Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 13 december 2010 - Strasbourg

18. Förfarande för samlad ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Véronique Mathieu, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat (KOM(2007)0638 – C6-0470/2007 – 2007/0229(COD) (A7-0265/2010)).

  Véronique Mathieu, föredragande. – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som ni vet har EU nu under tio år försökt utrusta sig med rättsliga instrument på området för ekonomisk invandring.

I stället för ett inledningsvis globalt perspektiv har kommissionen föredragit ett sektoriellt perspektiv. Detta utkast till direktiv belyser behovet av en gemensam politik för laglig invandring, särskilt den ekonomiska varianten.

Fram till nu har vi lagstiftat om olaglig invandring, gränskontroller och visumpolitik. Det är dags att skrida till verket tillsammans när det gäller den ekonomiska migrationen, eftersom EU måste möta de utmaningar som är gemensamma för alla medlemsstater, utmaningar som kräver gemensamma lösningar på EU-nivå.

Dessa utmaningar utgörs av en demografisk tillbakagång och Europas åldrande befolkning. Som en följd av dessa båda problem som påverkar Europa i dess helhet visar faktiskt globala sysselsättningsprognoser märkbara arbetskraftsbrister under de kommande åren. Vi måste därför finna lösningar på EU-nivå för att möta arbetsmarknadens behov och ekonomisk migration är en av de lösningar som vi måste utforska.

Låt oss emellertid vara vaksamma och inte lura oss själva. Att fastställa ett europeiskt perspektiv på hanteringen av laglig invandring innebär att organisera den med tydlig uppmärksamhet på varje medlemsstats behov och möjlighet att ta emot invandrare. Som det konstateras i artiklarna 1 och 8 av detta förslag till direktiv kommer staterna att behålla kontrollen över det antal migranter som de vill tillåta på sitt nationella territorium.

Våra regeringar har arbetat på olika sätt för att reglera den ekonomiska invandringen: genom bilaterala avtal, kvoter och reglerande åtgärder. Inte en enda av dessa åtgärder har emellertid visat sig vara verkligt effektiv när det gäller att hantera lagliga migrationsströmmar och samtidigt bekämpa olaglig invandring. Nu är sambandet mellan de båda uppenbar. Det är genom att organisera den lagliga invandringen på bästa möjliga sätt som vi kommer att kunna göra slut på den olagliga invandringen. Det är just det som antagandet av detta åtgärdspaket som lades fram av kommissionen redan för fem år sedan handlar om.

Vad kommer detta direktiv om ett enda ansökningsförfarande att tillföra det befintliga rättsliga landskapet på området för ekonomisk migration? Till skillnad från direktivet om EU-blåkort berör detta direktiv inte tillträdeskriterierna för arbetstagare från tredjeländer. Det syftar till att undanröja skillnaderna mellan lagstiftningen i olika länder när det gäller ansökningsförfaranden för arbetstillstånd och uppehållstillstånd och utlänningars rätt att arbeta lagligt inom EU.

Det finns fortfarande inte något EU-instrument som omfattar samtliga rättigheter som finns för tredjelandsmedborgare som lagligen arbetar och bor inom EU. Direktivet kommer därför att göra slut på dessa skillnader när det gäller skyddet för dessa arbetstagare genom att garantera likvärdig behandling med inhemska arbetstagare inom ett betydande antal områden: arbetsvillkor, utbildning, yrkesutbildning, socialt skydd, tillgång till varor och tjänster samt skattelättnader.

På detta sätt kommer denna gemensamma bas att erbjuda dessa människor skydd mot exploatering genom att garantera dem förmånen av en säker och skyddad rättslig ställning. Det är också ett sätt att bekämpa illojal konkurrens till nackdel för europeiska arbetstagare. Denna skillnad när det gäller skydd tenderar faktiskt i slutändan att uppmuntra rekrytering av en illa kvalificerad och dåligt skyddad arbetsstyrka på bekostnad av europeiska arbetstagare.

Detta direktiv kommer dessutom att förenkla tillståndsförfaranden för anställningssyften. Alla medlemsstater kommer att ha ett samordnat förfarande som är enklare, snabbare och mindre betungande. Antagandet av detta direktiv kommer alltså att resultera i viktiga fördelar för migranter, arbetsgivare och nationella förvaltningar, och det kommer slutligen att möjliggöra en bättre hantering av lagliga migrationsströmmar.

Parlamentet är nu medlagstiftare, vilket betyder att det också måste visa ansvar – en idealistisk och svunnen uppfattning – och vi måste visa att vi har nått upp till den nivå med nya plikter som Lissabonfördraget har gett oss. Låt oss framträda som trovärdiga talespersoner som är färdiga att möta den avsevärda utmaning som ligger i hanteringen av det tryck som migrationen utgör mot EU:s gränser. Vi vet att välskötta migrationsströmmar kommer att vara till nytta för alla.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Först av allt vill jag tacka de båda föredragandena, Véronique Mathieu och Alejandro Cercas, de båda utskotten samt det belgiska ordförandeskapet för det stora arbete som har lagts ned på detta förslag.

Som ni vet och som föredraganden sade lade kommissionen fram denna rapport redan 2007. Vårt mål var, och är fortfarande, att förenkla förfarandena genom att införa ett tillstånd för uppehåll och arbete och därigenom garantera anställningsrelaterade rättigheter för arbetstagare från tredjeländer som uppehåller sig lagenligt i EU och som inte omfattas av specifik EU-lagstiftning eller förslag från kommissionen. Med detta förslag tar vi inte ställning till villkoren för att ge eller dra tillbaka ett tillstånd. Sådana tillstånd tillhör medlemsstaternas behörighetsområde, liksom att besluta om i vilken omfattning tillstånd ska ges – och om tillstånd ska ges över huvud taget.

Detta förslag är en av byggstenarna i EU:s arbetskrafts- och migrationspolitik. Om det antas av parlamentet och rådet kommer detta direktiv att bekräfta att EU värdesätter det viktiga bidrag som arbetstagare från tredjeländer lämnar till våra ekonomier och våra samhällen. Det skulle också visa att vi är redo och kan komma överens om lagstiftningen när det gäller arbete och migration.

Det är ett mycket komplext förslag och det berör såväl invandring som socialpolitik och sysselsättning. Huvuddelen av de ändringsförslag som parlamentets olika utskott har röstat fram kan stödjas av kommissionen i den mån som de stärker rättssäkerhetsgarantierna för både migranter och arbetsgivare. Detta kan sägas om de ändringsförslag som är inriktade på att ytterligare förenkla ansökningsförfarandena och stärka förutsättningarna för likabehandling – till exempel principen om proportionalitet när det gäller avgifter för förfaranden och förutsättningar för likabehandling vid skatteförmåner.

Å andra sidan är det ändringsförslag som gör export av erhållna pensioner beroende av förekomsten av ett bilateralt avtal mycket restriktivare jämfört med det synsätt som kommissionen har föreslagit.

Det gläder mig att både ordförandeskapet och parlamentet har gjort viktiga försök att närma sig varandras ståndpunkter. Det belgiska ordförandeskapet har försökt att få medlemsstater att närma sig Europaparlamentets ståndpunkt, och jag vet att parlamentet har tagit hänsyn till ett antal av rådets farhågor och krav.

