Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 15 december 2010 - Strasbourg

13. Ekonomisk styrning och artikel 9 i Lissabonfördraget (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om

- en muntlig fråga till rådet från Stephen Hughes, Pervenche Berès och Udo Bullmann för S&D-gruppen, om ekonomisk styrning och artikel 9 i Lissabonfördraget (O-0200/2010 – B7-0660/2010), och

- en muntlig fråga till kommissionen från Stephen Hughes, Pervenche Berès och Udo Bullmann för S&D-gruppen, om ekonomisk styrning och artikel 9 i Lissabonfördraget (O-0201/2010 – B7-0661/2010)

  Pervenche Berès, frågeställare. − (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Era båda institutioner har lagt ned mycket hårt arbete på området ekonomisk styrning och i dag debatterar Europaparlamentet de sex kommissionsförslagen om ekonomisk styrning.

I dag styrs vi av artikel 9 i Lissabonfördraget där det föreskrivs att unionen vid fastställandet och genomförandet av sin politik och sina åtgärder ska ”beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor”. Denna artikel är bindande för alla unionens institutioner och all dess politik.

Trots det har ni ännu inte genomfört någon konsekvensbedömning av det paket om ekonomisk styrning som ni ber mig att överväga. När det t.ex. gäller genomförandet av lagstiftning om sjukdomar orsakade av elektromagnetisk strålning är kommissionen mycket angelägen om att genomföra konsekvensbedömningar.

Detta är positivt, men vi skulle önska att samma entusiasm ägnades åt ekonomisk styrning. Vad händer annars? Kommissionsledamot Olli Rehn har i dag förklarat för oss att hans strategi består av tre pelare: tillväxt, ekonomisk styrning och slutligen övervakning av finansmarknaderna. Men om den högra handen inte vet vad den vänstra gör kommer EU:s agerande att te sig inkonsekvent och EU-lagstiftningen i artikel 9 kommer inte att efterlevas.

Därför uppmanar vi er att utvärdera de sociala konsekvenserna när det gäller sysselsättning, finansiering av pension, socialt skydd, finansiering av samhällsservice och de åtgärder ni förbereder er på att vidta.

På vilket sätt kommer kampen mot fattigdom påverka ert mål med 2020-strategin mot bakgrund av att vi i dag fått veta att 116 miljoner människor i EU hotades av fattigdom eller social utestängning enligt 2008 års siffror?

Det förefaller som om kommissionen utövar ett hemligt mandat som innebär att den ber er i rådet att möta medlemsstaternas oro med reformer av stabilitets- och tillväxtpakten för att göra den mer bindande samt föreskrivande av förebyggande och korrigerande påföljder. Samtidigt uppmanar den er att ignorera den nödvändiga investeringsstrategin för det som ni själva har antagit, nämligen 2020-strategin.

I fråga om skapande av sysselsättning är vi medvetna om att situationen när det gäller tillväxtutsikter under de kommande åren kommer att bli svårare än vad den varit de senaste åren.

Vi motsätter oss inte en återgång till offentlig finansiering. Däremot motsätter vi oss en tillväxtstrategi som saknar finansieringsverktyg, med åtstramningsplaner som kan få oändliga sociala effekter och potentiella konsekvenser när det gäller ojämlikheter och där ingen av dessa ojämlikheter när det gäller fördelning av välstånd åtgärdas.

En sådan strategi kan inte vara i Lissabonfördragets anda. Vi kämpade så hårt för detta fördrag och ni, herr rådsordförande och herr kommissionsledamot, är skyldiga att genomföra det.

  Olivier Chastel, rådets ordförande. − (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! Det gläder mig verkligen att allmänheten är närvarande. Det är bra.

Jag vill naturligtvis tacka parlamentet för att denna fråga tas upp på dagordningen för den aktuella sammanträdesperioden. Det ger oss möjlighet att ta itu med en viktig fråga som rådet har ägnat mycket arbete åt under de senaste månaderna.

