Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 14 december 2010 - Strasbourg

5. De grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen (2009) – institutionella aspekter efter Lissabonfördragets ikraftträdande (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Kinga Gál, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen (2009–2010) – institutionella aspekter efter Lissabonfördragets ikraftträdande (2009/2161(INI)) (A7-0344/2010).

  Kinga Gál, föredragande. – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Antagandet av Lissabonfördraget medförde en vision och idé om ett starkt Europa med anledning av gemenskapens behörigheter. För medborgarnas del ges det ett löfte om att denna vision ska uppfyllas. Detta gäller även skyddet av grundläggande rättigheter. I årets betänkande behandlas därför, till skillnad från tidigare år, dessa nya rättsliga grunder samt de stärkta och nyligen inrättade behörigheterna och institutionerna, och det görs en noggrann granskning av den situation som uppstår på grund av detta. Syftet med betänkandet är att erbjuda en ny och övergripande strategi som ska skydda grundläggande rättigheter.

Sedan december 2009 har skyddet av grundläggande mänskliga rättigheter vilat på åtskilliga pelare inom Europeiska unionen. Å ena sedan bygger det på Lissabonfördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna, som nu har blivit rättsligt bindande. Stadgan har blivit en norm för skapandet och tillämpningen av unionsrätt för både EU:s institutioner och för medlemsstaterna. En liknande pelare i unionens rättssystem kommer att vara vårt tillskott till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, en process som nu pågår, men systemet för skydd av mänskliga rättigheterna som fastställs i medlemsstaternas egna rättssystem kommer att förbli en liknande pelare. Dessa rättsliga grunder kommer också att stärkas genom upprättandet av gemenskapsinstitutioner, både på gemenskapsnivå och nationell nivå. På gemenskapsnivå skulle jag vilja nämna kommissionen, kommissionsledamoten med ansvar för grundläggande rättigheter, rådets arbetsgrupp, parlamentet, och bland byråerna skulle jag vilja framhålla byrån för de grundläggande rättigheterna.

Syftet med mitt betänkande är att öka medvetenheten för att se till att dessa befintliga institutioner och mekanismer verkar på ett effektivt och öppet sätt, oavsett om det gäller övervakning av beslutsfattande eller lagstiftning, uppgiftsinsamling eller informationsöverföring och att vissa rättigheter inte prioriteras på bekostnad av andra. Det är viktigt att de enskilda institutionerna inte bara rapporterar, utan också svarar och uttalar sig om varandra. De bör utnyttja och bygga vidare på varandras arbete på området skydd av mänskliga rättigheter, och de bör fatta sina beslut på ett sammanhängande och objektivt sätt baserat på fakta.

I detta betänkande granskade vi således vad parlamentet förväntar sig av dessa institutioner. Vi kommenterade kommissionens meddelande som offentliggjordes i oktober, som följer ett liknande koncept. Ett av de viktigaste syftena med betänkandet är att betona att den aktuella strukturen för grundläggande rättigheter måste börja och sluta med individen, det vill säga medborgaren. Detta innebär att vi måste ge medborgarna tillräcklig information för att se till att de är medvetna om och förstår sina möjligheter och är i stånd att utnyttja dem. Systemet för att skydda grundläggande rättigheter måste vara heltäckande, tillgängligt och effektivt användbart, eftersom hela strukturen inte är värd mer än vad EU-medborgarna kan kräva av den. För att nå dessa mål måste nämnda institutioner och medlemsstaterna ta på sig en balanserad roll för att se till att EU:s trovärdighet kan öka i medborgarnas ögon. Slutligen inriktas mitt betänkande på de områden som inte bara kräver snabba åtgärder, utan även strategier på medellång och lång sikt, som exempelvis integreringen av romer, kampen mot barnfattigdom och frågan om språkbruk i minoritetssamhällen, för att bara nämna några.

Jag hoppas att vi kommer att kunna sända ut ett övergripande och tydligt budskap till ovan nämnda institutioner med betänkandet som kommer att antas i morgon: till kommissionen, rådet, byråerna, medlemsstaternas organ och domstolar, så att vi kan effektivisera detta system ytterligare. I detta avseende ber jag om ert stöd inför morgondagen, så att vi kan agera i denna anda under perioden efter Lissabonfördraget, nu när grunderna och institutionerna redan är på plats.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Dagens debatt om situationen i Europeiska unionen för de grundläggande rättigheterna är mycket viktig, inte bara för att den kommer tio år efter att stadgan tillkännagavs – årsdagen för stadgan var i början av denna månad – utan också för att det är den första diskussionen i parlamentet som ägnas åt det som föredraganden Kinga Gál kallar för ”den nya strukturen för de grundläggande rättigheterna efter Lissabonfördragets ikraftträdande”. Hon har helt rätt. Vi har inlett med en nystart för innebörden av mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter i EU. Jag skulle vilja tacka föredraganden och ledamöterna i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för deras mycket värdefulla bidrag till denna debatt.

Vi har nu en rättsligt bindande stadga som är en del av EU:s primärrätt. Nu måste vi omsätta stadgan i handling. Det var av just denna anledning som kommissionen i oktober antog ett meddelande om strategin för en konkret tillämpning av stadgan. Kommissionens centrala mål är i det här fallet att göra de rättigheter som fastställs i stadgan så effektiva som möjligt till nytta för alla människor som bor i EU, och som ledamöter av parlamentet företräder ni dessa människor.

Stadgan måste vara vår kompass, och vi måste föregå med gott exempel, särskilt när vi lagstiftar. Detta gäller kommissionens interna förberedande arbete och Europaparlamentets och rådets antagande, liksom medlemsstaternas tillämpning av nya bestämmelser.

Kommissionen har drivit igenom en systematisk bedömning av hur de grundläggande rättigheterna påverkar nya lagstiftningsförslag med hjälp av en checklista för grundläggande rättigheter som ska användas av kommissionens alla tjänsteavdelningar. Det gläder mig att se att man i Kinga Gáls betänkande stöder denna strategi. Man belyser särskilt hur viktigt det är för Europaparlamentet och rådet att fästa uppmärksamhet vid efterlevnad av stadgan under hela lagstiftningsprocessen. Den framlagda texten måste inte bara överensstämma med stadgan, utan effekter av senare ändringsförslag till texten måste också beaktas. Varje institution måste därför överväga hur den ska se till att ändringsförslag till lagstiftningsförslag blir ordentligt bedömda. Jag välkomnar uppmaningen i betänkandet att förbättra institutionernas samarbete.