I den kompromiss som vi alla försöker att nå kommer vi att respektera vissa kriterier, såsom målet att skydda inflyttade arbetstagare och att förse dem med en rad arbetsrelaterade socioekonomiska rättigheter i så stor utsträckning som möjligt på grundval av likabehandling med EU:s arbetstagare från och med anställningens första dag. Hänsyn kommer även att tas till vikten av att skapa likvärdiga förhållanden i hela EU för dessa arbetstagare; för det tredje kommer vi att beakta vikten av att visa våra partnerländer att vi är redo att garantera en rättvis behandling av de tredjelandsmedborgare som lagligen uppehåller sig och arbetar i våra medlemsstater.

Vi kan inte bortse från medlemsstaternas oro när det gäller vissa villkor för likabehandling, särskilt i fråga om budgetkoncentration. Jag anser att det är viktigt att de kriterier som jag just har betonat respekteras, även om slutresultatet kanske inte blir så idealiskt som vi önskade och så ambitiöst som vi hade hoppats. Som Véronique Mathieu sade är detta en kompromiss. Det är en bra kompromiss och det är ett viktigt framsteg på området för laglig invandring och det kommer att ha stor betydelse för EU:s arbetstagare.

Låt mig därför säga att jag hoppas att vi kan nå en överenskommelse om detta förslag så snart som möjligt. Jag tackar än en gång föredraganden och skuggföredragandena för det arbete som har utförts.

  Alejandro Cercas, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (ES) Fru talman, fru kommissionsledamot, Véronique Mathieu, mina damer och herrar! Invandringen till EU är utan tvivel en mycket viktig och avgörande politisk, ekonomisk och social fråga.

Detta är en fantastisk möjlighet, som dock måste hanteras på ett intelligent och rättvist sätt, annars blir det lätt problem, både för de som invandrar, som riskerar att bli orättvist behandlade, och för EU:s arbetstagare som kan komma att förlora sina jobb. Alternativet är att arbetsmarknaden blir uppdelad och vi får se ”lågkostnadsarbetare”, vilket är ett hot mot det senaste århundradets sociala landvinningar som resulterat i Europas sociala modell.

Principen om likabehandling är därför grundläggande för en politik för ekonomiskt motiverad invandring som är både intelligent och rättvis. Rådet sade det i Tammerfors för elva år sedan, kommissionen sade det för fem år sedan i sin grönbok, och i morgon ska parlamentet rösta om ett förslag till ett lagstiftningsinitiativ. Temat likabehandling betonas i kapitel III i direktivet. Detta är inte bara ett byråkratiskt direktiv. Det innehåller rättigheter och skyldigheter som borde gälla alla lagliga invandrare, och borde innefatta fulla rättigheter till likabehandling och icke-diskriminering.

Tyvärr är detta inte det direktiv som vi blivit lovade. Det är inte jag eller utskottet för sysselsättning och sociala frågor som säger det, utan alla humanitära frivilligorganisationer, alla kyrkor i EU samt alla fackföreningar, utan undantag. Direktivet är bristfälligt och rentav farligt, eftersom man utestänger precis de grupper som är i störst behov av skydd; man utestänger säsongsarbetare, fördrivna personer, personer som blivit förflyttade av sitt företag, och arbetstagare från mindre utvecklade länder som kommer hit genom allmänna tull- och handelsavtalets ”mode 4”.

Hundratusentals arbetstagare kommer att invandra från tredjeländer enligt ursprungslandsprincipen, eftersom de inte kommer att behandlas lika i och med detta direktiv. Det beror även på att ni ger medlemsstaterna möjligheten att frångå likabehandlingsprincipen när det gäller pensionsutbetalningar för de som återvänder till sina hemländer, förmåner för familjer och sociala förmåner för arbetslösa, med undantag för arbetslöshetsstödet. Det kommer även att gälla arbetstagare som omfattas av principen om likabehandling och det som Véronique Mathieu sade. De kan inte heller söka bidrag eller annan typ av stöd till högre utbildning och vidareutbildning.

Därför uppger kommissionen i motiveringen och konsekvensbedömningen att man kommer att avskaffa ”rättighetsluckan”, men det gör man inte i praktiken. Det räcker inte, kommissionledamot Malmström.

Dessutom ska vi i morgon tyvärr behandla ändringsförslag som utarbetats av högern och liberal-konservativa grupper i parlamentet som går ännu längre, som du sade, och antar rådets allra mest extrema ståndpunkter för att undergräva det samförstånd vi hade uppnått i utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

Fru kommissionsledamot, Véronique Mathieu, mina damer och herrar, jag anser därför att vi behöver föra en mer djupgående debatt om frågan, och de andra direktiven, en debatt som är öppen för Europas civilsamhälle, frivilligorganisationerna, kyrkan och fackföreningar. Vi får inte hantera frågan så snabbt, och i mina ögon, oansvarigt att vi antar rådets text i morgon.

Jag tror att majoriteten av mina kolleger i de olika partierna skulle gå med på att föra en djupgående debatt för att nå ett brett samförstånd i parlamentet där man respekterar principerna i stadgan om de grundläggande rättigheterna och följer rekommendationerna från FN, Internationella arbetsorganisationen och Europarådet.

Vi pratar om människors värdighet och EU:s framtid, och i EU behöver alla arbetstagare, utan undantag och oavsett ursprung, ha fulla rättigheter om de är lagligen bosatta i EU. Det är så vi kan bekämpa främlingsfientlighet och rasism, och sträva mot ett värdigt EU.

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-gruppen. – (NL) Fru talman! Först av allt vill jag gratulera Véronique Mathieu för att ha lyckats ta tag i detta dokument som har blivit liggande i flera år. Om jag har förstått dig rätt, Cecilia Malmström, lades det redan 2001 fram ett förslag till direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares vistelser i EU för arbetssyfte. Förslaget drogs tillbaka 2006, varpå detta förslag lades fram 2007, med ett enda förfarande för tredjelandsmedborgare som reser in i EU för att arbeta. Därmed slås uppehålls- och arbetstillstånd ihop.

Fru talman, i det förslag som vi nu har framför oss – och jag håller inte helt med Alejandro Cercas – anges att tredjelandsmedborgare som innehar ett kombinerat tillstånd har sociala rättigheter som i själva verket är desamma för alla. Debatten i utskottet för sociala frågor och miljö – och jag tackar min kollega Alejandro Cercas, för jag tycker om att diskutera med honom – blev ganska hetsig vid ett par tillfällen. Det berodde främst på tillämpningsområdet, då – och här instämmer jag – utstationerade arbetstagare inte kan, eller får, söka kombinerat tillstånd. Det fastställs i artikel 3.2.b i direktiv 96/71/EG, även kallat direktivet om utstationering av arbetstagare.

Jag anser att utstationerade tredjelandsmedborgares sociala status är, och var, väldefinierad i det direktivet. Vad jag tyckte, och fortfarande tycker, är viktigt är att vi skapar lika villkor, så att utlånad arbetskraft inte tillåts arbeta för en lägre lön än ordinarie personal. Jag undrar dock om vi genom att inte ta upp direktivet om utstationering av arbetstagare skapar problem för oss själva i framtiden.