Jag är naturligtvis medveten om att parlamentet fäster stor vikt vid ekonomisk styrning och dess kopplingar till sociala frågor i vidare bemärkelse, i enlighet med vad som anges i artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Kraven i artikel 9 måste uppfyllas vid fastställandet och genomförandet av all EU-politik och alla EU-åtgärder, däribland allt arbete om framtida ekonomisk styrning.

Jag vill först påpeka att vikten av att artikel 9, och därmed den tvärgående klausulen, genomförs har tagits upp mycket ofta under det belgiska ordförandeskapet. Därför vill jag erinra om de slutsatser om den sociala dimensionen inom ramen för en integrerad Europa 2020-strategi som rådet antog den 6 december. I dessa slutsatser uppmanas kommissionen att stärka och främja användningen av det befintliga systemet för utvärdering av de sociala konsekvenserna. Vidare uppmanas rådet att utarbeta en rapport om hur artikel 9 genomförs i arbetet och inom EU-politiken genom den öppna samordningsmetoden. Dessutom uppmanas kommissionen att försöka hitta möjligheter att genomföra social integrering, och därmed även artikel 9, inom ramen för det flaggskeppsinitiativ för en EU-plattform mot fattigdom som ska offentliggöras inom de närmaste dagarna.

När det gäller den nya makroekonomiska övervaknings- och samordningsmekanismen betraktar inte rådet sysselsättning och socialt skydd som något som enbart är resultatet av den nya makroekonomiska övervakningsramen, vars inverkan måste undersökas, utan även som faktorer som stimulerar makroekonomisk tillväxt och skattetillväxt på kort och medellång sikt. Detta är viktigt för att undvika en obalanserad makroekonomisk ram och upprätthålla den institutionella balans som eftersträvas i fördragen.

Rådets ambition att främja artikel 9 i praktiken märks även i den europeiska terminen, som genom en integrerad strategi måste återspegla en balans mellan Europa 2020-strategin och stabilitets- och tillväxtpakten. Principerna i artikel 9 måste därför tillämpas i alla dessa dokument och lagstiftningsåtgärder så att de blir till en integrerad helhet.

Med detta i åtanke genomförde rådet sitt arbete i två faser. Under den första fasen bestod rådets arbete av att utforma en europeisk sysselsättningsstrategi, i enlighet med fördraget och den nya ramen för ekonomisk styrning. I de slutsatser som antogs den 21 oktober fastställde rådet vilken plats den europeiska sysselsättningsstrategin ska ha inom ekonomisk styrning.

Under den andra fasen vid Europeiska rådets möte den 6 december antog rådet ett instrument för multilateral övervakning av sysselsättnings- och socialpolitik, den gemensamma bedömningsramen, som kommer att möjliggöra bättre övervakning av medlemsstaternas politik för sysselsättning och social integration så att dessa dimensioner i högre utsträckning beaktas på EU-nivå.

Dessa nya instrument måste utnyttjas under den förebyggande fasen av den makroekonomiska övervakningen så att situationen på arbetsmarknaderna och de sociala problem som kan äventyra Ekonomiska och monetära unionen (EMU) ägnas tillräckligt mycket uppmärksamhet. De kommer naturligtvis även vara centrala för den tematiska övervakningen av Europa 2020-strategin.

Rådet erinrade även om att det avsåg att bidra till både tematisk övervakning, baserat på de fem nyckelmålen i Europa 2020-strategin, och makroekonomisk övervakning eftersom dessa ramar är nära kopplade till varandra. Som svar på det belgiska ordförandeskapets begäran utfärdade kommittén för socialt skydd ett yttrande om den sociala dimensionen av Europa 2020-strategin där den betonar behovet av samverkan mellan prioriteringarna i Europa 2020-strategin och den odelbara helhet som utgörs av de mål som Europeiska rådet har ställt upp.

Jag vill även påpeka att rådet hänvisade till artikel 9 i slutsatserna om pensioner och rådets slutsatser om sociala tjänster av allmänt intresse.

Vår diskussion denna eftermiddag ger oss möjlighet att ta itu med frågor som rör ekonomisk styrning och framför allt dess sociala aspekter. Som rådets ordförande kommer jag naturligtvis uppmärksamt lyssna till era anföranden och jag ser fram emot ett givande åsiktsutbyte som kommer att vara till hjälp för oss alla i de kommande förhandlingarna.

