtroende mellan civila offer för konflikter, ofta kvinnor och barn, och aktörerna på fältet.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för denna resolution eftersom dödligheten hos bin ökar och antalet biodlare minskar. Detta är ett problem för jordbruket och den biologiska mångfalden, eftersom 76 procent av livsmedelsproduktionen och 84 procent av växtsorterna är beroende av pollinering av bin. Det behövs mer forskning för att kunna införa bättre lösningar och stöd till åtgärder för att öka den biologiska mångfalden och mildra effekterna av klimatförändringarna. Ett arbetsbis liv är mycket kort och de är mycket känsliga för förändringar i miljön. Detta har inneburit att produktionen av honung också har drabbats, inte bara av årstidernas alltmer osäkra längd och stabilitet, utan också genom allt allvarligare skador från yttre källor, som bland annat kvalster och användning av bekämpningsmedel. De nuvarande programmen måste därför stärkas inom ramen för den nya gemensamma jordbrukspolitiken så att vi också kan hitta mer effektiva lösningar på denna nivå.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) År 2010 har utlysts till det Europeiska året för biologisk mångfald för att uppmärksamma hoten mot den biologiska mångfalden i hela världen. Biodlingssektorn, som är en viktig källa till sysselsättning och inkomster på landsbygden, är också i riskzonen på grund av den senaste tidens ökning av bidödlighet och sjukdomar hos bin. Jag röstade för denna resolution i vilken Europaparlamentet uppmanar kommissionen att finansiera specifika undersökningar för att förbättra kunskapen om och förståelsen av faktorer som påverkar bihälsan. I resolutionen påpekas att genetiskt modifierade grödor och toxiner som sprids via pollen kan påverka bihälsan och bidödligheten. Eftersom spannmål, frukt och andra jordbruksgrödor i EU är beroende av pollinering av bin, riskerar dessa grödor och jordbruket i stort att drabbas av olika sjukdomar. Jag anser att inför en sådan osäkerhet måste kommissionen snarast initiera oberoende forskning för att utvärdera vilka effekter genetiskt modifierade grödor och spridning av toxiner via pollen kan ha på miljön och på specifika arter, samt se till att sådana uppgifter blir offentliga.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Bin spelar en viktig roll i den ekologiska balansen, och bidöden har allvarliga effekter på näringskedjan. I resolutionen förespråkas behovet av att främja och förbättra biodlingssektorn, särskilt när det gäller förbättrade statistiska uppgifter om prognoser för honungsproduktion, förbättrade och samordnade program för övervakning och forskning inom biodling, tydligare regler för ursprungsmärkning av honung, utveckling av biodlingsprogram och tillhörande lagstiftning, samt utveckling av innovativa och effektiva behandlingar mot varroakvalster.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Multiplikatoreffekten av pollinering, det vill säga förhållandet mellan det ekonomiska värdet av pollinering i sig och värdet av den honung som produceras som ett resultat av det, ger ett enastående resultat i ekonomiska termer.
I en tid då vi strävar efter effektivitet på alla plan, verkar det orimligt att ge upp en verksamhet där redan kostnadseffektiviteten visar hur dumt ett sådant beslut vore. Eftersom motiveringen inte är ekonomisk, utan snarare ligger i de externa förhållandena, anser jag att kommissionens rapport hamnar mitt i prick när den jämför alla de faktorer som för närvarande hämmar biodlingen.
Jag tror också att det är värt att uppmuntra denna verksamhet genom sidoåtgärder, och att alla vetenskapliga bidrag i det avseendet bör välkomnas.
Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att Europeiska kommissionen måste ändra såväl omfattningen som finansieringen av EU:s veterinärmedicinska politik för att beakta binas och biodlingens särdrag för att i samarbete med biodlarnas organisationer säkerställa effektivare kontroller av bisjukdomar och tillgång till effektiva och standardiserade veterinärmedicinska läkemedel i hela unionen.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Priserna på honungsmarknaden i EU fluktuerar avsevärt på grund av att den för närvarande är till 40 procent beroende av import, vilket ger EU:s biodlare, bl.a. i Portugal, en konkurrensnackdel i förhållande till honung från tredjeländer. Enligt officiell statistik finns det 17 291 biodlare i Portugal, med 38 203 bigårdar och 562 557 bisamhällen. Produktionen under 2009 uppgick till 6 654 ton honung och 235 ton bivax, vilket motsvarar 1,9 procent av de 351 000 ton honung som produceras i hela EU. Binas och biodlarnas verksamhet är avgörande för att bevara ekosystem, den ekologiska balansen i floran och den biologiska mångfalden. Samtidigt är den, ekonomiskt sett, en verksamhet som det är meningsfullt för EU att skydda och uppmuntra, så att marknaden blir mindre beroende av import.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Bin är livsviktiga för pollinering av grödor, för att upprätthålla den ekologiska balansen och för att bevara den biologiska mångfalden. Minskningen av antalet bisamhällen är därför beklagligt, och vi behöver vetenskapliga uppgifter för att kunna förstå vilka mekanismer som bidrar till spridningen av denna art och för att utveckla metoder för att se till att bevara den. Jag tror att det är viktigt att fokusera på honungen från EU, som gradvis håller på att ersättas av andra sorter av sämre kvalitet som inte uppfyller EU:s kriterier för honungsproduktion.
Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Biodling är en av de jordbruksmodeller som har minst miljöpåverkan, och verksamheten är därför särskilt väl lämpad för skyddade områden. Biodling är mycket vanligt i min region, och näringen är ett ypperligt exempel på markanvändning liksom en symbol för historia, traditioner och lokal identitet. I många år har biodlingen i Veneto framställt produkter av utmärkt kvalitet och bidragit till inkomster i de mest missgynnade områdena. Sektorn kan dock inte fortsätta producera sådana resultat om inte Europeiska unionen hjälper till att finansiera den, tillsammans med de nationella, regionala och lokala myndigheterna. Som påpekas i resolutionsförslaget är det viktigt att stödja forskningen mot bisjukdomar och att stödja EU:s producenter i konkurrensen mot tredjeländer sedan EU-marknaden öppnats för importerad honung. Jag röstar därför för förslaget.
Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag instämde i detta förslag eftersom biodlingssektorn spelar en strategiskt viktig roll genom de miljömässigt värdefulla allmänna tjänster som biodlarna erbjuder samhället. Antalet pollinerande insekter, däribland honungsbin, minskar i dag i en oroväckande takt. Eftersom 84 procent av de växtsorter som odlas, och 76 procent av livsmedelsproduktionen i EU är beroende av binas pollinering, är deras ekonomiska värde betydligt högre än värdet av den honung som framställs. EU:s honungsmarknad är till 40 procent beroende av import och den tidigare öppningen av EU-marknaden för honung från tredjeländer har gett biodlare över hela EU sämre konkurrensmöjligheter. Vi måste därför stödja den framtida utvecklingen av biodlingen i EU, som bidrar till bevarandet av den biologiska mångfalden. Det är viktigt att följa ett helhets- och hållbarhetstänkande, särskilt i fråga om landsbygdsutveckling, klimatförändringar och biologisk mångfald, i synnerhet genom att främja åtgärder för att behålla och öka blomrika marker. Det är också viktigt att stödja den europeiska biodlingssektorn på ett ännu bredare och mer konsekvent sätt med hjälp av nya instrument inom den framtida gemensamma jordbrukspolitiken, t.ex. åtgärder som gynnar en ökad biologisk mångfald, mildrar klimatförändringarnas effekter, bevarar ett nationellt traditionellt och kulturellt arv som sysselsätter ett stort antal familjer i EU och tryggar och förbättrar kvaliteten hos biodlingsprodukter och en effektivt fungerande marknad för dessa.
Peter Jahr (PPE), skriftlig. – (DE) Bin är mycket viktiga varelser, för utan dem skulle vi inte ha någon pollinering. Alltfler rapporter visar att antalet bisamhällen minskar, vilket är mycket beklagligt och kräver omedelbar undersökning. Detta gäller särskilt för jordbrukssektorn, eftersom den är extremt beroende av binas nyttiga arbete. Det är tyvärr uppenbart att industrialismen och det moderna samhället har gjort det svårare för dessa nyttiga bin att överleva. Scenarier som massdöd bland bin på grund av varroakvalster, bisamhällens oförklarliga försvinnande i Förenta staterna och hotet mot bin från elektronisk förorening och från felaktigt behandlat utsäde är tyvärr inte isolerade händelser. Därför välkomnar jag att parlamentet i dag har gått med på att stödja biodlingssektorn i framtiden. Jag anser att det är viktigt att vi koncentrerar oss på forskning om bisamhällen.
Utan exakta vetenskapliga uppgifter kommer vi inte att kunna identifiera problemen och hantera dem effektivt. Jag hoppas att vi kommer att lyckas med att förklara och motverka minskningen av antalet bisamhällen, så att vi kan fortsätta att dra nytta av binas viktiga och mångfasetterade roll.
Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Biodling är mycket viktigt för jordbruket, särskilt på grund av pollineringen, eftersom intäkterna från jordbruksgrödor och frukt är beroende av pollinering av bin. Den fortsatta bidödligheten i många regioner är ännu mer oroande och åtgärder måste vidtas för att hantera detta. Jag stöder därför denna resolution, där kommissionen uppmanas att låta EU:s veterinärmedicinska politik omfatta bisjukdomar och att upprätta en handlingsplan för att komma till rätta med bidödligheten. Kommissionen uppmanas också att se till att stödet till biodlingssektorn behålls och stärks i den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 så att sektorn kan förbättras och överleva. EU:s honungsmarknad är till 40 procent beroende av import, delvis på grund av att EU-marknaden öppnats för honung från tredjeländer, och priserna ligger nära gränsen för lönsamhet.
Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för resolutionsförslaget om biodling eftersom det är viktigt att se till att uppmärksamhet riktas mot denna sektor som skyddar den biologiska mångfalden och producerar ett så komplett livsmedel som honung. Med detta i åtanke har avsättning gjorts för att öka det årliga stödet till sektorn i EU från 26 miljoner euro för perioden 2008–2010 till 32 miljoner euro för perioden 2011–2013. Denna finansiering kommer särskilt att vara inriktad på stöd till biodlingen, bland annat genom nationella forskningsprojekt om nya metoder att bekämpa den höga bidödligheten, som nyligen har nått alarmerande nivåer. Å andra sidan är det viktigt att garantera rättvis insyn i fördelningen av stöd och garantera att de stater som faktiskt behöver mer resurser får dem. Jag röstade för att genomföra dataövervakningssystemet till 2012. Detta är ett steg i riktning mot öppenhet, för att se till att stödet fördelas på grundval av resultaten av en undersökning av hur många bikupor som finns i de olika medlemsstaterna och inte på grundval av uppskattade data. Jag menar att detta är viktigt för att kunna garantera en rättvis fördelning av de offentliga utgifterna och skydd för dem som faktiskt är verksamma med biodling.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) År 2010, Europeiska året för biologisk mångfald, är biodlingssektorn allvarligt hotad i hela världen och försvinner i en takt som är hundra till tusen gånger högre än vad som kan betraktas som normalt. Denna sektor spelar en strategiskt viktig roll i samhället och tillhandahåller miljömässigt värdefulla allmänna tjänster. Biodling är ett lysande exempel på miljövänlig sysselsättning (förbättring och bevarande av den biologiska mångfalden, miljöbalans och bevarande av floran) och en modell för hållbar produktion på landsbygden. Jag välkomnar därför denna resolution som ger förslag om hur situationen för biodlingssektorn ska kunna förbättras.
Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Den oroande ökningen av bidödligheten och det minskade antalet biodlare skulle kunna få mycket allvarliga konsekvenser för livsmedelsproduktionen i EU eftersom, som vi alla vet, de flesta grödor och växter är beroende av pollinering.
Parlamentet bör därför uppmana Europeiska unionen att öka sitt stöd till biodlingssektorn i samband med att den gemensamma jordbrukspolitiken förnyas. Starka och riktade åtgärder krävs för att lösa problemet och för att avvärja de negativa effekterna för både jordbruket och handeln.
Den handlingsplan som resolutionen efterlyser för att komma tillrätta med bidödligheten är bara den första i en serie åtgärder som måste vidtas. Jag röstade för förslaget.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU är starkt beroende av import inom sektorn för biodlingsprodukter, och 40 procent av den honung som vi konsumerar importeras. Med tanke på att biodlingssektorn spelar en strategiskt viktig roll på grundval av de miljömässigt värdefulla allmänna tjänster som biodlarna erbjuder samhället, och eftersom deras verksamhet är ett lysande exempel på miljövänlig sysselsättning som förbättrar och bevarar den biologiska mångfalden, miljöbalansen och floran samtidigt som den utgör en modell för hållbar produktion på landsbygden, ligger det i allas intresse att stödja den för att garantera en hållbar tillväxt och att göra oss mindre beroende av tredjeländer. Även i mitt land måste denna sektor vårdas för att vi ska kunna åtnjuta dess fördelar för såväl ekonomin som miljön, och så att honungsproduktionen ökar, då den för närvarande bara uppgår till 1,9 procent av EU:s totala produktion.
Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Mitt stöd för resolutionen om situationen i biodlingssektorn beror på att jag oroar mig över den allvarliga minskningen av antalet bin. Bina är ju nödvändiga och oersättliga på grund av sin viktiga roll som pollinerare, eftersom 84 procent av de odlade växtarterna är beroende av bin och andra pollinerande insekter. Jag anser därför att vi måste hjälpa till att förbättra sektorns situation, med tanke på att den, som påpekas i resolutionen ”spelar en strategiskt viktig roll på grundval av de miljömässigt värdefulla allmänna tjänster som biodlarna erbjuder samhället”. Jag är också glad att resolutionen uppmanar kommissionen att införa ett krav på att EU-myndigheter och nationella myndigheter måste samråda med biodlarna under utvecklingen av biodlingsprogrammen och tillhörande lagstiftning, eftersom jag anser att detta är ett steg på vägen mot att förbättra allmänhetens deltagande och demokratin. Jag röstade också för resolutionen eftersom jag håller med om att kommissionen ska se till att den gemensamma jordbrukspolitikens stöd till biodlingssektorn höjs efter 2013.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Förlusten av bisamhällen är ett EU-övergripande problem, vars orsaker ännu inte kan helt förklaras. Faktorer som användningen av växtskyddsmedel, ohållbara jordbruksmetoder, klimatförändringar, sjukdomar och parasiter och brist på mat och föda till följd av ökningen av monokulturer har tillsammans lett till en betydande minskning av antalet honungsbin. Förutom de ekologiska konsekvenserna har detta också en ekonomisk inverkan, eftersom allt mer honung måste importeras. För att komma till rätta med problemet bör biodlingsnäringen i EU få mer stöd i framtiden. Resolutionen har ett mycket balanserat synsätt och därför röstade jag för den.
Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Under 2010 har biodlingssektorn drabbats av stora förluster och antalet bisamhällen minskade betydligt. Detta har negativa effekter på hela miljön och jordbruket, eftersom bin är viktiga pollinerare. Situationen är särskilt allvarlig när det gäller honungsbin. Jag har därför röstat för detta förslag, som innehåller åtgärder för att ta itu med den massiva bidödligheten.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar den resolution som antogs med stor majoritet i plenum i Strasbourg den 25 november, med bland annat viktiga bidrag från Azorernas biodlare som meddelades direkt i ett samråd som jag genomförde.
Resolutionens slutliga text uppfyller dock inte mina ursprungliga förväntningar, eftersom några av de aspekter som är centrala för producenterna, som frågan om kvalitetsnormer och märkning för importerad honung, borde ha behandlats mer ingående. Att det inte blev så beror troligen på bristande insikter angående några av sektorns viktigaste problem. Detta ledde exempelvis till att lokal märkning inte tas upp i resolutionens slutliga text.
Ändå tar resolutionen upp frågor som är viktiga för både biodlarna på Azorerna och den nationella biodlingen generellt, tack vare att man samrått med branschen i frågor som importen av honung från tredjeländer, som har allvarliga kvalitetsbrister och nu också bristfällig märkning, behovet av att fortsätta att säkerställa ett diversifierat jordbruk för att garantera pollinering, och slutligen betydelsen av gemensamma kvalitetsnormer och forskning inom EU.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Biodlingssektorn spelar en strategisk roll i samhället. Den är ett lysande exempel på miljövänlig sysselsättning som förbättrar och bevarar den biologiska mångfalden, miljöbalansen och floran och utgör en modell för hållbar produktion på landsbygden. På EU-nivå står denna sektor inför oräkneliga utmaningar och problem, särskilt i fråga om marknadsföring, prissvängningar, svårigheter att rekrytera unga biodlare till sektorn, det minskande antalet bisamhällen och den ökande bidödligheten. Det är därför rimligt att öka stödet till denna sektor.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Jag är glad att vi har antagit denna resolution, i vilken Europaparlamentet välkomnar kommissionens rapport av den 28 maj 2010. Parlamentet konstaterar dock att de nuvarande programmen upphör 2013 och att biodlingssektorn i unionen fortfarande kämpar med många utmaningar och problem, däribland marknadsföringsfrågor, prisfluktuationer, problem med återväxten inom biodlaryrket, överårigheten bland biodlarna inom EU, det minskade antalet bisamhällen samt generella problem till följd av bidödligheten som orsakas av många olika faktorer. Vidare uppmanar parlamentet kommissionen att tillmötesgå medlemsstaternas och aktörernas krav på t.ex. förbättrade statistiska uppgifter beträffande produktionsprognoser, inbegripet införande av likvärdiga kvalitetskrav för honung, och på förbättrade och samordnade program för övervakning och forskning inom biodling.
Marc Tarabella (S&D), skriftlig. – (FR) Jag är mycket glad att förslaget från vår utmärkta kollega och utskottsordförande Paolo de Castro har antagits. Konsekvenserna av en minskning av antalet bin i världen är relativt okända för allmänheten, även om bina spelar en grundläggande roll för hållbarheten i vår livsmedelskedja. Vi behöver en ambitiös forskningspolitik så att vi kan få mer ingående kunskap om de mekanismer som bidrar till arternas spridning, så att vi kan få de nödvändiga medlen för att bevara dem. Vi kan inte godta kinesisk honung av lägre kvalitet som inte uppfyller våra stränga produktionskrav som en oundviklighet eller som det enda alternativet till den brist på honung som gradvis har uppstått i EU. Jag beklagar att mina kolleger i Europaparlamentet inte röstade för alla ändringsförslag som jag lade fram. Jag beklagar djupt den skamliga och ohejdade användningen av nervgifter som man hycklande nog har bifallit i samförstånd med de stora industriella kemikaliejättarna. Einstein varnade för att om bina försvinner från jordens yta kommer människan att kunna överleva att högst fyra år. Låt oss se till att vi aldrig behöver få veta om detta stämmer.
Artur Zasada (PPE), skriftlig. – (PL) Genom att anta resolutionen om situationen i biodlingssektorn tar vi ytterligare ett steg mot att stärka och förbättra tillståndet i denna sektor. Sektorns problem är fortfarande underskattade och de har en global dimension. Bin har en avgörande betydelse för både ekonomin och miljön. Den höga dödligheten som observerats bland bina har en negativ effekt på jordbruksproduktionen. Vi behöver därför nya subventionsmekanismer i nästa budgetram för perioden efter 2013, som kan möjliggöra mer vetenskaplig forskning kring orsakerna till minskningen av antalet bin och som kan bidra till relevanta åtgärder för att vända denna negativa utveckling. Vi bör också stödja informationskampanjer och utbildning som uppmuntrar unga biodlare att etablera sig inom sektorn.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om en ny energistrategi för Europa 2011–2020, eftersom jag anser att detta krävs för att få till stånd en konkurrenskraftig, hållbar och säker strategi. I en tid då EU blir allt mer beroende av importerad energi är det viktigt att vi behåller den dominerande ledarrollen i energifrågor genom att fokusera på innovation och teknik.
Att göra vår energistrategi mer hållbar kräver fortsatt fokus på förnybar energi, genom införande av ökad konkurrens inom sektorn för att effektivt genomföra den inre marknaden för energi. Detta kommer att leda till minskade kostnader och ökad konkurrenskraft för ekonomin, samt skapa välstånd och arbetstillfällen, vilket är viktiga faktorer för en sund handelsbalans.
Jag kommer från ett av EU:s yttersta randområden som för närvarande bara producerar 27 procent av den energi vi konsumerar. Vårt mål är att bli till 75 procent självförsörjande före 2012. Azorerna har satt mer ambitiösa specifika mål än EU, och uppnått resultat som redan erkänts på EU-nivå – särskilt i fråga om geotermisk energi – genom en ambitiös energipolitik med partnerskap mellan regionen och de bästa nationella och internationella forskningscentrumen.
Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Syftet med den nya energistrategin för Europa är att uppfylla Lissabonfördragets mål om en inre marknad för energi, tryggad energiförsörjning, energieffektivitet, minskat importberoende och ökad inhemsk energiproduktion. Jag stöder denna resolution eftersom Europeiska unionen nu snabbt måste genomföra lagstiftning på området och globala energistrategier. Vi behöver en långsiktig vision för vår energipolitik som kan se till att marknaden fungerar väl, ger stöd till integrerade nät med den senaste tekniken, bättre utnyttjar EU:s potential för energieffektivitet, främjar forskning, utveckling och innovation på detta område, och som sätter konsumenternas intressen i centrum för den europeiska energipolitiken. Därför röstade jag för detta betänkande som är ett första steg mot en helhetsbetonad energipolitik för EU inom ramen för strategin Europa 2020.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Även om EU är ledande inom alternativ energiproduktion är vi fortfarande alltför beroende av fossila bränslen, särskilt olja. Detta beroende har internationella dimensioner eftersom de flesta källorna till fossila bränslen finns utanför EU. Lissabonfördraget har gett Europeiska unionen nya befogenheter på energiområdet, ett väldigt viktigt kompetensområde. Till följd av detta har parlamentet antagit en energistrategi för 2011–2020, som jag stöder. Strategin går ut på att uppmuntra investeringar inom detta område och främja initiativ som är inriktade på förnybara energikällor. Målet är naturligtvis att garantera försörjningstryggheten i EU, vilket gör att hanteringen av de gas-och oljeledningar som för närvarande försörjer unionen ges högsta prioritet. I strategin kombineras behoven av tryggad energiförsörjning på kort sikt med planer för att trygga unionens framtida energibehov.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde detta viktiga dokument. Införandet av ett särskilt kapitel om energi i Lissabonfördraget innebär att det nu finns en fast rättslig grund för att utveckla energiinitiativ baserade på hållbarhet, försörjningstrygghet, sammanlänkning av nät och solidaritet. Unionen står inför allvarliga problem med att energilagstiftningen försenats eller genomförts ofullständigt, vilket nödvändiggör ett starkt ledarskap från kommissionens sida för att överbrygga denna klyfta. Under det kommande årtiondet kommer det att behövas stora investeringar inom den inhemska energisektorn, framför allt i nya kraftverk, sammanlänkningar och ledningsnät, eftersom dessa investeringar kommer att forma energisammansättningen för en ännu längre period och bidra till inrättandet av en hållbar och ren energimarknad. Det är mycket viktigt att det finns en tydlig flerårig finansiering för projekt inom energiområdet, att vi ser till att Östersjöregionen också integreras i EU:s inre marknad för energi och att vi betalar detsamma för energikällorna som andra EU-medlemsstater gör.
Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Lena Kolarska-Bobińskas förslag till resolution eftersom jag rent allmänt delar hennes åsikter om inriktningen på Europeiska unionens framtida energistrategi, nämligen mot ökad självständighet i förhållande till tredjeländer som tillhandahåller fossila bränslen, mot öppnande av de medlemsstater som fortfarande är ”isolerade” i energisammanhang och ännu inte ordentligt sammankopplade med EU:s energisystem, mot ett främjande av utvecklingen av förnybar energi och mot en extern energiförsörjning inom ramen för den nya Europeiska utrikestjänsten. Vi behöver en konsekvent energistrategi för EU som ser till framtiden.
Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) EU:s politik för energisäkerhet bör göra det möjligt att förutse krissituationer som gaskrisen 2009 och inte bara reagera på dem. Detta måste gå hand i hand med uppfyllandet av målet att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent och att minska energikonsumtionen med 20 procent till 2020. Det blir långt ifrån en lätt uppgift, särskilt eftersom det ekonomiska bidraget bara för miljömålen kommer att uppgå till 58 miljarder euro. Därutöver tillkommer kostnaderna för att minska EU:s ökande beroende av externa energikällor. Inre och yttre aspekter måste kombineras så att Europeiska unionen blir mindre sårbar i fråga om energiförsörjningen och EU:s politik måste anpassas därefter. Alla åtgärder som syftar till att se till att den inre energimarknaden fungerar korrekt bör åtföljas av aktiv diplomati inriktad på att stärka samarbetet med de viktigaste produktions-, transit- och konsumentländerna. Det är absolut nödvändigt att utarbeta nationella planer som innehåller förebyggande och akuta åtgärder. En samordning av dessa planer på EU-nivå skulle garantera deras effektivitet.
Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Jag röstade för betänkandet om energistrategin, som drar upp riktlinjerna för EU:s framtida energipolitik. Jag vill betona kärnkraftens roll i EU:s nuvarande och framtida energisammansättning, bl.a. det underförstådda erkännandet att vi måste förlänga livslängden på de befintliga anläggningarna. Strategin kan ses som balanserad när det gäller de enskilda källorna, även om den inte ens en gång nämner den viktiga roll som spelas av kol som förbränns i moderna kraftverk. Det är svårt att se hur vi ska kunna trygga EU:s energiförsörjning och oberoende utan kolet som en stabil råvara som kan reagera flexibelt på plötsliga ökningar av efterfrågan på energi. Betänkandets svaga punkt är att det är alltför allmänt hållet och att det saknas kompletterande lagstiftning. Strategins specifika och praktiska utformning kommer också att påverkas mycket av den handlingsplan för att uppnå en koldioxidsnål ekonomi till 2050 som kommer att offentliggöras i början av nästa år. Med tanke på att det fortfarande saknas regionala marknader och marknadskoppling, anser jag att målet att skapa en enhetlig inre marknad senast 2015 är mycket ambitiöst, särskilt om vi beaktar det faktum att Europeiska kommissionen inte, som jag ser det, i tillräcklig omfattning övervakar tillämpningen av gällande EU-lagstiftning på energiområdet i alla medlemsstater. Europeiska kommissionen har också mycket lägligt införlivat det så kallade infrastrukturpaketet i energistrategin, vilket bör underlätta byggandet av kraftnät i hela EU.
Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) Det har nu blivit absolut nödvändigt att utveckla en verklig energistrategi för EU. Som förklaras i Lena Kolarska-Bobińskas betänkande dignar Europeiska unionen under ett massivt beroende av importerad energi och allvarliga brister i sin lagstiftning. Jag vill i likhet med föredraganden betona att Europeiska unionen måste förse sig med de praktiska och ekonomiska medel som behövs för att förverkliga dess mål, inte minst genom att avsätta lämplig finansiering för forskning och utveckling inom energiområdet. Jag är också övertygad om att försörjningstrygghet måste gå hand i hand med ett starkt partnerskap med Ryssland. Det blir allt mer uppenbart att vi behöver utöka byggandet av gasledningar som används för att transportera naturgas från hela världen till EU. Vi måste också förbättra förbindelserna mellan näten i medlemsstaterna för att förbättra energisolidariteten.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Energisektorn är en drivande kraft bakom den ekonomiska tillväxten. Sedan 2008 har EU haft en strategi för energi och klimatförändringar. Det är viktigt att denna strategi genomförs.
Lissabonfördraget medger dock att vi går längre och banar väg för att skapa en verklig energigemenskap inom EU. Vi behöver utveckla den inre marknaden för energi, bygga och befästa sammanlänkning mellan energinät, trygga energiförsörjningen och energisolidariteten och sätta konsumenten i centrum för vårt intresse. Vi behöver öka den offentliga finansieringen och utveckla fler verktyg och program som gynnar energieffektivitet. Vetenskaplig forskning och teknik spelar en viktig roll för att uppnå dessa mål. Mot denna bakgrund välkomnar jag lanseringen av de olika europeiska näringslivsinitiativen som en del av den europeiska strategiska planen för energiteknik (SET-planen), och jag uppmanar kommissionen att omsätta de övriga åtgärderna i denna plan i praktiken. Forskning kring och utveckling av innovativ energiteknik bör också vara en prioritering inom energiområdet i det nya åttonde ramprogrammet för forskning och utveckling. Det är därför viktigt att det finns tillräcklig finansiering för att stödja ren och hållbar teknik. Det är det enda sättet att bevara näringslivets konkurrenskraft och främja ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen.
Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade emot betänkandet om den nya energistrategin för Europa 2011–2020. Betänkandet är helt i linje med målen för strategin Europa 2020, som avskaffar de sista resterna av det sociala EU. Ett stärkande av EU:s konkurrenskraft, som förespråkas så starkt i betänkandet, leder bevisligen till nedskärningar av löner och arbetstagarnas rättigheter inom denna specifika sektor. Samtidigt, mitt i en ekonomisk kris då nästan hela energisektorn (kraftverk, nät) i EU håller på att privatiseras, kommer man i betänkandet med uppmaningar om mer pengar till energiinfrastrukturer, det vill säga indirekta subventioner till storföretagen. Slutligen anser jag att betänkandets försök att koppla EU:s energipolitik till målet att mildra klimatförändringen bara är där för syns skull, eftersom referenserna är vaga och inte ger uttryck för någon stark politisk vilja.
Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionen om den nya energistrategin för Europa 2011–2020. Resolutionens viktigaste mål är att växla till ett koldioxidsnålt energisystem och att garantera alla medlemsstater en trygg energiförsörjning. Båda dessa mål ska säkerställa EU:s konkurrenskraft och se till att energin levereras till överkomliga priser på grundval av en tryggad energiförsörjning. Jag anser att förutsättningen för en tryggad energiförsörjning är att utvidga de regler som gäller för EU:s inre energimarknad till grannländerna och att göra ansträngningar för att diversifiera energikällorna och transportvägarna för energiimport.
Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Europeiska unionen har satt ett antal mycket ambitiösa mål för nästa decennium, varav ett är att öka energieffektiviteten till 2020. Detta mål kommer att bidra till att öka investeringarna på området och i förlängningen skapa nya arbetstillfällen både på landsbygden och i stadsområden. I detta sammanhang är det en fördel att inte bara bevilja ekonomiska incitament för denna typ av projekt, utan att också lansera kunskapshöjande kampanjer om energieffektivitet och om hur stora resurser som kan användas av konsumenter och energirelaterade produkter.
Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet ”Mot en ny energistrategi för Europa 2011–2020” eftersom jag anser att det behövs nya strategiska riktlinjer för sektorn för att vi ska kunna uppnå de mål som fastställs i artikel 194 i Lissabonfördraget, 20-20-20-målen i EU:s energi- och klimatpaket, och det långsiktiga målet att minska utsläppen av växthusgaser med mellan 80 och 95 procent till 2050.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionen har fastställt tre mål för EU:s energipolitik: i) att växla till ett koldioxidsnålt energisystem, ii) att trygga energiförsörjningen, iii) att stärka EU:s konkurrenskraft och förse alla konsumenter med energi till överkomliga priser. Jag håller i princip med om dessa tre mål, men jag anser att en fjärde, och kanske viktigare, utmaning saknas här, nämligen att minska energiberoendet, särskilt när det gäller fossila bränslen. Dessutom måste målet att minska koldioxidutsläppen beaktas mycket noga, för att minimera risken för koldioxidläckage och risken för att EU:s näringsliv ska förlora konkurrenskraft.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionens dokument ”Towards a new Energy Strategy for Europe 2011–2020” är ett utmärkt bidrag till en övergripande EU-politik för energisektorn inom ramen för strategin Europa 2020. Lissabonfördraget ger en stabil rättslig grund för att utveckla energiinitiativ som bygger på hållbarhet, försörjningstrygghet, sammanlänkning av nät och solidaritet. Vi kan ha en ny strategi för energisektorn för att kunna uppfylla målen i artikel 194 i Lissabonfördraget och 20-20-20-målen i klimatpaketet.
Nya initiativ inom energisektorn bör syfta till ett koldioxidsnålt energisystem, där trygg energiförsörjning garanteras för alla, samtidigt som man säkrar EU:s konkurrenskraft och energiförsörjning till alla konsumenter till överkomliga priser. Lissabonfördragets mål om en inre energimarknad, försörjningstrygghet, energieffektivitet och besparingar, utveckling av nya och förnybara energikällor samt främjande av energinät måste uppfyllas. Strategin måste genomföras i en anda av solidaritet och ansvar, så att ingen medlemsstat lämnas utanför eller isoleras.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den energistrategi för EU som förespråkas i detta betänkande, och som förespråkas av kommissionen i olika meddelanden om ämnet, är nära kopplad till definitionen av en EU-politik som beskrivs i Lissabonfördraget som ”fullbordandet av den inre marknaden för energi”.
Föredraganden kräver att ”planer ska utarbetas för en europeisk energigemenskap”, insisterar på att de nuvarande direktiven om den inre marknaden ska genomföras och införlivas av alla medlemsstater, och att kommissionen som en sista utväg ska ”överväga att lägga fram de viktigaste punkterna i de nuvarande direktiven om den inre marknaden på nytt i form av förordningar, så att de direkt och fullt ut tillämpas på hela den inre marknaden”. Som vi flera gånger har påpekat håller vi inte alls med om detta förslag som en energilösning för EU, och därför har vi röstat nej till betänkandet.
Detta är en strategisk sektor för en stats ekonomi och funktion, och varje stat bör vara suverän vid fastställandet av sin energipolitik.
Det ökande beroendet av import av råvaror och de ökande konsumentpriserna har dessutom, tillsammans med nedrustningen av energiinfrastrukturen, redan visat att denna privatmarknadsstrategi har misslyckats. Det är bara den offentliga sektorn som kan garantera allmän tillgång till energi, en effektiv förvaltning, effektivitet och minskat beroende av fossila bränslen.
Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag instämmer i de mål som anges i förslaget till resolution, nämligen inrättandet av en gemensam europeisk energimarknad, tryggad energiförsörjning, energieffektivitet, utveckling av nya förnybara energikällor och stöd för energinät.
Jag stöder helhjärtat uppmaningen till kommissionen att anta en ambitiös handlingsplan för energieffektivitet i syfte att minska EU:s beroende, bekämpa klimatförändringarna, öka sysselsättningen och motverka de stigande energiavgifterna.
Vi måste också se till att den integrerade marknaden fungerar korrekt genom att inrätta lämpliga infrastrukturer för gas och el. Det bör dock understrykas att särskild vikt har lagts på vissa projekt, medan andra inte uttryckligen nämnts, även om de också ligger i EU:s intresse och bidrar till målsättningen att uppnå tryggad energiförsörjning. För att uppnå det målet anser jag att vi inte bara ska stödja vissa infrastrukturprojekt utan också se på alla de olika projekten med neutral blick.
Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Europeiska unionen är för närvarande en stor aktör på den internationella energimarknaden. EU har dock mycket få råvaror och måste därför importera mycket. Detta enkla faktum reser frågor om försörjningstrygghet och om vår världsdels beroende av omvärlden, frågor som har varit en verklig källa till oro inom Europeiska unionen i många år. Därför har jag, tillsammans med mina kolleger i parlamentet, röstat för att anta en resolution som uppmanar Europeiska unionen att diversifiera sina leverantörer för att undvika framtida försörjningsproblem och att upprätta ett striktare strategiskt tillvägagångssätt för sektorn. Genom att rösta för resolutionen ville jag också understryka att energieffektivitet bör vara en prioritering för Europeiska unionen. Jag ser detta som det bästa sättet att minska EU:s energiberoende, men också, än viktigare, det bästa sättet att bekämpa klimatförändringarna – något som nu har blivit en absolut nödvändighet.
Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag instämmer i detta betänkande och vill först tacka föredraganden och skuggföredragandena för den första energistrategin sedan Lissabonfördragets ikraftträdande. Strategin återspeglar de viktigaste utmaningarna – energisolidaritet och tryggad energiförsörjning. För det första måste medlemsstaterna genomföra den lagstiftning som redan har antagits på energiområdet. För det andra måste en inre marknad för energi inrättas, liksom en marknad för förnybar energi. För det tredje måste infrastrukturen för de transeuropeiska energinäten uppgraderas och moderniseras. EU måste därför övervinna eventuella administrativa och finansiella hinder och EU:s medlemsstater måste samordna sina intressen och visa solidaritet. Samma regler måste gälla för alla projekt, oavsett om det rör sig om Yamal-rörledningen eller Nord Streams rörledning. Som vi vet ökar EU:s beroende av länder som levererar olja och gas. De östeuropeiska medlemsstaterna betalar ett högt pris för monopolet – det finns ingen konkurrens, konsumenternas rättigheter skyddas inte och det är omöjligt att skapa en inre marknad. Vi är beroende av fossila bränslen, vilka kommer att ta slut, och därför är det särskilt angeläget att inte bara utveckla förnybar energi utan även satsa på energieffektivitet så att vi också kan mildra effekterna av klimatförändringarna. En stor brist i EU:s nuvarande energipolitik är att man inte avsätter EU-medel till ett område som fortfarande, trots lågkonjunkturen, ses som en av de främsta prioriteringarna för EU:s regeringar och medborgare. Energiområdets fokus bör ligga på konsumenterna och skyddet av konsumenternas rättigheter, och EU måste sträva efter gynnsamma energipriser för konsumenter och företag.
Karin Kadenbach (S&D), skriftlig. – (DE) Jag välkomnar det faktum att kommissionen och medlemsstaterna, enligt betänkandet, ska se till att de allra strängaste säkerhetsstandarderna tillämpas på nya och befintliga kärnkraftverk. Jag röstade också för denna bestämmelse. Jag skulle dock vilja förtydliga att mitt yttersta mål fortfarande är att kärnkraften ska avskaffas. Även om vi måste komma bort från energiproduktion med fossila bränslen är kärnkraft inte alternativet. De potentiella riskerna är fortfarande för stora och frågan om slutförvaring av kärnavfall är fortfarande olöst. Främjande av koldioxidsnåla energikällor är ett välkänt argument som används av kärnkraftslobbyn för att ta udden av kärnkraften. Klimatförändringen bör dock inte användas som argument för en utbyggnad av kärnkraften.
Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Energipolitiken är för närvarande ett särskilt viktigt område för Europeiska unionens verksamhet. Att förhindra energikriser i grannländerna och att trygga energiförsörjningen i medlemsstaterna bör vara en prioritering för EU-institutionerna. Det är särskilt viktigt att skapa balans mellan energipolitik och miljöskydd. Därför måste vi i största möjliga utsträckning främja en ökad användning av förnybara energikällor. På så vis kan vi inte bara minska utsläppen av skadliga ämnen utan också effektivt begränsa EU-marknadens beroende av importerad utländsk energi.
För att trygga energiförsörjningen, vilket är av stor betydelse för alla medborgare i medlemsstaterna, är det viktigt att främja goda förbindelser mellan EU och tredjeländer, särskilt de som exporterar till EU. Lika viktigt är det att diversifiera olje- och gasförsörjningen, så att Europeiska unionen blir mindre känslig för energikriser i grannländerna.
Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) En hållbar europeisk energistrategi är en grundläggande förutsättning för att kunna trygga energiförsörjningen och måste därför omfatta alla aspekter av energileveranserna. En optimal energiförsörjning är också viktig för en blomstrande ekonomi, eftersom den ger och skapar jobb. Jag välkomnar att man i betänkandet understryker potentialen hos de stora biomasseresurser i EU:s medlemsstater som går att använda för tillverkning av betydande mängder av andra generationens biobränslen. Användningen av fossil energi måste minska kraftigt under de närmaste åren. Biomassa kan spela en viktig roll för att ersätta olja och gas. För att skapa oberoende och försörjningstrygghet måste det finnas nödvändiga resurser även på energiområdet. Jordbruket kan i hög grad bidra till att uppnå EU:s mål för 2020. Vi måste se framtidens tecken och investera i förnybara energikällor och miljövänlig teknik. Jag stöder de delar av betänkandet som kräver åtgärder för att utveckla en hållbar energipolitik för EU med en internationell dimension.
Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet om en energistrategi eftersom det är ett konstruktivt bidrag till den europeiska debatten i frågan och innehåller riktlinjer för den framtida europeiska energipolitiken. Vi vet alla att EU i dag står inför många utmaningar, precis som vi också vet att EU blir allt mer beroende av import av energi från utlandet. Lissabonfördraget blev det första steget i arbetet med att vända utvecklingen, eftersom en stark rättslig ram och en rättslig grund (artikel 194) upprättas för energipolitiken. Genom fördraget fastställs tydliga mål, bland annat mål som säkerställer en inre energimarknad, tryggar energiförsörjningen och energieffektivitet samt främjar energinät och förnybara energiformer. Därför anser jag att det här dokumentet är ett oerhört viktigt bidrag till arbetet med att skapa och genomföra en gemensam energistrategi som kan stärka Europa under decennier framöver.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar det här betänkandet om en ny energistrategi för Europa där det slås fast att en framtida strategi måste utformas så att de viktigaste målen i Lissabonfördraget uppnås, det vill säga en gemensam energimarknad, tryggad energiförsörjning, energieffektivitet, energibesparingar, utveckling av nya och förnybara energiformer och främjande av energinät. Betänkandet bör också bidra till överkomliga energipriser för alla konsumenter, främjande av förnybara energikällor inom ramen för en hållbar energiproduktion och utveckling av sammankopplade, integrerade, driftskompatibla och smarta energinät samt leda till minskat beroende av energiimport och en ökad inhemsk energiproduktion, samtidigt som konkurrenskraften och tillväxten inom industrin bibehålls och utsläppen av växthusgaser minskar.
Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Energistrategin för Europa 2011–2020 innehåller allmänna riktlinjer som syftar till att stärka den nyligen fastslagna inre energimarknaden. Genom betänkandet stärks konkurrenskraften och marknadsinstrumenten, men betänkandet innehåller dock inga ambitiösa mål för förnybara energiformer eller minskning av energiförbrukningen. Mikrogenerering av el och jämlik energiförsörjning är områden som inte heller beaktas tillräckligt. Slutligen knyts den europeiska energisäkerheten till ett nära samarbete med Nato. Av dessa och andra skäl röstade jag emot betänkandet.
Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftligt. – (FR) Betänkandet är en lovsång till kärnkraft, kolmarknaden och Desertec-projektet. Dessutom förespråkas ett nära samarbete med Nato. Jag står bakom ekologiska och fredliga principer och röstade därför mot betänkandet.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) De tre mål för den europeiska energipolitiken som kommissionen har fastställt är tydliga och ambitiösa: åtgärder för att skapa ett energisystem med låga koldioxidutsläpp, trygga energiförsörjningen och säkerställa att EU:s konkurrenskraft stärks och att energiförsörjningen sker till överkomliga priser för alla konsumenter. För att nå dessa mål krävs mycket kraftiga ekonomiska åtgärder och stora mänskliga resurser.
Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) Genom Lissabonfördraget får EU en stark rättslig ram och en stark rättslig grund – artikel 194 – för att EU ska kunna vidta åtgärder i fråga om energipolitiken. Det behövs en långsiktig vision och en ny energistrategi för att nå klimatmålen 20-20-20 och målen i energipaketet före år 2020. EU måste visa att det finns en vilja och ambition inom unionen. I dag blir EU allt mer beroende av energiimport. Det är anledningen till att det är så viktigt för EU att integrera energiaspekter i sin politik och sina externa åtgärder. Vi måste dessutom uppmuntra långsiktiga investeringar på EU:s territorium. Energieffektivitet och energibesparingar måste göras till prioriterade frågor, framför allt genom att anta en handlingsplan för energieffektivitet och ett program med incitament som främjar förnybar energi på EU-nivå.
Unionen måste också bredda sitt forsknings- och utvecklingsarbete så mycket som möjligt. Slutligen måste vi särskilt uppmärksamma EU:s konkurrenskraft och se till att energi blir tillgängligt till rimliga priser för såväl industrin som för enskilda konsumenter i Europa.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) I sitt betänkande tar föredraganden upp att energiförsörjningen i Europa måste förbättras, vilket måste välkomnas. Det tycks emellertid som om detta mål ska nås genom att EU får större inflytande över energisektorn. Energipolitiken är mycket specifik och skiljer sig från land till land. Det finns inte någon särskilt stor enighet i Europa om användningen av framför allt kärnkraft och ”förnybara” energiformer.
Av den här anledningen, och eftersom jag är övertygad om att vi bör fortsätta fatta beslut själva om hur vi ska få vår energi, anser jag att energipolitik är något som bör överlåtas till de enskilda medlemsstaterna. Jag har därför röstat nej till den här ändringen.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Lena Kolarska-Bobińskas betänkande, eftersom jag vet att vägen mot Europas energiframtid för närvarande är kantad av hinder och svårigheter som måste övervinnas. De utmaningar som Europa med kraft och beslutsamhet har för avsikt att klara av är många: betydande investeringar behöver göras i det europeiska energisystemet vid en mycket känslig tidpunkt när EU fortfarande måste hantera den ekonomiska krisen som har påverkat många sektorer. Med tanke på den situation EU befinner sig i just nu anser jag att det är dags att införa en ny energistrategi för att målen i klimatförändringspaketet (20-20-20) ska kunna nås. Det vore bra om EU:s budgetresurser för en europeisk energi- och klimatpolitik kunde användas bättre. En annan intressant strategi som jag skulle stödja är inrättandet av instrument för att skapa incitament för utveckling och modernisering av energinät.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för parlamentets resolution om en ny energistrategi för Europa 2011–2020 (2010/2108(INI)), eftersom jag, precis som föredraganden, anser att Lissabonfördraget, genom att man inför ett särskilt kapitel om energi, utgör en stabil rättslig grund utifrån vilken energiinitiativ kan utvecklas på grundval av hållbarhet, tryggad energiförsörjning, kompatibla nät och solidaritet.
För att nå dessa mål är det oerhört viktigt att hantera problemet med det försenade eller ofullständiga genomförandet av energilagstiftningen och avsaknaden av heltäckande energistrategier under stark ledning av kommissionen, och att medlemsstaterna på ett övertygande sätt visar beslutsamhet och ger sitt stöd. I detta arbete är dokumentet ”Mot en ny energistrategi för Europa 2011–2020” det första steget mot en heltäckande energipolitik för EU inom ramen för Europa 2020-strategin.
Jag vill lyfta fram följande punkter som ingår i den föreslagna EU-strategin: säkerställande av stöd för moderna integrerade nät, tryggad energiförsörjning, främjande av forskning, utveckling och innovation på energiområdet samt åtgärder för att sätta konsumenter och allmänheten i centrum för EU:s energipolitik.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) I Lissabonfördraget fastställs ett antal tydliga mål för energipolitiken: säkerställande av den inre marknadens funktion, tryggad energiförsörjning, energieffektivitet och främjande av energinät och förnybara energikällor. EU måste därför anta en ny strategi för energisektorn så att dessa mål och målen 20-20-20 i klimatpaketet kan uppnås.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Till slut avstod min grupp från att rösta om den här resolutionen på grund av den alltför stora betoningen på kolanvändning. Trots det faktum att två viktiga ändringsförslag ströks (i punkt 32 och 52) har vår grupp svårt att godta det kvarstående innehållet.
Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) I sitt betänkande uppmärksammar Lena Kolarska-Bobińska ett antal betydande problem, såsom avsaknaden av en harmoniserad energipolitik som beaktar de enskilda medlemsstaternas specifika egenskaper och behovet av att importera energi från tredjeland. Prognoser visar att beroendet av råolja kommer att bli ännu större i framtiden, vilket är anledningen till att energistrategin måste innehålla många olika aspekter och en internationell dimension som går bortom Europeiska unionen. Med tanke på att medlemsstaterna befinner sig geografiskt nära Ryssland bör EU sträva efter att skapa ett närmare samarbete med våra grannar i öst under rätt förutsättningar. Vårt arbete bör därför inriktas på att nå målen i Lissabonfördraget och, som en konsekvens av detta, på att skapa en inre energimarknad samtidigt som en tryggad energiförsörjning garanteras. För att de här intentionerna ska kunna genomföras är det viktigt att investera i nätinfrastruktur eftersom det skulle främja integreringen av regionala energimarknader och även modernisera transeuropeiska energinät. Precis som Lena Kolarska-Bobińska med all rätt föreslår skulle byggandet av nya terminaler, så att gas kan transporteras från hela världen, innebära att man kan hitta nya möjligheter till gasimport, framför allt från regioner där den här resursen förekommer i stora mängder, t.ex. Centralasien. Europaparlamentets talman Jerzy Buzek och Europeiska kommissionens f.d. ordförande Jacques Delors har också föreslagit att ekonomiskt stöd ska erbjudas för utveckling av infrastruktur, eftersom ett modernt och utbyggt energinät är en nödvändig förutsättning för att kunna utveckla en konsekvent energipolitik.
Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Det framstår som mer och mer väsentligt att upprätthålla ett strategiskt angreppssätt i förhållande till energi inom EU eftersom resurserna upphandlas som ”futures” och regeringarna i världens övriga delar fortsätter att leda över de knappa resurserna till sina egna intressen. Samtidigt som jag kan hålla med om att en effektiv lösning kan vara att spara energi, är detta bara en del av det vidare synsätt som krävs. Utveckling av energiteknik som t.ex. fusion och blandningar av hållbara energiresurser är av grundläggande betydelse. Men det kan vi uppnå bara om vi stöttar en politik för tryggad energiförsörjning i samarbete med andra västerländska organ som t.ex. Nato.
Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) En energistrategi för EU är av grundläggande betydelse om vi ska kunna genomföra en ny politik under Lissabonfördraget. Nu finns det en solid rättslig grund för att utarbeta energiinitiativ baserade på hållbarhet, tryggad energiförsörjning, samtrafik i näten och solidaritet. Målen i en strukturerad plan som ska överlämnas till parlamentet bör inkludera genomförandet av en enda energimarknad och en trygg och effektiv energiförsörjning. Den europeiska energisektorn står inför en situation med många utmaningar, både nu och i framtiden. EU blir alltmer beroende av importerad energi och energiproduktionen inom EU kräver ökade investeringar samtidigt som vi fortfarande påverkas av den ekonomiska krisens konsekvenser. Jag vill understryka vikten av att vi inom EU tar bättre vara på potentialen hos förnybara energiformer, samtidigt som EU:s konsumenter och allmänhet bör få en central plats inom europeisk energipolitik. Av dessa orsaker röstade jag för dokumentet.
Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Eftersom man beräknar att 70 procent av EU:s energi år 2030 kommer att vara importerad, ofta från instabila områden, måste en tryggad elförsörjning vara största vikt för EU, och den här resolutionen sammanfattar EU:s strategi för att hantera detta beroende. EU bör prioritera energieffektivitet i synnerhet eftersom det är det effektivaste sättet att skära ned kostnaderna för konsumenter över hela EU. I resolutionen uppmanas också kommissionen att se till att all gällande lagstiftning genomförs fullt ut, däribland en enda energimarknad, och man upprepar också parlamentets uppmaning ibruktagande av smarta mätare, åtgärder som samtliga ska förbättra den service som konsumenterna får ta emot och som ska ge dem bättre kontroll över den energimängd de förbrukar.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att EU bör bidra aktivt för att göra klimatförändringskonferensen i Cancún lovande och öppen, särskilt beträffande finansiering avsedd för anpassning, skogsbruk, effektiv resursanvändning, tekniköverföring, övervakning, rapportering och kontroller.
EU bör därför också underlätta ett starkt politiskt engagemang med tredjeländer genom att utveckla en politik för att bygga upp effektiva mekanismer för internationell samverkan på klimatförändringsområdet, både i och utanför FN:s ramkonvention om klimatförändringar. Det är också värt att peka industriländernas historiska ansvar för oåterkalleliga klimatförändringar och deras skyldighet att bistå utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna i anpassningen till denna förändring, bland annat genom att finansiellt stödja nationella åtgärdsprogram för anpassning, som ju är viktiga verktyg för anpassning till klimatförändringar och som främjar egenansvar.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Under veckan närmast före toppmötet om klimatfrågorna i Cancún, antog Europaparlamentet en resolution om målen för toppmötet. Det misslyckade toppmötet i Köpenhamn, som vi hoppades så mycket på, är fortfarande i gott minne, och vi hoppas alla att nästa chans att öka det internationella samarbetet om klimatförändringarna inte kommer att bli ytterligare ett missat tillfälle. Tyvärr tror jag inte att den resolution som antogs under det senaste plenarsammanträdet i torsdags kan bidra särskilt mycket. Mina kolleger i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokraterna) och jag ville stå fast vid målet att minska växthusgaserna med 20 procent fram till 2020, vilket skulle ha gett oss en god grund för förhandlingar med Förenta staterna och Kina. Men gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet antog det orealistiska målet på 30 procent. Jag tror inte att den här typen av unilateral strategi är goda nyheter för de nära förestående förhandlingarna i Cancún, och enligt min uppfattning är det beklagligt att resolutionen, som jag var emot, har blivit antagen.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stödde den här resolutionen. Under Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar kunde man inte komma fram till några konkreta åtaganden. Under de efterföljande samtalen i Tyskland och Kina lyckades man inte heller komma fram till det förväntade resultatet och därför hoppas man mycket på konferensen i Cancún, där man måste komma en bra bit framåt – vi måste sluta ett heltäckande internationellt avtal som gäller efter 2012 – som bör ligga i nivå med den senaste vetenskapliga utvecklingen och vara förenligt med intentionerna att stoppa uppvärmningen av atmosfären fram till 2020, och att begränsa den globala uppvärmningen till 2 grader år 2050, jämfört med 1990 års nivåer. Jag instämmer i den ståndpunkt som fastställs i resolutionen att EU bör ta på sig en ledande roll under klimatförhandlingarna och aktivt bidra till en mer konstruktiv klimatkonferens i Cancún. Det är bara EU som har godkänt de bindande målen för att minska klimatförändringarna och har för avsikt att anta ännu mer långtgående mål. Det måste därför ligga i EU:s intresse att andra länder gör liknande utfästelser eftersom det är av betydelse för EU:s ekonomiska tillväxt och konkurrenskraft.
Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Ett par dagar före öppnandet av klimatförändringskonferensen i Cancún, uppmanar den gemensamma resolution som Europaparlamentet röstade igenom ”stats- och regeringschefer i hela världen att visa tydligt politiskt ledarskap och villighet under förhandlingarna”. Vi behöver specifika och snabba åtgärder eftersom bedömningen är ganska dyster: för närvarande ser det inte ut som om våra åtaganden räcker till för att minska den skada som uppkommit genom klimatförändringarna. Kort sagt, våra regeringar måste göra mer och det måste gå fortare. EU måste vara en drivande kraften under förhandlingarna, genom att uttala sig samstämmigt för att få någon tyngd under förhandlingarna med Kina och Förenta staterna. Vad gäller målen måste vi ha ännu högre ambitioner. Vi måste anta målet med en 30-procentig minskning av växthusgasutsläppen i EU fram till 2020 jämfört med 1990 års nivåer (punkt 16). Även om kampen mot klimatförändringarna under flera år har betraktats som en av de allra viktigaste politiska utmaningarna, har vi fortfarande inte sett de förväntade resultaten. Beträffande energieffektivitetsmålet för 2020 och målet att 20 procent av vår energi ska komma från förnybara källor går siffrorna inte ihop. Under klimatkonferensen i Cancún har vi tillfälle att göra bättre ifrån oss, låt oss inte missa det tillfället igen.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom EU måste spela en ledande roll under klimatförändringsförhandlingarna, eftersom förtroendet för de internationella klimatförändringsförhandlingarna måste återupprättas efter det nedslående resultatet från klimatkonferensen i Köpenhamn. Jag stöder Europaparlamentets uppmaning att vidta konkreta åtgärder för att stoppa skogsförstörelsen och förslaget att skapa en effektiv global marknad för handel med utsläppsrätter. Jag vill betona att vi måste förbättra de naturliga upptagen av växthusgasutsläpp som främjar bevarande av biologisk mångfald. Låt oss hoppas att förhandlingarna i Cancún kommer att leda till avtal om viktiga åtgärder som ligger i nivå med de senaste vetenskapliga framstegen för att trygga alla länders, människors och ekosystems överlevnad.
Det är också mycket viktigt att man i Cancún fattar faktiska beslut om finansiering och särskilt graden av additionalitet i finansieringen av omställning, skogsvård, resurseffektivitet, tekniköverföring, övervakning, rapportering och kontroll. Det är också mycket viktigt att garantera full öppenhet och ett starkt politiskt åtagande i samband med i genomförande av snabbstartfinansieringen.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) För att förhandlingsprocessen under ledning av FN ska bli trovärdig är det av yttersta vikt att klimatförändringskonferensen i Cancún blir framgångsrik. Det är därför avgörande att man kommer fram till konkreta överenskommelser och realistiska mål. Det är av största vikt att avtala om sådana aspekter som skogsvårdspolitik, tekniköverföring till utvecklingsländerna och finansiering.
Om man inte lyckas uppnå ett globalt avtal bör Europa ändå vara öppet för att överväga en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, men bör ställa villkor, särskilt med avseende på protokollets miljömässiga integritet, översyn av mekanismen för en ren utveckling och åtaganden för länder som svarar för betydande utsläpp av koldioxid världen över, t.ex. Kina och Förenta staterna.
Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den ursprungliga formen för resolutionen om klimatförändringskonferensen i Cancún har ändrats en hel del och innehållet har urvattnats betydligt genom införlivandet av de ändringsförslag som framlades av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokraterna). Trots detta röstade jag för resolutionen, eftersom jag anser att det finns ett omedelbart behov av snabba och samordnade åtgärder på internationell nivå för att bekämpa klimatförändringarna och för att resolutionen som helhet fortfarande innehåller många positiva poänger och utgör ett viktigt bidrag från EU:s sida till Cancúnkonferensen. I betänkandet kritiserar man de bristande förberedelserna inför konferensen; man betonar nödvändigheten att minska utsläppen med minst 40 procent och man uppmanar EU och medlemsstaterna att genomföra principen om ”klimaträttvisa”. I betänkandet påpekar man också industriländernas historiska ansvar och påminner om deras ekonomiska åtagande och målet med det offentliga utvecklingsbiståndet, med ett utgångsvärde på 0,7 procent av BNI. I rapporten fokuseras på bevarandet av den biologiska mångfalden och ekosystemet och man erkänner rätten till tillgång till dricksvatten samt nödvändigheten att bevara skogarna och utveckla en skogsplanteringspolitik. I betänkandet framhålls också rättmätigt att potentialen för att spara energi inte har utnyttjats och understryker behovet av att öka energieffektiviteten i byggnader och vid transporter.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Klimatförändringarna är ett problem med global betydelse och kräver därför gemensamma lösningar. Ett ensidigt åtagande är trots allt ett positivt tecken och är därför önskvärt, men inte tillräckligt.
Data bekräftar visserligen att det inte kommer att bli EU som drabbas mest av de höjda koldioxidhalterna, men det innebär inte att vi inte ska ta på oss ansvar, inte minst för det som gjorts i tidigare skeden. Därför kan vi inte dra oss ur åtagandet för att göra ett konkret bidrag till att minska utsläppen, även om vi kanske bör betona att insatserna är av väsentligen diplomatisk natur.
Vi måste närmare bestämt uppnå samstämmighet om vissa grundläggande problem och sedan ta itu med dem tillsammans med övriga aktörer. Det kan faktiskt finnas ett mycket starkt incitament att agera som fripassagerare, men detta bör på alla sätt förhindras, i annat fall kommer de kostnader som vårt produktionssystem redan har börjat betala – och gärna betalar, under förutsättning att det ger resultat – att vara förgäves.
Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution av den 25 november 2010 om FN:s klimatförändringskonferens i Cancún för att förverkliga det övergripande målet att begränsa den årliga genomsnittliga globala temperaturökningen till 2 °C (”tvågradersmålet”). Följderna om vi inte lyckas uppnå tvågradersmålet kan bli mycket svåra. Upp till 40 procent av jordens djurarter kommer att stå inför utrotning, miljoner människor kommer att tvingas flytta på grund av den höjda havsnivån, extrema väderförhållanden kommer att bli vanligare, skördarna kommer att minska, matpriserna kommer att stiga och ekonomiska resultatet på global nivå kommer att falla med minst 3 procent. De vetenskapliga argumenten beträffande klimatförändringarna och hur de kan påverka oss är obestridliga. Det är därför av yttersta vikt att vi skapar en lagstiftning som kan övervaka att åtgärderna genomförs i full utsträckning.
Vasilica Viorica Dăncilă (S&D), skriftlig. – (RO) Jag anser att EU och medlemsstaterna måste definiera och genomföra en princip med ”klimaträttvisa” och därför införa en jämlikhetsklausul i framtida internationella klimatförhandlingar. Om vi inte kan stoppa klimatförändringarna innebär detta en enorm orättvisa, eftersom klimatförändringarna framförallt drabbar befolkningarna i fattiga länder.
Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstar för de flesta av de åtgärder och förslag som läggs fram i betänkandet. Efter det nedslående resultatet från klimatkonferensen i Köpenhamn, måste vi återupprätta förtroendet för de internationella förhandlingar om klimatförändringarna. EU bör ta på sig en ledande roll under klimatförändringsförhandlingarna och aktivt bidra till att resultaten från Cancúnkonferensen leder till mer konstruktiva, öppna och djärva åtaganden.
Jag anser också att Europeiska unionen bör ha som mål att intensifiera sina aktiviteter inom ”klimatdiplomatin” och söka starkt politiskt engagemang med tredjeländer genom att utveckla insatser för att bygga upp effektiva instrument och mekanismer för internationellt samarbete om miljöskydd och klimatförändring. Under detta försök att åstadkomma djärvare och mer långtgående resultat, anser jag också att EU under COP 16-förhandlingarnas slutfas bör ge sin huvudförhandlare viss frihet att reagera på vidareutvecklingar som kan komma upp under förhandlingarna.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Europeiska unionen måste stå enig och visa sig ambitiöst och övertygande under klimatförändringskonferensen i Cancún. Misslyckandet i Köpenhamn får inte upprepas. Vi behöver specifika och snabba åtgärder eftersom utsikterna är ganska dystra: just nu ser det inte ut som om våra åtaganden kan minska de skador som orsakats av klimatförändringarna. EU måste spela en central roll under förhandlingarna och uttala sig samstämmigt för att tydliggöra sin närvaro under förhandlingarna med Kina och Förenta staterna. Det viktigaste målet just nu är en 30-procentig minskning av EU:s växthusgasutsläpp år 2020 jämfört med 1990 års nivåer. Vi måste också se till att industrialiserade länder som t.ex. Förenta staterna gör ett åtagande att hjälpa utvecklingsländerna att bekämpa och anpassa sig till klimatförändringarna, genom att bekämpa avskogning, ökenspridningen osv. Det är dags för våra regeringar att skaffa sig en uppfattning om de klimatförändringar som ligger framför oss och uppnå politisk samstämmighet som möjliggör en verkligt övergripande politik för att bekämpa klimatförändringarna.
Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) EU antog det ambitiösa målet med en 20-procentig minskning av koldioxidutsläppen fram till 2020, redan under det franska ordförandeskapet 2008. Det har visat sig mycket svårt att få acceptans för detta mål av de övriga länder som är involverade i de internationella klimatförändringsförhandlingarna. Utan ett internationellt avtal kan det här europeiska målet också innebära att EU-företagen förlorar internationell konkurrenskraft inom vissa ekonomiska sektorer.
Att föreslå ett nytt mål med en 30-procentig minskning av koldioxidutsläppen inom EU är därför helt oproportionerligt, och därför har jag röstat emot resolutionsförslaget. Den ståndpunkt som Europaparlamentet antagit idag försätter inte EU i en trovärdig position under förhandlingarna med partnerländerna för att komma fram till en överenskommelse under Cancúnkonferensen nästa vecka.
Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om klimatförändringskonferensen i Cancún eftersom jag anser att parlamentet bör skicka ett tydligt budskap om att världens ledare måste bevisa sitt politiska ledarskap under förhandlingarna för att nå upp till samma nivå som Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar och Kyotoprotokollet.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Oavsett debatten om orsakerna till klimatförändringarna och oavsett om det är bekräftat om det är mänskliga aktiviteter som har orsakat dem och kan få dem att vända, står det klart att det här problemet har mycket svåra återverkningar inom de mest skilda områden för människligt liv och att det hotar att orsaka obalans på global nivå. Det är därför vår skyldighet att övervaka klimatförändringarna på nära håll och med oro. Klimatförändringarna har orsakat en bekymmersam höjning av havsnivån, tvingat fram folkomflyttningar, och kampen för tillgång till vattenvägar och mer odlingsbar mark, som i Sudan, som sätter upp nomadiserande herdar mot bofasta lantbrukare. EU måste aktivt delta i det globala initiativet och göra sitt bästa för att övervaka problemet och söka hållbara lösningar, som helst ska kunna förena vetenskapliga och tekniska framsteg, och befolkningsutveckling med miljökvalitetsnormer och respekt för naturen. Klimatförändringskonferensen i Cancún är ett utmärkt tillfälle att fullfölja detta mål och för att ställa upp mer långtgående målsättningar och komma fram till ett stabilare och mer övergripande kollektivt åtagande för att bekämpa problemet.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder ett bindande avtal som innehåller ett internationellt sanktionssystem för klimattoppmötet i Cancún. Ett sådant avtal blir meningsfullt bara om det verkar bindande på de länder som svarar för de största globala koldioxidutsläppen, dvs. Förenta staterna, Kina och Indien. EU har lett kampen mot klimatförändringarna och bör uppmuntras att utöka sitt ledarskap, givetvis utan att glömma de kolossala ansträngningar som våra industrier redan gjort för att klara de obligatoriska utsläppsminskningarna inom Europa. Det bör noteras att EU står för ca 15 procent av de globala utsläppen och man bedömer att denna andel kommer att sjunka till 10 procent fram till 2030, medan Förenta staterna, Kina och Indien står för hälften av de globala utsläppen och att denna siffra kommer att stiga.
Jag kan därför inte instämma i att EU ensidigt ska begränsa sina koldioxidutsläpp med 30 procent istället för målet på 20 procent, om detta inte följs i motsvarande grad av andra länder, framförallt Förenta staterna. Det här betyder inte att EU:s bör sänka sina ambitioner. Även om andra länder inte följer vårt exempel, bör vi fortsätta att rikta våra initiativ på vetenskaplig forskning, tekniska innovationer relaterade till energikällor som inte släpper ut koldioxid, energieffektivitet och på att skapa gröna arbetstillfällen, för att öka vår konkurrenskraft.
João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den här resolutionen upprepar några av de brister, svagheter och misstag som kännetecknar den ståndpunkt som parlamentet intog vid Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar, utan att inse igen orsakerna bakom det här praktfulla misslyckandet. Diskussionen är fortfarande överdrivet inriktad på målen för minskningen, i stället för på hur man ska uppnå dem och detta kastar en skugga över hela debatten. Man insisterar på en marknadsmetod, trots att marknadsinstrumenten redan har visat både ineffektiva och missriktade. Marknadsmetoden har visat sig otillräcklig när man ser på de skevheter som uppkommit genom s.k. flexibilitetsmekanismer och behovet av deras avskaffande eller omfördelning. Man har uppenbarligen missuppfattat innebörden och den djupa betydelsen av principen med ett ”gemensamt men differentierat ansvar” när man ger världens historiskt stora utsläppsproducenter, som t.ex. Förenta staterna, som har de största globala utsläppen per capita och som vägrar gå med på seriösa åtaganden för att minska sina utsläpp, samma förutsättningar som sådana tillväxtländer som Kina och Indien som har per-capita-utsläpp som är en tiondel respektive en fjärdedel av Förenta staternas.
Vad beträffar finansiering av anpassning och lindring i utvecklingsländerna, fortsätter man att bortse från de svåra begränsningar som påverkar dessa länder, t.ex. den massiva, orättvisa utlandsskuld som bärs av de minst utvecklade länderna. Trots några positiva punkter förtjänar resolutionens generella innehåll inte vårt stöd.
Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Efter misslyckandet under Köpenhamnskonferensens hoppas vi att äntligen ta ett steg framåt. Jag välkomnar resolutionen om klimatförändringskonferensen i Cancún, i synnerhet ändringsförslagen från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokraterna), som lägger fram en förnuftig och pragmatisk princip: ingen ökning av utsläppsminskningskvoterna kan beslutas ensidigt av EU i frånvaro av konkreta åtaganden från världens övriga stora aktörer.
EU ska förstås fortsätta att leda kampen mot växthusgasutsläppen, men det kan inte göras i namnet av en miljöaktivistideologi som inte kräver ett gemensamt accepterande av ansvar och som i slutändan drabbar EU:s hundratusentals små och medelstora företagare, i synnerhet under en krisperiod.
Karl-Heinz Florenz (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade emot dagens resolutionsförslag om klimatkonferensen i Cancún (COP 16) eftersom jag anser mig förpliktigad till klimatskydd, och med det menar jag realistiskt klimatskydd som kombinerar hållbarhet och ekonomisk utveckling. Det är ett stort steg för mig att rösta emot ett betänkande som jag har varit med om att utarbeta och där jag dessutom haft en viktig roll. Resolutionsförslaget är en grön utopi med överdrivna och orealistiska målsättningar. Vi lyckades dra ned på några av kraven, som till exempel kravet att begränsa medeltemperaturökningen till 1,5 °C. Om vi hade hållit fast vid kravet hade vi tvingats att minska utsläppen till noll inom de närmaste tio åren och sträva efter negativa utsläpp på kort eller på lång sikt. Vi lyckades inte få gehör för våra synpunkter beträffande ensidig ökning av EU:s minskningsåtaganden, trots att detta för närvarande inte är till hjälp för förhandlingarna och trots att det inte gjorts några utredningar om hur specifika minskningar ska uppnås. Vi måste undvika att ställa sådana krav eftersom vi riskerar att förlora i trovärdighet bland våra partnerländer runt om i världen, i synnerhet dem som ännu inte är säkra på om de vill göra gemensam sak med oss. Trovärdighet är vår främsta tillgång just nu. Det är min övertygelse att EU måste uttala sig samstämmigt under försöken att säkerställa detta. Därför stöder jag rådet och kommissionen.
Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Våra förhoppningar grusades i och med misslyckandet med att fastställa ambitiösa mål för att bekämpa den globala uppvärmningen under toppmötet i Köpenhamn. EU får inte svikta i sitt åtagande att uppnå ett övertygande resultat under toppmötet i Cancún. Parlamentet har därför antagit en resolution där man vill höja EU:s mål för att minska växthusgasutsläppen från 20 procent till 30 procent fram till 2020. Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att vi inte kan förlora mer tid och att vi missar chansen om vi drar ut på tiden och kommer med undanflykter. Om vi ska kunna nå verkliga resultat måste EU vara den drivande kraften i världssamfundet.
Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot det slutliga antagandet av resolutionen.
De framröstade målsättningarna är helt orealistiska.
EU:s ensidiga antagande av målet att minska utsläppen med 30 procent fram till 2020 skulle få allvarliga konsekvenser för Frankrike, när det gäller konkurrenskraft och arbetstillfällen.
Det finns för många osäkra faktorer som påverkar förhandlingarna för att EU ska ställa upp så restriktiva mål för egen del. Förra året gjorde EU misstaget att försöka tvinga på partnerländerna under Köpenhamnsmötet sin syn på saken. Om EU gör om samma misstag igen kommer vi inte ens att få frågan om att delta vid förhandlingsbordet.
Vi kan ta upp frågan 30 procent först när det finns en internationell överenskommelse om den siffran.
Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om klimatändringskonferensen i Cancún eftersom EU måste stå enat i sitt yrkande på ambitiöst satta mål, särskilt nu efter det misslyckade toppmötet i Köpenhamn. I texten anges målet att minska växthusgasutsläppen inom EU med 30 procent fram till 2020, med sikte på att begränsa den globala temperaturstegringen till 2 °C. I resolutionen, som är ett realistiskt dokument, tar man hänsyn till att medlemsstaterna har ”gemensamt men differentierat ansvar”, som återspeglar deras utveckling och tillväxt. I resolutionen föreslås också att man ska skapa en ”grön klimatfond” som skulle kunna användas för finansiering när så behövs, med prioritering för särskilt utsatta länder.
Romana Jordan Cizelj (PPE), skriftlig. – (SL) Jag röstade emot resolutionen. Min förklaring: var det överhuvudtaget möjligt att räkna alla de röster i Europaparlamentet som krävde att EU skulle stå enigt i Cancún? Dagens omröstning visar att parlamentet fortfarande inte klarar det. En av de EU:s viktiga förhandlingspositioner är att vi inte ensidigt ska acceptera några nya åtaganden. Parlamentet har med knapp majoritet tillbakavisat detta. Därför röstade jag emot resolutionen. Jag hoppas att kommissionsledamot Connie Hedegaard ska hålla fast vid de ståndpunkter som överenskommits tidigare.
Dan Jørgensen (S&D), skriftlig. – (DA) De danska socialdemokraterna har avstått från att rösta om kravet på en 40-procentig minskning. Socialdemokraterna stöder i princip 40 procent men under den speciella omröstningen valde man att stödja 30 procent, eftersom det är ett resultat som det är möjligt att nå i praktiken. Detta återspeglas också i det slutliga resultatet.
Karin Kadenbach (S&D), skriftlig. – (DE) Jag finner det beklagligt att kravet på en global skatt på ekonomiska transaktioner, där vinsterna bland annan skulle kunna användas för att bekämpa avskogning och ökenspridning, inte stöddes av majoriteten i Europaparlamentet i samband med resolutionen om klimatkonferensen. Den konservativa majoriteten följde tyvärr inte socialdemokraternas rekommendationer i den här frågan. Jag är nöjd med att vi har antagit målsättningen att begränsa den globala uppvärmningen till ett minimum på 2 °C, samtidigt som möjligheten att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C, för att kunna trygga överlevnaden för alla länder, folk och ekosystem, inte har uteslutits ur förhandlingarna.
Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) Klimatförändringarna är en reell och omedelbar utmaning som Europas länder står inför. Det är livsviktigt att vi mycket snart fattar ett världsomfattande beslut som kan bidra till att hejda klimatförändringarnas svåraste konsekvenser. Därför vill jag se framsteg under Cancúnkonferensen.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen som anger parlamentets ståndpunkt före klimatförändringskonferensen i Cancún. I resolution betonas att man måste komma överens om konkreta åtgärder i Cancún för att bana väg för ett omfattande internationellt avtal om tiden efter 2012, i Sydafrika 2011. Avtalet bör ligga i linje med de senaste vetenskapliga framstegen och vara förenligt med att uppnå åtminstone tvågradersmålet, utan att detta påverkar möjligheten att övergå till en temperaturgräns på 1,5 °C för att trygga alla länders, människors och ekosystems överlevnad. I resolutionen uppmanas EU att återigen inta en ledande roll i klimatförhandlingarna och att aktivt bidra till en mer konstruktiv och öppen klimatkonferens i Cancún.
Mario Mauro (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för resolutionsförslaget under upptakten till den klimatkonferens som ska hållas i Cancún mellan den 29 november och den 11 december, huvudsakligen därför att vi måste komma till Mexiko med en tydlig, väldefinierad gemensam ståndpunkt. Jag välkomnar EU:s konstruktiva inställning i fråga om att överväga en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet. EU bör inte ge efter på de villkor som föreslagits beträffande utsläpp. Aktörerna i världssamfundet får inte ens överväga att låta EU sköta sig självt och hoppas på att EU ska lösa hela världens problem på egen hand.
Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Av resolutionen framgår att man har godtagit några av de argument som användes vid toppmötet i Cochabamba. Jag är väldigt nöjd med det och jag är förvånad över att detta inte alls anförts i resolutionen. I resolutionen föreslås att man ska definiera och tillämpa principen om klimaträttvisa och man erkänner den klimatskuld som länderna i norr har till länderna i söder, utan hänvisning till detta. De mål som föreslås i resolutionen i relation till att minska växthusgasutsläppen är förenliga med dem som fastställts av IPCC.
Dämpning av energianvändningen eller vilket ord man nu vill använda, står äntligen på dagordningen. Om inte utsläppsrättsbörsen som också kallas för ”koldioxidmarknaden” och etablering av en ”global koldioxidmarknad” hade varit en av huvudpelarna i den här resolutionen skulle jag ha kunnat rösta på den.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Återigen har man stora förväntningar på klimatförändringskonferensen i Cancún. De länder som har det största ansvaret måste fortsätta att arbeta på att minska sina växthusgasutsläpp. Det här problemet som engagerar hela världen måste få en snar lösning.
EU måste kunna ta på sig en ledande roll i kampen mot klimatförändringarna. Alla länder, från Förenta staterna till de så kallade tillväxtländerna, däribland Kina, som är stora utsläppsproducenter måste också ta på sig sitt ansvar i en kamp där det finns allt mindre plats för nya möjligheter. Mänsklighetens hållbara framtid står på spel. Om inget görs i tid kan vi nå en punkt utan återvändo.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Under den kommande klimatkonferensen i Cancún, måste vi avtala om globalt bindande gränser för utsläpp av växthusgasen koldioxid, eftersom Kyotoprotokollet löper ut 2012. Samtidigt som EU arbetar på att minska koldioxidutsläppen med 20 procent fram till slutet av decenniet, är parlamentet i själva verket ute efter en minskning på 30 procent. Vi har fortfarande inte lyckats uppnå våra klimatmål, och den situationen kommer inte att förbättras av att vi ställer upp en högre procentsiffra för minskningen. Detta gäller framförallt eftersom handeln med utsläppsrätter tillåter flyttning av del av utsläppen till ett annat ställe.
Här i Europa har vi en hög grad av miljömedvetenhet, något som inte är fallet i några av de s.k. tillväxtländerna. Vi behöver bara tänka på t.ex. Kina eller Indien. Jag är ganska skeptisk beträffande det system som använts fram till nu. Mina tvivel kommer huvudsakligen av att vi måste bygga fler kärnkraftverk för att minska koldioxidutsläppen. Det betyder helt enkelt att vi hoppar ur askan i elden. Jag kan faktiskt inte stödja ett sådant förslag.
Radvilė Morkūnaitė-Mikulėnienė (PPE), skriftlig. – (LT) Klimatförändringen är en av vår tids största miljöproblem och orsakar också många naturkatastrofer i sin tur. För en tid sedan bestämde vi oss för att minska utsläppen av växthusgaser till atmosfären. Det verkar emellertid som om vi inte kan uppnå de uppställda målen. Å andra sidan kan inga mål uppnås förrän världens stora utsläppsproducenter ansluter sig till EU. Därför är det oansvarigt att sätta upp ännu mer långtgående mål innan vi lyckats uppnå de lägre ställda målen. Om vi börjar nå de högre målen, kommer vi dessutom att stänga in oss i ett hörn eftersom det innebär att vi måste följa ännu strängare krav och EU:s industri inte kommer att kunna konkurrera på samma villkor som industrier i länder som inte ställer upp så stränga krav. Även om vi ställer upp mål som gör oss till ledare i kampen mot klimatförändringarna bidrar detta inte alls till EU:s mål att bli världens mest konkurrenskraftiga region Även om jag inte tvivlar på att EU kan bana väg när det gäller att minska klimatförändringarna eller på att vi alla känner till vad våra åtaganden innebär, röstade jag emot det slutliga dokumentet eftersom vi måste sätta upp mål som är så realistiska som möjligt och förhålla oss konsekvent i förhållande till dem.
Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det faktum att den europeiska ekonomin måste skära ned sin produktion med anledning av krisen, vilket ledde till minskade utsläppsnivåer, är inget argument för att Connie Hedegaard, kommissionsledamot med ansvar för klimatfrågor, ska kräva en 30-procentig minskning av koldioxidutsläppen, med tanke på att den 20-procentiga minskningen kan uppnås på enkelt sätt som resultat av den ekonomiska krisen. Klimatskyddet kan bara lyckas om det genomförs globalt. Det är ingen mening med att minska koldioxidutsläppen över hela EU om man samtidigt flyttar klimatstörande industrier och riskavfall från industrinationerna till tillväxtländerna. De restriktiva EU-åtgärderna verkar dessutom tillbakahållande på ekonomin och verkar hämmande på företag som konkurrerar internationellt. Vi bör därför säga ”ja” till klimatskydd men inte på bekostnad av företagen och inte om vi är de enda som vidtar sådana åtgärder. Därför röstade jag emot resolutionsförslaget.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för resolutionsförslaget om klimatförändringskonferensen i Cancún så att EU kan uttrycka sitt stöd för klimatförändringsavtal under en konferens av internationell betydelse. Europaparlamentet hoppas att stats- och regeringschefer kommer att ge denna fråga ge högsta prioritet och avtala om specifika åtgärder där EU kan spela en ledande roll genom att betona vårt engagemang i Kyotoprotokollet. Den globala uppvärmningen har nu blivit vetenskapligt bevisad och målet måste alltså vara att stabilisera de globala växthusgasutsläppen senast 2015 för att kunna halvera utsläppen fram till 2050. Detta kommer att hålla temperaturstegringen lägre än 2 °C och således trygga länder, befolkningar och ekosystem.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Klimatförändringskonferensen i Cancún (COP 16) är avgörande för alla EU-invånare och för människor i hela världen. Vi behöver en ansvarsfull och ambitiös politik på denna nivå från alla politiska aktörer. Europeiska unionen har en viktig roll och måste leda ambitionerna för klimatarbetet.
Med tanke på detta röstade jag emot parlamentets resolution eftersom jag anser att de mål den fastställer inte är tillräckligt ambitiösa. Jag kan inte acceptera ett mål över 1,5 °C i ett framtida omfattande internationellt avtal i Sydafrika om tiden efter 2012, med tanke på de senaste vetenskapliga framstegen. Med tanke på åtagandena att minska utsläppen måste ökningen också hållas lägre än 1,5 °C, vilket kräver att de globala växthusgasutsläppen når sin topp senast 2015 och år 2050 har minskat med åtminstone 50 procent jämfört med 1990 och därefter fortsätter att minska.
Det här är inte bara siffror, det är målsättningar grundade på forskning och som betraktas som möjliga och vitala för att skapa en bestämd vändpunkt längs den väg som vi redan tillryggalagt mot att förstöra betydande delar av den biologiska mångfalden på vår planet.
Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för resolutionen i den fasta förvissningen att vi kommer att nå ett helt annat resultat i år i Cancún. Efter lärdomarna från det positiva resultatet i Nagoya i oktober och den negativa erfarenheten från Köpenhamn 2009, tror jag att EU kommer att uttala sig samstämmigt. Grundat på sitt mandat måste EU och medlemsstaterna fortsätta att spela en konstruktiv roll globalt för att uppnå ett rättsligt bindande avtal som ska gälla efter Kyotoprotokollet. Icke-statliga organisationer och det civila samhället måste vara helt delaktiga i det här avtalet så att det genomförs till fullo och så att vi uppnår större öppenhet. Därför välkomnar jag att 5 000 företrädare för det civila samhället har registrerat sitt deltagande i COP 16-förhandlingarna.