Min andra punkt har jag kämpat mycket med och den har nu ändrats tack vare mitt ändringsförslag, och det är principen om överträdelser mot likabehandling. Jag ansåg och anser fortfarande att denna princip, som fastställts i förordning (EG) nr 883/2004, även måste vara vår utgångspunkt för det kombinerade tillståndet. Jag tycker att den kompromiss som rådet har nått är bra, eftersom den säkrar både lika rättigheter och likabehandling.

  Vilija Blinkevičiūtė, för S&D-gruppen. – (LT) Fru talman! Direktivet om ett kombinerat tillstånd för vistelse och arbete är verkligen viktigt. Det har förekommit många diskussioner, många åsikter och många bedömningar, men man har inte fattat något gemensamt beslut som skulle vara godtagbart för alla arbetstagare från tredjeland som lagligen bor och arbetar i EU:s medlemsstater. Direktivet skulle vara ett ramdirektiv om rättigheter för arbetstagare från tredjeland och bör fiungera som en ram för särdirektiv, eftersom det är enda sättet det kan bidra till EU:s mål för en gemensam invandringpolitik. Det största problemet är emellertid att den ram som man lovade oss att direktivet skulle få har tagits bort från kommissionens förslag, och vissa kategorier av arbetstagare som säsongsarbetare, förflyttningar inom företag och flyktingar uteslutits. Direktivet stärker med andra ord inte principen om rättslig likvärdighet för arbetstagare från tredjeland. För att direktivet ska fungera som en referenspunkt och ram måste alla arbetstagare omfattas av direktivets tillämpningsområde, i synnerhet säsongsarbetare, eftersom invandrare som lagligen bor och arbetar i EU annars inte har arbetsvillkor som vilar på principerna rättvisa, enhetlighet och jämlikhet. Det är värt att notera att migrerande arbetstagare bidrar till EU:s ekonomi genom sitt arbete och genom de skatter och sociala avgifter som de betalar. Därför måste de ha samma minimirättigheter och behandlas likadant på arbetsmarknaden. Om vi röstar om direktivet i morgon måste vi vara enade, eftersom det är enda sättet för oss att vinna denna kamp för att alla yrkesgrupper ska ingå i direktivet och få lika rättigheter. Jag vill understryka att det inte går att skapa en tudelad arbetsmarknad, vare sig i eller utanför EU. Vi får inte tillåta att det bildas en underklass av arbetstagare som diskrimineras och saknar rättigheter eller garantier. Om vi gör det är det ett hån mot de sociala normer som vi lyckats skapa.

  Sophia in 't Veld, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Först av allt vill jag ta upp en ordningsfråga: Under denna viktiga debatt är vår partner i förhandlingarna, rådet, frånvarande. Det är oacceptabelt. Det är inte första gången och jag ber parlamentets ordförandeskap att framföra ett skriftligt klagomål till rådet om detta.

(Applåder)

Jag vill fortsätta med att, liksom er andra, gratulera Véronique Mathieu för ett utmärkt arbete med detta mycket svåra, komplexa och känsliga dokument. Min grupp, ALDE-gruppen, kommer att ta sitt ansvar, och nå en överenskommelse, eftersom vi inser hur viktigt det är. Fast det är inte med någon större glädje vi gör det, eftersom, vilket jag tror har uttryckts på olika sätt av alla grupperna här i parlamentet och kommissionen, förslaget inte på långa vägar är tillräckligt.

Min grupp kommer att hålla fast vid sin ståndpunkt när det gäller kompletterande handlingar, för om vi tillåter medlemsstater att kräva kompletterande handlingar, går vi emot själva syftet med det kombinerade tillståndet; antingen har man ett kombinerat tillstånd eller inte, och om man har det ska inga kompletterande handlingar behövas.

För att nå en överrenskommelse kommer min grupp inte att rösta för ett införande av jämförelsetabeller. Men jag måste säga – och detta är min personliga åsikt – att jag tycker att det är en skamlig begränsning av medlemsstaterna, eftersom de, om de tänker införliva direktivet och dessutom vara öppna med det, borde – av egen fri vilja – införa järmförelsetabeller.

I Tammerfors 1999 gick medlemsstaterna ut med att de ville ha en gemensam asyl- och invandringspolitik. Hur långt har vi kommit? Inte särskilt långt. Det är uppenbart att medlemsstaterna inte vill ha en gemensam invandringspolitik.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Vi är också oroade över de variationer som finns mellan arbetsmarknaden i de 27 medlemsstaterna, och inom de 27 medlemsstaterna, och nu undrar vi hur man kan röra sig bort från det och skapa ett system som är starkare och mer heltäckande.

Vi vill vara säkra på att vi är eniga om vissa grundläggande rättigheter för majoriteten av tredjelandsmedborgarna, som fastställts av kommissionen och förbättrats av utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

Vi vill inte att dessa rättigheter inskränks och begränsas, så vi kommer att stödja att ett så stort antal rättigheter som möjligt införs i morgondagens omröstning. Vi vill påminna rådet om att vi talar om individer som borde kunna utveckla sina färdigheter och sin kompetens, ta del av det de bidragit med till den sociala välfärden och kunna se fram emot den pension de har rätt till, eftersom, vilket nämns i förslaget, deras arbete gagnar vår ekonomi och vårt samhälle.

För vår grupp är det även viktigt med den cirkulära invandringen i artikel 11 a. Tillämpningsområdet är en känslig fråga eftersom vi diskuterar andra instrument och dessa samtal blir spända. Vi lurar oss själva om vi tror att dessa förslag kommer att tillgodose behoven hos alla EU:s invandrade arbetstagare. Vi behöver ett mer nyanserat förhållningssätt för att se till att invandringen fungerar för dem, så vi kommer inte att rösta för att till exempel personer som får humanitärt skydd ska omfattas.

  Patrick Le Hyaric, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Som Alejandro Cercas så väl uttryckte det skiljer sig åsikterna i utskottet för sysselsättning och sociala frågor från dem i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, samt rättsliga och inrikes frågor. Parlamentet måste således rösta emot det så kallade kombinerade tillståndet-direktivet. Det finns egentligen bara ett enda syfte med texten, vilket är lätt att upptäcka, och det är att få arbetstagare i EU att konkurrera med arbetstagare från länder utanför EU, och att få invandrade arbetstagare att konkurrera med varandra, beroende på deras status.

Om direktivet behålls i dess nuvarande form kommer det att finnas flera sorters status: bosatta, säsongsarbetare, och personer som förflyttats inom företaget. Förekomsten av olika kategorier av arbetstagare i EU skulle bli officiell. Att godta det skulle vara ett brott mot principerna i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Tvärtemot vad du sade, Véronique Mathieu, skulle sådana skillnader i status innebära att levnadsstandard och arbets- och anställningsvillkor ständigt pressas ner för EU:s samtliga löntagare. Jämlikhet kan inte reduceras till arbetsvillkor.