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! I artikel 9 i Lissabonfördraget, som ni hänvisar till, anges den europeiska samhällsekonomiska modellens särskilda egenskaper. När ni läser vår Europa 2020-strategi kan ni se att denna modell av Europa uttryckligen förstärks genom en kombination av insatser för att förbättra prestationerna på områden som arbetskraftsdeltagande, livslång utbildning, arbetstagarnas anpassningsförmåga och rörlighet samt social integration.

Denna lösning är emellertid inte tillräcklig i denna tid som präglas av svåra utmaningar. Krisen i Europa har en negativ eller rent av dramatisk inverkan på realekonomin, de offentliga finanserna, arbetsmarknaden och livskvaliteten i Europa. För att ta itu med de utmaningar som krisen gett upphov till har kommissionen lanserat flera politiska initiativ. För att stärka stabiliteten i vårt finanssystem har EU enats om en ny struktur för den ekonomiska lagstiftningen. Detta har debatterats i parlamentet. Dessutom har kommissionen föreslagit att den ekonomiska styrningen i EU, det lagstiftningspaket som ni hänvisade till i er fråga, kraftigt stärks för att komma tillrätta med utmaningarna när det gäller offentliga finanser och makroekonomisk obalans.

Som ni känner till innehåller paketet förslag om att hantera den offentliga skulden på ett mer seriöst sätt än vad som tidigare skett genom fastställande av tillfredsställande skuldminskningstak. Dessutom föreslås minimikrav för de nationella finanspolitiska ramverken för att få dem att överensstämma med kraven i fördraget samt ett system för övervakning av makroekonomisk obalans i form av t.ex. stora underskott i bytesbalansen eller bubblor på bostadsmarknaden. Förebyggande och försiktighet för att säkerställa bättre beredskap i tider av ekonomisk nedgång framhålls. För att garantera att den nya ramen blir trovärdig föreslår kommissionen att ett brett urval påföljder börjar tillämpas i ett tidigt skede.

Filosofin bakom den föreslagna lagstiftningen är att den ska hjälpa medlemsstaterna att föra en rigorös politik och utgöra grunden för en stabil och långsiktig tillväxt, vilket är avgörande för EU-medborgarnas välfärd. Samtidigt utgör den ett viktigt bidrag i arbetet med att förebygga framtida kriser.

Med tanke på den aktuella ekonomiska situationen är det verkligen viktigt att denna ram för ekonomisk styrning inrättas så snart som möjligt. När det gäller konsekvensbedömningen utarbetades styrningsreformer genom omfattande analyser i rapporten EMU@10 från 2008. Vid utarbetandet och uppföljningen av kommissionens meddelande om de nya styrningsstrukturerna i den s.k. EU-terminen, som antogs i maj och juni 2010, diskuterade kommissionen dessutom sitt förslag med många intressenter parallellt med Europaparlamentet och rådet och främjade en livlig debatt om frågorna på bred basis. Och naturligtvis utformades förslagen utifrån tidigare resultat och lärdomar.

Vilken är då den viktigaste lärdomen? Den viktigaste lärdomen är att det är mycket värdefullare att genomföra förebyggande åtgärder än korrigerande påföljder i ett land som redan befinner sig i svårigheter. Därför ligger tyngdpunkten på att på ett positivt sätt påverka den nationella kombination av politikområden som omfattar ansvaret för kompromissen mellan den realekonomiska återhämtningen och tillväxten å den ena sidan, och åtstramningen och konsolideringen av de offentliga finanserna å den andra. Häri ligger den verkliga svårigheten.

Europa behöver båda.

  Elisabeth Morin-Chartier, för PPE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Med anledning av Pervenche Berès fråga vill jag koncentrera mig på den ekonomiska modell som vi i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) utgår från: den sociala marknadsekonomin. Det innebär att vi verkligen måste ägna alla våra insatser åt att inte bara få ett slut på krisen och bekämpa fattigdomen, utan även, vilket är ännu viktigare, åt att garantera social integration för de EU-medborgare som i dag riskerar att slås ut.

