Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 14 december 2010 - Strasbourg

14. Parlamentets ståndpunkt om det nya förslaget till budget för 2011 med rådets ändringar (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Sidonia Elżbieta Jędrzejewska och Helga Trüpel, för budgetutskottet, om förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2011, alla avsnitt, med rådets ändringar (17635/2010 – C7-0411/2010 – 2010/2290(BUD)) (A7-0369/2010).

  Sidonia Elżbieta Jędrzejewska, föredragande. – (PL) Herr talman! Efter många månader av förhandlingar, diskussioner och spänningar kommer vi – förhoppningsvis i morgon – att till slut kunna anta EU:s budget för 2011 vid Europaparlamentets plenarsammanträde. Jag skulle vilja börja i positiv anda med vad jag anser vara de intressantaste och effektivaste punkterna i 2011 års budget och som är av särskild betydelse för EU:s medborgare.

Först och främst är jag mycket nöjd över att vi har lyckats nå en överenskommelse i tid, att de svåra förhandlingarna med medlemsstaterna och kommissionen kunde fullföljas före utgången av 2010, och att vi har lyckats undvika faran med att ha en preliminär budget för 2011, även om alla parter naturligtvis har varit tvungna att kompromissa i någon mån. Jag skulle vilja göra er uppmärksamma på flera värdefulla och intressanta aspekter som rör specifika detaljer i det som vi har lyckats förhandla fram.

Det handlar först och främst om att vi har utarbetat en gemensam ståndpunkt och enhälligt antagit parlamentets förslag från oktober 2010 om Europaparlamentets prioriteringar när det gäller budgetåtaganden. Alla våra förslag om att öka finansieringen av budgetposter som är viktiga för ungdomar, utbildning, rörlighet, innovation, forskningsprogram och program för viktiga internationella frågor godtogs av rådet och kommissionen. Det gläder mig. Det bör även observeras att parlamentet var mycket realistiskt och disciplinerat vid behandlingen i oktober. Det gläder mig att rådet och medlemsstaterna noterade denna disciplin och beaktade de prioriteringar som vi föreslog och som vi tydligt har hänvisat till sedan i mars.

Sammanfattningsvis gläder det mig att rådet förstod och insåg vikten av dessa tre frågor – ungdomar, utbildning och rörlighet. Jag hoppas att kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt för att se till att dessa utökade medel används på lämpligt sätt under 2011.

Det gläder mig att vi i stor utsträckning har lyckats förstå våra egna farhågor. Vår tillfredsställelse över att ha lyckats nå en överenskommelse förmörkas dock i väldigt många avseenden av flera viktiga frågor. För det första fick vi under förhandlingarna om budgeten för 2011 i praktiken se hur svårt det är att genomföra Lissabonfördraget. Vi såg hur många okända områden som vi fortfarande har framför oss och hur mycket gemensamt arbete som krävs för att hitta praktiska, pragmatiska lösningar inom de nya ramar som gäller för vår verksamhet. Den processen är långtifrån avslutad.

Det har också blivit smärtsamt uppenbart att medlemsstaterna visar allt mindre solidaritet när de ställs inför en kris, och det är just den europeiska solidariteten som är det första som får stryka på foten när det krävs nedskärningar i de nationella budgetarna. Jag beklagar verkligen att medlemsstaterna plötsligt har blivit så kortsiktiga och att de vill göra besparingar just på den europeiska integrationen. Det är ett känsligt ämne. Vi måste återkomma till den debatten, för den är långtifrån över.

Jag skulle även vilja ställa två ganska viktiga frågor till Melchior Wathelet i ämnen som fortfarande förbryllar mig. Jag skulle vilja veta om rådet tänker anta den gemensamma förklaringen – där vi har sett ett utkast, även om jag är osäker på dess status – om den fleråriga budgetramen. Kommissionen presenterade dessutom i enlighet med parlamentets förväntningar en lång rad ensidesförklaringar där den förtydligar lissaboniseringen, det europeiska mervärdet och egna medel. Jag skulle vilja fråga Melchior Wathelet, som företräder rådet här, om rådet skulle kunna förklara sin egen ståndpunkt i dessa frågor.

Jag skulle än en gång vilja tacka mina kolleger i Europaparlamentet för deras insatser och alla i kommissionen och rådet för deras konstruktiva inställning, och jag vore tacksam för ett svar på dessa frågor.

  Helga Trüpel, föredragande. – (DE) Herr talman, herr Wathelet, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som föredragande för parlamentets budget kan jag definitivt tala om en politisk framgång när det gäller den här delen av budgeten. Parlamentets ståndpunkt efter omröstningen om budgeten i oktober har nästan helt och hållet godtagits av rådet. Min strategi var att ta itu med budgeten med en stor portion ansvar, med en ambitionsnivå som motsvarar Lissabonfördragets, men även med självbehärskning från vår sida, eftersom vi alla naturligtvis inser att vi befinner oss i en svår situation. Vi är detta till trots engagerade européer. Det var just dessa motstridiga målsättningar som vi stod inför med parlamentets budget, liksom med den allmänna delen av budgeten. De olika institutionerna, vilket innebär dels vårt eget parlament och dels de andra mindre institutionerna, till exempel Europeiska datatillsynsmannen, Europeiska ombudsmannen och revisionsrätten, har fått de tjänster som de så desperat behöver – inte så många som de från början efterfrågade men ett antal som visar på en förståelse för vad de verkligen behöver. Parlamentets budget – och det här tycker jag är viktigt – har skurits ned med 25 miljoner euro jämfört med vad presidiet från början begärde. Det är med andra ord ytterligare ett tydligt tecken på självbesinning och självbehärskning, men inte självförnekelse.

En annan sak som var särskilt viktig för mig var att använda mer resurser för att göra våra byggnader mer energieffektiva. Det bör även finnas fler cyklar här i Strasbourg så att vi inte är så beroende av så många bilar. Det bör också vara möjligt att förse institutionernas personal med färdbevis för kollektivtrafiken i Bryssel. Även här är det en fråga om miljöansvar. Lönejusteringarna i enlighet med domstolens beslut har fått tillräckligt utrymme i budgeten och kommer att finansieras genom en omfördelning från andra delar av budgeten. Det innebär att vi har nått en bra kompromiss mellan parlamentet och rådet, och vi har samarbetat väl.

Om jag får vill jag nu i egenskap av budgetsamordnare för gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen dock ge er min politiska bedömning av den allmänna budgeten. De ökade utgifterna – 2,91 procent – är mycket blygsamma och det här är en övergångsbudget vid en tidpunkt då det krävs nödvändiga nedskärningar i medlemsstaterna. Parlamentet ville dock – och jag anser fortfarande att det här är en rimlig begäran – ha en tydlig överenskommelse med rådet om hur Lissabonfördraget, som rådet och parlamentet naturligtvis antog tillsammans, faktiskt kan genomföras – för vi är när allt kommer omkring inte motståndare i den här frågan. Jag vill än en gång betona att parlamentet inte går längre än vad som föreskrivs i Lissabonfördraget. Vi kräver endast att fördraget efterlevs. Vi uppmanar dock även rådet att inte gömma sig bakom Lissabonfördragets resultat. I mina ögon finns det en fara för detta, och det är någonting som varje parlament med självrespekt måste kritisera.

Vi i den gröna gruppen är inte nöjda med vad vi har åstadkommit hittills. Det finns en del vaga uttalanden, men det är inte vad vi från början ville ha. Jag anser att vi, om vi antar en ambitiös strategi som det finns riktigt goda skäl för, också måste hålla oss till den och inte ge upp i förtid. Vi i den gröna gruppen gläder oss åt att vi för närvarande inte har pengar till kärnfusionsreaktorn Iter, eftersom vi inte anser att det är någon verklig prioritering i det här läget. Från miljösynpunkt anser vi också att vi borde spendera mer pengar på förnybara energikällor och en grön omställning, i stället för att lägga dem på projekt med osäkra utsikter. Det vi nu med säkerhet kan se inför det nya året är dock att förhandlingarna kommer att fortsätta. Jag hoppas verkligen att vi då, i en EU-positiv anda mellan rådet och parlamentet, kommer att bli ännu mer framgångsrika tillsammans.

  Melchior Wathelet, rådets ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är nu inne på slutsträckan för att anta budgeten för 2011. Det har inte varit någon picknick direkt. Det har funnits en del fallgropar men jag hoppas att vi till slut kan nå våra mål i budgetförfarandet och att vi, som föredraganden sade alldeles nyss, kommer att kunna godkänna en budget före årets slut.

Jag tror att det är det som har drivit oss i dag och här har vi beviset för att företrädarna för de olika budgetområdena talade sanning när de sade att de ville nå en överenskommelse. Kanske måste vi dock även säga att vi har utfört en ny uppgift och invigt ett nytt förfarande. Jag anser – som föredraganden precis sade – att alla har varit tvungna att göra vissa eftergifter, alla har varit tvungna att göra vissa kompromisser.