Som Alejandro Cercas sade måste jämlikhet omfatta lön, arbetstid, anställningstrygghet, sjukvård, semester, socialt skydd samt tillgång till offentliga tjänster och vidareutbildning. Utan en gemensam miniminivå kommer vi att få en oändlig djungel av konkurrens, stigmatisering, utestängning och exploatering. Jämlikhet måste omfatta alla arbetstagare, oavsett ursprung. Vi får inte godta ytterligare former av konkurrens mellan arbetstagare, utöver de som införts i det fruktansvärda Bolkestein-direktivet. Jämlikhet mellan arbetstagare måste vara målsättningen för direktivet, som bör följa denna princip. Eftersom det inte är fallet måste vi alla här i parlamentet stå upp för arbetarnas Europa, det sociala Europa och det humanistiska Europa, och förkasta detta direktiv, oavsett övriga åsikter.

  Mara Bizzotto, för EFD-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Detta betänkande innehåller helt klart vissa positiva aspekter, och huvudsyftet är att förenkla procedurerna och minska byråkratin för arbetstagare från tredjeland som har ett giltigt uppehållstillstånd i en medlemsstat.

Som en diskussionspunkt vill jag nämna att det i dagens EU finns dussintals miljoner medborgare – många unga – som saknar arbete till följd av strukturella brister i EU:s produktionssystem och till följd av den kris som inte verkar ha något slut.

EU:s huvudsakliga ansvar, som kommer före att hjälpa tredjelandsmedborgare som vistas i våra länder, är att vidta ekonomiska, politiska och sociala åtgärder för att hjälpa våra medborgare, i första hand, att få arbete, eller återfå, arbete. Om EU kan erbjuda sina egna medborgare arbete kommer man att skapa en ordentlig social grund och därmed kunna ge invandrare ett bra mottagande.

Huvuduppgiften måste vara att först och främst se till att EU växer självständigt och står på sina egna ben. Då kommer våra länder att kunna erbjuda arbete även till andra.

  Daniël van der Stoep (NI). – (NL) Fru talman! I mitt parti har vi alltid varit tydliga med att vi motsätter oss en gemensam asyl- och invandringspolitik. I Nederländerna har vi nu en fantastisk regering som har varit bättre på att genomföra vad folket vill inom området asyl och invandring än vad man varit tidigare, men vi har nu ställts inför ett fullbordat faktum.

Mitt parti, delegationen från Nederländska Frihetpartiet (PVV), kommer ändå alltid att arbeta för att dessa befogenheter förs tillbaka till medlemsstaterna. Under tiden är det viktigt att begränsa skadan, men det är inte vad man vill med betänkandet: det nya ansökningsförfarandet gör det enklare, inte svårare, för människor att komma till EU.

Fru talman, endast en elitistisk politisk klass som helt förlorat kontakten med sina medborgare klarar att överge dessa medborgare, som dagligen bevittnar de förödande konskvenserna av massinvandring av människor från länder utanför västvärlden. Jag kommer att rösta emot betänkandet eftersom jag har valts av nederländska medborgare, inte av lycksökare som vill ta del av västvärldens goda, utan att ta till sig de judisk-kristna värderingarna.

  Simon Busuttil (PPE). – (MT) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Véronique Mathieu för det arbete hon gjort för att nå detta resultat. Hon har utfört ett mycket viktigt jobb med denna oerhört komplexa fråga, som kommissionsledamot Malmström sade. Som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) stöder vi samarbete inom området laglig invandring förutsatt att vi är tydliga med att vi samtidigt skärper våra insatser mot olaglig invandring. Jag anser att det går hand i hand. Samtidigt inser vi att ett verktyg som kan vara till hjälp i kampen mot olaglig invandring är att erbjuda bra och tydliga möjligheter för reglerad invandring, som vi nu gör. Jag vill dock påminna, som Véronique Mathieu sade, att de nya befogenheter som vi fått inom detta område genom Lissabonfördraget medfört nya skyldigheter. Vi måste fullgöra dessa nya skyldigheter, och parlamentet måste visa att vi kan kompromissa med ministerrådet. Det kräver att vi godtar vissa av rådets ståndpunkter, som de garantier som ministerrådet vill behålla när man utfärdar dessa tillstånd enligt direktivet. Det väcker frågan om likabehandling. Vi måste inse att för att nå ett samförstånd med rådet måste vi absolut acceptera att vilkoren inte nödvändigtvis alltid kommer att vara desamma. Samtidigt, och nu ska jag avsluta, bör de som hävdar att vi går för fort fram och de som är beredda att rösta emot, betänka att utan detta direktiv kommer vi att få en rättslös situation som är ovärdig de arbetstagare som hamnar i den.

  Claude Moraes (S&D). – (EN) Fru talman! Jag tror att mina kolleger från S&D-gruppen, Alejandro Cercas och Vilija Blinkevičiūtė, båda nämnde det vår grupp anser vara det centrala problemet med det här paketet: att det inte bara handlar om likabehandling eller ursprungslandsprincipen Som Ria Oomen-Ruijten påpekade har detta diskuterats ingående. Till detta kommer att dagens situation är ologisk. Det föreliggande förslaget om ett kombinerat tillstånd har föregåtts av förslag om högkvalificerade arbetstagare, EU-blåkort, och sanktioner mot arbetsgivare. Det betyder att vi har ett paket med många goda avsikter, exempelvis att vi ska ha en övergripande strategi. Men vi har ingen övergripande strategi eftersom vi har ett läge där Véronique Mathieu gör ett bra jobb utifrån det hon har, men som hon sade i sitt anförande ville vi ha en övergripande strategi där vi nu har en sektorsbaserad strategi, och det är just den strategin Jean Lambert oroade sig för.

Så var befinner vi oss i dag? Vår grupp är djupt oroad över sysselsättningsområdet när det gäller ursprungslandsprincipen och som min kollega Vilija Blinkevičiūtė sade har vi ett verkligt problem med de kategorier av arbetstagare som omfattas av det här förslaget. Alltså har vi en situation där såväl utstationerade arbetstagare, personer som tillfälligt förflyttas inom företag, som säsongsarbetare och – ja – personer som får internationellt skydd undantas. Vi kommer att lägga fram de här ändringsförslagen på nytt i morgon på vår grupps vägnar.

Om vi har ett kombinerat tillstånd som inte gör vad det utlovar – exempelvis inte har en hyfsat bred strategi för tredjelandsmedborgares inresa till EU – kommer vi att ställas inför problem med likabehandling, en tudelad arbetsmarknad och andra problem som vi vill lösa med en gemensam politik.

Å andra sidan bedömer i synnerhet vi i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor att den sektorsbaserade strategin är den vi måste jobba med, så det kommer att bli direktiv om säsongsarbetare och personer som tillfälligt förflyttas inom företag, men ni kan inte skylla på vår grupp, som i sitt arbete med att försöka lösa de här frågorna betonar likabehandling vad gäller ursprungslandsprincipen. Vi säger sanningen, nämligen att vi hanterar den här frågan på fel sätt och det beror på dem som inte är här i dag och därför inte kan lyssna till våra argument: rådets företrädare. Rådet ville inte hantera den här frågan övergripande, så här står vi nu med en splittrad strategi.