Vi måste ta itu med denna sociala integration i dag. Vi måste se till att dessa medborgare kommer tillbaka i sysselsättning, vilket innebär att skapa fler arbetstillfällen för att bekämpa krisen och dessutom, vilket är ytterst viktigt, se till att det under de kommande åren finns utbildningsprogram – grundutbildning och livslångt lärande – i varje medlemsstat. På så sätt blir det möjligt för EU-medborgarna att anpassa sig till framtidens arbete, till de nya kvalifikationer som vi kommer att kräva och till den förväntade höjningen av kvalifikationsnivån i Europa 2020-strategin.

Om vi utgår från artikel 9 är det därför tydligt att det utöver allt som görs i fråga om finanssystemen även är ytterst viktigt att se till att våra medborgare erbjuds utbildning och fullt ut kan delta i samhället. Medborgarna är aktiva i samhället, och att vara aktiv innebär att vara utbildad och redo för framtidens arbetstillfällen.

Därför uppmanar jag kommissionen att se till att dess politik överensstämmer med detta mål eftersom vi annars nonchalerar målet med ett EU med stark social sammanhållning.

  Antolín Sánchez Presedo, för S&D-gruppen. – (ES) Fru talman, råds- och kommissionsföreträdare, mina damer och herrar! Under de senaste 50 åren har såväl det ömsesidiga beroendet mellan våra ekonomier som det ömsesidiga beroendet mellan våra ekonomipolitiska principer ökat.

Medborgarnas blickar riktas mot EU. De vet att den europeiska integrationsprocessen har lett till att EU-institutionerna ansvarar för många aspekter av deras liv och att många beslut fattas gemensamt.

Många av medlemsstaternas traditionella instrument har förflyttats till EU-nivå och alla erkänner att den ekonomiska politiken är en fråga av gemensamt intresse på EU-nivå. Därför står EU i fokus när det gäller denna kris: alla blickar riktas mot EU.

Tvärtemot vad vissa påstår är krisen inte över. Kanske skulle man kunna sträcka sig till att påstå att lågkonjunkturen är över. Tillväxten för detta år förväntas bli låg och ojämn och problemet är att prognoserna för nästa år fortfarande tyder på att tillväxten kan minska något. Antalet arbetslösa inom EU är för närvarande 23 miljoner. Krisen har skapat en mycket stor social klyfta och dessutom lett till att de offentliga finanserna utsatts för stora påfrestningar. Den har t.o.m. hotat eurons framtid.

Vi måste stärka den ekonomiska styrningen av EU för att kunna agera mot krisen och garantera EU-projektets framtid. För att kunna ta itu med dessa gemensamma utmaningar måste vi återställa tillväxten och sysselsättningen, ändra den ekonomiska modellen och främja global hållbar utveckling samtidigt som vi garanterar den europeiska sociala modellens framtid.

Den första ekonomiska krisen 1929 lärde oss att de offentliga myndigheterna har en skyldighet att återställa tillväxt och sysselsättning. Den andra ekonomiska krisen, som inträffade i samband med återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget, lärde oss att social rättvisa ska vara grunden för det nya Europa. Ingen av dessa lärdomar får glömmas bort och båda måste spela en viktig roll i framtiden för ett hållbart Europa.

I artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt anges följande: ”Vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet ska unionen beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor”.

Därför handlar det inte bara om åtstramning. Åtstramning kan leda till inskränkningar av den ekonomiska politiken. Vi behöver politik som även främjar tillväxt, med andra ord ansvarsfull politik. Det handlar inte om att först växa och sedan fördela: vi har lärt oss att fördelning leder till tillväxt. Inte heller handlar det om att först göra framsteg och sedan tillgodose medborgarnas grundläggande behov. Vi har lärt oss att utbildning, hälsa, social trygghet och samhällsservice är nödvändiga för att samhällena ska kunna utvecklas. Utan dessa uppstår kostnader som belastar vårt framtida samhälle, och det är inte möjligt att ha en sund ekonomi i ett sjukt samhälle.