Å andra sidan har Europaparlamentet självt gjort betydande ändringar av rådets förslag om åtagandebemyndiganden. Det har lyckats få med flera projekt och förberedande åtgärder, det har inlett debatter och ifrågasatt finansieringen av ett flertal politiska åtgärder, och det har verkligen spelat sin roll som budgetmyndighet fullt ut. Det har också accepterat de stränga begränsningar som rådet har infört, särskilt när det gäller betalningsbemyndiganden.

Dessutom har vi det gemensamma uttalande som föredraganden hänvisade till och som rådet uppenbarligen stöder, med tanke på att det är ett gemensamt uttalande. Som ni säkert känner till har vi tagit emot ett brev från Belgiens premiärminister, den nuvarande rådsordföranden, adresserat till Europaparlamentets talman, där premiärministern förklarar att företrädarna för de kommande fyra ordförandeskapen på sex månader har bekräftat att de vill genomföra förfarandet för att utarbeta framtida budgetramar i enlighet med bestämmelserna i fördraget. I viss mån är det därför det första steget i genomförandet av det gemensamma uttalande som vi har antagit tillsammans om utarbetandet av framtida budgetramar.

Å andra sidan har Europaparlamentet också lagt fram en lista med krav när det gäller sina egna ambitioner för de förfaranden som rör egna medel. Ni har själva också haft möjlighet att sätta er in i kommissionens uttalande, som visade att kommissionen kommer att utöva sin initiativrätt och faktiskt gå vidare med den här agendan och på så sätt genomföra det nya budgetförfarandet, samt de kommande budgetramarna.

När det gäller själva budgeten för 2011 så är det mycket riktigt en sträng budget där betalningsbemyndigandena utökas med 2,9 procent. Trots det har vi dock kunnat se till att Europeiska utrikestjänsten kunnat bli verklighet. Vi har också lyckats finansiera de tre nya finansiella tillsynsmyndigheterna inom denna begränsade budgetökning på 2,91 procent. Genom att mobilisera flexibilitetsinstrumenten har vi också kunnat beakta de politiska prioriteringar som parlamentet ville genomföra. 105 miljoner euro har anslagits för nya förberedande åtgärder, ungdomsprojekt och rörlighetsprojekt. Som du märker, Helga Trüpel, använder vi precis samma ord som du har upprepat om och om igen, både i trepartsförfarandet och i ditt sista anförande, när vi pratar om parlamentets prioriteringar.

Detta nya förfarande enligt bestämmelserna i Lissabonfördraget var en ny erfarenhet för oss alla, och särskilt för mig vilket jag ödmjukt erkänner. Detta har dock inneburit att vi har kunnat hålla ett antal möten och diskussioner – ibland livliga sådana – men än en gång kan vi i dag säga att vi har nått en överenskommelse.

Jag skulle säga att jag fortfarande har en känsla av att vi har gjort för lite. Jag har tyvärr en något bitter smak i munnen när det gäller möjligheten att flytta flexibilitetsfrågan från enhällighet till kvalificerad majoritet. Jag anser att våra insatser har fört oss närmare en överenskommelse, men jag befarar att möjligheten inte kommer att infinna sig. Jag tycker att det är synd att vi inte tog tillvara på möjligheten, vare sig i fråga om flexibiliteten i sig eller i fråga om finansieringen av Iter.

Detta kanske inte är något enkelt förfarande men om det finns en god vilja och en vilja att lyckas på båda sidor så kommer vi att klara det. I det här läget skulle jag även vilja tacka alla dem som har hjälpt till att se till att vi i morgon förhoppningsvis kan bekräfta denna överenskommelse: Talmannen Jerzy Buzek själv som, skulle jag vilja påstå, verkligen kavlade upp ärmarna under budgetförfarandet, men även Alain Lamassoure, föredragandena Sidonia Elżbieta Jędrzejewska och Helga Trüpel, och naturligtvis kommissionsledamot Janusz Lewandowski, som trots meningsskiljaktigheterna hela tiden återkom med nya förslag och såg till att förfarandet slutligen roddes i hamn.

Här är således beviset för att vi kan nå överenskommelser och beviset för att det nya Lissabon-förfarandet kan bli framgångsrikt. Trots de fallgropar och svårigheter vi har stött på har vi lyckats nå en överenskommelse och få fram den här budgeten, som är mycket mer än bara en budget: Den kommer även att ge konkreta resultat för medborgarna när det gäller rörlighet, ungdomar, strukturfonderna som kommer att mobiliseras för de europeiska regioner som verkligen behöver dem, utrikestjänsten och de finansiella organen.

Tack vare denna budget kommer vi att kunna genomföra politiken i EU-medborgarnas tjänst. Det är det som måste vara vår drivkraft, och det som har sett till att alla har gjort de kompromisser som behövs för att nå en överenskommelse.

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar på kommissionens vägnar det faktum att parlamentet är berett att rösta om budgeten för 2011, även om inte alla delar av det ursprungliga paketet – bestående av en förordning om den fleråriga budgetramen, ett nytt interinstitutionellt avtal och finansieringen av Iter – har slutförts.

Genom att rösta visar budgetmyndighetens två parter att de tar sitt ansvar för att undvika budgetkris i ett läge när EU står inför allvarliga utmaningar och finansiell instabilitet i flera medlemsstater.

Jag måste betona hur viktigt det är att parlamentet röstar på samma sätt som i rådet, nämligen för att undvika ytterligare medling. Rådet har vidtagit åtgärder för att tillmötesgå parlamentets önskemål när det gäller förberedande åtgärder, pilotåtgärder, reserver och budgetanmärkningar. Jag anser att det här – att rösta på samma sätt och undvika ytterligare förseningar – är ett sätt att testa vår vilja att leverera budgeten, att ge EU-medborgarna förutsättningar att genomföra projekt och de program som skulle kunna och bör bidra till ökad sysselsättning.

När det gäller åtaganden avser omröstningen 141,8 miljarder euro, vilket motsvarar 1,13 procent av BNI. Det innebär enligt min mening att viktiga prioriteringar för parlamentet godkänns i fråga om ungdomar, små och medelstora företag och forskning i rubrikerna 1a och 3b, och om Palestina i rubrik 4.

För att nå dessa mål måste vi mobilisera flexibilitetsinstrumentet till ett värde av 105 miljoner euro. Betalningarna fastställs till 126,5 miljarder euro, vilket motsvarar 1,01 procent av BNI. Det återspeglar de budgetbegränsningar som medlemsstaterna för närvarande står inför.

Betalningsnivån fastställs på villkoret – som är mycket viktigt för kommissionen – att de kommer överens om ett gemensamt uttalande om att vid behov agera snabbt för att bevilja ytterligare betalningsbemyndiganden i form av överföringar eller ändringsbudgetar för att undvika betalningsunderskott.

När det gäller reserver, vilket vi troligtvis kommer att rösta om, måste jag givetvis upprepa kommissionens ståndpunkt. Vi strävar naturligtvis efter att så snart som möjligt uppfylla de villkor som parlamentet ställer.

Det är mycket viktigt att ha en budget på plats så att vi kan fortsätta diskussionerna på övriga områden utan den försvårande omständigheten att arbeta med tillfälliga tolftedelar. Det är verkligen mycket viktigt.

Det som återstår är finansieringen av Iter, vilket hänger ihop med det enade Europas internationella trovärdighet som partner i globala vetenskapliga och tekniska projekt. Om vi inte kan komma överens – och det här är sista möjligheten att göra det – förlorar vi omkring 570 miljoner euro av marginalerna för 2010 och förlorar därför även handlingsutrymmet i marginalerna för 2011. Jag anser därför att vi alla skulle vinna på att rösta och komma överens om Iter.

Det som återstår är också att anpassa och införliva Lissabonfördraget i form av den fleråriga budgetramen och det nya interinstitutionella avtalet. Jag måste berömma budgetföredraganden, Reimer Böge, och minister Melchior Wathelet för sina insatser för att få parterna att komma överens på just det här området, som också innehåller ett visst mått av flexibilitet. Det är riktigt. Jag kan höra på diskussionerna i parlamentet att det här är mer begränsat än det nuvarande systemet. Det är dock en kompromiss som i praktiken faktiskt garanterar samma flexibilitet som tidigare. Det förefaller därför vara godtagbart i dagsläget med de budgetkonsolideringar som pågår i medlemsstaterna.

Vi måste arbeta vidare med att införliva Lissabonfördraget genom att anta den fleråriga budgetramen och det nya interinstitutionella avtalet. Annars är vi ute på osäkert vatten, med dödlägen och förseningar på dessa områden, inte på stadig mark när det gäller de juridiska villkoren för våra insatser för framtiden.

Vi har nu testat Lissabonfördraget i praktiken. Det blev inte som det från början var avsett, nämligen för att underlätta kompromisser och beslutsfattande. Jag hoppas dock att vi kan dra slutsatser av erfarenheterna och i väntan på omröstningen i parlamentet har vi redan påbörjat förberedelserna för budgeten för 2012. Det här är ett tecken på vår optimism. Jag tackar alla som har varit inblandade i arbetet med att försöka få till en kompromiss om budgeten för 2011, Alain Lamassoure, talmannen Jerzy Buzek, minister Melchior Wathelet och föredragandena.