När det gäller det kombinerade tillståndet förstår vi de goda avsikterna och den övergripande strategin liksom föredragandens arbete med att försöka få det här att fungera, men vi kommer att inge våra ändringsförslag i morgon i god tro i förhoppning om att vi ska kunna få till stånd ett kombinerat tillstånd som är precis vad det låter som: ett kombinerat tillstånd som omfattar ett brett spektrum av människor som vill arbeta inom EU. Vi vill att det ska bli ett realistiskt kombinerat tillstånd som verkligen fungerar för alla medlemsstater och som är långsiktigt.

  Gesine Meissner (ALDE). – (DE) Fru talman! Jag har nu suttit i parlamentet i ett år och behandlat olika frågor, men ingen har varit så svår som den vi nu diskuterar. I det här skedet vill jag än en gång uppriktigt tacka Véronique Mathieu och Alejandro Cercas, de båda föredragandena från de behöriga utskotten.

Det här är verkligen en svår fråga, av den anledningen att vi självklart har mycket höga ideal i Europa. Vi vill behandla alla som bor och arbetar här rättvist och lika. Den principen kan vi alla enas om som en utgångspunkt. Frågan är emellertid i vilken mån vi verkligen kan genomföra detta i detalj.

Vi har redan blivit påminda om att vi med Lissabonfördraget vill utforma en gemensam politik om asyl och migration. Asylpolitiken ligger oss varmt om hjärtat, inte bara på grund av EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. Vi behöver även en migrationspolitik av ekonomiska skäl, på grund av den pågående demografiska utvecklingen, och vi har ett akut behov av högkvalificerad arbetskraft, men även av mindre kvalificerade arbetstagare.

I grunden är den stora svårigheten vad vi ska göra. Som redan har påpekats – Sophia in ’t Veld nämnde det – förklarade medlemsstaterna redan i Tammerfors 1990 att de ville utveckla en gemensam struktur. Ännu har inget sådant förslag lagts fram. Det vi har i dag är med andra ord en kompromiss – vi är inte helt och hållet nöjda med den, men jag ser det som ett sätt för oss att komma framåt. Personligen kan jag mycket väl förstå varför en del säger att vi behöver mer tid för diskussioner. Jag är inte heller helt nöjd med det här. Jag är exempelvis särskilt mån om att alla får tillgång till utbildning och fortbildning, eftersom detta är helt avgörande – inte bara för de berörda personerna, så att de kommer in på arbetsmarknaden, utan även för oss själva som har ett stort behov av arbetskraft. När det exempelvis gäller social trygghet, där vi hur som helst redan nu har många olika system som inte har harmoniserats inom EU, är frågan om vi verkligen kan skapa en gemensam uppsättning rättigheter för tredjelandsmedborgare som täcker alla fall, även om vi skulle vilja.

Det är svårt, och därför ser jag det liggande kompromissförslaget som en god sak. Det är viktigt att vi röstar ja till förslaget, så att vi åtminstone har något.

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Fru talman! Det måste sägas att det är ytterst märkligt att inleda ett direktiv om införande av en lagstiftningsram som gör att alla arbetstagare får god tillgång till rättigheter med en lång förteckning över de kategorier av arbetstagare som ska undantas från direktivet. Det får det att likna ett projekt för laglig migration, men även för en uppdelad arbetsmarknad inom EU, där varje kategori av arbetstagare tilldelas en sorts portfölj med rättigheter, beroende på hur de värderas. Vi har därför långt till en övergripande och universell strategi för arbetstagares rättigheter.

Jag tror att de ansvariga inom EU ännu inte har förstått att fler rättigheter för arbetstagare innebär ökad ekonomisk effektivitet och social sammanhållning, vilket gynnar både individer och grupper, självklart för migranterna själva, men även för samhället i både värdländer och ursprungsländer. Detta framgår faktiskt av en studie som gjorts av London School of Economics, enligt vilken en legalisering av de 600 000 olagliga arbetstagarna i Storbritannien, som inte kommer att omfattas av det enda ansökningsförfarandet, skulle ge landet intäkter på 3 miljarder pund. Jag menar att vi inte alls bemöter utmaningarna.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Fru talman! Vi vet alla att ekonomisk migration är en existerande företeelse i EU:s medlemsstater. Tredjelandsarbetarnas närvaro måste dock bedömas med åtminstone två saker i åtanke. Frågan ter sig i första hand som en ekonomisk nödvändighet, eftersom den demografiska utvecklingen och utvecklingen på arbetsmarknaden visar att de europeiska samhällena behöver arbetskraftsinvandring. Det ligger därför i vårt intresse att se till att invandringen sker lagligt under reglerade former, och att medlemsstaterna får möjlighet att övervaka processen, samtidigt som invandrarna upplever rättssäkerhet, vilket betyder att man inte ska kunna få några fördelar genom att kringgå de rättsliga förfarandena.

Jag anser att den del av direktivet som handlar om gemensamma rättigheter, det vill säga lika rättigheter för invandrare och anställda som är medborgare i den berörda medlemsstaten, är mycket viktiga. På den punkten vill jag också rikta uppmärksamheten mot en annan aspekt, nämligen den kulturella. Närvaron av invandrare med olika kulturella sedvänjor och traditioner är en källa till spänningar i många medlemsstater. Jag är övertygad om att lika rättigheter inte kan stanna vid förbud mot diskriminering på arbetsmarknaden. Jag anser att frågan kräver en mer subtil strategi. Det beror på att invandrade arbetstagare inte bara ger Europa mer arbetskraft, de vill inte bara arbeta här, utan även studera, bilda familj, låta sina barn växa upp och leva fullvärdiga liv. Skulle EU därför bestämma sig för att ekonomisk migration är lösningen på de obalanser den demografiska utvecklingen skapar får man inte bortse från frågans kulturella dimension. Ska det mångkulturella samhället lyckas krävs både tolerans, ömsesidig respekt och solidaritet.

  Sergio Gaetano Cofferati (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag anser att den lösning vi diskuterar är ett misstag, att det slår mycket orättvist mot många sårbara människor och att det i viss mån också är självdestruktivt, eftersom det inte lär ha undgått någon - något som redan har påpekats – att det finns en motsättning mellan att diskutera ett kombinerat tillstånd och att börja med en massa undantag.

Att undanta utstationerade arbetstagare, säsongsarbetare och flyktingar från lösningen i fråga underminerar faktiskt rättigheternas universella karaktär, vilket gäller både arbetstagarnas rättigheter och de medborgerliga rättigheterna. Och det finns en ännu mer negativ aspekt av detta: inte nog med att vi tittar på en lösning som kan bana väg för olika former av dumpning, eftersom kostnaderna kommer att variera för olika grupper, man kommer dessutom att göra skillnad på olika medborgare.

Parlamentet kommer att behöva diskutera frågan om säsongsarbetarnas arbetsvillkor längre fram. Fru kommissionsledamot, det är inte bara utländska medborgare som säsongsarbetar; det gör även EU-medborgare, och om materiella villkor och medborgerliga rättigheter skiljer grupperna åt är det oundvikligt att företagen kommer att försöka hitta billiga lösningar när de anställer.

När det gäller utstationerade arbetstagare undrar jag om ni kan föreställa er den situation som kommer att skapas på världsmarknaden om multinationella bolag får rätt att hyra in folk som kommer och arbetar i våra länder, enligt de regler och villkor som gäller i deras ursprungsländer. En ny och ytterst negativ situation kommer att uppstå. Dumpning kommer att bli vardagsmat, och dessutom kommer man att skilja på olika medborgare, något som EU aldrig tidigare har upplevt, inte ens på senare tid.