Vi har också upplevt hur stadgan tillämpas när medlemsstater genomför unionsrätt. Jag skulle vilja upprepa här i parlamentet att jag inte kommer att undvika att inleda överträdelseförfaranden närhelst det krävs.

I betänkandet belyser man också EU:s anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. EU:s snabba anslutning till Europakonventionen är en hög prioritering för kommissionen. Förhandlingar kommer snart att inledas och går framåt på ett snabbt och konstruktivt sätt. Om allt går väl, vilket verkar vara fallet, hoppas jag att vi lyckas nå ett slutligt avtal under första halvåret 2011. Så saker utvecklas snabbt, och de utvecklas i rätt riktning.

Jag instämmer också fullständigt i målet att säkerställa ett smidigt samarbete med internationella organisationer. Vi gör detta som något självskrivet, varje dag. Kommissionen tar redan hänsyn till FN:s konvention om barnets rättigheter i sitt utarbetande av nya förslag som kan påverka barn. Nyligen hade vi också en diskussion om funktionshindrade, och det står klart att vi tillämpar FN:s konvention även på det området i medlemsstaterna och på EU-nivå.

Föredraganden talade om byrån för grundläggande rättigheter, som har en nyckelroll att spela när det gäller att förse oss med jämförbara och pålitliga uppgifter om situationen i de 27 medlemsstaterna där EU kan agera. Även på detta område vill vi arbeta både i teorin och praktiken. Jag har till exempel bett byrån att bidra till det arbete som utförs av arbetsgruppen för frågor som rör romer. Kommissionen är för ett förlängt mandat för byrån för att se till att den också kan tillhandahålla sakkunskap på områdena straffrättsligt samarbete och polisiärt samarbete. För att möjliggöra detta antog kommissionen den 2 december ett förslag om ändringar av det fleråriga ramprogrammet. I detta förtecknas de tematiska områden som byrån kan arbeta på.

Nu skulle jag vilja övergå till något annat, som jag anser passar perfekt med föredragandens linje, och detta är den drivkraft som skapades genom Lissabonfördraget, som vi måste vidmakthålla. Med detta i åtanke kommer kommissionen att offentliggöra sin första årsrapport om tillämpning av stadgan under våren 2011. Idén är att detta ska offentliggöras i form av en årsrapport varje vår. Jag anser att det är dags för parlamentet att gå in och starta en riktig debatt om hur stadgan ska tillämpas i praktiken. När vi utarbetar vår första årsrapport om tillämpning av stadgan under våren 2011 kommer jag att fästa särskild vikt vid Europaparlamentets betänkande och parlamentets övriga verksamhet på området grundläggande rättigheter. Detta kommer inte bara att göra det möjligt för oss att genomföra en debatt om mänskliga rättigheter utanför EU, som brukligt är i kammaren, utan det kommer också att ge oss möjlighet att föra en årlig debatt om de grundläggande rättigheterna och hur de tillämpas av de olika regeringarna inom EU. Vi kommer också att få möjlighet att se om EU-institutionerna utför sina uppgifter som de borde.

  Simon Busuttil, för PPE-gruppen. – (MT) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka Kinga Gál för hennes betänkande och särskilt för att hon i så hög grad fokuserade på ett sådant viktigt ämne, det vill säga stadgan om de grundläggande rättigheterna för Europeiska unionen och dess tillämpning. Jag anser att Kinga Gáls inriktning på denna fråga var av avgörande vikt i år. Jag skulle vilja ta upp en fråga om hur viktigt det är att vi fortsätter att beakta mänskliga rättigheter som grundläggande mänskliga rättigheter, för ibland är jag rädd för att inte alla tolkar begreppet grundläggande rättigheter på samma sätt. För det första ska det klargöras att mänskliga rättigheter inte innebär att vi, för att ta ett exempel, ska ignorera begreppet subsidiaritet eller att vi ska förakta olika värderingar som medlemsstaterna antar. Tyvärr försöker vissa att manipulera frågan om grundläggande rättigheter i just detta syfte. EU ska överlåta till medlemsstaterna att hantera etiska frågor som dödshjälp och abort. För det andra ska vi se till att vi garanterar att de grundläggande rättigheterna verkligen är grundläggande rättigheter och inte inbegriper andra rättigheter som, om än viktiga, inte är grundläggande och därför riskerar att bli orealistiska när de ses mot dagens bakgrund. Ett bra exempel skulle vara de rättigheter som har att göra med invandringsfrågor, som är mycket viktiga, men trots detta inte alltid är grundläggande rättigheter. Slutligen måste vi försöka inta rimliga ståndpunkter om till exempel säkerhet och vikten av uppgiftsskydd. Avslutningsvis anser jag därför att vi behöver de grundläggande rättigheterna, men samtidigt måste vi se till att de är både logiska och realistiska.

  Monika Flašíková Beňová, för S&D-gruppen. – (SK) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag skulle vilja tacka föredraganden, Kinga Gál, eftersom jag anser att hon har lyckats uppfylla betänkandets huvudsyfte, det vill säga att uttryckligen klargöra de roller som enskilda institutioner och mekanismer kommer att spela i den nya strukturen för de grundläggande rättigheterna efter Lissabonfördragets ikraftträdande.

Jag anser att tre områden som förekommer i betänkandet är av yttersta vikt. Det är viktigt för unionen att inte bara försvara medborgarnas rättigheter, eller rättigheterna för individerna på dess territorium, utan också att bli en global föregångare på detta område. Det nyligen upprättade Europeiska utrikestjänsten kan spela en nyckelroll i detta avseende. Jag skulle därför vilja uppmana kommissionen att den ser till att den diplomatiska avdelningens struktur, resurser och verksamhet upprättas på ett sådant sätt att europeisk diplomati effektivt kan främja grundläggande rättigheter utomlands också.

För det andra, till följd av Lissabonfördraget har demokrati och mänskliga rättigheter fått en ny uttrycksform genom det europeiska medborgarinitiativet. Initiativet stimulerar EU-medborgarnas roll, som kan använda det för att inleda antagandet av EU-lagstiftning. För det tredje skulle jag vilja uttrycka min tillfredsställelse över att man i betänkandet uppmanar EU:s medlemsstater och institutioner att fördubbla sina ansträngningar för att öka allmänhetens medvetenhet när det gäller grundläggande rättigheter.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja tacka föredraganden för att ha varit mottaglig för våra kommentarer, och för att betänkandet även innehåller den uttryckliga hänvisning, som vi efterfrågade, till kampen mot fattigdom och socialt utanförskap i avsnittet där de åtgärder som krävs för att skydda de grundläggande rättigheterna nämns.