  László Surján, för PPE-gruppen. – (HU) Herr talman! Vi testar nu effekterna av Lissabonfördraget på oss själva. Vi och, generellt sett, de europeiska medierna har ofta sagt att parlamentets befogenheter har utökats enormt till följd av fördraget. Det stämmer att budgetmyndighetens två parter är ungefär lika starka men styrkan i denna part kan inte användas fullt ut eftersom fördraget innebär att vi har dömts till samtycke. Det enda fall där parlamentets befogenheter skulle kunna bli mer omfattande är om rådet i framtiden skulle rösta ned sig självt, vilket är helt otänkbart. Vi måste alla inse att vi, om vi fortsätter med tolftedelarna, bara kan stappla från en månad till nästa och inte skapa en europeisk union. Europeiska folkpartiet är därför i princip överens med övriga grupper om att det är nödvändigt för EU att få en giltig budget under morgondagen.

Denna budget kommer att baseras på den budget som kommissionen lade fram i somras och som parlamentet ansåg vara väl underbyggd och sund. Rådet var mer eller mindre av samma åsikt eftersom det inte gjorde några större ändringar och endast sänkte betalningsnivån något på grund av den stora krisen. Det är en konstig kris om den uppenbarligen kan lösas med 4 miljarder euro jämfört med EU-medlemsstaternas inkomster. Ärligt talat kan en nedskärning av denna storlek anses vara något populistisk. Något som gladde mig i den slutliga överenskommelsen, när parlamentet antog nedskärningen på 4 miljarder euro, var att vi inte skar ned jämnt överallt utan i stället behöll de viktiga, prioriterade områden som var särskilt känsliga för parlamentet.

Jag om någon tycker att det är mycket viktigt att det har skett en väsentlig, nästan 15-procentig ökning av anslagen till sammanhållningspolitiskt stöd. Det är också viktigt att vi gör vissa framsteg. Jag förstår signalen, herr talman, jag ska sluta alldeles strax. Jag måste dock säga att parlamentet begick ett stort misstag i slutet av förhandlingsförfarandet och partipolitiska intressen gjorde det oerhört svårt för oss att nå alla våra mål.

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja gå vidare med det som László Surján sade. Vi har att göra med ett nytt förfarande där budgetmyndighetens två parter, rådet och parlamentet, verkar på samma nivå. Jag vill vända mig till alla de kolleger i budgetutskottet som har klagat på att debatten har blivit politiserad. Till er vill jag säga att vi enligt det nya förfarandets logik ska göra mer än att bara diskutera tekniska budgetfrågor och faktiskt diskutera riktig budgetpolitik. Med denna budgetpolitik har det blivit tydligt att det finns en avsikt hos övriga myndigheter och rådet att använda budgetpolitiken för att skapa ett annat EU. Jag tänker därför börja med rådets ordförande – med dig, Melchior Wathelet.

Jag menar att parlamentet står i tacksamhetsskuld till det belgiska ordförandeskapet, eftersom jag anser att det har hjälpt till att åstadkomma någonting som jag inte trodde var möjligt för tre veckor sedan. I rådet var de brittiska och nederländska regeringarna – vi måste också nämna dem vid namn här – inte beredda att gå med på en kompromiss om parlamentets deltagande i arbetet med budgetramen. De kompromisser som vi ville få till stånd med rådet förkastades. De försökte nå en kompromiss ända in i sista stund, men dessa två regeringar sade nej. Man hittade en mycket intelligent lösning – eventuellt en belgisk lösning – om att få de regeringar som kommer att inneha ordförandeskapet under de kommande två åren – Ungern, Polen, Danmark och Cypern – att göra ett uttalande där de förbinder sig att låta parlamentet delta i utarbetandet av målen. Jag antar att det kommer att bli som tidigare, det vill säga baserat på det nuvarande interinstitutionella avtalet. Fyra regeringar i rådet har således förklarat att de är av en annan åsikt än de nederländska och brittiska regeringarna. Detta är en stor framgång, eftersom det har klargjort att rådet inte är en homogen enhet som kan diktera ett enhetligt mål, utan att det definitivt finns olika åsikter inom rådet. Till exempel befarar stater som Ungern eller Polen att det förr eller senare kommer att krävas nedskärningar någonstans, om utrikestjänsten, Iter och Galileo ska finansieras med samma budgetanslag som vi har i dag samtidigt som jordbruksutgifterna är frysta till och med 2013. Nedskärningarna skulle då dessutom ske inom sammanhållningspolitiken. Vi har således allierade i rådet, nämligen de stater som inte vill ha dessa nedskärningar. Det rör sig framför allt om de två kommande ordförandeländerna Polen och Ungern. I det avseendet har parlamentet tagit ett stort steg framåt.

Jag håller inte med Helga Trüpel om att vi har gett vika – tvärtom! När det gäller vårt andra centrala politiska krav, flexibiliteten, har vi inte nått någon överenskommelse. Frågan har skjutits på framtiden. Melchior Wathelet, du sade att det nu råder enighet och att du skulle kunna ha fått kvalificerad majoritet. Jag vill vända på saken och säga att de som vill ha Iter då även måste se till att det i rådet råder enighet om samarbetet kring flexibiliteten, annars kommer de inte att få Iter.

Vi har förhandlat på ett tufft och mycket kontroversiellt sätt. När allt kommer omkring handlade det aldrig om siffror utan om politisk vilja.

Slutligen är min tredje punkt att kommissionen i en tuff debatt har positionerat sig mellan rådet och parlamentet. Det finns inte en enda regering i rådet som är beredd att diskutera våra egna medel. Vi vill diskutera våra egna medel. Kommissionen har tagit ställning. I den här frågan har den valt att ställa sig på parlamentets sida. Gemenskapsinstitutionerna är således överens. Till våren räknar jag med att kommissionens ordförande och du, Janusz Lewandowski, kommer att lägga fram ett motsvarande förslag om hur vi ska hantera egna medel i EU. Medlemsstaterna – de 27 regeringarna – måste då ta ställning till detta.

Jag är lite förvånad över att jag är den enda gruppordförande som talar här i dag. Jag skulle även vilja rikta mig till mina kolleger i den frågan. Vi och budgetexperterna förde till viss del en livlig debatt. Jag tycker att det hela till slut gick i en positiv riktning. Jag skulle vilja tacka budgetföredragandena Sidonia Elżbieta Jędrzejewska och Helga Trüpel. Efter att ha arbetat mer med budgeten på politisk nivå har jag lärt mig hur svårt det här är. Jag vill gratulera er till ett utmärkt arbete. Slutligen vill jag be alla de ledamöter i budgetutskottet, som ibland har känt att jag har provocerat dem, om ursäkt. Jag måste dock säga att jag ansåg att provokationen var nödvändig.

  Anne E. Jensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag vill också börja med att tacka Sidonia Elżbieta Jędrzejewska och Helga Trüpel för deras gedigna och goda arbete med budgeten, och kanske Sidonia Elżbieta Jędrzejewska i synnerhet, som har haft en otroligt svår uppgift med det nya förfarandet. Jag vill tacka det belgiska ordförandeskapet som har gjort en fantastisk insats. Jag tycker också att vår ordförande, Alain Lamassoure, har gjort ett utmärkt arbete under förhandlingarna. Kommissionen har naturligtvis också bemödat sig att göra en konstruktiv insats, särskilt under slutfasen.

Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa anser att det här är ett bra resultat för budgeten 2011. Vi har säkrat nödvändiga anslag till forskning, energi och utbildning, och på det utrikespolitiska området har vi lyckats få fram pengar till Palestina och de bananproducerande länderna utan att göra nedskärningar i andra program. Budgetförfarandet har visat att den fleråriga budgetramen är mycket strikt och oflexibel. Vi har fortfarande inte lyckats lösa problemet med hur fusionsenergiprojektet Iter ska finansieras under de kommande åren – någonting som har nämnts av flera personer. ALDE-gruppen vill hitta en lösning på detta. Om vi ska fortsätta att arbeta för att nå EU:s energipolitiska mål kommer vi att stå inför svåra budgetförhandlingar även under de kommande åren om vi inte träffar en överenskommelse som möjliggör större flexibilitet. Jag hoppas att detta kommer att ske snart. Här vill jag tacka Reimer Böge för hans oförtrutna arbete för att få till stånd en bra lösning.

  Isabelle Durant, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Wathelet, herr kommissionsledamot! För bara en månad sedan protesterade de fyra stora politiska grupperna mycket högljutt och kraftfullt, trots att vi i princip hade kommit överens om siffrorna för budgeten 2011. De uppmanade det belgiska ordförandeskapet att med rådet förhandla fram inte bara 2011 års siffror, som vi var överens om, utan även en uppriktig politisk överenskommelse om nästa fas, en politisk överenskommelse som skulle göra det möjligt att arbeta tillsammans i form av ett konvent eller liknande – det spelar knappast någon roll – men även tillsammans med nationella parlament och regeringar om den framtida budgetramen och om egna medel. Alla var överens.