Paulo Rangel (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att EU bör bevisa sitt starka engagemang och sin beslutsamhet i samband med en övergripande insats för att hitta lösningar som kan mildra klimatförändringarna och dess effekter.
Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Låt oss först konstatera att klimatförändringskonferensen i Cancún inte kommer att bli framgångsrik. Det finns goda skäl att vara pessimistisk med tanke på den faktiska brist på vilja som de huvudsakliga aktörerna, framförallt Förenta staterna och Kina, har visat under de senaste månaderna. Utan dem kan vi inte förvänta oss ett kvantifierbart och bindande avtal. Det är förstås inte givet att Cancún blir en exakt kopia av Köpenhamn och kommer att orsaka lika stor besvikelse bland medborgarna. I den resolution som antogs i dag vid middagstid påminde Europaparlamentet oss om att temperaturökningen bör begränsas till 1,5 °C för att alla länders, människors och ekosystems överlevnad ska kunna tryggas. Det här är en fråga om ansvar i förhållande till kommande generationer. I resolutionen påminns vi om att EU, för att vara trovärdigt, inte bara måste leva upp till sitt åtagande att bidra med 30 miljarder US-dollar till de fattigaste länderna under perioden 2010–2012, utan också visa prov på uppfinningsrikedom för att rädda planeten. EU måste också hitta nya finansieringskällor: en skatt på ekonomiska transaktioner, internationella skatter på affärsverksamhet, nationella skatter på utsläpp och utsläppstillägg på flygbiljetter, förslag som jag och 292 andra ledamöter har gett vårt stöd till.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) ENVI-resolutionen antogs med ganska knapp marginal (slutlig omröstning 292/274/38) med följande ändringar/anmärkningar: hänvisningen till ”utan att det påverkar övergången till en gräns på 1,5 ºC” ströks med knapp majoritet (ONU ändringsförslag 14 och ändringsförslag 18: 307/304/xx); det uttryckliga omnämnandet att kryphålen i LULUCF och AAU skulle kunna annullera alla mål i Bilaga 1 ströks (ändringsförslag 16: 316/301/xx), men andra punkter i Bilaga 1 som krävde robusta regler utformade för att bidra till utsläppsminskningar fick vara kvar. Utan att ha kontrollerats elektroniskt påstods en punkt där man upprepade forskningsrönen bakom UNFCCC 4AR och målet på 40 procent ha blivit förkastad (men under en separat omröstning om samma punkt hade delen om 40 procentmålet som enligt forskningen krävs för att nå målet på +2 °C, bibehållits). Den punkt som upprepade ”krav på ett inhemskt mål för EU om att minska utsläppen av växthusgaser med 30 procent senast 2020 jämfört med 1990 års nivå för att förbättra den framtida ekonomiska tillväxten i EU” bibehölls (PPE ändringsförslag 20 som förkastades vid ONU: 298/316/xx). Det är på det hela taget en bra resolution – den innehåller många goda budskap om Kyotoprotokollet, kompensationsgränser och kritik mot kryphålen i LULUCF och AAU liksom kraftfullt språk om de industrialiserade ländernas historiska ansvar och behovet av att finansiera utvecklingsländernas klimatinsatser.
Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Ju närmare vi kommer konferensen desto tydligare blir det att EU har en verklig chans att komma med ett positivt bidrag i Cancún. Efter att ha lyssnat till utskottets ordförande Jo Leinen, är jag övertygad att ett verkligt multilateralt avtal endast kan uppnås om misstankarna mot Brikländerna kan raderas ut. Dessutom måste många länders åtaganden om mötesbidrag för att hjälpa utvecklingsländerna drivas framåt under konferensen.
Alf Svensson (PPE), skriftlig. − Under gårdagens omröstning i Europaparlamentet röstade jag för resolutionen om klimatförändringskonferensen i Cancún (COP 16). Jag gjorde detta då resolutionen behandlar ett ytterst angeläget ämne - att EU ska visa ett klokt politiskt ledarskap i klimatförhandlingarna. Särskilt drabbade är utvecklingsländerna och därför måste världens ledare göra sitt yttersta för att klimatförändringarna inte ska sätta milleniemålsutvecklingsmålen på spel. Jag vill dock särskilt betona att jag röstade emot den skrivning i resolutionen som uppmanar EU att i förhandlingarna föreslå en skattesats på 0,01 procent på finansiella transaktioner. En sådan skatt är inte rätt väg att gå och kommer inte att hjälpa utvecklingsländerna att bekämpa och anpassa sig till klimatförändringarna.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Nyligen har flera allvarliga incidenter inträffat i Västsahara. Territoriet som kontrollerades av Spanien fram till 1976 är fortfarande skådeplats för allvarliga spänningar mellan marockanska myndigheter och självständighetsrörelsen. Genom sitt läge mellan Atlanten, Mauretanien och södra Marocko har Västsahara efter Spaniens tillbakadragande delats mellan de två senare länderna. Det resolutionsförslag som framlagts fram av några av mina kolleger beträffande de tragiska händelserna den 24 oktober 2010 producerades med tanke på skyndsamma åtgärder även om en viss grad av eftertanke är väsentlig i sådana fall. Därför har jag valt att lägga ned min röst och kommer att följa den pågående utredningen med stor uppmärksamhet.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder den här resolutionen. Efter mer än 30 år är avkoloniseringen av Västsahara fortfarande oavslutad. Situationen avseende mänskliga rättigheter, våldshandlingarna i lägret med civila och den pågående konflikten och dess konsekvenser i hela området ger anledning till oro. Jag delar den oro som uttrycks i resolutionen beträffande angrepp på press- och informationsfriheten som många europeiska journalister också fått utstå. Det måste därför göras en oberoende internationell utredning under ledning av FN för att klarlägga dödsfall och försvinnanden bland civilbefolkningen. Det är också viktigt att skapa en mekanism för övervakning av mänskliga rättigheter, frige människorättsaktivister och garantera fritt tillträde till Västsahara för press, oberoende observatörer och humanitära organisationer.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder FN:s utredning av problemen i Västsahara, och ställningstagandet att Marocko bör tillåta journalister, oberoende observatörer och humanitära organisationer fritt tillträde till denna speciella region. Jag är medveten om att Marocko är en strategisk partner och allierad med EU i kampen mot radikal islamisk fundamentalism.
Men jag godtar inte de marockanska myndigheternas inställning i förhållande till de allvarliga våldsamma incidenter som inträffade den 8 november i lägret Gdaim Izyk i Västsahara, då ett fortfarande okänt antal människor miste livet. Jag är glad att jag är ledamot av en sådan institution som parlamentet, som har skydd och främjande av mänskliga rättigheter som en av sina grundprinciper. Med hänsyn till detta inser jag behovet av att uppmana FN-organ att föreslå att det skapas en mekanism för att övervaka de mänskliga rättigheterna i Västsahara. Jag vill önska FN:s generalsekreterare och hans personliga sändebud lycka till i deras arbete för att finna en rättvis, varaktig och ömsesidigt godtagbar politisk lösning som möjliggör självbestämmande för befolkningen i Västsahara.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Situationen i Västsahara har pågått under mer än 30 år utan någon lösning i sikte. Jämte Israel–Palestinakonflikten och Cypernkonflikten tillhör den en grupp av konflikter som har visat sig svåra att lösa och som pågått under lång tid. Trots vissa enskilda välkomna initiativ för att öppna kanaler för dialog, ser det i dag ut som om de motsatta parterna inte har kunnat ta några konkreta steg mot en förhandlingslösning av konflikten. De senaste rapporterna om incidenter som ägt rum i lägret Gdaim Izyk ger anledning till stor oro beträffande de marockanska myndigheternas respekt för den västsahariska befolkningens mänskliga rättigheter och antyder en oroande upptrappning av konflikten. Jag hoppas att det kommer att bli ett definitivt slut på problemet och att man kan hitta en politisk och administrativ lösning på konflikten för att förena parternas intressen.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi är nöjda med att parlamentet har fördömt de våldsamma händelser som ägde rum den 8 november i lägret Gdaim Izyk i Västsahara, då ett fortfarande okänt antal människor miste livet.
Vi hoppas att kommissionen och rådet ska kräva att de åtgärder som föreslås här, och som framhåller behovet av att FN-organ föreslår att en mekanism för övervakning av mänskliga rättigheter skapas i Västsahara, och kräva efterlevnad av de resolutioner som redan har antagits, däribland självbestämmande för befolkningen i Västsahara.
Såsom anges i resolutionen ”är FN det lämpligaste organet för att genomföra en oberoende internationell utfrågning för att skapa klarhet kring händelser, dödsfall och försvinnanden”.
De angrepp på press- och informationsfriheten som många europeiska journalister har utsatts för är också beklagliga, och Konungariket Marocko bör uppmanas att tillåta fritt tillträde och fri rörlighet i Västsahara för press, oberoende observatörer och humanitära organisationer.
Jag vill slutligen betona vikten av att öka de ekonomiska anslagen och att ordna med det humanitära bistånd som är nödvändigt för de västsahariska flyktingarna som lever i Tindouf-regionen, och vars antal beräknas uppgå till mellan 90 000 och 165 000, för att tillgodose deras basbehov av mat, vatten, tak över huvudet och medicinsk vård, liksom att förbättra deras livsbetingelser.
Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Folkens självbestämmande har alltid varit en prioritering för Lega Nord. I dag röstar vi om ett resolutionsförslag vars syfte är att garantera respekt för mänskliga rättigheter och godtagbara socioekonomiska villkor för befolkningen i Västsahara. Vi fördömer den marockanska regeringens våldsamma och omotiverade reaktion, som under blodsspillan slog ner en fredlig och demokratisk protestdemonstration. Vi uppmanar därför kommissionen och rådet att skjuta upp förhandlingarna om associeringsavtalet mellan EU och Marocko. Baserat på dessa premisser ger jag mitt fulla stöd till resolutionen.
Richard Howitt (S&D), skriftlig. – (EN) Jag är glad över att för S&D-gruppens räkning vara medförfattare till parlamentets resolution om mänskliga rättigheter i Västsahara. Jag är bestört över att myndigheterna i Västsahara besvarat protesterna med våld och delar den oro som uttrycks i resolutionen över säkerheten för västsahariska människorättsförsvarare. Situationen i Västsahara är en av resterna av avkoloniseringen som nu efter 30 år måste få en lösning. Jag välkomnar uppmaningen i den här resolutionen till en rättvis, hållbar och ömsesidigt acceptabel politisk lösning helt i linje med FN:s säkerhetsråds resolutioner, och vill ännu en gång upprepa FN:s begäran att människorna i regionen måste få en folkomröstning.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för den här resolutionen om den beklagliga situationen i Västsahara. Jag är mycket upprörd över de våldsamma händelserna i lägret i Gdaim Izyk och staden al-Ayun och över tillgripandet av våld på samma dag som man inledde den tredje omgången informella samtal om Västsaharas status i New York. Jag beklagar de mänskliga förlusterna och vill uttrycka min solidaritet med familjerna till de personer som dödats, skadats och försvunnit. Jag begär att man under FN:s överinseende tillsätter en oberoende och öppen undersökningskommitté som har mandat att fastställa de olika parternas ansvar för ovannämnda händelser och redogöra för hur många som har dött och blivit skadade. Det är också förvånande att parlamentariker och journalister från Europa vägrats komma in i Västsahara, och jag uppmanar de marockanska myndigheterna att ge massmedier och icke-statliga organisationer tillträde till regionen.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Läget i Västsahara är mycket oroande och parlamentet bör ge en tydlig signal om att man fördömer det som händer där. Våldshandlingarna på båda sidor måste upphöra och ge utrymme för en öppen och ärlig dialog så att man kan lösa den här konflikten. Den har redan orsakat alldeles för många dödsfall och leder alltjämt till att ett stort antal människor tvångsfördrivs från sina hem och tvingas fly. EU måste fortsätta att ge humanitärt stöd till dessa flyktingar så att de åtminstone har grundförutsättningarna för att överleva.
Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade för den här resolutionen eftersom den ger ett klart och tydligt budskap som förstärker sahariernas rätt till självbestämmande och fördömer den marockanska regeringens grymheter. Resolutionen är bra eftersom den fördömer de marockanska angreppen på protestlägret ”Dignidad” i Västsahara, dödandet av den unge sahariern Nayem El-Garhi och den informationsblockad som de ockuperande styrkorna utsätter Västsahara för och som hindrar journalister, icke-statliga organisationer och utvalda tjänstemän från att komma in i området. Trots att min grupp begärde att EU:s associeringsavtal med Marocko skulle frysas på grund av överträdelsen av den andra klausulen, har jag röstat för den här resolutionen som vill se en internationell utredning under ledning av FN. Dessutom riktar den en uppmaning till Marocko att respektera internationell rätt när det gäller utnyttjandet av naturresurser i Västsahara och understryker att det är nödvändigt att FN-organen föreslår ett inrättande av en övervakningsmekanism för mänskliga rättigheter i Västsahara. Av alla dessa skäl – och fastän jag hade önskat ett ännu starkare och tydligare fördömande – röstade jag för resolutionen.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Anledningen till att jag röstade för den här resolutionen om den nuvarande situationen i Västsahara är i grund och botten det engagemang som alltid varit tydligt i frågan – och som blivit ännu mer motiverat med tanke på hur konflikten om Västsahara mellan Marocko och Polisario utvecklat sig – främst på grund av dess uppenbara konsekvenser för stabiliteten i regionen.
Marocko har utan tvekan vid flera tillfällen uppmanats att föra en öppen, vidsynt och förutsättningslös dialog i syfte att sakta men säkert föra fredssamtalen framåt under ledning av FN. Jag har personligen alltid stöttat det arbete som FN och dess sändebud Christopher Ross gör för att skapa möjligheter till bilaterala politiska och hållbara förhandlingssamtal mellan de två parterna.
I många EU-länder, bl.a. Italien, finns en utbredd lyhördhet och förståelse för sahariska människors levnadsförhållanden och en särskild insikt om Marockos ställningstagande och åsikter. EU och i synnerhet Medelhavsländerna har alltid funnits till hands för att ge humanitärt stöd till det sahariska folket eftersom principen om solidaritet med människor som lever under svåra omständigheter är så grundläggande.
Jag röstade som jag gjorde i förhoppning om att det nuvarande läget successivt ska förbättras genom ömsesidiga ansträngningar för att uppnå samarbete och dialog.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för den här resolutionen eftersom jag anser att kampen för mänskliga rättigheter spelar en avgörande roll. Det har kommit rapporter från Västsahara om flera fall av polisvåld mot medborgare som satt upp fredliga läger utanför staden al-Ayun i protest mot sina sociala, politiska och ekonomiska levnadsförhållanden. Polisstyrkorna har använt tårgas och batonger mot demonstranterna för att tömma lägret.
Det här är något mer än en politisk konflikt med en angränsande stat. Det här handlar om brott mot mänskliga rättigheter som vi alla utan undantag måste fördöma. Därför röstar jag för den här resolutionen och instämmer i mina ledamotskollegers uppmaning till alla att behålla lugnet och avstå från alla typer av våldshandlingar.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Efter den marockanska regimens många försök att förhindra parlamentet från att uttrycka sin åsikt om den människorättsliga situationen i Västsahara måste vi välkomna att de marockanska påtryckningarna den här gången har misslyckats. Jag anser att Marockos ständiga ingripanden är oacceptabla. På samma sätt är resolutionstexten bara en kompromiss mellan ställningstaganden som grundas på mycket olika analyser. Därför vill jag redogöra för vår grupps ställningstagande till fördel för det sahariska folket, och i synnerhet vårt fördömande av hur man på ett så provokativt och oansvarigt sätt tömde lägret i Gdaim Izyk. Vi kan inte likställa de som går till angrepp, torterar och genomför massakrer med dem som bara försvarar sig. Nu behövs det en oberoende utredning, och de som ansvarar för massmedier och information måste garanteras fritt tillträde och fri rörlighet. EU, och främst Spanien och Frankrike, måste ta sitt historiska ansvar och kräva att Marocko upphör med sin förbjudande och omedgörliga inställning och till och med frysa de många handelsavtal och särskilda förbindelser som finns mellan EU och Konungariket Marocko. Dessutom måste man se till att den folkomröstning om självbestämmande som finns med i en rad FN-resolutioner faktiskt blir av.
Marie-Thérèse Sanchez-Schmid (PPE), skriftlig. – (FR) De våldsamheter som inträffade när lägret i Gdaim Izyk tömdes och i staden al-Ayun är mycket allvarliga och måste öppet fördömas. Parlamentet har helt rätt i att uttrycka sin oro över hur situationen har försämrats. I likhet med vad FN har påpekat måste de parter som är inblandade i konflikten försöka hitta en realistisk politisk lösning som är rättvis, acceptabel för bägge sidor och förenlig med FN:s säkerhetsråds resolutioner. Emellertid är det beklagligt att den här texten utarbetades innan parlamentet hade fått tillgång till samtliga fakta och ingående uppgifter, bl.a. det exakta antalet offer, om de omständigheter som utlöste den här tragiska utvecklingen. Journalister, oberoende utredare, observatörer och politiska beslutsfattare måste få obegränsat tillträde till staden al-Ayun och flyktinglägren för att kunna kasta ljus över vad som verkligen har hänt. Den svåra situationen för det sahariska folket får inte under några omständigheter utnyttjas på ett sätt som kan utlösa ytterligare våldshandlingar.
Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om Västsahara (B7-0675/2010). Jag tycker dock att det är djupt beklagligt att inte resolutionen nämner det olagliga fiskeavtalet mellan EU och Marocko som gör det möjligt för europeiska fiskeflottor att fortsätta att fiska i vattnen utanför det av Marocko ockuperade Västsahara.
Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag har röstat för resolutionen om situationen i Västsahara. Det här gemensamma resolutionsförslaget ger en tydlig signal att parlamentet fördömer den senaste tidens återupptrappning av våldet i Västsahara. Den 8 november 2010 tömdes de sahariska protestlägren under våldsamheter som resulterade i många dödsfall för båda sidor och ett stort antal skadade bland dem som bodde i lägren. Lägren var en symbol för det sahariska folkets fredliga protester mot förtryck, marginalisering och plundring av naturtillgångar (däribland fiskeresurser) som människorna utsätts för samt för deras knappa levnadsförhållanden under den marockanska ockupationen. I resolutionen uppmanar man också till ett omedelbart slut på våldet och inrättandet av en oberoende undersökning av händelserna i Gdaim Izyk och al-Ayun. I resolutionen begär man även att de marockanska myndigheterna ska ge journalister, humanitära organisationer, parlamentsledamöter och oberoende observatörer fritt tillträde till Västsahara.
Det ökade förtrycket som de marockanska myndigheterna utövar mot människorättsförsvarare och sahariska aktivister (godtyckliga gripanden, anklagelser och kvarhållanden) är mycket oroväckande. Dessa händelser kommer att försvåra de informella samtalen mellan Marocko och Polisario som väntas återupptas i början av november under överinseende av FN. Men bara genom att uppnå en rättvis och hållbar situation kan man förbättra situationen för det sahariska folket.
Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget om Västsahara (B7-0675/2010). Jag anser dock att det är oerhört beklagligt att man i resolutionen inte nämner det olagliga fiskeavtalet mellan EU och Marocko som gör att europeiska fiskeflottor kan fiska i vattnen utanför det av Marocko ockuperade Västsahara.
Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag vill i likhet med mina ledamotskolleger fördöma den senaste tidens händelser i Västsahara och uttrycka mitt stöd och min sympati med alla de familjer som förlorat en anhörig. Jag har dock valt att inte rösta för resolutionen eftersom den innehåller en rad faktafel samtidigt som den undanhåller viktig information och inte ger en objektiv bild av de våldsamheter som utspelade sig den 8 november 2010. Resolutionen borde ha varit en diplomatiskt formulerad redogörelse av praktiska och obestridliga fakta. I stället är texten en obalanserad samt hastigt och illa formulerad bedömning av situationen där man utan motivering avfärdar de marockanska myndigheternas oberoende utredning. Jag är besviken på den partiska framställningen som utarbetats i all hast. Detta kommer att hindra de informella förhandlingarna i FN mellan Konungariket Marocko och Polisario samtidigt som det skapar motsättningar mellan olika grupper i området. Vi har glömt var våra prioriteringar ligger, nämligen att försöka uppnå ett balanserat och ömsesidigt godtagbart avtal mellan två parter som gör det möjligt för den civila befolkningen att återigen få uppleva stabilitet och säkerhet. Vi måste till varje pris förhindra en ny front i det omtvistade Sahelområdet och försöka upprätthålla vårt strategiska partnerskap med Marocko.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Ukraina har blivit en stor geopolitisk fråga för Europa efter Sovjetunionens upplösning. Även om Ukraina är självständigt betraktar Ryssland det fortfarande som en del av närregionen. I sin önskan att till fullo utnyttja sin självständighet och använda sig av sin starka historiska koppling till EU har Ukraina under ganska lång tid framfört att man har för avsikt att bli medlem i EU. Ukraina är mycket rikt på naturresurser och ligger dessutom i hjärtat av en strategiskt viktig region. Därför bör Ukraina ses som en tänkbar stöttepelare för EU. Jag röstade för parlamentets resolution som välkomnar Ukrainas europeiska utsikter. I resolutionen hänvisar man till de framsteg som fortfarande behövs i denna sköra demokrati samtidigt som man också belyser vilka stora insatser och framsteg som faktiskt har gjorts på senare tid. Resolutionen är försiktig i sin framtoning, men bekräftar att Ukraina har en europeisk framtid.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag stöder den här resolutionen. Det finns en oro över att demokratiska friheter som mötesfriheten, yttrandefriheten och mediefriheten varit hotade i Ukraina de senaste månaderna. Myndigheterna bör utreda rapporter om överträdelser av rättigheter och friheter och vidta åtgärder för att komma till rätta med dem. Dessutom är det vikigt att myndigheterna avstår från alla försök att indirekt eller direkt kontrollera innehållet i de nationella massmediernas rapportering. Valbestämmelserna är ett ständigt diskussionsämne och inför det kommande parlamentsvalet är det nödvändigt att aktivt försöka förbättra valsystemet och lagstiftningen på området. Dessutom måste institutionernas trovärdighet, stabilitet och självständighet förbättras, och landets styre måste vara grundat på demokrati och rättsstatsprincipen. Dessutom är det avgörande att ukrainska myndigheter anstränger sig mer för att bekämpa korruptionen.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag instämmer i det som sägs i resolutionen om att Ukraina behöver vidta ytterligare åtgärder för att uppnå politisk stabilitet både innanför och utanför landets gränser. Ukraina är en viktig partner till EU när det gäller genomförandet av den europeiska grannskapspolitiken med länderna i Östeuropa. Därför är det av stor vikt att vi fortsätter att eftersträva ett nära samarbete, inte minst när det gäller visumkrav. Parlamentet uppmanar kommissionen och rådet att utarbeta en handlingsplan för att få till stånd viseringsfria resor för Ukraina. I syfte att uppnå en långsiktig politisk stabilitet såväl inom landet som med angränsande länder fordras konstitutionella reformer som kan hjälpa till att skapa en balans mellan det lagstiftande och det verkställande systemet. Dessutom fordras ytterligare reformer för att stärka mediefriheten och pluralismen. Statliga institutioner uppmanas att garantera tryckfriheten. EU är fast beslutet att hjälpa Ukraina att genomföra sina reformer. Därför fortsätter EU att sträva efter ett nära samarbete med Ukraina, ökad demokrati i landet och en stegvis integrering i EU.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag är kritisk till de lokala val som hölls i Ukraina den 31 oktober 2010 och vill att tryckfriheten respekteras. Jag beklagar att man i sista stund före valet den 31 oktober ändrade valbestämmelserna och att oppositionspartierna inte fick ställa upp med kandidater i valkretsarna. Jag håller med parlamentet om att det inte är acceptabelt att begränsa demokratiska standarder och att man måste upprätthålla åsiktsfriheten. Jag instämmer i parlamentets fördömande av regeringen i Kiev som har misslyckats i den här känsliga frågan.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) På slaviska språk betyder Ukraina gränsland. För ryssarna var det alltid en avlägsen provins, men nu, efter den senaste utvidgningen, är Ukraina också ett gränsland till EU.
Den här gången vill vi dock inte att namnet på platsen ska avgöra ödet för dess folk. Mot bakgrund av den respekt som människors demokratiska vilja förtjänar håller EU fast vid sin roll som global aktör och garant för frihet, demokrati och pluralism i ett läge när respekten för sådana värderingar kan göra det möjligt för ett land att uppnå den stabilitet som det så starkt behöver.
Utvidgningsprocessen innebär inte bara strategiska och kommersiella utvärderingar – även om dessa aspekter också är relevanta – utan är mest av allt ett konstant och fredligt arbete för att vidga den kulturella sfären utifrån alla de värderingar som EU står för.
Under de senaste sex åren – ända sedan den orangea revolutionen som har sin årsdag om några veckor – har Ukraina genomgått en period av demokratisk stabilisering. Vi hoppas att vår närvaro som fysisk granne kommer att bidra till att en genuint demokratisk medvetenhet växer fram och vinner respekt.
Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag har valt att rösta för det här resolutionsförslaget. Förbindelserna mellan EU och Ukraina, en av EU:s främsta partner bland grannarna i öst, är mycket viktiga för stabiliteten, säkerheten och välståndet i EU. EU och Ukraina är medvetna om att de har ett gemensamt ansvar att värna om stabiliteten och har därför intensifierat förhandlingarna. De försöker hitta nya samarbetspartnerskap som sträcker sig bortom det rent ekonomiska och bland annat inbegriper områden som rättsstatsprincipen och respekten för mänskliga rättigheter, där det fortfarande finns en hel del att göra i Ukraina. Om detta vittnar inte minst det senaste bakslaget i valprocessen.
Jag vill också betona hur oerhört viktig Ukrainas europeiska integrationsprocess är för att skapa förutsättningar för landet att genomföra nödvändiga ekonomiska, sociala och politiska reformer. I ljuset av detta anser jag att slutandet av associeringsavtalet är särskilt betydelsefullt för ett effektivt genomförande av associeringsagendan EU–Ukraina.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Trots de initiala ansträngningarna från president Viktor Janukovitj och efterföljande uttalanden från de ukrainska myndigheterna om landets ambitioner att ansluta sig till EU samt att anamma EU:s modeller för god förvaltning och respektera folkets mänskliga och medborgerliga rättigheter måste vi vara på vår vakt. Det kommer nämligen allt fler rapporter om bakslag i form av bristande respekt för åsiktsfriheten och föreningsfriheten, politisk påverkan på massmedierna och rättsväsendet och säkerhetstjänstens agerande. Om bara Ukraina står fast vid sina politiska ledares löften kan landet närma sig ett medlemskap. Det första steget blir att institutionalisera frihet och rättsstatsprincipen.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Ukraina är enligt min mening en av EU:s främsta strategiska partner. Därför måste jag uttrycka min oro över den allt för stora makt som tilldelas säkerhetstjänsten för att skrämma icke-statliga organisationer som är verksamma i landet och kontrollera de ukrainska massmedierna. Jag vill också understryka vikten av att den ukrainska oppositionen får delta i val utan begränsningar och diskriminering. Vi kan bara fortsätta att uppmuntra möjligheterna för att Ukrainas europeiska integrering ska garantera ett strategiskt partnerskap med landet så länge landet tar till sig rekommendationerna i den här resolutionen.
Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen om Ukraina. Jag beklagar dock att parlamentet redan har skjutit upp omröstningen två gånger vilket innebär att toppmötet mellan EU och Ukraina, för vilket resolutionen egentligen togs fram, nu har ägt rum innan vi hunnit rösta. Parlamentet har sett det som sin skyldighet och sitt privilegium att göra ett eget ställningstagande inför regelbundna toppmöten med tredjeländer för att i god tid hinna förmedla sin ståndpunkt till båda parter. Effekten av en resolution som antas i efterhand blir betydligt svagare. Om detta var ett försök från vissa kolleger att inte hindra den nya ukrainska förvaltningen allt för mycket är det verkligen en kortsiktig strategi.
EU är och förblir öppet för samarbeten inom många områden, men priset för det samarbetet får aldrig vara att se mellan fingrarna på oroväckande försök att förstöra de viktigaste framgångarna med den orangea revolutionen – nämligen fria val och mediefrihet. Jag instämmer i gårdagens uttalande från kommissionsledamot Karel De Gucht om att det finns vissa gemensamma europeiska principer som vi inte kan kompromissa om.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för den här resolutionen om Ukraina. Jag välkomnar den sittande koalitionens ansträngningar att återupprätta den politiska stabiliteten i Ukraina vilket är en förutsättning för att stärka demokratin i landet. En hållbar politisk stabilitet kan bara uppnås genom konstitutionella förändringar som bidrar till en tydlig maktfördelning samt ett lämpligt system för kontroll och balans mellan och inom den verkställande, lagstiftande och rättsskipande makten.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Enligt rapporter från OSSE/ODIHR:s (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa/kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter) valobservatörsuppdrag uppfylldes de internationella kraven i hög grad. Det senaste valet i Ukraina tyder således på att landet fortsätter att utvecklas positivt och att man gör framsteg mot en framtida integrering med EU. Emellertid är det nödvändigt att ukrainska politiker och myndigheter är fast beslutna att inom kort skapa politisk och ekonomisk stabilitet. Detta ställer krav på genomförandet av nödvändiga konstitutionella reformer, en ökad tonvikt på rättsstatsprincipen, inrättandet av en social marknadsekonomi och nya försök att bekämpa korruptionen samt att förbättra affärsklimatet och investeringsmöjligheterna.
Justas Vincas Paleckis (S&D), skriftlig. – (LT) De senaste lokala valen i Ukraina gav president Viktor Janukovitj ett större inflytande över regionerna. Förändringar av valsystemet flera månader före valet innebär delvis en återgång till ett majoritetssystem och har lett till en ännu större splittring mellan regeringen och oppositionen, som anklagar regeringen för att ha odemokratiska avsikter. I resolutionen ger man också uttryck för oro över de ökade fallen av överträdelser av mötesfriheten, yttrandefriheten och mediefriheten. Ukrainas långsiktiga mål är att bli medlem i EU, och jag röstade för den här resolutionen dels eftersom den uppmanar Ukraina att anta lagstiftning om medieaktiviteter som motsvarar internationella standarder, dels för att den framhåller vikten av att Ukraina stärker de statliga institutionernas oberoende ställning och effektivitet. Det är det enda sättet att få till stånd en fungerande demokrati och upprätthålla rättsstatsprincipen i landet. Jag välkomnar också resolutionens uppmaning till Kiev att fortsätta att modernisera energiförsörjningsinfrastrukturen och genomföra projekt för att i enlighet med EU:s medlemsstater diversifiera energikällorna. Jag välkomnar också handlingsplanen för liberalisering av viseringsbestämmelserna som fastställer praktiska riktlinjer för ett smidigt genomförande som går ut på att stärka rättsstatsprincipen och införa grundläggande rättigheter.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Att förbättra förbindelserna med en angränsande stat – i det här fallet en stat i det östliga partnerskapet – samt att ingå handelsavtal, öka informationsutbytet och underlätta för medborgarna att resa mellan de olika länderna är grundläggande frågor som EU aldrig får släppa taget om. Av det skälet röstade jag för resolutionen om Ukraina. Jag instämmer helt i innehållet i resolutionen som i och med genomförandet av handlingsplanen kommer att fastställa villkor för liberaliseringen av viseringsbestämmelserna för korta vistelser i EU och stärka unionens roll i landets demokratiska utveckling efter de senaste lokala valen. Resolutionen gör det också möjligt för Ukraina att delta i gemenskapsprogram och genomföra nya lagar på gasområdet nu när Kiev beslutat sig för att ansluta sig till energigemenskapen.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Nya politiska förutsättningar och en ny institutionell ram i Ukraina innebär steg mot inledandet av anslutningsprocessen. Att den nyvalde presidenten Viktor Janukovitj och det ukrainska parlamentet, Verkhovna Rada, är redo att bekräfta att Ukraina är beslutet att bli medlem i EU är ytterligare steg i den riktningen.
I enlighet med artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen kan Ukraina ansöka om medlemskap i EU på samma sätt som andra europeiska stater som uppfyller principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen.
Jag röstade för den här resolutionen som innehåller förslag som ska läggas fram för de ukrainska myndigheterna. Fortfarande har Ukraina en bit kvar till institutionell stabilitet som låter alla politiska aktörer delta och som skapar förutsättningar för sunda maktövergångar. Jag hoppas att de starka historiska, kulturella och ekonomiska band som EU har med Ukraina ska befästas och på sikt göra det möjligt för det ukrainska folket att få bli en del av Europeiska unionen. I det här avseendet vill jag understryka vikten av att se till att det finns utbytesmöjligheter för ungdomar och studerande och utveckla stipendieprogram som ger ukrainarna möjlighet att bekanta sig med EU och dess medlemsstater.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) Den här resolutionen speglar ett relativt samförstånd och uppger att Ukraina i enlighet med artikel 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan ansöka om medlemskap i EU i likhet med andra europeiska stater som uppfyller principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen. I resolutionen betonas dessutom att Ukraina, som har för avsikt att gå med i EU, har starka historiska, kulturella och ekonomiska band till EU och är en av unionens viktigaste partner i det östra närområdet. Dessutom påpekas det att Ukraina i hög grad påverkar hela kontinentens säkerhet, stabilitet och välstånd.
Viktor Uspaskich (ALDE), skriftlig. – (LT) Efter valet i Kiev i början av året trodde de flesta att det var slutet för Ukraina. I själva verket har dock den ukrainska regeringen visat sig vara mer pragmatisk och öppen för reformer än väntat. Ett nära samarbete med Ukraina är viktigt om det ska finnas en chans att skapa stabilitet i regionen. På senare år har Ukraina blivit en politisk spelplan för matchen mellan Ryssland och väst om vem som har störst inflytande, tidigare under den orangea revolutionen och nu senast vid valet. Om Ukraina väljer Ryssland eller väst är oviktigt. Nu har EU nämligen möjlighet att använda en ny strategi för Ukraina där även Ryssland ingår. Här spelar också mitt hemland Litauen en roll.
För att komma till rätta med några av landets problem krävs ett långsiktigt samarbete inte minst i frågor om säkerhet och energi. När nu Ukraina går in för att modernisera sin ekonomi och närma sig Europa är det viktigt att se till att principerna om demokrati och mänskliga rättigheter respekteras. Därför hoppas jag innerligt att man kommer att göra betydande framsteg vid toppmötet mellan EU och Ukraina i Bryssel den 22 november.
Joachim Zeller (PPE), skriftlig. – (DE) I och med Sovjetunionens fall blev det för första gången någonsin möjligt för människorna i Ukraina att i frihet och med rätt till nationellt självbestämmande besluta om sin framtid. Europas stater och befolkning bör visa solidaritet och ge sitt stöd åt det storsinta ukrainska folket som fick betala ett mycket högt pris räknat i mänskliga förluster såväl under Josef Stalins tid vid makten och som under det andra världskriget. Den orangea revolutionen visade att människorna i Ukraina vill forma sin egen framtid i demokrati och med respekt för rättsstatsprincipen. De som har ett politiskt, ekonomiskt och socialt ansvar i Ukraina får aldrig glömma bort detta. Hanteringen av det senaste regionala valet och händelserna före och efter valet i Ukraina ger dock skäl att undra om de som har det politiska ansvaret verkligen upprätthåller principerna om frihet, demokrati och rättsstatsprincipen. Den här resolutionen förstärker Europaparlamentets ståndpunkt och det ukrainska folket kan känna sig säkra på EU-medborgarnas solidaritet. Samtidigt innebär resolutionen en uppmaning till ukrainska politiker att respektera folkets vilja att leva i demokrati, frihet och enligt rättsstatsprincipen. Därför röstade jag för det här gemensamma resolutionsförslaget.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för den här resolutionen eftersom jag anser att EU måste ta en ledande roll i kampen mot klimatförändringarna och på så vis stärka sin konkurrenskraft genom energibesparingar och förnybar energi. Dessa två områden kan bidra till att förbättra energitryggheten och har dessutom en utmärkt potential när det gäller industriell utveckling, innovation, regional utveckling och skapande av nya arbetstillfällen.
För att kunna spela den här rollen och dra nytta av konkurrensfördelarna måste EU ändra sin bilaterala, regionala och multilaterala handelspolitik. Handeln med varor och tjänster svarar nämligen för omkring 20 procent av de totala växthusgasutsläppen. EU måste uppmuntra till en brytning med tillverknings- och förbrukningsmetoderna och investeringsstrategierna. Dessutom ska EU vara vaksam på utsläppen från internationella transporter och klimatvänlig teknik. Trots att det återstår mycket att göra för EU har man redan gjort stora insatser inte minst i fråga om olaglig timmerimport, biobränslen och utsläpp i luftfartssektorn.
Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Handeln med varor och tjänster står för ungefär 20 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Jag är för att utveckla en handelspolitik som syftar till att göra en urskiljning mellan produkter och tjänster utifrån deras klimatpåverkan. Jag röstade för den här resolutionen som visar hur EU ska kunna fortsätta på denna bana. Samtidigt innebär resolutionen att man stärker det positiva samspelet mellan handeln och klimatskyddet samt verktygen för att skapa enhetliga regler för handel och klimat. Dessutom ger den förslag på hur det är möjligt att göra priserna inom den internationella handeln mer rättvisa och undvika koldioxidläckage.
Jag vill understryka att EU inte kan gå i bräschen för kampen mot klimatförändringarna om man inte lyckas stärka sin ekonomiska konkurrenskraft genom energibesparingar och utveckling av förnybara energikällor. Dessa två områden erbjuder enorma möjligheter för den industriella utvecklingen samt för innovation, regional utveckling och skapande av nya jobb, och kan dessutom öka EU:s energitrygghet.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Vid FN:s klimatmöte i december 2009 kunde EU dessvärre inte spela den roll man hade hoppats på. I egenskap av banbrytare i frågor som rör hållbar utveckling anser jag att det är viktigt att EU utökar sitt engagemang så att det även gäller den internationella handelspolitiken. Därför vill jag och mina ledamotskolleger så här inför toppmötet i Cancún ge ett dynamiskt mandat åt den delegation som kommer att försvara EU:s ställning. Vi uppmanar kommissionen att särskilja mellan importerade varor på grundval av deras ekologiska fotavtryck och inrätta en övervakningsmekanism för koldioxidutsläpp för alla handelsstrategier. Med tanke på att kampen mot klimatförändringarna påverkar konkurrenskraften uppmanar vi i vår resolution alla industrisektorer att bli uppmärksamma på riskerna med koldioxidläckage och avskaffa subventioner på fossila bränslen, i synnerhet skattelättnader för flygbranschen.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för den här resolutionen. I kampen mot klimatförändringarna är EU:s prioriteringar energibesparingar och förnybara energikällor. Dessa bidrar till att stärka EU:s energitrygghet och erbjuder stora möjligheter när det gäller industriell utveckling, innovation, regional utveckling och, i och med utvecklingen av grön energi, även nya arbetstillfällen. Emellertid har denna kamp också en negativ inverkan på hela EU-marknadens konkurrenskraft. Internationella handelsregler har en avgörande betydelse i kampen mot klimatförändringarna men WTO-avtalet innehåller inga direkta hänvisningar till klimatförändringar, livsmedelssäkerhet eller millennieutvecklingsmål. Jag anser att WTO-bestämmelserna behöver förändras så att de blir enhetliga och förenliga med Kyotoprotokollet och multilaterala miljöavtal. Detta skulle innebära att alla länder följer samma standarder till skillnad från i dag när vissa länder genom att subventionera energipriser och inte tillämpa några begränsningar eller kvoter för koldioxidutsläpp tillskansar sig konkurrensfördelar. Samtidigt finns det inga incitament för dem att ansluta sig till globala klimatförändringsavtal.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här betänkandet som fastställer strategiska delmål och mål för hur EU ska fortsätta att eftersträva ett bättre avtal om klimatförändringar. Jag vill poängtera att EU redan har tagit de första stegen i rätt riktning i fråga om importen av olagligt timmer, biobränslen och utsläpp från luftfarten. Jag vill också understryka att kampen mot klimatförändringarna är en konkurrensfaktor. EU:s prioriteringar på detta område är energibesparingar och förnybar energi. Dessa prioriteringar möjliggör en förbättring av unionens energitrygghet och innebär stora möjligheter till industriell utveckling, innovation, regional utveckling och skapande av nya arbetstillfällen.
Eftersom det avtal som antogs vid FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn blev en besvikelse måste EU nu göra sin röst hörd samt bli mer enigt och effektivt. EU bör koncentrera sig på att anta mål för minskade utsläpp och stödja utvecklingsländer som lever upp till de vetenskapliga rekommendationerna och till Europaparlamentets krav.
Alain Cadec (PPE), skriftlig. – (FR) I Yannick Jadots betänkande blir vi påminda om att handeln med varor och tjänster utgör omkring 20 procent av de totala globala utsläppen av växthusgaser. Det är en viktig faktor att ta hänsyn till i arbetet för att bekämpa klimatförändringarna. Även om EU har utformat en ambitiös klimatpolitik måste även handelspolitiken spegla den här politiska prioriteringen. Jag instämmer i föredragandens beklagande att länder som subventionerar energipriser och inte lyckas begränsa eller tillämpa kvoter för koldioxidutsläpp kan erhålla konkurrensfördelar. Det är synd att dessa länder inte har något intresse i att underteckna globala klimatförändringsavtal och på så vis bidrar till orättvis konkurrens. EU:s handelspolitik är inget mål i sig utan måste förbli ett politiskt instrument. Vi måste kunna garantera en rättvis konkurrens och vägra låta vårt klimatförändringsarbete bli en nackdel för oss i världshandeln.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) EU uppfyller inte sina åtaganden att minska koldioxidutsläppen genom principiella uttalanden och ideologiska argument. Oavsett vilka konsekvenser problemet får och utan beaktande av de ofta radikala lösningarna som följer av mer eller mindre välgrundade studier har vi ett ansvar att inte orsaka miljöförändringar, eftersom vi inte är helt säkra på vilka problem vi kommer att stöta på.