  Renate Weber, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! I morgon eftermiddag kommer vi att kunna dela med oss av våra tankar om människorättssituationen i världen, men denna förmiddag fokuserar vi på lägesrapporten när det gäller dessa rättigheter i Europeiska unionen. Att diskutera EU först och resten av världen därefter är rätt ordning, enligt min mening, för innan vi kritiserar andra bör vi se om vårt eget hus. Om vi verkligen vill bli tagna på allvar får vi inte blunda för brott mot de mänskliga rättigheterna på vår egen mark.

Denna resolution, som jag vill tacka föredraganden Kinga Gál för, är inriktad på utvecklingen av den europeiska politiken på området skydd av mänskliga rättigheter och framsteg efter Lissabonfördragets ikraftträdande. I betänkandet tar man inte bara upp vem som bär ansvar för vad, utan det fokuserar också på de ämnen som bör vara centrala för våra bekymmer i framtiden.

Jag skulle bara vilja betona två aspekter. Jag var nöjd med det stöd som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor gav idén om en slags frysningsmekanism, genom vilken nationell omtvistad politik eller beslut kan frysas av kommissionen tills den har fattat ett formellt beslut om huruvida ett överträdelseförfarande ska inledas. Jag tror att en sådan mekanism kommer att tillföra mervärde genom att det skapas en mer trovärdig politik för grundläggande rättigheter inom EU. Jag hoppas därför att hela parlamentet kommer att ge sitt stöd till denna mekanism när vi röstar i morgon.

Den andra aspekten rör parlamentets rätt och skyldighet att ständigt analysera människorättssituationen i medlemsstaterna och vara kritiskt när det framför sina åsikter, och det inbegriper offentliggörande av dåliga metoder (”naming and shaming”) när det krävs.

  Hélène Flautre, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Detta är ett mycket bra betänkande, och det första efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Jag skulle vilja börja med att tacka föredraganden Kinga Gál för hennes hårda arbete, mottaglighet och givande samarbete. Jag skulle vilja återkomma till fyra budskap i detta betänkande.

Det första gäller vårt krav på att kommissionen ska uppfylla sin uppgift när det gäller de nya resurser som den har till sitt förfogande och när det gäller ikraftträdandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna. Romernas situation har tyvärr varit det första tillämpade fallet, och kommissionen gick, i slutändan, bara halvvägs i denna fråga, genom att enbart stödja sig på direktivet om fri rörlighet.

Kommissionen har väjt för frågan om icke-diskriminering på grundval av artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, men den kan inte vara så här klenmodig i framtiden med unionens ratificering av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, och unionens engagemang för att föra detta i hamn gläder mig.

Detta betänkandes mervärde ligger också i det faktum att man betonar behovet av tidig upptäckt av potentiella kränkningar genom införandet av ett varningssystem. I detta system föreskrivs bland annat avbrytande av åtgärder som misstänks utgöra sådana kränkningar, medan det påskyndade förfarandet för att avgöra huruvida de bryter mot grundläggande rättigheter genomförs.

Jag skulle också vilja insistera på behovet att upprätta ett förebyggande system efter till exempel den återkommande allmänna granskning som FN:s människorättsråd genomför.

Jag vill åter framhålla det absoluta behovet av överensstämmelser mellan interna och externa processer, något som du redan har nämnt, Viviane Reding. I detta avseende utgör undertecknandet av EU:s återtagandeavtal en verklig utmaning.

Vi skriver under dessa avtal i blindo, eftersom de faktiska villkoren för deras genomförande ska beslutas i gemensamma kommittéer som parlamentet är uteslutet från.

  Konrad Szymański, för ECR-gruppen. – (PL) Herr talman! Nu när stadgan om de grundläggande rättigheterna har blivit rättsligt bindande i EU har vi att göra med två system som ska skydda de mänskliga rättigheterna, och dessa konkurrerar i viss mån med varandra. Ett av dessa system bygger på stadgan om de grundläggande rättigheterna och rättspraxis från EU-domstolen, och det andra bygger på Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och rättspraxis från Europadomstolen. Jag anser att den grundläggande utmaning som identifieras i Gálbetänkandet handlar om att se till att dessa system överensstämmer, både vad gäller innehåll och på ett institutionellt plan.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna får inte tolkas på ett sådant sätt att det leder till ett antagande av nya behörigheter för EU. I artikel 51 anges det mycket tydligt, men jag tror att det är värt att påminna alla, särskilt parlamentsledamöterna, om att frågor inom äktenskapsrätt, straffrätt och rättsskydd för ofödda barn inte kan regleras på EU-nivå, varken direkt eller genom åtgärder från en domstols eller tribunals sida. Denna politisering av skyddsinstrumenten för de mänskliga rättigheterna kan bara leda till en sak – ett minskat förtroende för det internationella rättsväsendet.

  Marie-Christine Vergiat, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag i min tur skulle vilja tacka vår föredragande för hennes strävan att lyssna och för hennes arbete, och även skuggföredragandena som har bidragit till detta betänkandes höga kvalitet.

För oss är detta betänkande viktigt, eftersom det innehåller slutsatser från ett av de få positiva resultaten av genomförandet av Lissabonfördraget, om det genomförs effektivt. Det effektiva genomförandet av grundläggande rättigheter i EU är verkligen en viktig, för att inte säga grundläggande fråga för EU:s framtid. Men att använda sig av blomsterspråk kommer inte att räcka.

Fördraget, stadgan om de grundläggande rättigheterna och snart anslutningen till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna kommer att ge oss nya redskap på detta område och möjliggör för EU och dess medlemsstater att nå ett nytt stadium.

Många säger att de mänskliga rättigheterna är en del av EU:s grundläggande värderingar, men få erkänner dem som verkligt allmänna och odelbara. Med odelbara menar jag att alla mänskliga rättigheter som föreskrivs i stadgan, men även i Europeiska konventionen, och i alla de europeiska och internationella konventioner som bottnar i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, har samma värde, vilka de än är.

Civila och politiska rättigheter är inte viktigare än ekonomiska och sociala rättigheter. Rätten att leva ett värdigt liv är lika viktig som religionsfrihet till exempel.

Allmänna innebär att de mänskliga rättigheterna är desamma för alla, oavsett nationalitet eller rättslig ställning. Men vi vet att rätten till utbildning och rätten till familjeliv ständigt nonchaleras i nästan varje medlemsstat, även här till exmpel. Situationen för romerna är tyvärr kännetecknande för detta. Så ja, kommissionen måste föresätta sig att inleda överträdelseförfaranden och vara lika sträng som i ekonomiska frågor.