Vi bad om detta då, för bara en månad sedan, eftersom vi trodde att vi var tvungna att garantera EU:s framtida finanser, eftersom vi trodde att vi var tvungna att gripa in och rädda budgetarna i medlemsstaterna, som alla har problem, och eftersom EU måste ha egna medel. Alla samtyckte och jag skulle vilja påstå att det sades mycket kraftfullt.

Var står vi nu, en månad senare? Vi är tillbaka på ruta ett. Vi ska snart anta budgeten för 2011. I den tas ingen hänsyn till vare sig flexibilitet eller Iter. Jag sörjer som ni vet inte över Iter men å andra sidan gör det belgiska ordförandeskapet – även om jag vet att det har gjort enorma insatser – det hela något lättare för oss att svälja i dag genom att föreslå att vi bör hålla till godo med ett uttalande från rådet, med kommissionens visdom – även om jag hoppas att det alltid kommer att stå på parlamentets sida, där det hör hemma – och med brevet från premiärminister Yves Leterme, som faktiskt föreslår att vi bör respektera fördragen. Som tur är föreslår han inte motsatsen för oss – det hade varit häpnadsväckande.

Ni måste därför medge att det här är ett ganska lättviktigt förslag, och ni måste inse att vi är lite frustrerade. Jag är inte ens säker på att det belgiska ordförandeskapet själv helt och hållet tror på vad det säger. Om ”picknicken” hade varat lite längre, Melchior Wathelet, hade vi kanske kunnat nå en bättre överenskommelse, en starkare överenskommelse för framtiden, som skulle ge oss större möjligheter att lämna ordentliga garantier för framtiden.

Du har en känsla av att det finns för lite här, och det har jag också. Vi kommer dock ändå att agera korrekt. Vi kommer därför att godkänna resolutionen, trots alla dess nackdelar, och när det gäller allt det andra har vi gått miste om en möjlighet. Du kan dock lita på att vi kommer att vara med vid nästa möte, för debatten om budgetramarna är inte över.

  Derk Jan Eppink, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag ska försöka vara mer kortfattad än föregående talare. Min grupp föreslår att budgeten antas enligt överenskommelsen i rådet. Den medför en liten ökning och det är en rimlig kompromiss. Kom ihåg att EU:s medlemsstater och medborgare har skurit ned i sina budgetar. Tyvärr fick budgetdebatten en skev början. Parlamentet krävde en ökning med 6 procent, vilket var löjeväckande och visade att denna församling hade förlorat greppet. Här infekterades debatten till och med av brushuvuden som ville kidnappa budgeten för att tvinga fram tillgång till egna medel, med andra ord, EU-beskattning. Vi har alltid varit emot detta. Lissabonfördraget är tydligt på den punkten. Parlamentet har rätt att vara rådgivande, inte att vara med och besluta.

Parlamentet förlorade den här striden, precis som vi förutspådde. Nu närmar det sig den ståndpunkt som Europeiska konservativa har försvarat hela tiden – en budget på 1 procent av BNP. Brushuvudena här måste lugna ner sig, särskilt de gröna. Föreställ er bara att EU inte hade någon budget nästa år, samtidigt som euron befann sig i fullt spinn. Är det den bild som ni vill förmedla till finansmarknaderna? De vore inte alls glada.

Jag vill gratulera de brittiska och nederländska regeringarna till deras principfasta ståndpunkt. Jag tackar den belgiska regeringen för dess roll som neutral medlare och jag tackar kommissionen för sitt kunniga och lugna arbete.

  Miguel Portas, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! När vi nu antar förslaget till budget för 2011 kommer vi till slutet av en turbulent förhandlingsprocess. Först några ord om själva budgeten. Den är ett resultat av regeringarnas krav på ökningar, i form av återstående belopp. Det förslag som regeringarna lade fram, och som vi kommer att rösta om i morgon, ligger långt under de gränser som man kom överens om vid förhandlingarna om budgetramen för perioden 2007–2013.

Min grupp håller inte med om detta. Vi är emot kontinuitetsbudgetar i exceptionella situationer och vi är emot budgetar som inte innehåller åtgärder för att ta itu med de sociala kriser som åtstramningspolitiken har bidragit till i våra länder. Detta skulle i sig vara tillräckligt för att inte rösta för budgeten. Underfinansieringen har dock även en annan konsekvens: Det kommer att krävas successiva korrigeringar under hela 2011, vilket regeringarna själva erkänner genom att underteckna ett protokoll där man säger just detta.

När det gäller framtiden hoppades den majoritet som kommer att rösta för budgeten åtminstone att budgeten inte skulle upprepas 2012 och 2013, men ingenting kunde vara mer osäkert. Trots vår kritik stödde min grupp parlamentets ståndpunkter under dödläget för att undvika denna mycket påtagliga risk. Det slutliga åtagandet är dock mycket svagt. Jag kan garantera er att vi 2012 kommer att ha en reviderad och utökad version av den debatt som vi har fört i år, eftersom en minoritet av regeringarna, under ledning av Storbritannien, anser att dagens EU-budgetar är för stora: De vill ha mindre, inte mer. Dessa regeringar vill även minska flexibiliteten. Dessa regeringar gillar sanktioner och avskyr solidaritet. De vill ha överdrivna åtstramningar och inte sociala framsteg. Det är därför som vårt Europa – ett Europa som förkastar obligationsemissioner, ett Europa som förkastar tanken på en skatt på finansiella transaktioner – är ett Europa som är fast beslutet om att förstöra sitt eget europeiska projekt. Det är inte ett Europa som vi kan ställa oss bakom. Vi kan därför inte rösta för budgeten.

  Marta Andreasen, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig kort för att väga upp för den tid som Miguel Portas tog på sig. Många ledamöter i parlamentet kommer att gratulera sig själva till att ha erhållit en utökad EU-budget för 2011 med 2,9 procent. Andra kommer i stället att klaga över att det inte är tillräckligt. Jag om någon beklagar djupt att parlamentet ignorerar den kris som européerna går igenom och endast försöker tillfredsställa sina egna mål. Jag om någon beklagar att David Cameron godkänner en sådan ökning och samtidigt inför stränga åtstramningar i den brittiska budgeten, vilket har fått medborgarna att göra uppror.

Dessa pengar kommer inte att förbättra ekonomin i dessa medlemsstater, inte heller skapa arbetstillfällen för dem som förlorar sina arbeten. Om pengarna hade hållits kvar i Storbritannien skulle de dock ha gjort det möjligt att undvika en höjning av utbildningsavgifterna till exempel. Vi kommer naturligtvis inte att rösta för den utökade budgeten.

  Lucas Hartong (NI). – (NL) Herr talman! I förmiddags fick jag via e-post en inbjudan till ett cocktailparty från budgetutskottets sekretariat. De ville fira att Europaparlamentet kunnat utöka sin budget för 2011.

Om det var upp till parlamentet och kommissionen skulle betydligt mer pengar ha tagits ur våra medborgares fickor. EU-skatt: verkligen en anledning att fira med en cocktail! Medlemsstaterna förlorar sin vetorätt i budgetfrågor: ytterligare en anledning att fira! Det kallar jag att dansa på graven till medborgarnas rättigheter! Som tur är finns det dock en anledning att fira. Budgetökningen har begränsats, efter kraftiga påtryckningar från medlemsstaterna.

Tyvärr innebär detta dock fortfarande inte att budgeten kommer att skäras ned, vilket det nederländska frihetspartiet (PVV) ville, men ökningen är inte i närheten så hög som Europaparlamentet ville. Vi kommer inte att få någon EU-skatt, till förtret för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), och medlemsstaterna kommer att ha kvar sin vetorätt. Så när jag höjer mitt glas i dag kommer det att vara för de modiga, envisa medlemsstater, som Nederländerna, som har vägrat att gå med på parlamentets krav. Länge leve medlemsstaterna, länge leve medborgarna!

  Salvador Garriga Polledo (PPE). – (ES) Herr talman, fru Jędrzejewska, fru Trüpel, herr Lamassoure, herr Lewandowski och herr Böge! Ni är dem som ligger bakom en budget för 2011 som jag anser till slut har visat sig vara måttfull och realistisk.

Budgetutskottet hade redan utarbetat ett förslag som när det gäller åtagandebemyndiganden var helt i linje med de finansiella begränsningarna och som lät betalningsbemyndigandena vara öppna för förhandling, eftersom det som kommissionen sade fanns och fortsätter att finnas farhågor om förändringarna i betalningsbemyndigandena i strukturfonderna för nästa år.

Efter omröstningen i oktober hamnade vi tyvärr i politiska förhandlingar med rådet och sedan dess har allting gått snett: ”brevet från de tolv”, rådets 2,9-procentiga ökning av betalningsbemyndigandena, påtryckningarna på parlamentet och dess ledamöter, och det sista misslyckandet när budgetutskottet ställde in det möte som skulle ha ägt rum i går för att försöka nå en överenskommelse om flexibiliteten och den framtida finansieringen av den internationella termonukleära experimentreaktorn (Iter).

Borde vi dra några slutsatser av detta? Det tycker jag att vi borde. Rådet borde dra sina slutsatser, de kommande ordförandeskapen borde dra sina slutsatser, kommissionen borde dra sina slutsatser, och det borde även vi göra.

