Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 december 2010 - Strasbourg

En ny strategi för Afghanistan (debatt)

  Pino Arlacchi, föredragande. − (EN) Fru talman! Det betänkande som vi övervägde i dag har antagits praktiskt taget enhälligt av parlamentets utskott för utrikesfrågor. Det är resultatet av ett års arbete av en grupp som jag ledde och är grundat på vittgående samråd i Kabul och i Bryssel.

Detta betänkande är ett försök att förklara en paradox: varför har så lite uträttats i Afghanistan trots nio års internationellt engagemang? Sedan 2001 har militära operationer inom det landet kostat mer än 300 miljarder euro och flera tusen människoliv, och minst 40 miljarder euro ytterligare har lagts ut på den civila sidan: totalt mer än 30 gånger den nuvarande afghanska bruttonationalprodukten.

Trots denna enorma insats är Afghanistan fortfarande den största producenten av narkotika i världen. Det är fortfarande ett av de fattigaste länderna i världen, där livet är kort, brutalt och svårt, som det var på vår kontinent för 500 år sedan, för merparten av den afghanska befolkningen. Det finns fler offer för mödradödlighet enbart i Afghanistan än för kriget: över 20 000 om året jämfört med 2 300. Svaret på denna paradox är inte enkelt. Man måste ta hänsyn till opiumproblemet och upprorets styrka tillsammans med tron på illusionen om en snabb militär seger, vilken dominerade de första åren av den internationella närvaron. Dessutom har den centrala regeringens legitimitet överskattats vilket också gäller effektiviteten i det internationella biståndet till landets rekonstruktion.

Detta betänkande försöker inte förenkla allt detta. Det antar utmaningen i sin fulla dimension och detta dokument är ett försök att föreslå nya inriktningar för vår politik. Betänkandet närmar sig ämnet från en europeisk synvinkel. Detta innebär att den afghanska krisen ses från ett håll som inte bara speglar det amerikanska perspektivet på den. Europeiska värderingar och principer väger tungt. De påverkar hur det afghanska problemet betraktas av europeiska medborgare och de tror inte på en militär lösning i princip, eftersom vi för mer än 65 år sedan övergav tanken på att krig och besättande av utländska landområden är en bra lösning.

Dagens EU bygger på en motvilja mot krig och detta betänkande speglar denna känsla. Beträffande den specifika frågan om Afghanistan finns det hos EU:s medborgare ett starkt stöd för en civil strategi som ett alternativ till användning av våld. Vår strategi är inte naiv; det rör sig inte om Venus mjukhet mot Mars styrka, som man har påstått. Det är i stället genom att tillämpa förnuftets styrka och kraften i den mänskliga solidariteten som man kan ta itu med en kris som den i Afghanistan, inte med en förenklad lösning och mentalitet.

Detta betänkande föreslår en strategi som inte utesluter en begränsad användning av tvångsmedel. Skyddet för Afghanistans folk från terrorister och brottsliga angrepp är en förutsättning för utveckling, och parlamentet anser att kombinationen av fredsbevarande ingripanden, multilateral diplomati, nationella fredsförhandlingar, effektiva åtgärder för att minska fattigdomen, inrättandet av demokratiska institutioner och skydd för kvinnors rättigheter är grundpelarna för en ny framgångsrik strategi i Afghanistan liksom på andra platser.

Jag hoppas att den strategi som här skildras i stora drag kommer att genomföras noggrant av det nya systemet, och jag tar detta tillfälle i akt att inbjuda Catherine Ashton att tillsammans med parlamentet delta i detta försök.