Allmänna innebär också att de mänskliga rättigheterna har samma värde i hela världen, något som innebär att EU måste fästa samma vikt vid de mänskliga rättigheterna som det gör vid ekonomiska eller diplomatiska frågor i sin utrikespolitik och i sina partnerskapsavtal. Det gör den inte när det kommer till länder som Tunisien, Libyen och Colombia, och jag skulle kunna nämna många fler. Så ja, detta är en grundläggande fråga. EU:s trovärdighet och dess framtida utrikespolitik står på spel.

  Krisztina Morvai (NI). – (HU) Herr talman! Som ungrare och kvinnlig politiker är jag stolt över att det var en ungersk kvinnlig ledamot, Kinga Gál, som med stor ansträngning skapade detta mycket betydelsefulla arbete med en bättre försäkran om de mänskliga rättigheterna, och lade fram det inför EU. För detta skulle jag vilja tacka henne.

Det som jag emellertid anser saknas är ett framhållande av traditionella civila och politiska friheter, och det är knappast någon annan som har bättre förutsättningar här i EU än vi ungrare att framhålla att i EU gäller problemet med de mänskliga rättigheterna inte bara diskriminering av minoriteter eller integrering av romer. Det gäller yttrandefrihet och mötesfrihet, och inget illustrerar detta bättre än situationen i Ungern under perioden 2002–2010. Det ungerska parlamentets utskott för mänskliga rättigheter antog nyligen ett mycket genomgripande och detaljerat betänkande, som genom domstolsbeslut, rapporter från ombudsmannen och andra medel visar att de ungerska socialistregeringar som satt vid makten under perioden 2002–2010 behöll sin makt genom att kontinuerligt begå grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Min fråga till föredraganden är dels om just detta ungerska betänkande äntligen kan läggas fram inför EU under de aktuella omständigheterna, och dels om EU kommer att undersöka det, för detta skulle verkligen vara en realistisk indikering på att det har vidtagits vissa åtgärder för att få till stånd förändringar på människorättsområdet. Å andra sidan, om vi överhuvudtaget kunde tala om en ökad möjlighet att skydda de mänskliga rättigheterna i EU, hur skulle vi på bästa sätt kunna undvika incidenter, som den där människor sköts i ögat i Ungern 2006, särskilt om vice ordföranden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor fortfarande är en individ som, vid den tidpunkten, var ledamot i en regering som sköt människor i ögat?

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Man kan inte fälla annat än positiva yttranden om ett betänkande av det slag som föredraganden Kinga Gál så skickligt har sammanställt, vars starka punkt är en både exakt och detaljerad beskrivning av genomförandet av grundläggande rättigheter.

Jag skulle vilja belysa några mindre punkter när det gäller genomförandet i sig. Tack vare stadgan om de grundläggande rättigheterna, som nu är bindande, och Lissabonprocessen, som nu inte kan stoppas, råder det inga tvivel om att detta stöd för välfärd och individen kommer från en rad värderingar som verkligen delas, vilket påvisas i konkreta ordalag genom de uppnådda resultaten.

Vi måste därför komma ihåg Lissabonfördraget, Stockholmsprogrammet och grundläggande principer som solidaritet, integrering samt kampen mot organiserad brottslighet och terrorism. Vi måste komma ihåg att subsidiaritetsprincipen naturligtvis inte får stå i vägen för genomförandet av de grundläggande rättigheterna i ett folkets EU.

Om några dagar ska vi godkänna ett nytt ärende och den nya förordningen om lagstiftningsinitiativ till stöd för medborgare mot handel med människor. Dessa ärenden är integrerade med varandra och utgör definitivt en uppdaterad rättslig referensram. Alla åtgärder måste ha ett bestämt mål: att uppskatta mänsklig värdighet.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att makten att göra kontroller och tillämpa verkliga sanktioner måste genomföras ordentligt under 2013, Europeiska året för medborgarskap. Detta skulle med säkerhet kunna vara en viktig faktor för en riktig bedömning av åtgärdens betydelse.

  Michael Cashman (S&D). – (EN) Herr talman! Före Lissabonfördraget, efter Lissabonfördraget, vi har mycket lite att vara stolta över. I EU kan man fortfarande bli diskriminerad för att man är av kvinnligt kön. Vi har hört det här i kammaren i dag: en kvinna kan inte välja vad hon vill göra med sin kropp. Man kan bli utsatt för diskriminering på grund av ålder, funktionshinder, religion, trosuppfattning, sexuell läggning. I fråga om tillgång till varor och tjänster finns det ingen rörlighet när det gäller rådets direktiv. Om man lever i ett samkönat förhållande eller äktenskap kan man bli diskriminerad av en medlemsstat genom det rättesnöre som subsidiaritetsprincipen utgör. På grundval av detta kan man främja ojämlikhet.

Vi har nu ett EU med två hastigheter där vissa individer är jämställda och andra inte. Vi sitter passiva här, medan vi ser hur främlingsfientlighet, rasism, antisemitism, homofobi och transfobi växer sig starkare. Och ja, se vad som drabbar romerna.

Har vi inte lärt oss någonting av andra världskriget? Har vi inte lärt oss någonting av 1930-talet, då vi vände oss bort och inte vidtog några åtgärder för att människor var olika oss? Ser vi inte att religion, anständig religion, används som en ursäkt för att öka diskrimineringen mot i synnerhet HBT-personer? Ser vi inte att vi för att försvaga andras rättigheter till slut tvingas försvaga våra egna rättigheter? Vi har ingenting att vara stolta över.

  Daniël van der Stoep (NI). – (NL) Herr talman! Det är helt klart att man i Lissabonfördraget intar en annan ståndpunkt gentemot grundläggande rättigheter jämfört med det som vi är vana vid. För det första på grund av EU:s anslutning till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna naturligtvis, något som har skapat en konstig situation där domstolar konkurrerar med varandra. Det är fortfarande oklart exakt vilken vändning som saker kommer att ta i detta avseende. Jag befarar att vi kan ha hamnat på minerad mark i och med EU:s anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (ECHR). Skulle kommissionsledamoten kunna kommentera detta?

Min andra punkt gäller den bestående effekt som stadgan om de grundläggande rättigheterna får på europeisk lagstiftning. Jag har en specifik fråga till kommissionsledamoten om en dom som meddelades den 9 november 2010 av Europeiska unionens domstol. Detta handlar om de förenade målen Volker och Hartmut Eifert, under beteckningarna C-92/09 och C-93/09. Kort sagt handlade dessa mål om rätten till personlig integritet gentemot rätten till allmänhetens tillgång till europeiska finansieringskanaler.