Jag ska nu ge er en slutsats: Låt förhandlingarna om EU-budgeten för andra år vara. Låt specialisterna sköta dem, det vill säga de som har talat i dag.

Jag vill även ta tillfället i akt och välkomna min kollega, Martin Schulz, till budgetutskottet och påminna honom om att utskottet sammanträder i januari. Jag hoppas att du då kommer att lägga fram ett alternativt förslag på hur man ska finansiera Iter, med tanke på att vi har förlorat 571 miljoner euro i budgeten för 2010.

  Göran Färm (S&D). - Herr talman, kära kolleger! Det är väldigt glädjande att rådet och parlamentet i dessa besvärliga tider har kunnat enas om en budget för 2011. Budgeten är en god kompromiss i och med att vi har kunnat hålla en låg ökningstakt, men ändå hittat rimliga resurser för våra prioriterade områden. Ett stort tack för detta till våra föredragande Sidonia Elżbieta Jędrzejewska och Helga Trüpel och till det belgiska ordförandeskapet som har gjort en mycket konstruktiv insats.

Det som oroar mig är de långsiktiga perspektiven, eftersom det i längden blir orimligt om medlemsstaterna lägger på EU nya uppgifter men inte kan enas om hur de ska finansieras. Det här kommer att bli ett stort problem 2012 och 2013 och givetvis inför kommande finansiella ramverk. För nu är det uppenbart att en minoritet av rikare nettobetalarländer, varav vissa med EU-skeptiska regeringar, vill banta EU:s budget till varje pris, oavsett konsekvenserna. Det är en orimlig hållning, särskilt som de själva driver på hårt för ökade utgifter på vissa områden, t.ex. it-projektet, och inte heller kan peka ut var besparingarna ska göras. Ska vi spara på jordbruksstödet? Ska vi spara på strukturfonderna? Vissa vill det, men de flesta säger nej.

De problem vi har inför framtiden är egentligen ett internt, politiskt problem i rådet och mellan medlemsstater med olika inställning till EU och dess budget i framtiden. Mest kontroversiell är frågan om framtidens flexibilitetsmekanismer. För oss socialdemokrater handlar detta om två saker.

För det första: Det är en principfråga att försvara ett interinstitutionellt avtal som vi har haft sedan 1999 och som har fungerat utmärkt. Inget parlament i världen accepterar ett försämrat inflytande, särskilt inte om det inte finns några starka sakskäl för det. Några sådana sakskäl för minskad flexibilitet har rådet inte kunnat presentera. Lissabonfördraget förhindrar inte ett nytt avtal med samma innehåll som det nuvarande, utan det är en fråga om medlemsstaternas politiska vilja.

För det andra: När marginalerna krymper i slutet av budgetperioden, samtidigt som de nya uppgifterna växer, kommer behovet av flexibilitet också att växa. Det har kommissionen pekat på i sin utvärdering av nuvarande ramverk. Trots att alla sakargument talar för ökad flexibilitet och trots att det bör bli lättare att använda flexibiliteten har rådet gått i motsatt riktning. Detta är inte acceptabelt. Vi vet idag att det finns medlemsstater som ser dagens strid om försämrad flexibilitet som en förberedelse inför det stora slaget, med en drastisk slakt på EU:s budget. Om detta kommer att bli rådets linje för framtiden är jag rädd att vi står inför en mer permanent budgetkris, för det kommer vi inte att acceptera.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Lucas Hartong (NI). – (NL) Du har beskrivit det faktum att ett antal medlemsstater är emot utökningen av budgeten för 2011 och att färre projekt därför kommer att kunna genomföras som ”oroande”. Har du inte övervägt möjligheten att dessa medlemsstater inte ser något behov av dessa EU-projekt?

  Göran Färm (S&D). – (EN) Herr talman! Naturligtvis inser jag det, men det finns en skillnad mellan dem som är nettobetalande medlemsstater och dem som är nettomottagande medlemsstater. Det måste vi inse. Man skulle lätt kunna säga att Storbritannien, Nederländerna och till och med min egen medlemsstat, Sverige, skulle vinna på en nedskärning av EU:s budget.

Men se på de medlemsstater som nu verkligen har problem. Se på Grekland, Portugal och Irland. De skulle förlora om EU:s budget skars ned, eftersom budgeten faktiskt medför ett tillskott till deras ekonomier – inte minst via strukturfonderna och även andra delar av budgeten. Jag tycker därför inte att det är rimligt att agera på det sättet.

  Carl Haglund (ALDE). - Herr talman! Nu för vi åtminstone en riktig debatt där rådets företrädare engagerar sig. Denna debatt om nästa års budget har länge handlat om vem som har gjort vad, och varför. I mångas ögon har det varit en debatt institutionerna emellan, vilket på sitt sätt är synd, men samtidigt kan vi kanske lära oss något för framtiden.

För en månad sedan var jag ganska kritisk till hur ni i rådet ser på framtiden och möjligheten att finansiera de prioriteringar som ni själva har lagt fram, och då avser jag främst Europa 2020-strategierna, det vill säga hur man ska finansiera de ambitiösa målsättningar som vi har i Europa. Min kritik finns fortfarande kvar och jag tycker därför att det kan vara intressant att se på den budget vi nu har i ljuset av just detta.

Vi har enats om en budget med en tillväxt på 2,91 procent, vilket jag personligen tycker är en helt rimlig lösning. Om rådet hade fått sin vilja igenom så hade forskningsanslagen skurits ned med ungefär en halv miljard euro jämfört med det belopp som kommissionen ursprungligen föreslog, och här har jag ännu inte riktigt förstått hur man hade tänkt från rådets sida. Parlamentet har senare rättat till det här i sin egen version, vilket är bra. Det betyder att vi på många sätt gick i en bättre riktning, och även om siffrorna är desamma som rådet ville ha är innehållet betydligt bättre än rådets 2,91 procent. Jag tycker att det är värt att notera att även om vi stannar vid samma siffror så har det skett betydelsefulla förskjutningar inom budgeten.

Göran Färm tog fasta på flexibilitet och här måste rådet fundera över hur ni rent konkret tänker hitta de pengar som behövs för de framtidssatsningar som vi har enats om, för de kommer inte att finnas de kommande åren om ni fortsätter med den logik ni har.

  Martin Callanan (ECR). – (EN) Herr talman! Jag är naturligtvis glad över att parlamentet till sist har tagit sitt förnuft till fånga, accepterat det som för många av oss varit oundvikligt hela tiden och gått med på en ökning på 2,9 procent, även om jag måste säga att det för många av oss inte var tillräckligt. Många av oss skulle ha velat se en frysning – eller kanske, i våra mest hoppfulla fantasier, en minskning – i EU:s budget. Ju mindre pengar EU spenderar desto mindre lägger det sig i vanliga medborgares liv.

Det här är uppenbarligen ett bra resultat för David Cameron, för Mark Rutte, men det är också en seger för de hårt pressade skattebetalarna Europa som måste betala alla EU-institutionernas räkningar. I en tid av åtstramningar, en tid av nedskärningar i de flesta medlemsstater, var det uppriktigt sagt vansinne av parlamentet att försöka utöka EU:s utgifter med 6 procent. Det gläder mig att det har funnits åtminstone ett litet uns av förnuft.

Till dem som tror på EU-projektet och som tror på europeisk integration – och jag hör inte nödvändigtvis till dem – vill jag säga följande: Ni gjorde er sak mer skada än någon annan kunde ha gjort genom att försöka insistera på denna löjeväckande utökning av EU:s utgifter när alla andra, alla andra offentliga institutioner i Europa, ser de smärtsamma nedskärningarna. Ni har skadat er sak oerhört.

  Bastiaan Belder (EFD). – (NL) Under budgetförfarandets slutfas gjorde rådet och kommissionen politiska uttalanden, särskilt för att få Europaparlamentet att delta i EU:s finansiering på lång sikt. Jag har två frågor om det.

Min första fråga är följande: Hur tänker rådet och kommissionen konkretisera detta samarbete? Kommer Europaparlamentet att ha en medbeslutande roll i detta? Det tvivlar jag starkt på.

Min andra fråga gäller EU-skatten. I juni 2011 vill kommissionen lägga fram ett förslag om EU:s finansiering för perioden 2014–2020. Min fråga om detta är följande: Är en EU-skatt en del av detta? I så fall innebär det att listan över möjliga avgifter som kommissionen lade fram i oktober har gjorts ännu längre. Om det här handlar om en avgift för finanssektorn anser jag verkligen att intäkterna bör gå till medlemsstaterna, eftersom det faktiskt var de som var tvungna att rädda bankerna.

Slutligen stöder jag helt och hållet de nederländska och brittiska regeringarnas ståndpunkt i den här konflikten.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman! För det första vill jag tacka Sidonia Elżbieta Jędrzejewska och Helga Trüpel som har tagit sig an budgetförfarandet med stort ansvar och en tydlig betoning av prioriteringarna.