Det är av största vikt att vi håller ihop, och därför måste den här bestämmelsen kraftfullt avvisas.

  Carlos Coelho (PPE). – (PT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt oss tala klarspråk: är detta verkligen den överenskommelse vi ville ha? Svaret är nej. Många här i parlamentet skulle ha velat gå längre, men jag anser att det är ett steg i rätt riktning, och det främst av två skäl: för det första för att vi nu skapar ett nytt instrument i syfte att gynna tredjelandsmedborgare som vill migrera till medlemsstaterna genom att tilldela dem en uppsättning rättigheter; för det andra, såsom Véronique Mathieu redan har påpekat, på grund av det politiska budskap vi sänder över havet, som motsäger föreställningen om en Fästning Europa som bara förmår anta repressiva åtgärder och stärka säkerheten, samtidigt som vi bemöter den oro som uttrycktes i Stockholmsprogrammet när det gäller inrättandet av en flexibel invandringspolitik i syfte att stärka EU:s ekonomiska utveckling.

Jag instämmer därför med Véronique Mathieu i att en överenskommelse med rådet måste nås snarast, och även om jag delar Sophia in ’t Velds uppfattning att många medlemsstater inte vill diskutera någon form av gemensam invandringspolitik, är det av den anledningen viktigt att ta första steget.

Låt oss tala klarspråk: avskaffandet av inre gränskontroller mellan medlemsstaterna har gjort det viktigt att harmonisera ländernas nationella lagstiftningar om villkor för tredjelandsmedborgares inträde och bosättning, att garantera dem likabehandling och se till att de garanteras rättigheter och skyldigheter jämförbara med EU-medborgarnas. Dessutom menar jag att inrättandet av ett enda ansökningsförfarande för uppehållstillstånd och arbetstillstånd kommer att vara mer effektivt både för migranter och arbetsgivare, och det kommer också att underlätta kontrollen av att deras bosättning och arbete följer gällande lagstiftning.

  Debora Serracchiani (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Hittills har tillträdet till arbetsmarknaden reglerats endast för några få särskilda kategorier av tredjelandsmedborgare. Det är faktiskt inte alla som omfattas av den allmänna principen om likabehandling när det gäller tillträde till arbetsmarknaden.

Av det skälet måste EU vidta åtgärder för att garantera likabehandling både för tredjelandsmedborgare som lagligen är bosatta i en medlemsstat och för dem som uppfyller kraven för flyktingstatus eller är i behov av internationellt skydd enligt rådets direktiv 2004/83 av den 29 april 2004.

Vi måste exempelvis förhindra att efterfrågan på säsongsarbetare ökar bara för att de kan ges lägre lön och för att de har olika – lägre – kostnader jämfört med EU-medborgare som anställs för samma typ av arbete. Vi måste också undvika exempelvis risken för att många multinationella bolag flyttar sitt huvudkontor till länder som Marocko eller Turkiet och låter sina anställda arbeta i europeiska dotterbolag för att det är billigare.

För den sociala rättvisans skull måste vi se till att EU:s medborgare behandlas lika när det gäller lön, arbetsvillkor och social trygghet. Därför anser jag att det är rätt att låta säsongsarbetare, utstationerade arbetstagare, flyktingar och egenföretagare omfattas av direktivet. Det vore ytterst riskabelt att skilja mellan olika grupper.

ORDFÖRANDESKAP: TŐKÉS
Vice talman

  Liisa Jaakonsaari (S&D). – (FI) Herr talman, under århundradenas lopp har folk lämnat Europa för att arbeta och för att fly från krig och politiska och religiösa förföljelser, och nu lockar ett stabilt EU till sig folk utanför Europa, vilket är en bra sak. Det är utmärkt att reglerna om laglig invandring samordnas inom EU så att uppehållstillstånd och arbetstillstånd kombineras i ett enda dokument. Det är en bra sak.

Enligt min mening har dock kommissionen valt en mindre klok strategi eftersom den är sektorsspecifik. Vissa grupper garanteras vissa rättigheter. Det har blivit en sådan djungel att till och med experter har svårt att se vad EU egentligen har för invandringspolitik. Vi har anställda som har skickats hit, anställda med blått kort, forskare, säsongsarbetare, personer som tillfälligt förflyttas inom företag, och så vidare. Varför kan inte kommissionen tillämpa samma regler för alla anställda?

Det har vid många tillfällen blivit uppenbart att många migrantgrupper inte behandlas lika, och det är något som är mycket svårt att acceptera. Den styrande principen här måste helt visst vara likabehandling för alla. Det är inte rättvist att bara vissa människor får likabehandling och andra inte.

Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet har lagt fram ändringsförslag med detta i åtanke, och jag hoppas att de ska godkännas av parlamentet vid morgondagens omröstning. Detta är mycket viktigt, och eftersom vi hälsar migranterna välkomna vill vi att reglerna ska vara mer rättvisa och mer konsekventa.

  Evelyn Regner (S&D). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Förslaget om en enda kontaktpunkt måste välkomnas, men det innebär ett paradigmskifte för vissa EU-länder – däribland mitt eget hemland Österrike, där uppehållstillstånd utfärdas av myndigheter som ansvarar för tredje mans rättigheter medan arbetstillstånd utfärdas av myndigheter som ansvarar för arbetsmarknaden, den österrikiska arbetsförmedlingen, i samarbete med arbetsmarknadens parter. En reglering av arbetsmarknadstillträdet påverkar arbetsmarknadens parter direkt, och de måste därför involveras i väsentliga delar. I den hittillsvarande diskussionen har fackföreningarna deltagit på tok för lite, och frivilligorganisationer och kyrkor har på samma vis hållits utanför. Många av de tidigare talarna har sagt att det krävs ett samlat grepp om migrationspolitiken. Jag är därför emot kommissionens splittrade strategi som delar upp paketet och därigenom bakvägen inför ursprungslandsprincipen, och möjligen även social dumpning, såsom redan har påpekats.

Låt mig säga något om den kompletterande handlingens rättsliga karaktär. Ett kreditkortsformat kommer inte att kunna rymma alla myndighetspåbud och uppgifter, och därför måste den kompletterande handlingen även vara standardiserad. Först då blir effektiva kontroller möjliga. Syftet är att skydda arbetstagarna och förhindra att konkurrensen snedvrids på ett sätt som gynnar företag som vill berika sig på den illegala arbetskraftens bekostnad.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE). – (NL) Herr talman! Jag har redan viftat med mitt blåa kort flera gånger för att få tillfälle att ställa en rad frågor. Alla som lyssnar till den här debatten får intrycket att jag inte har ägnat flera månader åt att lämna mitt bidrag till den sociala dimensionen av det ärende vi nu behandlar.

Vad det här handlar om – och jag upprepar nu detta inför alla här närvarande ledamöter – är ett ändringsförslag jag har lagt fram som syftar till att se till att alla som kommer till en medlemsstat med ett kombinerat uppehålls- och arbetstillstånd behandlas lika. Det garanteras. Hur kan ni påstå att det inte garanteras? Jag har också läst vad som skrivs i pressen och jag får en känsla av att vi bara ägnar oss åt demagogi. Ni kan inte heller hävda detsamma i fråga om säsongsarbetare, och jag har för mig att ni skulle lägga fram ett förslag om den frågan.