I dessa domar beslutade domstolen att rätten till personlig integritet väger tyngre än det allmänna europeiska intresset av insyn. Denna dom överraskade mig oerhört, och jag skulle verkligen vilja höra kommissionsledamotens synpunkt på denna fråga, mot bakgrund av den bestående effekten på gällande och framtida EU-lagstiftning av de grundläggande rättigheter som skyddas i stadgan.

  Milan Zver (PPE). – (SL) Herr talman! För det första skulle jag vilja gratulera min kollega Kinga Gál till att ha utarbetat ett bra betänkande. Det stämmer att vi har en ny situation i EU när det gäller skyddet av mänskliga rättigheter. Det verkar som om denna frihet utvidgas, och det är bra. Betänkandet är tämligen samtida, eller modernt. Man talar till och med om mänskliga rättigheter av tredje generationen och dylikt.

Men skyddet av mänskliga fri- och rättigheter inbegriper också att ställa tidigare orättfärdigheter till rätta.

Vi kanske har betonat många rättigheter av tredje generationen, som de kallas, i detta betänkande, men vi har glömt bort vissa frågor, som att återlämna egendom som konfiskerades av totalitära regimer till dess rättmätiga ägare eller ge de många människor som dödades brutalt i Central- och Östeuropa 1945 och som bara fått provisoriska gravar en värdig begravning.

Av denna anledning är vi, den nuvarande generationen av politiska beslutsfattare, ansvariga för att rätta till dessa orättfärdigheter från det förflutna. Först då kommer vi att kunna tala med ett rent samvete om nya mänskliga fri- och rättigheter av tredje generationen, som de kallas, för nuet och även för framtiden.

  Kinga Göncz (S&D). – (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot! Med Lissabonfördraget har även stadgan om de grundläggande rättigheterna blivit rättsligt bindande, och den har gett möjligheten att inleda överträdelseförfaranden i fall där rättigheterna har kränkts. I vissa medlemsstater har de sociala spänningarna som har uppstått i kölvattnet efter krisen skapat en begränsning av demokratiska rättigheter, i stället för att åtgärder har vidtagits i denna riktning. De har skapat begränsningar av tryckfriheten, begränsat strejkrätten, omringat och begränsat den sociala dialogen, stärkt diskriminering och krossat de grunder som rättsstatsprincipen och rättssäkerheten står på. Kommissionen i sin roll som väktare av fördragen har en skyldighet att uppmärksamma dessa tecken. Vi anser att inrättandet av en kommissionsledamot med en portfölj som innebär ansvar för grundläggande rättigheter är en viktig åtgärd, och vi uppmanar Viviane Reding att regelbundet övervaka medlemsstaterna och uppmärksamma fall där grundläggande rättigheter och demokratins grundprinciper kränks, för att se till att dessa inte bara är bindande för kandidatländer före deras anslutning till EU, utan även efteråt, eftersom ett misslyckande på detta område ytterligare skulle underminera EU:s trovärdighet.

  Monica Luisa Macovei (PPE). – (RO) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Kinga Gál till hennes betänkande.

Vi har för närvarande en gemenskap av värderingar och principer, som återspeglas i ett komplext system av människorättsskydd, som inbegriper stadgan om de grundläggande rättigheterna, den mest progressiva regionala kodifieringen av de mänskliga rättigheterna. Medlemsstaterna måste följa bestämmelserna i stadgan när de tillämpar EU-lagstiftning. Bestämmelserna i stadgan kan tillämpas direkt av nationella domstolar. Detta ger dem därmed ett stort ansvar.

För det andra har vi Europeiska konventionen och rättspraxis från EU-domstolen i Strasbourg. De utgör en garanti för den enskildes rättigheter i medlemsstaterna. EU:s anslutning till konventionen kommer att se till att Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna också tillämpas på de åtgärder som vidtas av EU som institution och de medlemsstater som tillämpar EU-lagstiftning. Vi måste helt klart noga övervaka reformen av domstolen i Strasbourg och dess inverkan på påskyndade förfaranden.

För det tredje har medlemsstaterna, på nationell nivå, skyldigheten och möjligheten att direkt genomföra de bestämmelser som ger skydd åt de grundläggande rättigheterna, att tillämpa dem i sina egna länder genom beslut som fattas av deras egna institutioner.

Därför finns det både rättsliga och institutionella mekanismer. Nyckelordet är genomförande, och detta måste vara snabbt och effektivt för offrens skull. Ett annat nyckelord är samordning mellan de institutioner som behandlar brottet mot rättigheterna och tilldömer skadestånd.

  Joanna Senyszyn (S&D). – (PL) Herr talman! Införlivandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna i EU-rätten utvidgar inte tillämpningsområdet för EU:s behörigheter och följer subsidiaritetsprincipen, eftersom stadgan är en integrerad del av EU:s politik. Jag uppmanar därför åter de polska myndigheterna att uppfylla sina skyldigheter och anta stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det finns inget verkligt skäl till Polens undantagsbestämmelse för stadgan. Det är ett politiskt beslut som är komprometterande för mitt land och ogynnsamt för de polska medborgarna.

Det är särskilt viktigt att stadgan antas mot bakgrund av att Polen ska ta över ordförandeskapet i juli 2011. Alla européer har lika rättigheter, oavsett var de bor och i vilken utsträckning deras land är förslavat under prästerskapet. Tyvärr är detta inte ens alltid begripligt för författningsdomstolen i Polen. Enligt min mening är det särskilt viktigt att respektera kvinnors rättigheter, den enda majoritet som diskrimineras. Jag uppmanar därför till ett EU-direktiv om våld mot kvinnor, som ska inbegripa sexuellt och reproduktivt våld, som vissa medlemsstater utövar med fullt stöd av den inhemska lagstiftningen.