När det gäller budgeten för 2011 måste vi alltid när vi talar om EU:s budget komma ihåg att omkring 95 procent av pengarna går tillbaka till medborgarna. Det bästa exemplet på detta är Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Vid 6 procent är EU:s administrativa kostnader lägre än många medlemsstater. I många år har EU:s budget uppgått till ± 1 procent av BNP. Detta har finansierat utvidgningen från 15 till 27 medlemsstater utan att det har behövts några ytterligare budgetmedel. Till följd av Lissabonfördraget har vi nu fått ytterligare arbetsuppgifter.

Det är alltid svårt att utöka budgeten. Med de nya projekt och extra arbetsuppgifter som följer av Lissabonfördraget är budgeten för 2011 dock också en investering i EU:s framtid och i dess institutioner.

  Alain Lamassoure (PPE). – (FR) Herr talman! Med tanke på de exceptionella begränsningar vi står inför i år är den överenskommelse som har nåtts om förslaget till budget för 2011 den bästa kompromiss som var möjlig. För detta måste vi tacka och gratulera våra två föredragande, kommissionen och det enastående belgiska ordförandeskapet som jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till.

Melchior Wathelet är lite ledsen. Han har intrycket av att det har gjorts för lite. Han borde se parlamentets gest, där man beviljar 570 miljoner euro till medlemsstaterna i stället för att använda pengarna till Iter, som ett tack till det belgiska ordförandeskapet.

Sedan förhandlingarna inleddes har parlamentet varit oroligt över att visa sig vara medvetet om sina skyldigheter. Nu, vid årets slut, när unionens sammanhållning än en gång ifrågasätts, rekommenderar budgetutskottet kategoriskt att vi sätter punkt för osäkerheten kring budgeten för 2011.

Grundproblemen finns dock kvar. Till skillnad från vissa av de nationella budgetarna hotas EU:s budget inte av konkurs. När det gäller stadgarna är det en balanserad budget, men den står på randen till politiskt misslyckande. EU finansierar sina ambitioner genom att vältra sig i ord. Verbal inflation, inflationen i grandiosa och illusoriska mål, är dock precis lika skadlig som monetär inflation.

Unionen kan inte längre finansiera de beslut som den redan har fattat, inte heller de nya befogenheter som den har fått genom Lissabonfördraget. Unionen har inte heller lyckats införa de förfaranden som skulle göra det möjligt att se till att stora gemensamma mål, som Europa 2020-strategin, införlivas i de nationella budgetarna om det saknas gemenskapsfinansiering.

Därför lägger parlamentet så stor vikt vid den överenskommelse som nåtts mellan kommissionen och de framtida ordförandeskapen för att hitta ett sätt att trygga finansieringen av framtida politik, genom gemenskapsbudgeten, i form av nya resurser som inte längre tynger de nationella budgetarna, och genom de nationella budgetarna i sig, som är 20 gånger större än den minimala EU-budgeten. Under 2010 har unionen omdefinierat sin uppfattning om finansiell solidaritet. 2011 måste bli det år då vi återinför budgetsolidariteten.

  Hynek Fajmon (ECR). – (CS) Herr talman! Jag skulle i dag än en gång klart och tydligt vilja förklara att EU behöver en ordentlig budget för nästa år. Det finns ingen anledning för oss att ha en preliminär budget. Det finns inte heller någon anledning för Europaparlamentet att ställa ytterligare krav som villkor för att godkänna budgeten. Alla europeiska länder genomgår för närvarande en svår period ekonomiskt och behöver visshet i form av ordentliga budgetar, både på nationell och på europeisk nivå. Hushåll, företag och lokala myndigheter behöver också denna visshet.

Jag kan därför för mina kolleger i Medborgardemokraterna i Tjeckien och gruppen Europeiska konservativa och reformister säga att vi vid omröstningen i morgon kommer att stödja den kompromiss som nåtts mellan kommissionen, rådet och parlamentet.

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) Herr talman! I och med morgondagens omröstning kan vi slutföra det första godkännandeförfarandet för den årliga budgeten i enlighet med Lissabonfördraget. Förhandlingarna har uppenbarligen varit svåra. Parlamentet har lagt fram oerhört viktiga politiska synpunkter, men rådet har vägrat att diskutera dem. Parlamentet uppvisade inledningsvis en mycket enad front när det gäller att stå fast vid sin ståndpunkt. Rådet var delat, men hade fördelen av enhällighet och förhindrade medling. Vi står nu i ett läge där vi ska komma överens om siffrorna. Rådet och kommissionen har genom sina förklaringar godkänt de flesta av Europaparlamentets krav. Det hade varit betydligt bättre att ha ett interinstitutionellt avtal som skulle ha inneburit en större säkerhet inför framtiden. Tyvärr är parlamentet inte längre lika enat som det var när förhandlingarna började. Därför saknas det nu finansiering av Iter.

Jag anser att det är oerhört viktigt för oss att ge EU den budget som det behöver under denna krisperiod. Vi har den tid vi behöver för att komma överens om de frågor som fortfarande är olösta innan de framtida finansiella prognoserna ska godkännas. Rådet måste förstå att det inte gagnar unionen att EU:s viktigaste politikområden kommer att godkännas genom medbeslutandeförfarandet, medan beslutet om de finansiella resurser som behövs för att genomföra politiken endast fattas av en av parterna i budgetsamarbetet. Parlamentet måste delta i samma utsträckning i båda delar: politiskt och finansiellt.

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Herr talman! Många ledamöter uppvisar en hycklande inställning i sina uttalanden om budgeten. Martin Schulz försöker knappt ens att hålla sin irritation över rådet för sig själv. Guy Verhofstadt tycks ha begränsat sitt ordförråd till två fraser: europeiska obligationer och EU-skatt. Joseph Daul har till och med föreslagit att Nederländerna lika gärna kan lämna EU. Det är hårda ord men de stöder endast en sida av debatten.

När jag föreslog att vi borde ta itu med parlamentets egen budget tycktes dessa herrar och deras grupper dock inte ha hört mig. Jag fick också kalla handen när jag föreslog att ledamöterna borde vara öppna med de ersättningar som de får för sina allmänna utgifter varje månad. Jag fick heller inget stöd för mitt förslag om att ta itu med parlamentets luxuösa bilpark. När jag föreslog att vi borde skära ned på parlamentets lyxiga informationskontor verkade det som om jag gav många ledamöter huvudvärk.

Det vore därför lämpligt att rösta emot, men min grupp och mitt land har lyckats förhindra att situationen blir ännu värre och därför har jag lagt ned min röst. Det vore direkt olämpligt att rösta för en 2,9-procentig ökning i det rådande klimatet.

  José Manuel Fernandes (PPE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Genom att anta den här budgeten uppvisar Europaparlamentet en oerhörd ansvarskänsla. Sanningen är den att det vore dåligt för EU och dess medborgare att inte ha någon budget för 2011, med tanke på att vi befinner oss i en ekonomisk, finansiell och social kris som inte riktigt vill släppa greppet om oss. Ingen hade förstått om EU:s institutioner hade försökt nå breda överenskommelser med medlemsstaterna om sina budgetar och inte lyckats nå ens det minsta samförstånd om dessa budgetar.

Jag anser dock att budgeten för 2011, även om den inte är dålig, kunde ha varit bättre. Behovet av enhällighet i rådet i vissa frågor försvårade förhandlingarna. Detta varslade om de svårigheter som rådet kommer att ha att komma överens om nästa fleråriga budgetram och om de egna medel som, som vi vet, kräver enhällighet i rådet.

Jag skulle i det här läget vilja framhäva Sidonia Elżbieta Jędrzejewskas och Helga Trüpels utmärkta arbete som föredragande, det belgiska ordförandeskapets insatser och kommissionens agerande. Våra prioriteringar finns med i budgeten. Jag skulle vilja framhäva det ökade stödet till ungdomar, utbildning och innovation, samt forskning. Jag vill även framhäva den förberedande åtgärden ”Ditt första Eures-jobb”, som kommer att öka rörligheten på arbetsmarknaden för ungdomar inom EU. Jag arbetade personligen med det här förslaget och jag hoppas att denna förberedande åtgärd, efter att ha fått en rättslig grund, kommer att utvecklas till ett program med betydande budgetanslag. En annan positiv aspekt var överenskommelsen om att kommissionen före slutet av september 2011 ska presentera uppdaterade värden när det gäller anslagen till sammanhållningspolitiken och landsbygdens utveckling, och vid behov utöka dessa anslag.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Herr talman! Jag skulle framför allt vilja tacka Sidonia Elżbieta Jędrzejewska, vår föredragande, för att hon på ett utmärkt sätt skött de mycket svåra förhandlingarna för parlamentets räkning. Hennes arbete måste erkännas, liksom rådets.

Jag talar i egenskap av föredragande i jordbruksfrågor och jag vill att ordet jordbruk ska eka genom kammaren. Vi hyser nämligen farhågor inte bara om siffrorna utan även om förfarandet. Ur mitt perspektiv behöver det nya förfarandet finjusteras. Vi kan och bör bedriva vårt arbete på ett bättre sätt. Det säger jag till mig själv, men även till rådet och kommissionen, och jag tror att vi måste undersöka och granska hur vi tidigare har arbetat.