Handelspolitiken måste spela sin roll i det här sammanhanget. Det är enkelt att be medlemsstaterna att minska sina utsläpp, men det är helt meningslöst om det innebär att de produktionsanläggningar som står för de största utsläppen förflyttas till andra länder. Det är politiskt lämpligt att stödja kampanjer för att öka konsumtionen av lokala produkter, men det tjänar ingenting till om de råvaror eller mellanprodukter som används för att framställa dem kommer från andra sidan jordklotet. Att agera ansvarsfullt innebär också att finjustera handelspolitiken utifrån alla kringliggande omständigheter i frågan. Genom att blunda för dessa lurar vi inte minst oss själva.
George Sabin Cutaş (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för den här resolutionen eftersom jag anser att den signalerar att EU bör göra djärva satsningar i kampen mot klimatförändringarna. I resolutionen föreslår man att EU ska minska sina utsläpp av växthusgaser med upp emot 30 procent. Jag stöder det här ambitiösa förslaget samtidigt som jag anser att EU:s insatser måste backas upp globalt av större industrialiserade länder. Vi måste verkligen hitta ett sätt att engagera de internationella statliga aktörer som är ovilliga att följa vårt exempel. I egenskap av skuggföredragande för Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet har jag också genom att lämna in ändringsförslag till originaltexten belyst behovet att skapa en världsmiljöorganisation och införa miljökriterier i det allmänna preferenssystemet i samband med reformen.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) EU:s handelspolitik påverkar klimatet och EU:s ansvar kan inte begränsas till att minska växthusgasutsläppen i EU. En stor majoritet i Europaparlamentet röstade för det här betänkandet som syftar till att förbättra sambandet mellan handel och klimatinsatser genom att föreslå åtgärder som diskriminerar produkter utifrån deras miljöpåverkan och skapa en övervakningsmekanism för koldioxidutsläpp för all handelspolitik. Det är beklagligt att de konservativa inte ville stödja några av de mer ambitiösa förslagen. Likväl innebär antagandet av det här betänkandet en tydlig uppmaning att låta de ekologiska frågorna få en framträdande roll i vår ekonomi.
Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet om den internationella handelspolitiken inom ramen för de krav som klimatförändringarna medför. Med tanke på att handeln med varor och tjänster står för omkring 20 procent av de globala utsläppen av växthusgaser krävs det åtgärder inom den gemensamma handelspolitiken för att dämpa den globala uppvärmningen.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Efter dödläget vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn är det viktigt att EU fortsätter längs den väg man slagit in på. Den innebär en seriös satsning för att uppnå en hållbar utveckling och försöka minska koldioxidutsläppen utan att sätta den europeiska industrin på spel. Inga åtaganden för att minska utsläppen får dock innebära att vi förlorar den ekonomiska effektiviteten ur sikte eller äventyrar den ekonomiska hållbarheten i medlemsstaterna, som för närvarande genomgår en aldrig tidigare skådad ekonomisk kris. Vi kan inte låta en ökad tekniköverföring till utvecklingsländerna bli ett sätt att ta itu med koldioxidläckage, och vi får inte låta strategier för att minska koldioxidutsläppen fälla EU:s industri.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Det avtal som ingicks vid FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn var en besvikelse och kommer inte att göra det möjligt att hålla den globala uppvärmningen under 2°C. Dessutom är det varken globalt eller bindande. EU har inte alls störst skuld i det här misslyckandet. Tvärtom har EU varit ledande inom bekämpningen av klimatförändringarna och bör uppmuntras att slå vakt om sin ledande ställning utan att glömma bort de fantastiska insatser som våra industrier redan har gjort för att genomföra de obligatoriska minskningarna av utsläppen i Europa.
Det bör understrykas att EU står för omkring 15 procent av de globala utsläppen och att siffran väntas minska till 10 procent under 2030. Motsvarande utveckling i Förenta staterna, Kina och Indien, som i dag är ansvariga för ungefär hälften av de globala utsläppen, är tvärtom att siffrorna bara fortsätter att stiga. Även om inte de andra följer vårt exempel bör EU:s internationella handelspolitik inom ramen för klimatförändringarna vara inriktad på vetenskaplig forskning, teknisk innovation och skapande av nya arbetstillfällen för att stärka vår konkurrenskraft.
João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Även om vi genomför merparten av åtgärderna som föreslås i det här betänkandet kommer vi inte att göra framsteg i kampen mot klimatförändringarna. Tvärtom förvärrar vi bara den miljöförstöring som utgör ett allt större hot mot oss och vår planet. Detta gör vi genom att stödja Lissabonfördraget och frihandeln och genomföra ytliga kontroller av miljöförstöring som orsakats av liberaliseringen av handeln. Vad det egentligen handlar om är om vi tänker fortsätta att ohämmat utnyttja naturresurser, arbetare och människor för att tillgodose det dominerande kapitalistiska systemet som är i ständig kris. Vi för vår del stöder inte betänkandet och är därför emot att kontrollera utsläppen genom EU:s utsläppshandelssystem, som har visat sig öka snarare än minska utsläppen. Dessutom vill vi inte öppna upp marknaderna ytterligare eller ha en global uppdelning av arbetskraft som gör det möjligt att med EU:s pengar lägga vantarna på resurser som tillhör utvecklingsländerna och därigenom minska kostnaderna och öka vinsterna. Vi är också emot grön kapitalism som förknippar klimatskydd och liberalisering av handeln med utbytet av miljövaror och miljötjänster.
Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) EU har ett ansvar att införliva miljöpolitiska aspekter som rör handel i sin internationella handelspolitik. Jag ställer mig bakom de första steg som EU har tagit i den här riktningen i sina handelsavtal, men inser också att det fortfarande återstår mycket att göra. Jag kunde dock inte ge mitt stöd åt punkt 48. Jordbrukssubventioner är nödvändiga för livsmedelstryggheten och för 500 miljoner européers oberoende, och det anser jag är av central betydelse. Dessutom bidrar de till att skapa mångfald inom jordbruket och bevara landskapet.
Astrid Lulling (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot betänkandet om den internationella handelspolitiken inom ramen för de krav som klimatförändringarna medför eftersom jag inte alls instämmer i föredragandens åsikter eller resonemang. Uppmaningen i betänkandet att höja målsättningen för minskade utsläpp av växthusgaser oavsett utgången av de internationella förhandlingarna skulle innebära konkurrensmässiga nackdelar för EU. Föredragandens förslag att kompensera för denna nackdel genom protektionistiska åtgärder såsom koldioxidskatt vid EU:s gränser och införandet av minimipriser på koldioxid skulle bara leda till större konkurrensnackdelar för andra sektorer längre ned i den industriella produktionskedjan. Dessa åtgärder skulle dessutom skada EU:s externa handelspolitik genom att göra det svårare att i framtiden teckna frihandelsavtal, både bilaterala och multilaterala.
Köpenhamnskonferensen för ett år sedan visar att EU:s klimatpolitik är dömd att misslyckas om man fortsätter att vara trångsynt. EU:s ekonomiska partner vill nämligen inte ha EU:s målsättningar och metoder dikterade för sig. Därför måste EU stödja företagen i deras insatser för att minska energiförbrukningen och samtidigt upprätthålla sin internationella konkurrenskraft. Ett mer pragmatiskt förhållningssätt i de internationella förhandlingarna skulle vara en bra början.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar det här betänkandet som presenterar hur EU:s handelspolitik skulle kunna bidra till att ta itu med klimatförändringarna. Yannick Jadot vill att EU intar en internationellt ledande roll på området och undersöker möjligheten att införa beskattning av finansiella transaktioner och en förändring av Världshälsoorganisationen (i synnerhet dess antidumpningsregler) samt att man förhindrar Europeiska investeringsbanken från att bevilja lån till projekt som har negativ inverkan på klimatet och att jordbruksexportsubventioner avlägsnas. Allt detta välkomnar jag.
Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Handel med varor och tjänster står för cirka 20 procent av de globala växthusutsläppen. I många medlemsstater ligger de konsumtionsrelaterade utsläppen på en högre nivå än de produktionsrelaterade. EU måste arbeta mot att det bedrivs en sådan ”handel” med utsläpp. Det här är enda sättet för oss att effektivt börja bekämpa klimatförändringen. EU kan till exempel inte finansiera insatser för att bekämpa avskogningen och samtidigt införa incitament för import av trävaror och biobränslen. EU måste förändra sina produktions- och konsumtionsmönster och får inte begränsa sig till att lägga ut sina utsläpp på andra. EU måste anpassa sin handelspolitik till någon form av differentiering av produkter utifrån deras klimatpåverkan för att på så sätt stimulera till de paradigmskiften som krävs när det gäller produktions- och konsumtionsmetoder samt investeringsstrategier.
Våra handelspartners klimatpolitik får inte äventyras för att öka Europas marknadsandel. EU måste vara aktivt när det gäller utsläpp från internationella transporter och se till att utvecklingsländerna har tillgång till klimatvänlig teknik. Betänkandet anger en utveckling åt det hållet, så jag röstade för det.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är inte lätt att skapa en balans mellan den internationella handelspolitiken och de krav som klimatförändringarna innebär, men något måste göras för att uppnå en rejäl sänkning av de växthusutsläpp som den internationella handeln är ansvarig för. Men detta kan inte göras på bekostnad av att den europeiska industrin förlorar sin konkurrenskraft, särskilt i en tid då det råder allvarlig ekonomisk kris och arbetslösheten ökar. Vi behöver upprätta politiska strategier som är miljövänliga samtidigt som vi stärker ekonomin och sänker den oroväckande höga arbetslösheten.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det här betänkandet är ett försök att hitta en lösning på globaliseringsproblemet, ett problem som EU själv har skapat. Billiga produkter produceras i länder utanför EU under helt annorlunda förhållanden och importeras sedan billigt till Europa, vilket pressar ned de europeiska lönenivåerna och försvagar vår ekonomi.
I det här betänkandet behandlas den betydande höjning av koldioxidnivåerna som detta leder till. Här försöker man emellertid inte införa någon lämplig handelsnackdel för de produkter det gäller, utan här förordas i stället snarare att europeisk teknik och fackkunskap ska skänkas bort till världen. Detta kommer inte att minska globaliseringsproblemet, utan i stället att förvärra det betydligt. Därför har jag röstat emot det här betänkandet.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för parlamentets resolution om den internationella handelspolitiken inom ramen för de krav som klimatförändringarna medför, eftersom jag välkomnar Europeiska rådets ambitiösa mål att sänka Europas utsläpp av växthusgas med mellan 80 och 95 procent fram till 2050 jämfört med 1990 års nivåer. Det här målet är nödvändigt för att EU ska kunna behålla sin ledande roll i klimatfrågor, vilket skulle stimulera andra länder till att göra ambitiösare åtaganden.
Jag skulle vilja understryka hur viktigt det är att ingå ett internationellt bindande avtal om klimatskydd och jag stöder i hög grad att det inleds en offentlig diskussion om inrättandet av en världsmiljöorganisation. Jag anser också att det är viktigt att stärka det positiva samspelet mellan handel och klimatskydd, att göra de internationella handelspriserna rättvisare och förhindra koldioxidläckage, att främja en differentiering av olika produkter utifrån deras klimatpåverkan, att se till att frihandeln inte äventyrar en ambitiös klimatpolitik, att integrera transporter i handels- och klimatekvationen samt att stärka verktygen för att kunna förena handel och klimat samt att få EU att agera mer enhetligt i klimat- och handelsfrågor sett ur utvecklingsländernas synvinkel.
Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) För att spela en framträdande roll i kampen mot klimatförändringar måste Europeiska unionen göra sin ekonomi konkurrenskraftigare genom att spara energi och använda förnybara energiresurser. Detta är två områden som kan göra energin säkrare och ger stora möjligheter till industriell utveckling, innovation, regional utvecklingsplanering och nya arbetstillfällen.
Samtidigt behöver EU förändra hela sin handelspolitik, bilateralt, regionalt såväl som multilateralt. Detta är nödvändigt eftersom handeln med varor och tjänster står för cirka 20 procent av växthusutsläppen. Det här projektet innebär en stor utmaning. Men EU har redan tagit de första stegen i rätt riktning när det gäller olaglig virkesimport, biobränslen och flygutsläpp. Syftet med detta betänkande, som är resultatet av ett antal diskussioner som har förts med företag, organisationer, fackföreningsföreträdare eller med kommissionen, är att fastställa vilka ytterligare steg som skulle göra det möjligt för EU att fortsätta i denna riktning.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) FN:s toppmöte om klimatförändringarna i Köpenhamn resulterade i ett nedslående avtal som inte förmår begränsa den globala uppvärmningen så att den understiger 2 ºC. Köpenhamnavtalet är dessutom varken globalt eller bindande. EU bär allt annat än huvudansvaret för detta misslyckande, men unionens bristande enighet, dess oförmåga att tala med en enda röst och lyckas få målen om att sänka utsläppen och stödja utvecklingsländerna i linje med de vetenskapliga rekommendationerna och parlamentets önskemål har ofta inneburit att det är en enhet utan genomslagskraft som inte kan göra sig hörd. Var beror alla problemen på? Det finns säkert inte ett enda svar på den frågan, men till stor del kan det tillskrivas att många länder ännu inte har upplevt att deras ekonomier har genomgått en omfattande miljöomvandling och att de alltjämt ställer sig tveksamma till de ekonomiska, sociala och demokratiska fördelarna. Detta trots det stora antalet studier och de framgångsrika erfarenheterna i fråga om energiövergång och hållbarare jordbruks- och transportsystem.
Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi är starkt emot det här betänkandet eftersom vi inte kan godta dess ensidiga syn som är helt i strid med samhällets och företagens ekonomiska intressen. Att tro att Europa skulle kunna lösa problemet med koldioxidutsläpp till miljön på egen hand är rena önskedrömmen. Vid Köpenhamnskonferensen förra året begärde vi för mycket, men ändå har vi inte lärt oss vår läxa utan utarbetar återigen ett dokument där det ställs alltför höga krav, den här gången till den kommande konferensen om klimatförändringar i Cancún. Vi tvivlar inte på vad som kommer att hända om den här texten antas när den läggs fram för det här parlamentet: den hamnar i papperskorgen precis som den förra. Det här betänkandet framstår som ett försök att dra upp huvudlinjerna för nästa dokument som ska utarbetas i samband med toppmötet om klimatförändringar (COP 16).
Betänkande: Jadot (A7-0310/2010) och resolutionsförslag (RC-B7-0616/2010)
Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag kan inte följa logiken i Europaparlamentets arbete om klimatförändringarna. Många av parlamentets ledamöter anser att EU borde göra alltmer för att sänka utsläppen – det talas om minskningar på 30, 40, 50 procent – och samtidigt klarar vi inte att genomföra den omtalade 2020-strategin. Det gäller i ännu högre grad eftersom omvärlden inte ens noterar de åtgärder som EU gör. I Köpenhamn ”ingicks ett avtal mellan amerikaner, kineser, indier, brasilianare och afrikaner”. Europeiska unionen var inte ens inbjuden att delta.
I Cancún kommer det inte att bli något ”bindande” avtal om de omtalade koldioxidcertifikaten av det goda skälet att lagstiftarna i Förenta staterna, Kanada och Australien inte vill ha något sådant avtal samt att Kina, Indien, Brasilien och andra inte vill bli bakbundna på ett sådant sätt. EU bör investera mer i ny teknik och inte i aktiviteter som enbart syftar till finansiella spekulationer.
Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Att företagen tar ett socialt ansvar inom ramen för internationella avtal leder till en bättre styrning av den globala ekonomin, främjar en rättvisare och mänskligare globalisering som är mer socialt inriktad samt bidrar till en hållbar utveckling. I dessa tider av globalisering stöder jag detta förslag, som syftar till att göra den internationella affärsseden mer moralisk.
Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Globaliseringen och den finansiella och sociala krisen har lett till ett ökat behov av strängare regler för världsekonomin, eftersom den internationella handelspolitiken nu är utformad på ett sådant sätt att den enbart gynnar ett fåtal ekonomiska aktörer som dragit fördel av marknadsliberaliseringen för att lägga ut en del av sin produktion och diversifiera sina underleverantörsrutiner, genom att dra fördel av länder med låga produktionskostnader och mindre stränga bestämmelser.
Jag godtar därför de principer som föreslås i detta betänkande, vilka har som syfte att handeln ska bedrivas så att den är förenlig med EU:s mål, särskilt i fråga om utrikespolitiken. Detta kan uppnås genom att det införs ett socialt och miljömässigt ansvar för företagen när det gäller handel, så att de upphör med att bryta mot principerna för socialt ansvar. Detta är en form av social dumpning som måste regleras genom att förslagen i detta betänkande godkänns, i synnerhet de förslag som rör mekanismer för rättsligt samarbete mellan EU och partnerländerna i syfte att åtala multinationella företag som begår allvarliga överträdelser av miljöbestämmelser eller grundläggande rättigheter samt genom att det antas ett nytt initiativ från kommissionen.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Ända sedan andra världskrigets slut har EU dragit enormt stor fördel av öppnandet av de internationella marknaderna. Den europeiska sociala modellen som har kopplats till globaliseringen i Europa har tyvärr samtidigt haft liten inverkan på de internationella handelsförhandlingarna. Detta är syftet med den resolution som jag röstade för nu i veckan. Med denna resolutionstext ville jag uppmana EU att inta en stark hållning i fråga om social dumpning. I denna resolution framförs krav på att begreppet företagens sociala ansvar, ett begrepp som är erkänt inom OECD, ILO och FN, ska integreras i det allmänna preferenssystemet. Här uppmanas även kommissionen att göra nya konsekvensbedömningar av handelsavtalens inverkan på de europeiska små- och medelstora företagen. I resolutionen konstateras slutligen att alla nya avtal automatiskt ska inbegripa bestämmelser om företagens sociala ansvar. Liksom när det gäller hållbar utveckling behöver EU verkligen sluta prata och i stället se till att upprätthålla sin sociala modell och utnyttja den för att driva på utvecklingen tillsammans med globaliseringen.
Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom det innehåller Europaparlamentets förslag med konkreta åtgärder som för fram företagens sociala ansvar inom ramen för EU:s handelspolitik. Jag skulle vilja understryka att den internationella ekonomiska och finansiella krisen har lett till en social kris världen över och detta har bara ökat behovet av stränga regler för att se till att världsekonomin får en effektivare tillsyn och att den inte utvecklas på ett sådant sätt att det skadar våra samhällen. I Europas fall måste handelspolitiken därför bedrivas så att den är i linje med EU:s samtliga mål, särskilt de utrikespolitiska målen. Det är också mycket viktigt att Europa ser till att dess gemensamma handelspolitik inte undergräver utan snarare bidrar till att skydda dess sociala modell och miljöpolitik.
Jag ställer mig bakom Europaparlamentets uppmaning till kommissionen att förbättra sin modell för konsekvensanalyser för att den ska ge en verklighetstrogen bild av vilka konsekvenser för ekonomi, samhälle, mänskliga rättigheter och miljö, inbegripet målen att dämpa verkningarna av klimatförändringen, som handelsförhandlingarna för med sig. Kommissionen bör också med hjälp av konsekvensbedömningar avseende hållbar utveckling, som görs före och efter undertecknandet av ett handelsavtal, följa upp handelsavtalen med EU:s partnerländer, varvid hänsyn bör tas till särskilt sårbara sektorer.
Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) EU spelar en viktig roll för arbetet med att skapa en ny styrning. Sett till detta syfte måste man arbeta för en enhetlig linje i de internationella institutionernas politik. Det blir alltmer uppenbart att EU måste överväga vilken handelspolitik som man vill driva när man ser över sin handelsstrategi. Om unionen vill ge ett klart antiprotektionistiskt budskap, måste den se till att den internationella handeln bedrivs under rimliga förhållanden.
EU måste upprätthålla sina kommersiella intressen och samtidigt följa sina normer och värderingar och se till att även andra gör det. Vi får inte glömma att företagen i Europa är bundna av stränga sociala och miljörelaterade bestämmelser. EU måste kunna kräva detsamma av sina handelspartner, särskilt av tillväxtekonomierna, och kräva kvalitet och hållbarhet, särskilt i fråga om livsmedelsprodukter som kommer in på dess territorium, för att bibehålla en rimlig och rättvis handel. Unionen måste upprätta en dialog med sina partner och finna gemensamma förutsättningar för att överföra sina värderingar. Med utgångspunkt i detta arbete för att driva en öppen linje och upprätta en dialog har Europaparlamentet, med de nya befogenheter som det har tilldelats, en viktig roll att spela och en skyldighet att ge förhandlingarna ett politiskt och moraliskt mandat.
Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Med den ekonomiska globaliseringen och den internationella handeln har konkurrenstrycket ökat mellan länderna, vilket ibland har lett till allvarliga överträdelser mot de mänskliga rättigheterna och miljön. Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att det är särskilt relevant för att se till att det utvecklas en hållbarare politik som tar hänsyn till sociala och miljörelaterade frågor, framför allt genom att lyfta fram företagens sociala ansvar.
Det är avgörande att europeiska företag som investerar och är verksamma i andra geografiska områden agerar i linje med europeiska värderingar och internationellt överenskomna normer. Detta betänkande innehåller framför allt ett förslag om att de framtida handelsavtal som EU förhandlar fram ska innehålla ett kapitel om hållbar utveckling som inbegriper bestämmelser om företagens sociala ansvar och detta anser jag vara mycket viktigt.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Enligt det betänkande som här behandlas är syftet att hos företagen integrera sådana värderingar som alltid har präglat EU och dess föregångare.
Det är ett ytterst vällovligt syfte, förutsatt att det genomförs på rätt sätt och inte blir till ytterligare en börda för våra företag så att det hindrar deras konkurrenskraft, eftersom den redan begränsas av bestämmelser som är alldeles för stelbenta inom områden som arbetstagarnas rättigheter och miljönormer (även om ingen i medlemsstaterna ifrågasätter de sociala fördelar som följer med de uppdrivna kostnadsstrukturerna).
Jag anser därför att vi måste gå varsamt fram, eftersom det inte är rätt tillfälle att lägga sten på börda, om inte alla är eniga om att detta är nödvändigt och att det är något vi är villiga att ta på oss.
Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Utländska investeringar är en mycket viktig ekonomisk fråga för framväxande ekonomier och utvecklingsländer. Men en bristfällig social- och miljölagstiftning i de här länderna innebär att det finns en risk för orimliga arbetsförhållanden, överträdelser mot de mänskliga rättigheterna och miljöskador. Det är anledningen till att Europaparlamentet har begärt att det ska införas bestämmelser om företagens sociala ansvar i de handelsavtal som undertecknas av EU. Dessa bestämmelser skulle gälla för företag som investerar i utvecklingsländer och innebära att de här företagen, deras dotterbolag och försörjningskedja skulle vara tvungna att ge klara och kontrollerbara åtaganden om de sociala och miljörelaterade konsekvenserna av sin verksamhet. Enligt dessa bestämmelser skulle det också vara möjligt för de drabbade att vidta rättsliga åtgärder. Detta är den bästa lösningen för att säkerställa bättre socialt skydd och miljönormer världen över.
Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom det framhåller behovet av nya regler för den internationella handeln. Dessa normer, som är effektivare och mer välgenomförda, bör bidra till att det utvecklas en hållbarare politik som verkligen tar hänsyn till sociala och miljömässiga överväganden och inte enbart företagens vinst till vilket pris som helst.
Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Principerna för företagens sociala ansvar erkänns fullt ut på internationell nivå, och fokus ligger här på en förväntan om att företagen ska uppträda ansvarsfullt, vilket förutsätter en respekt för gällande lagstiftning, särskilt i fråga om beskattning, sysselsättning, arbetsrelationer, mänskliga rättigheter, miljö, konsumenträttigheter och deras engagemang i kampen mot korruption. Jag anser därför att det är mycket positivt att EU nu inför ett kapitel om hållbar utveckling som ska inbegripa bestämmelser om företagens sociala ansvar i framtida handelsavtal.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU ställer sig bakom målet att arbeta för företagens sociala ansvar. Unionen måste se till att den utrikespolitik som den för faktiskt också bidrar till en hållbar och social utveckling i de berörda länderna. Den måste se till att den verksamhet som de europeiska företagen bedriver, oavsett var de investerar och har sin verksamhet, är i linje med europeiska värderingar och internationellt överenskomna normer.
Enligt artikel 207 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska EU:s gemensamma handelspolitik föras ”inom ramen för principerna och målen för unionens yttre åtgärder” och enligt artikel 3, ska den bland annat bidrag till ”hållbar utveckling av vår jord, solidaritet och ömsesidig respekt mellan folken, särskilt barnets rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga”.
Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om företagens sociala ansvar vid internationella handelsavtal. Globaliseringen har lett till en hård konkurrens mellan länderna, vilket i sin tur har resulterat i att många multinationella företag uppträder på ett oacceptabelt sätt i utvecklingsländerna: med bristande respekt för grundläggande arbetsnormer, överträdelser mot de mänskliga rättigheterna och miljöskador. Parlamentet kräver att det ska införas bestämmelser om företagens sociala ansvar som ska ingå i alla internationella handelsavtal som undertecknas av EU. Med dessa bestämmelser skulle det krävas att det regelbundet offentliggjordes rapporter om hur varje företag påverkar samhället och miljön, med hänsyn till dotterbolagen och försörjningskedjan. I betänkandet framförs krav på att det ska inrättas rättsliga samarbetsmekanismer mellan EU och signatärstaterna inom ramen för handelsavtalen i syfte att garantera att drabbade ska kunna vidta rättsliga åtgärder om multinationella företag och deras dotterföretag inte följer social- och miljölagstiftningen.
Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag ställde mig bakom betänkandet eftersom det ju endast kan vara berättigat med en utökad internationell handel om den bidrar till en ekonomisk utveckling, nya arbetstillfällen och bättre levnadsstandard. Endast då anses frihandeln vara något positivt och godtagbart. När den däremot bidrar till att arbetstillfällen försvinner eller undergräver levnadsförhållanden, sociala rättigheter och miljö, resulterar det i mycket högljudd opposition. Den gemensamma handelspolitiken kan därför inte reduceras till ett antal åtgärder som endast syftar till att tillgodose de omedelbara intressena för ett fåtal ekonomiska aktörer. Den ekonomiska och sociala effekten av frihandeln varierar stort från land till land och denna effekt måste styras och ibland balanseras, eftersom detta är en process där det alltid finns vinnare och förlorare. Den utökade internationella handeln kan endast vara till allmän fördel om vissa förutsättningar är uppfyllda och därför finns det ett behov att styra frihandeln, inbegripet praktiska arrangemang och handelsvolym. Detta behov känns bara ännu starkare efterhand som globaliseringsprocessen har accelererat. EU och världssamfundet i dess helhet står därför inför ett oavvisligt krav: de måste integrera faktiska garantier om hållbar utveckling och arbetstagarnas rättigheter i bestämmelserna om internationell handel. Detta krav är i linje med både FN:s och EU:s mål och är helt i samklang med allmänhetens förväntningar i Europa. Hittills har kopplingen mellan handeln och företagens sociala ansvar varit bristfällig i bästa fall. Att införliva principer om företagens sociala ansvar i bestämmelserna om den internationella handeln skulle göra det möjligt för EU att utöva påtryckningar på företagen att förbättra sitt uppträdande och på de stater som undertecknar handelsavtal med unionen att följa arbets- och miljönormer.
Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet, eftersom jag anser att företag som bedriver handel har ett visst ansvar gentemot de människor som arbetar för dem. Att införa bestämmelser om socialt ansvar i handelsavtal med tredjeland innebär först och främst att företagen i EU och i dessa tredjeländer får samma förutsättningar och att arbetstagarna skyddas. Men när bestämmelserna fastställs måste proportionalitetsprincipen beaktas. De måste vara balanserade och får inte utformas så att de förhindrar handeln så mycket att det först slår mot arbetstagarna och sedan också mot konsumenterna.
Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Den ekonomiska och sociala effekten av frihandeln varierar från ett land till ett annat och måste i de flesta fall hållas under kontroll. Den gemensamma handelspolitiken måste vara i linje med EU:s övergripande mål och får inte bara tillgodose de stora ekonomiska aktörernas kortfristiga intressen.
Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att införandet av principer om företagens sociala ansvar i bestämmelser om internationell handel kommer att ge unionen möjlighet att utöva vissa påtryckningar på företag och stater som undertecknar handelsavtal med EU så att man kan säkerställa att arbetsnormerna efterlevs. På så sätt kan vi se till att den utrikespolitik som vi genomför faktiskt bidrar till en hållbar social och ekonomisk utveckling, samtidigt som företagen följer de bestämmelser och värderingar som vi har kommit överens om internationellt.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar min kollega Harlem Desirs betänkande om företagens sociala ansvar. Han anser att företagens sociala ansvar är ett effektivt redskap för att förbättra konkurrenskraften, färdigheter och utbildningsmöjligheter, säkerheten på arbetsplatserna och arbetsmiljön, för att skydda arbetstagarnas rättigheter och lokala samhällens och ursprungssamhällens rättigheter, främja en hållbar miljöpolitik och uppmuntra utbyte av bra metoder på lokal, nationell, europeisk och global nivå. Han gör emellertid klart att de inte kan ersätta arbetslagstiftningen eller de allmänna och särskilda kollektivavtalen.
Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Företagens sociala ansvar kan vara illusoriskt till sin natur: för samtidigt som det begränsar vissa typer av missbruk kan det ge intryck av att andra typer är godtagbara. Men det kan ändå utgöra en begreppsmässig och rättslig ram för statliga ingrepp i produktionen och de sociala och miljömässiga produktionsförhållandena. Sett till detta syfte stöder jag detta betänkande.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Principerna för den gällande lagstiftningen, särskilt i fråga om beskattning, sysselsättning, arbetsrelationer, mänskliga rättigheter, miljö, konsumenträttigheter och deras engagemang i kampen mot korruption, måste antas av samtliga företag som bedriver internationell handel. Det är därför av största vikt att införliva sådana bestämmelser i de framtida avtal som ska förhandlas fram.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Även detta betänkande syftar till en starkare reglering av EU:s näringsliv. Men som EU ofta har visat leder dess restriktioner varken till ett stärkt näringsliv eller en ökad livskvalitet, utan har snarare en kontraproduktiv effekt. Lyckligtvis är föredraganden väl medveten om vikten av att begränsa de värsta avarterna av globaliseringen. Vad han specifikt begär är att den internationella handeln endast ska avregleras i en sådan omfattning att det gynnar alla nivåer av samhället och så länge detta höjer livskvaliteten. Av det skälet lade jag ned min röst.
Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Efter klimat-, energi- och livsmedelskriserna har vi den internationella finanskrisen, som har lett till en omfattande social kris, som bara ökar behovet av kraftfulla bestämmelser som kan göra att den globala ekonomin blir mer välintegrerad och inte utvecklas så att det skadar samhället.
Den internationella handeln, som utgör kärnan av globaliseringen, kan inte heller undantas från detta krav. För människor runtom i världen kan utvecklingen av den internationella handeln i själva verket bara vara befogad om det bidrar till ekonomisk utveckling, sysselsättning och bättre levnadsförhållanden. Endast under den förutsättningen kan öppnandet för handeln anses vara något positivt och godtagbart. Däremot väcker den mycket stark opposition eller påverkar levnadsförhållanden, sociala rättigheter och miljö.
Handelspolitik kan därför inte reduceras till enbart de omedelbara intressena för ett fåtal ekonomiska aktörer. För Europas del måste handelspolitiken vara i linje med samtliga unionens mål, särskilt i fråga om utrikespolitiken. Det är i själva verket en av utrikespolitikens hävstänger som ska bidra till att reglera globaliseringen.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Europaparlamentets resolution om företagens sociala ansvar vid internationella handelsavtal är avsedd som en varning och som ett steg framåt på vägen mot en ny social modell som bygger på etik och socialt ansvar inom näringslivet. Välfärdsstatens misslyckande så som vi känner den innebär att det måste införas nya realiteter, och företagens sociala ansvar kan vara en drivkraft för ett nytt paradigmskifte.
De globala problemen har verkligen förvärrats av finanskrisen och dess sociala konsekvenser. Principerna för företagens sociala ansvar erkänns fullt ut på internationell nivå, såväl av OECD, ILO som FN.
Att arbeta för företagens sociala ansvar är ett syfte som stöds av EU och det är något jag ställer mig bakom. I detta hänseende skulle jag också vilja uttrycka mitt stöd för att det inrättas en kommitté för anständigt arbete inom WTO, som skulle utgöra ett forum att diskutera frågor som arbetsnormer, särskilt i den mån de handlar om barnarbete, och företagens sociala ansvar i samband med internationell handel.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) I resolutionen konstaterar Europaparlamentet att de globala utmaningarna har blivit fler på grund av finanskrisen och dess sociala konsekvenser, vilket har lett till en diskussion över hela världen om behovet av nya regler för och ny styrning av den globala ekonomin, också inom internationell handel. Parlamentet anser att nya, mer effektiva och bättre genomdrivna regler bör bidra till att en mer hållbar politik utvecklas som tar hänsyn till sociala frågor och till miljön. Man konstaterar att globaliseringen har lett till ett ökat konkurrenstryck mellan länderna när de ska locka till sig utländska investerare och att konkurrensen mellan företagen har skärpts. Det har ibland lett till att regeringar har tillåtit allvarliga kränkningar av de mänskliga och sociala rättigheterna samt stora miljöskador för att locka till sig handel och investeringar.
Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Ända sedan EU grundades har man arbetat för att åstadkomma en inre marknad. Konkurrensreglerna har varit till hjälp i denna strävan. Konkurrenspolitiken är absolut inte avsedd att gynna stora företagskoncerner, utan ska i själva verket skydda mindre aktörer från metoder som snedvrider konkurrensen. Överenskommelser mellan företag – t.ex. när det gäller att stödja forskningsprogram – kan dölja handelsbegränsande åtgärder som ska utesluta en konkurrent. Men den europeiska ekonomins dynamiska kraft är delvis kopplad till denna förmåga att samarbeta. Följaktligen har Europeiska kommissionen infört en pragmatisk politik. Kommissionen utser med jämna mellanrum avtalskategorier där man tillåts kringgå de stränga konkurrensreglerna om det visar sig vara gynnsamt. Europeiska kommissionen deltar i vittomfattande samråd när nu dessa bestämmelser ska ses över. I den föreslagna lagstiftningen har man på det hela taget godtagit de synpunkter som parlamentet hade och lagstiftningen är i linje med våra åsikter i frågan. Därför har jag röstat för texten.
Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) De två förordningarna om gruppundantag, för grupper av specialiseringsavtal (Kommissionens förordning (EG) nr 2658/2000) och för grupper av avtal om forskning- och utveckling (Kommissionens förordning (EG) nr 2659/2000), upphör att gälla den 31 december 2010. Kommissionen ska anta två nya förordningar om gruppundantag som ska förbättra de föregående och ett antal riktlinjer, så att berörda parter ska kunna hjälpa till att analysera och förstå huruvida deras samarbetsavtal står i samklang med konkurrensreglerna. För närvarande finns det ett antal nya regler som hämtats från kommissionens och domstolens rättspraxis och som behöver kodifieras. Jag stödde den här resolutionen och i synnerhet parlamentets målsättning att garantera de berörda parternas rättssäkerhet. När EU ska upprätta riktlinjer bör man ta hänsyn till de erfarenheter som finns hos de nationella konkurrensmyndigheterna inom EU och de konkurrensmyndigheter som finns över hela världen. Jag anser att det skulle löna sig att inleda internationella förhandlingar om konvergenta konkurrensregler världen över eftersom många avtal och tillämpningar omfattas av olika konkurrensregler, vilket hindrar berörda parter från att konkurrera på lika villkor på marknaden.
Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) En sund marknadsekonomi klarar sig inte utan en ständig kontroll av hur konkurrensförhållandena ser ut inom den. Men en sådan kontroll kan inte styras av en ideologi där ett antal ramar ska gälla för alla. Inom alla marknadsnischer bör man granska hur situationen ser ut från fall till fall så att man kan göra en rättvis bedömning av dem när det gäller att respektera de principer som, om de tillämpades mekaniskt, skulle leda till paradoxala och antiekonomiska situationer. Vi bör därför berömma kommissionen för att man försöker kontrollera horisontella samarbeten inom specialiseringsavtal och forsknings- och utvecklingsavtal. Dessa två sektorer är något känsliga och deras särskilda egenskaper motiverar den särskilda behandling de får.
Diogo Feio (PPE), skriftlig – (PT) Horisontella avtal mellan företag, som har accepterats i enlighet med lagbestämmelser, är en sorts företagssamarbete som ofta är nödvändigt för att skapa viktiga ekonomiska fördelar som i slutändan gynnar marknaden och konsumenterna. De utgör vanligtvis en samarbetsverksamhet som inte innebär någon samordning av konkurrensbeteendet mellan marknadsaktörerna, så de påverkar inte konkurrensen utan främjar vinster som annars skulle vara omöjliga att uppnå. Därför behöver de inte tillämpa artikel 101.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det gäller särskilt för specialiseringsavtalen och forsknings- och utvecklingsavtalen, som beskrivs i förordningarna (EG) nr 2659/2000 och nr 2658/2000, som kommissionen nu tänker se över. I en tid när Europa behöver investera i forskning och utveckling och bör investera i innovation är det mycket viktigt att de rättsliga förutsättningarna för att kunna skapa nödvändig samverkan mellan företag på marknaden fastställs, i enlighet med konkurrensreglerna.
José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) I enlighet med artiklarna 101.1 och 3 samt 103.1 och 105.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är vissa typer av horisontellt samarbete tillåtna mellan företag, förutsatt att dessa avtal bidrar till förbättrad produktion och spridning av produkter eller till att främja teknisk eller ekonomisk utveckling och att konsumenterna gynnas av dem. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det, mot bakgrund av de viktiga lagstiftningsändringar som införts sedan man antog förordningarna och de horisontella riktlinjerna, och mot bakgrund av den erfarenhet som kommissionen fick när man tillämpade dessa regler, finns ett behov av att kodifiera nya regler från kommissionen som tar hänsyn till domstolens rättspraxis på området.
Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag samtycker till förslaget eftersom horisontella avtal ofta leder till fler konkurrensproblem än vertikala avtal, och tycker därför att det är bra att kommissionen står fast vid en mer restriktiv hållning när man fastställer tröskelvärden för marknadsandelar när det gäller horisontella avtal. En sådan hållning bör emellertid inte leda till ett krångligare regelverk.
David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. Jag välkomnar att kommissionen har inlett två olika offentliga samråd i samband med granskningen av de konkurrensregler som gäller för horisontella samarbetsavtal. I förordningen betonar man vikten av att man i beslutsprocessen ska lyssna på och ta så stor hänsyn som möjligt till de berörda parternas åsikter för att uppnå ett realistiskt och balanserat regelverk.
Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Översynen av de konkurrensregler som gäller för horisontella samarbetsavtal är avgörande för att det ska kunna bli fler samarbeten mellan företag, särskilt på forskning- och utvecklingsområdet, och bidrar till samverkan så att utvecklingen kan förbättras inom alla samarbetsområden. Vi ska dock hålla i minnet att syftet med den här typen av samarbete inte är att nonchalera konkurrensreglerna.
Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Horisontella samarbetsavtal kan ge betydande ekonomiska fördelar. Konkurrenter delar på riskerna och sparar in på kostnader. Investeringar, know-how och produktkvalitet förbättras och variation och innovationer kan införas snabbare. Å andra sidan kan horisontella samarbetsavtal innebära att konkurrensen försvagas om konkurrenterna fastställer priser och produktion eller delar upp marknader. Tydliga avtal som garanterar stabilitet är därför mycket välkomna. Jag avstår från att rösta eftersom vissa delar ännu inte har formulerats tillräckligt tydligt.
Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen när det gäller översynen av de konkurrensregler som gäller för horisontella samarbetsavtal eftersom man i den tar hänsyn till kommissionens verksamhet, i synnerhet den insyn som har funnits i samröret med parlamentet och den anda av öppenhet som fanns när man inledde granskningsprocessen, där man strävar efter att lyssna på alla de berörda parterna.
Man bör alltid ha rättssäkerheten i åtanke när lagstiftning granskas. I enlighet med resolutionen anser jag att det är mycket viktigt att man när det slutgiltiga nya regelverket väl har antagits beskriver regelverket i detalj för alla aktörer på marknaden i form av en sammanfattning och nya Frågor och svar. Liksom parlamentet är jag orolig för att det kan framstå som om även skyddet av immateriella rättigheter ingår i regelverket. Immateriella rättigheter utgör en mycket viktig del när det gäller förnyelse, så det är viktigt att de respekteras.
Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (ES) I resolutionen välkomnar parlamentet att kommissionen har inlett två olika offentliga samråd om granskningen av de konkurrensregler som gäller horisontella samarbetsavtal. Man betonar vikten av att lyssna till och pröva de berörda parternas åsikter så långt det är möjligt i beslutsprocessen för att kunna uppnå ett realistiskt och balanserat regelverk. Man uppmanar även kommissionen att tydligt ange hur man har tagit hänsyn till de berörda parternas bidrag när granskningsprocessen är klar.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.20 och återupptogs kl. 15.00)