När det gäller utstationerade arbetstagare stämmer det inte att man kan starta ett företag i tredjeland och sedan flytta dit arbetare som får arbeta under usla villkor. Herr talman, det är helt enkelt inte sant!

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) Herr talman! Det kombinerade tillståndet kommer att underlätta administrativa förfaranden, förbättra kontroll och hantering av ekonomisk migration och utbyte av uppgifter om efterfrågan på arbetsmarknaden. Lagstiftningsförslaget erbjuder emellertid bara en halvfärdig lösning eftersom den behandlar frågan om rättigheter för personer som redan har fått resa in i EU och fått tillträde till arbetsmarknaden i en medlemsstat. Ytterligare två aspekter omfattas inte: kriteriet för att garantera rätten till arbete och undantaget för säsongsarbetare och personer som tillfälligt förflyttas inom företag.

Jag vill också att vi ska påminna oss om att vi reglerar rättigheterna för arbetstagare från tredjeland, men ännu inte fullt ut har uppnått en fri arbetsmarknad för alla EU-medborgare.

  Marita Ulvskog (S&D). - Herr talman! Det har talats mycket om lika rättigheter i denna debatt. Det handlar också om balans eller konflikt, för där kommer valet att stå, och det handlar även om långsiktighet eller kortsiktighet.

Undantagen öppnar i värsta fall för en ny form av slaveri. Vi vet vad utstationeringsdirektivets förändring från ett minimidirektiv till ett maximidirektiv har betytt för att slå sönder ordningen och balansen på arbetsmarknaden. Med dessa undantag blir det inte bättre, utan det blir värre. Det kommer att innebära sociala katastrofer. Hela branscher kommer att välja att rekrytera säsongsarbetskraft på ett sätt som kommer att påverka hela arbetsmarknaden och som kommer att vara lönenedpressande och konfliktskapande.

Jag vädjar till ledamöterna i andra politiska grupper, som ALDE-gruppen och PPE-gruppen, att stödja S&D-gruppens ändringsförslag. Det är det enda sättet att se till att undantagen inte skapar dessa svåra sociala konflikter.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den 18 december 1990 antog FN en internationell konvention om migrerande arbetares och deras familjers rättigheter. Denna konvention utgör ett av FN:s nio centrala instrument för mänskliga rättigheter. Tjugo år har gått sedan dess och tyvärr har ingen av EU:s medlemsstater undertecknat eller ratificerat konventionen.

Jag anser att rättigheterna för tredjelandsmedborgare som lagligen bor och arbetar i EU måste utgöra en prioriterad fråga nu när EU står inför nya utmaningar när det gäller integration, icke-diskriminering och skydd av mänskliga rättigheter.

Jag uppmanar därför samtliga ledamöter att stödja ändringsförslag 16 och att skriva under skriftlig förklaring nr 96 – inlämnad av mig, Cornelia Ernst, Sylvie Guillaume och Franziska Keller – där medlemsstaterna uppmanas att ratificera FN:s konvention om migrerande arbetare.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! I detta förslag till direktiv diskuteras en mängd olika sorters situationer, däribland exempelvis invandrad arbetskraft från tredjeländer, säsongsarbetare och utstationerade arbetstagare, men i själva verket handlar detta egentligen om en legalisering av social dumpning, minskad trygghet för arbetstagarna och ökad diskriminering, men med förevändningen att man vill införa ett samlat regelverk. Det är därför som vi menar att detta direktivförslag inte får antas.

Det som behöver göras är att förbättra rättigheterna för arbetstagarna inom EU, oavsett om de är utstationerade, säsongsanställda, heltidsarbetande – eller invandrade från tredjeland. Vi måste erkänna deras rättigheter och därför även FN:s konvention om migrerande arbetares och deras familjers rättigheter. Det vore positivt om kommissionen verkade för att denna konvention ratificeras av samtliga medlemsstater.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Herr talman! Ekonomisk migration är en företeelse som de mer välmående EU-länderna är mer eller mindre bekanta med.

Förutom de migranter som kommer till EU på laglig väg finns det även många som enligt de olika medlemsstaternas lagar och bestämmelser är illegala migranter och som ofta utsätts för diskriminering eller t.o.m. trakasserier eftersom arbetsgivarna ofta utnyttjar att dessa arbetstagare saknar uppehållstillstånd.

De försök som görs i detta direktiv för att få till stånd en bättre samordning och gemensamma regler för att lösa detta problem kan bidra till att värdigheten upprätthålls för de människor som kommer till EU-länderna för att hitta arbete, om de är beredda att acceptera EU:s migrationsregler. Jag är fullt införstådd med att detta direktiv inte kan lösa alla problem i samband med arbetskraftsinvandring. Men kanske kan det leda till att det nuvarande systemet för att anställa migrerande arbetskraft förbättras och att några av de icke önskvärda utvecklingstrender som vi har sett på detta område kan stoppas. Vi ser därför detta förslag till direktiv som ett steg i rätt riktning. Och det är så det bör ses.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Det finns ett ordspråk i Irland som handlar om att det finns lika många åsikter som det finns människor (”so many people, so many minds”). Om det någon gång är sant så är det i samband med denna kontroversiella och komplexa fråga. Med tanke på detta anser jag att föredraganden har gjort ett utmärkt arbete och att hon förtjänar en eloge för detta.

(EN) EU bygger på principer om fred och välstånd och det är därför inte mer än rätt att EU försöker sprida denna uppfattning inom hela unionen, för att inte säga hela världen. I egenskap av världens största biståndsgivare till tredjeländer är det inte heller mer än rätt att vi försöker se till att de som uppehåller sig lagligt inom våra gränser behandlas med samma värdighet och respekt som vi skulle vilja att våra medborgare möttes med om de kom till ett tredjeland. Även om detta inte är en perfekt lösning är det ändå ett steg i rätt riktning. Jag välkomnar detta och stöder därför också förslaget.

  Alejandro Cercas, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. – (ES) Herr talman! Jag vill inte återuppta diskussionen med min kollega Ria Oomen-Ruijten, utan jag är endast ute efter att göra några korrigeringar av mer formell natur.

Debatten har inte på något sätt handlat om personangrepp och ingen har ifrågasatt föredragandens arbete. Om någon skulle ifrågasätta det skulle jag omedelbart hävda att hon har gjort ett utmärkt arbete inom utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

Men när Ria Oomen-Ruijten säger att hon vid morgondagens sammanträde kommer att presentera ett antal ändringsförslag för att förbättra texten och öka jämlikheten måste jag dock påstå att så inte är fallet. Ria Oomen-Ruijten har satt sitt namn på ändringsförslag rörande textavsnitt – jag har dem här – som rådet inte lyckades få med i samband med den dialog som vi hade med rådet. Detta är inte ändringar föreslagna av Ria Oomen-Ruijten, det är rådets text ord för ord. När det gäller utstationering av arbetskraft innebär rådets inställning mycket större ojämlikhet än kommissionens.