Därför vill vi ta upp följande frågor: Måste den framtida lagstiftningsramen för ekonomisk styrning överensstämma med modellen för ett socialt Europa och artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt? Finns det verkligen en riktig konsekvensbedömning? Och slutligen, vill vi verkligen att ordförande José Manuel Barroso ska uppfylla sin plikt och se till att det finns en social inverkan och tydligt ange att Europa behöver en ny social pakt, när det gäller såväl finans- som sysselsättningsnormer, en modell som är en garanti för sysselsättning, rättvisa, miljöansvar och global utveckling? Alla andra reformer kommer att vara otillräckliga.

  Marian Harkin, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! När jag värvade röster för ett ”ja” till Lissabonfördraget gav jag de irländska medborgarna tio skäl att rösta ”ja”. Ett av dessa var den sociala klausulen, artikel 9.

Vid flera tillfällen här i kammaren och på andra platser har jag bett kommissionen och rådet att tillämpa artikel 9 i sina förslag om ekonomisk styrning, och naturligtvis i sina åtgärder mot den aktuella ekonomiska krisen, som är ett verkligt test av deras engagemang för den sociala klausulen. På Irland ser vi effekterna av dessa åtgärder, genom att minimilönen under den senaste veckan har sänkts med en euro i timmen och genom att invaliditetsersättningen och ersättningen till blinda har sänkts. Vad innebär fraserna ”kampen mot social utestängning ” och ”garantier för ett fullgott socialt skydd” i artikel 9 nu för dessa medborgare?

Ni kan naturligtvis säga att detta är en inrikespolitisk fråga som enbart gäller Irland, men så är inte fallet. Åtstramningsvillkoren i Irland fastställdes av EU, och vår regering kommer att sända månadsrapporter till er. Kommer ni att påminna dem om artikel 9 när rapporten om sänkningen av minimilönen inkommer? Varför har detta skett? Det har skett för att de irländska bankerna och europeiska bankerna på ett vårdslöst sätt lånar ut och lånar pengar mitt framför näsan på ECB.

De räntesatser som ni nu tillämpar på Irlands lån är enligt dagens tidningar 3 procentenheter högre än de som tillämpades gentemot Lettland, Rumänien och Ungern. Företrädare för revisionsrätten säger att EU aldrig tidigare tillämpat en sådan lånemarginal. Får jag be er att bekräfta eller förneka denna situation? Om det är sant vill jag att ni förklarar för mig, så att jag i min tur kan förklara för de irländska medborgarna, hur den sociala klausulen fungerar för dem. Denna situation är specifik för Irland, men om den fungerar som en mall för andra medlemsstater som har problem så har artikel 9 förlorat sin betydelse.

  Philippe Lamberts, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! Jag ska fatta mig kort. Den politik som genomförs i dag innebär i stort sett att utgifterna minskar med 80 procent och att de nya intäkterna ökar med 20 procent, om man tolkar den generöst.

Om de offentliga utgifterna minskar med 80 procent vet alla att de första som drabbas är de som är mest sårbara i våra samhällen. Jag vill illustrera min upprördhet med hjälp av två kontraster. Den första är den kontrast som jag upplever mellan ekonomisk styrning å den ena sidan och Europa 2020-strategin å den andra.

Ekonomisk styrning kräver stränga och omedelbara åtgärder och bindande regler. Avsikterna med Europa 2020-strategin, framför allt att minska fattigdomen, är verkligen goda, men det är en mjuk och frivillig strategi som regeringarna bara kommer att följa om de verkligen vill och har tid. Det finns inte något som är bindande med strategin. Jag anser att det är en kontrast som är ohållbar och därför oförenlig med andan i artikel 9.

Den andra kontrasten finns mellan ekonomisk styrning å den ena sidan och offentliga utgifter å den andra. De offentliga utgifterna måste snabbt minska eftersom de annars kommer att leda till en katastrof för oss. Skulden måste minska inom högst 20 år, om möjligt ännu tidigare, men om ingen konsekvensbedömning genomförs kommer vi inte att ägna många tankar åt detta.