Vi har gjort vissa framsteg inom jordbruket. De är mycket små, men det som oroar mig är framtiden. Jag skulle vilja att kommissionen talar om den enorma nedskärning på uppåt 800 miljoner US-dollar som tycks vänta i finansieringen av landsbygdens utveckling. Jag hoppas att den inte kommer att bli av.

Jag oroar mig över budgeten efter 2013 och risken för att jordbruket kan bli en sektor som människor plundrar på pengar till andra politikområden, om vi inte kommer överens om en tillräcklig budget för alla EU:s politikområden.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (LT) För första gången sedan det nya Lissabonfördraget trädde i kraft har Europaparlamentet använt sina nya befogenheter för att delta fullt ut i sammanställningen av EU:s budget. Det misslyckade första försöket att nå en överenskommelse och få med Europaparlamentets rättmätiga krav visar på en konflikt som fortfarande föreligger mellan institutionerna och som faktiskt inte borde finnas, eftersom den förhindrar ett effektivt samarbete mellan institutionerna. Det kan förmodligen inte förnekas att alla EU-institutioners mål är att se till att överenskommelser som är särskilt viktiga för hela EU och dess medborgare antas så smidigt som möjligt. I framtiden måste därför institutionerna själva i grunden förändra principerna för hur de driver sin verksamhet. För att kunna genomföra principen om representativ demokrati måste det också anses vara särskilt viktigt att låta Europaparlamentet delta i alla skeden av förhandlingarna, särskilt vid antagandet av budgeten.

  Riikka Manner (ALDE). – (FI) Herr talman! Först av allt vill jag tacka föredragandena för deras hårda arbete för att åstadkomma denna kompromiss. Förhandlingarna har krävt särskilt stora insatser till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande och budgetåtstramningarna i medlemsstaterna. Jag vill därför tacka alla våra förhandlare.

Det här är första gången som EU:s budget antas vid första behandlingen. Jag anser att den här processen, om något, ytterligare har markerat behovet av bättre dialog mellan de två budgetmyndigheterna, någonting som parlamentet länge har efterfrågat. Det krävs fortsatta förhandlingar och en harmoniserad strategi för medling om årliga och fleråriga budgetramar, så att institutionerna kan tala ett och samma språk vid förhandlingsbordet.

Nu får vi dock förmodligen vara nöjda med att vi har en budget för 2011. Osäkerhetsfaktorerna måste minimeras i denna ekonomiska malström.

  François Alfonsi (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Budgeten för 2011, som är ett resultat av otaliga medlingsförfaranden mellan vårt budgetutskott, rådet och kommissionen, är inte förenlig med den nya institutionella balans som anges i Lissabonfördraget.

Denna balans har inte respekterats av rådet och i synnerhet inte av företrädare för ett antal regeringar. Det är till exempel oacceptabelt att parlamentets begäran om att inleda en dialog om EU:s framtida egna medel har runnit ut i sanden.

Parlamentet har numera medbeslutanderätt i budgetfrågor. Det måste se till att denna respekteras, och en sak måste vi inse: Helt balanserande medlingsförfaranden kommer förmodligen inte att vara möjliga förrän denna medbeslutanderätt utövas i form av en negativ röst.

Förr eller senare kommer Europaparlamentet att behöva bestämma sig för att med bestämdhet hävda sin institutionella ställning. Frågan om egna medel kommer att dyka upp igen under de kommande månaderna. Om vi vill lyckas måste vi kunna fullfölja våra skyldigheter ända till slutet.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Herr talman! Jag kan inte rösta för en utökning av parlamentets budget och jag tror att många människor i Storbritannien kommer att följa förfarandet här med stor bestörtning. I de nationella ekonomierna i Europa ser vi åtstramningsåtgärder och budgetnedskärningar. Det är tidens lösen och det är vad vårt folk får vara berett på.

Euron befinner sig i kris och jag vill att parlamentet noterar att vi, även om min valkrets inte använder euron, delar landgräns med Irland. Irland är en stor exportmarknad för oss, så krisen drabbar även vårt folk. Trots hela den här krisen har vi föreslagit en ökning med 2,9 procent, vilket är mindre än de 6 procent som parlamentet ville ha, i en budget som revisionsrätten inte har godkänt på många år.

Det som är mest oroande av allt är att vi har ett löfte från kommissionen om att senast i juni 2011 lägga fram förslag om en EU-skatt. Är det så konstigt att EU-motståndet ökar?

  Michel Dantin (PPE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ansluta mig till alla dem som har tackat och gratulerat dem som har lyckats slutföra dessa mycket svåra förhandlingar.

Vi förbereder oss för att i morgon godkänna en budget som är ett stort steg framåt för rörligheten och ungdomarna i Europa. Framför allt visar budgeten att parlamentet är fast beslutet att inte överge storskaliga europeiska investeringar under denna krisperiod.

Jag vill dock uttrycka min oro och mitt missnöje över det val som vissa politiska grupper, i synnerhet socialdemokraterna, vars företrädare befunnit sig i regeringsställning vid viktiga tidpunkter, har gjort i dag för att äventyra Iter, det enda grundläggande långsiktiga forskningsprojektet i EU där vi spelar en ledande roll.

Som ni vet åtog sig EU i juni förra året att skjuta till ytterligare 1,3 miljarder euro till det här projektet, som är oerhört viktigt för vår säkerhet. Det blir därför Europas trovärdighet i världen som kommer att ifrågasättas genom vår omröstning. Denna inställning har inneburit att vi har förlorat nästan 600 miljoner euro av outnyttjade pengar 2010 som kunde ha använts till Iter. Det här är löjligt!

  Edit Herczog (S&D). – (EN) Herr talman! Som ledamot av Europaparlamentet känner jag ett ansvar för att vi har en budget. Som socialdemokrat beklagar jag att vi inte kunde införa en skatt på finansiella transaktioner. Som föredragande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi vill jag understryka att vi stöder Iter-projektet. Vi behöver dock inte någon hoplappad ettårig lösning: Vi behöver en hållbar finansiell lösning för de kommande två decennierna. Som ungrare gläder det mig att det ungerska ordförandeskapet förhoppningsvis inte kommer att behöva ta itu med budgeten, utan endast hitta en lösning på Iter och flexibiliteten under förhandlingarna.

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig kort eftersom jag redan har förbrukat min tid. Som svar till Bastiaan Belder, som kanske redan har försvunnit, vill jag säga att kommissionens förslag om hur institutionerna ska samarbeta var en direkt tillämpning av artiklarna 312, 324 och framför allt artikel 311 i Lissabonfördraget, när det gäller det specifika beslutsförfarandet för egna medel, där medlemsstaternas självbestämmanderätt i skattefrågor respekteras fullt ut.

När det gäller de egna medlen låg detta klart och tydligt inom det mandat som kommissionen fick i december 2005, och som bekräftades av parlamentet, för att inte bara ta initiativ som rör budgetens utgiftssida utan även dess inkomstsida, inklusive den brittiska rabatten. Vi var finkänsliga nog att inte ta upp frågan om den brittiska rabatten i vår budgetöversyn och vårt slutliga vägval inför framtiden är inte att öka utgifterna utan att förändra fördelningen mellan nationella direktbetalningar och egna medel, i enlighet med fördragets och EU-grundarnas vision.

Till sist en mer generell kommentar: Om vi röstar i morgon kommer vårt test av Lissabonfördraget på budgetområdet att vara över och vi kommer att behöva dra våra slutsatser. Det skickar ett bra budskap till EU:s medborgare att ha en budget utan underskott eller skulder och att visa att vi inte ska utses till syndabock för den misslyckade politiken i vissa medlemsstater. Nu när vi har budgeten på plats bör vi därför fortsätta vår diskussion om hur det interinstitutionella samarbetet ska se ut under mycket bättre omständigheter.

  Melchior Wathelet, rådets tjänstgörande ordförande. – (FR) Herr talman! I likhet med kommissionen har jag inte mycket att tillägga i denna diskussion.

Efter att ha hört några ledamöter säga att de föredrog att inte godkänna budgeten för att befästa parlamentets medbeslutandebefogenheter tror jag ärligt talat att samtliga EU-institutioner skulle tjäna mer på, och förbättra sitt anseende, om de kunde kompromissa och faktiskt föra EU framåt, i stället för att blockera varandra och förhindra att EU-projekt går framåt.

För mig handlar det om enkel logik, och i dag vill jag verkligen tacka alla som har valt att stödja EU-projektet och se framåt. Har rådet fått allt det ville? Nej. Har parlamentet fått allt det ville? Naturligtvis inte. Rör vi oss framåt? Ja. Medbeslutandeförfarandet har fungerat. Alla har tvingats till några kompromisser. Alla har gjort några eftergifter.

Återstår fortfarande mycket arbete? Naturligtvis. Det är just detta debatten om flexibilitet och fusionsprojektet Iter handlar om. Jag beklagar att vi inte kunde enas, och jag har hört att det framlagda förslaget var ett steg tillbaka. Nej. Jag upprepar att vi ser detta under varje debatt, och i dag handlar det om enhällighet. Om målet är att röra oss mot kvalificerad majoritet måste vi följa förslaget från det belgiska ordförandeskapet. Det är nödvändigt när vi ska utarbeta budgetarna för 2012 och 2013. Denna mekanism måste verkligen främjas, eftersom den är förenlig med tidigare praxis, men den ser åtminstone till att budgetarna för 2012 och 2013 inte längre kan blockeras av enhällighet. Ni måste verkligen utnyttja denna möjlighet.