Vi hade kunnat acceptera kommissionens ursprungliga text, medan det i rådets text anges att alla utstationerade arbetstagare, även de som omfattas av 1996 års direktiv, inte ska omfattas av detta direktiv. Ändringarna innebär således inte ökad jämlikhet, utan snarast ökad ojämlikhet.

Jag vill upprepa att jag högaktar Ria Oomen-Ruijten. Hon är utan tvekan en utmärkt parlamentsledamot som gjort ett enastående arbete, men tyvärr har hon anammat rådets inställning.

  Cecilia Malmström, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Debatten har verkligen varit givande. När det gäller direktivets räckvidd är det ingen hemlighet att kommissionen hade velat agera utifrån ett globalt synsätt. Mina föregångare föreslog detta redan för många år sedan. Men det var omöjligt. Det är det fortfarande och det är därför vi har detta sektorsinriktade angreppssätt. Jag tycker inte om det, men det är den enda vägen framåt.

Direktivet är nödvändigt eftersom vi har arbetskraft från tredjeländer. De finns här i våra länder och ger ett viktigt bidrag till våra ekonomier. Vi måste skydda dem. Och tvärtemot vissa åsikter som presenterats här i dag vill jag betona att detta direktiv faktiskt fastställer principerna för likabehandling av migrerande arbetstagare på samtliga arbetsmarknadsrelaterade områden, inklusive anställningsvillkor och löner. Det leder inte till diskriminering. När direktivet väl har antagits kommer det att utgöra ett viktigt verktyg i kampen för att skydda migrerande arbetstagare mot social dumpning. Ingen vill ha social dumpning. Vi vill skydda dessa människor.

Andra kategorier av arbetstagare, t.ex. säsongsarbetare och företagsinternt utstationerad personal, omfattas inte av det aktuella förslaget. Jag håller med er om att vi måste skydda även dessa. Och det är därför som kommissionen före sommaren föreslagit två separata instrument för företagsinternt utstationerad personal och säsongsarbetare som utformats speciellt för att skydda dessa arbetstagargrupper. Jag är säker på att när föredragandena, skuggföredragandena och utskotten väl börjar arbeta med dessa förslag kommer de att göra sitt yttersta för att se till att dessa grupper också får skydd och att vi kan göra framsteg även på dessa områden.

Jag är också medveten om att vissa personer eller grupper här vill att vi även inkluderar utstationerade arbetstagare, en grupp som inte omfattas av direktivförslaget. Det är meningen att det direktiv som vi diskuterar i dag ska bidra till att förhindra diskriminering, inte skapa ny diskriminering. Låt oss därför behandla utstationerad arbetskraft som en separat fråga och inte ta upp den i detta sammanhang. Kommissionen är i färd med att lägga fram en konsekvensbedömning i frågan och har meddelat att en översyn av direktivet om utstationerade arbetstagare kommer i slutet av nästa år. Frågan om vilka som ska omfattas av direktivet om utstationerade arbetstagare kan tas upp i samband med översynen av det direktivet.

Sophia in ’t Veld tog upp frågan om jämförelsetabeller. Kommissionen delar helt och fullt hennes uppfattning, inte bara när det gäller detta direktiv. Sådana tabeller skulle ha utgjort och kommer förhoppningsvis att utgöra ett viktigt verktyg för att få till stånd en bättre lagstiftning och större öppenhet från medlemsstaternas sida i samband med att de genomför de olika direktiven. Det blir positivt för er, det blir positivt för oss, för de nationella parlamenten och för medborgarna. Detta är någonting som vi hela tiden påpekar för rådet. Om det skulle underlätta kan kommissionen utarbeta ett uttalande i denna fråga. Vi vill dock inte äventyra antagandet av detta direktiv, om det är möjligt att komma fram till ett beslut i morgon när ni röstar i denna fråga. Men vi fortsätter att kämpa i denna fråga och vi kommer att återkomma till den i samband med många andra lagstiftningsakter.

Jag vill tacka för debatten. Och jag vill tacka för de mycket stora arbetsinsatser som gjorts av många, inte minst Véronique Mathieu och Alejandro Cercas. Jag hoppas att vi kan enas i denna fråga och nå ett positivt omröstningsresultat i morgon.

  Véronique Mathieu, föredragande. – (FR) Herr talman, kommissionsledamot Cecilia Malmström! Jag håller med dig helt och fullt och du har gett mycket uttömmande svar till såväl de 23 parlamentskolleger som kommit med inlägg om vår text som mig och Alejandro Cercas.

Jag vill tacka samtliga föredragande från samtliga politiska grupper som arbetat med denna text och som vi har haft många diskussioner och ett mycket gott samarbete med under året som gått, för vi har faktiskt arbetat med denna fråga i ett års tid nu. Vi inledde arbetet i början av året och vi avslutar arbetet under Belgiens ordförandeskap. Tack Cecilia Malmström för att du och kommissionens avdelningar har ägnat denna text så stor uppmärksamhet. Jag vill också tacka rådet för att ha lyssnat så uppmärksamt på oss. Tack även till de parlamentskolleger som har yttrat sig här i kväll.

Jag vill erinra om att vi i morgon faktiskt röstar vid första behandlingen. Detta är en kompromiss. En kompromiss är aldrig perfekt, och om det fanns parlamentsledamöter som fortfarande inte var övertygade hoppas jag att ditt inlägg har gjort att de nu är det.

När det gäller Hélène Flautres inlägg nyss om att vi inleder texten i ett betänkande med en rad undantag vill jag påminna om att alla de arbetstagare som nämns i undantagen faktiskt omfattas av andra direktiv som hänför sig särskilt till dem. Det är alltså inte fråga om att vi utestänger vissa arbetstagare från tredjeländer.

Jag hoppas att texten i detta betänkande, som har arbetats fram tillsammans med samtliga föredragande och som vi kommer att lägga fram i morgon för övriga parlamentskolleger, kommer att innebära ett stort steg framåt för arbetstagare från tredjeländer.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 14 december 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot detta otäckt formulerade direktivförslag från kommissionen och rådet vars syfte är att skapa en låglönemarknad för migrerande arbetstagare inom EU. Migrationen måste gå rätt till. Alla som arbetar inom EU bör behandlas lika, oberoende av vilket land man kommer från. Förslaget om ett enda arbetstillståndsförfarande för tredjelandsmedborgare innebär att man gått miste om ett gyllene tillfälle att stödja anständiga arbetsvillkor som innebär likabehandling av invandrad arbetskraft. I stället innebär förslaget att arbetstagare från tredjeländer som utstationeras i EU diskrimineras i förhållande till arbetstagare från EU. Det kan t.ex. bli lönsammare för ett företag att formellt sett utlokalisera huvudkontoret till ett land utanför EU för att sedan kunna utstationera arbetskraft till företagets filialer i EU. På så sätt behöver inte företaget ge sina anställda samma rättigheter och villkor som enligt lag gäller för EU-medborgare som arbetar inom EU. Europaparlamentet förkastade detta förslag. Detta innebär att kommissionen och ansvariga ministrar från medlemsstaterna måste återvända till planeringsbordet för att kunna lägga fram ett viseringsförslag som inte innebär att man konkurrerar genom att försämra villkoren.