En budget består alltid av både intäkter och utgifter och när det gäller att generera nya intäkter genom skatt på finansiella transaktioner, skatt på energi, och en konsoliderad bolagsskattebas säger vi ”Vänta, det krävs en bedömning. Vi måste beakta konsekvenserna, vi får inte göra för mycket. Låt oss fundera på det, låt det ta den tid det tar, låt oss bedöma …”. Jag förstår verkligen inte varför vi å den ena sidan rusar fram utan att oroa oss för konsekvenserna medan vi å den andra sidan rör oss långsamt och tar oss tid att fundera samtidigt som vi låter medborgarna betala priset.

Jag anser att det i och med dessa kontraster blir tydligt för alla att artikel 9 inte har lika mycket tyngd som artiklarna om ekonomisk konvergens i Europeiska unionens fördrag och jag anser att vi måste komma tillrätta med dessa kontraster för att återfå medborgarnas förtroende.

  Proinsias De Rossa (S&D). - (EN) Fru talman! Jag vill fråga kommissionen om den kan ge parlamentet en särskild beskrivning av hur den avser att genomföra artikel 9. Den talar ständigt om makroekonomisk övervakning, men vi hör den aldrig tala om makrosocial övervakning av medlemsstaternas utövande av EU:s socialpolitik och mål.

Jag vill att kommissionen berättar för oss om den avser att helt enkelt använda detta som en konsekvensbedömning, dvs. om den hoppas att dess mätningar inte kommer att få någon social inverkan. Detta duger inte eftersom syftet med artikel 9 är att främja EU:s mål såsom de beskrivs i artikel 3 i fördraget. Det duger helt enkelt inte att den inte har någon inverkan – den måste ha en positiv inverkan. Detta är kommissionens skyldighet och den måste genomföra fördragen.

Jag vill också ta upp frågan om sociala tjänster av allmänt intresse som jag är föredragande för. Det råder ingen som helst tvekan om att den nuvarande strategi för att ta sig ur krisen som kommissionen tillämpar kommer att leda till att sociala tjänster av allmänt intresse raseras i medlemsstaterna. Man behöver bara se på det samförståndsavtal som kommissionen har ingått med den irländska regeringen för att få ett bevis på detta. På sidan 2 anges att en minskning av de löpande utgifterna för 2011 på över 2 miljarder euro kommer att genomföras, genom bl.a. minskade sociala utgifter, personalnedskärningar i den offentliga sektorn, successiva pensionssänkningar för offentliganställda, andra kostnadsbesparingar på över 1 miljard euro och en minskning på nästan 2 miljarder euro av kapitalutgifter jämfört med befintliga planer för 2011.

Vilken annan inverkan, utöver att decimera tjänster av allmänt intresse och i synnerhet sociala tjänster av allmänt intresse, kan detta få? Var är artikel 9? Var fanns artikel 9 när kommissionen förhandlade fram detta avtal med en konservativ irländsk regering som är på väg att upplösas?

Jag vill också fråga kommissionen när den kommer att lägga fram det samförståndsavtal som den har ingått med den irländska regeringen för parlamentet? Enligt Lissabonfördraget är den skyldig att göra det. När kommer vi att få se det? När kommer vi att få en möjlighet att diskutera det här?

En av de andra aspekterna i det avtal som jag nämnde i morse är kommissionens krav på att minimilönen på Irland ska sänkas med 2 000 euro om året. Jag upprepar, minimilönen. I Lissabonfördraget anges att vi måste ha ett fullgott socialt skydd, att vi måste uppmuntra människor att fortsätta arbeta, att vi måste utrota fattigdomsfällor, osv. osv. och trots detta sänker vi minimilönen med 2 000 euro om året. Vad kommer detta att leda till förutom att fler människor blir arbetslösa och hamnar i den relativa tryggheten av att vara beroende av understöd?

Dessa frågor måste kommissionen besvara. Vi vill inte ha mer fjäsk. Inget mer smicker. Ingen mer EU-jargong. Vi vill ha tydliga svar om hur kommissionen kommer att tillämpa artikel 9 i fördraget när det gäller ekonomisk styrning och i synnerhet om de åtgärder som den vidtar tillsammans med medlemsstaterna när det gäller strategin för att ta sig ur krisen.