  Ádám Kósa (PPE). – (HU) Herr talman! Den framsynta delen av betänkandet har redan framhållits av många av mina kolleger. Äntligen har vi ett betänkande som omfattar de åtskilliga människorättsfrågorna utan att ett område prioriteras på bekostnad av ett annat. Det är särskilt glädjande att man i betänkandet uttryckligen betonar icke-diskriminering och jämställdhet. Betänkandet baseras på stadgan om de grundläggande rättigheterna. Detta är poängen med mitt anförande. Anslutning till och genomförande av stadgan kan bara lyckas om det europeiska samhället erkänner att alla människor är lika, och att denna jämlikhet bara kan förverkligas genom likabehandling. Om någon behandlas ofördelaktigt i något avseende på grund av företeelser som de inte kan styra måste lämpligt och proportionellt stöd ges, så att de kan bli personer med lika värde, medborgare med lika värde. Vägen mot detta mål är inte rak, och det krävs ett medvetet arbete för att nå fram. Kinga Gáls betänkande är en viktig milstolpe på denna väg. Jag vill tacka henne för detta mycket betydelsefulla arbete.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Herr talman! Jag skulle vilja utpeka en risk. Kombinationen av olika sätt att bekämpa diskriminering kan leda till diskriminering. Man talade också om detta vid OSSE:s möte i Wien förra veckan.

Det är en paradox, men när strategin mot diskriminering blev en ideologi började folk att diskriminera. Vi ser hur det faktiska begreppet diskriminering sträcker sig utöver definitionen. Om EU har några allvarliga brister på området finns det ett behov att återinföra den ursprungliga innebörden av ordet ”diskriminering”, eftersom det inte längre är begripligt för vare sig människorättsaktivister eller ibland inte ens för vår egen byrå för de grundläggande rättigheterna. Därför uppmanar jag till demokratisk kontroll av denna institution. Om detta inte genomförs kan det till och med bli en stor ekonomisk börda, som solkar ned både kommissionens goda rykte och indirekt hela Europeiska unionens anseende.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! Föredraganden har gjort ett utmärkt arbete. Men, för att citera ett populärt ungerskt ordspråk: Om det inte är genomfört är det lika mycket värt som hästskor på en död häst. Jag ser ingen politisk vilja i kommissionen att utöva dessa rättigheter och inleda överträdelseförfaranden mot medlemsstater. Jag har stort förtroende för Viviane Reding. Hon har mer mod än alla manliga kommissionsledamöter tillsammans, för hon vågade opponera sig mot Nicolas Sarkozy, trots att José Manuel Barroso under en lång tid hade försökt att avråda henne från det. Under den närmaste tiden kommer hon att ställas inför en stor utmaning, eftersom den ungerska regeringen som övertar EU:s ordförandeskap begår grova brott mot de grundläggande rättigheterna. Den begränsar mediefriheten, avskaffar arbetstagarorganisationernas rättigheter i förhållande till statstjänstemän, och den underlåter att skydda privat egendom när den lägger beslag på tre miljoner medborgares privata pensionsbesparingar. Denna regering bryter mot de grundläggande rättigheterna, och du, Viviane Reding, måste ha modet att inleda ett överträdelseförfarande.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman! Trots Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, stadgan om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 6 och 7 i EU-fördraget och de nationella grundlagarna begås det dagligen grova brott mot de mänskliga rättigheterna i EU och medlemsstaterna.

I mitt land – Italien – sitter en regim vid makten som kränker pressfriheten, politiska partier deltar i val genom att presentera falska underskrifter, statshemligheter mörklägger våldsamma attacker (av maffian bland annat), vår premiärminister – som förhoppningsvis inte sitter kvar länge till – utnyttjar internationellt samarbete med regimer som exempelvis Ryssland och Libyen, något som också har bekräftats av Wikileaks. Europeiska unionen får inte blunda för allt detta.

Av dessa anledningar stöder jag betänkandet, som innehåller många av de ändringsförslag som jag lade fram och som godkändes av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Bland dessa ändringsförslag skulle jag vilja framhålla punkterna 20 och 40, där man uppmanar till att brott mot de mänskliga rättigheterna ska övervakas och straffas samt till att nationella lagstiftningsförslag som potentiellt kan utgöra brott mot de mänskliga rättigheterna ska läggas på is tills EU har godkänt dem, innan de blir lag.

Jag stöder också incitamentet att använda artiklarna 6 och 7 i EU-fördraget för att ta itu med brott mot de mänskliga rättigheterna och främja mandatet för Europeiska byrån för de grundläggande rättigheterna.

I betänkandet görs åtskilliga hänvisningar till minoriteter, rättigheter, HBT-personer, invandrare och asylsökande, pressfrihet och sociala rättigheter. Av dessa skäl skulle jag vilja uppmana mina kolleger att rösta för betänkandet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Vi känner alla till att det fortfarande förekommer många typer av diskriminering i EU-länderna som påverkar olika delar av befolkningen och kulturminoriteter. Men vi får inte glömma att kvinnor diskrimineras i allmänhet: diskrimineringen mot kvinnor fortsätter att göra sig mer eller mindre gällande på många olika områden i EU:s medlemsstater. Det är fortfarande svårt för kvinnliga arbetstagare att få arbete och bli befordrade i sina yrken, och de drabbas fortfarande av låga löner och andra former av diskriminering som alltid påverkar dem. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i EU ligger på omkring 18 procent. Det behövs fortfarande brådskande åtgärder för att bekämpa den diskriminering som uppstår.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Herr talman! EU:s anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna döljer också risken att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna kommer att få möjlighet att fälla utslag om alla europeiska rättsakter. Domarna i EU-domstolen har redan varnat för att ta detta steg.

Jag tvivlar verkligen på att Europadomstolen alltid kommer att döma neutralt och tillbörligt. Till och med dess ordförande medgav att han skulle undersöka fall som initieras av asylsökande mer noggrant än andra fall. Förmånsbehandling för vissa klagande är inte ett lämpligt uppförande av en neutral domare. Europadomstolen försöker nu att tills vidare upphäva Dublinkonventionen och hindra utvisningar från Österrike till Grekland. Vad beror detta på? Är Grekland otryggt? Vill vi verkligen vara underställda en domstol som vill förbjuda kors i klassrummen? Korset är en kristen symbol, en av EU:s grunder och en av våra grundläggande värderingar.

Om Europadomstolen uppenbart inte respekterar dessa mänskliga rättigheter anser jag att det inte är möjligt att erkänna den som ett godkänt och lämpligt beslutsfattande organ här.

  Alajos Mészáros (PPE). – (HU) Herr talman! Europeiska unionen har alltid varit redo att kritisera utomeuropeiska länder i syfte att främja de grundläggande rättigheterna. Men när det gäller dess egna medlemsstater har den ofta blivit kraftlös efter deras anslutning. Detta borde inte längre vara så, för i dag är det inte bara ekonomiska principer som binder oss samman. I sitt betänkande sammanfattar Kinga Gál de mest brådskande och viktigaste åtgärderna för utveckling av ett internt skydd av de grundläggande rättigheterna. Vi behöver ett effektivt system för att skydda rättigheter, och tack vare Lissabonfördraget kommer vi nu att kunna upprätta ett sådant system. Brott mot medborgarnas grundläggande rättigheter får inte begås utan att det ger påföljder. Vi måste vara i stånd att ställa de som begår överträdelser till svars på både nationell och europeisk nivå.