Det sätt som vi har utnyttjat flexibilitetsmekanismen för Iter-projektet på under 2010 visar tydligt att denna mekanism behövs och att vi måste godkänna det aktuella förslaget.

Jag vill rikta ett varmt tack till alla talare – och jag kommer inte att nämna dem alla – som har uppmärksammat det arbete vi har lagt ned för att röra oss framåt. Jag vill tacka alla som föredrog att gå framåt i stället för att blockera. Det är den inställningen vi måste främja.

Alain Lamassoure, du talade om budgetsolidaritet. I rådet hade vi nästan total solidaritet, eftersom alla godtog ökningen med 2,91 procent. I rådet har vi gått från kvalificerad majoritet till total enhällighet. Skämt å sido anser jag att alla förklaringar som har bifogats budgeten för 2011 visar att vi rör oss i rätt riktning. En budget är nämligen i sig själv även politisk, vilket parlamentet visade genom de politiska prioriteringar som det införde i budgeten. Det spelar ingen roll om det rör sig om egna medel, ett europeiskt mervärde, lissabonisering – kommissionens förklaring – eller sker inom ramen för detta gemensamma uttalande, vilket är viktigt och som redan har följts av en skrivelse från den belgiska premiärministern, EU:s nuvarande ordförande. Alla dessa förklaringar visar att vi rör oss i rätt riktning. Vi rör oss inte lika fort framåt som alla skulle vilja, men vi rör oss tillräckligt fort framåt för att vi ska kunna säga att maskinen fungerar, och att det är bättre att sträva efter att gå framåt än att blockera.

  Sidonia Elżbieta Jędrzejewska, föredragande. – (PL) Herr talman! Av vad tidigare talare har sagt framgår att alla är mycket glada över att vi kommer att kunna genomföra 2011 års budget på ett effektivt sätt och utan onödiga förseningar från och med den 1 januari nästa år. Alla dessa anföranden har emellertid även visat att det fortfarande finns vissa brister. Det saknas diskussioner och det saknas förståelse. För mig är det uppenbart att Lissabonfördraget ger oss oanade möjligheter, och att vi står inför en mycket svår debatt om den nya fleråriga EU-budgeten efter 2013.

Denna debatt handlar om ett grundläggande problem, nämligen hur vi kan förena de allt mer olika uppfattningarna om vad EU förväntas göra. Vi kan se att medlemsstaterna och alla intressenter, inklusive Europaparlamentet, förväntar sig mer och mer av EU, eftersom EU förväntas hantera allt fler ämnesområden och öppnar sig för ny politik och nya verksamhetsområden och ger sig självt nya uppgifter. Det finns en skillnad mellan dessa förväntningar och en allt större ovilja att finansiera dessa nya åtaganden. Vi måste hålla gemensamma debatter om denna allt större skillnad. Vi kan inte undvika en sådan debatt. Detta gäller i ännu högre grad när vi nu genomgår en finansiell och ekonomisk kris, och det finns inga tabun när det gäller finansiering. Vi bör tala öppet om alla problem, om EU:s egna inkomster, om vad EU bör göra, om vad EU kanske inte bör försöka göra, om vad som verkligen är viktigt för oss och i vilken utsträckning dessa prioriteringar bör finansieras.

Avslutningsvis anser jag att vad som har skett under antagandet av 2011 års budget både är en grund för och ett startskott för debatten, men inte alls slutet på den. Jag tackar er för er vilja att delta i debatten och hoppas att denna vilja kommer att vara ännu större nästa år.

  Helga Trüpel, föredragande. – (DE) Herr talman! Jag är glad att jag får sista ordet i dagens debatt. Först och främst accepterar jag med glädje Martin Schulz ursäkt. Han medgav att han ibland hade betett sig illa. Det är alltid bra när han noterar att han ibland skapar för mycket väsen. Jag tar kraftfullt avstånd från hans kommentar om att vi tidigare bara hanterade tekniska budgetfrågor, och nu har insett att det är fråga om budgetpolitik. Jag har nu arbetat i budgetutskottet i sex år och även tidigare handlade det alltid om budgetpolitik och inte bara om den tekniska aspekten. Martin Schulz sade att han hade lärt sig en hel del de senaste veckorna. Det gläder mig att höra. I så fall förstår han detta nu.

Jag övergår nu till de EU-fientliga toner som vi precis har hört här i kammaren. Jag vill på nytt starkt betona att om – vilket föreskrivs i Lissabonfördraget – vi har som mål att diskutera nya egna medel för EU, rör detta sig inte enbart om en ny skatt för EU-medborgarna. Det skulle även innebära att betalningarna från bruttonationalprodukten skulle minskas med samma belopp. Det skulle med andra ord inte bara lägga en större börda på medborgarna utan även öka insynen när det gäller våra egna medel. Detta behöver debatteras. Jag förkastar försöken att manipulera opinionen genom att låta påskina att det bara kommer att bli fler bördor. Målet är snarare att hitta ett intelligent finansieringssystem. Rådet och parlamentet bör vara beredda att göra detta.

Eftersom det låter som att EU hela tiden tar ifrån EU:s skattebetalare saker vill jag för det andra påminna om att det finns utbildningsprogram för EU-medborgarna, det finns ny infrastruktur, det finns nya språk och det finns stöd till mjölkbönder. Det som görs, görs i EU-medborgarnas intresse. Det måste klart och tydligt framhållas.

Vad är EU:s roll i världen de kommande åren? På global nivå konkurrerar vi med framgångsrika länder som Kina, Indien, Brasilien med flera. Om EU vill vara starkt och ha nya, och förhoppningsvis hållbara, produkter, nya miljövänliga produktionsmetoder, energi från förnybara energikällor – som än en gång angavs som ett mål i Cancún – behöver vi även lämpliga resurser och vi behöver EU:s budget, som speglar våra gemensamma intressen. Förhoppningsvis rör vi oss i den riktningen de kommande åren.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jag välkomnar att vi äntligen har enats om 2011 års budget. Detta kommer att garantera finansiell säkerhet för den sårbara jordbrukssektorn. EU:s jordbrukspolitik behöver en stabil budgetram, särskilt i svåra tider. En budget i tolv delar skulle ha lett till allvarliga ekonomiska svårigheter för många medlemsstater som redan har betalat ut jordbruksstöd till jordbrukare. Jordbruket är starkt beroende av EU-stöd. Jordbruksfamiljer behöver denna säkerhet för att kunna planera framtiden för företagen. I hela EU står direktstödet för ungefär 40 procent av jordbrukens inkomster och ger en ekonomisk trygghet i en tid av låga producentpriser, ökade produktionskostnader och fluktuerande marknader. De åtgärder som ingår i landsbygdsutvecklingsprogrammet ger direkta fördelar för landsbygdsområden och stimulerar regionala ekonomier. De österrikiska jordbruken drar framför allt nytta av åtgärder från både den första och den andra pelaren. Sammantaget kommer 58 procent av Österrikes årliga jordbruksbudget från EU. Jordbrukarna i EU har en rad ansvarsfulla arbeten att utföra och de blir allt fler. De ska producera livsmedel av högsta kvalitet, följa höga djurskyddsstandarder och samtidigt hjälpa till att förhindra klimatförändringar. Dessutom ska de skydda miljön och bevara den biologiska mångfalden. För att kunna utföra dessa nödvändiga tjänster måste jordbrukarna ha en pålitlig inkomst som baseras på en förnuftig och stabil finanspolitik på EU-nivå. När det gäller överläggningarna om budgetramen för 2014–2010 måste alla aspekter av jordbruket ges lika stora budgetanslag.

  Georgios Stavrakakis (S&D) , skriftlig. – (EL) Det dödläge under första fasen av 2011 års budget som orsakades av den oförsonliga inställning som en liten minoritet av medlemsstaterna intog ledde oss nästan ända fram till ett fiasko i form av systemet med tolftedelar och allt vad ett sådant system innebär, både när det gäller de ekonomiskt svaga medlemsstaternas budgetar och möjligheten till allvarliga förseningar i fråga om utbetalningen av EU-medel. För att undvika detta fiasko har parlamentet visat prov på det ansvar som krävs och är nu redo att godta budgeten, trots att den inte uppfyller alla parlamentets krav och långt ifrån är perfekt. Om vi ska kunna klara den ekonomiska krisen är detta något som EU-medborgarna förväntar sig av oss. Problemet hur vi ska klara budgetbehoven i den omedelbara framtiden, dvs. under 2012 och 2013, återstår emellertid fortfarande. Jag uppmanar därför denna lilla minoritet av medlemsstater att visa prov på det ansvar som krävs och samarbeta med parlamentet för att hitta en lösning som ger EU den flexibilitet som krävs för att möta EU:s behov och förhindra en ny budgetkris.