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Det råder inget tvivel om att det är rätt och riktigt mål att Europaparlamentet fortsätter att bevaka frågan om ekonomisk styrning.

Artikel 9, som nämns i frågan, överensstämmer fullt ut med behovet av att noggrant beakta allt som rör den enskilda medborgaren.

För bara några timmar sedan godkändes en viktig lag som erkänner medborgarnas rättigheter att ta lagstiftningsinitiativ, att som medborgare ges företrädesrätt.

Ökad stabilitet innebär fler kontroller, snabbt och effektivt ingripande och att göra så mycket som möjligt av konkurrenskraften. Stränghet måste kombineras med effektivitet och substans. Socialt skydd är nära kopplat till viljan att skapa arbetstillfällen i en särskilt svår situation, såsom den vi nu befinner oss i.

Av detta skäl måste vi ha ett ingående samtal om detta med alla intressenter.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D). – (EL) Fru talman! Jag anser att frågan om ekonomisk styrning och de mål som ställs upp, framför allt de som anges i Lissabonfördraget, väcker specifika frågor om huruvida den politik som tillämpas är socialt korrekt, om den ekonomi som tillämpas har miljövänlig tillväxt som mål och om den ekonomi som tillämpas motverkar arbetslöshet, i synnerhet bland ungdomar.

Jag vill hänvisa till Republiken Cypern, som nu är under observation. De åtgärder som vidtagits leder inte till någon verklig socialpolitik och social ställning, i synnerhet inte de åtgärder som strider mot intressena hos de unga generationer som växer upp på ön.

  Nikolaos Salavrakos (EFD). – (EL) Fru talman! I den nya rapporten om sysselsättning i Europa under 2010 framhävs det faktum att det är ungdomarna som drabbats av krisens börda och att de ställs inför alltfler problem, med arbetslöshet som i huvudsak drabbar åldersgruppen 15–24. Det räcker inte med att identifiera problemet – vi måste även lösa det. Det finns 3 miljoner arbetslösa i EU. Kan kommissionsledamoten berätta för mig vad vi ska göra åt detta? Jag anser att de insatser ni har genomfört för att dokumentera problemet är positiva, men problemet måste lösas och ni har en historisk roll att spela. Det som är oroande för Grekland, det land som jag kommer ifrån, är att arbetslösheten bland ungdomar upp till 24 år uppgår till 27,5 procent, en häpnadsväckande och mycket farlig siffra. Det som är mest oroande är att arbetslösheten inte minskar i takt med att fler formella kvalifikationer uppnås. Som ni vet handlar sysselsättning inte bara om att försörja sig utan är grunden för mänsklig värdighet. Vi måste ge våra ungdomar värdighet.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Nyligen har medierna rapporterat att direktörerna för den bankrutta banken HRE är berättigade till enorma pensioner efter att endast ha arbetat där i två år enligt kontrakt som upprättades efter att banken redan hade tagit emot mycket stora summor i statligt stöd. Detta bekräftar EU-medborgarnas övertygelse om att bankerna helt enkelt överöses med pengar, medan medborgarna tvingas underkasta sig stränga åtstramningsprogram.

I artikel 9 i Lissabonfördraget nämns ”hög sysselsättning” och ”garantier för ett fullgott socialt skydd”. För dem i Europa som har drabbats hårt av den finansiella och ekonomiska krisen och som nu tvingas göra besparingar innebär detta att en redan svår situation förvärras ytterligare. När pensionsreformen i Ungern inskränks och medborgarna måste återgå till det statliga pensionssystemet eller förlora 70 procent av sina pensionsrättigheter blir det uppenbart att det blåser en iskall vind genom EU. I plenardebatten om euroområdets framtid förklarade rådets ordförande att händelserna i Dublin visade hur viktigt det är med en kontrollmekanism för EU:s ekonomiska politik. Enligt min mening är det den raka motsatsen som gäller. Vi har allt för mycket centralisering och allt för mycket likriktning.

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! För att försvara det som kallas den europeiska sociala och ekonomiska modellen måste vi anpassa den europeiska modellen till verkligheten, dvs. de globala utmaningarna och krisen i Europa. Om vi vill försvara modellen kan den inte förbli oförändrad.