Jag kan inte annat än instämma med Viviane Reding när det gäller att kommissionen bör utöva sin rätt att inleda överträdelseförfaranden i alla fall där det är motiverat. Utökandet av de tillgängliga förfarandena med ett förfarande med en blockerande effekt kan tjäna som ett effektivt redskap för att skydda rättigheterna mot medlemsstaters åtgärder som kränker de grundläggande rättigheterna. Ja, vi måste skydda funktionshindrade, vi måste utplåna diskriminering och, sist men inte minst, måste vi skydda EU:s språkliga mångfald.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D). – (LT) Herr talman! Människorättsfrågan måste behandlas på EU-nivå, och medlemstaterna själva måste också ta sitt ansvar och garantera de grundläggande rättigheterna för sina medborgare. På EU-nivå är det till exempel mycket viktigt att upprätta en EU-strategi för barnets rättigheter, eftersom inte alla medlemsstater är i stånd att garantera ett skydd av barnets rättigheter på nationell nivå. Det är därför nödvändigt att vidta snabba åtgärder som ska syfta till att bekämpa övergrepp mot barn, sexuellt utnyttjande och barnpornografi.

Funktionshindrade, som ännu i dag diskrimineras i samhälls-, arbets- och kulturlivet, är en annan prioritering. Vi måste därför upprätta ett konkret system för EU-lagstiftning om funktionshindrades rättigheter och utveckla en EU-strategi för funktionshindrade.

Jag skulle vilja betona att kampen mot handel med människor, särskilt handel med kvinnor och barn, fortfarande är ett enormt problem och ett av de grövsta brotten mot de mänskliga rättigheterna.

Det är också mycket viktigt att bekämpa fattigdom och social utestängning, särskilt bland äldre människor som har drabbats värst under recessionen.

  Viviane Reding, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla ledamöter i utskottet som har samarbetat med föredraganden Kinga Gál på dessa områden, liksom de Europaparlamentariker som hade ordet i dag i kammaren, och därmed visade att de grundläggande rättigheterna är viktiga. Jag kan inte annat än stödja det som flera ledamöter redan har sagt, nämligen att det är hög tid att vi fokuserar på de grundläggande rättigheterna inom EU för att bli trovärdiga och få möjlighet att tala om de grundläggande rättigheterna utanför EU. Frågan har ignorerats i viss mån. Det kommer att ändras i framtiden.

Jag anser att kommissionens årsrapport om tillämpningen av stadgan, i vilken alla iakttagelser som alla gjort av särskilda typer av diskriminering kommer att utvecklas, verkligen kommer att göra det möjligt för oss att årligen diskutera det som inte fungerar och försöka rätta till det.

Hur ska det rättas till? Det finns en idé om en ”frysningsmekanism”, som föredraganden kallade det, ett förebyggande system där man skulle ingripa om en medlemsstat vidtar en åtgärd fram till den punkt då den genomförs. Jag har bett mina experter att analysera detta, och de institutionella frågor som en sådan mekanism leder till är mycket komplexa. I nuläget verkar det som om det inte finns någon rättslig grund att agera på detta sätt, även om vi måste fortsätta analysera och se vad som verkligen händer, och att en ändring av fördraget skulle krävas för att aktivera en sådan förebyggande mekanism. Det är en lockande idé. Vi kommer att fortsätta strävandet efter en mekanism som skulle kunna användas utan att fördraget måste ändras, i syfte att ta itu med de mest brådskande frågorna.

Jag vill likväl fästa er uppmärksamhet på det faktum att stadgan inte är tillämplig i absoluta termer, för detta är en vanlig missuppfattning. Den är bara tillämplig när medlemsstaterna införlivar europeiska bestämmelser, till exempel när ett EU-direktiv som har beslutats gemensamt av rådet och parlamentet sedan införlivas i EU-rätten. I denna situation gäller stadgan, men inte i absoluta termer. I absoluta termer, det vill säga i alla andra fall, ansvarar de nationella domstolarna för jurisdiktionen.

När Europeiska unionen anslutit sig till Europarådets konvention kommer det att uppstå en extra dimension som vi då måste genomföra, och det gäller hanteringen av vår människorrättspolitik. Enligt min mening är det detta som verkar vara av yttersta vikt. Utöver alla de specifika frågor som har ställts – och jag kommer att besvara ledamöternas frågor var och en för sig – anser jag att huvudfrågan är den grundläggande.

Utanför EU, i våra medlemsstater och inom regeringar har man ännu inte insett hur betydande stadgan är. Vi har därför en del arbete framför oss för att öka medvetenheten, för att denna kultur av rättigheter, denna politik för värderingar ska finnas i hela EU, så att folk överallt ska fråga sig om en antagen lag överensstämmer med de värderingar som vi har undertecknat. Det innebär att vi, som politiska ledare, systematiskt måste fråga oss, när vi agerar, om det som vi gör är förenligt med de grundläggande rättigheter som vi har undertecknat.

Detta är, enligt min mening, det viktigaste. Jag kan faktiskt tala om för er att kommissionen ska fatta ett beslut i dag om exekvaturen ska avskaffas, med andra ord att ett förslag ska undertecknas för att göra domstolsutslag gällande över hela EU. Detta är ett mycket betydande beslut, och för första gången när vi föreslår denna nya lagstiftning fokuserar vi på respekten för de grundläggande rättigheterna. Vi utförde inte bara en ekonomisk analys eller studerade hur marknaden skulle påverkas. Vi studerade också effekterna på värderingar.

Som ni ser rör vi oss gradvis mot denna nya politik, och jag anser att vi sinsemellan – kommissionen, rådet och parlamentet – bör se till att denna årsrapport om tillämpningen av stadgan, som jag ska lägga fram för kommissionens räkning och som parlamentet kommer att kritisera eller godkänna, verkligen är ett sanningens ögonblick och ett tillfälle att närmare granska frågorna. Detta handlar också om att verkligen visa världen utanför, våra väljare, att stadgan är en levande enhet. Stadgan är inte bara en text. Syftet är att tillämpa den i praktiken. Och om den inte tillämpas praktiskt kommer folkets valda företrädare högt och tydligt att påpeka det.