Ett vanligt antagande och en grundläggande filosofi är, vilket redan har konstaterats, att konsolidering och återställande av förtroendet för marknaderna är grunden för stabil och hållbar tillväxt och sysselsättning. Detta är avgörande för EU-medborgarnas framtida välfärd.

När det gäller frågorna från Marian Harkin och Proinsias De Rossa – Proinsias De Rossas fråga handlade om Irland – tillämpar vi samma räntesats som Internationella valutafonden. Vi har ingen skyldighet att offentliggöra vårt samförståndsavtal med den irländska regeringen. Jag måste säga att det inte finns något mer antisocialt än att skapa underskott och skulder som de kommande generationerna EU-medborgare tvingas betala. Det finns inte något som är så oansvarigt som bankrutiner som innebär att bankernas problem omvandlas till skulder för staten. Dessa är antisociala, oansvariga handlingar och vi kan inte ge kommissionen skulden för dem.

Vi inser att det finns en tydlig spänning mellan de åtstramningar som genomförs i så många länder och dess inverkan på social integration och fattigdomsnivån. Vi inser detta och därför behöver vi konsekvensbedömningar och diskussioner. En sådan diskussion har genomförts här i parlamentet.

Återigen går vår grundläggande filosofi ut på att förebyggande är det som är värdefullt. Förebyggande innebär att vi ska påverka kombinationen av politikområden på nationell nivå. Kombinationen av politikområden på nationell nivå har det största ansvaret för kompromisserna mellan åtstramning och tillväxt. Detta är det huvudsakliga ansvaret, men vi ska påverka denna kombination på nationell nivå på ett sådant sätt att vi förhindrar att Europas framtid byggs på skulder och underskott eftersom detta inte leder någonvart.

  Olivier Chastel, rådets ordförande. − (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som ni har förstått av mitt första anförande är rådet väl medvetet om de skyldigheter som följer av artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt när det gäller behovet av att beakta den övergripande aspekten av de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor. Dessa skyldigheter respekteras och kommer även fortsättningsvis att respekteras i alla aspekter av rådets arbete.

Med tanke på skyldigheternas allmängiltiga karaktär måste de även uppfyllas på området ekonomisk styrning. Det gäller resultaten i rapporten från den arbetsgrupp som leds av ordförande Herman Van Rompuy som fick Europeiska rådets helhjärtade stöd vid rådets möte i oktober. Det gäller även de sex lagstiftningsförslag som blev resultatet av arbetsgruppens arbete och som kommissionen lade fram den 29 september.

Fullgörande av skyldigheterna i artikel 9 innebär emellertid inte att något formellt förfarande för en bedömning av sociala konsekvenser måste genomföras. Det är rådets och parlamentets skyldighet att beakta dessa krav, i synnerhet eftersom det är upp till våra institutioner att fastställa unionens politik och arbete genom att anta lagstiftning på detta område. Det är det som rådet kommer att göra.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det åtgärdspaket för ekonomisk styrning som kommissionen föreslår omfattar åtgärder för strängare disciplin i stabilitets- och tillväxtpakten och budgettillsyn, i form av böter för ”odisciplinerade” medlemsstater. Med andra ord är det en sämre version av de riktlinjer som ledde EU in i den kris och nedgång som drastiskt förvärrade dess sociala problem. Den väg som kommissionen stakat ut, med krav på institutionella ändringar leder till att de sociala och regionala ojämlikheterna förvärras. Följaktligen är de mycket beklagliga sociala återverkningarna som mina parlamentskolleger har tagit upp i sina frågor ett välkänt faktum. Dessutom ser vi redan nu exempel på dessa återverkningar i praktiken och det är arbetstagarna som betalar för dem, inte bara i vissa länder i syd, utan inom hela EU. Europaparlamentet måste opponera sig mot denna politik, som förutom att den innehåller stränga åtstramningsåtgärder och inskränkningar av arbetstagarnas rättigheter även undergräver Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll. Med andra ord undergräver det den roll som EU-institutionernas folkvalda företrädare har. Dessa institutioner måste dock visa prov på större medvetenhet om kraven i medborgarnas kamp.