Det är detta som vi måste försöka upprätta under de två eller tre åren före nästa val. Jag anser att vi kan nå detta mål gradvis, med ett första utförande av detta slag i vår, och sedan göra det till en tradition i parlamentet, så att ingen aldrig någonsin åter kan påstå att vi inte har sett om vårt eget hus, när man granskar de mänskliga rättigheterna utanför unionen på onsdag eller torsdag. Låt oss göra detta tillsammans!

  Kinga Gál, föredragande. – (HU) Herr talman! Mina damer och herrar, tack för era uppmuntrande ord och ert stöd. Jag vill särskilt tacka Viviane Reding för det öppna och samordnade samarbete som vi nu har haft ett bra tag, och för de tydliga och specifika svaren och budskapen. Jag anser att skuggföredragandenas och kollegernas alla iakttagelser till slut finns med i betänkandet, och att vi har nått acceptabla kompromisser. Jag kan därför inte acceptera de ändringsförslag som nu har åter har lagts fram för kammaren, eftersom jag anser att betänkandet är godtagbart i sin nuvarande form. Jag skulle vilja påpeka att vi under inga omständigheter får kasta ut barnet med badvattnet i systemet för att skydda de allmänna grundläggande rättigheterna, och därför ska vi alltid uppmärksamma konkreta fakta och försöka omvandla de förväntningar som vi debatterar här i dag till något konkret.

Därför gläder det mig att vi under morgondagens plenarsammanträde kommer att få se dessa konkreta fakta i ämnet kampen mot handel med människor, där särskilt skydd på området skydd för offer kommer att ges till barn som fallit offer. Detta kommer också att diskuteras nu i och med antagandet av medborgarinitiativet, till följd av vilket vi verkligen kommer att kunna tala om ett medborgarnas EU, eftersom dessa EU-medborgare kommer att få möjlighet att påverka lagstiftningsförfarandet. Men jag anser också att det är symboliskt att vi i morgon kommer att diskutera och anta betänkandet om situationen för de mänskliga rättigheterna i världen. Det faktum att det ungerska ordförandeskapet också fastställer sina prioriteringar i en liknande anda och fäster vikt vid att stärka ett EU som står medborgarna nära är välkommet. Men jag skulle vilja påminna mina kolleger om att vi bör undvika dubbelmoral, särskilt här i kammaren. Jag vill säga till mina kolleger som, i åratal kanske, bidrog till – och här vänder jag mig till mina ungerska kolleger i den socialdemokratiska gruppen – de grövsta brotten mot de mänskliga rättigheterna och nu kommer med ogrundade anklagelser mot andra bara för att återfå det väljarförtroende som de kan ha förlorat på grund av dessa allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag vill tacka alla för deras samarbete och stöd.

  Michael Cashman (S&D). – (EN) Herr talman! Jag måste bestrida den förolämpning som Kinga Gál gav socialdemokraterna när hon sade att de har underminerat de mänskliga rättigheterna. Man kan inte fälla påståenden som detta utan att vara helt säker och kunna lägga fram helt avgörande, faktabaserad bevisning.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Jag skulle vilja tacka föredraganden Kinga Gál för hennes ansträngning att lyfta fram problemet med brott mot de mänskliga rättigheterna i EU. Hur kan vi förebrå eller undervisa någon utanför EU om lagen regelmässigt kränks i vår egen gemenskap? Lettland, en EU-medlemsstat, har ännu inte införlivat Europaparlamentets resolution av den 11 mars 2004, där parlamentet ”föreslår de lettiska myndigheterna att överväga möjligheten att erbjuda långvarigt bosatta personer utan medborgarskap att delta i lokala val om självstyre”. 335 000 bofasta invånare (15 procent) i Lettland saknar grundläggande rättigheter, men det oroar ingen. Europaparlamentet kan diskutera fall av brott mot de mänskliga rättigheterna överallt utom på sitt eget territorium. Jag har röstat för Kinga Gáls initiativ. Jag ger det mitt fulla stöd, och tackar dessa 335 000 personer.

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig. – (EN) Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt och tacka föredraganden för att ha belyst en så pass viktig fråga. Genom Lissabonfördraget har behörigheter och ansvar på många områden omdefinierats, bland annat blev stadgan om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande. Europaparlamentet har agerat som väktare av de grundläggande rättigheterna, och Lissabonfördraget har befäst detta faktum. Jag stöder verkligen idén att stärka Europaparlamentets roll i fråga om en systematisk strategi för lagstiftningsförslag och ändringsförslag. Samtidigt som vi är kritiska mot de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås runt om i världen, måste vi granska det som pågår innanför EU:s gränser lika noggrant. Det finns inget skäl att vara alltför nöjd, för vi ser alltför ofta tecken på rasism, främlingsfientlighet, sexism och andra former av diskriminering i medlemsstaterna. Vi har ett omfattande arbete framför oss, men jag är mer än säker på att ett konsekvent arbete med att upprätthålla de grundläggande rättigheterna i EU kommer att hjälpa oss till framgång.

  Csaba Sógor (PPE), skriftlig. – (HU) Europeiska unionen, som är en gemenskap av stater som erbjuder ett stort skydd av de mänskliga rättigheterna, höjer alltid oförskräckt sin röst mot allvarliga kränkningar som sker i andra delar av världen. Europaparlamentet fördömer i vanliga fall praxis som visar på fullständig likgiltighet för de allmänna grundläggande principerna om mänskliga rättigheter, oavsett var dessa inträffar, i berömligt samförstånd. Men det är mer sällan som vi med samma beslutsamhet bemöter kränkningar som sker inom EU:s gränser, även om detta skulle vara det mest effektiva sättet att sända ut ett budskap till de länder runt om i världen som inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Ett gemensamt agerande på EU-nivå skulle ge bäst resultat om vi gav uttryck för vårt missnöje med respekten för skyddet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna på vårt eget område med samma beslutsamhet och myndiga uppträdande. I mycket få fall uppmanar vi oss själva att ta ansvar för dessa ideal, som är en integrerad del av den europeiska andan och som har varit rättligt bindande i ett år nu tack vare stadgan om de grundläggande rättigheterna. Och i händelse vi faktiskt tar ansvar för dem framstår vi som maktlösa och impotenta i brist på lämpliga sanktioner. Detta i sin tur påverkar ofrånkomligen kraften och trovärdigheten i vår kritik mot tredjeländer och våra utrikespolitiska ansträngningar för att främja de mänskliga rättigheterna och demokrati. Jag anser inte att EU kan ge upp dessa i framtiden.